Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
1
Nr 40.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
I) de likalydande motionerna I: 11 av herr Velander m. fl. och II: 14 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande
Förslag till
lag om ändring av punkt 3 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.
Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
skall erhålla följande ändrade lydelse.
3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas
skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter — — — 2 §)»; samt
II) de likalydande motionerna I: 159 av herrar Werner och Näsgård samt
II: 288 av herr Hedlund i Rådom, vari hemställts, »att riksdagen för sin del
ville besluta, att följande författningsrum i kommunalskattelagen den 28
september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen:
Anvisningar
till 20 §.
3. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt
till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle. Såsom allmän
skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogsvårdsavgift.
till 22 §.
3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas
skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun få
icke avdragas (se 20 §).
till 29 §.
9. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 sand. Nr 40.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
hamnumgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dylikt. Däremot
få allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 14 och I: 159.
Enligt förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift skall
sådan avgift erläggas till staten för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering
åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, och utgå
med högst 1,5 promille av summan av nämnda värden. För varje år bestämmes
med vilket promilletal avgiften skall för det året utgå. Uppgår för viss
ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å
skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun
icke till 2 000 kronor, äro fastigheterna undantagna från avgiftsplikt. Skogsvårdsavgift
skall erläggas av den, som enligt kommunalskattelagen är skyldig
att erlägga fastighetsskatt för fastigheten.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla må enligt 20 §
kommunalskattelagen avdrag icke ske för allmänna skatter. Såsom sådana
skatter räknas jämlikt punkt 3 av anvisningarna till 20 § allmänna utskylder
till staten samt till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle.
Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkten
av jordbruksfastighet avdrag göras för speciella skatter eller avgifter
till det allmänna. I punkt 3 av anvisningarna till sistnämnda paragraf nämnes
skogsaccis såsom en speciell skatt till det allmänna.
Beträffande inkomst av rörelse föreskrives i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för speciella
för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna. I punkt 9 av
anvisningarna till samma paragraf nämnas såsom sådana skatter eller avgifter
vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder,
skogsaccis, nöjesskatt m. m. dyl.
Enligt anvisningarna till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen enligt
deras lydelse före den 1 januari 1948 räknades skogsvårdsavgift icke såsom
en allmän skatt utan såsom en speciell skatt eller avgift till det allmänna.
Genom 1946 års förordning om skogsvårdsavgift upphävdes motsvarande
äldre förordning av den 11 oktober 1912 (nr 275), enligt vilken skogsvårdsavgift
skulle erläggas för avverkat virke, som taxerats till skogsaccis, med
1,3 procent av virkets taxerade rotvärde. Skogsvårdsavgift erlades av den,
som enligt lagen om skogsaccis var skyldig att för det avverkade virket utgöra
dylik accis. Av de genom skogsvårdsavgiften inflytande medlen tillhandahölls
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet 90 procent och redovisades
återstående 10 procent till statskontoret för att av Iiungl Maj:t i
mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i
riket.
Bevillningsutskottets betänkande nr tO.
3
I proposition nr 126 till 1946 års riksdag framlades bl. a. förslag till nu
gällande förordning om skogsvårdsavgift. Till grund för propositionen låg
ett av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning avgivet betänkande (SOU 1945:
58) med förslag angående skogsvårdsstyrelserna. I betänkandet framhölls
bl. a., att frågan i vilken form skogsvårdsavgiften lämpligen kunde uttagas
aktualiserats genom kommunalskatteberedningens förslag om slopande av
skogsaccisen och därmed av grunden för den dåvarande skogsvårdsavgiften.
Skogsvårdsstyrelseutredningen hade övervägt olika tänkbara utvägar att uttaga
skogsvårdsavgift i annan form än den dåvarande. Beträffande möjligheten
att uttaga skogsvårdsavgift i form av en avgift på fastighets taxeringsvärde
anförde utredningen bl. a. följande:
Skogsvårdsavgifternas nuvarande underlag, det till skogsaccis taxerade
rotvärdet, representerar, såsom förut nämnts, skogens värdeavkastning i
den mån fastighets skogstillgång realiseras genom avverkning. Skulle denna
avkastning (bortsett då från det icke accispliktiga, mindre värdefulla
husbehovsvirket) utfalla jämnt, borde taxeringen bekvämare kunna ske
på dess kapitaliserade värde, sådant detta bestämts för skogen vid allmän
fastighetstaxering. Taxering av den årliga skogsavkastningen eller dess kapitaliserade
värde vid fastighetstaxering torde principiellt sett kunna anses
innebära samma sak. I det nuvarande systemet med skogsaccis är det ju
ojämnheterna i skogsavkastningen, som varit ett mycket uppmärksammat
motiv för accisen såsom skatteform; skogsägaren och avverkaren ha haft
medel att betala skatten, då avkastningen faller. För skogsvårdsavgifternas
del ha dessa ojämnheter icke haft gynnsamma verkningar utan tvärtom.
