Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

1

Nr SO.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
avdragsrätt vid taxering för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion
II: 378 av herr Håstad har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i
syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning, förutsatt att varje donations ändamål godkännes av Kungl.
Maj :t».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet, får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola enligt
20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
icke ansetts kunna medgivas, såvida bidraget icke lämnats av rörelseidkare
till tekniskt-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Den vetenskapliga forskningen och undervisningen droge nu för tiden
kostnader, som vore avsevärt större än som svarade mot ökningen av antalet
studerande vid universitet och fackhögskolor. Ju mer i framtiden tekniken
utvecklades och ju nödvändigare specialforskning bleve, desto högre
komme dessa kostnader för den vetenskapliga forskningen och undervisningen
att pressas uppåt. Skyldigheten att finansiellt bära kostnaderna för
vetenskaplig undervisning och forskning hade på senare tid nästan helt
pålagts staten. Betecknande vore att de fria högskolorna i Stockholm och
Göteborg numera efter inflationen, räntesänkningarna och skatteskärpningen
inte såge sig i stånd att själva anskaffa de behövliga penningmedlen;
staten hade i samråd med vederbörande städer måst överta det finansiella
ansvaret. I stället för de gamla studiestipendierna och som en betydande

1 liihang till riksdagens protokoll 1950. 7 saml. Nr 30.

2

Bevillningsuiskottets betänkande nr 30.

utbyggnad av dem hade staten nödgats lägga upp ett studentsocialt program.
De gamla forskningsfonderna försloge i våra dagar inte långt, och
staten hade inrättat en serie stora forskningsfonder. Det skulle även betonas,
att staten trots de ofta stora finansiella svårigheterna under senare
år gjort utomordentligt stora insatser för upprustningen av universitet
och högskolor. Särskilt 1947 års riksdag betecknade i detta hänseende ett
märkesår i den svenska akademiska undervisningens historia.

Likväl torde det kunna befaras, att staten i framtiden komme att möta
stora svårigheter att hålla denna takt, hur välvilliga mot vetenskaplig
undervisning och forskning regering och riksdag än kunde vilja vara. Hithörande
kulturintressen måste räkna med den starkaste konkurrens från
andra lika legitima intressen. Det som kanske mest ingåve oro för framtiden
vore faran för sådana statsfinansiella kriser, som åstadkomme en
eftersläpning i den nödvändiga successiva utbyggnaden av våra universitet,
fackhögskolor eller särskilda forskningsanstalter. Om något i görligaste
mån måste vara »up to date», så vore det just den vetenskapliga utrustningen.
Fem års dröjsmål med en behövlig institution betydde i sak att
en generation studerande där ginge miste om den bästa möjliga utbildning
innan de ginge ut i det praktiska eller produktiva livet. Det kunde
inte förnekas, att de allra senaste årens ekonomiska tryck gåve en föraning
om de risker att komma efter i utvecklingen, som den svenska vetenskapen
i praktiken ej kunde undgå att allvarligt räkna med.

Förr i tiden kunde ett kostnadsbehov i stor utsträckning tillgodoses genom
donationer. Särskilt högskolorna i Stockholm och Göteborg kunde
växa upp endast tack vare enskildas nitälskan för den högre bildningen.
I många andra länder och alldeles särskilt i USA hade den vetenskapliga
forskningen och undervisningen varit föremål för de enskildas ofta enastående
omsorg, delvis tack vare gynnsammare skattelagstiftning. De minskade
möjligheterna för lärdomsinstitutionerna under senare år att erhålla
enskilda donationer sammanhängde dels med det ökade skattetrycket, dels
med avsaknaden av rättighet för donatorerna att få avdraga donationerna
vid beskattningen. Utan att skattetrycket i detta sammanhang diskuterades
skulle här blott avdragsfrågan tas upp.

