Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

1

Nr 13.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av vid försäljning av fartyg
återvunna värdeminskningsavdrag m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 30 av herr Spetz samt II: 30 av herrar Utbult och Svensson
i Ljungskile har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av
28 § 2 mom. kommunalskattelagen, att rätten till fördelning av viss intäkt
måtte gälla även vid försäljning av fartyg, samt att punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § nämnda lag måtte erhålla sådan lydelse, att därav tydligt framginge
rätten att å nytt fartygs anskaffningsvärde avskriva vad som återvunnits
av värdeminskningsavdrag å tidigare innehaft fartyg, ävensom att utskottets
sekretariat måtte utarbeta förslag till lagtext beträffande dessa ändringar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 30.

Syftet med de förevarande motionerna är dels att stadgandet i 28 § 2 mom.
sista stycket kommunalskattelagen angående uppskov med beskattningen av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg skall utsträckas att
gälla även köpeskilling vid försäljning av fartyg, dels ock att skattskyldig
skall erhålla rätt att å anskaffningsvärde för fartyg, som ersatt tidigare innehaft
fartyg, tillgodonjuta avdrag med belopp, motsvarande vad som skulle
beskattas såsom intäkt av rörelse i form av återvunna värdeminskningsavdrag
å det tidigare innehavda fartyget.

Gällande bestämmelser rörande inkomstbeskattningen av köpeskilling vid
försäljning av fartyg ävensom ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg äga nära sammanhang med den reglering av avdragsrätten vid
taxeringen för värdeminskning å maskiner och andra inventarier, som beslöts
vid 1938 års riksdag.

Beträffande aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank gäller enligt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattclagen,
att sådana skattskyldiga må, efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande, berättigas att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i
enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (s. k. fri avskrivning).
Ä andra sidan skall beträffande skattskyldiga, som nu nämnts, intäkt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 13—17.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner eller andra inventarier,
vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföras till
byggnad, enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse.

I fråga om andra skattskyldiga än de nu nämnda juridiska personerna
gäller enligt punkt 3 av anvisningarna till 29 §, att kostnaden för anskaffande
av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i regel
avdrages genom årliga värdeminskningsavdrag. Avdragen bestämmas normalt
enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Jämkning
av värdeminskningsavdragen kan dock i vissa fall äga rum. Har ett särskilt
högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång betingats därav
att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur,
som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,
kan avdrag ifrågakomma jämväl för överpris eller merkostnad. Då
tillgång avyttras eller såsom för rörelsen obrukbar utrangeras, får avdrag
ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den män detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring av
tillgången, men skall å andra sidan såsom intäkt av rörelse upptagas vad som
vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp, för vilka avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits. I övrigt skall intäkten vid avyttringen enligt
punkt 1 av anvisningarna till 28 § upptagas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt 35 § förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.

Enligt 28 § 2 mom. skall ersättning på grund av försäkring av egendom
anses såsom intäkt av rörelse, om och i den mån köpeskilling för egendomen,
därest denna försålts, skolat hänföras till sådan intäkt. Vidare sägs i sistnämnda
författningsrum, att avser ersättningen försäkring för förlust av
fartyg, står det den skattskyldige fritt att upptaga densamma, i den mån den
överstiger värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns efter
vederbörliga avskrivningar, såsom intäkt under det beskattningsår, då den
influtit, eller något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år.
Ersättningen må dock, i den mån den använts för anskaffande av annat eller
andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det
varunder den sålunda använts.

Bestämmelserna i 28 § 2 mom. tillkommo genom beslut vid 1938 års riksdag.
I proposition nr 258 till samma riksdag med förslag till omläggning av
den direkta statsbeskattningen m. m. anfördes — i anledning av uppkommen
fråga om utvidgning av dessa bestämmelser att avse även belopp, som
influtit genom försäljning av fartyg •— att betänkligheter syntes möta att
förorda bestämmelsernas tillämpning, där fråga vore om ersättning för försålt
fartyg. En dylik utvidgning ansågs nämligen kunna föranleda missbruk.

