Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
1
Nr 52.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, jämte i ämnet väckta motioner.
(1 :a avd.)
I en den 24 mars 1950 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 227, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Rörande författningsförslagets lydelse får utskottet hänvisa till propositionen
(s. 2—4).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må nämnas, att i propositionen
föreslås den ändringen i 9 § förordningen om nöjesskatt, att nöjesskatten
vid nedsättning av biljettpriset för viss grupp eller vissa grupper
av deltagare skall beräknas efter det faktiskt erlagda priset i stället
för — såsom för närvarande gäller — det ordinarie priset. Vidare föreslås
jämkningar i bestämmelserna i 15 § om rätt för ideella organisationer in. fl.
att erhålla viss befrielse från nöjesskatt.
Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:477 av herrar Gottfrid Karlsson och Falk
samt II: 565 av herr Ohlsson i Kastlösa m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i den föreliggande propositionen att 15 § nöjesskatteförordningen
»erhåller följande lydelse:
15 §.
Där organisation----överstiger 75 kronor. Folketshusförening eller
-----inbetalda avgifterna.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionen II: 565.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 52.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande:
Genom beslut den 28 april 1949 har Ivungl. Maj :t uppdragit åt riksräkenskapsverket
att verkställa en översyn av förordningen om nöjesskatt i syfte
att, utan ändring av de grundläggande bestämmelserna, åstadkomma sådana
jämkningar i förordningen, som med hänsyn till vunna erfarenheter
kunde anses påkallade. Enligt vad av samma beslut framgår borde vid
översynen beaktas de synpunkter som anförts i särskilda skrifter den 10
oktober 1947 från Svenska simförbundet, den 6 november 1947 och den
17 augusti 1948 från Folkets parkers centralorganisation samt den 13 december
1948 från länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom i en inom finansdepartementet
upprättad, den 8 december 1947 dagtecknad promemoria
angående vissa ändringar i 15 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt och
över denna promemoria avgivna utlåtanden.
Med en den 31 januari 1950 dagtecknad, till Ivungl. Maj :t ställd skrivelse
har riksräkenskapsverket framlagt förslag till vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt. I skrivelsen har riksräkenskapsverket närmare behandlat
följande spörsmål rörande nöjesbeskattningen, nämligen dels nöjesskattens
beräkning vid nedsättning av biljettpriset (9—11 och 21 §§), dels skattebefrielse
för vissa organisationer (15 §), dels rätten att delegera kommuns beslutanderätt
i nöjesskattefrågor (25 §), dels utformningen av restaurangdansbeskattningen
(8 §), dels skattebefrielse för tillställningar som tjäna vetenskapligt
ändamål eller som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte
(14 §) dels ock besvärsrätt för representant för kronan (30 §). Det
av riksräkenskapsverket framlagda förslaget innefattar ändringar i 9—11,
15, 21 och 25 §§ förordningen om nöjesskatt; däremot har ämbetsverket icke
ansett sig böra förorda några ändringar i 8, 14 och 30 §§ samma förordning.
Över riksräkenskapsverkets skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av statskontoret, överståthållarämbetet (med bifogande av yttrande från
exekutionsdirektören i Stockholm A. N. V. Lundberg), länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Folkets parkers centralorganisation,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Svenska teaterförbundet samt
Riksteaterns centralstyrelse. Vidare ha yttranden inkommit från Sveriges
biografägareförbund och Stadsteatern Norrköping—Linköping, kretsteater
för Östergötland förening u. p. a.
I propositionen behandlas de förslag till ändringar i nöjesskatteförordningen,
som framlagts av riksräkenskapsverket i dess förenämnda skrivelse.
Några förslag till ändringar i 8, 14 och 30 §§ samma förordning ha
sålunda icke upptagits i propositionen.
Angående motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till nämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen:
Bevillningsutskottets betänkande nr 52. 3
Nöjesskattens beräkning vid nedsättning av biljettpriset (9—It §§) s.
6—14.
Skattebefrielse för vissa organisationer (15 §) s. 15—26; samt
Övriga ändringsförslag (21 och 25 §§) s. 26—27.
1 motionerna 1: 477 och II: 565 har anförts i huvudsak följande. Möjligheterna
att erhålla skattelindring enligt 15 g vore helt beroende av huruvida
vederbörande organisation hade den styrka och storlek soin erfordrades
för att ordna ett program, där bland annat dans eller biografföreställning
icke inginge som huvudsaklig del. Det vore uppenbart, att denna begränsning
i fråga om skattebefrielse i praktiken hårdast drabbade landsbygdens
i flesta fall små organisationer, som icke kunde påräkna tillräcklig
publikanslutning som underlag för ett så sammansatt program att skattebefrielse
kunde erhållas. Av en publik som i de flesta fall icke uppginge till
mer än 100—200 personer ginge det givetvis icke att kräva så höga avgifter
att dessa täckte kostnaderna för ett ur skattesynpunkt fördelaktigt program.
