JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅK 1949

SAMT

T RYCK FRIHET SKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1949

IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) kommunalborgmästaren A. Hemminger för felaktigt förfarande genom införande i

ortstidning av kungörelse om att vissa personer av honom anmälts till åtal för ordningsförseelse
(ämbetsberättelsen 1948 s. 36)....................... 8

2) stadsfiskalen E. Gamstedt i fråga om felaktigt förfarande genom återkallande vid

domstol av anhängiggjorda åtal m. m........................... 9

3) stadsfiskalen H. Odelmark för felaktigt förfarande vid utfärdande av intyg enligt

20 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen........................ 26

4) föreståndaren för priskontoret vid Jämtlands läns kristidsstyrelse C. Selin för fel aktigt

förfarande genom prövning av tvistigt rättsförhållande mellan parter i ärende
rörande ersättning för utförda körslor........................... 38

5) föreståndaren för priskontoret vid Malmöhus läns södra kristidsstyrelse E. Personne

för kränkande uttalanden i tjänsteskrivelser....................... 46

6) t. f. polischefen T. Widebeck för olaga kvarhållande.................. 56

7) tingsnotarien B. Holmquist för felaktig handläggning av rättegångsmål....... 64

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) förste stationsskrivaren J. Bergwall för felaktigt förfarande vid expediering av tåg 73

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Felaktigt utdömande av vederlag jämlikt 19 § och 24 § andra stycket kungl. kungö relsen

den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade
varor, m. m....................................... 82

2) Fråga om den befogenhet, som tillkommer enskild ledamot av anstaltsnämnd vid

fångvårdsanstalt i förhållande till nämnden och anstaltens styresman, m. m..... 92

3) Felaktigt förfarande vid debitering av skatt.......................111

4) Lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga äger tillämpning
jämväl å åtal, som tullåklagare ämnar väcka vid tullmålsdomstol.......117

5) Olämpligt förfarande av fjärdingsman vid gripande av sinnessjuk person.......127

6) Fråga huruvida, i strid mot tryckfrihetsförordningen, från administrativ myndighets

sida lagts hinder mot spridande av tryckt skrift....................136

7) Vid avgörande av mål rörande kristidsförseelse åligger det domstol ex officio att

pröva fråga om tillämpning av förverkandebestämmelse, som finnes stadgad beträffande
förseelsen........................................152

Sid.

8) Felaktig behandling av framställning till fångvårdsstyrelsen om inställande inför

domstol av person, som under verkställighet av ådömt straff ställts under åtal för
brott utan att häktas....................................167

9) Felaktigt förfarande vid handläggning och avgörande av mål angående hemskillnad 172

10) Utskrivning av person, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från

straffarbete..........................................179

11) Bristfälligheter i fråga om länsstyrelses förvaltning av värnpliktslån.........188

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning................199

2) » upprättad promemoria angående införande av särskilda domstolsdräkter jämte

ett därvid fogat utkast till föreskrifter angående användande av särskild
domstolsdräkt.....................................201

3) » ytterligare åtgärder för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av

utlåtanden rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet.............201

4) » enhetliga bestämmelser rörande de kostnader, som må av överexekutor utta gas

för exekutiv försäljning av fast egendom i stad...............208

5) » förtydligande av det i 32 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt intagna

stadgandet om utdömande i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass...............................216

6) » ändring av bestämmelserna i 60 § ut sökningslagen om delgivning i vissa fall

av underrättelse om sökt utmätning........................228

7) » förtydligande bestämmelser i 3 § lagen den 11 september 1936 om förenings och

förhandlingsrätt för beredande av ökat skydd mot kränkning av föreningsrätten
.......................................233

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Vid inspektioner gjorda iakttagelser rörande tillämpningen av den nya rättegångsbalken
.............................................234

2) Frågor rörande rättegångsbalkens bestämmelser om anhållande av för brott misstänkta
personer samt angående förandet av liggare över anhållna..........249

VI. Inspektionsresor under år 1948 ........................... 253

VII. Under år 1948 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......254

Berättelse av tryckfrihetskommittén

. 256

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1918 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll ....................................257

II. Förteckning över de av 1918 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 259

1) Justitiedepartementet...................................259

2) Utrikesdepartementet ...................................263

3) Försvarsdepartementet...................................267

4) Socialdepartementet....................................270

5) Kommunikationsdepartementet..............................276

6) Finansdepartementet....................................279

7) Ecklesiastikdepartementet.................................290

8) Jordbruksdepartementet..................................293

9) Handelsdepartementet...................................298

10) Inrikesdepartementet...................................303

11) Folkhushållningsdepartementet..............................306

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1948 ännu voro i sin helbet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................309

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1948 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1948: 314

1) Justitiedepartementet ...................................314

2) Utrikesdepartementet...................................327

3) Försvarsdepartementet...................................327

4) Socialdepartementet....................................328

5) Kommunikationsdepartementet..............................335

6) Finansdepartementet....................................337

7) Ecklesiastikdepartementet.................................350

8) Jordbruksdepartementet..................................356

9) Handelsdepartementet...................................361

10) Inrikesdepartementet...................................366

11) Folkhushållningsdepartementet..............................375

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1948 och vari under år 1948 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................377

Till RIKSDAGEN.

J ämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1948. Jag får därvid meddela, att jag dels på
grund av sjukdom åtnjutit ledighet från ämbetets utövande under tiden
den 4—den 28 februari och dels begagnat mig av semester under tiden den
26 juli—den 24 augusti. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde
ställföreträdare hovrättsrådet Sven ltomanus förestått ämbetet. Med stöd
av 21 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit åt Romanus att
under tiden den 1—den 27 november förrätta å justitieombudsmansämbetet
ankommande göromål med undantag av ärende rörande klagomål mot statens
handelskommission (nr 673/1947), vilket ärende jämte andra därmed
sammanhängande ärenden handlagts av mig.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande av kommunalborgmästare genom införande
i ortstidning av kungörelse om att vissa personer av honom
anmälts till åtal för ordningsförseelse.

I 1948 års ämbetsberättelse (s. 36 o.f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av bankdirektören Erik Hallström, handlanden Erik Notting, löjtnanten
Knut Landö, fru Julia Wester, packmästaren Axel Olsson, fru
Nanny Thiir och fröken Gertrud Rytter, alla i Borgholm, anbefallt åtal mot
kommunalborgmästaren A. Hemminger för felaktigt förfarande genom införande
i ortstidning av kungörelse om att klagandena av honom anmälts
till åtal för ordningsförseelse. Av redogörelsen framgår, att Ölands domsagas
häradsrätt i utslag den 25 augusti 1947 yttrat följande: I egenskap av kommunalborgmästare
i Borgholm hade Hemminger utfärdat och i tidningen
Ölandsbladet för den 21 november 1946 låtit införa en kungörelse, att han
till åtal anmält sju namngivna personer för det att dem tillhöriga hundar i
strid mot bestämmelserna i ordningsstadgan vistats å stadens planteringar
vid Torget vid ett eller flera tillfällen under tiden 10—16 november. Uti
en till landsfiskalen i Borgholms distrikt den 18 i samma månad avlåten
skrivelse hade Hemminger anmält samma personer till åtal för i kungörelsen
åsyftade förseelser. Sedan landsfiskalen ställt samtliga personer med
undantag av en under åtal, hade fem av häradsrätten den 13 januari och
den 10 februari 1947 samt en — efter av åklagaren anförda besvär — av
hovrätten den 6 maj samma år ådömts böter för åtalade förseelser. Genom
sin åtgärd att offentligen kungöra, att han till åtal för angivna förseelser
anmält ifrågavarande personer, hade Hemminger överskridit sin befogenhet
såsom kommunalborgmästare samt utsatt nämnda personer för onödigt obehag.
På grund därav prövade häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen rättvist döma Hemminger att för oförstånd i sin tjänst såsom
kommunalborgmästare utgiva 25 dagsböter, envar å 6 kronor, till Kronan.

Över häradsrättens utslag hade Hemminger anfört besvär.

Göta hovrätt har i utslag den 17 juni 1948 yttrat följande.

I målet är utrett, att Hemminger i en den 18 november 1946 dagtecknad
skrivelse till åtal anmält sju personer för att dem tillhöriga hundar vid ett
eller flera tillfällen under tiden den 10—den 16 november 1946 i strid mot
gällande bestämmelser vistats i stadens planteringar vid Stora torget i Borgholm
samt att Hemminger låtit i tidningen Ölandsbladet för den 21 samma
november införa en ”Kommunalborgmästaren” undertecknad annons, vari
han, med namngivande av de till åtal angivna personerna, förklarat sig för
kännedom meddela att han företagit nämnda anmälan.

Hemminger har genom att uppsätta och för publicering i tidning av -

lämna tillkännagivande av berörda innehåll visat oförstånd i sin tjänst såsom
kommunalborgmästare.

På grund härav varder det slut överklagade utslaget innehåller av hovrätten
allenast i så måtto ändrat, att hovrätten med hänsyn till omständigheterna
i målet bestämmer det straff Hemminger jämlikt av häradsrätten
åberopade lagrum förskyllt till 15 dagsböter om 6 kronor.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot
yttrade:

”Enär häradsrätten med hänsyn till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
icke bort upptaga målet, prövar jag lagligt att, med undanröjande
av häradsrättens utslag, befria Hemminger från honom ådömt ansvar.
”

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Fråga om felaktigt förfarande av stadsfiskal genom återkallande
vid domstol av anhängiggjorda åtal m. m.

Den 10 oktober 1946 handlades vid rådhusrätten i Halmstad under nr
1263—1268 i domboken sex av allmän åklagare instämda mål angående
olaga bil- eller cykelparkering, nämligen mot assistenten Erik Emil Hellström,
lokbiträdet Karl Helge Georg Hallbäck, furiren Nils Lennart Börjesson
och möbelhandlaren Axel Einar Pettersson, alla i Halmstad, boktryckaren
Folke Valdemar Isacson i Göteborg och chauffören Martin Harry Ivar
Karlsson i Vivljunga. Enligt domboken hade stadsfiskalen Erik Gamstedt,
efter det svarandena personligen ingått i svaromål, avstått från fullföljd av
åtalen, varefter målen avskrivits.

Med anledning av en av mig vid inspektion av rådhusrätten den 13 juni
1947 gjord anteckning att Gamstedt ofta avstått från att fullfölja av honom
väckt ansvarstalan, sedan svaranden ingått i svaromål, därvid såsom exempel
hänvisades till ovannämnda mål, avgav Gamstedt infordrat yttrande,
däri han anförde följande.

De fall, där Gamstedt avstått från att fullfölja ansvarstalan, hade regelmässigt
hänfört sig till mål av bagatellartad beskaffenhet, speciellt förseelser
mot i Halmstad gällande lokala parkeringsbestämmelser. Trafikförhållandena
i staden hade nödvändiggjort utfärdandet av ganska rigorösa bestämmelser
för de centrala delarna av staden. Detta hade givetvis medfört, att
antalet förseelser blivit mycket stort, i synnerhet den närmaste tiden efter
bestämmelsernas ikraftträdande. Vid tillämpningen av bestämmelserna hade
Gamstedt ansett det önskvärt, att i de fall, där vederbörande kunnat anföra
godtagbar ursäkt för en förseelse, desamma ej skolat föranleda åtal.

För tillgodoseende av detta syfte hade Gamstedt i egenskap av polischef
givit order om att envar, som gjort sig skyldig till parkeringsförseelse, skulle
tillfrågas om anledningen till förseelsen. Därjämte hade Gamstedt lämnat
direktiv om att vissa fall överhuvud ej skulle rapporteras t. ex. förseelser
begångna av främlingar, som måste antagas sakna kännedom om de lokala
föreskrifterna. Genom dessa åtgärder hade Gamstedt sökt skaffa sig garanti
för att åtal ej komme att anställas i andra fall, än där åtal måste anses motiverat.
Emellertid hade det visat sig, att många av de personer, som gjort
sig skyldiga till parkeringsförseelser, ej brytt sig om att uttömmande redogöra
för anledningen till förseelsen, sannolikt emedan de förväntat att ärendet
ej skulle föranleda någon åtgärd utöver polisförhöret. Då de sedan efter
stämning inställt sig inför rådhusrätten, hade de avgivit en fullständig berättelse
i saken. I de fall, där denna berättelse innefattat en ur Gamstedts
synpunkt godtagbar förklaring, hade han avstått från att fullfölja åtalet.
Gamstedt hade nämligen ej ansett sig böra avvika från sin ovan nämnda
princip att ej beivra ursäktliga förseelser. Såvitt Gamstedt förstått, hade
denna princip även omfattats av rådhusrätten.

Sedan därefter vissa handlingar införskaffats rörande målen, inhämtades
av dessa handlingar följande.

Enligt en å Hellström den 26 september 1946 av Gamstedt utfärdad
stämning hade Gamstedt till den 10 oktober 1946 instämt Hellström med
yrkande om ansvar jämlikt 2 § ordningsstadgan för rikets städer samt 14 §
i magistratens i Halmstad den 1 mars 1944 utfärdade parkeringsföreskrifter
för det han den 25 september 1946 klockan 19.30 ”haft cykel parkerad å
trottoaren efter Storgatan mellan Brogatan och Norre Port”.

Vid upprop av målet hade enligt det vid rådhusrätten den 10 oktober
1946 förda memorialprotokollet Hellström kommit tillstädes personligen
samt erkänt den åtalade förseelsen, varvid han tillika upplyst, att han vistats
i Halmstad sedan våren 1946. Därpå hade Gamstedt avstått från åtalet.

Stämningen å Hallbäck hade utfärdats den 21 september 1946 av t. f.
stadsfiskalen Arne Beskow, som yrkat ansvar å Hallbäck för enahanda
förseelse den 20 september.

Memorialprotokollet för den 10 oktober 1946 innehöll i fråga om målet
mot Hallbäck, att denne, som var personligen tillstädes, erkänt förseelsen
med tillägg att han vistats i staden i tre månader samt att Gamstedt därefter
avstått från åtalet.

Beträffande Börjesson hade stämningen å denne utfärdats av Beskow
den 21 september 1946 och avsett ansvar för förseelse av samma slag som
den, för vilken Hallbäck åtalats.

I memorialprotokollet hade gjorts samma anteckningar som i målet mot

Hallbäck med det undantag, att Börjessons vistelse i staden angivits till
fyra månader.

Den 25 september 1946 hade Gamstedt utfärdat stämning å Pettersson
med yrkande om ansvar för det han den 20 september haft en cykel parkerad
å förut omförmälda trottoar. *

Memorialprotokollet innehöll allenast anteckningarna ”Se erkännandet”
och ”Åkl. avstår”. Hänvisningen avsåg följande av Pettersson å en av honom
för innehavaren utfärdad rättegångsfullmakt i målet med blyerts gjorda
anteckningar, så lydande: ”Är Nyinflyttad sedan Juli månad ej obs anslagstavlorna
ej heller på något annat sätt fått reda på bestämmelserna orsaken
varför jag parkerat, var att jag spisar på Högvakten uppehållet varar
20—25 min.”

Enligt den av Gamstedt å Isacson utfärdade stämningen, som var dagtecknad
den 19 september 1946, hade Gamstedt instämt Isacson med yrkande
om ansvar för det han den 18 september mellan klockan 15.15 och 16
haft personbilen O 17775 parkerad å norra sidan av Brogatan mitt för huset
nr 14, ehuru all parkering av motorfordon vid nämnda sida av gatan var
förbjuden under september månad och skyltar utvisande förbudet å behöriga
platser voro uppsatta. Ansvar hade yrkats jämlikt 2 § ordningsstadgan
för rikets städer samt 7 § 2 mom. i magistratens den 1 mars 1944 utfärdade
parkeringsföreskrifter.

I memorialprotokollet hänvisades till ett av Isacson å en stämningsavskrift
den 26 september tecknat erkännande av förseelsen, vilket erkännande
innehavaren av handlingen befullmäktigades att ingiva till rådhusrätten.
Vid handlingen var fogad en så lydande skrift:

”Poliskammaren i Halmstad. Halmstad.

I anledning av stämning till Rådhusrätten beträffande felparkering i
Halmstad översänder jag härmed fullmakt i ärendet, men vill i samband
härmed andraga följande. Vid resa genom Halmstad stannade jag på ställe,
som i stämningen angivits, omedelbart bakom en framförvarande bil och
reflekterade av denna anledning tyvärr inte på parkeringsförbud. Anledningen
till att jag där stannade bilen var, att jag tillsammans med min fru
besökte därvarande konditori. Att detta var en förseelse, observerade jag
inte förrän senare, då jag någon mil utanför staden på väg mot Falkenberg
såg en liten lapp i sidrutan. I tanke att det var en reklamlapp tänkte jag
kasta bort den, men läste i sista minuten att jag skulle sätta mig i förbindelse
med poliskontoret i Halmstad. Jag fick långt om länge tag i en telefon
och gjorde detta, men blev i skarp ton anvisad att omedelbart inställa mig
å Poliskontoret’. Min förklaring att jag var på väg mot Göteborg ifrån
Halmstad, avfärdades endast med ’det är bäst att göra som jag säger’. Jag
infann mig alltså senare på Poliskontoret och blev där av en kommissarie,
för övrigt väl emottagen, avfordrad diverse personliga upplysningar, körkort
etc. Jag vill med ovanstående uttala den förhoppningen, att för denna

ringa oavsiktliga förseelse säkerligen ovanstående relaterade inställelse med
alla de olägenheter den medförde var straff nog. Den hindrade mig ifrån att
komma i tid till ett sammanträde i Göteborg. Jag vågar därför uttala den
förmodan, att ärendet i och med denna förklaring bringas ur världen på ett
förnuftsmässigt och i proportion till sin betydelse rimligt sätt.

Högaktningsfullt
Folke Isacson.”

Utöver vad ovan nämnts innehöll memorialprotokollet allenast, att åklagaren
avstod från åtalet.

Stämningen å Karlsson, som utfärdats av Gamstedt den 25 september
1946, avsåg ansvar för det Karlsson den 24 september mellan klockan 16.15
och 16.35 haft lastbilen G 2434 parkerad å östra sidan av Köpmansgatan
mitt för huset nr 10, ehuru all parkering av motorfordon vid nämnda sida
av gatan var förbjuden under september månad och skyltar utvisande förbudet
funnos uppsatta å behöriga platser.

I memorialprotokollet hade beträffande handläggningen av ifrågavarande
mål, däri Karlsson, som var hemmahörande i Hinneryds socken, iakttagit
personlig inställelse, antecknats följande:

”Svar erkänner. Haft två bilar tidigare å s:a plats. Kört bara 1 månad i
H—d och mycket lite inne i staden.

Åkl. avstår.”

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Gamstedt att.
efter inhämtande av yttrande från Beskow i vad angick instämmandet av
Hallbäck och Börjesson, till mig inkomma med yttrande angående Gamstedts
åtgärder beträffande var och en av ovan omförmälda personer, i fråga
om vilka han den 10 oktober 1946 återkallat de i stämningarna framställda
ansvarsyrkandena, ävensom till mig överlämna samtliga rapporter
eller andra handlingar angående de åtalade förseelserna.

I avgivet yttrande anförde Beskow, att han med hänsyn till innehållet
i de polisrapporter, vilka legat till grund för de av honom utfärdade stämningarna,
ansåge sig ha handlat fullt riktigt genom att utfärda dessa stämningar.
Beskow hemställde förty, att ärendet ej måtte föranleda någon vidare
åtgärd mot honom.

Gamstedt anförde följande: Inledningsvis ville Gamstedt med några ord
beröra trafikförhållandena i Halmstad, enär nu ifrågavarande förseelser enligt
hans förmenande borde ses mot den bakgrund, som dessa lokala förhållanden
utgjorde. Staden delades genom Nissan i två delar, vilka delar numera
torde vara relativt jämnstora med hänsyn till befolkningssiffrorna. Förbindelsen
över Nissan tillgodosåges genom tre broar, av vilka emellertid en
endast vore upplåten för gångtrafik. Av de två andra broarna vore
Österbro belägen i centrum av staden, medan den andra bron vore belägen
i stadens ytterområde och utgjorde del av enskild väg. På grund av sist -

nämnda bros belägenhet utnyttjades densamma endast i ringa män. Genom
staden framginge huvudleden för trafiken Malmö—Göteborg, av vilken
huvudled Storgatan utgjorde ett avsnitt. Till följd därav komme såväl
gång- som körtrafiken över Storgatan, vilken jämväl vore en av stadens
största affärsgator och stadens ”strög”, tidvis att vara mycket stark. På
grund av körbanans ringa bredd hade särskilda föreskrifter måst utfärdas
för att förhindra, att parkeringen av fordon komme att ske på ett sådant
sätt, att trafikhinder uppstode. Ifrågavarande bestämmelser hade utfärdats
av magistraten i Halmstad den 1 mars 1944. Gamstedt ville särskilt framhålla,
att bestämmelser funnes dels om cykelparkeringsförbud å Storgatan
mellan klockan 19—6 och dels om växelsidig parkering för övriga fordon
å Stor-, Bro- och Köpmansgatorna. Beträffande orsaken till förbudet att
å Storgatan parkera cyklar mellan klockan 19—G ville Gamstedt anföra följande.
Å Storgatan hade staden låtit längs husväggarna uppsätta ett mycket
stort antal cykelställ. Placerades cyklar i ställen, komme drygt en tredjedel
av gångbanan att spärras för gångtrafik. Då Storgatan om kvällarna
vore fylld av unga flanörer, skulle dessa, om förbudet mot parkering av cyklar
ej hade införts, tvingats ut på körbanan till hinder för trafiken där. Då
parkeringsföreskrifterna trätt i kraft, hade beträffande cykelparkeringsbestämmelserna,
som då väsentligt skärpts, tillämpats ett varningsförfarande,
bestående däri att patrullerande konstaplar å felparkerade cyklar utlade
tryckta lappar, å vilka stått på ena sidan ”Ni har parkerat cykeln fel” samt
på andra sidan gällande bestämmelser för cykelparkeringen. Varningsförfarandet
hade emellertid visat sig ineffektivt. Någon förbättring hade icke
kunnat uppnås på denna väg. Till följd därav hade som remedium måst tillgripas
åtalsförfarandet. Ett mycket stort antal personer hade till följd därav
blivit bötfällda för felaktig cykelparkering. I samband med polisutredningen
rörande förseelserna hade man konstaterat många fall, där vederbörande
kunnat anföra ursäktliga skäl för sin förseelse. Så småningom hade vissa
grupper av bärande ursäkter kunnat utkristalliseras, bland andra att vederbörande
på grund av kortvarig vistelse i staden saknat kännedom om
förbudet. Således hade sådana personer, som uppgivit sig icke känna till
parkeringsförbudet, icke åtalats för det fall att deras vistelse i staden före
förseelsen varat kortare tid än två månader. I detta sammanhang borde
anmärkas, att parkeringsbestämmelserna i enlighet med ordningsstadgans
föreskrifter kungjorts i tidningarna. Därjämte hade anslagstavlor om cykelparkeringsförbudet
å Storgatan uppsatts på husväggarna vid gatukorsen.
Dessa tavlor vore emellertid små och föga iögonfallande. Slutligen hade
lokalpressen i samband med parkeringsbestämmelsernas ikraftträdande i
olika artiklar behandlat dessa bestämmelser. Den publicitet, som bestämmelserna
därigenom erhållit, hade trots allt visat sig otillräcklig. Därpå
hade de ständigt återkommande invändningarna om bristande kännedom
om parkeringsbestämmelserna för cyklar tytt. En bättre publicitet hade

bestämmelserna fått, när åtalsförfarandet inletts och allmänheten genom
bötesstraffen och tidningsnotiserna fått en ständig erinran om nödvändigheten
av att skaffa sig kännedom om och efterleva bestämmelserna.

Vid tillämpningen av åtalsförfarandet, anförde Gamstedt vidare, hade
uppstått fråga, huruvida man lämpligen kunde använda detsamma under
sommarmånaderna, då turisttrafiken satte in. Halmstad och dess omgivningar
beräknades under sommaren ständigt hysa omkring 10 000—15 000
turister, och under veckosluten ända upp till 25 000. Dessa personer, som i
stor utsträckning vore försedda med cyklar, kunde ej rimligen antagas äga
kännedom om parkeringsbestämmelserna. Ett fortsatt åtalsförfarande skulle
otvivelaktigt även ha skapat stark irritation. Att på ett tillfredsställande
sätt meddela turisterna kännedom om dessa för staden synnerligen speciella
parkeringsbestämmelser vore uppenbarligen uteslutet. Med hänsyn därtill
hade razziorna efter felparkerade cyklar underlåtits under juni, juli och
augusti månader. Faran av att underlåta dessa razzior kunde också anses
vara begränsad, enär Storgatan, som eljest under året vore stadens
”strög”, icke tillnärmelsevis vore så trafikerad under sommaren, ett förhållande
som sammanhängde med de olika nöjesanordningar, vilka funnes dels
i Folkparken, dels vid Östra stranden, dels ock inom närbelägna kommuner.
När razziorna åter tagit sin början under september månad, hade det visat
sig att många personer vid polisförhör uppgivit sig ej känna till bestämmelserna,
bland annat av den anledningen att de varit relativt nyinflyttade.
I dessa fall hade Gamstedt underlåtit att anställa åtal. I vissa fall hade
emellertid sådana invändningar framställts först inför rätta. Sålunda återfunnes
i memorialet anteckningar beträffande Hellström, Hallbäck, Börjesson
och Pettersson att de endast kort tid vistats i staden. De hade ej i något
fall, om man borträknade den tid varunder razziorna varit inställda, kunnat
anses ha vistats i staden mer än två månader. Någon anteckning i memorialet
därom, att de saknat kännedom om parkeringsföreskrifterna, återfunnes
ej, men det vore givet, att de även gjort invändning på denna punkt. På
grund av vad som sålunda förekommit hade Gamstedt ansett sig böra avstå
från åtalen. De återstående två fallen av parkeringsförseelser, där Gamstedt
avstått från talan, avsåge förseelser begångna av motorfordonsförare. I fallet
Isacson hade denne till sitt fredande anfört att, då han parkerat sin bil
å Brogatan, framför hans bil redan stått en annan bil, varför han ej reflekterat
på att parkeringsförbud kunde föreligga. Någon anteckning därom
funnes ej i polisrapporten. Isacson, som vore hemmahörande i Göteborg,
kunde icke rimligen antagas äga kännedom om i Halmstad gällande parkeringsbestämmelser.
Visserligen vore förbudstavlor uppsatta vid gatukorsningarna,
men erfarenheten visade, att motorfordonsförare ofta vore så
upptagna av trafiken på gatorna, att de ej uppmärksammade förbudsskyltarna.
Brogatan vore mycket starkt trafikerad. Då Isacson ej kunnat antagas
ha av ren likgiltighet för gällande parkeringsbestämmelser parkerat

sin bil felaktigt utan närmast blivit vilseledd av att en bil redan stått parkerad
å samma sida av gatan, hade Gamstedt ansett skäl föreligga att nedlägga
åtalet. Beträffande fallet Karlsson hade denne till sitt fredande anfört,
att han tidigare parkerat på samma plats samt att han bara en månad
kört i Halmstad. Denna invändning funnes ej intagen i polisrapporten. Någon
anteckning i memorialet därom, att Karlsson saknat kännedom om parkeringsföreskrifterna,
funnes icke. Det vore dock uppenbart, att han gjort
invändning därom inför rätta, då Gamstedt i annat fall saknat anledning
avstå från åtalet. Å Köpmansgatan tillätes parkering endast å ena sidan
av gatan och växlade denna sida med varje månad. Tydligen hade Karlsson
månaden dessförinnan parkerat sin bil å rätt sida och senare i tro att någon
växling av parkeringssidorna ej förekom — en sådan växling vore mycket
ovanlig — fortsatt att parkera på samma sida. Med hänsyn till vad som sålunda
framkommit hade Gamstedt beslutat sig för att avstå från åtalet. I
intet av dessa fall hade Gamstedt begärt uppskov för närmare kontroll av
svarandenas uppgifter utan godtagit desamma. De hade förefallit Gamstedt
trovärdiga och han hade ej velat göra målet onödigt omständligt, då det ju
endast varit fråga om bagatellförseelser. Det vore uppenbart, att samtliga
de åtal, som här närmare berörts, hade lett till fällande dom, därest Gamstedt
fullföljt desamma. Gamstedt hade emellertid ansett, att de invändningar,
som svarandena anfört, skäligen bort godtagas som giltig ursäkt för
förseelsen. Därest de varit kända för Gamstedt vid tidpunkten för utfärdandet
av stämning, skulle Gamstedt underlåtit åtal. Det hade ej i något
av dessa fall funnits anledning tro, att svaranden ej för framtiden skulle låta
sig rätta efter vad som förevarit. På grund därav ansåge Gamstedt sitt
förfarande vara riktigt. I övrigt ville Gamstedt åberopa vad han tidigare
anfört i ärendet.

Vid yttrandet voro i bestyrkta transumt fogade följande polisrapporter, så
lydande:

”Rapport.

Torsdagen den 26 september 1946.

Poliskonstapeln E. Magnusson har rapporterat, att nedannämnda personer
onsdagen den 25 september 1946 klockan 19.30 gjort sig skyldiga till
förseelser mot bestämmelserna angående cykelparkeringen på Storgatan
mellan Brogatan och Norre Port, nämligen:-----------

Assistenten Erik Emil Hellström, Ilvitfeltsgatan 21, född den 17 juni
1920, vilken haft sin cykel parkerad i ställ utanför huset nr 44. Halmstad
som ovan.

S. M. Svensson

N. Svenland.”

”Rapport.

Lördagen den 21 september 1946.

Poliskonstapeln M. J. Svensson har rapporterat, att nedannämnda per -

soner under fredagen den 20 september 1946 gjort sig skyldiga till förseelser
mot de för Halmstads stad gällande föreskrifterna rörande parkering av
velocipeder å Storgatan norr om Brogatan efter 19.00, nämligen:-----

3. Lokbiträdet Karl Helge Georg Hallbäck, boende Brogatan 43 härstädes,
född den 9/12 1923, hade klockan 19.30 haft sin velociped parkerad i
cykelställ utanför huset nr 52 vid Storgatan.-----------

6. Furiren vid l:sta div. F 14 nr 8077-9-40 Nils Lennart Börjesson, född
28/10 1920, hade klockan 19.30 haft sin velociped parkerad i cykelställ utanför
huset nr 52 vid Storgatan. Halmstad som ovan.

S. M. Svensson

Hj. V. Söderman.”

”Rapport.

Tisdagen den 24 september 1946.

Poliskonstapeln M. J. Svensson har rapporterat att nedannämnda personer
fredagen den 20 september 1946 gjort sig skyldiga till förseelser mot
föreskrifterna angående cykelparkeringen på Storgatan norr om Brogatan
efter klockan 19.00 nämligen:-----------—---

Möbelhandlaren Axel Einar Pettersson, Hvitfeltsgatan 36, född den 4 maj
1900, vilken klockan 19.30 hade sin cykel parkerad i ställ utanför huset nr 40.
Halmstad som ovan.

S. M. Svensson

N. Svenland.”

”Rapport.

Onsdagen den 18 september 1946.

Poliskonstapeln M. Andersson har rapporterat, att boktryckaren Folke
Valdemar Isacson från Karlsbergsgatan 29, Göteborg, född den 6/4 1898,
innehavare av körkortet O 10883, utfärdat den 29/5 1925, onsdagen den
18 september 1946 under tiden klockan 15.15—16.00 haft sin personbil
O 17775 parkerad å Brogatans norra sida mitt för huset nr 14, å vilken sida
av gatan all parkering under innevarande september månad är förbjuden,
vilket utvisas av på behöriga platser uppsatta skyltar.

Isacson har erkänt förseelsen, men uppgivit, att han icke kände till de
här i staden gällande parkeringsföreskrifterna och att han icke sett de förenämnda
skyltarna. Halmstad som ovan.

S. M. Svensson

A. H. Wilhelmsson.”

”Rapport.

Tisdagen den 24 september 1946.

Poliskonstapeln J. Grehn har rapporterat, att chauffören Martin Harry
Ivar Karlsson från Vivljunga i Hinneryds socken, född den 8/11 1914 och
innehavare av körkortet L 36141 av den 28/9 1945 tisdagen den 24 september
1946 under tiden klockan 16.15—16.35 haft lastbilen G 2434 parkerad
å östra sidan av Köpmansgatan här i staden utanför huset nr 10, ehuru

parkering å den nämnda sidan av Köpmansgatan, enligt det för staden gällande
parkeringsreglementet, är förbjuden under innevarande september
månad. Halmstad som ovan.

S. M. Svensson

Hj. V. Söderman.”

I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt svensk rätt åligger det regelmässigt allmän åklagare att, då någon
gjort sig skyldig till brott, som hör under allmänt åtal, ställa denne under
åtal. Det ligger sålunda ej i åklagarens skön att på grund av omständigheter
av ena eller andra slaget fritt pröva och besluta, om åtal skall äga rum.

1 instruktionerna för stadsfiskalen i några större städer har emellertid uttryckligen
medgivits stadsfiskalen rätt att i vissa fall underlåta att anställa
åtal, där sådant eljest kunnat ske. Så har t. ex. genom en av Kungl. Maj:t
år 1944 fastställd ändring i instruktionen för stadsfiskalen i Örebro föreskrift
meddelats, att i fråga om förseelse av ringa beskaffenhet, som begåtts av annan
än underårig, må stadsfiskalen, där förseelsen icke innebär överträdelse
av bestämmelser som blivit av Kungl. Maj:t och riksdagen meddelade och
enskild person icke blivit därigenom förnärmad, besluta att saken skall förfalla
eller bero vid varning. Ehuruväl dessa bestämmelser äro att anse såsom
undantagsbestämmelser, har emellertid den ovan nämnda ståndpunkten
i gällande lag icke hindrat, att allmän åklagare ansetts kunna underlåta
att åtala ringa förseelser, som ej förnärmat enskild person. Såsom skäl härför
har framhållits, att det skulle bliva olidligt för såväl allmänheten som
åklagaren, om varje än så ursäktlig förseelse mot en ordningsbestämmelse
skulle dragas inför domstol. Förfarandet står i viss mån i överensstämmelse
med vad i nya rättegångsbalken stadgas om brotts åtalande. I 20 kap. 7 §
nya rättegångsbalken stadgas nämligen, att allmänt åtal må av åklagaren
eftergivas, bland annat, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter
och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt.

Vid sin prövning av huruvida åtal skall anställas för en bagatellförseelse,
rörande vilken sålunda möjlighet kan anses föreligga att underlåta åtal, har
åklagaren att göra sig underrättad om huruvida förseelsen är att anse såsom
ursäktlig eller eljest begången under sådana omständigheter, att den bör
undgå beivran. För att detta skall kunna ske måste åklagaren äga tillgång
till fullständig utredning beträffande dessa omständigheter. Lämnar utredningen
icke tillräcklig upplysning om de förhållanden, som för åklagaren
synas avgörande för frågan huruvida åtal skall underlåtas eller icke, har
åklagaren att föranstalta om utredningens kompletterande i denna del in 2

— Justitieombudsmanncm ämbetsberättehe till 1949 ars riksdag.

nan han prövar åtalsfrågan. Sedan åklagaren väl beslutat, att åtal icke skall
underlåtas och på grund därav väckt talan om ansvar för förseelsen, måste
detta avgörande anses definitivt. En åklagare äger nämligen icke godtyckligt
nedlägga ett åtal. Allenast om under målets behandling yppas nya omständigheter
och bevis, som visa att åtalet är obestyrkt eller eljest obefogat,
är åklagaren berättigad att återtaga sitt ansvarsyrkande. Däremot äger
han icke nedlägga åtalet på den grund, att han av vad vid handläggningen
av målet förekommit finner förseelsen så ursäktlig, att den kunnat undgå
beivran.

Vad förevarande fall beträffar utgöras samtliga de åtalade brotten av
förseelser mot särskilda för Halmstad gällande parkeringsföreskrifter. Även
om den för stadsfiskalen i staden gällande instruktionen icke innehåller någon
bestämmelse om rätt för stadsfiskalen att underlata anställande av atal
för mindre förseelser, synes vad Gamstedt anfört i sina yttranden giva vid
handen, att förseelser mot nämnda föreskrifter icke undantagslöst böra åtalas.
Om en person från annan ort kan antagas ha saknat kännedom om förbudet
för parkering å viss gata, synes mig sålunda åklagaren icke böra vara
nödgad att ställa honom under åtal för en oavsiktlig överträdelse av detta
förbud. Därest i omförmälda sex fall efter tillräcklig utredning i saken åtal
underlåtits, skulle jag icke ansett någon anmärkning böra riktas mot förfarandet.

Annorlunda ställer sig saken i fråga om återkallandet av de redan väckta
åtalen. Gamstedt har uppenbarligen försummat att, innan åtal av honom
väcktes mot Hellström, Pettersson, Isacson och Karlsson, införskaffa erforderlig
utredning för utrönande av huruvida förseelserna voro sådana, att
han kunde underlåta deras beivran. Först sedan de tilltalade ingått i fullständigt
svaromål vid rådhusrätten, har han varit i stånd att bedöma denna
fråga. Med hänsyn till de vid rättén vunna upplysningarna har han ansett
sig befogad att återkalla åtalen på den grund, att han funnit förseelserna
ursäktliga och därför icke straffvärda. I enlighet med vad jag ovan anfört
måste detta Gamstedts förfarande anses felaktigt.

Det oriktiga i Gamstedts åtgärd att nedlägga åtalen framstår med särskild
tydlighet i fråga om målen mot Hallbäck och Börjesson. I dessa mål
har stämning utfärdats av Beskow, och denne har således vid sin prövning
av åtalsfrågan ansett åtal icke böra underlåtas. Det oaktat har Gamstedt
funnit sig oförhindrad att nedlägga åtalen, enär han för sin del ansett, att
förseelserna i dessa fall icke bort beivras.

Såsom jag förut framhållit har Gamstedt därjämte åsidosatt den honom
såsom åklagare åvilande skyldigheten att, innan åtalen mot Hellström.
Pettersson, Isacson och Karlsson väcktes, sörja för erforderlig utredning.
Genom sin underlåtenhet därutinnan har Gamstedt försummat att iakttaga
tillbörlig omsorg vid sin åtalsprövning. I intet av dessa fall ha de vid rätten
lämnade upplysningarna varit av annan art än att utredning i samma hän -

seende kunnat verkställas redan innan stämning utfärdats. Beträffande
Isacson synes av den av honom insända skriften framgå, att tillfälle till inhämtande
av tillräckliga upplysningar före stämningens utfärdande icke
saknats. För den enskilde kan det påtalade förfaringssättet medföra betydande
olägenheter och kostnader. Det är en väsentlig skillnad för den, som
gjort sig skyldig till en bagatellförseelse, att efter verkställt polisförhör undgå
åtal eller att efter stämning och inställelse inför rätta få åtalet nedlagt.

Vad Gamstedt sålunda låtit komma sig till last syntes mig innebära tjänstefel
av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog därför
åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra
åtal mot Gamstedt för tjänstefel i anmärkta hänseenden samt å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Halmstad, varest det anbefallda åtalet utfördes, lämnade
i dom den 19 januari 19Jj8 åklagarens i målet förda talan utan bifall.

Såsom domskäl anförde rådhusrätten följande.

Gamstedt har bestritt att han förfarit oriktigt i åtalade hänseenden.

Beträffande den prövning, som föregått åtalen i de fall, där Gamstedt
utfärdat stämning, har Gamstedt anfört,- att han givit vederbörande förhörsledare
noggranna direktiv att vid förhör med personer, som överträtt
gällande parkeringsbestämmelser, tillfråga de felande om anledningen till
förseelserna och att, därest ursäktliga förhållanden förelåge, anteckna dessa
i den rapport, som för åtalsprövning överlämnades till Gamstedt.

Beträffande Gamstedts åtgärd att nedlägga åtalet i angivna sex fall har
Gamstedt gjort gällande att han därvidlag icke avvikit från gällande praxis.

Vad först angår åklagarens påstående att Gamstedt i de fall, då han utfärdat
stämning, underlåtit förvissa sig om huruvida sådana omständigheter
i varje särskilt fall förelegat, att åtal skäligen kunnat underlåtas, framgår
av poliskommissarien S. M. Svenssons vittnesmål att Gamstedt till vederbörande
förhörsledare lämnat instruktioner av det innehåll, Gamstedt
påstått.

Rådhusrätten finner att, därest utredning i enlighet med Gamstedts instruktioner
företagits vid de polisförhör, som legat till grund för åtalen,
stämning i ifrågavarande mål icke kommit att utfärdas.

Det kan ej anses ha ålegat Gamstedt i hans egenskap av polismästare att
själv hålla eller övervaka förhör i mål av den beskaffenhet, varom nu är
fråga.

Vid prövning av åtalsfrågan får Gamstedt med hänsyn härtill anses hava
varit berättigad att förlita sig på riktigheten av de rapporter, som överlämnats
till honom.

Enligt rådhusrättens mening kan Gamstedt sålunda icke anses hava förfarit
felaktigt i nu förevarande hänseende.

Vidkommande åklagarens ansvarsyrkande å Gamstedt för det denne i
samtliga i målet ifrågakomna fall nedlagt åtalen anser rådhusrätten följande
vara att bemärka.

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 torde den
praxis ha utbildats, att en åklagare i s. k. bagatellmål kunnat underlåta att
åtala förseelser i sådana fall då enskilds rätt ej förnärmats och omständigheterna
framstått som ursäktliga samt att han, efter det åtal väckts, kunnat
avstå från fullföljd av åtalet, om under målets handläggning framkommit
sådana omständigheter att, därest de från början varit kända, åtal ej kommit
att väckas.

Med hänsyn till det sålunda anförda kan Gamstedts förfarande att på
sätt som skett nedlägga ifrågavarande åtal ej anses hava varit felaktigt.

Med anledning av nämnda utgång av åtalet anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Romanus landsfogden i Hallands län att hos
hovrätten för Västra Sverige fullfölja talan mot rådhusrättens dom och
framhöll därvid följande.

Vad till en början angår yrkandet om ansvar å Gamstedt för det han i de
fyra av honom åtalade fallen av olaga parkering uraktlåtit att före stämningens
utfärdande förvissa sig om huruvida sådana omständigheter förelegat,
att vid en diskretionär prövning åtal mot de felande skäligen kunnat
underlåtas, har Gamstedt i målet anfört, att han givit vederbörande förhörsledare
noggranna direktiv att vid förhör med personer, som överträtt
gällande parkeringsbestämmelser, tillfråga de felande om anledningen till
förseelserna och att, därest ursäktliga förhållanden förelåge, anteckna dessa
i den rapport, som för åtalsprövning överlämnades till Gamstedt.

Enligt rådhusrättens dom har av poliskommissarien Svenssons i målet
avgivna vittnesmål framgått, att Gamstedt till vederbörande förhörsledare
lämnat instruktioner av det innehåll Gamstedt påstått. Rådhusrätten har
funnit att, därest utredning i enlighet med Gamstedts instruktioner företagits
vid de polisförhör, som legat till grund för åtalen, stämning i ifrågavarande
fyra mål icke kommit att utfärdas. Rådhusrätten har vidare funnit,
att Gamstedt måste anses ha varit berättigad att förlita sig på riktigheten
av de rapporter, som överlämnats till honom. Enligt rådhusrättens
mening kunde Gamstedt sålunda icke anses ha förfarit felaktigt i nu omförmälda
hänseende.

Den av rådhusrätten sålunda uttalade meningen synes mig icke kunna
godtagas. Då Gamstedt icke anmodat förhörsledarna att i rapporterna
särskilt anteckna, att den, som gjort sig skyldig till förseelse mot parkeringsföreskrifter,
på tillfrågan ej uppgivit någon omständighet av beskaffenhet
att lända honom till ursäkt för förseelsen, synes mig Gamstedt icke ha varit
berättigad att förlita sig på rapporternas fullständighet i sagda hänseende.
Vad särskilt angår fallen Isacson och Karlsson synes för övrigt själva inne -

hållet i rapporterna rörande dem ha bort föranleda Gamstedt att närmare
undersöka, om icke till deras ursäkt kunde anföras sådana omständigheter,
som enligt vad Gamstedt uppgivit i vanliga fall ansetts böra medföra befrielse
från åtal. Såväl Isacson som Karlsson voro hemmahörande å annan
ort, och den förre hade vid hållet polisförhör även uppgivit, att han icke
kände till de i Halmstad gällande parkeringsföreskrifterna. Då alltså förhandenvaron
av sådana omständigheter, som enligt den av Gamstedt eljest
tillämpade praxis borde ursäkta den felande, icke synts utesluten eller vad
angår Isacson och Karlsson närmast synts föreligga, hade Gamstedt bort
uppskjuta sin prövning av åtalsfrågan, till dess genom de felandes hörande
klarhet vunnits i sagda hänseende. De anställda åtalen hade då icke kommit
till stånd. Genom att, på sätt som skett, utan ytterligare utredning meddela
beslut om åtal måste Gamstedt enligt min mening anses ha förfarit
oriktigt.

Beträffande ansvarsyrkandet å Gamstedt för det han i samtliga i målet
ifrågakomna fall nedlagt sin talan har rådhusrätten i den meddelade domen
uttalat, att före nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948
den praxis syntes ha utbildats, att en åklagare i s. k. bagatellmål kunnat
underlåta att åtala förseelser i sådana fall då enskilds rätt ej förnärmats och
omständigheterna framstått som ursäktliga samt att han, efter det åtal
väckts, kunnat avstå från fullföljd av åtalet, om under målets handläggning
framkommit sådana omständigheter att, därest de från början varit
kända, åtal ej kommit att väckas. Med hänsyn till det sålunda anförda har
rådhusrätten funnit Gamstedts förfarande att på sätt som skett nedlägga
ifrågavarande åtal ej kunna anses felaktigt.

Den uppfattning om gällande praxis, som sålunda kommit till uttryck i
rådhusrättens dom, kan icke anses riktig såvitt angår återkallande av åtal
på sådan grund som här är i fråga. Detta spörsmål har varit föremål för

J. 0:s uppmärksamhet vid inspektioner av domstolar inom olika delar av
landet. Någon motsvarighet till den praxis, som tillämpats i Halmstad, har

J. O. enligt vad jag erfarit icke iakttagit på annat håll. Det synes mig därför
förvånansvärt, att rådhusrätten under hänvisning till rådande praxis
förklarat Gamstedts påtalade förfarande icke ha varit felaktigt.

Det torde icke vara berättigat att av förefintligheten av en viss praxis
beträffande åklagares rätt att underlåta åtal i bagatellmål draga den slutsatsen,
att en motsvarande befogenhet för åklagaren skulle få anses föreligga
i fråga om nedläggande av redan väckt åtal. Det i förstnämnda fall
föreliggande intresset att icke i onödan draga personer inför domstol för
bagatell förseelser föranleder, att frågan huruvida förseelsen skall beivras
måste avgöras, innan åtalsbeslut meddelas. Det må erinras, att nedläggande
av redan anhängiggjort åtal i dessa fall icke skyddar den tilltalade mot nytt
åtal för samma förseelse. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att under

remissbehandlingen av förslag till den sedermera den 19 maj 1944 utfärdade
lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga ifrågasattes, att åklagare
borde beredas möjlighet att nedlägga allmänt åtal i händelse förutsättningarna
för åtalseftergift visade sig föreligga först efter det att domstolsförfarande
inletts. Såsom exempel på dylikt fall anfördes att åklagaren
instämt den brottslige med yrkande om ansvar enligt lagrum, som stadgade
endast bötesstraff, och att det sedermera visade sig, att brottet hemfölle
under strängare straffbestämmelse. Föredragande departementschefen fann
emellertid en sådan utvidgning icke böra upptagas i lagförslaget och anförde
därvid, att en bestämmelse om nedläggande av allmänt åtal näppeligen
skulle få någon större praktisk betydelse och att det även syntes vara
föga tillfredsställande att tillåta åtals nedläggande utan att motsvarande
befogenhet tilldelades domstolen, något som i det förevarande sammanhanget
icke syntes böra ifrågakomma. (Se prop. nr 8/1944 s. 44 och 60.)

Den av rådhusrätten uttalade uppfattningen synes mig icke böra få bliva
normgivande för framtida praxis i här förevarande hänseende. Spörsmålet
är av stort intresse för tillämpningen av bestämmelserna om åtalseftergift
och strafföreläggande enligt nya rättegångsbalken. Ett godkännande av det
av Gamstedt tillämpade förfaringssättet skulle utan tvivel bliva betänkligt
som prejudikat och måhända medföra risk att den prövning av åtalsfrågan,
som skall ske före stämning eller strafföreläggande, av åklagaren undanskjutes
till ett senare stadium. I förevarande fall har utredning rörande de
omständigheter, som Gamstedt ansett motivera nedläggande av åtalen,
bort och lätt kunnat verkställas redan före prövningen av åtalsfrågan.

Hovrätten för Västra Sverige fastställde genom dom den 14 maj 1948
rådhusrättens dom.

Som jag ansåg mig icke böra åtnöjas med hovrättens dom i målet, fullföljde
jag talan mot densamma hos högsta domstolen under yrkande om bifall
till åtalet.

Kungl. Maj:t har i utslag den 10 november 1948 yttrat följande.

Såsom domstolarna funnit, hade före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
— med avvikelse från de rättsgrundsatser, som eljest gälla beträffande
utövande av åklagares åtalsrätt — utbildats en stadgad och erkänd praxis
av innehåll att en åklagare i fråga om överträdelser av ordningsföreskrifter
och liknande förseelser varit befogad att underlåta åtal i sådana fall, då
enskilds rätt ej förnärmats och överträdelsen med hänsyn till omständigheterna
framstått såsom ursäktlig.

J. O., som vitsordat att Gamstedt haft skälig anledning att underlåta
åtal för ifrågavarande sex parkeringsförseelser, har emellertid gjort gäl -

lande att Gamstedt saknat laga grund för att nedlägga åtalen efter det de
tilltalade iakttagit inställelse vid domstol samt att Gamstedt i de fyra
fall, i vilka han själv väckt ansvarstalan, icke dessförinnan gjort vad på
honom ankommit för att förvissa sig om huruvida skäl att underlåta åtal
förelegat.

Vidkommande J. 0:s talan i vad densamma avser ansvar å Gamstedt
för det denne försummat att före utfärdande av stämning i målen förvissa
sig om huruvida i varje särskilt fall förelegat omständigheter av beskaffenhet
att vid en diskretionär prövning åtal skäligen kunnat underlåtas, måste
det i sådana fall, då åtalseftergift kommit i fråga, hava ålegat åklagaren
att noggrant undersöka huruvida skäl härtill varit för handen. Åklagaren
har icke ägt att uppskjuta denna undersökning till domstolsförhandlingen
i tanke att, om skäl därtill då yppat sig, nedlägga åtalet.

Gamstedt har uppgivit att under år 1946 i Halmstad rapporterats 802
parkeringsförseelser, att åtal underlåtits för 169 av dessa samt att av de
väckta 633 åtalen 10, däribland de 6 i målet ifrågavarande, nedlagts. Av
poliskommissarien Svenssons vittnesmål samt övrig utredning i målet framgår
att — i enlighet med direktiv av Gamstedt till vederbörande polismän
såsom förhörsledare — dessa hade att, sedan de felande tillfrågats om anledningen
till parkeringsförseelserna, avgöra huruvida någon ursäkt för förseelserna
förelåge och i sådant fall anteckna detsamma i polisrapporterna
samt att, där rapporternas innehåll icke sålunda gåve stöd för att förseelserna
kunde på grund av sin ursäktlighet undgå beivran, åtal regelmässigt
ägt rum.

Det kan ifrågasättas, huruvida genom den prövning efter skälighet, som
följaktligen enligt Gamstedts direktiv anförtrotts åt polismännen, behovet
av en tillfredsställande utredning om de omständigheter, som böra vara
avgörande för åtalsfrågans bedömande, blivit tillräckligt tillgodosett. Emellertid
är upplyst att Gamstedt i fall, då en polisrapport givit ofullständig
antydan om godtagbar ursäkt för förseelsen, plägat infordra kompletterande
upplysningar, och det kan antagas att en ordning, som skolat medföra
avsevärt större garanti för en omsorgsfull förprövning av frågan om åtalseftergift,
svårligen kunde hava åvägabragts med hänsyn såväl till det synnerligen
stora antalet förseelser av detta slag som till förhållandena i övrigt.

Gamstedt kan således icke anses hava brustit i vad som i nu förevarande
hänseende ålegat honom.

Vad därefter angår frågan, huruvida Gamstedt ägt att nedlägga åtalen,
kan en sådan befogenhet väl icke utan vidare anses hava följt av den förut
angivna befogenheten att på förhand eftergiva åtal. Emellertid måste
sistnämnda befogenhet antagas hava betingats av att i sådana fall, då i
och för sig bagatellartade förseelser förringas genom särskilda ursäktande
omständigheter, straffets utkrävande icke varit erforderligt utan fastmera

kunde innebära en onödig hårdhet. Som det oaktat domstolen ansetts icke
kunna underlåta att, om åtal skett, ådöma straff, har nämnda befogenhet
lagts i åklagarens hand. Däremot torde man — till skillnad från betraktelsesättet
vid 1944 års lagstiftning om eftergift av åtal mot vissa underåriga
— mindre hava tänkt på de med själva rättegångsförfarandet förbundna
följderna för den felande. Hade åklagaren icke haft rätt att nedlägga
åtalet, för den händelse de omständigheter, som låta en förseelse te
sig såsom ursäktlig, framkommit först under domstolsförhandlingen, måste
en sådan situation stundom hava lett till onödigt fullföljande av åtal och
stötande utgång av målet. Även under äldre rättegångsordningen har gällt
att åklagaren principiellt varit berättigad att nedlägga sin talan, därest han
på grund av nya omständigheter och bevis icke längre varit övertygad om
den tilltalades skuld (jämför 20 kap. 9 § nya rättegångsbalken och motiven
därtill), och i nyss åsyftade fall har förseelsen — ehuru den tilltalade måste
anses skyldig — varit så förringad att åtalets nedläggande tett sig lika
naturligt som om den antydda principen varit direkt tillämplig. Åklagare
synes därför åtminstone med avseende å sådana förseelser, om vilka i målet
är fråga, icke kunnat frånkännas befogenhet att nedlägga åtal, när han
först vid domstolsförhandlingen erhållit kännedom om förhållande, på grund
varav åtal skäligen bort underlåtas. Av vad förut sagts framgår att en
sådan befogenhet icke i någon mån befriat åklagaren från tjänsteplikten att
såvitt möjligt träffa sitt avgörande innan åtalet väckts.

På grund av det anförda och med hänsyn till vad som blivit upplyst om
ifrågavarande parkeringsförseelser kan Gamstedt icke anses hava förfarit
felaktigt genom att på sätt som skett nedlägga åtalen.

Kungl. Maj:t prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut.

Om detta beslut voro tre justitieråd ense. Ett justitieråd, med vilket
ytterligare ett justitieråd instämde, anförde:

”Vad angår frågan om försummad undersökning före åtals väckande är
jag ense med plurali teten om domskälen.

Beträffande frågan, huruvida Gamstedt ägt nedlägga åtalen, saknas tillräckligt
stöd för antagande, att en sedvanerätt förelegat av det innehåll
att åklagaren jämväl sedan åtal anhängiggjorts ägt befogenhet att efter
diskretionär prövning avstå från sin talan, om under målets handläggning
vid domstol framkommit sådana omständigheter att, därest de från början
varit kända, åtal icke kommit att väckas. En dylik befogenhet kan ej
heller anses följa av en föreliggande rätt till åtalseftergift. De hänsyn, som
tala för att en åklagare ägt att underlåta åtal och sålunda förebygga ett
rättegångsförfarande och därmed förbundna olägenheter, kunna icke utan
vidare åberopas som stöd för att — även sedan dylikt förfarande satts i
gång och kanske, efter den tilltalades erkännande, stått inför sin avslut -

ning — åklagaren kunnat företaga ett ingripande, som i sak innebär straffeftergift
eller benådning. Medgives rätt till ''åtalseftergift’ sedan åtal ägt
rum, är detta också, på sätt J. O. anfört, ägnat att ingiva betänkligheter
från den synpunkten, att därigenom motverkas önskemålet att åklagaren
i fall, då eftergift kunnat komma i fråga, redan innan åtal undersöker huruvida
skäl därtill föreligga. Det är nämligen uppenbarligen angeläget att det
slutgiltiga avgörandet om beivrandet av en förseelse icke uppskjutes till
dess vid domstol svaromål avgivits av den tilltalade, för vilken, om eftergift
till slut kommer till stånd, vållats omgång och kostnad. Icke minst vid
bagatellförseelser förtjänar den felandes intresse av att icke i onödan dragas
inför domstol beaktande. I jämförelse med det anförda är det en mindre
olägenhet, att det i det enskilda fallet kan inträffa, att en omständighet
som kunnat åberopas som ursäkt för den begångna bagatellförseelsen kommer
till åklagarens kännedom först efter det åtal skett; merendels torde
detta för övrigt vara att tillskriva vederbörandes egen försummelse att vid
polisförhöret uppgiva vad som kan lända till ursäkt. — Beträffande de fall,
då rätt till åtalseftergift enligt särskilda lagbestämmelser är för handen,
har icke heller förekommit något som tyder på att lagstiftaren ansett
nämnda rätt inbegripa befogenhet att, sedan åtal skett, nedlägga detsamma;
härvid må jämföras departementschefens av J. O. åberopade yttrande i propositionen
till lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga
(nr 8 s. 60 f, jfr s. 44).

Jämväl i övrigt — och med hänsyn till den svenska rättens allmänna
grundsatser beträffande utövandet av åklagares åtalsrätt — saknas tillräckligt
vägande skäl för att den av Gamstedt hävdade åsikten om åklagarens
befogenhet i förevarande avseende borde godtagas. Av det förhållandet,
att åklagaren principiellt får anses berättigad att nedlägga sin talan
för den händelse han till följd av under rättegången förebragta nya omständigheter
och bevis icke längre är övertygad om den tilltalades skuld (jfr
20 kap. 9 § rättegångsbalken och motiven härtill), kan icke dragas någon
slutsats rörande befogenheten för åklagaren att, då brottsligheten står fast
och straffet således icke drabbar en oskyldig, nedlägga åtalet under utövande
av den diskretionära prövningsrätt som nu avses. Än mindre kan en dylik
slutsats härledas ur den behörighet, som tillkommer åklagaren i egenskap
av part i brottmålet och som medför att dennes processhandlande, även när
han åsidosatt sin tjänsteplikt, i allmänhet utövar verkan mot domstolen
och den tilltalade.

Gamstedt kan följaktligen genom att nedlägga ifrågavarande åtal icke
anses hava förfarit riktigt. Vad härutinnan förekommit är emellertid, med
hänsyn till omständigheterna, icke av beskaffenhet att skäligen böra för
honom föranleda ansvar.

På dessa grunder fastställer jag hovrättens domslut.”

3. Felaktigt förfarande av stadsfiskal vid utfärdande av intyg enligt
20 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Nils Beckman den
24 juli 1947 verkställd inspektion å landsfogdens i Skaraborgs län expedition
uppgav landsfogden Emil Nyström, bland annat, följande.

Handelsagenten Tore Kling i Mariestad, vilken den 23 september 1946
av rådhusrätten i Mariestad förklarats saker till rattfylleri men erhållit
villkorligt anstånd med straffets ådömande och därvid ålagts att fullständigt
avhålla sig från bruk av rusdrycker, hade av stadsfiskalen Hans Odelmark
erhållit ett av denne utfärdat, den 24 mars 1947 dagtecknat intyg
av innehåll att Kling under tiden efter rattfylleriförseelsen gjort sig känd
för ett nyktert levnadssätt. Med stöd av sistnämnda intyg hade Kling den
27 mars 1947 återfått sitt körkort. Emellertid hade enligt vad Nyström
inhämtat Odelmark, då han utfärdat nämnda intyg, känt till, att Kling
enligt en polisrapport av den 31 januari 1947 förtärt sprit vid två tillfällen,
nämligen dels i oktober eller november 1946, dels ock strax före julhelgen
samma år. Flera personer hade iakttagit Kling i sådant tillstånd, att de
ansett honom synbart påverkad av sprit.

Sedan jag i anledning av vad sålunda upplysts anmodat Odelmark att till
mig inkomma med förklaring, avgav denne yttrande, varefter Nyström på
anmodan av mig inkom med utlåtande.

Av vid yttrandena fogade handlingar framgick följande.

På åtal av Odelmark fann rådhusrätten i utslag den 23 september 1946
ådagalagt, att Kling, som den 30 augusti 1946 framfört bil å allmän gata
i Mariestad, under färden varit så påverkad av starka drycker, att det
kunde antagas, att han icke kunde på betryggande sätt föra fordonet. På
grund därav förklarade rådhusrätten Kling saker till brott mot 1 § 1 mom.
lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon,
men förordnade rådhusrätten, att med straffets ådömande skulle anstå och
att på Klings uppförande under en prövotid av tre år samt på omständigheter
i övrigt, som angivas i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom,
skulle bero, huruvida straffet för brottet skulle ådömas. Under prövotiden
skulle Kling stå under övervakning av doktor Jake Björn vvall i Mariestad.
Kling ålades att under prövotiden dels fullständigt avhålla sig från bruk
av rusdrycker, dels ock ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser
med avseende å arbetsanställning, vistelseort och bostad, som övervakaren
kunde finna skäl meddela.

Länsstyrelsen i länet, som den 16 september 1946 tillsvidare återkallat
det för Kling år 1929 utfärdade körkortet, återkallade genom beslut den
31 oktober 1946 Klings körkort för en tid av sex månader från den 23 september.
För Kling år 1936 utfärdat trafikkort återkallades av länsstyrelsen
den 16 september 1946.

Sedan det till polismyndigheten i Mariestad rapporterats, att Kling vid
flera tillfällen efter meddelandet av ovannämnda utslag skulle ha uppträtt
i spritpåverkat tillstånd, verkställdes i saken utredning, vilken upptogs i en
av överkonstapeln Folke Johansson den 31 januari 1947 avgiven rapport.

Enligt denna rapport hade vid utredningen förekommit följande.

Trafikbilägaren Karl Eskil Karlsson hade berättat: Han hade vid två
ä tre tillfällen efter det Kling åtalats för rattfylleri kört honom i sin bil,
därvid Kling varit synbart påverkad av spritdrycker. Kling hade doek icke
varit så berusad, att han raglat. Det hade emellertid tydligt förmärkts på
hans tal. Kling sluddrade nämligen mycket så snart han druckit sprit.
Karlsson hade även känt, att Kling vid dessa tillfällen luktat sprit. Karlsson
hade vidare, då han vid några andra tillfällen uppehållit sig på droskstationen
och Kling kommit dit för att beställa bil, märkt, att Kling företett
samma symptom som om han varit spritpåverkad. Karlsson hade därav
dragit den slutsatsen, att Kling druckit sprit även då.

Trafikbilägaren Stig Emanuel Erlandsson hade uppgivit, att han någon
dag under veckan den 13—den 19 januari 1947 fått en beställning på hämtning
utanför Classons frisérsalong. Sedan Erlandsson, som icke själv tagit
emot beställningen i telefon, stannat utanför frisérsalongen, hade dörren
öppnats och Kling kommit ut samt gått fram till bilen. Klockan hade
varit omkring 18. Då Kling skolat gå in i bilen, hade han haft svårt att
komma in genom dörren, enär han fumlat mycket. Erlandsson hade fått
den bestämda uppfattningen att Kling var berusad. Då Kling sedan tagit
plats i bilen och skolat tala om vart han ville åka, hade han icke kunnat
tala på begripligt sätt. Han hade bara sluddrat. Därigenom hade Erlandsson
ytterligare styrkts i sin uppfattning att Kling var berusad. Erlandsson
hade även känt, att Kling luktade sprit. Erlandsson hade därefter kört
Kling hem, enär han trott att Kling menat detta. Då han kommit till
Klings bostad, hade Klings fader kommit ut och sett på sonen. Denne hade
då icke själv kunnat flytta sig ur bilen. Fadern hade då blivit uppbragt
och sagt, att Erlandsson kunde köra sonen till polisen med en gång. Han
hade vidare förebrått chaufförerna för det de körde sonen. Sedan Erlandsson,
som icke visste var han skulle göra av Kling, talat med fadern, hade
denne givit med sig. De hade därefter båda hjälpts åt och fört in Kling i
bostaden samt lagt honom i en säng.

Trafikbilägaren Karl August Johansson hade berättat: Han hade sedan
oktober månad 194(> vid två ä tre tillfällen kört Kling och därvid märkt,
att denne varit spritpåverkad. Kling hade dock icke varit så påverkad, att
han behövt hjälp för att komma in i eller ut ur bilen. Han hade icke haft
ostadig gång. Det hade dock tydligt märkts på hans tal, enär han sluddrat
mycket. Det vore allmänt känt, att så snart Kling smakat sprit, talade han
sluddrigt och otydligt. Kling sutte för det mesta i baksätet, då han åkte,
varför Johansson icke varit i tillfälle att komma honom så nära, att Johans -

son kunnat avgöra om Kling luktat sprit eller ej. Johansson hade vid de
ovannämnda tillfällena fått den bestämda uppfattningen, att Kling varit
spritpå verkad.

Poliskonstapeln Olof Andersson hade uppgivit: Någon dag strax före julhelgen
1946 eller någon dag under denna hade Andersson, som haft patrulltjänstgöring,
sett Kling komma cyklande på Stockholms vägen och svänga
in på Nygatan i nordlig riktning. Det hade varit någon gång under eftermiddagen,
då det fortfarande varit ljust. Vid svängen hade Kling tagit ut
kurvan mycket dåligt och kört vingligt. Han hade stigit av cykeln ungefär
vid stadsingenjörskontoret och sedan fortsatt ledande cykeln. Kling hade
icke direkt haft ostadig gång, men för en person, som vore van att se
Kling gå, hade det framstått som om han varit spritpåverkad. Han hade
vidare verkat alldeles frånvarande. Kling hade dock varit tyst och stilla,
varför Andersson icke ansett sig böra tilltala honom.

Poliskonstapeln Olov Åström hade berättat: Han hade någon dag i december
månad 1946 besökt Lindbergs rakstuga. Kling hade då suttit där och
blivit rakad. Det hade varit barberaren Egon Tore Lundstedt, som rakat
honom. Klockan hade varit omkring 15—16. Åström hade fått den uppfattningen
att Kling var spritpåverkad. Kling hade icke kunnat tala begripligt.
Det hade varit ett enda sludder vad han sagt. Han hade även haft
en cigarrett i handen och han hade fumlat med den på ett för fyllerister
karaktäristiskt sätt. Klings ögon hade även varit alldeles simmiga. Då
Kling gått, hade Lundstedt sagt till Åström, att nu var allt Kling ganska
påstruken.

Lundstedt hade vid förhör förklarat, att han då icke kunde särskilt påminna
sig det av Åström relaterade fallet. Han mindes dock, att Kling
någon gång besökt rakstugan och därvid varit spritpåverkad. Om detta
varit före eller efter det han åtalats för rattfylleri, kunde Lundstedt dock
icke erinra sig.

Då ryktet gått att Kling, efter det han sakerförklarats för rattfylleri,
skulle ha besökt såväl restaurang Freden som Stadshotellet i Mariestad,
hade utredning i berörda avseenden även verkställts. Personalen å restaurang
Freden hade förklarat, att Kling varit portförbjuden där sedan ett år
före det han åtalats för rattfylleri. Han hade varken under denna tid eller
efter åtalet besökt Freden. Personalen på Stadshotellet hade omtalat, att
Kling blivit förbjuden tillträde till Stadshotellets matsal efter det han åtalats
för rattfylleri. Han hade icke heller därefter besökt Stadshotellet eller
gjort några försök att komma in i matsalen.

Om vad därefter förekommit innehöll polisrapporten följande:

”Under den fortsatta utredningen hava följande personer hörts och uppgivit: Frisören

Clarence Karl Oskar Classon, född den 6 juli 1914, boende å
stadsägan 294, box 365, Mariestad.

Fredagen den 17 januari klockan omkring 17 hade Kling genom bakvägen
kommit in i Classons raksalong. Han hade begärt att bliva rakad,
vilket även skett. Kling hade varit onykter. Detta hade märkts på hans
sluddriga och hackande tal. Classon hade icke känt någon spritlukt, enär
han icke varit så nära honom. Det hade varit en annan av personalen, som
rakat Kling. Efter rakningen hade Kling satt sig på en stol och hållit på
att somna. Classon hade då telefonerat efter en droskbil, som kommit och
hämtat honom.

Classon uppgav vidare, att Kling någon dag i början av efterföljande
vecka kommit in i raksalongen och omtalat för honom, att han den omnämnda
fredagen ätit 12 å 15 sömntabletter och att det varit av denna
orsak han verkat så sömnig och sluddrig.

Classon uppgav även, att Kling rakar sig så gott som varannan dag hos
honom. Han har dock icke efter det Kling åtalats för rattfylleri sett honom
spritpåverkad. Classon känner även till att Kling lider av dålig sömn och
att han därför brukar taga in sömntabletter.

Bagaremästaren Martin Harry Kling, född den 8 oktober 1908, boende
Trädgårdsgatan 12, Mariestad.

Fredagen den 17 januari hade hans broder Tore kommit på besök redan
vid 10-tiden på förmiddagen. Han hade sedan ätit middag tillsammans med
Kling och hans familj mellan klockan 12—13. Kling hade därefter gått till
sitt arbete, varför han sedan icke sett brodern. Enligt hans hustrus uppgifter
hade brodern avlägsnat sig vid 17-tiden.

Under den tid Tore vistats hos sin broder hade han icke kommit åt att
dricka någon sprit. Varken Kling eller hans hustru hade bjudit honom på
någon sprit. Tore hade icke heller haft någon sprit med sig.

På kvällen samma dag hade Kling och hans hustru hälsat på i föräldrahemmet
i Leksberg. Brodern Tore hade då suttit i en säng och verkat fullkomligt
apatisk. Kling hade tyckt, att brodern sett ut som om han varit
spritpåverkad. Kling hade dock icke känt nagon spritlukt från honom. Man
hade alla hemma resonerat om detta och undrat över hur han kunde
bliva sådan utan att dricka sprit. Brodern hade icke kunnat få någon reda
i sitt tal. Han hade även uttryckt leda vid livet.

Senare hade Kling fått höra, att hans broder vid ovannämnt tillfälle
skulle hava tagit in ett stort antal sömntabletter. Detta ansåg Kling vara
förklaringen till hans tillstånd.

Kling uppgav även, att brodern efter det ovannämnda tillfället upphört
att äta sömntabletter och att han alltsedan dess blivit betydligt bättre.
Efter det brodern varit åtalad för rattfylleri hade han endast sällan besökt
Kling. Brodern hade emellertid icke vid nagot av dessa tillfällen varit spritpåverkad.
Kling hade icke bjudit honom pa nagon sprit.

Fru Anna Helena Kling, född den 19 maj 1909, boende Trädgårdsgatan
12, Mariestad.

Hennes svåger Tore Kling hade fredagen den 17 januari kommit på besök
klockan 10 på förmiddagen. Han hade sedan uppehållit sig där till klockan
17.10, då han avlägsnat sig under uppgift att han skulle gå hem. Han hade
ätit middag tillsammans med fru Kling och hennes man klockan 12. Han
hade sedan legat och sovit mellan klockan 13—16. Under denna tid hade
fru Kling varit ute och handlat. Hon hade då låst dörren, varför Tore icke
kunnat komma ut. Han hade icke kunnat komma åt någon sprit i deras
hem och han hade icke heller själv haft någon sprit med sig. Fru Kling
hade emellertid lagt märke till, att Tore tagit in pulver eller tabletter dels
två gånger före middagen dels ock strax innan han gått. Då han avlägsnat
sig, hade han verkat som om han varit alldeles frånvarande. Han hade gått
Trädgårdsgatan bortåt.

Fru Kling hade senare på kvällen varit på besök hemma hos sina svärföräldrar
och därvid sett i vilket tillstånd Kling då varit. Icke heller hon
hade kunnat känna att svågern då luktat sprit.

Fru Kling hade icke sedan svågern varit åtalad för rattfylleri märkt,
att han någon gång varit spritpåverkad.

Bagaremästaren Karl Axel Kling, född den 23 mars 1885, boende villa
Björktuna, Leksbergs socken.

Fredagen den 17 januari 1947 hade sonen Tore kommit hem i bil klockan
omkring 18. Kling hade sett, då bilen kommit. När ingen stigit ur den,
hade han gått ut för att se efter vad det var. Han hade då fått se sin son
sitta inne i bilen. Kling hade först fått den uppfattningen, att sonen varit
berusad, varför han sagt till chauffören, att det varit bättre om denne kört
Tore till polisen i det tillstånd han då varit. Så småningom hade man emellertid
tagit ut Tore ur bilen och lett in honom samt lagt honom på en
soffa. Tore hade varit alldeles slapp i benen. Kling hade icke känt någon
spritlukt från honom. Efter en stund hade det verkat som om Tore blivit
fullt klar i hjärnan, enär han börjat tala redigt. Han hade då försökt att
stiga upp. Benen hade emellertid fortfarande varit alldeles slappa och icke
kunnat bära honom. Så som det utvecklat sig hade Kling förstått, att Tore
icke varit spritpåverkad. Kling hade i hans fickor hittat flera askar med
olika slags tabletter. Tore hade också senare förklarat, att han tagit in eu
hel del tabletter och att han av dessa blivit omtöcknad.

Kling uppgav vidare, att han icke förmärkt, att sonen varit spritpåverkad
vid något tillfälle efter det han varit åtalad för rattfylleri. Tore hade
emellertid sedan lång tid tillbaka lidit av sömnlöshet och för den skull
tagit in sömngivande tabletter. Då han tagit in sådana tabletter, hade han
blivit slö och sluddrat på målet precis som om han varit spritpåverkad.
Sådana tabletter hade han fått redan av doktor Magnell och nu på senare
tid av doktor Björnwall.

Sonen skall nu ingå äktenskap och trodde Kling, att Tore därigenom
skulle få större ansvarskänsla och då komma ifrån de vanor, han nu haft.

Handelsresanden Tore Hervid Kling, född den 7 maj 1911, skriven i
kvarteret Höken 5, Trädgårdsgatan 12, Mariestad, boende i villa Björktuna,
Leksbergs socken.

Beträffande fredagen den 17 januari uppgav Kling lika med vad hans
broder och svägerska uppgivit. Han hade icke varit utom deras hem sedan
han kommit dit vid 1 O-tiden och tills han gått vid 17-tiden. Under uppehållet
i broderns hem hade han icke förtärt någon sprit. Han hade dock
tagit in en hel del sömntabletter. Under natten till den 17 januari samt under
dagen den 17 januari hade han sammanlagt ätit 12 å 14 tabletter. Av de
intagna tabletterna hade han blivit mycket omtöcknad. Tabletterna hade
varit mycket starka och verkat starkare än sprit. Sedan han lämnat broderns
hem, hade han gått till Classons raksalong för att bliva rakad. Han
hade därefter åkt hem i trafikbil. Han hade då varit i det närmaste bedövad.
Han hade varit värre däran än om han druckit sprit. Han hade icke
haft någon känsel i händerna.

Kling medgav, att han vid två tillfällen efter det han sakerförklarats för
rattfylleri druckit sprit. Första gången hade varit någon dag i oktober
eller november 1946. Han hade då ute på Leksbergsvägen mött en handelsresande.
Denne hade bjudit honom på två små glas sprit. Sammanlagt hade
det varit knappa 10 centiliter. Handelsresanden hade icke känt till Klings
situation och hade denne icke velat säga något om att han var förbjuden
att dricka. Andra gången hade varit någon dag strax före julhelgen 1946.
Han hade då druckit cirka 20 centiliter sprit av vad han haft kvar hemma.
I intetdera fallet hade han blivit synbart påverkad. Hans fästmö hade i
båda fallen, så snart hon känt att Kling luktat sprit, gått till doktor Björnwall
och talat om vad som skett. Kling hade även i anledning härav blivit
uppkallad till Björnwall, vilken antecknat datum för de båda tillfällena.
Frånsett dessa två fall har Kling icke druckit någon sprit sedan han sakerförklarats
för rattfylleri. Däremot har han då och då druckit en flaska
pilsner, enär han ansåg att detta icke var förbjudet.

Efter det han sakerförklarats för rattfylleri hade han i stor utsträckning
börjat äta sömntabletter. Han ville själv karaktärisera det som missbruk.
Tabletterna hade han huvudsakligast fått av doktor Björnwall och en gång
av doktor Brink. Han hade även ätit en stor myckenhet bromyl, som man
får köpa utan recept. Han hade ätit allt detta för att lugna nerverna. Någon
avsikt att beröva sig livet hade han icke haft. Som tabletterna varit mycket
starka och han iitit dem i stor myckenhet, hade de verkat på samma sätt
som om han druckit sprit. I vissa fall hade verkan varit än starkare.

Sedan fredagen den 17 januari hade han emellertid icke ätit några tabletter
eller pulver. Han kommer att för framtiden avhålla sig från detta i synnerhet
som han nu står i begrepp att ingå äktenskap. Genom att han då
får större ansvar är han övertygad om att han skall kunna avhålla sig från
missbruk av såväl spritdrycker som pulver.”

Sedan Kling för återfående av sitt körkort hos Odelmark anhållit om
sådant intyg, som omförmäles i 20 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen,
utfärdade Odelmark den 24 mars 1947 följande intyg:

”Att handelsresanden Tore Härvid Kling, född den 7 maj 1911, kyrkoskriven
i kvarteret Höken 5 här i staden samt under senaste två åren härstädes
mantalsskriven, sedan han den 30 augusti 1946 gjort sig skyldig
till rattfylleri gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han
med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig
såsom förare av motorfordon; betygar, efter nykterhetsnämndens i Mariestad
hörande. Mariestad i stadsfiskalskontoret den 24 mars 1947.

Hans Odelmark.”

Genom beslut den 27 mars 1947 biföll länsstyrelsen därefter av Kling med
åberopande av Odelmarks intyg gjord ansökan om återbekommande av
körkortet.

I anledning av en av Kling hos länsstyrelsen gjord anhållan att återfå
jämväl det indragna trafikkortet avgav magistraten i Mariestad, efter
Björnwalls och nykterhetsnämndens i staden hörande, den 5 maj 1947
yttrande.

Björnwalls yttrande, som var dagtecknat den 5 april 1947, innehöll, att
Björnwall med hänsyn till vad som framginge av polisrapport den 31 januari
1947 för sin del icke kunde anse det lämpligt, att Kling redan erhölle köroch
trafikkort.

Nykterhetsnämnden anförde i yttrande den 3 maj 1947, att nämnden
med hänsyn till Klings tidigare svåra hemfallenhet åt alkoholmissbruk icke
ansåge sig kunna förorda, att denne anförtroddes inneha trafikkort.

För egen del åberopade magistraten vad nykterhetsnämnden anfört.

Med anledning av vad som upplysts rörande polisrapporten den 31
januari 1947 anmodade länsstyrelsen därefter magistraten att från Odelmark
och nykterhetsnämnden infordra förklaring, huruvida innehållet i
berörda rapport varit för dem känt, då de haft att yttra sig över Klings
ansökan om återfående av körkortet, samt, därest så varit fallet, av vilken
anledning vad i rapporten omförmälts rörande Klings förhållanden under
tiden för körkortsindragningen icke upptagits i de avgivna yttrandena och
på grund därav icke varit för länsstyrelsen tillgängligt vid länsstyrelsens
ställningstagande till Klings ansökan.

I ett till länsstyrelsen den 14 maj 1947 avgivet yttrande anförde Odelmark,
att han icke haft tillfälle att avgiva yttrande över Klings ansökan
hos länsstyrelsen om återbekommande av sitt körkort. Däremot hade Odelmark,
efter Klings framställning hos Odelmark, den 24 mars 1947 för Kling
utfärdat sådant intyg som i 20 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen sägs.
Då Odelmark haft att taga ställning till nämnda av Kling hos Odelmark
gjorda framställning, hade innehållet i rapporten ifråga varit för Odelmark
känt. Av rapporten ansåge Odelmark, summariskt sett, framgå, att Kling

vid åtminstone några tillfällen missbrukat sömnmedel och vid två tillfällen
förtärt mindre kvantiteter rusdrycker. Några av de enligt rapporten hörda
personerna hade uppgivit, att Kling vid flera tillfällen luktat sprit. Såväl
av rapporten som av vad Odelmark senare erfarit syntes dessa uppgifter
kunna hänföras till suggestion, då de iakttagit Kling i av sömnmedel påverkat
tillstånd. Rapporten hade tillställts dels Klings övervakare, Björnvvall,
och dels nykterhetsnämnden. Sedan Björnwall erhållit rapporten, hade
Odelmark haft ett samtal med honom angående Kling. Björnwall hade
sagt sig icke vidare komma att utskriva recept å sömnmedel åt Kling och
vilja söka förhindra, att Kling åtkomme ej receptbelagda sömnmedel.
Någon tid därefter hade Odelmark kallat Kling till sig och i allvarliga ordalag
för honom framhållit vikten av att han helt upphörde med förtäring av
rusdrycker och avhölle sig från överdrivet bruk av sömnmedel. Vid ett samtal
angående Kling, troligen någon dag i slutet av februari, hade Björnwall
förklarat, att Kling syntes ha upphört att missbruka sömnmedel och att
han ”rättat till” sig. Vid samma tid hade Odelmark haft ett samtal med
Kling, vilken då förefallit som en helt annan och friskare människa än vid
Odelmarks tidigare samtal med honom. Kling hade förklarat, att han slutat
förtära sömnmedel och det oaktat åtnjöte erforderlig sömn samt att han
icke förtärt några rusdrycker sedan det i rapporten omförmälda tillfället
vid julhelgen nästföregående år. Då Kling gjort framställning hos Odelmark
om intyg att åberopas vid ansökan om återbekonnnande av körkortet,
hade Odelmark till en början ställt sig mycket tveksam, om Kling
borde erhålla sådant intyg. Denna Odelmarks tveksamhet hade grundat
sig icke så mycket på Klings förtäring av rusdrycker, vilken synts Odelmark
icke böra tillmätas någon större betydelse, som fastmer på hans missbruk
av sömnmedel, ehuru erfarenheten visade, att fall av olyckor vid
förande av motorfordon, vilka kunnat visas bero på förares missbruk av
sömnmedel, vore ytterst sällsynta. På grund av dels sistnämnda omständighet,
dels vad Björnwall yttrat vid Odelmarks sista samtal med honom, dels
Odelmarks egna iakttagelser av Kling, dels Klings behov av körkort och
dels att Kling stode i begrepp att ingå äktenskap med en kvinna, som, enligt
rapporten att döma, vore fast besluten att söka göra Kling till en
”bättre” människa, hade Odelmark ansett sig kunna utfärda det begärda
intyget.

Nykterhetsnämnden anförde i yttrande den 27 juni 1947 följande: I enlighet
med bestämmelserna i motorfordonsförordningen hade polismyndigheten
i staden den 24 mars 1947 anhållit om nykterhetsnämndens yttrande
över Klings nykterhetsförhållanden under tiden för körkortsindragningen.
Då nämnden icke hade någon kännedom om Klings nykterhetsförhållanden
utöver de i polisrapporten av den 31 januari 1947 anförda och då nämnden
kände till att polismyndigheten icke ansåge i sagda rapport angivna förhållanden
utgöra hinder för körkortets återfående, hade nämnden tillstyrkt

3 — Juxtiticombudsmanncnii ämbctsbcrättclsc till 19^9 ars riksdan.

Klings ansökan. Nämnden hade icke ansett sig ha orsak att till polismyndigheten
översända nämnda rapport. Nykterhetsnämnden ville emellertid
beklaga, att ärendet handlagts så, att länsstyrelsen icke erhållit del av rapporten
ifråga. Då Kling enligt vad nykterhetsnämnden hade sig bekant
nu skötte sig i nykterhetshänseende, ansåge nämnden sig för det dåvarande
icke böra påkalla körkortets indragande.

I eget yttrande den 7 juli 1947 anförde magistraten följande: Av de avgivna
förklaringarna framginge, att nykterhetsnämnden vid avgivandet av
sitt utlåtande och Odelmark vid utfärdandet av ovanintagna intyg haft
kännedom om innehållet i polisrapporten den 31 januari 1947. Magistraten
ansåge, att även om Odelmark och nämnden ansett sig med kännedom därom
kunna utfärda respektive tillstyrka nykterhetsintyg, de faktiska förhållandena
i ärendet i allt fall bort meddelas länsstyrelsen för att kunna tagas
i övervägande vid länsstyrelsens ställningstagande till Klings ansökan. Med
hänsyn till innehållet i polisrapporten och vad som anförts i förklaringarna
ansåge magistraten sig icke övertygad om lämpligheten av att Kling fortfarande
betroddes med körkort.

På anmodan av länsstyrelsen avgav Nyström den 3 augusti 1947 yttrande
i ovanberörda ärende. I yttrandet anförde Nyström, bland annat, följande:
Vid sitt ställningstagande till Klings ansökan om nykterhetsintyg hade
Odelmark varit skyldig att särskilt noggrant pröva, huruvida Klings nykterhetsförhållanden
under tiden för körkortsindragningen varit sådana, att
begärt intyg borde utfärdas. Även om Klings tillstånd vid i polisrapporten
omförmälda tillfällen kunde ha varit beroende på Klings uppgivna missbruk
av sömnmedel, gåve innehållet i rapporten dock icke otvetydigt vid
handen, att Kling icke vid något av omförmälda tillfällen varit påverkad
av spritdrycker. För att så kunde ha varit fallet talade enligt Nyströms
mening även den omständigheten, att Kling under den tid, varöver Odelmark
i utfärdat intyg utlåtit sig, erkänt sig ha förtärt rusdrycker trots det
förbud rådhusrätten därutinnan meddelat. Med hänsyn till innehållet i
polisrapporten hade Odelmark enligt Nyströms mening icke haft fog för
att intyga, att Kling efter den 30 augusti 1946 gjort sig känd för ett nyktert
levnadssätt. Men även om Odelmark ansett det vara utrett, att Klings
i rapporten vid olika tillfällen omvittnade tillstånd berott på missbruk av
sömnmedel, syntes detta missbruk vid tiden för utfärdandet av nykterhetsintyget
även bort ha utgjort hinder för honom att i intyget betyga, att
Kling ”med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses
olämplig såsom förare av motorfordon”. Då Odelmark under förhandenvarande
förhållanden utfärdat nykterhetsintyg för Kling, syntes han därigenom
ha gjort sig skyldig till tjänstefel, då han icke i intyget omnämnt
ifrågavarande polisrapport eller delgivit körkortsmyndigheten rapporten,
innan beslut meddelats i anledning av Klings ansökan att återfå körkor -

tet. Därest innehållet i rapporten varit för länsstyrelsen känt vid tiden för
prövningen av Klings ansökan, torde Klings ansökan icke ha bifallits.

I det till mig i anledning av remissen avgivna yttrandet åberopade Odelmark
till en början vad han tidigare anfört i ovan berörda yttrande till länsstyrelsen
samt anförde därutöver följande.

Bidragande orsaker till att Odelmark beslutat sig för att utfärda ifrågavarande
intyg hade även varit dels att Odelmark icke ville nedslå Klings
levnadsmod genom att neka honom det begärda intyget, vilket, enligt Odelmarks
förmenande, skulle kunnat medföra, att Klings sinnestillstånd försämrats
till skada icke blott för honom själv utan även för hans fästmö,
som då befann sig i långt framskridet havandeskap, dels ock att Odelmark
då ansett sig kunna lita på att Kling skulle avhålla sig från bruket av rusdrycker.
Vad sistnämnda omständighet beträffade, så hade det visat sig,
att Kling kunnat avhålla sig från att bruka rusdrycker, vilket bäst framginge
därav, att Björnwall vid förfrågan förklarat, att han ansåge Klings
stadga i nykterhetshänseende vara sådan, att övervakning icke längre
syntes vara erforderlig, och att han för den skull hade för avsikt att inom
den närmaste tiden ingå till rådhusrätten med anhållan om övervakningens
upphörande. På grund av vad han sålunda anfört och då någon skada icke
uppkommit genom Odelmarks beslut att utfärda det intyg, varom här vore
fråga, hemställde Odelmark, att J. O. ville låta bero vid det nu avgivna
yttrandet.

Sedan jag därefter anmodat Nyström att avgiva utlåtande i ärendet härstädes,
anförde Nyström, under åberopande av innehållet i sitt yttrande
till länsstyrelsen, att enligt Nyströms mening Odelmark gjort sig skyldig
till tjänstefel, då han under förhandenvarande förhållanden utfärdat nykterhetsintyget
för Kling. Därest innehållet i polisrapporten varit för länsstyrelsen
känt den 27 mars 1947, hade Kling säkerligen icke återbekommit
körkortet. Rapporten hade berörts först i Björnvvalls yttrande den 5 april
1947. Sedan den blivit känd för länsstyrelsen, hade länsstyrelsen infordrat
de därav föranledda nya yttrandena, för vilka ovan redogjorts. Klings ansökan
om återbekommande av trafikkortet hade den 7 maj 1947 avslagits
av länsstyrelsen.

I en till landsfogden i Skaraborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

1 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 stadgas,
att för erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i det län,
inom vilket han är mantalsskriven, insända ansökan därom med angivande
av vissa uppgifter. Vid ansökningen skall fogas, bland annat, under c) i

samma moment omförmält intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen,
av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden
under de senaste två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig
känd för ett nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motorfordon.

Enligt föreskrift i samma moment skall, innan dylikt intyg utfärdas,
vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt, jämväl
annan, som äger kännedom i saken, av polismyndigheten höras över sökandens
nykterhetsf örhållanden.

Polismyndigheten skall, sedan frågan om utfärdande av intyg, som nu
nämnts, blivit slutligt prövad, ofördröjligen till vederbörande länsstyrelse
insända det från nykterhetsnämnden införskaffade yttrandet över sökandens
nykterhetsförhållanden.

Beträffande ansökan om åter bekommande av indraget körkort är i 21 §
2 mom. motorfordonsförordningen stadgat, bland annat, att dylik ansökan
skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara
åtföljd av sådant intyg, som omförmäles i 20 § 1 mom. c). Intyget skall
vara utfärdat efter det den i återkallelsen bestämda tiden gått till ända och
avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till körkortets
indragning.

I kungl. förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon stadgades, att
elev, som undergått godkänd prövning inför besiktningsman, hade att för
erhållande av körkort insända ansökan därom till vederbörande länsstyrelse
samt därvid foga bland annat intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas,
att sökanden gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt
uppträdande. Enligt motiven till detta stadgande borde allenast
den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga personer intygades vara fullt
pålitlig vid bruket av rusdrycker, tilldelas körkort. Rörande tillämpningen
av stadgandet anförde 1927 års motorfordonssakkunniga i sitt den 31 juli
1929 dagtecknade betänkande med förslag till förordning om motorfordon
in. in. följande: De föreskrifter, som 1923 års förordning om motorfordon
innehölle i detta avseende, hade icke visat sig tillfredsställande. Intyg om
nykterhet, ordentlighet och hänsynsfullt uppträdande kunde så gott som
vem som helst prestera, och detta av personer vilkas trovärdighet länsstyrelsen
saknade anledning att betvivla. Få vore de, vilka ville utsätta sig
för det obehag, som givetvis vore förenat med att neka en vän eller granne
ett dylikt intyg. De sakkunniga hade sig bekant fall, då personer, vilka vid
flera tillfällen gjort sig saker till ansvar för fylleri, det oaktat kunnat förskaffa
sig nykterhetsintyg, som av vederbörande länsstyrelse godtagits. Enligt
de sakkunnigas mening vore för åstadkommande av tillförlitlig utredning
om sökandes nykterhets- och andra personliga förhållanden polismyndigheterna
bäst skickade. Redan tillämpades inom vissa län det systemet,
att såsom regel endast nykterhets- och ordentlighetsintyg utfärdat av polis -

myndigheten i vederbörändes hemort godtoges. Med detta system hade,
enligt vad som uppgivits, möjligheten för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga
upplysningar om körkortssökande väsentligt ökats. De sakkunniga föresloge
alltså, att i stället för det dåvarande nykterhets- och ordentlighetsintyget
skulle företes intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom
riket, varest sökande under de senaste två åren varit mantalsskriven, att
han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn
till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses olämplig som
förare av automobil.

Vid tillkomsten av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 anslöt sig
riksdagen till de sakkunnigas uppfattning, och bestämmelserna erhöllo i
denna förordning och den sedermera utfärdade 1936 års motorfordonsförordning
en däremot svarande avfattning.

Såsom av det anförda framgår har det ansetts vara av synnerlig vikt, att
intyg enligt 20 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen utfärdas med största
urskillning och på fullt objektiva grunder. Polismyndigheten måste härutinnan
vara pliktig att iakttaga all försiktighet.

Vad förevarande fall beträffar måste det enligt min mening anses såsom
en försummelse av Odelmark att, då han ägde kännedom om innehållet
i polisrapporten av den 31 januari 1947, utfärda ovan intagna intyg för
Tore Ivling utan att ens däri omnämna vad som upplysts i rapporten rörande
Klings förhållande i nykterhetshänseende efter rattfylleriförseelsens begående
och om missbruket av sömnmedel eller på annat sätt bringa rapportens
innehåll till länsstyrelsens kännedom. Vad Odelmark till försvar
för sagda förfarande anfört kan enligt min mening icke lända honom till
ursäkt. Ett ställningstagande till fråga om en körkortssökande bör erhålla
nykterhetsintyg eller icke måste, såsom jag ovan berört, ske på objektiva
grunder och får icke influeras av känsloskäl. I likhet med Nyström anser
jag därför Odelmarks förfarande vara av sådan beskaffenhet, att detsamma
måste betraktas såsom tjänstefel från Odelmarks sida. På grund härav finner
jag Odelmarks förfarande icke böra undgå beivran.

Jag uppdrog alltså åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra åtal mot Odelmark för tjänstefel i anmärkta hänseende
samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Mariestad, där åtalet anställdes, yttrade i dom den 10
februari 191+8 följande.

Genom Odelmarks erkännande och av omständigheterna i målet finner
rådhusrätten styrkt, att Odelmark utfärdat ifrågavarande nykterhetsintyg
utan att därvid i intyget eller på annat sätt ha bragt till länsstyrelsens
kännedom vad som framkommit vid den utredning, som upptagits i polisrapporten
den 31 januari 1947 angående Klings förhållande i nykterhets -

hänseende och missbruk av sömnmedel efter rådhusrättens utslag den 23
september 1946. Härigenom har Odelmark gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Rådhusrätten dömer Odelmark jämlikt 25 kap. 17 och 22 § § strafflagen
att för försummelse i tjänsten till Kronan utgiva 20 dagsböter och bestämmes
dags botsbeloppet till 10 kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Felaktigt förfarande av priskontor vid kristidsstyrelse genom
prövning av tvistigt rättsförhållande mellan parter i ärende
rörande ersättning för utförda körslor.

I en hit insänd klagoskrift anförde advokaten Adolf Sjöberg i Östersund
följande.

Den 13 oktober 1947 hade mellan chaufförerna Per Eriksson och Herbert
Forsberg, å ena, samt Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk genom dess disponent
Tor Busch, å andra sidan, träffats överenskommelse om transporter
av massaved och sågtimmer. Vissa av dessa virkespartier liggande i Våle
och Hunge hade bestått av dels rått virke och dels torrt virke, det sistnämnda
sådant som legat på land sedan föregående säsong. Det hörde
till saken, att lastning och körning av torrt virke vore betydligt lättare
och mera ekonomiskt för köraren, då han kunde taga större last.
Detta gällde såväl massaved som sågtimmer. I övrigt vore det lättare
att köra sågtimmer än massaved, beroende på att sågtimret bestode av
större enheter. Den avgörande skillnaden låge emellertid i rått och torrt
virke. Beträffande de i Våle och Hunge liggande virkespartierna hade det
ansetts vara en stor vinst å ömse sidor att slippa skilja på rått och torrt
virke. Därför hade träffats den överenskommelsen, att hälften skulle räknas
torrt och hälften rått. För massaved funnes tabeller uppställda av statens
priskontrollnämnd för dels torrt dels rått virke men för sågtimmer
endast en tabell för rått. Detta berodde därpå, att torrt sågtimmer ytterst
sällan förekomme för landtransport. Uppgörelsen hade fördenskull inneburit,
att priset för massaveden skulle vara medelpriset mellan priset för
rå och torr sådan, men för sågtimmer skulle beräknas medelpriset mellan
sågtimmer och torr massaved. Chauffören Ludvig Granbom hade biträtt
överenskommelsen. Därvid hade Busch fattat saken så, att Granbom skulle
köra åt Eriksson och Forsberg, men Granbom hade ansett sig vara självständig
företagare, vilket Eriksson och Forsberg även ansett. Bolaget hade
också sedermera biträtt denna uppfattning. Granbom hade av någon anledning
varit missnöjd med den uppgörelse, som erbjudits honom av bolaget,

och vänt sig till priskontoret i Östersund för att få hjälp. Priskontoret hade
tagit upp saken och avlåtit en första skrivelse till bolaget den 12 december
1947, åtföljd av en kontokurant, som skulle utvisa att Granbom hade att
få 6 039 kronor 93 öre. Å denna kontokurant hade bolaget med blyerts
gjort vissa rättelser med påföljd att det fått en slutsumma av 4 807 kronor
56 öre, vilken summa sedermera på grund av tidigare felräkning rättats till
4 832 kronor 46 öre. Med skrivelse den 12 januari 1948 hade priskontoret
senare översänt en ny uppställning slutande å 5 031 kronor och anmodat
bolaget utbetala skillnaden mellan detta belopp och ovan omförmälda
4 832 kronor 46 öre eller 198 kronor 54 öre till Granbom. Priskontoret hade
förmenat, att då priskontrollnämndens pristabeller ej skilde på torrt och
vått sågtimmer, deras pris på rått sågtimmer även borde gälla för det
torra. I brev till bolaget den 6 mars 1948 hade Granbom därefter under
åberopande av priskontorets uträkning krävt bolaget på 198 kronor 54 öre.
Bolaget, i vars styrelse klaganden vore ordförande, hade i denna angelägenhet
vänt sig till klaganden så sent som i mars månad 1948, alltså sedan
skriftväxlingen mellan priskontoret och bolaget avslutats, samt begärt utlåtande
i rättsfrågan. Klaganden hade funnit bolagets ståndpunkt vara den
riktiga och givit besked i enlighet därmed. Samtidigt hade klaganden upplyst
disponenten Busch därom, att priskontoret ej hade med tvisten att
göra samt att bolaget borde påtala saken t. ex. genom anmälan till J. O.
Busch hade emellertid bestämt förklarat, att han ej önskade en sådan
anmälan. Orsaken hade varit den, att han ansett priskontoret ha sådana
möjligheter att trakassera en företagare, att han ej kunde inför aktieägarna
stå till svars för att företaget skulle råka i onåd. Samtidigt hade klaganden
och Busch varit ense om det upprörande i att priskontoret upptoge till
behandling ärenden, som låge utanför dess befogenhet. Förevarande klagomål
anförde klaganden alltså såsom enskild medborgare. De motiverades
av att en statlig kristidsnämnd, som faktiskt innehade en stark maktställning
och bokstavligen vore herre över den enskildes ekonomiska väl eller
ve, icke åtnöjde sig med sitt maktområde utan utökade detta till andra
områden. Klaganden ville även påtala den ton kontoret använde i sina
skrivelser, vilken ton läte mottagaren tro, att han hade att göra med en
statlig myndighet, vars anmaningar han endast hade att lyda. I detta fall
hade bolaget också trott, att priskontoret hade makt att bestämma, huru
mycket Granbom skulle äga utfå utöver vad han redan fått. Saken bleve
ej bättre därav, att priskontoret hade orätt i sak samt att bolaget faktiskt
träffat uppgörelse med Granbom. Klaganden kände ej denna uppgörelses
innehåll, men han trodde ej, att han toge miste, om han sade att rädslan
för priskontoret påverkat bolaget att träffa uppgörelse, ehuru bolaget vetat
med sig, att det hade rätt. Klaganden hade per telefon satt sig i förbindelse

med priskontoret. Vederbörande tjänsteman hade sagt sig möjligen kunna
gå med på att tonen i breven vore litet hård, men att priskontoret icke
haft rätt ingripa i saken hade vederbörande ej velat erkänna. Klaganden
hade kort och gott fått veta, att Busch behövde lära sig att betala sitt folk
efter överenskommelse.

Vid klagoskriften voro i bestyrkta avskrifter fogade, bland annat, följande
så lydande skrivelser:

1) ”A.-B. Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

Betr. Ludvig Granbom, Våle och vissa transporter.

Priskontoret har granskat den av Eder uppgjorde kontokuranten mellan
Eder och rubr. åkeriägare. Med ledning av statens priskontrollnämnds meddelande
nr 708 och vägklassificeringsprotokollet av den 26 mars 1945 har
vår beräkning av kostnaderna ställt sig enligt bilagda uppställning. Priskontoret
förutsätter att rättelse med herr Granbom kommer till stånd. En
likalydande uppställning har översänts till herr Granbom i Våle. Östersund
den 12 december 1947.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län
Priskontoret
Claes Selin.”

2) ”Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

Betr. Ludvig Granbom, Våle.

Härmed översänder priskontoret bilagda uppställning över transporter,
som utförts av rubr. Beräkningarna äro gjorda efter nämndens meddelande
nr 708 och det då gällande vägklassificeringsprotokollet. Väglängderna äro
enligt länsstyrelsens uppgifter. Den mellanskillnad av kronor 198: 54 som
uppstår, torde därför utbetalas till herr Granbom. Enligt intyg från herrar
Per Eriksson och Herbert Forsberg, Hunge, har herr Granbom, Våle, icke
varit anställd hos dem för timmerkörning under år 1947. Originalintyget
finnes å priskontoret. Tidigare översänd specifikation makuleras. Herr
Granbom har även erhållit lika lydande uppställning. Östersund den 12
januari 1948.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län
Priskontoret
Enl. uppdrag
Gösta Johansson.”

3) ”Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

Betr. dimensioner för beräkning av massaved.

Priskontoret har förfrågat sig hos Gällö sågverk och disponent Pettersson
betr. rubr. förhållande, varvid disponent Pettersson uppger att Gällö sågverk
vid sina inköp räknar sågtimmer från 5" och däröver såväl å gran
som furu. Priskontoret förutsätter därför att enahanda förhållanden råder
vid båda verken tillhörande samma ägare. Med stöd av vad som här ovan

framförts finner priskontoret ingen anledning till förändring av den uträkning,
som översändes till Eder pr den 12/1 1948 och varav genomslagskopia
översänts till herr Granbom, utan motser priskontoret bekräftelse på att
utbetalning skett enligt densamma. Genomslagskopia av denna skrivelse
har samtidigt översänts till herr Granbom. Östersund den 22 januari 1948.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län
Priskontoret
Claes Selin.”

4) ”Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

På förekommen anledning får priskontoret härmed meddela att någon
ytterligare ändring av vår uträkning enligt uppgift pr den 12/1 1948 om
ersättning för åkare L. Granbom, Våle, för utförda transporter å dels sågtimmer,
dels massaved icke kommer att utfärdas, varför priskontoret ännu
en gång får påminna Eder om utbetalning enligt ovannämnda uträkning,
samt motser vi skyndsammast bekräftelse härpå. Genomslagskopia härav
har tillställts herr Granbom. Östersund den 2 februari 1948.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län
Priskontoret
Claes Selin.”

5) ”5 februari 1948.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län, Priskontoret, Östersund.

Till svar å priskontorets skrivelse av 2 ds angående virkeskörning från
Kroksjön och Våle m. fl. platser till Bräcke och Revsund, bedja vi härmed
få meddela, att enligt överenskommelse mellan Ludvig Granbom, Eriksson
& Forsberg och oss skulle allt virke från Kroksjön räknas för rått och allt
virke från Våle m. fl. platser räknas som halvtorrt, d. v. s. 50 % rått och
50 % torrt. Vi anse att priskontoret bör följa överenskommelsen om torrhetsgraden
å det framkörda virket, då Granbom, som anmodat Eder att
kontrollera uträkningen, ej bestrider riktigheten av nämnda överenskommelse.

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk.”