Genom särskilda författningar ha rederier, som under krigsåren förlorat
eller försålt fartyg, beretts möjlighet till visst uppskov med beskattningen
av för fartyget uppburen försäkringsersättning eller köpeskilling. Sålunda
har rederi, som drabbats av fartygsförlust under något av de beskattningsår,

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

3

för vilka taxering verkställts under åren 1940—1946, berättigats att antingen
fördela uppburen försäkringsersättning under en tidsperiod, som
sträckt sig från och med det beskattningsår, då ersättningen inflöt, till och
med det beskattningsår, för vilket taxering äger rum år 1950, eller upptaga
ersättningen som intäkt under ett eller flera år inom nämnda tidsperiod.
I fråga om köpeskilling för avyttrat fartyg ha samma bestämmelser gällt som
beträffande försäkringsersättning för förlorat fartyg med den avvikelsen,
att rätt till uppskov icke medgivits för fartyg som försålts under det beskattningsår,
för vilket taxering verkställts år 1940.

I proposition nr 9 till innevarande års riksdag, till vilken proposition utskottet
i sitt betänkande nr 12 tillstyrkt bifall, har Kungl. Maj:t föreslagit
ytterligare uppskov med beskattningen av nämnda försäkringsersättningar
och köpeskillingar till och med det beskattningsår, för vilket taxering skall
verkställas år 1952.

I de förevarande motionerna har anförts bl. a., alt meningen med bestämmelserna
i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen torde vara att, sedan nytt
fartyg anskaffats och därmed avskrivningsunderlag framkommit, någon anledning
att uppskjuta taxeringen ytterligare ej förelåge. Tekniskt skedde
taxeringen i regel genom avskrivning på det nya fartyget. I fråga om aktiebolag
mötte sådan avskrivning inga hinder. Däremot uppstode svårigheter,
så snart enskilda personer vore ägare till fartyget, vilket vore regel i fråga
om fiskebåtar och i fraktfart sysselsatta motorseglare upp till ca 500 ton.
Förnyelsen av detta tonnage, varav en stor del vore gammalt och omodernt,
framstode som en angelägenhet av första ordningen. Stora svårigheter mötte
dock därför på grund av rådande priser för nybyggnader, vilka priser icke
kunde förväntas falla i nämnvärd grad. Då det sålunda måste anses vara ett
allmänt intresse, att även denna del av näringslivet uppmärksammades -—
nybyggnad av fiskefartyg uppmuntrades i viss mån genom fiskerilån —
framstode det som en inkonsekvens, att båtägare, som avyttrade äldre fartyg
för att i samband med försäljningen eller kort tid därefter anskaffa nytt tonnage,
enligt anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tvingades erlägga
skatt på de vid försäljningen återvunna värdeminskningsavdragen, medan
på det nya fartygets anskaffningsvärde regelmässigt endast viss bråkdel årligen
finge avdragas som värdeminskning. Skulle under det beskattningsår,
försäljningen skedde, köp av nytt fartyg ej vara avslutat eller kontrakt tecknat,
funnes icke någon som helst möjlighet till nedsättning i taxeringen. Den
tillfälliga rätten till uppdelning även vid försäljning av fartyg samt de av
taxeringsmyndigheterna på grund av under senare år rådande exceptionella
förhållanden medgivna s. k. överprisavdragen på nyförvärven hade gjort det
möjligt att i viss mån kompensera taxeringen av återvunna värdeminskningsavdrag.
Sedan numera rätten till uppdelning upphört och i den mån
prisnivån stabiliserats motiveringen för överprisavdrag försvunnit, måste
den skattskyldige, samtidigt som han oftast ådroge sig stor skuldsättning för
den nyanskaffade båten, ytterligare öka skulden för att betala skatt efter en

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

skattesats, som måste framstå som orimlig i jämförelse med vad som skulle
utgått, därest beloppen taxerats de år avdragen utnyttjats. Detta förhållande
framstode icke blott som orättvist mot den enskilde fartygsägaren utan
även som en stark hämsko på en utveckling, som borde eftersträvas.

Utskottet. I de ifrågavarande motionerna har yrkats, dels att bestämmelserna
i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen, enligt vilka visst uppskov
medgivits med beskattningen av försäkringsersättning för förlust av fartyg,
skola utsträckas att gälla jämväl med avseende å köpeskilling vid försäljning
av fartyg, dels ock att punkt 3 d av anvisningarna till 29 § samma lag
erhåller sådan lydelse, att andra skattskyldiga än aktiebolag och därmed
likställda skola äga rätt att å anskaffningsvärdet för fartyg, som inköpts

1 stället för ett försålt eller förlorat sådant, tillgodogöra sig värdeminskningsavdrag
med belopp, motsvarande vad som återbekommits av åtnjutna
värdeminskningsavdrag för det äldre fartyget.

