Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
1
Nr 32.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande beskattning av äkta
makar.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 162 av fru Svenson in. fl. och II: 201 av
herr Nilson i Spånstad, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i skattelagarna, att den rätt, som tillkommer gift förvärvsarbetande
kvinna till förvärvsavdrag med hälften av inkomsten, dock högst 1 000
kronor, vid den statliga inkomstbeskattningen och med 300 kronor vid den
kommunala beskattningen, utsträckes att gälla även för gift kvinna, som
biträder mannen i förvärvsverksamheten, i enlighet med vad i motionerna
angivits, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga lagtextändringar;
2)
de likalydande motionerna I: 316 av herr Andrén m. fl. och II: 373 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta
dels sådana ändringar av kommunalskattelagen och förordningen om
statlig inkomstskatt, att rätten till förvärvsavdrag — där hustru biträtt mannen
i dennes förvärvsverksamhet — må fr. o. m. 1951 års taxering tillkomma
skattskyldig som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse,
dels sådana ändringar fr. o. m. den 1 januari 1952 av vederbörande skattetörfattningar,
att äkta makar bli beskattade enligt ett av motionärerna förordat
system, dels ock att vederbörande utskott ville utarbeta förslag till den
författningstext, som av motionerna betingas; samt
3) motionen 11:371 av herrar Kristensson i Osby och Ohlin, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta hemställa hos Kungl. Maj :t, att 1949
års skatteutredning måtte få i uppdrag att utreda frågan om en höjning för
äkta makar av det skattefria beloppet vid den årliga förmögenhetsbeskattningen».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
\ikandcna,
det följande, hänvisa till motionerna I: 162, I: 316 och II: 371.
De nu gällande bestämmelserna rörande beskattning av äkta makar ha
i huvudsak följande innebörd. Jämlikt 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. AV 32.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
taxeras äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, envar
för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Ha
allmänna avdrag helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast
berättigade makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra
makens inkomst i samma kommun. Skatteplikt bedömes med hänsyn till
båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar
inkomst beräknas för makarna gemensamt. Den beskattningsbara inkomsten
fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen
taxerade inkomster. Bestämmelser av i huvudsak samma innehåll gälla jämlikt
11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 12 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, dock att fördelning å makarna i
dessa fall icke företages av den för dem gemensamt beräknade beskattningsbara
inkomsten eller den för dem gemensamt beräknade beskattningsbara
förmögenheten utan i stället av den därå belöpande skatten.
På grund av stadgande i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen får särskilt
avdrag åtnjutas av gift kvinna med förvärvsarbete (det s. k. avdraget för
gift kvinna). Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån hennes inkomst
därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 300 kronor.
En bestämmelse av motsvarande innebörd finnes i 4 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, dock att avdrag enligt sistnämnda stadgande må
åtnjutas med ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst
med 1 000 kronor.
I ett den 2 september 1949 avgivet betänkande (SOU 1949: 47) ha sambeskattningssakkunniga
framlagt förslag till ändrade bestämmelser rörande
beskattningen av äkta makar.
De sakkunniga ha föreslagit ett bibehållande av sambeskattningen såsom
princip i skattelagstiftningen såväl beträffande inkomstbeskattningen av
äkta makar som i fråga om beskattningen av äkta makars förmögenhet. I
fråga om metoden för sambeskattningens ordnande ha de sakkunniga föreslagit
en beskattning av äkta makar efter i huvudsak samma grunder, som
för närvarande gälla. Det nuvarande avdraget för gift kvinna föreslås skola
omformas till ett särskilt förvärvsavdrag för gift kvinna. Avdraget har för
den statliga inkomstbeskattningens vidkommande utformats efter i huvudsak
samma principer som gälla för närvarande, vilket bl. a. innebär, att
avdraget skall åtnjutas med hälften av inkomsten, dock med högst 1 000
kronor. Vid kommunalbeskattningen föreslås avdraget skola utgå efter enahanda
principer, ehuru med ett maximibelopp av 500 kronor.
Såsom en nyhet föreslå de sakkunniga, att förvärvsavdrag skall tillämpas
även vid den s. k. faktiska sambeskattningen, d. v. s. i fråga om hustrur, som
biträda mannen i dennes förvärvsverksamhet. Gift man, vars hustru genom
att utföra arbete i någon av förvärvskällorna jordbruk, rörelse, tjänst
och tillfällig förvärvsverksamhet bidragit till mannens inkomst i förvärvs
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
3
källan, föreslås skola äga rätt åtnjuta ett avdrag av i princip samma omfattning
som gäller i fråga om hustru med egen arbetsinkomst. I här avsedda
fält skall enligt de sakkunnigas förslag det av hustrun utförda arbetet
åsättas särskilt värde, vilket emellertid ej får överstiga en tredjedel av nettointäkten
(respektive inkomsten) i förvärvskällan.
Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ledamöterna Ebon Andersson
och Ingrid Gärde Widemar.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I: 162 och II: 201 ha motionärerna uttalat,
att de utan att närmare taga ställning till sambeskattningssakkunnigas förslag
i dess helhet ville föreslå, att riksdagen redan i år beslutade förverkliga
de sakkunnigas förslag om att rätten till förvärvsavdrag skulle tillkomma
även gifta kvinnor, som biträdde mannen i förvärvsverksamheten. Det kunde
enligt motionärernas mening inte vara försvarligt att längre uppskjuta
denna reform av skattelagstiftningen, alldeles oavsett vilken ställning riksdagen
kornine att slutligt ta till frågan om sambeskattningen. Det förvärvsavdrag,
som provisoriskt utgått sedan 1948, borde gälla även för inkomsten
av det arbete jordbrukarens och rörelseidkarens hustru lade ned i verksamheten.