6) ”A.-B. Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

Enligt statens priskontrollnämnds meddelande nr 708 angives ingen skillnad
mellan torrt och rått virke gällande sågtimmer. Priskontoret har tagit
hänsyn till i Eder skrivelse åberopade förhållanden gällande massaved enligt
tumsedel och kontokurant uppgivna partier. Då åberopade meddelande
icke skiljer på torrt och rått timmer och virket i Kroksjön dessutom enligt
disponentens erkännande var ovanligt surt och tungt anse vi att förhållandena
utjämnar varandra. T vår uträkning av den 12/1 1948 ha vi dessutom
icke minutiöst följt klassificeringen. Skulle vi så ha förfarit har Granboms
tillgodohavande blivit ännu större. Med hänvisning till vad som här ovan
framförts finner priskontoret ingen anledning förefinnas till ändring av vårt

meddelande pr den 12/1 1948, varför priskontoret motser uppgörelse enligt
vårt uträknande. Östersund den 6 februari 1948.

Kristidsstyrelsen i Jämtlands län
Priskontoret
Claes Selin.”

7) ”Våle den 6 mars 1948.

A.-B. Pilgrimsta Sågverk, Pilgrimstad.

Med hänvisning till vårt mellanhavande får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om utbetalning av det belopp, kr. 198: 54, som enligt priskontorets
skrivelse av den 12 januari 1948 skulle utgöra min fordran. Beloppet
motses skyndsammast enär jag är beroende av de inkomster, som inflyta av
mina biltransporter. Skulle mot förmodan utbetalning ej kommit mig tillhanda
före den 17 mars 1948 ser jag mig nödsakad överlämna ärendet för
laglig åtgärd.

Högaktningsfullt
Ludvig Granbom.”

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat statens priskontrollnämnd
att efter vederbörandes hörande inkomma med yttrande, överlämnade
priskontrollnämnden ett från föreståndaren för priskontoret vid Jämtlands
läns kristidsstyrelse Claes Selin infordrat yttrande över klagomålen,
varjämte priskontrollnämnden avgav eget utlåtande.

I det avgivna yttrandet anförde Selin följande.

Klaganden syntes förmena, att priskontorets uppgift skulle inskränka sig
till kontroll av efterlevnaden av kungörelserna angående det allmänna prisstoppet.
Enligt prisregleringslagen den 30 juni 1942 hade ju emellertid statens
kontrollerande organ betydligt vidsträcktare verksamhetsområde,
bland annat omfattande normalprisreglering. Frågan gällde här normalpris
för vissa transporter. Lastbilsägaren Granbom hade år 1947 verkställt virkestransporter
åt Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk utan att överenskommelse
i förväg träffats angående ersättningens storlek. Granbom hade förutsatt,
att sådan skulle utgå enligt fastställt normalpris. Då delade meningar uppstått
mellan parterna angående normalpriset i förevarande fall, hade Granbom
vänt sig till priskontoret i Östersund för att få dess medverkan till meningsskiljaktigheternas
undanröjande. Selin hade ansett sig icke böra förvägra
Granbom priskontorets medverkan, varför kontoret uträknat och
den 12 december 1947 skriftligen överlämnat uppgift till bolaget om normalpriset
å ifrågavarande virkestransport enligt priskontrollnämndens meddelande
den 23 februari 1946 nr 708. För att rätta en missuppfattning beträffande
tillämpad måttbestämning hade verkställts ny beräkning den 12
januari 1948. Bolagets uppgift att en del av det transporterade virket varit
torrt hade vitsordats av Granbom, som emellertid framhållit, att det torra
timmerpartiet legat utbrett över en förutvarande sågplan och ej upplagt i

vältor med högsta avstånd av 15 meter från bilväg enligt bestämmelserna
i meddelande nr 708, s. 2, samt att andra hälften av partiet, som befunnit
sig i Kroksjön, legat i vatten över två år och följaktligen varit mycket rått
eller i sjunkbart tillstånd. Under sådana förhållanden hade priskontoret ansett
sig böra biträda Granboms uppfattning att de underlättande och de
försvårande faktorerna kunde utjämna varandra, detta så mycket mer som
det i tabellerna i nyssnämnda meddelande icke skilts mellan rått och torrt
virke. Bolaget hade erhållit upplysning om priskontorets mening därom
genom telefonsamtal. Det av klaganden relaterade avtalet mellan bolaget
samt chaufförerna Eriksson och Forsberg om virkestransport saknade all
betydelse för bedömande av frågan om uppgörelse mellan Granbom och bolaget.
Granbom hade fristående från de båda andra åtagit sig körning åt
bolaget. Eriksson och Forsberg, som saknade trafikrättigheter, stode i övrigt
genom ett omstritt avtal i beroende ställning till bolaget. Beträffande
formen för priskontorets inskridande i detta fall kunde det ju ifrågasättas,
huruvida priskontoret bort förelägga bolaget att utgiva den högre ersättningen.
Detta hade Selin vid det av klaganden omnämnda telefonsamtalet
även vidgått och därvid medgivit, att formuleringen i detta avseende icke
varit så lyckad. Med hänsyn till det ringa belopp tvisten gällt hade Selin
emellertid ansett, att de allmänna domstolarna i första hand icke borde besväras
med detta priskontrollmål, som synts Selin sakna prejudicerande betydelse
i fråga om sina ekonomiska konsekvenser. Däremot hade Selin ansett
det föreligga risk för att trafikbilägarna skulle uppfatta priskontorets
verksamhet såsom ensidigt riktad mot dem, om icke kontoret i detta fall
sökte att vinna rättelse även av den part, som normalt hade största nyttan
av priskontorets verksamhet. Slutligen ville Selin framhålla, att priskontoret
i detta fall liksom i de mångskiftande frågor som i övrigt kommit under priskontorets
prövning sökt bedöma och handla efter moget övervägande och
utan hänsyn till det personliga obehag, som i varje särskilt fall kunde komma
att följa med kontorets ståndpunktstagande. Någon naiv tanke att råda
över företagens ”ekonomiska väl eller ve” hade Selin aldrig hyst, allra minst
beträffande ett sådant företag som Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk med
klaganden och Busch i ledningen. Att priskontoret haft vare sig möjlighet
eller vilja att trakassera någon företagare bestrede Selin på det bestämdaste.
Däremot ville Selin icke förneka, att priskontorets uppmaning till bolaget
att reglera sitt mellanhavande med Granbom enligt gällande normalpris
saknade direkt stöd i prisregleringslagen, men Selin vågade hysa den uppfattningen,
att de vidtagna åtgärderna icke fölle utanför ramen för priskontorets
verksamhet och att de vore i full överensstämmelse med priskontrollens
anda och mening.

Priskontrollnämnden anförde i sitt utlåtande följande.

Enligt G § i instruktionen för priskontoren vore ett priskontors uppgift att
bland annat inom priskontorsområdet övervaka efterlevnaden av jämlikt

prisregleringslagen eller eljest av nämnden eller annan central kristidsmyndighet
utfärdade prisföreskrifter. Prisövervakningen skulle bedrivas enligt
föreskrifterna i instruktionen och efter de riktlinjer, som av nämnden från
fall till fall angåves. Genom prisövervakningen uppdagade eller genom anmälan
eller eljest till priskontorets kännedom komna prisöverträdelser
skulle i den ordning, som i instruktionen sades, utredas och anmälas till
nämndens juridiska byrå. Det ålåge vidare priskontoret att på bästa möjliga
sätt stå allmänheten till tjänst med alla begärda upplysningar i prisfrågor,
som enligt gällande författningar kunde lämnas. Beträffande nu
ifrågavarande massaveds- och virkestransporter hade bolaget gjort gällande,
att överenskommelse om ersättningen för transporterna träffats mellan parterna
av innebörd att en lägre gottgörelse skulle utgå än vad som angåves i
tabellerna i nämndens meddelande nr 708 med bestämmelser angående normalpriser
å vissa virkestransporter m. m. Granbom, som utfört transporterna,
hade för sin del bestritt, att dylik överenskommelse träffats, och krävt
ersättning enligt normalpriserna. Då Granbom hänvänt sig till priskontoret
för att erhålla hjälp med att slita tvisten mellan honom och bolaget, hade
priskontoret verkställt en uträkning av ersättningens storlek vid tillämpning
av nämnda meddelande, vilken uträkning priskontoret tillställt bolaget.
Detta förfarande skulle icke varit i och för sig felaktigt, om priskontoret
samtidigt framhållit, att priskontoret givetvis icke hade att taga ställning
till avtalst visten. Emellertid hade priskontoret i upprepade skrivelser
till bolaget gjort gällande, att ersättningen borde utgå enligt priskontorets
uträkning, samt därtill anmodat bolaget att utgiva betalning i enlighet med
uträkningen. Priskontoret hade genom detta förfarande otvivelaktigt överskridit
sin befogenhet. Priskontoret hade varken haft rätt att uttala sig
i den civil rättsliga frågan eller att anmoda bolaget att göra en utbetalning.
Vederbörande tjänsteman syntes ha missletts av en i och för sig förståeligönskan
att få en godvillig uppgörelse till stånd mellan parterna. Man borde
däremot icke — såsom klaganden syntes göra — betrakta hans åtgärder
som utslag av begär att utsträcka sin myndighet till områden utanför priskontrollens
kompetens. Nämnden hade med anledning av det inträffade
framhållit för priskontorsföreståndaren det felaktiga i hans handlingssätt,
vilket han förklarat sig numera till fullo inse.

I en till landsfogden i Jämtlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Sasom av priskontrollnämndens utlåtande framgår äro på priskontoren
ankommande åligganden uttryckligen reglerade i den särskilda instruktion,
som utfärdats för priskontoren. Även om det enligt denna instruktion åligger
priskontor att stå allmänheten till tjänst med upplysningar i prisfrågor,

kan detta icke medgiva priskontoret att ingå i prövning av ett rättsförhållande
mellan två parter, varom tvist dem emellan råder. I förevarande fall
har tvist förelegat mellan Aktiebolaget Pilgrimsta Sågverk och Granbom
om ersättningen för vissa körslor, som för bolagets räkning utförts av Granbom.
Sedan Granbom för utfående av en högre ersättning än den bolaget
velat medgiva honom hos priskontoret vid Jämtlands läns kristidsstyrelse
begärt hjälp för slitande av den uppkomna tvisten, har priskontoret den
12 december 1947 tillställt bolaget en uträkning av det belopp, som enligt
kontorets beräkning efter normalpris borde utgå för transporterna. I sammanhang
härmed har priskontoret meddelat bolaget, att kontoret förutsatte,
att rättelse med Granbom komme till stånd. Den 12 januari 1948 har
priskontoret till bolaget översänt en ny av kontoret gjord uppställning över
transporterna och kostnaderna, enligt vilken Granbom skulle ha ett tillgodohavande
hos bolaget å 198 kronor 54 öre. I skrivelsen till bolaget har priskontoret
anfört, att skillnaden mellan bolagets egen uträkning och slutsumman
i priskontorets uppställning, 198 kronor 54 öre, torde utbetalas till
Granbom. I skrivelse den 22 januari 1948 till bolaget har priskontoret förklarat
sig icke finna anledning till förändring av den uträkning, som översänts
till bolaget den 12 januari, samt meddelat, att priskontoret motsåge
”bekräftelse på att utbetalning skett enligt densamma”. Den 2 februari
1948 har priskontoret i skrivelse till bolaget förklarat sig ännu en gång vilja
påminna bolaget om utbetalning enligt ovannämnda uträkning med tillägg
att priskontoret skyndsammast motsåge bekräftelse därpå. Slutligen har
priskontoret i skrivelse den 6 februari 1948 till svar å en erinran från bolagets
sida om innehållet i bolagets överenskommelse med Granbom meddelat,
att ingen anledning förefunnes till ändring av kontorets meddelande den
12 januari 1948, varför priskontoret motsåge ”uppgörelse enligt vårt uträknande”.
Sedan Granbom därefter under hänvisning till priskontorets
skrivelse av den 12 januari 1948 anhållit om likvid med 198 kronor 54 öre
före den 17 mars 1948 vid äventyr att han eljest skulle överlämna ärendet
för laglig åtgärd, har bolaget träffat uppgörelse med Granbom.

Frågan huruvida bolaget borde erlägga betalning till Granbom utöver
vad bolaget självt medgivit har uppenbarligen varit ett spörsmål, som i brist
på åsämjande endast kunnat avgöras av domstol. Då priskontoret det oaktat
tagit ställning till tvisten mellan bolaget och Granbom och anmodat
bolaget att erlägga betalning till Granbom enligt en uträkning,
som enligt bolagets uppfattning stått i strid med den mellan bolaget
och honom träffade överenskommelsen om ersättningen för körslorna, har
priskontoret uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Genom priskontorets
anmodan till bolaget att betala Granbom det av kontoret uträknade beloppet
och tonen i de till bolaget avlåtna skrivelserna har tydligen sådant tvång
obehörigen övats å bolaget, att detta ansett sig nödsakat att triiffa uppgörelse
i saken med Granbom.

För de av priskontoret i förevarande sak vidtagna åtgärderna är Selin ansvarig.
Vad denne anfört till försvar för det påtalade förfarandet synes mig
icke kunna godtagas. Jag finner därför Selins förfarande innebära tjänstefel
av sådan beskaffenhet, att detsamma icke bör undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Selin för
tjänstefel i anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 17 §
strafflagen. Tillfälle borde beredas klaganden och bolaget att i målet föra
talan.

Rådhusrätten i Östersund, varest åtalet anställdes, yttrade i dom den
12 augusti 194.8 följande.

Selin har medgivit, att han vidtagit de av åklagaren påstådda åtgärderna
och att han härigenom förfarit felaktigt.

Rådhusrätten finner, att priskontoret genom att anmoda bolaget att till
Granbom erlägga betalning för körslorna enligt kontorets uträkning, som
efter bolagets uppfattning stått i strid med den mellan bolaget och Granbom
träffade överenskommelsen, ingått i prövning av det tvistiga rättsförhållandet
och härigenom överskridit sina befogenheter jämlikt den för priskontoren
gällande instruktionen.

Selin, som är föreståndare för priskontoret, är härigenom förfallen till ansvar
för oförstånd i sin tjänst.

Rådhusrätten dömer Selin jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för
oförstånd i tjänsten att till Kronan utgiva 15 dagsböter om 7 kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Kränkande uttalanden i tjänsteskrivelser av föreståndare
för priskontor vid kristidsstyrelse.

I en av ombudsmannen i Sveriges Begravningsentreprenörers Förbund
Gösta Settergren i Stockholm hit ingiven skrift anförde nämnda förbund
klagomål mot priskontoret vid Malmöhus läns södra kristidsstyrelse i
anledning av verkställda undersökningar rörande prissättningen inom
begravningsentreprenörernas yrke samt vissa av kontoret gjorda anmälningar
mot begravningsentreprenörer i Malmö för det de i sin verksamhet
skulle ha betingat sig vederlag, som i märklig mån överstigit i allmänhet
tillämpade priser och som varit att anse såsom oskäliga med hänsyn till
entreprenörernas självkostnader. I anledning av sagda anmälningar, anförde
förbundet, hade vid rådhusrätten i Malmö åtal anställts mot fyra begravningsentreprenörer
för brott mot prisregleringslagen den 30 juni 1942.
Åtalen hade emellertid ogillats av rätten den 6 december 1946. Av för -

handlingarna vid rätten hade framgått, att priskontoret i Malmö, som
granskat de åtalades räkenskapsböcker och affärshandlingar, underlåtit
att vid granskningen beakta utgifter, vilka väsentligen utgjorde begravningsentreprenörens
självkostnader, men däremot till begravningsuppdraget
hänfört inkomster, vilka tillkommit entreprenören genom annat
näringsfång. I sammanhang med granskningen hade priskontorets chef
låtit yppa iakttagelser, som icke betingats av granskningsändamålet, varigenom
jämväl skada åsamkats begravningsentreprenörerna såsom kår.
Beskaffenheten av priskontorets granskningsförfarande och handlingssätt
framginge även av en officiell skrivelse, som priskontoret tillställt en enskild
näringsidkare och vari denne anklagats för prisocker. Det av priskontoret
påtalade förfarandet hade av näringsidkaren utförts för polismyndighetens
i Malmö räkning enligt hälsovårdsnämndens bestämmelser, och någon
grund för kontorets anklagelse hade icke förelegat.

Vid klagoskriften voro, bland annat, fogade fotografiska kopior av dels
sistberörda skrivelse, vilken var av följande lydelse:

”Holmgrens Begravningsbyrå, Ö. Förstadsgatan 1, Malmö.

Betr.: Bårhustransport.

Till Priskontoret vid Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse har inkommit
handlingar, visande att Ni den 16 ds till ett sterbhus A. Breue i Lund
för en transport av en avliden från Frälsningsarméns Härbärge, Majorsgatan
19, Malmö, till Bårhuset vid Celsiusgatan pr postförskott uttagit en
summa av Kr. 28: —,

Då denna transport motsvarar ett avstånd av 1 100 meter och då gängse
pris för dylika transporter under förevarande förhållanden variera mellan

Kr. 5:--7:— måste Eder debitering betecknas som prisocker, och

anhåller Priskontoret att Ni omgående, senast inom fem dagar från dags
dato till Priskontoret inkommer med skriftlig förklaring. Malmö den 26
okt. 1946.

Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse
Priskontoret
E. Personne.”

dels en svarsskrivelse från Holmgrens Begravningsbyrå, så lydande:

”Till Malmöhus läns södra kristidsstyrelse, Priskontoret.

1 skrivelse den 26 oktober 1946 ang. bårhustransport, för vilken vi
debiterat 28 kr., har Ni yttrat bl. a. följande: ’då gängse pris för dylika

transporter under förevarande förhållanden variera mellan Kr. 5:--7: —,

måste Eder debitering betecknas som prisocker’. I skrivelsen anhåller Ni
vidare om skriftlig förklaring.

Då den för oss kränkande beskyllningen för prisocker är fullständigt
ogrundad — den av Eder angivna, härovan citerade grunden är oriktig —
och vi förmoda, att Edra handlingar äro offentliga, begära vi härmed, att
beskyllningen skriftligen återkallas.

Till förklaring få vi anföra följande.

Sedan år 1936 ha vi enligt avtal med Hälsovårdsnämnden i Malmö
åtagit oss och utfört alla ''dylika transporter under förevarande förhållanden’
inom stadens gränser. För transporterna skall gälla ett enhetspris,
oavsett tid på dygnet och plats för hämtningen. Detta enhetspris utgör
för närvarande 28 kr. Varje transport beordras av polisen, som också
förskjuter kostnaden och sedan uttager ersättning därför hos vederbörande.
Transport skall ske med likbil eller — om polisen i undantagsfall så anser
lämpligare, t. ex. då fråga är om hämtning vid sjökant — med lastbil. Liket
skall transporteras i särskild, Hälsovårdsnämnden tillhörig kista. För
hyrande av likbil få vi varje gång erlägga 18 kr. Vi ha vidare att tillhandahålla
två eller i svårare fall tre man, var och en avlönad med 3 kr. (vilket
belopp ifrågasatts höjt till 4 kr.). I nu förevarande fall ha våra kontanta
utlägg uppgått till 24 kr. För återstående belopp håller vi telefonpassning
dygnet om, vardag som söndag, lagerhåller två, Hälsovårdsnämnden
tillhöriga kistor samt tillhandahåller överdragsrockar och gummihandskar,
om så behövs. I det påtalade fallet beordrades transporten omkring midnatt
mellan den 12 och den 13 oktober 1946. Vi hyrde likbil hos Hans
Sköld (i närheten av Allmänna sjukhuset). Likbilen hade först att hämta
en kista å vårt lager i Flintgatan (i närheten av Östervärns station),
varifrån även två man medföljde till Majorsgatan, där liket hämtades.
Efter likets avlämnande å bårhuset i Celsiusgatan, återställdes kistan å
vårt lager.

Malmö den 31 oktober 1946.”

och dels en så lydande skrivelse:

"Holmgrens Begravningsbyrå, Ö. Förstadsgatan 1, Malmö.

Betr.: Bårhustransport.

Priskontoret vid Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse hänvisar till
Edert personliga besök på Priskontoret den 30 oktober samt Eder
skrivelse av den 31 i samma månad, och vilja vi härmed, med stöd av
vad som framkommit vid Herr Bergströms besök samma datum skrivelsen
avgick, meddela att vi äro till fullo införstådda med Edra däri angivna
synpunkter och anse priset fullt motiverat.

De av Eder kund framförda klagomålen beträffande prisocker hava vi
till vederbörande tillbakavisat. Malmö den 8 nov. 1946.

Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse.

Priskontoret.

E. Personne.”

Settergren inkom därefter med ytterligare en skrift i ärendet jämte protokoll
i ett vid rådhusrätten i Malmö handlagt mål mellan stadsfiskalen
H. Nordblom, åklagare, samt begravningsentreprenörerna Harald Nilsson
och Sven Ohlsson, båda i Svedala, svarande, om ansvar för förseelse mot
prisregleringslagen.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat statens priskontrollnämnd
att efter vederbörandes hörande inkomma med yttrande,
överlämnade priskontrollnämnden ett från föreståndaren för priskontoret
vid Malmöhus läns södra kristidsstyrelse E. Personne infordrat yttrande,
varjämte priskontrollnämnden avgav eget utlåtande.

I det avgivna yttrandet anförde Personne, bland annat, följande.

I enlighet med de instruktioner, som priskontoret erhållit från priskontrollnämnden
angående priskontroll inom respektive näringsgrenar, hade
priskontoret i mars 1944 i skrivelser till begravningsfirmorna inom distriktet
begärt uppgifter om av dem tillämpade inköps- och försäljningspriser
i oktober 1942 och mars 1944. Några uppgifter från respektive firmor
hade emellertid icke inkommit till priskontoret förrän efter ett extra sammanträde,
till vilket förbundets ombudsman kallat ledamöterna av förbundets
Skåneavdelning den 15 mars 1944. Då uppgifterna sedermera
inkommit, hade samtliga anslutna medlemmars uppgifter sinsemellan varit
exakt likalydande och angivit samma noteringar för oktober 1942 och mars
1944, ett förhållande som förefallit anmärkningsvärt, då det vid tidigare
företagna undersökningar av kontrollanten E. Gustafsson vid priskontoret
framgått, att lägre priser tillämpats i oktober 1942. Priskontorets rapport
till priskontrollnämnden den 30 mars 1944 hade föranlett instruktioner från
nämnden att verkställa en mera ingående undersökning av prissättningen
på ifrågavarande område samt bemyndigande att undersöka vederbörande
firmors handelsböcker och övriga affärshandlingar. Då sedermera denna
mera ingående undersökning verkställts, hade konstaterats, att de av
begravningsbyråerna allmänt använda tryckta och med blyerts eller bläck
ifyllda ”beställningssedlarna”, på vilka respektive firmors omkostnader
för varje begravning antecknats och lätt kunnat kontrolleras och jämföras
med fakturornas kopior, liksom på ett givet tecken försvunnit, ett förhållande
som givetvis i högsta grad försvårat och försenat priskontorets
undersökningar. Hos vissa av entreprenörerna hade t. o. m. samtliga handelsböcker
förkommit och ej kunnat återfinnas eller hade raderingar och
omskrivningar företagits i desamma, ägnade att minska handelsböckernas
värde såsom bevismaterial för såväl priskontroll som skattemyndigheter.
Specificerade inventeringslistor hade nu ej heller funnits disponibla. Lagerinventarierna
hade angivits endast i approximativa klumpsummor. Då de
till förbundet anslutna firmorna i sina respektive fakturor icke heller
angåve kistornas typbeteckning eller katalognummer, hade detta förfaringssätt
också väsentligt försvårat kontrollen. Överhuvud kunde om det
av entreprenörerna tillämpade debiteringssystemet sägas, att det vore
iignat att försvåra varje form av kontroll och insyn i firmornas prissättning.
Icke desto mindre hade av priskontoret i en del fall klara prisstoppsöverträdelser
kunnat konstateras och ledas i bevis. Då åtal väckts mot

4 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 19/f9 ars riksdag.

fyra begravningsbyråer i Malmö, hade som material härför förelegat dels
de undersökningar, som priskontoret sålunda utfört under åren 1944 och
1945, och dels vissa undersökningar rörande branschens förhållanden, som
samtidigt verkställts inom statens priskontrollnämnd. Priskontoret ville
bestämt hävda, att berättigad hänsyn tagits till respektive begravningsbyråers
allmänna omkostnader och självkostnader i samband med respektive
begravningar samt att provisionsinkomster icke tillkommit entreprenören
genom andra näringsfång. — Då priskontoret från ett stärbhus i
Lund i oktober 1946 erhållit en anmälan, vari stärbhuset hävdat, att
Holmgrens begravningsbyrå för en liktransport genom postförskott skulle
ha uttagit ett så högt belopp, att prisocker ansågs föreligga, hade denna
anmälan meddelats begravningsbyrån i en skrivelse, som i rådande brådska
tyvärr erhållit en mindre lycklig formulering, och skriftlig förklaring
begärts inom fem dagar. Då priskontoret några dagar senare erhållit den
begärda förklaringen från begravningsbyrån och kontrollerat densamma,
hade priskontoret tillbakavisat de framförda klagomålen beträffande prisocker
och meddelat detta i en skrivelse till begravningsbyrån. Någon
anmälan till priskontrollnämnden i denna fråga hade aldrig gjorts. Under
åberopande av vad sålunda anförts ville Personne tillbakavisa förbundets
anmälan såsom obefogad.

Priskontrollnämnden anförde, bland annat, följande.

Redan i början av år 1944 hade priskontrollnämnden ägnat sin uppmärksamhet
åt begravningsentreprenörernas bransch samt låtit verkställa
vissa undersökningar av branschens prissättning och kostnadsförhållanden.
I samband med dessa undersökningar hade förhandlingar upptagits
med förbundet i avsikt att åstadkomma prissänkningar och en mera
rationell kalkylering. Dessa förhandlingar hade ej lett till någon överenskommelse
och nämnden hade icke — såsom påståtts — godkänt vissa
påläggsprocent. Under förhandlingarna hade förbundets representanter
förklarat, att pålägg överstigande 100 procent å entreprenörernas inköpspriser
icke skäligen borde få förekomma. Vid nämndens undersökningar av
prissättningarna på olika orter hade emellertid framkommit, att vissa
entreprenörer tillämpade avsevärt högre påläggsprocent. Särskilt beträffande
ett antal entreprenörer i Malmö och Lund hade konstaterats enligt
nämndens mening orimligt höga pålägg. Sedan nämndens saksektion i
promemoria till juridiska byrån av den 5 december 1945 förordat åtal för
prisocker mot sådana entreprenörer, som tillämpade påläggsprocent å
inköpspriserna överstigande 150 procent, hade bland andra de i förevarande
ärende avsedda entreprenörerna anmälts till åtal den 21 december 1945.
Efter att hava bemött vissa av förbundets i övrigt anförda klagomål hemställde
priskontrollnämnden, att förbundets klagomål måtte lämnas utan
åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade protokoll i de mot vissa begravningsentreprenörer
i Malmö handlagda målen angående ansvar för prisocker samt
handlingar rörande de undersökningar, som verkställts före åtalens anställande.
Bland sistnämnda handlingar fanns i genomslagskopia en i hithörande
delar så lydande skrivelse:

”Statens Priskontrollnämnd, Juridiska Byrån, Stockholm.

Betr.: Begravningsbyråernas vinstberäkningar.

Beträffande Malmödistriktets begravningsbyråer — angående vilka vi
tidigare gjort en fullständig utredning — hänvisa vi till Priskontorets
skrivelse till Allmänna Sektionen av den 14/5, varav kopia härmed närslutes.

Emellertid vilja vi till denna skrivelse nu tillägga, att sedan Begravningsbyråernas
sammanslutnings representant gjort sitt senaste besök här
nere, man förmodligen enligt order eller enligt ingången överenskommelse
beslutat, att så snart en begravning är expedierad och fakturerad förstöra
samtliga s. k. beställningssedlar, vilka vi på ett antal ställen tidigare kunnat
disponera för att därigenom kunna kontrollera självkostnaderna för resp.
begravningsbyråer; detta åstadkommet för att fullständigt omöjliggöra
varje kontroll utifrån. De flesta av dessa hedervärda firmor föra icke heller
några inventarieförteckningar e. d. vid varje räkenskapsårs slut, vilket
säger tillräckligt om trustens arbetsmetoder.

Malmö den 3 nov. 1945.

Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse
Priskontoret.

E. Personne.”

Vidare fanns bland handlingarna kopia av en annan i hithörande delar
så lydande skrivelse:

”Statens Priskontrollnämnd, Allmänna Sektionen VII, Stockholm.
Betr.: Begravningsentreprenörer i Malmö och Lund. Kompletterande
rapporter.

Priskontoret vid Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse hänvisar till
tidigare korrespondens i denna fråga och översända vi härmed kopior av
Priskontorets kompletterande rapporter å ett antal i Malmö och Lund
verksamma begravningsbyråers debiteringar och genom granskning av
fakturor och böcker konstaterade självkostnader för ett antal begravningar
i varje fall.

Som bekant har Juridiska Byrån mot dessa byråer på Priskontorets anmälan
anhållit om polisundersökning för åtal, men då begravningsbyråerna
på grund av organisationens ombudsmans i Stockholm instruktioner fördärvat
eller oskadliggjort en del material, har av Priskontoret på polis -

anmodan dessa kompletterande och fullständigande rapporter utarbetats,
vilka också samtidigt tillsändas Poliskamrarna i Malmö och Lund.

Malmö den 14 sept. 1946.

Malmöhus Läns Södra Kristidsstyrelse.

Priskontoret.

E. Personne.”

Förbundet avgav påminnelser och anförde däri, såvitt här är i fråga,
följande.

I yttrandet till priskontrollnämnden hade priskontoret, d. v. s. Personne,
gjort gällande att på ett givet tecken beställningssedlarna försvunnit. Oavsett
vad ett dylikt förfarande kunde ha för inflytande på kontrollmöjligheten
— för en i yrket initierad vore påståendet obegripligt — syntes priskontoret
göra gällande, att entreprenörerna i Malmö sökt att med illojala
medel försvåra priskontorets kontrollarbete. Den beskyllning, som därmed
riktades mot förbundsmedlemmar, vore överraskande, och förbundet skulle
omedelbart vidtaga åtgärder för att bringa klarhet i denna angelägenhet.
Emellertid funne förbundet beskyllningen icke kunna fritaga priskontorets
chef från ansvar för egna åtgöranden. I skrivelsen den 14 september 1946
till priskontrollnämnden hade priskontoret riktat en allvarlig beskyllning
mot förbundets ombudsman. Då smädelse av sådan art skedde i offentlig
handling, måste förfarandet anses vara synnerligen anmärkningsvärt. De
beskyllningar av liknande slag, som gjorts i priskontorets skrivelse den 3
november 1945, vore till alla delar ogrundade. Förbundets ombudsman hade
icke vid något tillfälle underlåtit att enträget tillhålla medlemmarna i förbundet
att välvilligt ställa sig till myndigheternas förfogande och att sannfärdigt
avgiva sina förklaringar och svar till dem. Förbundet hade i denna
priskontorets beskyllning konstaterat ett upprepande av den smädande
handling, som priskontoret med anmärkningsvärd brist på kontrollansvar
låtit komma sig till last och som av förbundet tidigare anmälts men i det
avgivna yttrandet, sedan ovederhäftigheten blivit uppenbar, betecknats
såsom en mindre lycklig formulering. Det ställdes anspråk på att enskilda
personer vid hänvändelser till myndigheter skulle begagna höviska former
för sitt uppträdande. En sådan fordran borde med särskild skärpa kunna
göras gällande, då fråga vore om statens befattningshavare, något som med
anledning av priskontorets förhållande till näringsidkarna inom begravningsbranschen
i samband med nämnda åtal syntes förbundet angeläget att
framhålla.

I anledning av innehållet i priskontorets skrivelser den 3 november 1945
och den 14 september 1946 till priskontrollnämnden samt den 26 oktober
1946 till Holmgrens begravningsbyrå anmodade jag därefter Personne att
till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Personne följande.

Vid tiden för priskontorets första utredning beträffande de till förbundet
anslutna begravningsfirmorna hade hos de olika firmorna funnits tryckta
blanketter med titeln ”Beställningssedel”, å vilka firman med blyerts eller
bläck antecknat och specificerat sina utgifter och omkostnader för varje
särskild begravning. Sedlarna hade varit av enhetlig utstyrsel och gjort
intryck av att vara utförda på samma tryckeri för samtliga firmor. Dessa
beställningssedlar hade, i den män de ställts till kontrollantens disposition,
lämnat goda och tillförlitliga uppgifter om respektive firmors självkostnader
och utgifter för varje begravning. Genom att jämföra dessa beställningssedlars
slutbelopp med fakturakopiorna för samma begravningar hade
erhållits en exakt bild av den marginal, som respektive firmor ansett sig
böra och kunna lägga på för att täcka sina allmänna omkostnader samt för
deras handelsvinst. De rapporter, som i samband med denna undersökning
från priskontoret sänts till priskontrollnämnden, hade i stor utsträckning
varit uppgjorda med ledning av dessa beställningssedlar. När sedan
den mera ingående undersökningen 1944 hos samma firmor på order av
priskontrollnämnden igångsatts för att det skulle kunna fastslås, i vilken
utsträckning prisstoppsförseelser respektive oskäligt hög prissättning eventuellt
förekommit, hade såväl av de tjänstgörande kontrollanterna Gustafsson
och Bertil Bergström som av Personne konstaterats, att några dylika
beställningssedlar över huvud taget icke längre funnos disponibla, varken
de gamla ifyllda sedlarna eller några oanvända blanketter. Man hade
”förlorat” dem eller hade de ”såsom varande av mindre vikt” makulerats.
På Personnes direkta fråga i ett par fall, om detta skett på uppmaning av
ombudsmannen eller efter överenskommelse på ett extra sammanträde i
Malmö den 15 mars 1944, varvid ombudsmannen varit närvarande, hade
svarats undvikande; man hade icke velat bekräfta det, men man hade heller
icke förnekat det. Personne hade då bibragts den bestämda övertygelsen
att ifrågavarande material enligt överenskommelse mellan firmorna och
under medverkan av deras branschorganisation undanskaffats. Personne
hade ansett det vara sin oavvisliga plikt att rapportera detta förhållande
till priskontrollnämnden. Därvid hade Personne, såsom han gjort under hela
sin verksamhet som priskontorschef, utgått från att hans rapporter till priskontrollnämnden
icke vore offentliga handlingar. Personne hade därför icke
haft någon tanke på att söka ge sina rapporter en juridiskt oantastlig formulering,
något för vilket Personne såsom varande tekniker och affärsman
för övrigt saknade utbildning. Att hans uppfattning om rapporternas
icke offentliga natur vore riktig hade han också fått bekräftat vid studium
av kungl. kungörelsen den 8 december 1939 nr 835 jämförd med 21 § i lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Personne beklagade, att hans påstående i skrivelserna ifråga
möjligen fått en alltför kategorisk formulering, och insåge nu, att det varit

riktigare att fullständigt och i detalj framlägga samtliga de fakta, som
talade för hans uppfattning, och låta skrivelsernas mottagare själva draga
sina slutsatser. Den stora arbetsbörda, som åvilat Personne, i förening med
bristande juridisk skolning hade föranlett, att ett sådant förfaringssätt ej
kommit till användning. Beträffande brevet av den 26 oktober 1946 till
Holmgrens begravningsbyrå hänvisade Personne i första hand till sitt förut
avgivna yttrande. Framhållas kunde, att påståendet icke riktats till någon
utomstående och således icke heller på något sätt kunnat skada begravningsbyrån
ifråga. Personne beklagade ånyo, att brevet i rådande brådska
erhållit en så kategorisk formulering. Under åberopande av det anförda
hemställde Personne, att den gjorda anmälan icke måtte föranleda någon
åtgärd.

Efter tagen del av Personnes förklaring anförde Settergren i en hit ingiven
skrift följande.

Vad till en början anginge de s. k. beställningssedlarna ville Settergren
till belysning av dessas karaktär framhålla, att de icke vore inbördes lika.
Man förstode därav, att varje entreprenör själv ombestyrt tryckandet av
beställningssedlar samt att sedlarna icke centralt ordnats genom entreprenörernas
förening. I själva sakfrågan — nämligen det påstådda undanskaffandet
av sedlarna — hade Settergren hört sig för hos de i Malmö och
Lund bosatta entreprenörerna. Därvid hade i huvudsak framkommit
följande. Allenast två entreprenörer hade av Personne tillfrågats om anledningen
till att beställningssedlarna icke funnes kvar. Samtliga övriga
entreprenörer hade tillhandahållit beställningssedlarna. Mot bakgrunden
av dessa omständigheter framstode de av Personne framslungade beskyllningarna
i en än säregnare dager. Vid sidan av det sakförhållandet att nära
nog varenda entreprenör tillhandahållit beställningssedlarna måste man
hålla i minnet, att sedlarna icke, såsom Personne angåve, vore av någon
avgörande betydelse för utförande av priskontorets granskning. I de av
entreprenörerna utställda fakturorna återfunnes praktiskt taget samtliga
de poster, som angåves å beställningssedeln. Fakturan bleve fördenskull
det för kunden utskrivna exemplaret, och beställningssedeln hade
allenast tjänstgjort såsom kladd. Personne hade påstått, att det förefallit
som om beställningssedlarna försvunnit på order av entreprenörernas ombudsman.
Settergren ville då än en gång understryka, att han icke till
någon enda av förbundets medlemmar riktat någon dylik uppmaning.
Påståendet saknade grund. Till belysning av hur fjärran en dylik mentalitet
vore för Settergren ville Settergren framhålla, att han vid sammanträde
med förbundets medlemmar allvarligt erinrat dessa om nödvändigheten
att lämna myndigheterna alla begärda upplysningar, och denna
ståndpunkt — som uttalats långt innan Personne riktat sina beskyllningar
mot Settergren — hade Settergren understrukit inför de församlade

medlemmarna icke allenast med ord utan jämväl genom att slå näven i
bordet. Personne hade fördenskull saknat varje som helst fog för sina
anmärkningar och i alldeles särskild grad att rikta dem mot Settergren.
När så ändå skett, torde skälet vara det att Personne jämlikt anvisningar
från främmande håll till varje pris velat söka komma förbundet och dess
medlemmar till livs. Metoder av sådant slag borde icke få tillämpas i
för vårt näringsliv så betydelsefulla organ, som priskontoren utgjorde. En
chef, som läte sådant komma sig till last, vore ett allvarligt faromoment
i nuvarande för vårt näringsliv bekymmersamma tider. Vad därefter
anginge brevet till Holmgrens begravningsbyrå, kunde Settergren icke
finna, att Personne genom sina förklaringar lyckats förebringa någon godtagbar
ursäkt för sitt handlingssätt. Utan grund beskylldes företaget ifråga
för prisocker. Av de avgivna förklaringarna framginge, att priskontoret
varit ute i ogjort väder. Själv hade Settergren svårt att finna någon annan
psykologisk förklaringsgrund för det allvarliga misstaget än att priskontoret
förblindats i sin iver att söka leta fram anmärkningar mot förbundets
medlemmar.

I en till landsfogden i Malmöhus län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är upplyst, att Personne i egenskap av föreståndare för priskontoret
vid Malmöhus läns södra kristidsstyrelse den 26 oktober 1946 till
Holmgrens begravningsbyrå i Malmö avlåtit en skrivelse, däri Personne
betecknat firmans prissättning för ett utfört uppdrag såsom prisocker samt
anmodat firman att till priskontoret inkomma med förklaring. Sedan förklaring
avgivits av firman, har Personne i skrivelse den 8 november
1946 till firman förklarat sig anse det debiterade priset fullt motiverat.

Att på sätt som skett i berörda fall, utan hänsyn till att någon undersökning
i saken ännu icke företagits, i en ämbetsskrivelse beteckna en handling,
i förevarande fall prissättningen, såsom brottslig kan icke anses tilllåtligt.
Vad en statens myndighet i dylikt fall uttalar sker under ämbetsansvar
och får i allmänhetens ögon en helt annan betydelse än ett
uttalande från en enskild person. Då uttalandet ingalunda varit grundat
på faktiska förhållanden och ej heller såsom Personne velat göra gällande
kan betraktas såsom allenast en olycklig formulering, har Personne enligt
min mening genom detsamma visat oförstånd i tjänsten.

Vad därefter angår skrivelserna den 3 november 1945 och den 14 september
1946 har Personne i dessa skrivelser med hänsyftning på Settergren
såsom förbundets ombudsman gjort uttalanden, vilka måste anses i hög
grad kränkande för denne. Då dessa uttalanden icke kunna undgå att
betraktas såsom förgripliga, synes det mig uppenbart, att Personne genom

dem gjort sig skyldig till smädligt skrivsätt och därigenom visat oförstånd
i utövningen av sin tjänst.

Vad Personne anfört till försvar för de gjorda uttalandena synes mig
icke kunna lända honom till ursäkt. Med hänsyn härtill finner jag Personnes
påtalade förfarande därutinnan icke kunna undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Personne för
tjänstefel i anmärkta hänseenden samt därvid yrka ansvar enligt 25 kap.
17 § strafflagen. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande att i
målet föra talan.

Beträffande de av förbundet i övrigt anförda klagomålen fann jag
desamma icke föranleda någon vidare åtgärd från min sida.

Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet sedermera, efter det förste stadsfiskal
i staden förordnats, väcktes och utfördes av denne, yttrade i dom
den 20 augusti 1948 följande.

Genom att Personne på sätt som skett i skrivelsen till Holmgrens
begravningsbyrå betecknat byråns prissättning såsom prisocker har Personne
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. De i skrivelsen den 14
september 1946 till priskon trollnämnden med hänsyftning på Settergren
gjorda uttalandena finner rådhusrätten innefatta sådan kränkning av Settergren,
att Personne därigenom får anses hava visat oförstånd i tjänsten.
Däremot finner rådhusrätten icke att Personne genom skrivelsen den 3
november 1945 gjort sig skyldig till smädligt skrivsätt mot Settergren
eller att skrivelsen eljest avfattats i sådan form, att Personne på grund
härav är förfallen till ansvar.

Rådhusrätten ogillar åtalet såvitt avser skrivelsen till priskontrollnämnden
den 3 november 1945.

För uttalandena i skrivelserna den 26 oktober 1946 till Holmgrens
begravningsbyrå och den 14 september 1946 till priskontrollnämnden
dömer rådhusrätten Personne jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samt 4 kap.
1 och 2 §§ strafflagen för oförstånd i tjänsten såsom föreståndare för priskontoret
vid Malmöhus läns södra kristidsstyrelse till 15 dagsböter om 3
kronor, vilka böter tillfalla Kronan.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Olaga kvarhållande.

Vid granskningen av ett hit inkommet utdrag av den av landsfiskalen i
Hedströmmens distrikt förda liggaren över kvarhållna, för brott misstänkta
personer för tredje kvartalet 1947 fann jag anledning till anmärkning i fråga

om kvarhållande av två för ”olovligt och olaga fiske av kräftor” misstänkta
personer, smederna Gösta Eugen Starborg och Allan Härold Mörk,
båda i Gisslarbo, Bro-Malma socken.

Av en på grund därav införskaffad, den 14 augusti 1947 dagtecknad polisrapport,
som var undertecknad av kriminalkonstapeln vid statspolisen i
Västerås Gunnar Karlström, inhämtades följande.

Med anledning av ett till polischefen i ovannämnda landsfiskalsdistrikt
den 19 juli 1947 av okänd person telefonledes lämnat meddelande att flera
personer sysslade med kräftfiske i Gisslarboån invid Gisslarbo och att kräftor
förvarades i sumpar på olika platser i ån verkställde polischefen, landsfiskalsassistenten
Allan Jansson, den 21 och den 22 juli 1947 med biträde av
två fjärdingsmän undersökning å platsen.

Vid undersökningen uppgav fru Tyra Gustavsson i Gisslarbo, att hon
sedan någon vecka tillbaka förstått, att kräftfiske påginge i ån, och att hon
misstänkte Starborg och Mörk jämte en annan person för att ha fiskat
kräftor. Hon uppgav vidare, att hon sett någon av dem troligen mata sumpade
kräftor utanför en vassrugge vid Gisslarboåns strand omkring 400
meter norr om Gisslarbo gårds ekonomibyggnader. Fru Gustavsson misstänkte
även, att någon sump vore placerad i ån omedelbart utanför en gärdesgård
ned till ån nedanför nämnda ekonomibyggnader.

Vid därefter företagen draggning i ån anträffade polismännen 8 kräftmjärdar
på olika platser vid åstranden, vilka innehöllo tillsammans 100 kräftor.
Mjärdama voro fästade med snören vid käppar nedstuckna vid stranden.
Vid draggning intill åns östra strand påträffades omkring 40 meter norr om
den av fru Gustavsson utpekade platsen en sump innehållande 588 kräftor.
Samtliga kräftor och redskap beslagtogos, och kräftorna släpptes åter ut i
ån. Omkring 20 meter norr om sumpen anträffades på östra stranden en
kanot, vilken visade sig tillhöra Starborg, och cirka 2 meter från kanoten
anträffades ett flertal käppar av samma slag, som man använt till att utmärka
mjärdarna.

Den 22 juli 1947 vid 8.15-tiden anlände de tre polismännen till den plats
invid Gisslarboån strax norr om Gisslarbo samhälle, där sumpen anträffats,
för att fortsätta undersökningen, närmast genom att bevaka det aktuella
vattnet. Samtidigt med polismännen anlände Starborg till platsen på cykel.
Då han fick se polismännens bil, kastade han sin cykel i ett snår och begav
sig över ett gärde ned till ån, där han tog sin kanot och paddlade först ett
100-tal meter uppåt ån (norrut) och därefter nedåt. Vid draggningar, som
därefter företogos av fjärdingsmännen, anträffades klockan 11.15 utmed
åns östra strand omedelbart utanför den av fru Gustavsson utpekade vassruggen
en sump innehållande 034 kräftor. Kräftorna utsläpptes i ån och
sumpen beslagtogs. Omkring 10 meter norr om denna sump anträffades
ytterligare en sump, som var tom. Även denna sump beslagtogs. Utmed åns
östra strand cirka 250 meter norr om Gisslarbo gård anträffades ytterligare

en kräftmjärde, innehållande 16 kräftor. Mjärden beslagtogs och kräftorna
släpptes ut i ån.

Enligt rapporten hade den ene av fjärdingsmännen, då han kommit roende
i ån, mött Starborg och Mörk i den förres kanot. Vid mötet hade de sagt
något om de sumpar, som fjärdingsmannen medfört i båten. Mörk hade
yttrat: ”Visst var det den där, som låg här.” (De hade mötts ungefär mitt
emellan de platser, där sumparna med kräftor anträffats.) En stund senare,
då fjärdingsmannen fortfarande var ensam i båten, hade Starborg kommit
ned till åstranden och begärt att få tala med denne. Därvid hade Starborg
uppgivit, att polismännen tagit en sump, som tillhörde honom och som han
ville ha tillbaka. Starborg hade framhållit, att polismännen kunde hålla sig
till de redskap, som innehölle kräftor, och låta resten vara ifred. Starborg
hade därefter utpekat en rektangulär sump och sagt: ”Den där ska jag ha
tillbaka. Det är farligt att göra sådär och jag ska anmäla er.” Efter det fjärdingsmannen
lovat, att intet som vore Starborg tillhörigt skulle förkomma,
hade Starborg avlägsnat sig.

Sedan polischefen därefter begärt biträde från statspolisen i Västerås med
utredning i saken, verkställdes ytterligare utredning av kriminalkonstapeln
Karlström, varvid följande förekom.

Sedan det framkommit, att såväl Starborg som Mörk år 1946 dömts till
böter för kräftfiske, anhöllos de båda männen och fördes till polisstationen
i Köping för förhör. Mörk anhölls den 30 juli 1947 klockan 12.40 och Starborg
anhölls samma dag klockan 15.30.

Starborg, som var född år 1916, uppgav vid förhör, att han vore son till
en pressverksarbetare i Gisslarbo och dennes hustru, att han sedan år 1946
vore gift och hade en 4 månader gammal son, att han vore anställd vid
Riddarhytte aktiebolags smedja i Gisslarbo samt att han, sedan han slutat
fortsättningsskolan i Gisslarbo, hela tiden varit anställd hos samma arbetsgivare
och därvid huvudsakligen arbetat i smedjan i Gisslarbo. Enligt egen
uppgift hade Starborg tidigare ådömts böter för det han ”förtärt sprit på
allmän plats” samt år 1946 för kräftfiske på annans vatten under otillåten
tid.

Mörk, som var född år 1916, uppgav vid förhör, att han vore son till en
numera avliden stenarbetare och dennes hustru, nu boende å Herrgården,
Gisslarbo, att han vore ogift och bodde i egen lägenhet vid bruket i Gisslarbo,
att han redan mellan de sista terminerna i fortsättningsskolan i Gisslarbo
haft anställning vid Riddarhytte aktiebolag och sedan varit anställd
vid detta bolag hela tiden med undantag för ett år omkring 1938, då han
arbetat vid fabrik i Köping, samt att han nu arbetade vid bolagets smedja
i Gisslarbo. Han hade enligt egen uppgift icke tidigare straffats för annan
förseelse än kräftfiske på otillåten tid, för vilken förseelse han dömts till
böter år 1946.

Vid förhör med Starborg den 30 juli 1947 förnekade denne all kännedom

om något kräftfiske i Gisslarboån under år 1947. Trots upprepade anmaningar
att tala sanning vidhöll han — enligt rapporten — dessa uppgifter.

Ånyo hörd den 31 juli 1947 uppgav Starborg: Han brukade fiska litet
i Gisslarboån, och då brukade han alltid fiska med spö eller drag, vilket
senare han rott med kanot. I övrigt brukade han fiska i Lundbysjön, där
han hade fiskerätt. Där brukade han fiska med nät, kast er (mjärde) och
ståndkrok. Under sommaren 1947 hade han icke fiskat i Gisslarboån med
annat redskap än spö och drag. En av de sumpar (den tomma), som beslagtagits
av polisen den 22 juli 1947 i Gisslarboån, tillhörde Starborg. Han
hade haft den liggande i ån något norr om Gisslarbo, ty han hade använt
den till att sumpa mört uti. Det vore mest på våren och hösten som han
hade mört sumpad, men sumpen hade blivit stående där sedan sistlidna
vår, och det hade icke blivit något av att taga upp den. Han hade tänkt,
att den skulle rosta mindre, om den finge stå kvar i vattnet. Han hade
paddlat förbi platsen många gånger under sommaren och sett den käpp,
vid vilken sumpen varit fästad, och han hade tagit för givet att sumpen då
också legat kvar, men han hade aldrig förvissat sig därom. Han förnekade,
att han hade någon mer sump liggande i Gisslarboån.

Vid förhör senare samma dag medgav Starborg, att han i mindre skala
fiskat kräftor för eget behov, och uppgav därom följande: Torsdagen den 24
och fredagen den 25 juli 1947 hade han i Gisslarboån strax söder om Trunsbo
i Heds socken fiskat sammanlagt 3—4 tjog kräftor. Han hade fyra kräfthåvar
i sin vedbod, och av dessa hade han använt två till ovannämnda
fiske. Lördagen den 26 juli hade kräftorna kokats i bostaden, och han och
hans hustru hade ätit upp dem samtliga under kvällens lopp. Starborg förnekade,
att han gjort sig skyldig till något mera otillåtet kräftfiske under
1947. Däremot visste han, att även Mörk fiskat kräftor och ätit dem tillsammans
med tre flickor den 26 juli.

Vid ytterligare förhör den 31 juli erkände Starborg, att han fiskat de kräftor,
som av polisen anträffats i sumpar i Gisslarboån. Starborg frågade först,
hur de anträffade sumparna sågo ut och om det var en hopsydd gammal
trådmjärde och en oval trådsump, och sedan han fått jakande svar, uppgav
han, att såväl sumparna som kräftorna tillhörde honom.

Härefter lämnade Starborg en i polisrapporten närmare återgiven redogörelse
för ifrågakomna kräftfiske, som han utan tillstånd påbörjat den 14
juli 1947 i ovannämnda bolags fiskevatten i Gisslarboån. Han uppgav, att
han vid kräftfisket varit ensam, och förnekade, att någon annan person
varit delaktig i hans fiske. Starborg uppgav slutligen, att han i en tidning
läst att polisen tagit hand om nio mjärdar. Sju av dessa tillhörde honom,
varför de båda övriga måste tillhöra någon annan, för honom okänd person.
Starborg hade ämnat äta en stor del av kräftorna själv, men resten hade
han tiinkt sälja för att få någon förtjänst. Han hade ämnat begära samma

pris som övriga kräftfiskare. Om han lyckats få tag i något kräftvatten att
hyra, så skulle han även ha sålt till någon restaurang eller dylikt.

Efter förhörens avslutande frigavs Starborg, enligt polischefens beslut,
den 31 juli 1947 klockan 23.30.

Mörk hördes i saken den 30 juli 1947, varvid han, efter att till en början
ha förnekat all kännedom om något kräftfiske under år 1947, medgav, att
han fiskat en del kräftor för eget behov. Mörk berättade därefter följande:
Han hade under år 1947 fiskat kräftor för att ha till en ”skiva”, som skulle
hållas sedan det blivit lovligt att fiska kräftor. Med troligen tre kräftmjärdar
hade han fiskat upp 3—4 tjog kräftor och lagt ned dem i en sump i ån nedanför
Gisslarbo såg, där han sedan matat dem. Han hade matat dem
i två dagar, och sålunda skulle de ha fiskats upp för endast två dagar
sedan. Han hade talat om för de andra ”grabbarna”, att han skulle fiska
kräftor till en ”skiva”,

Sedan Mörk erbjudit sig att visa ut den plats i Gisslarboån, där denna
sump var gömd, företogs resa dit. På platsen begav sig Mörk ut på en
brygga, som byggts på en timmerläns i ån nedanför sågverket, och där började
han leta i vattnet genom att sticka ned ena armen. Efter en stund
uppgav han dock, att sumpen måste ha blivit omhändertagen av någon annan,
ty han kunde icke återfinna den. Endast en liten bit av en järntråd,
som var fastgjord i bryggan, fanns kvar, och i denna hade sumpen varit
fastsatt enligt Mörks utsago. Sumpen kunde icke återfinnas, men vid undersökning
anträffades på åns botten i närheten av bryggan ett 10-tal döda
kräftor, vilka voro röda i skalen som om de hade kokats. Mörk sade sig
icke ha någon kännedom om dessa kräftor och sade sig icke kunna förstå,
vem som tagit bort hans sump.

Vid därpå följande förhör i Köping uppgav Mörk beträffande dessa kräftor
följande: Hemma i sin vedbod hade han fem kräftmjärdar, som han
köpt sommaren 1946. Av dessa mjärdar hade han lördagen den 26 juli 1947
lagt ut tre stycken i Gisslarboån utmed stränderna i närheten av sågen. Till
bete hade han använt mörtar, som han fiskat upp samma dag. På söndagsmorgonen
hade han tagit upp mjärdarna och fått närmare 3 tjog kräftor i
dem. Dessa kräftor hade han lagt ned i en sump, som han själv tillverkat på
torsdagen eller fredagen i samma vecka av trådnät. Han hade sedan haft
sumpen stående på den plats invid länsen i ån, som han utpekat vid besöket
där, och han hade matat kräftorna med döda mörtar på måndagen
och tisdagen. Mörk förnekade, att han hade kännedom om något annat
kräftfiske under år 1947.

Sedan Mörk den 1 augusti 1947 fått veta att förhörsledaren satt inne med
uppgifter därom, att Mörk tillsammans med tre flickor hållit ”kräftskiva”
lördagen den 26 juli, erkände Mörk, att han tillsammans med tre flickor
ätit kräftor nämnda dag. Dessa kräftor hade han fiskat natten mellan den
25 och den 26 juli. Då hade han nämligen även haft de tre kräftmjärdarna

liggande ute i ån nedanför landsvägen men norr om sågen, och då han vittjat
dem vid 7.30-tiden på morgonen, hade han funnit omkring 3 tjog i mjärdarna.
Dessa kräftor hade han först haft liggande i den omtalade sumpen,
men någon gång under eftermiddagen hade han hämtat dem till sin bostad.
Enligt överenskommelse hade de tre flickorna kommit hem till Mörk på
lördagskvällen, och då hade han bjudit dem på kräftor innan de gått till en
nöjestillställning. Även vid återkomsten därifrån hade de ätit en del kräftor,
och på söndagsmorgonen hade Mörk hällt ut resten i ån på den plats invid
länsarna, där de döda kräftorna anträffats.

Mörk vidhöll, att han även fiskat de kräftor, som han tidigare uppgivit
sig ha sumpat i ån. Sammanlagt skulle han sålunda fiskat upp mellan 5 och
6 tjog kräftor på Riddarhytte aktiebolags vatten i Gisslarboån under otilllåten
tid.

Efter beslut av polischefen frigavs Mörk den 1 augusti 1947 klockan 11.30.

Enligt ovanberörda liggare över kvarhållna hade Starborg och Mörk anhållits
den 30 juli 1947, den förre klockan 15.30 och den senare klockan 12.40.
Sedan anmälan därom inkommit till häktningsmyndigheten klockan 17,
hade beslut om deras kvarhållande meddelats klockan 20. Beslut om lösgivning
hade enligt liggaren meddelats i fråga om Starborg den 31 juli
klockan 23.30 och i fråga om Mörk den 1 augusti klockan 11.30. Beträffande
såväl Starborg som Mörk innehöll liggaren därjämte i anmärkningskolumnen
följande anteckning: Den anhållne lösgavs sedan han vidgått att olovligen
och på olaga tid ha fiskat kräftor i Gisslarboån.

Sedan jag anmodat landsfiskalen i Hedströmmens distrikt att till mig inkomma
med förklaring rörande det förhållandet att Starborg och Mörk
kvarhållits för brott, varå allenast fängelse kunnat följa, avgav t. f. polischefen
Tord Widebeck, vilken under tiden den 28 juli — den 16 augusti
1947 uppehållit de med landsfiskalstjänsten i distriktet förenade polis- och
åklagargöromålen, yttrande i ärendet. I yttrandet anförde Widebeck följande.

Såsom framginge av den upprättade polisrapporten hade redan vid Widebecks
tillträde av förordnandet såsom polischef undersökningar och draggningar
företagits i Gisslarboån, därvid ett större antal sumpade kräftor jämte
fångstredskap anträffats. Misstankarna hade redan då varit riktade mot
Starborg och Mörk, så mycket mer som dessa föregående år åtalats och
bötfällts för samma slags brott. För de flesta Gisslarbobor syntes det ha
varit en känd sak att Starborg och Mörk hade för vana att olovligen fiska
i Gisslarboån, något som väckt ont blod hos den laglydiga befolkningen.
Efter Widebecks inträde i tjänsten hade undersökningarna fortsatts med
biträde av statspolis. Sedan undersökningsledaren, kriminalkonstapeln Karlström,
meddelat Widebeck, att han ansåge det menligt för utredningens behöriga
gång att Starborg och Mörk hade obegränsad möjlighet att undan -

röja de bevis mot dem, som till äventyrs kunde påträffas i form av identifierbara
sumpar, fångstredskap eller dylikt, hade Widebeck, under hänsynstagande
till de försvårande omständigheter som förelågo på grund av misstanken
om upprepat brott, beslutat, att de bägge männen skulle anhållas
och höras i avvaktan på resultatet av den pågående undersökningen. Visserligen
hade ifrågavarande brott ej kunnat förskylla högre straff än fängelse,
men då enligt Widebecks förmenande kollusionsrisken varit uppenbar, hade
Widebeck ansett ett kvarhållande väl motiverat och nödvändigt för utredningens
behöriga slutförande. Starborg och Mörk hade därför anhållits på
uPPgiyna tider. Pa olika tider hade de vidgått, att de gjort sig skyldiga till
olovligt och olaga fiske av kräftor, varefter de lösgivits.

I en till landsfogden i Västmanlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall meddelades, bland annat, vissa bestämmelser om befogenhet för polismyndighet
att vid undersökning rörande begånget brott taga i förvar för
brottet misstänkt person utan att häktning skedde. För kvarhållande i dylikt
fall var emellertid, såsom av 19 § 12 punkten i sagda förordning framgick,
en förutsättning att det brott, för vilket personen misstänktes, kunde
tänkas leda till häktning.

Beträffande häktningsinstitutet var vid ifrågavarande tid i 19 § 5 punkten
ovannämnda promulgationsförordning stadgad en ovillkorlig häktningsskyldighet
beträffande person, som misstänktes hava begått brott, varå
straffarbete, dock ej under två år, efter lag kunde följa, I 6 punkten av
samma paragraf föreskrevs vidare, att om någon misstänktes hava begått
brott, som var ringare än i 5 punkten sades men varå dock straffarbete
efter lag följa kunde, han fick i häkte tagas, men att om en sådan person
hade ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller
yrke och det ej skäligen kunde befaras, att han avveke eller att han genom
undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrade,
han skulle på fri fot lämnas. I andra stycket av samma punkt hette det,
att om den, som ej hade stadigt hemvist, misstänktes för brott, som ringare
vore än förut sagts, men varå dock fängelse efter lag följa kunde, och förekomme
emot honom skälig anledning att han avveke, finge han ock i häkte
tagas.

De anförda bestämmelserna torde oförtydbart giva vid handen att en
person, som hade stadigt hemvist, ej kunde häktas såvida icke strängare
straff än fängelse kunde följa å brottet. Då såsom ovan sagts ett villkor för
kvarhållande var, att brottet kunde tänkas leda till häktning, måste det ha

varit otillåtet att kvarhålla en bofast person för utredning om brott, som
ej var belagt med strängare straff än fängelse.

I 24 kap. 14 § strafflagen stadgas straff för den, som olovligen fiskar i annans
fiskevatten. Straffet är böter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, fängelse i högst sex månader.

Enligt 6 § kungl. fiskeristadgan den 17 oktober 1900 är fiske efter kräftor
regelmässigt förbjudet från och med den 1 januari till klockan C e. m. den
7 augusti samt från och med den 1 november till och med den 31 december.
Överträdelse av detta förbud straffas enligt 22 § samma stadga med böter
från och med 5 till och med 200 kronor.

I förevarande fall är upplyst, att Starborg och Mörk den 30 juli 1947
anhållits och införts till polisstationen i Köping såsom misstänkta för kräftfiske
å otillåten tid i annans fiskevatten. Sedan de hörts i saken av statskriminalkonstapeln
Karlström, har Widebeck i egenskap av tillförordnad
polischef och åklagare i Hedströmmens landsfiskalsdistrikt samma dag
klockan 20 bestämt, att Starborg och Mörk skulle kvarhållas å polisstationen
i avbidan på ytterligare utredning i saken. Starborg och Mörk ha därefter
kvarhållits i arrest till dess de var för sig erkänt de förseelser, för vilka
de anhållits, varpå de frigivits Starborg på kvällen den 31 juli klockan 23.30
och Mörk den 1 augusti klockan 11.30.

Såsom av vad jag ovan anfört framgår ha de brott, för vilka Starborg
och Mörk misstänkts, icke kunnat förskylla strängare straff än fängelse. Vid
sådant förhållande har häktning av de misstänkta, vilka båda hade stadigt
hemvist, icke kunnat tänkas ifrågakomma. Därmed måste också vara klart,
att polismyndigheten varit betagen all rätt att för ytterligare utredning
kvarhålla Starborg och Mörk. Widebeck har icke heller gjort gällande, att
det varit ifrågasatt att Starborg och Mörk skolat häktas. Till försvar för
kvarhållandena har Widebeck huvudsakligen åberopat, att kollusionsrisk
ansetts föreligga därigenom att de misstänkta, om de fått vara på fri fot,
kunnat undanröja ”de bevis mot dem, som till äventyrs kunde påträffas i
form av identifierbara sumpar, fångstredskap eller dylikt”. Bortsett från att
sådana sumpar och fångstredskap tillvaratagits i stor omfattning redan
före Starborgs och Mörks anhållande må här allenast framhållas, att kollusionsrisk
icke kan utgöra laga skäl för kvarhållande av person, som har
stadigt hemvist, då fråga är allenast om brott, som ej kan förskylla svårare
straff än fängelse. Utredningen giver snarare vid handen, att kvarhållandena
skett närmast för att framtvinga erkännanden från Starborg och Mörk
av de upptäckta brotten. De i anmärkningskolumnen i liggaren över kvarhållna
gjorda anteckningarna synas mig därutinnan giva ett klart besked.
Kvarhållandena ha under dylika förhållanden varit uppenbart rättsstridiga.
Starborg och Mörk ha därigenom för brott, som regelmässigt föranleda allenast
bötesstraff, berövats friheten under avsevärd tid. Jag finner därför
Widebecks förfarande icke kunna undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Widebeck för
tjänstefel i anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 17 och
18 §§ samt 15 kap. 10 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ samma
lag. Tillfälle borde beredas Starborg och Mörk att i målet föra talan.

Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt, varest åtalet anställdes
och Mörk yrkade skadestånd av Widebeck med 100 kronor, yttrade i dom
den 9 september 1948 följande.

Då Starborg och Mörk hade stadigt hemvist och anledning ej förekom att
de skulle avvika, saknade Widebeck laga skäl att förordna om deras kvarhållande
för ovan omförmälda brott, å vilka enligt lag icke kunnat följa
högre straff än fängelse. Utredningen i förevarande mål giver vid handen,
att Widebeck felaktigt antagit att han ägt förordna om Starborgs och
Mörks kvarhållande för fortsatt utredning och för att hindra dem från att
undanröja bevisning. Häradsrätten finner, att Widebeck icke kan undgå
ansvar enligt de av åklagaren åberopade lagrummen för oförstånd i tjänsten
som tillförordnad polischef och åklagare i Hedströmmens landsfiskalsdistrikt
samt för brott mot 15 kap. 10 § strafflagen. Häradsrätten anser dock, att
omständigheterna äro i viss mån förmildrande för Widebeck.

Häradsrätten finner Widebeck vara pliktig att ersätta Mörk för det lidande,
som må hava blivit Mörk tillskyndat genom frihetsberövandet. Häradsrätten
anser, att Mörk härutinnan kan anses skäligen gottgjord med 20
kronor.

Häradsrätten dömer Widebeck, jämlikt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt
15 kap. 10 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, för
oförstånd i tjänsten och olaga kvarhållande av Starborg och Mörk att till
Kronan utgiva 15 dagsböter, varje dagsbot om 5 kronor.

Widebeck förpliktas att till Mörk i skadestånd utgiva 20 kronor.

Därjämte förordnade häradsrätten, att ersättningen — 12 kronor 60 öre
— till ett i målet hört vittne skulle stanna på statsverket.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

7. Felaktig handläggning av rättegångsmål.

Till Årstads och Faurås tingslags häradsrätts sammanträde den 9 januari
1947 instämde landsfiskalen Fritz Herlog, å tjänstens vägnar, chauffören
Stig Olsson i Hökön med yrkande om ansvar å honom för fyndförseelse.
I stämningen, som var dagtecknad den 19 december 1946, angavs den
åtalade förseelsen sålunda: I juni månad 1945 hade lantbrukaren Oskar
Svensson i Folkared, Sibbarps socken, frånstulits diverse delar till en honom
tillhörig personbil. I maj månad 1946 hade Olsson, enligt egen uppgift, i

Folkared upphittat eu säck, som skulle ha innehållit en generator, en startmotor,
en hastighetsmätare, en fläkt med fläkthjul och en wire. Dessa bildelar
syntes med största sannolikhet härröra från den av Svensson ägda
bilen. Olsson hade emellertid underlåtit att hos polismyndigheten i orten
anmäla fyndet.

Ansvar yrkades, enligt stämningen, jämlikt 1 och 5 §§ lagen den 22 april
1938 om hittegods och 22 kap. 8 § strafflagen.

Målet företogs å utsatt dag till handläggning inför häradsrätten under
ordförandeskap av tingsnotarien Bertil Holmquist. Därvid inställde sig i
aklagarens närvaro Olsson personligen, varjämte Svensson och traktorägaren
Arne Bengtsson i Gödeby, till vilken Svensson dåmera försålt ovannämnda
bil, inställde sig såsom målsägande.

Herlog ingav en av polismannen i Okome in. fl. socknars polisdistrikt
Sjunne Svensson upprättad polisrapport, av vilken bland annat framgick
följande.

Den 28 oktober 1946 hade Oskar Svensson till polismyndigheten anmält,
att från en honom tillhörig personbil vid något tillfälle under juni
månad 1945 avmonterats och tillgripits vissa delar, såsom generator, fläkt
med fläktrem, startmotor, strömfördelare, hastighetsmätare, strömbrytare,
amperemätare, batteri samt diverse kopplingar för bromsar och bensinmätare.
Det stulnas värde uppskattades till omkring 300 kronor. Bilen hade
Svensson förvärvat på våren 1944. I juli eller augusti månad 1945 hade
han försålt bilen till Bengtsson under villkor att, om de stulna delarna
kunde återfinnas, dessa skulle ingå i köpet och tillhöra Bengtsson. Svensson
hade någon dag i slutet av oktober månad 1946 av Bengtsson fått
höra, att Olsson, som vid olika tillfällen under åren 1945 och 1946 vistats
hos sin moster fru Arvidsson i Gödeby, sålt skrot till skrothandlaren Fritz
H. Johansson i Folkared samt att skrotet bestått av bildelar m. m. Svensson
hade därigenom fattat misstankar mot Olsson och anmält saken till polisen.

Olsson hade vid förhör den 10 november 1946 uppgivit följande: Någon
dag i maj månad 1946, då han varit hemma på en tids tjänstledighet från
militärtjänst, hade han på kvällen omkring klockan 23 vid färd med cykel
från Tvååker till Gödeby hittat en säck innehållande bildelar. Säcken hade
upphittats på vägen omkring 10 meter norr om vägskälet Folkared—
Tvååker vid Risen i Sibbarps socken. Säcken hade varit knuten på två ställen.
I bottenfacket hade funnits en generator, en fläkt med fläkthjul, en
startmotor samt en wire. I det översta facket hade legat en liastighetsmätare
och en strömfördelare. Sedan Olsson undersökt innehållet i säcken,
hade han lagt den i gräset väster om vägen på ett avstånd av omkring 3
meter från vägkanten, där han låtit den ligga i två dagar. Efter denna tid
hade han hämtat säcken och tagit den med sig till sin tillfälliga bostad hos
fru Arvidsson, där han sedan förvarat bildelarna. Olsson hade icke anmält
eller omtalat för någon, att han upphittat säcken. Någon förklaring därtill

,j ./UHtiticov\bu

kunde han icke lämna. Han vore dock medveten om att anmälan om saken
bort göras. Då Olsson hittade säcken, hade han fått den uppfattningen att
någon skrothandlare, som färdats med bil, tappat den. Han hade därför
lagt den vid sidan om vägen och låtit den ligga i två dagar för att kunna
återlämna den, om ägaren anträffades. Säcken, som bildelarna legat i, hade
Olsson sedan icke förvarat. På vindsutrymmet, där Olsson förvarat bildelarna,
hade legat även andra delar till bilar såsom växellåda, bensintank,
verktygslåda och strålkastare m. m. Dessa delar hade Olsson inköpt
under år 1944 av en namngiven byggmästare. En bilmotor, som han förvärvat
tillsammans med ovannämnda delar, hade han sålt till skrothandlaren
Johansson. Övriga delar såsom elektrisk ledningstråd, radiodelar och
cykeldelar, som Olsson förvarat på vindsutrymmet, hade kommit i hans
ägo under den tid han innehaft radioverkstad i Tvååker. ''Han hade icke
haft någon kännedom om att delar blivit stulna från en bil i Folkared,
tillhörande Oskar Svensson.

Bengtsson hade uppgivit: Sedan Bengtsson erhållit kännedom om att
Olsson sålt bilskrot till Johansson, hade Bengtsson misstänkt Olsson för
stölden av ifrågavarande bildelar och trott, att Olsson förvarade dessa hos
fru Arvidsson i Gödeby. Då en Bengtssons broder den 24 oktober 1946
utfört tröskning hos fru Arvidsson, hade han vid arbetet med transport av
säd till ett vindsutrymme i bostadshuset iakttagit bildelar in. in. Bengtsson
och brodern hade en kort tid därefter besökt fru Arvidsson i avsikt att
om möjligt utröna, om de stulna bildelarna kunde finnas på vindsutrvmmet,
till vilket Bengtsson och hans broder också erhållit tillträde. Bengtsson
hade genast hittat en strömfördelare, som han känt igen såsom tillhörande
den av honom inköpta bilen. De hade genast avbrutit sökandet och såsom
lån medtagit den hittade strömfördelaren. En närboende till Bengtsson,
jordbruksarbetaren Sigurd Johansson i Vagnkulla, hade någon tid efter det
Bengtsson förvärvat bilen omtalat, att han jämte en broder på kvällen
efter det Bengtsson transporterat hem bilen uppehållit sig i närheten av den
redskapsbod däri bilen stått, varvid de iakttagit två cyklister som stannat
och gått runt boden samt efter en stund färdats mot Tvååker.

Bengtsson hade undersökt de av Olsson upphittade bildelarna, vilka förvarades
hos polismannen Svensson, varvid han konstaterat, att delarna
voro de, som stulits från den av honom inköpta bilen.

Hörd i målet förklarade Olsson, att han vidhölle sina till polisrapporten
antecknade uppgifter och erkände att han icke anmält fyndet till polismyndighet.
Enär han saknat kännedom om vem som vore ägare till godset,
hade han ej heller kunnat underrätta denne.

Herlog anförde enligt domboken i målet: Olsson hade hittat godset i maj
månad 1946 men hade ännu i slutet av oktober månad samma år, då polisundersökning
i saken inletts, icke vidtagit någon åtgärd för att anmäla

fyndet. Vid sådant förhållande vore det enligt Herlogs mening ställt utom
tvivel, att Olsson haft för avsikt att tillägna sig godset. Herlog hemställde
förty, att Olsson måtte fällas till ansvar för olovligt förfogande.

Olsson genmälde: Han bestrede att han gjort sig skyldig till olovligt förfogande.
Hans underlåtenhet att anmäla fyndet hade berott på ren glömska,
och han ville i detta sammanhang framhålla, att han under våren och
sommaren 1946 varit inkallad till militärtjänstgöring.

Herlog anmärkte, att Olsson under maj—juli månader 1946 på grund
av rymning varit frånvarande från det regemente han tillhört.

Olsson vitsordade riktigheten av denna uppgift men ville icke omtala
var han vistats under nämnda tid.

Sedan Bengtsson i egenskap av målsägare hemställt, att häradsrätten i
sitt utslag måtte föreskriva att Bengtsson ägde utfå ifrågavarande gods,
förklarade Svensson, att han, som vore säker på att de hos Olsson anträffade,
av Svensson undersökta bildelarna vore identiska med dem som frånstulits
honom, icke gjorde anspråk på delarna. Mellan Svensson och Bengtsson
hade avtalats, att de stulna delarna, därest dessa komme tillrätta,
skulle tillfalla Bengtsson.

Efter enskild överläggning meddelade häradsrätten utslag i målet. I utslaget
yttrade häradsrätten följande.

I målet vore upplyst att Olsson, som i maj månad 1946 å allmän väg
inom Sibbarps socken påträffat och omhändertagit en säck innehållande åtskilliga
bildelar, underlåtit att därom göra anmälan till polismyndighet. På
grund därav och då av utredningen finge anses framgå att Olsson haft för
avsikt att tillägna sig godset, prövade häradsrätten rättvist döma Olsson,
jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen, att för olovligt förfogande böta 25 dagsböter
å 2 kronor 50 öre, vilka böter skulle tillfalla Kronan. Vidkommande
av Bengtsson framställt yrkande att utbekomma förenämnda bildelar funne
häradsrätten skäligt medgiva Bengtsson såsom ägare av den bil, vartill
delarna hörde, att omhändertaga desamma; dock med annan öppen lämnad
rätt att i mån av befogenhet göra gällande anspråk å godset ifråga.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Vid en av mig den 10 juni 1947 företagen inspektion av Hallands mellersta
domsagas kansli iakttog jag, att omförmälda mål handlagts under
ordförandeskap av tingsnotarien Holmquist, ehuru denne innehaft förordnande
såsom ordförande i rätten allenast jämlikt 18 § andra stycket domsagostadgan.
Jag anmärkte därvid, att Holmquist saknat behörighet att
handlägga mål angående ansvar för brott, varå, såsom fallet vore i fråga
om olovligt förfogande, kunde följa frihetsstraff. Tillika anmärkte jag, att
av anteckningarna i domboken icke framginge, att frågan om åtal mot
Olsson för olovligt förfogande prövats av landsfogden i länet.

Sedan jag därefter med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen
förda protokollet anmodat Holmquist att till mig inkomma med yttrande,
anförde Holmquist följande.

Herlog hade i den utfärdade stämningen yrkat ansvar å Olsson för fyndförseelse.
Inför häradsrätten, i vilken Holmquist vid handläggningen av
nämnda mål varit ordförande, hade Herlog — enligt vad domboken utvisade
— utökat sin talan att avse ansvar för olovligt förfogande. Olsson
hade också dömts för olovligt förfogande till 25 dagsböter å 2 kronor 50 öre.
Enligt vad som meddelats Holmquist uppgåve Herlog sig icke hava vid
häradsrätten yrkat ansvar å Olsson för olovligt förfogande. Oaktat detta
påstående förvånade Holmquist, ville Holmquist icke betvivla sanningsenligheten
därav och måste därför med beklagande konstatera, att han
tydligen missuppfattat Herlog. Tyvärr hade Holmquist samtidigt förbisett,
att landsfogdens medgivande till åtal — med hänsyn till Holmquists
uppfattning av ansvarsyrkandet — varit erforderligt ävensom att Holmquist
icke varit behörig att handlägga målet, därest ansvar för olovligt förfogande
ifrågakomme. Olsson torde emellertid icke genom Holmquists förfarande
ha åsamkats skada, enär anledning saknades till antagande att
bötesstraffet blivit lägre, därest Olsson fällts till ansvar för fyndförseelse.
Holmquist vore nu medveten om att han förfarit felaktigt i de av J. O.
anmärkta hänseendena men ville — med åberopande av vad han till förklaring
anfört — hemställa, att J. O. måtte låta bero vid de framställda
anmärkningarna, vilka Holmquist för framtiden skulle ställa sig till efterrättelse.

På anmodan av mig inkom dåvarande landsfogden Erik Vinberg med
yttrande från Herlog i fråga om den sist omförmälda inspektionsanmärkningen
ävensom med eget utlåtande.

I det avgivna yttrandet anförde Herlog följande.

Någon dag innan Herlog utfärdat stämningen å Olsson hade Herlog ombett
häradshövdingen i domsagan John Samuelson att efter tagen del av
polisutredningen giva Herlog ett råd, huruvida åtal kunde yrkas efter annat
lagrum än 22 kap. 8 § strafflagen. Med hänsyn till vad vid utredningen
framkommit och Olssons bestridande hade Samuelson uttalat, att åtal
syntes böra väckas endast enligt nyssnämnda lagrum. Såsom stämningen
utvisade hade Herlog också anhängiggjort talan mot Olsson enligt 22 kap.
8 § strafflagen och då alltså icke haft någon anledning att underställa
åtalsfrågan landsfogdens prövning. Under målets handläggning den 9
januari 1947 hade från Herlogs sida icke förekommit något ändrat yrkande
i fråga om ansvaret. Däremot hade Herlog fällt något yttrande om att det
vore sannolikt eller troligt, att Olsson hade tänkt behålla de upphittade
sakerna. Memorialprotokollet innehölle en anteckning därom men icke
någon uppgift om att Herlog skulle ha yrkat ansvar å Olsson för olovligt

förfogande eller enligt 22 kap. 4 § strafflagen. Då Holmquist uppläst häradsrättens
utslag av innehåll att Olsson ådömts ansvar för olovligt förfogande,
hade Herlog blivit förvånad, eftersom detta ju icke överensstämt med
stämningsyrkandet. Holmquists anteckning i domboken att Herlog, innan
målet överlämnats för utslag, framställt yrkande om ansvar å Olsson för
olovligt förfogande kunde (Herlog icke förklara. Antagligen hade Holmquist
genom något beklagligt misstag eller hörfel fått den uppfattningen,
att Herlog med sitt yttrande — att Olsson tänkt behålla sakerna — avsett
att ändra det i stämningen framställda ansvarsyrkandet.

Vinberg anförde i sitt utlåtande följande.

Vid inspektion hos Herlog den 13 juni 1947 hade Vinberg uppmärksammat
det i fråga om Herlogs ansvarstalan förelupna felet, varom anteckning
skett i Vinbergs diarium. Herlog hade då upplyst, att fallet beaktats
vid J. 0:s inspektion. Samtidigt hade han lämnat en redogörelse för omständigheterna
i saken, vilken motsvarade vad han i sin förklaring nu anfört.
Sedan Vinberg genomgått handlingarna i målet och med hänsyn till
att J. O. beaktat ärendet hade Vinberg icke funnit sig böra vidtaga annan
åtgärd än att erinra Herlog om angelägenheten därav att i framdeles
möjligen förekommande fall, där tveksamhet kunde råda huruvida 22 kap.
4 § eller 22 kap. 8 § strafflagen vore tillämplig, underställa ärendet landsfogdens
prövning. Därest så förfores, funnes möjligheten att lämna åtalsmedgivande
att användas där i på stämningsstadiet tveksamma fall under
handläggningen tillkomme någon omständighet, vilken hänförde brottet
under lagrum som erfordrade åtalsprövning. Med hänsyn till Herlogs förklaring
torde något direkt felaktigt förfarande icke föreligga från hans
sida. Vinberg hemställde, att vad i ärendet förekommit icke måtte giva
anledning till åtgärd mot Herlog.

Anmodad att yttra sig i anledning av Herlogs förklaring hänvisade Holmquist
till vad han tidigare anfört i ärendet.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 1 § lagen den 22 april 1938 om hittegods stadgas, att var som något
hittar skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndigheten.
Denna åligger att, när anmälan om hittegods skett, kungöra fyndet på
lämpligt sätt eller, om ägaren till godset är känd, underrätta honom. Enligt
!> § skall upphittaren, om han ej fullgör vad i 1 § är stadgat, straffas
efter allmän lag.

I 22 kap. 8 § strafflagen heter det: Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet
om skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man avmisstag
eller tillfällighet fått i besittning, dömes för fyndförseelse till böter.

Underlåter man att fullgöra sådan skyldighet med uppsåt att tillägna sig
godset eller förfar eljest med godset på sätt i 4 § sägs, gälle vad där är
stadgat.

Jämlikt sistnämnda lagrum straffas för olovligt förfogande den som, i
annat fall än i 22 kap. 1—3 §§ är sagt, med egendom, som han har i besittning
men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad
eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom egendomen
frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt. Straffet
är böter eller fängelse eller, där brottet är grovt, straffarbete i högst
två år.

I ärendet är utrett, att tingsnotarien Holmquist såsom ordförande i Årstads
och Faurås tingslags häradsrätt den 9 januari 1947 handlagt det av
Herlog såsom allmän åklagare instämda målet mot Olsson angående ansvar
för fyndförseelse. Under handläggningen har enligt domboken Herlog utvidgat
sitt ansvarsyrkande att avse ansvar å Olsson för olovligt förfogande.
Häradsrätten har i sitt samma dag alltjämt under Holmquists ordförandeskap
meddelade utslag funnit, att Olsson, som underlåtit att göra anmälan
till polismyndigheten rörande omhändertagandet av den av honom påträffade
säcken med bildelar, haft för avsikt att tillägna sig godset, samt dömt
Olsson jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande att böta 25
dagsböter om 2 kronor 50 öre.

1. Herlog har uppgivit, att han vid rättegångstillfället den 9 januari

icke framställt något yrkande om ansvar å Olsson för olovligt förfogande
och att Holmquists i domboken gjorda anteckning om ett dylikt yrkande
måste ha berott på någon missuppfattning från Holmquists sida av Herlogs
anförande vid rätten. Denna Herlogs förklaring vinner stöd av de av honom
anförda omständigheterna vid stämningens utfärdande ävensom av övriga i
saken upplysta förhållanden. Det måste därför anses utrett, att Holmquists
anteckning i domboken om ett nytt ansvarsyrkande är oriktig.
Olsson har följaktligen dömts till ansvar för annat och grövre brott än
det, för vilket han åtalats. Att så skett måste enligt min mening läggas
Holmquist till last såsom vårdslöshet vid utövningen av domarämbetet.
Det åligger nämligen rättens ordförande att, då ändring göres i ett framställt
ansvarsyrkande, tillse att det nya ansvarsyrkandet blir uttryckligen
och klart preciserat, så att något misstag rörande yrkandets innebörd icke
kommer att råda vare sig hos rättens ledamöter eller hos den tilltalade.
Holmquist har uppenbarligen brustit i erforderlig noggrannhet i detta hänseende.
Utan tvivel kan härigenom skada ha tillskyndats Olsson även med
avseende å straff bestämningen. *

2. Holmquist tjänstgjorde ifrågavarande dag såsom ordförande i häradsrätten
med den befogenhet, som omförmäldes i 18 § andra stycket 2. domsagostadgan
den 11 juni 1943 enligt stadgans lydelse intill år 1948. Jämlikt
nämnda lagrum ägde tingsnotarie, som uppnått 25 års ålder och tjänst -

gjort i domsaga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år,
i den utsträckning hovrätten på förslag av häradshövdingen förordnade, å
allmänt tingssammanträde handlägga mål angående ansvar för förseelse
som i lag eller författning ej var belagd med högre straff än böter, dock ej
mål, däri talan om skadestånd fördes, eller mål om förvandling av böter.
Såsom ansvarsyrkandet mot Olsson framställts i stämningen å denne har
Holmquist, då fyndförseelse icke kan förskylla annat straff än böter, vid
påropandet av målet varit behörig att handlägga detsamma. Sedan målet
övergått till att behandlas såsom avseende ansvar för olovligt förfogande,
har Holmquist däremot, då brott enligt 22 kap. 4 § strafflagen kan förskylla
frihetsstraff, saknat behörighet att handlägga målet och företaga detsamma
till avgörande. Om ej förr så åtminstone vid målets avgörande hade detta
bort stå klart för Holmquist. Han hade då bort uppskjuta målet för fortsatt
handläggning och utslags meddelande under behörig domares ordförandeskap.
Genom att på sätt som skett företaga målet till avgörande utan
att vara därtill behörig har Holmquist gjort sig skyldig till fel i ämbetet.

3. Jämlikt 22 kap. 10 § strafflagen må olovligt förfogande ej åtalas av
allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Enligt vad upplyst
blivit har frågan om åtal mot Olsson för olovligt förfogande icke varit underställd
vederbörande landsfogdes prövning. Herlog har följaktligen icke
varit behörig att framställa något sådant ansvarsyrkande. Det måste enligt
min mening ankomma på domstol att självmant pröva frågan om åklagares
behörighet att föra den ansvarstalan, varom fråga är. Har åklagare saknat
behörighet i nu ifrågavarande hänseende, synes domstolen, enligt den före
den 1 januari 1948 gällande rättegångsordningen, ha bort uppskjuta målets
handläggning till senare dag för att bereda åklagaren tillfälle att höra överåklagaren.
Holmquist måste därför anses ha förfarit felaktigt jämväl därigenom
att han utan undersökning av Herlogs behörighet att yrka ansvar
a Olsson för olovligt förfogande upptagit frågan om ansvar å Olsson för
sådant brott till prövning och avgörande.

Genom vad Holmquist i anmärkta hänseenden låtit komma sig till last
hade Holmquist gjort sig skyldig till fel och försummelser av beskaffenhet
att icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog därför åt riksåklagarämbetet
att utföra talan om ansvar å Holmquist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för tjänstefel i enlighet med vad jag ovan utvecklat. Tillfälle borde beredas
Olsson att föra talan i målet.

Hovrätten för Västra Sverige, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
S december 19/f8 följande.

I stämning å Olsson till häradsrättens allmänna tingssammanträde den 9
januari 1947 yrkade Herlog ansvar å Olsson för fyndförseelse, enligt be -

skrivning i stämningen bestående däri, att Olsson i maj 1946 upphittat en
säck innehållande vissa bildelar och därefter underlåtit att hos polismyndigheten
i orten anmäla fyndet.

Målet handlades vid häradsrättens nämnda sammanträde under ordförandeskap
av Holmquist.

Enligt anteckning i häradsrättens dombok för sammanträdet uttalade
Herlog under målets handläggning såsom sin mening, att det vore ställt
utom tvivel, att Olsson haft för avsikt att tillägna sig fyndet, samt hemställde
Herlog tillika, att Olsson förty måtte fällas till ansvar för olovligt
förfogande.

Genom utslag samma dag dömde häradsrätten under Holmquists ordförandeskap
Olsson jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande
till böter.

Herlog har i yttrande till landsfogden i Hallands län förklarat, att under
handläggningen vid häradsrätten från hans sida icke förekommit ändrat
yrkande i fråga om ansvar å Olsson, men att Herlog fällt något yttrande
om att det vore sannolikt eller troligt att Olsson tänkt behålla de upphittade
sakerna.

Av de vid sammanträdet förda minnesanteckningarna framgår i denna
del endast, att Herlog uttalat, att det vore troligt, att Olsson haft för
avsikt att tillägna sig bildelarna.

Genom Herlogs nämnda uppgift till landsfogden samt avfattningen avminnesanteckningarna,
jämfört med Holmquists egna uppgifter i hovrätten,
måste i målet anses utrett, att annat ansvarsyrkande än det i stämningen
upptagna icke framställts. Den av Herlog lämnade brottsbeskrivningen kan
ej heller anses hava omfattat jämväl olovligt förfogande.

Genom att Holmquist icke — innan han i domboken på sätt som skett
antecknade Herlogs uttalande — förvissat sig om, huruvida Herlog därmed
avsåg att utvidga sin ansvarstalan, har Holmquist förfarit felaktigt.

Holmquists felaktiga förfarande har medfört, att Olsson dömts för svårare
brott än åtalet mot Olsson avsett.

Holmquists förordnande att vid tingssammanträdet tjänstgöra som
häradsrättens ordförande har väl avsett endast mål och ärenden, som omförmälas
i 18 § andra stycket 2. domsagostadgan den 11 juni 1943 i dess
lydelse före den 1 januari 1948. Enär emellertid Holmquist — med sin uppfattning
att målet kommit att röra ansvar för olovligt förfogande — jämlikt
33 § andra stycket samma stadga i dess nämnda lydelse ägt att, såsom
skett, vid samma tingssammanträde fortsätta handläggningen av målet
och avkunna utslag däri, kan vad åklagaren i denna del lagt Holmquist
till last icke för denne medföra ansvar.

Innan häradsrätten till avgörande upptog frågan, huruvida Olsson gjort
sig förfallen till ansvar för olovligt förfogande, har det ålegat Holmquist

att tillse, huruvida vederbörande landsfogde medgivit åtal för sådant brott.
Dylikt medgivande har icke lämnats. Genom underlåtenhet att förvissa
sig om, huruvida medgivande förelåg, har Holmquist förfarit felaktigt.

På grund av vad sålunda upptagits prövar hovrätten rättvist på det sätt
bifalla åklagarens mot Holmquist förda talan att Holmquist, jämlikt 25 kap.
17 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, dömes för oförstånd vid utövande
av domarämbete i de av åklagaren under 1. och 3. upptagna fallen att till
Kronan utgiva 7 dagsböter om 6 kronor.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Felaktigt förfarande av tågklarerare vid expediering av tåg.

Den 15 januari 1948 innehöll tidningen Aftonbladet under rubriken ”En
alltför nitisk stins” en så lydande artikel: ”Ett brittiskt ressällskap om två
herrar och en dam har säkert fått en särdeles uppfattning om svensk gästvänlighet.
Sällskapet skulle i Göteborg äntra tåget och kom ut på perrongen
i samma ögonblick som högtalaren förkunnade Tåg plats’. Som ingen av
dem kunde svenska begrep de inte maningen och satte inte upp högsta fart.
Alla fyra hann dock äntra tåget, som sakta började rulla. Tjänstgörande
stinsen fick emellertid för sig, att sällskapet masat sig fram på trots mot
''tjänstemans i tjänsten givna befallningar’. Han stannade tåget, hoppade
upp i vagnen och drog trots medresenärernas protester av damen från vagnen.
Hon fick kvarstanna, medan hennes manliga vänner fortsatte resan.
Tågmästaren hade emellertid mer takt än stinsen. Från Borås ringde han
till Göteborg och omtalade, att här förelåg inte trots utan endast bristande
språkkunskap. Britterna kunde nämligen inte ett ord svenska. De hade alls
inte velat trotsa den svenske överhetspersonen.”

Sedan jag i anledning av tidningsartikelns innehåll anmodat distriktschefen
i andra distriktet vid statens järnvägar att efter vederbörandes
hörande inkomma med yttrande, inkom distriktschefen J. E. Lindblad med
en av överinspektören vid Göteborgs centralstation P. Wahlqvist verkställd
utredning i saken och yttrande av förste stationsskrivaren J. Bergwall,
varjämte Lindblad avgav eget utlåtande.

Bergwall anförde i sitt yttrande följande: Den 14 januari 1948 hade Bergwall
såsom tågklarerare expedierat tåg 503 från Göteborgs centralstation.
Vid tillfället hade två herrar och en dam kommit fram mot tåget och stannat
framför plattformarna till två vagnar. Tjänstgörande ordningsmannen
hade något ögonblick dessförinnan ropat: ”Tåg plats, var god stäng dörrar
och grindar.” Tågbefälhavaren hade gått utefter tåget och stängt dörrar

och grindar. Nyssnämnda resande, som gått fram på stationsplattformen,
liade passerat Bergwall, tågbefälhavaren ocli stationskarlarna 6683 Höglund
och 6516 Falk. Sedan de passerat, hade i tur och ordning Bergwall,
tågbefälhavaren och sist Höglund — två gånger med något mellanrum —
ropat ut ”Tåg plats”. De resande hade som förut nämnts stannat utan att
pa nagot sätt giva sken av att ämna påstiga tåget. Bergwall samt tågbefälhavaren,
Höglund och Falk hade fortfarande stått intill varandra vid bakre
delen av sista vagnen i tåget, då Höglund sagt: ”De skola förmodligen icke
med tåget.” Denna Höglunds uppfattning hade delats av Bergwall, som
därpå givit avgångssignal. Sedan tåget satt sig i rörelse, hade de resande
hoppat på tåget, de två herrarna på plattformen å vagnen närmast lokomotivet
och damen på plattformen å efterföljande vagn. Herrarna hade fått
upp grinden och kommit upp på tåget. Damen däremot hade icke fått upp
grinden, utan blivit stående på fotsteget. I denna situation hade Bergwall
ansett sig skyldig stoppa tåget för att undvika en olycka. Tåget hade stannat.
Damen hade under tiden hjälpts upp på plattformen. Då tåget stoppats
för att den resande hindrat tagrörelse, hade Bergwall anmodat damen
att stiga av tåget. Utan ett ords gensaga hade Bergwalls uppmaning efterkommits.
Avgångssignal hade ånyo givits och tåget hade gått. Damen hade
avlägsnat sig Irån stationen utan att något samtal mellan henne och Bergwall
ägt rum. Sedan tåget anlänt till Almedal, hade tågbefälhavaren ringt
och meddelat, att damen var utlänning och att resandena i tåget voro förargade.
Han hade föreslagit Bergwall att tåget skulle hållas och damen
sändas med bil till Almedal. Då damen avlägsnat sig från stationen, hade
detta icke kunnat ordnas. Till sist ville Bergwall framhålla, att han icke
hade någon kännedom om att de resande voro utlänningar, att de resande
trots uppmaningar att taga plats icke gjort detta, att de resande i strid
mot järnvägstrafikstadgan S 22 inom. 1 hoppat på igång varande tåg, att
en av dem som hoppat på befunnit sig på fotsteget utan att komma därifrån
samt att Bergwalls handlande avsett att förhindra en olycka.

\id förhör inför Wahlqvist hade nedannämnda personer berättat följande.

1) Tågmästaren H. O. Johannesson: Han hade tjänstgjort såsom tågbefälhavare
å tåg 503 den 14 januari 1948. Sedan tåget satts i rörelse, hade
två herrar och en dam sökt stiga på detsamma. Vagnsgrindarna hade varit
stängda. Herrarna hade lyckats öppna grindarna och komma i säkerhet.
Damen, som hoppat upp på en annan vagn, hade haft svårighet med grinden
men efter några ögonblick hade hon fått hjälp av andra resande att
komma upp på vagnsplattformen. Tåget hade stoppats av Bergwall. Denne
hade sedan stigit upp på fotsteget, varefter både Bergwall och damen gått
ned på stationsplattformen. Därpå hade tåget ånyo avsänts. Johannesson
hade hört högljudda rop från de resande på vagnen, riktade mot Bergwall,
och hade uppfattat bland annat utropet ”Hon är ju uppe på tåget” eller
något liknande. Johannesson hade ej hört Bergwalls samtal med damen. De

tvenne herrarna hade för Johannesson uppgivit, att de icke förstode svenska
språket. De hade samtalat med Johannesson på engelska. De hade först
varit upprörda av det inträffade men lugnat sig så småningom.

2) Höglund: Han hade vid tillfället tjänstgjort som ordningsman. Sedan
han i högtalaren ropat ut ”Tåg plats” o. s. v., hade han iakttagit, att både
Bergwall och Johannesson särskilt uppmanat här ifrågavarande sällskap att
stiga på tåget. Avgångstiden hade varit inne, men de resande hade ej gjort
min av att taga plats. Sedan tåget satts i rörelse, hade alla tre hoppat upp
på vagnarna, varvid herrarna lyckats snabbt komma upp på vagnsplattformen
men damen blivit stående på fotsteget till en annan vagn utan att
kunna få upp grinden. Detta hade dock strax lyckats med hjälp av andra
resande. Bergwall hade nu stoppat tåget och gått upp på vagnens fotsteg
(ej in i vagnen), varefter både Bergwall och damen stigit av. Hon hade avlägsnat
sig från stationen utan att säga något.

3) Falk: Han, som tjänstgjort såsom ordningsman, hade sett att Bergwall
stigit upp på vagnsplattformen, varefter både Bergwall och damen
gått ned på stationsplattformen. Tåget hade ånyo avsänts, men damen hade
stannat kvar och avlägsnat sig utan att säga något. Falk hade ej hört vad
Bergwall yttrat till den resande.

4) Kamreraren Arne Särnblom: Det hade varit Särnblom, som hjälpt
damen att öppna vagnsgrinden. Då Särnblom märkt att Bergwall förbjöd
damen fortsätta resan, hade Särnblom klargjort för Bergwall det oberättigade
däri och framhållit, att Bergwall borde taga hänsyn till att den resande
vore utlänning, som ej förstode vårt språk. Bergwall hade låtsats ej höra
på Särnbloms föreställningar utan avsänt tåget. Särnblom ansåge, att Bergwall
uppträtt obehärskat och bryskt samt att ingen fara för olycksfall förelegat,
varför det hade varit onödigt att stoppa tåget.

Wahlqvist anförde i utlåtande till trafikinspektören: Av utredningen
framginge, att tidningens uppgift att ”hon hunnit upp på tåget innan det
satte sig i rörelse” vore oriktig och att Bergwall handlat omdömeslöst, då
han vägrat den resande medfölja. Bergwall erkände det olämpliga däri. Det
förhållandet att den resande brustit mot åberopade föreskrift i järnvägstrafikstadgan
hade givetvis ej berättigat Bergwall att sedan neka den
resande att påstiga eller vara kvar i tåget.

Trafikinspektören Gunnar Eriksson förklarade sig dela Wahlqvists uppfattning
att Bergwall handlat omdömeslöst .

Bergwall uppgav sedermera vid förhör inför distriktssekreteraren Oscar
Norden följande.

Mot vad Johannesson, Höglund och Falk uppgivit hade Bergwall intet
att invända. Huruvida Johannesson behärskade engelska språket kände
Bergwall icke till. För egen del behärskade han engelska språket nödtorftigt.
Vidkommande återigen Särnbloms relation av händelsen ville Bergwall
framhålla, att han, som icke visste vem Särnblom vore, icke hört någon

framhålla, att den resande vore utlänning, som ej förstode svenska språket.
Bergwall ville i samband därmed framhålla, att det vore självklart, att
saken skulle ha kommit i annat läge, därest lian verkligen hade hört någon
sådan invändning från damens eller någon av de resandes sida. Av ifrågakomna
tre resande hade väl damen varit i 25—30-årsåldern och herrarna
i åldern 35 å 40 år. De resande hade en och en passerat Bergwall, där han
statt pa plattformen. Han hade icke hört någon av dem yttra något, då
de befunnit sig i närheten av honom, varför han icke genom deras tal kunnat
draga någon slutsats rörande deras nationalitet. När tåget väl satt sig
igång, hade de bägge manliga resandena påstigit den bakre plattformen till
näst sista personvagnen i tåget. Damen hade sökt påstiga den främre plattformen
å sista vagnen d. v. s. å intilliggande vagnsplattform. Tåget hade
väl rört sig en eller annan meter, då de börjat påstigandet. Det hade säkerligen
gått ett par minuter från det de resande kommit fram på stationsplattlormen
mitt framför pastigningsplatsen till dess tåget så småningom
avgått. De hade under det de uppehållit sig på stationsplattformen stått
och samtalat. Bergwall, som stått cirka 20 meter ifrån de samtalande, hade
icke kunnat urskilja något av samtalet eller på vilket språk det förts. Enär
damen icke lyckats taga sig upp på vagnen, hade Bergwall stoppat tåget
för att undvika en olycka. Han hade sagt till damen: ”Ni får vara vänlig
att stiga av.” Hon hade då redan hunnit upp på vagnsplattformen. Damen
hade på Bergwalls tillsägelse stigit av tåget, och varken hon eller någon
annan tågresenär hade gjort någon invändning mot hans åtgärd att avvisa
henne. Bergwall hade för sin del fattat de resandes uppträdande vid tillfället
som ett trots mot hans och ordningsmannens upprepade anmaningar
att taga plats på tåget. Då de vidare därigenom förorsakat försening av
tåget, ville han under hänvisning till §§ 9, 15 och 22 av gällande järnvägstrafikstadga
ifrågasätta, huruvida icke en tågklarerare under dylika förhållanden
ägde förbjuda vederbörande att medfölja tåget.

På fråga huruvida Bergwall tillsagt damen stiga av, enär han blivit förargad
på hennes uppträdande, förklarade Bergwall, att han aldrig brukade
överila sig i tjänsten. Bergwall tilläde, att man kunde ju vara handlingskraftig
utan att detta vore något tecken på att man vore irriterad.

Bergwall uppgav vidare vid förhöret: Sedan damen stigit av tåget och
tåget avgatt, hade hon stannat pa stationsplattformen någon minut i närheten
av Bergwall och ordningsmännen utan att hon därvid hänvänt sig
till någon av dem och protesterat eller på annat sätt visat sitt missnöje
med Bergwalls åtgärd att avvisa henne. Bergwall hade sett, att hon tagit
upp en lapp ur sin väska och tittat på den. Han hade icke hört något yttrande
från hennes sällskap, som medföljde tåget, eller från någon av övriga
resenärer. Om han även så sent som då tåget avgick hört hennes sällskap
yttra sig på engelska, så skulle han säkerligen ha fattat misstankar om att
något misstag blivit begånget. Bergwall kände till att det under hans tjänst -

göring vid statens järnvägar förekommit ett flertal liknande fall, då
andra tjänstehavare uppträtt på enahanda sätt — även om det i dessa fall
kanske icke gällt någon utlänning. Bergwall ville slutligen tillägga, att det
vore möjligt, att han i detta fall reagerat starkt på grund därav, att han
eu gång för fem å sex år sedan varit nära att med sitt eget liv få plikta
för sitt ingripande för att rädda en passagerare från att förolyckas på grund
av oförsiktigt gående. Han hade för visad rådighet vid detta tillfälle erhållit
guldmedalj för berömliga gärningar. Hans ingripande vid nu senast ifrågakomna
tillfälle finge närmast betraktas som en av honom vidtagen åtgärd
i liknande syfte, d. v. s. för att rädda en oförsiktig resenär från att bliva
överkörd. Bergwall kunde icke vitsorda Wahlqvists påstående att Bergwall
skulle ha erkänt det olämpliga i sitt uppträdande, men ville Bergwall
givetvis beklaga det inträffade.

Distriktschefen Lindblad anförde i sitt utlåtande följande.

