Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
1
Nr 37.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av omyndiga hemmavarande
barns förmögenhet.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 29 av herr Eskilsson m. fl. och II: 29 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., har hemställts, »att riksdagen ville för sin del antaga följande
förslag till förordning om ändring av 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
den 26 juli 1947 (nr 577):
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.
8 §•
Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året före
taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den
skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet, i den mån denna
överstiger 30 000 kronor. Det överskjutande beloppet inbegripes i sådant fall
i den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950 och tidigare
år.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 29.
I 8 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
stadgas att, därest den skattskyldige har hemmavarande barn, som den 1 november
året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, och barnets till statlig
inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10
kronor, den skattskyldige skall taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I
den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl
barnets förmögenhet.
I de förevarande motionerna har anförts hl. a., att skillnaden mellan det
fall då fadern och det fall då barnet självt taxerades för förmögenheten vore
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 37—39.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
betydande. I senare fallet åtnjötes skattefrihet för barnets förmögenhet intill
ett belopp av 30 000 kronor. I förra fallet däremot, då förmögenhetsbeloppet
inräknades i faderns förmögenhet, kunde förmögenhetsskatten å barnets
del bli betydande. Uppginge barnets förmögenhet exempelvis till 30 000
kronor, bleve förmögenhetsskatten därå — beroende av faderns förmögenhetsställning
— 180 ä 540 kronor. I den mån flera barn i samma läge funnes
i familjen ökades merbelastningen i förmögenhetsskatt i förhållande till antalet
barn. Ett barn, som icke hade annan inkomst än kapitalavkastning, måste
ha en icke obetydlig förmögenhet för att självt bli taxerat. Med nuvarande
ränteläge, finge man räkna med att därtill krävdes ett kapital på 70 000 å
80 000 kronor. Givetvis vore det endast få barn, som befunne sig i denna
gynnsamma situation. Motionärerna ansåge det ur rättvisesynpunkt vara ytterst
önskvärt, att man tillskapade likformighet rörande omyndiga barns
förmögenhetsbeskattning. Ett enkelt och rimligt sätt därför vore, att förmögenhet
tillhörigt omyndigt barn lades samman med föräldrarnas förmögenhet
endast i den mån och till den del barnets förmögenhet överstege
30 000 kronor.
Utskottet. Enligt 8 S förordningen om statlig förmögenhetsskatt är fader
eller moder till hemmavarande omyndigt barn skattskyldig jämväl för barnets
förmögenhet, därest icke barnet självt taxerats till statlig inkomstskatt
med en beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor. I de ifrågavarande motionerna
yrkas sådan ändring av detta stadgande, att hemmavarande omyndigt
barns förmögenhet skall sammanläggas med föräldrarnas förmögenhet
endast om och i den mån barnets förmögenhet överstiger 30 000 kronor.
En bestämmelse av samma innebörd som i det ifrågavarande stadgandet
har funnits i vår skattelagstiftning alltsedan förmögenhetsskattens införande
år 1910. Stadgandet fanns således redan under den tid, då förmögenhet
beskattades endast på så sätt, att vid inkomsttaxeringen en viss kvotdel av
förmögenheten tillädes den skattskyldiges skattepliktiga inkomst. Till grund
för stadgandet har givetvis legat den tanken, att all den förmögenhet, som
tillhör medlemmar av en familj, bör tagas till beskattning, även om taxering
för inkomst icke åsättes varje särskild familjemedlem.
Under den tid, då förmögenhetsbeskattningen utgjorde ett led i en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsbeskattning, uttogs skatt även för smärre
kapitaltillgångar. Efter den år 1947 beslutade omläggningen av den direkta
statsbeskattningen, varigenom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
uppdelats på två från varandra fristående skatter, äro förhållandena annorlunda.
Då skattepliktsgränsen för fysisk person vid taxering till statlig förmögenhetsskatt
bestämts till 30 000 kronor, föreligger icke skatteplikt för
förmögenheter, vilka ej överstiga nämnda belopp. Uppgår förmögenheten
till högre belopp, erlägges förmögenhetsskatt allenast för den del av förmögenheten,
som överstiger 30 000 kronor.