Utgångspunkten för motionärens yrkande vore den bestämda övertygelsen
att staten, som numera så gott som helt bure ansvaret för den vetenskapliga
undervisningens och forskningens utveckling och förkovran, i
framtiden inte bleve i stånd att ensam sörja därför. All sannolikhet talade
för att det allmänna och enskilda — privatpersoner eller företag — måste
samverka därvidlag på samma vis som tidigare skedde. De enskildas bidrag
vore framför allt önskvärda såsom medel ägnade att snabbt och smidigt
tillgodose tillfälliga behov eller speciella önskemål, vilkas uppfyllande
eljest troligen skulle få anstå. För att stimulera enskilda att stödja våra
lärdomsanstalter i en mera verksam skala torde det vara nödvändigt att
i någon form lätta på reglerna om förbud för skatteavdrag för dylika gåvor.
Då det emellertid torde vara otänkbart att — på sätt som skedde ro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

3

rande t. ex. gåvor till luftvärnet vid 1942 års riksdag — en generell avdragsrätt
i hithörande fall skulle godkännas av riksdagen och då en sådan
rätt dessutom skulle kunna missbrukas, vore det uppenbart ofrånkomligt
att knyta vissa villkor till avdragsrätten. Som ett sådant villkor —
och troligen som ett betryggande villkor — kunde den regeln inskrivas i
hithörande skattelag, att avdrag endast medgåves för sådan donation, som
Kungl. Maj :t godkände. Därigenom skulle det vinnas säkerhet för att det
av donatorer föreskrivna ändamålet kunde rubriceras såsom någonting ur
allmänna synpunkter behjärtansvärt och värdefullt, även om det inte alltid
behövde tillhöra de mest prioriterade.

Självfallet skulle en sådan regel, liksom varje annan avvikelse från
skattesystemets huvudregler, framkalla åtskilliga mer eller mindre komplicerade
detaljproblem. Utan att här något försök skulle eller kunde göras
att anvisa lösningar för olika uppkommande detalj spörsmål skulle här blott
rent allmänt anföras, att fruktan för detalj svårigheterna inte borde få stå
i vägen, om själva syftet ansåges förtjänt av att realiseras. Även frågan
om beskattningen av testamentariska förordnanden för vetenskapliga ändamål
borde vid en eventuell ändring av avdragsrätten tas upp till dryftande.
Gentemot den troliga invändningen, att staten vid ett förverkligande
av motionens tanke skulle gå miste om välbehövliga skatteintäkter borde
till sist endast understrykas, att staten sannolikt skulle allt sammantaget
göra en vinst. Ty till vetenskapen och forskningen skulle ju alltid inflyta
mer än vad staten utan avdragsrätt för donationen skulle ha erhållit
i skatt. Och säkerligen skulle många av de ändamål, för vilka donationer
lcomme att göras, annars förr eller senare ha måst täckas genom
statsanslag.

Utskottet. I den ifrågavarande motionen har yrkats, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i
syfte att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning
och forskning, varvid förutsatts att donationerna avsett ändamål, som godkänts
av Kungl. Maj :t.

Frågan om avdragsrätt vid taxeringen för gåvor till allmännyttiga ändamål
har tidigare vid flera tillfällen varit under behandling i riksdagen. Utskottet
får i detta hänseende erinra om att enligt beslut vid 1938, 1939, 1941
och 1942 års riksdagar genom särskilda författningar föreskrivits, att skattskyldig
skulle äga rätt att vid taxering vissa år enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet,
luftskyddet, hemvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt upphörde med
utgången av det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1943.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t att
medgiva skattskyldig — som under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes
år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva ej understigande visst
belopp till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolk -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

ningen i krigshärjade länder — avdrag vid taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt för sådan gåva.

De sålunda av riksdagen gjorda medgivandena i fråga om avdragsrätt för
gåvor ha föranletts av de vid den tid, då medgivandena lämnades, föreliggande
särskilda förhållandena, och de ha, såsom framgår av vad nu nämnts,
varit till tiden begränsade. Av bevillningsutskottet har vid varje tillfälle, då
fråga om sådan avdragsrätt varit under bedömande, uttalats, att bestämmelser
av detta slag innebure en uppenbar avvikelse från de principer, som
låge till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet har även vid upprepade
tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål icke skedde i form av lättnader
vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens sida för något
ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades i form av anslag till det
avsedda ändamålet. Då 1943 års bevillningsutskott — under uttalande av
principiella betänkligheter av nu angiven art — tillstyrkte det ovannämnda
bemyndigandet för Kungl. Maj :t att medgiva avdragsrätt för gåvor till internationellt
hjälparbete, underströk utskottet starkt vikten av att ett medgivande
av denna avdragsrätt icke finge innebära ett återbeträdande av den
väg för anslagsbeviljande i form av skattelättnad, som riksdagen genom sitt
tidigare ställningstagande till hithörande spörsmål velat undvika.