Alltsomoftast förekomme det — såväl vid Göteborgs centralstation som
här och där vid andra stationer — att resande sökte taga sig upp på tåg,
sedan detta väl satt sig igång. Dylika tilltag innebure givetvis stor risk
för den resande till liv och lem — flerfaldiga exempel som belyste risken
kunde påvisas — men dessutom mången gång tågförsening på grund därav,
att man till förhindrande av olyckshändelse sökte stoppa tåget. Det i gällande
järnvägstrafikstadga, § 22 mom. 1, intagna förbudet att påstiga tåg
under det detta vore igång kunde därför ur flera synpunkter anses motiverat.
Särskilt vid en station av Göteborgs centralstations storleksordning
hände det sålunda, man kunde säga dagligdags, att försenade resande bröte
mot nyssnämnda föreskrift. Det torde för övrigt icke kunna som orsak till
företeelserna angivas enbart den resandes försenade ankomst till stationen.
Man kunde nämligen icke bortse från att viss kategori bland de resande
— i synnerhet de i omogen ålder, skolynglingar och skolflickor samt deras
gelikar — syntes ha utvecklat det till en sport att söka sig upp på tåget
först i sista stund och till synes avsiktligt vandra utefter hela tåget för
att först påstiga detsamma vid längst bort varande vagnsplattform — detta
ehuru kanske tågets avgång bekantgjorts i högtalarna långt dessförinnan.
Att tågklarerarna, som ju hade till åliggande att sörja för att tågen hölles
såvitt möjligt rättidiga, icke kunde undgå att med en viss otålighet åse
dylikt ofog förefölle förståeligt. Det i artikeln påtalade torde enligt Lindblads
mening böra ses mot bakgrunden av det senast sagda. Hade någon
ertappats med här åsyftad förseelse, förfores i praktiken så, att rapport om
saken insändes till distriktschefen med bland annat uppgift om den felandes
namn. Då och då läte distriktschefen genom distriktssekreteraren angiva
vederbörande till åtal. De fall då så skedde kunde sägas vara sådana,
då tilltaget förorsakat ”väsentligt hinder” (jfr 19 ka]). 12 § strafflagen) i
tågrörelsen eller med andra ord en icke alltför betydelselös försening. Därvid
plägade nämnda lagrum samt ett tillämpligt domstolsprejudikat — NJA

1910 s. 337 — åberopas som stöd för ansvarsyrkandena. Tilläggas kunde,
att rapporter om dylika händelser icke schablonmässigt ledde till angivelse
till åtal. Distriktschefen plägade efter distriktssekreterarens hörande givetvis
sovra bland inkomna anmälningar och besluta från fall till fall. Upplysningsvis
kunde nämnas, att man hittills i intet fall angivit någon kvinna till
åtal — detta med hänsyn till de förmildrande omständigheter, som ju av
kända orsaker måste anses ha förelegat regelmässigt då det gällt resande av
kvinnligt kön. Av det nu anförda torde Lindblads syn på saken redan ha
framgått. Därest nu tågklareraren Bergvvall ansett situationen kunna utveckla
sig så, att fara för den resandes liv eller lem förelåg, hade det varit
hans skyldighet att — som också skett — fortast möjligt söka bringa tåget
till stopp. Därigenom hade föranletts tågförsening — låt vara obetydlig. För
att vederbörande befäl skulle få tillfälle pröva frågan, huruvida åtal eller
annan åtgärd mot den resande skulle företagas, hade han varit i sin rätt
avfordra den resande hennes namn. Denna åtgärd hade emellertid icke nödvändiggjort
hennes avvisande från tåget utan hade enklast kunnat ske
genom en anmaning till tågbefälhavaren att söka utröna hennes namn under
tågets gång. Hade så skett, kunde man taga för givet, att det uppkomna
missförståndet uppklarats utan att man ens behövt taga åtal eller liknande
åtgärd under övervägande. Av utredningen framginge, att Bergwall avvisat
damen ifråga utan att taga reda på hennes namn. Hans förfarande att avvisa
henne kunde därför icke anses annat än som en rätt han själv tagit sig
att bestraffa vederbörande. Enligt Lindblads mening finge det anses ligga
i sakens natur, att varken distriktschefen eller annan överordnad järn vägsmyndighet
någonsin ingivit underställd personal den uppfattningen, att hithörande
föreskrifter skulle kunna givas en dylik tolkning. Tvärtom måste
det ju förhålla sig så, att en resande, som i likhet med ifrågavarande dam
kommit på rätt tåg, hade oavvislig rättighet att få medfölja tåget, även om
hon av här uppgiven anledning föranlett att tåget försenats mer eller
mindre. Att hon på grund av den genom henne förorsakade förseningen
kunde -— men ej nödvändigtvis måste — åtalas vore en sak för sig. (Enligt
en mera sträng tillämpning av hithörande föreskrifter — järnvägstrafikstadgan
§ 22 mom. 1 och § 9 mom. 1 och 4 — kunde man naturligtvis säga,
att redan påstigandet i och för sig kunde föranleda ansvar.) Det hade här
varit fråga om ett sällskap utlänningar. Detta gjorde väl händelsen i och
för sig så mycket mer beklaglig, som det ju borde vara en hederssak för landet
att besökande främlingar finge ett gott intryck av invånarnas uppträdande,
men syntes dock kunna förklara åtskilligt av det inträffade. Det
vore nämligen klarlagt, att man upprepade gånger i högtalarna uppmanat
de resande att taga plats — tydligen mot slutet med en viss adress just till
ifrågavarande tre personer. Bergwall hade förklarat, att hans iakttagande
av att de icke efterkomme anmaningen utan sökte plats först sedan tåget
satt sig igång icke gjort honom irriterad. Lindblad ville dock uttala den för -

modan, att detta deras uppträdande föranlett eu dylik affekt hos Bergwall.
Därtill korame, att Bergwall, inseende den fara vari den kvinnliga resenären
svävat, säkerligen utsatts för en chockverkan, som förtagit honom möjligheten
att lugnt och sansat bedöma sakläget. Vad Bergwall uppgivit bland
annat därom, att han med risk för eget liv vid ett annat tillfälle ingripit för
att rädda en person i livsfarlig situation, gjorde antagandet om en dylik
chockverkan — då nu Bergwall omedvetet befarade ett upprepande av genomlevda
erfarenheter — i viss mån troligt. Lindblad kunde icke finna
annan rimlig förklaring till Bergwalls obegripliga beteende att avvisa damen
från tåget än den här antydda. Bergwall, som konstituerats till förste stationsskrivare
den 1 juli 1947, hade icke tidigare bestraffats. Med hänsyn därtill
och till omständigheterna i övrigt ville Lindblad ifrågasätta, huruvida
anledning förefunnes överväga anställandet av åtal mot Bergwall för tjänstefel.
Därest J. O. delade Lindblads mening, att dylik åtgärd icke kunde anses
erforderlig, vore Lindblad beredd hänskjuta saken till distriktskollegiet för
fortsatt handläggning i disciplinär ordning.

Sedan utrönts, att ifrågavarande tre utlänningar voro amerikanske medborgaren
professorn Herbert Merzel från Roehester, brittiske medborgaren
professorn Godel Ileilpern från Manchester och fru Esther Perlstein, verkställdes
genom justi ti eombudsmansexpeditionens försorg ytterligare utredning,
varvid Heilpern anträffades och hördes i saken. Därvid berättade
Ileilpern följande.

Heilpern och fru Perlstein hade vid ifrågakomna tillfälle i god tid infunnit
sig å järnvägsstationen för att i sällskap med Merzel resa till Borås,
Gislaved och en del andra platser. De hade uppehållit sig på perrongen i
avbidan på att även Merzel skulle anlända. Efter en stund hade de fått se
Merzel komma på avstånd. Heilpern hade då till konduktören yttrat
”Augenblick” eller något dylikt och pekat bortåt Merzel. Tågklareraren
hade också sett, att Merzel nalkades. Konduktören hade väntat med att
giva tågklareringssignal, till dess Merzel var helt nära. Samtidigt hade Merzel
och fru Perlstein gått upp på tåget, på var sin plattform, den ena i slutet
på en vagn och den andra i början på nästa vagn. Heilpern hade redan
förut och innan konduktören givit signal gått upp på den plattform, där
fru Perlstein sedermera tog plats. Tågklareraren hade givit avgångssignal
ungefär samtidigt med att Merzel och fru Perlstein gått upp på tåget. De
hade i varje fall gått upp på tåget omedelbart efter tågklarerarens signal
och innan tåget ännu satt sig i rörelse. Då tåget gått ungefär 12 meter, hade
det stannat på grund av stoppsignal från tågklareraren. Denne hade därefter
gått upp på den plattform, där bland andra Heilpern och fru Perlstein befunno
sig, varefter han i arga ordalag och fäktande med armarna tilltalat fru
Perlstein samt tagit henne i armen och ryckt ned henne från plattformen.
Konduktören, de å de båda plattformarna befintliga passagerarna samt

Heilpern och Merzel hade protesterat mot att fru Perlstein skulle avlägsnas
från tåget, men tågklareraren hade icke brytt sig därom utan givit ny avgångssignal.
Dessförinnan hade Heilpern, som i likhet med Merzel icke hade
några kunskaper i svenska språket med undantag av några enstaka ord,
på engelska tillsagt andra passagerare att medverka till att fru Perlstein
finge medfölja tåget, enär detta vore nödvändigt. Konduktören hade förstått
engelska språket väl. Om fru Perlstein, som talade perfekt svenska,
yttrat något till tågklareraren kunde Heilpern icke avgöra, då han icke
stått alldeles bredvid henne. Vid tågets ankomst till nästa station hade konduktören
på begäran av Heilpern telefonerat till centralstationen i Göteborg
och begärt, att fru Perlstein skulle ombedjas att i bil söka hinna fatt tåget.
Konduktören hade emellertid fått besked att man icke kunnat finna fru
Perlstein. Genom att fru Perlstein — som ju vore den enda av dem som
behärskade svenska språket — icke fått medfölja tåget hade Heilpern och
Merzel icke kunnat fullfölja avsett arbete samt förlorat åtskillig tid. Heilpern
kunde emellertid icke angiva skadans värde i penningar. Heilpern
och Merzel hade sinsemellan talat om att i saken hänvända sig till sina
ambassader i Stockholm. Då nu ärendet upptagits till behandling av J. O.,
ämnade de icke göra någon sådan hänvändelse. Heilpern hade sig icke något
bekant om fru Perlsteins medborgarskap.

Den 30 januari 1948 lät distriktschefen till fru Perlstein, vilken samma
dag med m/s Drottningholm avreste till New York, överlämna en skrivelse,
däri han med förklaring att det icke kunde anses riktigt handlat av tjänstgörande
tågklareraren att vid omförmälda tillfälle avvisa fru Perlstein från
tåget samt under uttalande av den förhoppningen att ifrågakomna händelse
icke måtte ha föranlett något allvarligt avbräck i hennes resplaner m. m.,
å statens järnvägars vägnar anhöll om överseende med det begångna misstaget.

Vid prövning av ärendet fann jag, att Bergwall genom sitt uppträdande
i förevarande fall gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till omständigheterna
och i ärendet upplysta förhållanden ansåg jag emellertid mig skäligen
icke böra ställa Bergwall under åtal vid domstol. Då i allt fall det fel,
vartill Bergwall gjort sig skyldig i sin tjänst, syntes mig icke böra lämnas
obeivrat, överlämnade jag handlingarna i ärendet till distriktschefen för den
åtgärd, vartill vederbörande distriktskollegium på föranstaltande av honom
funne berörda tjänstefel föranleda.

Distriktskollegiet vid statens järnvägars andra distrikt yttrade i beslut
den 13 september 1948 följande.

Den 14 januari 1948 har Bergwall tjänstgjort som tågklarerare å Göteborgs
centralstation vid expedieringen av tåg 503. Före tågets avgångstid

hava — förutom andra personer — i ärendet ifrågakomna tre resande befunnit
sig å stationsplattformen. Sedan man i sedvanlig ordning genom
plattformshögtalaren utropat ”Tåg plats” etc., har Bergwall, enär ingen av
nämnda resande ådagalagt någon avsikt att påstiga tåget, givit avgångssignal.
De tre resandena hava då skyndat upp på tåget, varvid emellertid
en av dem, fru Perlstein, icke förmått öppna grinden å den vagn, hon ämnat
påstiga, med påföljd att hon blivit stående å vagnsfotsteget under det tåget
successivt ökat farten. Inseende den för fru Perlstein uppkomna faran har
Bergwall stoppat tåget. Härefter har Bergwall, sedan fru Perlstein väl hunnit
komma upp på vagnsplattformen, anmodat henne avstiga tåget, vilken
tillsägelse hon utan invändning efterkommit.

Bergwall har som förklaring till sitt handlingssätt uppgivit, att han handlat
bland annat under intrycket av den för fru Perlstein uppkomna farosituationen.
Härjämte har Bergwall under hänvisning till vissa föreskrifter i
gällande trafikstadga ifrågasatt, huruvida icke hans sätt att ingripa överensstämde
med dessa föreskrifter.

Distriktskollegiet finner Bergwalls åtgärd att stoppa tåget, så snart han
iakttagit fru Perlsteins riskfyllda belägenhet å vagnsfotsteget, lovvärd. Däremot
måste Bergwall anses ha saknat varje fog att från tåget avvisa fru
Perlstein, sedan hon väl tagit sig upp på vagnsplattformen.

På grund härav men med hänsyn till för Bergwall föreliggande mildrande
omständigheter prövar distriktskollegiet rättvist döma Bergwall att för
oförstånd i tjänsten böta ett belopp, motsvarande hans lön under två dagar.

Vad handlingarna innehålla därom, att Bergwall vid tillfället uppträtt
obehärskat, kan icke avvisas såsom saknande varje grund, men låter
distriktskollegiet vid den därutinnan verkställda utredningen bero.

Distriktskollegiets beslut har vunnit laga kraft.

6 — Jmtiticombudsvxannens ämbct »berättelse till 19^9 är» riksdag.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1948 behandlade ärenden.

1. Felaktigt utdömande av vederlag jämlikt 19 § och 24 § andra
stycket kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa
bestämmelser angående handeln med
ransonerade varor, m. m.

Den 8 februari 1945 handlades vid Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning
ett rannsakningsmål angående tygarbetaren Carl-Axel Berggren, vilken
den 30 januari 1945 häktats för olika brott. Åklagaren i målet, t. f.
biträdande stadsfiskalen Arne Ballé, yrkade ansvar å Berggren för grov
förskingring samt förfalskning, bestående däri att Berggren under anställning
såsom föreståndare för ett Kronan tillhörigt oljeförråd i fastigheten
Linnégatan 51—53 i Stockholm vid skilda tillfällen under tiden den 8 juli
—den 28 december 1944 från förrådet tillgripit och till olika personer sålt
eller eljest obehörigen utlämnat sammanlagt 4 784 liter råmetanol samt till
döljande av tillgreppen förfalskat redovisningshandlingar, avseende från
förrådet utlämnad metanol.

Berggren erkände de åtalade gärningarna, varefter Kronan yrkade skadestånd
av Berggren för den av honom tillgripna metanolen.

Sedan målet uppskjutits för ytterligare utredning, handlades detsamma
ånyo inför rådhusrätten den 15 februari 1945, till vilken dag åklagaren jämväl
instämt, bland andra, bilhandlaren Olaw Björken och bensinstationsföreståndaren
Kristofer Svensson med yrkande om ansvar för häleri därigenom
att de av Berggren köpt råmetanol tillhörig Kronan, ehuru de haft
skälig anledning antaga att metanolen åtkommits genom brott.

Åklagaren utsträckte sin talan mot Berggren att avse ansvar för vissa
förseelser mot motorfordonsförordningen m. m. Därjämte yrkade åklagaren
förpliktande för Berggren att till Kronan utgiva vederlag för 4 784 liter
råmetanol efter ett pris av 80 öre för liter med 3 827 kronor 20 öre.

Berggren erkände vad åklagaren nu lgde honom till last samt medgav
jämväl vederlagsyrkandet.

Kronan yrkade genom ombud förpliktande för Berggren att till Kronan
utgiva skadestånd för 4 784 liter metanol efter 80 öre per liter med 3 827
kronor 20 öre samt för 60 liter olja efter 2 kronor 60 öre per liter med 156
kronor. Berggren medgav denna talan.

Åklagaren yrkade förpliktande för Björken att solidariskt med Berggren
till Kronan utgiva vederlag för 500 liter metanol med 400 kronor, varjämte
Kronans ombud yrkade skadestånd med likaledes 400 kronor.

Björkén bestred såväl åklagarens talan som Kronans skadeståndsyrkande.

Åklagaren yrkade förpliktande för Svensson att till Kronan utgiva vederlag
för av Svensson till ett pris av 86 öre litern försålda 400 liter råmetanol
med 344 kronor.

Svensson erkände vad åklagaren lagt honom till last samt medgav jämväl
vederlagsyrkandet.

Kronans ombud yrkade skadestånd av Svensson med 320 kronor motsvarande
värdet av 400 liter metanol efter ett pris av 80 öre litern.

Svensson hade icke något att invända mot Kronans yrkande.

I fråga om Berggren meddelade rådhusrätten utslag i målet samma
den 15 februari, men uppsköts målet beträffande övriga tilltalade. I utslaget
fann rådhusrätten utrett, att Berggren gjort sig skyldig till, förutom
andra åtalade brott, ovanberörda förskingrings- och förfalskningsbrott, samt
dömde Berggren, jämlikt 22 kap. 3 § strafflagen, 14 § 2 mom., 29 § 1 mom.
och 30 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 samt 5 och 26 §§
kungl. kungörelsen den 2 maj 1941 angående reglering av försäljningen och
förbrukningen av smörjmedel, allt jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
för grov förskingring, underlåtenhet att inom föreskriven tid hos
bilregistret göra anmälan för registrering av bil samt för förande av bil
utan att vara därtill berättigad och ehuru Berggren saknat tillstånd att
för bilens förande förbruka smörjmedel att hållas till straffarbete ett år.
Därjämte förpliktade rådhusrätten Berggren, förutom att till Kronan utgiva
skadestånd med 3 983 kronor 20 öre, jämlikt 19 § och 24 § andra stycket
kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln
med ransonerade varor, m. m. att till Kronan utgiva vederlag med
3 827 kronor 20 öre.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

Den 1 mars 1945 meddelade rådhusrätten utslag i målet såvitt angick
Svensson. Rådhusrätten fann däri utrett, att Svensson vid olika tillfällen
från sensommaren 1944 till och med december samma år av Berggren köpt
sammanlagt 500 liter råmetanol med insikt om att densamma frånhänts
Kronan genom brott samt att Svensson tidigare dömts för brott, som för
honom grundade förhöjt straff vid återfall. På grund därav dömde rådhusrätten
Svensson, jämlikt 21 kap. 6 § första stycket strafflagen, jämfört
med 4 kap. 1, 2 och 14 § § samma lag, för häleri att hållas till straffarbete
fem månader, villkorlig dom. Slutligen förpliktade rådhusrätten Svensson
att till Kronan utgiva dels solidariskt med Berggren skadestånd med 320
kronor och dels ensam jämlikt 19 § och 24 § andra stycket kungl. kungörelsen
den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade
varor, m. m. vederlag med 344 kronor.

Svensson förklarade sig inför rätten nöjd med utslaget.

I vad angick Björkén handlades målet ånyo den 8 mars, den 5 och den
26 april samt den 3 maj 1945.

Vid rättegångstillfället den 5 april ingav åklagaren en promemoria, varav
här må intagas följande:

”P. M. till allmänne åklagaren i målet mot Carl-Axel Berggren m. fl.

Åkl. rot. 6ni. D. nr. 376/45.

Sekreterare Rosén i statens bränslekommission har vid förfrågan uppgivit,
att metanol är att betrakta såsom annan brännbar vätska, således ej
flytande bränsle enligt definitionen i förordningens 6:e §.------

Råmetanol är under beslag sedan den 14 november 1942 och är licensbelagt
sedan den 13 november samma år enligt samma dag utfärdad kungörelse.
-----------------------

Några licensfria bränslesorter säljes icke å stationen.

Stockholm, kriminalpolisens station den 27 mars 1945.

Ivar R. Fristedt.”

I utslag den 3 maj 1945 fann rådhusrätten utrett, att Björkén på uppdrag
av Berggren förmedlat försäljning av och varit närvarande vid av
Berggren verkställt utlämnande, vid ett tillfälle i juli 1944 av 25 liter metanol
till köpmannen Elis Gudmund Posser och vid ett tillfälle i början av
augusti 1944 av 200 liter metanol till kassören Åke Robert Sölve Nylund,
vilka partier metanol Berggren förskingrat från ett av honom omhänderhaft,
Kronan tillhörigt förråd i fastigheten Linnégatan 51—53 i Stockholm,
samt att Björkén vid olika tillfällen under tiden juli—november 1944
av Berggren såsom ersättning för åt denne gjorda tjänster bekommit sammanlagt
åtminstone 60 liter metanol, som Berggren likaledes förskingrat
från Kronan ur omförmälda förråd. Rådhusrätten fann vidare, att det med
hänsyn till den i målet förebragta utredningen måste för visst antagas, att
Björkén, då de genom hans förmedling försålda metanolpartierna utlämnades
till Posser och Nylund ävensom vid utbekommande för egen räkning
av metanol, haft vetskap om att metanolen tillhörde Kronan; och hade
Björkén därigenom gjort sig skyldig till delaktighet i de av Berggren vid
ifrågakomna tillfällen begångna förskingringsbrotten. I vidare mån än ovan
nämnts fann rådhusrätten Björkén icke övertygad om att hava tagit brottslig
befattning med metanol. Därjämte fann rådhusrätten utrett, att Björkén
vid ett tillfälle troligen i oktober 1944 utlämnat besiktningsskyltar för bil
med åsidosättande av föreskrifterna i 13 § 3 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen.
På grund därav dömde rådhusrätten Björkén, med
tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, dels jämlikt 22 kap. 1 § och
3 kap. 3 § strafflagen för delaktighet i förskingring, dels ock jämlikt 13 §
3 mom. fjärde stycket och 29 § 2 mom. motorfordonsförordningen för obehörigt
utlämnande av besiktningsskyltar att hållas till straffarbete fyra månader,
villkorlig dom. Därjämte förpliktade rådhusrätten Björkén att solidariskt
med Berggren till Kronan utgiva dels vederlag med 228 kronor
och dels skadestånd med enahanda belopp.

Efter utslagets avkunnande förklarade sig Björkén inför rätten nöjd med
utslaget.

I rådhusrättens beslut om ovannämnda utslag, vilka samtliga meddelades
under ordförandeskap av rådmannen P. T. Wiesel, deltogo därjämte den
15 februari och den 1 mars 1945 t. f. rådmannen S. Annerfors och assessorn

G. A. Askergren samt den 3 maj 1945 t. f. rådmannen Å. Nordwall och
Askergren.

Med anledning därav att rådhusrätten förpliktat Berggren, Svensson och
Björkén att till Kronan utgiva vederlag enligt kungl. kungörelsen den 17
juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade
varor, m. m. anmodade jag Wiesel ävensom Annerfors, Nordwall och Askergren
att till mig inkomma med yttrande.

I ett gemensamt avgivet yttrande anförde Wiesel samt Annerfors, Nordwall
och Askergren därefter följande.

Frågan om utdömande av vederlag hade kommit på tal i målet först
vid andra rättegångstillfället den 15 februari 1945. Åklagaren hade då
yrkat förpliktande för Berggren, Björkén och Svensson att i anledning av
deras brottsliga befattning med råmetanol till Kronan utgiva vederlag och
i samband därmed upplyst, att enligt besked, som åklagaren erhållit vid
förfrågan hos statens bränslekommission, råmetanol utgjorde i kungl. kungörelsen
den 13 november 1942 angående reglering av försäljningen och förbrukningen
av brännbara vätskor avsett flytande bränsle och såsom sådant
vore underkastad handelsreglering. Den av åklagaren sålunda lämnade uppgiften
att råmetanol utgjorde flytande bränsle hade av Berggren, Björkén
och Svensson lämnats utan erinran. De ledamöter av rådhusrätten, som
deltagit i utslaget den 15 februari 1945 beträffande Berggren, hade så mycket
mindre haft anledning ifrågasätta uppgiftens riktighet, som råmetanol
enligt vad i målet upplysts uteslutande användes såsom motorbränsle och
vid studium av kungörelsen synts dem kunna hänföras till något av de slag
av brännbara vätskor, vilka upptogos i 1 § i kungörelsen. På grund av angivna
förhållanden hade Berggren genom utslaget nämnda dag med tilllämpning
av 19 § och 24 § andra stycket kungörelsen den 17 juni 1943 med
vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m. förpliktats
att till Kronan utgiva vederlag med av åklagaren yrkat och av
Berggren medgivet belopp. I konsekvens därmed och då någon omständighet
som kunnat föranleda tveksamhet angående råmetanolens hänförande
till flytande bränsle icke framkommit under mellantiden, hade sedermera
genom utslaget den 1 mars 1945 Svensson ålagts att till Kronan utgiva
vederlag i enlighet med åklagarens av Svensson medgivna yrkande.
Under målets fortsatta handläggning hade — närmast med föranledande
av vad som framkommit i samband med ett av åklagaren i målet anhängiggjort
åtal mot Nylund — inom rätten uppkommit tvekan, huruvida råmeta -

nol verkligen vore att anse såsom flytande bränsle. I anledning därav hade
Askergren underhand förhört sig hos sekreteraren Rosén i bränslekommissionen.
Askergren hade därvid erhållit det beskedet, att råmetanol icke
utgjorde flytande bränsle utan vore att hänföra under den i kungörelsen
den 13 november 1942 upptagna beteckningen ”annan brännbar vätska”.
Vid målets handläggning den 8 mars 1945 hade åklagaren delgivits det av
Rosén sålunda lämnade beskedet. Åklagaren hade i anledning därav anhållit
om uppskov med målet för att bliva i tillfälle att från bränslekommissionen
införskaffa skriftligt yttrande i frågan. Vid påföljande rättegångstillfälle
hade åklagaren ingivit en promemoria, enligt vilken Rosén på förfrågan
uppgivit, att råmetanol vore att betrakta såsom ”annan brännbar
vätska”, således ej flytande bränsle enligt definitionen i förut omförmälda
kungörelse den 13 november 1942. Genom kungl. kungörelsen den 13 november
1942 angående beslag å träsprit (metanol) och formalin hade förordnats,
att bland annat råmetanol skulle vara under beslag från den 14
november 1942. Då rådhusrätten därefter genom utslaget den 3 maj 1945
förpliktat Björkén att utgiva vederlag, hade detta närmast varit en följd
av rättens tolkning av den straffrättsliga innebörden av beslag, som omförmäldes
i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939, samt bestämmelserna
i 23 och 25 §§ samma lag. I 2 § förfogandelagen stadgades, att då under
särskilda omständigheter funnes erforderligt att viss förnödenhet ställdes
till Kronans förfogande, ägare eller innehavare skulle vara pliktig avstå
densamma till Kronan. I 3 § förordnades att för behov, som angåves i 2 §,
ägde Konungen föreskriva, att beslag skulle läggas å förnödenheten. Då
beslag lagts å förnödenheten, finge ägare eller innehavare icke förfoga däröver
i vidare mån än som framginge av särskilda bestämmelser. Förfogandelagens
23 § stadgade straff för den som med vetskap om att föreskrift meddelats
enligt 3 § olovligen förfogade över förnödenhet, som föreskriften avsåge,
eller bröte mot bestämmelser, som meddelats med stöd av lagen; och
25 § innehölle stadgande, att den som fälldes till straff enligt 23 § vore
underkastad förverkande- eller ersättningspåföljd. Rådhusrätten hade dömt
Björkén bland annat för att han i viss mån gjort sig skyldig till delaktighet
i Berggrens förskingring av råmetanol. Denna gärning innefattade enligt
rådhusrättens mening delaktighet i olovligt förfogande över angiven myckenhet
av förnödenhet, som avsåges med föreskrift enligt 3 § förfogandelagen.
Den omständigheten att särskilt yrkande om straff enligt 23 § icke
framställts hade rådhusrätten icke ansett böra utesluta ådömande av den
i 25 § stadgade påföljden. Inom rådhusrätten hade dock rått tvekan, huruvida
den i beslagskungörelsen i likhet med andra liknande kungörelser förekommande
bestämmelsen, att från beslaget skulle vara undantagna staten
tillhöriga förråd, borde utesluta påföljdens ådömande. Beslag enligt förfogandelagen
avsåge att bereda Kronan dispositionsrätt över bland annat
viss förnödenhet. Med hänsyn till nämnda syfte med beslag enligt förfo -

gandelagen måste det anses naturligt och konsekvent att i en förordning
om beslag angiva, att detsamma omfattade staten icke tillhöriga förråd av
viss vara, då ju Kronan icke kunde antagas ha anledning särskilt kungöra,
att ägare eller innehavare — i detta fall Kronan — icke finge fritt förfoga
över vad som redan tillhörde Kronan. Denna tolkning av beslags begreppets
innebörd hade enligt ledamöternas mening även vunnit stöd av ett annat
straffrättsligt betydelsefullt krav, nämligen det på ett enhetligt bedömande
av likartad gärning. Olovligt förfogande över vara, som avsåges i 2 § förfogandelagen
och beträffande vilken den fria förfoganderätten upphört,
skulle för det fall att förfogandet omfattade Kronan tillhörig sådan vara
icke medföra påföljd enligt 25 §, vilken påföljd däremot skulle inträda,
därest varan tillhörde annan än Kronan. Rådhusrätten hade ansett uteslutet,
att lagstiftaren genom att formulera beslagskungörelserna på sätt
som skett åsyftat detta resultat. Rådhusrättens tolkning av beslagsbegreppets
innebörd i förevarande hänseende torde kunna tillämpas även å Berggrens
och Svenssons brott.

Vidare anförde ledamöterna: Enligt 6 § regleringskungörelsen den 13
november 1942 finge annan brännbar vätska ej — med vissa undantag,
varom här icke vore fråga — användas såsom drivmedel för förbränningsmotorer,
såvida icke bränslekommissionen meddelat särskilt tillstånd därtill.
I 7 § kungörelsen den 17 juni 1943 funnes straff bestämt för den, som
förbrukade eller använde ransonerad vara i strid mot vad i ransoneringsförfattning
vore stadgat, och 19 § samma kungörelse innehölle bestämmelser
om skyldighet att utgiva vederlag för överträdelse av ransoneringsförfattning,
vartill enligt 1 § kungörelsen ovannämnda beslagskungörelse den 13
november 1942 räknades. Under målets handläggning vid rådhusrätten hade
icke framkommit något som antytt, att råmetanol användes till annat än
drivmedel för förbränningsmotorer. Björkéns delaktighet i förskingring innefattade
även dels begagnande av viss kvantitet råmetanol för egen räkning
såsom bilbränsle, dels avsiktlig medverkan till att Posser och Nylund använt
råmetanol såsom bränsle för bilar. Svensson hade använt en del av
den bekomna kvantiteten råmetanol såsom bilbränsle och för sådant användande
— vilket med hänsyn till då rådande brist på bilbränsle otvivelaktigt
också kommit till stånd — försålt återstoden med undantag av 100
liter, som Kronan berättigats utbekomma. Berggrens förskingring innebure
också brottslig medverkan till råmetanolens olovliga användande såsom
motorbränsle dels omedelbart i vissa angivna fall och dels genom mellanmän
i senare led, säkerligen med relativt obetydligt undantag. På anförda
grunder förmenade ledamöterna, att de under föreliggande omständigheter
icke handlat oriktigt genom att i de hänseenden varom fråga vore döma
på sätt som skett. Svea hovrätt hade emellertid genom utslag den 5 februari
1940 i mål mellan allmän åklagare ävensom Kronan, å ena, samt Posser,
å andra sidan, med ändring av rådhusrättens utslag den 3 maj 1945, befriat

Posser från skyldighet att utgiva vederlag, som av rådhusrätten ålagts
honom under omständigheter likartade med åtskilliga av dem, vilka ovan
angivits. Med hänsyn därtill och då gällande bestämmelser i hithörande
delar syntes oklara hade ledamöterna utan avvaktande av J. 0:s beslut
ansett sig böra vidtaga åtgärder till förekommande under alla omständigheter
av att genom ifrågakomna utslag skada och rättsförlust uppkomme
för någon part. I sådant syfte hade de förhört sig hos vederbörande indrivningsmyndighet
och erhållit besked att Berggren och Björkén, beträffande
vilka fattigbevis lämnats, icke till någon del erlagt betalning; att
Svensson den 19 november 1945 guldit honom ålagt vederlag, 344 kronor,
samt att indrivningsmyndigheten icke komme att vidtaga några indrivningsåtgärder
mot Berggren och Björkén utan att därförut underrätta ledamöterna.
Vidare hade ledamöterna anmodat Berggren, Björkén och Svensson
att begära resning i målen och erbjudit sig att därvid vara dem behjälpliga,
detta så mycket mera, som det syntes vara av allmänt intresse att få innebörden
av vissa kristidsförfattningarnas bestämmelser i hithörande delar
klarlagd.

På därefter av Svensson gjord ansökan beviljade Kungl. Maj:t genom
utslag den 6 februari 1947 jämlikt 2 § 4. lagen om särskilda rättsmedel
Svensson resning i ovannämnda mål, såvitt rörde skyldighet för Svensson
att utgiva vederlag, i följd varav rådhusrätten skulle ha att ånyo upptaga
målet i sagda del.

Med anledning därav upptogs målet till förnyad handläggning inför rådhusrätten
den 20 mars 1947, varvid från åklagarsidan ingavs en så lydande
promemoria:

”Statens bränslekommission.

P.M.

På begäran av stadsfiskalen C. G. Tisell, Stockholm, meddelas följande
angående under år 1944 gällande bestämmelser beträffande handeln m. m.
med råmetanol.

Kungl. kungörelsen den 13 november 1942 (SFS 873) angående reglering
av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor skiljer på flytande
bränslen och andra brännbara vätskor än flytande bränslen. Till flytande
bränslen hänföras endast de i kungörelsens § 1 uppräknade brännbara vätskorna.
Dessa voro underkastade handelsreglering.

Råmetanol, som huvudsakligen användes inom den kemiska industrien
och endast undantagsvis såsom motorbränsle, är att hänföra till andra
brännbara vätskor än flytande bränslen. Beträffande sådana gällde enligt
kungörelsens § 6 vid ifrågavarande tid endast visst förbrukningsförbud,
nämligen förbud att begagna dem såsom drivmedel till förbränningsmotorer.
Däremot voro de icke underkastade handelsreglering. Råmetanol — icke

tillhörig staten — låg därjämte under industrikommissionens beslag. Stockholm
den 7 januari 1947.

Malte Rosén

Sekreterare.”

I därefter meddelat utslag yttrade rådhusrätten följande: Enär Kronan
tillhöriga förråd av råmetanol varit undantagna från beslag, som gällt å
sådan vara, ty och som den råmetanol, varmed Svensson enligt rådhusrättens
utslag den 1 mars 1945 tagit sådan brottslig befattning, som avses i
21 kap. 6 § första stycket strafflagen, således icke varit underkastad beslag,
samt vid sådant förhållande och då handeln med råmetanol vid tiden ifråga
ej varit reglerad gällande bestämmelser om skyldighet att till Kronan utgiva
vederlag icke vore tillämpliga med avseende å Svenssons brott, alltså
prövade rådhusrätten lagligt att — med upphävande av utslaget den 1 mars
1945, i vad Svensson därigenom ålagts att till Kronan utgiva vederlag med
344 kronor — förklara Svensson icke vara skyldig att utgiva nämnda vederlag
å 344 kronor.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I en till mig inkommen skrivelse anförde Wiesel samt Annerfors, Nordwall
och Askergren följande.

Ledamöternas förut omförmälda anmodan till Berggren, Björkén och
Svensson att söka resning i målet hade skett genom brev till envar av dem.
I anledning av breven hade Berggren och Svensson satt sig i förbindelse
med ledamöterna, varemot Björkén lämnat det till honom avlåtna brevet
obesvarat. Sedan Svensson förklarat sig önska resning, såvitt avsåge skyldighet
för honom att utgiva vederlag, hade ledamöterna uppsatt och till
Kungl. Maj:t låtit ingiva en av Svensson undertecknad ansökan i sådant
hänseende. Vad beträffade Berggren hade denne uttryckt en viss betänksamhet
mot ett resningsförfarande, då han befarat att detta kunde vinna
publicitet och därigenom skada honom, som numera innehade en god
arbetsanställning. Med hänsyn därtill hade överenskommits att med frågan
om resning för Berggrens vidkommande skulle anstå i avbidan på prövning
av Svenssons resningsansökan. Efter det Kungl. Maj:ts utslag på Svenssons
resningsansökan kommit ledamöterna tillhanda, hade de satt sig i förbindelse
med Berggren. Sedan Berggren därefter förklarat sig önska resning
i målet, såvitt avsåge honom ålagd skyldighet att utgiva vederlag, hade
ledamöterna uppsatt och låtit till Kungl. Maj:t ingiva en av Berggren undertecknad
ansökan i sådant hänseende. Vidare hade ledamöterna ånyo tillskrivit
Björkén och — under framhållande av att Kungl. Maj:t beviljat
av Svensson sökt resning — åter anmodat Björkén att sätta sig i förbindelse
med ledamöterna för att med deras biträde söka resning. På detta brev, som
avlåtits i rekommenderad försändelse, vilken Björkén erkänt sig ha mottagit
den 7 mars 1947, hade ledamöterna ännu icke erhållit något svar. Leda -

möterna ville framhålla, att de själva stode för de kostnader, som vore
förenade med resningsansökningarna.

Genom utslag den 3 september 1947 beviljade Kungl. Maj:t den av Berggren
sökta resningen, varefter målet mot honom i den del varom fråga var
ånyo upptogs vid rådhusrätten den 16 oktober 1947. På i tillämpliga delar
samma skäl som angivits i utslaget rörande Svensson prövade rådhusrätten
därefter i utslag den 13 november 1947 lagligt att — med undanröjande av
utslaget den 15 februari 1945, i vad Berggren därigenom ålagts att till Kronan
utgiva vederlag med 3 827 kronor 20 öre — förklara Berggren icke vara
skyldig att utgiva nämnda vederlag.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I en därefter till mig inkommen skrivelse anförde Wiesel samt Annerfors,
Nordwall och Askergren följande.

Björken hade alltjämt lämnat ledamöternas erbjudande att biträda honom
med resningsansökan obesvarat. Han finge därför antagas sakna intresse
för resning i vad anginge honom ålagd vederlagsskyldighet. De åtgärder
ledamöterna tidigare förklarat sig skola vidtaga till förekommande under
alla omständigheter av att skada och rättsförlust uppkomme för part på
grund av utslag, varigenom rådhusrätten förpliktat Berggren, Svensson och
Björken att till Kronan utgiva vederlag, ansåge ledamöterna sig nu ha vidtagit.
De önskade slutligen framhålla, att de synpunkter, som enligt vad de
tidigare anfört varit bestämmande, då det för dem gällt att avgöra huruvida
Berggren, Svensson och Björkén rättvisligen borde ådömas vederlag, alltjämt
syntes ledamöterna icke ha saknat fog.

I skrivelse den 12 april 1948 meddelade poliskamreraren i Stockholm, att
de belopp, vilka Berggren och Björkén i påtalade utslag år 1945 ålagts att
såsom vederlag utgiva till Kronan och som efter det Berggren och Björkén
vid indrivningsförsök befunnits sakna utmätningsbara tillgångar år 1946 avskrivits,
numera enligt beslut av Ö. Ä. avförts ur räkenskaperna såsom avkortade.
Därigenom hade Berggrens och Björkéns ersättningsskyldighet definitivt
upphört.

I en till Wiesel den 30 april 1948 avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I kungl. kungörelsen den 13 november 1942 angående beslag å träsprit
(metanol) och formalin (nr 858) förordnades, bland annat, att från klockan
12 natten mellan den 14 och den 15 november 1942 träsprit (metanol), såväl
rå som renad, skulle vara under beslag. Beslaget skulle omfatta alla vid
nämnda tidpunkt inom riket befintliga, staten icke tillhöriga förråd av me -

tanol, som innehades av person eller företag, som yrkesmässigt tillverkade
eller framvunne dylik vara, ävensom övriga vid samma tidpunkt inom riket
befintliga, staten icke tillhöriga förråd av metanol, för såvitt vederbörandes
innehav därav uppgick till minst 500 kilogram. Därjämte skulle beslaget
omfatta all metanol, som efter ovannämnda tidpunkt för annans räkning än
statens yrkesmässigt tillverkades eller framvunnes inom riket eller hit infördes.

I kungl. kungörelsen den 13 november 1942 angående reglering av försäljningen
och förbrukningen av brännbara vätskor (nr 873) meddelades bestämmelser
rörande dels reglering av handeln med och förbrukningen av
flytande bränsle och dels förbrukningen av annan brännbar vätska. I den
uppräkning av brännbara vätskor, som enligt kungörelsen skulle hänföras
under begreppet flytande bränsle, var metanol ej upptagen. I 6 § i kungörelsen
stadgades, att annan brännbar vätska än flytande bränsle icke finge
användas såsom drivmedel för förbränningsmotor utom i vissa närmare angivna
undantagsfall. Utöver vad salunda stadgats kunde dock undantag
från förbudet, om särskilda skäl därtill förelåge, meddelas av bränslekommissionen.

I 20 § meddelades bestämmelser om straff för överträdelse av föreskrifterna
i kungörelsen. Den som bröt mot det i 6 § stadgade förbudet skulle salunda
straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där han ej
för sin förseelse var förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.

Enligt kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående
handeln med ransonerade varor, m. m. är kungörelsen den 13 november
1942 (nr 873) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av
brännbara vätskor att hänföra till ransoneringsförfattningar, varom stadgas
i förstnämnda kungörelse.

I 7 § stadgas, att om någon förbrukar eller använder ransonerad vara i
strid mot vad i ransoneringsförfattning är stadgat, skall han dömas till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

I 19 § förordnas, att om någon fälles till ansvar för förseelse varom förmäles
i, bland annat, 7 § eller dömes för överträdelse av ransoneringsförfattning
till dagsböter eller frihetsstraff, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade
i samband med överträdelsen mottagit, eller egendom, som han olovligen
saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller genom överträdelsen
undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt, förverkade till alla
delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till allenast viss del.
Där egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas,
skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Enligt 24 § i kungörelsen må ej till straff enligt denna kungörelse dömas
där gärningen är straffbar enligt allmänna förfogandelagen eller allmänna
förfogandeförordningen eller är enligt allmänna strafflagen med strängare

straff belagd. Förverkandepåföljd varom i 19 § förmäles må ådömas även i
det fall att den tilltalade för sin förseelse är förfallen till ansvar enligt allmänna
förfogandelagen eller allmänna strafflagen utan att doek sådan påföljd
där finnes stadgad.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår har den råmetanol, varom
i förevarande mål var fråga, såsom tillhörande Kronan varit undantagen
från det beslag å sådan vara, som skett genom kungörelsen den 13 november
1942. Den omständigheten att denna metanol, efter det beslag å annan
än staten tillhörig metanol skett, avhänts Kronan och kommit i enskild
persons ägo eller innehav har icke medfört, att densamma därefter skulle
komma under beslag. Enligt beslagskungörelsen skulle nämligen beslag efter
den 14 november 1942 läggas allenast å sådan vara, som efter sagda tidpunkt
för annans räkning än statens yrkesmässigt tillverkades eller framvunnes
inom riket eller hit infördes.

Om man alltså måste utgå från att det genom kungörelsen den 13 november
1942 meddelade beslaget icke omfattat ifrågavarande metanol, har, då
allmänna förfogandelagen icke varit tillämplig, frågan huruvida brottslig befattning
tagits med metanolen i det hänseende varom här är fråga varit att
bedöma efter regleringskungörelsen den 13 november 1942. Enligt denna har
metanol varit att anse, icke såsom flytande bränsle vilket var underkastat
handelsreglering, utan sasom annan brännbar vätska, i fråga om vilken endast
stadgades förbud mot användande såsom drivmedel för förbränningsmotor.
För överträdelse av sagda förbud kunde ådömas straff jämte skyldighet
att utgiva vederlag. Överlåtelse var i och för sig icke straffbelagd. I
den mån Berggrens, Björkéns och Svenssons befattning med metanol bestått
allenast i överlåtelse av sådan har alltså i förevarande fall åläggande icke
bort meddelas för dem att utgiva vederlag. Genom att förplikta dem att
utgiva sådant har rådhusrätten därför förfarit felaktigt. Med hänsyn till
omständigheterna och då på föranstaltande av rådhusrättens ledamöter sådana
åtgärder vidtagits, att någon skada icke tillskyndats någon av de
dömda, har jag latit bero vid vad i ärendet förevarit och mina nu gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

2. Fråga om den befogenhet, som tillkommer enskild ledamot
av anstaltsnämnd vid fångvårdsanstalt i förhållande
till nämnden och anstaltens styresman, m. m.

Den 24 september 1947 innehöll tidningen Svenska Dagbladet under
rubriken ”Långholmschefen tvangs bryta vild fånges isolering” en redogörelse
för vissa uttalanden, som med anledning av en i annan tidning framförd
kritik mot ledningen av fångvårdsanstalten å Långholmen gjorts till

en medarbetare i Svenska Dagbladet av anstaltens styresman, direktören
Sven Kjellegård. Enligt tidningsartikeln hade Kjellegård yttrat följande:

”1 kritiken talas det bl. a. om att någon isoleringsavdelning icke kommit
till stånd. Jag skall berätta hur det gick när jag i påskas ville isolera en
bråkmakare bland fångarna. Bråkstaken i fråga slog sönder cell efter cell i
fängelset med de inventarier han fick tag i. När jag ville få mannen överförd
till sinnessjukavdelningen, förklarade vederbörande läkare, att mannen
icke var i behov av vård. Sedan lät jag isolera bråkstaken i en cell, där han
inte hade möjlighet att fara vilt fram. Då kom, tillkallad av en tjänsteman
bakom min rygg, en ledamot av anstaltsnämnden för Långholmen rusande
hit och tvang mig i kraft av sin samhällsställning att omedelbart häva isoleringen.

Och vad skulle jag göra? tillägger hr Kjellegård. Sedan länge har jag haft
planer på en isoleringsavdelning, men om jag vågat framföra dem tidigare,
hade jag väl blivit nedklubbad. Men nu efter rymningarna får vi den äntligen.
En anstaltsstyresman har blivit något av en volleyboll, som svävar
mellan anstaltsnämnden, underlydande tjänstemän och fångarna utan att
någonsin nå marken.”

Med anledning av innehållet i denna tidningsartikel anmodade jag genom
resolution den 25 september 1947 Kjellegård att till mig inkomma med
yttrande.

I en den 27 september 1947 hit inkommen skrivelse lämnade ledamoten
av anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten fru Else Kleen, maka till statsrådet
och chefen för socialdepartementet Gustav Möller, en redogörelse för
omständigheterna vid det i tidningsartikeln åsyftade tillfället, då isoleringen
av en i skyddscell insatt fånge genom beslut av Kjellegård blivit hävd.

På grund av min remiss verkställde Kjellegård utredning i ärendet, varefter
han med förmälan att den i ärendet avsedde fången varit Nils Harry
Johansson, kallad Fältspat-Johan, till mig överlämnade den verkställda utredningen
och avgav eget yttrande.

Fängelseassistenten Gunnar Berg, vilken utövade det närmaste överinseendet
över kronohäktesavdelningen vid anstalten, anförde i avgivet yttrande
följande: Johansson hade ''intagits å kronohäktesavdelningen den 22
oktober 1946. För undergående av sinnesundersökning hade han emellertid
den 1 påföljande november överflyttats till fångvårdsanstalten å Håga.
Under denna vistelse å kronohäktet hade Johansson förhållit sig lugn samt
verkat inbunden och otillgänglig. Då från Stockholms kriminalpolis meddelats,
att Johansson förmodligen hade för avsikt att avvika, hade han
hållits under särskilt noggrann uppsikt och polisen hade fått taga del av
Johanssons såväl in- som utgående korrespondens. Av denna framginge
även att polisens misstankar i nämnda avseende icke varit förhastade. Se -

dan Johansson den 1 november 1946 överförts till Håga, hade han avvikit
därifrån den 29 i samma månad, men den 21 januari 1947 hade han vid
framförande av bil i berusat tillstånd åter blivit fasttagen. Den 27 mars
1947 hade Johansson, som samma dag av Stockholms rådhusrätt ådömts
straffarbete åtta år, åter intagits å kronohäktet, där han kvarstannat till
den 5 april. Under denna tid hade Johansson uppträtt synnerligen obalanserat.
Han hade vid upprepade tillfällen begärt och erhållit samtal med direktören
vid fångvårdsanstalten och därunder ådagalagt stora skiftningar i
lynnet. Då hans önskan varit att åter bliva intagen på psykiatrisk vårdanstalt
— helst på den å Håga, varifrån han, som ovan nämnts, nyligen rymt
— hade han sökt nå sitt syfte till en början genom att beveka och särskilt
genom gråt väcka medlidande, därefter genom att hota med att ”spela
över” och att över huvud taget bliva besvärlig. Vid ett samtal hade han lovat
att — därest han finge återvända till Håga — återlämna penningar,
som han tillgripit genom inbrott och sedan gömt undan. Senare hade han
emellertid ändrat sitt löfte därhän, att han på angivna villkor endast skulle
återställa en del av ifrågavarande penningar. Mot personalen hade Johansson
uppträtt arrogant och oförskämt samt ibland även hotfullt. När han
till slut uppenbarligen insett, att han icke skulle få återkomma till Håga,
där man vägrat att ånyo mottaga honom, hade han enligt Bergs uppfattning
helt följdriktigt spelat ut sitt nästa kort genom att verkställa sin hotelse
att ”spela över”. Den 3 eller den 4 april — tidpunkten kunde Berg
icke med säkerhet angiva — hade Johansson slagit sönder den lösa inredningen
i sin cell och cellens fönsterruta samt tillika gjort åverkan å väggar
och armatur. Sedan Johansson flyttats till en ny cell, hade han där inom
ett dygn upprepat i stort sett samma åverkan, ehuru om möjligt ännu
grundligare. Berg ville i detta sammanhang nämna, att Johansson nu även
hotat att slå sönder inredningen i cell efter cell till dess han finge sin vilja
fram och bleve intagen på psykiatrisk anstalt. Sedan Berg inhämtat Kjellegårds
tillstånd, hade Berg den 5 april hos psykiatriska avdelningen å Långholmen
anhållit, att Johanssons sinnestillstånd måtte undersökas och att
han — därest det befunnes vara av behovet påkallat — snarast måtte intagas
å nämnda avdelning. Johansson hade nästan omedelbart därefter undersökts
av överläkaren vid avdelningen G. Rylander, som förklarat, att
han icke ansåge att Johansson vore i behov av vård på sinnessjukavdelning.
Då nu Johansson i hög grad äventyrat ordningen på kronohäktet, stört
övriga intagna och nog även måst anses vara en fara för personalens säkerhet,
hade Berg anhållit, att Johansson måtte förflyttas till fångvårdsanstaltens
centralavdelning för placering i isoleringscell. Sedan Berg erhållit sådant
tillstånd, hade Berg tillsammans med två befattningshavare klockan
15 samma dag verkställt Johanssons förflyttning till centralavdelningen,
där assistenten A. Etzler jämte ett par andra tjänstemän tagit hand om
Johansson och placerat denne i isoleringscell. Under förflyttningen hade

Johansson förhållit sig lugn. Berg erinrade sig, att Johansson därunder
yttrat: ”Tror ni ni vinner något med den här manövern.”

Förste pastorn vid fångvårdsanstalten Erik Rhedin uppgav i avgivet
yttrande följande: Påskdagen den 6 april 1947 hade Rhedin efter slutad
gudstjänst besökt Johansson, som dagen förut intagits i cell nr 19. Därvid
hade Rhedin och Johansson samtalat om Johanssons långa straff och dennes
enligt eget förmenande hopplösa framtid. Rhedin hade därvid för Johansson
påpekat, att denne måste anstränga sig till det yttersta för att tillkämpa
sig lugn och besinning. Johansson hade gråtit och bedyrat, att han
aldrig skulle komma ur sin nuvarande cell med livet. När Rhedin kommit
upp på sin expedition, hade han skrivit några få rader till fru Kleen och omtalat
rätt och slätt, att en intagen — Rhedin mindes ej om han nämnt dennes
namn — satt isolerad och var förskräckligt nere. Den 8 april på förmiddagen
hade Rhedin mött fru Kleen på trappan till centralfängelset, och
de hade sedan i sällskap gått in till Johansson och gjort gemensamma ansträngningar
att få honom att repa mod och icke se så svart på allt. Vid
slutet av samtalet hade fru Kleen meddelat, att hon tänkte besöka direktören
för att resonera om saken. Sedan hade Rhedin och fru Kleen lämnat
Johansson i cellen, som låsts av en vaktkonstapel. Rhedin hade skilts från
fru Kleen utanför direktörens dörr. Rhedin ville tillägga, att han icke haft
den blekaste aning om att hans relaterade förfarande kunde anses vara
vare sig olagligt eller olämpligt. Säkert vore, att varken fru Kleen eller Rhedin
åsyftat att skada någon människa eller åsidosätta någons makt och
myndighet. Från deras sida hade inga som helst baktankar förelegat, utan
de hade bara gjort vad som fallit sig naturligt för dem.

T. f. fängelseassistenten Gerhard Boustedt anförde: Den 8 april 1947 hade
fru Kleen omkring klockan 12.15—12.30 helt oväntat inkommit på direktörsexpeditionen,
där Boustedt tjänstgjorde. Hon hade verkat upprörd och
sagt till Boustedt bland annat: ”Detta är ju förfärligt.” Då fru Kleen sett,
att Boustedt icke förstått vad hon åsyftat, hade hon tillagt: ”Jag menar
Johansson. Fältspat.” Boustedt hade då förklarat, att Johansson uppträtt
våldsamt och förstört inredningen i några celler samt att Kjellegård — sedan
läkaren å sinnessjukavdelningen icke funnit anledning att mottaga Johansson
å nämnda avdelning — icke haft annat val än att tillfälligt placera
Johansson i centralavdelningens enda skyddscell. Fru Kleen hade anmärkt,
att det väl kunnat gå att tala Johansson tillrätta, och frågat var direktören
fanns. ”Han är till lunch”, hade Boustedt svarat. ”Kalla då på honom”,
hade fru Kleen sagt. Sedan Boustedt omedelbart per telefon meddelat Kjellegård
innehållet i samtalet med fru Kleen, hade Boustedt åtföljt fru Kleen
in i anstalten, där en vaktkonstapel öppnat dörren till den cell, där Johansson
vistades. Fru Kleen hade gått in i cellen och uppehållit sig ensam hos
Johansson några minuter. Boustedt hade väntat utanför i korridoren. Efter
en stund hade Boustedt följt fru Kleen upp till expeditionen, diir Kjellegård,

som just anlänt, mottagit fru Kleen på sitt tjänsterum. Något senare hade
Johansson införts och mottagits av Kjellegård och fru Kleen. Boustedt hade
sedan erfarit, att Johansson icke vidare återförts till skyddscellen.

Enligt förhörsprotokoll hade nedannämnda befattningshavare uppgivit
följande.

T. f. överkonstapeln Karl Revoniemi: Han hade tjänstgjort å dagcellavdelningen
annandag påsk den 7 april 1947 och därunder samtalat med Johansson.
Denne hade sagt, att han under sin vistelse å Håga fått lugnande
medel men att han icke fått något sådant å Långholmen. På den grund
hade han blivit desperat. På kronohäktet hade befattningshavarna — fortfarande
enligt Johanssons utsago — varit rädda för honom och de hade sällan
uppenbarat sig hos honom en och en utan i regel fyra ä fem varje gång.
Det hade endast varit en vaktkonstapel, som icke visat sig rädd för honom.
Johansson hade tyckt, att det vore mycket bättre på centralavdelningen,
och sagt sig icke ha något att klaga på beträffande behandlingen. Nu hade
han begärt samtal med direktören och hoppades att få komma in till honom
dagen därpå. Han skulle då lova direktören att sköta sig. — Påföljande
morgon hade Johansson lämnats tillfälle att raka sig och i övrigt snygga
upp sig. På förmiddagen hade fru Kleen kommit in i anstalten, åtföljd av
Rhedin. Revoniemi hade uppdragit åt t. f. överkonstapeln S. V. Karlsson
att öppna dörren för fru Kleen till den cell, där Johansson vistades. Efter
besöket där hade fru Kleen sagt till Revoniemi: ”Hur är det?” Revoniemi
hade icke förstått vad fru Kleen avsåg och hon hade då sagt: ”Ja, jag skall
in till direktören nu.” Johansson hade under vistelsen i skyddscellen uppträtt
gemytligt mot tjänstemännen men därefter hade han blivit uppstudsig
mot tjänstemännen i allmänhet, dock icke mot Revoniemi. Man beklagade
sig allmänt bland vaktpersonalen över Johanssons försämrade uppförande.
Den allmänna uppfattningen bland såväl den underlydande personalen som
de intagna hade blivit, att det varit fru Kleen, som ”tagit upp” Johansson
ur skyddscellen.

Vaktkonstapeln Karlsson: Han hade tjänstgjort som korridorvakt den 7
april och som diversekonstapel den 8 april 1947. Den 7 april hade han tagit
ut Johansson ur skyddscellen för rökpaus. Härvid hade Johansson frågat,
hur länge han skulle vistas i skyddscellen, vartill Karlsson genmält, att han
icke visste det. ”Ja, antingen skall jag eller också direktören kapitulera”,
hade Johansson då yttrat. Karlsson hade då frågat Johansson, vem denne
ansåg ha ”felat”, vartill Johansson genmält, att det varit han. Senare på
dagen hade Johansson också anhållit att bli uppsatt för samtal påföljande
dag med direktören. Johansson hade sagt sig fullt inse, att han ”felat”, och
att han själv skulle kapitulera. Han hade förefallit ångerfull. Sitt samtal
med Johansson hade Karlsson relaterat för överkonstapeln E. Westling.
Den 8 april hade fru Kleen två gånger kommit in i anstalten. Första gången
hade hon varit åtföljd av Rhedin. Karlsson hade öppnat dörren till den cell,

där Johansson vistades, och fru Kleen hade uppehållit sig en stund inne
hos Johansson. Då fru Kleen andra gången kommit in i fängelset, hade
Karlsson varit upptagen på annat håll. Någon gång mellan klockan 12.30—
13 hade han fått order att föra upp Johansson till direktören. Han hade
gjort så och därefter väntat utanför dörren till direktörens rum. Efter en
stund hade Johansson kommit ut, åtföljd av fru Kleen, vilken sagt till
Karlsson, att Johansson omedelbart skulle flyttas från ”isoleringscellen”,
samt frågat, vilken cell Johansson nu skulle få. Karlsson hade sagt, att han
icke visste det utan att överkonstapeln Revoniemi finge ombesörja den
saken. Fru Kleen hade då sagt: ”Hälsa Revoniemi, att Johansson skall ha
den största, ljusaste och bästa cellen i fängelset.” Därefter hade hon, vändande
sig mot Johansson och klappande denne på axeln, sagt: ”Då träffas
vi på måndag. So long.” Karlsson hade sedan meddelat Revoniemi vad fru
Kleen sagt angående cellbytet. Under vistelsen i skyddscellen hade Johansson
icke givit anledning till anmärkning mot sig. Sedan han väl fått byta
cell, hade han emellertid blivit kavat, stor och självsvåldig. Han hade ”växt
direkt”. Karlsson erinrade sig också, att Johansson vid ett tillfälle, då han
vistades i skyddscellen, i något sammanhang sagt, att det funnes andra,
som kunde taga honom ut ur cellen. De intagna hade flera dagar därefter
sins emellan talat om, att fru Kleen tagit ut ”Fältspat” ur cellen. Själv hade
Karlsson också fått den uppfattningen och förstått, att även den övriga
vaktpersonalen hade samma tankar om det.

Överkonstapeln Westling: Han hade den 8 april 1947 på förmiddagen för
Ivjellegård å dennes expedition meddelat vad han hört av Karlsson om de
samtal, som förekommit mellan Karlsson och Johansson.

I eget yttrande anförde Kjellegård följande.

Rörande Johanssons förhållande under tiden före hans överflyttning från
kronohäktesavdelningen till skyddscellen å centralavdelningen den 5 april
1947 ville Kjellegård hänvisa till Bergs redogörelse. När Kjellegård den 5
april som vanligt besökte kronohäktet omkring klockan 9 på morgonen,
hade Berg anmält, att Johansson ånyo förstört en cell. Kjellegård hade då
överenskommit med Berg, att denne skulle ringa till sinnessjukavdelningen
och efterhöra, om Johansson kunde mottagas där. Omkring klockan 11 hade
Berg meddelat Kjellegård, att Rylander förklarat, att Johansson icke vore i
behov av vård å sinnessjukavdelningen och att någon anledning att intaga
honom där alls icke förelåge. Kjellegård hade då per telefon satt sig i förbindelse
med Rylander. Därvid hade Kjellegård erhållit samma besked som
Berg, nämligen att Johansson av sagda skäl icke kunde mottagas. Kjellegård
kunde också nämna, att han uppvaktats av såväl underlydande befattningshavare
som ett flertal intagna med framställningar om att skärpta skyddsåtgärder
måtte vidtagas mot Johansson. Själv hade Kjellegård varit av
samma mening, eftersom det med största visshet kunnat antagas, att Jo -

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberät tclse till 19^9 ars riksdag.

hansson planerade ny rymning. Efter vad som sålunda förekommit hade
Kjellegård funnit intet annat återstå än att under påskhelgen placera Johansson
i den enda skyddscell, som stod till förfogande, nämligen centralavdelningens.
Såväl Kjellegård som andra befattningshavare hade ju vid
upprepade samtal med Johansson förgäves sökt förmå denne att taga reson.
Rörande Johanssons förhållande under vistelsen i skyddseellen ville Kjellegård
hänvisa till vad som upplysts av de befattningshavare, som av olika
anledningar därunder kommit i beröring med Johansson.

På förmiddagen den 8 april 1947, yttrade Kjellegård vidare, hade Westling
kommit in på direktörsexpeditionen och meddelat Kjellegård vad han
av Karlsson fått höra om dennes samtal med Johansson, bland annat att
Johansson tänkt lova sköta sig samt att han begärt samtal med Kjellegård.
Kjellegårds avsikt hade fördenskull varit att vid återkomsten till fängelset
efter lunchrasten sagda dag, vilken just utgjorde en allmän mottagningsdag
för intagna som önskade tala med Kjellegård, förekalla även Johansson.
Under lunchrasten hade Kjellegård emellertid i sin bostad blivit uppringd
av Boustedt, som meddelat Kjellegård innehållet i och omständigheterna
vid ett samtal, som Boustedt just haft med fru Kleen å direktörsexpeditionen.
Till anstalten hade fru Kleen kallats av Rhedin. Därtill ville Kjellegård
för närvarande endast anmärka, att före en ”förklaring”, som Rhedin
med anledning av Kjellegårds nu ifrågavarande uttalande för Svenska Dagbladet
tillställt pressen den 25 september 1947, hade Rhedin icke för Kjellegård
och icke heller Kjellegård veterligen för annan befattningshavare vid
anstalten omnämnt, att det varit han, som tillkallat fru Kleen.

Vad anginge förloppet vid fru Kleens besök å anstalten, anförde Kjellegård
vidare, så hade hon icke underrättat Kjellegård därom vare sig på
förhand eller då hon ankom till anstalten. I anledning av Boustedts påringning
hade Kjellegård emellertid omedelbart begivit sig upp till sin expedition.
Där hade han sammanträffat med fru Kleen, som till Kjellegård uttryckt
sig på ungefär samma sätt, som hon gjort till Boustedt vid sin ankomst
till expeditionen. Kjellegård hade relaterat fakta i fallet samt upplyst
henne om, att han hade för avsikt att samma dag kalla in Johansson,
eftersom denne begärt samtal med Kjellegård. Därvid hade fru Kleen begärt
att få närvara vid samtalet. Med hänsyn till hennes aktivitet i denna sak
hade Kjellegård ansett sig icke böra avslå hennes begäran. Med förtur framför
övriga till samtal med Kjellegård anmälda hade Kjellegård låtit kalla in
Johansson. Denne hade därvid framfört sin ursäkt för sitt beteende och lovat
bättring. Kjellegård tilläte sig emellertid påpeka, att denna sinnesändring,
såsom framginge av befattningshavarnas upplysningar, kommit till
synes redan före fru Kleens inblandning i saken. Kjellegård hade nu låtit
meddela Johansson, att hans isolering omedelbart skulle komma att hävas.
Johansson hade visat tacksamhet mot Kjellegård och upprepat sina försäkringar
att han därefter skulle sköta sig. Kjellegårds avsikt hade varit

att enligt sedvanlig praxis meddela assistentexpeditionen detta beslut för
verkställighet. Innan Kjellegård hunnit göra detta hade emellertid fru
Kleen, som självmant följt Johansson ut från direktörsexpeditionen, till
vaktkonstapeln Karlsson lämnat meddelande om beslutet. Rörande ordalagen
och omständigheterna därvid hänvisade Kjellegård till Karlssons redogörelse.
Såsom Kjellegård tidigare framhållit hade han, när han mottog
meddelandet om Johanssons ändrade sinnesförfattning, haft för avsikt att
tala med honom och, om så befunnes lämpligt och tillrådligt, låta honom
lämna skyddscellen. Saken hade självklart förefallit Kjellegård tveksam
med hänsyn till Johanssons upprepade gånger visade opålitlighet. Genom
fru Kleens åtgöranden hade Kjellegård emellertid kommit i en pinsam situation.
Det syntes nämligen med anspråk på vederhäftighet näppeligen kunna
bestridas, att fru Kleen genom sin inblandning i saken de facto försatt Kjellegård
i ett akut tvångsläge. Med den kännedom Kjellegård hade om fru
Kleens uppfattning om sin ställning som ledamot i anstaltsnämnden —
upprepade gånger hade hon vid dess sammanträden dekreterat ”Vi i anstaltsledningen!”
— hade Kjellegård fördenskull funnit det nödvändigt att
skyndsamt reglera denna fråga på ett sådant sätt, att anstaltens personal
och de intagna icke skulle bibringas den föreställningen, att det rådde dissonans
mellan en ledamot av anstaltsnämnden och Kjellegård. Enligt Kjellegårds
uppfattning om anstaltsarbete vore det nödvändigt, att anstaltens
befattningshavare strävade åt samma håll. Detta gällde också i fråga om
förhållandet mellan anstaltsnämnden och styresmannen. Även om ledamot
av nämnden enligt 35 § verkställighetslagen ägde besöka intagen utan att
tjänsteman vid anstalten vore närvarande, syntes det höra till god ordning,
att ledamoten om besöket underrättade styresmannen, antingen på förhand
eller åtminstone vid ankomsten till anstalten. Om detta icke utsagts i lagen,
berodde det därpå, att ett sådant handlande betraktats såsom självklart.
Det kunde också framhållas, att om ledamot av anstaltsnämnden önskade
påkalla någon ändring i vad styresmannen beslutat, denna fråga borde upptagas
inom nämnden. I varje fall borde ledamoten, innan något åtgjordes,
åtminstone diskutera fallet med styresmannen och inhämta dennes synpunkter
på frågan. Styresmannens ställning bleve i längden ohållbar, om
t. ex. envar av de fyra andra nämndledamöterna skulle styresmannen
oåtspord handla på egen hand. Styresmannens prestige koinme därigenom
onekligen att bliva undergrävd. Med det vanskliga klientel, det här vore
fråga om, konune ett dylikt undergrävande av styresmannens ställning att
leda till de allvarligaste konsekvenser.

Fru Kleens ovanberörda redogörelse för ifrågakomna händelser innehöll
följande.

Vid påsktiden 1947 hade fru Kleen från Rhedin fått ett brev, diiri Rhedin
skrivit, att en fånge sedan ett par dagar satt i den s. k. järnburen, samt varit

100

upprörd över detta och påkallat fru Kleens hjälp. Fru Kleen hade infunnit
sig å fångvårdsanstalten, där hon mötts av Rhedin. Denne och fru Kleen
hade tillsammans gått mot cellen. Fru Kleen hade bett en vaktman låsa upp
åt dem och bett honom följa med in, ”om detta hörde till husets sed”. Fru
Kleen mindes icke var han under deras besök befann sig. Själv hade fru
Kleen suttit på fångens brits och Rhedin hade stått lutad mot gallerdörren.
Fången hade verkat alldeles upplöst, förgråten och eländig. Efter någon
liten stund hade han kunnat både tala och se stadigt på Rhedin och fru
Kleen. Hon hade förehållit honom, att endast han själv kunde förbättra
sitt öde — och sig själv — och att han var tvungen att lära sig att behärska
sig och ”disciplinera ner sig” till ett normalt handlande. Fru Kleen hade
slutat med att säga, att hon på intet vis kunde lova något, men att hon
skulle be att få ett samtal med Kjellegård, i vilket hon skulle hemställa att
mannen finge börja på en verkstad, detta dock med det villkoret att han,
därest han bleve mottagen av Kjellegård, skulle be denne om ursäkt och
lova att uppträda byfsat. Rhedin hade gått med fru Kleen till den dörr, som
ledde in till direktörens ämbetsrum och expedition. Fången hade då varit
inlåst och fru Kleen hade innan de lämnat honom upprepat, att hon alls icke
kunde lova honom något. För Kjellegård hade fru Kleen framhållit det
olämpliga i att en nyintagen fånge med mycket lång strafftid framför sig
skulle börja denna med en så hård behandling, även om han spelat över. Fru
Kleen och Kjellegård hade talat en stund om saken, såvitt fru Kleen då förstod
och alltjämt menade, i full vänskaplighet. Kjellegård hade varit rädd
att hans prestige skulle skadas, om han släppte ut fången, och fru Kleen
hade försäkrat Kjellegård, att hon vore fullt enig med honom om att chefens
prestige icke finge läderas på en anstalt av Långholmens karaktär, men att
hon icke kunde se att någon risk för detta förefunnes i det fall de talade
om. Fru Kleen hade ju helt ställt sig så att säga under Kjellegårds beslut.
Efter en stund hade Kjellegård sänt en man ned efter fången. När denne
kommit in, hade fru Kleen frågat Kjellegård om han önskade, att hon skulle
närvara, eller om han hellre såge, att hon ginge ut. Det hade icke funnits
något vare sig av överraskning eller något annat taktlöst eller obehagligt i
situationen. Fången hade lovat vara snäll, och de två hade talat en stund
om saken. Fången hade, ville fru Kleen minnas, sänts upp på snickeriverkstaden.
Fru Kleen hade på direktörens uppmaning stannat i rummet under
samtalet. Fru Kleen hade sedan dess flera gånger talat med läkaren om
denne fånge och hade uppfattat samtalen så, att läkaren ansett fången
schizofren eller på väg in i en schizofreni. Det vore svårt att tro annat, när
man träffade honom, vilket fru Kleen på uppmaning från fängelset gjort
några gånger. Fru Kleen veterligt hade intet mer, som hon haft att göra
med, hänt i denna sak.

101

Då Kjellegård underlåtit att förklara sig såvitt angick det förhållandet
att han, enligt vad som framgått av hans uttalande till Svenska Dagbladets
medarbetare, i sin ämbetsutövning skulle ha låtit påverka sig av en nämndledamots
”samhällsställning”, anmodade jag därefter Kjellegård att till mig
inkomma med dels förklaring i sagda hänseende, dels en fullständig redogörelse
för det samtal, som vid ifrågakomna tillfälle förts mellan fru Kleen
och Kjellegård, dels oek närmare förklaring rörande vad av honom avsetts
med en i hans yttrande till mig lämnad uppgift att fru Kleen genom sin
inblandning i saken de facto försatt honom ”i ett akut tvångsläge”.

I ett med anledning av denna remiss avgivet yttrande anförde Kjellegård
följande.

Sedan Johansson, som icke kunnat mottagas å sinnessjukavdelningen,
den 5 april 1947 insatts i skyddscellen, hade Ilhedin påföljande dag skrivit
till fru Kleen och omtalat, att en intagen satt isolerad och var förskräckligt
nere. Enligt fru Kleens berättelse hade Rhedin varit upprörd över att mannen
satt i den s. k. skyddscellen och påkallat hennes hjälp. Det kunde framhållas,
att Rhedin icke till Kjellegård framfört någon anhållan om att mannen
skulle uttagas ur skyddscellen, vilket bort vara den åtgärd Rhedin
först skulle ha vidtagit. Den 8 april hade fru Kleen infunnit sig på anstalten
och på centralfängelsets trappa mottagits av Rhedin. Man torde därav
kunna sluta, att Rhedin varit underrättad om besöket. Till Kjellegård hade
varken fru Kleen eller Rhedin på förhand lämnat något meddelande därom.
Ej heller hade någon av dem låtit meddela Kjellegård, att fru Kleen anlänt
till anstalten. Åtföljd av Rhedin hade fru Kleen gått in i anstalten och
begärt, att dörren till skyddscellen skulle öppnas, vilket också skett på order
av Revoniemi. Efter att ha samtalat med Johansson hade fru Kleen gått upp
till direktörsexpeditionen, där hon utanför dörren skilts från Rhedin. Alltjämt
hade Kjellegård varit ovetande om besöket. På direktörsexpeditionen
hade fru Kleen frågat, var direktören fanns, och då av Boustedt erhållit
beskedet, att Kjellegård var till lunch. Sedan Boustedt på fru Kleens uppmaning
ringt till Kjellegårds bostad och underrättat om att fru Kleen ville
tala med Kjellegård, hade Boustedt åtföljt fru Kleen, som nu för andra
gängen besökt Johansson i skyddscellen, där hon talat med honom i enrum.
Boustedt hade därefter följt fru Kleen till direktörsexpeditionen, där Kjellegård
då hade kommit tillstädes. Vid samtalet med Kjellegård hade fru
Kleen meddelat, att hon lovat Johansson hemställa hos Kjellegård, att Johansson
skulle få komma ut ur skyddscellen. Samtidigt hade hon uttalat sitt
ogillande av Kjellegårds åtgärd att placera Johansson i skyddscellen. Kjellegård
hade därtill genmält, att denna åtgärd varit påkallad av hänsyn till
ordningen och säkerheten inom anstalten, och relaterat fakta i fallet. Vidare
hade Kjellegård framhållit för fru Kleen, att en styresmans ställning
undergrävdes, om en ledamot av anstaltsnämnden utan att rådföra sig med
styresmannen ingrepe i behandlingsfrågor av så ömtålig natur som den

102

förevarande. I fråga om Johanssons uttagande ur skyddscellen hade Kjellegård
meddelat, att Kjellegård hade för avsikt att samma dag kalla Johansson
till samtal samt därefter taga frågan om hans isolering under övervägande.
Praxis vore emellertid, att direktören i sådana frågor brukade samråda
med sina närmaste medarbetare, vilket i detta fall varit särskilt behövligt.
Kjellegårds åtgärd att låta Johansson lämna skyddscellen hade i huvudsak
grundat sig på följande övervägande. Fru Kleen hade genom sina besök
hos Johansson engagerat sig på ett sätt, som icke kunnat missförstås. Även
om fru Kleen — såsom hon uppgivit — icke lovat Johansson, att han skulle
få komma ut ur skyddscellen, måste hennes aktivitet av honom tolkas så,
att hon för sin del helt ogillade Kjellegårds åtgärd att isolera honom. Då
Johansson redan före fru Kleens besök befunnit sig i en mera balanserad
sinnesstämning, hade, med de starka förhoppningar som genom hennes åtgöranden
redan väckts hos honom, ett avslag kunnat verka mycket ogynnsamt.
I ett dylikt akut tvångsläge kunde en styresman försättas också av
andra anledningar, t. ex. genom att en underordnad tjänsteman lovade mer
än han rätteligen hade befogenhet till. I sådana fall kunde respekterandet
av ett förhastat löfte ofta vara enda utvägen att hålla den intagne utanför
tjänstemännens meningsskiljaktigheter. Vad i övrigt samtalet mellan fru
Kleen och Kjellegård beträffade vore intet vidare av vikt att meddela.
Kjellegård bestrede emellertid bestämt, att det varit på hans uppmaning
som fru Kleen närvarit vid samtalet. Slutligen hade Kjellegård att beröra
uttrycket ”samhällsställning”. Ordet vore icke helt adekvat med vad han
menat. Att det ändock kommit att användas kunde bero därpå, att fru
Kleen så ofta framhölle sina personliga förbindelser åt olika håll. Vad Kjellegård
åsyftat hade emellertid varit hennes ställning som ledamot av anstaltsnämnden
och det tvångsläge, vari hon i denna egenskap försatt Kjellegård
på sätt han nu och i sitt tidigare yttrande beskrivit.

Sedan jag därefter anmodat fru Kleen att yttra sig i ärendet, anförde
fru Kleen följande.

Uppgifterna om yttranden, som fru Kleen skulle ha fällt, måste — utom
”Detta är förfärligt” — bero på hörfel. Detta vore emellertid i sak oväsentligt.
Fru Kleen läte alltid underrätta tjänstgörande styresmannen, när hon
befunne sig inom fängelsets område. Hade hon, såsom vid ifrågavarande
tillfälle, en överordnad tjänsteman som följeslagare, kunde med sådan anmälan
komma att anstå något. Vid besöket hos Johansson tillsammans med
Rhedin, som skrivit till fru Kleen och bett henne komma, hade fru Kleen
icke lovat Johansson mera än att hon skulle hos Kjellegård be, att Johanssons
isolering skulle hävas. I övrigt hade fru Kleen endast talat med Johansson
om att han vore tvungen att behärska sig och söka disciplinera sig
till ett normalt uppförande inom anstalten. Därutinnan ville hon hänvisa till
sin tidigare skrivelse i ärendet. Fru Kleen hade ensam mottagits av Kjelle -

103

gård på hans ämbetsrum, och ensam hade hon sökt övertyga honom om det
rimliga och välbetänkta i att upphäva Johanssons isolering. Fru Kleen hade
då haft och hade, som hon i den tidigare skrivelsen sagt, övertygelsen att
samtalet förts i full vänskaplighet. Hon hade styrkts i denna sin uppfattning
av det faktum att Kjellegård ej ansett sig ha anledning taga upp episoden
vid nämndens sammanträde kort därefter. Hon måste vidhålla, att Kjellegård
på hennes fråga om det passade uppmanat henne att stanna på ämbetsrummet
under hans samtal med Johansson. Kjellegård hade understrukit,
att han i den föreliggande situationen skulle ha befunnit sig i ett
tvångsläge. Orsaken till detta måste sökas i hans egna psykologiska reaktioner.
Det måste nämligen anses icke bara som en rättighet för en ledamot
av anstaltsnämnden, utan även som en plikt att med honom diskutera så
extrema former för straffverkställighet som inlåsning i ”järnburen” av en
möjligen sjuk fånge. Detta vore vad som faktiskt skett mellan Kjellegård
och fru Kleen, även om fru Kleen, för att bilda sig ett omdöme om saken,
dessförinnan i högre tjänstemans närvaro haft ett samtal med Johansson.
Det kunde icke av någon bestridas, att det vore Kjellegård, som ensam i
sin egenskap av styresman fattat beslut om Johanssons lösgivande ur
”buren”.

I en till Hugo Lindbergs advokatbyrå ställd skrift, som av byrån den
4 november 1947 överlämnats till mig, anförde Johansson, bland annat,
följande.

Någon av dagarna efter det Johansson insatts i skyddscellen hade Johansson
fått besök av en för honom okänd dam, som sedermera visat sig
vara fru Kleen. Hon hade frågat Johansson om anledningen till hans vistelse
i denna cell. Johansson hade berättat det hela som det var. Hon hade då
sagt, att det ytterst berodde på Johansson själv, om han skulle slippa ”järnburen”,
och att hon skulle gå upp till direktören och tala med honom. För
att lugna Johansson hade hon sagt, att hon snart skulle komma tillbaka.
Efter en stund hade hon återkommit och frågat, om Johansson önskade
följa med upp till direktören och diskutera möjligheterna att komma ut
från ”järnburen”. Detta hade Johansson icke varit med på genast, då han
ansett det vara direktörens skyldighet att tala med Johansson, som menat
sig ha blivit omänskligt och brutalt behandlad. Då Johansson emellertid
på morgonen antecknat sig för samtal med direktören i en annan angelägenhet,
hade han gått med på förslaget. Johansson hade bett Kjellegård
om ursäkt, därest Johansson på något sätt felat, men framhållit, att Kjellegård
borde försöka förstå Johansson i den situation vari han befann sig.
Kjellegård hade svarat, att han förstode Johansson. Därefter hade Johansson
fått återvända till fängelset och erhållit en annan cell. Att fru Kleen
skulle ha yttrat, att Johansson skulle ha den bästa och ljusaste cellen som
fanns att få, kunde han absolut icke erinra sig. Däremot hade hon sagt:

104

”Jag hoppas att det skall bli lite lättare för Johansson nu.” Ej heller hade
hon, såsom tidningarna skrivit, yttrat: ”Hej, so long, vi träffas på måndag.”
Detta påstående vore gripet ur luften.

I en till fångvårdsstyrelsen den 23 mars 1948 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Enligt 4 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m. skall vid fångvårdsanstalt finnas en anstaltsnämnd, bestående av
styresmannen samt fyra av Konungen utsedda personer, av vilka en skall
vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest vara lagfaren,
en skall vara befattningshavare vid anstalten samt minst en skall äga insikt
och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Bland
de ledamöter av'' nämnden, som icke äro befattningshavare vid anstalten,
förordnar Konungen en att vara ordförande.

Styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i
nämnden upptaga frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller
villkorlig frigivning samt att behandla ärende, som fångvårdsstyrelsen
hänskjuter till nämnden eller vars upptagande påkallas av ledamot. Nämnden
må besluta framställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen angående
de intagnas behandling eller förhållandena å anstalten i övrigt.
Utöver vad nu sagts har nämnden att medverka till upprätthållandet av
önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja
arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna anstalten.

De ledamöter av nämnden, heter det slutligen i samma paragraf, som
icke pa grund av sin tjänst hava att taga befattning med de intagna åligger
att under regelbundna besök a anstalten följa de intagnas behandling.

Till grund för nu anförda bestämmelser ligger ett av strafflagberedningen
den 14 november 1944 avgivet betänkande angående verkställigheten av
frihetsstraff m. m. I detta betänkande anförde strafflagberedningen i fråga
om verkställighetsorganen (s. 291 o. f.) bland annat följande.

Även om den största vikten borde läggas vid att en på lämpligt sätt
rekryterad och utbildad fångvårdspersonal stode till förfogande, kunde man
emellertid icke stanna därvid, när det gällde att vinna garantier för att
fångvården skulle bliva verkligt effektiv och human. Det vore önskvärt att
de intagna uppehölle kontakt med det vanliga livets förhållanden och kunde
vända sig till personer, som vore helt fristående från fångvården. Det vore
också av vikt att nya impulser tillfördes fångvårdstjänstemännen genom att
de vid sin sida finge representanter för andra verksamhetsområden. I detta
hänseende borde även rättssäkerhetssynpunkter beaktas. Bestämmanderät -

105

ten över personer, som berövats sin frihet, borde icke helt överlåtas åt specialiserade
yrkesmän. På samma sätt som domaren, när han skulle döma till
frihetsstraff, hade att samråda med lekmän, som utsetts av andra organ än
domstolen, borde också fångvårdsmannen överlägga med utomstående, när
det gällde det närmare utformandet av det frihetsberövande varom domstolen
förordnat. Det vore vidare av vikt, icke minst ur fångvårdens synpunkt,
att det icke i allmänhetens ögon komme att vidlåda fängelselivet ett sken
av hemlighetsmakeri och rättslöshet. Med hänsyn till den kritik som icke
sällan — med eller utan fog — riktades mot förhållandena i fängelserna
vore det angeläget att söka tillvinna fångvården större förtroende. Detta
skedde bäst genom att personer, som utsetts av myndigheter utanför fångvården,
finge fritt tillträde till anstalterna för att där följa de intagnas behandling
och deltaga i handläggningen av vissa frågor. Vid tillgodoseende
av de anförda synpunkterna borde man icke gå till överdrift. Om fångvårdsorganens
befogenheter i alltför stor utsträckning överflyttades till utomstående,
vore det att befara att de förras ansvarskänsla och intresse för uppgiften
skulle slappna. Man hade också att taga hänsyn till att de frågor som
komme under bedömande ofta vore av sådan art, att det fordrades särskild
utbildning och erfarenhet av den som skulle handlägga dem, ävensom att
beslut ej sällan måste fattas utan dröjsmål. Det kunde därför icke anses
lämpligt att beröva fångvårdsorganen den egentliga beslutanderätten i behandlingsfrågor.
Beredningen hade med hänsyn därtill icke funnit skäl föreslå
att vid fångvårdsanstalterna — såsom skett vid vissa andra vårdanstalter
— inrättades särskilda styrelser med beslutanderätt i viktigare frågor.
De utomstående organ, som ställdes vid fångvårdsmännens sida, borde i
huvudsak ha rådgivande uppgifter, vilket naturligtvis icke hindrade att
deras verksamhet i realiteten komme att innebära att en viss kontroll bleve
utövad. I vissa ur rättssäkerhetssynpunkt särskilt viktiga frågor borde de
dock ha medbestämmanderätt . Ur fångvårdstjänstemannens synpunkt borde
det snarast vara en fördel att kunna rådgöra med en utomstående, särskilt
när han enligt vad beredningen föresloge finge vidgade befogenheter
att individualisera behandlingen och giva de intagna ett betydande mått
av frihet.

Vidare anförde strafflagberedningen (s. 297): Det skulle enligt förslaget
åligga anstaltsnämndens ledamöter att, efter överläggning, var för sig eller
gemensamt avgiva yttrande över ansökningar om nåd eller villkorlig frigivning.
I övrigt hade nämnden icke beslutanderätt utan intoge en rådgivande
ställning i förhållande till styresmannen. Det låge emellertid i sakens natur
att denne, ehuru den slutliga bestämmanderätten tillkomme honom, borde
taga största hänsyn till nämndens mening. Styresmannen vore skyldig att,
när det kunde ske utan dröjsmål, samråda med nämnden i frågor om intagnas
hållande i enrum under arbete eller fritid, om disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom i andra viktigare frågor. Om samråd icke ägde rum

106

innan styresmannen ålade disciplinstraff eller vidtoge liknande åtgärd, skulle
han göra anmälan därom vid nämndens nästa sammanträde. Beredningen
hade övervägt att föreskriva obligatoriskt samråd med anstaltsnämnden
även i frågor om beviljandet av särskilda förmåner åt de intagna men avstått
därifrån, emedan det synts olämpligt att betaga styresmannen möjligheten
att omedelbart bevilja eller utlova förmån åt intagen som gjort sig
förtjänt därav. Det vore emellertid önskvärt att, när det lämpligen kunde
ske, styresmannen rådfrågade nämnden även i sådana ärenden. Åtminstone
borde han samråda med denna angående de allmänna principerna för beviljande
av ifrågavarande förmåner. I avsikt att giva anstaltsniimndens
ledamöter initiativrätt föresloge beredningen, att nämnden även skulle behandla
sådana frågor, vilkas upptagande påkallades av någon ledamot.
Nämnden kunde enligt förslaget besluta framställning till Konungen eller
fångvårdsstyrelsen angående de intagnas behandling eller förhållandena i
övrigt på anstalten. Denna befogenhet vore ägnad att höja nämndens betydelse
och att stärka dess ställning vid det samråd, som vore dess normala
verksamhetsform.

I den proposition, nr 342, varigenom förslag till lag om verkställighet av
frihetsstraff in. in. förelädes 1945 års riksdag, anförde chefen för justitiedepartementet
i fråga om den av strafflagberedningen föreslagna organisationen
av anstaltsnämnderna följande.

I likhet med beredningen funne departementschefen det önskvärt, att från
fångvårdsarbetet i övrigt fristående personer i viss omfattning erhölle tillfälle
att följa detsamma och framföra sina synpunkter i fråga om behandlingen
av de intagna. Såsom beredningen betonat borde detta kunna leda
till ett ökat förtroende för det arbete som utfördes inom fångvården och
även kunna tillföra fångvårdsarbetet nya impulser. En anstaltsnämnd,
vari jämväl utomstående personer erhölle säte, syntes vara en lämplig form
för det angivna syftet. Såsom beredningen föreslagit syntes en sådan nämnd
böra inrättas vid varje fångvårdsanstalt. De farhågor, som från vissa håll
uttalats för att den av beredningen föreslagna anstaltsnämnden skulle försvaga
styresmannens ställning, syntes icke böra tillmätas större vikt, därest,
såsom departementschefen ville förorda, nämndens funktion i enlighet med
beredningens förslag bleve av rådgivande natur. Departementschefen vore
nämligen ense med beredningen också därutinnan, att den egentliga beslutanderätten
i behandlingsfrågor borde tillkomma styresmannen, respektive
fångvårdsstyrelsen. Vad en reservant inom beredningen anfört därom
att man efter mönster från andra sociala anstalter borde giva anstaltsnämnden
medbestämmanderätt i frågor, som rörde behandlingen av de intagna
och anstaltens skötsel, och i samband därmed göra nämnden till en styrelse
för anstalten hade förordats av socialstyrelsen men i andra yttranden blivit
föremål för kritik. I överensstämmelse med vad som anförts i dessa yttranden
hölle departementschefen före, att för upprätthållandet av ordning och

107

säkerhet inom anstalten styresmannen borde äga omedelbar beslutanderätt.
Såvitt anginge frågan om anstaltsnämndens ställning och förhållande till
styresmannen vore departementschefen alltså ense med beredningen.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande (nr 52) över propositionen, anförde
i förevarande del följande.

För att giva fångvården en mera social prägel vore det enligt utskottets
uppfattning av betydelse att tillse, att fångvården icke organiserades som
något för sig avskilt, där endast fackmännen ägde inflytande. Genom att möjligheter
skapades för socialt intresserade lekmän att följa och taga del i fångvårdsarbetet
kunde detta komma att tillvinna sig det ökade förtroende och
intresse från allmänhetens sida, som syntes vara en viktig förutsättning för
att den sociala sidan av fångvårdsarbetet verkligen skulle komma att ge
resultat. Det förhållandet att fångvården länge blivit efter i den sociala
utvecklingen syntes delvis kunna tillskrivas den omständigheten, att fångvården
icke varit föremål för allmänhetens uppmärksamhet och intresse.
För dem som vore intagna i fångvårdsanstaltema torde det jämväl — icke
minst ur psykologisk synpunkt — vara av betydelse att från den egentliga
fångvården fristående personer följde den behandling, som komme de intagna
till del. På grund av det anförda tillstyrkte utskottet, att anstaltsnämnderna
utbyggdes, så att vid varje anstalt komme att finnas en nämnd.
I fråga om nämndens funktion biträdde utskottet förslaget att den huvudsakligen
skulle vara av rådgivande natur. Gentemot vad i en motion anförts
om att nämnden borde äga medbestämmanderätt beträffande de intagnas
behandling och anordnandet av eftervård åt dem ville utskottet
åberopa vad strafflagberedningen anfört i denna fråga. Beredningen hade
framhållit, att man för att tillgodose lekmannainflytandet icke borde gå till
överdrift. Om fångvårdsorganens befogenheter i alltför stor utsträckning
överflyttades till utomstående, vore det att befara, att fångvårdspersonalens
ansvarskänsla och intresse för uppgiften skulle slappna. Åtskilliga frågor
vore enligt vad beredningen anfört också av sådan art, att de för sin
lösning krävde särskild fackkunskap. De måste också icke sällan avgöras
utan dröjsmål. — I fråga om nämndens uppgifter föresloge utskottet, att
nämnden finge besluta framställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen
angående de intagnas behandling eller förhållandena å anstalten i övrigt.
Därigenom hade utskottet velat understryka nämndens självständiga och
fristående ställning. — Vid ställningstagande till frågan om nämndens sammansättning
hade det för utskottet avgörande varit, att huvudsyftet med
nämnden såsom ovan anförts skulle vara att skapa ett samband mellan
samhällslivet i allmänhet och fångvården. Genom nämnden ernåddes icke
blott att fångvården tillfördes fruktbärande impulser utifrån, utan därigenom
skapades även en möjlighet till kontroll över de intagnas behandling.
Med hänsyn därtill borde det utomstående inslaget i nämnden vara det
förhärskande och sålunda — då av praktiska skäl antalet ledamöter icke

108

borde överstiga fem — förutom styresmannen icke mer än en ledamot vara
befattningshavare vid anstalten. Då nämnden vid sina sammanträden därutöver
kunde höra de befattningshavare den funne erforderligt, syntes med
den föreslagna sammansättningen fångvårdsmannasynpunkterna bliva tillräckligt
tillgodosedda. Utskottet gillade förslaget i propositionen att en ledamot
borde vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest
vara lagfaren. Då nämndens ledamöter hade att regelbundet besöka anstalten,
konnne det för de intagna att kännas som en särskild trygghet att de
kunde påkalla intresse för sina personliga angelägenheter hos en domare eller
annan jurist. Minst en av nämndens ledamöter borde äga insikt och
erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller liknande arbete för att kunna
bidraga till fyllandet av nämndens viktiga uppgift i fråga om eftervården.
Beträffande kompetenskraven för den fjärde ledamoten i nämnden
innehölle utskottets förslag icke någon bindande anvisning. Det syntes böra
stå den utnämnande myndigheten fritt att välja mellan någon i socialt arbete
verksam person och annan för uppgiften lämplig. Genom vad sålunda föreslagits
syntes vad i berörda motion anfördes om att i anstaltsnämnderna
borde lämnas rum för ett större inflytande från socialt verksamma personer
hava vunnit beaktande. För att giva nämnden en självständig ställning och
för att framhäva betydelsen av de uppgifter som tillkomme nämndens ledamöter
syntes det utskottet lämpligast, att ledamöterna med undantag
av styresmannen utsåges av Kungl. Majrt, därvid Kungl. Maj:t även torde
böra förordna ordförande i nämnden. Då nämnden skulle intaga en i förhållande
till styresmannen rådgivande ställning förordade utskottet att ordförande
skulle utses bland dem som icke vore befattningshavare vid anstalten.

Av vad som förekommit vid tillkomsten av bestämmelserna om anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna torde framgå, att nämndens uppgift
med vissa undantag, varom nu icke är fråga, är av allenast rådgivande natur.
Styresmannens beslutanderätt har såvitt angår de intagnas behandling
och upprätthållandet av ordningen inom anstalten ansetts böra förbehållas
honom ensam. Givet är emellertid, att styresmannen därutinnan bör taga all
hänsyn till de meningar, som nämnden ger uttryck åt. För att nämnden
verkligen skall bliva i tillfälle att uttala en egen mening i mera betydelsefulla
frågor har ju också i vissa fall, exempelvis vid frågor om fånges hållande
i enrum under arbetstid eller fritid och om vidtagande av disciplinära
åtgärder, ålagts styresmannen att regelmässigt upptaga sådana frågor till
behandling inom nämnden. Även om styresmannen efter nämndens hörande
icke är bunden av den uppfattning som uttalats av nämnden, synes det kunna
antagas, att han icke utan vägande skäl handlar emot densamma. Meningen
har ju varit, att även andra synpunkter än fångvårdstjänstemannens
skulle öva inflytande vid straffverkställigheten efter nya verkställighetslagens
ikraftträdande.

109

Om alltså anstaltsnämnden såsom sådan icke har beslutanderätt i fråga
om de intagnas behandling, kan så mycket mindre någon befogenhet i sådant
hänseende tillkomma de enskilda ledamöterna i nämnden utom styresmannen.
Att ledamöterna äga genom besök å fångvårdsanstalten följa de
intagnas behandling kan icke innebära, att en ledamot har befogenhet att
på eget initiativ ingripa gentemot styresmannen eller annan befattningshavare
vid anstalten. I den mån ledamoten finner förhållandena böra föranleda
ändring i ett av styresmannen meddelat beslut om behandlingen av eu intagen,
har ledamoten att, såsom i lagtexten också förutsättes, påkalla ärendets
upptagande inom nämnden. En enskild nämndledamot bör alltså icke
på annat sätt än genom hänvändelse till nämnden söka påverka styresmannen
att vidtaga en åtgärd, som ledamoten finner påkallad. Det är icke till
en enskild nämndledamots uppfattning utan till nämndens uttalande som
styresmannen har att taga hänsyn. Detta bör naturligtvis icke utgöra
hinder för en ledamot att samtala med styresmannen rörande de intagnas
behandling och om lämpligheten av en eller annan åtgärd. Det ligger ju i
sakens natur, att frågan härigenom kan på ett bättre sätt förberedas för
behandling inom nämnden. Ledamoten har emellertid därvid att iakttaga
sådan grannlagenhet, att han ej föregriper nämndens ställningstagande eller
utsätter styresmannen för påtryckning.

Vad här förevarande fall beträffar så är i ärendet upplyst, att en å kronohäktet
intagen, till åtta års straffarbete dömd fånge, Nils Harry Johansson,
efter flera raseriutbrott, varunder inredningen i två celler sönderslagits, enligt
beslut av fångvårdsanstaltens styresman, Kjellegård, den 5 april 1947
blivit överförd till centralfängelset och där insatt i skyddscell. Mot detta
beslut och dess verkställande torde i och för sig icke kunna riktas någon
anmärkning. Johansson har också själv i en till mig inkommen skrift uttalat,
att en isolering av honom ”kanske var ofrånkomlig”.

Sedan Johansson vid ett av förste pastorn Rhedin den 6 april företaget
besök i skyddscellen visat sig förtvivlad över sitt långa straff och sin hopplösa
framtid och Rhedin på grund därav funnit Johansson ”nere”, har Rhedin
i brev samma dag till fru Ivleen i hennes egenskap av ledamot av anstaltsnämnden
meddelat, att en fånge satt isolerad och var ”förskräckligt
nere”, samt bett fru Kleen komma fången till hjälp. Att Rhedin på detta
sätt vände sig till fru Kleen har uppenbarligen berott därpå, att han ansett
henne kunna inom kortast möjliga tid åvägabringa att Johanssons isolering
bleve hävd. I egenskap av pastor vid anstalten hade emellertid Rhedin, om
han funnit Johanssons tillstånd vara sådant att särskilda åtgärder i anledning
därav voro påkallade, haft icke blott rätt utan jämväl skyldighet att
underrätta styresmannen därom samt för honom framlägga de synpunkter,
som Rhedin kunde ha på frågan om Johanssons isolering. Först om en dylik
åtgärd icke lett till önskat resultat, hade Rhedin bort fästa anstaltsnämndens
uppmärksamhet på saken, exempelvis genom skriftlig eller muntlig

hänvändelse till nämndens ordförande. Inrättandet av anstaltsnämnder vid
fångvårdsanstalterna kan icke lända till rubbning av den i statliga verk
gängse ordningen att en tjänsteman, som har en från verkets ledning avvikande
mening angående en av ledningen vidtagen åtgärd, i första hand
vänder sig till sina överordnade eller verkets chef med erinringar eller förslag
i saken. Genom att på sätt i förevarande fall skett förbigå den ansvariga
anstaltsledningen har Rhedin följaktligen enligt min mening förfarit felaktigt.

Vad fru Kleen angår har hon tydligen varit okunnig om en nämndledamots
ställning och befogenhet i förhållande till nämnden och styresmannen.
Såsom framgår av vad jag förut anfört hade fru Kleen, om hon önskat få
den av styresmannen beslutade isoleringen av Johansson hävd, haft att
hos nämnden påkalla upptagandet av frågan därom. I stället har hon själv
vänt sig till Kjellegård med anhållan om Johanssons förflyttning från
skyddseellen, och detta utan att hon ens förvissat sig om i vilken utsträckning
hennes uppfattning i sakfrågan delades av nämndens övriga ledamöter.
Utredningen giver vidare vid handen, att fru Kleen vid ifrågavarande tillfälle
uppträtt som om hon intoge en ställning av överordnad i förhållande
till fångvårdspersonalen. Särskilt anmärkningsvärt synes mig vara att hon
— såsom av utredningen torde framgå — varit den som till den lägre fångvårdspersonalen
meddelat Kjellegårds beslut om Johanssons förflyttning
till en annan cell samt givit fångkonstaplarna anvisningar rörande verkställandet
av förflyttningen. Fru Kleens åtgöranden i fallet Johansson ha
uppenbarligen haft en menlig inverkan på disciplinen inom anstalten och
i hög grad varit ägnade att förringa styresmannens auktoritet. Upplyst är
också, att såväl fångkonstaplarna som de å anstalten intagna genom vad
som förekommit bibragts den uppfattningen att det varit fru Kleen, som
”tagit upp” Johansson ur skyddseellen.

Med hänsyn till fru Kleens egenskap av lekmannarepresentant i anstaltsnämnden
synes det i viss män förklarligt, att hon icke beaktat skillnaden
mellan nämndens och den enskilda nämndledamotens befogenheter, i all
synnerhet som ledamot har icke blott rätt utan även plikt att genom besök
å anstalten göra sig underrättad om de intagnas behandling. Därtill kommer,
att fru Kleens ingripande skett efter påstötning av Rhedin och således
föranletts av en anstaltstjänsteman, hos vilken hon haft rätt att fordra full
kännedom om innehållet i gällande lagstiftning angående verkställighet av
frihetsstraff. Enligt min mening måste därför en stor del av ansvaret för de
ogynnsamma följderna av fru Kleens obehöriga inblandning i anstaltsledningens
tjänsteåligganden åvila Rhedin.

Vad Kjellegård beträffar kan det av honom i Svenska Dagbladet återgivna
uttalande, som föranlett mig att upptaga ifrågavarande sak, knappast
tolkas på annat sätt än att Kjellegård därmed velat ha sagt, att fru
Kleen nödgat honom vidtaga en oriktig tjänsteåtgärd samt att det varit

hennes framskjutna samhällsställning som föranlett honom att efterkomma
hennes önskan. Toges Kjellegård efter orden, skulle han följaktligen ha gjort
sig skyldig till ett grovt tjänstefel. Kjellegård har emellertid i ärendet uppgivit,
att han redan innan fru Kleen den 8 april anlände till anstalten varit
betänkt på att flytta Johansson från skyddscellen och att han vid sitt
senare träffade avgörande av denna fråga icke låtit sig påverkas av fru
Kleen men att hennes åtgöranden i saken åstadkommit en faktisk situation,
till vilken han nödgats taga hänsyn. Ehuru det gjorda uttalandet knappast
är förenligt med denna förklaring, saknar jag anledning betvivla förklaringens
riktighet.

Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av frihetsstraff hystes grundade
förhoppningar att de nyinrättade anstaltsnämnderna skulle lända till
förbättrade vårdförhållanden vid fångvårdsanstalterna och till ökat förtroende
för fångvården. För att dessa förhoppningar skola kunna infrias
tarvas förvisso ett gott samarbete mellan de olika organ, som ha tillsyn
över de intagnas vård och behandling. Icke minst viktigt är, att anstaltsnämnder
och fångvårdstjänstemän endräktigt samarbeta för ernående av
bästa möjliga resultat. Jag vill därför erinra om angelägenheten av att såväl
de enskilda nämndledamöterna som fångvårdsanstaltens styresman och
övriga befattningshavare vinnlägga sig om att undvika slitningar och stridigheter,
vilka inverka menligt på tangvårdsarbetet och därigenom motverka
syftet med anstaltsnämnderna. Denna erinran synes mig vara särskilt
påkallad, då — enligt vad jag jämväl i annat sammanhang inhämtat
— förhållandena vid fångvårdsanstalten å Långholmen i detta hänseende
icke äro tillfredsställande.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos Kjellegård, Rhedin och fru Kleen,
lät jag bero vid vad i ärendet förekommit.

3. Felaktigt förfarande vid debitering av skatt.

I en hit den 18 september 1947 inkommen klagoskrift anförde advokaten
Valdemar Roman i Sundsvall för dödsboet efter häradsdomaren Hans
Boman från Valla följande.

