Bevillningsutskottets betänkande nr 10.
1
Nr 10.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av s. k. familjestiftelser.
(2:a avd.)
I de inom riksdagens väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 60 av herr Carl Eric Ericsson och II: 61 av herr Edström
har hemställts, att »riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av
9 § tredje stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt och av 1 §
förordningen med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall, att bestämmelserna däri bliva tillämpliga även för familjestiftelser».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 61.
Med familjestiftelse avses enligt 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt stiftelse, som enligt de för densamma
gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen. Enligt samma
författningsrum erlägga familjestiftelser statlig inkomstskatt efter samma
grunder som gälla för fysiska personer och oskifta dödsbon. Den statliga
inkomstskatten är således för familjestiftelser progressiv, medan densamma
för stiftelser i allmänhet är proportionell.
Jämlikt 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt erlägga familjestiftelser jämväl sådan skatt efter
samma grunder som gälla för fysiska personer och oskifta dödsbon. Skatteplikt
föreligger sålunda endast i den mån den beskattningsbara förmögenheten
överstiger 30 000 kronor, och förmögenhetsskatten utgår efter en progressiv
skala. Beträffande stiftelser i allmänhet gäller, att skatteplikt föreligger,
i den mån den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor,
och skatten är proportionell.
I 9 § tredje stycket sistnämnda förordning finnes en bestämmelse av innebörd
att, därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga
förmögenheten överstiger 30 gånger ett belopp, motsvarande summan av de
för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen
om statlig inkomstskatt fastställda inkomsterna av olika förvärvskällor,
minskad med enligt samma förordning medgivna avdrag för underskott å
förvärvskälla (sammanräknad nettoinkomst), den beskattningsbara förmögenheten
skall utgöra ett belopp, motsvarande 30 gånger den samman
1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 10.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 10.
räknade nettoinkomsten, dock minst 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Denna reduktionsregel gäller således icke beträffande familjestiftelser.
Vad angår inkomstskatten finnas särskilda spärregler i förordningen den
26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall. Enligt 1 § samma förordning äger fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret eller som
här stadigvarande vistats, så ock oskitt dödsbo efter person, som vid dödsfallet
var här bosatt eller här stadigvarande vistades, under vissa förutsättningar
och i viss omfattning åtnjuta avkortning av den skattskyldige påförd
statlig inkomstskatt eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller
båda dessa förmåner i förening. Jämlikt 2 § 1 mom. samma förordning
skola avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt avse det belopp,
varmed den skattskyldige på grund av taxering för visst taxeringsår
påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetskatt samt allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt överstiga 80 procent
av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för allmänna
skatter må hava vid taxeringen medgivits, dock att avkortningen och restitutionen
sammanlagt icke må överstiga den statliga inkomstskatten. Dessa
bestämmelser, som avse den s. k. 80-procentspärren, gälla således icke beträffande
familjestiftelser.
1 motionerna har framhållits bl. a., att det av förarbetena till ovannämnda
stadganden ville synas som om familjestiftelserna uteslutits från spärrbestämmelsernas
tillämpningsområde utan någon egentlig diskussion om
det berättigade däri. Motionärerna ansåge denna diskriminering av familjestiftelserna
vara helt omotiverad. Då familjestiftelserna i övrigt behandlades
på samma sätt som t. ex. fysiska personer — bortsett från att några
personliga avdrag givetvis icke vore medgivna — borde detta ske också i
fråga om skatternas begränsning. Det kunde måhända göras gällande, att
frånvaron av spärr vid förmögenhetsbeskattningen skulle vara befogad av
den anledningen att personer, som under sin livstid åtnjöte avkastningen
av stittelsens förmögenhet, enligt 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
kunde bliva betraktade såsom förmögenhetens ägare. Enligt motionärernas
mening vore detta dock icke tillräcklig motivering. En spärr
borde nämligen iinnas för de fall, att hela avkastningen av förmögenheten
icke utdelades eller då över huvud taget förmögenhetsbeskattning skedde
hos stiftelsen. Beträffande 80-procentspärren syntes det motionärerna helt
oförklarligt, att denna icke skulle gälla även för familjestiftelser. Såsom
förhållandena nu vore, kunde det lätt inträffa, att hela inkomsten åtginge
till skatter och att viss del av kapitalet dessutom måste tillgripas.