Skogsvårdsstyrelsernas ekonomi har därigenom blivit beroende av konjunkturväxlingarna
på virkesmarknaden på ett sätt, som förorsakat svårigheter
för anpassning av organisationen och avgränsningen av arbetsuppgifterna
på längre sikt. Om skogsaccisen bortfaller, borde man alltså för skogsvårdsavgifterna
sträva efter att få ett stabilare underlag än hittills. Med"hänsyn
härtill böra skogsfastigheternas taxeringsvärden vara väl ägnade som sådant
underlag under förutsättning, att en debitering av skogsvårdsavgiften
efter taxeringsvärdena även ur andra på frågan inverkande synpunkter
kan befinnas ändamålsenlig och genomförbar.
Mot de skogliga taxeringsvärdena som underlag för skogsvårdsavgifternas
uttagande torde man i anslutning till vad här "ovan nämnts icke kunna
anföra några erinringar av principiell natur. En övergång från att belasta
skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande
avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde — som kan anses vara bestämt
av samma avkastning, bär närmast vara att betrakta som en Iämphghetsfråga
och en teknisk angelägenhet. Om det sålunda ansetts naturligt
att anknyta skogsvårdsavgifterna till accisen, så länge denna består,
kan det vara lika naturligt att, om accisen bortfaller, lägga skogsvårdsavgifterna
på skogens taxeringsvärde. Skulle skogsvårdsavgifterna ha varit
höga, hade det kanske varit ömtåligt att belasta skogsfastigheterna med årligen
utgående avgifter oavsett om skogen lämnar någon avkastning till
gäldande av sådana avgifter eller ej. De vanliga betänkligheterna mot fastighetsbeskattning
hade da kommit att inverka på trågans bedömning. Om
skogsvårdsavgifterna, lagda på taxeringsvärdena, bibehållas på ungefär
samma låga nivå som de hittillsvarande avgifterna, torde de icke komma
att medföia någon sådan belastning på skogsbruket, soin kan anses bliva
för skogsägaren kännbar.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
Rörande skogsvårdsavgifternas natur yttrade skogsvårdsstyrelseutredningen
vidare följande:
Skogsvårdsavgifterna intaga en särställning i skattesystemet. De ha ju
tillkommit närmast som ett vederlag från skogsägarna för de tjänster, som
i fråga om skogens skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna.
Själva rättsgrunden för skogsvårdsavgifterna bygger alltså på intresseprincipen.
Utredningen har ansett sig sakna anledning att taga ställning till den
terminologiska frågan, huruvida de nuvarande skogsvårdsavgifterna skola
betecknas såsom skatter eller offentliga avgifter. Då avgiftsskyldigheten
stadgats genom beslut av statsmakterna, torde inflytande avgiftsmedel i varje
fall utgöra allmänna medel. Avgifterna kunna i viss mån sägas ha kommunal
karaktär, nämligen såtillvida som avgiftsmedlen från ett landstingsområde
enligt gällande bestämmelser till största delen tillfalla skogsvårdsstyrelsen
inom samma område. Å andra sidan ha varken skogsvårdsstyrelsen
eller landstingskommunen den rätt att själv reglera inkomsten av
avgiftsmedel, som normalt utmärker en kommunal pålaga.
Det vill synas utredningen, som om skogsvårdsavgifternas ställning i skattesystemet
icke skulle rubbas av en sådan ändring i taxeringsgrunden, att
de utgå efter taxeringsvärdena. Samma princip som hittills bibehålies ju vid
deras uttagande, och det förhållandet att taxeringsvärdena i stället bilda underlag
för skogsvårdsavgifterna ändrar icke deras karaktär av speciell pålaga.
Vederbörande departementschef, som fann det berättigat, att skogsvårdsstyrelsernas
nettomedelsbehov delvis bestredes genom skogsvårdsavgifter,
anförde i förenämnda proposition bl. a., att en övergång från att belasta
skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande
avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde — som kunde anses vara bestämt
av samma avkastning, borde såsom utredningen framhållit närmast
vara att betrakta som en lämplighetsfråga.
I anledning av propositionen nr 126 väcktes inom riksdagen flera motioner.
I vissa av dessa motioner ifrågasattes, huruvida det kunde vara riktigt
att upptaga skogsvårdsavgift, vilket skulle innebära en särskild beskattning
av skogsbruket.