Dödsboet vore ägare till 1/6 av fastigheten Brådö Kronofors l1 i Ådalslidens
socken. Särskild lagfart vore meddelad å dödsboets andel sedan den
18 januari 1897. Dödsboet hade intet gemensamt med ägarna av övriga
andelar av Brådö Kronofors l1. Fastigheten hade före år 1945 icke varit
taxerad och icke heller upptagen i debiteringslängd. Efter det att fastigheten
vid den senaste fastighetstaxeringen åsatts ett taxeringsvärde av 25 000
kronor, hade kommunalnämnden i Ådalslidens kommun och hiiradsskrivaren
i Ådals fögderi utfärdat gemensamma skattsedlar för alla delägarna.
Skattsedlarna hade tillställts förre hemmansägaren Bror Lundin i Västan -

112

bäck, Näsåker. Dödsboet hade sålunda icke erhållit någon debetsedel å
utskylderna för dödsboets andel. Sedan Lundin betalat utskylderna enligt
de honom tillställda skattsedlarna, hade han instämt dödsboet till Boteå
tingslags häradsrätt med yrkande att utfå 1/6 av det av honom erlagda
beloppet. Dödsboet hade vid domstolen bestritt kravet under hänvisning
till att dödsboet icke från någon myndighet erhållit någon underrättelse om
att dödsboet påförts några utskylder för ifrågavarande fastighet samt att
dödsboet icke lämnat Lundin uppdrag att betala några utskylder för dödsboets
räkning. Häradsrätten hade emellertid genom dom den 12 september
1947 ålagt dödsboet att till Lundin betala ifrågavarande utskylder, 29 kronor
88 öre, samt att ersätta Lundins kostnader med 90 kronor jämte protokollslösen.
Skatten för ifrågavarande fastighet hade sålunda genom häradsrättens
dom indrivits av dödsboet utan att detta först i föreskriven ordning
debiterats skatt och utan att dödsboet vid betalning av det utdömda beloppet
kunnat erhålla vederbörligt bevis att skatten för fastigheten därmed
verkligen vore betald. Häradsrätten hade tillerkänt Lundin 1/6 av ett
skattebelopp, som denne uppgivit sig ha betalt, men om detta belopp vore
riktigt debiterat eller om Lundin möjligen komme att återfå någon del
av detsamma hade häradsrätten icke beaktat. Icke heller hade häradsrätten
beaktat, att dödsboet genom att icke erhålla någon debetsedel betagits
möjligheten att göra anmärkning mot eventuella felaktigheter i debiteringen.
Genom häradsrättens dom hade utdömts kostnader, som vida överstege
föreskriven indrivningsavgift. Om dödsboet hade debiterats skatten
enligt gällande bestämmelser och därefter icke erlagt densamma, hade den
kunnat indrivas utan rättegång, och dödsboet hade endast behövt erlägga
indrivningsavgift. Genom att skatten felaktigt debiterats Lundin hade
dödsboet alltså orsakats onödiga kostnader. Då fråga emellertid icke vore
om något större belopp, hade dödsboet icke ansett det vara lönande för
dödsboet att överklaga häradsrättens dom. Dödsboet hade dock ansett skäl
föreligga att underställa J. 0:s prövning, huruvida myndigheternas förfarande
i detta fall vore riktigt och om dödsboet alltså även för framtiden
icke hade rätt att erhålla debetsedel utan hade att avvakta stämning å
skatten för ifrågavarande fastighet.

Av en till klagoskriften fogad avskrift av stämningsansökningen i nämnda
mål framgick, att Lundin yrkat att av dödsboet utbekomma 1 /6 av för
fastigheten Brådö Kronofors l1 i dess helhet debiterad kronoskatt för år
1945 45 kronor 59 öre och kommunalskatt för år 1946 133 kronor 73 öre,
tillhopa 179 kronor 32 öre, eller sålunda 29 kronor 88 öre jämte vissa kostnader.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat häradsskrivaren i Ådals
fögderi att inkomma med yttrande, avgav häradsskrivaren Sven Björne
utlåtande i saken.

113

Björne ingav därvid utdrag av fastighetslängden för Ådalslidens socken
för år 1945, avseende fastigheten Brådö Kronofors l1, varav framgick, att
för fastigheten i kolumnen ”Den skattskyldige” antecknats: ”Mårten Lidmarks
d. y. dödsbo 1/6, Mårten Lidmark d. ä:s dödsbo 1/6, Hans Boman
i Valla, Undrom, 1/6, Margareta Näsströms dödsbo 1/12, Maria Lidgrens
1/12, Jakob Sjöström 1/12, Olof Sjöström 1/12 och Viktor Westin, Fack 57,
Bollstabruk, 1/6”, samt att fastigheten åsatts ett taxeringsvärde (markvärde)
såsom ”annan fastighet” av 25 000 kronor eller 12 skattekronor
50 skatteören.

Vidare ingav Björne utdrag av kronouppbördshandlingarna (uppbördsboken)
i Ådals fögderi för år 1945, utvisande att ”Mårten Lidmark d. y:s
dödsbo m. fl.” för fastigheten Brådö Kronofors påförts landstingsmedel
43 kronor 75 öre, därav å första uppbördsterminen 21 kronor 88 öre, ävensom
debetsedelslösen 12 öre, tillhopa 43 kronor 87 öre, vilket belopp erlagts
den 31 oktober 1946.

I sitt yttrande anförde Björne följande: Han vore icke personligen ansvarig
för ifrågavarande debitering, enär anmälan avsåge 1945 års kronoutskylder.
Debiteringsförrättare hade varit t. f. häradsskrivaren Hugo Gustafson,
numera häradsskrivare i Ronneby fögderi. Björne ville emellertid
nämna, att han vid debitering av fastighetsskatt på grund av 1946 års
taxering förfarit på liknande sätt som Gustafson. De utskylder, varom i
anmälan vore fråga, hade debiterats på grund av verkställd fastighetstaxering.
Debiteringsförrättaren hade haft att rätta sig efter av taxeringsnämnd
och prövningsnämnd fastställd taxering. Genom anteckningen i taxeringslängden
under rubriken ”Den skattskyldige” av varje delägares ideella
andel i fastigheten finge skattskyldighet av taxeringsnämnden anses ha
ålagts envar av delägarna allt efter vars och ens andel. Beträffande förfarandet
vid debitering syntes föreskrifter endast ha lämnats i §§ 1 och 2 av
uppbördsreglementet den 14 december 1917. Någon bestämmelse, varigenom
debiteringsförrättare ålades att utfärda debetsedlar för envar andelsägare,
syntes icke förefinnas. Enligt allmänt vedertagen praxis torde
fördelning av de på visst taxeringsvärde belöpande kronoutskylderna icke
ha skett på envar av de ideella andelsägarna i andra fall, än då framställning
därom gjorts av vederbörande andelsägare. Anledningen därtill torde
i första hand vara att söka i det förhållandet, att före den 1 juli 1946 kostnaden
för andelsägarna i vad gällde debetsedelslösen regelmässigt blivit
mindre iin om särskilda debetsedlar utfärdats för envar av andelsägarna,
och i andra hand måhända även den situation, som vid eventuell utmätning
för viss andelsägares utskylder kunde uppkomma för övriga andelsägare.
Beträffande klagandens påpekande att dödsboet fått vidkännas avsevärda
kostnader ville Björne meddela, att dessa helt undvikits, om dödsboet
efterkommit de upprepade krav, som framställts därom, att dödsboet skulle
inbetala sin andel av de påförda och i sin helhet av annan delägare erlagda

8 — Justitieombudsmannens umbctsbcrättclsc till 19/t9 urs riksdag.

114

utskylderna. Eftersom dödsboet haft klart för sig, att dödsboet hade lagfart
å viss andel av ifrågavarande fastighet, hade det vid det första kravet
varit en enkel sak att göra sig underrättad om den taxering fastigheten
åsatts och att förvissa sig om huru debiteringen verkställts. Skyldighet för
häradsskrivaren att underrätta om åsatt taxering förelåge icke. Dödsboet
hade haft rätt och möjlighet att taga del av fastighetstaxeringslängden vid
den offentliga framläggning därav, som skett enligt 11 § kungl. kungörelsen
den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet.
Dödsboet hade också haft den i § 5 uppbördsreglementet angivna möjligheten
att hos länsstyrelsen begära debetsedel. Dodsboets rätt syntes därför
icke på något sätt ha eftersatts genom det påtalade debiteringsförfarandet.
Ej heller syntes fel från debiteringsförrättarens sida ha begåtts vid utfärdandet
av debetsedel på sätt som skett. Skulle önskemål ha framställts om
utfärdande av särskild debetsedel till Hans Bomans dödsbo, hade en sådan
begäran givetvis villfarits.

I avgivna påminnelser uppgav klaganden, att av utdraget av fastighetstaxeringslängden
framginge, att Hans Boman vore antecknad såsom skattskyldig
för 1/6 av fastigheten. Enligt § 4 i uppbördsreglementet skulle särskild
debetsedel utfärdas för envar skattskyldig, som hade att utgöra kronoutskylder
av något slag. Det måste därför vara otvivelaktigt, att särskild
debetsedel rätteligen skulle ha utfärdats för dödsboet i förevarande fall.
Dödsboet hade nu till Lundin erlagt det av häradsrätten utdömda beloppet.
Därmed vore dödsboet emellertid icke skyddat för eventuellt krav från
Kronans sida. Mot Kronan gällde icke annat kvitto än sådant, som utfärdats
enligt föreskrifterna i uppbördsförordningen.

I avgivet yttrande anförde Gustafson, att taxering av Brådö Kronofors l1
åsatts med 25 000 kronor, gemensamt för samtliga delägare, samt att den
verkställda debiteringen av kronoutskylderna för fastigheten därför syntes
Gustafson riktig. I övrigt åberopade Gustafson vad Björne anfört i saken.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Romanus följande uttalanden.

I uppbördsreglementet den 14 december 1917, vilket upphörde att gälla
vid ingången av år 1947, upptogos bestämmelser om debitering av kronoutskylder.
Härunder inbegrepos även landstingsmedel. Debiteringen ankom
enligt § 1 på landet å häradsskri varen. Enligt § 3 i reglementet skulle utskylderna
upptagas å debetsedel, upprättad enligt fastställda formulär. I
§ 4 mom. 1 stadgades, att särskild debetsedel skulle utfärdas för envar skattskyldig,
som hade att utgöra kronoutskylder av något slag; dock med visst

115

undantag i fråga om pensionsavgift för hustru. Särskild debetsedel skulle
ock utfärdas åt fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet, därest
han inom viss tid gjorde framställning därom. Debetsedlarna skulle å landet,
enligt § 5, med posten kostnadsfritt sändas till de skattskyldiga under
adress, som i mantalslängden antecknats eller blivit hos häradsskrivaren
anmäld.

I uppbördsförordningen den 31 december 1945, vilken ersatt uppbördsreglementet
och därjämte omfattar debitering och uppbörd av kommunalutskylder,
finnas bestämmelser, vilka såvitt nu är i fråga äro av huvudsakligen
samma innebörd. Debitering och uppbörd av kommunalutskylder
ankommo tidigare på landet å kommunalnämnden.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt åligger enligt 46 § 1 mom. lagen
den 20 juni 1924 om landsting — med visst undantag varom här ej är
fråga — envar som inom landstingsområdet är skattskyldig till allmän kommunalskatt,
och landstingsskatten skall utgöras av envar skattskyldig i förhållande
till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen påföras honom på grund av skattskyldighet
inom landstingsområdet.

Enligt 1 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall allmän
kommunalskatt utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören,
som påföres en var skattskyldig enligt de i samma lag fastställda
grunderna. Allmän kommunalskatt är, enligt 2 §, dels fastighetsskatt, dels
kommunal inkomstskatt. Såsom underlag för fastighetsskatten påföras
skattskyldig vissa skatteören i förhållande till fastighetens taxeringsvärde.
Vid taxeringen av fastighet skall, enligt 8 §, varje taxeringsenhet åsättas
särskilt taxeringsvärde. Taxeringsenhet är inom varje kommun för sig å
landet i regel varje fastighet som särskilt redovisas i jordregistret. I de till
kommunalskattelagen fogade anvisningarna framhålles, att där jord- eller
fastighetsregister är upprättat, detta bör följas vid taxeringsenheternas
bestämmande. Vissa undantag finnas emellertid. Om fastighet, som eljest
skulle vara taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare
har sin till området å marken bestämda del av fastigheten, skall varje sådant
område utgöra taxeringsenhet. Understundom äro å andra sidan förhållandena
sådana, att fastigheter, som äro rättsligen skilda, likväl böra tillsammans
bilda taxeringsenhet.

Enligt 13 § 1 mom. kommunalskattelagen åligger skyldighet att erlägga
fastighetsskatt — där icke i 2 mom. annorlunda stadgas — fastighetens
ägare. Såsom ägare anses därvid den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande. I 2 mom. angivas vissa fall, då annan innehavare av
fastighet är skattskyldig i ägarens ställe.

I 66 § 3 mom. och 67 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 föreskrives i fråga om allmän fastighetstaxering — vilken sker vart

116

femte år — att fastighetstaxeringsnämnden beslutar dels med vilket belopp
taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, beträffande varje fastighet
för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som för året skall upptagas
såsom skattskyldig för fastigheten. Enligt 84 § 1 mom. skall under de
år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, taxeringsnämnden för
varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, fatta beslut om vem
som för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Såsom framgår av det anförda anknytes fastighetstaxeringen till begreppet
taxeringsenhet, som i regel sammanfaller med begreppet fastighet i
registerteknisk mening. Om en registerfastighet äges till ideella andelar av
flera självständiga rättssubjekt och sålunda icke är uppdelad ur brukningssynpunkt,
inverkar detta icke på själva taxeringen, d. v. s. bestämmandet
av fastighetens värde.

Debiteringen av fastighetsskatt åter anknytes till skattskyldigheten.
Denna skyldighet åvilar — med vissa undantag som nu icke äro i fråga —
fastighetens ägare. Detta innebär, att varje i civilrättsligt hänseende självständigt
rättssubjekt — t. ex. ett dödsbo eller ett handelsbolag — också är
särskilt skattesubjekt (jfr Eberstein: Om skatt till stat och kommun, s.
761). Skatt skall följaktligen påföras varje dylikt rättssubjekt för sig. Om en
fastighet till ideella andelar äges av flera, som icke tillsammans utgöra särskilt
rättssubjekt, åvilar skattskyldigheten envar av delägarna för hans
andel i fastigheten. Något solidariskt ansvar för hela den å fastigheten
belöpande skatten föreligger icke mellan delägarna. Det allmännas förmånsrätt
för skatten omfattar ej heller mer än den skattskyldiges andel av fastigheten.
Det har uttryckligen föreskrivits, att särskild debetsedel skall utfärdas
för varje skattskyldig.

Det är uppenbarligen av synnerlig vikt för medborgarna, att dessa
bestämmelser om debitering av skatt noggrant iakttagas av myndigheterna.
Skyldigheten att erlägga skatt till det allmänna måste motsvaras av ett
berättigat krav från varje enskild skattskyldigs sida, såväl att han, i den
ordning som finnes bestämd, erhåller debetsedel å den skatt, han har att
erlägga, som även att han icke blir utsatt för krav å annan skatt än den han
sålunda är skyldig att erlägga. Härav följer, att det icke kan stå myndigheterna
fritt att utan stöd av författningsbestämmelse — vare sig av
bekvämlighetsskäl eller av andra hänsyn — sammanföra flera skattskyldiga
å en gemensam debetsedel. Ett sådant sammanförande skulle också — sett
från det allmännas synpunkt — kunna medföra komplikationer vid eventuell
indrivning, då såsom nyss nämnts något solidariskt ansvar för skatten
icke föreligger mellan flera skattskyldiga.

Den fastighet, som avses i förevarande ärende, utgör särskild registerfastighet
och har sålunda utgjort taxeringsenhet. Vid fastighetstaxeringen
åsattes fastigheten ett taxeringsvärde av 25 000 kronor. Av det ovan sagda
framgår, att denna taxering icke i och för sig innebar att skattskyldigheten

117

för fastigheten skulle vara samfälld för alla delägarna. I fastighetstaxeringslängden
har tvärtom antecknats varje delägares andel i fastigheten. Till
följd härav hade i debiteringslängden bort uppföras envar av delägarna i
fastigheten med den skatt, som belöpte på hans andel. I enlighet härmed
hade också särskild debetsedel bort utfärdas för varje skattskyldig delägare.

Vad Björne och Gustafson åberopat till försvar för åtgärden att utfärda
en gemensam debetsedel för hela fastigheten kan jag icke godtaga. Något
stöd i författningarna för en dylik åtgärd har, såsom framgår av det ovan
anförda, icke förelegat. Även om det måhända icke skulle kunna anses
ha varit obefogat att i särskilda fall tillmötesgå en önskan från flera skattskyldiga
andelsägare att erhålla gemensam debetsedel, måste framhållas,
att sådana förhållanden icke förelegat i förevarande fall. I ärendet är upplyst,
att i vart fall Hans Bomans dödsbos andel varit särskilt lagfaren sedan
åtskilliga år tillbaka, och det har icke ens påståtts, att någon av delägarna i
fastigheten uttryckt önskan om gemensam debetsedel.

Enligt min mening har Gustafson sålunda i angivet hänseende förfarit
felaktigt. Detta gäller även Björne; då denne allenast tillämpat samma
debiteringsförfarande som skett föregående år, kan han dock anses ha haft
visst fog för antagande att detta överensstämde med delägarnas önskemål.

Genom Gustafsons förfarande har uppenbarligen olägenhet uppkommit
för dödsboet. Jag kan emellertid, med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst,
icke anse att de kostnader, som dödsboet genom häradsrättens dom
förpliktats utgiva utöver skatten, ens huvudsakligen vållats av att särskild
debetsedel icke utfärdats för dödsboet. Med hänsyn härtill finner jag mig
kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden samt en erinran till Gustafson
och Björne om vikten av att bestämmelserna om debitering av
utskylder noggrant iakttagas.

Då kommunala myndigheter icke stå under J. 0:s tillsyn, föranleda klagomålen
i vad de avse debitering av kommunalskatt icke något särskilt uttalande
från min sida.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos Gustafson och Björne, var ärendet
av J. O. slutbehandlat.

4. Lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga
äger tillämpning jämväl å åtal, som tullåklagare
ämnar väcka vid tullmålsdomstol.

Vid en av mig den 13 juni 1947 verkställd inspektion av rådhusrätten
i Halmstad antecknades vid granskning av rådhusrättens dombok bland
annat följande.

Den 16 januari 1947 hade rådhusrätten på åtal av tullförvaltaren Nils
Hildingh dömt jungmannen Bert Rune Kristiansson, född den 20 april

118

1930, jämlikt 1 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin att för olovlig
införsel av sådana drycker böta 50 kronor.

Jag anmärkte, att frågan om eftergift av åtal icke, såvitt domboken
utvisade, prövats av landsfogden jämlikt lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga.

Över anmärkningen infordrade jag sedermera yttrande av Hildingh och
rådhusrätten.

Hildingh anförde: Han hade under tiden den 22—den 24 december 1946
varit tillförordnad tullförvaltare i Halmstad och i denna egenskap tjänstgjort
såsom åklagare i tullmål. Måndagen den 23 december hade inkommit
fem rapporter angående olovlig införsel av spritdrycker från svenska ångfartyget
”Ingolf”, som den 21 i samma månad ankommit från Gdynia. En
av dessa rapporter hade avsett Kristiansson. Vid prövning av åtalsfrågan
beträffande Kristiansson hade Hildingh ej funnit något hinder möta mot
åtal. Han hade vid denna tidpunkt ägt kännedom om 1944 års lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga. Uttrycket ”allmänt åtal” i lagens
första paragraf hade Hildingh tolkat så, att lagen icke vore tillämplig å
mål, som anhängiggjordes av tullåklagare. Detta förhållande förklarade,
varför han ej underställt landsfogden frågan om åtalet mot Kristiansson.
Under åberopande av det anförda hemställde Hildingh, att jag måtte låta
vid förklaringen bero.

Rådhusrätten yttrade: Enligt 1 § i lagen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga vore denna tillämplig endast beträffande åtal, som skulle upptagas
av allmän underrätt eller polisdomstol. Nu ifrågavarande mål hade
upptagits av rådhusrätten i dess egenskap av tullmålsdomstol. Det syntes
med hänsyn därtill kunna ifrågasättas, om 1944 års lag i detta fall ägde
tillämpning. För att bestämmelserna i lagen icke vore avsedda att tilllämpas
på tullmål syntes kunna åberopas, att vid införandet av 1944 års
lagstiftning något åläggande i administrativ väg, motsvarande det som då
intogs i instruktionerna för landsfiskalerna och stadsfiskalerna samt i
kungörelsen den 15 juni 1944 med särskilda föreskrifter angående åtal vid
polisdomstol mot vissa underåriga, såvitt rådhusrätten hade sig bekant, icke
givits i fråga om tullåklagarna. Det syntes rådhusrätten att starka sakliga
skäl kunde åberopas för den av rådhusrätten intagna ståndpunkten i fråga
om innebörden av 1944 års lag. De kriminalpolitiska överväganden, som
föranlett åtalseftergift i fråga om underåriga, gjorde sig uppenbarligen
icke med samma styrka gällande i fråga om brott av ifrågavarande slag
— åtminstone icke i andra fall än sådana, där ådömande av frihetsstraff
kunde ifrågakomma. Oavsett vilken ståndpunkt gällande lag kunde
antagas innehålla, ville rådhusrätten framhålla, att i detta särskilda fall

119

svaranden dömts till lägsta bötesstraff för brottet ifråga. Det torde väl
med visshet kunna antagas att, därest underställning iigt rum, åtal ej
blivit av landsfogden eftergivet. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde
rådhusrätten, att jag måtte låta bero vid vad som förekommit
i saken.

På anmodan avgav därefter dåvarande landsfogden i Hallands län Erik
Vinberg yttrande i saken, därvid han anförde följande.

Frågan huruvida 1944 års lag ägde tillämpning å mål av nu ifrågavarande
beskaffenhet hade tidigare icke varit aktuell för Vinberg. Emellertid
ville han ifrågasätta, huruvida icke visst fog funnes för den uppfattningen,
att lagen icke skulle äga tillämpning i förevarande och ensartade mål.
Därutinnan ville han åberopa stadgandena i 1924 års lag med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,
nämligen 13 § om laga domstol och 14 § om åtalsrätten. Sammanställdes
dessa lagrum framginge att, därest tullåklagare förde talan,
denna utfördes vid tullmålsdomstol. Tullmålsdomstol vore viss i 16 § i
lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel närmare angiven
allmän underrätt. Det syntes Vinberg icke helt utan fog kunna hävdas,
att denna domstol under utövande av befogenheten såsom tullmålsdomstol
vore en specialdomstol. Vid sådant fall skulle i mål av ifrågavarande
beskaffenhet 1944 års lag icke äga tillämpning. Visst stöd för
en sådan tolkning funne Vinberg sig också äga i den omständigheten
att, när i anslutning till 1944 års lag vissa tillämpningsföreskrifter och
ändringar i de för de allmänna åklagarna gällande instruktionerna tillkommo,
tullåklagarna icke därav berörts. Väl finge medgivas, att för den
uppfattningen att även mål av nu ifrågavarande beskaffenhet borde hänföras
under 1944 års lag talade starka sakliga skäl — anledning syntes ju
saknas att straffprocessuellt behandla olika en underårig, som förbrutit sig
mot 1924 års lag, och en underårig, som gjort sig saker till exempelvis
förseelser emot gällande rusdrycksförordning. Å andra sidan saknades icke
heller — just med utgångspunkt från spörsmålet special domstol eller
icke specialdomstol — exempel på olikartat straffprocessuellt bedömande
av fall, där sådan olikhet icke syntes sakligt motiverad utan snarare måste,
i vart fall för allmänheten, te sig ganska anmärkningsvärd. Om sålunda
tillgreppsbrott under vissa förhållanden beginges av exempelvis en 17-årig
musikelev vid ett militärt förband, ägde 1944 års lag ej tillämpning,
varemot den ägde tillämpning på sådant brott, därest det tillhörde allmän
underrätts domvärjo. Med det nu anförda ville Vinberg icke hävda, att
hans tolkning skulle vara riktig, utan allenast — därest så ej vore fallet
— framhålla, att bedömandet i frågan i allt fall icke syntes honom så
enkelt att den felaktighet, vartill Ilildingh kunde anses ha gjort sig skyldig,
borde läggas honom till last såsom tjänsteförsummelse, särskilt i betrak -

120

tande därav att han saknade juridisk skolning och endast tillfälligt bestritt
åklagarsyssla. Man syntes emellertid kunna anmärka på att Hildingh icke,
med sin uppgivna kännedom om innehållet i 1944 års lag, sökt vinna ett
auktoritativt uttalande i stället för att på egen hand göra en lagtolkning.
Till sist ville Vinberg framhålla att, därest frågan om åtal mot Kristiansson
hänskjutits till Vinbergs prövning, beslut om eftergift icke skulle
ha av honom meddelats.

Sedan jag anhållit om generaltullstyrelsens yttrande i ärendet, anförde
styrelsen i avgivet utlåtande följande.

Jämlikt stadgandena i 13 och 14 §§ 1924 års lag med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin ålåge det
tullverkets vederbörande åklagare att vid tullmålsdomstol åtala brott,
varom i lagens 1 kap. sades, vederbörande allmänne åklagare dock obetaget
att vid allmän domstol åtala brott, som avsåges i 5 §. Enligt § 2 i instruktionen
för generaltullstyrelsen den 22 december 1922 (nr 625) ägde styrelsen
bestämma, i vad ordning den på tullverket ankommande åklagarverksamheten
skulle utövas. Tullverkets åklagare vore allmänna åklagare i tullmål
och utgjordes av dels tullfiskaler (§ 5 i generaltullstyrelsens kungörelse angående
tjänstgöringsreglemente för tullverket den 14 december 1910, intagen
i SFS, bih. nr 86), dels ock tullförvaltare (generaltullstyrelsens cirkulär
den 4 juni 1928 angående åklagarskapet i vissa tullmål, nr 147).
Jämlikt § 16 mom. 2 i ovannämnda instruktion, sådant nämnda författningsrum
lydde enligt kungörelse den 15 maj 1936 (nr 148), ägde även
tullverkets ombudsman behörighet såsom tullåklagare. Av 16 § lagen
den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel framginge, att tullmålsdomstol
vore viss allmän underrätt, vilken på grund av de särskilda
forumreglerna i tullmål utgjorde exklusivt brottmålsforum. Av förarbetena
till 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga liksom av
själva lagtexten (3 §) framginge enligt styrelsens mening, att lagen allenast
hade avseende å åtal, som ankomme å de i den allmänna åklagarorganisationen
ingående över- och underåklagarna. I propositionen nr 8 till
1943 års riksdag med förslag till nämnda lag gjordes också av chefen
för justitiedepartementet det uttalandet (s. 56), att bestämmelser om vederbörande
åklagares behörighet att pröva frågan om åtal och eftergift
därav såvitt gällde underåriga syntes lämpligen böra införas i landsfogde-,
landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionema. Frågan om lagens
tillämplighet å tullåklagarna berördes över huvud icke i förarbetena. Frånvaron
av varje uttalande rörande tullåklagarna torde möjligen kunna
sättas i samband med den av 1939 års polisutredning väckta frågan
om avskaffande av de särskilda åklagarna i tullmål och överflyttande
av åtalsrätten i sådana mål på andra allmänna åklagare (s. 280—284
i utredningens betänkande, SOU 1944:53). Denna fråga vore emellertid

121

ännu icke löst. Jämlikt Kungl. Maj:ts i anslutning till 1944 års lag
utfärdade cirkulär av den 15 juni 1944 (nr 333) skulle enligt anvisningar,
som meddelades av justitiekanslersämbetet, föras särskilt protokoll i ärende
rörande åtalseftergift, såframt barnavårdsnämnds yttrande inhämtats i
ärendet. Det förhållandet, att i detta cirkulär åsyftade anvisningar icke
meddelats tullverkets åklagare, syntes utvisa, att justitiekanslersämbetet
funnit 1944 års lag icke vara tillämplig å åtal i tullmål. De kriminalpolitiska
överväganden, som låge till grund för ifrågavarande lag, gjorde
sig enligt styrelsens förmenande i lika hög grad gällande i fråga om tullförbrytelser
som beträffande brott, som åtalades av andra allmänna åklagare
än tullåklagare. En annan sak vore emellertid, att åtal mot underariga
för tullförbrytelser kunde antagas i allmänhet vara påkallat ur allmän
synpunkt. Erfarenheten hade nämligen visat, att äldre personer icke
sällan anlitade minderåriga vid smugglingsbrott . En annan ofta gjord
iakttagelse vore, att underåriga besättningsmän påtoge sig ansvaret, då
smuggelgods anträffades ombord å fartyg, oaktat smugglingsförsöken sannolikt
begåtts av äldre å fartygen anställda personer. Med hänsyn till det
anförda ansåge styrelsen, att Hildingh icke varit lagligen skyldig underställa
åtalsfrågan landsfogdens prövning. Därest emellertid sådan skyldighet
ansåges framdeles böra åvila jämväl tullåklagare, mot vilket styrelsen icke
hade något att erinra, syntes särskilda föreskrifter därom böra lämnas.

Enligt 1 § lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
sådant lagrummet lydde före den 1 januari 1948, kunde allmänt
åtal eftergivas, därest brottet begåtts av någon som därvid ej fyllt 18 år.
Vad i lagen stadgades gällde allenast åtal, som skolat upptagas av allmän
underrätt eller polisdomstol.

I 3 § föreskrevs såsom huvudregel, att frågan om eftergift av åtal skulle,
såframt svårare straff än böter kunde följa å brottet, prövas av landsfogden
eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

I samband med polisdomstolarnas avskaffande och tillkomsten av den
nya rättegångsbalken har 1944 års lag erhållit ändrad lydelse genom lagar
den 10 juli 1947 och den 30 juni 1948. Ändringarna äro, såvitt nu är i fråga,
av i det närmaste formell art.

I 1 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas straff för den
som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker eller vin.
Normalstraffet är böter till belopp motsvarande lägst 15, högst 25 kronor
för liter av de olovligen införda dryckerna, dock minst 50 kronor, eller
med fängelse i högst ett år.

Talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängig -

122

göres och utföres jämlikt 14 § vid tullmålsdomstol av tullverkets vederbörande
åklagare samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne
åklagare.

Tullåklagare äro tullfiskaler, tullförvaltare och tullverkets ombudsman.
De brott, som skola åtalas av tullåklagare, äro underkastade allmänt åtal.
Tullåklagarna äro sålunda särskilda åklagare, som utföra allmänt åtal. I
stort sett äro de i de mål, däri de äga föra talan, jämställda med de
allmänna åklagarna. I ett tillägg till 14 § i 1924 års lag har också genom
lag den 20 december 1946, som trätt i kraft den 1 januari 1948, stadgats,
att om tullåklagares befogenhet i fråga om brott, som avses i nämnda lag,
skall, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, vad angående allmän
åklagare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Avgörande för frågan huruvida 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga äger tillämpning på åtal, som skall väckas av tullåklagare,
är huruvida tullmålsdomstolarna äro att anse såsom allmänna domstolar
eller såsom specialdomstolar (särskilda domstolar).

Specialdomstolar eller särskilda domstolar ha plägat definieras såsom
sadana på särskilt sätt organiserade domstolar, som ha sig anvisade allenast
nagon eller några grupper av mål (se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt,
första bandet I, sid. 68). Utmärkande för specialdomstolen skulle
således vara ej endast att den har särskild kompetens utan också att den
är på särskilt sätt organiserad. Enligt denna definition skulle tullmålsdomstol
icke vara att betrakta såsom specialdomstol utan såsom allmän
domstol.

En tydlig ledning för bedömandet av tullmålsdomstolarnas karaktär kan
erhållas av tullmålsförfattningarna och förarbetena till dessa.

I § 171 i tullstadgan den 1 juli 1904 stadgades följande:

”Mom. 1. Mål, som angår förbrytelse emot denna stadga, skall upptagas
vid rådstuvurätt i den stad, där förbrytelsen skett eller blivit upptäckt,
eller, om den timat eller upptäckts utom stads jurisdiktion, vid rådstuvurätt
i närmaste stad, där tullförvaltning finnes, eller vid vederbörlig
gränsetullrätt, då sådan är närmare.

Mom. 2. Upptäckes å inloppsort sådan förbrytelse, begången av inkommen
fartygsbefälhavare, skall rådstuvurätten i lossningsorten däröver
döma, även om inloppsorten är till annan stad närmare belägen.”

I ett av generaltullstyrelsen med skrivelse den 30 maj 1922 framlagt
förslag till ändrad lydelse av kap. 9 i 1904 års tullstadga hade motsvarande
bestämmelser upptagits i § 171 mom. 2, som var av följande lydelse:

”Brott, som i mom. 1 omförmäles, skall anhängiggöras, om det upptäckts
i stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar
fördelad tullförvaltning finnes, vid den stadens rådhusrätt men eljest vid
rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som
nyss är nämnd, finnes eller vid gränstullrätt, där sådan är närmare; dock

123

skall, om brottet upptäckts under fartygets resa, målet anhängiggöras vid
den rätt, som skolat upptaga detsamma, därest brottet i stället upptäckts
å ort här i riket, dit den skyldige med fartyget ankommer eller där han
eljest anträffas.”

Såväl i tullstadgan som i generaltullstyrelsens ändringsförslag var alltså
rådhusrätt i regel forum i tullmål. Enligt förslaget eftersträvades en koncentration
av målen till vissa rådhusrätter. Denna koncentration var
emellertid, som framgår av generaltullstyrelsens uttalanden vid förslagets
framläggande, mindre motiverad av hänsyn till att endast vissa rådhusrätter
kunde anses skickade att handlägga tullmål än därtill, att det
endast i vissa städer funnes tullpersonal med tillräckliga kvalifikationer att
uppträda som åklagare i tullmål, ävensom till andra organisatoriska förhållanden
inom tullverket. Generaltullstyrelsen anförde sålunda i sin nyssnämnda
skrivelse den 30 maj 1922 bland annat:

”Vidare skulle enligt förslaget den nuvarande bestämmelsen, att mål
om brott mot tullstadgan skall upptagas vid rådhusrätt i den stad, där
brottet skett eller upptäckts — sålunda oavsett om där finnes tullförvaltning
eller ej — i så måtto modifieras, att dylikt mål skulle handläggas
allenast av rådhusrätt i stad, där jämväl tullkammare eller, såsom i Stockholm,
Göteborg och Malmö är förhållandet, på avdelningar fördelad tullförvaltning
förefinnes. Det måste nämligen enligt styrelsens mening betraktas
såsom olämpligt att, såsom för närvarande är fallet, tullmål kunna
komma att handläggas även i stad, där tullförvaltning ej finnes, något
som föranleder, bland annat, att den tullförvaltningsföreståndare, som är
åklagare i målet, måste för åtalets utförande lämna sin tjänstgöringsort.
Slutligen skulle enligt förslaget mål angående brott mot tullstadgan, då
detsamma upptäckts å annan ort än stad med såväl rådhusrätt som tullkammare
eller å avdelningar fördelad tullförvaltning — med undantag
för ovanberörda fall, då upptäckten skett under fartygets resa — i regel
handläggas vid rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller dylik
tullförvaltning finnes. För närvarande gäller i nu ifrågavarande fall, att
målet skall handläggas vid rådhusrätten i närmaste stad, där tullförvaltning,
oavsett beskaffenheten av densamma, finnes. Förändringen har föreslagits
i syfte, att föreståndare för de i några mindre städer befintliga
smärre tullförvaltningar med inskränkt befogenhet, tullexpeditioner och
tullstationer, skulle befrias från bestyret med åklagarskap i tullmål, ett
bestyr, för vilket de såsom regel torde vara mindre väl skickade än föreståndarna
för tullkamrarna, vilka måste förutsättas vara i besittning av
större kompetens och erfarenhet.”

I proposition nr 226 till 1923 års riksdag framlades ett på generaltullstyrelsens
förslag till ny lydelse av 9 kap. tullstadgan grundat förslag
till lag om straff för olovlig varuinförsel. I det till lagrådet remitterade
lagförslaget i ämnet hade 17 § erhållit följande lydelse:

124

”1 mom. Mål angående brott, som i denna lag avses, skall anhängiggöras
vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit
upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, skall
så anses, som om brottet skett eller upptäckts å fartygets första bestämmelseort
inom riket.

2 mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare
eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt
och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning,
som nyss nämnts, finnes, eller gränstullrätt, om sådan är
närmare.”

I lagtexten hade alltså införts beteckningen ”tullmålsdomstol” för rådhusrätt,
som är behörig att upptaga tullmål. Att meningen icke varit att
tillskapa några specialdomstolar eller särskilda domstolar utan endast att
reglera, vilka av de allmänna underrätterna som skulle vara behöriga
domstolar i tullmål, framgår med all tydlighet av föredragande departementschefens
yttrande vid lagrådsremissen. Han anförde:

”Vad härefter angår 17 §, vilken motsvarar § 171 mom. 2 i generaltullstyrelsens
förslag, har jag funnit mig kunna med ett undantag biträda de
principer, på vilka generaltullstyrelsen byggt sitt förslag. Undantaget
gäller, att forum torde böra bestämmas med hänsyn till den ort, där brottet
skett eller upptäckts, att med andra ord den härutinnan nu stadgade valrätten
fortfarande bör bibehållas. Härvid har det synts mig vara värt att
beakta, dels att i brottmålsprocessen platsen för brottets begående är det
principiellt avgörande vid bestämmande av rätt domstol, dels ock att
praktiska skäl tala emot avskaffande av den nuvarande valfriheten, då
nämligen därigenom skulle beredas ökade möjligheter för en tilltalad att
genom invändning om domstols behörighet onödigt uppehålla rättegången.”

Själva införandet av termen ”tullmålsdomstol” i lagtexten motiverades
ej. Ej heller berördes denna åtgärd i lagrådets yttrande.

I propositionen och i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel
upptogs stadgandet — med vissa i första momentet gjorda jämkningar
— under paragraf nummer 16.

Om det sålunda av vad som förekommit vid det ifrågavarande stadgandets
tillkomst är fullt klart, att med benämningen ”tullmålsdomstol”
i varuinförsellagen endast avses att utmärka viss allmän underrätt och
att forumreglerna alltså blott ha avseende å de allmänna underrätterna,
kan motsvarande förhållande såvitt angår lagen den 20 juni 1924 med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin sägas framgå av själva lagtexten. Denna lag förutsätter det i 1923 års
lag givna begreppet tullmålsdomstol men gör ej tullmålsdomstol till exklusivt
forum. Enligt 13 § 1 mom. tredje stycket må således vissa mål

anhängiggöras jämväl vid allmän domstol för den ort, där brottet skett
eller blivit upptäckt, eller, där talan ej föres om ansvar, för den ort, där

125

beslag ägt rum, eller dit fartyg, därå beslaget skett, först ankommer. Enligt
samma paragraf 2 mom. skola vissa mål anhängiggöras vid allmän domstol
för den ort, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan om
ansvar ej föres, för den ort, där beslag ägt rum.

Också processlagberedningen har uppfattat bestämmelserna om tullmålsdomstol
som allenast forumregler, angivande vilka av de allmänna underrätterna
som äro behöriga att upptaga mål om ansvar för olovlig varuinförsel
och varuutförsel m. fl. närstående brott. Beredningen yttrar sålunda
i sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk II (SOU 1938: 44) s. 252
vid 19 kap. 9 § följande:

”1 åtskilliga lagar och författningar meddelas särskilda bestämmelser om
laga domstol för upptagande av brottmål. Sålunda skall omedelbart av
högre rätt upptagas talan om ansvar för ämbetsbrott av underrättsdomare
samt vissa andra ämbets- och tjänstemän. Vidare skola i ett stort antal
fall brottmål, som falla inom allmän underrätts kompetens, upptagas av
annan domstol än den, där den misstänkte enligt 1 § i förevarande kapitel
har att svara.”

Som exempel härpå nämner beredningen bland annat 16 § varuinförsellagen.
Beredningen fortsätter:

”Föreliggande förslag avser icke att göra någon ändring i de sålunda
gällande forumreglerna, utan dessa skola alltjämt äga tillämpning. Den
domstol, som på grund av nämnda bestämmelser skall upptaga åtal för
visst brott, är uteslutande behörig, och det är sålunda icke tillåtet att på
grund av de i förevarande kapitel meddelade bestämmelserna upptaga
sådant åtal vid annan domstol. Härom hänvisas till vad beträffande vissa
fall anförts under 3, 4 och 6 §§. Ytterligare må här anmärkas, att om
någon förövat dels brott, som på grund av särskild i lag eller författning
meddelad föreskrift skall upptagas vid viss allmän underrätt, t. ex. den
underrätt som är tullmålsdomstol, och dels annat brott, åtal för förstnämnda
brott icke med stöd av 6 § kan upptagas vid det sistnämnda
brottets forum. Däremot möjliggör stadgandet i 6 §, att åtal för bägge
brotten kan upptagas vid den för förstnämnda brott behöriga domstolen.”

I motsats härtill ställer beredningen bestämmelserna om åtal vid specialdomstol
eller särskild domstol, t. ex. vattendomstol, krigsdomstol eller
domkapitel.

1’rocesslagberedningen har haft anledning att i ett annat sammanhang
taga ståndpunkt till samma spörsmål, nämligen då beredningen i betänkandet
med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken in. in. II
(SOU 1944: 10) i det inledande kapitlet ”Rättegången i särskilda mål”
kommit in på frågan om gemensam handläggning av mål, av vilka något
tillhör allmänt forum och det eller de övriga ett exklusivt forum eller
specialdomstol. Härom har beredningen (s. 18 o. f.) yttrat:

”En fråga, som niira sammanhänger med forumreglerna, är den, som

126

angår gemensam handläggning av mål, av vilka något tillhör allmänt
forum och det eller de övriga ett exklusivt forum eller special domstol.

---------Vad angår brottmål finnas bestämmelser i ämnet

meddelade i 19 kap. 9 § nya RB. För det fall, att åtal skall upptagas av
specialdomstol eller av annan myndighet än domstol, skola nya RB:s
forumregler icke gälla. I vad mån de i nämnda kapitel upptagna stadgandena
om gemensamt brottmålsforum böra erhålla motsvarande tillämpningbeträffande
specialdomstolarna, bör regleras inom specialprocessen, och
detta beträffande förhållandet såväl mellan olika specialdomstolar inbördes
som mellan specialdomstol och allmän domstol. Beredningen har ansett erforderligt
att föreslå närmare bestämmelser i sådant hänseende i fråga om
rättegången vid krigsrätt. Beträffande de fall, då allmän domstol är anvisad
som exklusivt forum, föreskrives i 19 kap. 9 § nya RB, att om enligt lag
eller författning åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt vanliga forumregler har
att svara, åtalet ej på grund av vad i nämnda kapitel är stadgat må upptagas
av annan domstol. Ett åtal, för vilket dylikt forum anvisats, kan alltså
icke dragas under allmänt forum. Förbudet avser däremot ej det fall, att
åtal, som tillhör allmänt forum, finnes böra upptagas till gemensam handläggning
med ett åtal, vilket anhängiggöres vid ett därför föreskrivet särskilt
forum. Som framhållits i beredningens betänkande med förslag till nya
RB (s. 248) kan sålunda, om av flera gärningsmän någon skall åtalas omedelbart
i hovrätt, åtal mot de övriga med stöd av 19 kap. 3 § nya RB
väckas direkt i hovrätten. Likaledes kan, om någon gjort sig skyldig till
flera brott, för vilka åtal skall upptagas dels vid viss allmän underrätt, t. ex.
tullmålsdomstol, och dels vid allmänt brottmålsforum, åtal för samtliga
brotten upptagas vid tullmålsdomstolen enligt de grunder, som angivas i
19 kap. 6 § nya RB. Då de utvägar, som i här avsedda fall stå till buds för
anordnande av gemensam handläggning, torde tillgodose det praktiska behovet
av sådan handläggning, har beredningen icke funnit erforderligt att
härutöver föreslå bestämmelser i den riktning, att åtal, som tillhör ett
särskilt forum, skulle kunna upptagas även vid allmänt forum. För visst
fall finnas dock redan nu föreskrifter av sådan innebörd; härom hänvisas
till 13 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin.”

Av vad jag nu anfört synes mig med tillräcklig tydlighet ådagalagt, att
tullmålsdomstol utgör allmän underrätt och att följaktligen 1944 års lag
om eftergift av åtal mot vissa underåriga är tillämplig på åtal, som skola
väckas vid sådan domstol1). Att, såsom Vinberg och generaltullstyrelsen påpekat,
i samband med lagens tillkomst inga särskilda uttalanden gjorts om
lagens tillämplighet på tullåklagarna eller inga för dessa åklagare gällande

*) En motsatt mening har uttalats i en inom justitiedepartementet utarbetad P. M. ang. lagstiftningen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

127

tillämpningsföreskrifter till lagen utfärdats synes mig icke kunna tillmätas
någon betydelse. Påpekas kan, att särskilda uttalanden ej heller gjorts
eller tillämpningsföreskrifter utfärdats för övriga särskilda åklagare, som
äga att vid allmän domstol utföra allmänt åtal, såsom skogsvårdsstyrelse
enligt 26 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 eller av länsstyrelse förordnad
tillsyningsman över fiske enligt 27 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900.

Hildingh hade sålunda enligt min mening förfarit felaktigt genom att
i det påtalade fallet väcka ansvarstalan mot Kristiansson utan att dessförinnan
ha inhämtat landsfogdens medgivande till åtalet. Med hänsyn
till vad Vinberg anfört i sitt i ärendet avgivna yttrande samt på grund av
omständigheterna i övrigt fann jag mig emellertid böra låta bero vid mina
ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till generaltullstyrelsen avlåten
skrivelse.

Vad i ärendet förekommit — anförde jag vidare i berörda skrivelse —
hade givit vid handen, att tullåklagarna i riket borde bliva uppmärksamgjorda
på att 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga ägde
tillämpning jämväl å åtal, som tullåklagare ämnade väcka vid tullmålsdomstol.
Det torde dock närmast ankomma på generaltullstyrelsen att
vidtaga erforderliga åtgärder härutinnan.

Genom cirkulär den 16 november 1948 till tullverkets åklagare har generaltullstyrelsen
för kännedom meddelat, att enligt uttalande av mig lagen
den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga äger tillämpning
jämväl å åtal, som det ankommer på tullverkets åklagare att anhängiggöra
vid tullmålsdomstol.

5. Olämpligt förfarande av fjärdingsman vid gripande av
sinnessjuk person.

I tidningen Svenska Morgonbladet för den 21 oktober 1947 fanns införd
en artikel med rubriken: ”Polisen drog pistol i Märsta metodistkyrka. Den
jagade sökte skydd bakom altarringen.” Artikeln hade följande lydelse:

”Mitt under mötet just då jag skulle till att predika ute i metodistkyrkan
i Märsta kommer två män inrusande och en av åhörarna springer innanför
altarringen, tar bibeln och ropar, att här kan ingen röra mig, under det
en av de inrusande männen riktar en pistol mot honom. Så relaterar pastor
Torgny Lundblad händelseförloppet, som han uppfattade det, då fjärdingsmannen
i Märsta och hans assistent skulle anhålla den från Ulleråkers sjukhus
förrymde sinnessjuke man, som tagit skydd i metodistkyrkan. Att deras
våldsamma uppträdande åstadkom panik i församlingen är inte att undra på.
En gammal dam fick eu hjärtattack och måste i bil föras hem, där hon dock,
som tur var, repade sig. Lokalen utrymdes och landsfiskalen från Sigtuna

128

tillkallades och hämtade ut mannen, som fortfarande sökte skydd innanför
altarringen. Det var två flickor i församlingen, som känt igen rymlingen
och tillkallat fjärdingsmannen. När denne med assistent kom till kyrkan,
ville man emellertid här, att pastorn skulle underrättas, mötet avslutas och
rymlingen därefter anhållas. Han satt lugnt inne i lokalen och kunde inte
komma ut, säger pastor Lundblad. Men det gick nu inte poliserna med på
utan rusade som sagt in i lokalen. Man tycker, att deras handlingssätt
verkar något tanklöst. Tänk om mannen därinne varit beväpnad och börjat
skjuta. Nog hade man kunnat lugna sig lite, och vi hade fått avrunda mötet
i stället för att som nu ställa till panik, tycker pastor Lundblad. Det tyckte
bestämt fjärdingsmannens assistent också, ty han lär efteråt ha sagt till
pastor Lundblad, att han velat dröja något och inte på detta bryska sätt
störa mötet. Fjärdingsmannen har också bett om ursäkt för sitt uppträdande,
vilket ju också vittnar om att allt inte gick så korrekt till vid anhållandet.”

I en hit inkommen klagoskrift anhöll Frikyrkliga Samarbetskommittén
under hänvisning till innehållet i tidningsartikeln om undersökning rörande
den i artikeln påtalade händelsen.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat landsfiskalen i dåvarande
Knivsta distrikt att efter verkställd utredning inkomma med yttrande, inkom
landsfiskalen i det från ingången av år 1948 nybildade Sigtuna distrikt

H. Ödmann med redogörelse för utredning i saken jämte eget yttrande.

Ödmann meddelade därvid till en början följande: Danske medborgaren
Nils Rikard Eldur Madsen, född den 21 februari 1910, hade inkommit i riket
den 3 augusti 1947, varefter han under tiden den 4—den 18 augusti 1947
haft anställning såsom metallarbetare vid en sockerfabrik i Hasslarp. Därefter
och intill den 29 i samma månad hade han besökt olika delar av
Sverige i avsikt att skaffa sig annat arbete. Den 29 augusti hade han erhållit
arbete å en verkstad i Märsta. Någon tid efter det Madsen börjat sitt
arbete i Märsta hade han börjat uppvakta en å verkstaden anställd gift
kassörska från Uppsala. Vid samma tid hade Madsen börjat skriva virriga
brev såväl till denna som till annan person, vari han omtalat, att han vore
besatt av en kvinnoande, vilken ville närma sig kassörskan. Då det av
Madsens uppträdande kunnat befaras att han vore sinnessjuk, hade
Ödmann besökt honom den 8 oktober 1947. Vid förhör hade Madsen uppgivit,
bland annat, att han år 1946 under sex månader suttit fängslad i
Köpenhamn såsom misstänkt för att tidigare ha varit fångvaktare i tysk
tjänst samt att han under fem månader år 1945 och sex månader år 1946
för nervsjukdom vårdats å Kommunhospitalet i samma stad. Om sin besatthet
av kvinnliga andar hade han berättat utförligt och länge. Sedan Madsen
bett om ursäkt för sina skriverier och uppvaktningar för kassörskan och
lovat att upphöra med dessa, hade Ödmann icke ansett honom så sjuk,
att han vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Ödmann

129

hade emellertid omedelbart satt sig i förbindelse med provinsialläkaren i
Sigtuna, vilken ansett att läkarundersökning borde göras å Madsen. Efter
överenskommelse med provinsialläkaren och Madsen hade Ödmann en afton
tagit med sig Madsen till den förstnämnde, vilken funnit att Madsen vore
psykiskt sjuk. Då Madsen emellertid skriftligen velat redogöra för sina
intryck i samband med att han varit besatt av andar, hade han erhållit
tillfälle att göra detta. Då Madsen ej inställt sig i sitt arbete och fortsatt
med sina uppvaktningar av kassörskan, hade Ödmann efter samråd med
provinsialläkaren funnit det lämpligast att efterspana och omhändertaga
Madsen, vilken vid denna tid hållit sig undan. Den 14 oktober 1947 hade
Madsen anträffats och av Ödmann inställts inför jourhavande läkaren å
Ulleråkers sjukhus, vilken efter undersökning förordnat om Madsens omedelbara
intagning i och för vård. Kort efter Ödmanns hemkomst från
Uppsala hade han per telefon underrättats om att Madsen blott en timme
efter intagningen å sjukhuset rymt därifrån. Med hänsyn till Madsens
sinnesförfattning och då det kunnat antagas, att han dåmera vore desperat,
hade omedelbart åtgärder vidtagits för hans efterspanande och gripande
utan att han emellertid anträffats. Omkring klockan 20 lördagen den 18
oktober 1947 hade Ödmann erhållit telefonmeddelande, att Madsen befunne
sig i metodistkyrkan i Märsta samt att fjärdingsmannen Ernst Fagerberg
i Märsta och folk från verkstaden i och för bevakning funnes å platsen.
Ödmann hade då beordrat landsfiskalsassistenten i distriktet, Gunnar Rapp,
att omedelbart inställa sig i Märsta och tillsammans med Fagerberg omhändertaga
Madsen samt återföra honom till Ulleråkers sjukhus.

Vid den av Ödmann verkställda utredningen berättade nedannämnda
personer följande.

l)Rapp: Lördagen den 18 oktober 1947 omkring klockan 20 hade Rapp
per telefon erhållit order att omedelbart begiva sig till Märsta för att
omhändertaga Madsen, som strax förut skulle ha varit sedd därstädes.
Rapp hade genast i bil begivit sig till Märsta. Då han kommit fram dit,
hade han erhållit upplysning, att Madsen uppehölle sig i Märsta metodistkapell.
Rapp hade då begivit sig till kapellet. Framkommen dit hade han
gått in i vestibulen, försiktigt gläntat på dörrarna till möteslokalen och
sett Madsen sitta ensam och till synes lugn på en av de bakre bänkarna.
Rapp hade icke gått in i lokalen. Madsen skulle nämligen ha känt igen Rapp
från det tillfälle ett par dagar tidigare, då Rapp och en annan polisman
anhållit Madsen i Märsta, och därför sannolikt anat oråd, blivit orolig och
kanske börjat uppträda störande i lokalen. Rapp hade därför tillsvidare
väntat ute i vestibulen. Efter någon minut hade föreståndaren för församlingen,
Holger Alm, kommit ut och frågat om det gällde Madsen. Rapp
hade svarat, att så vore förhållandet, och tillagt att något ingripande ej
skulle ske förrän mötet avslutats. Alm hade upplyst, att mötet just börjat
och att det skulle pågå åtminstone en halvtimme till. Efter en stund hade

9 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1049 ars riksdag.

130

Alm kommit ut igen och frågat, om ”vi” inte kunde ”lura ut” Madsen i
vestibulen genom att låta någon säga till honom att ”en herre söker er
därute”. Rapp hade emellertid avböjt förslaget under framhållande av att
han vore övertygad om att Madsen ej skulle följa med godvilligt utan sätta
sig till motstånd och att ett uppträde, mer eller mindre våldsamt, utanför
ingången till möteslokalen skulle väcka nästan lika stort uppseende som
ett ingripande inne i lokalen. Att lura ut Madsen på planen utanför kapellet
hade varit för riskfyllt, enär han där haft stora utsikter att fly undan i det
rådande mörkret. Dessutom hade Rapp velat invänta Fagerberg. Då denne
efter omkring en kvarts timme anlänt, hade Rapp tillsagt honom, att de
skulle i vestibulen avvakta mötets slut, samt givit honom erforderliga förhållningsorder
för den händelse Madsen eventuellt skulle komma ut, innan
mötet vore slut. Under väntetiden hade Alm återigen kommit ut till Rapp
och undrat, om det icke vore lämpligt att de ginge in i lokalen och satte
sig i närheten av Madsen för att ha honom under uppsikt. Ej heller detta
hade Rapp varit med på, eftersom han varit rädd för att Madsen skulle
få syn på dem och kanske börja bråka, vilket Rapp med tanke på mötet
ej velat riskera i onödan. Alm hade uppmanats att säga till Rapp, om
Madsen skulle börja bli orolig. Plötsligt hade Fagerberg utan att säga något
gått in i lokalen. Rapps första tanke hade varit, att Fagerberg ämnat gå in
och sätta sig i väntan på mötets slut. Rapp hade icke hunnit hindra Fagerberg,
varför Rapp gått fram till ingången för att kalla Fagerberg tillbaka.
När Rapp kommit i dörren, hade han fått se att Fagerberg var framme
vid Madsen. I samma ögonblick hade Madsen av för Rapp okänd anledning
råkat i upphetsning, rest sig upp samt börjat högljutt tala på danska och
vilt gestikulera med armarna. För att om möjligt få Madsen lugn igen hade
Rapp försiktigt skyndat bakom sista bänkraden fram till vänstra sidogången
och in i den bänkrad, där Madsen suttit ensam. Det hade icke funnits några
personer i bänkarna bakom Madsen. Just som Rapp kommit in i bänkraden,
hade Rapp tyckt, att Madsen knuffat ner Fagerberg i bänken — i
alla händelser hade Fagerberg stått i lutande ställning mot bänken. Situationen
hade sett hotande ut. Då Rapp kommit fram till Madsen, hade Rapp
i låg ton sagt till denne att lugna sig och följa med ut. Madsen hade ej hört
vad Rapp sagt och varit så upphetsad, att han tydligen ej ens lagt märke
till Rapp. Han hade nämligen gått rakt på Rapp i avsikt att komma ut ur
bänken. Själv hade Rapp då gått baklänges mot sidogången, allt under det
han förgäves sökt få Madsen att höra på honom. När de kommit ut ur
bänken, hade Madsen fortsatt sidogången upp. Då det uppenbarligen varit
omöjligt att med lämpor få Madsen att lämna lokalen och Rapp fortfarande
ej velat bruka våld därinne samt Rapp vågat hoppas, att Madsen skulle
lugna sig, om han såge att Rapp och Fagerberg gått sin väg, hade Rapp
lämnat lokalen, följd av Fagerberg. Madsen torde ha fortsatt fram till
altaret, tagit bibeln samt börjat tala. Genom fönstren hade utifrån iakt -

131

tagits, att han uppträtt ofarligt ehuru i högsta grad störande. Rapp hade
fortsatt att avvakta mötets slut, dock beredd att om så skulle visa sig
nödvändigt med våld föra ut Madsen från lokalen, även om mötet icke vore
avslutat. Någon begäran från mötesarrangörerna om Madsens avförande
ur lokalen hade icke framställts någon gång under kvällen. För alla eventualiteters
skull hade Rapp ringt till Ödmann och begärt, att ytterligare en
man skulle beordras till platsen. Efter cirka tjugu minuter hade Ödmann
själv anlänt och övertagit befälet. Hela uppträdet inne i lokalen hade varat
kanske en minut. Att Fagerberg inne i lokalen skulle ha dragit pistol hade
Rapp ej sett. Både Fagerberg och Rapp hade varit civilklädda. Beväpningen
hade utgjorts av batong och pistol samt handkedja och handbojor.
Allt hade burits osynligt. Att pistol ej finge brukas i lokalen annat än i
yttersta nödfall hade ju varit så självklart, att Rapp överhuvudtaget icke
reflekterat på att särskilt nämna detta för Fagerberg, som vore en gammal
och erfaren polisman.

2) Fagerberg: Sedan Madsen den 14 oktober 1947 avvikit från Ulleråkers
sjukhus, hade Fagerberg företagit tidsödande spaningar, vilka fortgått icke
blott på dagarna utan även på kvällarna och nätterna. Lördagen den 18
oktober hade spaningarna pågått oavbrutet under tiden klockan 9.30—17.30
samt från 20-tiden. När Fagerberg, troligen klockan mellan 20.40 och 21,
ankommit till metodistkyrkan, hade Rapp anlänt, varjämte rätt många
personer funnits å platsen utanför kyrkan. Dessa hade omtalat, att Madsen
befunne sig inne i möteslokalen. Fagerberg hade då av Rapp fått vissa förhållningsorder,
men Fagerberg kunde icke minnas vad de avsett. Då Fagerberg
fått den uppfattningen att Madsen vore farlig för andra personer och
kunde tänkas antingen bruka våld å dem i möteslokalen eller hoppa ut
genom något fönster, hade Fagerberg ansett det klokast att söka vara i
Madsens omedelbara närhet. I denna förmodan hade Fagerberg också
styrkts av ett samtal med föreståndaren Alm, vilken dock icke uppmanat
Fagerberg att så förfara. Utan tanke på att möte påginge i lokalen hade
Fagerberg öppnat dörren och då sett Madsen, som påvisats Fagerberg, sitta
längst bak till vänster om mittgången. I avsikt att anhålla Madsen utan
att väcka uppmärksamhet hade Fagerberg stilla gått fram till honom —
Fagerberg hade varit civilklädd — och sagt: ”Är det Madsen. Det är
polisen.” Madsen hade då hastigt rest sig upp och givit Fagerberg en puff
i magen, så att Fagerberg varit nära att falla. Då Fagerberg, troligen med
hjälp av någon person, lyckats få balans, hade han tagit upp sin pistol,
varvid Madsen skrikande rusat mot västra sidogången, uppför denna och
fram till altaret, där han tagit en bibel, satt sig och börjat läsa eller predika
på danska. Då Fagerberg tyckt, att situationen var obehaglig, och ej rätt
vetat vad han skulle göra, hade han stoppat ned pistolen i fickan och gått
ut. Fagerberg förstode numera, att han icke handlat välbetänkt, men hans
inställning vid tillfället hade varit den, att Madsen såsom farlig person

132

måste skyndsamt omhändertagas. Om Fagerbergs tanke därvid icke varit
riktig, måste detta ha berott på det trötthetstillstånd, i vilket Fagerberg
efter många dagars spaning och spänning befunnit sig.

3) Förre lokföraren O. A. Bjur i Märsta: Lördagen den 18 oktober 1947
hade ett sedvanligt lördagsmöte börjat i kapellet klockan 20. Till mötet
hade kommit omkring 18 personer. Vid mötets början hade en okänd man
— Madsen — kommit in och satt sig tyst och stilla i sista bänken till
vänster om mittgången. Innan mötet börjat hade Bjur, som suttit på högra
sidans sista bänk, hört folk ute i tamburen och för den skull gått ut. Bjur
hade kort dessförinnan av ett par flickor hört, att Madsen sökts av fjärdingsmannen.
Då Bjur kommit ut i förstugan, hade han fått reda på att
Madsen, som vore sinnessjuk, sökts av Fagerberg och hade då upplyst om
att mötet vore slut klockan 21 samt att de då kunde taga Madsen. Fagerberg
hade då ej varit närvarande. Under denna stund hade sång och bön
pågått. Bjur hade gått in och satt sig och hållit ögonen på Madsen. Sedan
sång och bön slutat, hade Fagerberg kommit in och gått fram till Madsen,
som suttit ytterst i bänken, och frågat, om det vore Madsen, varvid denne
sagt sitt namn. Fagerberg hade därpå sagt: ”Följ med då” samt gripit tag
i Madsen. Denne hade knuffat till Fagerberg så att Fagerberg hållit på att
ramla, därest icke Bjur, som stigit upp, tagit emot honom. Madsen hade
dragit sig inåt bänken, och Fagerberg hade följt efter samt tagit upp sin
pistol och riktat den åt det håll, där Madsen stått, troligen mot Madsen.
Samtidigt därmed hade flera personer kommit in och gått bakom bänken
samt mot västra sidogången. Madsen hade fortsatt genom bänken och upp
mot altaret, under det han talat något som Bjur ej förstått. Madsen hade
ställt sig innanför altaret och talat till församlingen. I samband därmed
hade Fagerberg och de som kommit in gått ut igen. Uppträdet hade väckt
stort obehag och uppseende inom församlingen. Alm hade därefter gått
fram till Madsen och talat med denne och fått honom att sätta sig i en
bänk. På grund av den uppståndelse saken väckt hade mötet icke fortsatts
utan upplösts av sig självt. Efter någon stund hade Madsen gått innanför
altarringen, där han satt sig på en pall med bibeln i knäet och börjat tala.

4) Fru Maud Anna-Lisa Alm i Märsta: Hon hade varit närvarande vid
mötet. Hennes man och hennes svärmoder, som vore 76 år gammal, hade
åkt bil till metodistkyrkan. Själv hade hon kommit dit, då första psalmen
sjungits. Då hon kommit in i lokalen, hade hon sett en okänd man —
Madsen — sitta längst bak till vänster om mittgången. Han hade suttit
tyst och stilla. Efter det fru Alm jämte andra utfört strängmusik vid
altaret, hade hon gått och satt sig till höger om mittgången ganska långt
fram. Då hon vänt sig om, hade hon sett Fagerberg komma in och gå fram
till Madsen samt hört Fagerberg säga något om att det vore från polisen.
Madsen hade då rest sig upp och knuffat till Fagerberg så att denne vacklat,
varefter Madsen sprungit genom bänken och västra sidogången upp

133

till altaret. Där hade han tagit bibeln och förklarat, att den vore hans, och
berättat om sitt liv samt hur han kommit till Sverige. Uppträdet hade
väckt stor uppmärksamhet genom Madsens beteende. Fagerbergs uppträdande
hade icke verkat bryskt men tydligen varit som en tändande
gnista för Madsen. Fru Alm hade ej sett någon pistol. I och med att Madsen
gått upp till altaret hade Fagerberg och de andra gått ut. Man hade trott,
att Madsen, då han gått fram mot altaret, varit motståndare till metodistkyrkan,
och fru Alms svärmoder hade trott, att Madsen skulle riva ned
korset, och hade därav och av rörelsen runt omkring henne fått en hjärtattack.
Svärmodern vore hjärtsjuk.

Övriga av Ödmann hörda personer lämnade i huvudsak samma upplysningar
angående händelseförloppet.

Ödmann meddelade vidare, att sedan Rapp omkring klockan 20.30 telefonledes
underrättat Ödmann om vad som inträffat, hade Ödmann omedelbart
begivit sig till Märsta. Efter att ha gjort sig underrättad om att mötet
upplösts hade Ödmann gått in i lokalen och då sett Madsen sitta på det
s. k. knäfallet innanför altarringen med bibeln i sitt knä. Då Ödmann, med
hänsyn till sin kännedom om Madsen, ansett sig stå på god fot med denne,
hade Ödmann lugnt gått fram till Madsen och uppmanat honom att följa
med Ödmann. Madsen hade emellertid stött bort Ödmann med sådan kraft,
att Ödmann säkerligen skulle ha fallit baklänges, om icke någon i samma
stund tagit emot honom. Madsen hade därefter blivit övermannad samt i
bil överförd till Ulleråkers sjukhus. Enligt uppgift därifrån hade Madsen
den 6 februari 1948 återförts till Danmark, där han torde ha intagits å
sjukhus.

I sitt yttrande framhöll Ödmann, att det syntes honom otvivelaktigt, att
några av metodistkyrkans medlemmar, innan mötet börjat, vetat om att en
man, som söktes av polisen, befunnit sig i möteslokalen och att meddelande
därom lämnats polisen, vilken kunnat väntas inträffa efter någon kort
stund. Trots detta hade mötet, med vars uppskjutande någon kvarts timme
ingen skada torde ha åsamkats de församlade, påbörjats. Det kunde synas
mindre välbetänkt av Fagerberg att under pågående möte vidtaga en del
av de åtgärder han företagit, men Fagerbergs åtgärder kunde förklaras och
även ursäktas med hänsyn till det snabba förlopp händelserna fått. Fagerbergs
åtgärd att gå in i lokalen syntes Ödmann välbetänkt med hänsyn till
den efterspanades sinnesförfattning och mötesdeltagarnas säkerhet, men
Fagerberg borde ha inskränkt sitt handlande till att placera sig så, att han
vid behov snabbt kunnat ingripa. Med hänsyn till de påfrestningar, som
bland andra Fagerberg varit utsatt för under den tid spaningarna pågått,
och då det syntes ödmann tvivelaktigt om Fagerberg gjort sig skyldig till
sådant fridsbrott, som omförmäldes i 11 kap. 1 eller 2 § strafflagen, samt
Fagerberg personligen bett metodistförsamlingens ledande om ursäkt, hemställde
Ödmann, att .T. O. måtte låta bero vid vad i saken förevarit.

134

I ärendet avgav samarbetskommittén påminnelser, varjämte Lundblad
inkom med yttrande.

I en till landsfiskalen i Sigtuna distrikt avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Romanus därefter följande.

Församlingsfriheten är i gällande rätt erkänd som en medborgerlig rättighet.
I den allmänna ordningens intresse äro i 10 kap. 15 § strafflagen
och § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelade
vissa begränsningar i denna rättighet. Dessa stadganden anses emellertid
icke äga tillämpning å gudstjänster och andra andaktsövningar. I fråga om
den svenska statskyrkans medlemmar ha vissa bestämmelser om särskilda
sammankomster för andaktsövning meddelats i kungl. förordning den 11 december
1868, vari föreskrives bland annat, att tillträde vid religionsövning,
som ej är att hänföra till enskild husandakt, ej må vägras den offentliga
myndigheten i orten, vilken myndighet i händelse av inträffad olaglighet
eller oordning äger att upplösa sammankomsten, om det anses nödvändigt.
Av staten erkända församlingar av främmande kristna trossamfund ha jämlikt
kungl. förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning, den s. k. dissenterlagen, rätt till
offentlig religionsövning. Enligt 11 § nämnda lag må tillträde till församlingens
gudstjänst ej förvägras offentlig myndighet.

I 11 kap. strafflagen upptagas bestämmelser om brott mot kyrkofrid.
Sålunda stadgas i 1 § av detta kapitel straff för den som gör våldsgärning
å den, som bevistar gudstjänst, evad den äger rum i kyrka eller annorstädes.
Om någon våldför annan vid sammankomst för gemensam andaktsövning,
som ej är att hänföra till gudstjänst, skall denna omständighet, enligt samma
paragraf, anses som försvårande vid straffets bestämmande för våldet.
Den som stör gudstjänst eller sammankomst för gemensam andaktsövning
genom svordom, oljud eller annan förargelse straffas enligt 2 §. De
nu angivna straffbestämmelserna avse omedelbart endast gudstjänster och
andaktsövningar inom statskyrkan. I 3 § föreskrives emellertid, att vad i
1 och 2 §§ är stadgat också skall gälla, om där sagda brott förövas vid
främmande, till offentlig religionsövning berättigad församlings gudstjänst
eller då medlemmar av sådan församling eljest sammankommit för gemensam
andaktsövning.

Dessa bestämmelser innefatta väl icke i och för sig någon begränsning
av offentlig myndighets lagliga befogenhet att vidtaga tjänsteåtgärd. Någon
asyl i betydelsen okränkbar tillflykt erbjuda församlings kyrkliga lokaler
icke. För att tjänsteåtgärd, som kan innebära ett störande av kyrko- eller
församlingsfriden, skall få vidtagas av offentlig myndighet måste det emellertid
krävas, att det verkligen är nödvändigt att företaga åtgärden på
sådant sätt och att åtgärden icke utan olägenhet kan uppskjutas. Det må i

135

detta sammanhang påpekas, att rättegångsbalken innehåller uttrycklig
föreskrift att delgivning ej må ske, där gudstjänst pågår eller sammankomst
för gemensam andaktsövning eljest äger rum (gamla rättegångsbalken
11 kap. 8 § och nya rättegångsbalken 33 kap. 7 §).

Vad särskilt angår polisman ligger det i sakens natur, att han för verkställande
av tjänsteåtgärd ej får använda strängare medel än de föreliggande
förhållandena kräva (jfr 10 § i 1925 års normalinstruktion för polispersonal).
Ett mera omfattande ingripande bör ej göras, om ett mindre är tillfyllest.
All tillbörlig hänsyn måste visas tillstädesvarande utomstående personer.
Åtgärder, som innebära ingrepp i församlingsfriheten eller störande av
kyrkofriden, måste därför, om de finnas vara oundgängliga, i vart fall vidtagas
med den största varsamhet och takt.

Genom lag den 20 april 1945 om ändrad lydelse av 5 kap. 8—10 §§ strafflagen
ha vissa grundläggande regler givits om polisens rätt att i tjänsten
använda våld. Enligt 10 § äger polisman rätt att använda våld bland annat
då någon, som skall gripas, söker undkomma den, som äger verkställa åtgärden,
eller då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som
skall verkställa tjänsteåtgärd. Då här sägs att våld får tillgripas, gäller
detta blott under den viktiga förutsättningen, att den föreliggande tjänsteuppgiften
ej kan lösas med andra medel (se den av socialdepartementet ar
1946 utgivna publikationen ”Polismans rätt att bruka våld”, s. 7). I fråga
om vilket mått av våld som i angivna situationer får brukas stadgas i
nämnda paragraf, att det våld må brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt.

Beträffande bruket av skjutvapen i polistjänsten ha vissa anvisningar
meddelats i Kungl. Maj:ts cirkulär den 7 december 1945 till länsstyrelserna
och polismyndigheterna (SFS 1945 nr 835). Däri framhålles, att begagnande
av skjutvapen är att betrakta såsom en yttersta utväg, vilken får komma
i fråga endast då andra medel finnas vara otillräckliga. Polisman må, under
beaktande av vad nyss sagts, använda skjutvapen bland annat för att
avvärja svårare våld eller hot, som innefattar överhängande fara för dylikt
våld, mot polismannen själv eller annan, eller för att omhändertaga sinnessjuk,
om omedelbar fara för annan person föreligger. Vidare föreskrives att,
innan skjutvapen användes, särskilt skall beaktas, om det föreligger risk
att skada någon utomstående.

I det påtalade fallet hade utan tvivel varit lämpligast, att de tillstädeskomna
polismännen intagit en avvaktande hållning. Av utredningen framgår,
att Madsen placerat sig nere i salen och under den pågående andaktsövningen
förhållit sig lugn och stilla. Vad i ärendet upplysts om Madsen
giver icke stöd för antagande att han, om han lämnats i fred under andaktsövningen,
skulle ha våldfört sig på någon som deltagit däri. Någon olägenhet
synes icke ha kunnat uppkomma, därest polismännen väntat med
ingripande till dess andaktsövningen avslutats och under tiden hållit Mad -

136

sen under uppsikt för att i fall av behov kunna ingripa omedelbart. Detta
synes också ha varit Rapps avsikt.

Med hänsyn härtill måste Fagerbergs åtgärd att under den pågående
andaktsövningen söka förmå Madsen att lämna lokalen anses omotiverad.
Fagerberg hade bort inse, att ett sådant försök — såsom också blev fallet
— skulle kunna utlösa motstånd från Madsens sida. I vart fall hade Fagerberg,
innan han på egen hand sökt gripa Madsen, bort rådföra sig med
Rapp om den lämpligaste formen för ingripandet; detta så mycket hellre
som Rapp i motsats till Fagerberg tidigare haft personlig kontakt med
Madsen.

Vad härefter beträffar Fagerbergs åtgärd att medelst pistolhot söka
förmå Madsen att åtlyda uppmaningen att medfölja, måste Fagerberg därigenom
anses ha visat anmärkningsvärd omdömeslöshet. Av de förut återgivna
delarna av cirkuläret den 7 december 1945 framgår, att begagnande
av skjutvapen i en situation som den här föreliggande icke varit tillåtet.
Fagerberg har visserligen icke låtit hotet följas av eldgivning. Redan hotandet
med pistol blottar emellertid en likgiltighet för kyrklig helgd, som måste
förefallit deltagarna i andaktsövningen skrämmande.

Enligt min mening har sålunda Fagerberg i angivna hänseenden förfarit
olämpligt. Intet tyder emellertid på annat än att Fagerberg — som visste
att Madsen var sinnessjuk — handlat i enlighet med vad förhållandena efter
hans bedömande krävde. Han har uppenbarligen icke haft någon avsikt att
kränka församlingsfriden, och han har också enligt vad som uppgivits
personligen bett församlingens ledande om ursäkt . De omdömesfel, till vilka
Fagerberg gjort sig skyldig, synas mig i väsentlig män kunna tillskrivas
det förhållandet, att han varit uttröttad efter att under flera dagar ha fullgjort
ansträngande spaningar efter Madsen. Med hänsyn härtill finner jag
mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden i saken och vid en
allvarlig erinran till Fagerberg att för framtiden vid vidtagande av tjänsteåtgärder
taga tillbörlig hänsyn till utomstående personer samt att noga iakttaga
gällande bestämmelser angående bruket av skjutvapen i polistjänsten.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranleder icke någon min vidare
åtgärd.

Innehållet i nämnda skrivelse delgavs Fagerberg genom avskrift av densamma.

6. Fråga huruvida, i strid mot tryckfrihetsförordningen, från
administrativ myndighets sida lagts hinder mot
spridande av tryckt skrift.

I en den 28 april 1948 hit inkommen klagoskrift anförde redaktören Åke
Olsson i Göteborg i egenskap av ansvarig utgivare av tidningen ”Järnvägsmännen
Vi på SJ” följande.

137

Bakom tidningen ”Järnvägsmännen Vi på SJ”, vilkens läsekrets huvudsakligen
utgjordes av personal vid statens järnvägar, stode en organisation,
SJ Kamratförening. Föreningens medlemmar hade ursprungligen handhaft
distributionen av tidningen. I februari 1948 hade emellertid mellan
tidningen och Aktiebolaget Svenska Pressbyrån träffats avtal att pressbyrån
för lösnummerförsäljning opartiskt skulle tillhandahålla tidningen
vid pressbyråns försäljningsställen. Muntligen hade överenskommits, att
tidningen därjämte liksom tidigare skulle få utbjudas direkt av medlemmar
i kamratföreningen. Från pressbyråns sida hade intet hinder mött mot att
sådan försäljning skedde på stationsområden, där pressbyrån hade egna
försäljningsställen. Tidningen vore oberoende såväl i förhållande till statens
järnvägar som Svenska järnvägsmannaförbundet. Som ett uttryck för sin
självständiga uppfattning gåve tidningen fritt och obundet uttryck för
kritik av olämpliga förhållanden bland annat inom statens järnvägar. I tidningens
påsknummer 1948 hade i en under rubriken ”Skandal vid Göteborgs
C” intagen artikel kritiserats vissa anmärkningsvärda tjänstgöringsförhållanden
vid Göteborgs centralstation. I artikeln hade skärskådats vissa
åtgöranden av överinspektören P. Wahlqvist och andra av det högre stationsbefälet
vid centralstationen. Den 27 mars 1948 hade utspelats ett intermezzo
på centralstationen, då tidningen skolat försäljas av medlemmar i
kamratföreningen. En av försäljarna vore anställd vid statens järnvägar
men var ej i tjänstgöring vid ifrågavarande tillfälle. Överinspektören Wahlqvist
hade förbjudit denne att fortsätta försäljningen av tidningen, vilket
förbud försäljaren vägrat att ställa sig till efterrättelse. Wahlqvist hade
den 8 april 1948 ingivit rapport i ärendet till distriktschefen i andra distriktet.
Redan den 7 april 1948 hade emellertid distriktschefen J. E. Lindblad
avlåtit en skrivelse till kungl. järnvägsstyrelsen, däri Lindblad efter att ha
lämnat sin version av händelseförloppet vid nämnda intermezzo föreslagit
järnvägsstyrelsen att till pressbyrån rikta en hemställan om avstående
från försäljning av tidningen vid byråns försäljningsställen. Den 12 april
1948 hade järnvägsstyrelsen genom överdirektören Tor Emers till Aktiebolaget
Svenska Pressbyrån avlåtit en skrivelse med begäran att pressbyrån
ej längre skulle saluföra tidningen. Såsom motivering för denna hemställan
hade järnvägsstyrelsen anfört, att innehållet i tidningen vore ägnat att
rubba det goda samarbetet mellan statens järnvägars ledning och järnvägspersonalen
samt dess organisationer. Järnvägsstyrelsen hade därjämte framhållit,
att tidningens innehåll vore av den art, att allmänheten ej kunde
ha någon behållning av att läsa densamma. Den 13 april 1948 hade pressbyrån
meddelat tidningens ledning, att pressbyrån icke kunde fortsätta med
distributionen av tidningen, i vart fall icke i järnvägens kiosker. I meddelandet
hade järnvägsstyrelsens skrivelse av den 12 april 1948 särskilt
åberopats. Klaganden hade utförligt refererat bakgrunden till järnvägs -

138

styrelsens skrivelse. Klaganden hade icke något yrkande hos J. O. i anledning
av vad som förevarit vid intermezzot i Göteborg den 27 mars 1948.
Den lämnade redogörelsen gåve emellertid belägg för att det vore tidningens
innehåll, som föranlett järnvägsstyrelsens hemställan hos pressbyrån. Lindblads
och järnvägsstyrelsens egna skriftliga uttalanden talade därvidlag sitt
tydliga språk. Klaganden förmenade, att järnvägsstyrelsens åtgärd vore
direkt stridande mot § 1 mom. 6 tryckfrihetsförordningen. Åtgärden vore
ett ingrepp i spridningsrätten. Tidningen hade därigenom vållats avbräck.
Klaganden hemställde sålunda, att J. O. måtte föranstalta om utredning i
anledning av järnvägsstyrelsens skrivelse till pressbyrån. Dessutom hemställde
klaganden, att järnvägsstyrelsen måtte anmodas återkalla sin begäran
hos pressbyrån samt att åtgärder måtte vidtagas, ägnade att framgent
stävja dylika ingrepp i tryckfriheten.

Vid klagoskriften voro i avskrifter fogade dels Lindblads skrivelse den
7 april 1948 till järnvägsstyrelsen, vilken skrivelse innehöll följande.

Vid avlöningsutbetalningen den 27 mars 1948 vid Göteborgs centralstation
hade på utbetalningskontoret inställt sig en försäljare av tidningen ”Vi på
SJ”, ordinarie stationskarl vid stationen, samt i hallen två andra, icke då
men tidigare anställda vid statens järnvägar. Då sådan försäljning strede
mot det avtal, som gällde med pressbyrån, hade den förbjudits av stationsbefälet.
Försäljarna hade emellertid vägrat att avlägsna sig, och försäljningen
hade fortsatts under motivering, att pressbyrån lämnat sitt tillstånd
därtill, vartill för övrigt pressbyrån saknade befogenhet. Vid förfrågan hos
byråns disponent på platsen hade denne meddelat, att han icke ägde kännedom
om att sådant tillstånd lämnats, men att tidningen numera försåldes
genom pressbyrån. Då stationens ordningsmän icke kunnat förmå
försäljarna att avlägsna sig, hade tillkallats hjälp från polisen, varvid försäljningen
stoppats. Då intermezzot torde komma att upprepas vid kommande
avlöningstillfällen, hade Lindblad velat bringa händelsen till järnvägsstyrelsens
kännedom med förslag tillika, att styrelsen riktade en hemställan
till pressbyrån om avstående från försäljning av tidningen vid
byråns försäljningsställen.

dels järnvägsstyrelsens påtalade skrivelse den 12 april 1948, så lydande:

”Till Aktiebolaget Svenska Pressbyrån, Klara Strand 4, Stockholm.

Enligt vad styrelsen erfarit, tillhandahålles numera den i Göteborg utkommande
tidskriften ’Vi på SJ’ i pressbyråns kiosker. Innehållet i denna
publikation är emellertid ägnat att rubba det goda samarbetet mellan SJledningen
och personalen samt dess organisationer. Då vidare allmänheten
näppeligen kan ha någon behållning av att läsa denna tidskrift, enär tidningen
torde vara av intresse endast för en mycket liten kategori av järnvägsmän,
får järnvägsstyrelsen hemställa, att publikationen ifråga med

139

omedelbar tillämpning hädanefter icke saluföres av Svenska Pressbyrån.
Stockholm den 12 april 1948.

Kungl. Järnvägsstyrelsen
Tor Emers

Tor Sundberg

tjf”

dels ock Aktiebolaget Svenska Pressbyråns skrivelse den 13 april 1948 till
tidningen ”Järnvägsmännen Vi på SJ”, däri pressbyrån anförde följande:

”Kungl. Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 12 ds hemställt till pressbyrån
att icke saluföra Eder tidning i kioskerna på järnvägens område. Med
anledning härav kunna vi icke fortsätta med distribution av tidningen, i
vart fall icke i järn vägskioskerna. Vi anse det lämpligt att avsluta distributionen
den sista april och sedan redovisa.”

Sedan jag i anledning av klagomålen anmodat järnvägsstyrelsen att inkomma
med yttrande, inkom styrelsen med infordrat yttrande från Lindblad
ävensom med eget utlåtande.

Lindblad anförde i det avgivna yttrandet följande.

I särskilt utfärdade anvisningar för allmänheten vore föreskrivet, att försäljning
eller utdelning av trycksaker eller varor å stationer eller tåg vore
förbjuden, om tillstånd ej erhållits av järnvägsmyndighet. Denna föreskrift,
vilken stödde sig på den allmänna befogenhet som tillerkänts järnvägsstyrelsen
i gällande järnvägstrafikstadga att utfärda erforderliga tilläggsbestämmelser
till stadgans föreskrifter, finge anses ha tillkommit i rent
ordningsreglerande syfte. Det låge för övrigt i öppen dag, att en dylik föreskrift
vore av nöden för att man skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
betjäna den resande allmänheten, särskilt i de fall då — såsom exempelvis
i Göteborg — resandeströmmen regelmässigt i och för passage till och från
tågen, biljettköp, pollettering m. m. bleve sammanförd till det mycket begränsade
område, som vestibulerna utgjorde. Att denna bestämmelse rörande
inskränkning i rätten att fritt salubjuda bland annat tidningar inom
stationens område även av tidningsföretagen ansetts som en fullt legal
åtgärd framginge också därav, att alla tidningsföretag, med nu ifrågavarande
undantag, alltid haft sina speciella försäljare placerade utanför
ingången till centralstationen, på stadens område. Klaganden omnämnde
ett på centralstationen den 27 mars 1948 inträffat intermezzo. Därmed
förhölle sig på följande sätt. Överinspektören hade sagda dag observerat,
att man utbjudit ifrågavarande tidning inne i vestibulen. Enär han av
principiella skäl icke ansett sig böra franga den alltid tidigare iakttagna
regeln att ingen ambulerande försäljning, vare sig det nu gällde tidningar
eller varor, kunde tillåtas inom stationsområdet, hade han låtit meddela,
att förfarandet icke kunde medgivas. Därmed kunde givetvis icke sägas, att
han hindrat tidningens spridning. Ilade försäljarna i likhet med alla andra

140

motsvarande försäljare placerat sig utanför ingången till stationen, hade
överinspektören icke haft anledning ingripa. Att återigen medgiva försäljning
inom stationsområdet hade emellertid inneburit ett icke önskvärt prejudikat,
som måst medföra den konsekvensen att man näppeligen kunnat
avvisa den mångfald försäljare av tidningar, frukt, kramvaror o. d., som
kunnat förväntas komma att i sinom tid vilja åberopa sig å detsamma.
Det borde härvid inflikas, att det under årens lopp förekommit att man
nödgats avvisa än den ene, än den andre försäljaren av olika alster. Dessa
hade gemenligen — med något enstaka undantag — omedelbart ställt sig
ett meddelat förbud till efterrättelse. Så hade icke skett vid åsyftade tillfälle
den 27 mars 1948. Överinspektören hade därför med Lindblads gillande
låtit anlita polismyndigheten för att få försäljarna att ställa sig förbudet
till efterrättelse. Klaganden berörde vidare dels Lindblads skrivelse till
järnvägsstyrelsen den 7 april 1948, däri Lindblad hemställde, att järnvägsstyrelsen
ville i sin tur göra framställning till pressbyrån att upphöra med
försäljningen av tidningen, dels styrelsens i anslutning därtill till byrån den
12 april 1948 avlåtna skrivelse. Klaganden förmenade, att såväl Lindblad
som i sista hand järnvägsstyrelsen därvid handlat i strid mot tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Denna klagandens åsikt måste anses felaktig.
Det torde stå envar fritt att hos distributör av tidningsalster vädja om att
denne måtte upphöra med eller ej åtaga sig spridning av tidningen. Något
hinder för tidningens spridning i tryckfrihetsförordningens mening kunde
han ej anses därmed ha åstadkommit, därest han ej genom hot om repressalier
eller på annat sätt föranledde verksamt hinder. Några sådana tvångsmedel
mot byrån hade varken företagits eller ens antytts. Den omständigheten
att den, hos vilken en sådan vädjan framställdes, gillade den
vädjandes åsikter i saken och på grund därav upphörde med eller ej åtoge
sig försäljning av tryckalstret, torde icke kunna bedömas så, att den ene
eller andre av dem därmed befunnes ha överträtt tryckfrihetsförordningens
stadganden. Lindblad utginge ifrån att pressbyrån icke avtalsvis vore bunden
gentemot utgivarna av tidningen ifråga på sådant sätt, att byrån icke
hade möjlighet fritt avgöra, huruvida respektive huru länge den av byrån
ombesörjda distributionen av tidningen skulle fortbestå. I alla händelser
vore det givetvis byråns sak att avgöra, huruvida järnvägsstyrelsens ifrågavarande
hemställan kunde eller borde bifallas eller icke. Som av det ovanstående
framgått, hade det icke varit tidningens föga uppbyggliga innehåll
i och för sig, som föranlett påtalade ingripande mot tidningen.

Järnvägsstyrelsen anförde i sitt utlåtande, som var undertecknat av
överdirektören Emers, följande.

Såsom framginge av järnvägsstyrelsens skrivelse den 12 april 1948 hade
järnvägsstyrelsen motiverat sin begäran hos pressbyrån med att innehållet
i tidningen ”Järnvägsmännen Vi på SJ” vore ägnat att rubba det goda
samarbetet mellan statens järnvägars ledning och personalen och dess

141

organisationer. Även hade framhållits, att allmänheten näppeligen kunde
ha någon behållning av att läsa tidningen, enär densamma endast vore av
intresse för en mycket liten kategori av järnvägsmän. Styrelsen ville ytterligare
betona, att det måste vara olämpligt att tidningen salufördes inom
statens järnvägars områden. Densamma syntes ha tagit till sin uppgift att
komma med anmärkningar och beskyllningar mot statens järnvägars ledning
och befäl. Järnvägsstyrelsen hade intet att erinra mot kritik, som framfördes
på ett sakligt och vederhäftigt sätt och vars syfte kunde antagas
vara att påvisa brister och att befrämja förbättringar. Den kritik, som
framkommit i ifrågavarande tidning, hade varit synnerligen ovederhäftig,
och kritikens uppgift syntes ha varit att väcka sensation och misskreditera
befälet i de underordnades ögon. Tonen i tidningen hade varit betänkligt
rå och ohyfsad och ägnad att väcka förargelse hos den övervägande delen
av statens järnvägars personal. Tidningens metoder att värva annonsörer
hade också varit föremål för anmärkningar. Det vore under sådana förhållanden
helt naturligt, att järnvägsstyrelsen velat hindra, att tidningen
såldes inom statens järnvägars eget område. Det hade gjorts gällande, att
järnvägsstyrelsen icke skulle vara berättigad att bestämma över vilka tidningar,
som finge säljas inom statens järnvägars områden. Denna fråga hade
tidigare varit föremål för J. 0:s prövning och ville styrelsen hänvisa till
följande uttalande av J. O. i skrivelse den 20 augusti 1915 rörande försäljning
av tidningen ”Fäderneslandet”, så lydande: ”Enär av klaganden
åsyftade bestämmelser i tryckfrihetsförordningen icke innefatta någon
ovillkorlig rätt att inom statens anstalter och inrättningar föryttra tryckta
skrifter; alltså och då saluhållandet av dylika skrifter å statens järnvägars
område är beroende av järnvägsstyrelsens tillstånd; samt järnvägsstyrelsen
följaktligen ägt laglig befogenhet att med Aktiebolaget Svenska Pressbyrån
träffa sådant avtal, som innehålles i § 9 fjärde stycket av det mellan
styrelsen och bolaget upprättade, den 29 september och den 7 oktober 1911
dagtecknade kontrakt, fann J. O. järnvägsstyrelsen icke hava förfarit felaktigt
uti det påtalade avseendet samt lämnade klagoskriften utan avseende.
” Utgivaren av ”Fäderneslandet” hade sedermera under år 1917 hänskjutit
frågan om försäljningsförbudet till Kungi. Maj:t, men även denna
framställning hade lämnats utan avseende. Ovannämnda utlåtande av J. O.
bestyrkte järnvägsstyrelsens uppfattning, att styrelsen ägde träffa avgörande
om vilka pressalster, som finge saluföras inom statens järnvägars område.
Detta område vore nämligen icke att betrakta såsom allmänt område i
vanlig mening, enär .statens järnvägar ägde fritt förfoga över detsamma
enligt trafikstadgans bestämmelser och av Kung]. Maj:t givna direktiv’.
Järnvägsstyrelsen ägde sålunda bestämma, huruvida och i vad mån försäljning
över huvud taget finge äga rum inom statens järnvägars område,
då styrelsen kunde med bindande verkan utfärda ordningsföreskrifter för
områdena. Vad anginge försäljning av pressalster hade järnvägsstyrelsen

142

sedan lång tid tillbaka haft avtal med Aktiebolaget Svenska Pressbyrån
rörande ensamrätt till försäljning av tryckalster. Tidigare hade denna överenskommelse
innehållit, att statens järnvägar kunde förbjuda pressbyrån
att försälja tidningar eller andra tryckalster, vars salubjudande inom statens
järnvägars område icke kunde anses lämpligt. I numera gällande avtal stadgades
i § 9 mom. 1, att pressbyrån icke utan styrelsens medgivande ägde
att från försäljning undantaga svensk tidning. I mom. 2 stadgades, att om
fråga uppstode rörande saluföring av olämpligt pressalster, saken borde
hänskjutas till Svenska tidningsutgivareföreningens kommissionärsnämnd.
Dessa stadganden innebure givetvis icke hinder för att de avtalsslutande
parterna kunde komma överens om att viss tidning icke skulle saluföras
inom statens järnvägars områden. Såsom framginge av vad ovan uttalats
utgjorde tryckfrihetsförordningen icke något hinder för järnvägsstyrelsens
bestämmanderätt rörande försäljning av pressalster inom dessa områden,
och pressbyrån hade varit befogad att på framställning av järnvägsstyrelsen
förbjuda, att ifrågavarande tidning såldes inom statens järnvägars område.
Järnvägsstyrelsen förstode till fullo vikten av att styrelsens maktbefogenhet
därvidlag utövades med hänsynstagande till yttrandefriheten, men styrelsen
ansåge det vara sin skyldighet att förbjuda, att sådana pressalster försåldes
inom statens järnvägars område, vilka kunde anses väcka missämja och
förargelse hos järn vägspersonalen och verka störande och skadligt på styrelsens
verksamhet att tillgodose sin allmänna trafikuppgift. Styrelsen hemställde
sålunda, att den gjorda anmälan icke måtte föranleda någon J. 0:s
åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, följande.

Järnvägsstyrelsen hade i inlindade former medgivit och utvecklat, att det
varit innehållet i tidningen ”Järnvägsmännen Vi på SJ”, som föranlett
styrelsens begäran hos pressbyrån. Åtgärden hade ej motiverats med att
pressbyråns försäljningssätt skulle vara störande för ordningen på järnvägsstyrelsens
områden. Det vore blott tidningens innehåll, som varit misshagligt.
Järnvägsstyrelsen hade underlåtit att hänskjuta frågan om att från
försäljning undantaga tidningen till Svenska tidningsutgivareföreningens
kommissionärsnämnd. Styrelsen utginge från att den hade en exklusiv
dispositionsrätt i fråga om upplåtelse av försäljningsrätt av tidningar inom
styrelsens markområden. Järnvägsstyrelsen hade överlåtit denna sin försäljningsrätt
till pressbyrån. Sistnämnda företag hade en monopolartad
ställning i fråga om berörda försäljningsrätt. Det låge i sakens natur, att
pressbyrån stode i visst beroende till järnvägsstyrelsen. Pressbyråns lyhördhet
för järnvägsstyrelsens önskemål hade demonstrerats i detta ärende. Det
vore sålunda en fint, när järn vägsmyndigheterna ville krypa bakom pressbyråns
självständiga prövningsrätt. Effekten vore redan ådagalagd. Det
relevanta vore, att järnvägsstyrelsen — en gren av den offentliga makten

143

— lagt hinder för en tidnings utgivande och spridande. Järnvägsstyrelsen
avvisade klagomålen med argumentet om sin exklusiva dispositionsrätt till
stationsområdena. Klaganden ville rent av ifrågasätta, om pressbyrån genom
järnvägsstyrelsen kunde ha en exklusiv försäljningsrätt till tidningar
på stationsområden. Järnvägsstyrelsen ägde förvisso stationsområdets
mark. Men allmänheten hade fritt tillträde dit. Stationsområdet vore att
jämställa med allmän plats. Enligt denna tankegång skulle järnvägsmyndigheterna
blott kunna ingripa mot en tidningskolportör för den händelse ordningen
stördes.

I anledning av Wahlqvists rapport den 8 april 1948, som avsåg en stationskarl
vid namn Granemar, meddelade distriktskollegiet vid andra distriktet
den 31 maj 1948 följande beslut:

”1 den mot Granemar riktade anmälan har påståtts, att han den 27 mars
1948 å avlöningsrummet vid Göteborgs centralstation försålt tidningen ’Vi
på SJ’, samt att han, sedan han av överinspektören Wahlqvist genom ordningsmännen
Höglund och Marbo anmodats upphöra med försäljningen,
vägrat efterkomma denna order. Utrett är, att Marbo och Höglund efter
av Wahlqvist erhållen tillsägelse vid ifrågavarande tillfälle underrättat två
vid statens järnvägar tidigare anställda personer, vilka salubjudit tidningen
inom centralstationens vänthall, att dylik försäljning icke finge förekomma,
att Granemar uppehållit sig i omedelbar närhet av dessa tidningsförsäljare,
då denna tillsägelse blivit till dem framförd, att Granemar senare samma
dag försålt tidningen å avlöningsrummet till en del av de tjänstehavare, som
infunnit sig där för att lyfta sin avlöning, samt att det redan sedan flera år
tillbaka varit brukligt, att såväl tidningen ’Vi på SJ’ som ock bland annat
en del andra tidskrifter vid avlöningstillfällena salubjudits inom samma
lokal. Med hänsyn härtill, och då dels det förhållandet, att Granemar måste
anses ha hört det av Marbo och Höglund framförda förbudet mot tidningsförsäljning,
icke kan tillmätas annan betydelse än att han haft skyldighet
ställa sig tillsägelsen till efterrättelse, i vad avsåge tidningens försäljning
inom stationens vänthall, dels såvitt visats, det varken vid nu ifrågakomna
tillfälle meddelats Granemar eller annan något förbud mot försäljningen
av tidningen på avlöningsrummet eller tidigare tillkännagivits något förbud
över huvud taget mot försäljning av denna eller andra tidskrifter inom
lokalen ifråga, lämnar distriktskollegiet förevarande anmälan utan avseende.
”

T en till järnvägsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag diircfter följande.
I § 80 regeringsformen stadgas, att med tryckfrihet förstås varje svensk
mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda
hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna

144

tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas,
än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn,
utan att återhålla allmän upplysning.

I § 1 mom. 6 tryckfrihetsförordningen sådant lagrummet lyder enligt
kungörelse den 21 februari 1941 heter det, att det stånde var och en fritt
att i bokhandel eller på annat sätt sälja eller eljest utsprida tryckt skrift,
dock med iakttagande av vad i 4 § föreskrives.

Det i § 1 mom. 6 intagna stadgandet om rätt att föryttra tryckta skrifter
hade före 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen sin plats i § 1
mom. 12, som i hithörande delar hade följande lydelse: Intet hinder vare för
bokhandelns idkande, icke heller för utgivning till föryttrande av någon
skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Varje författare eller förläggare
stånde fritt att en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen
själv eller genom andra föryttra; och vare för en skrifts föryttrande
inga andra hinder, än de, som i 4 § av denna lag föreskrivas.

I ett av 1948 års riksdag såsom vilande antaget förslag till ny tryckfrihetsförordning
har i 1 kap. 2 § intagits ett stadgande av följande lydelse:

”Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.”

Förslaget till ny tryckfrihetsförordning är grundat på ett av 1944 års
tryckfrihetssakkunniga den 30 oktober 1947 avgivet betänkande med förslag
i ämnet. I detta förslag hade 1 kap. 2 § följande lydelse:

”Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare på grund av skrifts innehåll någon, myndighet eller enskild,
tillåtet att genom åtgärd, som icke äger stöd i denna lag, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.”

I betänkandet anförde de sakkunniga rörande det principiella underlaget
för detta stadgande bland annat följande (s. 48).

Att avgöra var gränsen borde gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat
utövande av yttrandefriheten vore en vansklig uppgift. Denna kunde fyllas
endast genom en omsorgsfull prövning under de former och med iakttagande
av de garantier för rättssäkerhet, som vore föreskrivna för en av domstol
utövad från administrationen helt fristående rättskipning. Även speciella
rättegångsregler kunde vara påkallade för att skapa nödiga garantier för
ett självständigt och riktigt bedömande av tryckfrihetsmål; särskilt gällde
detta de regler om domstolens sammansättning, som avsåge att tillgodose
denna rättskipnings folkliga förankring. Av vad nu anförts följde, såsom
ock i § 86 regeringsformen angivits, att missbruk av tryckfriheten borde få

145

beivras allenast genom åtal vid domstol och få föranleda straff, endast om
skriften innefattade tryckfrihetsbrott; med straff finge i sådant hänseende
jämställas även andra menliga påföljder, såsom konfiskation av skriften
eller ersättningsskyldighet till målsägande. Administrativa ingripanden mot
missbruk av tryckfriheten borde däremot vara tillåtna endast i den mån
de avsåge att förbereda och säkerställa domstolsprövningen eller att verkställa
dom. Detta gällde således icke blott förhandsingripanden genom
censur eller på annat sätt utan i lika hög grad administrativa åtgärder för
att förhindra utgivning och spridning av redan tryckta skrifter. Den nu
angivna principen låge till grund redan för gällande rätt. I vissa undantagsfall
vore konfiskation i administrativ ordning enligt tryckfrihetsförordningen
tillåten. I övrigt finge ingripanden mot missbruk av tryckfriheten ske
allenast genom åtal i föreskriven ordning och genom tvångsåtgärder som
anknöte till åtalet. Uttryckligen stadgades, att någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke
finge äga rum, att skrift ej före dess utgivande finge avfordras författare,
utgivare, förläggare eller boktryckare och att något för utgivningen eller
tryckningen hinderligt inseende över dessa personer icke vore tillåtet. —
Det kunde emellertid ifrågasättas om principen att tryekfrihetsmissbruk
finge beivras allenast domstolsvägen i tryckfrihetsförordningen erhållit sådan
avfattning, att den motsvarade alla de fall då ett inskridande från
myndighet eller enskilda kunde sätta tryckfriheten i fara. Vad först anginge
myndighet vore det tydligt, att ej blott de åtgärder, som för närvarande
angivits såsom otillåtna, kunde utgöra hinder för tryckning eller utgivning
av skrift eller dess spridning bland allmänheten. Genom den statliga förvaltningens
utsträckande till nya verksamhetsfält uppkomme ökade möjligheter
för myndigheterna att uppställa sådana hinder. Det kunde väl
sägas, att även i dylika fall de i tryckfrihetsförordningen angivna reglerna
till skydd för tryckfriheten borde äga motsvarande tillämpning. Tryckfrihetens
syfte lämnade stöd åt en sådan tolkning. Det vore dock ej otvivelaktigt,
att denna tolkning alltid skulle godtagas. Även den meningen hade
kommit till uttryck, att förbudet för den offentliga makten att hindra
skrifts utgivning och spridning endast avsåge ordningsmakten och rättsväsendet
samt regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom
detta område. — Beträffande åtgärder av enskilda hade tryckfrihetsförordningen
hittills icke ansetts kunna giva handlingsregler till skydd för
tryckfrihetens utövning motsvarande de för myndighet gällande. Uppenbart
vore emellertid, att även i fråga om enskilda ett behov av dylika regler
kunde föreligga. Enskilda organisationer och sammanslutningar intoge
stundom en sådan ställning, att de verksamt kunde hindra tryckning, utgivning
eller spridning av skrift, vars innehåll ansåges misshagligt eller
anstötligt. T viss utsträckning torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder
icke vore tillåtna ha vunnit hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen

10 — J ustiticornbudstnanncns ämbctsberättclse till 191,9 urs riksdag.

146

icke uttryckligt stadgade något därom. Reaktionen mot skrifter som ansetts
misshagliga eller anstötliga hade i vissa fall tagit sig uttryck i organiserade
åtgärder till deras undertryckande. Tydligt vore, att dylika åtgärder icke
vore väl förenliga med en allmän tryckfrihet. Denna kunde icke få vara
ett privilegium för vissa meningsriktningar; endast lagens stadganden om
missbruk av tryckfriheten skulle utgöra tryckfrihetens gränser. En rubbning
av de sålunda en gång fastställda gränserna kunde väl av förhållandena
vara motiverad, men en sådan borde ske allenast under de garantier
och i den ordning grundlagen föreskreve. Upprätthållandet av tryckfrihetens
legala gränser skulle åvila de organ, vilka grundlagsenligt anförtrotts
denna uppgift, och ske i den ordning, som vore stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Det borde således ej heller vara enskild tillåtet att hindra tryckfrihetens
utövning. Även denna princip borde komma till uttryck i lagen.

De sakkunniga anförde vidare under rubriken ”Principiella synpunkter
på spridningsrätten” följande (s. 106 o.f.).