Om gift man haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller
tillfällig förvärvsverksamhet och någon del av inkomsten härrörde från
hustruns arbete, borde mannen få avdrag med hälften av värdet av hustruns
arbete, dock högst 1 000 kronor. Därvid finge värdet av hustruns arbete,
efter beskattningsnämnds prövning, anses motsvara högst en tredjedel
av inkomsten från verksamheten i fråga i överensstämmelse med sambeskattningssakkunnigas
förslag.
I de likalydande motionerna I: 316 och II: 373 har erinrats om sakkunnigledamoten
Ebon Anderssons särskilda yttrande, vilket fogats till sambeskattningssakkunnigas
betänkande. I detta yttrande förordades ett system för
äkta makars beskattning av följande innehåll. Äkta makars taxerade inkomster
skulle sammanläggas. Den sammanlagda inkomsten skulle därefter
delas i två lika delar, å vilka skatt uträknades enligt de grunder som
gällde för icke gift person. Summan av de sålunda för varje hälft beräknade
skatterna skulle utgöra makarnas gemensamma skatt, vilken fördelades
å makarna i förhållande till deras taxerade inkomster. Förmögenhetsskatt
för äkta makar skulle beräknas efter samma princip. Detta nya system
för beskattning av äkta makar syntes motionärerna leda till en rättvisare
fördelning av skatterna mellan gifta och ogifta än det nuvarande systemet.
Såsom även framhållits av Ebon Andersson i hennes särskilda yttrande
kunde ett s. k. förvärvsavdrag kombineras med det av henne förordade lika
väl som med det nuvarande systemet. Enligt motionärernas mening borde
detta ske. Motionärerna ansåge emellertid, att förvärvsavdrag endast borde
utgå till sådana förvärvsarbetande gifta kvinnor, som hade minderåriga
barn. Vad avdragets storlek beträffade, ansåge motionärerna sig för närva
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
rande icke kunna föreslå högre belopp än som nu utginge. Avdrag för gift
kvinna utginge enligt gällande ordning endast då hustrun åtnjöte egen inkomst
av arbete eller av rörelse. Avdragsrätten syntes motionärerna böra
utsträckas att omfatta även det fall att inkomsten härrörde av jordbruksfastighet.
Ur rättvisesynpunkt borde detta avdrag vidare tillkomma sådana
familjer, där hustrun biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet. För
att taxeringsnämnderna skulle gå i land med uppgiften att verkställa den
för sådant fall nödvändiga värderingen av hustruns arbete, syntes rätten
till avdrag emellertid böra inskränkas till förvärvskällorna jordbruksfastighet
och rörelse.
Motionärerna toge för givet att den skattelättnad, som från 1949 års
skatteutrednings sida kunde ifrågakomma, till sitt totalbelopp komme att
åtminstone vara av den storlek att den motsvarade en sänkning av uttagningsprocenten
med 10 enheter. Skulle någon lättnad därutöver tills vidare
icke kunna genomföras, borde enligt motionärernas mening hela lättnaden
komma familjerna till godo på så sätt att det ovan skisserade systemet för
beskattning av äkta makar genomfördes.
Motionärerna hade ansett sig böra föreslå, att det förordade systemet
skulle träda i kraft först den 1 januari 1952. Det vore emellertid angeläget
att riksdagen redan innevarande år fattade beslut om systemets genomförande.
Frågan om avvägningen mellan gifta och ogifta borde nämligen vara
avgjord, innan man toge ställning till skatteskalornas utformning. Kravet
på jämlikhet mellan olika grupper yrkesarbetande gifta kvinnor framstode
emellertid för motionärerna med sådan styrka, att motionärerna ansåge en
ändring i förevarande avseende vara påkallad med det allra snaraste. Motionärerna
föresloge därför, att det för ifrågavarande jordbrukare och rörelseidkare
infördes en sådan avdragsrätt redan fr. o. in. nästa års taxering.
I motionen II: 371 har framhållits att, om två ensamstående med förmögenhet
något understigande 30 000 kronor inginge äktenskap med varandra,
årlig förmögenhetsskatt komme i och med äktenskapets ingående att utgå,
trots att de tidigare varit fria från denna skatt. För att skapa trygghet åt
familjer förelåge, särskilt om barn funnes, ett behov av större kapitaltillgångar
än för ensamstående. Utifrån denna utgångspunkt syntes det befogat,
att reglerna om förmögenhetsbeskattningen för äkta makar utformades
så, att gränsen för den beskattningsfria förmögenheten höjdes. Synpunkter
kunde med hänvisning till den genom äktenskapet erhållna större skattekraften
anföras mot att gränsen höjdes till det dubbla beloppet. Med hänsyn
härtill kunde det övervägas att den skattefria förmögenheten bestämdes till
lämpligt belopp mellan 45 000 och 60 000 kronor. Olägenheterna med nuvarande
ordning torde berättiga, att frågan upptoges till utredning lämpligtvis
genom 1949 års skatteutredning.