Inkomsterna kunde med andra ord icke bära utgifterna för musik,
talare och artister eller vad som kunde tänkas arrangeras, utan här vore
man nödsakad välja ett program, som begränsade kostnaderna till vad publiken
rimligen kunde bära. Då föredrag och dylikt i regel icke gåve något
netto, vore dansen för dessa organisationer det enda som kunde giva nödvändigt
kassatillskott åt rörelsen. Skatten å biografbiljetter drabbade också
synnerligen hårt just de mindre organisationerna vare sig lokaler uthyrdes
eller den lokalägande organisationen själv hade bio. På grund av den hårda
beskattningen hade de lokalägande organisationerna ute på landsbygden i
allt större utsträckning måst begära kommunala anslag till sin verksamhet,
och i regel beviljades sådana anslag. En hel del sökte kringgå förordningen
om nöjesskatt genom att anordna tillställningar vartill viss eller vissa
organisationers medlemmar inbjudits för att ge det hela sken av enskild
tillställning och därmed undgå nöjesskatt. Då dessa små organisationer ute
på landsbygden ur samhällets synpunkt måste betraktas som lika gagnande
som motsvarande organisationer i städer och tätorter, vore det av vikt att
deras verksamhet icke onödigtvis försvårades. Motiveringen för införandet
av dessa undantagsbestämmelser om befrielse från nöjesskatt hade varit
och vore väl alltjämt att man därmed skulle påverka nöjeslivets inriktning.
Huruvida man i någon mån lyckats med detta undandroge sig motionärernas
bedömande, men motionärerna hölle för troligt att dessa åtgärder icke
haft det ringaste inflytande på detta område.
1 anledning av yrkandet i motionerna att lindring i nöjesbeskattningen
skulle få åtnjutas enligt 15 § oavsett tillställningens art må erinras — såvitt
angår tillkomsten av nu gällande bestämmelser — att undantaget i 15 § beträffande
dans och biografföreställning tillkom i samband med nöjesbeskattningens
omläggning år 1945. Detta undantag motiverades av 1945 års
bevillningsutskott (betänkande nr 66) med att man därigenom ville stimu
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
lera de ideella organisationerna att anordna nöjestillställningar av mera
högklassigt innehåll. Vidare framhölls, att detta villkor vore såvitt anginge
danstillställningar särskilt motiverat även ur den synpunkten att införandet
av en enhetstaxa å 15 procent innebure i förhållande till tidigare gällande
bestämmelser en betydande reducering av nöjesskatten för dessa tillställningar.
Utskottet. I den föreliggande propositionen nr 227 ha mera väsentliga ändringar
i nöjesbeskattningen föreslagits i två hänseenden, nämligen dels såvitt
angår sättet för nöjesskattens beräknande vid nedsättning av biljettpriset
för viss grupp eller vissa grupper av deltagare (9—11 §§ nöjesskatteförordningen)
och dels beträffande omfattningen av den rätt till lindring i
nöjesbeskattningen som enligt 15 § nöjesskatteförordningen medgives för
vissa ideella organisationer m. fl.
Vad först angår sättet för beräknande av nöjesskatten vid nedsättning
av biljettpriset vid gruppabonnemang innebär det i propositionen framlagda
förslaget att nöjesskatten i dylika fall skall beräknas på det faktiskt erlagda
biljettpriset i stället för — såsom för närvarande gäller — det ordinarie
biljettpriset.
Såsom föredragande departementschefen anfört innebär det i propositionen
framlagda förslaget en viss förenkling vid tillämpningen av nöjesskatteförordningen.
Såsom en fördel med detta förslag bör vidare framhållas att
stadsteatrarna och med dessa likställda företag komma att få åtnjuta en viss
lättnad i nöjesbeskattningen, vilket får anses rimligt med hänsyn till den
verksamhet dessa företag bedriva. I fråga om möjligheterna att upprätthålla
en effektiv kontroll över nöjesskatten därest de föreslagna ändringarna genomföras
torde det kunna antagas, att kontrollmöjligheterna visserligen bliva
sämre än enligt nu gällande ordning, men några allvarligare farhågor
härför anser utskottet sig icke böra hysa, i synnerhet som även de remissinstanser,
på vilka skattekontrollen närmast vilar, godtagit förslaget i fråga.