Spridandet av tryckt skrift bland allmänheten utgjorde en väsentlig sida
av tryckfrihetens utövning. Det vore meningslöst att erkänna en rätt att
trycka skrift, om obegränsade hinder mot spridning av skriften kunde uppställas.
Tryckfriheten förutsatte alltså en principiell rätt att sprida tryckt
skrift utan andra hinder än sådana, som vore betingade av tillsynen över
tryckta skrifter eller nödvändiga för beivrandet av tryckfrihetsbrott. En
dylik rätt innefattades redan i de grundsatser som kommit till uttryck i
§ 86 regeringsformen; den rätt att utgiva skrifter, som där nämndes, måste

förstås som en rätt att utgiva dem för spridning. ----Rätten att fritt

sprida tryckta skrifter innebure icke allenast att sådana åtgärder, som
riktade sig mot spridandet av en viss skrift, vore otillåtna, i den mån de
icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen. Spridningsrätten innefattade även,
att handel med tryckta skrifter eller annat spridande av dessa icke finge
förbehållas vissa yrkesutövare eller eljest inskränkas till vissa personer. De
bestämmelser som ursprungligen meddelats i tryckfrihetsförordningen hade
avsett, bland annat, att undanröja det tidigare rådande privilegieväsendet
för bokhandeln och innehållit såväl att bokhandeln skulle vara fri som att
författare eller förläggare skulle äga föryttra tryckt skrift, antingen själv
eller genom annan. Meningen hade således varit, att den som utgav en
tryckt skrift ej skulle behöva anlita bokhandlare för dess spridande utan
kunde sprida den på vad sätt som helst. Med stöd av tryckfrihetsförordningen
hade även kolportage av tryckta skrifter blivit en vanlig spridnings form

vid sidan av den ordnade bokhandeln.---Det låge i sakens natur

att, även om det rådde frihet att sprida tryckta skrifter, försäljare och
andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning, måste vara underkastade
allmänna ordningsföreskrifter. Mot ett spridande som störde ordningen
eller hindrade trafiken på allmän plats måste samhällets organ
kunna ingripa. Genom en kungörelse år 1815 hade Ö. Ä. i Stockholm, på

147

Kungl. Maj:ts befallning, utfärdat förbud att utdela eller försälja tryckta
skrifter å gator eller i portgångar. Förbudet hade möjligen vid sin tillkomst,
liksom tidigare ingripanden mot kolportering av tryckta skrifter, varit motiverat
av att tillsynen över lagstridiga skrifter försvårades, om dessa finge
spridas på allmän plats. Rörande detta förbud anförde emellertid Rydin
(Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 253 not 1), att förbudet ej gjorde
intrång i rättigheten att kringsprida skrifter genom kolportörer, då det
endast gällde försäljningssättet och avsåg ett behövligt upprätthållande av
ordning på allmänna platser, vilken skulle genom folksamlingar löpa fara
att störas, samt att förbudet däremot skulle varit olagligt, om det sträckt
sig till utdelning inuti husen. (Jfr Eek: Om tryckfriheten, s. 288 not 2). Även
om numera ett så vidsträckt förbud som det i 1815 års kungörelse upptagna
icke kunde motiveras ur den allmänna ordningens synpunkt, måste
dock vissa likartade bestämmelser få anses förenliga med den i tryckfrihetsförordningen
garanterade spridningsrätten. Sålunda torde det i § 2 ordningsstadgan
för rikets städer upptagna förbudet att å gator eller andra allmänna
platser utan tillstånd bedriva försäljning från stånd, bord eller
dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades
eller uppehölles få anses gälla även försäljning av tryckta skrifter. I ett
rättsfall (NJA 1893 s. 361) hade förbud att å torgdag eller kreatursmöte
idka försäljning eller till salu utställa andra varor än kreatur samt alster
av ortens jordbruk, ladugårdsskötsel och hemslöjd icke mot bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen ansetts kunna tillämpas på försäljning av böcker.
Riktigheten därav hade dock ifrågasatts (Eek, s. 288). Den uppfattningen
att spridande av tryckt skrift kunde innefatta brott mot allmän ordning
hade även kommit till uttryck däri, att den som å allmän plats burit
affischer eller utdelat tryckta skrifter ansetts därigenom kunna göra sig
skyldig till förargelseväckande beteende (NJA 1935 s. 113 och 1944 s. 702).
Uppenbart vore dock att frågan, huruvida spridandet av tryckt skrift
innefattade förargelseväckande beteende, måste bedömas med varsamhet.
Vore sättet för spridningen förargelseväckande, förelåge icke något hinder
mot dess bestraffande; att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess
spridande vara straffbart såsom förargelseväckande stode däremot icke i
överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens grundsatser. Såsom ordningsföreskrifter,
vilka vore förenliga med den i tryckfrihetsförordningen
stadgade spridningsrätten, syntes även kunna anses sådana förbud för barn
att idka viss försäljning, som enligt lag den 9 april 1926 kunde meddelas,
liksom de förbud mot barns användande till arbete, som gällde enligt lagen
den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Spridande av tryckt skrift, anförde de sakkunniga vidare, kunde även ur
andra synpunkter än den allmänna ordningens framstå som otillåtet och
föranleda straff utan hinder av den i tryckfrihetsförordningen stadgade
spridningsrätten. Det vore uppenbart att den, som förskingrat annan till -

148

hörig tryckt skrift eller som med hjälp av tryckt skrift gjort sig skyldig till
bedrägeri, utpressning eller svindleri, icke till sitt fredande kunde åberopa
rätten att fritt sprida tryckta skrifter. I rättspraxis hade även hänvisning
till abortör genom överlämnande av tryckt skrift, upptagande dennes namn
och adress, ansetts kunna bestraffas såsom delaktighet i fosterfördrivning
(NJA 1930 s. 567). Då det gällde tryckt skrift, vilken upphovsmannen eller
den som eljest disponerade över skriften önskade hemlighålla, kunde i vissa
fall ett olovligt spridande av skriften innefatta trolöshet mot huvudman
eller obehörigt yppande av yrkeshemlighet. Spridande av tryckt skrift
kunde vidare, även om det icke vore brottsligt, stå i strid mot en kontraktsenlig
förpliktelse att ej sprida skriften eller att sprida den allenast i viss
begränsad omfattning. Tryckfrihetsförordningen stode ej i vägen för realiserandet
av ett skadeståndsanspråk grundat å dylik förpliktelse. Däremot
förelåge ett intrång i den av tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten,
om ingripande mot spridande av tryckt skrift grundade sig
därå att skriften innehölle otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande.

I den proposition, nr 230, vari förslag till tryckfrihetsförordning förelädes
1948 års riksdag, erhöll 1 kap. 2 § efter omarbetning i justitiedepartementet
i huvudsak samma lydelse som i det vilande grundlagsförslaget.

Uti en i propositionen intagen redogörelse för de sakkunnigas förslag och
dess förhållande till gällande rätt framhölls i fråga om tryckfrihetens innebörd
och garantier för dess utövning, bland annat, att det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet, att det ej på grund av skrifts innehåll skulle vara
någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd, som icke ägde
stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning eller utgivning av skriften
eller dess spridning bland allmänheten, beträffande myndighet torde kunna
anses innefatta ett lagfästande av redan gällande grundsatser.

Beträffande samma stadgande anförde chefen för justitiedepartementet
vid propositionens avlåtande vidare följande.

Enligt vad de sakkunniga uttalade kunde det ifrågasättas om principen
att tryckfr i hctsmissbruk finge beivras endast domstolsvägen i tryckfrihetsförordningen
erhållit en sådan avfattning, att den motsvarade alla de fall då
ett inskridande från myndighet eller enskilda kunde sätta tryckfriheten i
fara. De sakkunniga föresloge därför ett särskilt stadgande, enligt vilket
det på grund av tryckt skrifts innehåll ej skulle vara någon, myndighet eller
enskild, tillåtet att genom åtgärd, som icke ägde stöd i tryckfrihetsförordningen,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland
allmänheten. Genom detta stadgande avsåge de sakkunniga att utvidga
garantierna för tryckfrihetens utövning, särskilt därigenom att stadgandet
omfattade även åtgärder av enskild. Detta förslag hade i princip godtagits
i de flesta yttranden. Vissa betänkligheter hade dock även yppats mot att
det föreslagna stadgandet utsträcktes till att avse ej blott myndigheter och
andra allmänna organ utan även enskilda sammanslutningar och personer.

149

Såvitt anginge åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ syntes icke
något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende
syntes stadgandet tvärtom innebära en värdefull förstärkning av tryekfrihetsskyddet.
Genom stadgandet komme till klart uttryck, att förbudet mot
åtgärder, vilka hindrade tryckfrihetens utövning, icke endast avsåge ordningsmakten
och rättsväsendet utan gällde på alla områden av den statliga
eller kommunala förvaltningen. Däremot inställde sig en stark tvekan om
lämpligheten av att göra stadgandet tillämpligt även beträffande enskilda
sammanslutningar och personer. Visserligen vore det i och för sig riktigt,
att ej heller tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande av en misshaglig
skrift i allmänhet borde få förekomma. Stora svårigheter *uppstode
emellertid att i lag närmare angiva, i vilken omfattning sådana enskilda
åtgärder skulle anses rättsstridiga. I praktiken kunde det därför bli vanskligt
att upprätthålla en klar och otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna
tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten moralisk påverkan.
Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kunde t. ex. åtgärder av ideella
föreningar och andra enskilda organisationer mot skandaltidningar, pornografiska
skrifter och dylikt stundom anses mycket berättigade, även om
de ej inskränkte sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden. Det
kunde här erinras om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna för att
stävja utbredningen av Nick-Carter-litteraturen och tidningen ”Fäderneslandet”.
Departementschefen hade därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen
upptaga bestämmelser rörande åtgärder av enskilda
sammanslutningar eller personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder
borde bero av de rättsregler som eljest gällde. Därav följde, att
departementschefen saknade anledning ingå på frågan om ett särskilt
straffbud mot de åtgärder som avsåges i stadgandet; rättsstridiga åtgärder
av befattningshavare, vilka vore bundna av ämbetsansvar, kunde redan
enligt gällande regler utgöra tjänstefel.

Av såväl de sakkunnigas som chefens för justitiedepartementet uttalanden
vid tillkomsten av det såsom vilande antagna förslaget till ny tryckfrihetsförordning
torde framgå, att såvitt angår förbudet för myndighet att
hindra spridningen av tryckt skrift stadgandet i 1 kap. 2 § i denna förordning
icke innebär någon ändring i vad som stadgas i § 1 mom. 6 gällande
tryckfrihetsförordning. De i sakkunnigbetänkandet och propositionen gjorda
uttalandena torde alltså klart belysa innebörden av bestämmelserna i sistnämnda
lagrum. Dessa innebära således oförtydbart, att administrativ myndighet
icke på grund av innehållet i tryckt skrift äger i annan ordning
än i tryckfrihetsförordningen stadgas vidtaga åtgärder för hindrande av
skriftens spridning.

Detta medför emellertid icke, att allmänna ordningsföreskrifter skulle
vara oförenliga med tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Myndigheter
äga således, i män av befogenhet, meddela förbud mot spridande av tryckt

150

skrift som sker på sådant sätt, att därigenom kan uppkomma t. ex. hinder
för trafiken på allmän plats.

Vad nu anförts måste anses tillämpligt även beträffande de områden och
inrättningar, som disponeras av statens järnvägar och som äro upplåtna
för allmänheten. Principiellt gäller även därstädes den frihet att sprida
tryckt skrift bland allmänheten, som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Uppenbart är emellertid, att beträffande statens järnvägars område ordningssynpunkten
gör sig särskilt starkt gällande. Full frihet för envar att
sprida tryckta skrifter på stationer och järnvägståg kan icke förenas med
det krav på ordning och säkerhet som där måste upprätthållas. Därför har
också sedan lång tid tillbaka rätten att driva försäljning av tryckta skrifter
på statens järnvägars stationer och tåg förbehållits en yrkesutövare, Aktiebolaget
Svenska Pressbyrån, med ensamrätt och således andra utspridare
uteslutits från sin rätt att fritt sprida tryckta skrifter därstädes. En dylik
monopolrätt för viss yrkesutövare kan emellertid anses förenlig med tryckfrihetsförordningen
endast om det sörjes för att icke därigenom tryckta
skrifter på grund av sitt innehåll uteslutas från en spridning, som tillkommer
andra sådana skrifter.

I gällande avtal mellan järnvägsstyrelsen och pressbyrån har också intagits
en föreskrift, som är ägnad att tillgodose nu angivna synpunkt, nämligen
föreskriften att pressbyrån icke utan järnvägsstyrelsens medgivande
äger från försäljning enligt vanliga regler undantaga svensk periodisk tidning
eller tidskrift, vilken utgivaren önskar få spridd genom pressbyrån.
Detta stadgande i avtalet leder alltså till att pressbyrån i sådant hänseende
icke kan handla efter gottfinnande utan är skyldig att medverka vid spridningen
av alla i stadgandet avsedda skrifter. Undantag från denna skyldighet
kan väl enligt avtalet äga rum, om järnvägsstyrelsen lämnar sitt medgivande.
Men då järnvägsstyrelsen har att taga ställning till fråga om
sådant undantag, måste styrelsen tillse, att monopolavtalet med pressbyrån
icke leder till inskränkning i den fria spridningen av tryckta skrifter i vidare
män än som ur allmänna ordningssynpunkter är nödvändigt. På grund av
denna sin skyldighet att tillämpa de grundsatser, som kommit till uttryck
i tryckfrihetsförordningens bestämmelser, äger järnvägsstyrelsen således
icke ingå i ett bedömande av skriftens innehåll och på sådan grund medgiva
undantag från pressbyråns skyldighet att sälja densamma.

Till vad jag nu anfört vill jag anmärka, att i viss utsträckning särskilda
synpunkter kunna göra sig gällande beträffande skrifter, som såra tukt,
sedlighet och allmän anständighet. Avtalet mellan järnvägsstyrelsen och
pressbyrån innehåller härom en särskild bestämmelse. Då emellertid i detta
ärende icke är fråga om sådana skrifter, skall jag icke närmare ingå på detta
spörsmål; det torde vara tillräckligt att här hänvisa till vad i det föregående
anförts angående 1 kap. 2 § i förslaget till ny tryckfrihetsförordning, särskilt
departementschefens uttalande rörande det föreslagna förbudet även för

151

enskild att hindra skrifts tryckning eller utgivning eller dess spridning bland
allmänheten.

I förevarande ärende är upplyst, att två personer den 27 mars 1948 i
centralstationens i Göteborg vänthall salubjudit tidningen ”Järnvägsmännen
Vi på SJ” och att överinspektören Wahlqvist genom två ordningsmän
låtit underrätta dem om att dylik försäljning icke finge förekomma samt,
då denna tillsägelse icke efterkommits, med distriktschefen Lindblads gillande
anlitat polismyndighet för att få försäljarna att rätta sig efter förbudet.
Då en vid statens järnvägar anställd stationskarl senare samma dag
i avlöningsrummet vid centralstationen, i vilket rum utbetalning av avlöning
pågick, utbjudit tidningen, har Wahlqvist anmält stationskarlen för
vägran att åtlyda Wahlqvists order om att upphöra med försäljningen.
Distriktskollegiet vid andra distriktet har emellertid genom beslut den 31
maj 1948 på skäl som jag förut återgivit lämnat denna anmälan utan
avseende.

Vidare är i ärendet upplyst, att järnvägsstyrelsen i skrivelse den 12 april
1948 till pressbyrån hemställt, att tidningen med omedelbar tillämpning
icke måtte saluföras av pressbyrån, samt att pressbyrån med anledning
härav följande dag underrättat tidningens utgivare om att pressbyrån icke
kunde fortsätta med distribution av tidningen, i varje fall icke i järnvägskioskerna.

Vad först angår Wahlqvists åtgärder har denne på grund av den ensamrätt
att bedriva försäljning av tidningar och tidskrifter som tillkommer
pressbyrån varit berättigad att vidtaga erforderliga åtgärder för att hindra
annan att bedriva sådan försäljning i vänthallen. Någon anmärkning kan
således icke riktas mot Wahlqvists åtgärder i detta hänseende. Efter den
utredning som företagits av distriktskollegiet föranleder ej heller Wahlqvists
åtgärder beträffande försäljningen i avlöningsrummet någon erinran från
min sida.

Vad åter angår järnvägsstyrelsens skrivelse den 12 april 1948 till pressbyrån
kan den hemställan, som däri gjorts, icke lämnas utan anmärkning.
Av såväl skrivelsen som järnvägsstyrelsens yttrande i ärendet framgår, att
styrelsens hemställan föranletts av tidningens innehåll. Såsom jag förut
anfört hade järnvägsstyrelsen, om pressbyrån på sådan grund begärt befrielse
från sin skyldighet att saluföra tidningen, icke lagligen kunnat tillmötesgå
pressbyråns begäran. Så mycket mindre har järnvägsstyrelsen ägt
själv taga initiativ till att försäljning genom pressbyrån skulle upphöra. Jag
finner alltså, att järnvägsstyrelsen genom sin hemställan överträtt sin befogenhet
och därigenom förfarit felaktigt.

Rätten att fritt sprida tryckt skrift ingår som ett väsentligt led i tryckfriheten.
Den stora vikten av att inga olagliga hinder mot utövningen av
denna rätt resas frän myndigheternas sida medför, att det fel som enligt det
ovan sagda ligger järnvägsstyrelsen till last framstår såsom synnerligen

152

allvarligt. Emellertid har styrelsen otvivelaktigt haft ett faktiskt stöd för
sitt handlingssätt i det uttalande, som den 20 augusti 1915 i en liknande
fråga gjordes av en av mina företrädare i ämbetet. Ehuru detta uttalande
självfallet icke har avseende annat än å det då föreliggande fallet, lämnas
i detsamma åtskilliga förklaringar, vilka lätteligen kunna givas en vidsträckt
principiell tolkning. Därtill kommer, att statsmakterna genom utfärdande
av kungl. förordningen den 1 mars 1940 rörande förbud mot befordran av
vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. in. ansett sig kunna
lämna myndigheterna befogenhet att i visst betydelsefullt hänseende lägga
hinder i vägen för tryckta skrifters spridning. Det av riksdagen antagna,
vilande förslaget till tryckfrihetsförordning innehåller bestämmelser, som
äro ägnade att för framtiden giva myndigheterna klarare ledning vid bedömandet
av vilka befogenheter som tillkomma dem i det ifrågavarande
avseendet. Med hänsyn till dessa omständigheter och då, enligt vad upplyst
blivit, pressbyrån med frångående av sitt beslut den 13 april 1948 mycket
snart återupptagit försäljningen av den ifrågavarande tidningen, har jag
funnit mig kunna låta bero vid ovan gjorda erinringar. Jag har därvid ansett
mig kunna utgå ifrån att järnvägsstyrelsen i framdeles förekommande fall
av liknande beskaffenhet noga iakttager medborgarnas i tryckfrihetsförordningen
givna rättigheter.

7. Vid avgörande av mål rörande kristidsförseelse åligger det domstol
ex officio att pröva fråga om tillämpning av förverkandebestämmelse,
som finnes stadgad beträffande förseelsen.

I en till landsfiskalen i Borgsjö distrikt den 26 januari 1946 avlåten
skrivelse anhöll statens livsmedelskommission, juridiska sektionen, om
utredning rörande vissa av Svenska spannmålsaktiebolaget hos kommissionen
anmälda överskott eller underskott hos Östavalls konsumtionsförening
u. p. a. i fråga om olika slag av ransonerade fodermedel och fodersäd.

I anledning därav verkställdes utredning genom statspolisens avdelning
i Sundsvall. Den 5 februari 1946 företogs inventering hos föreningen. Därvid
framkom enligt polisrapport den 20 februari 1946 följande.

Vid inventeringen konstaterades beträffande fodersäd en brist å 5 974 kg,
beträffande oljekraftfoder ett överskott å 236 kg och beträffande melass en
brist å 755,8 kg. Häremot funnos licenser å sammanlagt 780,8 kg melass,
varå noteringar ej gjorts att utlämning skett. Vidare konstaterades beträffande
betfor ett överskott å 1 505 kg, beträffande vetekli, rågkli och sopmjöl
ett överskott å sammanlagt 6 820 kg samt beträffande specialfodermedel
ett överskott å 50 kg. Tillika antecknades följande. Enligt faktura
från Kooperativa förbundet (K. F.) av den 31 mars 1945 hade föreningen
från A. B. Ruhnbom, Falköping, erhållit 10 000 kg vithavre. Detta parti
hade föreningen upptagit som inkommet den 31 mars 1945 och som utläm -

153

nät den 26 april 1945 i den av spannmålsbolaget utlämnade dagboken for
fodersäd. Partiet hade dock icke upptagits i någon omsättningsrapport for
fodersäd. Därav följde, att föreningen hade att redovisa 10 000 kg fodersäd
med inköpsbevis utöver de partier, som upptagits i omsättnmgsrapporterna.
Den totala bristen stege sålunda med 10 000 kg fodersäd. Enligt faktura
från K. F. av den 5 juni 1945 hade föreningen inköpt 300 kg spannmålsavrens,
som icke upptagits i omsättnmgsrapporterna till spannmålsbolaget.
För denna kvantitet vore föreningen skyldig att jämlikt livsmedelskommissionens
cirkulär nr 2015 mom. B 3 a) redovisa med inköpsbevis för
fodersäd å 150 kg. Bristen stege på grund därav med ytterligare 150 kg.
Enligt faktura från K. F. av den 7 december 1945 hade föreningen inköpt
300 kg vitaminiserad hönsfoderblandning, som ej upptagits i decemberrapporten
för fodermedel till spannmålsbolaget. Rapporten för januari 1946
hade icke varit uppgjord vid inventeringen den 5 februari 1946. Därigenom
förbyttes inventeringsöverskottet å 50 kg specialfodermedel till en brist
å 250 kg.

Den 6 februari 1946 verkställdes granskning av bokföringen hos föreningen,
som enligt föreskrifter från spannmålsbolaget var skyldig föra lagerbokföring
för spannmål, betfor och fodermedel. Sådan bokföring fanns men
var ofullständig. Sålunda hade inga noteringar gjorts efter den 31 december
1945. Beträffande inköp funnos inga hänvisningar till allegat. Försäljningarna
voro införda i klumpsummor för varje manad. Fagerbokföringen
var ej avslutad månadsvis, så att direkt jämförelse kunde göras med rapporterna
till spannmålsbolaget. Ett antal ogiltiga licenser och kuponger
anträffades vid kontrollen.

I polisrapporten antecknades vidare följande: Efter avslutad inventering
hade framkommit, att butiksföreståndaren Bertil Lindgren i en med register
förd samlingspärm fört anteckningar över inlämnade men icke utnyttjade
kuponger för 910 kg kli, 470 kg betfor, 1 025 kg fodersäd och 4 kg hönsfoderblandning.
Emedan dessa kuponger inräknats vid inventeringen den 5
februari 1946 och kunder hos föreningen hade varutillgodohavanden med
motsvarande kvantiteter, ökades underskotten för de varuslag, för vilka
brist konstaterats, med angivna myckenheter. Å andra sidan uppstode
minskning å överskotten för de varor, a vilka överskott noterats. Pa grund
därav hade under tiden den 1 april 1945—den 5 februari 1946 uppstått
följande brister och överskott: fodersäd brist 17 149 kg, melass brist 755,8
kg (icke utnyttjade licenser 780,8 kg), specialfodermedel (hönsfoderblandning)
brist 254 kg, vetekli, rågkli och sopmjöl sammanlagt överskott 5 910
kg, betfor överskott 1 035 kg samt oljekraftfoder överskott 236 kg.

Vid den fortsatta utredningen framkom i stort sett icke annan förklaring
till de vid inventeringen konstaterade bristerna än den, som lämnades av
handelsföreståndaren Albert Smedman, vilken enligt polisrapporten vid
anställt förhör berättade följande: Smedman hade sedan år 1938 haft

154

anställning som föreståndare för konsumtionsföreningen i Östavall med tillhörande
filialer i Byberget, Kölsillre, Säter och Haverövallen inom Haverö
socken. Från och med den 1 februari 1946 vore han entledigad från tjänsten
på grund av att svinn uppstått vid föreningen. Östavalls konsumtionsförening
vore auktoriserad spannmålsförsäljare. Fodersäd och fodermedel
brukade tillsändas föreningen med järnväg till Östavall. Rätt ofta hade
samlastning förekommit i järnvägsvagnar med konsumaffärerna i Överturingen,
Haverö socken, och Alby, Borgsjö socken. Lossningen av vagnarna
hade verkställts av lagerkarlen Evert Häggkvist, och någon medhjälpare
hade utkvitterat fraktsedlarna å järnvägsstationen. Från leverantörerna
hade Smedman erhållit orderkopior, vilka han överlämnat till Häggkvist,
som haft till uppgift att kontrollera, att varupartierna i vagnarna överensstämt
med de i orderkopiorna antecknade sortimenten och kvantiteterna.
Såvitt Smedman kunde erinra sig, hade Häggkvist aldrig gjort någon
anmärkning på att försändelser icke överensstämt med orderkopiorna. Från
och med troligen år 1940 hade ransoneringsbestämmelser varit gällande
beträffande handeln med bland annat fodersäd och fodermedel. Till spannmålsbolaget
hade månatligen ingivits rapporter angående handeln med
dylika varuslag. Från spannmålsbolaget hade översänts journal för bokföringen
av nämnda varuslag. Bokföringen av handeln med fodersäd och
fodermedel hade från år 1943 till början av år 1945 skötts av en kontorist
Margit Karlsson, numera anställd å Bodaborgs skyddshem. Från början av
år 1945 till slutet av samma år hade Smedman själv skött denna bokföring.
Därefter hade han överlåtit detta arbete till kontoristen Johan Lindblom.
Att bokföringen icke till fullo skötts i enlighet med lämnade föreskrifter vore
beroende på att Smedman haft så mycket att göra, att han icke haft
möjlighet ägna tillräcklig tid åt denna bokföring. I samband med insändandet
av månadsrapporterna, vilka alltid underskrivits av Smedman, hade
kuponger och licenser över gjorda försäljningar översänts till spannmålsbolaget.
Troligen i juli månad 1944 hade en kontrollant från spannmålsbolaget
verkställt inventering. Vid denna inventering hade inga anmärkningsvärda
differenser förekommit. Vid inventering, som verkställts den
27 april 1945, hade kontrollanten från spannmålsbolaget konstaterat underoch
överskott av fodersäd och fodermedel enligt upprättad rapport. Smedman,
som icke haft tillfälle kontrollera om de av kontrollanten konstaterade
differenserna voro riktiga, vore av den uppfattningen, att underskotten
blivit så höga, att han icke utan vidare kunde godkänna kontrollantens
resultat. Han ville icke göra gällande, att kontrollanten icke varit kompetent
för uppdraget, men det vore enligt Smedmans uppfattning icke uteslutet,
att det uppstått någon dubbeldebitering, som förbigått kontrollantens
uppmärksamhet. Kontrollanten hade i varje fall antecknat, att ett
underskott a 7 528 kg fodersäd förelegat. Hur detta stora underskott uppstått
hade Smedman icke någon kännedom om. Mindre svinn hade givetvis

155

uppstått på grund av dels att säckar gått sönder under transporterna och
i magasinen och dels skador, som förorsakats av'' råttor. Enligt livsmedelskommissionens
cirkulär 2015/1944 hade kuponger för 1943—1944 upphört
att gälla den 30 september 1944. Smedman vore övertygad om att föreningen
före konsumtionsårets utgång till spannmalsbolaget insänt ett antal
kuponger, som kunder inlämnat i butiken men icke utnyttjat. Spannmålsbolaget
hade därefter meddelat, att vidare försäljningar icke finge ske mot
icke utnyttjade kuponger, då dessas giltighetstid utgått den 30 september
1944. Vid tiden för översändandet av nämnda kuponger hade föreningens
lager av fodersäd och fodermedel varit slut. Det hade förekommit, att kunder
vid överlämnandet av kupongerna icke haft penningar så att de kunnat
betala för de kvantiteter, kupongerna avsett. Kunderna hade varit av den
uppfattningen, att de när som helst varit berättigade inköpa varor på de
inlämnade men icke utnyttjade kupongerna, oaktat desammas giltighetstid
utgått. Smedman hade ansett, att kunderna ävenledes varit berättigade
till inköp av varor mot sina kupongtillgodohavanden, varför han tillåtit försäljning
av7 varor mot de inlämnade, icke utnyttjade men ogiltiga kupongerna.
Detta hade enligt Smedmans uppfattning i avsevärd grad förorsakat
den uppkomna bristen. Han kunde icke lämna några uppgifter om de kvantiteter,
som år 1944 utlämnats på ogiltiga kuponger. Smedman ville hålla
för troligt, att underskottet å melass i viss mån förorsakats därav, att det
blivit en del övervikter å de kvantiteter, som utlämnats till kunderna. Det
vore även möjligt, att butikspersonalen i vissa fall å licensernas baksidor
glömt anteckna de utlämnade kvantiteterna. Dessutom hade en del läckage
förekommit. Han kände till, att en läcka uppstått hösten 1945 å ett melassfat,
som en kväll placerats vid huvudaffären i Östavall. På morgonen följande
dag hade rätt mycket melass funnits på marken under fatet. Samtidigt
därmed hade läckan upptäckts. Smedman kunde icke lämna någon förklaring
på hur det förhölle sig med det parti på 10 000 kg vithavre, som
den 31 mars 1945 inköpts men icke redovisats till spannmålsbolaget. Han
kunde icke heller lämna någon förklaring på anledningen till de under- och
överskott, som konstaterats vid inventeringen den 5 februari 1946 å fodersäd
och fodermedel, utan hänvisade till de uppgifter, som han lämnat angående
inventeringsresultatet i april 1945. Det vore möjligt, att tillgrepp
av fodersäd och fodermedel förekommit från magasinen, ehuru Smedman
aldrig hört talas om att dylika tillgrepp skulle ha förekommit. Därest varor
försvunnit från magasinen, borde detta ha upptäckts och rapporterats av
lagerpersonalen. Sensommaren 1945 hade han emellertid konstaterat, att
låsanordningen till en av magasinens portar varit bristfällig, varefter han
låtit insätta kraftigare lås- och stängningsanordningar. Smedman vore av
den uppfattningen, att inga ransonerade varor utlämnats utan att butikspersonalen
mottagit kuponger, motsvarande de utlämnade kvantiteterna.
Själv hade Smedman icke utlämnat några varor utan mottagande av ku -

156

ponger. Det vore möjligt, att butikspersonalen utlämnat fodersäd mot klikuponger
och att detta bidragit till det stora överskottet å klivaror, varigenom
bristen å fodersäd stigit. I augusti månad 1945 hade fodersäd fått
säljas mot klikuponger. Det vore möjligt, att någon av butikspersonalen
efter augusti månad fortsatt med dylika försäljningar. Nya bestämmelser
angående handeln med ransonerade varor hade då och då utkommit. Det
hade därför varit svårt för butikspersonalen att sätta sig in i alla bestämmelser
och kungörelser. Smedman kunde icke erinra sig, om han tillsagt
butikspersonalen, att fodersäd icke finge utlämnas mot klikuponger efter
augusti månad 1945. Han kunde icke heller med bestämdhet säga, om dylik
försäljning verkligen pågått. Även i september 1945 hade till spannmålsbolaget
översänts en del kuponger, som kunder inlämnat men icke utnyttjat.
På grund av ovan anförda skäl hade Smedman tillåtit utlämning av fodersäd
och fodermedel mot dylika kuponger, ehuru desamma upphört att
gälla. Smedman förklarade slutligen, att han i egenskap av chef för konsumtionsföreningen
vore ansvarig för de omtalade bristerna. Han ville dock
framhålla, att han på grund av stor arbetsbörda icke haft möjlighet att i
detalj följa och kontrollera affärsverksamheten.

Sedan livsmedelskommissionen efter tagen del av polisrapporten i skrivelse
den 17 april 1946 till landsfiskalen i Borgsjö distrikt uttalat sig i
fragan om atals anställande, instämde landsfiskalen Victor Ångman Smedman
till Medelpads västra domsagas häradsrätts sammanträde den 11 juni
1946 med yrkande om ansvar, enligt särskilt angivna lagrum, å Smedman
”för det han i egenskap av föreståndare för Östavalls konsumtionsförening
u. p. a. i Östavall, Haverö socken, vilken förening är auktoriserad spannmålsförsäljare,
dels 1) underlåtit att i omsättningsrapport för mars 1945
upptaga 10 000 kg vithavre och för juni 1945 300 kg spannmålsavrens
dels 2) underlåtit att i omsättningsrapport för december 1945 upptaga 300
kg hönsfoderblandning dels 3) underlåtit att föra lagerbokföring beträffande
spannmål efter den 31 december 1945 dels 4) efter den 30 september 1944
olovligen överlåtit minst 236 kg oljekraftfoder, 1 035 kg betfor samt 5 910
kg vetekli, rågkli och sopmjöl och dels 5) åsidosatt skälig omsorg vid omhänderhavande
av ransonerade varor eller inköps bevis, till följd varav efter
den 1 juni 1944 uppkommit en brist om 17 149 kg fodersäd, 254 kg hönsfoderblandning
och 755 kg melass”.

De sålunda framställda ansvarsyrkandena överensstämde med vad livsmedelskommissionen
uttalat i skrivelsen den 17 april 1946. Beträffande
ansvarsyrkandet under 4) hade kommissionen i skrivelsen anfört, att därmed
avsåges Smedmans i polisrapporten antecknade erkännande att han
tillåtit försäljning av varor mot kuponger, vilkas giltighetstid redan gått
till ända. De upptagna kvantiteterna vore de överskott, som framkommit
vid inventeringen och som maste anses ha orsakats av den olovliga överlåtelsen.

157

Vid handläggning av målet den 11 juni 1946, då häradshövdingen Ingemar
Kramer förde ordet i häradsrätten, inställde sig i Ångmans närvaro
Smedman personligen.

Hörd över åtalet anförde Smedman, enligt domboken, följande.

Beträffande punkt 1. Vithavren hade levererats först i april 1945. Fakturan
hade dagtecknats den 31 mars 1945. Detta parti hade därför kunnat
redovisas först i april. Spannmålsavrensen hade redovisats i juli månad,
då Smedman redovisat 860 kg, däri ingått nu ifrågavarande parti om 300 kg.

Beträffande punkt 2. 300 kg hönsfoder hade upptagits först i januari
1946, ehuru de troligen levererats i mitten av föregående december månad.

Beträffande punkt 3. Det vore riktigt, att lagerbokföringen beträffande
spannmål icke förts i början av året 1946, beroende på den stora arbetsbördan
efter jul. Vad som eftersatts hade ”tagits igen i början av februari”.

Beträffande punkt 4. Smedman förstode icke vad som menades med
denna punkt. Samtliga här nämnda poster motsvarades av ett överskott.
Ingen brist förelåge.

Beträffande punkt 5. Smedman bestrede att han åsidosatt skälig omsorg
och bestrede även att den angivna bristen förelegat. Redovisningen
hade skett i behörig ordning. Fn del av den angivna bristen kunde förklaras
därav, att i ganska avsevärd utsträckning kuponger mottagits utan
samtidig leverans, vilket berott därpå att varor icke funnits i lager för tillfället.
När sedan varor rekvirerats från spannmålsbolaget, hade dessa kuponger
insänts men icke godkänts av bolaget, enär kupongerna då varit
förfallna. Smedman ansåge sitt förfarande stå i överensstämmelse med god
affärssed. Det skulle ha varit oriktigt, om kunderna gått förlustiga sin inköpsrätt
av den orsak, att varor icke för tillfället funnits i lager.

På Ångmans begäran uppsköts målet till den 9 september 1946, då det
ånyo handlades under ordförandeskap av Kramer.

I målet ingav Ångman en till honom inkommen skrivelse från livsmedelskommissionen,
däri kommissionen efter att ha tagit del av protokollet för
förra rättegångstillfället bland annat anfört:

”Beträffande punkt 4. Överskottet i fråga om vissa varuslag synes ha
uppstått på så sätt att inköpsbevis redovisats till spannmålsbolaget inom
behörig tid och motsvarande kvantiteter ha i omsättningsrapporter uppgivits
som försålda, trots att varan i verkligheten icke utlämnats. Först vid
en senare tidpunkt har varan utlämnats till kunden, utan att denne därvid
avlämnat inköpsbevis. Härvid har kunden fått tillgodoräkna sig de tidigare
inlämnade, men icke utnyttjade kupongerna. De i denna punkt angivna
kvantiteterna äro endast uppskattningsvis beräknade och kommissionen
har icke någon möjlighet att konstatera vad som i angivet hänseende olovligen
överlåtits.

Beträffande punkt 5. Smedmans förklaring i denna punkt kan icke godtagas.
Att varorna icke funnits i lager synes ha berott på Smedmans för -

158

summelse att i tid beställa varor. Smedmans påstående att han icke åsidosatt
skälig omsorg motsäges av skogvaktare Malms uppgift, att differenserna
uppstått på grund av bristande kontroll av Smedman. I egenskap
av revisor torde Malm äga god kännedom i saken. Vad slutligen angår
Smedmans påstående, att någon brist över huvud taget icke finnes, så torde
det åligga Smedman att visa detta.”

Smedman anförde beträffande punkten 4, att överskottet här kunde förklaras
på två sätt. Dels hade föreningen haft kuponger på lager, vilka köpare
lämnat in men vilka av olika anledningar ännu icke begagnats. Dels hade,
som vid polisförhöret framhållits, under augusti 1945 fodersäd fått lämnas
ut mot klikuponger. Sedan detta vid nämnda månads utgång upphört, hade
personalen troligen i viss omfattning fortsatt därmed. Detta hade då medfört,
att ett överskott på kli uppstått, medan det samtidigt blivit ett motsvarande
underskott på fodersäd.

Sedan målet överlämnats till prövning, meddelade häradsrätten den 7
oktober 1946, likaledes under ordförandeskap av Kramer, utslag, däri häradsrätten
yttrade följande: Östavalls konsumtionsförening u. p. a. vore auktoriserad
spannmålshandlande och auktoriserad återförsäljare av fodermedel.
Smedman hade från 1936 till den 1 februari 1946 varit föreståndare
för nämnda förening och hade såsom sådan varit ansvarig för att gällande
ransoneringsbestämmelser blivit följda. Av utredningen i målet framginge,
att i de omsättningsrapporter, som det ålegat föreningen att för varje månad
insända till Svenska spannmålsaktiebolaget, icke i vederbörlig rapport
upptagits dels ett parti om 10 000 kg vithavre, vilket bokförts såsom inkommet
till föreningen den 31 mars 1945, dels ett den 5 juni 1945 inköpt
parti om 300 kg spannmålsavrens, dels ock ett i december samma år till
föreningen levererat parti om 300 kg hönsfoderblandning. Nämnda underlåtenhet
finge anses ha skett av grov vårdslöshet. Vidare vore i målet ostridigt,
att under tiden den 1 januari—den 1 februari 1946 i strid mot gällande
föreskrifter hos föreningen icke förts särskild bokföring över inköpt
och försåld spannmål. Även denna underlåtenhet borde betraktas som grov
vårdslöshet. Därjämte framginge i målet, att efter den 30 september 1944
varor i viss omfattning utlämnats, därvid vederbörande köpare fått tillgodoräkna
sig till föreningen tidigare ingivna, vid leveranstillfället ogiltiga
kuponger. Slutligen vore utrett, att vid en den 5 februari 1946 hos föreningen
företagen inventering det förelegat en brist på 17 149 kg fodersäd,
253 kg hönsfoderblandning och 755 kg melass. Uppkomsten av denna brist
måste anses ha föranletts därav, att skälig omsorg åsidosatts. Häradsrätten
prövade på grund därav rättvist döma Smedman jämlikt 5, 13 och 16 §§
kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående
handeln med ransonerade varor, m. m. ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
att till Kronan utgiva 80 dagsböter om 4 kronor. Som någon utredning
icke förebragts om värdet av den egendom, som Smedman olovligen

159

saluhållit, funne rätten sig förhindrad att tillämpa 19 § i förenämnda
kungörelse.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Vid en av mig den 27 mars 1947 företagen inspektion av Medelpads
västra domsagas kansli fann jag anledning upptaga frågan, varför icke
vederlag jämlikt 19 § i kungörelsen den 17 juni 1943 utdömts i omförmälda
mål.

Till följd därav anförde Kramer vid inspektionen följande.

De i utslaget först omnämnda 10 000 kg havre, 300 kg spannmålsavrens
och 300 kg hönsfoderblandning inginge i de kvantiteter, rörande vilka brist
konstaterats vid inventeringen den 5 februari 1946. Någon anledning att i
vederlagshänseende behandla dessa varor för sig hade således icke funnits.
I målet hade ej ens gjorts gällande, att någon ransonerad vara undandragits
kontroll genom att Smedman icke fört böcker över inköpt och försåld spannmål.
I målet hade vidare yrkats ansvar för att vissa angivna kvantiteter
varor överlåtits mot ogiltiga kuponger. Vid genomgång av handlingarna
hade Kramer funnit, att de uppgivna kvantiteterna icke vunne stöd av utredningen.
De hade fullständigt hängt i luften. Vid telefonsamtal med livsmedelskommissionens
juridiska sektion, F. A. Hammar, hade ej heller denne
kunnat ge någon förklaring till sambandet mellan kvantitetssiffrorna och
den olovliga överlåtelsen. Siffrorna hade nämligen kunnat återfinnas i utredningen,
men där hade de representerat ett överskott per den 5 februari
1946, då utredningen ägt rum. Smedman hade emellertid erkänt, att han i
viss omfattning tillåtit försäljning, därvid köparna fått tillgodoräkna sig
tidigare ingivna, vid försäljningstillfället förfallna kuponger. På detta erkännande
hade häradsrätten dömt Smedman för försäljning ”i viss omfattning”.
På grund av fullständig brist på utredning angående storleken av
det försålda partiet hade häradsrätten icke ansett sig kunna döma ut något
vederlag. Smedman hade slutligen ställts under åtal för att ha åsidosatt
skälig omsorg, med påföljd att vid inventering den 5 februari 1946 vissa
angivna brister förefunnits. Av utredningen framginge, att dessa brister
endast vore bokföringsbrister, om vilka man icke vetat hur de uppkommit
eller vem som orsakat dem. Överhuvud funnes icke något, som tydde på att
bristerna uppstått genom något Smedmans förfarande, ehuru han såsom
chef vore skyldig att övervaka arbetet och i denna egenskap givetvis vore
förfallen till ansvar. På grund därav hade häradsrätten ansett rekvisiten i
förverkandeparagrafen för Smedmans del icke uppfyllda. Därtill hade kommit,
att i målet icke funnits någon som helst utredning angående värdet
av egendomen. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1428 skulle
värdet beräknas efter normalpriset, där sådant funnes. Detta hade varit
fallet här. Häradsrätten hade satt sig i förbindelse med kristidsstyrelsen
och diir fått reda på, var priserna funnes angivna. Beträffande fodersäden

160

skulle cirkuläret nr 2411 gälla. I sistnämnda cirkulär talades emellertid
icke om blandsäd. Man hade sig icke bekant, om blandsäden räknades såsom
fullgod vara eller icke. Man visste ej heller på vilket spannmålsslag
priset i detta fall skulle räknas. Överhuvud hade häradsrätten icke ansett
sig skyldig att i en sådan situation verkställa uträkningar, som i alla fall
endast kunde bli mycket svävande. Livsmedelskommissionen hade själv
angivit Smedman till åtal och därvid föreskrivit vad åtalet skulle omfatta.
Därefter hade livsmedelskommissionen ännu en gång yttrat sig i målet. Vid
intetdera av dessa tillfällen hade kommissionen med ett ord berört frågan
om vederlag, och åklagaren hade icke heller yrkat nagot sadant. När den
myndighet, som närmast sysslade med hithörande spörsmål, satte i gång
hela affären och skaffade in nödigt material i övrigt, borde man kunna
fordra förebringandet av ett fullständigt material. Det kunde icke åligga
en domstol att, sedan ett mål av denna beskaffenhet blivit instämt, själv
införskaffa utredning. Detta vore icke domstolens uppgift utan de myndigheters,
som förberett målet.

Sedan jag med bifogande av utdrag ur det vid inspektionen förda protokollet
anhållit om livsmedelskommissionens yttrande i ärendet, anförde
kommissionen följande.

Enligt det av häradsrätten meddelade utslaget hade häradsrätten funnit
sig förhindrad att tillämpa 19 § straffkungörelsen eftersom ”någon utredning
icke förebringats om värdet av den egendom, som svaranden olovligen
saluhållit”. Avfattningen av 19 § straffkungörelsen syntes giva vid handen,
att domstolarna ex officio och sålunda oberoende av huruvida något yrkande
därom framställts eller ej hade att tillämpa lagrummet ifråga. Därav
torde även följa, att en domstol, som funne 19 § i ett visst fall böra tillämpas
men som ansåge ytterligare utredning i något hänseende därför erforderlig,
hade att förelägga åklagaren i målet att inkomma med sådan utredning eller
att tillse, att utredningen på annat sätt åstadkommes. Domstolen syntes
icke kunna nöja sig med att konstatera, att viss utredning fattades, och
under åberopande därav avstå från att utdöma vederlag. För avgörande
av vederlagsfrågor erfordrades utredning dels om den kvantitet, på vilken
vederlag skulle beräknas, och dels om det pris, som vederbörande vara betingade.
I enlighet med vad ovan anförts skulle domstolen alltså vara
skyldig tillse, att utredning förelåge i båda nu angivna hänseenden. Givetvis
ålåge det kristidsmyndigheterna att lämna åklagare och domstolar allt
det biträde med utredningen, som de överhuvudtaget kunde lämna. Det
kunde emellertid knappast begäras, att de på förhand och utan anmaning
från åklagare eller domstol skulle kunna framskaffa allt material, som kunde
befinnas erforderligt, då målet vore moget för avgörande. Med anledning
av vad Kramer anfört vid inspektionen kunde i detta sammanhang även
anmärkas, att angivelse eller medgivande till åtal i förevarande fall icke

161

erfordrats beträffande annat än förseelsen mot 16 § straffkungörelsen samt
att livsmedelskommissionen, även om den i skrivelse till åklagaren angåve
att åtal enligt dess uppfattning i vissa hänseenden borde komma till stånd,
icke kunde föreskriva vare sig att åtal skulle ske eller vad åtalet skulle
omfatta. Vad särskilt anginge de kvantiteter, på vilka vederlag i förevarande
fall bort beräknas, hade livsmedelskommissionen i skrivelsen till åklagaren
den 17 april 1946 anfört, att Smedman enligt kommissionens uppfattning
bland annat borde på grund av eget erkännande åtalas för olovlig
överlåtelse av oljekraftfoder, betfor, vetekli, rågkli och sopmjöl. I skrivelsen
hade även angivits vissa minimikvantiteter, som åtalet enligt kommissionens
uppfattning borde avse, varjämte upplysts, att dessa kvantiteter
motsvarade vissa vid inventering hos Smedman konstaterade överskott.
Det vore möjligt, att de olovligen överlåtna kvantiteterna i själva verket
varit andra än de i skrivelsen angivna och att — såsom Kramer vid inspektionen
antytt — något samband mellan den olovliga överlåtelsen och de
vid inventeringen konstaterade överskotten icke förelegat. 1 en senare skrivelse
från livsmedelskommissionen till åklagaren hade också upplysts, att
de angivna kvantiteterna endast vore uppskattningsvis beräknade och att
kommissionen icke hade någon möjlighet att konstatera vad som i angivet
hänseende olovligen överlåtits. Därutinnan hade åklagaren och häradsrätten
haft väsentligt bättre möjligheter, framför allt därigenom att Smedman
i rättegången kunnat underkastas direkt förhör. Enligt vad Kramer
upplyst hade häradsrätten också i denna del grundat sitt utslag på vad
Smedman inför rätten vidgått. Någon utredning om de försålda partiernas
storlek syntes emellertid i denna ordning icke ha åstadkommits, ehuru detta
givetvis bort ske redan med hänsyn till straffmätningen. I fråga om bestämmandet
av de priser, som bort läggas till grund för vederlagets beräknande,
torde här endast behöva sägas, att om upplysning i sådant hänseende
begärts hos livsmedelskommissionen, denna''givetvis skulle ha lämnat
erforderligt besked. Slutligen kunde framhållas, att vederlag såvitt kommissionen
kunnat finna även bort utdömas åtminstone beträffande i utslaget
först omnämnda 10 000 kg vithavre.

I infordrat yttrande anförde därefter Ångman följande.

I skrivelse den 26 januari 1946 hade livsmedelskommissionens juridiska
sektion begärt utredning i åtalsärendet samt meddelat, att spannmålsbolaget
ämnade förordna en tjänsteman att biträda vid utredningen. Kommissionen
hade vidare hemställt, att två exemplar av den över utredningen
upprättade polisrapporten jämte remisshandlingarna skulle tillställas kommissionen.
Med anledning av utredningens vidlyftiga karaktär hade från
statspolisen rekvirerats eu kriminalpoliskonstapel. Sedan denne jämte den
av spannmålsbolaget förordnade tjänstemannen verkställt utredningen
ifråga, hade polisrapport tillställts kommissionen. T skrivelse den 17 april

Justitieombudsmannens iimbetsbcriittelsc till W'',9 ars riksday.

162

1946 hade kommissionens juridiska sektion meddelat sin åsikt i ansvarsfrågan,
varefter Smedman ställts under åtal enligt kommissionens anvisningar.
Häradsrättens protokoll för första rättegångstillfället hade översänts
till kommissionen för yttrande. Kommissionens bemötande hade lagts
till grund för Ångmans försvar av åtalet vid häradsrättens sammanträde
den 9 september 1946. Den 21 oktober hade Ångman erhållit häradsrättens
utslag i målet, vilket samma dag översänts till kommissionen. Enligt sitt
förmenande hade Ångman vidtagit alla åtgärder, som i ett dylikt ärende
kunde åvila en åklagare. Närmare utredning hade enligt för handen varande
omständigheter icke stått att vinna.

På anmodan avgav Kramer därefter yttrande, däri han anförde följande.

Den principiella frågan syntes vara om — såsom livsmedelskommissionen
gjorde gällande — häradsrätten varit skyldig förelägga åklagaren att inkomma
med ”erforderlig utredning"’ eller att själv ex officio vara verksam
för anskaffande av dylik utredning. Beträffande den första frågan vore
Kranier villig medgiva, att häradsrätten skulle ha givit sådant föreläggande,
nota bene om häradsrätten ansett det möjligt att på ”erforderligt” sätt
komplettera utredningen i fråga om den myckenhet, som olovligen försålts.
Genom Smedmans personliga inställelse och hans därvid lämnade uppgifter
hade Kramer emellertid funnit det uteslutet, att någon klarhet i detta hänseende
kunde vinnas. Beträffande den andra frågan bestrede han riktigheten
av den av kommissionen uppställda tesen. Visserligen hade Kramer under
sin snart 40-åriga inkvisitoriska domarverksamhet ofta nödgats vara verksam
på grund av åklagarväsendets svaga konstruktion, men tvivelaktigt
vore väl, om en sådan inställning nu inför nya rättegångsbalken med dess
ackusatoriska förfarande borde upprätthållas. I föreliggande fall hade så
mycket mindre anledning därtill funnits som åklagaren bakom sig haft
livsmedelskommissionen, låt så vara en kristidsmyndighet, med dess juridiskt
bildade biträde. I sak hade för övrigt ingen ändring skett. Kramer
hade som nämnts ansett, att beträffande kvantiteten någon ytterligare utredning
icke stått att vinna. På grund av vad i målet förekommit hade han
ansett sådana förhållanden föreligga, att något vederlag icke skolat utgå.
En sådan förklaring hade emellertid förutsatt, att vederlag kunnat utdömas.
Kramer hade därför valt utslagets formulering, därvid han även fäst avseende
vid bristande utredning om värdet. Hade kvantiteten varit klarlagd
eller kunnat klarläggas, hade han säkerligen låtit åklagaren förebringa
erforderlig utredning om värdet. Kramer vidhölle dock, att åklagarmyndigheten
haft att självmant även i detta avseende förete erforderlig utredning
samt att det minsta domstolen kunnat fordra i ett mål med så många oklara
faktorer varit ett påstående om den myckenhet, som enligt åklagarens
mening kunnat falla under 19 § straffkungörelsen, därvid givetvis bort förebringas
utredning om värdet av denna myckenhet.

163

Av en den 21 maj 1946 av polismannen i Sköns polisdistrikt F. A. Forsberg
utfärdad dags botsuppgift inhämtades, att Smedman för år 1945
taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för en inkomst av
6 330 kronor. Enligt en av fjärdingsmannen i Attmars socken den 26 januari
1948 utfärdad dagsbotsuppgift utgjorde Smedmans senast taxerade inkomst
3 910 kronor. Båda dagsbotsuppgifterna innehöllo upplysningar om att
Smedman icke ägde någon förmögenhet.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Romanus följande uttalanden.

I 4 § kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående
handeln med ransonerade varor, in. m. föreskrives, att den som idkar
handel med ransonerad vara icke må, i andra fall än som avses i vederbörande
ransoneringsförfattning eller i 3 § samma kungörelse, överlåta den
ransonerade varan annat än mot inköpsbevis eller i den ordning och på de
villkor, vederbörande centrala kristidsmyndighet eljest bestämmer.

Enligt 5 § skall den som, i fall där enligt ransoneringsförfattning eller 3
eller 4 § i kungörelsen överlåtelse av ransonerad vara eller uttag av sådan
vara ur egen rörelse må ske endast i viss ordning, saluhåller, till avyttring
mot vederlag utbjuder, överlåter eller ur rörelsen uttager varan i strid mot
vad sålunda är stadgat, straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

I 13 § första stycket stadgas, bland annat, att om någon uppsåtligen
underlåter att i anteckningar, som skola föras jämlikt ransoneringsförfattning
eller med stöd därav meddelade föreskrifter, införa uppgift, som bort
i sådana anteckningar införas, eller i dylika anteckningar inför veterligen
oriktig uppgift eller underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldighet,
som är stadgad i ransoneringsförfattning, han skall straffas med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Enligt andra stycket skall den
som inför oriktig uppgift i anteckningar, som avses i första stycket, eller
]ämn;ir oriktig uppgift vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet,
varom där förmäles, där uppgiften ej lämnats mot bättre vetande
men den som lämnat densamma vid dess avgivande gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet, straffas med dagsböter. Enligt tredje stycket av samma
paragraf skall den som underlåter att i anteckningar, som i första stycket
sägs, införa uppgift, som bort där införas, där underlåtenheten ej är uppsåtlig,
dömas till dagsböter.

I 16 § första stycket föreskrives, att om näringsidkare, som avses i 4 §,
vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor eller av
inköpsbevis, som han i eller för rörelsen mottagit, åsidosätter den omsorg,
som av honom skäligen kan påfordras, och han till följd diirav icke kan

164

redovisa varuförrådet eller inköpsbevisen i den ordning vederbörande
centrala kristidsmyndighet bestämt, han skall dömas till dagsböter.

19 § första stycket samma kungörelse innehåller bland annat följande
bestämmelser: ”Fälles någon till ansvar för förseelse, varom förmäles i 5—9
eller 11—13 §§ eller 16 §, eller dömes någon för överträdelse av ransoneringsförfattning
till dagsböter eller frihetsstraff, skall domstolen, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar,
som den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, eller egendom,
som han olovligen saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller
genom överträdelsen undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt, förverkade
till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till
allenast viss del. Där egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej
kan tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess
värde.”

Bestämmelser om förverkande vid överträdelser av ransoneringsförfattningar
infördes genom kungl. kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032)
angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade
varor m. m. I 2 § av nämnda kungörelse stadgades bland annat, att om
vara överlåtits i strid mot vad därom var stadgat i något av i kungörelsens
1 § angivna författningsrum och någon fälldes för överlåtelsen till ansvar
enligt författningen ifråga, domstolen ägde efter ty skäligt funnes förplikta
honom att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits.
Genom kungörelse den 19 juli 1941 (nr 671) ändrades denna bestämmelse
därhän, att domstolen under nyss angivna förutsättningar skulle, där ej
särskilda förhållanden till annat föranledde, förplikta den tilltalade att
utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits.

Sedan livsmedelskommissionen i en den 24 november 1941 till folkhushållningsdepartementet
inkommen skrivelse hemställt om skärpningar i
olika avseenden av bestämmelserna rörande överträdelser av ransoneringsförfattningarna,
bland annat innebärande utvidgning av de gällande ersättnings-
och förverkandereglerna till mera allmänna föreskrifter om förverkande
av olovligen åtkommen eller undanhållen egendom, ersattes kungörelsen
den 20 december 1940 av kungörelsen den 5 juni 1942 (nr 308) angående
särskilda påföljder vid överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar.
Samtidigt utfärdades bland annat kungörelse (nr 306) med vissa
bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, in. m. samt kungörelse
(nr 307) angående straff i vissa fall för vårdslöshet vid omhänderhavande
av ransonerade varor eller av inköpsbevis för sådana varor. Dessa
tre kungörelser innehöllo förverkande- och ersättningsbestämmelser, vilka
såvitt nu är i fråga i huvudsak överensstämde med de sedermera i kungörelsen
den 17 juni 1943 upptagna. Genom sistberörda kungörelse upphävdes
nämnda tre kungörelser av den 5 juni 1942.

Liknande förverkande- och er lättningsbestämmelser återfinnas i flera för -

105

fattningar, bland annat i lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot
handel med ransonerade varor samt i 1939 års allmänna förfogandelag i
dess lydelse enligt lag den 15 maj 1942. 1942 års prisregleringslag, som gällde
t. o. in. den 30 juni 1947, innehöll stadgande, att där någon fälldes till straff
enligt vissa bestämmelser i lagen, domstolen tillika skulle förplikta honom
att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet
som undanhållits, dock att, i den män särskilda förhållanden därtill föranledde,
nedsättning finge ske av det värde som skulle utgivas. I skrivelse
den 2 februari 1943 uttalade priskontrollnämnden, att domstolarna i alltför
stor utsträckning syntes vilja begagna den föreliggande möjligheten att, då
"särskilda förhållanden” därtill föranledde, helt befria från ersättningsskyldighet,
varför en skärpning av bestämmelserna borde genomföras. Denna
skärpning kunde enligt priskontrollnämnden ske på så sätt att såsom förutsättning
för nedsättning i eller befrielse från ersättningsskyldighet stadgades,
att ”synnerliga skäl” därtill föranledde. Sedan förslaget varit föremål
för remiss, uttalade chefen för finansdepartementet i propositionen nr 240
till 1943 års riksdag angående fortsatt giltighet av prisregleringslagen, att
gentemot lagrummets gällande avfattning i och för sig intet syntes vara att
erinra och att han därför icke funne skäl att föreslå någon ändring därav.
Han sade sig därvid förutsätta, att lagrummet tillämpades efter sin lydelse
och sin innebörd, d. v. s. att ersättningsskyldighet regelmässigt ådömdes
och att nedsättning i eller befrielse från sådan skyldighet medgåves endast
då särskilda förhållanden kunde åberopas till stöd därför. Mot detta uttalande
gjordes icke någon erinran från riksdagens sida.

Då åtal väckes för brott, åligger det domstolen ex officio att pröva fråga
om tillämpning av förverkandebestämmelse, som finnes stadgad beträffande
brottet. Något yrkande därom från åklagaren erfordras sålunda ej. En förverkandebestämmelse
av den lydelse, som upptages i ovan återgivna delar
av 19 Si kungörelsen den 17 juni 1943, lämnar icke domstolen fria händer
vid ifrågavarande prövning. Bestämmelsen innebär i förhållande till vad
som gällde före 1941 års ändring en skärpning, syftande till att förverkande
som regel skall ådömas, så snart den tilltalade fälles till ansvar för brottet.
Är förverkandebestämmelsen tillämplig, åligger det domstolen att, därest
icke särskilda omständigheter till annat föranleda, helt eller delvis efter
vad i författningsrummet sägs förklara egendom förverkad eller förplikta
den tilltalade att utgiva värdet av egendomen, om den ej kan tillrättaskaffas.
För att domstolen skall kunna fullgöra denna skyldighet ankommer
det i första hand på åklagaren att visa, vilken egendom som kan bliva
föremål för förverkande, eller, om denna ej är i behåll, förebringa utredning
om dess värde. Härntinnan ankommer det på domstolen att öva tillsyn.
Förebringas icke någon utredning i nämnda hänseende av åklagaren, har
domstolen sålunda att antingen giva åklagaren anmodan därom eller själv
införskaffa utredning i saken, såvitt det låter sig göra.

166

I förevarande fall har vid handläggningen inför häradsrätten av ifrågavarande
mål mot Smedman framkommit, att Smedman gjort sig skyldigtill
överträdelser i vissa hänseenden enligt ovan anförda bestämmelser i 5,
13 och 16 §§ kungörelsen den 17 juni 1943. Förverkandebestämmelsen i
kungörelsens 19 § omfattar samtliga dessa tre paragrafer. Åklagaren i målet,
Ångman, hade angivit vilka myckenheter i olika slag av fodersäd och fodermedel
de mot Smedman framställda ansvarsyrkandena avsågo. Ångman har
emellertid icke i någon mån tillhandahållit rätten upplysning om värdet
av dessa varor. Enligt min mening ligger i förevarande fall en försummelse
härutinnan Ångman till last.

Den omständigheten, att åklagaren icke förebragt någon utredning om
ovanberörda värden, har emellertid icke fritagit häradsrätten, däri Kramer
fört ordet, från skyldigheten att tillse, att erforderlig utredning i sagda hänseende
skulle vara för rätten tillgänglig vid målets avgörande. Såsom framgår
av utslaget, har häradsrätten icke grundat sin underlåtenhet att utdöma
vederlag därå, att — oavsett utredning om värdet — i målet ansetts
föreligga sådana i 19 § straffkungörelsen avsedda särskilda förhållanden,
som skulle ha föranlett befrielse för Smedman från skyldighet att utgiva
vederlag. Det måste därför i förevarande fall ha ålegat Kramer såsom rättens
ordförande att antingen anmoda Ångman att i målet förebringa utredning
om värdena å de varor, beträffande vilka påföljd enligt 19 § straffkungörelsen
kunde ifrågakomma, eller ock vidtaga annan åtgärd för möjliggörande
av den häradsrätten åvilande plikten att tillämpa bestämmelserna
i nämnda paragraf. Vidtagande av dylika åtgärder hade i förevarande fall,
där det rört sig om varor som voro åsatta normalpris, så mycket mera kunnat
påfordras, som de icke bort vara förenade med större besvär eller tidsutdräkt.

I sitt yttrande har Kramer till försvar för rättens underlåtenhet att utdöma
vederlag jämväl åberopat, att erforderlig utredning om den myckenhet
varor, som vederlaget skulle avse, icke förelegat och ej heller synts
kunna åstadkommas. Häremot kan erinras, att häradsrätten ansett tillräcklig
utredning ha förebragts för Smedmans fällande till ansvar för olovlig
försäljning av varor. Vidare må framhållas, att förverkandepåföljd såsom
ovan nämnts även finnes föreskriven beträffande överträdelser enligt 13
och 16 § § i straffkungörelsen, jämlikt vilka författningsrum Smedman fällts
till ansvar. Smedman har sålunda av häradsrätten ansetts genom åsidosättande
av skälig omsorg ha föranlett uppkomsten av den brist, som
konstaterats vid inventeringen den 5 februari 1946. Denna brist kan anses
innefatta ett sammanlagt högsta mått för de myckenheter varor, vilka
undandragits kontroll. I vart fall synes vederlag ha kunnat utdömas för
det parti om 10 000 kg vithavre, som Smedman helt underlåtit att upptaga
i omsättningsrapporter och som han ej heller kunnat redovisa vid inventeringen.
Oavsett detta torde möjlighet ha förelegat att utdöma ett med

167

hänsyn till omständigheterna i målet skäligen jämkat vederlag för varor
som undandragits kontroll. T detta hänseende må hänvisas till ett avgörande
av högsta domstolen, refererat i NJA 1945 s. 613.

Enligt min mening har häradsrätten sålunda förfarit felaktigt genom att
under åberopande av bristande utredning om värdet underlåta att ens till
någon del förplikta Smedman att utgiva ersättning för ifrågavarande varupartier
till Kronan. Då emellertid någon skada icke tillskyndats enskild
person och antagas kan, att en utdömd ersättning ej heller torde ha kunnat
av Smedman erläggas till Kronan, låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J. O. i en till Kramer avlåten
skrivelse, varav avskrift tillställdes Ångman, och var ärendet därmed av
J. O. slutbehandlat.

8. Felaktig behandling av framställning till fångvårdsstyrelsen
om inställande inför domstol av person, som under verkställighet
av ådömt straff ställts under åtal
för brott utan att häktas.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hovrättsfiskalen Sven Ersman
härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Den 5 februari 1948 avlät Ersman, vilken då tjänstgjorde i Södertörns
domsaga, till fångvårdsstyrelsen en så lydande skrivelse:

”Till Kungl. Fångvårdsstyrelsen.

Måleriarbetaren Axel Georg Stjernberg, vilken undergår förvaring och
för närvarande är intagen å Kroppssjukhuset vid Kronohäktet å Långholmen,
har av landsfiskalen i Tumba distrikt ställts under åtal vid Södertörns
domsagas Häradsrätt för grov stöld, begången under förvaringstiden.
Målet förekommer första gången å tingsstället Högbergsgatan 52, Stockholm,
måndagen den 16 februari 1948. Enär Stjernbergs inställelse inför
domstolen är påkallad, får jag härmed på Häradsrättens vägnar hemställa
att Kungl. Fångvårdsstyrelsen måtte föranstalta härom. Stockholm den

5 februari 1948.

Sven Ersman.”

Med anledning av denna skrivelse anförde fångvårdsstyrelsen i en den

6 februari 1948 till Ersman avlåten skrivelse, att då, såvitt framginge av
Ersmans ovanintagna skrivelse, domsagans häradsrätt icke förordnat om
Stjernbergs personliga inställelse vid rätten, hade fångvårdsstyrelsen funnit
Ersmans framställning ej föranleda någon åtgärd.

Efter mottagandet av fångvårdsstyrelsens ovanberörda svar avlät Ersman
den 7 februari en ny skrivelse till styrelsen, så lydande:

168

”Till Kungl. Fångvårdsstyrelsen.

Måleriarbetaren Axel Georg Stjernberg, vilken undergår förvaring och för
närvarande är intagen å Kroppssjukhuset vid Kronohäktet å Långholmen,
har av landsfiskalen i Tumba distrikt ställts under åtal vid Södertörns domsagas
Häradsrätt för grov stöld, begången under förvaringstiden. Målet
förekommer första gången å tingsstället Högbergsgatan 52, Stockholm, måndagen
den 16 februari 1948 klockan 10.30. Enär Stjernbergs inställelse inför
domstolen är påkallad, får Häradsrätten härmed hemställa, att Kungl.
Fångvårdsstyrelsen måtte föranstalta om hans inställande. Stockholm den
7 februari 1948.

Sven Ersman.”

Med anledning därav förordnade styrelsen den 9 februari, att Stjernberg
skulle genom styresmannens vid fångvårdsanstalten å Långholmen försorginställas''inför
häradsrätten den 16 februari 1948 för rannsakning.

I en hit insänd klagoskrift anförde Ersman, med förmälan att han av
Svea hovrätt förordnats att till och med den 30 juni 1948 i Södertörns domsaga
handlägga bland annat halva antalet mål från Tumba landsfiskalsdistrikt
och under hänvisning till ovanberörda skriftväxling, i huvudsak
följande.

Enligt 37 § andra stycket lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m. skulle, vid åtal mot den som vore intagen i fångvårdsanstalt,
fångvårdsstyrelsen föranstalta om den intagnes personliga inställelse
vid domstolen då rätten funne detta påkallat. En bestämmelse av liknande
karaktär vore 45 kap. 15 § andra stycket sista punkten rättegångsbalken:
”Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne
rätten.” I processnämndens handbok ”Underrättsförfarandet” återfunnes
bland exemplen på underrättsakter en skrivelse till föreståndare vid häkte
med begäran om häktads inställande inför rådhusrätt (s. 392). Skrivelsen
inleddes med orden ”Härmed får jag hemställa” och vore underskriven:
”1 tjänsten.” I anledning av fångvårdsstyrelsens beslut — och för att icke
äventyra målets handläggning — hade Ersman omedelbart avsänt en ny
skrivelse till styrelsen, avfattad i enlighet med styrelsens muntligen framställda
begäran. Byråchefen Henry Lindberg hade meddelat Ersman, att
den formulering, som Ersman använt i sin första skrivelse, icke vore ovanlig
och att fångvårdsstyrelsen vid olika tillfällen haft anledning att vidtaga
åtgärder för rättelse eller — som i förevarande fall — meddela avslagsbeslut
å liknande framställningar. Fångvårdsstyrelsens praxis tycktes sålunda vålla
visst merarbete både för styrelsen och för domstolarna. Själv ansåge Ersman,
att fångvårdsstyrelsens beslut icke vore lagligen grundat. I regel vore det
den lagfarne domaren ensam som ombesörjde sådana förberedande åtgärder,
som ankomme på rätten. Om fångvårdsstyrelsens praxis vore riktig,
skulle man vid avfattandet av skrivelser i dylika ämnen vara skyldig att

169

iakttaga vissa formalia, som varken framginge av lagtext eller processnämndens
handbok. För att erhålla ett auktoritativt besked i saken ville Ersman

— ehuru det aktuella fallet vore en bagatell — hemställa om J. ():s uttalande,
huruvida fångvårdsstyrelsen ägt att på den i beslutet anförda grunden
avslå hans framställning.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde fångvårdsstyrelsen
följande.

Ovanberörda stadgande i 37 § lagen om verkställighet av frihetsstraff
in. in. överensstämde i stort sett med vad strafflagberedningen föreslagit
i sitt den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten
av frihetsstraff m. in. Till motivering av stadgandet hade beredningen
framhållit, bland annat, att det när fråga vore om åtal mot intagen för
brott — härunder fölle ej frågor om bötesförvandling och förening av straff

— borde finnas regler, som vore ägnade att förebygga att lagföring av
intagen ägde rum i onödan. Då den intagne på grund av reglerna om
laga förfall icke vore skyldig att inställa sig genom ombud, erfordrades
bestämmelser endast för det fall att personlig inställelse vore påkallad.
Sådan inställelse för intagen borde icke ifrågakomma i större utsträckning
än för den som vore på fri fot. Chefen för justitiedepartementet hade i
Kungl. Maj :ts proposition den 19 oktober 1945 till riksdagen med förslag
till lag om verkställighet av frihetsstraff in. in. anfört, att mot beredningens
förslag beträffande förfaringssättet vid den intagnes inställelse inför
domstol syntes i stort sett intet vara att erinra. Prövningen av frågan
huruvida personlig inställelse vore påkallad torde alltid böra ankomma
på överåklagare, där ej domstolen förordnat om den tilltalades personliga
inställelse. Vid bestämmelsens utformning borde uppmärksammas, att inställelse
vid domstol kunde erfordras även då åklagare eller målsägande
överklagat den dom, med vilken den dömde förklarat sig nöjd eller som han
underlåtit att överklaga. — Enligt stadgandet hade överåklagaren eller
domstolen alltså att pröva, huruvida personlig inställelse av den intagne
erfordrades i målet. Om överåklagaren eller domstolen funne, att den intagne
skulle infinna sig personligen vid målets handläggning, anmälde överåklagaren
eller domstolen detta hos fångvårdsstyrelsen, som hade att föranstalta
om den intagnes inställelse vid domstolen, när målet skulle förekomma.
Under tiden den 1 juli 1946—den 29 februari 1948 hade fångvårdsstyrelsen
handlagt 242 ärenden enligt 37 § andra stycket verkställighetslagen.
Av dessa ärenden hade från underrätter inkommit under tiden den
1 juli 1946—den 31 december 1947 130 och under tiden den 1 januari—
den 29 februari 1948 23. I samtliga ärenden från underrätterna, med undantag
av ovannämnda från Ersman inkomna, hade fångvårdsstyrelsen föranstaltat
om inställelse. I september 1946 hade fångvårdsstyrelsen erhållit
kännedom om att styresman vid fångvårdsanstalt på framställning av

170

underrätt föranstaltat om intagens inställelse. Med anledning därav hade
fångvårdsstyrelsen i rundskrivelse den 25 september 1946 till styresmännen
erinrat, att det ankomme pa fångvårdsstyrelsen och icke på styresman att
föranstalta om sådan inställelse. Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1948 hade underrätts ordförande haft att underställa rätten
Provning av frågan om den intagnes personliga inställelse. Rättens beslut
hade i vanlig ordning skolat antecknas i domboken. I de fall, då sådant
beslut anmälts hos fångvårdsstyrelsen i särskild skrivelse som ej varit åtföljd
av domboksutdrag, hade styrelsen funnit sig oförhindrad att pröva
ärendet, därest skrivelsen varit undertecknad av behörig befattningshavare
'' id rätten med angivande av dennes tjänsteställning samt av skrivelsen
framgått, att rätten funnit den intagnes personliga inställelse påkallad. I
några fall, då av dylik skrivelse ej framgått att rätten beslutat om inställelsen,
hade fångvårdsstyrelsen framhållit detta telefonledes eller skriftligen
för den befattningshavare, som avlåtit skrivelsen. I samtliga fall hade
denne beredvilligt inkommit med komplettering, varefter fångvårdsstyrelsen
föranstaltat om inställelsen. Även efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
hade fångvårdsstyrelsen tillämpat samma praxis. Då rättens beslut
i ärenden av nämnda slag icke längre behövde protokollföras, vore den
till fångvårdsstyrelsen inkommande skrivelsen ofta den enda handling, som
kunde utgöra bevis om rättens beslut i ärendet. Det knnde därför icke anses
orimligt, att fångvårdsstyrelsen funne sig kunna upptaga sådana ärenden
till prövning endast såframt det av skrivelsen framginge, att rätten funnit
den intagnes personliga inställelse i målet påkallad, samt skrivelsen vore
undertecknad av behörig befattningshavare vid rätten med angivande av
dennes tjänsteställning. Fångvårdsstyrelsen hade sig ej heller bekant, att
någon domstol — med undantag av Södertörns domsagas häradsrätt i dess
sammansättning vid handläggningen av ifrågavarande ärende — avsiktligt
underlåtit att giva ämbetsskrivelser av detta slag en avfattning, som uppfyllde
de krav som nyss sagts. I detta sammanhang ville fångvårdsstyrelsen
nämna, att i ämbetsskrivelser, vari justitieministern meddelade fångvårdsstyrelsen
Kungl. Maj:ts beslut i nådeärenden, under hans namnteckning
stode ”Chef för justitiedepartementet”. Den 6 februari 1948 hade den
av Ersman dagen förut avlåtna skrivelsen inkommit till fångvårdsstyrelsen.
Av skrivelsen hade icke framgått, att Södertörns domsagas häradsrätt förordnat
om den förvarades personliga inställelse. Därom hade Ersman —
som icke angivit sin befattning vid häradsrätten och icke i statskalendern
stått upptagen bland domsagans befattningshavare — fått underrättelse,
sedan vid telefonpåringning till domsagans kansli upplysts att han vore
tingssekreterare i domsagan. Då Ersman likväl påkallat fångvårdsstyrelsens
beslut, hade styrelsen den 6 februari 1948 meddelat sitt ovannämnda beslut.
I sin skrivelse till J. O. hade Ersman upplyst, att han vore extra fiskal i
Svea hovrätt samt att hovrätten förordnat honom att till och med den

171

30 juni 1948 i Södertörns domsaga handlägga bland annat halva antalet
mål från Tumba landsfiskalsdistrikt. För ifrågakomna ärendes handläggning
den 6 februari 1948 i fångvårdsstyrelsen hade det varit önskvärt, att
Ersman i sin skrivelse den 5 februari 1948 till styrelsen lämnat samma
upplysningar. Av vad fångvårdsstyrelsen anfört torde framgå, att styrelsen
icke, såsom Ersman syntes vilja göra gällande, funne det erforderligt, att
underrätterna uppsatte de enkla skrivelser, varom nu vore fråga, enligt
särskilt formulär. I varje fall torde det icke vara lämpligt att för anmälan
hos fångvårdsstyrelsen av underrätts förordnande om intagens personliga
inställelse vid rätten använda det av Ersman åberopade, i processnämndens
formulärsamling intagna formuläret, som avsåge hemställan till föreståndare
för stadshäkte om häktads inställelse till huvudförhandling. Ärendet
hade handlagts av byråchefen Lindberg.

I en till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt 37 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m. ankommer det på fångvårdsstyrelsen att föranstalta om inställande
inför rätta av den som, utan att vara häktad, är intagen i fångvårdsanstalt.
Förutsättning för att en dylik åtgärd från fångvårdsstyrelsens sida
skall vidtagas är, att överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot den
intagne finner dennes personliga inställelse vid domstolen påkallad.

Även om det icke direkt framgår av lagtexten, ligger det i sakens natur,
att domstolen — om den finner den tilltalades personliga inställelse inför
rätten erforderlig — fattar beslut om att begära hans inställande. Över
dylik handläggning behöver enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken icke föras
protokoll, men beslut varom nu är fråga skall jämlikt 10 § samma kapitel
upptagas i akten i målet ”genom anteckning å inlaga eller på annat sätt”.
Vid handläggningen är häradsrätt jämlikt 1 kap. 4 § rättegångsbalken domför
utan nämnd.

Den av Ersman i förevarande fall avlåtna skrivelsen av den 5 februari
1948 angav, att Ersman framställde sin begäran om den tilltalades inställande
inför Södertörns domsagas häradsrätt ”på häradsrättens vägnar .
Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, förelåg intet annat beslut av
häradsrätten i ifrågavarande avseende än det, som inneliålles i skrivelsen.
Detta får också anses fullt tillräckligt, och bestämmelsen i (i kap. 10 § rättegångsbalken
att beslutet skolat tillföras akten i målet måste anses uppfylld
därest, såsom får antagas ha skett, genomslag av skrivelsen lagts i akten.
Skrivelsen motsvarar således ett enligt den gamla rättegångsordningen till
fångvårdsstyrelsen överlämnat protokollsutdrag, upptagande häradsrättens
beslut att (len tilltalade skulle inställas inför rätten.

172

Om fångvårdsstyrelsen vid mottagandet av skrivelsen hyst tvivel om att
Ersman var behörig att meddela beslut i den ifrågavarande angelägenheten,
hade det självfallet ålegat styrelsen att förvissa sig om Ersmans behörighet,
innan styrelsen meddelade förordnande om den tilltalades inställelse.
Till undvikande av att sådana behörighetsfrågor uppkomma måste det anses
önskvärt, att tjänsteman i avlåtna skrivelser uppgiver sin tjänsteställning,
därest denna icke kan antagas vara känd av skrivelsens mottagare
eller ej framgår av skrivelsens innehåll i övrigt. Fångvårdsstyrelsen synes
emellertid genom telefonpåringning till domarkansliet ha förvissat sig om
Ersmans behörighet. Sedan detta skett, hade styrelsen enligt min mening
icke ägt att på den av styrelsen åberopade formella grunden vägra efterkomma
Ersmans i skrivelsen framställda begäran. Den förnyade framställning,
som av Ersman på styrelsens föranledande gjordes i skrivelsen den
7 februari, skiljer sig, synes det mig, icke på någon relevant punkt från den
tidigare framställningen. Då styrelsen funnit sig kunna bifalla den senare
framställningen,^ hade styrelsen likaväl, efter att ha förvissat sig om Ersmans
tjänsteställning, kunnat bifalla den tidigare insända.

Jag finner följaktligen, att fångvårdsstyrelsen förfarit felaktigt genom sitt
den 6 februari 1948 meddelade beslut att vägra vidtaga den begärda åtgärden.

Med dessa uttalanden lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

9. Felaktigt förfarande vid handläggning och avgörande
av mål angående hemskillnad.

Vid en av mig den 5 maj 1947 verkställd inspektion av Sunnerbo domsagas
kansli antecknades följande.

Den 22 oktober 1946 hade domsagans häradsrätt under ordförandeskap
av tingssekreteraren Bo Swartling meddelat utslag i ett av Inga Ljungberg
mot hennes man kyrkvaktmästaren Otto Ljungberg instämt mål angående
hemskillnad m. m. och därvid bland annat yttrat:

”Inga Ljungberg har i målet yrkat, att enär på grund av stridighet i lynne
och tänkesätt djup och varaktig söndring uppstått mellan makarna,
häradsrätten måtte döma till hemskillnad i äktenskapet.

Medling mellan makarna har varit utsatt att äga rum den 29 augusti
1946, då Inga Ljungberg kommit tillstädes men Otto Ljungberg icke infunnit
sig trots bevisligen mottagen kallelse.

Otto Ljungberg har i målet medgivit, att häradsrätten finge döma till
hemskillnad i äktenskapet.

Häradsrätten, som med hänsyn till vad i målet förekommit ej finner skäl
meddela uppskovsbeslut för att ytterligare tillfälle till medling skall beredas

173

parterna, prövar förty lagligt döma till hemskillnad mellan makarna jämlikt
11 kap. 1 § giftermålsbalken.”

Jag påpekade vid inspektionen, att ehuru häradsrätten funnit fråga vara
om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § giftermålsbalken, häradsrätten ändock
mot stadgandet i 15 kap. 8 § första stycket samma balk upptagit målet till
prövning utan att medling ägt rum.

Sedan det vid inspektionen förda protokollet remitterats till Swartling,
anförde denne i avgiven förklaring följande.

Vid den tidpunkt, då Swartling övertagit målet mellan makarna Ljungberg,
hade detta tidigare handlagts vid ett rättegångstillfiille, nämligen den
24 september 1946. Av domboken för nämnda rättegångstillfälle framginge,
att hustrun Ljungberg i stämning å sin man yrkat hemskillnad jämlikt
11 kap. 2 § giftermålsbalken, att före målets anhängiggörande sådan
”ofullständig” medling skett, som utgjorde minimikrav för tillämpning av
sagda lagrum, ävensom att mannen Ljungberg vid rätten omedelbart medgivit
yrkandet om hemskillnad. Vid inläsningen av målet hade Swartling
ansett, att skillnadsfrågan — i allt fall i det skick vari målet då befunnit
sig — bort bedömas jämlikt 11 kap. 1 § giftermålsbalken samt att före målets
avgörande bevis om medling, vid vilken båda makarna varit närvarande,
skulle företes. Av denna anledning hade han då varit inställd på att ytterligare
uppskov skulle meddelas i och för sådan medling och hade övervägt
att till medlare förordna lämplig person, för vilken parterna kunde
förmodas hysa särskilt förtroende. Han hade icke heller haft möjlighet att
under hand få till stånd medling, då alltför kort tid stått honom till buds.
Swartlings förordnande att tjänstgöra såsom tingssekreterare i Sunnerbo
domsaga vid tiden för ifrågavarande tingssammanträde hade nämligen
varit av tillfällig natur. På grund därav hade han blott haft två eller tre
(lagar till förfogande för inläsning av de mål, som varit utsatta att förekomma
till handläggning å nämnda sammanträde, vilket omfattat två rättegångsdagar.
Den 22 oktober hade båda makarna kommit personligen tillstädes,
varjämte viss bevisning med avseende å underhålls- och vårdnadsfrågor
förebragts. Då det synts angeläget — särskilt för bedömande av en
svårlöst vårdnadsfråga — att häradsrätten bildade sig en uppfattning om
makarnas personer, hade Swartling börjat handläggningen av målet med
att fråga makarna om anledningen till tvisten och därmed sammanhängande
förhållanden. Handläggningen hade i denna del snarast fått karaktären av
ett. samtal mellan Swartling och parterna, och Swartlings avsikt hade i
första hand varit att söka få till stånd förlikning ej blott beträffande vårdnadsfrågor
utan även beträffande själva skillnadsfrågan. Vid denna del av
handläggningen hade parternas juridiska biträden fått taga plats nere i
rättssalen. Målet hade med parternas medgivande handlagts omkring klockan
19,3», och vid tillfället hade icke längre någon tingsmenighet varit när -

174

varande. Under handläggningen hade framstått såsom uppenbart, att mellan
makarna rådde djup söndring och att denna söndring icke allenast vore
tillfällig. Den stora åldersskillnaden mellan makarna — 16 år — hade tillsynes
varit en starkt bidragande orsak därtill. Dessa iakttagelser hade bestyrkts
av vittnesmålen samt av de personliga upplysningar, som den i
nämnden tjänstgörande representanten för Göteryds socken senare vid
häradsrättens enskilda överläggning lämnat. Med hänsyn till att den utredning,
som sålunda i målet förebragts, icke av parterna åberopats i syfte att
styrka skillnadsfrågan, hade Svvartling vid denna tidpunkt hyst den uppfattningen
att nämnda fråga av formella skäl rätteligen bort bedömas jämlikt
11 kap. 1 § giftermålsbalken. Anledningen till att nämnda lagrum och
icke 11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken i utslaget åberopats vore
på intet sätt någon tvekan från häradsrättens sida huruvida söndring rådde.
Någon anledning att makarna ändock skulle fortsätta sammanlevnaden
hade i förevarande fall uppenbarligen icke heller förelegat. Eftersom under
målets handläggning kunnat inför häradsrätten företagas förlikningsförsök
under förhållanden, som tillgodosett det med en medling utom rätta avsedda
syftet, hade Swartling ej funnit anledning föreligga att förordna om
ytterligare medling. Han vidginge, att det varit lämpligare, att det i utslaget
förekommande uttrycket ”med hänsyn till vad i målet förekommit” utbytts
mot en klar motivering i anslutning till de ovan anförda skälen. Redan
någon tid efter utslagets avkunnande hade han kommit till insikt om
att den tankegång, som kommit till uttryck i utslaget, i allt fall icke stode
i överensstämmelse med vid underdomstolarna tillämpad god praxis. Enligt
sådan praxis syntes vid tillämpningen av It kap. 1 § giftermålsbalken icke
annan medling anses godtagbar än sådan, som skett utom rätta. Sistnämnda
tolkning hade Swartling alltsedan dess låtit vara vägledande vid de tillfällen,
då han vid tjänstgöring i underrätt haft att taga befattning med
hemskillnadsmål. Däremot syntes domstolarna icke vara särdeles formella,
när det gällde frågan huruvida 1 § eller 2 § andra stycket i 11 kap. giftermålsbalken
skulle tillämpas, i all synnerhet som en tillämpning av endera
av nämnda lagrum ej medförde olikhet i rättsverkningar. 1 § torde vara förbehållen
de fall, där enighet mellan makarna förelåge i skillnadsfrågan men
antingen icke alls förebragts någon utredning angående söndring eller blott
bristfällig sådan utredning förelåge. 2 § andra stycket syntes tillämpas där
av ena maken framställt yrkande om hemskillnad efter domstolens sakliga
prövning befunnits välgrundat, vare sig yrkandet av andra maken medgivits
eller bestritts. Huruvida i målet förefintlig utredning angående söndring
av parterna åberopats såsom bevis i skillnadsfrågan eller för att giva
stöd åt yrkande i andra frågor syntes vara likgiltigt. Vid sådant förhållande
hade i förevarande fall varit lämpligare och riktigare om 11 kap. 2 S
andra stycket giftermålsbalken tillämpats. Swartling kunde emellertid icke
vidgå, att målet i sak skulle ha blivit oriktigt behandlat. Han vidhölle också

175

sin uppfattning, att i målet icke bort meddelas uppskov i avbidan på en
medling, som enligt häradsrättens bestämda uppfattning skulle ha blivit
resultatlös.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman den 22 juli
1947 verkställd inspektion av Skarabygdens domsagas kansli antecknades
följande.

Till Skara, Skånings och Valle tingslags häradsrätts sammanträde den
29 maj 1947 hade montören Nils Axel Sune Sandström erhållit stämning
å sin hustru Helga Linnea Sandström med yrkande att, enär djup och
varaktig söndring uppstått mellan makarna, häradsrätten måtte döma till
hemskillnad mellan dem. I målet hade hustrun inställt sig genom ombud,
som förklarat, att hustrun icke hade något att erinra mot bifall till den yrkade
hemskillnaden. Enligt ett i målet ingivet bevis hade kallelse till medling
mellan makarna utfärdats å båda makarna men vid medlingssammanträdet
allenast mannen infunnit sig, varför medlingen icke kunnat äga rum.
Någon utredning rörande söndringen mellan makarna hade icke förebragts
i målet. Häradsrätten hade samma dag under ordförandeskap av häradshövdingen
Gustaf Eksell meddelat följande utslag: ”Då montören Nils Axel
Sune Sandström och hans hustru Helga Linnea Sandström funnit sig på
grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden,
prövar häradsrätten jämlikt It kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken
lagligt döma till hemskillnad mellan dem.”

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman framhöll vid inspektionen,
att häradsrätten icke ägt döma till hemskillnad i målet jämlikt
11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken utan att utredning rörande söndringen
mellan makarna blivit förebragt, samt att häradsrätten icke heller
kunnat åberopa 11 kap. 1 § giftermålsbalken, enär medling icke ägt rum
mellan makarna.

Sedan det vid inspektionen förda protokollet remitterats till Eksell, anförde
denne i avgivet yttrande, att han såsom stöd för häradsrättens handläggning
av målet åberopade Georg Stjernstedts handbok ”Våra Äktenskapslagar”,
s. 2(i4. Där uttalades att, försåvitt svaranden underlåtit att på
kallelse infinna sig till medling, målet skulle upptagas och att domstol vore
pliktig döma till hemskillnad på blott svarandens medgivande om faktum
och om hemskillnaden. Eksell ville icke bestrida riktigheten av J. 0:s mening,
vilken han skulle följa, men han ansåge, att häradsrätten handlat försvarligt,
då den följt uttalandet av en i äktenskapsmål så erfaren person
som Stjernstedt.

176

Ifrågavarande ärenden avgjordes av tjänstförrättande justitieombudsmannen
Romanus, vilken därvid till en början lämnade följande redogörelse
för i ämnet gällande bestämmelser.

Ill kap. 1 § giftermålsbalken stadgas, att makar, som finna sig på grund
av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äga,
när de iiro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande
(hemskillnad).

Till detta stadgande ansluter sig bestämmelsen i 15 kap. 7 § giftermålsbalken,
enligt vilken mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § ej får upptagas
till prövning, såframt det ej visas, att medling ägt rum. I 15 kapitlets lydelse
före den 1 januari 1048 återfanns denna bestämmelse i 8 § första
stycket.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak
uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill en av dem
erhålla hemskillnad, är han jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken
berättigad därtill, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller
andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter
sammanlevnaden.

Enligt 15 kap. 8 § giftermålsbalken må mål om hemskillnad enligt
11 kap. 2 § ej upptagas, med mindre det visas, att medling ägt rum, eller att
svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat
anträffas med kallelse. Skall mål, som avses i 8 §, upptagas, ehuru medling
ej föregått, och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall enligt
9 § lämplig person av rätten utses till medlare. Hörsammar make ej
kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av annan orsak medling ej
skett före utsatt tid, får vidare anstånd för medling ej äga rum, med mindre
båda makarna begära det. Bestämmelser motsvarande de nu i 8 och 9 § §
upptagna återfunnos före den med ingången av 1948 ikraftträdda lagändringen
i 8 § andra stycket.

I 14 kap. giftermålsbalken upptagas vissa närmare bestämmelser om medling.
Behörighet att företaga sådan medling som avses i giftermålsbalken
tillkommer präst eller den, som häradshövdingen eller i stad rättens ordförande
på begäran i det särskilda fallet utsett, eller ock särskild i viss ordning
utsedd medlare i tvister mellan makar.

Efter att hava redogjort för tillkomsten av dessa bestämmelser anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Romanus vidare.

I äktenskapsmål gäller såsom allmän princip, att rätten har att sörja för
fullständig utredning och att parts erkännande av viss omständighet ej är
gällande, såvida erkännandet ej styrkes av annan bevisning — en regel som
tidigare var fastslagen i 15 kap. 9 § giftermålsbalken och som efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande följer av dennas bestämmelser om indispositiva
tvistemål (se NJA II 1947 s. 259—260). Denna officialprövning från
rättens sida får dock ej gå utöver vad som enligt de materiella bestäm -

177

melserna i varje särskilt fall fordras. För att äkta makar skola ernå hemskillnad
enligt 11 kap. 1 § giftermålsbalken räcker det, att de förklara sig
ense om att djup och varaktig söndring föreligger mellan dem och om att
sammanlevnaden skall hävas. Deras uppgift om söndringen tages sålunda
för god, och rätten äger icke att ingå i någon prövning, huruvida uppgiften
är riktig. Av det förut anförda framgår, att såsom ovillkorlig förutsättning
för denna eftergift från rättens officialprövning ansetts böra uppställas krav
på att medling mellan makarna ägt rum. Vid tillämpning av 11 kap. 2 §
andra stycket åter gäller officialprövningsprincipen. För dessa fall har å
andra sidan en lättnad i kravet på medling medgivits.

När makar äro ense om att vinna hemskillnad, kan detta manifesteras
på två sätt. Antingen göra makarna gemensam ansökan hos rätten med
begäran om hemskillnad, eller också uttager den ene maken stämning å den
andre med yrkande av samma innehåll, vilket yrkande denne medgiver. I
båda dessa fall kan 11 kap. 1 § giftermålsbalken tillämpas, dock endast —
enligt vad förut framhållits — därest laga medling ägt rum. Har endast
sådant medlingsförsök skett, som omförmäles i 15 kap. 8 § giftermålsbalken
— ena maken har underlåtit att på kallelse infinna sig till medling — får en
gemensam ansökan av makarna överhuvud icke upptagas till prövning av
rätten. Om efter dylikt medlingsförsök talan väckts av allenast andra
maken, har rätten att tillämpa 11 kap. 2 § andra stycket, varvid är att
märka, att rätten då tillika har att tillse att erforderlig utredning om söndringen
mellan makarna förebringas i målet.

För att medling i äktenskapsmål skall anses ha ägt rum, måste medlingen
ha företagits i den i giftermålsbalken föreskrivna ordningen. Om sättet för
medlingen lämnas i giftermålsbalken föga vägledning. Enligt 14 kap. 3 §
äger medlaren kalla makarna att sammankomma inför sig och skall han
på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller
tvisten och söka förlika makarna. I rättspraxis har fråga uppkommit, huruvida
för laga medling erfordras, att makarna komma personligen tillstädes
inför medlaren. I ett mål, refererat i Sv. J. T. 1929, rättsfallsavdelningen
s. 33, gällde frågan, om medling kunde anses ha skett, ehuru den ene av makarna
endast skriftligen yttrat sig. Så ansågs icke vara fallet (jfr artiklar i Sv.
J. T. 1924 s. 300 och 1929 s. 267). I ett av högsta domstolen år 1946 träffat
avgörande ansågs medling i laga ordning föreligga, när medlaren allenast
per telefon varit i kontakt med den ene av makarna, vilken var intagen å
vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare (NJA 1946 s. 545). Vad
åter angår sådant medlingsförsök, som utgör förutsättning för upptagande
av mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 §, må hänvisas till ett i Sv. J. T.
1948 s. 349 refererat mål, i vilket hinder mot målets upptagande icke ansågs
föreligga, även om svaranden, vilken underlåtit att på kallelse infinna sig
till medling, därvid haft laga förfall.

Medling kan vidare enligt giftermålsbalken godtagas endast om den verk -

12 — J uxtit icovibudtwuinncns timbctubcriittchc till

178

ställts av präst eller någon som i vederbörlig ordning utsetts till medlare.
Enligt 1915 års lag kunde medling även företagas av häradshövdingen eller
i stad rättens ordförande. Något stadgande härom upptogs emellertid icke
i nya giftermålsbalken. I sitt år 1918 avgivna förslag till giftermålsbalk
m. m. framhöll lagberedningen, att det icke ansetts lämpligt att pålägga
häradshövdingen eller rättens ordförande den ökade börda, som skyldigheten
att verkställa medling enligt förslaget kunde medföra; från processuell
synpunkt syntes det ej heller vara tillrådligt, att den, som kunde väntas
komma att leda rättens handläggning av en tvistefråga, skulle ha att i
förväg såsom medlare uttala sin åsikt angående densamma. Det må vidare
erinras om att lagberedningen beträffande tillvägagångssättet vid medling
uttalade, att framgången av ett medlingsförsök ofta torde bliva beroende
av att medlaren kunde anpassa sig efter omständigheterna i det särskilda
fallet och efter makarnas individualiteter; han borde i allmänhet snarare
uppträda såsom rådgivare och vän än som en myndighetsperson.

I det ovan omnämnda, vid Sunnerbo domsagas häradsrätt handlagda
hemskillnadsmålet har häradsrätten dömt till hemskillnad under åberopande
av 11 kap. 1 § giftermålsbalken. Av vad Swartling i sin förklaring uttalat
synes framgå, att Swartling, som vid målets avgörande förde ordet i
häradsrätten, därvid hyst den uppfattningen, att ett av honom i egenskap
av rättens ordförande under målets handläggning företaget förlikningsförsök
varit likvärdigt med medling. I avsikt att åstadkomma sämja mellan
makarna hade Swartling låtit handläggningen av målet, till den del denna
rörde makarnas personliga förhållanden, ske i processuellt tämligen okonventionella
former, i det han låtit makarnas juridiska biträden taga plats
nere i rättssalen samt därefter samtalsvis sökt förlika makarna. Det är
emellertid uppenbart, att ytt dylikt förlikningsförsök icke kan anses utgöra
sådan medling som avses i 14 kap. giftermålsbalken. Sålunda må erinras,
att medling icke företagits av någon enligt giftermålsbalkens stadganden
behörig medlare. Såväl av nu ifrågavarande bestämmelsers ordalag som av
motiven till stadgandena framgår vidare, att medling avses skola ske utom
rätta. Vad Swartling anfört i sin förklaring synes också visa, att han numera
insett detta.

Då medling i laga ordning följaktligen icke ägt rum mellan makarna, har
häradsrätten förfarit felaktigt genom att döma till hemskillnad under
åberopande av 11 kap. 1 § giftermålsbalken. Enligt vad som upplysts hade
käranden i målet yrkat hemskillnad under åberopande av 11 kap. 2 § giftermålsbalken.
Enär, enligt vad Swartling uppgivit, nöjaktig utredning rörande
söndringen mellan makarna framkommit i målet, synes häradsrätten ha bort
döma till hemskillnad i enlighet med kärandens yrkande under hänvisning
till andra stycket av sistnämnda paragraf.

I det ovan anmärkta, av Skara, Skånings och Valle tingslags häradsrätt
under ordförandeskap av Eksell handlagda hemskillnadsmålet har härads -

179

rätten dömt till hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken,
ehuru någon utredning rörande söndringen mellan makarna icke
förebragts i målet. Av det förut anförda framgår, att häradsrätten härigenom
handlat i strid mot den i äktenskapsmål gällande officialprövningsprincipen,
vilken vid ifrågavarande tidpunkt fanns uttryckligen fastslagen
i 15 kap. 9 § giftermålsbalken. Påpekas må, att häradsrätten i sin domsmotivering
använt de ordalag, som återfinnas ill kap. 1 §. Detta lagrum
hade emellertid icke kunnat tillämpas, enär medling ej ägt rum mellan
makarna utan endast sådant medlingsförsök, som utgör förutsättning för
upptagande av mål enligt 11 kap. 2 §. I det skick, vari målet befunnit sig
vid handläggningens avslutande, hade enligt min mening häradsrätten bort
uppskjuta målet för förebringande av erforderlig utredning rörande söndringen
mellan makarna. Möjlighet hade också förelegat att enligt dåvarande
15 kap. 8 § andra stycket (motsvarande nuvarande 15 kap. 9 §) giftermålsbalken
uppskjuta målet för nytt medlingsförsök. Därest det sedan visat sig,
att medling i laga ordning ägt rum, torde häradsrätten ha kunnat tillämpa
11 kap. 1 § giftermålsbalken och sålunda ej behövt kräva vidare utredning
om söndringen.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos Swartling och Eksell, lät J. O. bero
och avskrev ärendena från vidare behandling.

10. Utskrivning av person, som intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning från straffarbete.

Genom utslag den 30 mars 1942 dömde Kungl. Maj:t en person, här
nedan kallad A, för spioneri och åtaganden att medverka vid spioneri till
ett gemensamt straff av straffarbete på livstid.

A började undergå straffet den 31 mars 1942.

Sedan A i underdånig ansökan den 9 november 1946 anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte av nåd förordna om tidsbestämt straff med eventuell villkorligfrigivning,
avgåvo fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen utlåtanden
över ansökningen.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande, som var dagtecknat den 27
februari 1947, att A med stor sannolikhet lede av sinnessjukdom och att
han vore i behov av vård på sinnessjukhus.

Genom beslut den 21 mars 1947 förordnade Kungl. Maj:t av nåd, att
sedan genom fångvårdsstyrelsens försorg plats beretts för A å sinnessjukhus,
A å dag som fångvårdsstyrelsen bestämde skulle villkorligt frigivas i
enlighet med lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning, varjämte
Kungl. Maj:t föreskrev, att A skulle stå under tillsyn under en
prövotid av tio år efter frigivningen.

A intogs därefter den 10 juni 1947 å Beckomberga sjukhus.

180

I anledning av vissa uppgifter i tidningspressen därom, att A fyra månader
efter intagandet å Beckomberga sjukhus blivit av överläkaren H. Rabe
utskriven från sjukhuset såsom frisk utan att frågan om A:s utskrivning
underställts sinnessjuknämnden, anmodades Rabe att hit inkomma med
yttrande.

I avgivet yttrande anförde Rabe följande.