Utskottet. Med samtliga de förevarande motionerna åsyftas ändrade bestämmelser
angående beskattning av äkta makar. I de likalydande motio
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32. 5
nerna I: 162 och II: 201 har hemställts, att den rätt till avdrag som nu tillkommer
gift förvärvsarbetande kvinna, måtte utsträckas att gälla även för
gift kvinna, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet. Ett yrkande
av i huvudsak samma innebörd har framförts i de likalydande motionerna
I: 316 och II: 373. Därjämte har i sistnämnda motioner yrkats, att riksdagen
för sin del måtte besluta införande från och med den 1 januari 1952 av det
system för beskattning av äkta makar, som förordats av fröken Ebon Andersson
i hennes vid sambeskattningssakkunnigas betänkande fogade särskilda
yttrande. I motionen II: 371 har yrkats, att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t att 1949 års skatteutredning måtte få i uppdrag att utreda
trågan om en höjning av det skattefria beloppet för äkta makar vid den årliga
förmögenhetsbeskattningen.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha sambeskattningssakkunniga
den 2 september 1949 avgivit betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Sedan efter remiss yttranden
över betänkandet avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
har frågan hänskjutits till förnyad utredning. Genom beslut den 17
mars 1950 har nämligen Kungl. Maj :t förordnat, att det åt 1949 års skatteutredning
lämnade uppdraget att verkställa en översyn av skatterna till
staten och deras verkningar skall utvidgas till att avse jämväl frågan om
principerna för beskattning av äkta makar. Vid föredragning av ärendet inför
Kungl. Maj :t har chefen för finansdepartementet anfört bl. a., att vid
den förnyade utredningen i ämnet borde med utgångspunkt från den samlade
skattesumma, som funnes böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika
möjligheter att lösa frågan om äkta makars beskattning. Sålunda borde en
närmare undersökning komma till stånd bl. a. angående möjligheterna att
lösa frågan enligt särbeskattningslinjen. Man syntes därvid böra utgå från
att samtliga skattskyldiga skulle tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och
att make skulle äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund
av bristande inkomst icke kunde utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående,
vilken följde av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskade
allt eftersom inkomsten ökade, kunde vid ett så anordnat särbeskattningssystem
icke bibehållas. Vid utredningen borde vidare prövas en modifierad
sambeskattningslinje, innebärande afl makarnas sammanlagda inkomst
vid skattläggningen i lämplig proportion uppdelades mellan makarna
och skatt beräknades särskilt å vardera delen av inkomsten. Emellertid
syntes en dylik överflyttning av inkomst från den ena maken till den andre
icke böra tillåtas i obegränsad omfattning utan allenast intill visst angivet
belopp. Skatteutredningen borde givetvis vara oförhindrad att söka en lösning
av sambeskattningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna.
Vilket system som än förordades måste beaktas angelägenheten av
att systemet läte sig väl förena med källskattens avdragsregler.
I likhet med chefen för finansdepartementet anser utskottet, att spörsmålet
om äkta makars beskattning icke bör behandlas isolerat från frågan
om skattefördelningen mellan olika inkomstgrupper. Det må i detta sam
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr .12.
manhang nämnas, att det övervägande flertalet av de över sambeskattningssakkunnigas
betänkande hörda myndigheterna och sammanslutningarna uttalat
sig för en förnyad utredning av frågan om äkta makars beskattning.
Att såsom i de likalydande motionerna I: 316 och II: 373 hemställts nu taga
ställning till problemet om äkta makars beskattning bör därför enligt utskottets
mening icke ifrågakomma. Med hänsyn härtill och då 1949 års
skatteutredning erhållit i uppdrag att ytterligare utreda frågan om principerna
för beskattningen av äkta makar avstyrker utskottet dessa motioner
i nu berörda del.
Vidkommande härefter de framförda yrkandena om sådana ändringar av
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt, att gitt
man, vars hustru biträder honom i hans förvärvsverksamhet, skall erhålla
rätt till s. k. förvärvsavdrag, får utskottet erinra om att dessa yrkanden —
såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen — i huvudsak överensstämma
med sambeskattningssakkunnigas förslag till förvärvsavdrag vid
den s. k. faktiska sambeskattningen. Flertalet myndigheter och sammanslutningar,
som efter remiss yttrat sig över de sakkunnigas förslag i denna del,
ha avstyrkt detsamma eller framfört erinringar emot förslagets utformning.
Därvid har framhållits, att en rättvis och likformig tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna om förvärvsavdrag icke vore möjlig att åstadkomma.
Sålunda har uttalats bl. a., att taxeringsnämnderna i allmänhet och särskilt
i städerna saknade den personkännedom, som vore erforderlig för bedömande
av i självdeklaration lämnade uppgifter angående omfattningen
och värdet av hustruns arbetsinsats i mannens förvärvsverksamhet. Sagda
förhållande kunde förväntas medföra en schablonmässig tillämpning, och
det vore vidare på grund av avdragets svårbedömliga karaktär icke osannolikt,
att avdraget skulle komma att i allmänhet beviljas med maximalt
belopp. Slutligen ha farhågor uttalats för att förvärvsavdragets utvidgning
skulle öppna möjligheter till skatteflykt.
I betraktande av de mycket allvarliga invändningar, som sålunda framförts
emot sambeskattningssakkunnigas förslag till utsträckning av förvärvsavdraget
att gälla jämväl vid den faktiska sambeskattningen, kan utskottet
i sakens nuvarande läge icke förorda författningsändringar av sådan
innebörd. En omprövning av denna fråga finner utskottet därför nödvändig,
och utskottet förutsätter, att eu sådan kommer att företagas vid
den fortsatta utredningen. Utskottet utgår därvid ifrån att vid utredningen
skall eftersträvas att nå likställighet mellan olika kategorier förvärvsarbetande
gifta kvinnor. På grund härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna
I: 162 och 11:201 ävensom de likalydande motionerna 1:316 och
II: 373 i sistnämnda del.
Vad slutligen angår den i motionen II: 371 berörda frågan förutsätter utskottet,
att densamma tages under omprövning vid den av Kungl. Maj :t beslutade
fortsatta utredningen. Syftet med motionen torde fördenskull få
anses tillgodosett.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32■ 7
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 162 av fru Svenson
m. fl. och II: 201 av herr Nilson i Spånstad om rätt för gift
kvinna, som biträder mannen i förvärvsverksamhet, att vid
taxering åtnjuta s. k. förvärvsavdrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna 1:316 av herr Andrén
in. fl. och II: 373 av herr Hjalmarson m. fl. om ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
3) att motionen II: 371 av herrar Kristensson i Osby och
Ohlin angående utredning om höjning för äkta makar av
det skattefria beloppet vid den årliga förmögenhetsbeskattningen
måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 27 april 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,
Gustaf Elofsson, Velander, Heuman, Niklasson, Falk och Rosander; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Kristensson
i Osby, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Sjölin, Ohlsson i Kastlösa,
Vigelsbo, Bladh och Nilsson i Svalöv.