Jordbruksutskottet, som tillstyrkte bifall till propositionen i förevarande
del, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 61 bl. a., att enligt
utskottets mening frågan om uttagande av skogsvårdsavgift knappast syntes
genom den ifrågasatta reformen ha kommit i det läget att därefter förelåge
mindre starka skäl än tidigare att belasta skogsägarna med dylik avgift.
Utskottet ville därför ansluta sig till departementschefens uppfattning
att skogsvårdsavgift borde utgå även i fortsättningen. Den ifrågasatta omläggningen
av grunden för beräkning av densamma funne utskottet ändamålsenlig.
Såsom ovan nämnts hänfördes skogsvårdsavgiften före den 1 januari 1948
till sådana speciella skatter och avgifter till det allmänna, vilka voro avdragsgilla
vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla. Anledningen
till de vidtagna ändringarna i kommunalskattelagen var den nya formen
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
5
för skogsvårdsavgift^^ beräknande. I proposition nr 311 till 1947 års riksdag
med förslag till bl. a. sagda lagändringar framhöll vederbörande departementschef,
att då skogsvårdsavgiften från och med den 1 juli 1947 likställdes
med fastighetsskatt och sålunda vore att betrakta såsom en allmän
skatt, avdrag därför icke torde böra medgivas vid beräkning av nettointäkt
av jordbruksfastighet eller av rörelse. Då skogsvårdsavgift erlades till staten,
borde ej heller avdrag därför medgivas under allmänna avdrag vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (statlig inkomstskatt).
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I: 11 och II: 14 har erinrats om vad som anfördes
i proposition nr 311 till 1947 års riksdag i fråga om skogsvårdsavgiftens
skatterättsliga natur. Vad sålunda anförts anknöte enligt motionärernas
mening närmast till de yttre formerna för skogsvårdsavgiften. Materiellt
kunde emellertid skäl anföras för ett återinförande av avdragsrätten.
Det förhållandet, att skogsvårdsavgiften angåves vara en allmän skatt, behövde
icke innebära, att all avdragsrätt skulle saknas. Hänvisningen till att
det vore en skatt till staten vore icke tillräcklig för att motivera den nuvarande
ordningen. Att endast kommunala skatter vore avdragsgilla vid taxeringen
till statlig inkomsskatt hade sin grund i att kommunalskatterna —
i motsats till den statliga inkomstskatten — utginge efter växlande skattesatser.
I den mån en statsskatt träffade ojämnt, förelåge samma skäl att
avdraga denna som att avdraga kommunalskatt. Enligt motionärernas mening
hade skogsvårdsavgiften alltjämt karaktär av speciell skatt. Det belopp,
som inflöte, skulle nämligen användas i ungefär samma ordning som
tidigare, d. v. s. för att främja skogsvården. I den mån skogsägarna skulle,
till skillnad från andra skattskyldiga, betala en särskild avgift därför, måste
motivet därför vara, att skogsägarna ansåges ha en särskild nytta av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Att ändring över huvud taget företagits hade
sin grund i att skogsvårdsstyrelserna ansetts böra få ungefär lika stora anslag
varje år. Vad som skett vore sålunda att man tillskapat en schablon för
avgiftens bestämmande, vilken schablon vore avsedd att ge ett i genomsnitt
riktigt uttryck för de enskilda skogsägarnas nytta av verksamheten.
I de likalydande motionerna I: 159 och II: 288 ha motionärerna — efter
en redogörelse för förarbetena till 1946 års förordning om skogsvårdsavgift
samt de år 1947 beslutade ändringarna av anvisningarna till 20, 22 och 29 §§
kommunalskattelagen — framhållit, att motionärerna vid en ingående
granskning av de skäl, som anförts för slopande av avdragsrätten för skogsvårdsavgifter,
kommit till den bestämda uppfattningen att dessa skäl icke
vore bärande. Genom att avdrag icke vid inkomstberäkningen medgåves för
dessa avgifter komme nämligen taxeringen till såväl kommunal som statlig
inkomstskatt för inkomst av skogsbruk att strida mot principerna för en
likformig och rättvis taxering. Skogsvårdsavgiften hade motiverats av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för skogarnas skötsel och vård. På grund av
det särskilda intresse skogsvårdsstyrelseverksamheten hade för skogsägarna
6
Bevillningsutskottets betänkande nr it).
hade det ansetts befogat att av dem uttaga ett speciellt bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
finansiering, ett bidrag vilket således numera liksom tidigare i
motsats till fastighetsskatten — vilken visserligen motiverats av den s. k.