Slutligen vill utskottet understryka, att ändringarna i berörda hänseende
icke kunna anses vara av någon mera väsentlig ekonomisk betydelse vare
sig för staten eller för de kommuner vilka beröras av nämnda ändringar.
I enlighet härmed tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts förslag i förevarande
del.
Beträffande härefter de föreslagna ändringarna i 15 § nöjesskatteförordningen
framgår av den i propositionen omnämnda utredningen, att ifrågavarande
bestämmelser å ena sidan vållat avsevärda tillämpningssvårigheter
och å andra sidan icke medfört lindring i nöjesbeskattningen i den omfattning
som torde ha avsetts vid bestämmelsernas tillkomst.
Det får anses ligga i sakens natur, att så länge nöjesskattelagstiftningen
rör sig med en sådan konstruktion, att vissa organisationer, vilkas syften
angivas med en mera allmänt hållen definition, men däremot icke andra
organisationer anses böra erhålla lindring i nöjesbeskattningen, svårigheter
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
5
alltid skola uppkomma vid gränsdragningen mellan dessa två grupper av
organisationer. Å andra sidan bör självfallet eftersträvas att göra denna
gränsdragning så enkel och lätt att tillämpa som möjligt.
Enligt det i propositionen framlagda förslaget har förevarande gränsdragning
skett med beaktande av föreskriften i 38 § förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt, däri stadgas att från gåvoskatt äro befriade stiftelser med
huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål. Emellertid har i propositionen samtidigt föreslagits
den kompletterande regeln — i 15 § andra stycket — att folketshusförening
eller liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal
städse skall hänföras till den grupp av organisationer som är berättigad till
lindring i nöjesbeskattningen.
Såvitt utskottet kunnat finna måste den i propositionen förordade gränsdragningen
— jämförd med vad för närvarande gäller —- anses i flera hänseenden
enklare och bättre stå i överensstämmelse med de uttalanden som
gjordes under förarbetena till 15 § i dess nuvarande lydelse.
Beträffande tolkningen av 15 § i den lydelse paragrafen erhållit i propositionen
må till en början hänvisas till att i förslaget tydligt utsagts, att folketshusföreningar
skola hänföras till den grupp av organisationer, för vilka
skattelindring beviljas därest övriga förutsättningar härför äro för handen.
Till samma grupp böra hänföras bygdegårdsföreningar och andra liknande
sammanslutningar med uppgift att tillhandahålla samlingslokal. Å andra
sidan föreligger enligt propositionen icke samma ovillkorliga rätt till skattelindring
för exempelvis folkparksföreningarna; huruvida en sådan förening
äger åtnjuta skattelindring eller icke blir beroende av om föreningen — enligt
sina stadgar och sin verksamhet — kan anses ha till huvudsakligt syfte
att främja något i 15 § första stycket angivet ändamål eller ha till uppgift
att tillhandahålla samlingslokal. I det praktiskt betydelsefulla fallet där inom
en folkpark finnes eu lokal, som är att anse såsom samlingslokal, bör sålunda
under nyssnämnda förutsättning skattelindring kunna få åtnjutas för
nöjestillställning — exempelvis en teaterföreställning eller en konsert — som
anordnas i sagda lokal. Emellertid förekommer på flera håll, att en teaterföreställning
som anordnas av en folkparksförening inom folkparkens område
icke hålles i en teater- eller samlingslokal i vanlig mening utan äger
rum — under i övrigt likartade förhållanden — från en friluftsscen inom
folkparkens område. För en teaterföreställning som anordnas under sist angivna
omständigheter synes det lika motiverat med en lindring i nöjesbeskattningen
enligt 15 § som i de fall där teaterföreställningen äger rum i en
verklig teater- eller samlingslokal inom folkparksområdet. Med hänsyn härtill
synes det rimligt, att ingen skillnad göres mellan nu berörda fall.
Därest i anslutning till eu teaterföreställning inom folkparksområdet förekomma
dans eller marknads- och tivolinöjen bör frågan om rätt till skattelindring
bedömas med ledning av stadgandet i It) g nöjesskatteförordningen
d. v. s. upphördsmyndigheten måste pröva vilken del av tillställningen som
6
Reinllningsuiskottets betänkande nr 52.