Reservationer
I) av herrar Gustaf Elofsson, Velander, Niklasson, Kristensson i Osby,
Persson i Svensköp, Sjölin, Vigelsbo och Nilsson i Svalöv, vilka beträffande
ciet s. k. förvärvsavdraget för hustru, som medverkar i mannens förvärvsverksamhet,
ansett, att utskottet bort uttala, att ifrågavarande spörsmål är
av sådan betydelse att nu gällande provisoriska bestämmelser på ifrågavarande
område borde kompletteras i huvudsak på det sätt sambeskattningssakkunniga
föreslagit utan avvaktan av den ytterligare utredning av frågan
om äkta makars beskattning, som kommer att äga rum, samt att utskottet
i enlighet härmed bort hemställa,
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
att riksdagen måtte, i anslutning till de likalydande motionerna
I: 162 av fru Svenson m. fl. och II: 201 av herr Nilson
i Spånstad m. fl. samt de likalydande motionerna I: 316
av herr Andrén m. fl. och II: 373 av herr Hjalmarson m. fl.,
antaga följande
1) Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, dels att 46 § 3 inom. samt punkt 2 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att till 46 § samma lag skall fogas ett
nytt moment, betecknat 4 mom., av den lydelse nedan angives, dels ock att
till anvisningarna till 46 § skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad
punkt 4, av den lydelse nedan angives.
46
3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruksfastighet, av rörelse eller av eget arbete, må hon, om
och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.
4 mom. Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattningsåret
haft inkomst av jordbruksfastighet, av rörelse eller av eget arbete och
finnes sådan inkomst till någon del härröra av arbete, som i förvärvskällan
utförts av den skattskyldiges hustru, må mannen i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med ett belopp, motsvarande hälften av värdet av hustruns
arbete. Nämnda värde må, efter beskattningsnämnds beprövande, anses motsvara,
i fråga om jordbruksfastighet och rörelse högst en tredjedel av nettointäkten
och i fråga om arbete högst en tredjedel av inkomsten. I förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse må avdrag, som här sagts, åtnjutas allenast
i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår.
Avdrag enligt detta mom. må ensamt eller tillsammans med avdrag enligt
3 mom. icke överstiga 300 kronor.
1 Senaste lydelse av 46 § 3 mom., se 1947:575 och av punkt 2 av anvisningarna till 20 §,
se 1945:897.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
Anvisningar
till 20 §.
2. Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,
som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger, såsom
framgår av 46 § 4 inom., i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts
av gift kvinna.
Hemmavarande barn---enligt 51 §.
Frågan om---(se 65 §).
till 46 §.
4. Vid bedömandet av värdet av hustruns arbetsinsats i mannens förvärvsverksamhet
bör hänsyn tagas till huruvida hustrun ersätter lejd arbetskraft,
för vilken mannen ägt åtnjuta avdrag. Inom förvärvskällorna
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet kunna omständigheterna endast mera
sällan vara sådana, att avdrag jämlikt 4 mom. skall medgivas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för år 1950 och tidigare år.
2) Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, dels att 4 § 2 inom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att till samma paragraf skall fogas ett nytt moment, betecknat
0 inom., av den lydelse nedan angives.
4 §•
2 mom. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, äger därutöver, om
hon under året haft inkomst av jordbruksfastighet, av rörelse eller av eget
arbete, åtnjuta avdrag med ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst,
dock högst med 1 000 kronor.
3 mom. Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under beskattningsåret
haft inkomst av jordbruksfastighet, av rörelse eller av eget arbete och
finnes sådan inkomst till någon del härröra av arbete, som i förvärvskällan
utförts av den skattskyldiges hustru, må mannen åtnjuta avdrag med belopp,
motsvarande hälften av värdet av hustruns arbete. Nämnda värde må,
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
efter beskattningsnämnds beprövande, anses motsvara högst en tredjedel
av inkomsten i förvärvskällan.
Avdrag enligt detta mom. må ensamt eller tillsammans med avdrag enligt
2 mom. icke överstiga 1 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om eftertaxering för är 1950 och
tidigare år.
II) av herrar Vetander och Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning till
innehållet av de likalydande motionerna 1:316 av herr Andrén in. fl. och
II: 373 av herr Hjalmarson in. fl. ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte dels i princip besluta, att beskattningen
av äkta makar skall, med giltighet från och med den
1 januari 1952, anordnas enligt det system, som förordats av
sakkunnigledamoten Ebon Andersson enligt det av henne till
sambeskattningssakkunnigas år 1949 avgivna betänkande —
SOU 1949: 47 — fogade särskilda yttrandet, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utarbeta
samt för 1951 års riksdag framlägga förslag till de bestämmelser
i författningsväg, som föranledas av det sålunda avsedda
principiella ställningstagandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
11
Bilaga.
Kortfattad redogörelse för innehållet i remissyttrandena över
sambeskattningssakkunnigas förslag till förvärvsavdrag.
De sakkunnigas förslag i avseende å förvärvsavdraget sammanfattas här i
två huvudpunkter, under vilka även redovisas remissinstansernas yttranden.
1. Avdraget för gift kvinna föreslås skola tillkomma gift kvinna, som haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.
Inkomsten skall ha härrört från hennes arbete i förvärvskällan.
Om inkomsten allenast till viss del härrör av hennes arbete, skall alltså
värdet av arbetet uppskattas.
Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt ändras det nu till 300 kronor
maximerade avdraget, som upp till detta maximum avser hela inkomsten,
sålunda:
a) beträffande jordbruksfastighet och rörelse hälften av nettointäkten,
dock högst den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten,
b) beträffande tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet hälften av inkomsten,
c) i varje fall högst 500 kronor.
Vid taxering till statlig inkomstskatt föreslås en motsvarande bestämmelse.
Avdraget må vid denna taxering ej överstiga 1 000 kronor.
Förslaget i dessa delar har lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Jönköpings,
Kristianstads, Hallands och Västmanlands län samt Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska kommunistiska
partiet.
Socialstyrelsen, till vars yttrande tre av de i ärendets handläggning deltagande
fogat ett särskilt yttrande, vari de sakkunnigas förslag i sin helhet
avstyrkts, samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län ha med
vissa förbehåll lämnat förslaget i denna del utan erinran.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har tillstyrkt förslaget allenast
i fråga om inskränkningen av avdraget för gift kvinna till inkomst av
utfört arbete.
Kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län samt Svenska stadsförbundets
styrelse avstyrka förslaget under denna punkt.
Av de remissinstanser, som lämnat sambeskattningssakkunnigas förslag i
här berörda del utan erinran, har länsstyrelsen i Jönköpings län anfört:
I fråga om gift kvinna, som haft inkomst av egen rörelse eller av eget
arbete, innebär det föreliggande förslaget icke annat avsteg från gällande
bestämmelser än att vid taxeringen enligt kommunalskattelagen det nuvarande
fasta avdraget upp till 300 kronor föreslås utbytt mot ett avdrag,
konstruerat på samma sätt som avdraget vid taxeringen enligt förordningen
om statlig inkomstskatt men maximerat till 500 kronor. Däremot har i förslaget
avdragsrätten för gift kvinna utsträckts att gälla jämväl inkomst av
jordbruksfastighet. I dessa delar synes intet vara att erinra mot förslaget.
Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att den av de sakkunnigas
majoritet förordade utvidgningen och höjningen av förvärvsavdraget borde
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
“enomföras i avvaktan på en definitiv lösning av problemet om äkta makars
beskattning.
Socialstyrelsens majoritet har ansett sig böra biträda de sakkunnigas förslag
i denna del även om vissa principiella invändningar kunde riktas mot
att förvärvsavdraget utformades som ett omkostnadsavdrag. Med hänsyn till
att det vore så många olika faktorer, som verkade återhållande på de gifta
kvinnornas önskan att skaffa sig förvärvsarbete ansåge styrelsen att den genom
sambeskattningen stegrade effekten av progressionen borde mildras genom
en ytterligare höjning av gift kvinnas förvärvsavdrag. Gift kvinna borde
medgivas lika stort förvärvsavdrag inom kommunalbeskattningen som
när det gällde statsskatten. En viss höjning utöver vad de sakkunniga föreslagit
torde i varje fall icke kunna ha någon mera djupgående inverkan
på kommunernas ekonomi.
Av de remissyttranden, vari de sakkunnigas förslag i denna del avstyrkts,
må här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att de sakkunnigas principiella
motivering för avdraget vore att familjen genom den gifta kvinnans
deltagande i förvärvsarbete åsamkades vissa kostnader, för vilka kompensation
borde lämnas. Avdraget vore sålunda till sin karaktär ett omkostnadsavdrag.
Då omkostnaderna på grund av praktiska svårigheter icke kunde
till sitt belopp närmare preciseras skulle avdraget medgivas enligt schablonmässiga
grunder. De angivna förutsättningarna borde enligt länsstyrelsens
uppfattning leda till den slutsatsen att avdraget endast borde medgivas då
dylika omkostnader kunde presumeras vara för handen. Med hänsyn till
schablonkonstruktionen av avdraget borde dessutom sannolikheten för förekomsten
av omkostnader bedömas restriktivt. Presumtionen för dylika omkostnader
syntes emellertid länsstyrelsen i allmänhet vara obefintlig eller i
varje fall synnerligen svag såvitt gällde såväl gift kvinnas inkomst av jordbruksfastighet
som de fall då gift kvinna biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet.
Redan av nu anförda principiella skäl funne länsstyrelsen
den föreslagna utvidgningen av avdragets användning synnerligen betänklig.
Härtill komme emellertid andra skäl, som styrkte denna uppfattning. De
praktiska svårigheterna vid en tillämpning av de föreslagna avdragen vore
enligt länsstyrelsens bedömande av den art, att de icke skulle kunna bemästras.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har icke ansett sig kunna förorda en lagstiftning,
som gåve beskattningsnämnd rätt att bevilja avdrag vid taxeringen
på grundval av en av nämnden gjord uppskattning av värdet av hustrus arbetsinsats,
vilket enligt förslaget skulle ske då hon haft inkomst av jordbruksfastighet,
rörelse, tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet och inkomsten
allenast till viss del härrört av hennes arbete. Då genom de föreslagna
föreskrifterna förutsättningar icke kunde anses hava skapats för att taxeringen
bleve rättvis och likformig, vilken princip dock borde vara den grundläggande
vid all taxering, avstyrkte länsstyrelsen förslaget i nu berörda
delar.
Svenska stadsförbundets styrelse har funnit det beklagligt, alt de sakkunniga
icke kunnat närmare motivera, varför just denna höjning av avdraget
från 300 kronor till 500 kronor ansetts påkallad och framförallt att man
icke gjort annat än rena överslagsberäkningar grundade på ett mycket begränsat
material rörande höjningens väntade effekt på det kommunala skatteunderlaget.
Trots att det vore möjligt, att den föreslagna höjningen endast
finge begränsad inverkan på kommunernas skatteunderlag ansåge sig förbundet
på grund av ekonomiska skäl icke för närvarande kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag i denna del.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32. 13
Ett flertal kvinnoorganisationer ha uttalat sig för en ytterligare höjning av
avdraget.