Särskilt i betraktande av den år 1947 införda skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
synes det utskottet kunna ifrågasättas, huruvida
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
3
stadgandet i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör bibehållas
i sin nuvarande utformning. Vid stadgandets tillämpning måste uppenbarligen
mycket ojämna verkningar uppkomma. Genom en sammanläggning av
ett barns förmögenhet med föräldrarnas blir givetvis, därest den sammanlagda
förmögenheten överstiger 30 000 kronor, den å barnets förmögenhet
belöpande skatten alltid högre än den skolat bliva, om sådan sammanläggning
icke skett. Skatten för en mindre förmögenhet, som tillhör ett barn,
kan, om förmögenheten beskattas hos barnets föräldrar, utgå efter en högre
skattesats än skatten för en större förmögenhet, därest den sistnämnda förmögenheten
är så stor, att avkastningen av densamma tillika med eventuell
annan inkomst resulterar i en beskattningsbar inkomst för barnet av minst
10 kronor och barnet följaktligen självt skall beskattas för förmögenheten,
h örmögenhet, som tillhör ett barn, beskattas hos barnets föräldrar endast
sä länge barnet icke fyllt 21 år. Sedan barnet uppnått denna ålder, är barnet
självt skattskyldigt för sin förmögenhet och förmögenhetsskatten kommer
därigenom att minskas.
Dessa verkningar av den ifrågavarande bestämmelsen kunna enligt utskottets
mening icke anses tillfredsställande. Utskottet kan dock icke förorda,
att en omedelbar författningsändring äger rum i enlighet med motionärernas
förslag. En ändring av denna art kan medföra konsekvenser, vilka
nu ej kunna överblickas, och synes utskottet fördenskull kräva mera ingående
överväganden än som utskottet nu är i tillfälle att ägna denna fråga.
Utskottet förutsätter emellertid, att det i motionerna berörda spörsmålet
tages under omprövning i samband med nu pågående utredningar inom beskattningsområdet,
varvid närmast synes kunna komma i fråga 1949 års
skatteutredning eller den av Kungl. Maj :t den 17 mars 1950 beslutade utredningen
för verkställande av en teknisk revision av kommunalskattelagen
m. in. På grund härav avstyrker utskottet motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 29 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 29 av herr Nilsson i Svalöv in. fl. angående beskattningen
av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 april 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 37-
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Velander,
Franzon, Niklasson, Wehtje, Falk, Rosander, Werner och Damström
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp,
Vigelsbo, Bladh och Edström.
Reservation
av herrar Velander, Wehtje och Edström, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort erhålla följande lydelse:
»Enligt 8 § förordningen---— ( = utskottet s. 2 rad 18 uppifrån—rad
3 nedifrån) ----- överstiger 30 000 kronor.
Särskilt i betraktande av den år 1947 införda skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen finner utskottet det kunna starkt ifrågasättas,
huruvida stadgandet i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör
bibehållas i sin nuvarande utformning. Vid stadgandets tillämpning måste
uppenbarligen mycket ojämna verkningar uppkomma. Genom en sammanläggning
av ett barns förmögenhet med föräldrarnas blir givetvis, därest
den sammanlagda förmögenheten överstiger 30 000 kronor, den å barnets
förmögenhet belöpande skatten alltid högre än den skolat bliva, om sådan
sammanläggning icke skett. Skatten för en mindre förmögenhet, som tillhör
ett barn, kan, om förmögenheten beskattas hos barnets föräldrar, utgå
efter en högre skattesats än skatten för en större förmögenhet, därest den
sistnämnda förmögenheten är så stor, att avkastningen av densamma tilllika
med eventuell annan inkomst resulterar i en beskattningsbar inkomst
för barnet av minst 10 kronor och barnet följaktligen självt skall beskattas
för förmögenheten. Förmögenhet, som tillhör ett barn, beskattas hos barnets
föräldrar endast så länge barnet icke fyllt 21 år. Sedan barnet uppnått
denna ålder, är barnet självt skattskyldigt för sin förmögenhet och förmögenhetsskatten
kommer därigenom att minskas.
Dessa verkningar av den ifrågavarande bestämmelsen kunna enligt utskottets
mening icke anses tillfredsställande. Utskottet finner därför angeläget,
att till vinnande av större jämlikhet och rättvisa på ifrågavarande
beskattningsområde en författningsändring bör äga rum i enlighet med motionärernas
förslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 29 av herr Eskilsson m. fl. och II: 29 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl., för sin del antaga följande
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
5
Förslag
till
förordning om ändring av 8 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.
8 §.
Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst
före taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor,
den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet, i den mån
denna överstiger 30 000 kronor. Det överskjutande beloppet inbegripes i
sådant fall i den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950
och tidigare år.»