intresseprincipen men otvivelaktigt räknades till de allmänna skatterna —
hade klar karaktär av en speciell intresseavgift. Att denna speciella avgift
numera icke debiterades å det taxerade rotvärdet utan beräknades på taxeringsvärdet
å skogsmark och växande skog, kunde desto mindre ändra avgiftens
karaktär som anledningen till denna ändring av debiteringsgrunderna
uttryckligen motiverats av praktiska skäl. Det vore således alltjämt
skogsavkastningen som belastades med denna speciella avgift, ehuru denna
av lämplighetsskäl debiterades å medelavkastningens kapitalvärde. Såsom
exempel på speciella för rörelse utgående skatter och avgifter, vilka finge
avdragas vid inkomstberäkningen, nämndes i punkt 9 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, skogsaccis, nöjesskatt m. m. dylikt. Enligt praxis hänfördes
även automobilskatt, som erlades för i rörelsen använda motorfordon,
till sådana avdragsgilla skatter. Om avdrag icke medgåves för skatt å dylika
motorfordon, skulle inkomsten av de förvärvskällor, vari motorfordon inginge,
bliva hårdare belastad med inkomstskatt än inkomst av förvärvskällor,
vari sådana tillgångar icke inginge. En skattskyldig, i vilkens förvärvskälla
inginge skogsmark med växande skog, bleve däremot enligt gällande
bestämmelser hårdare beskattad för sin inkomst än andra skattskyldiga. Ur
statsfinansiell synpunkt syntes åtgärder för vidtagande av rättelse av denna
inadvertens desto mindre vara ägnade att föranleda några betänkligheter
som skatteunderlaget genom ändringarna av kommunalskattelagen tillförts
en orättmätig höjning, vilken, enligt vad förarbetena till förordningen den
28 juni 1946 om skogsvårdsavgift gåve vid handen, icke varit avsedd. Eftersom
skogsvårdsavgifterna icke inginge i preliminär skatt, erfordrades inga
särskilda bestämmelser rörande det beskattningsår, varunder avdraget borde
medgivas, och rättelse av ifrågavarande inadvertens syntes lämpligast ske
därigenom att anvisningarna till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen åter
gåves sin ursprungliga lydelse.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över de förevarande motionerna från kammarrätten,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Vasternorrlands
och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksförbund.
Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Jönköpings län ha tillstyrkt
ett återinförande av avdragsrätten för skogsvårdsavgift vid inkomstbeskattningen.
Kammarrätten har framhållit, att vägande invändningar syntes kunna
göras mot ett jämställande av skogsvårdsavgiften med fastighetsskatten,
Visserligen riktade sig båda mot fastigheten, men man finge icke bortse
från att fastighetsskatten vore en skatt på beräknad inkomst av fastighet.
I anslutning härtill har kammarrätten anfört följande:
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
7
Fastighetsskatten innefattar alltså, så snart nettointäkt av fastighet föreligger,
en inkomstbeskattning, och det torde icke vara oberättigat antaga,
att det huvudsakligen är denna omständighet som gör, att fastighetsskatten
räknas såsom en allmän skatt. Därest fastighetskatten hade karaktär av en
fristående, å fastigheten såsom sådan lagd objektskatt, skulle densamma
troligen anses såsom en avdragsgill omkostnad vid beräkningen av inkomst
av den förvärvskälla, fastigheten utgör eller däri fastigheten "ingår.--—
Vad däremot angår skogsvårdsavgiften, som i sin nuvarande form drabbar
ett förmögenhetsobjekt, vilket såsom regel utgör blott en del av en
jordbruksfastighet och vars syfte tillika är att främja ett speciellt ändamål,
nämligen skogsvårdsstyrelsernas finansiering, synes den vara en till objektskatternas
kategori hänförlig speciell förmögenhetsskatt. Härutinnan kan
lämpligen jämförelse göras med den tidigare vid taxeringarna åren 1921
och 1922 införda byggnadsskatten, som utgick å det i taxeringsvärde för
annan fastighet ingående byggnadsvärdet (angående denna skatts natur, se
Eberstein »Om skatt till stat och kommun», s. 49).
Beträffande denna byggnadsskatt bör anmärkas, att det enligt förordningen
den 24 februari 1922 (SFS nr 66) stadgats, att skattskyldig vore berättigad
åtnjuta avdrag för densamma såsom omkostnad för fast egendom
eller rörelse eller yrke. Emellertid torde utfärdandet av denna författning
rörande avdragsrätt för byggnadsskatten icke innebära, att avdragsrätt för
skatten icke utan särskild bestämmelse därom skulle hava varit medgiven.
På sätt av motiven (proposition nr 47 till 1922 års riksdag) framgår synes
nämligen avsikten med utfärdandet av berörda särskilda stadgande allenast
hava varit att vid taxeringarna undanröja hos taxeringsmyndigheterna rådande
tvekan rörande befogenheten av avdragsrätt för byggnadsskatten.