Utskottet. I de ifrågavarande motionerna har yrkats sådana författningsändringar,
att reduktionsregeln vid förmögenhetsbeskattningen och den s. k.
fiU-procentspärren skola bliva tillämpliga även å familjestiftelser.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 3
I motionerna har anförts, att varken i den nu gällande lagstiftningens
förarbeten eller tidigare lämnats någon närmare motivering för det förhållandet,
att dessa bestämmelser icke äro tillämpliga å familjestiftelser. Utskottet
vill icke bestrida, att visst fog finnes för detta påstående. I proposition
nr 200 till 1934 års riksdag, i vilken proposition förslag till reduktionsregel
vid förmögenhetsbeskattningen första gången framlades, uttalades i
detta hänseende allenast, att denna reduktionsregel icke syntes böra ha tilllämpning
å familjestiftelser. Beträffande reduktionsregeln vid förmögenhetsbeskattningen
yttrade vidare 1936 års skattekommitté i sitt år 1937 avgivna
betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
m. in. (SOU 1937: 42) — närmast med tanke på utländska bolag —
att över huvud de skäl, som i fråga om fysiska personer talade för reducering
av skatten, då inkomsten vore relativt ringa, icke syntes kunna åberopas
i fråga om juridiska personer. Vad angår den s. k. 80-procentspärren
synas några uttalanden icke ha förekommit rörande anledningen till att
reglerna härom ej äga tillämpning å familjestiftelser.
Om motiven till att ifrågavarande spärrbestämmelser icke avse familjestiftelser
kan dock enligt utskottets mening någon tvekan icke råda. Reduktionsregeln
vid förmögenhetsbeskattningen innebär, att den å förmögenheten
belöpande skatten minskas i sådana fall, då den skattskyldiges inkomst
är låg i förhållande till förmögenheten. Den s. k. 80-procentspärren är ett
uttryck för den tanken, att den skattskyldiges å inkomst och förmögenhet
belöpande skatter icke böra taga i anspråk mer än högst 80 procent av
inkomsten. En självfallen förutsättning för tillämpningen av dessa spärrregler
måste vara, att den inkomst, varmed jämförelse sker, verkligen kan
sägas motsvara den skattskyldiges skatteförinåga. Denna förutsättning föreligger
icke i fråga om familjestiftelserna. Dessa stiftelser utgöra endast en
särskild form för privat egendoms förvaltning. För utbetalningar, som dessa
stiftelser i enlighet med sitt ändamål göra till därtill berättigade personer,
äga stiftelserna åtnjuta avdrag såsom periodiskt understöd, och mottagarna
bliva i stället skattskyldiga för de av dem uppburna beloppen. Den inkomst,
som beskattas hos eu familjestiftelse, utgör fördenskull i de flesta fall icke
hela avkastningen av det i stiftelsen nedlagda kapitalet. Att under sådana
förhållanden förevarande spärrbestämmelser skulle vinna tillämpning även
ä familjestiftelser finner utskottet icke kunna ifrågakomma. Med hänsyn
härtill avstyrker utskottet de nu föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:60 av herr Carl Eric
Ericsson och II: 61 av herr Edström angående beskattningen
av s. k. familjestiftelser icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1950.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 10.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Ekman,
Gustaf Elofsson, Velander, Heiiman, Franzon, Niklasson, Falk och AabyEricsson,
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Persson i
Svensköp, Sjölin och Vigelsbo.
Reservation
av herrar Velander, Aaby-Ericsson och Hagberg i Malmö.
507195. Stockholm. Isaac Marcns Boktryckeri Aktiebolag, 1950.