II. Förvärvsavdraget för gift kvinna föreslås skola tillkomma även gift
man, vars inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
till någon del härrör av hustruns arbete.
Värdet av hustruns arbete skall alltså uppskattas av beskattningsnämnderna
med ledning av uppgifter i avgiven självdeklaration. Värdet må upptagas
till högst en tredjedel av nettointäkten av förvärvskällan. Avdraget
skall utgöra hälften av värdet av hustruns arbete.
Avdraget må, ensamt eller tillsammans med avdrag enligt I, icke överstiga
vid taxering till kommunal inkomstskatt 500 kronor och vid taxering till statlig
inkomstskatt 1 000 kronor.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruks förbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Svenska landsbygdens kvinnoförbund ha förordat
förslaget i denna del. Socialstyrelsens majoritet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings, Skaraborgs och Gävleborgs län ha förklarat sig
icke vilja motsätta sig ett genomförande av denna utsträckning av förvärvsavdraget.
Flertalet av de nu nämnda remissinstanserna ha förutsatt, att en
lagstiftning i den av de sakkuniga på denna punkt föreslagna riktningen
allenast skulle innebära ett provisorium i avvaktan på en definitiv lösning av
hela problemkomplexet.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Hallands, Värmlands,
Örebro, Jämtlands och Västerbottens län ha framfört erinringar i olika hänseenden
mot förslaget utan att uttryckligen avstyrka detsamma i nu förevarande
del.
Statskontoret, kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ha
avstyrkt förslaget i denna del.
Av de remissyttranden, vari vederbörande instans förordat eller förklarat
sig icke vilja motsätta sig ett genomförande av detta förslag, må här återgivas
följande.
Socialstyrelsens majoritet har i anslutning till förslaget att förvärvsavdrag
även skulle åtnjutas av familjer, där hustrun biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet,
velat erinra om att denna skatteförmån förutsatte, att
taxeringarna för de självständiga företagarna bragtes i överensstämmelse
med de faktiska förhållandena. Även om dessa personers inkomst numera
upptoges till högre belopp än tidigare, vore styrelsen icke övertygad om att
inkomsterna uppskattades till sitt verkliga värde.
Lantbruksstyrelsen bär uttalat rörande denna fråga:
De förslag, som utredningen framlagt, innebära enligt styrelsens uppfattning
ingen tillfredsställande lösning av de problem, som sammanhänga med
beskattningen av äkta makar. Såsom ett provisorium i avvaktan på resultatet
av den önskade utredningen torde de emellertid kunna godtagas. Särskilt
vill styrelsen härvid uttala sin tillfredsställelse med förslaget, att
skattelättnad skulle kunna beredas även beträffande hustru, som biträder
sin make vid skötseln av jordbruksfastighet och på detta sätt ökar makarnas
inkomst med uppoffrande av tid och kraft, som hon eljest skulle ha kunnat
ägna åt hemmet. Härigenom skulle eu förmån kunna beredas en hårt betungad
och i fråga om sociala åtgärder i viss mån vanlottad befolkningsgrupp.
Mot förslagets utformning i denna del har styrelsen ingen annan erinran
att göra än att bcskattningsnämnds prövning av värdet av dylikt ar
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr
bete synes kunna göras mindre omfattande än vad utredningen tänkt sig.
Särskilt i fråga om mindre jordbruk torde det i stor utsträckning kunna
förutsättas, att hustrurna utföra arbete till ett värde motsvarande en tredjedel
av nettointäkten. Beskattningsnämnds prövning torde därför kunna begränsas
till mera tveksamma fall.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har vid sitt ställningstagande till frågan
om avdrag till den i mannens förvärvskälla arbetande hustrun funnit de
skäl, som anförts till stöd för avdraget, väga tyngre än de, som talade emot
ett sådant. Då för denna grupp gifta kvinnor genom förvärvsarbetet kunde
uppstå i stort sett samma problem som för de utom hemmet arbetande kvinnorna,
torde förvärvsavdraget i princip få anses motiverat.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört:
Med hänsyn till bl. a. nuvarande höga skattetryck torde en lindring i sambeskattningens
verkningar få bedömas såsom angelägen vid den s. k. faktiska
sambeskattningen. En tillfällig ändring i gällande bestämmelser är givetvis
mindre tilltalande och kan även verka hindrande vid den slutliga lösningen
av problemet. Därest det förutnämnda intresset av skattelindring anses
så trängande att det icke kan uppskjutas till dess sambeskattningsfrågan
definitivt regleras vill länsstyrelsen dock icke, trots angivna betänkligheter,
motsätta sig att ett på de sakkunnigas betänkande grundat förslag genomföres
såsom ett provisorium.
Sveriges lantbniksförlnind har funnit, att de föreslagna bestämmelserna
torde i det största flertalet fall för jordbrukets utövare giva en riktig och
rättvis uppskattning av hustruns arbetsinsats genom att avdragen i allmänhet
torde täcka de merkostnader, som vore förbundna med hustruns inkomst
av eget arbete och hustruns intjänande av inkomsten, liksom också kompensera
de minskade möjligheter att genom arbete i hemmet nedbringa familjens
levnadskostnader.