A:s intagningshandlingar hade utgjorts av en ansökning II, utfärdad av
direktören vid fångvårdsanstalten å Långholmen och dagtecknad den 10
april 1947, samt en vårdattest, utfärdad av överläkaren vid rättspsykiatriska
kliniken Gösta Rylander, och en levnadsberättelse, undertecknad av fängelsedirektören
Sven Kjellegård. Sedan ansökningshandlingarna inkommit
till Beckomberga sjukhus, dit de sänts emedan A var hemmahörande i Stockholm,
hade fråga uppstått, huruvida han vore berättigad till vård på sjukhuset.
Enligt gällande avtal mellan Kungl. Maj:t och Kronan, å ena, samt
Stockholms stad, å andra sidan, skulle nämligen å stadens sinnessjukhus
icke mottagas, bland andra, patienter som vore straffångar, utan skulle
sådana vid behov av vård på sinnessjukhus intagas på statens sjukhus.
Från fångvårdsstyrelsen hade då erhållits detta besked: ”Sedan A i enlighet
med Kungl. Maj:ts förordnande blivit villkorligt frigiven, är han icke
att anse som straffånge. Stockholm den 22 maj 1947. På Kungl. Fångvårdsstyrelsens
vägnar: Torgny Lindberg.” Sedan handlingarna med detta besked
överlämnats till Rabe för A:s intagning på den Rabe underställda avdelningen,
hade Rabe med styresmannen för sjukhuset haft en rådplägning,
huruvida vid en eventuell utskrivning av A några restriktioner behövde
iakttagas eller om han i utskrivningshänseende vore likställd med flertalet
patienter. Med hänsyn till att han vid intagningen icke längre varit
straffånge och jämväl till att i benådningsutslaget icke — såsom tidigare
i liknande fall förekommit, då personer överförts till sjukhuset efter
att av nåd ha befriats från avtjänandet av återstående straff — funnits
intagen någon bestämmelse, att A i utskrivningshänseende skulle vara likställd
med straffriförklarade, hade styresmannen och Rabe varit ense om
att intet hindrade, att frågan om A:s utskrivning i sinom tid avgjordes av
vederbörande sjukvårdsläkare. Särskilt hade därvid också uppmärksammats
Kungl. Maj:ts förordnande att garanti för A skulle tillskapas på det
extraordinära sättet, att han skulle stå under tillsyn under en prövotid
av tio år efter frigivningen. Rabes och övriga läkares iakttagelser av A,
sedan han intagits på sjukhuset, kunde sammanfattas sålunda: Han hade
i sitt uppträdande samt i sitt sätt att tala och tänka icke företett några
symptom på sinnessjukdom. Hans uppträdande hade i alla avseenden varit
naturligt och han hade visat sig vara skötsam och beflitat sig om att vara
värdig de förtroenden, som visats honom. Vad beträffade den känslokyla,
som tett sig så iögonenfallande och gjort hans beteende i fängelset så påfallande
lugnt och resignerat, hade denna utan tvivel framträtt även på

181

sjukhuset vid de samtal, läkarna haft med honom. Han hade en god förmåga
att se objektivt på sig själv. Beträffande brottet hade han aldrig
visat någon djupare reaktion därinför utan på sin höjd velat rubricera det
som en ”dumhet”. Känslokylan hade doek aldrig framträtt i form av otillgänglighet,
tvärtom hade man alltid kommit i god kontakt med honom,
och gentemot omgivningen hade han alltid uppträtt glatt och naturligt.
I fråga om framtidsplaner hade han icke visat brist på energi och framåtanda,
och att han ej stått känslokall gentemot anhöriga hade upprepade
gånger märkts. — Det hade ifrågasatts av de läkare, som undersökt A
under fängelsetiden, att hans känslokyla skulle vara följd av en genomgången
schizofren sinnessjukdom. Frågan vore synnerligen svårbedömd, då
man knappast hade annat material för bedömandet än hans egna uppgifter
och den uppfattning man vid undersökning finge av honom. Så mycket vore
tydligt, att han i fängelset visat en helt annan aspekt än efteråt. Doktor
L.-I. Lundström å fångvårdsanstaltens sinnessjukavdelning hade dels ansett
A:s känslokyla tyda på en schizoid psykopati och dels funnit sannolika
skäl föreligga för att den ytterligare tilltagit genom en sjukdomsprocess,
som supponerats ha tillkommit omkring år 1938. Det förra vore även
Rabes åsikt; A tillhörde den typ av människor, som benämndes schizoida
och som man ej sällan träffade bland släktingar till schizofrent sjuka. De
kännetecknades bland annat just genom en mer eller mindre påfallande
kyla i känslolivet. Men, väl att märka, det vore därvid icke fråga om sjukdom
utan om en personlighetsvariant. Enligt den uppfattning, Rabe vid
upprepade, ingående utfrågningar av A kommit till, vore hållpunkterna
för att hos honom antaga en schizofren sjukdomsprocess omkring 1938 icke
sådana, att de tilläte någon slutsats i positiv riktning. Beträffande A:s
likgiltiga inställning till sitt brott vittnade den även enligt Rabes uppfattning
om känslokyla, men man kunde ej helt bortse från att däri också
kunde ligga en annan komponent, nämligen en opportun försvarsreaktion:
A visade utåt stoicism och hölle sig därigenom uppe, då han hindrade sig
att se sanningen i hela dess vidd. När A varit intagen på sjukhuset i cirka
tre månader och därvid småningom anpassat sig till förhållandena utanför
fängelset utan att därvid visa några tecken till pågående sinnessjukdom,
och sedan han visat sig i alla avseenden skötsam och pålitlig samt trätt i
god kontakt med sin moder och haft tillfälle att överlägga om framtiden
med den tillsyningsman, som förordnats för honom, hade han börjat tala
om utskrivning. Rabe, som enligt vad förut anförts fått den uppfattningen
att han vore oförhindrad att utskriva en genom benådning under starkt
kvalificerat villkor frigiven patient, då med hänsyn till dennes sinnesbeskaffenhet
vårdbehov ej längre förelåge, hade trätt i kontakt med tillsyningsmannen.
Denne hade börjat söka skaffa A arbete, vilket vållat
åtskillig svårighet. Slutligen hade det lyckats att få en anställning åt
honom som förrådsarbetare vid en industri i Stockholm. Bostad hade han

182

kunnat påräkna hos modern. Sedan hans förhållanden sålunda planerats
och garantier för arbete och hyggliga levnadsförhållanden erhållits, hade
A den 10 oktober 1947 blivit utskriven på försök. Utom den övervakning
genom tillsyningsmannen, som denne hade att föreskriva A, hade därvid
bestämts, att A en gång i månaden skulle visa sig för Rabe eller annan
läkare vid sjukhuset. Så hade också skett. A hade vidmakthållit kontakten,
och därvid hade intet anmärkningsvärt framkommit. A hade skött sig i
alla avseenden oklanderligt och besökt tillsyningsmannen t. o. m. oftare
än som ålagts honom. Han hade levt ordentligt och sparsamt samt visat
stor ambition genom att giva tillsyningsmannen minutiösa redogörelser
för sin ekonomi samt genom att börja avbetala gamla skulder till modern,
vari han ådagalagt obefintligheten av känslokyla åtminstone mot henne.
På sin fritid hade A deltagit i språkkurser. Han hade sålunda på allt sätt
visat god vilja och förmåga till att åter inpassa sig i samhället. Så hade
förhållandena stått, då de ifrågavarande tidningsartiklarna publicerats. A
hade då omedelbart vänt sig till Rabe, då A genom dem blivit allvarligt
bekymrad och nedstämd. Han hade nämligen insett, att kännedom om att
han vore den avsedde personen förr eller senare skulle fortplantas till arbetsledning
och arbetskamrater. I denna för A förtvivlade situation hade
Rabe föreslagit honom att åter komma in på sjukhuset, och A hade själv
den 14 februari 1948 kommit till sjukhuset och hade sedan åter varit inskriven
där. Detta hade föranletts dels av hans depression inför den senaste
tidens publicitet, dels av det förhållandet, att sagda depression kunnat
motivera ytterligare observation, dels slutligen emedan hans återanpassning
till samhället denna gång icke kunnat genomföras med ett slag utan stegvis.
Under den senaste observationstiden hade Rabes i det föregående
framlagda uppfattning ytterligare stärkts, nämligen att tillräckliga skäl
saknades att antaga, att A genomgått någon schizofren sjukdomsprocess
och att hans beteende i fängelset, i den mån det avvikit från det för fångar
vanliga, borde uppfattas som en särpräglad persons reaktion inför domen,
miljöförändringen och fängelselivet. En faktor, som under den senaste sjukhusvistelsen
tilldragit sig större uppmärksamhet än tidigare och noga genomgåtts
med A, vore frågan om en eventuell gengasförgiftning våren
1941, alltså vid den tid, då de brottsliga gärningarna begingos. Det förefölle
nu icke osannolikt, att han, som i sitt arbete och möjligen även i sin
bostad varit utsatt för gengasexposition, verkligen då kunde ha haft symptom
av icke bara påverkan utan t. o. m. förgiftning av gengas. Det kunde
numera icke bevisas, men skildringen av vissa symptom gjorde ett dylikt
antagande mycket sannolikt. Den egendomliga apati, som iakttagits under
häktningstiden och som han själv ganska karakteristiskt skildrat, skulle
då vara att fatta som ett följdtillstånd efter gengasförgiftning. A hade på
sista tiden, ehuru fortfarande intagen på sjukhuset, fått börja arbeta utom
detsamma. Han hade i alla avseenden skött sig bra och visade numera inga

183

sjukdomstecken. Det vore Rabes avsikt att framdeles i utskrivningsfrågan
vända sig till sinnessjuknämnden för att, därest denna skulle finna utskrivningsrätten
tillkomma nämnden och icke sjuk vårdsläkaren, hos densamma
göra framställning om utskrivning av A. Det kunde tilläggas, att överinspektören
för sinnessjuk vården vid sin senaste inspektion av Beckomberga
sjukhus haft tillfälle att taga del av handlingarna rörande A och de åtgärder,
som vidtagits med denne, samt personligen undersökt honom. Beträffande
fallet A hade överinspektören därvid icke framställt några muntliga
eller skriftliga anmärkningar. Han hade för övrigt kommit till samma
uppfattning som Rabe, nämligen att A icke lidit av schizofren sinnessjukdom.

Sedan jag därefter anmodat sinnessjuknämnden att avgiva utlåtande i
ärendet, anförde sinnessjuknämnden i avgivet utlåtande följande.

Det i ärendet omförmälda beslutet om försöksutskrivning av A den
10 oktober 1947 hade icke meddelats av sinnessjuknämnden. Ehuru i det
av Rabe avgivna yttrandet ej direkt utsädes vem, som meddelat försöksutskrivningsbeslutet,
utginge nämnden i det följande från att Rabe vore
den för beslutet ansvarige. Enligt 20 § sinnessjuklagen vore sinnessjuknämnden
utskrivningsmyndighet beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder mötte på
grund av vad i andra stycket av samma paragraf stadgades. Bland de i
18 § andra stycket sinnessjuklagen upptagna kategorierna sinnessjuka befunne
sig de, vilka intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från
straffarbete eller fängelse. Sinnessjuknämnden hade enligt sinnessjuklagen
i dess ursprungliga lydelse ej haft att i första hand taga befattning
med utskrivning av den, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete eller fängelse. Så hade emellertid blivit fallet
genom den utvidgning av sinnessjuknämndens behörighetsområde, som
skett genom lag den 18 juni 1937. I nu ifrågavarande hänseende hade
lagändringen jämlikt kungörelse den 14 mars 1941 trätt i kraft den 1 april
1941. Förarbetena till 1937 års lag gåve ej någon närmare ledning för bedömande
av innebörden av lagändringen, såvitt nu vore i fråga. Det spörsmål,
varom sinnessjuknämnden i detta sammanhang syntes ha att yttra
sig, torde vara huruvida A intagits å Beckomberga sjukhus i samband med
frigivning från straffarbete eller fängelse och fragan om hans utskrivning
sålunda bort prövas av nämnden. För sin del besvarade nämnden denna
fråga jakande. Någon närmare motivering för denna direkt på lagens ordalydelse
grundade uppfattning syntes knappast erforderlig. Med hänsyn till
den i Rabes yttrande lämnade redogörelsen ansåge sig nämnden emellertid
böra beröra även den frågan, av vilken anledning Rabe kunde ha kommit
till den uppfattningen, att han såsom sjuk vårdsläkare vore behörig förordna
om A:s utskrivning. Då sinnessjuknämnden haft till behandling frå -

184

gan om utskrivning från sinnessjukhus av person, vilken tidigare såsom
straffange av nåd befriats från återstoden av straffet med förordnande
tillika om hans intagande å sinnessjukhus, hade Kungl. Maj:ts nådeutslag
brukat finnas tillgängligt i akten. Såvitt nämnden därav kunnat erfara
brukade Kungl. Maj:ts beslut i dylikt fall ha den lydelsen, att Kungl.
Maj:t av nåd befriade N.N. från återstoden av straffet med förordnande
tillika att N.N. skulle förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården till
dess genom fångvårdsstyrelsens försorg plats å sinnessjukhus kunde beredas
honom samt att, sedan N. N. intagits å sinnessjukhus, beträffande
hans utskrivning skulle gälla vad om utskrivning av straffriförklarade vore
stadgat. Sista ledet i beslutet hade tydligen före den 1 april 1941 varit av
nöden för att utskrivningsfrågan skulle komma under sinnessjuknämndens
prövning, men det hade brukat användas även efter nämnda dag. Då
Kungl. Maj:t i fallet A ej efterskänkt återstoden av straffet utan i stället
villkorligt frigivit A och därvid — av skäl som undandroge sig sinnessjuknämndens
bedömande — uteslutit nyssnämnda led, syntes det sinnessjuknämnden
förklarligt, om Rabe därav dragit den felaktiga slutsatsen att
utslaget i jämförelse med andra beslut om benådade straffångars intagande
å sinnessjukhus innefattat en skiljaktighet i sak beträffande utskrivningsförfarandet.
Av den av Rabe anförda omständigheten att A vid intagningen
å Beckomberga sjukhus icke längre var straffånge kunde icke dragas
någon slutsats beträffande formerna för hans utskrivning från sjukhuset.
Väl vore det riktigt, att avtalet mellan Kungl. Maj:t och Kronan samt
Stockholms stad angående stadens övertagande av hela sin sinnessjukvård
(intaget i samling av författningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet
årg. 1925 ser. A nr 125) icke omfattade straffångar. Någon
parallellitet förelåge emellertid icke mellan de grupper, vilka ej omfattades
av nämnda avtal, och dem, vilkas utskrivningsfrågor enligt sinnessjuklagen
i första hand skulle prövas av sinnessjuknämnden.

I en därefter hit inkommen skrivelse meddelade Rabe till komplettering
av sitt yttrande, att han vore ansvarig för beslutet om försöksutskrivningen
av A.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

En%t 17 §_ sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall, där sinnessjuk,
som för vård intagits, blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd,
så förbättrad att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus, den intagne
ofördröjligen utskrivas från sjukhuset. Anstånd må dock äga rum,
där det finnes påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen
påyrkar utskrivning.

I 18 § första stycket samma lag stadgas, att om sinnessjuk, som för
vård intagits å sinnessjukhus, kan vistas utom sjukhuset utan fara för

185

annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att den sjuke är i behov
av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det erfordras för beredande
av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov
av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande
utom sjukhuset.

I andra stycket samma paragraf stadgas emellertid vidare, att utskrivning
enligt första stycket ej må äga rum av den,

”som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller
som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller
som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt”.

I 19 § förordnas, att sinnessjuk, som är för vård1 intagen å sinnessjukhus,
må, där hans tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv, på försök utskrivas för viss bestämd tid eller tillsvidare. Sådan
utskrivning må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som
i anledning av utskrivningen meddelas. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter
eller finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande
meddelas om den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

I 20 § stadgas, att beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen
person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad
i andra stycket av samma paragraf stadgas, skall det tillkomma sinnessjuknämnden
att antingen själv efter anmälan eller framställning besluta om
utskrivning enligt 17 eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att
därom meddela beslut.

Enligt 21 § bär sjukvårdsläkaren, om han finner anledning föreligga till
utskrivning i fall, där beslutanderätten tillkommer sinnessjuknämnden, att
ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.

Andra stycket i 18 § sinnessjuklagen har erhållit sin nuvarande lydelse
genom lag den 18 juni 1937, vilken — utom i viss del — trätt i kraft den
1 april 1941. Vid tiden för berörda lagändring hade andra styckets första
punkt, som här närmast är i fråga, följande lydelse: ”Utskrivning enligt
första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott
eller, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.”

Lagändringen 1937 tillkom i samband med den samma år företagna
revisionen av förvarings- och interneringslagarna och är grundad på elt av

186

särskilt tillkallade sakkunniga den 2 januari 1937 avgivet betänkande med
förslag i sagda ämne m. m. (SOU 1937: 3).

I betänkandet föreslogo de sakkunniga sådan ändring av andra stycket
i 18 § sinnessjuklagen, att utskrivning enligt första stycket ej skulle få
äga rum av, utöver vad redan vore stadgat, den ”som intagits å sinnessjukhus
i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering”. I motiven till detta förslag anförde
de sakkunniga följande (s. 78 o. f.):

"Genom 8 § i förslaget till förvaringslag samt 7 § i förslaget till interneringslag
har öppnats möjlighet att efter den fastställda minimitidens
slut oavsett deras vådlighet till sinnessjukhus överföra sådana förvarade
och internerade, vilka lida av varaktig sinnessjukdom och för vilka på
grund därav en fortsatt förvaring resp. internering är ändamålslös. Sedan
dylik överflyttning ägt rum, upphör interneringsnämndens inflytande beträffande
klientelet i fråga. Som helt naturligt inga särskilda stadganden
givits i sinnessjuklagen för denna kategori patienter, vars närvaro å sinnessjukhus
enligt lagen icke förutsättes såsom möjlig, skulle, om icke särskilda
föreskrifter meddelades, de allmänna bestämmelserna rörande utskrivning
komma att gälla även dessa fall och avgörandet alltså komma
att ligga främst hos vederbörande sjukvårdsläkare. Såväl förvarings- som
interneringslagen förutsätter emellertid, att de personer som skola behandlas
enligt dessa lagar äro vådliga för annans säkerhet till person eller egendom.
Uppenbarligen finns det i regel föga anledning antaga, att den vådlighet
som förelegat vid en persons intagning på skyddsanstalt skulle
minskas därigenom att han sedermera angripits av sinnessjukdom. Då sinnessjukdom
icke kan upphäva en förut befintlig konstitutionell psykisk
abnormitet, har man att räkna med att även i sådana fall där sinnessjukdomen
väsentligen förbättras eller rent av går till hälsa — varaktig sinnessjukdom
behöver icke under alla förhållanden betyda obotlig sinnessjukdom
— den förut befintliga konstitutionella abnormiteten och den därmed
förbundna vådligheten komma att kvarstå. Det är vidare möjligt, att en
sålunda förbättrad eller tillfrisknad patients uppförande i sjukhusets miljö
kan komma att ingiva vederbörande läkare en obefogat optimistisk uppfattning
rörande hans utsikter att efter utskrivning föra ett oklanderligt
levnadssätt och att patienten redan efter kort tid kommer att utskrivas.
Genom sinnessjukhusens överbeläggning och den starka efterfrågan å
vårdplatser från de talrika expektanternas sida är det ett vårdintresse för
en sjukhusöverläkare att befria sjukhuset från alla patienter, vilka icke
ovillkorligen äro i behov av den speciella vård som sinnessjukhuset avser
att skänka. Man saknar icke exempel på att från sinnessjukhusen efter
mycket ringa vårdtid utskrivits lösdrivare intagna efter undersökning jämlikt
sinnessjuklagens 46 §, vilka kort efter utskrivningen antingen åter
hemfalla åt lösdriveri eller begå brott. Liknande erfarenheter förefinnas

187

rörande sinnessjuka fångar, som vid strafftidens slut överförts till sinnessjukhus
jämlikt 48 § andra punkten sinnessjuklagen.

Om nu varaktigt sinnessjuka förvarade och internerade i viss utsträckning
skola kunna oavsett sin vådlighet överföras till sinnessjukhus, kunde
det i brist på särskilda bestämmelser om kontroll över utskrivningen befaras,
att man beträffande detta klientel komme att få göra samma erfarenheter
som redan i fråga om sinnessjuka lösdrivare och frigivna. Från
samhällsskyddets synpunkt är det därför angeläget att strängare regler
än beträffande vanliga sinnessjuka komma att gälla för utskrivningen av
patienter, som överförts till sinnessjukhus från skyddsanstalt.

Detta intresse torde lämpligen tillgodoses på det sätt att ifrågavarande
patienter i utskrivningsavseende jämställas med sådana å sinnessjukhus intagna,
vilka på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget brott eller, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat. Beträffande dessa kategorier gäller dels att
sådan förtidsutskrivning, som avses i 18 § första stycket sinnessjuklagen,
icke må äga rum, dels att vanlig utskrivning enligt 17 § eller utskrivning
på försök enligt 19 § beslutas av sinnessjuknämnden i stället för av sjukvårdsläkaren.
Genom nämndens sammansättning — av ledamöterna skall
en vara eller hava varit innehavare av domarämbete — är sörjt för att de
samhällsskyddssynpunkter, som äro särskilt aktuella beträffande det ifrågavarande
klientelet, bliva vederbörligen beaktade vid prövningen av frågor
om utskrivning.

I första hand hava de sakkunniga åsyftat att de strängare utskrivningsbestämmelser
som nu berörts skola tillämpas på förvarade och internerade,
vilka jämlikt 8 § andra stycket förvaringslagen respektive 7 § andra stycket
interneringslagen trots sin vadlighet utskrivits från skyddsanstalt och intagits
å sinnessjukhus. De omständigheter, som beträffande denna begränsade
kategori anförts som skäl för särskilda utskrivningsregler, kunna emellertid
i allt väsentligt åberopas till stöd för tanken på en motsvarande
skärpning av utskrivningsbestämmelserna för alla som intagits å sinnessjukhus
i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering.”

Efter viss omarbetning framlades de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse
av 18 § sinnessjuklagen i proposition nr 310 till 1937 års riksdag. Några
ytterligare skäl för ändringarna i 18 § anfördes icke i propositionen. Sedan
denna i förevarande del antagits av riksdagen i oförändrat skick, erhöll
lagrummet genom ovanberörda lag den 18 juni 1937 sin nu gällande
lydelse.

Redan av innehållet i 18 § sinnessjuklagen framgår, att utskrivning enligt
17 eller 19 § i lagen av den, som i samband med frigivning från undergånget
straffarbete intagits a sinnessjukhus, icke far ske utan att sinnes -

188

sjuknämnden meddelat beslut därom eller eventuellt bemyndigat sjukvårdsläkaren
att träffa avgörande i frågan. Skälen härtill synas mig tillräckligt
utvecklade i ovannämnda sakkunnigbetänkande. Uppkommer fråga
om utskrivning av sådan intagen, har alltså sjukvårdsläkaren att hänskjuta
denna fråga till sinnessjuknämnden för prövning och avgörande.

Vad förevarande fall angår så är i ärendet upplyst, att A intagits å
Beckomberga sjukhus i samband med honom i nådeväg beviljad villkorlig
frigivning från straffarbete. Sedan Rabe, som haft sig anförtrodd vården
om A, efter några månader funnit A kunna med stöd av 19 § sinnessjuklagen
försöksutskrivas, har Rabe utskrivit honom på försök. A har sedermera
på skäl som av Rabe anförts i det avgivna yttrandet åter intagits å
sjukhuset.

I enlighet med vad jag förut anfört har Rabe icke ägt att själv avgöra
frågan om utskrivning av A. Prövningen av denna fråga har ankommit på
sinnessjuknämnden, som ensam haft bestämmanderätten därutinnan. Rabe
har alltså förfarit felaktigt genom att utan nämndens beslut utskriva A.
Vad Rabe anfört till försvar för den vidtagna åtgärden synes mig i viss
mån kunna lända honom till ursäkt. Före ikraftträdandet den 1 april 1941
av 1937 års ändring i förevarande del av 18 § sinnessjuklagen ägde sjukvårdsläkare
fatta beslut i fall, varom här är fråga. Då Rabe, enligt vad
han uppgivit, innan utskrivningen skedde undersökt om han ägde själv
verkställa utskrivningen och kommit till den uppfattningen att så vore
förhållandet, synes icke uteslutet, att Rabes ståndpunktstagande rönt inflytande
av de tidigare gällande bestämmelserna. Det i denna del begångna
felet torde vid sådant förhållande icke med nödvändighet innebära en försummelse
i tjänsten. Att beslutet om utskrivning av A rent sakligt sett
skulle vara felaktigt bär icke ådagalagts. Med hänsyn härtill och då A
sedermera på egen begäran ånyo intagits å sjukhuset för vård, intill dess
lagenligt beslut i utskrivningsfrågan kan efter framställning meddelas av
sinnessjuknämnden, låter jag bero vid en erinran till Rabe om vikten därav
att de i 20 § sinnessjuklagen givna föreskrifterna i förekommande fall noggrant
iakttagas.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Rabe avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

11. Bristfälligheter i fråga om länsstyrelses förvaltning
av värnpliktslån.

Vid en av mig den 28 maj 1948 verkställd inspektion av länsstyrelsen i
Örebro län förekom bland annat följande.

Vid genomgång av värnpliktslånen iakttogs, att å ett relativt stort antal
äldre värnpliktslån avbetalning icke skett eller skett allenast med smärre

189

belopp. Av låneakterna framgick, att skrivelser med krav på avbetalning
visserligen avsänts men att, då avbetalning i allt fall icke skett, ytterligare
åtgärd icke vidtagits. Vid företagen stickprovsgranskning framgick dessutom,
att i vissa fall några skrivelser med krav på avbetalning överhuvud
icke avsänts under tiden 1944—februari 1948.

Föredragande i ärenden rörande värnpliktslån var sedan den 1 mars 1948
e. o. länsbokhållaren Nils-Erik Berglund. Dessförinnan hade e. o. länsbokhållaren
Ragnar Winsnes varit föredragande i sagda ärenden.

Berglund uppgav, att han sedan den 1 mars 1948 genomgått halva antalet
icke slutbetalda värnpliktslån och avkrävt låntagarna icke erlagda avbetalningar.
Beträffande lån, varå avbetalning tidigare verkställts, hade krav
framställts om betalning av utestående amortering vid hot om uppsägning
av lånet. Vad anginge sådana låntagare, som aldrig verkställt någon avbetalning
å lånet, hade begärts polisutredning för utrönande av låntagarens
ekonomiska förhållanden. Berglund skulle snarast möjligt fullfölja genomgången
av återstående lån.

På anmodan av mig lovade landskamreraren Oskar Rundqvist att verkställa
en undersökning, huruvida och i vad mån tillsynen däröver att avbetalningar
å värnpliktslån skedde i vederbörlig ordning blivit eftersatt å
landskontoret.

Sedan jag den 2 juli 1948 med översändande av utdrag av det vid inspektionen
förda protokollet anmodat länsstyrelsen att inkomma med yttrande,
avgav länsstyrelsen utlåtande i saken. Vid utlåtandet var fogad en detaljerad
redogörelse för de värnpliktslån, som voro utestående den 29 juli 1948.

I sitt utlåtande anförde länsstyrelsen följande: Sammanlagda antalet låneärenden
utgjorde 335 med en ursprunglig lånesumma av tillhopa 226 335
kronor. Av dessa lån hade till den 29 juli 1948 slutredo visats 226 med en
sammanlagd lånesumma av 125 320 kronor, varav enligt Kungl. Maj:ts
beslut avskrivits 6 lån med en vid tiden för beslutet återstående lånesumma
av 6 696 kronor 3 öre. Antalet alltjämt såsom oredovisade kvarstående lån
uppginge till 109 med ett ursprungligt lånebelopp av 101 015 kronor och den
29 juli 1948 utestående 75 754 kronor 68 öre. I sistnämnda belopp inginge
14 lån med ett sammanlagt ännu icke förfallet lånebelopp om tillhopa 36 110
kronor samt 12 lån, om vilkas avskrivning länsstyrelsen gjort framställning
till Kungl. Maj:t, med en hittills ogulden lånesumma av 7 454 kronor 44 öre.
Det belopp som återstode oguldet men som planenligt bort vara guldet utgjorde
sålunda den 29 juli 1948 32 190 kronor 24 öre, fördelade på 83 lån.
De äldre värnpliktslån, som omfattades av J. 0:s erinran, hade huvudsakligen
utlämnats under åren 1940—1945. Till och med budgetåret 1944/1945
hade amorterats tillhopa 80 804 kronor 60 öre. Då inkallelserna med den förstärkta
försvarsberedskapens inställande den 30 juni 1945 upphört, hade
slutlikvid erhållits för allenast 17 lån. Därefter hade indrivits under år

190

1945/1946 19 567 kronor, år 1946/1947 14 977 kronor och år 1947/1948
28 493 kronor 9 öre. Antalet lån, som slutbetalts, hade utgjort 50 under
ettvart av budgetåren 1945/1946 och 1946/1947 samt 83 under år
1947/1948. Under tiden den 1—den 29 juli 1948 hade inbetalts 6 738 kronor
63 öre och slutbetalts 26 lån. För intet av här ifrågavarande lån hade amorteringstiden
utgått före den 1 januari 1946.

Länsstyrelsen anförde vidare: De värnpliktiga, som erhållit lånen, hade
självfallet haft ett svårt utgångsläge, vilket förvärrats och ibland lett till
ekonomisk ruin genom de därefter upprepade, ofta långvariga inkallelserna.
Fn indrivning enligt amorteringsplanen hade därför icke minst i det allmännas
intresse måst på ett ganska tidigt stadium övergivas. I flertalet fall hade
inkallelserna upprepats varje år ända till år 1945 och i ett fåtal fall ännu
längre. Det hade därför icke kunnat undgås att det svåra utgångsläget med
varje år tilltagit. Skulle det anses, att länsstyrelsen såsom indrivningsmyndighet
varit bunden av amorteringsplanerna och sålunda genom lagsökningsåtgärd
för varje gång amorteringstiderna överskridits bort söka förmå
låntagaren fullfölja amorteringen, vore det uppenbart att försummelse förelåge.
Men länsstyrelsen hade icke kunnat så tolka innebörden av sin uppgift
eller av författningens ord utan letts av den principen att med minsta möjliga
förlust för staten bereda minsta möjliga intrång i de redan förut hårt
betungade låntagarnas ställning. J. 0:s erinran, att i många fall avbetalning
icke skett eller skett med allenast smärre belopp, yore riktig. Det förhölle
sig emellertid så, att registerkorten och akterna, sådana de vid granskningstillfället
befunnos, tyvärr icke utvisade samtliga de åtgärder, som faktiskt
vidtagits. I arbetsbesparande syfte hade å registerkorten antecknats allenast
gjorda amorteringar och dagen därför men icke de krav, som minst en gång
årligen å stencilerad blankett framställts i ett sammanhang, likalydande för
samtliga de låntagare mot vilka icke andra och strängare åtgärder ansetts
påkallade. På sätt framginge av den vid länsstyrelsens yttrande fogade redogörelsen
förekomme 14 lån, beträffande vilka någon anteckning icke skett
därom att krav framställts år 1945. Anledningen därtill vore, att vederbörliga
akter icke innehölle någon kravskrivelse i koncept eller anteckning om
krav, varför länsstyrelsen icke med visshet kunde uppgiva, att krav avsänts
för nämnda antal lån år 1945. J. 0:s anmärkning att ytterligare åtgärder,
sedan krav framställts, i många fall icke vidtagits, kunde icke bestridas. Den
åtgärd, som författningsenligt syntes ha legat närmast till hands, vore uppsägning
av lånet till omedelbar betalning. Då skyldighet att betala ränta
efter 4 procent inträdde med uppsägningen, hade länsstyrelsen velat i det
längsta undvika denna utväg, som ju endast skulle ha lagt sten på börda å
medborgare, vilka hårdare än andra drabbats av inkallelserna, och varigenom
möjligheten för dem att fullgöra sin betalningsskyldighet ytterligare
skulle ha minskats. Under åren 1946, 1947 och 1948 hade länsstyrelsen
föranstaltat om polisutredning i ett stort antal fall rörande låntagarnas

191

ekonomiska förhållanden och deras möjlighet att då eller framdeles fullgöra
sin betalningsskyldighet. De erfarenheter, som därvid vunnits, hade, såsom
varit att vänta, visat att laga åtgärder i regel varit lönlösa. Polisutredning
hade emellertid skett endast i tveksamma fall. I andra fall hade länsstyrelsen
haft goda möjligheter att genom hos länsstyrelsen befintliga handlingar eller
på annat sätt skaffa sig kännedom om vederbörande låntagares inkomstoch
försörjningsförhållanden, nedsatt arbetsförmåga eller andra på betalningsförmågan
inverkande omständigheter och därefter rätta sina åtgöranden.
Flertalet av låntagarna hade varit inkallade så sent som till år 1945.
Under inkallelserna hade de ådragit sig rester för äldre utskylder, ofta till
mycket betydande belopp. Bosättnings- och andra skulder hade förfallit
utan att kunna betalas, näringarna hade måst försummas och arbetstillfällen
för många förlorats. Värnpliktslånen hade icke kunnat ersätta vad de
förlorat genom inkallelserna. Med hänsyn därtill hade länsstyrelsen menat,
att indrivningen måste handhavas med största möjliga varsamhet. Länsstyrelsen
hade trott sig bäst gagna det allmänna och även indrivningsresultatet
genom att låntagarna bereddes nödigt rådrum att ordna sin
genom inkallelserna undergrävda ekonomi. Såsom stöd för rättmätigheten
av dylikt hänsynstagande hade länsstyrelsen ansett bland annat lagstiftningen
om anstånd med erläggande av skatt för värnpliktiga och de regeringsdirektiv
som meddelats om varsamhet vid indrivningen av äldre utskylder
i samband med källskattens införande. Dessa skatter uttoges genom
införsel och måste sålunda gå före värnpliktslånen. Ännu i dag hade många
av låntagarna att dragas med införsel i sin lön för sådana äldre skatter, och
andra hade först helt nyligen lyckats bliva fria därifrån. Den vid yttrandet
fogade redogörelsen bure tydliga vittnesbörd därom. Behovet av en försiktig
indrivning hade med mycken styrka även framgått av de undersökningar,
som länsstyrelsen nu låtit verkställa och vilkas resultat för envar låntagare
redovisades i nämnda redogörelse. I överensstämmelse med sin nu angivna
uppfattning hade, sedan den nödiga tiden för rådrum utgått, länsstyrelsen
sommaren 1947 starkt intensifierat arbetet med indrivningen av värnpliktslånen.
Tyvärr hade den tjänsteman, e. o. länsbokhållaren Winsnes, som vid
denna tid med insikt och intresse handlagt ärendena om dessa lån, blivit
inkallad till en fyra månaders kurs för taxeringstjänstemän i Stockholm med
början den 1 november 1947. Då annan befattningshavare icke omedelbart
kunnat anskaffas och den övriga personalen å landskontoret varit överhopad
av arbete med, bland annat, den omfattande taxeringen enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen, hade dessvärre arbetet med
värnpliktslåneindrivningen delvis måst ligga nere för att återupptagas först
i mars 1948, sedan länsstyrelsen lyckats nyanställa e. o. länsbokhållaren
Berglund. Icke som försvar men till förklaring ville länsstyrelsen meddela,
att ovannämnda taxering, som författningsenligt måst vara avslutad den
30 juni 1948, krävt genomgång av mer än 5 000 skattskyldigas räkenskaper

192

och deklarationer, därav tusentals mycket omfattande och tidsödande, och
att det vid detta arbete, som ej förekomme under andra år, giillt att försvara
det allmännas rätt till millionvärden. På grundval av detta arbete hade
prövningsnämnden åsatt 1 615 personer taxering enligt sagda övergångsbestämmelser.

På grund av J. 0:s erinringar, yttrade länsstyrelsen vidare, hade länsstyrelsen
ansett sig kunna ytterligare skärpa indrivningen därhän, att de flesta
nu utestående lånen uppsagts och lagsökning begärts i en mångfald ärenden.
Länsstyrelsen hade emellertid med sin kännedom om låntagarnas svårigheter
och trångmål i olika avseenden icke ens nu velat ovillkorligt uppsäga
lånen, utan anmodat polismyndigheten att, därest laga åtgärder med
hänsyn till låntagarens ekonomiska förhållanden eller eljest kunde väntas
bliva resultatlösa, lämna länsstyrelsen fullständig utredning i alla de avseenden,
som erfordrades för vidare prövning av ärendet. Utredningarna
rörande ett stort antal lån vore sådana, att de snarast borde föranleda framställning
till Kungl. Maj:t om lånens avskrivning. Länsstyrelsen hade emellertid
ansett det vara riktigast att utom i vissa undantagsfall ställa sig avvaktande
ännu en tid, då det icke vore uteslutet, att en låntagares ekonomi
kunde undergå sådan förbättring, att betalning helt eller delvis kunde erhållas.
Denna omständighet försenade slutredovisningen av en del av ifrågavarande
lån. Arbetet med indrivningen av lånen hade ställt de därmed
sysselsatta tjänstemännen inför mycken fattigdom, understundom nöd, och
svårigheter av skilda slag, vilkas orsaker lätt kunnat ledas tillbaka till inkallelserna.
Det hade icke varit möjligt att se bort ifrån dessa låntagares
svåra utgångsläge och de uppoffringar, som de genom inkallelserna nödgats
underkasta sig. Måhända hade något fåtal oförtjänt kommit att dela denna
hänsyn. Verkställd utredning gåve dock knappast belägg för att så varit
fallet. Länsstyrelsen hade velat i möjligaste mån påvisa de svårigheter, som
i de olika fallen mött vid arbetet med indrivningen, genom att beträffande
vart och ett av de utestående lånen redogöra för vederbörande låntagares
ekonomiska villkor, hans försörjnings- och familjeförhållanden och överhuvudtaget
allt, som kunnat utrönas rörande sådana omständigheter, som
inverkade på hans förmåga att betala sin skuld. Av denna redogörelse torde
framgå, att dessa låntagare utan undantag befunnit sig i sådant läge, att
en snabb indrivning skulle ha varit för dem ödesdiger. Såsom förut framhållits
hade dock nu mot de flesta uppsägning skett och i många fall även
lagsökning. Någon annan möjlighet syntes knappast finnas för att få slutredovisning
av dessa ärenden till stånd. Det vore länsstyrelsens förhoppning,
att de flesta av nu utestående lån skulle inom en nära framtid kunna i en
eller annan form slutredovisas; dock torde ett icke obetydligt antal lån böra
balanseras ännu ett eller annat år vid det förhållandet, att låntagarna ej
sällan inför polismyndigheten förklarat sig vilja försöka att framdeles amortera
med mindre belopp, detta ehuru vederbörande vid undersökningen

193

befunnits sakna utmätningsbar tillgång och hans möjligheter att även i
framtiden amortera sin skuld funnits vara små eller inga. Enligt vad länsstyrelsen
från vederbörande departement inhämtat ansåges framställning
om lånens avskrivning i dylika fall böra tillsvidare anstå.

Slutligen yttrade länsstyrelsen: Länsstyrelsen, som beklagade att handlingarna
rörande värnpliktslånen vid granskningstillfället icke kunnat företes
i så fullständigt och ordnat skick som vederbort, skulle givetvis i fortsättningen
låta sig angeläget vara att noggrant följa indrivningen av lånen
och tillse, att vederbörliga åtgärder bleve i tid vidtagna. Å registerkorten
hade nu införts anteckning om alla vidtagna åtgärder och om vad i övrigt
i varje lån förekommit. Den nu lämnade redogörelsen skulle måhända kunna
underlätta bedömandet av frågan huruvida tillsynen över arbetet med indrivningen
och förvaltningen av värnpliktslånen blivit obehörigen eftersatt.
Vid den ovan skildrade inställningen till indrivningen och förvaltningen av
värnpliktslånen, som länsstyrelsen med rätt eller orätt intagit, torde det
mindre vara en fråga om tillsyn än om olika meningar angående det sätt och
den ordning, i vilka indrivningsarbetet rättast bort bedrivas. Med hänsyn
till de ofta påpekade svårigheterna för låntagarna hade det fallit sig så,
att den eftersyn, som ägt rum, starkare inriktats på de lån, där utsikterna
bedömts såsom innebärande större möjlighet att utfå amortering, än på
sådana lån, där utsikten därtill funnits vara ingen eller ringa. Det torde
också vara så, att vid föreliggande svåra förhållanden för låntagarna även
en mycket noggrann eftersyn icke skulle ha förbättrat indrivningsresultatet.
Vid sitt arbete med värnpliktslånen hade länsstyrelsen letts av en allvarlig
avsikt att göra det bästa möjliga av en låneform, som redan från början av
såväl arbetsmarknadskommissionen — enligt dess yttrande den 20 januari
1944 över riksdagens revisorers berättelse år 1944 s. 66 — som av värnpliktslånenämnden
ansetts innebära betydande risker och som innehållit
moment av socialt sett mer än vanligt känslig natur. Såsom framginge av
vad ovan anförts hade länsstyrelsen efter det låntagarna erhållit det rådrum,
varav de enligt länsstyrelsens mening oundgängligen varit i behov,
skärpt indrivningen av lånen och skulle givetvis efter nu erhållna erinringar
låta sig angeläget vara att tillse, att arbetet med indrivningen så handhades,
att slutredovisningen för lånen kunde snarast möjligt genomföras.

I en sedermera hit inkommen skrivelse upplyste landskamreraren llundqvist,
att antalet oredovisade lån den 18 oktober 1948 utgjorde 76 och att
den planenliga amorteringen av dessa lån icke kunnat fullgöras till ett belopp
av 29 359 kronor.

I en till länsstyrelsen i Örebro län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt kungl. förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån

13 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 10.''f9 års riksdag.

194

må den, som enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen den 30
juni 1936 — numera 28 § 1 mom. värnpliktslagen den 30 december 1941 —
inkallats till värnpliktstjänstgöring, erhålla lån av statsmedel. När skäl därtill
äro äger Kungl. Maj:t förordna, att förordningen skall gälla jämväl
annan personal, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid, då värnpliktiga
varit inkallade enligt nyssnämnda lagrum. Med stöd av detta bemyndigande
har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 31 augusti 1940 (nr 825) förordnat,
att jämväl underbefäl i reserven må på i förordningen angivna villkor komma
i åtnjutande av värnpliktslån.

För beviljande av värnpliktslån gälla enligt 4 § i förordningen följande
allmänna förutsättningar. Sökande skall till följd av värnpliktstjänstgöringen
ha råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra
hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring vinna utkomst i det yrke
eller den näring, varav han före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka
eljest innebära en avsevärd rubbning av hans ekonomi. Genom kungl. förordning
den 30 juni 1942 (nr 522) utvidgades möjligheten till lån att även
gälla fullföljande av påbörjad yrkesutbildning. Sökanden skall vidare ha
gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna. Slutligen
måste sökanden antagas vara ur stånd att utan hjälp av värnpliktslån
inom skälig tid övervinna svårigheterna.

Värnpliktslån bör beviljas för visst ändamål (5 §) med lägst 200 och högst
5 000 kronor (6 §). Före den 1 juli 1942 var maximum 4 000 kronor. Lånen
äro räntefria och må utlämnas utan säkerhet, ehuru sådan kan föreskrivas
(7 §). Värnpliktslån skall som regel återbetalas med en femtedel om året
med början från och med kvartalet näst efter det ett år förflutit från beslutet
om lånets beviljande. Där omständigheterna därtill föranleda, kan anstånd
med amorteringens påbörjande och längre amorteringstid medgivas ävensom
föreskrivas, att amorteringen skall gäldas kvartals- eller halvårsvis.
Lånet skall dock i sin helhet vara återbetalat senast inom tio år efter det
amorteringen skolat påbörjas (8 §). Före den 1 juli 1942 gällde, att lånen
skulle vara återbetalade inom åtta år. Enligt kungl. kungörelse den 20 juni
1947 (nr 259) kan i fråga om lån, som beviljats före den 1 juli 1946, medgivas
förlängning av amorteringstiden med högst fem år utöver den längsta
amorteringstid, som kunde bestämmas vid lånets beviljande.

Värnpliktslånens förvaltning handhaves under statskontorets överinseende
av länsstyrelserna. Låneverksamheten i övrigt handhades å statens
vägnar till en början av statens arbetsmarknadskommission och av särskilda
värnpliktslånenämnder med biträde av de i krigsfamiljebidragsförordningen
avsedda familjebidragsnämnderna (2 §). Arbetsmarknadskommissionens
befattning med hithörande ärenden överflyttades genom kungl.
kungörelse den 28 juni 1946 (nr 355) på försvarets socialbyrå, som genom
kungl. kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 259) omhändertog jämväl den låne -

195

verksamhet, som ankom på värnpliktslånenämnderna, i samband varmed
dessas verksamhet upphörde.

Sedan värnpliktslån blivit genom beslut av försvarets socialbyrå beviljat,
har länsstyrelsen att utbetala lånebeloppet i enlighet med beslutet (13 §).
Länsstyrelse, som utlämnat värnpliktslån, skall uppbära amorteringar,
övervaka att låntagare fullgör sina skyldigheter samt i övrigt förvalta lånet
(14 §). Lån må av länsstyrelsen uppsägas till omedelbar betalning, där låntagaren
befinnes ha genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller
låntagaren visar försumlighet i fråga om betalningsskyldighetens fullgörande
eller annorledes bryter mot vad honom enligt utfärdad skuldförbindelse
åligger, så ock eljest därest sådana förhållanden inträffa, att låntagaren
med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
detsamma. Vid uppsägning av lån enligt vad nu sagts skall å uppsagt
belopp gäldas ränta efter 4 procent om året från och med uppsägningsdagen
(15 §). Finner länsstyrelsen, att med hänsyn till låntagares ekonomiska
förhållanden avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån bör
äga rum, skall frågan därom hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
Beslutas avskrivning, skall lånet anses efterskänkt till motsvarande belopp
(!6§).

Genom kungl. kungörelserna den 25 maj 1945 (nr 195) angående värnpliktslån
till viss långtidsinkallad militär personal samt den 29 juni 1945
(nr 495) angående värnpliktslån till vissa under militärtjänstgöring skadade
har möjlighet beretts jämväl andra kategorier av hjälpbehövande att erhålla
värnpliktslån, därvid doek skola gälla vissa särskilda föreskrifter huvudsakligen
i fråga om förutsättningarna för lånens beviljande.

Slutligen har genom kungl. kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 494) angående
lån från värnpliktslånefonden, med däri den 20 juni 1947 gjorda
ändringar, stadgats, att värnpliktslån, varmed i kungörelsen förstås lån från
värnpliktslånefonden, må utgivas till dels manskap som avgått efter att
hava innehaft fast anställning å aktiv stat vid försvarsväsendet under viss i
kungörelsen närmare bestämd tid, dels värnpliktig som helt eller delvis
undergått befälsutbildning och dels den som skadats till följd av olycksfall
eller annorledes ådragit sig sjukdom efter den 30 juni 1945 under annan
militärtjänstgöring än som avses i ovanberörda kungörelse den 29 juni
1945 (nr 495) angående värnpliktslån till vissa under militärtjänstgöring
skadade. Lån må enligt kungörelsen beviljas sökande endast i den mån så
prövas erforderligt för underlättande av yrkesutbildning eller för utövande
av yrke eller näring, varav sökanden har sin bärgning, eller för övergång
till annan verksamhet, allt under förutsättning att den fasta anställningen,
befälsutbildningen eller den under militärtjänstgöring ådragna skadan eller
sjukdomen uppenbarligen bidragit till att framkalla eller öka föreliggande
lånebehov. Lån skall vara i sin helhet återbetalat senast inom tio år efter
det lånet beviljats. I övrigt må föreskrivas de återbetalningsvillkor, som

196

med hänsyn till lånets ändamål och låntagarens förhållanden befinnas
lämpliga. Rörande lånebelopp, ränta och säkerhet, förvaltning och handhavande
av låneverksamheten, uppsägning samt avskrivning har i kungörelsen
meddelats stadganden, vilka i huvudsak överensstämma med dem
som gälla värnpliktslån enligt 1940 års förordning.

Med värnpliktslånen avsågs ursprungligen att skapa en form av hjälp
från det allmännas sida till sådana värnpliktiga, som till följd av en längre
tids beredskapsinkallelse fått sin ekonomi väsentligt försvagad. Även senare
tillkomna slag av värnpliktslån åsyfta bistånd för att möjliggöra återställandet
av en rimlig balans i ekonomin för den, som lidit ekonomisk
skada eller förlust på grund av militärtjänstgöring. Denna värnpliktslånens
egenskap att utgöra ett led i den sociala hjälpverksamheten manar självfallet
till försiktighet vid indrivningen av förfallna lånebelopp. En låneuppsägning
på grund av utebliven betalning skulle ju i många fall kunna
medföra, att de svårigheter, som lånet avsett att undanröja, endast framskjutits
till tidpunkten för lånets gäldande. Vad länsstyrelsen i Örebro län
i sin i ärendet avgivna förklaring anfört om iakttagande av varsamhet vid
låneindrivningen anser jag därför vara fullt riktigt.

Den låneförvaltande myndigheten har emellertid också att beakta det
allmännas intresse av att de låntagare, som så kunna, betala sina lån. Ej
sällan torde de personer, som erhållit värnpliktslån, tillhöra ett svårarbetat
klientel, som mången gång visar nonchalans och tredska då de skola fullgöra
sina skyldigheter som låntagare.

På grund av nu anförda förhållanden ställas länsstyrelserna vid sin förvaltning
av värnpliktslånen inför en vansklig uppgift, då det gäller att
väga det allmännas intresse mot låntagarnas berättigade krav på en skonsam
behandling. Ett framgångsrikt resultat av låneindrivningen torde ej
heller kunna ernås utan en ständig tillsyn över lånen. Länsstyrelsen måste
vara beredd att omedelbart ingripa, då en låntagare ej fullgör sin amortering.
Detta ingripande bör dock endast i nödfall bestå i uppsägning av
lånet. En sådan oavlåtlig vaksamhet från länsstyrelsens sida gör låntagaren
medveten om hans skyldigheter och stärker ej sällan hans betalningsvilja.

Såsom exempel på hur arbetet med indrivningen av värnpliktslånen bör
kunna göras i största möjliga mån effektivt utan att tillbörlig varsamhet
mot låntagaren eftersättes eller statsverket betungas med onödiga utgifter
må här redogöras för hur denna verksamhet bedrives hos Ö. Ä., som haft.
att förvalta omkring 1 400 värnpliktslån. Enligt vad jag inhämtat tilllämpas
därstädes följande praxis i ifrågavarande hänseende. I god tid innan
en amortering skall göras utsändes till låntagaren avi därom i form av ett
ifyllt postgirokort. Blir amorteringen icke erlagd, avsändes skriftligt krav
sedan någon eller, då fråga är om större belopp, några veckor förflutit från
förfallodagen. I kravbrevet erinras låntagaren om att försumlighet i amorteringens
gäldande kan föranleda uppsägning av hela lånet till omedelbar

197

betalning med skyldighet för låntagaren att gälda ränta efter 4 procent
från och med uppsägningsdagen. Om ej heller kravbrevet leder till något
resultat, erhåller låntagaren, samtidigt som förnyat krav framställes, upplysning
att frågan om lånets uppsägning kommer att övervägas. Innan
beslut om uppsägning meddelas, lämnas låntagaren emellertid genom rekommenderat
brev, som tillställes honom mot mottagningsbevis, tillfälle
att inkomma med förklaring rörande anledningen till att han brustit i sin
betalningsskyldighet. Inkommer icke låntagaren med erforderliga upplysningar,
införskaffas genom polismyndighetens försorg utredning rörande
låntagarens personliga och ekonomiska förhallanden, hörst därefter prövas
huruvida lånet skall uppsägas. Synes låntagaren ha gjort vad han förmått
för att gälda lånet, lämnas honom erforderligt anstånd. Förklarar sig låntagaren
villig att genom regelbundna avbetalningar gälda det föffallna beloppet,
godtages hans anbud, om det med hänsyn till hans betalningsförmåga
anses tillfyllest. I annat fall fastställes en skälig avbetalningsplan
eller ock överlämnas lånehandlingarna till lånemyndigheten för eventuell
jämkning av amorteringsvillkoreri. Stundom visar emellertid polisutredningen,
att låntagaren gjort sig skyldig till klandervärd försummelse eller
tredska i fråga om lånets betalning. Är så fallet uppsäges lånet, varefter
lagsökning sker. Vid fortsatt tredska påkallas utmätning. Om möjligheten
att tvångsvis erhålla betalning bedömes såsom ringa, vidtages emellertid
ingen åtgärd, som skulle medföra kostnad för statsverket. I fråga om låntagare,
som befunnits sakna betalningsförmåga, införskaffas förnyad polisutredning
en gång om året till utrönande av huruvida hans ekonomiska
ställning förbättrats. Från det sålunda praktiserade förfarandet göras naturligtvis
de avvikelser, vartill omständigheterna i det särskilda fallet
kunna föranleda.

Av vad som förekommit i förevarande ärende framgår, att det arbete,
som länsstyrelsen i Örebro län nedlagt vid indrivningen av värnpliktslån,
varit av betydligt mindre omfattning än den indrivningsverksamhet, för
vilken jag ovan redogjort och vilken jag vill beteckna såsom föredömlig.
Länsstyrelsen har uppgivit, att varje låntagare, mot vilken icke andra och
strängare åtgärder ansetts påkallade, åtminstone en gång årligen skriftligen
avkrävts betalning, ävensom medgivit, att sedan krav framställts ytterligare
åtgärder i många fall icke vidtagits. Det synes mig uppenbart att en
indrivningsverksamhet, som inskränker sig till avsändande av en kravskrivelse
en gång varje år, icke kan anses nöjaktig. Länsstyrelsens arbete
med indrivningen av förfallna lånebelopp synes — sedan det till den 30 juni
1945 i viss utsträckning måst ligga nere till följd av låntagares inkallelse
till förstärkt beredskapstjiinstgöring — först under senare delen av år 1947
samt från och med mars 1948 ha starkt intensifierats. Diirvid ha jämförelsevis
goda resultat uppnåtts. I synnerhet efter min inspektion har
indrivningsverksamheten varit livlig och haft påfallande framgång. Märkas

198

bör således, att medan under budgetåren 1945/1946 och 1946/1947 influtit
i runt tal allenast 19 550 respektive 15 000 kronor, har under budgetåret
1947/1948 indrivits nära 28 500 kronor och under den korta tiden
från och med den 1 till och med den 29 juli 1948 över 6 700 kronor. Dessa
siffror tala mot riktigheten av länsstyrelsens förmodan att även en mycket
noggrann eftersyn icke skulle ha förbättrat indrivningsresultatet.

Den skärpta indrivning, som länsstyrelsen igångsatt efter min inspektion,
synes mig i några fall ha inneburit en alltför stor hårdhet mot låntagaren.
Av den vid länsstyrelsens yttrande till mig fogade redogörelsen
framgår sålunda, att lån stundom uppsagts till omedelbar betalning, innan
i saken begärd polisutredning blivit verkställd. Eedogörelsen giver även
vid handen, att dessa låntagares underlåtenhet att gälda förfallen amortering
enligt de sedermera till länsstyrelsen överlämnade polisutredningarna
icke berott på tredska utan på bristande betalningsförmåga. Det synes
sannolikt, att länsstyrelsen icke skulle ha uppsagt lånen i dessa fall, därest
länsstyrelsen först avvaktat resultatet av de begärda utredningarna.

Länsstyrelsen har vidare upplyst, att handlingarna rörande värnpliktslånen
icke kunde vid inspektionstillfället företes i så fullständigt skick som
vederbort, enär registerkort och akter icke utvisade samtliga de åtgärder,
som faktiskt vidtagits. I diarier eller handlingar böra emellertid vidtagna
åtgärder alltid finnas redovisade, och sådana uppgifter, som föranlett att
åtgärd vidtagits eller underlåtits, böra återfinnas i handlingarna. Så böra
exempelvis koncept till kravbrev eller avskrift av dessa fogas till akten;
upplysningar, som inhämtats per telefon eller eljest muntligen, böra tecknas
å aktomslaget eller å särskilt papper, som lägges till handlingarna. Ur
arbetsbesparingssynpunkt är detta av stor betydelse, särskilt om — såsom
fallet varit vid länsstyrelsen i Örebro län — ärendena handläggas av olika
befattningshavare.

Med hänsyn till de åtgärder, som länsstyrelsen — delvis redan före min
inspektion — vidtagit till rättelse av vad i anmärkta hänseenden blivit
eftersatt, låter jag bero vid mina nu gjorda erinringar.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

199

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1. Utlåtande över betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning.

Den 17 januari 1948 skrev jag till Konungen följande:

Genom remiss den 8 november 1947 har Eders Kungl. Maj:t berett J. O.
tillfälle att avgiva utlåtande över ett av 1944 års tryckfrihetssakkunniga
den 30 oktober 1947 avgivet betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning
(SOU 1947:60).

Med anledning därav får jag i underdånighet anföra, att sakkunnigförslaget,
såvitt jag kunnat finna, är väl förtjänt att läggas till grund för blivande
lagstiftning i ämnet.

Den omständigheten att enligt de sakkunnigas förslag tryckfrihetskommittén
icke efter genomförandet av ifrågavarande lagstiftning skulle komma
att få någon i lag bestämd uppgift giver mig emellertid anledning framhålla
följande.

Enligt § 108 regeringsformen skall lagtima riksdag vart fjärde år förordna
sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte J. O., som bland
dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Tryckfrihetskommitténs
åligganden äro numera ej närmare angivna i regeringsformen. Stadgandet
innehöll emellertid ursprungligen bestämmelser om skyldighet för kommittén
att på begäran av författare eller boktryckare avgiva yttrande, huruvida
för tryckning avsedd skrift vore åtalbar. Om kommittén godkände
skriften för tryckning, skulle författaren och boktryckaren vara fria från
ansvar och detta i stället åvila kommittén. Denna granskningsskyldighet har
avskaffats genom ändring i regeringsformen år 1941.

Utöver denna i regeringsformen angivna uppgift har kommittén även
haft vissa andra åligganden, som ägt samband med tryckfriheten. Enligt
1810 års tryckfrihetsförordning hade kommittén att, sedan underrätt gjort
undersökning i tryckfrihetsmål och insänt handlingarna till Svea hovrätt,
som skulle avgöra dylika mål, avgiva yttrande till hovrätten angående ansvar
och konfiskation samt skyldighet för boktryckaren att uppgiva författarens
namn. Denna uppgift för kommittén bortföll emellertid genom antagandet
av 1812 års tryckfrihetsförordning, vid vilket tillfälle i stället föreslogos
de bestämmelser om jury i tryckfrihetsmål, som antogos ar 1815.
Kommittén har vidare före år 1937 haft att i vissa fall avgiva yttrande om
kvarstad, som beslutats av underrätt och underställts hovrätts prövning. En
särskild uppgift skulle även tillkomma kommittén enligt 4 § lagen den 20
juni 1941 med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara;
kommitténs yttrande skulle nämligen inhämtas, innan stadgande om
förhandsgranskning, som avsåge viss skrift, meddelades eller utgivningsförbud
eller förliingning därav beslutades. Nämnda lag har dock icke trätt i

200

kraft; genom upphävande år 1945 av den år 1941 antagna § 6 tryckfrihetsförordningen,
varå lagen grundats, ha förutsättningarna för lagens ikraftträdande
förfallit.

Bland de uppgifter, som numera tillkomma tryckfrihetskommittén, kvarstår
endast en från tiden för tryckfrihetsförordningens tillkomst, nämligen
skyldigheten att avgiva yttrande i anledning av konfiskation utan rättegång
enligt § 5 mom. 13 av tryckt skrift, som föranlett missnöje hos främmande
makt. Kommitténs yttrande i dylikt fall ligger till grund för Kungl. Maj:ts
prövning av fråga om ersättning av statsmedel till förläggare eller boktryckare.
Dessutom har kommittén genom de bestämmelser, som år 1909 infördes
i § 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen, fått i uppgift att, då
en vid trupp eller ombord å flottans fartyg anträffad skrift, vilken åsyftar
att undergräva krigslydnaden, indragits, pröva, huruvida förordnandet om
indragning skall äga bestånd. En motsvarande befogenhet tillkommer kommittén
beträffande dylika skrifter, vilka mångfaldigats på annat sätt än
genom tryck och därför ej falla under tryckfrihetsförordningen; bestämmelser
därom äro meddelade i lag den 26 juni 1936 angående indragning av
vissa skrifter. I övrigt finnas ej några föreskrifter om åligganden för kommittén;
enligt vedertagen uppfattning torde kommittén ej heller äga andra
befogenheter.

I det remitterade betänkandet (s. 44) hava de sakkunniga, efter att hava
redogjort för tryckfrihetskommitténs ovannämnda uppgifter, anfört följande:
De sakkunniga föresloge, att de administrativa ingripanden mot
tryckta skrifter, varmed kommittén enligt gällande bestämmelser hade att
taga befattning, icke vidare skulle förekomma. I fråga om tryckta skrifter,
som kunde förleda krigsman att åsidosätta sin tjänsteplikt, innebure förslaget
endast en möjlighet till ett snabbare ingripande, då skrifterna vore
brottsliga och därför kunde föranleda beivran vid domstol. I överensstämmelse
därmed föresloge de sakkunniga, att lagen den 26 juni 1936 skulle
ersättas med bestämmelser, som åsyftade att underlätta beslag, då sådan
brottslig skrift, som icke vore tryckt, spredes vid avdelning av krigsmakten.
Då således de uppgifter, som numera tillkomme kommittén, enligt förslaget
skulle bortfalla, kunde det ifrågasättas, huruvida kommittén borde
bibehållas eller om icke denna kunde avvecklas. De sakkunniga hade dock
icke ansett nödigt att utarbeta förslag till härför erforderliga lagändringar.

Därest i enlighet med vad sålunda föreslagits någon bestämd uppgift icke
framdeles skall tillkomma tryckfrihetskommittén, synes denna böra upplösas.
Bestämmelserna i § 108 regeringsformen och § 70 riksdagsordningen
om förordnande av kommitterade till tryckfrihetens vård torde därför böra
upphävas i samband med den nya tryckfrihetsförordningens antagande.
Det synes mig alltså angeläget, att förslag till erforderliga grundlagsändringar
i angivna hänseende framläggas för riksdagen i samband med framläggandet
av förslag till ny tryckfrihetsförordning.

201

2. Utlåtande över upprättad promemoria angående införande
av särskilda domstolsdräkter jämte ett därvid fogat
utkast till föreskrifter angående användande
av särskild domstolsdräkt.

Genom remiss den 24 maj 1948 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle att
avgiva yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
angående införande av särskilda domstolsdräkter jämte ett därvid fogat
utkast till föreskrifter angående användande av särskild domstolsdräkt.

Med anledning därav meddelade jag i utlåtande den 26 juni 1948, att
jag, ur de synpunkter jag hade att företräda, icke funnit anledning till någon
erinran mot vad i promemorian och utkastet föreslagits.

3. Framställning angående ytterligare åtgärder för ernående av
större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden
rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Den 18 september 1948 skrev jag till Konungen följande:

I en till Eders Kungl. Maj:t den 12 maj 1947 avlåten framställning
(ämb.ber. 1948 s. 126) lämnade jag en utförlig redogörelse för de missförhållanden
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, som medförde dröjsmål
med avgivande av utlåtanden rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet,
och hemställde på grund därav om åtgärder för undanröjande av
sagda missförhållanden. Den 19 i samma månad avlät jag ytterligare en
skrivelse till Eders Kungl. Maj:t med framställning angående åtgärder för
undvikande av anhopning av undersökningsfall vid vissa av de till sinnessjukhusen
förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna (ämb.ber.
1948 s. 162).

Med anledning av dessa framställningar meddelade Eders Kungl. Majrt
beslut i olika sammanhang. Genom beslut den 26 september 1947 meddelades
särskilda föreskrifter att gälla för tiden från och med den 1 oktober
1947. Såsom framgår av min ämbetsberättelse 1948 s. 161 förbättrades därefter
intill årsskiftet 1947—1948 situationen på ifrågavarande område i
hög grad. Den 1 december 1947 pågingo vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
87 undersökningar. Beträffande dessa hade handlingarna inkommit
till vederbörande undersökningsläkare i 1 fall i september, i 18 fall i oktober
och i 49 fall i november. I fråga om återstående 19 undersökningsfall
hade handlingarna sagda dag ännu icke kommit läkaren tillhanda.

I en den 25 juni 1948 hit inkommen klagoskrift har advokaten Ingemar
Steier i Göteborg anfört följande.

Vid flera tillfällen hade påtalats de missförhållanden, som vore rådande
i samband med sinnesundersökning av för brott häktade personer. Den arbetsbörda,
som för närvarande åvilade undersökningsläkarna, torde enligt

202

uppgift från läkarhåll icke medgiva undersökningarnas genomförande på
den i lag föreskrivna maximitiden. Synnerligen ofta brukade undersökningsläkarna
hos rätten hemställa om förlängning av undersökningstiden. Som
förhållandena nu utvecklats, plägade undersökningstiden sällan understiga
två månader och i många fall överstege den tre månader. Att detta förhållande
vore allt annat än tillfredsställande sade sig självt. De häktade
komme genom den långa tid, som undersökningarna numera droge, att utsättas
för ett onödigt frihetsberövande, som i dessa fall vore mera kännbart
för den därav berörde än det frihetsberövande straffet innebure, då den
undersökte under undersökningstiden svävade i ovisshet hur hans kommande
öde skulle gestalta sig. Resulterade undersökningen i att den häktade
icke vore i behov av vård a sinnessjukhus och ansåges han mottaglig för
straff, dömdes han till frihetsstraff, från vilket i regel undersökningstiden
avräknades. Hade en häktad suttit på läkarundersökning exempelvis tre
månader och dömdes han till sex månaders straffarbete, finge han således
avräkna tre månader. Hade undersökningstiden endast utgjort den lagstadgade
eller en och en halv månad, skulle han fått avräkna denna tid. Enligt
Steiers förmenande drabbades han genom att undersökningstiden förlängdes
av ett i psykiskt hänseende mera pressande straff, än om läkarundersökningen
blott tagit en eller en och en halv månad och han fått avräkna denna
tid. Skulle däremot den häktade visa sig vara i behov av vård å sinnessjukhus
eller skulle han i stället för straff ådömas förvaring i säkerhetsanstalt,
funnes ju icke avräkningsmöjlighet. Man kunde även tänka sig fall,
där en häktad, som underkastades sinnesundersökning, skulle för det begångna
brottet endast kunna påräkna ett frihetsstraff om två å tre månader.
I sådant fall kunde undersökningstiden komma att bliva längre än det
tidsbestämda straff, som kunde bliva honom ådömt. Ett fall som också
borde beaktas vore, att en häktad, som gjordes till föremål för sinnesundersökning,
kunde komma i åtnjutande av villkorlig dom. Denne finge i så fall
praktiskt taget avtjäna ett straff, som han enligt domstolens senare meddelade
dom icke skolat avtjäna. Det kunde många gånger vid sistnämnda
fall på relativt tidigt stadium visa sig, att den häktade hade stora utsikter
att erhålla villkorlig dom. Domstolarna borde i sådana fall icke bifalla undersökningsläkarens
begäran om förlängning av undersökningstiden, utan
fast mer för läkaren framhålla nödvändigheten av en snabb undersökning.
Steier ville icke på något sätt bestrida, att undersökningsläkarnas arbetsbörda
vore mycket stor och att det kunde vara förenat med svårigheter att
färdigställa undersökningarna inom föreskriven tid. Något syntes dock
kunna göras för att få till stånd förbättring. Steier vore av den uppfattningen,
att vissa förenklings- och rationaliseringsåtgärder inom ramen för
den nuvarande organisationen skulle kunna vidtagas, ägnade att förkorta
undersökningstiden. Under sin verksamhet som rättegångsbiträde åt häktade,
vilka underkastats rättspsykiatrisk undersökning, hade Steier av de

203

häktade erfarit, att de under undersökningstiden endast vid ett eller ett par
tillfällen sammanträffat med undersökningsläkaren och att dessa sammanträffanden
varit mycket korta, vanligtvis endast någon kvart. Till grund
för sitt omdöme om den undersöktes psykiska beskaffenhet lade tydligen
läkarna mera vad handlingarna i målet omförmälde samt de uppgifter, som
insamlats under undersökningstiden av vid fängelsets sinnessjukavdelning
anställd personal, än sina personliga intryck av den undersökte. Läkarutlåtandena
avfattades på så sätt, att de lämnade en utförlig redogörelse för
den undersöktes familje- och uppväxtförhållanden, hans uppförande och
anlag under skoltid och eventuella åtgärder mot honom från barnavårdsnämnds
sida samt en redogörelse för av honom eventuellt tidigare begångna
brott och det eller de brott, för vilka han nu åtalades. Därefter komme en
redogörelse för hans fysiska och psykiska tillstånd samt för hur han löst de
honom vid undersökningen förelagda proven. Slutligen komme undersökningsläkarens,
på grund av fakta i målet och resultatet av de genomgångna
proven, avgivna omdöme om den undersökte. Det vore uppenbart, att denna
utförliga redogörelse, som ofta omfattade ett par tiotal sidor, för sitt
avfattande krävde mycken tid. En mera rationell handläggning trodde
Steier skulle kunna medverka till att förkorta undersökningstiden. Det syntes
nämligen icke vara nödvändigt att i läkarutlåtandet redogöra för de
omständigheter som vore kända av rätten, exempelvis genom polisprotokoll,
domstolsprotokoll, straffregisterutdrag, förundersökningsberättelser

o. d. Utlåtandet borde sålunda endast omfatta en redogörelse för den häktades
tillstånd i fysiskt och psykiskt hänseende, en redogörelse för hur de
med honom företagna proven utfallit, samt slutomdömet. Det kanske mot
detta förslag kunde invändas, att medicinalstyrelsen borde äga tillgång till
så fullständiga uppgifter som möjligt. Steier ansåge dock, att denna fråga
kunde lösas på så sätt, att medicinalstyrelsen, om den funne skäl att underkasta
en undersökning närmare granskning, kunde hos rätten infordra
handlingarna i målet. Steier hade velat framlägga dessa synpunkter angående
förenkling av undersökningsförfarandet i den förhoppning, att J. O.
ville låta undersöka de möjligheter, som detta uppslag kunde erbjuda.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat fångvårdsstyrelsen att
inkomma med yttrande såvitt angick påståendena om dröjsmål med sinnesundersökning
av häktade, överlämnade fångvårdsstyrelsen avskrifter av
dels fångvårdsstyrelsens rundskrivelse den 15 oktober 1947 till styresmännen
vid statens fångvårdsanstalter samt överläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
angående vissa åtgärder för förhindrande av arbetsbalans
beträffande sinnesundersökningar vid fångvården m. in., dels ock fångvårdsstyrelsens
cirkulär den 24 november 1947 till styresmän och läkare vid statens
fångvårdsanstalter angående anstalter, där undersökning av häktads
sinnesbeskaffenhet skall äga rum m. m., varjämte fångvårdsstyrelsen avgav
eget utlåtande.

204

I utlåtandet anförde fångvårdsstyrelsen följande.

I enlighet med de av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifterna hade fångvårdsstyrelsen
förordnat om överflyttning av undersökningsklientel till
andra, mindre arbetsbelastade sinnessjukavdelningar i den utsträckning,
som varit möjlig. Därjämte hade styrelsen — i samråd med sin sakkunnige
i hälsovårdsärenden, medicinalrådet Peder Björck — gjort stora ansträngningar
att förmå annan psykiater än vid sinnessjukavdelning heltidsanställd
läkare att åtaga sig utförandet av sinnesundersökningar. Utomstående läkare
hade emellertid endast i ett fåtal fall förklarat sig villiga att utföra
undersökningar av häktade. Dessa läkare hade därvid åberopat sin redan
förut stora arbetsbörda och några dessutom, att de funnit den av Kungl.
Maj:t bestämda ersättningen med 150 kronor för varje undersökning jämte
gottgörelse för kostnad för utskrift av utlåtandet alltför låg. Fångvårdsstyrelsen
hade under tiden den 1 januari — den 30 juni 1948 förordnat om förflyttning
av 25 för sinnesundersökning intagna enligt följande uppställning.
Från sinnessjukavdelningen å Håga

5 till sinnessjukavdelningen i Härnösand

1 » » » Växjö

2 » fångvårdsanstalten » Umeå

1 » » » Vänersborg

1 » » » Östersund

Från sinnessjukavdelningen å Härianda

1 till sinnessjukavdelningen å Håga

3 » » » Långholmen

3 » » i Västervik

Från sinnessjukavdelningen i Härnösand

1 till sinnessjukavdelningen å Långholmen

1 » » i Västervik

Från sinnessjukavdelningen å Långholmen

2 till sinnessjukavdelningen i Härnösand

1 » fångvårdsanstalten » Vänersborg

3 » sinnessjukavdelningen » Växjö.

I anslutning till ovanstående uppställning meddelade fångvårdsstyrelsen
tillika, att förflyttningen av en intagen från Härianda till Håga verkställts,
enär det av särskild anledning ansetts lämpligt, att läkare vid sistnämnda
sinnessjukavdelning undersökte vederbörande. Den intagne, som förflyttats
från Härnösand till Långholmen, hade varit utlänning, och skälet till förflyttningen
hade varit omöjligheten att i Härnösand skaffa tolk.

Vidare anförde fångvårdsstyrelsen: I tillhopa endast 15 fall hade under
tiden den 1 januari—den 30 juni 1948 annan psykiater än vid sinnessjukavdelning
heltidsanställd läkare åtagit sig att utföra sinnesundersökningar.
Under nyssnämnda tid hade avgivits tillhopa 233 utlåtanden, vilka redovisades
i nedanstående tabell.

205

Avgivna av vid fångvården Avgivna av utomlieltidsanställda
läkare stående läkare

Håga ...................... 11 —

Härianda .................. 36 3

Härnösand ................. 25 —

Långholmen ................ 68 4

Malmö .................... 41 —

Västervik .................. 24 3

Växjö...................... 13 —

Umeå...................... — 2

Vänersborg................. * — 2

Östersund .................. — 1

Summa 218 15

Samtliga undersökningar — anförde fångvårdsstyrelsen vidare — som
under samma tid utförts i Härnösand, Malmö, Västervik, Växjö, Umeå,
Vänersborg och Östersund hade avgivits inom den i 42 § sinnessjuklagen
stadgade tiden av sex veckor från det handlingarna inkommit till vederbörande.
Anstånd med avgivande av utlåtanden hade hos vederbörande
domstol begärts av överläkarna vid Håga, Härianda och Långholmen enligt
följande uppställning.

Anstånd begärt i Lägst Högst Genomsnitt

antal fall dagar dagar dagar

Håga ................. 9 9 35 22

Härianda ............. 27 4 50 20

Långholmen .......... 46 1 30 13

Under ifrågavarande tid, fortsatte fångvårdsstyrelsen, hade således anstånd
med avgivande av utlåtanden begärts i 82 fall, medan 151 utlåtanden
avgivits inom den stadgade tiden. Tiden för anstånden hade från den
1 juli 1947 efter hand avsevärt minskat, vilket belystes av följande uppgifter.
Den 1 juli 1947 voro för undersökning intagna 98 personer. Handlingarna
rörande dessa hade inkommit i 2 fall i januari, 2 i februari, 10 i
mars, 8 i april, 22 i maj, 47 i juni och i 7 fall först efter den 1 juli. Den

1 januari 1948 voro intagna 70 personer. Handlingarna hade inkommit i

2 fall i oktober, 25 i november och 35 i december 1947, samt i 8 fall först
efter nyssnämnda den 1 januari. Vid utgången av juni 1948 voro intagna
66 personer. Handlingarna hade inkommit i 1 fall i april (avser Härianda),
20 i maj, 36 i juni och hade icke inkommit i 9 fall. — Följande läkartjänster
hade under tiden den 1 juli 1947 — den 30 juni 1948 varit inrättade vid
de sinnessjukavdelningar, där överläkarna begärt anstånd: Håga: 1 överläkartjänst
och 2 förste läkartjänster; Härianda: 1 överläkartjänst och 1
förste läkartjänst; och Långholmen: 1 överläkartjänst, 2 förste läkartjänster,
1 extra förste läkartjänst, 1 extra ordinarie andre läkartjänst och
1 extra andre läkartjänst. Vad först beträffade läkartjänsterna på Håga

206

hade de båda förste läkartjänsterna varit vakanta, en av dem hade doek
sedan den 1 oktober 1947 uppehållits av en medicine kandidat. På Härlanda
hade under sammanlagt cirka två månader vikarie icke kunnat erhållas
på förste läkartjänsten. På Långholmen hade under sammanlagt cirka
tva manader vikarie icke varit förordnad på läkartjänster. En finsk och
en dansk läkare samt medicine kandidater hade i huvudsak varit förordnade
att uppehålla extra ordinarie andre läkar- och extra andre läkartjänsterna.
Legitimerade läkare hade i regel icke kunnat erhållas såsom
vikarier under de i fångvården anställda läkarnas semestrar eller andra
ledigheter. Förfrågningar hade -gjorts bland annat hos vikariatsförmedlingen
hos medicinalstyrelsen, hos Sveriges yngre läkares förening och direkt
hos läkare. Därest svårigheterna att anskaffa vikarier för läkarna bestode,
torde — i händelse av oförändrad eller ökad tillströmning av undersökningsfält
— även framdeles bliva oundvikligt, att överläkarna i åtskilliga
fall hos domstolarna begärde anstånd med avgivande av utlåtanden.

I en den 11 september 1948 till mig inkommen skrivelse hava därefter
rådmännen Harry Lindberg och Folke Hellgren samt t. f. rådmannen
Erland Hagéus i egenskap av ordförande å avdelningar vid rådhusrätten i
Göteborg anfört följande.

Enligt 42 § sinnessjuklagen skulle domstol, som förordnat om sinnesundersökning
av den som förvarades i häkte, skyndsamt översända samtliga
handlingar beträffande åtalet mot den häktade till vederbörlig sinnessjukavdelning
vid fångvården. Sinnesundersökning skulle verkställas utan
dröjsmål och utlåtande däröver av undersökningsläkaren avgivas sist inom
sex veckor från det handlingarna inkommit till avdelningen, i den mån ej
domstolen i särskilt fall på framställning av läkaren medgåve anstånd.
Dessa noggranna föreskrifter, avseende att ej onödigt förlänga häktningstid
och väntan på laga dom för person som vore häktad för brott, motsvarades
i rättegångsbalken av både minutiösa och rigorösa bestämmelser
med samma syfte. Samtliga hade förestavats av de allmänna rättsprinciper,
som låge till grund för stadgandena i regeringsformens § 16. Domstolarna
hade alltid haft dessa föreskrifter, så viktiga för den personliga
frihetens principiella okränkbarhet, särskilt noga för ögonen. Av orsaker,
som i stort sett låge utom domstolarnas kontroll, syntes emellertid uppnåendet
av det ändamål, som vore bestämmelsernas — enkannerligen då
sinnessjuklagens — syfte, ha kommit att alltmer äventyras. Det hade visat
sig åtminstone vid de undersökningar av häktade som föranstaltats av
Göteborgs radhusrätt och enligt vad man trodde sig veta även på andra
— att undersökningsläkaren i många fall icke kunnat slutföra undersökningen
inom de i första hand stadgade sex veckorna. Ja, i själva verket
hade så gott som undantagslöst anhållan om uppskov inkommit och beviljats,
därvid en tendens till utsträckning av uppskovstiden blivit mer och
mer märkbar. Domstolen hade praktiskt taget ingen annan möjlighet än

207

att taga för goda läkarens skäl, regelmässigt bristande tid till följd av
överbelastning med arbete. På detta sätt hade det numera blivit vanligt,
att tiden för sinnesundersökningen droge ut intill tio veckor och mera
och att de tilltalade sålunda finge, inklusive den tid som åtginge till övrig
förberedelse utöver själva den polisiära förundersökningen — i synnerhet
då den särskilda förundersökning, som i dessa fall till följd av sakens
natur och på grund av föreskriften om företagande av sådan undersökning
för straffverkställighet oftast vore nödvändig — tillbringa en orimligt lång
tid i häkte innan huvudförhandling företoges. Det kunde möjligen invändas,
att det påtalade förhållandet ej hade så stor betydelse, eftersom domstolen
vid förordnandet om sinnesundersökning i regel — om än ej undantagslöst,
jfr bland annat sinnessjuklagen 41 § första stycket andra punkten
— tagit ställning till skuldfrågan i för den tilltalade sakerförklarande riktning
och den tilltalade antingen, om han på grund av läkarutlåtandet förklarades
straffri, komme att fortfarande vara omhändertagen för sinnessjukvård
eller, i motsatt fall, kunde bliva tillgodoräknad häktningstiden i avräkning
å det ådömda frihetsstraffet. En sådan invändning vore dock icke
hållbar, särskilt med tanke på att den häktade kunde erhålla villkorlig
dom eller om han än funnes i behov av läkartillsyn dock ej behövde berövas
friheten, och behandlade för övrigt frågan för ensidigt matematiskt.
Lagstiftaren hade med sina inskränkande föreskrifter givetvis även haft i
tankarna den starka psykiska press, som det innebure att under tämligen
lång tid vara berövad friheten under avvaktan på en alltid i flera avseenden
oviss dom. Denna press, som för övrigt utsträcktes även till anhöriga
och andra, måste vara särskilt tung och besvärande för en människa med
sjukt eller eljest försvagat sinne, d. v. s. vad som snart sagt alltid vore
förhållandet i nu ifrågavarande fall. Lindberg, Hellgren och Hagéus, vilka
såsom ordförande vid Göteborgs rådhusrätt hade att handlägga mål mot
häktade, hade velat fästa J. 0:s uppmärksamhet på berörda förhållanden
för den närmare undersökning, som kunde befinnas böra vidtagas, och
eventuellt för föranstaltande av åtgärder, avseende att göra det möjligt
för vederbörande läkare att åtminstone som regel medhinna ifrågavarande
undersökningar inom den i 42 § sinnessjuklagen för normalfall stadgade
tiden.

Av vad som upplysts i det av fångvårdsstyrelsen avgivna utlåtandet
torde framgå, att efter meddelandet av Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut
den 26 september 1947 och vidtagandet av de däri föreskrivna åtgärderna
sinnesundersökningarna vid flertalet av fångvårdens sinnessjukavdelningar
kunnat ske så snabbt, att utlåtanden avgivits inom den i 42 § sinnessjuklagen
den 19 september 1929 stadgade tiden av sex veckor från det handlingarna
inkommit till vederbörande sinnessjukavdelning. Tydligt synes

208

emellertid vara, att de vidtagna åtgärderna icke varit tillräckliga för ett
fullständigt undanröjande av de i mina tidigare framställningar omförmälda
missförhållandena på ifrågavarande område i vad angår sinnessjukavdelningarna
vid fångvårdsanstalterna å Håga, Härlanda och Långholmen.
Vid dessa avdelningar nödgas alltjämt vederbörande läkare begära
anstånd med utlåtandes avgivande. Vad Lindberg, Hellgren och Hagéus
anfört i sin skrivelse till mig, vilket närmast har avseende å undersökningarna
vid sinnessjukavdelningen å Härlanda, giver ytterligare belägg för att
förhållandena därstädes i förevarande avseende icke äro tillfredsställande.
Steiers erfarenhet av dröjsmålen med utlåtandes avgivande torde också
kunna antagas härröra från undersökningsfallen å Härlanda. Uppenbart är
därför, att ytterligare åtgärder äro av nöden för ernående av ökad snabbhet
i fråga om undersökningsförfarandet vid de största sinnessjukavdelningarna.

I sin skrift har Steier ifrågasatt om icke ökad snabbhet i fråga om sinnesundersökningarnas
slutförande skulle kunna ernås genom förenkling av
undersökningsförfarandet och av den regelmässigt vidlyftiga avfattningen av
läkarutlåtandena. Med anledning härav vill jag erinra, att jag i min framställning
den 12 maj 1947 anförde, att till förhindrande för framtiden av
uppkomsten av missförhållanden vid undersökningsförfarandet även åtgärder
på längre sikt syntes böra övervägas, varvid jag tillika framhöll, att
jag därmed närmast syftade på frågan, om icke i gällande bestämmelser
om sinnesundersökning och utlåtande däröver skulle kunna vidtagas vissa
ändringar, ägnade att bereda lättnad i fråga om utlåtandets utarbetande
och att omöjliggöra en onödig förlängning av undersökningstiden. Jag föreslog
i sammanhang därmed vissa ändringar i sådant syfte i sinnessjuklagen.
Vad som upplysts i de hos mig nu anhängiggjorda ärendena synes mig
bestyrka, att de sålunda av mig föreslagna åtgärderna på längre sikt alltjämt
måste anses påkallade för ernående av bättre tillstånd på ifrågavarande
område.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna saken föranleda.

4. Framställning angående enhetliga bestämmelser rörande
de kostnader, som må av överexekutor uttagas för
exekutiv försäljning av fast egendom i stad.

I detta ämne avlät jag den 29 oktober 1948 till Konungen följande framställning: Enligt

97 och 98 § § utsökningslagen skall auktion å utmätt fast egendom
i stad förrättas av överexekutor i staden. Auktionen hålles å överexekutors
ämbetsrum eller å annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas.

209

I 1 § kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m., vilken
förordning trädde i kraft den 1 januari 1879, heter det, att om ersättning
för försäljning av utmätt fast egendom gälle, intill dess annorlunda kan
bliva förordnat, vad nu är i sådant hänseende stadgat.

Vad angår fastigheter å landet hava sedermera enhetliga bestämmelser
om ersättning för exekutiv försäljning av sådana meddelats i kungl. kungörelsen
den 2 november 1934 angående vissa kostnader för exekutiv försäljning
av fast egendom på landet. Enligt 1 § i denna kungörelse skall, därest
beståndande försäljning kommit till stånd, för auktionsförrättares åtgärder
med avseende å sådan försäljning utgå arvode med 1% procent av det värde,
som utmätningsmannen åsatt egendomen, till och med 1 500 kronor,
med 1 procent av överskjutande del av värdet till och med 7 500 kronor
samt med % procent av därutöver belöpande del av värdet, dock högst med
1 000 kronor och lägst med 15 kronor. Därest auktion hållits men beståndande
försäljning ej kommit till stånd, skall arvodet beräknas till hälften
av det belopp, som skolat gäldas om egendomen blivit såld. Vidare är
i samma paragraf föreskrivet, att därest kungörelse om egendomens försäljning
utfärdats men auktionsförfarandet inställts innan auktion hållits,
arvodet skall utgöra en femtedel av det belopp, som skolat gäldas om egendomen
blivit såld. I 2 och 3 §§ meddelas närmare föreskrifter om arvodets
beräkning i vissa fall och om ersättning för kostnader, då auktion hålles på
annat ställe än landskansliet. Arvodet tillfaller numera enligt 5 § statsverket.

I fråga om fastigheter i stad gäller enligt kungl. kungörelsen den 28 november
1913 angående beräkning av arvode för exekutiv försäljning av fast
egendom samt för fördelning av medel, som influtit under tvångsförvaltning
av sådan egendom, att det arvode, som enligt gällande bestämmelser skall
utgå vid dylik försäljning, skall beräknas efter det värde, som efter ty i utsökningslagen
stadgas blivit egendomen av utmätningsman åsatt. I samma
kungörelse föreskrives även, att där auktion hållits men försäljning icke
kommit till stånd, arvode skall utgå med hälften av det belopp, som skolat
gäldas om egendomen blivit såld.

I övrigt gälla beträffande exekutiv försäljning av fast egendom i stad i anslutning
till innehållet i ovannämnda stadgande i 1878 års förordning ett
flertal olika mestadels i reglementen för städernas auktionskammare intagna
föreskrifter, vilka avse eller lagts till grund för bestämmandet av den till
överexekutor utgående ersättningen för exekutiv auktion å stadsfastighet. *

Erinras må, att om i stad utan magistrat K. B. är överexekutor, staden
med avseende å vad i utsökningslagen sägs räknas till landet.

I en till mig inkommen skrift har advokaten Ivar Norder i Stockholm
anfört följande.

Arvodet vid exekutiv försäljning av fast egendom syntes vara avsett att

14 Justiticombudsmanncns ämbctsbcrättelse till 1049 ars riksdap.

210

täcka kostnaderna för de besvär vederbörande förrättningsmän haft i samband
med försäljningen, således för införskaffande av värderingsinstrument,
gravationsbevis, taxerings bevis, ombesörjande av annonsering i Post- och
Inrikes Tidningar och tidning inom orten samt auktionens och likvidsammanträdets
avhållande jämte utskrift av protokoll och köpebrev. Dessa åtgärder
vore till största delen endast rena expeditionsgöromål och motiverade
ingalunda huru stora ersättningar som helst. Maximering hade ju även skett
för fastigheter på landet. För städer gällde däremot högst varierande bestämmelser.
I Stockholm utginge enligt kungl. brev den 7 mars 1887 en avgift
vid beståndande försäljning av ''/5 procent till och med 100 000 kronor
och J/io procent av överskjutande belopp, allt räknat efter det värde, som
blivit fastigheten av utmätningsman åsatt. I Västerås, Sala och Köping
utginge enligt ålderdomliga bestämmelser ett arvode å icke mindre än IV2
procent å saluvärdet utan någon som helst begränsning uppåt. Det måste
emellertid anses såsom uppenbart orättvist och oskäligt, att exempelvis en
hyresfastighet med ett saluvärde av 800 000 kronor i Västerås, Sala och
Köping betingade en auktionsprovision å icke mindre än 12 000 kronor. Så
mycket kunde omöjligen arbetet med den exekutiva auktionen vara värt.
För samma fastighet belägen på landet vore motsvarande avgift 1 000 kronor
och i Stockholm 900 kronor. Hos banker och andra kreditinstitut samt
inteckningshavare, vilkas inteckningar låge i sådant läge att de måste
skyddas medelst inrop vid den exekutiva auktionen, vore bristen på enhetliga
bestämmelser ägnad att skapa förvirring och rättsförluster. Det
torde vara för mycket begärt, att kreditgivare, som även genom högbelåning
av inteckningar bidroge till bostadsbyggandet, i varje särskilt fall för
bedömandet av kreditrisken skulle ha vetskap om storleken av den auktionsprovision,
som gällde för just den staden, där den till belåning avsedda
fastigheten vore belägen. Bestämmelserna därom vore för flera städer för
övrigt så ålderstigna, att vederbörande ofta knappast visste mera än att
det hade varit så i staden så länge man mindes.

På grund av innehållet i Norders skrift lät jag genom min expedition hos
överexekutorerna i ett flertal städer i riket begära upplysningar om storleken
av den överexekutor tillkommande provisionen vid exekutiv försäljning
av fast egendom samt om de för staden gällande bestämmelser, enligt
vilka provisionen utginge.

I de med anledning av nämnda förfrågan inkomna svaren har i flertalet
fall meddelats, att i vederbörande stad uttages ersättning eller provision
för försäljningen med 1 VL> procent å det värde, som av utmätningsmannen
åsatts fastigheten vid den i exekutionsärendet verkställda värderingen, antingen
obegränsat eller intill ett värde av 15 000 kronor och därefter med
ett mindre procenttal. Såsom grund för provisionens beräknande ha i allmänhet
åberopats bestämmelser i äldre reglementen för städernas auktionskammare.
I vissa fall har dock någon särskild bestämmelse till stöd för

211

provisionens beräknande icke kunnat angivas av överexekutor, utan denne
har allenast åberopat, att provisionen av ålder beräknats på visst uppgivet
sätt. Provisionen inlevereras i flertalet av berörda städer till stadens kassa,
sedan sportelsystemet avskaffats såsom avlöningsform för stadens befattningshavare.

Av innehållet i de inkomna svaren må här såsom exempel återgivas följande
upplysningar av överexekutorerna i nedannämnda städer.

1) Södertälje: Ersättning för exekutiv försäljning av fast egendom utgår
med 1V2 procent å det av utmätningsmannen åsatta värdet. Provisionens
storlek grundar sig på bestämmelse i ”Ordningsstadga för Auktionsverket
i Södertälje, till efterrättelse antagen av Allmänna Rådstugan den 6 maj
1850”.

2) Uppsala: Provision utgår på grund av stadgande i ”Reglemente för
Auktionskammaren i Upsala”, fastställt av K. R. i Uppsala län den 8 juli
1835. Enligt detta stadgande skall provision utgå för 5 000 kronor och därunder
med 1 procent, för vad av inropssumman belöper från och med 5 000
kronor till och med 15 000 kronor med % procent, för vad av inropssumman
belöper från och med 15 000 kronor till och med 45 000 kronor med
% procent samt för det belopp, varmed inropssumman överstiger 45 000
kronor, med *4 procent. För återrop skall utgå provision med allenast en
tredjedel av den för verkställd försäljning utgående provisionen.

3) Nyköping: Enligt ett av K. B. i Södermanlands län den 9 april 1881
fastställt reglemente för auktionskammaren i Nyköping beräknas provisionen
å det värde, vartill egendomen uppskattats av utmätningsmannen,
och utgår med l1/? procent å 10 000 kronor och V2 procent å återstoden.

4) Eskilstuna: Provision uttages med U/2 procent å värderingssumman.
Någon författning (reglemente eller dylikt) med bestämmelser om provisionens
storlek har emellertid trots noggranna efterforskningar icke kunnat
anträffas.

5) Linköping: Enligt ett av K. B. i Östergötlands län den 24 september
1862 fastställt ”Reglemente för Auctions Kammaren i Linköpings Stad”
utgår provision med l^A procent å auktionssumman till dess denna uppgår
till 5 000 kronor, sedan med 1 procent för vad den stiger därutöver till och
med 10 000 kronor och slutligen med % procent för vad den överstiger sistnämnda
belopp.

6) Norrköping: Provision utgår enligt grunderna för 18 § i reglementet
för auktionskammaren i Norrköping, fastställt av K. B. i Östergötlands län
den 25 november 1929, med 1 procent av inropssumman, när denna ej överstiger
50 000 kronor, samt, då inropssumman överstiger nämnda belopp,
med 1 procent å 50 000 kronor, ''4 procent å överskjutande belopp intill
100 000 kronor samt med V\ procent å vad därutöver kan belöpa; dock att
provisionen i intet fall skall utgå med lägre belopp än 25 kronor.

7) Jönköping: Provision utgår med 1 Va procent å det av utmätnings -

212

mannen åsatta värdet av egendomen. Något reglemente eller annan av
myndighet fastställd bestämmelse ligger veterligen icke till grund för sagda
beräkning, men denna har på grund av ålder tillämpats i praxis i överensstämmelse
med vad som för staden är föreskrivet i fråga om auktion å
lösören.

8) Kalmar: Provision av ifrågavarande slag beräknas av överexekutor
enligt något som kallas ”Hagmans taxa”. Denna är enligt uppgift av de
numera avlidna rådmännen Axel Runnqvist och August Striimpel på sin
tid upprättad av borgmästaren Carl Alfred Hagman (avliden år 1908) och
har alltsedan den upprättades tillämpats i staden av de olika befattningshavare,
som utövat överexekutorsämbetet. Taxan finnes icke intagen i något
reglemente eller i någon offentlig urkundssamling av något slag. Enda
bevis för dess existens, som nuvarande överexekutor veterligen finnes, är en
vid hans tillträde av ämbetet till honom överlämnad och alltjämt bevarad,
med Strumpels handstil å en starkt gulnad ”baksida” av ”utdrag av fastighetsboken
för Kalmar stad” skriven redogörelse för taxans innehåll. Enligt
taxan skall provision utgå med 1 Va procent å 1 500 kronor, med 1 procent
å följande 6 000 kronor, med % procent å följande 7 500 kronor samt med
V2 procent å överskjutande belopp.

9) Karlskrona: Provision utgår med 1% procent av värderingssumman.
Överexekutors rätt till provision synes vara grundad å ett av Kungl. Maj:t
den 16 november 1840 fastställt reglemente för auktionsverket i Karlskrona,
som innehöll bestämmelser därom, att umgälderna till auktionsverket beräknades
till D/2 procent å hela försäljningssumman samt att auktionskammaren
i avseende på försäljning av utmätt gods och i mät skriven fastighet
hade att i allo rätta sig efter vad lag och laga stadgar därom förmådde.
Detta reglemente gällde till den 30 november 1906.

10) Ystad: Vid exekutiva auktioner plägar enligt sedvana uttagas provision
med IV2 procent å det värde, som blivit åsatt egendomen av utmätningsmannen,
om beståndande försäljning kommit till stånd, samt med
hälften så mycket, om auktion hållits men beståndande försäljning ej kommit
till stånd. Varpå denna praxis grundas har ej kunnat utrönas. Såväl
första gången nuvarande borgmästaren efter tillträdet av sitt ämbete den
1 juli 1941 höll exekutiv auktion som senare och nu i anledning av skrivelsen
från justitieombudsmansexpeditionen har denne företagit undersökning och
gjort förfrågningar om de bestämmelser, varpå praxis i fråga om provisionen
grundas, men utan resultat. De båda rådmännen i staden, som tjänstgjort
vid rådhusrätten och magistraten sedan åren 1918 och 1933, ha förklarat
sig ej kunna angiva någon författning, vars stadgande tillämpas vid
bestämmande av provisionen, eller hur praxis uppkommit.

11) Uddevalla: Provision beräknas efter D/2 procent å köpeskillingen.
Någon författning, reglemente eller dylikt, vari sagda procentsats fastställts,
torde icke finnas. Enligt förljudande lär för flera år sedan provision

213

ha uttagits efter 1 procent å köpeskillingen men därefter ändrats till nu
utgående IV2 procent. Därefter har denna procentsats tillämpats.

12) Vänersborg: Den överexekutor tillfallande provisionen utgår efter
2 procent å fastighetens taxeringsvärde. Överexekutor-borgmästaren, som
tillträtt sitt ämbete år 1927, vill minnas, att han någon gång sett en arbetsordning
eller eventuellt ett kungl. brev, som fastställde provisionen till 2
procent. Handlingen har emellertid ej kunnat återfinnas.

13) Mariestad: Någon författning rörande provision för exekutiv försäljning
av fast egendom i staden har överexekutor-borgmästaren icke
kunnat anträffa, men han erinrar sig, att han för många år sedan läst ett
magistratsprotokoll från 1860—1870-talen, där magistraten på samma fråga
svarat, att provisionen ”av ålder” utgjorde IV2 procent av köpeskillingen.
Samma procentsats har alltsedan dess tillämpats, numera beräknad å det
åsatta saluvärdet.

14) Örebro: Provision utgår enligt reglemente för auktionskammaren i
Örebro, fastställt av K. B. i länet den 12 november 1862, med ”en procent
av köpesumma för äganderätt till fast egendom, evad belopp hon än stiger
till”. Har egendomen blivit utbjuden men icke försåld, har enligt reglementet
den, som låtit egendomen utbjudas, att erlägga i provision !/s procent av
vad högst bjudits eller, om anbud ej skett, av senaste taxeringsvärde.

15) Köping: Provision utgår med IV2 procent av det värde, som utmätningsmannen
åsatt fastigheten, utan någon begränsning. Den enda grund
som överexekutor kan stödja sig på vid en dylik normsättning är gammal
praxis. Borgmästaren Erik Nordkvist, som varit ordinarie borgmästare i
staden åren 1900—1947, har upplyst, att under hela hans ämbetstid provisionen
utgått efter samma grund, dock med den modifikationen att provisionen
före år 1914 beräknades efter beloppet av den bjudna köpeskillingen.
Nordkvist har vidare uppgivit, att under hans företrädares tid enahanda
princip tillämpats. Denne tillträdde borgmästarämbetet så tidigt som
år 1853. Någon anmärkning mot provisionsbeloppet har Nordkvist veterligen
aldrig framställts. Nordkvist har sagt sig icke känna till, om det funnes
eller funnits någon stadga, reglemente eller dylikt, som reglerade provisionens
storlek.

16) Luleå: Av ålder har provision utgått med 1’/•» procent å saluvärdet.
Någon föreskrift, som reglerar provisionen för stadens vidkommande, finnes
icke.

De gällande bestämmelserna om provision för exekutiv försäljning av
fastigheter å landet äro klara och tydliga, och den utgående provisionen
kan, sedan värdering skett, på förhand beräknas av vem som helst redan
före auktionens kungörande. Annorlunda ställer det sig, när fråga är om
auktion å fast egendom i stad. Därom gällande bestämmelser äro, såsom

214

av ovanstående redogörelse framgår, tämligen oklara och långtifrån enhetliga.
Olika procentsatser och grunder i övrigt för provisionens beräknande
tillämpas i olika städer, och kännedom därom kan endast erhållas genom
undersökning hos överexekutor i vederbörande stad. I många fall synes det
icke ens för överexekutor vara känt, vilka bestämmelser som ligga till grund
för uttagandet och beräknandet av den i staden sedan lång tid tillbaka utgående
provisionen.

Överexekutors rätt till provision i enlighet med bestämmelse i auktionsreglemente
har i några fall varit föremål för tvist. Med anledning därav
må här i korthet redogöras för ett i NJA 1922 s. 354 o. f. refererat rättsfall,
i vilket utgången synes mig vara av prejudicerande natur.

Den 24 maj 1921 förrättade överexekutor (magistraten) i Västerås exekutiv
auktion å en utmätt fastighet i staden. I den för auktionen upprättade
borgenärsförteckningen hade upptagits kostnader för förfarandet med tillhopa
10 207 kronor 40 öre, varav 10 050 kronor utgjorde auktionsprovision,
beräknad till l1/-: procent av den fastigheten åsatta värderingssumman
670 000 kronor. Till grund för denna beräkning låg en av Kungl. Maj:t
den 14 juli 1835 meddelad resolution på ett av magistraten i Västerås upprättat
förslag till ordning för auktionsverket i staden. Vid auktionen anmärkte
utmätningsborgenären, att auktionsprovisionen borde beräknas i
enlighet med de föreskrifter, som gällde för exekutiv försäljning av fastighet
å landet, eller, om dessa föreskrifter ej kunde anses gälla för stad, enligt ett
av K. B. i Västmanlands län den 29 oktober 1884 fastställt reglemente för
Västerås stads auktionskammare. I anledning av denna anmärkning utlät
sig överexekutor, att, vid det förhållande att de av borgenären åberopade
föreskrifterna icke ägde tillämpning i förevarande fall, då fastigheten i fråga
vore belägen inom stad, och åberopade auktionsreglementet endast gällde
frivillig auktion, samt då de särskilda föreskrifter, som i Kungl. Maj:ts
resolution den 14 juli 1835 angående ordning för auktionsverket i Västerås
funnes meddelade i fråga om exekutiv försäljning av fastighet inom Västerås
stad, icke blivit genom reglemente för auktionskammaren upphävda, lämnades
borgenärens anmärkning utan avseende. Sedan Svea hovrätt efter
besvär av borgenären i utslag den 10 februari 1922 på anförda skäl förordnat,
att av köpeskillingen vid ifrågavarande auktion ej mer än 6 750 kronor
finge tagas i anspråk till provision åt överexekutor såsom auktionsförrättare,
yttrade högsta domstolen, varest magistratens ledamöter besvärade sig, i
utslag den 7 juli 1922 följande: ”Enär i den uti målet åberopade, genom
Kungl. Maj:ts resolution den 14 juli 1835 fastställda ordningen för auktionsverket
i Västerås föreskrivits, att auktionsverket, som hade att ombesörja
all försäljning genom auktion av fast eller lös egendom, lydande under stadens
domsrätt, ägde att vid försäljning av utmätt fastighet tillgodoräkna
sig en provision av 1 Y-> procent av försäljningssumman, samt nämnda bestämmelse,
vilken icke blivit ändrad före ikraftträdandet av förordningen

215

den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i
enskilda mål in. m., måste, i vad angår storleken av den för försäljning av
utmätt fast egendom utgående ersättningen, anses utgöra ett sådant stadgande,
som enligt 1 § i nyssberörda förordning skulle gälla intilldess annorlunda
bleve i fråga om dylik ersättning förordnat; alltså och då, efter det
samma förordning trätt i kraft, något annat för Västerås gällande stadgande
angående arvode för exekutiv försäljning av fast egendom icke tillkommit
än den i kungörelsen den 28 november 1913 innehållna bestämmelsen
att sådant arvode skall utgå efter det värde, som, efter ty i utsökningslagen
stadgas, blivit den försålda egendomen av utmätningsmannen
åsatt, prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av hovrättens utslag
i fråga om den överexekutor såsom auktionsförrättare tillkommande provisionen,
fastställa det slut, vartill överexekutor i sina vid auktionsförrättningen
och köpeskillingsfördelningen härutinnan meddelade beslut kommit;
och må förty av köpeskillingen 10 050 kronor tagas i anspråk till provision.”

Av innehållet i det omförmälda stadgandet i 1 § i förordningen den 12
juli 1878 jämfört med högsta domstolens utslag i nyssberörda mål torde
framgå, att den överexekutor i stad tillkommande provisionen för exekutiv
försäljning av fast egendom i stad skall utgå efter de grunder, som voro
stadgade vid ikraftträdandet av sagda förordning, vanligtvis upptagna i
reglemente för stadens auktionskammare, med den modifikation som betingas
av föreskrifterna i kungörelsen den 28 november 1913, allt i den mån
icke efter förordningens ikraftträdande annat bestämts genom ändring i
reglemente eller annorledes. Med hänsyn härtill ligger det i sakens natur,
att arvodets storlek är olika på olika platser. Att detta förhållande är till
olägenhet, särskilt för kreditgivare, synes mig uppenbart. Enligt min mening
vore det därför synnerligen önskvärt, att en allmän reglering av bestämmelserna
i förevarande hänseende kornme till stånd. Då någon skillnad i
fråga om arvodets storlek näppeligen kan vara motiverad av det förhållandet,
huruvida den försålda fastigheten är belägen i stad eller på landet,
synas mig starka skäl tala för att de nu för fastigheter på landet gällande
bestämmelserna göras tillämpliga även i fråga om exekutiv försäljning av
fast egendom i stad.

Något hinder för genom förande av bestämmelser i sådan riktning torde
icke ligga däri, att städerna ansetts ha en monopolställning med avseende
å förrättande av auktioner därstädes. Genom utsökningslagen den 10
augusti 1877 har nämligen gjorts en sådan inskränkning i de städerna tilllagda
särskilda rättigheterna, att nämnda monopolställning numera icke
gäller i fråga om exekutiva auktioner.

På grund av vad jag ovan anfört får jag, med stöd av den befogenhet
min instruktion lämnar mig, härmed i underdånighet för Eders Kungl.
Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden och spörsmål till den åtgärd
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

216

5. Framställning angående förtydligande av det i 32 § lagen
den 3 juni 1938 om rätt till jakt intagna stadgandet om
utdömande i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass.

Den 30 oktober 1948 avlät jag till Konungen en så lydande framställning:

I en till mig inkommen skrivelse anförde Svenska Jägareförbundet följande.