Statsmakterna synas — utan att hava tagit principiell ståndpunkt till avdragsfrågan
— varit ense om att i varje fall billigheten krävde, att byggnadsskatten
finge betraktas såsom omkostnad i vederbörande förvärvskälla.
Kammarrätten har vidare uttalat, att den tidigare å avverkat virke utgående
skogsvårdsavgiften ansetts utgöra en speciell skatt. Den omreglering
skogsvårdsavgiften numera undergått syntes ej heller giva anledning
till ändrad uppfattning om denna dess karaktär. Att den nu inginge till
statsverket i stället för såsom tidigare till skogsvårdsstyrelserna saknade
betydelse i sammanhanget och att normen för avgiften numera utgjorde
en fastighets i taxeringsvärdet ingående skogs- och skogsmarksvärde i stället
för fastighetens skogsavkastning snarare underströke dess karaktär av
en speciell skatt. Kammarrätten funne alltså i likhet med motionärerna, att
skogsvårdsavgiften jämväl i dess nya form borde räknas såsom en speciell
skatt eller avgift till det allmänna och att densamma förty borde såsom
omkostnad vara avdragsgill vid beräkning av nettointäkten av vederbörande
förvärvskälla.
Skogsstyrelsen har uttalat, att styrelsen helt delade den av motionärerna
hävdade uppfattningen, att skogsvårdsavgiften borde betraktas såsom en
speciell pålaga och icke såsom en allmän skatt. Den av 1946 års riksdag på
förslag av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning beslutade omregleringen
syntes icke kunna åberopas till stöd för eu motsatt uppfattning. Denna
omreglering åsyftade nämligen enligt vad som framginge av proposition
nr 126 till 1946 års riksdag samt utskotts- och riksdagsbehandlingen av frå
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
gan endast en omläggning av sättet och formen för avgiftens uttagande och
icke någon principiell förändring av avgiftens karaktär såsom sådan.
Länsstyrelsen i Värmlands län har icke funnit något att erinra mot ett
bifall till motionerna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har, utan att ingå på frågan huruvida
den nuvarande skogsvårdsavgiften vore att anse som en speciell eller en
allmän skatt, ansett starka skäl tala för att skogsvårdsavgiften kunde och
borde i avdragshänseende likställas med automobilskatten. Därest denna
fråga ansåges vara av sådan vikt, att ändring av dithörande bestämmelser
borde ske redan nu utan avbidan på den allmänna översyn av kommunalskattelagen,
som syntes alltmer ofrånkomlig, hade länsstyrelsen således
intet att erinra däremot.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit övex-vägande skäl tala för
återinförande av avdragsrätten för skogsvårdsavgift. Oaktat avgiften i fråga
numera helt uttoges av staten, syntes den hava sådan karaktär och vara
anvisad till sådant ändamål, att den borde jämställas med andra speciella
skatter, exempelvis nöjesskatt och fordonsskatt, vilka ansetts böra få
avdragas vid beräknande av inkomst i vederbörande förvärvskälla.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat såsom sin mening att de skäl,
som motionärerna anfört till stöd för sina förslag, vore bärande. Länsstyrelsen
tillstyrkte därför sådan ändring i kommunalskattelagen, att skogsvårdsavgift
hänfördes till de speciella skatter eller avgifter till det allmänna,
vilka såsom omkostnad finge avdragas från bruttointäkten av jordbruksfastighet.
Sveriges lantbruksförbund har anfört att, då enligt förbundets åsikt någon
anledning att behandla skogsvårdsavgiften ur skattesynpunkt annorledes än
exempelvis automobilskatten och de influtna medlen genom skogsvårdsavgiften
användes i ungefär samma ordning som tidigare gällde för den före den
1 juli 1947 utgående då avdragsgilla skogsvårdsavgiften, allt skäl syntes tala
för att avdrag borde medgivas för erlagd skogsvårdsavgift.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har däremot, såsom ovan nämnts, avstyrkt
motionerna. Därvid har framhållits, att man visserligen kunde ställa sig
tveksam, om sakliga skäl förelegat för den ändring i skogsvårdsavgiftens
ställning i avdragshänseende, som inträtt i och med antagandet av den nya
förordningen om skogsvårdsavgift och som bekräftades genom lagen den 26
juli 1947. Formellt torde emellertid ändringen få anses ha varit riktig. I betraktande
därav och då ändringen så nyligen vidtagits, syntes en återgång
till äldre ordning icke böra ske utan synnerliga skäl. Skogsvårdsavgiften för
en fastighet med ett taxerat skogsmarks- och skogsvärde å exempelvis tillhopa
10 000 kronor kunde författningsenligt ej överstiga 15 kronor. Avdragsposter
av sådan storlek vore av ringa betydelse ur skattesynpunkt.