Riksförbundet Landsbygdens folk har anfört:
Även om man genom de föreslagna bestämmelserna icke lyckats åstadkomma
rättvisa, innebär det en förbättring i sådana fall, där hustrun biträder
mannen i dennes förvärvsverksamhet. Framför allt torde detta komma
att få betydelse för jordbruket, där kvinnorna mer än inom andra näringar
gemensamt med mannen deltaga i arbetet och medverka till en högre
inkomst. Nu behandlade regel synes emellertid i ett avseende icke vara tillfredsställande
utformad. Enligt anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen
skall gift kvinna, som haft inkomst av tjänst, äga åtnjuta förvärvsavdrag
såvida icke särskilda omständigheter till annat föranleda. Då det gäller förvärvskällan
jordbruk har man emellertid föreslagit, att kvinnans förvärvsavdrag
skall bliva beroende av beskattningsnämndernas bedömande. Enligt
RLF:s mening synes i fråga om förvärvskällan jordbruk samma presumlionsregel
böra gälla som i fråga om förvärvskällan tjänst, d. v. s. jordbrukarhustrun
skall äga åtnjuta förvärvsavdrag såvida icke särskilda omständigheter
till annat föranleda. Det torde nämligen i praktiken bliva alltför
betungande för taxeringsnämnderna att verkställa prövning i varje särskilt
fall. I allmänhet torde också jordbrukarhustrun ha utfört arbete i förvärvskällan
i sådan utsträckning, att förvärvsavdraget bör tillämpas, även om
svårigheter ofta kan föreligga att särskilt redovisa detta arbete.
Av de remissyttranden, i vilka de sakkunnigas förslag i denna del blivit
föremål för erinringar eller avstyrkts, må här återgivas följande.
Kammarrätten har eller att ha uttalat principiella erinringar mot förvärvsavdragets
utformning yttrat:
Även detaljerna i avdragets utformning lämna rum för erinringar. Enligt
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
15
betänkandet bör såsom förutsättning för avdraget gälla, att hustruns arbete
medför särskilda kostnader eller i mera väsentlig grad inkräktar på hennes
möjligheter att utföra arbete i hem och hushåll. Denna förutsättning har
icke på något sätt kommit till uttryck i den föreslagna författningstexten.
Dennas lydelse torde medgiva olika uppfattningar om arten och omfattningen
av det arbete, som erfordras för avdrags medgivande. De föreslagna bestämmelserna
kunna dock närmast antagas komma att medföra, att avdrag beviljas
efter mycket schablonmässiga grunder. Den ingående prövning av avdragets
befogenhet och storlek, som beskattningsnämnderna förutsättas skola
verkställa, torde bliva alltför betungande för att kunna tillfredsställande
utföras vid sidan av övriga taxeringsgöromål. De motiverade yrkanden om
avdrag, som avses skola framställas beträffande i mannens förvärvsverksamhet
arbetande hustru, kunna i regel icke antagas lämna tillförlitlig och
fullständig ledning vid prövningen av avdragen. Prövning med ledning enhart
av yrkandena måste leda till stor ojämnhet. Personkännedomen hos
taxeringsledamöterna torde endast i mindre omfattning vara så ingående,
att den borgar för ett riktigt utfall av prövning. Det kan sålunda mycket
väl tänkas, att taxeringsnämnderna allmänt måste tillgripa schablontaxering
i förevarande avseende. Det synes kammarrätten föreligga risk för att den
föreslagna maximeringen av avdraget till en tredjedel av nettointäkten i
realiteten kommer att betraktas såsom den norm, efter vilken avdrag bör
ske, oavsett om godtagbara skäl för avdraget föreligga eller ej. Om avdrag
medgivits schablonmässigt i taxeringsnämnd, torde det praktiskt taget bliva
omöjligt att på senare stadier av taxeringsförfarandet annat än i enstaka fall
åstadkomma erforderlig rättelse.
Överståthållarämbetet har funnit uppenbart, att ett genomförande av de
sakkunnigas förslag i denna del skulle ställa beskattningsmyndigheterna inför
synnerliga svårigheter med avseende å kontrollen av de skattskyldigas
uppgifter. En restriktiv tillämpning av bestämmelserna, därest en -sådan
över huvud taget vore möjlig att genomföra, skulle med största sannolikhet
föranleda eu utomordentlig ökning av antalet besvär till prövningsnämnderna,
vilkas arbetsbörda redan nu nått bristningsgränsen. Mest sannolikt vore
väl, all avdragsrätten i praktiken ledde till att så gott som samtliga rörelseidkare
och jordbrukare komme att erhålla avdraget. Detta skulle i sin tur
lä till följd eu betydande övervältring av skattebördan på löntagarna. Överståthållarämbetet
kunde icke heller finna eu på detta sätt utformad avdragsrätt
i och för sig befogad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:
Även om det av hi 1 lighetsskäI skulle kunna anses vara motiverat med ett
avdrag, är det emellertid för länsstyrelsen uppenbart, att de sakkunnigas
förslag icke kan leda till rättvisa i beskattningen. De sakkunniga ha tillerkänt
taxeringsnämnderna på landsbygden förmågan att kunna verkställa
eu rättvis uppskattning i pengar räknat av hustruns arbete. För att emellertid
kunna åstadkomma eu sådan värdering är det nödvändigt alt ha kännedom
bland annat om den arbetstid, som hustrun nedlagt i förvärvskällan.
Även med all uppskattning av taxeringsnämndernas goda personkännedom
har länsstyrelsen den uppfattningen, att det helt enkelt är en omöjlighet för
taxeringsnämnderna att hålla reda på jordbrukarhustrurnas arbetstid. Fn
annan mycket viktig synpunkt vid bedömandet av värdet av hustruns arbete
är emellertid också kvaliteten på del utförda arbetet. Man kan livligt föreställa
sig de problem, taxeringsnämnderna få att diskutera, då det gäller
att bedöma den olika kvaliteten i arbetskraft, som skall berättiga till större
avdrag för hustrun A än för hustrun B.--- Samma tilltro hysa icke de
sakkunniga till förmågan hos taxeringsnämnderna i städer och andra tätorter.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 3''2.
där flertalet rörelseidkare återfinnas. I detta fall hänvisa emellertid de sakkunniga
till, att det i tveksamma fall bör vara lättare för en rörelseidkare
att inför taxeringsnämnden göra sannolikt, att hans hustru deltagit i arbetet.