I den nu föreliggande motionen har till stöd för det däri framställda yrkandet
anförts bl. a., att staten, som numera så gott som helt bure ansvaret
för den vetenskapliga undervisningens och forskningens utveckling och förkovran,
i framtiden säkerligen icke bleve i stånd att ensam sörja därför.
Enligt motionärens mening talade all sannolikhet för att det allmänna och
enskilda — privatpersoner eller företag — måste samverka därvidlag. För
att stimulera enskilda att stödja våra lärdomsanstalter i en mera påtaglig
utsträckning syntes det motionären nödvändigt att i någon form lätta på
förbudet mot avdrag vid taxeringen för dylika gåvor.

Utskottet får i anledning av vad sålunda anförts erinra om att vetenskaplig
undervisning och forskning redan enligt gällande lagstiftning intaga en
viss förmånsställning i beskattningshänseende. Stiftelse eller sammanslutning,
som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning
eller forskning, är sålunda befriad från skattskyldighet till såväl arvsskatt
som gåvoskatt. Motsvarande skattebefrielse föreligger jämväl enligt
förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Vad angår inkomstbeskattningen är
stiftelse eller förening med huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
undervisning och forskning befriad från skattskyldighet vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid statsbeskattningen
för annan inkomst än av rörelse.

Det lärer väl kunna antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som
den av motionären åsyftade skulle kunna stimulera till gåvor för vetenskaplig
undervisning och forskning. I nuvarande statsfinansiella läge, där statsmakterna
nödgas iakttaga stor återhållsamhet i fråga om beviljande av anslag
till kulturella intressen, skulle det måhända även kunna synas som

Bevillningsutskottets betänkande in• 30.

5

om vissa skäl talade för den av motionären ifrågasatta anordningen. Det
bör emellertid uppmärksammas, att i sådana fall, då en avdragsrätt kunde
bliva av betydelse, en avsevärd del av gåvan skulle motsvaras av därå belöpande
skatt. Ur principiell synpunkt måste det anses betänkligt att i skattelagstiftningen
införa en avdragsrätt, som icke är förenlig med de nu gällande
grunderna för denna lagstiftning. Därest motionärens önskemål beträffande
vetenskaplig undervisning och forskning skulle tillmötesgås, torde
det med tämligen stor visshet kunna förutses, att krav på en motsvarande
utsträckning av avdragsrätten till andra områden konime att framställas.
Vad som förekommit i samband med införandet av den under några år
medgivna avdragsrätten för gåvor till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet och
sjövärnskåren, i vilket hänseende här må erinras om de vid 1943 års riksdag
motionsvis framställda yrkandena om införande av avdragsrätt jämväl
för gåvor till ett flertal andra ändamål, manar enligt utskottets mening till
iakttagande av försiktighet vid bedömandet av frågan, huruvida skatteförmåner
av förevarande slag böra medgivas.

Utskottet anser sig fördenskull icke böra förorda, att ytterligare skattelättnader
för vetenskaplig undervisning och forskning än som redan nu äro
medgivna införas i vår skattelagstiftning. Det nu rådande statsfinansiella
läget kan enligt utskottets mening icke motivera ett frångående av den tidigare
från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga
ändamål icke bör ske genom lättnader vid beskattningen utan
att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat,
detta stöd bör lämnas genom anslag. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
den ifrågavarande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:378 av herr Håstad om avdragsrätt vid
taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och
forskning icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från törsta kammaren: herrar Wahlmark, Sjödahl, Ekman, Velander,
Heiiman, Franzon, Niklasson, Wehtje och Petrén samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Persson i
Svensköp, Bladh och Nilsson i Svalöv.