är den huvudsakliga. Utskottet vill vidare påpeka, alt enligt det framlagda
förslaget må skattelindring icke åtnjutas av varje organisation, som har till
huvudsakligt syfte att främja kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;
såsom villkor för skattelindringen skall nämligen ytterligare gälla att sådant
ändamål skall vara jämförligt med övriga i paragrafen angivna särskilda
ändamål. Nyssnämnda bestämning »allmännyttiga ändamål» har således en
mera begränsad betydelse i den föreslagna nya 15 § än motsvarande bestämning
i 16 §. I anledning av remissutlåtandet från länsstyrelsen i Västmanlands
län må framhållas att de av länsstyrelsen omnämnda föreningarna
— hobby-, husmoders- och badortsföreningar — såsom regel icke torde
kunna erhålla skattelindring enligt 15 § i den lydelse paragrafen erhållit i
propositionen; detsamma synes vara fallet med resoorganisationen och föreningar
för motorsport. Vad särskilt angår stadsteaterföreningarna torde
dessa i regel böra anses såsom organisationer, vilka ha till huvudsakligt
syfte att främja konstnärliga eller andra därmed jämförliga kulturella ändamål.
För dylik organisation kan alltså skattelindring ifrågakomma, och
detta gäller även om organisationen utgöres av en ekonomisk förening eller
ett aktiebolag.
I 15 § — såväl enligt dess nu gällande lydelse som enligt det i propositionen
framlagda förslaget — är upptagen ytterligare en gränsdragning, nämligen
mellan befrielsekvalificerade nöjestillställningar och sådana vilka icke
kvalificera för lindring i nöjesbeskattningen. Denna gränsdragning — som
i sin mån, särskilt vid sammansatta tillställningar, bidragit till att öka svårigheterna
vid tillämpningen av 15 § — har i förslaget skett sålunda, att
skattelindring icke skall ifrågakomma med avseende å tillställning, i vilken
till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning
med visst undantag.
Mot nu nämnda gränsdragning har kritik anförts i de likalydande motionerna
I: 477 av herrar Gottfrid Karlsson och Falk samt II: 565 av herr Ohlsson
i Kastlösa m. fl. I dessa motioner har yrkats, att lindring i nöjesskatten
enligt 15 § skulle få åtnjutas oavsett tillställningens art. I anslutning till
dessa motioner har i utskottet framförts även den synpunkten, att från rätten
till skattelindring borde generellt undantagas biografföreställningar
(med samma undantag som för närvarande) samt marknads- och tivolinöjen
men däremot icke dans.
Enligt utskottets mening skulle en utvidgning av bestämmelserna i 15 §
på så sätt, att skattelindring skulle få åtnjutas även för danstillställningar,
få till resultat, att — då dylika tillställningar på landsbygden huvudsakligen
anordnas av befrielseberättigade organisationer — någon nöjesskatt över
huvud taget icke skulle komma att utgå för danstillställningar utanför tätorter.
Utskottet vill därjämte erinra om att de år 1945 beslutade ändringarna
i nöjesbeskattningen — vilka inneburo bl. a. att det dittills gällande
3-taxesystemet ersattes med en enhetstaxa om 15 procent — medförde för
danstillställningarnas del en nedsättning av nöjesskatten till nära hälften.
Att på sätt i motionerna föreslagits ytterligare lindra nöjesbeskattningen för
Bevillningsutskottets betänkande nr 52. 7
tillställningar av nu ifrågavarande slag anser utskottet icke motiverat, icke
ens om tillställningen anordnas av organisation som i och för sig kan hänföras
under 15 §. Utskottet finner det ej heller böra ifrågakomma att skattelindring
må åtnjutas för biografföreställning (med hittillsvarande undantag)
eller för marknads- och tivolinöjen.
Vid sitt ställningstagande till det i propositionen framlagda förslaget till
ändringar i 15 § har utskottet — framför allt med hänsyn till att svårigheter
måste uppkomma även efter det förslaget genomförts att på ett enkelt
och otvetydigt sätt bestämma gränsen mellan befrielseberättigadc och ickebefrielseberättigade
organisationer — hyst vissa betänkligheter mot att förorda
förslaget i fråga. Såsom förut anförts har utskottet emellertid ansett
sig kunna konstatera, att 15 § i sin lydelse enligt propositionen närmare anknyter
till den ursprungligen framförda motivering för att tillskapa en
skattelindring för vissa organisationer samt dessutom är enklare till sin
konstruktion än de nuvarande mycket invecklade bestämmelserna i 15 §.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet sig kunna i huvudsak
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag såvitt angår ändringarna i 15 §. För
att undvika den ojämnhet som enligt vad förut antytts kan befaras uppkomma
vid nöjesbeskattningen av teaterföreställningar inom folkparksområden
torde emellertid enligt utskottets mening en jämkning böra vidtagas
i den i propositionen föreslagna författningstexten. I sådant hänseende föreslår
utskottet, att 15 § andra stycket utvidgas på så sätt att folkparksförening
helt likställes med folketshusförening. Det praktiska resultatet av en
dylik utvidgning torde bliva, att inom folkparksområden anordnade teaterföreställningar
eller konserter — oavsett om tillställningarna hållas i en
samlingslokal eller på en friluftsscen — berättiga till skattelindring enligt
15 §. Då huvuddelen av nöjestillställningarna inom folkparksområden uppenbarligen
utgöras av dans och tivolinöjen — för vilka någon skattelindring
icke förordats vare sig i Kungl. Maj:ts förslag eller av utskottet _
medan däremot teaterföreställningar och konserter förekomma såsom det
huvudsakliga programmet endast vid enstaka tillfällen, torde den nu ifrågasatta
ändringen i 15 § vara av förhållandevis begränsad räckvidd. Genom
en sådan ändring som den här föreslagna skulle, såvitt utskottet kunnat
finna, helt tillgodoses de önskemål som framställts i Folkets parkers centralorganisations
framställning den 6 november 1947, däri yrkats att skattebefrielse
enligt 15 § måtte medgivas för de folkliga organisationernas konsert-
och teaterverksamhet.