Beträffande de yrkade författningsändringarnas utformning ha i flertalet
yttranden tillstyrkts ändringar av anvisningarna till 20 och 22 §§ kommunalskattelagen,
varemot i vissa yttranden erinringar framställts emot den i
motionerna I: 159 och II: 288 yrkade ändringen av anvisningarna till 29 §.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
9
Kammarrätten har i detta hänseende anfört att, då jordbruksfastighet — det
enda slag av fastighet, som åsattes skogs- och skogsmarksvärde — jämlikt
18 § kommunalskattelagen alltid vore en särskild förvärvskälla och icke
kunde hänföras till förvärvskällan rörelse, skogsvårdsavgiften icke syntes
kunna tänkas såsom omkostnad i den senare förvärvskällan. Liknande synpunkter
ha anförts av länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit att, därest skogsvårdsavgiften
liksom hittills upptoges på fastighetsdebetsedeln, avdragsrätten
syntes böra anknytas till den debiterade skogsvårdsavgiften, vilket i sin tur
förutsatte införande av bestämmelse därom att intäkt genom restitution, avkortning
eller avskrivning av skogsvårdsavgift, för vilken avdrag av skattskyldig
åtnjutits vid tidigare års taxeringar, skulle upptagas såsom inkomst
i förvärvskällan.
Utskottet. Enligt gällande bestämmelser må vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla avdrag icke ske för allmänna skatter. Däremot
är vid beräkningen av inkomst av jordbruksfastighet och av rörelse avdrag
medgivet för speciella skatter eller avgifter till det allmänna. Såsom speciell
skatt eller avgift räknades tidigare enligt uttryckliga föreskrifter i anvisningarna
till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen bl. a. skogsvårdsavgift.
Sedan genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift
fastställts ändrade grunder för skogsvårdsavgiftens erläggande, vidtogos
genom beslut vid 1947 års riksdag sådana ändringar i anvisningarna
till de nämnda paragraferna i kommunalskattelagen, att skogsvårdsavgiften
numera betraktas såsom en allmän skatt. Skogsvårdsavgift får således
enligt nu gällande bestämmelser icke avdragas vid beräkningen av inkomst
av jordbruksfastighet och av rörelse
I de ifrågavarande motionerna har yrkats, att den sålunda borttagna avdragsrätten
för skogsvårdsavgift måtte återinföras. Motionärerna ha därvid
gjort gällande, att skogsvårdsavgiften även i sin nuvarande form vore
att anse såsom en speciell skatt eller avgift till det allmänna.
Skogsvårdsavgiften utgick enligt de äldre bestämmelserna för avverkat
virke med belopp, motsvarande viss procent av virkets taxerade rotvärde.
Avgiften erladcs av avverkaren. De genom 1946 års förordning om skogsvårdsavgift
införda nya föreskrifterna innebära, att sådan avgift skall erläggas
för jordbruksfastighet, vilken vid fastighetstaxering åsatts särskilda
värden för skogsmark och växande skog, och utgå med högst 1,5 promille av
summan av nämnda värden. Avgiften erlägges enligt samma förordning av
den, som enligt kommunalskaltelagen är skyldig att erlägga fastighetsskatt
för fastigheten, och tillfaller staten. Avskaffandet av avdragsrätten för skogsvårdsavgift
motiverades därmed att denna avgift numera vore likställd med
fastighetsskatt. Sistnämnda skatt är otvivelaktigt att betrakta såsom en allmän
skatt.
De nuvarande grunderna för skogsvårdsavgiftens erläggande innebära
med avseende å avgiftens konstruktion vissa avvikelser i jämförelse med
vad som tidigare gällt. Enligt de äldre bestämmelserna utgick skogsvårds
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
avgiften endast då avverkning av skog ägt rum, avgiftens belopp bestämdes
med hänsyn till det avverkade virkets värde och avgiften erlades av
avverkaren. Den nuvarande skogsvårdsavgiften utgår däremot oberoende av
om avverkning skett eller ej, avgiftens belopp bestämmes på grundval av
fastighetens vid fastighetstaxeringen åsatta skogsmarks- och skogsvärde samt
avgiften erlägges av den som enligt kommunalskattelagen är skyldig att erlägga
fastighetsskatt för fastigheten, d. v. s. i regel av fastighetens ägare.
Den nuvarande skogsvårdsavgiften har således icke något direkt samband
med någon viss avverkning eller med någon viss inkomstpost. Det kan måhända
under sådana förhållanden göras gällande, att skogsvårdsavgiften
numera icke med samma fog som tidigare har karaktär av en omkostnad
för inkomstens förvärvande.