Varför det i städerna skall vara lättare att förebringa utredning, framgår
dock icke av de sakkunnigas uttalande och såvitt länsstyrelsen kunnat finna,
saknas det också stöd för påståendet. Emellertid blir det säkerligen till
följd av taxeringsnämndernas obekantskap med de personliga förhållandena
bland rörelseidkarna på det sätt, att antalet tveksamma fall blir den övervägande
delen, och att i mycket stor utsträckning bevisning om hustruns
arbetsinsats måste förebringas av den skattskyldige. Att erforderlig bevisning
skall föreligga redan vid deklarationens avlämnande är knappast att
vänta. Följden blir, att bevisning måste infordras, varigenom arbetet i taxeringsnämnderna
ytterligare försvåras. Därefter uppkomma bär samma svårlösta
problem, som ovan påvisats vara för handen hos taxeringsnämnderna
på landet i fråga om värdesättningen av hustrurnas arbete. Det skulle enligt
länsstyrelsens bestämda uppfattning vara en mycket olycklig lösning, om de
sakkunnigas förslag i denna del skulle komma att genomföras.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att det bedömande, som förutsattes
skola ske, torde bliva mycket vanskligt även för taxeringsnämnderna
med god lokalkännedom och att de utredningar, som bleve erforderliga
för dessa avgöranden hotade att intränga på privatlivets område.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat:
Liksom vid allt skälighetsbedömande i det särskilda fallet kommer stadgandet
att föranleda icke blott ökat antal taxeringstvister utan — och detta
torde icke vara det minst betänkliga — taxeringsnämndernas svåra och
grannlaga ställning kommer även att bliva ännu mera accentuerad och de
misstag och felbedömningar, som skattskyldiga vid jämförelse med andra
med rätt eller orätt anse sig ha fallit offer för, komma otvivelaktigt att
ogynnsamt påverka nämndernas relationer till de skattskyldiga.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som uttalat att enligt dess erfarenhet
taxeringsnämnderna komme att genomgående bevilja avdrag med högsta
möjliga belopp då en så ingående avvägning som i betänkandet förutsattes
i praktiken icke komme att företagas, har funnit följande särskilda förhållanden
värt att uppmärksammas:
I länet, framför allt i lappmarken, äro jordbruksenheterna små. I de flesta
fall hållas högst 3 å 4 kor. Som regel är mannen hänvisad till biinkomster
av skogsarbete. Inkomsten av själva jordbruket är i dylika fall obetydlig, biinkomsterna
täcka det huvudsakliga nettot i förvärvskällan. Förvärvsavdragcls
storlek kommer då att vid eljest likartade förhållanden bli olika stort,
om mannens skogsarbete är körning eller huggning. Inkomsten av skogskörslor
skall redovisas på jordbruksbilagen och familjens samlade inkomst
redovisas som en förvärvskälla. I dylika fall kommer förvärvsavdraget för
hustrun att ottast utnyttjas till fullo med hänsyn till taxeringsnämndernas
väntade inställning, för vilken länsstyrelsen ovan redogjort. Om mannen
däremot är huggare, skall lians inkomst av skogsarbetet redovisas som inkomst
av tjänst. Inkomsten av jordbruket kommer att bli obetydlig och
förvärvsavdraget kommer med de föreslagna bestämmelserna också att bliva
obetydligt. I dessa båda fall borde resultatet bli lika vid eljest likartade
förhållanden, och enbart den omständigheten att intäkterna hänföras till
olika förvärvskällor borde icke ha något inflytande på frågan om förvärvsavdraget
och dess storlek. Uppenbart är att de skattskyldiga för att undgå
denna påföljd komma att i ännu större utsträckning än förut deklarera sina
arbetsinkomster på jordbruksbilagan, vilket vållar taxeringsnämnderna ett
särskilt besvär. Säkerligen kunna ytterligare fall förekomma, där en tillämp
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32.
17
ning av den av de sambeskattningssakkunniga föreslagna utformningen av
förvärvsavdraget icke kommer att leda till ett godtagbart resultat.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har framhållit bl. a., att beskattningsnämnderna
komme att ställas inför synnerligen svårbemästrade
problem och att förbundet hyste allvarliga farhågor för att avdrag i alltför
många fall komme att medgivas schablonmässigt med högsta tillåtna belopp
så fort den ringaste tveksamhet uppstode. Skulle så ske, nåddes icke
den rättvisa och jämlika beskattning, som det vore taxeringens uppgift att
åstadkomma. Endast i mindre och möjligen i medelstora kommuner torde
lokal- och personkännedomen vara sådan, att taxeringsnämndernas ledamöter
mera ingående kände till de skattskyldiga; och även om personkännedom
förefunnes i en taxeringsnämnd, kunde denna icke anses utgöra en borgen
för ett rättvist taxeringsresultat, då det i flertalet fall icke torde vara
möjligt att på ett tillfredsställande sätt värdera en hustrus arbetsinsats i de
ifrågavarande förvärvskällorna.
Av övriga remissyttranden må här återgivas vad Landsorganisationen i
Sverige, som betraktat de sakkunnigas förslag i sin helhet såsom ett provisorium,
uttalat beträffande förvärvsavdraget:
De sakkunnigas förslag att denna avdragsrätt skall utsträckas till att
avse jämväl hustru, som deltager i mannens förvärvsarbete måste —- även
om det i många fall skulle vara berättigat — anses såsom en alltför schematisk
lösning av frågan om lämplig avvägning av de kostnader för inkomstens
förvärvande, som skall vara avdragsgilla vid taxeringen. Förslaget måste
föra till att i praktiskt taget alla de fall mannen råder över förvärvskällan,
hustrun göres till åtminstone formell medarbetare och familjen därigenom
blir berättigad till ett särskilt avdrag upp till 1 000 kronor.
2 liihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 32.