På sätt framgår av det förut anförda kan utskottet icke tillstyrka de likalydande
motionerna I: 477 och II: 565.
I propositionen ha slutligen föreslagits vissa jämkningar i 21, 23 och 25 §§
nöjesskatteförordningen. Mot dessa ändringsförslag, som huvudsakligen beröra
tekniska detaljer i nöjesbeskattningen, har utskottet icke något alt
erinra.
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 227 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt med
den ändringen, att i 15 § andra stycket efter ordet »eller»
tilläggas orden »folkparksförening, så ock annan»; samt
B) att de likalydande motionerna 1:477 av herrar Gottfrid
Karlsson och Falk samt II: 565 av herr Ohlsson i Kastlösa
in. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Velander,
Heuman, Franzon, Niklasson, Wehtje, Falk, Ramberg och Werner; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Ohlsson i
Kastlösa, Johnsson i Skoglösa och Åqvist.
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
9
Reservation
av herrar Falk, Nilsson i Kristinehamn och Ohlsson i Kastlösa, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan bort hava följa lydelse:
>1 den föreliggande---(= utskottet s. 4 rad 7 uppifrån — s. 5 rad 5
nedifrån)---nu berörda fall.
Därest i anslutning till en teaterföreställning inom folkparksområdet förekommer
marknads- och tivolinöjen, bör frågan om rätt till skattelindring
bedömas med ledning av stadgandet i 19 § nöjesskatteförordningen d. v. s.
uppbördsmyndigheten måste pröva vilken del av tillställningen som är den
huvudsakliga. Utskottet vill vidare--(= utskottet s. 6 rad 1 uppifrån
— s. 6 rad 11 nedifrån)---däremot icke dans.
Utskottet anser sig med anledning av motionerna böra föreslå den ändringen
av bestämmelserna i 15 § att skattelindring medgives även om i programmet
skulle till huvudsaklig del ingå dans, varemot sådan skattelindring
ej bör förekomma med avseende å tillställning, som till huvudsaklig del
består av marknads- och tivolinöjen eller biograf föreställning med visst undantag.
Vid sitt ställningstagande---(= utskottet s. 7 rad 6 uppifrån —- s. 7
rad 17 nedifrån) — — — enligt 15 §.
I propositionen ha slutligen föreslagits vissa jämkningar i 21, 23 och 25 §§
nöjesskatteförordningen. Mot dessa ändringsförslag, som huvudsakligen beröra
tekniska detaljer i nöjesbeskattningen, har utskottet icke något att
erinra.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 227 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, samt i anledning av de likalydande motionerna
1:477 av herrar Gottfrid Karlsson och Falk samt
II: 565 av herr Ohlsson i Kastlösa m. fl. — antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
med den ändringen, att 15 § i nämnda förslag skall
erhålla följande lydelse:
15 §.
Där organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller
eljest allmännyttiga ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,
anordnar nöjestillställning, åtnjutes befrielse från nöjcs2
liihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. 52.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 52.
skatt till den del skatten för varje tillställning icke överstiger
75 kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår
marknads- och tivolinöjen eller biograf föreställning med undantag
för sådan filmförevisning, som genom sitt ämnesval
är ägnad att direkt främja organisationens syfte.
Folketshusförening eller folkparksförening, så ock annan
liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal
skall anses såsom organisation varom i första
stycket förmäles, ändå att dess huvudsakliga syfte icke är
att främja ändamål som i nämnda stycke sägs.»
5071)08. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.