I 32 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgades, att om någon,
som enligt samma lag vore skyldig att erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa
jaktpass, idkade jakt utan att hava fullgjort vad som sålunda ålåge honom,
skulle han straffas med böter samt dessutom förpliktas att erlägga högsta
fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass. Motsvarande bestämmelse
hade, såvitt anginge jaktpass, funnits redan i lagen den 8 november
1912 om rätt till jakt. När förslaget till sistnämnda lag granskats i lagrådet,
hade en ledamot av lagrådet uttryckligen förklarat, att det icke vore
avsett, att den som förpliktades utgiva högsta för jaktpass fastställda avgift
därvid skulle utfå jaktpass. Skyldigheten att i sådant fall erlägga jaktpassavgift
hade enligt samma ledamot varit att anse som en straffpåföljd,
som endast i det avseendet skilt sig från själva bötesstraffet att förvandling
därav ej kunde äga rum. Den uppfattning, för vilken nu redogjorts, borde
enligt jägareförbundets mening vara tillämplig även beträffande jaktvårdsavgiften.
Den som till följd av överträdelse av jaktlagens bestämmelser förpliktades
att utgiva högsta fastställda jaktvårdsavgift skulle sålunda icke,
när avgiften erlades, utbekomma jaktkort. Ej heller skulle lösenbelopp,
som den dömde efter förseelsen frivilligt erlagt för att utfå jaktkort, avräknas
å den avgift han dömts att betala. Åläggandet att utgiva högsta
fastställda jaktvårdsavgift borde betraktas som en ytterligare straffpåföljd
utöver bötesstraffet. En motsatt tolkning av 32 § jaktlagen skulle medföra,
att jaktvårdsavgiften skulle utdömas för visst jaktår. Om jakten ägt rum
under flera jaktår, borde jaktvårdsavgift utdömas särskilt för varje år.
Stadgandets ordalydelse gåve icke något stöd för en sådan tillämpning.
Emellertid hade hovrätten för Övre Norrland i ett den 19 december 1941
meddelat utslag förpliktat envar av tre personer att för jaktåret 1940—1941
erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift, utgörande 25 kronor, därvid
dock envar av dem ägde tillgodoräkna sig den jaktvårdsavgift för samma
jaktår, som han redan kunde ha erlagt. Jägareförbundet kunde icke godtaga
den ståndpunkt, som hävdades i detta utslag. Det hade även kommit
till förbundets kännedom, att en landsfiskal i Älvsborgs län den 3 januari
1945 utfärdat rikskort för en person, som enligt 32 § jaktlagen förpliktats
erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift. Skulle detta förfarande vinna
efterföljd, skulle konsekvenserna enligt förbundets mening bliva betänkliga.

217

Under åberopande av det ovan anförda hemställde förbundet, att J. O.
måtte taga under övervägande, huru berörda bestämmelse rätteligen borde
tolkas, samt göra de uttalanden, som funnes erforderliga för åstadkommande
av en riktig och enhetlig rättstillämpning.

Sedan jag i anledning av innehållet i jägareförbundets skrivelse anmodat
Ö. Ä. och länsstyrelserna i riket att inkomma med upplysningar rörande
de principer, som i de i skrivelsen omförmälda hänseendena tillämpades av
Ö. Ä. eller, såvitt angick länen, inom dessa enligt vad länsstyrelserna kunde
ha sig bekant, inkommo Ö. Ä. och länsstyrelserna efter verkställda utredningar
med utlåtanden.

Ö. Ä. åberopade i sitt svar å remissen innehållet i en av poliskamreraren
i Stockholm Hans Fogelberg upprättad promemoria, däri bland annat anfördes:
Fogelberg hade i nu förevarande spörsmål den uppfattningen att
utdömandet av jaktvårdsavgift vore en särskild straffpåföljd för den jakt,
som utövats utan erlagd jaktvårdsavgift. Det hade därför icke vid indrivning
av utdömd jaktvårdsavgift i Stockholm förekommit att, när sådan avgift
erlagts, jaktkort utfärdats. Det kvitto, som utfärdats, hade varit vanligt
s. k. indrivningskvitto, alltså kvitto av samma typ som användes i all
poliskamrerarens indrivningsverksamhet. Redovisningsföreskrifterna syntes
ej heller giva anledning till antagande att jaktkort skulle utfärdas, när
utdömd jaktvårdsavgift erlagts. Utdömd jaktvårdsavgift upptoges och redovisades
i poliskamrerarens månadsräkning. De jaktvårdsavgifter, som
poliskamreraren enligt 32 § jaktlagen uppbure, redovisades däremot i särskild
räkenskap direkt till statskontoret.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Hallands,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län meddelade i sina
svar, att inom respektive län tillämpades den principen, att jaktkort respektive
jaktpass icke utfärdades i samband med erläggande av högsta fastställda
avgift, som utdömts enligt 32 § jaktlagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänförde sig till ett av t. f. landsfogden
Sven Wannstedt avgivet yttrande av följande innehåll: I ärendet hade
yttranden inhämtats från samtliga landsfiskaler i länet. Det hade därvid
upplysts, att ifrågavarande bestämmelser inom samtliga landsfiskalsdistrikt
tillämpats i överensstämmelse med den uppfattning, som hävdats av jägareförbundet.
Sålunda hade icke i något fall den som av domstol förpliktats
erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift vid erläggandet av denna erhållit
jaktkort. I fråga om jaktpass hade förhållandet varit enahanda. Däremot
hade det, enligt uppgift av landsfiskalen i Haninge distrikt, förekommit att
Södertörns domsagas häradsrätt vid utdömande av jaktvårdsavgift föreskrivit,
att från det utdömda beloppet finge avräknas vad den dömde kunde
ha erlagt i jaktvårdsavgift under ifrågavarande jaktår. Om sålunda den
dömde efter påtalade förseelsen men före utslaget hade löst jaktkort, skulle
den därvid erlagda avgiften frånräknas det utdömda beloppet, vilket sa -

218

lunda ej alls kunde indrivas om den dömde löst rikskort. Landsfiskalen hade
även ifrågasatt, huruvida icke på grund av formuleringen av häradsrättens
utslag förhållandet bleve detsamma, därest jaktvårdsavgiften erlades efter
utslaget men före indrivningen. För egen del anslöte Wannstedt sig till
jägareförbundets tolkning av ifrågavarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde: Ifrågavarande bestämmelser hade
i förekommande fall tolkats så, att den som enligt 32 § jaktlagen förpliktats
erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass icke
utbekommit jaktkort eller jaktpass, när den utdömda avgiften sedermera
erlagts. Ej heller hade lösenbelopp, som den dömde efter förseelsens begående
frivilligt erlagt för att utfå jaktkort eller jaktpass, avräknats å den avgift
han dömts att betala. I ett fall hade emellertid förekommit, att Uppsala
läns norra domsagas häradsrätt genom utslag den 10 februari 1942 förpliktat
en svarande att utgiva högsta fastställda jaktvårdsavgift med 25
kronor men samtidigt förklarat, att svaranden finge avräkna vad han visat
sig redan ha erlagt i sådan avgift för jaktåret 1941—1942. I detta fall hade
vederbörande landsfiskal uttagit endast 22 kronor, enär svaranden erlagt
avgift för sockenkort innan domstolens utslag meddelats.

Länsstyrelsen i Östergötlands län överlämnade och åberopade yttranden
från samtliga magistrater och landsfiskaler i länet, vilka, i den mån de haft
att taga ställning till ifrågavarande spörsmål, enligt de avgivna yttrandena
med två undantag betraktat utdömd jaktvårdsavgift såsom ett särskilt
straff och förty ej utfärdat jaktkort. Landsfiskalen i Hällestads distrikt upplyste,
att det något av de första åren efter jakt vårdsavgiftens införande
verkligen i ett eller två fall hänt, att den som förpliktats utgiva högsta
jaktvårdsavgift erhållit ett rikskort å 25 kronor såsom kvitto på avgiften,
men att från och med år 1940 strängt tillämpats de av jägareförbundet
förordade principerna. Landsfiskalen i Kisa distrikt uppgav, att i två fall
under åren 1941 och 1942 åtalad person, som förpliktats erlägga högsta
fastställda jaktvårdsavgift, erhållit rikskort i samband med erläggandet av
den utdömda jaktvårdsavgiften men att därefter i distriktet följts den principen
att i dylikt fall den dömde icke erhållit jaktkort.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anförde: Sedan hovrättsutslaget den 19
december 1941 kommit till landsfiskalens i Långaryds distrikt kännedom,
hade inom detta landsfiskalsdistrikt tillämpats de grunder, som angivits i
nämnda utslag. Inom Mariannelunds landsfiskalsdistrikt hade under åren
1942—1944 sex personer förpliktats utgiva högsta jaktvårdsavgift. I de tre
första fallen hade rikskort utfärdats för de dömda, sedan de erlagt sagda
avgift, varemot sa icke skett i de tre senare fallen. Med ovan angivna
undantag hade inom länet tillämpats de principer, som kommit till uttryck
i jägareförbundets skrivelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län meddelade i det. avgivna utlåtandet, att
jaktkort icke i länet utfärdades i samband med uttagandet av jaktvårds -

219

avgift, som åtalad förpliktats utgiva. Av ett av länsstyrelsen bifogat yttrande
från dåvarande häradshövdingen i Östra och Medelsta domsaga Carl
Söderström framgick, att denne i förevarande spörsmål hyste den uppfattningen,
att det utöver bötesstraff enligt 32 § jaktlagen utdömda beloppet
vore att betrakta såsom jaktvårdsavgift och icke, såsom jägareförbundet
gjorde gällande, vore en extra straffavgift vid sidan av jaktvårdsavgiften.
Söderström anförde: Stadgandet i 32 § jaktlagen utsade blott, att om någon
jagade utan att förut ha erlagt jaktvårdsavgift, så tillkomme såsom straffpåföljd
utöver bötesstraffet att han förlorade den valrätt i avseende på
jakt vårdsa vgiftens storlek, som jaktstadgan eljest tillerkände honom, och
att avgiften fixerades till visst belopp, det högsta fastställda. För att få
fram den tolkning av lagrummet, som jägareförbundet hävdade, nödgades
man antaga, att uttrycket ”erlägga jaktvårdsavgift”, som i 32 § första
stycket jaktlagen förekomme på två ställen, icke hade samma innebörd
på båda ställena. Om lagstiftaren velat ha fram en föreskrift av det innehåll,
som jägareförbundet ansåge vara det nuvarande stadgandets, borde

densamma ha utformats ungefär sålunda: ”straffes med böter---och

varde tillika ålagd att utgiva ett belopp, svarande mot den högsta fastställda
jaktvårdsavgiften.” Det torde för övrigt böra bemärkas, att stadgandet
enligt sin ordalydelse strängt taget icke ålade domstolen att utdöma
den ifrågavarande avgiften. Kunde vederbörande före utslaget styrka, att
prestationen vore fullgjord, borde alltså något domstolens förordnande i
denna del ej komma i fråga. Jägareförbundet funne konsekvenserna av den
tolkning, som Söderström ansåge närmast ansluta sig till lagens ordalydelse,
bliva betänkliga. Men fråga vore, om icke förbundets tolkning gåve anledning
till ett liknande omdöme. Om en person beginge en förseelse mot 32 §,
bleve han härför dömd till böter och förpliktades utgiva 25 kronor i jaktvårdsavgift;
beginge han sedan under nästfoljande jaktår återigen en sådan
förseelse, bleve han efter nytt åtal dömd jämväl i detta fall till böter och
att utgiva jaktvårdsavgift med 25 kronor. Men om den första förseelsen av
någon anledning komrne under åtal först i samband med den senare förseelsen,
så bleve resultatet, med tillämpning av förbundets tolkning, att vederbörande,
förutom att böter ådömdes honom, förpliktades utgiva allenast
25 kronor i ”jaktvårdsavgift”. Om åtalet i det senare fallet av någon anledning
icke hunne avgöras, förrän det tredje jaktåret inträdde, och den
tilltalade åtalades för ännu en förseelse, bleve resultatet, vad ”jaktvårdsavgiften”
anginge, alltjämt detsamma. Förklarades målet av någon anledning
vilande, bleve det ändå värre. Man skulle nästan kunna säga, att med
förbundets tolkning ett åtal skulle medföra en statsgaranti för vederbörande
att under tiden från det åtalet anhängiggjorts till dess målet avgjorts få
jaga utan erläggande av jaktvårdsavgift. Naturligtvis kunde en viss justering
av resultatet åstadkommas vid bötessatsens avvägande. Men det torde
dock kunna ifrågasättas, om lagstiftaren kunde ha avsett, att stadgandet

220

skulle tillämpas så, som förbundet ville göra gällande. Ett visst stöd för
Söderströms uppfattning syntes man även kunna söka i det förhållandet,
att något stadgande om fördelningen av ett sålunda utdömt belopp icke
ansetts nödigt i 36 § jaktlagen. Ett stadgande motsvarande nu ifrågavarande
föreskrift återfunnes i 9 § kungl. förordningen den 17 maj 1923 om skatt
för hundar. Såvitt Söderström hade sig bekant, torde detta lagrum ha tilllämpats
så, att vederbörandes skatteplikt ansetts fullgjord i och med gäldandet
av den såsom extra straffpåföljd för underlåten anmälan av hund
till beskattning stadgade dubbla hundskatten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anförde, med överlämnande av yttranden
från magistrater och landsfiskaler i länet, följande: Av de avgivna
yttrandena syntes framgå, att vederbörande, på ett par undantag när,
hyste den meningen att erläggandet av högsta fastställda jakt vårdsavgift
eller avgift för jaktpass, som omförmäldes i 32 § jaktlagen, icke vore av
beskaffenhet att böra föranleda utfärdandet av jaktkort eller jaktpass. Något
sådant utfärdande hade enligt vad länsstyrelsen inhämtat icke heller
förekommit inom länet, med undantag av att landsfiskalen i Simrishamns
distrikt vid ett tillfälle vidtagit sådan åtgärd, vilken han dock strax rättat.
I fråga om avräknande av erlagd jaktvårdsavgift å utdömd straffavgift
syntes dylikt ha ägt rum endast i ett fall, nämligen då vederbörande domstol
— Gärds och Albo domsagas häradsrätt — den 17 februari 1945 dömt
en person att för jakt utan innehav av jaktkort utgiva, förutom böter, jaktvårdsavgift
med 25 kronor med rätt att därifrån avdraga den jaktvårdsavgift,
han erlagt för visst år.

Beträffande de av länsstyrelsen åsyftade undantagen framgick av yttrandena,
att landsfiskalerna i Örkelljunga, Ängelholms och Simrishamns
distrikt uttalat sig för att den princip, som kommit till uttryck i hovrättsutslaget,
borde vinna tillämpning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län överlämnade och åberopade såsom svar å
remissen infordrade yttranden från magistrater och landsfiskaler i länet.
I de avgivna yttrandena meddelades, med två undantag, att i den mån
ifragavarande spörsmål varit föremål för myndigheternas ställningstagande
utdömd jakt vårdsavgift uttagits utan att jaktkort utfärdats eller avdrag
medgivits för redan erlagd jaktvårdsavgift samt att vederbörande myndigheter
ansåge den av jägareförbundet hävdade tolkningen av 32 § jaktlagen
vara den riktiga. Landsfiskalen i Klågerups distrikt meddelade i sitt yttrande,
att Torna och Bara domsagas häradsrätt den 12 oktober 1942 dömt en
person för det han jagat utan att inneha vederbörligt jaktkort till böter
samt utgivande av jaktvårdsavgift 25 kronor, å vilket belopp han dock
ägde avräkna den avgift han hade att erlägga vid utbekommandet av jaktkort,
samt att till den dömde därefter utlämnats jaktkort för rätt till jakt
inom tre kommuner. Magistraten i Ystad förklarade sig vilja, ehuru med

221

tvekan, som sin uppfattning uttala, att hovrättens för Övre Norrland tolkning
förefölle riktig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförde, att enligt vad infordrade
yttranden utvisade endast inom ett landsfiskalsdistrikt i länet, nämligen
Tanums distrikt, förekommit, att jaktkort utfärdats för person, som enligt
32 § jaktlagen förpliktats erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift. Därjämte
hade landsfiskalen-utmätningsmannen i Mölndals distrikt såsom sin
mening uttalat, att skyldighet att utlämna sådant kort borde anses föreligga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde följande: I cirkulär till länets landsfiskaler
och magistrater den 20 juli 1940 hade länsstyrelsen föreskrivit, att
där person, som fällts till ansvar för förseelse mot 26 § jaktlagen, tillika
ålagts utgiva högsta jaktvårdsavgift, jaktkort litt. A (rikskort) skulle utfärdas,
varjämte meddelats vissa föreskrifter angående redovisningen. Genom
nytt cirkulär den 29 juni 1943 hade emellertid länsstyrelsen med upphävande
av dessa föreskrifter meddelat, att jaktkort i dylika fall icke längre
skulle utfärdas. Genom förfrågan hos landsfiskaler och magistrater inom
länet hade länsstyrelsen inhämtat, att jaktkort numera i regel icke torde
utfärdas, då jaktvårdsavgift utdömts för ovannämnda förseelser. Det i
jägareförbundets skrivelse omnämnda fallet syntes avse ett av landsfiskalen
i Horreds distrikt den 23 februari 1945 utfärdat jaktkort. Detta hade emellertid
utfärdats av förbiseende, och så snart misstaget upptäckts, hade kortet
återkallats. Enligt länsstyrelsens förmenande borde i de fall, varom nu
vore fråga, jaktkort icke utfärdas. Ej heller borde vederbörande äga räkna
sig till godo redan erlagd jaktvårdsavgift.

Av de vid länsstyrelsens utlåtande fogade yttrandena framgick bland
annat följande. Landsfiskalen i Dals-Eds distrikt uppgav, att inom distriktet
utfärdats rikskort för personer, som enligt 32 § jaktlagen förpliktats erlägga
högsta fastställda jaktvårdsavgift. Landsfiskalen i Sundals distrikt
förklarade, att han följt direktiven i länsstyrelsens ovannämnda två cirkulär
men att enligt hans åsikt en person, som dömts att erlägga högsta jaktvårdsavgift,
också borde erhålla jaktkort för löpande jaktår, då ju de ådömda
böterna skulle utgöra straff för brottet och skyldigheten att erlägga
högsta jaktvårdsavgift en påminnelse om att jaktkort erfordrades. Landsfiskalen
i Ale distrikt framhöll att, därest en bland bötesredogörarna allmänt
rådande uppfattning att person, som förutom bötesstraff ålagts att
erlägga jaktvårdsavgift, ägde att som kvitto å jaktvårdsbeloppet utbekomma
rikskort vore felaktig, det syntes vara angeläget, att bötesredogörarnas
uppmärksamhet fästes på saken. Landsfiskalen i Svenljunga distrikt uppgav,
att han i fall av ifrågavarande beskaffenhet ur redovisningssynpunkt
utfärdat jaktkort men icke utlämnat dem till vederbörande utan använt
dem som verifikationer.

222

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppgav, att, i den mån vederbörande myndigheter
i länet haft att taga ställning till här ifrågavarande spörsmål, jaktkort
eller jaktpass icke utfärdats. Utan att i domstolsutslag så föreskrivits
avräknades icke belopp, som den dömde efter förseelsens begående frivilligt
erlagt för att utfå jaktkort, från den avgift denne ålagts att betala. Det hade
emellertid på grund av hovrättsutslaget den 19 december 1941 åtminstone
i ett fall hänt, att domstol förpliktat den dömde att för visst jaktår erlägga
högsta fastställda jaktvårdsavgift ”med avdrag för 10 kronor”, som han inbetalt
före utslagets avkunnande.

Länsstyrelsen i Värmlands län anförde, att det vid något enstaka tillfälle
strax efter ikraftträdandet av 1938 års jaktlagstiftning torde ha hänt, att
jaktkort utfärdats för person, som av domstol ålagts utgiva högsta fastställda
jaktvårdsavgift, men eljest syntes denna avgift allmänt ha betraktats
såsom en ytterligare påföljd utöver bötesstraffet. Efter det länsstyrelsen
mottagit en cirkulärskrivelse från riksräkanskapsverket i ämnet av den 17
juni 1943 hade praxis enstämmigt gått i denna riktning.

Omförmälda cirkulärskrivelse innehöll, att riksräkenskapsverket på förekommen
anledning ville erinra, att utdömd jaktvårdsavgift omedelbart
skulle uppdebiteras i uppbördsredogörelsen å jaktvårdsfonden, så snart
saköreslängd eller bötesbeslut kommit redogöraren tillhanda, men att jaktkort
i sådant fall givetvis icke skulle utfärdas.

Enligt ett vid länsstyrelsens svar fogat yttrande av landsfiskalen i Filipstads
distrikt hade denne bland annat anfört: Vilket tillvägagångssätt som
vore det riktiga, syntes ej vara så lätt att avgöra. Det torde nog ligga nära
till hands att antaga, att lagstiftaren tänkt sig att ett tvångsvis utdömande
av jakt vårdsavgiften ej skulle utesluta möjligheten att tillgodoräkna den
dömde den rätt till jakt, som i normala fall följde på erläggande av jaktvårdsavgift.
För den förseelse, som konstituerat domstolens beslut, utginge
ju särskilt straff. Därest ett tillgodoräknande av jaktvårdsavgiften ej finge
ske, följde därför en skärpning av straffet som saknade motstycke i de övriga
av jaktlagens straffbestämmelser. Det syntes ej saknas fog för att i
stället anse domstolens åläggande i fråga om utgivande av jaktvårdsavgiften
såsom ett fastställande av svarandens skyldighet att erlägga avgiften samt
ett möjliggörande av dess uttagande på exekutiv väg. Bestämmelser, i viss
mån analoga med stadgandet i 32 § jaktlagen, funnes bland annat i hundskatteförordningen
i fråga om åläggande att utgiva hundskatt. Beträffande
dylikt åläggande torde det väl ej råda något tvivel om att en person, som
av domstol förpliktats att utgiva hundskatt för visst år och därefter erlade
skatten, därigenom förvärvade sig rätt att inneha hunden den del som
återstode av ifrågavarande år utan att erlägga ytterligare skatt för hunden.

Länsstyrelsen i Örebro län anförde: Av det övervägande antalet från magistrater
och landsfiskaler i länet infordrade yttranden hade framgått dels
att den, som dömts att utgiva jaktvårdsavgift, icke ansåges berättigad att

223

i och med betalandet av nämnda avgift utbekomma jaktkort och dels att
tidigare erlagd jaktvårdsavgift ansåges icke böra avräknas på den utdömda
avgiften. En motsatt uppfattning hade hävdats endast av magistraten i
Nora stad, där dock icke något ärende av ifrågavarande slag förekommit.
Vidare hade landsfiskalen i Hällefors distrikt meddelat, att två fall förekommit,
då vederbörande häradsrätt förordnat, att redan erlagd jaktvårdsavgift
skulle avräknas å den utdömda avgiften. Enligt länsstyrelsens mening
torde det med hänsyn till bestämmelserna om redovisning av jaktvårdsavgifter
icke vara möjligt för vederbörande redogörare att utan särskilt av
domstol därom meddelat beslut utfärda jaktkort, då utdömd jaktvårdsavgift
inbetalades.

Länsstyrelsen i Västmanlands län meddelade, att inom länet icke i något
fall utfärdats jaktkort eller jaktpass för person, som av domstol ålagts erlägga
högsta fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass, utan hade
skyldigheten därutinnan ansetts som en straffpåföljd. Därjämte uppgav
länsstyrelsen, att en domstol inom länet, som tidigare dömt ut hela jaktvårdsavgiften
25 kronor, vid ett tillfälle under år 1944 utdömt allenast 22
kronor, sedan den tilltalade styrkt att han löst jaktkort efter det han ertappats.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anförde: Till svar å en rundskrivelse till
landsfiskalerna i länet hade fem av dessa upplyst, att ifrågavarande spörsmål
icke varit föremål för övervägande. Tre landsfiskaler hade förklarat,
att spörsmålet icke varit föremål för övervägande eller beslut, men att de
vore benägna att tolka bestämmelserna så, att vederbörande finge anses
skyldig att utöver straffavgiften erlägga fastställd jaktvårdsavgift respektive
avgift för jaktpass, därest jaktkort eller jaktpass önskades. Två landsfiskaler,
som i sin praktik allenast haft fall där straffavgift utdömts utan att
frågan om lösande av jaktkort respektive jaktpass blivit aktuell, hade uttalat,
att erläggandet av högsta fastställda jaktvårdsavgift enligt deras mening
borde innefatta jämväl rätt för vederbörande att utan ytterligare avgift
utbekomma jaktkort respektive jaktpass. Av sex landsfiskaler, som
också i sin praktik allenast haft fall där högsta jaktvårdsavgift utdömts
utan att den dömde därefter ifrågasatt att få lösa jaktkort eller jaktpass,
ansåge fem den dömde i förekommande fall skyldig att utöver straffavgiften
erlägga jämväl stadgad avgift för jaktkort respektive jaktpass, bland annat
med hänsyn till svårigheten att eljest kunna redovisa jaktkorten och jaktpassen.
Den återstående landsfiskalen toge icke ställning till huvudfrågan
men relaterade ett fall, diir vederbörande häradsrätt — sedan landsfiskalen
anmält att en för brott mot ifrågavarande lagrum åtalad person före målets
handläggning löst länskort och landsfiskalen ifrågasatt, huruvida svaranden
kunde tillgodoräknas avgiften härför vid utdömandet av högsta avgift för
jaktkort — utdömt högsta avgiften, 25 kronor, utan att medgiva svaranden
sådant tillgodoriiknande. Tvä landsfiskaler hade meddelat, att de i aktuella

224

fall givit lagrummet den snävare tolkning, som hävdats i det nyss relaterade
fallet. För egen del anslöte länsstyrelsen sig till de två sist omförmälda
landsfiskalernas uppfattning i denna fråga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län meddelade, att inom Norra Hälsinglands
domsaga hade den dömde i de fall, då jaktvårdsavgift frivilligt erlagts före
domstolsbeslutet, av domstolen tillgodoräknats den erlagda avgiften. I
övriga fall hade vederbörande vid erläggande av utdömd avgift ej erhållit
jaktkort eller jaktpass och ej heller tillgodoräknats eventuellt tidigare frivilligt
erlagd avgift.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde: Under första tiden efter ikraftträdandet
av den nu gällande jaktlagen hade i något enstaka fall förekommit,
att vederbörande landsfiskal av misstag utfärdat jaktkort vid indrivning
av utdömd jaktvårdsavgift, men numera förekomme detta icke. I fråga
om underrätternas praxis i det av jägareförbundet påtalade avseendet hade
länsstyrelsen under hand från vederbörande häradshövdingar erhållit den
upplysningen, att, såvitt dessa kunde erinra sig, något avräknande av erlagd
jaktvårdsavgift icke förekommit inom domsagorna i länet vid utdömande
av högsta jaktvårdsavgift enligt 32 § jaktlagen. Häradshövdingen i Gällivare
domsaga hade dock icke ställt sig helt främmande till tanken på ett sådant
avräknande.

I 26 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att den som vill
utöva jakt å annan mark än den han äger eller till vilken han har i 7 § omförmäld
brukningsrätt skall, med vissa undantag, vara pliktig att erlägga
jaktvårdsavgift. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),
vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande
av jaktvården inom riket.

I 27 § samma lag förordnas, att å utrikes ort bosatt person icke, utom i
vissa undantagsfall, får inom riket idka jakt, med mindre han är försedd
med ett för honom utfärdat jaktpass.

Enligt 44 § kungl. jaktstadgan den 3 juni 1938 erlägges jaktvårdsavgift
för helt jaktår (den 1 juli — den 30 juni) eller del därav med för jakt inom
högst tre till varandra gränsande kommuner, oavsett om de äro belägna i
samma län eller icke, 3 kronor, för jakt inom visst län 10 kronor och för
jakt inom riket i dess helhet 25 kronor. Till avgiftsbetalaren utfärdas särskilt
jaktkort.

Jaktpass gäller enligt samma paragraf för riket i dess helhet och avgiften
för passet utgör för helt jaktår 100 kronor och eljest 10 kronor för varje
period av två på varandra följande dagar, som passet omfattar.

I 32 § första stycket ovannämnda lag heter det, att om någon, som enligt
bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att erlägga jaktvårdsavgift
eller utlösa jaktpass, idkar jakt utan att hava fullgjort vad sålunda åligger

225

honom, straffes med böter från och med 10 till och med 300 kronor och
vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jakt vårdsa vgift eller avgift
för jaktpass.

Beträffande tillkomsten av detta lagrum må erinras följande.

I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 23 december 1909 avgivet
betänkande rörande revision av jaktlagstiftningen framlades förslag till
lag om rätt till jakt. Enligt 24 § i detta förslag ägde med vissa undantag
utländsk undersåte ej inom riket idka jakt eller fångst eller däri deltaga
med mindre han vore försedd med för honom personligen utfärdat jaktpass,
vilket skulle meddelas av den myndighet och mot den avgift Konungen
bestämde. Jaktpass skulle ej få utfärdas för bland andra den som under
de senast förflutna fem åren här i riket blivit beträdd med att jaga utan
jaktpass, där sådant varit erforderligt. I 25 § föreskrevs, att om någon
överträdde det i 24 § stadgade förbudet, skulle han vara pliktig erlägga den
högsta för jaktpass fastställda avgift och finge jaktpass icke utfärdas för
honom under tid som i 24 § sades.

Sedan ovanberörda lagförslag omarbetats, varvid bland annat 27 §, motsvarande
25 § i sakkunnigförslaget, erhållit sådan lydelse att överträdelse
av det i 24 § stadgade förbudet skulle straffas med böter från och med 5 till
och med 100 kronor och dessutom medföra skyldighet att erlägga ”den
högsta för jaktpass fastställda avgift”, remitterades förslaget till lagrådet
för utlåtande.

Vid förslagets föredragning i lagrådet yttrade en ledamot av lagrådet
vid 27 § följande: Den i 27 § föreslagna skyldigheten att erlägga jaktpassavgift,
vilken icke förbundits med rättigheten att utfå jaktpass, vore fördenskull,
ehuru till formen angiven såsom en civil påföljd av brottet, dock
att anse såsom ett straff, som endast i det avseendet skilde sig från själva
bötesstraffet, att förvandling därav ej kunde äga rum. Avgiften torde ock
näppeligen, på sätt de sakkunniga syntes ha antagit, kunna av domstol utdömas
i annan än den för brottmål stadgade ordning. Det torde vid sådant
förhållande icke vara riktigt att, såsom förslaget innehölle, låta storleken
av avgiften vara beroende på vad i administrativ ordning kunde bliva bestämt
angående jaktpassavgift i allmänhet. Särskilt förefölle detta betänkligt
med hänsyn därtill att, då det i förslaget omförmälda jaktpasstvånget
vore en nyhet inom vår jaktlagstiftning och detsamma skulle införas allenast
för de jämförelsevis få fall, då utlänningar här bedreve jakt, det kunde
antagas vara avsett att, för att stadgandet om jaktpass skulle bliva av
verklig betydelse, jaktpassavgiften eller, därest denna på ett eller annat sätt
graderades, dess maximum skulle bestämmas ganska högt. Det vore att
befara, att härigenom påföljderna av olovlig jakt stundom skulle bliva
omåttligt stränga. Synnerligen obilliga skulle dessa påföljder kunna te sig,
då fråga vore om olovligt tillvaratagande av fallvilt, något som enligt förslagets
ståndpunkt skulle anses såsom olovlig jakt. Ledamoten hemställde

15 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till l0/t9 ars riksdag.

226

därför att, så framt icke alla stadganden angående jaktpassavgift ansåges
kunna utgå ur förslaget, ifrågavarande bestämmelse måtte utbytas mot ett
stadgande, som uttryckligen angåve beloppet av den jaktpassavgift, vilken
i förevarande fall skulle drabba den skyldige, eller den latitud, inom vilken
sådan avgift finge utdömas.

Efter ytterligare omarbetning framlades förslaget till lag om rätt till
jakt i proposition nr 98 till 1912 års riksdag. I det nya förslaget voro bestämmelserna
i 24 § av det remitterade förslaget intagna i 21 § samt bestämmelserna
i 27 § av det remitterade förslaget intagna i 24 §. Vid propositionens
avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet beträffande
sistnämnda lagrum följande: Då, på sätt en av lagrådets ledamöter vid 27 §
av det remitterade förslaget framhållit, det remitterade förslagets bestämmelser
om påföljderna för underlåtenhet att lösa jaktpass — böter och skyldighet
att utgiva högsta jaktpassavgift — under vissa förhållanden komme
att te sig obilliga, hade nu ifrågavarande paragraf ändrats därhän, att skyldigheten
att lösa jaktpass inskränkts till att avse allenast jakt med skjutgevär.
Med denna begränsning torde ock syftet med jaktpasstvång för utlänning
vara behörigen tillgodosett.

Sedan propositionen i förevarande delar antagits i oförändrat skick av
riksdagen, utfärdades den 8 november 1912 lag om rätt till jakt.

1912 års jaktlag gällde till den 1 juli 1938, då lagen den 3 juni 1938 trädde
i kraft, dock att vad denna lag innehöll om skyldighet att för rätten att
utöva jakt hava erlagt jaktvårdsavgift ej skulle tillämpas förrän från och
med den 1 maj 1939. Sistnämnda lag är grundad på ett av särskilt tillkallad
utredningsman den 30 september 1936 framlagt betänkande med förslag
rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU 1936: 38). I det i betänkandet upptagna
förslaget till lag om rätt till jakt voro de ovan återgivna bestämmelserna
i 32 § första stycket upptagna i 31 §. Beträffande detta lagrum anförde
utredningsmannen i motiven allenast, att paragrafen överensstämde med
24 § i 1912 års jaktlag med de ändringar, som betingades av förslagets bestämmelser
om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift samt innehava och
uppvisa jaktkort ävensom av vidtagen revision av bötesskalorna.

I proposition nr 46 till 1938 års riksdag framlades förslaget till lag om
rätt till jakt, däri omförmälda bestämmelser upptogos i 32 § första stycket.
Propositionen innehöll icke några vidare uttalanden till ledning för tolkningen
av ifrågavarande stadgande. Såvitt angår förevarande delar antogs
propositionen av riksdagen i oförändrat skick.

Av förarbetena till ifrågavarande stadgande i 32 § i gällande lag om rätt
till jakt synes mig närmast framgå, att det varit lagstiftarnas avsikt att
åläggande jämlikt nämnda stadgande att utgiva högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass skulle vara att anse såsom en extra
straffpåföljd utöver bötesstraffet. Därav synes mig också följa, att fullgörandet
av ett dylikt åläggande icke kan berättiga den dömde att erhålla

227

jaktkort eller jaktpass. Något avdrag för redan frivilligt erlagda avgifter
synes vid sådant förhållande ej heller kunna komma i fråga vid den utdömda
avgiftens erläggande.

Såsom av de inkomna yttrandena från länsstyrelserna framgår torde bestämmelserna
i fråga till en början också i allmänhet ha tolkats på angivna
sätt. Sedan hovrätten för Övre Norrland emellertid i sitt ovan omförmälda
utslag den 19 december 1941 givit uttryck åt en annan mening, har praxis
blivit mera vacklande. I det hovrättens prövning underställda målet hade
förekommit följande. Allmän åklagare hade instämt tre personer E. E., S. E.
och E. P. till Vilhelmina tingslags häradsrätt med yrkande om ansvar för
olovlig jakt den 8 september 1940. Åklagaren hade vidare påstått ansvar å
dem för det de utan att ha erlagt stadgad jaktvårdsavgift jagat å andras
jaktmarker, E. E. och E. P. under jaktåret 1940—1941 samt S. E. före den
8 oktober 1940, vilken dag han löst jaktkort å 3 kronor. Häradsrätten hade
i utslag den 19 maj 1941 dömt de tilltalade jämlikt 20 § och 33 § tredje stycket
lagen om rätt till jakt att böta envar 30 kronor men lämnat yrkandet
om åläggande för dem att utgiva jaktvårdsavgift utan avseende. Efter besvär
av åklagaren hade hovrätten i sitt ovannämnda utslag, med ändring av
häradsrättens utslag, dömt E. E., S. E. och E.P. jämlikt 28 § första stycket
lagen om rätt till jakt, 28 § 1 mom. första stycket jaktstadgan samt
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ävensom 32 § första stycket lagen om rätt till
jakt att utgiva E. E. och E. P. vardera 30 dagsböter om 2 kronor samt S. E.
30 dagsböter om 3 kronor. Därjämte hade hovrätten förpliktat envar av de
dömda att för jaktåret den 1 juli 1940—den 30 juni 1941 erlägga högsta
fastställda jaktvårdsavgift, 25 kronor, därvid dock envar av dem ägde tillgodoräkna
sig den jaktvårdsavgift för samma jaktår, som han redan kunde
ha erlagt.

Vid mina under de sista åren företagna inspektioner har jag påträffat
fall, då häradsrätt på enahanda sätt låtit den dömde tillgodoräkna sig redan
erlagd jaktvårdsavgift.

Den uppfattning, som kommit till uttryck i berörda hovrättsutslag och
därefter på sina håll vunnit efterföljd i underrättsdomar, synes, i enlighet
med vad jag ovan anfört, näppeligen kunna anses överensstämmande med
lagstiftarnas mening med stadgandet i 32 § jaktlagen. Under alla omständigheter
synes det mig angeläget, att rättspraxis i förevarande hänseende
vinner enhetlighet och stadga. Åläggande av ifrågavarande slag torde ej så
ofta komma under överrätts prövning att det kan förväntas, att den tolkning,
som dock i allmänhet ännu torde vara den mest tillämpade i förevarande
hänseende, kan vinna stöd i andra överrättsutslag. Erinras må att
det spörsmål, varom här närmast är fråga, i de flesta fall blir föremål för
prövning av magistrater och landsfiskaler. Givet är emellertid, att ett utslag
av sådant innehåll som ovannämnda hovrättsutslags icke blott blir
bindande för vederbörande indrivningsmyndighet, som har att uppbära den

228

utdömda avgiften, utan även kommer att tjäna till ledning för bedömande
på andra håll av samma spörsmål och frågan om utfärdandet eller icke av
jaktkort och jaktpass. Jag vill därför ifrågasätta, om icke för ernående av
en riktig och enhetlig tolkning av ifrågavarande bestämmelser ett förtydligande
av desamma bör ske genom lagändring i den riktning jag ovan angivit
såsom lagstiftarnas mening med stadgandet i fråga.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan omförmälda spörsmål
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

6. Framställning angående ändring av bestämmelserna i 60 §
utsökningslagen om delgivning i vissa fall av
underrättelse om sökt utmätning.

Den 1 december 1948 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt 59 § utsökningslagen äger utmätningsman, om gäldenär ej är tillstädes
då utmätningsmannen infinner sig för att verkställa utmätning för
fordran på grund av dom eller utslag, verkställa förrättningen, på sätt i
lagrummet närmare angives, utan hinder av gäldenärens frånvaro, därest
underrättelse om att utmätning för fordringen är sökt blivit efter ty i 60 §
sägs meddelad eller anledning är att gäldenären håller sig undan eller rest
bort förty att han väntar utmätning.

I 60 § första stycket samma lag stadgas, att underrättelse, varom i 59 §
sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären genom utmätningsman.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist
sökt, ej kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad
hans make eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr;
vare det ock gillt.

I enlighet med innehållet i dessa lagrum torde i regel utmätningsman, sedan
ansökan om utmätning gjorts hos honom, därom skriftligen underrätta
gäldenären, därvid denne på sina håll jämväl anmodas att inom viss tid
vid äventyr av utmätning till utmätningsmannen inbetala fordringsbeloppet.
I gäldenärens närvaro kan utmätning förrättas även utan att dylik
underrättelse meddelats. För att utmätning må kunna verkställas även i
gäldenärens frånvaro erfordras dock regelmässigt, att underrättelse om att
utmätning sökts delgivits gäldenären på sätt i 60 § utsökningslagen sägs.

I en till mig insänd skrift anhöll advokaten Harald von der Burg i Stockholm,
att jag måtte medverka till sådana ändringar i utsökningslagens
bestämmelser om gäldenärens underrättande om sökt utmätning och utmätningsmans
befogenhet att företaga den begärda förrättningen, att
gäldenären lämnades visst rådrum för betalning av gälden utan utmätnings
verkställande.

229

Sedan i anledning av innehållet i von der Burgs skrift förste stadsfogden
i Stockholm anmodats att hit inkomma med yttrande, avgav förste stadsfogden
friherre O. Beek-Friis yttrande, däri han till en början lämnade en
redogörelse för det i Stockholm tillämpade förfarandet vid utmätningsärendens
handläggning och yttrade sig i fråga om den av von der Burg gjorda
framställningen. I sitt yttrande förklarade sig Beck-Friis därefter vilja
väcka förslag om prövning av ett annat näraliggande spörsmål, nämligen
huruvida bestämmelsen om underrättelses anslående å gäldenärens husdörr
kunde anses vara i överensstämmelse med tidsandan. Härutinnan anförde
Beck-Friis: Under den tid han tjänstgjort som förste stadsfogde i Stockholm
hade den oftast förekommande anledningen till irritation varit underrättelsernas
anslående å husdörrarna. Beck-Friis kunde icke komma ifrån
en känsla av att anslåendet å en gäldenärs husdörr av en underrättelse om
sökt utmätning i många fall uppfattades såsom ett sätt att trakassera gäldenären,
att få honom att skämmas inför sina grannar och därigenom göra
honom ”mjuk”, så att han betalade, alltså såsom en form av personalexekution.
Många gånger hade Beck-Friis fått intrycket, att den omständigheten
att en gäldenär på grund av en utmätning bleve av med någon sin tillgång
bekymrade honom föga i jämförelse med det lidande, han ansåge sig ha fått
utstå genom att underrättelsen om den sökta utmätningen anslagits å hans
husdörr till allmänt beskådande av grannar och andra. Bestämmelsen om
underrättelsens anslående å husdörren härstammade möjligen från någon
tid, då brevlådor icke funnos och skriftliga meddelanden i adressatens bortovaro
därför måste fästas å husdörren, genom vilken adressaten förr eller
senare kunde beräknas komma att passera. Nu för tiden torde väl om icke
de allra flesta så dock en mycket stor del av hela antalet lägenheter i städerna
vara försedda med brevlådor. Skulle man icke kunna tänka sig, att
utmätningsmannens underrättelse i de fall, då brevlåda funnes, kunde av
utmätningsmannen eller hans biträde få stoppas i denna? Och vore det i de
fall, brevlåda icke funnes, nödvändigt, att underrättelsen ansloges till allmän
genomläsning? Skulle det icke möjligen kunna tänkas, att underrättelsen
kunde få nedstoppas i kuvert, som tillslötes, och därefter fästes vid dörren?
Även en sådan åtgärd kunde visserligen förorsaka obehag, eftersom
fästandet måste ske med utmätningsmannens sigill så att det framstode
såsom klart, att det icke finge rubbas av obehöriga, och blotta upptäckten
att en person fått ett brev från utmätningsmannen, vad detta nu än kunde
innehålla, i många fall torde vara tillräcklig att framkalla grannarnas skadeglädje.
Stoppades underrättelsen in i slutet kuvert, besparades gäldenären
emellertid det obehaget att grannarna finge veta, vilka skulder han hade.
Icke blott hiinsyn till gäldenärerna kunde andragas som skäl för att överväga
en ändring i bestämmelserna om underrättelsernas anslående å husdörrarna.
I en storstad som Stockholm, där det hos utmätningsmannen
förekommande gäldcniirsklientelet icke blott i mycket stor utstriick -

230

ning vore inneboende hos andra utan också ofta flyttade, där många människor
hade samma namn och där antalet lägenheter i ett hus ofta vore så
stort, att det vore omöjligt för värden eller portvakten att närmare hålla
reda på vilka personer som vore inneboende i de olika lägenheterna, funnes
vissa risker för att en utmätningsunderrättelse till en gäldenär, som av
borgenären uppgåves vara inneboende hos viss annan person, bleve anslagen
å dennes husdörr, oaktat gäldenären redan avflyttat eller kanske aldrig
någonsin varit inneboende där. På grund av den skyndsamhet, med vilken
utmätningsärendena — med hänsyn till gällande bestämmelser om utmätningsmannens
redovisningsskyldighet inom viss tid — måste företagas, syntes
det Beck-Friis omöjligt att helt undvika dylika missöden. Under den
tid Beck-Friis tjänstgjort som förste stadsfogde hade också flera fall inträffat,
där en underrättelse på grund av olyckliga omständigheter kommit att anslås
å en husdörr, oaktat gäldenären icke varit boende innanför denna dörr.
Med kännedom om den reaktion en utmätningsunderrättelses anslående
utlöste funne Beck-Friis det förklarligt, att lägenhetsinnehavarna i dessa
fall känt obehag av att underrättelsen anslagits å deras dörrar och gärna
velat i hårda ordalag förklara, vilket oerhört fel som begåtts och vilket
oerhört lidande som tillfogats dem genom underrättelsens anslående. Om
underrättelserna icke behövde anslås utan i stället kunde nedstoppas i brevlåda
eller i slutet kuvert fastas vid dörren, skulle dylika otrevliga situationer
kunna undvikas.

I ärendet avgåvo därefter på min begäran styrelserna för föreningen Sveriges
stadsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler utlåtanden, däri de
såvitt angår Beck-Friis’ framställning anförde följande.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfogdar: Det i städerna nu tillämpade
systemet för gäldenärens underrättande om sökt verkställighet hade visat
sig säkert, effektivt och praktiskt. Någon anledning till principiell ändring
av utsökningslagens bestämmelser därutinnan syntes därför enligt styrelsens
förmenande icke föreligga. I fråga om detalj bestämmelserna ville styrelsen
emellertid icke underlåta att framhålla, att föreskriften om underrättelsens
anslående å gäldenärens husdörr icke kunde anses stå i överensstämmelse
med tidsförhållandena. Bestämmelsen tillämpades med synnerlig
varsamhet och under iakttagande av all möjlig hänsyn till gäldenären samt
kornme till användning i relativt få fall. Innan anslag skedde verkställdes
jämväl en mycket noggrann undersökning. Gäldenären söktes för delgivningen
vid särskilda tillfällen och dagar. Därjämte undersöktes på mantalskontoret,
att gäldenären fortfarande vore mantalsskriven under uppgivna
adressen. Gäldenären efterfrågades i fastigheten hos dess ägare, vice värd
och i fastigheten boende personer. Först sedan kunskap sålunda vunnits,
att gäldenären vore där boende, skedde anslag. Med tillämpning av ett så
beskrivet förfarande kunde missöden undvikas. Ej heller hade, såvitt för
styrelsen vore känt, missöden i förevarande avseende inträffat i landsorten.

231

Det oaktat läte det sig icke förnekas, att ett anslående av underrättelsen
å dörren vore till sin natur anstötligt för gäldenären och motbjudande för
den, som vore tvungen att så förfara. Därest förhållandena ansåges böra,
utan avvaktan av en av riksdagen begärd allmän revision av utsökningslagen,
föranleda ändring av ifrågavarande bestämmelser, finge styrelsen
hemställa, att J. O. måtte vidtaga åtgärder för en sådan ändring av 60 §
utsökningslagen, att anslag av däri åsyftad underrättelse skulle ske genom
dess nedläggande i brevlåda, om sådan funnes, men eljest genom dess anbringande
utan sigill å dörren i tillslutet, med adressatuppgift försett konvolut.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler: För den av förste stadsfogden
i Stockholm ifrågasatta ändringen av stadgandet om underrättelses
anslående å gäldenärens husdörr funnes otvivelaktigt fog. Att ersätta nuvarande
bestämmelser med en föreskrift att underrättelsen som regel borde
nedläggas i brevlåda, därest sådan funnes, syntes dock icke lämpligt. Däremot
förefölle det rimligt, att underrättelsen skyddades mot insyn från
obehöriga, exempelvis genom att den avlämnades i slutet kuvert, försett
med påskrift om gäldenärens namn och adress, samt först i detta skick
fästes på husdörren. Funnes brevlåda i eller på själva dörren, borde hinder
icke möta att nedlägga underrättelsen i brevlådan. I sådant fall behövde
underrättelsen tydligen icke tillslutas. Vad styrelsen sålunda förordat syntes
kunna realiseras genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter i administrativ
ordning.

Vad angår den av von der Burg gjorda hemställan har jag, med hänsyn till
vad i de avgivna yttrandena anförts i denna del, funnit densamma i och för
sig icke påkalla någon min vidare åtgärd.

Beträffande den av Beck-Friis i ärendet väckta frågan om ändring av
utsökningslagens bestämmelser om delgivning av underrättelse om sökt utmätning
i fall, då gäldenären icke kan anträffas för delgivningen, torde av
vad i ärendet upplysts framgå, att gällande bestämmelser därutinnan icke
äro i allo tillfredsställande. Anslåendet av en underrättelse å gäldenärens
husdörr torde näppeligen göra större nytta i delgivningshänseende än nedläggandet
av en underrättelse i gäldenärens brevlåda. Däremot kan ett dylikt
anslående av kungörelsen medföra olägenhet eller skada icke blott för
gäldenären utan även för utomstående personer. Vad Beck-Friis härutinnan
anfört synes mig värt beaktande. I fall, då gäldenären icke hyr lägenhet
direkt av husvärden utan exempelvis hyr möblerat rum i en av annan
förhyrd lägenhet, kan anslåendet av en utmntningsunderrättelse på gäldenärens
dörr ofta lända lägenhetsinnehavaren till skada. Den omständigheten
att utmätningsunderrättelsen avser en annan person än den som hyr
lägenheten av husvärden torde i flertalet fall icke observeras av de många

232

hyresgäster, som i ett nutida hus passera förbi en dörr, å vilken dylik underrättelse
är anslagen. Lägenhetsinnehavaren kan på sådant sätt bliva
utsatt för ett mindre angenämt intresse från övriga hyresgästers sida och få
ett mindre gott rykte i soliditetshänseende. Att olägenheter på sådant sätt
kunnat drabba saken alldeles ovidkommande personer har jag iakttagit i
flera fall. Härstädes anförda klagomål i nämnda hänseende ha icke kunnat
föranleda någon åtgärd, då vederbörande utmätningsman endast följt de i
lagen givna föreskrifterna om underrättelsens anslående på gäldenärens
husdörr. Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena framgår också,
att utmätningsmännen funnit ett anslående av underrättelse i dylika fall
motbjudande och att de i sin tjänstutövning söka tillämpa förfarandet med
varsamhet och i minsta möjliga utsträckning.

Enligt min mening skulle de missförhållanden som vidlåda delgivningsförfarandet
enligt 60 § utsökningslagen i här ifrågavarande fall kunna undvikas
genom en ändring av bestämmelserna till överensstämmelse med vad
som gäller om delgivning i rättegångsmål. Härutinnan är i 33 kap. nya
rättegångsbalken stadgat bland annat följande.

Enligt 6 § skall delgivning i rättegång, om ej annat stadgas, verkställas
genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till
den som sökes för delgivning. I 8 § stadgas, att om den, som sökes för delgivning,
har känt hemvist inom riket men ej träffas där, må handlingen
överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller, om sådan ej
träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt
eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och där har sin
bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under
vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas till där anställt
biträde. Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall
därjämte med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress. Enligt
10 § skall delgivning jämlikt 8 § anses ha skett, då vad i nämnda paragraf
föreskrivits blivit fullgjort. Den, till vilken handling enligt sistnämnda
paragraf överlämnats, skall svara för att den, så snart ske kan, kommer
den sökte till handa, varom han vid handlingens överlämnande också skall
erinras. — I fråga om delgivning av stämning gälla särskilda regler.

Enligt anförda bestämmelser kan alltså delgivning av handling äga rum
genom ett förfarande, som är både enklare och mindre uppseendeväckande
än det i 60 § utsökningslagen föreskrivna. Har handling ansetts kunna med
rättslig verkan delgivas på ovan angivna sätt, synas mig näppeligen skäl
kunna anföras, varför icke en underrättelse om sökt utmätning skulle
kunna delgivas på samma sätt. I ärendet har föreslagits, att underrättelsen
skulle få inneslutas i kuvert och nedläggas i gäldenärens brevlåda eller i slutet
kuvert fästas å hans dörr. Häremot skulle väl i och för sig icke vara
något att erinra, men det synes mig i allt fall vara lämpligast, att bestäm -

233

melserna om delgivning av utmätningsunderrättelse i möjligaste mån anslutas
till vad som gäller om delgivning enligt 33 kap. 8 § rättegångsbalken.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhallanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Ivungl. Maj:t ma finna framställningen
föranleda.

7. Framställning angående förtydligande bestämmelser i 3 § lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
för beredande av ökat skydd mot kränkning
av föreningsrätten.

I detta ämne avlät jag, såsom av 1948 års berättelse (s. 185 o. f.) framgår,
den 16 december 1947 en framställning till Konungen.

Min framställning var byggd på den utgång vissa vid arbetsdomstolen
under åren 1945 och 1946 handlagda mål erhållit. I dessa mål hade spörsmål
uppkommit, huruvida en arbetsgivare gjorde sig skyldig till föreningsrättskränkning
genom att till uppfyllande av ett med en arbetstagarförening
ingånget kollektivavtal, innehållande monopolklausul till förmån för dess
medlemmar, under hot om avsked förmå en arbetare, tillhörande en annan
sådan förening, att ingå som medlem i den förstnämnda föreningen. Denna
fråga hade av arbetsdomstolen besvarats nekande, såframt möjlighet funnes
för arbetaren att kvarstå i sin gamla förening även sedan han blivit medlem
i den nya. Saknades däremot möjlighet till en sådan dubbelorganisering på
grund av att någondera föreningen förvägrade sina medlemmar att tillhöra
jämväl den andra föreningen, hade enligt domstolens mening arbetsgivaren
gjort sig skyldig till en föreningsrättskränkning.

Då arbetsdomstolens avgöranden i angivna domarna synts mig icke stå
i överensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser om föreningsrätt
och föreningsrättskränkning, ansåg jag det på i framställningen anförda
skäl önskvärt, att lagstiftningen i sagda hänseende förtydligades.

Sedan ifrågavarande framställning avlåtits, har arbetsdomstolen till avgörande
förehaft ett mål mellan Göteborgs Lokala Samorganisation, kärande,
samt Bageriaktiebolaget IL W. Moberg i Göteborg, svarande, angående
föreningsrättskränkning. I detta mål, vilket rörde samma spörsmål
som avgjorts genom de förut omförmälda domarna, har arbetsdomstolen
i dom den 3 maj 1948 intagit en ståndpunkt rakt motsatt den som domstolen
tidigare givit uttryck åt. Om denna dom voro arbetsdomstolens samtliga
i avgörandet deltagande ledamöter ense. I ett anförande till protokollet
vid målets avgörande har därjämte arbetsdomstolens ordförande uttalat,
att grundad anledning förelåge, att den mening, som innefattades i den
nu enhälligt beslutade domen, skulle under överskådlig tid gälla såsom av
arbetsdomstolen antagen rättsgrundsats eller lagtolkning.

234

Vad sålunda förekommit ansåg jag mig böra bringa till chefens för socialdepartementet
kännedom. Jag överlämnade fördenskull med skrivelse
den 7 maj 1948 till departementschefen avskrift av arbetsdomstolens dom
den 3 maj 1948 i sistberörda mål jämte utdrag av domstolens protokoll i
målet.

Genom beslut den 30 december 1948 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till
utgången av sist omförmälda mål och vad arbetsdomstolens ordförande vid
målets avgörande anfört till protokollet, funnit ifrågavarande framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Vid inspektioner gjorda iakttagelser rörande tillämpningen av

den nya rättegångsbalken.

Vid mina inspektioner under år 1948 av de allmänna domstolarna har
jag särskilt uppmärksammat hur den nya rättegångsbalken blivit tillämpad.
Jag har ansett det vara av stor vikt att söka medverka till att densamma
redan från början tillämpas riktigt och enhetligt. Jag har därför
vid inspektionerna ej endast verkställt den vanliga genomgången och granskningen
av diarier, protokoll och övriga vid domstolskanslierna förda handlingar
utan även, i samband med en genomgång tillsammans med domstolspersonalen
av de under inspektionen gjorda iakttagelserna, diskuterat processreformens
praktiska genomförande och berett personalen tillfälle att
framställa frågor, vilka jag i mån av förmåga sökt besvara. Jag har även
varit närvarande vid domstolsförhandlingar, såväl muntliga förberedelser
som huvudförhandlingar. Detta har dock icke varit möjligt i den utsträckning
som måhända varit önskvärd, särskilt som det i allmänhet icke är
lämpligt att förlägga inspektion av häradsrätt till tingsdag.

Vid inspektioner hos de allmänna åklagarna har jag ägnat särskild uppmärksamhet
åt deras handhavande av det i samband med processreformen
införda nya institutet strafföreläggande. Jag har hos distriktsåklagarna
gjort mig underrättad om deras åsikt beträffande den inverkan processreformen
haft på deras arbetsbörda. Hos landsfogdarna och vid domstolarna
har jag efterfrågat landsfogdarnas och domstolsledamöternas uppfattning
av hur distriktsåklagarna kunnat fylla de ökade krav som processreformen,
bl. a. i fråga om förundersökningarnas fullständighet, stämningsansökningarnas
utförlighet och huvudförhandlingens genomförande, ställt
på dem.

235

Inspektionerna under året ha omfattat en hovrätt, 12 häradsrätter, 7
rådhusrätter, 4 landsfogdar, 14 landsfiskaler och 8 stadsfiskaler.

Mitt allmänna intryck har varit, att såväl domstolar som åklagare haft
god kännedom om författningstexten och visat stort intresse vid processreformens
förverkligande. Det övervägande antalet av reformen berörda
ämbets- och tjänstemän, med vilka jag under inspektionsresorna kommit i
beröring, ha också förklarat att de ansåge processreformen vara en bestämd
vinst för vårt rättsliv, att de gillade de i den nya rättegångsbalken
antagna principerna för det processuella förfarandet, att målens handläggning
blivit för domarna intressantare än förut — om ock större anspråk
ställdes på uppmärksamhet och koncentrationsförmåga under huvudförhandlingarna
— samt att det praktiska genomförandet som helhet betraktat
icke mött några större svårigheter. Åklagarna ha särskilt framhållit
strafföreläggandena såsom ett utmärkt medel till straffprocessens
förenklande. Mitt intryck har vad angår arbetsbördan för domstolarna
varit, att denna icke ökats genom processreformen. Måhända beror detta
intryck dock till någon del på att målantalet synes ha något minskats. Däremot
har tydligen åklagarnas arbetsbörda blivit betydligt tyngre än förut.

Även om helhetsintrycket vid inspektionerna sålunda varit mycket gynnsamt,
har naturligtvis icke kunnat undgås, att felaktigheter och missförstånd
påträffats. För vinnande av de syften, för vilka inspektionerna företagits,
vill jag i det följande lämna en kortfattad redogörelse för några av
de viktigaste iakttagelserna, som jag gjort.

Protokoll vid förundersökning i brottmål.

Enligt RB 23: 21 skall vid förundersökning föras protokoll över vad därvid
förekommit av betydelse för utredningen. Närmare föreskrifter om protokoll
vid förundersökning finnas i 20—25 §§ förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947.

I flera fall har iakttagits, att åklagarna icke upprättat några egentliga
förundersökningsprotokoll enligt de sålunda meddelade föreskrifterna utan
endast till rätten överlämnat de rapporter och andra handlingar, som inkommit
från underställda polismän eller från polischefer å annan ort vilka
biträtt med viss utredning. I anledning härav har jag erinrat om följande.

Protokoll över förundersökning behöver icke nödvändigtvis föras sammanhängande
för hela förundersökningen. Det kan stundom vara lämpligt
att föra särskilda protokoll över skilda avsnitt av densamma. Särskilt
gäller detta stora, mera utredningskrävande mål. I mål däri fråga om
häktning uppkommer är det ofta lämpligt att upprätta ett protokoll över
utredningen före häktningsförhandlingen (eller framställningen om häktning)
och ett över den återstående delen av förundersökningen. Det är ej
heller erforderligt att bearbeta eller skriva om det material, som i form av
särskilda rapporter eller polisförhörsprotokoll erhalles från biträdande polis -

236

personal eller från andra polischefer. Dylikt material kan lämpligen inflyta
som bilagor till förundersökningsprotokollet. Även om utredningen väsentligen
består av dylika, av andra än åklagaren upprättade handlingar, bör
denne likväl föra ett protokoll, som så att säga sammanhåller hela materialet.
I detta protokoll, till vilket nyssnämnda rapporter och förhörsprotokoll
få utgöra bilagor, skola antecknas de uppgifter som angivas i 20 § förundersökningskungörelsen,
i den mån de icke influtit i bilagorna, och på
protokollet antecknas lämpligen åklagarens beslut i åtalsfrågan (RB 23: 20,
23 § förundersökningskungörelsen). Åtalsbeslut bör för vinnande av lättnad
i arbetet formuleras så, att stämningsansökan kan direkt utskrivas
med ledning av beslutet.

Underrättelse till misstänkt enligt RB 23:18.

Enligt RB 23: 18 skall, när förundersökningen fortskridit så långt, att
någon skäligen misstänkes för brottet, denne underrättas om misstanken,
då han höres. Så snart det kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle
lämnas honom och hans försvarare att taga kännedom om vad vid
undersökningen förekommit samt att angiva den utredning de anse önskvärd
och att eljest anföra vad de akta nödigt.

I flera fall ha dessa, för den misstänktes försvar synnerligen viktiga
föreskrifter synbarligen icke iakttagits (ang. RB 23: 18 se processnämndens
handbok ”Underrättsförfarandet” s. 255 o. f.). Enligt 20 § förundersökningskungörelsen
skall i protokollet ej endast göras anteckning om underrättelse
till den misstänkte och hans försvarare utan även lämnas uppgift
huruvida de i anledning av underrättelsen påfordrat ytterligare utredning
eller eljest velat anföra något.

Stämningsansökning i brottmål. #

Synnerligen ofta ha åklagarnas stämningsansökningar varit alltför ofullständiga.
Detta gäller särskilt angivandet av bevisningen. I ansökningarna
har vid rubriken ”Bevisning etc.” ofta antecknats ”Föreliggande polisutredning
, Bifogad polisrapport” eller ”Framgår av bifogade polisrapporter
jämte fotografier” eller ock har som bevisning uppgivits ”Vittnesmål
av N. N. och N. N.” dock utan angivande av vad vittnena skulle höras om.

Enligt RB 45: 4 skall åklagaren i stämningsansökan uppgiva bl. a. de
bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
Innehållet i polisrapport får enligt RB 35: 14 i regel icke åberopas som
bevis. Lagens mening är, att åklagaren skall angiva vilka vittnen han vill
lata höra och vilka skriftliga bevis han vill åberopa o. s. v. ävensom lämna
uppgift om vilka fakta han vill styrka med varje särskilt bevis, d. v. s.
beträffande vittnen om vilket händelseförlopp eller förhållande vittnena
avses skola yttra sig. Det är däremot ej meningen att åklagaren skall söka
återgiva vittnesberättelserna. Det är av stor betydelse att föreskrifterna

237

om vad stämningsansökan skall innehålla om bevisningen noggrant iakttagas.
Den tilltalade kan nämligen måhända eljest ej i tid erhålla nödiga
anvisningar till ledning för sitt försvar. Om den tilltalade erkänt och om
åklagaren icke avser att påkalla vittnesförhör eller att eljest åberopa
någon särskild bevisning jämte erkännandet, bör i stämningsansökningen
som åberopad bevisning angivas endast erkännandet.

Stämning.

I några fall har jag funnit anledning att anmärka på att stämningsansökningar
i tvistemål icke i allo uppfyllt de i RB 42: 2 första stycket
angivna kraven. Bl. a. ha kärandens yrkanden icke varit tillräckligt noggrant
angivna. För sådant fall har man icke begagnat sig av de i RB
42: 3 och 4 givna möjligheterna att åstadkomma en komplettering av ansökningen,
innan stämning utfärdas.

Vid en domstol har man i ganska stor utsträckning i brottmål givit stämning
med bevisföreläggande, ehuru förutsättningar för direkt kallelse till
huvudförhandling synas ha förelegat. Regelmässigt har någon bevisuppgift
icke heller inkommit. Enligt RB 45: 10 första stycket skall rätten i stämningen
förelägga den tilltalade att muntligen eller ‘skriftligen hos rätten
uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis. Kan på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet antagas, att uppgift om bevis ej erfordras, må
dock enligt samma paragraf andra stycket rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling. In dubio bör tydligen bevisföreläggande
ges. Är det emellertid tämligen uppenbart, att inga särskilda bevis
kunna uppges av den tilltalade, bör denne direkt kallas till huvudförhandling.
Genom att i sådant fall giva bevisföreläggande endast fördröjes handläggningen
av målet.

Delgivning.

På något håll har iakttagits, att i brottmål förundersökningsprotokollet
delgivits den tilltalade jämte stämningsansökan. Som motivering härför har
åberopats stadgandet i RB 45: 9 att stämningen skall jämte stämningsansökan
och därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.

Detta lagrum, som beträffande tvistemål har sin motsvarighet i RB
42: 5, är emellertid icke att förstå på detta sätt. De handlingar, som jämte
stämningsansökan skola delges, äro endast sådana som utgöra ett nödvändigt
komplement till stämningsansökan, t. ex. en sådan beskrivning av gärningen,
som med hänsyn till sin utförlighet icke kan få rum på stämningsblanketten,
eller liknande, däremot ej vad som tillhör materialet från förundersökningen.

Det genom den nya rättegångsbalken införda systemet med domstolsdelgivning
förefaller enligt de erfarenheter jag vid inspektionerna gjort att i

238

stort sett ha fungerat mycket tillfredsställande. Nämnvärda svårigheter
synas ha mött endast i Stockholm och Stockholms närhet. Anledningen
härtill har uppgivits vara dels bristande kvalifikationer hos brevbäringspersonalen
och dels den omständigheten att brevbäringsturerna utginge så
sent på morgnarna att de som söktes för delgivning i regel hunnit lämna
hemmet för att bege sig till sitt arbete.

Vid min granskning av de vid domstolarna förda delgivningsförteckningarna
har jag iakttagit, att man i åtskilliga fall, särskilt i början av
året, begagnat grön blankett för postdelgivning, när surrogatdelgivning ej
varit möjlig och alltså blå blankett bort komma till användning. Dessa fall
ha avsett delgivning av stämning i tvistemål, stämning i brottmål, ansökan
om gäldenärs försättande i konkurs (jfr 12 § konkurslagen) samt
ansökningar om lagsökning och betalningsföreläggande (jfr 5 och 24 §§
lagsökningslagen). Det har emellertid kunnat konstateras, att delgivningen
i allmänhet, trots att felaktig blankett använts, skett med vederbörande
personligen. I några fall ha dock efter surrogatdelgivning, föranledd av
föreskrift om grön blankett, meddelats tredskodom, lagsökningsutslag eller
betalningsföreläggande.

I något fall har i cfelgivningsförteckningen saknats uppgift om det slag
av blankett med vilket postdelgivning skett.

Vid inspektionen av rådhusrätten i Malmö var jag i tillfälle att bese
den där för samtliga avdelningar gemensamt inrättade delgivningscentralen,
vilken föreföll att fungera på ett mycket tillfredsställande sätt.

Enligt RB 43: It tredje stycket och 46: It tredje stycket skola parterna
kallas till uppskjuten huvudförhandling antingen omedelbart eller genom
särskild kallelse. Möjligheten att nedbringa antalet delgivningar genom att
begagna dylik omedelbar kallelse av vid rätten närvarande har på sina håll
icke begagnats i full utsträckning.

Förberedelseförfaran det.

Vissa iakttagelser rörande sättet för genomförandet av muntliga förberedelser
och protokolleringen därvid ha föranlett erinringar. Dessa ha
stundom varit av rent formell natur, såsom t. ex. att man i protokollet
underlåtit att anmärka då man från förberedelse omedelbart övergått till
huvudförhandling.

Jag har iakttagit, att på sina håll ordföranden och parterna under förberedelsen
intaga samma platser vid dombordet som vid huvudförhandling.
Givetvis kan det stundom vara lämpligt att förfara på detta sätt. I regel
torde dock den muntliga förberedelsens mera informella karaktär bäst
komma fram och syftet med förberedelsen lättast vinnas, om ordförande
och parter därunder sitta vid ett och samma bord.

Någon gång har jag haft anledning att göra anmärkning mot beslut,
som måste anses innebära fara för att det gamla uppskovssystemet kan

239

återkomma i form av alltför flitigt bruk av uppskov i förberedelse. I ett
protokoll från första inställelsen i ett tvistemål hade antecknats: ”Parterna
förena sig om anhållan om uppskov för fortsatt förberedelse å tid
som senare skulle bestämmas.” Någon särskild anteckning om rättens beslut
hade ej gjorts; rätten hade emellertid tydligen bifallit parternas anhållan.
En sådan gemensam anhållan från parternas sida innebär givetvis
icke i och för sig något laga skäl för rätten att meddela uppskov i förberedelsen.
Uppskov bör meddelas, därest förberedelsen ej kan slutföras
vid första inställelsen, och då bör lämpligen tydligt angivas i vilka hänseenden
förberedelsen bör kompletteras. Föreligga ej sådana skäl för uppskov,
bör målet utsättas till huvudförhandling.

Om edelbar huvudförh andling.

Enligt RB 42: 20 må i tvistemål huvudförhandlingen hållas i omedelbart
samband med förberedelsen, om hinder däremot icke möter enligt
stadgandena i RB 43: 2 och tillika parterna samtycka därtill eller saken
finnes uppenbar. Jag har vid inspektionerna iakttagit, att detta stadgande
fått en synnerligen skiftande tillämpning. Vid vissa domstolar har omedelbar
huvudförhandling kommit till användning även om tämligen svåra
bevisfrågor förelegat till bedömande. Det har framför allt varit familjerättsmål,
som handlagts i denna ordning. Några exempel må nämnas.

I ett mål rörande äktenskapsskillnad enligt GB 11: 5 hade stämningen
delgivits mannen genom kungörelse. Han hade uteblivit vid första inställelsen.
Hustrun hade begärt vittnesförhör med två personer för att styrka,
att mannen egenvilligt och utan giltig orsak övergivit henne för mera än
två år sedan. Målet hade företagits till omedelbar huvudförhandling, varvid
vittnesförhören hållits.

Vid en häradsrätt hade bl. a. tre mål om äktenskaplig börd avgjorts efter
huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. I ett av dessa
hade talan väckts av god man för barnet, varför den i 7 § lagen om äktenskaplig
börd medgivna lättnaden i bevisningen för visst fall ej varit tilllämplig.

I ett mål vid en annan domstol, likaledes angående äktenskaplig börd,
hade huvudförhandling hållits i omedelbart samband med förberedelsen,
varvid ena parten hörts under sanningsförsäkran.

Anledningen till att systemet med omedelbar huvudförhandling kommit
till så flitig användning synes icke ha varit någon önskan hos domarna att
undvika nämnds deltagande i målens avgörande (resp. i stad deltagande
av ytterligare två lagfarna ledamöter). Anlitandet av denna form för handläggningen
har i stället berott på att systemet är praktiskt och arbetsbesparandc
samt att parter och ombud visat sig ytterst angeliigna om att få
målen handlagda på detta sätt. Förberedelsernas natur att medföra mindre
offentlighet än huvudförhandlingarna har självfallet framstått som en stor

240

fördel för parterna i familjerättsmål. I de fall, då parterna och deras ombud
kommit till förberedelsen medförande vittnen och sammanstämmande begärt
omedelbar huvudförhandling, har det ofta varit mycket svårt för ordföranden
att vägra bifall härtill. En vägran skulle nämligen innebära, att
parterna tvingades att vid ännu ett rättegångstillfälle ej blott själva iakttaga
inställelse utan även medtaga vittnena, vilket skulle åsamka parterna
betydligt ökade kostnader.

Uppenbart är, att det i processnämndens handbok ”Underrättsförfarandet”
s. 355—368 intagna exemplet på handläggningen av ett hemskillnadsmål
fått mycket stort inflytande på utformningen av praxis i nu ifrågavarande
hänseende. Enligt exemplet yrkas i ett mål, förutom hemskillnad
jämlikt GB 11:2 andra stycket, att hustrun måtte erhålla vårdnaden om
makarnas barn samt att mannen måtte förpliktas utgiva underhållsbidrag
åt barnet; på parternas begäran hålles huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelsen, varvid bl. a. anställes vittnesförhör med ett vittne
rörande söndringen i makarnas äktenskap samt förhör under sanningsförsäkran
med mannen rörande hans ekonomiska förhållanden. Exemplet synes
mig vara mindre lyckligt valt, särskilt med hänsyn till beskaffenheten av
de bevisfrågor, som enligt exemplet upptagas vid huvudförhandlingen,
ävensom därtill att vid förberedelsen endast ena parten har biträde av
advokat.

Anordningen med huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse
har införts i rättegångsbalken för att skapa möjlighet för ett snabbt
avgörande av mindre mål och mål som icke kräva mera omfattande utredning.
Såsom framhållits i processlagberedningens motiv till RB 42: 20 tillkommer
det emellertid, även om båda parterna samtycka till omedelbar
huvudförhandling, likväl domaren att pröva, huruvida med hänsyn till rättens
sammansättning sådan förhandling bör äga rum. Sålunda bör, har det
anförts, vid häradsrätt huvudförhandling ej utsättas omedelbart, om på
grund av målets art eller den utredning, som åberopas, nämnds medverkan
är önskvärd.

Mina iakttagelser vid inspektionerna ha givit mig stöd för den uppfattningen
att omedelbar huvudförhandling kommit att tillämpas i större utsträckning
än som vid den nya rättegångsbalkens tillkomst avsetts och som
kan anses försvarlig. Vid vissa domstolar ha tvistemål endast undantagsvis
kommit att avgöras av fullsutten rätt. Särskilt för häradsrätternas del
måste denna utveckling anses betänklig, eftersom nämnden därigenom
praktiskt taget helt sättes ur spel såvitt tvistemålen angår. För rådhusrätternas
del kan saken måhända icke anses vara av lika stor vikt, eftersom
nämnd icke deltar i tvistemåls avgörande.

Då jag för domarna framhållit den stora angelägenheten av en restriktiv
tillämpning av reglerna om omedelbar huvudförhandling, har det hänt, att
även domare som själva i stor utsträckning hållit huvudförhandling i sam -

241

band med förberedelse vitsordat, att systemet vore förenat med nackdelar
och kunde lända till skada för den allmänna tilltron till rättssäkerheten.
Andra domare ha uttalat den meningen att indispositiva tvistemål överhuvud
icke borde i häradsrätt få avgöras vid huvudförhandling utan
nämnd. En så långt gående inskränkning av stadgandets tillämpningsområde
synes mig alls icke önskvärd, men jag har tillrått domstolarna att, om
någon bevisfråga föreligger till avgörande, noga överväga huruvida icke
denna är sådan, att den bör prövas av fullsutten rätt. Jag har särskilt
framhållit, att det icke bör få förekomma, att parterna eller deras ombud
genom att till förberedelsen medtaga vittnen mer eller mindre direkt framtvinga
omedelbar huvudförhandling. Vittnen böra icke få medtagas redan
till förberedelsesammanträde utan att samråd först ägt rum med rättens
ordförande.

Andra spörsmål rörande huvudförhandling.

Vid inspektionen av en rådhusrätt uppkom fråga om innebörden av stadgandet
i RB 46: 6 andra stycket om hörande av målsägande vid huvudförhandling
i brottmål. Jag framhöll därvid följande: Vid huvudförhandlingen
böra frågan om ansvar och talan om enskilt anspråk vanligen handläggas
var för sig (RB 46: 4) och det ifrågavarande stadgandet avser närmast
ansvarsfrågans handläggning. Sedan åklagaren framställt sin ansvarstalan,
bör alltså målsäganden höras i de fall, då han antingen har upplysningar
att meddela i ansvarsfrågan eller också biträder åtalet. Gäller det
brott mot person eller har målsäganden eljest närvarit vid brottets förövande,
kan hans hörande ofta få betydelse främst ur bevissynpunkt. I sådana
fall då av förundersökningshandlingarna framgår, att målsäganden ej har
något att meddela i ansvarsfrågan, och han därför kallats till huvudförhandlingen
endast med hänsyn till framställt skadeståndsyrkande, bör han
höras först i samband med handläggningen av det enskilda anspråket.

Vid min inspektion av en landsfogdeexpedition uppgav en där tjänstgörande
landsfogdeaspirant, som i landsfogdens frånvaro förestod expeditionen,
att domstolarna stundom utsatte huvudförhandlingar utan att taga
hänsyn till huruvida vederbörande åklagare vore i tillfälle att inställa
sig. Sålunda hade vid ett tillfälle två domstolar utsatt var sitt mål, däri
en och samma befattningshavare var åklagare, till huvudförhandling samma
dag. Man hade försökt att få domstolarna att jämka sammanträdesdagarna,
men domstolarna hade bestämt vägrat att vidtaga någon ändring.

Vad sålunda förekommit har givit mig anledning att erinra om angelägenheten
av att domstolarna, innan huvudförhandling utsättes, förvissa
sig om att parterna kunna komma tillstädes å den ifrågasatta dagen.

Omedelbarhets principen.

Stadgandet i RB 17: 2 (jfr RB 30: 2) att dom, om huvudförhandling vid
rätten ägt rum, skall grundas å vad vid förhandlingen förekommit har jag

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittclsc till 10/t9 års riksdag.

242

någon gång sett åsidosatt. I ett mål angående hemskillnad hade hustruns
ombud vid muntlig förberedelse begärt att få som bevis rörande hustruns
på grund av sjukdom nedsatta arbetsförmåga åberopa ett läkarintyg, vilket
ombudet ej innehade men som ombudet åtoge sig att inkomma med till
rätten senast inom två dagar. Motparten hade icke haft något att erinra
däremot och rätten hade bifallit framställningen. Parterna hade därefter anhållit,
att huvudförhandling omedelbart måtte hållas och att dom skulle
meddelas när intyget inkommit. Huvudförhandling hade hållits i enlighet
därmed. Intyget hade inkommit till rätten två dagar senare och dom hade
meddelats följande dag. Bland domskälen i domen hade redovisats bl. a. att
hustruns arbetsförmåga var i väsentlig grad nedsatt. Någon annan utredning
rörande hustruns arbetsförmåga än det berörda intyget hade ej förebragts
i målet.

Rättegångskostnad.

Enligt RB 18: 14 skall part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad,
innan handläggningen avslutas framställa yrkande därom och uppgiva,
vari kostnaden består. I de fall, då parterna företrätts av ombud, ha
i regel utförliga kostnadsräkningar ingivits till rätten. I fall, då part försummat
att upprätta bostadsräkning, har protokollet vid en av de inspekterade
domstolarna i fråga om rättegångskostnader allenast plägat innehålla
att ersättning yrkats ”enligt vid rätten tillämpade grunder”. Att beloppet
ej närmare specificerats torde stå i strid med nyssnämnda stadgande.

Domar.

Enligt 4 § protokollskungörelsen må i tvistemål vid underrätt tredskodom
samt dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande,
tecknas på styrkt avskrift av stämningsansökningen eller på omslag,
vari sådan avskrift inneslutes. Möjligheten att sålunda utfärda domar
i förenklad form har använts i mycket stor utsträckning. Vid ett stort antal
domstolar har man emellertid underlåtit att bifoga den föreskrivna avskriften
av stämningsansökningen. I domboken har endast själva kappan till
domen funnits. Detta är uppenbarligen helt otillräckligt, enär domens innehåll
ju icke framgår enbart av kappan utan först om man jämte denna har
tillgång till stämningsansökningen.

Av liknande art är en anmärkning, som jag några gånger haft anledning
att framställa mot skillnadsdomar. När rätten i sådan dom fastställt mellan
makarna träffat avtal angående underhåll, har avtalet ej alltid fogats vid
eller refererats i domen, utan där har blott skett en hänvisning till avtalet
med angivande av dettas datum. Därigenom har domen ej blivit fullständig
och har icke utan komplettering kunnat begagnas som exekutionsurkund.

Den i RB 30: 6 och 5 § protokollskungörelsen medgivna möjligheten att

243

anteckna dom i bötesmål i tabell har utnyttjats i mycket ringa utsträckning.
Anledningen härtill har uppgivits vara, att de ifrågavarande målen
efter den 1 januari 1948 varit mycket fåtaliga på grund av strafföreläggandena
och att därför å varje rättegångsdag i regel förekommit ett så ringa
antal sådana mål, att man icke tyckt det löna sig att för dem upplägga det
föreskrivna tabellformuläret i helarksformat. I anledning härav bär jag
framhållit, att det icke möter hinder att, blott erforderliga anteckningar
göras på omslaget för varje rättegångsdag, använda formuläret för så många
rättegångsdagar som utrymmet medger.

Domar, som upptagas i tabell jämlikt 5 § protokollskungörelsen, skola
erhålla särskild beteckning (särskild nummerserie; 9 § andra stycket protokollskungörelsen)
.

I några fall har jag haft anledning anmärka, att domar varit väl knapphändigt
avfattade. Eftersom enligt den nya rättegångsordningen domen
meddelas skild från protokoll och andra handlingar i målet, kan det krävas,
att den lämnar tydligt besked om föremålet för processen, något som är av
betydelse bl. a. för avgörande av frågor om res judicata (RB 17: 11 och
30: 9).

Vissa missförstånd hänförande sig till bestämmelserna om doms avkunnande
har jag stundom påträffat. I något fall har jag sett anteckning om
att dom avkunnats (man har felaktigt skrivit ”meddelats”) genom uppläsning
av domslutet jämte fullföljdshänvisning. Vid avkunnande av dom
skola emellertid jämväl domskälen återgivas. Jag har även haft anledning
erinra om att uttrycket i RB 17: 9 och 30: 7 ”genom återgivande av domskälen”
ej innebär, att domskälen måste ha erhållit exakt den formulering,
som de skola ha i den slutliga avfattningen av domen. Samtliga domskäl
skola visserligen angivas vid avkunnandet, men de må återgivas i friare
form än de eventuellt komma att erhålla i sin slutliga avfattning.

Fullföljdshänvisningar.

I vissa fall, då i tvistemål i samband med domen meddelats beslut om ersättning
åt biträde enligt lagen om fri rättegång, har ej observerats, att
dubbel fullföljdshänvisning bort meddelas (RB 49:5).

Ofta ha fullföljdshänvisningarna ej utskrivits i domarna utan har i stället
antecknats ordet ”Fullföljdshänvisning”. Mot detta förfarande har jag
anmärkt, att vid utskrift misstag lätt kan ske, om ej antingen fullföljdshänvisningen
fullständigt intages i konceptdomen eller ock fullföljdshänvisningen
närmare bestämmes genom hänvisning till visst formulär i processnämndens
formulärsamling eller på liknande sätt. Om fullföljdshänvisningarna
ej utskrivas i domarna, böra gällande tidsfrister likväl angivas. Komplikationer
kunna inträffa, om i utskrift från konceptdom nagon tidsfrist
av misstag angivits felaktigt.

244

Expediering av vissa uppgifter.

Om expediering av uppgifter till iiktenskapsregistret (rörande annat än
bodelningshandling eller äktenskapsförord) har i åtskilliga fall verkställts
anteckning å domarna i stället för i dagboken såsom föreskrives i 3 § kungörelsen
den It oktober 1920 angående äktenskapsregistret sådan denna
paragraf lyder jämlikt kungörelse den 31 oktober 1947. Stundom ha anteckningar
av detta slag gjorts i målförteckningen, nämligen i dennas anmärk -ningskolumn.

Jag har i anledning härav framhållit, att dylika anteckningar böra föras
å dagboksbladet; i målförteckningen böra föras i huvudsak endast hänvisningar
samt sådana anteckningar, som i vissa mål bliva erforderliga genom
att dagboksblad ej upplägges (18—20 §§ protokollskungörelsen).

Även rörande expedierade straffuppgifter har anteckning stundom verkställts
å domen i stället för i dagboken (§ 1 kungörelsen den 26 november
1914 om uppgifter till straff registret och om registrets förande enligt lydelse
jämlikt kungörelse den 31 oktober 1947). Härom gäller detsamma som ovan
sagts om uppgifter till äktenskapsregistret.

Dagböcker för mål och ärenden.

I några fall har man mot bestämmelserna i 17 och 20 §§ protokollskungörelsen
underlåtit att upplägga dagboksblad. Förutsättning för att man
skall äga att i mål underlåta att upplägga dagboksblad är att målet anhängiggjorts
genom ansökan och omedelbart företages till avgörande. Beträffande
ärenden är regeln att dagboksblad erfordras allenast när ärendet
icke kan avgöras utan att yttrande inhämtas eller annan förberedande åtgärd
vidtages. I detta sammanhang böra uppmärksammas föreskrifterna
angående anteckning om dagboksblad i målförteckningen resp. förteckningen
till dagboken över ärenden. I målförteckningen skall anteckning ske
om dagboksblad ej upplagts, i ärendeförteckningen däremot om dagboksblad
upplagts. Om dessa föreskrifter har jag vid flera domstolar haft anledning
erinra.

Dagboksbladen ha ej heller alltid varit fullständigt förda. Sålunda har
någon gång saknats föreskriven anteckning om tid för måls avgörande och
om nummer å dom.

Akter.

Enligt RB 6: 10 skola kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej
intagits i protokollet, upptagas i akten genom anteckning å inlaga eller på
annat sätt. Antecknas beslut på handling som tidigare upptagits i akten,
erfordras ej att anteckningen särskilt redovisas såsom aktbilaga (23 § protokollskungörelsen).
Föreskriften om upptagande av beslut i akten har i åtskilliga
fall åsidosatts. Detta gäller framför allt avskrivningsbeslut.

Beslut som upptagits i akten måste förses med underskrift av den beslutande
eller åtminstone med hans signum.

245

Avskrift av dom som förvaras i akt (RB 6: 10) skall vara till riktigheten
bestyrkt.

Om den ordning, i vilken handlingarna skola ligga i akten, saknas andra
föreskrifter än bestämmelsen i 23 § protokollskungörelsen att inlagor och
andra handlingar som upptagas i akt skola numreras såsom aktbilagor i
löpande följd efter hand som de inkomma. Jag har emellertid funnit, att
den bästa överskådligheten vinnes om, när aktens innehåll slutligen ordnas,
domsavskriften lägges överst, närmast åtföljd av protokollen, oavsett vilka
nummer de erhållit som aktbilagor. Vid somliga domstolar ha akterna varit
ordnade på detta sätt..

Vid en domstol hade anmälan av vederbörande åklagare om behov av
offentlig försvarare upplagts som särskilt ärende med egen akt. Ehuru
visst formellt stöd föreligger för en sådan åtgärd, därest vid tidpunkten
för anmälan stämningsansökan ännu ej inkommit och något brottmål således
icke konstituerats, förefaller det likväl opraktiskt att förfara på detta
sätt. I de allra flesta fall kommer ju anmälan om behov av offentlig försvarare
att tämligen snart åtföljas av stämningsansökan, och det synes
därför icke möta något hinder att i anledning av anmälan upplägga dagboksblad
för det presumtiva brottmålet och att redovisa anmälan som en
åtgärd i målet.

Vid åtminstone en domstol var ordningen beträffande mål om tvistiga
fordringar i konkurs den, att handlingarna rörande målet återfunnos i konkursakten;
någon akt rörande målet hade icke upplagts. Ej heller hade
målet antecknats i måldagboken. Emellertid böra de allmänna reglerna om
dagbok och aktbildning i mål tillämpas även för dylika konkursmål.

Ett stadgande, som jag ofta haft anledning att erinra om, är föreskriften
i 1 § protokollskungörelsen att då inlaga eller annan handling i mål eller
ärende inkommer till domstol, den som mottager handlingen skall å denna
anteckna inkomstdagen jämte uppgift om antalet exemplar och bilagor
samt, om handlingen ingivits, ingivarens namn, yrke och postadress men
eljest på vad sätt handlingen inkommit, liksom ock föreskriften i 23 §
samma kungörelse om numrering av aktbilagor samt anteckning på varje
aktbilaga om domstolens namn samt målets eller ärendets dagboksnummer.
Ej heller har man alltid observerat stadgandet i RB 33: 3 att handling,
som till rätten inlämnas genom bud eller insändes med posten i betalt
brev, skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen.

Protokoll.

Många av de framställda erinringarna ha haft avseende å praxis beträffande
protokollföringen. Protokollföringen har tydligen vållat domstolarna
särskilt bekymmer och har också utgjort ett av de ämnen, som flitigast
diskuterats vid samtalen med domstolspersonalen efter inspektionerna.

Stundom har man underlåtit att föra protokoll, ehuru sådant bort föras.

246

Protokoll ha sålunda vid några domstolar saknats i mål, som vid första
inställelsen avgjorts genom tredskodom. Vid ett flertal domstolar ha
protokoll ej heller förts i hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål, som
anhängiggjorts genom ansökan och jämlikt GB 15: 5 utan huvudförhandling
omedelbart företagits till avgörande. Över handläggning, som sker vid
måls avgörande, skall emellertid enligt RB 6: 1 protokoll alltid föras.

Enligt 2 § protokollskungörelsen skola rättegångsbalkens bestämmelser
om protokoll i mål äga motsvarande tillämpning i ärenden, dock med bl. a.
det undantaget att i domstolsärenden protokoll ej erfordras över handläggning
som företages av lagfaren domare ensam och ej sker vid förhandling.
I flera fall har man utöver vad sålunda medgivits underlåtit att föra protokoll.
Detta gäller framför allt ärenden rörande adoption och omyndighetsförklaringar.

Å andra sidan ha protokoll vid många domstolar förts i fall, då protokoll
ej erfordras. Det vanligaste fallet har avsett tvistemål, som i anledning av
båda parternas utevaro avskrivits vid första inställelsen. Därvid erfordras
jämlikt RB 6: 1 andra stycket andra punkten ej protokoll.

Den icke oviktiga föreskriften i RB 6: 8 att ordföranden, då protokollet
är uppsatt, skall göra anteckning därom å protokollet har då och då eftersatts.
Denna anteckning skall enligt 10 § protokollskungörelsen ske med
angivande av dagen för anteckningen. I allmänhet har anteckningen daterats
samma dag som förhandlingen hållits, stundom — särskilt i fråga
om mera vidlyftiga protokoll — dagen efter. Endast mera sällan har
anteckningen skett senare. Någon kontroll av att föreskriften i RB 6: 8
första stycket första punkten att protokoll över förhandling skall erhålla
slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas, har icke kunnat utövas
vid inspektionerna. Det har emellertid uppgivits, att det i allmänhet icke
mötte alltför stora svårigheter att åtlyda föreskriften.

Endast undantagsvis har jag funnit anledning att i fråga om protokoll
anmärka, att det varit för knapphändigt. Däremot har jag på några
håll iakttagit, att särskilt protokollen vid muntlig förberedelse gjorts alltför
vidlyftiga. I själva verket ha dessa protokoll stundom haft mycket
stor likhet med protokollen från första rättegångstillfället i mål handlagda
enligt den gamla rättegångsordningen. Föreskrifter om vad protokollet vid
muntlig förberedelse skall innehålla finnas i RB 6: 4. I anledning av föreskriften
i första stycket andra punkten att protokollet skall innehålla kort
redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens
yttrande däröver har jag funnit anledning att särskilt betona, att denna
redogörelse bör vara kort. Jag har funnit, att orsaken till att protokollen
i vissa fall blivit så vidlyftiga varit att man fört dem fortlöpande under
förhandlingarnas gång. Detta kan icke vara riktigt. Det rätta synes mig
vara, att protokoll vid muntlig förberedelse — i den mån det ej kan färdigställas
i förväg — i princip nedskrives först omedelbart innan för -

247

handlingen avslutas och att det då i huvudsak blir en nedteckning av det
resultat i fråga om de särskilda i RB 6: 4 angivna punkterna, till vilket man
vid förberedelsen kommit.

Vid en domstol har jag varit i tillfälle att taga närmare del av utskrifter
av fonetisk upptagning jämlikt RB 6: 9. Ordföranden hade icke haft någon
större vana vid detta slag av upptagning och resultatet hade icke blivit
tillfredsställande. Utskrifterna av fonogrammen hade varit mycket vidlyftiga
och icke sällan synnerligen svårlästa, vartill bidragit ej endast
att man vid utskriften ej alltid kunnat fastställa, hur de av apparaten
upptagna ljuden borde dechiffreras eller vem som fällt ett visst yttrande,
utan även att förhören letts så, att det ibland varit svårt att förstå innebörden
av de lämnade svaren. De iakttagelser jag sålunda gjort ha stärkt
mig i min uppfattning, att fonetisk upptagning kräver stor vana hos domstolens
ordförande och en stark formell processledning.

Vid en domstol ha protokollen i mål, som tredskovis avgjorts vid första
inställelsen, av besparingsskäl tecknats på stämningsansökningen. Principiellt
torde icke möta något hinder att förfara på detta sätt, om blott
föreskrifterna angående papperskvalitet iakttagas (3 § protokollskungörelsen)
.

Föreskriven papperskvalitet har icke kommit till användning i vissa fall,
då protokollet skrivits för hand med bläck.

På sina håll ha testamentsvittnesförhör upptagits i avhandlingsprotokollet
i stället för att redovisas som ärende enligt rättegångsbalken och
upptagas i särskilt protokoll.

Omvänt har förekommit, att ärende rörande kallelse å okända borgenärer
upptagits i särskilt protokoll i stället för att enligt den uttryckliga föreskriften
i 27 § protokollskungörelsen upptagas i bouppteckningsprotokollet.

Försummelser att verkställa anteckningar jämlikt 28 § protokollskungörelsen
ha också iakttagits.

Föreskriften i RB 6: 3 andra punkten att protokoll skall upptaga bl. a.
rättens ledamöter har vid en del domstolar — tydligen för vinnande av
lättnad i arbetet — tillämpats så, att nämnden redovisats genom mera summariska
anteckningar såsom: ”Nämnd, se förmynderskapsprotokollet” eller
”Första” resp. ”Andra gruppen”, ”Häradsdomaren N. N:s i M. nämndemanslag”
eller dylikt. Jag har anmärkt, att sådana anteckningar icke
kunna anses förenliga med lagens ifrågavarande föreskrift.

Strafförelägganden.

I vissa fall ha de av åklagarna förda diarierna över meddelade strafförelägganden
varit ofullständiga, varför jag haft anledning erinra vederbörande
om föreskrifterna i 3 § kungörelsen den 19 december 1947 med

248

närmare föreskrifter om strafföreläggande jämte därtill hörande formulär
till diarium med anvisningar.

Jag liar likaledes i flera fall haft anledning att erinra om föreskriften i
6 § nämnda kungörelse om skyldighet för åklagare att om godkänt straffföreläggande
underrätta vissa myndigheter. Då uppgift sänts, har detta
stundom skett för sent (så t. ex. beträffande uppgifter till kontrollstyrelsen
enligt kungörelsen den 17 juni 1938 angående skyldighet för domstolar
m. fl. att meddela uppgifter till ledning för systembolagens verksamhet,
däri en fjortondagarsfrist är föreskriven).

Om avsändande av uppgifter rörande godkända strafförelägganden bör
anteckning ske, lämpligen i diariet.

Bestämmelserna i vissa författningar om särskild fördelning av böter
ha stundom icke iakttagits.

Har bötesstraff med tillämpning av SL 4: 1 ålagts gemensamt för flera
brott, skall detta anmärkas i saköreslängden (§ 1 förordningen den 14
december 1917 angående indrivning och redovisning av böter samt 8 och
9 §§ kungörelsen den 19 december 1947 med närmare föreskrifter om straffföreläggande).
Denna föreskrift har i många fall åsidosatts. Det är av vikt
att den iakttages även såvitt angår böter ålagda genom strafföreläggande,
enär eljest felaktigheter kunna uppkomma vid eventuell bötesförvandling
(jfr 8 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff).

I åtskilliga fall har strafföreläggande återkallats sedan det godkänts, i
andra fall före godkännandet men efter delgivningen. Därvid har ofta i
diariet antecknats att ”åtalet eftergivits”. I anledning härav har jag
erinrat vederbörande om att godkänt strafföreläggande enligt RB 48: 5
gäller som lagakraftägande dom och ej kan återkallas. Jag har även framhållit,
att det ej heller är riktigt att före godkännandet återkalla ett delgivet
strafföreläggande i form av åtalseftergift. Strafföreläggande må utfärdas
endast när allmänt åtal skall äga rum men det icke anses erforderligt
att väcka åtal (RB 48: 1). Åtalsprövningen skall alltså ha ägt rum innan
föreläggandet utfärdas. Den utredning som erfordras för bedömande av om
åtalseftergift bör meddelas skall verkställas före beslutet om åtal och föreläggandets
utfärdande.

Stundom har jag haft anledning erinra åklagare om att stadgandet i
RB 48: 1 att strafföreläggande ej må användas, om den misstänkte är under
18 år, har den innebörden att strafföreläggande, om övriga förutsättningar
föreligga, kan förekomma blott vederbörande vid godkännandet fyllt 18 år
och således även om han vid förseelsens begående ännu ej uppnått denna
ålder.

I några fall har åklagaren ansett, att godkännande av strafföreläggande
förelåge i och med inbetalning av det förelagda bötesbeloppet. Så kan
emellertid icke anses vara förhållandet. På blanketterna till strafföreläggande
(exemplar 3) har framhållits angelägenheten av att den bötfällde

2i9

även om han insänder det förelagda beloppet — och därmed anser sig ha
godkänt föreläggandet — likväl dessutom insänder exemplar 2 av föreläggandet
med påtecknat godkännande till den åklagare som utfärdat föreläggandet.
Har betalning influtit för ett formellt icke godkänt föreläggande,
bör åklagaren därför omedelbart vidtaga åtgärder för att erhålla godkännande
av detsamma.

2. Frågor rörande rättegångsbalkens bestämmelser om anhållande
av för brott misstänkta personer samt angående förandet
av liggare över anhållna.

Enligt 13 § Kungl. Maj:ts förundersökningskungörelse den 19 december
1947 åligger det myndighet, som äger meddela beslut om anhållande för
brott — anhållningsmyndighet — att föra noggranna anteckningar angående
de personer, vilka av dem anhållits sasom misstänkta för brott. Av
dessa anteckningar skall framgå tidpunkten då sådan person blivit gripen,
tidpunkten då den misstänkte blivit inställd till förhör jämlikt 24 kap.
8 § rättegångsbalken, tidpunkten då han blivit anhållen samt tidpunkten
då häktningsframställning avlåtits eller den misstänkte av anhållningsmyndigheten
frigivits. Ha minst tolv timmar förflutit mellan gripandet
och inställandet till förhör, som nyss nämnts, skall anledningen till dröjsmålet
särskilt angivas. Har beslut om anhållande ej kunnat verkställas
omedelbart eller har den gripne eller anhållne avvikit, skola erforderliga
uppgifter lämnas därom. Anhållningsmyndigheten skall inom en månad
efter utgången av varje kvartal till J. O. insända avskrift av anteckningarna
för kvartalet.

De avskrifter av ifrågavarande slag, som jag under år 1948 mottagit,
ha givit vid handen, att de angivna bestämmelserna föranlett missuppfattningar
i olika hänseenden. Av yttranden, som jag i anledning av gjorda anteckningar
inhämtat från en del anhållningsmyndigheter, har därjämte ej
sällan framgått, att innebörden av de i 24 kap. rättegångsbalken givna
stadgandena om gripande och anhållande icke stått helt klar för anhållningsmyndigheterna.

Vad sålunda förekommit har givit mig anledning till följande erinringar.

Anhållningsmyndighet är enligt RB 24:5 undersökningsledaren eller
åklagaren. Undersökningsledare eller åklagare äger icke uppdraga åt polisman
att meddela beslut om anhållande. Har förundersökningen inletts av
polismyndighet, skall åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen,
så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda
skäl finnes påkallat. Men intill dess så skett har polismyndigheten
såsom undersökningsledare att meddela erforderliga beslut i fråga om anhållande.
I RB 7: 9 redogöres för vad som i rättegångsbalken avses med
polismyndighet.

250

Skyldighet att föra de anteckningar, varom nu är fråga, åvilar den anhållningsmyndighet,
som omhänderhar förundersökningen om brottet och
därför fattat beslutet om anhållande. Om exempelvis en för brott efterlyst
person anträffas av landsfiskalen a annan ort än där efterlysningen skett,
är det åklagaren i efterlysningsorten, vilken skall i egenskap av anhållningsmyndighet
föra de erforderliga anteckningarna rörande de mot den
misstänkte vidtagna åtgärderna. Landsfiskalen, som endast verkställer av
anhållningsmyndigheten begärda åtgärder, skall däremot icke i sin liggare
över anhållna göra några anteckningar om fallet. Hans åtgärder redovisas
därför i sådana fall endast genom anteckning i minnesbok eller dagbok.
Har misstänkt anhallits av polismyndighet, är det ur praktisk synpunkt
lämpligast, att insändandet till J. O. också av anteckningarna rörande sådana
anhållna ombesörjes av vederbörande åklagare.

Da en för brott misstänkt person tages i förvar av anhållningsmyndigheten
själv, skall i liggaren över anhållna icke göras några anteckningar
om gripande eller förhör enligt RB 24: 8. Den misstänkte har ju då blivit
anhållen av därtill behörig myndighet. Med gripande torde i förundersökningskungörelsen
endast avses sadana fall, då annan än anhållningsmyndigheten
berövat den misstänkte hans frihet. Ett gripande i denna bemärkelse
kan hänföras till endera av följande två grupper.

1) Gripandet innebär verkställandet av ett anhållningsbeslut genom
annan än anhållningsmyndigheten själv (RB2Jj:6). Har beslutet om anhållande
meddelats utan att den misstänkte är tillstädes, ankommer det
på den, som meddelat beslutet, att befordra detsamma till verkställighet.
Detta kan ske genom att anhållningsmyndigheten beordrar en polisman att
efterspana den misstänkte och hämta honom till polisstationen. Den misstänkte
kan också efterlysas för brottet. I senare fallet inträffar det mestadels,
att den misstänkte sedermera, ofta lång tid därefter, anträffas och
gripes på annan ort. En verkställighet av ett anhållningsbeslut kan också
sägas föreligga, då en anhållen person, som avvikit, åter fasttages.

2) Gripandet innebär ett av annan än anhållningsmyndigheten vidtaget
provisoriskt anhållande (RB 24: 7). En misstänkt person kan gripas innan
något anhållningsbeslut meddelats, vare sig förundersökning om brottet inletts
eller icke. Sålunda kan stundom efterlysning ske utan att beslut om
anhållande föreligger, t. ex. om den misstänktes utseende men ej hans
namn är känt. Vidare kan den första misstanken att en viss person förövat
brottet uppkomma vid spaning eller förhör, som under förundersökningen
företages av en polisman. Denne har att omedelbart underrätta undersökningsledaren
om misstanken. Om denne då icke är tillstädes, äger polismannen
gripa den misstänkte, såframt skäl till anhållande förekomma och
beslut därom icke utan fara kan avvaktas. År därvid den misstänkte redan
kvarhållen för förhör, har förhörsledaren endast att förklara honom gripen,
s. k. skrivbordsgripande. Detta medför, att de regler om inskränkningar

251

i rätten att kvarhålla någon för förhör, varom stadgas i RB 23: 9, icke längre
äga tillämpning å den misstänkte. Slutligen kan gripande av en misstänkt
ske redan innan något förundersökningsförfarande ens blivit inlett, t. ex.
då den misstänkte tages å bar gärning eller flyende fot.

Om varje gripande, varom nu nämnts, skall — när det innebär verkställighet
av ett anhållningsbeslut eller sedermera lett till anhållande — anteckning
ske i liggaren över anhållna. Det är därför av vikt, att den åtgärd,
som anteckningen åsyftar, verkligen är ett gripande och icke exempelvis
ett hämtande till förhör enligt RB 23: 7 eller ett medtagande till förhör
enligt RB 23: 8. Redan vid den tidpunkt, då tvångsåtgärden vidtages, bör
arten av densamma klargöras, så att någon ovisshet därom icke senare
kan uppkomma. Överhuvud bör innebörden av varje åtgärd, som vidtages
mot en misstänkt, alltid stå fullt klar såväl för undersökningsledare och
åklagare som för förhörsledare och polismän. Även den misstänkte bör äga
kännedom om vad de mot honom vidtagna åtgärderna innebära.

Då någon blivit gripen, skall polismannen tillse, att ansvaret för frihetsberövandet
övertages av anhållningsmyndigheten. Gripandet skall därför sa
skyndsamt som möjligt anmälas för polismyndighet eller åklagare. Denna
anmälan får icke uppehållas av något ingående förhör med den gripne eller
av annan utredning om hans brottslighet. Anhållningsmyndigheten äger
icke att av den, som verkställt gripandet, fordra annat än en kortfattad
redogörelse över anledningen till åtgärden. Så snart ske kan skall den
gripne enligt RB 24: 8 inställas till förhör inför anhållningsmyndigheten
eller inför polisman, som anhållningsmyndigheten i varje särskilt fall förordnar
att hålla förhöret. Har gripandet skett pa annan ort, kan sådant
förordnande lämnas åt polisman å den ort, där den misstänkte finnes.