Då avdragsrätten för skogsvårdsavgift avskaffades genom beslut vid 1947
års riksdag, motiverades detta, såsom ovan nämnts, därmed att avgiften numera
vore likställd med fastighetsskatt och således vore att betrakta såsom
en allmän skatt. En viss likhet mellan fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften
i dess nuvarande form är otvivelaktigt förhanden. Det underlag, på
vilken skatten beräknas, är likartat i de båda fallen. Likaså föreligger den
överensstämmelsen, att bägge skatterna endast drabba vissa kategorier av
skattskyldiga, nämligen ägare av fastighet eller visst slag av fastighet. Emellertid
förefinnes även en väsentlig olikhet mellan fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften.
Anledningen till att fastighetsskatten, trots att densamma endast
träffar vissa objekt, räknas som en allmän skatt torde, såsom framhållits
av kammarrätten, vara den omständigheten, att fastighetsskatten utgör
en med den kommunala inkomstskatten kombinerad garantiskatt. Något sådant
samband med inkomstbeskattningen förefinnes icke i fråga om skogsvårdsavgiften.
Skogsvårdsavgiftens hänförande till de allmänna skatterna kan ej heller
anses vinna stöd i förarbetena till 1946 års förordning om skogsvårdsavgift.
Dessa förarbeten giva nämligen otvetydigt vid handen, att en principiell
omläggning av skogsvårdsavgiften icke varit avsedd. Med den nuvarande
skogsvårdsavgiften åsyftas liksom med den tidigare avgiften att erhålla
bidrag för täckande av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov. En årlig
mindre avgift från skogsägarna till finansiering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ansågs vid tillkomsten av 1946 års lagstiftning vara mera
berättigad än som varit fallet, då den äldre skogsvårdsavgiften infördes,
eftersom skogsvårdsstyrelserna efter hand kommit att tilldelas ökade arbetsuppgifter
i fråga om skogarnas skötsel och vård. Av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning,
vilken utarbetat det förslag som låg till grund för
den nu gällande förordningen om skogsvårdsavgift, uttalades beträffande
formen för avgiftens uttagande, att taxering av den årliga skogsavkastningen
eller dess kapitaliserade värde vid fastighetstaxering principiellt sett
torde kunna anses innebära samma sak. En övergång från att belasta
skogsavkastningen med en viss avgift till att i stället taga ut motsvarande
avgift på det kapitalvärde — taxeringsvärde —■ som kan anses bestämt av
samma avkastning, borde enligt utredningens mening närmast vara att be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
11
trakta såsom en lämplighetsfråga och en teknisk angelägenhet. Även av
departementschefen uttalades samma uppfattning. Någon ändring i skogsvårdsavgiftens
ställning i skattesystemet avsågs icke med den ifrågasatta
lagstiftningen. Skogsvårdsstyrelseutredningen framhöll i detta hänseende,
att samma princip som dittills bibehölles vid avgifternas uttagande, och att
det förhållandet att taxeringsvärdena i stället bildade underlag för skogsvårdsavgifterna
icke ändrade deras karaktär av speciell pålaga.
Såsom ovan nämnts utgör skogsvårdsavgiften liksom tidigare ett bidrag
till täckande av utgifterna för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Att denna
avgift uttages endast hos skogsägarna beror givetvis därpå att dessa anses
ha ett särskilt intresse av denna verksamhet. Såsom framhållits av
skogsvårdsstyrelseutredningen har skogsvårdsavgiften tillkommit närmast
som ett vederlag från skogsägarna för de tjänster, som i fråga om skogens
skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsavgiften
enligt de äldre bestämmelserna ansågs utgöra en speciell skatt. Med den
form, i vilken avgiften numera uttages, har, såsom framgår av det föregående,
icke avsetts att giva avgiften en i detta avseende ändrad karaktär. På
grund härav kan utskottet i likhet med flertalet av de över motionerna hörda
remissinstanserna icke finna annat än att skogsvårdsavgiften även i sin nuvarande
form principiellt sett måste betraktas såsom en speciell skatt, vilken
drabbar endast vissa slag av förvärvsverksamhet. Avdragsrätt för skogsvårdsavgift
bör då vara medgiven vid beräkningen av inkomsten från sådan
förvärvskälla, där avgiften kan ifrågakomma.