Vad först angår den föreslagna utvidgningen av bestämmelserna i 28 §

2 mom. får utskottet erinra om att en sådan utvidgning redan vid bestämmelsernas
tillkomst år 1938 ifrågasatts men med hänsyn till risken för
missbruk icke ansetts böra genomföras. Under krigsåren har genom särskilda
författningar uppskov med beskattningen medgivits även beträffande
köpeskilling för försålt fartyg. Denna vidgade rätt till uppskov med beskattningen
har emellertid varit föranledd av då rådande förhållanden och
bör enligt utskottets mening icke för närvarande komma i fråga. På grund
härav avstyrker utskottet motionerna i denna del.

Vidkommande härefter den föreslagna utsträckningen av avdragsrätten
för värdeminskning å fartyg, som äges av annan skattskyldig än aktiebolag
eller därmed likställd, får utskottet framhålla, att, såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen, frågan om avdragsrätten för värdeminskning
å inventarier äger samband med nu gällande regler om i vad mån och
på vilket sätt intäkt genom avyttring av inventarier skall tagas till beskattning.
En utsträckning av avdragsrätten för värdeminskning å fartyg synes
utskottet fördenskull icke tillrådlig. Det kan för övrigt icke anses uteslutet,
att en utvidgad avdragsrätt av det slag, som i motionerna avses, skulle kunna
vara motiverad även beträffande andra inventarier än fartyg. Med hänsyn
härtill bör den i motionerna berörda frågan enligt utskottets mening
icke tagas under omprövning annat än i sammanhang med en översyn över
avskrivningsreglerna för inventarier över huvud taget, därest en sådan skulle
komma till stånd.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om att 1944 års allmänna
skattekommitté i sitt år 1949 avgivna betänkande angaende beskattning
av realisationsvinster m. in. samt ackumulerade inkomster (SOU 1949:
9) framlagt förslag till förordning med särskilda bestämmelser för beräkning
av skatt till staten å ackumulerad inkomst, vilket förslag innebär viss
skattelindring för inkomst av angivet slag. Med ackumulerad inkomst har
kommittén avsett sådan inkomst, som åtnjutits under visst beskattningsår

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

5

men som hänför sig till minst två år, vilka infallit före eller efter beskattningsåret.
Enligt kommitténs förslag skulle återvinning av tidigare för inventarier
åtnjutna värdeminskningsavdrag betraktas såsom ackumulerad
inkomst endast för det fall, att avyttringen av inventarierna skett i samband
med överlåtelse av rörelse. Denna begränsning i förslaget och andra
av kommittén föreslagna inskränkningar beträffande den ifrågasatta lagstiftningens
tillämpning å förvärvskällan rörelse bero därpå att enligt kommitténs
mening praktiska svårigheter skulle uppstå, därest samtliga de
fall av ackumulerad inkomst, som förekomma inom denna förvärvskälla,
skulle bliva föremål för skattelindring. Ehuru utskottet väl förstår kommitténs
ställningstagande härutinnan, skulle utskottet anse önskvärt, ätt
vid den fortsatta behandlingen av frågan om skattelindring för ackumulerad
inkomst toges under övervägande, huruvida det vore möjligt och lämpligt
att låta den ifrågasatta lagstiftningen vinna tillämpning beträffande återvinning
av värdeminskningsavdrag för inventarier även i andra fall än då
avyttring sker i samband med överlåtelse av rörelse. Utskottet vill dock uttala,
att därest en sådan omprövning skulle fördröja framläggandet för
riksdagen av ett förslag med den mera begränsade omfattning, som av
kommittén förordats, vad utskottet här anfört icke bör föranleda uppskov
med denna frågas lösning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 30 av herr Spetz samt
II: 30 av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile angående
beskattningen av vid försäljning av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag
m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark*, Ekman,
Gustaf Elofsson*, Velander, Heiiman, Franzon*, Niklasson, Falk och AabyEricsson
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg, Orgård,
Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn*, Persson i
Svensköp, Sjölin* och Vigelsbo.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.