Avdragsrätten bör givetvis förefinnas vid beräkningen av inkomst av
jordbruksfastighet. I likhet med kammarrätten och några länsstyrelser finner
utskottet däremot, att skogsvårdsavgiften icke kan betraktas såsom
omkostnad vid beräkning av inkomst av rörelse. Såsom framhållits av kammarrätten
är nämligen jordbruksfastighet — det enda slag av fastighet
som åsättes skogsmarks- och skogsvärde — jämlikt 18 § kommunalskattelagen
alltid en särskild förvärvskälla och kan icke hänföras till förvärvskällan
rörelse. I detta hänseende föreligger en principiell skillnad mellan
den nuvarande skogsvårdsavgiften och skogsvårdsavgiften enligt de äldre
bestämmelserna, vilken var avdragsgill vid beräkning av inkomst av rörelse.
Den nuvarande avgiften kan endast träffa den som enligt kommunalskattelagen
är skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten. Den äldre
avgiften, vilken erlades av avverkaren, kunde däremot — med hänsyn till
att skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse enligt
27 § kommunalskattelagen hänföres till rörelse — utgöra driftkostnad i
sistnämnda förvärvskälla.
Skogsvårdsavgiftens hänförande till speciell skatt med därav följande
avdragsrätt för densamma vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
föranleder i förfaltningstekniskt hänseende ändringar i anvisningarna till 20
och 22 §§ kommunalskal telagen. Med hänsyn till att skogsaccisen numera är
avskaffad (jfr lagen den 20 juli 1947, nr 589) lui författningsändringarna
kunnat givas den formen, att i berörda anvisningar ordet »skogsaccis» utbytts
mot ordet »skogsvårdsavgift». Utskottet har därjämte ansett lämpligt
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
att i detta sammanhang låta ordet »skogsaccis» utgå jämväl i punkt 9 av anvisningarna
till 29 §. Det har dock ansetts erforderligt att i ikraftträdandebestämmelserna
intaga en erinran om att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om skogsaccis på grund av taxering eller eftertaxering för
år 1948 eller tidigare år.
Skogsvårdsavgiften torde i överensstämmelse med vad nu sker böra upptagas
å debetsedeln för fastighetsskatt. Tillräckliga skäl att, såsom i ett remissyttrande
ifrågasatts, anknyta avdragsrätten till den debiterade skogsvårdsavgiften
synas ej föreligga. Då inkomst av jordbruksfastighet beräknas
efter den s. k. kontantprincipen, bör avdragsrätten avse det belopp, som
under beskattningsåret erlagts såsom skogsvårdsavgift. Ett införande av
en bestämmelse av innebörd, att intäkt genom restitution av skogsvårdsavgift,
för vilken avdrag av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar,
skall upptagas såsom intäkt av förvärvskällan, synes i detta sammanhang
icke böra ifrågakomma. Utskottet vill emellertid såsom sin mening uttala
att, därest restitution erhålles av skogsvårdsavgift, för vilken avdrag tidigare
åtnjutits, en följd av den medgivna avdragsrätten synes böra vara, att den
genom restitutionen åtnjutna intäkten betraktas såsom intäkt av jordbruksfastighet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 11 av herr Velander m. fl. och II: 14 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 159 av herrar Werner och Näsgård samt II: 288 av herr
Hedlund i Rådom om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att anvisningarna till 20 § 3., 22 § 3. och 29 § 9.
kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
Anvisningar
till 20 §.
3. Såsom allmänna skatter räknas
allmänna utskylder till staten samt
till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lag om fattigvården, tings
-
Av utskottet föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 20 §.
3. Såsom allmänna skatter räknas
allmänna utskylder till staten samt
till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lag om fattigvården, tings
-
1 Senaste lydelse av anvisningarna till 20 § 3., 22 § 3. och 29 § 9., se 1947: 586.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40.
13
Nuvarande lydelse:
lag och municipalsamhälle. Såsom allmän
skatt räknas däremot icke skogsaccis.
till 22 §.
3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsaccis. Allmänna
skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §).
till 29 §.
9. Såsom speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, skogsaccis, nöjesskatt
m. m. dyl. Däremot få allmänna
skatter till stat eller kommun
icke avdragas (se 20 §).
Av utskottet föreslagen lydelse:
lag och municipalsamhälle. Såsom allmän
skatt räknas däremot icke skogsvårdsavgift.
till 22 §.
3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsvårdsavgift.
Allmänna skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §).
till 29 §.
9. Såsom speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, nöjesskatt m. m.
dyl. Däremot få allmänna skatter till
stat eller kommun icke avdragas (se
20 §).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om skogsaccis på grund av taxering eller
eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.
Stockholm den 20 april 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Gustaf Elofsson,
Velander, Heiiman, Niklasson, Wehtje, Falk, Damström och Spetz samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson
i Svensköp, Bladh, Kärrlander och Nilsson i Svalöv.