I alla de fall, då det i liggaren över anhållna antecknats att den anhållne
gripits, skall också anteckning ske om tidpunkten då han inställdes till förhör
enligt RB 24: 8. Anteckningen skall upptaga den tidpunkt, då förhöret
faktiskt tog sin början. Det kan ofta dröja avsevärd tid mellan gripandet
och inställandet till förhör. Så är exempelvis fallet om den misstänkte gripits
på annan ort än den, där han skall höras, eller om den, som skall meddela
beslut i anhållningsfrågan, av andra tjänstegöromål, såsom närvaro
vid domstolsförhandling, spaning och dylikt, ej kan ordna med förhör eller
om han ej kan erhålla anmälan om gripandet på grund av att han slutat
sin tjänstgöring för dagen. När sådana förhållanden inträffa, brukar den
som gripit den misstänkte helt naturligt utfylla väntetiden med att förhöra
honom. T dessa och vissa andra fall, t. ex. vid skrivbordsgripande, kan förhörsledaren
därför ofta vid sin anmälan om att gripande skett framlägga en
så fullständig utredning, att anhållningsmyndigheten kan fatta ståndpunkt
i anhållningsfrågan efter en av förhörsledaren gjord, kortare föredragning
av ärendet. Förhöret med den misstänkte kan i så fall inskränkas till att
skaffa bekräftelse på att de för anhållande omedelbart avgörande förutsätt -

252

mngarna föreligga. Är föredraganden den polisman, till vilken undersökningsledaren
eller åklagaren brukar anförtro att hålla förhör enligt RB 24: 8,
blir ju i allmänhet ett särskilt förhör med den misstänkte efter föredragningen
en skäligen onödig formalitet. Att på detta sätt ett anhållande av
en gripen person sker utan att anhållningsmyndigheten verkställt eller förordnat
om förhör enligt RB 24: 8 är vanligt framför allt i de största städerna,
där disproportionen mellan antalet gripna personer och antalet befattningshavare,
som kunna meddela anhållningsbeslut, gör att möjligheten
att bringa tillämpningen av rättegångsbalken i full överensstämmelse med
lagstiftningens anda och mening främst är beroende av hur polis- och
åklagarmyndigheternas arbete är organiserat. Förfarandet bör enligt min
mening kunna i liggaren över anhållna lämpligast redovisas på så sätt, att
samma tidpunkt antecknas för förhöret enligt RB 24: 8 och för beslutet
om anhållande.

Den i förundersökningskungörelsen föreskrivna skyldigheten att i liggaren
över anhållna anteckna anledningen till längre dröjsmål än tolv timmar
mellan gripandet och inställandet till förhör torde i allmänhet kunna
uPPfyUas genom mycket kortfattade anteckningar, såsom t. ex.: ”Gripen i
M. Transporterad M—K kl. 13.10—23.38”; ”Åkl. upptagen av huvudförhandl.
till kl. 20.30”; ”N. N. berusad; kunde därför ej höras tidigare”;
”Anmälan ej medhunnen före tjänstgöringens slut” etc.

Ett förhör enligt RB 24: 8 bör i allmänhet kunna göras mycket kort.
Med förhöret avses ju endast att fastställa den gripnes identitet eller att
bestämma huruvida det provisoriska anhållande, som gripandet innebär,
fortfarande skall äga bestand. Det bör således icke förekomma, att förhöret
avbry tes på kvällen för att återupptagas nästa morgon. Hålles förhöret av
annan än anhållningsmyndigheten själv, bör anhållningsmyndigheten vara
beredd att omedelbart efter förhörets slut avgöra, om den misstänkte skall
anhållas eller frigivas. Om förhöret exempelvis avslutas på aftonen kan
den, som äger besluta i anhållningsfrågan, icke uppskjuta sitt ställningstagande
till följande morgon.

Anteckningar i liggaren över anhållna skola ej föras i fråga om personer,
beträffande vilka beslut om anhållande meddelats utan att beslutet blivit
verkställt. Sker sedan verkställighet genom att den misstänkte i enlighet
med vad ovan under 1) sägs gripes, bör i liggarens kolumn rörande anhållande
antecknas tidpunkten (dagen) för anhållningsbeslutet. Något nytt
anhållningsbeslut erfordras ju icke.

Uppstår tvekan om hur åtgärderna skola redovisas i liggaren, böra närmare
upplysningar lämnas genom anteckningar i anmärkningskolumnen.

Det må särskilt understrykas, att då efterlysande, gripande och anhållande
endast äro förberedande åtgärder för häktning, ingen av dessa åtgärder
får företagas med mindre brottet är sådant, att den misstänkte under

253

i lag givna förutsättningar kan komma att häktas för detsamma (RB 24: 5
första stycket).

Av de till mig inkomna avskrifterna av liggare över anhållna, för brott
misstänkta personer förefaller som om den i lag medgivna anståndstiden,
inom vilken häktningsframställning skall avlåtas till rätten (RB 24: 12),
stundom tages i anspråk i större utsträckning än som är oundgängligen
nödvändigt. Det må ihågkommas, att lagen förutsätter att häktningsframställning
såsom regel skall göras sist dagen efter det anhållande skett.
Det får ej förekomma, att — efter det tillräcklig utredning vunnits för
prövning av häktningsfrågan — den i lag medgivna fristen att inkomma
med häktningsframställning utnyttjas exempelvis för att till bekvämlighet
för rätten uppsätta och utskriva protokoll över den dittills verkställda
förundersökningen. Intresset av att häktningsframställningen skall kunna
upptagas i samband med huvudförhandlingen synes ibland ha föranlett
dröjsmål med avgivandet av häktningsframställning. Detta intresse är emellertid
i erforderlig grad tillgodosett genom stadgandet i RB 24: 13 andra
punkten.

VI. Inspektionsresor under år 1948.

Under mina ämbetsresor år 1948 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus och
Örebro län. Därjämte har jag förrättat inspektion av ungdomsanstalten
i Uppsala samt statens handelskommission.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

254

VII. Under år 1948 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1948 diarieförda ärenden har uppgått
till 866.

Vid 1948 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 55

Under år 1948 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........529

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 175
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 759
Av berörda 759 ärenden hava under år 1948:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 4

2) till annan myndighet överlämnats..................... 8

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................306

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 52

5) utan åtgärd avskrivits...............................183

6) till åtal hänvisats.................................. 4

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.............. 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7................134

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 3

och äro vid 1948 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ................................. 46

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 5

12) på prövning beroende............................... 13

Summa 759

Under år 1948 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 4
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i................................2

av annan anledning i....................................2

Summa 4

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) tingsnotarie för fel och försummelser vid utövningen av domarämbete
(s. 64 o. f.);

255

2) föreståndare för priskontor vid kristidsstyrelse för kränkande uttalanden
i tjänsteskrivelser (s. 46 o. f.);

3) t. f. polischef för olaga kvarhållande (s. 56 o. f.); samt

4) föreståndare för priskontor vid kristidsstyrelse för felaktigt förfarande
genom prövning av tvistigt rättsförhållande mellan parter i
ärende rörande ersättning för utförda körslor (s. 38 o. f.).

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

5) förste stationsskrivare för felaktigt förfarande vid expediering av
tåg (s. 73 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1948 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid
1948 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1948,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1948 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1948 och vari under år
1948 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1949.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

256

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1949.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1949.

FOLKE RUDEWALL.

K. SCHLYTER. HENNING LEO. N. GÄRDE.

ERIK WELLANDER. DAVID OLLEN. NILS AHNLUND.

Gösta Sterilund.

257

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1948 års riksdag avlåtna skrivelser m. in. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II bär nedan
införda förteckningen.

1	Fi	6	39	Fö	2	76	4	)	115	I	6	152	Fi	41	192	S	12
2	Ju	11	40	H	3	77	H	9	116	Ju	15	153	H	19	193	S	13
3	u	1	41	Fö	3	78	Fö	6	117	Ju	16	154	11	20	194	1	16
4	Fö	20	42	Fö	4	79	Fö	7	118	I	7	155	Fi	42	195	I	17
5	S	5	43	Ju	6	80	K	6	119	H	13	156	I	12	196	s	17
3	K	9	44	Ju	5	81	K	7	120	U	9	157	Fi	43	197	K	20
7	Fi	19	45	u	4	82	I	3		II	14	158	I	13	198	E	10
8	E	2		ii	4	83	Jo	10	121	u	10	159	I	14	199	Ju	22
9	Jo	24	46	u	5	84	1	)		H	15	160	K	13	200	Fi	47
10	FI	11		11	5	85		)	122	Ju	17	161	K	14		Jo	18
11	I	8	47	u	6	86		)	123	Ju	18	162	K	15	201	Fi	48
12	Ko	5		H	6	87	Fi	21	124	Fi	30	163	K	16	202	Fi	49
13	Fi	20	48	Ju	7	88	Jo	8	125	Fi	31	164	Fi	44	203	Jo	19
	H	10	49	H	8	89	Jo	9	126	U	11	165	K	17	204	Fo	7
14	U	2	50	Fi	10	90	Fo	3		H	16	166	H	21	205	Ju	23
15	Fi	1	51	Ju	8	91	i	4	127	S	6	167	U	12	206	I	18
16	Fi	2	52	u	7	92	H	12	128	FI	17	168	H	22	207	Fi	50
17	Fi	3		H	7	93	E	3	129	Fö	9	169	Fö	11	208	Fi	51
18	Ju	1	53	s	2	94	Fö	8	130	i	9	170	Fö	12	209	Fi	52
19		)	54	Fi	11	95	S	4	131	Fi	32	171	E	4	210	Fi	53
20	Fi	4	55	8	3	96	Fi	22	132	Ju	19	172	E	5	211	Fö	14
21	H	1	56	Fö	5	97	Fi	23	133	s	7	173	E	6	212	Ju	24
22	Fi	5	57	Jo	4	98	Fi	24	134	i	10	174	E	7		Jo	20
23	S	1	58	Jo	5	99	Ju	12	135	Fi	33	175	I	15	213	I	19
24	Fö	1	59	Jo	6		Fi	25	136	I	11	176	S	9	214	8	18
25	i	1	60	Jo	7		Jo	11	137	Fi	34	177	8	10	215	E	11
26	Fi	7	61	Fi	12	100	Ju	13	138	E	9	178	S	11	216	Fi	54
	Jo	1	62	Fi	13	101	Fo	4	139	8	8	179	Jo	16	217	U	15
	H	2	63	Fi	14	102	Jo	12	140	Ju	20	180	Jo	17		II	26
27	Fi	8	64	Fi	15	103	Jo	13	141	Fi	35	181	Fi	45	218	Ju	425
28	Ju	2	65	Fi	16	104	K	8	142	H	18	182	Fi	46	219	Jo	21
29	Ju	3	66	Fo	2	105	Fi	26	143	Jo	14	183	Fö	13	220	Jo	22
30	Jo	2	67	Ju	9	106	I	5	144	Jo	15	184	E	8	221	II	24
31	Jo	3	68	K	2	107	Fi	27	145	u	13	185	8	14	222	II	25
32	Fi	9	69	K	3	108	K	10		11	23	186	8	15	223	Fi	DO
33	Ju	4	70	K	4	109	IJ	8	146	Fi	36	187	S	16	224	Fi	56
34	I	2	71	K	5	no	Fi	28	147	Fi	37	188	K	18	225	Fö	15
35	K	1	72	Fi	17	in	K	11	148	Fi	38	189	K	19	226	Fi	57
36	K	1	73	Fi	18	112	K	12	149	Fi	39	190	Ju	21	227	E	12
37	Fo	1	74	Ju	10	113	Ju	14	150	Fö	10		TJ	14	228	E	13
38	u	3	75	4	)	114	Fi	29	151	Fi	40	191	Fo	6	229	Fi	58

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

17 — Justitieombudsmannens ämbetsbciättclse till 10/,9 års riksdag.

258

230	Fi	59	274	Jo	30	317	Fo	10
231	Fi	60	275	Ju	28	318	Fi	76
232	Fi	61	276	Jo	31	319	Fi	77
233	Jo	23	277	U	16	320	Jo	41
234	Fi	12	278	Fi	68	321	Jo	42
	1	20	279		‘)	322	Fo	11
235	I	21	280		‘)	323	Fi	78
236	I	22	281		‘)	324	U	21
237	I	23	282		‘)		H	35
238	K	21	283		‘)	325	U	22
239	I	24	284	Fi	69		H	36
240	I	25	285		‘)	326	E	19
241	1	26	286		‘)	327	E	20
242	J u	26	287		‘)	328	S	25
243	S	19	288		‘)	329	s	26
244	E	14	289		'')	330	K	27
245	S	20	290	I	29	331	Fi	79
246	Fi	64	291	Fi	70	332	Fö	19
247	Ju	27	292	Fi	71		S	27
	Fi	63	293	Fi	72		K	28
248	I	27	294	Fi	73		Fi	80
249	S	21	295	Ju	29		Jo	44
250	Fi	65		I	30		I	31
251	H	27	296	Fi	74		Fo	12
252	H	28	297	Fi	75	333	S	28
253	H	29	298	K	22	334	S	29
254	Fö	16	299	K	23		I	32
255	Fö	17	300	K	24	335	Fi	81
256	H	30	301	K	25	336	S	30
257	H	31	302	K	26	337	Jo	45
258	E	15	303	S	23	338	K	29
259	E	16	304	S	24	339	S	31
260	Fi	66	305	Jo	32	340	s	32
261	E	17	306	Jo	33	341	s	33
262	Fo	8	307	Jo	34	342	u	24
263	Fo	9	308	Jo	35	343	Ju	30
264	Jo	25	309	Jo	36	344	Ju	31
265	Fi	67	310	Jo	37	345	Ju	32
	Jo	26	311	Jo	38	346	Ju	33
266	Jo	27	312	Jo	39	347	Jo	46
267	S	22	313	Jo	40	348	K	SO
268	E	18	314	u	18	349	Jo	47
269	Fö	18		H	33	350	K	31
270	1	28	315	U	19	351	Fi	82
271	Jo	28		H	34	352	Ju	34
272	U	17	316	U	20	353	1	33
	H	32		Jo	43	354	I	34
273	Jo	29

I	35	399	Fi	94	443	Ju	41
Fi	83	400	Jo	50	444	Ju	42
8	34	401	K	36	445	Fi	107
Ju	35	402	S	38	446	Fi	108
i	36	403	s	39	447		)
Fi	84	404	H	40	448	Ju	40
8	35	405	Fö	31		Fi	109
K	32	406	U	25	449	U	28
1C	33	407	E	23	450	Ju	43
K	34	408	8	40	451		)
Ju	36	409	S	41	452		)
I	38	410	s	42	453	K	41
Fi	85	411	s	43	454	8	49
Fi	86	412	s	44	455	K	42
Fö	21	413	s	45	456	E	25
Fö	22	414	I	40	457	1	43
Fö	23	415	Fi	95	458	Fo	15
Fö	24	416	Fi	96	459	Fo	16
Fö	25		E	24	460	K	43
1	37	417	I	41	461	S	50
I	39	418	Fi	97	462	s	48
Fö	26	419	K	37	463	u	29
Fi	92	420	U	26	464	Fö	32
Fi	93	421	Fi	98	465	H	44
Jo	49	422	Fi	99	466	Fö	33
Ju	37	423	Jo	51	467	8	Öl
Fö	27	424	Fi	100	468	S	52
Jo	48	425	K	38	469	Jo	54
Fo	13	426	K	39	470	Fi	no
E	21	427	Jo	52	471	U	30
E	22	428	H	41		Fi	in
Ju	38	429	Ju	39	472	Fi	113
s	36		Jo	53	473	Jo	55
Fi	87	430	Fi	101	474	S	53
S	37	431	Fi	105	475	8	54
Fi	88	432	Fo	14	476	Fi	112
K	35	433	Fi	106	477	Fi	114
Fi	89	434	E	40	478	Fi	116
Fi	90	435	Fi	102	479	Fi	115
Fi	91	436	Fi	103	480	4	)
H	37	437	Fi	104	481	Fi	117
U	23	438	U	27	482	U	31
Fö	28		H	42		il	45
H	38	439	8	46	483	U	32
Fö	29	440	I	42		H	46
H	39	441	H	43	484	8	55
Fö	30	442	S	47	485	Jo	56
					486	Jo	57

355

356

357

358

359

360

361

362

363

364

365

366

367

368

369

370

371

372

373

374

375

376

377

378

379

380

381

382

383

384

385

386

387

388

389

390

391

392

393

394

395

396

397

398

259

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1948 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 februari 1948, angående val av riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare. (18.)

Den 13 februari 1948 anmäld samt lagd till handlingarna.

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upphävande av 17 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1948 (SFS nr 109).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av kap. 5 kyrkolagen m. m. (29.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 februari 1948 (SFS nr 95).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (33.)

Den 27 februari 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels ställt av riksdagen anvisade
anslag till Svea hovrätts och byggnadsstyrelsens samt statskontorets
förfogande att efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande disponeras för därmed
avsedda ändamål, dels ock bemyndigat fångvårdsstyrelsen att med anlitande
av anvisat investeringsanslag till Ekonomibyggnad vid vårdanstalten å
Hall täcka vissa merkostnader för ombyggnad av ett ekonomihus vid nämnda
anstalt.

5. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken. (44.)

Lag samt kungörelse med viss föreskrift angående tillämpningen av domsagostadgan
den It juni 1943 utfärdade den 27 februari 1948 (SFS nr 71 och 72).

6. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad, m. m. (43.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 februari 1948 (SFS nr 96 och 97).

7. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om förvärvande
av svenskt medborgarskap i vissa fall. (48.)

Skrivelsen har den 30 oktober 1948 överlämnats till sakkunniga för nordiskt

260

samarbete på medborgarskapsrättens område för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

8. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (51.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 mars 1948 (SFS nr 91—94).

9. den 6 mars, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om ersättning
för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 10 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
ställföreträdare. (74.)

Den 2 april 1948 anmäld samt lagd till handlingarna.

11. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde. (2.)

Den 8 maj och den 4 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen
anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

12. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sambruksföreningar in. m., såvitt propositionen avser förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag, lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom samt lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117). (99.)

Lagar utfärdade den 30 april 1948 (SFS nr 220—222).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, in. m. (100.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 april 1948 (SFS nr 155 och 156).

14. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (113.)

Den 30 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för övergång
av järnvägen. (116.)

Den 30 december 1948 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla utredningsman för den i skrivelsen berörda frågan.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillägg till 72 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
(117.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 april 1948 (SFS nr 187).

261

17. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 34
i bilaga IV.)

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 104, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom. samt 70 § 1 mom.
lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen, m. m. (123.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 april 1948 (SFS nr 197 och 198).

19. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (132.)

Den 4 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t beträffande anslagsposten arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, under Avlöningar till
statsråden utan departement m. m. i staten för budgetåret 1947/48 ställt det av
riksdagen anvisade anslaget till justitiedepartementets förfogande att disponeras
för därmed avsett ändamål.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om
tjänstgöring i Kungl. Maj:ts lagråd. (140.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1948 (SFS nr 228).

21. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 8 mars 1948 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar i brottmål
m. m. (190.)

Kungl. Maj:t har den 4 juni 1948 för Sveriges del ratificerat konventionen och
den 17 december 1948 utfärdat lag i ämnet (SFS nr 758).

22. den 11 maj, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående dels
anställnings- och avlöningsförhållanden för viss icke-ordinarie personal vid
domstolarna, dels ock anslag för budgetåret 1948/49 till hovrätterna: avlöningar.
(205.)

Den 4 och den 30 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels meddelat föreskrifter
beträffande dispositionen av det av riksdagen anvisade anslaget till hovrätterna:
avlöningar för budgetåret 1948/49 samt ställt anslaget till hovrätternas
förfogande att disponeras för därmed avsedda ändamål, dels ock meddelat närmare
bestämmelser i fråga om anställnings- och avlöningsförhållanden för viss
icke-ordinarie personal vid domstolarna, att lända till efterrättelse fr. o. m. den
1 juli 1948.

24. den 22 maj, i anledning av väckta motioner dels om utredning av frågan
om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad storskiftade
delarna av Kopparbergs lån, dels ock angaende ett enklare förfa
ringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande
överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från
Kungl. Maj:t till underordnad myndighet m. m. (218.)

262

Lagar i ämnet samt administrativa författningar därtill utfärdade den 28 mai
1948 (SFS nr 272—277).

26. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (242.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 maj 1948 (SFS nr 243—245).

27. den 2 juni, angående språklig granskning av lagförslag. (247.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

28. den 5 juni, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen, dels ock i ämnet väckt
motion. (275.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1948 (SFS nr 383).

29. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet. (295.)

Sedan Kungl. Majd genom beslut den 4 juni 1948 ställt av riksdagen beviljat
reservationsanslag till Bidrag till utgivande av författningskommentarer m. m.
till statskontorets förfogande, att disponeras enligt närmare bestämmande av
Kungl. Majd eller av nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer,
har Kungl. Majd den 15 oktober 1948 låtit utfärda kungörelse om ändrad
lydelse av 2 § instruktionen för nämnden (SFS nr 664).

30. den 21 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt. (343.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1948 (SFS nr 405).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
om tillägg till kyrkolagen, m. m. (344.)

Lagar samt förordning utfärdade den 30 juni 1948 (SFS nr 489—493).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken m. m. (345.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1948 (SFS nr 401—404).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
militär rättegångslag m. m. (346.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1948 (SFS nr 453, 472 och 473).

34. den 25 juni, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1948/49 till krigsrätterna
(352.)

Den 30 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Majd ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till statskontorets och länsstyrelsernas förfogande.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (358.)

Den 26 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Majd ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga å tilläggsstat II till
statskontorets förfogande att disponeras för därmed avsett ändamål i enlighet
med föreskrifter, som av Kungl. Majd meddelas för varje särskilt fall.

263

36. den 26 juni, i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring
i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i strafflagen m. in., dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels och i dessa ämnen
väckta motioner. (379.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1948 (SFS nr 448—471). Beträffande frågan
i vilken omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att
rikta sig mot Sverige bedrives här i riket, bör bestraffas, har straffrättskommittén
verkställt begärd utredning samt den 21 oktober 1948 avlämnat promemoria
med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen. Över promemorian
ha inhämtats yttranden från myndigheter och sammanslutningar.

38. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1948/49 till fångvården m. m. (383.)

Den 30 juni 1948 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen samt
ställt anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

39. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen, m. m. (429.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1948 (SFS nr 479—482).

40. den 17 juli, i anledning av viss del av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, m. in. (448.)

I fråga om Kungl. Maj:t av riksdagen lämnat bemyndigande och medgivande
har skrivelsen den 17 september 1948 överlämnats till finansdepartementet för
kännedom. Skrivelsen är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband
med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1948 års riksdag såsom
vilande antagna ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen.

41. den 20 juli, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)

Ärendet är i fråga om den av riksdagen begärda utredningen om överlämnande
av det i 4 kap. 7 § av förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftade granskningsexemplaret
av tryckt skrift till norrländskt bibliotek beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av ett av riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaget förslag till tryckfrihetsförordning jämte
i ämnet väckt motion. (444.)

Kungl. Maj:t har den 10 december 1948 beslutat framlägga proposition till riksdagen
med förslag till lag angående skyldighet för boktryckare att avlämna för
bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift m. in.

43. den 13 november, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare. (450.)

Den 26 november 1948 anmäld samt lagd till handlingarna. 2

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 mars 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret

264

1948/49 under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 23 april 1948. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels
den 26 och den 30 juni, den 21 juli samt den 1, den 15 och den 29 oktober 1948.

2. den 17 januari, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (14.)

Anmäld den 30 januari 1948.

3. den 24 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (38.)

Anmäld den 27 februari 1948. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels ock den 19 mars 1948.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll angående det svensk-isländska varuutbytet. (45.)

Anmäld den 27 februari 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att verkställa noteväxling om protokollets slutgiltiga ikraftträdande.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken ingången handelsöverenskommelse
m. m. (46.)

Anmäld den 27 februari 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien.
(47.)

Anmäld den 27 februari 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att verkställa noteväxling om protokollets slutgiltiga ikraftträdande.

7. den 6 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av protokoll rörande det svensk-franska varuutbytet. (52.)

A.nmäld den 12 mars 1948, varvid Kungl. Majrt bemyndigade sändebudet i
Paris att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

8. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående svenska
kyrkans deltagande i Augustanasynodens 100-årsjubileum och Sveriges
deltagande i pionjärjubileet i Amerikas Förenta Stater 1948. (109.)

Anmäld den 23 april 1948, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. den 21 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.
(120.)

Anmäld den 30 april 1948, varvid Kungl. Majrt bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och den belgisk-Iuxemburgiska ekonomiska
unionen träffad handelsöverenskommelse. (121.)

265

Anmäld den 30 april 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i
Bryssel att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
m. m. (126.)

Anmäld den 30 april 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i Rom
att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

12. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (167.)

Anmäld den 8 maj 1948, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

13. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande
varuutbytet. (145.)

Anmäld den 14 maj 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

14. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark och Norge den 8 mars 1948 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar i brottmål
in. m. (190.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid Kungl. Majd beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention.

15. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande
varuutbytet. (217.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid Kungl. Majd bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

16. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pension
åt framlidne italienske ministern i Stockholm Alberto Bellardi Riccis
änka. (277.)

Anmäld den 11 juni 1948, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

17. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av varuutbytesöverenskommelse mellan Sverige och Österrike.
(272.)

Anmäld den 17 juni 1948, varvid Kungl. Majd bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att till österrikiska regeringen framföra sådant meddelande,
som erfordrades för överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

18. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av protokoll rörande handeln mellan Sverige och Polen under tiden
1 maj 1948—30 april 1949. (314.)

Anmäld den 26 juni 1948. varvid Kungl. Majd bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att verkställa noteväxling om protokollets slutgiltiga ikraftträdande.

266

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och
Norge. (315.)

Anmäld den 26 juni 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i Oslo
att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal om vissa fiskerifrågor.
(316.)

Anmäld den 26 juni 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i Oslo
att verkställa noteväxling om avtalets ikraftträdande.

21. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av varuutbytesöverenskommelse mellan Sverige och Schweiz m. m
(324.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande handeln mellan Sverige och Förenta Staternas—Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland. (325.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade konsuln i Berlin
att verkställa noteväxling om protokollets slutgiltiga ikraftträdande.

23. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 in. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (393.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

24. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en konvention angående europeiskt
ekonomiskt samarbete. (342.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till statstjänstemän m. fl. för vissa under vistelse utom riket uppkomna
förluster. (406.)

Anmäld den 30 juni 1948. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels ock den 6 augusti 1948.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnader
i samband med Sveriges deltagande i vissa internationella organisationer.
(420.)

Anmäld den 30 juni 1948. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels
ock den 21 juli 1948.

27. den 3 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Turkiet. (438.)

Anmäld den 21 juli 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade sändebudet i Ankara
att med turkiska regeringen träffa uppgörelse om överenskommelsens
slutgiltiga ikraftträdande.

28. den 20 juli, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av överenskommelse angående ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater. (449.)

267

Anmäld den 21 juli 1948, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse.

29. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (463.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer m. m. (471.)

Anmäld den 30 december 1948, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande överenskommelse.

31. den 23 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Spanien träffad handelsöverenskommelse.
(482.)

Anmäld den 30 december 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade t. f. chargé
d’affaires i Madrid att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan svenska regeringen och grekiska regeringen träffad
handelsöverenskommelse. (483.)

Anmäld den 30 december 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chargé
d’affaires i Atén att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i (örordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. (24.)

Anmäld den 13 februari 1948, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 55).

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medclsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av viss genom valutakursförändring uppkommen incdelsbrist. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

5. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till N. O. H. Blom. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

268

6. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp.
(78.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

8. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag under försvarets fonder och statens
utlåningsfonder för budgetåret 1948/49. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

9. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E. Ahlström. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

10. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgivande
av livränta till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt angår under punkten
4 gjord framställning om årlig livränta till änkan Elina Olofsson. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

11. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1948/49 m. m. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgivande
av livränta till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt propositionen angår
befrielse för Carl Gustav Högberg från viss återbetalningsskyldighet till
kronan. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

13. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgivande
av livränta till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

14. den 22 maj, i anledning av väckta motioner om årlig livränta åt makarna
Gustaf och Ester Johansson med anledning av deras son Sven Estbjörns
förolyckande under värnpliktstjänstgöring. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

15. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgivande
av livräntor till Lilly Holmin, Karin Persson och B. H. E. Sjölander. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

16. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret tillhörig bro över
Kalix älv. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48 till flyttning av vissa
drivmedelscisterner på Gotland. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

269

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaendc bestridande
av vissa haverikostnader. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

19. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
194,0—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 3 (omplacering av personal inom försvaret)
och 5 (vissa uppbördsmedel inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
I fråga om punkten 3 har Kungl. Maj:t givit cheferna för försvarsstaben,
armén, marinen och flygvapnet till känna vad riksdagen beslutat. Beträffande
punkten 5 har Kungl. Maj:t givit fortifikationsförvaltningen till känna
vad riksdagen beslutat samt uppdragit åt ämbetsverket att verkställa översyn av
gällande bestämmelser rörande upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler.
Skrivelsen är därmed, såvitt på försvarsdepartementet ankommer, slutbehandlad.

20. den 25 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angaende vissa frågor
rörande försvarets organisation jämte i ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 30 juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa avlönings-
in. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1948/49 m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående vissa
anslag till materielanskaffning för försvaret för budgetåret 1948/49 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
byggnadsarbeten för försvaret m. m. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
in. in. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

26. den 26 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för
vissa värnpliktiga. (376.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid förordning i ämnet utfärdades (Sb b nr 514).

27. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till
lag om ändring i strafflagen in. in., dels Kungl. Majds proposition med
förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels och i dessa ämnen
väckta motioner. (379.)

270

Skrivelsen har såvitt angår ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)

om skyddsympning inom försvarsväsendet överlämnats till försvarsdepartementet.
Skrivelsen är i denna del anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid

lag i ämnet utfärdades (SFS nr 471).

28. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgivande
av livränta till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt propositionen avser punkterna
1—3. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till värnpliktige

K. G. Sjöberg för skada, ådragen under militärtjänstgöring. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

31. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avtal
rörande tillverkning m. m. av flvgmateriel. (405.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

32. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (464.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1948.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (466.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 15 juni
1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. (23.)

Anmäld den 13 februari 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 43).

2. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställningar om anslag till
allmän bostadsräkning m. m. (55.)

Anmäld den 19 mars och den 11 juni 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 17 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom m. m.
(95.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1948.

5. den 10 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

271

Anmäld den 28 maj samt den 26 och den 30 juni 1948. Beträffande av riksdagen
begärda utredningar har socialministern jämlikt bemyndigande den 30 juni 1948
tillkallat sakkunniga för utredning dels rörande avgiftsfria resor för barn och
husmödrar m. fl., dels ock rörande organisationen av hjälpverksamheten för
utlandssvenskar m. m. De sakkunniga för utredning rörande avgiftsfria resor
för barn och husmödrar m. fl. ha den 30 november 1948 avlämnat betänkande
(stencilerat), vilket är föremål för remissbehandling. Utredningen rörande organisationen
av hjälpverksamheten för utlandssvenskar m. m. pågår.

6. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt fortsatt giltighet av samma lag. (127.)

Anmäld den 23 april 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 186).

7. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1947 vid dess trettionde sammanträde fattade
beslut. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

9. den 30 april, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande änkepensioneringen
samt stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle m. m.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Utredningsarbetet pågår.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
U78.)

12. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (192.)

Anmäld den 11 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 400).

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 7 §
andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

272

14. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamheten. (185.)
Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

. 15, samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till lån till anordnande av kollektiva tvätterier.
(186.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 566).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till driften av centraldepån för blindas arbeten. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

17. den 13 maj, angående beredande av möjlighet åt arbetsföra sockersjuka
att söka och innehava befattningar i statens tjänst. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning i samband med kommitténs för
partiellt arbetsföra betänkande med förslag angående partiellt arbetsföras anställning
i allmän tjänst (SOU 1948:11).

18. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss garanti
åt sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

19. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag.
(243.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 281).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till ersättning för skador vållade av personer som
avvikit från vissa anstalter jämte i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948 (transumt av Kungl. Majrts brev
till statskontoret SFS nr 567).

21. den 2 juni, angående bättre tillgodoseende av landsbygden vid arbetstillståndsgivningen.
(249.)

Anmäld den 26 juni 1948. Avskrifter av skrivelsen överlämnades till byggnadsberedningen
och arbetsmarknadsstyrelsen, vilka skola ha att vid handläggningen
av ärenden rörande byggnadstillstånd beakta vad riksdagen i skrivelsen anfört.
Ärendet är slutbehandlat.

22. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.
(267.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

23. den 12 juni, i anledning av dels väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner angående
en översyn av samma lag. (303.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid skrivelsen jämte därvid fogat utskottsutlåtande
överlämnades till arbetstidsutredningen för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av utredningens uppdrag. Utredningen har i fråga om tunnelarbetare
framlagt förslag i ämnet i sitt betänkande, del II (SOU 1948: 51), vilket är
föremål för remissbehandling.

273

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1948 (prop. nr 302).

25. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Anmäld den 26 juni och den 30 juni 1948. Sistnämnda dag bemyndigades chefen
för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av
frågan om partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt. De sakkunnigas
utredningsarbete pågår.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

27. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.) •

Skrivelsen är, såvitt ankommer på socialdepartementet (punkterna 6, 7 och 12),
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1948/49 till särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1948/49 till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte och elfte huvudtitlarna. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, i vad på socialdepartementet beror.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den allmänna
bostadspolitikens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(336.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 och den 30 juni 1948. Författningar utfärdade
den 30 juni 1948 (SFS nr 478, 546—549 och 587).

31. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m. (339.)

Anmäld den 26 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 420 och 421).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 422—425).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, in. in., såvitt propositionen hänvisats lill
lagutskott. (341.)

18 ■— Justiticombudsmanncns ämbctsbcrältclse till 10/t9 urs riksdag.

274

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 426 och 427).

34. den 25 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos (stendammslunga).
(357.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Hj. Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
(361.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

36. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om vissa anslag till ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom,
som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade till sjukpenning eller
livränta enligt vissa förordningar. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

38. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 § första stycket
lagen om arbetarskydd. (402.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 415).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december
1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.
(403.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 416).

40. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
(408.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.
(409.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
(410.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta
motioner. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 546—549 och 587).

275

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt ej angår lagförslaget. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juli 1948.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1948/49 till kristillägg till
erkända arbetslöshetskassor. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS

nr 529).

47. den 3 juli, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma arbetsrådet. (442.)

Anmäld den 21 juli 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 598).

48. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. (462.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 749).

49. den 23 november, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (454.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning
i anledning av sjukdom, som drabbat vissa elever vid tandläkarhögskolan
i Stockholm. (461.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

51. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården, m. m. (467.)

Anmäld den 10 december 1948, varvid lagar utfärdades (SFS nr 720 och 721).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 (nr
113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. (468.)

Anmäld den 10 december 1948, varvid lag utfärdades (SFS nr 722).

53. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
(474.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid lag utfärdades (SFS nr 733).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § 4 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering. (475.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid lag utfärdades (SFS nr 732).

55. den 23 december, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (484.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

276

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1948, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(35.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1948.

2. den 6 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
statens affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för postbiträdet Ingrid Maria Johansson från viss ersättningsskyldighet.

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av Västerås ångkraftstation. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 59 angående
höjning av vissa postavgifter. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948, varvid tre författningar utfärdades

(SFS nr 111—113).

•

6. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1948/49. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

8. den 3 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
statens affärsverksfonder, statens järnvägar, gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49 till nyanskaffning av person- och resgodsvagnar.
(104.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1948.

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld den 23 april 1948. Åter anmäld den 28 maj 1948, varvid en författning

utfärdades (SFS nr 263). Åter anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

10. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(108.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1948.

277

11. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad
angående vissa för järn vägsändamål avsedda markområden i Stockholm
m. m. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

13. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående upptagande å riksstaten för budgetåret 1948/49
av ett underskott för luftfartsfonden. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49, i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
fonden för förlag till statsverket gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49 till förskott till vissa plankostnader m. m.
(162.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter.
(163.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående ersättning till chauffören
V. Bjurman för bilskada vid motorplogning. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

18. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående organisation
och finansiering av svensk reguljär luftfart m. m. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948, varvid en författning utfärdades

(SFS nr 240).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
investeringar i statens järnvägars fond. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

20. den 13 maj, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till byggande av fiskehamnar m. m. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948, varvid en författning utfärdades

(SFS nr 525).

22. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

278

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående klassificering
av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens
järnvägar. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till teckning av aktier i Aktiebolaget Svenska godscentraler.
(300.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad
av Säffle kanal m. m. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1948/49 till förvärv av Bergslagernas m. fl. järnvägar. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

27. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (330.)

Anmäld den 26 juni 1948. Åter anmäld och slutbehandlad den 17 september
1948.

28. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Punkten 16 angående statsverkets lokalbehov. Utnyttjandet av vissa kasernetablissement
i Stockholm. Ärendet har upptagits till behandling i proposition
den 15 oktober 1948 (nr 303; bilaga 11) och är därmed slutbehandlat.

29. den 21 juni, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 december 1948 ha utredningsmän
tillkallats för utredning av frågan.

30. den 25 juni, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 § lagen om
allmänna vägar. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten
att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 juli 1948 uppdragit åt lagmannen T. A.
Bexelius att utreda frågan.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
vissa plankostnader m. m. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning
till statens automobilskattemedelsfond. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

279

35. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta motioner. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid en författning utfärdades
(SFS nr 442).

36. den 29 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande skärgårdstrafiken, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.
(401.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid en författning utfärdades
(SFS nr 406).

37. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad
angående mark inom Kaknäsområdet och å Långholmen i Stockholm.
(419.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

38. den 2 juli, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för fastställande
av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande
av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas för allmän
trafik. (426.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 augusti 1948 givna bemyndigande ha utredningsmän
tillkallats för utredning av frågan.

40. den 3 juli, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 3 december 1948 givna bemyndigande ha utredningsmän
tillkallats för utredning av frågan.

41. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948, varvid en författning utfärdades
(SFS nr 689).

42. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(455.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av internationell överenskommelse rörande flygsäkerhetstjänsten
på Island. (460.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 januari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. (15.)
Anmäld den 30 januari 1948, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 17).

280

2. samma dag, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
samt om fortsatt giltighet av förordningen, m. m. (16.)

Anmäld den 30 januari 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 18—23).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt. (17.)

Anmäld den 30 januari 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 24).

4. den 4 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående de tider, då allmän fastighetstaxering skall äga rum,
m. m. (20.)

Anmäld den 13 februari 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 48 och 49).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 februari 1948.

6. den 7 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1948/49 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

7. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för ökning av
statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel. (26.)

Skrivelsen har den 12 februari 1948 överlämnats till jordbruksdepartementet.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(27.)

Anmäld den 13 februari 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 46 och 47).

9. den 14 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (32.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 500 och 501).

10. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 10, såvitt
propositionen avser förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt samt förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt
å vissa pälsvaror. (50.)

Anmäld den 27 februari 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 66—68).

11. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1948/49. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

12. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 5 med förslag
till förordning om särskild automobilskatt, m. m. (61.)

Anmäld den 5 mars 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 81—83).

281

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om försäljningsskatt samt förordning
om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. (62.)

Anmäld den 5 mars 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 85 och 86).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (63.)

Anmäld den 5 mars 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 84).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och
sjuktransportmateriel. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

17. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m. (72.)

Anmäld den 19 mars 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 139—141).

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tullfri införsel till
riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 21 maj, den 26 och den 30 juni samt den 3 september 1948. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

20. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1948/49 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 528).

21. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1947. (87.)
Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1948.

22. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (96.)

Anmäld den 19 mars 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 120).

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen m. in. (97.)

Anmäld den 14 maj och den 12 november 1948. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
sistnämnda dag har chefen för finansdepartementet tillkallat särskilda
sakkunniga för utredning av de i motionerna berörda restitutionsfrågorna.

282

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet
för byggnadsmaterialier m. m. för anläggning av en regleringsdamm i Neaälven
m. m. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

25. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sambruksföreningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948, varvid författning utfärdades

(SFS nr 223).

26. den 7 april, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1948.

27. den 10 april, i anledning av 1947 års revisionsutrednings betänkande rörande
riksdagens revisorers verksamhet, utom i vad det avser förslag till
ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen. (107.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid uppdrogs åt riksräkenskapsverket att utarbeta

samt till Kungl. Majrt inkomma med förslag i ämnet. Sådant förslag har den

3 december 1948 inkommit. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1948.

29. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

30. den 21 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
m. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (124.)

Anmäld den 23 april 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 175—180).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring av anvisningarna till 29 och 36 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (125.)

Anmäld den 30 april 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 204).

32. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till Stockholms enskilda bank aktiebolag till täckande av vissa rättegångskostnader.
(131.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående eftergift
av viss ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.
(141.)

Anmäld den 30 april 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 201—203).

283

36. den 27 april, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

37. samma dag, i anledning av framställningar om understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
för kaptenen i livgrenadjärregementets reserv E. A. Clementz m. m.
(148.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt förre extra ordinarie folkskolläraren P. G. Bohlins efterlevande m. m.
(149.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1948.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till
uppskjuten livränta för vissa professorer vid enskilda högskolor. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa tjänste- och familjepensioner jämte i ämnet väckta motioner.
(152.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 257).

42. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (155.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
samt Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund rätt till viss
malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna kvantiteter, jämte
i ämnet väckt motion. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

45. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om tillämpning av skattespi r
i fråga om preliminär skatt. (181.)

Anmäld den 30 juli 1948, därvid särskilda sakkunniga förordnades att vvkställ ■
av riksdagen begärd översyn av lagstiftningen om skattebegränsning i sy.le att
möjliggöra den s. k. 80-procentspärrcns tillämpning redan i fråga om den preliminära
skatten. De sakkunniga ha den 4 december 1948 avgivit en promemoria
i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 230—236).

284

47. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av de statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget. (200.)

Skrivelsen, som överlämnats från jordbruksdepartementet, har anmälts den 30
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (201.)

Anmäld den 28 maj 1948, varvid uppdrogs åt vederbörande länsstyrelse att å
offentlig auktion låta försälja ifrågavarande fastigheter. Ärendet är i viss del
beroende på Kungl. Majds prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig fastighet. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

50. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen av statsunderstöd.
(207.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 347).

51. den 22 maj, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1948.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) jämte i
ämnet väckta motioner. (209.)

Anmäld den 28 maj 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 247).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning jämte i
ämnet väckta motioner. (210.)

Anmäld den 28 maj 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 248).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Majds framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48 till riksbankens avbetalningslånefond.
(216.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1948.

55. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid statens krisorgan jämte i ämnet
väckta motioner. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 537).

56. samma dag, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
reservbarnmorskornas pensionsförmåner. (224.)

Anmäld den 26 november 1948, varvid uppdrogs åt 1944 års pensionsutredning
att verkställa utredning i den i skrivelsen berörda frågan.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, såvitt angår
tolfte huvudtiteln. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

285

58. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande
av normallager, m. m. (230.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 278).

60. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m. (231.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående frihet från utskiftningsskatt vid upplösning av Bergslagernas
järnvägsaktiebolag m. fl. bolag. (232.)

Anmäld den 4 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 279).

62. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till statens sinnessjukhus: avlöningar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (234.)

Skrivelsen har överlämnats från inrikesdepartementet i vad avser provisoriska
åtgärder för beredande av ersättning till vissa verksläkare vid sinnessjukhusen
m. fl. anstalter. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 2 juni, angående språklig granskning av lagförslag. (247.)

Anmäld den 17 december 1948, varvid skrivelsen överlämnades till trycksakskommittén
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

64. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Bergslagernas och
därmed samförvaltade järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande.
(246.)

Anmäld den 26 och den 30 juni 1948, vilken sistnämnda dag författning utfärdades
(SFS nr 583). Ärendet är därmed slutbehandlat.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
m. in., såvitt propositionen avser anslagsfrågor. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(265.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 oktober 1948.

68. den 9 juni, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

69. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

286

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370). (291.)

Anmäld den 11 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 308).

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om pappersskatt. (292.)

Anmäld den 11 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 283 och 284).

72. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (293.)

Anmäld den 17 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 327).

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av justeringsväsendet m. m. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1948/49. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag för budgetåret 1948/49 till oförutsedda utgifter. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

76. den 17 juni, angående regleringen för budgetåret 1948/49 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 361—364).

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. och 4 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (323.)

Anmäld den 26 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 368—372).

79. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst
i samband med statsförvärv av enskild järnväg. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

80. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1948 ha tryckta exemplar av skrivelsen
för behandling i angivna delar överlämnats till försvarsdepartementet (punkterna
3 och 5, omplacering av personal inom försvaret; vissa uppbördsmedel
inom försvaret), socialdepartementet (punkterna 6 och 7, Stockholms luftvärnsregementes
anläggningsarbeten i Norrtälje; ersättningar av underhållsskyldiga
för utgivna bidragsförskott), kommunikationsdepartementet (punkten 16, statsverkets
lokalbehov; utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockholm),

287

jordbruksdepartementet (punkterna 29, 31 och 35, förvaltning och utbetalning
av fiskeavgiftsmedel; vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte; domänverkets anläggningsverksamhet),
inrikesdepartementet (punkterna 9, 12 och 13, distriktsbarnmorskornas
förlossningsverksamhet; hos länsstyrelserna innestående medel
från Malmö barnhusfond; märkning av kött och skinn av dödat villebråd; vissa
inkomster å anslaget för allmänna val), folkhushållningsdepartementet (punkten
33, upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m.).

Beträffande ärendena under punkterna 10 (vissa bötesandelar till länsstyrelsernas
förfogande) och 24 (vissa till generaltullstyrelsens förfogande stående medel)
har vad revisorerna därutinnan anfört beaktats i ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, vilket förslag
den 5 november 1948 remitterats till lagrådet.

I fråga om punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar) har
Kungl. Maj:t den 10 september 1948 uppdragit åt riksräkenskapsverket att utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

Vad angår ärendet under punkten 18 (markegångsinstitutet) har Kungl. Maj:t
den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att utreda frågan om markegångsinstitutets
avveckling eller förenkling samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag i ämnet.

Beträffande punkten 25 (tullverkets taxa för extra förrättningar) har Kungl.
Maj:t den 30 juli 1948 bemyndigat generaltullstyrelsen att fastställa och kungöra
ny taxa för extra tullförrättningar.

Ärendena under punkten 19 (iakttagelser rörande de nya avlöningsförfattningarna
m. m.), punkten 20 (vissa synpunkter på det statliga blankettrycket),
punkten 21 (det statliga kommittéväsendet), punkten 22 (vissa iakttagelser beträffande
myndigheternas expensutgifter) och punkten 23 (den officiella statistiken)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om upphörande
av statistiska tabellkommissionens verksamhet. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

82. den 25 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till nya
avlöningsreglementen in. m. (351.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 436, 437, 532,
534, 543, 544 och 576). Ånyo anmäld den 3 december 1948, varvid författning
utfärdades (SFS nr 729). Ärendet är därmed slutbehandlat.

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
kontrollstyrelsen för budgetåret 1948/49 m. m. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210). (360.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS nr 414).

85. den 26 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter
till vissa stiftelser, m. m. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning om värnskatt på grund av 1948 års taxering. (368.)

288

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 498).

87. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående dyrtidstillägg
å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.
(385.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till allmänna indragningsstaten. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönereglering
för övningslärare m. m. (390.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 572 och 574).
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1948/49. (391.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

92. den 29 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades
(SFS nr 417).

93. samma dag, angående beräkning av bevillningarna förbudgetåret 1948/49,
m. m. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 499).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag. (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 408—410).

95. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående grunderna
för beräkning av levnadskostnadsindex. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författning utfärdades (SFS
nr 524).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning in. m. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 553—555).

97. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948.

289

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1948/49 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (421.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1948/49 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

101. samma dag, i anledning av Kungl. lVlaj:ts proposition angaende pension åt
vissa justerare av mått och vikt in. fl. (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juli 1948.

102. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48.
(435.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

103. samma, dag, angående statsregleringen för budgetåret 1948/49. (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

104. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1948/49. (437.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

105. den 2 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. (431.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1948, varvid författningar uttardades

(SFS nr 589—596).

106. den 3 juli, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande
av extra ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1948.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m. (445.)

Anmäld den 9 och den 21 juli 1948, vilken sistnämnda dag författning utfärdades
(SFS nr 601). Ärendet är därmed slutbehandlat.

108. samma dag, angående reglemente för riksgäldskontoret.(446.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 september 1948.

109. den 17 juli, i anledning av viss del av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
m. m. (448.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 oktober 1948, såvitt på finansdepartementets

föredragning beror.

110. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (470.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19 — Justitieombudsmannens ämbet»berättelse till 1949 års riksdag.

290

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående
inter-europeiska betalningar och kompensationer m. m. (471.)

Anmäld den 10 december 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på
finansdepartementets föredragning beror. Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet.

112. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående taxering och debitering av skatt vid ändring i
kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m., jämte en i ämnet väckt
motion. (476.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 766 och 767).

113. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda trafikföretag m. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare jämte en i ämnet väckt motion. (472.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
a tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (477.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948.

115. den 11 december, angående val av en fullmäktig i riksbanken. (479.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948.

116. den 15 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49. (478.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på
grund av 1948 års taxering, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (481.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1948, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 761—765).

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (36.)

Punkterna 1—3 och 5—9 anmälda den 20 februari 1948. Punkten 4 anmäld den
23 april 1948, därvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 208). Ärendet är därmed
slutbehandlat. 2

2. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 16 och den 30 april, den 21 och den 28 maj samt den 4 och den
30 juni 1948. Den 4 juni 1948 utfärdades tio kungörelser (SFS nr 316—322, 339,
438 och 485) och den 30 juni 1948 en kungörelse (SFS nr 575). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

291

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(93.)

Punkterna 1—6 och 9—It anmälda den 30 april 1948, därvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 229). Punkterna 7 och 8 anmälda den 30 juni 1948. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

4. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (171.)

Punkterna 2—4 anmälda den 8 maj 1948. Punkten 1 anmäld den 14 maj 1948.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till överstyrelsen för yrkesutbildning. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till konstfackskolan. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

8. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kostnader
för allmänt kyrkomöte. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, därvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 487).

9. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till läroboksnämnden. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, därvid eu kungörelse utfärdades
(SFS nr 613).

10. den 13 maj, angående förenklade val av ordinarie folkskollärare. (198.)
Anmäld den 30 juni 1948, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj :t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Svar har ännu icke inkommit.

11. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillgodoseende
av universitetets i Lund och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningars
i Lund behov av tomtmark jämte i ämnet väckta motioner. (215.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid större akademiska konsistoriet vid universitetet
i Lund anbefalldes att upptaga förnyade förhandlingar med Malmöhus läns
landstings förvaltningsutskott i syfte att ernå definitiv överenskommelse rörande
vissa markutbyten och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådant avtal.
Förslag har ännu icke inkommit.

12. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete
med Stockholms stad för utbyggnad och drift av Sabbatsbergs sjukhus
samt försäljning till staden av serafimerlasarettets fastigheter m. m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1948.

292

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående vissa anslag
under åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1948.

14. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner. (244.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid utfärdades tre kungörelser (SFS nr 539—541).

Ånyo anmäld den 30 juni 1948, därvid utfärdades en kungörelse (SFS nr 542).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49 till avlöningar vid universiteten i Uppsala och
Lund m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till folk- och småskoleseminarierna. (259.)

Anmäld den 11 juni 1948. Ånyo anmäld den 26 juni 1948, därvid en kungörelse

utfärdades (SFS nr 388). Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till utbildning av tandläkare m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Skara och Lund. (268.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

19. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av avtal rörande Stockholms och Göteborgs högskolors framtida
ställning m. m. (326.)

Anmäld den 30 juni 1948. Ånyo anmäld den 24 september 1948. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till universitetssjukhusen. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948, därvid utfärdades en kungörelse

(SFS nr 580).

21. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(381.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

23. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upprättande
av en medicinsk högskola i Göteborg. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

293

25. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (456.)
Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för ökning
av statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. (30.)

Anmäld den 20 februari 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 57).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för arrendator att bortföra stråfoder. (31.)

Anmäld den 20 februari 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 58).

4. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1948.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arrendelindring
för vissa kronoegendomar. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1948.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1948.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1948.

8. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1948.

9. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 maj 1934 ang. köttbesiktning och slakthus,
m. m. (89.)

Anmäld den 19 mars 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 122).

10. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående revision av lagen
om förlängning av tiden för vissa servitut. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 17 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sambruksföreningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (99.)

Anmäld den 30 april 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 218).

294

12. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpningen
av bestämmelserna om rätt till statsbidrag för djursjukvård jämte
i ämnet väckta motioner. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1948.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 24 § förordningen den 20 juni 1941 angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. (103.)

Anmäld den 23 april 1948, därvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 181).

14. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (143.)

Anmäld den 21 maj 1948, därvid två lagar i ämnet utfärdades (SFS nr 237 och
238).

15. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån och
bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 239).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fiskredskapsförsäkring. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

18. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948 utom vad angår punkten 6, beträffande
vilken beslut meddelats i skrivelsen nr 307, redovisad under punkt 34 här
nedan.

20. den 22 maj, i anledning av väckta motioner dels om utredning av frågan
om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad storskiftade
delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående social
jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (219.)

Anmäld den 11 och den 30 juni 1948, varmed skrivelsen slutbehandlats.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
fiskerinäringen, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948, därvid en förordning och två kungörelser
i ämnet utfärdades (SFS nr 311, 313 och 314).

23. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (233.)

Anmäld den 4, den 11 och den 17 juni 1948, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Besluten den 11 och den 17 juni innefattade utfärdande av 12 författningar i
ämnet (SFS nr 323, 342, 343, 348, 350—356 och 366).

295

24. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.
(9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 3 och 97 ha meddelats i skrivelsen nr 233
redovisad under punkt 23 här ovan, i fråga om punkterna 12, 38 och 123 i skrivelsen
nr 266 redovisad under punkt 27 här nedan, i fråga om punkten 13 i
skrivelsen nr 308 redovisad under punkt 35 här nedan, i fråga om punkterna 54
och 55 i skrivelsen nr 273 redovisad under punkt 29 här nedan, i fråga om punkten
57 i skrivelsen nr 310 redovisad under punkt 37 här nedan, i fråga om punkten
63 i skrivelsen nr 305 redovisad under punkt 32 här nedan, i fråga om punkten
86 i skrivelsen nr 219 redovisad under punkt 21 här ovan, i fråga om punkten
109 i skrivelsen nr 264 redovisad under punkt 25 här nedan, i fråga om punkten
139 i skrivelsen nr 179 redovisad under punkt 16 här ovan, i fråga om punkten
149 i skrivelsen nr 274 redovisad under punkt 30 här nedan samt i fråga om
punkten 160 i skrivelsen nr 311 redovisad under punkt 38 här nedan. I utlåtandet
härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den 21 maj,
den 11 och den 17 juni samt den 26 och den 30 juni 1948. Besluten den 11 och
den 17 juni innefattade bland annat utfärdande av två kungörelser (SFS nr 328
och 445).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948, därvid fyra kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 325, 392, 447 och 502).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(265.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

28. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i
ämnet väckt motion. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948, därvid en lag och en kungörelse i
ämnet utfärdades (SFS nr 329 och 330).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln punkten 54) Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar, punkten 55) Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader och punkten 107) Arrendenämnder, jämte i anslutning därtill
väckta motioner. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantmätcristyrelsen och lantmäterikontoren i länen för budgetåret
1948/49 jämte i ämnet väckta motioner. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 1L juni 1948.

296

31. samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om sambruksföreningar in. m., i vad avser förslaget till lag om ändrad
lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

32. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 431).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden av kronoegendomen Fagersånna Nolgården nr 2
i Skaraborgs län. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut för budgetåret
1948/49 m. m. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948 utom vad angår dels punkten 5,
beträffande vilken beslut meddelats i skrivelsen nr 337, redovisad under punkt
44 här nedan, dels punkten 11, beträffande vilken beslut meddelats i skrivelsen
nr 220, redovisad under punkt 22 här ovan, dels ock punkten 12, beträffande vilken
beslut meddelats i skrivelsen nr 233, redovisad under punkt 23 här ovan.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till jordbruksekonomisk undersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(310.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda
vägar. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
inlösen och iståndsättande av Bogesunds egendom. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till Norrlands trädgårdsskola i Söråker. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

41. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om
jordbrukets kreditkassor m. m. (320.)

297

Anmäld den 26 juni 1948, därvid två förordningar i ämnet utfärdades (SFS nr
375 och 376).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 373).

43. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal om vissa fiskerifrågor.
(316.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet.

44. samma dag, i anledning av riksdagens ar 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen har i vad på jordbruksdepartementet ankommer (punkterna 29, 31
och 35) såvitt angår punkten 29, förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel,
anmälts den 15 oktober 1948, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan Utredningen
avvaktas. Beträffande punkterna 31, vissa åtgärder i skogsbeframjande
syfte, och 35, domänverkets anläggningsverksamhet, är skrivelsen beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stödåtgärder
för maskinhållningen inom jordbruket jämte i ämnet väckt motion.
(337.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 380).

46. den 25 juni, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande a\
vissa kostnader för en lagaskiftesförrättning å fastigheten Kypasjarv 5
i Överkalix socken. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 in. m., såvitt angår nionde
huvudtiteln. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

48. den 26 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa ämnen
väckta motioner. (379.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 30
juni 1948, därvid fyra lagar utfärdades (SFS nr 458—461).

49. den 29 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1948/49,
m. m. (378.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 30
juni 1948, därvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 429).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestäm -

298

melser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.
(400.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 399).

51. den 30 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
(423.)

AnmäM och slutbehandlad den 30 juni 1948, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 428).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
till kronan av aktierna i aktiebolaget Fjärråssand. (427.)

Anmäld den 30 juli och den 24 september 1948, varmed skrivelsen slutbehandlats.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen, m. m. (429.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 481).

54. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter a tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, såvitt angår
jordbruksärenden. (469.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1948.

55. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan domänstyrelsen och Göta Kanalbolag rörande
dispositionen av vissa öar i Vättern m. m. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1948.

56’ d®n 23 dec.ember, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 20 juni 1941
(nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur m. m. (485.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948, därvid två förordningar i

amnet utfärdades (SFS nr 785 och 786).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
, 1 djurägare vid bekämpande av sjukdomen paratyfus hos höns. (486.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1948.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942
(nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (21.)

Anmäld den 20 februari 1948, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 70).

2. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för ökning av
statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel. (26.)

Skrivelsen är i vad den avser tips- och lotterimedel anmäld på handelsdepartementet2
3 föredragning den 5 mars och den 17 juni 1948. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad för departementets vidkommande.

299

3. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1948.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll angående det svensk-isländska varuutbytet. (45.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken ingången
handelsöverenskommelse m. in. (46.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Tjeckoslovakien.
(47.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

7. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande det svensk-franska varuutbytet m. m. (52.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

8. den 10 mars, i anledning av väckt motion angående åtgärder för effektivisering
av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga åtgärder
ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmän
ha tillkallats den 12 november 1948.

9. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit. (77.)

Anmäld den 2 april 1948, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 157).

10. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1948/49 av utgifterna
under riksstatens trettonde huvudtitel, innefattande anslagen till
pensionsväsendet, utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten,
jämte en i ämnet väckt motion. (13.)

Skrivelsen är i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt anmäld på handelsdepartementets föredragning
den 21 maj 1948 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

11. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 april, den 14 maj, den 4, 17 och 30 juni samt den 23 juli 1948.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom i den del den avser anslag till atomenergiforskning
m. in. inom Aktiebolaget Atomenergi (punkten 33 b i statsutskottets
utlåtande nr 10).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1948/49 till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

300

13. den 17 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (119.)

Anmäld den 23 april 1948, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 200).

14. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.
(120.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska
unionen träffad handelsöverenskommelse. (121.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Italien ingången handelsöverenskommelse
m. m. (126.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

17. den 24 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande
av täckning för viss i lotsstyrelsens räkenskaper redovisad brist
(128.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
decentraliserings- och förenklingsåtgärder inom -handelsdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948, varvid utfärdades förordning om

ändrad lydelse av § 9 mom. 4 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet (SFS nr 271).

19. den 4 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till bidrag till svenska textilforskningsinstitutet. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 juli 1948.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetaret 1947/48 till täckande av vissa
kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet. (154.)

Anmäld den 14 maj och den 24 september 1948. Ärendet är i viss del alltjämt

beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag
till metallografiska institutet. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i
vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(168.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

23. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande
varuutbytet. (145.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

301

24. den 22 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsrörelse, m. in., dels ock i ämnet väckta motioner. (221.)

Anmäld den 28 maj 1948. Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948, varvid
utfärdades dels lag om försäkringsrörelse (SFS nr 433), dels ock lag angående
införande av nya lagen om försäkringsrörelse (SFS nr 434).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket. (222.)

Anmäld den 17 juni 1948, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 435).

26. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande
varuutbytet. (217.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

27. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.
(251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
decentraliserings- och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, såvitt angår punkterna 1 och 2 i propositionen. (252.)

Anmäld den 17 juni 1948, varvid utfärdades kungörelse om ändring i kungörelsen
den 13 oktober 1927 (nr 402) angående allmänna villkor och bestämmelser för
lån från industrilånefonden (SFS nr 551).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till sprängämnesinspektionen. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

32. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av varuutbytesövcrenskommelse mellan Sverige och Österrike.
(272.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

33. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande handeln mellan Sverige och Polen under tiden
1 maj 1948—30 april 1949. (314.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och
Norge. (315.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

302

35. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av varuutbytesöverenskommelse mellan Sverige och Schweiz in. m.
(324.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande handeln mellan Sverige och Förenta staternas—Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland. (325.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

37. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens fond m. m.
(392.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av ett direktören B. V. Orre beviljat lån. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby
aktiebolag. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

40. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till administrationskostnader för nordiskt ekonomiskt samarbete. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn. (428.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid utfärdades lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn (SFS nr 495), samt den 1 oktober 1948. Ärendet är i

viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 3 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Turkiet. (438.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
sjöarbetstidslag. (441.)

Anmäld den 9 juli samt den 26 augusti 1948, vilken sistnämnda dag lag i ämnet

utfärdades (SFS nr 631). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

44. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (465.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1948.

45. den 23 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Spanien träffad handelsöverenskommelse.
(482.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan svenska regeringen och grekiska regeringen träffad
handelsöverenskommelse. (483.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

303

0. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § avlöningsreglementet den 15 juli
1944 (nr 546) för personal i det allmänna civilförsvaret. (25.)

Anmäld den 13 februari 1948, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 44).

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1948.

3. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar. (82.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 april 1948 (SFS nr 138).

4. den 17 mars, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 20
december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. m. (106.)

Författningar utfärdade den 23 april 1948 (SFS nr 194—196). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

6. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig
kreditgaranti för lån åt den som genomgått polisskola. (115.)

Kungörelse utfärdad den 30 april 1948 (SFS nr 210). Ärendet är slutbehandlat i
vad på inrikesdepartementet beror.

7. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
i brandstadgan om fastställande av brandordningar för städerna
m. m. (118.)

Anmäld den 10 september 1948, varvid uppdrogs åt decentraliseringsutredningen
att inkomma med av riksdagen begärt förslag till ändring i brandstadgan.

8. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (11.)

Anmäld den 14 maj samt den 4, 11 och 26 juni 1948. Författningar utfärdade den
14 maj 1948 (SFS nr 250—252, 346 och 378). Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (134.)

Anmäld den 30 april och den 26 juni 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till landsfogdarna m. fl.: avlöningar. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

304

12. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till landsfiskalerna m. fl.: avlöningar. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.
(158.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948. Kungörelse utfärdad samma dag
(SFS nr 326).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av vissa fordringar, redovisade såsom propriebalanser i medicinalstyrelsens
räkenskaper. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1948.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till nybyggnad för statens rättsläkarstation i
Stockholm. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

16. den 13 maj, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. in. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Anmäld den 8 oktober 1948, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för en allmän översyn av hälsovårdsstadgan. Sakkunniga
tillkallades samma dag.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till statens utlänningskommission. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

19. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till statens institut för folkhälsan. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

20. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till statens sinnessjukhus: avlöningar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (234.)

Anmäld den 4 juni 1948. Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet
för slutlig handläggning. Ärendet är slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet
beror.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till svenska farmakopékommittén m. m. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1948/49 till kostnader för särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

305

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till alkoholistvården. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
för budgetåret 1948/49 till driften av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1948.

27. den 2 juni, angående kontrollen över innehav av skjutvapen. (248.)
Anmäld den 24 september 1948, varvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
utlåtande över skrivelsen.

28. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (270.)

Lagar utfärdade den 11 juni 1948 (SFS nr 286—292). Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48 till ytterligare medel
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga under V a huvudtiteln.
(290.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

30. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1948.

31. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Punkten 9 angående distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Punkten 10 angående vissa bötesandelar till länsstyrelsernas
förfogande har överlämnats till finansdepartementet. Punkten 12
angående hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond har
överlämnats till socialdepartementet. Punkten 13 angående märkning av kött
och skinn av dödat villebråd samt angående vissa inkomster å anslaget för allmänna
val är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1948/49 till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte och elfte huvudtitlarna. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

33. den 25 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1948/49 till poliskåren
i Boden. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till statens brandinspektion. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

20 _ Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 19/,9 ars riksdag.

306

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1948/49 till civilförsvaret m. m. (374.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948.

38. den 26 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner.
(366.)

Lag utfärdad den 30 juni 1948 (SFS nr 496). Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt
giltighet av samma lag. (375.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1948 (SFS nr 432).

40. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret
1948/49 till bidrag till Stockholms stadsmission för viss alkoholistvårdande
verksamhet. (417.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

42. den 3 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till butikstängningslag.
(440.)

Anmäld den 9 och den 21 juli 1948. Författningar utfärdade den 21 juli 1948

(SFS nr 608 och 609). Ärendet är därmed slutbehandlat.

43. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (457.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1948.

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(37.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1948, varvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 73).

2. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet.
(66.)

Anmäld den 12 mars 1948, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 131).

307

3. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 193!)
(nr 293). (90.)

Lag och förordning i ämnet utfärdades den 2 april 1948 (SFS nr 132 och 133).
Beträffande den av riksdagen begärda översynen bemyndigade Kungl. Maj:t
den 11 juni 1948 chefen för folkhushållningsdepartementet att tillkalla högst sju
sakkunniga för att biträda med en allmän översyn av allmänna förfogandelagen
m. m. Sedan sakkunniga tillkallats den 21 juni, har arbetet påbörjats.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om regleringav
förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (101.)

Anmäld den 2 april 1948, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 134).

5. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/49
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1948, varvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 199).

6. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av
rikets ekonomiska försvarsberedskap. (191.)

Anmäld den 26 juni 1948, varvid lag och kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr
390 och 391).

7. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(204.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1948.

8. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en fabrik för tillverkning av syntetiskt gummi. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons i Nyland konkurs.
(263.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juni 1948.

10. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, varvid instruktion för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap utfärdades (SFS nr 552).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
in. m. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1948, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 389).

12. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

308

Anmäld den 26 augusti 1948, i vad på folkhushållningsdepartementets föredragning
ankommer, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för folkhushållningsdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att biträda med översyn av formerna
för den statliga upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
m. m. Utredningsman har tillkallats den 31 augusti 1948, och denne har den 20
november 1948 avgivit förslag i ämnet. Förslaget, över vilket yttranden inhämtats
från vissa myndigheter, är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

13. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till omkostnader i samband med inköp och inlösen av
ved m. m. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

14. den 3 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juli 1948.

15. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(458.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1948.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse
från skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft. (459.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1948.

309

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1948 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 21 februari 1948, i anledning av väckt motion med förslag till lag
om förvärvande av svenskt medborgarskap i vissa fall. (48.)

9. den 6 mars, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om
ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

15. den 17 april, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för övergång
av järnvägen. (116.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

22. den 11 maj, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

24. den 22 maj, i anledning av väckta motioner dels om utredning av frågan
om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad storskiftade
delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

36. den 26 juni, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

37. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner. (379.)

40. den 17 juli, i anledning av viss del av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, m. m.
(448.)

41. den 20 juli. i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)

310

42. samma dag, i anledning av ett av riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaget förslag till tryckfrihetsförordning jämte
i ämnet väckt motion. (444.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

21. den 25 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande försvarets organisation jämte i ämnet väckta motioner.
(369.)

31. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
rörande tillverkning m. m. av flygmateriel. (405.)

33. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (406.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 10 april 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

9. den 30 april, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

10. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.)

13. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

17. den 13 maj, angående beredande av möjlighet åt arbetsföra sockersjuka
att söka och innehava befattningar i statens tjänst. (196.)

25. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

55. den 23 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till arbetarskyddslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(484.)

311

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 13 maj 1948, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

29. den 21 juni, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

30. den 25 juni, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 § lagen
om allmänna vägar. (348.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten
att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

38. den 2 juli, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för fastställande
av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande
av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas för allmän
trafik. (426.)

40. den 3 juli, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

18. den 10 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående tullfri
införsel till riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

23. den 17 mars, i anledning av väckta motioner angående restitution av
bensinskatt till utövare av fiskerinäringen m. m. (97.)

27. den 10 april, i anledning av 1947 års revisionsutrednings betänkande
rörande riksdagens revisorers verksamhet, utom i vad det avser förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen. (107.)

42. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (155.)

45. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om tillämpning av skattespärr
i fråga om preliminär skatt. (181.)

47. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av de statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget. (200.)

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (201.)

56. den 26 maj, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
reservbarnmorskornas pensionsförmåner. (224.)

58. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskaffande av fastighetsskatten,
m. m. (229.)

60. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
investeringsfonder för jordbruk m. in. (231.)

62. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till statens sinnessjukhus: avlöningar in. in. jämte
i ämnet väckta motioner. (234.)

312

63. den 2 juni, angående språklig granskning av lagförslag. (247.)

80. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

90. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för övningslärare m. m. (390.)

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1948/49. (391.)

110. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (470.)

113. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare vid av staten
övertagna enskilda trafikföretag m. fl. ävensom efterlevande till sådana
anställningshavare jämte en i ämnet väckt motion. (472.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 13 maj 1948, angående förenklade val av ordinarie folkskollärare.
(198.)

18. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Skara och Lund. (268.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 16 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. (83.)

44. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

11. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret

313

1948/49 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

20. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48 till täckande av
vissa kostnader för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet. (154.)

27. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.
(251.)

41. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn. (428.)

9. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 17 mars 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
den 20 december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
(91.)

7. den 17 april, i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
i brandstadgan om fastställande av brandordningar för städerna
m. m. (118.)

16. den 13 maj, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess brandkårs
deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad egendom
m. m. (194.)

17. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

27. den 2 juni, angående kontrollen över innehav av skjutvapen. (248.)

10. Folkhushållnings departementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 17 mars 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 2l2
juni 1939 (nr 293). (90.)

314

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1948 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1948.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279 och 1940 s. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 11 här nedan.)

3. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 s. 335, 1939
s. 280 och 291, 1945 s. 290, 1946 s. 335 samt 1947 s. 304. I proposition till 1948
års riksdag, nr 80, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om ändring i strafflagen
m. m., innebärande förslag till ändrad lagstiftning om brott mot staten och
allmänheten på grundval av straffrättskommitténs betänkande den 30 november
1944 (SOU 1944:69). Sedan riksdagen antagit förslagen med ändringar i enlighet
med vad första lagutskottet i utlåtande nr 39 och memorial nr 46 anfört,
har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda lagar i ämnet i enlighet med
riksdagens beslut (SFS nr 448—471). (Jfr ärendet under punkten 37 i bilaga II.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.)

315

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 251, 1946
s. 336 och 1947 s. 304. I proposition till 1948 års riksdag, nr 80, framlade Kungl.
Maj:t förslag till lag om ändring i strafflagen m. in., innebärande förslag till
ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten på grundval av straffrättskommitténs
betänkande den 30 november 1944 (SOU 1944:69). Sedan riksdagen
antagit förslagen med ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i
utlåtande nr 39 och memorial nr 46 anfört, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948
låtit utfärda lagar i ämnet i enlighet med riksdagens beslut (SFS nr 448—471).
(Jfr ärendet under punkten 37 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277, 1945
s. 291 och 1948 s. 283. (Jfr ärendet under punkten 38 här nedan.)

6. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 276, 1939
s. 280, 1940 s. 302, 1941 s. 226, 1942 s. 251, 1943 s. 222, 1946 s. 336, 1947 s. 305
och 1948 s. 283. Sedan lagrådet avgivit utlåtande den 24 februari 1948 över vissa
inom justitiedepartementet utarbetade förslag till ändrad strafflagstiftning för
krigsmakten och den 9 april 1948 över förslag till militär rättegångslag, utarbetat
på grundval av 1945 års krigsdomstolsutrednings betänkande, framlade
Kungl. Maj:t för 1948 års riksdag dels förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten,
proposition nr 144, dels förslag till militär rättegångslag m. m., proposition
nr 216. Riksdagen antog förslagen med de ändringar, som föreslagits av
första lagutskottet i fråga om strafflagstiftningen för krigsmakten i dess utlåtande
nr 39 och memorial nr 46 samt i fråga om militära rättegångslagen i dess
utlåtande nr 41. Därefter har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda, i enlighet
med riksdagens beslut, lag om ändring i strafflagen m. fl. lagar samt militär
rättegångslag och lag om införande av militära rättegångslagen (SFS nr
448—473). (Jfr ärendena under punkterna 33 och 37 i bilaga II.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.

7. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet är
föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

8. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet in. m„ omfattande bl. a. spörsmålet om möjlighet att
tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 31 här nedan.)

9. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbets -

316

berättelserna 1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305 och 1948 s. 283.
Det utredningsarbete för en revision av lagstiftningen om avbetalningsköp, som
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 januari 1947 uppdragits åt särskilt
tillkallade sakkunniga, har ännu icke slutförts.

10. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938
s. 284, 1939 s. 282 och 1940 s. 304. Skrivelsen har överlämnats till handelsdepartementet.

11. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. in. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282 och 1940 s. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

12. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Rörande tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna
1938 s. 285, 1939 s. 282, 1946 s. 337, 1947 s. 306 och 1948 s. 284. Ärendet är
därefter föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet under
punkten 28 här nedan.)

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 280, 1941
s. 228, 1942 s. 253, 1946 s. 337 och 1947 s. 306.1 proposition till 1948 års riksdag,
nr 80, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om ändring i strafflagen m. m.,
innebärande förslag till ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
på grundval av straffrättskommitténs betänkande den 30 november 1944 (SOU
1944:69). Sedan riksdagen antagit förslagen med ändringar i enlighet med vad
första lagutskottet i utlåtande nr 39 och memorial nr 46 anfört, har Kungl. Maj:t
den 30 juni 1948 låtit utfärda lagar i ämnet i enlighet med riksdagens beslut
(SFS nr 448—471). (Jfr ärendet under punkten 37 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

14. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 s. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223 och 1947 s. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 39 här nedan.)

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas utredningsarbete för framläggande
av ett andra betänkande med förslag till ärvdabalk har ännu icke slutförts.

317

17. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286 och
1939 s. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

18. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 31 här
nedan.)

19. den 27 juni 1936, i anledning av dels Ivungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 s. 284 och 298 samt 1940 s. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 31
här nedan.)

21. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306 och
1943 s. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 254, 1946
s. 338, 1947 s. 307 och 1948 s. 285. I proposition till 1948 års riksdag, nr 94,
framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om tillägg till kyrkolagen m. m. Sedan
riksdagen antagit förslagen, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda
lagar i ämnet (SFS nr 489—492). (Jfr ärendet under punkten 31 i bilaga II.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 255, 1946
s. 338 och 1947 s. 307. I proposition till 1948 års riksdag, nr 80, framlade Kungl.
Maj:t förslag till lag om ändring i strafflagen m. m., innebärande förslag till
ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten på grundval av straffrättskommitténs
betänkande den 30 november 1944 (SOU 1944:69). Sedan
riksdagen antagit förslagen med ändringar i enlighet med vad första lagutskottet
i utlåtande nr 39 och memorial nr 46 anfört, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948
låtit utfärda lag om ändring i strafflagen samt lag om införande härav i enlighet
med riksdagens beslut (SFS nr 448 och 451). (Jfr ärendet under punkten 37 i
bilaga II.) Ärendet iir därmed slutbehandlat.

318

24. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

25. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294, 1946 s. 339 och 1948 s. 285. Av ungdomsvårdskommitténs
betänkande ha ytterligare avgivits den 7 januari 1947
del V om stöd åt utvecklingshämmad ungdom (SOU 1947:17) och den 15 mars
1948 del VI om ungdomen och arbetet (SOU 1948:21). Sistnämnda betänkande
har överlämnats till socialdepartementet. Ungdomsvårdskommitténs arbete har
ännu icke slutförts.

26. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Skrivelsen har överlämnats
till lagberedningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av beredningens
uppdrag.

27. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

28. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339 och 1947 s. 308. Sedan infordrade utlåtanden
över förslaget till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. in.
inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Jfr
ärendet under punkten 12 här ovan.)

29. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 308, 1941 s. 231,
1942 s. 256 och 1948 s. 286. I fråga om en total departementalreform är därefter
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 s. 223. Den i
riksdagens skrivelse begärda utredningen rörande lämpligheten och sättet att
bringa den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan i överensstämmelse med
det allmänna ränteläget har uppdragits åt markutredningen, tillsatt jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1946 för att verkställa utredning av
frågan om utformningen av en rationell markpolitik. I betänkande den 9 december
1947 (SOU 1948: 4) med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
har markutredningen framlagt förslag till, bl. a., ändrad lydelse av 54
och 55 §§ expropriationslagen. Sedan infordrade utlåtanden över nämnda betänkande
avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

319

31. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning
för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet är ännu icke slutförd i
sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 8, 18 och 20 här ovan.)

32. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
in. m. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 224 och
1944 s. 256. Dissenterlagskommitténs utredningsarbete har ännu icke slutförts.

33. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 256. Dissenterlagskommitténs
utredningsarbete har ännu icke slutförts.

34. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 17 i bilaga II.)

35. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 233, 1944
s. 256, 1945 s. 296 och 1946 s. 340. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning
i samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års
riksdag såsom vilande antagna ändringar av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen.
(Jfr ärendet under punkten 65 här nedan.)

36. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 278 och
1948 s. 287. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

39. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. in. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15 här
ovan.)

320

40. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 §
strafflagen m. m. (248.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 s. 167 och
168, 1942 s. 259 och 1948 s. 288. Sedan lagrådet den 24 februari 1948 avgivit utlåtande
över vissa inom justitiedepartementet utarbetade förslag till ändrad
lagstiftning för krigsmakten, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 144 till
1948 års riksdag förslag härom. Riksdagen antog förslagen med de ändringar, som
föreslagits av första lagutskottet i dess utlåtande nr 39 och memorial nr 46.
Därefter har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda lagar i ämnet i enlighet
med riksdagens beslut (SFS nr 448—471). (Jfr ärendena under punkten 6 här
ovan samt under punkten 37 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

42. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

43. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298 och 1947 s. 310. Sedan infordrade utlåtanden
avgivits över den i betänkande (SOU 1946:69) framlagda förberedande utredningen,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310 och 1948 s. 288. 1945 års sakkunniga för utredning
rörande vissa ändringar i vattenlagen ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

45. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 75
här nedan.)

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 15 maj 1943, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m. (205.)

Med de åtgärder, som omnämnas i ämbetsberättelsen 1945 s. 299, är ärendet

321

slutbehandlat. Vad angår den av riksdagen i skrivelse den 18 mars 1944 begärda
omarbetningen i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen, se punkten 53
här nedan.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 197. Den förberedande
utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och därmed
sammanhängande spörsmål, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdragits
åt särskilt tillkallad sakkunnig, har ännu icke slutförts.

49. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed
sammanhängande ämnen in. m. (322.)

Ärendet, som ansetts böra upptagas till behandling i sin helhet i annan ordning
än i samband med utarbetande av ändringsförslag i fråga om riksdagens arbetsformer,
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 11 december 1943, i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 201, 1945 s. 301 och
1948 s. 289. I proposition till 1948 års riksdag, nr 244, framlade Kungl. Maj:t
förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen samt begärde
riksdagens bemyndigande att i viss utsträckning, utan riksdagens hörande i det
särskilda fallet, besluta om pensioner och avstå kvarlåtenskap som tillfallit allmänna
arvsfonden. Riksdagen antog grundlagsändringsförslagen med de ändringar,
som påyrkats av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 1, samt lämnade
Kungl. Maj:t det begärda bemyndigandet och medgivandet. (Jfr ärendet under
punkt 40 i bilaga II.) Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning
i samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1948 års riksdag
såsom vilande antagna ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen.
(Jfr ärendet under punkten 79 här nedan.)

52. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av
deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343 och 1947 s. 311. I proposition till 1948 års riksdag, nr 104, framlade Kungl.
Maj:t förslag till lag angående ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7. samt 70 § 1.
lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen samt lag om ändrad
lydelse av 35 § 1 mom. kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), innebärande
dela förslag om ordnande av tillfällig postanstalt för poströstning vid
sjukhus och andra vårdanstalter m. m., dela oele förslag om ändring i bestämmelserna
angående registrering av partibeteckningar. Sedan riksdagen antagit
de i propositionen framlagda lagförslagen, har Kungl. Maj:t den 23 april 1948
låtit utfärda lagar i ämnet (SFS nr 197 och 198). (Jfr ärendena under punkten

21 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1949 urs riksdag.

322

18 i bilaga II och under punkten 83 här nedan.) I övrigt är ärendet beroende på
Kungl. Maj ds prövning.

53. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 233. I vad angår
riksdagens anhållan om en omarbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 §
strafflagen, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

54. den 13 april 1944, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
allmänna kyrkomötets sammansättning. (179.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 323. Sedan
ärendet den 9 januari 1948 överlämnats från ecklesiastikdepartementet till
justitiedepartementet, har Kungl. Majd genom skrivelse till kyrkomötet den
29 oktober 1948 inhämtat kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin
del godkänner förslag till ny kyrkomötesförordning, utarbetat på grundval av
kyrkomötessakkunnigas betänkande den 22 mars 1940 (SOU 1946:32). Efter
det kyrkomötet i skrivelse den 8 december 1948 (nr 23) anmält sitt beslut i fråga
om förslaget till ny kyrkomötesförordning, har Kungl. Majd den 30 december
1948 beslutat avlåta proposition i ämnet till 1949 års riksdag.

55. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen in. m. (284.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 236. Utredningsarbetet
rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet
har ännu icke slutförts.

56. den 20 maj 1944, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 237 och
1948 s. 290. I proposition till 1948 års riksdag, nr 230, framlade Kungl. Majd
förslag till tryckfrihetsförordning samt förslag till ändrad lydelse av 108 och
109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, vilka förslag
antogos av riksdagen med de ändringar som påyrkats av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr 30. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majds prövning
i samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av det av 1948 års riksdag
såsom vilande antagna förslaget till tryckfrihetsförordning och därav betingade
ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen. (Jfr ärendet under
punkten 42 i bilaga II.)

57. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om inrättande
av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 323. Sedan det av
sakkunniga den 10 maj 1947 avgivna betänkandet och däröver infordrade utlåtanden
överlämnats från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.
(415.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 344 och 345
samt 1947 s. 312. I ett den 9 december 1947 avgivet betänkande har markutredningen
framlagt förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU
1948:4). Sedan infordrade utlåtanden över nämnda betänkande avgivits, är

323

ärendet föremål för vidare utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet
under punkten 73 här nedan.)

59. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och

1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1842—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

61. den 10 april 1945, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7
riksdagsordningen m. m. (124.)

Skrivelsen är med avseende å den av riksdagen under angiven förutsättning antagna
lagen angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband
med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års riksdag
såsom vilande antagna ändringarna av § 6 inom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen.

62. den 14 april 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
av frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid. (134.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 269 och

1948 s. 291. Sedan lagrådet den 9 april 1948 avgivit utlåtande över förslag till
ny militär rättegångslag, utarbetat på grundval av det förslag i ämnet, som
framlagts av 1945 års krigsdomstolsutredning i dess betänkande, framlade Kungl.
Maj:t för 1948 års riksdag, proposition nr 216, förslag till militär rättegångslag
in. m. Riksdagen antog de i nämnda proposition framlagda förslagen med de
ändringar, som påyrkats av första lagutskottet i dess utlåtande nr 41. Därefter
har Kungl. Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda lagar i ämnet i enlighet med
riksdagens beslut (SFS nr 453, 472 och 473). (Jfr ärendet under punkten 33 i
bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

63. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 270, 1947 s. 312 och
1948 s. 291. Arbetet inom den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 juni
1947 tillsatta kommittén för förbättrad insyn i företagens ekonomiska förhållanden
pågår.

64. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

\ngåendc vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och 1948 s. 291.

324

1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha ännu
icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

65. den 9 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen
m. m. (363.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Skrivelsen är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1945 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna
av regeringsformen. (Jfr ärendet under punkten 35 här ovan.)

66. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Vad angår riksdagens i skrivelsen under punkten 1 gjorda anhållan angående
omprövning av frågan om indrivning och redovisning av kronans vederlagsfordringar,
i vilken del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning,
har ärendet avskrivits sedan lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i
avseende därå iakttagas skall utfärdats den 20 december 1946 (SFS nr 815) och
trätt i kraft den 1 januari 1948.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse, m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av
tomträttsförfarandet såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och
statens markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk pågår.

70. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen
förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 273. Ärendet är föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

72. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Se ämbetsberättelsen 1947 s. 314. I ett den 9 december 1947 avgivet betänkande
har markutredningen framlagt förslag till vissa ändringar av expropriationslagstiftningen
(SOU 1948: 4). Sedan infordrade utlåtanden över nämnda betänkande

325

avgivits, har inom justitiedepartementet en överarbetning skett av två av
markutredningen i betänkandet behandlade huvudfrågor, vilken överarbetning
sammanfattats i en promemoria med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift
samt om organisationen i expropriationsmål. Efter remiss även av denna
promemoria till olika myndigheter och sammanslutningar är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 58 här
ovan.) Markutredningens arbete för utformning av en rationell markpolitik i
övrigt pågår.

74. den 19 mars 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning
om ändrade bestämmelser rörande avstyckning i städer och vissa andra
samhällen. (62.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 238 och
1948 s. 292. I proposition till 1948 års riksdag, nr 20, framlade Kungl. Maj:t
förslag till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad. Sedan riksdagen antagit de i nämnda proposition framlagda
lagförslagen, har Kungl. Maj:t den 27 februari 1948 låtit utfärda lagar i
ämnet (SFS nr 96 och 97). (Jfr ärendet under punkten 6 i bilaga II.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.

75. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
45 här ovan.)

76. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

77. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212''.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 293. Ärendet är, sedan
statens organisationsnämnd numera avgivit förslag i ämnet, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

78. den 14 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., såvitt
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (339.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 241. Skrivelsen är i
övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1946 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna
av §§ 11 och 22 riksdagsordningen.

79. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om revision av riksdagens
arbetsformer m. in. (457.)

Se ämbetsberättelserna 1947 s. 242 och 1948 s. 293. I proposition till 1948 års
riksdag, nr 244, framlade Kungl. Maj:t förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen samt begärde riksdagens bemyndigande att i viss utsträckning.
utan riksdagens hörande i det särskilda fallet, besluta om pensioner och
avstå kvarlåtenskap som tillfallit allmänna arvsfonden. Riksdagen antog grundlagsändringsförslagen
med de ändringar, som påyrkats av särskilda utskottet i

326

dess utlåtande nr 1, samt lämnade Kungl. Maj:t det begärda bemyndigandet och
medgivandet. (Jfr ärendet under punkt 40 i bilaga II.) Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1948 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna i regeringsformen
och riksdagsordningen. (Jfr ärendet under punkten 51 här ovan.)

80. den 19 november 1940, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (30.)

Skrivelsen har den 7 september 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
för att tagas under övervägande vid de sakkunnigas utredningsuppdrag.

82. den 26 mars 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. (90.)

Se ämbetsberättelsen 1948 s. 224. De sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område ha ännu icke slutfört sitt uppdrag.

83. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig
postanstalt för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter
m. m. (94.)

I proposition till 1948 års riksdag, nr 104, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag
angående ändrad lydelse av 54 § 2., 5. och 7. samt 70 § 1. lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen samt lag om ändrad lydelse av 35 § 1 mom.
kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), innebärande, bl. a., förslag om
ordnande av tillfällig postanstalt för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter.
Sedan riksdagen antagit de i propositionen framlagda lagförslagen,
har Kungl. Maj:t den 23 april 1948 låtit utfärda lagar i ämnet (SFS nr 197 och
198). (Jfr ärendena under punkten 18 i bilaga II och under punkten 52 här ovan.)
Ärendet är därmed slutbehandlat.

84. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Skrivelsen har den 14 maj 1948 överlämnats till sakkunniga för nordiskt samarbete
på medborgarskapsrättens område för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av de sakkunnigas arbete.

85. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Majits beslut
i statsrådet. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 226. 1945 års sakkunniga
för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha ännu icke slutfört
sitt utredningsuppdrag.

327

88. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 227. Ärendet är, i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

89. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 30 juni 1947, angående decentralisering av statsförvaltningen. (459.)
Se ämbetsberättelsen 1948 s. 228. Decentraliseringsutredningens uppdrag har
ännu icke slutförts.

91. den 10 juli 1947, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1920 (nr 326) om delning
av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (476.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 228. Beträffande den
av riksdagen begärda utredningen är ärendet, i avvaktan på fastighetsbildningssakkunnigas
förslag, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 11 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående ersättning för
skada, åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m. (475.)

Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 4, 6, 10, 13, 22, 23, 41, 47, 62, 67,
74, 83 och 92 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den \2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Sedan den 16 december 1947 en överläggning ägt rum mellan ministern för utrikes
ärendena och representanter för utrikesnämnden och konstitutionsutskottet,
anmäldes skrivelsen den 16 januari 1948, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade
ministern för utrikes ärendena att samråda med utrikesnämndens ledamöter
angående vissa ifrågasatta ändringar i nämndens arbetsformer i syfte att sedermera
underställa Kungl. Maj:t frågan om de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga
för genomförande av önskvärda ändringar. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret
m. in. (199.)

328

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 234. Anmäld
och slutbehandlad den 30 april 1948.

3. den 30 juni 1947, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 2 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
försvarsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter.
(67.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 295 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 11, 23 och 24 här nedan.)

2. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936, s. 333 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 317. 1938
års arbetarskyddskommittés betänkande angående lag om skydd mot ohälsa och
olycksfall i arbete har underställts riksdagen genom proposition den 8 oktober
1948 (nr 298). Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 317 med
hänvisning. 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande angående lag om
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete har underställts riksdagen genom proposition
den 8 oktober 1948 (nr 298). I vad avser av arbetarskyddskommittén
framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande barns och minderårigas deltagande
i offentliga föreställningar m. m. är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 315 med
hänvisning. I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 6.)

6. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 348 med hän -

329

visning. Ärendet är föremål för socialvårdskommitténs övervägande. (Jfr ärendena
under punkterna 5, 7, 14 och 19.)

7. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 6.)

8. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 1, 23 och 24.)

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Utredningsarbetet
inom socialvårdskommittén pågår.

13. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för
ordnande av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper in. in. (385.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353-354.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 6.)

15. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendena under punkterna 30 och 43.)

17. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 297 med hänvisning.
Beträffande arbetsrådet har ärendet behandlats i proposition (nr 193)

3,30

till 1948 års riksdag med förslag till lag om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen
av de uppgifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet. Riksdagen
har bifallit propositionen. Lag i ämnet utfärdad den 21 juli 1948 (SFS nr 598).
Beträffande försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
( Jfr ärendet under punkten 27.)

18. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 297. Ärendet
är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena under
punkterna 6 och 7.)

20. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 31, 32 och 39.)

22. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 6.)

23. den 12 juni 1940, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta
för vanföra personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948, s. 298. Kommittén
för partiellt arbetsföra har den 9 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag angående partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst (SOU 1948:11).
vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 1, 11 och 24.)

24. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
1, 11 och 23.)

25. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298. 1946
års vatten- och avloppssakkunnigas utredningsarbete pågår.

26. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Socialvårdskommittén har i september 1948 avgivit betänkande med utredning

331

och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39),
vilket är föremål för remissbehandling.

27. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 17.

28. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 363. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj ds prövning.

29. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 299 med
hänvisning. 1945 års skogshärbärgesutrednings arbete pågår.

30. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendena
under punkterna 16 och 43.)

31. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 21, 32 och 39.)

32. samma dag, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 21, 31 och 39.) •

33. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen om näringslivets lokalisering.

34. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

35. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. in. (461.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

36. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen angående näringslivets
lokalisering.

37. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Ärendet har hänskjutits till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni
1048 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om vidgad förhandlingsrätt
för stats- och kommunalanställda tjänstemän, som äro underkastade ämbetsansvar.
Utredningsarbetet pågår.

332

38. den 12 maj 1945, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen
om medling i arbetstvister. (240.)

I anledning av det socialstyrelsen den 12 juli 1940 lämnade uppdraget har styrelsen
den 30 september 1948 avgivit betänkande (stencilerat) med utredning
och förslag ifråga om förstärkning av förlikningsväsendet, vilket betänkande efter
sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. (314.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendena
under punkterna 21, 31 och 32.)

40. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 har chefen för socialdepartementet
tillkallat sakkunniga för utredning rörande kollektiva anordningar
i samband med bostadsområden etc. (bostadskollektiva kommittén). Kommitténs
utredningsarbete pågår.

42. den 29 juni 1945, angående anordnande av hygieniska inrättningar på
arbetsplatserna. (469.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 301. Utredningsarbetet
pågår.

43. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Arbetstidsutredningen har avgivit betänkanden dels den 1 december 1947 (SOU
1947:‘65) om arbetare under jord i gruva och stenbrott och dels den 1 december
1948 (SOU 1948: 51) rörande treskiftsarbetare och tunnelarbetare. Av dessa betänkanden
är det förra efter sedvanlig remissbehandling föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, medan remissbehandlingen av det senare pågår. (Jfr ärendena
under punkterna 16 och 30.)

44. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.
(536.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

I anledning av givet uppdrag har kommittén för partiellt arbetsföra den 3 maj
1948 a.vgivit betänkande (stencilerat) angående industrihem eller omskolningsoch
träningsanstalter för från fängelser m. m. utskrivna eller permitterade per -

333

soner, vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 19 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion. (21.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302. Ärendet
är vad angår punkten 15, lån till uppförande i Stockholm av en byggnad för
blinda, anmält den 30 juni 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

49. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Det åt socialvårdskommittén den 28 juni 1946 givna uppdraget att i samråd
med kommittén för partiellt arbetsföra verkställa den av riksdagen begärda utredningen
har överflyttats å de jämlikt Kungl. i\Iaj:ts bemyndigande den 30
juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande änkepensioneringen samt
stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle m. m. De sakkunnigas
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 68.)

50. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302. På framställning
av kommittén för social upplysning har Kungl. Maj:t å riksstaten för
budgetåren 1947/48 och 1948/49 anvisat reservationsanslag å 125 000 resp.
75 000 kronor till social upplysningsfilm. Kommitténs arbete pågår.

51. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med hänvisning.
Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och
alkoholistanstalter) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 58 under inrikesdepartementet.)

52. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 256. I skrivelse
den 17 april 1948 har pensionsstyrelsen, efter samråd med medicinalstyrelsen,
avgivit förslag till avtal angående om- och tillbyggnad av reumatikeravdelningen
vid sjukvårdsinrättningarna i Lund. Kungl. Maj:t har den 30 juni 1948
lämnat pensionsstyrelsen bemyndigande att träffa förenämnda avtal. 1 övrigt
pågår utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen. (Jfr ärendet under punkten 59
under inrikesdepartementet.)

53. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Beträffande av riksdagen begärda utredningar är ärendet föremål för övervägande
inom socialdepartementet. (Jfr ärendet under punkten 62 under inrikesdepartementet.
)

54. den 12 april 1947, i anledning av viickt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

Genom beslut den 19 mars 1948 har uppdragits åt arbetstidsutredningen att
jämväl utreda frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd.
Utredningsarbetet pågår.

33-1.

55. den 19 april 1947, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av
arbetstiden i flottningsarbete. (107.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.

56. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Anmäld den 19 december 1947, varvid uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa
utredning i frågan. Utredningsarbetet pågår.

57. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(241.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 238. Med
skrivelse den 20 januari 1948 har socialstyrelsen inkommit med utredning och
förslag rörande löneförmåner åt hemvårdarinnor m. m., vilket förelagts riksdagen
genom proposition (nr 135) den 27 februari 1948 angående anslag till den
sociala hemhjälpsverksamheten för budgetåret 1948/49. Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 23 maj 1947, i anledning av väckt motion om förlängd semester för
arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.

59. den 13 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde
fattade beslut. (311.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 239. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461),
dels ock i ämnet väckta motioner. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 240. Beträffande
frågan om utredning om införande av arbetstidsreglering i hembiträdeslagen
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 30 juni 1947, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen rörande näringslivets
lokalisering.

63. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 242. Punkten
6 (kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälpsmedel)
är anmäld genom 1949 års statsverksproposition, (femte huvudtiteln,
punkt 14). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör punkten 7
(allmänna arvsfonden).

335

64. den 10 juli 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering. (479.)

Anmäld genom proposition (nr 302) den 8 oktober 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

65. den 11 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående ersättning för
skada, åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m. (475.)

Anmäld genom proposition (nr 87) den 20 februari 1948. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

66. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 243. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 243. Jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1948 har chefen för socialdepartementet tillkallat
särskilda sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
(sakkunniga för utredning rörande änkepensioneringen samt stöd i andra former
åt familjer vid försörjarens frånfälle m. m.). (Jfr ärendet under punkten 49.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 48, 57, 64 och 65 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(210.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 331. 1945 års
skärgårdsutredning har den 3 februari 1948 avlämnat betänkande i ämnet (SOU
1948: 10). Proposition i ämnet har den 8 maj 1948 (nr 261) avlåtits till riksdagen.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

336

4. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbvggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

5. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

6. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ds prövning.

8. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av passbåtsförbindelser mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda
kommun samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs
stads område. (422.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304. Beträffande
under år 1948 vidtagna åtgärder, se under punkten 1 här ovan. Ärendet
är slutbehandlat.

9. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

11. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Sedan 1944 års trafikutredning avlämnat sitt betänkande (SOU 1947:85), är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (2120

Punkten 9 angående landsstatshuset i Halmstad. Angående tidigare vidtagna åtgärder,
se ämbetsberättelsen 1948 s. 304. Kungl. Maj:t har den 23 maj 1947
fastställt allmänna normer för planläggning och utförande av statliga ämbetsbyggnader.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 18 juni 1946, i anledning av väckta motioner om rätt för landskommuner
att övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar och broar.
(347.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305. I propositionen
den 5 mars 1948 (nr 140) med förslag angående ändring i lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet m. m. har frågan upptagits
till behandling. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående utbyggnad
av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305.

15. den 20 juni 1946, angående bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen. (397.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305.

337

16. den 26 juni 1946, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare
för kortvåg i Hörby jämte i ämnet väckta motioner. (408.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 305. Ärendet
är slutbehandlat.

17. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 244. Sedan
1944 års trafikutredning avlämnat sitt betänkande (jfr punkt 11 här ovan), är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 26 april 1947, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde. (152.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 245. 1947 års
utredning rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket har den
23 februari 1948 avlämnat betänkande rörande vägnämndernas och länsvägnämndernas
arbetsuppgifter m. m. (SOU 1948:18). I proposition den 15 oktober
1948 (nr 303) har visst förslag (bil. 3) framlagts för riksdagen. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 245.

20. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 246.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 8, 12, 13, 16 och 18 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

I vad rör Ladugårdsgärde och Kaknäsområdet har denna fråga underställts
1946 och 1948 års riksdagar (prop. nr 378; skr. nr 569; prop. nr 229; skr. nr
419). Beträffande övriga delar av kungl. Djurgården är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

22 —- Justitieombudsmannens ämbet »berättelse till 19/t9 urs riksdap.

338

Ärendet har behandlats dels i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna
betänkande med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll
över det statistiska arbetet m. in., dels ock i ett betänkande med förslag angående
den statliga statistikens organisation m. m. (SOU 1943:28), avgivet av
besparingsberedningens statistikkommitté. Kungl. Maj:t uppdrog den 17 december
1943 åt överdirektören E. J. Höijer att såsom sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med fortsatt utredning angående rationalisering av den
statliga statistiken. Kungl. Maj it, som den 23 april 1948 entledigat Höijer från
nyssnämnda uppdrag, har samma dag tillkallat professorn S. G. W. Wahlund
med uppdrag att verkställa utredning angående den statliga statistikens omfattning
och utformning.

5. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 254.

6. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning. Kungl.
Maj:t har den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att utreda frågan
om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i ämnet. (Jfr nedan punkt 25.)

9. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 255. (Jfr
ärendet under punkten 35 här nedan.)

11. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för impor -

terad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats på
grund av avlämnade utförselbevis.

1,2. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926
—30 juni 1927. (190.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter). I denna del har ärendet överlämnats till f. d. generaldirektören
L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av honom
lämnat uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan
om den rättsliga vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

13. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 307.

14. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 6 (stämpelavgifter för
vissa nya fondpapper). I denna del har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den
16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om
stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308.

17. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 371. (Jfr nedan
punkt 62.)

18. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308.

19. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning in. in., dels oek i ämnet väckta motioner.
(361.)

Frågan om utredning hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga
kommunal fastighetsskatt för prästgårdar som upplåtas åt dem har behandlats
av 1944 års skattesakkunniga i betänkande den 31 maj 1945 med förslag angående
vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. Över
betänkandet hava infordrats yttranden från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

340

20. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258. Frågan
om upphörande av den s. k. erkänslan vid försäljning utom börd av skattesålda
domkyrkohemman har den 6 december 1946 anmälts, varvid uppdragits åt kammarkollegiet
att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder
för erkänslans upphörande. Kammarkollegiet har inkommit med utlåtande
den 3 juli 1947, varefter yttrande i ärendet inhämtats från statskontoret. Ärendet
har i sist angivna del anmälts den 21 maj 1948 och är därmed slutbehandlat.
(Jfr nedan punkt 80.)

21. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258.

22. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334 under
punkt 3.

23. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 3 (utanordnandet av
statsmedel m. m.), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
in. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den
23 november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Beträffande vidtagna åtgärder se under punkten 8 här ovan. (Jfr även punkt 40.)

26. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juni 1933
—30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats
i propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr SFS 1939 nr 330 och 334.)

27. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i
beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 260. Den i
skrivelsen berörda frågan (om understöd av skatteutjämningsmedel) har behandlats
i kommunalskatteberedningens betänkande Del III den 19 augusti 1943.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 s. 260 och
1947 s. 338.

30. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.) och 6 (anmärkningsarvode
till advokatfiskalerna vid hovrätterna) äro beroende på Kungl. Maj ds prövning.

31. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj ds propositioner med förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.) ,

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

32. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
med skrivelse den 8 augusti 1942 ingivit anbefalld utredning. Sedan statskontoret
och kammarrätten däröver avgivit utlåtanden, äro dessa ärenden beroende
på Ku,ngl. Maj:ts prövning.

33. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan om
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad
utom i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande ärendet under punkten 3 (vissa entreprenadförfaranden) har efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för finansdepartementet den 21 september
1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande bygg -

3 42

nader in. in.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade
sakkunniga angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i
ämnet den 27 februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel in. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa
utredning angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för
statskontorets fondförvaltning. Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts
beslut den 8 november 1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan om förutsättningarna
för viss decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning. Utredningen
har numera verkställts av statskontoret, som den ,2 juni 1943 avgivit
utlåtande i ämnet. Sedan yttranden inhämtats från ett antal myndigheter m. fl.,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939
avgivet betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt
den 28 juni 1940. Domänstyrelsen har med skrivelse den 17 mars 1943 överlämnat
den anbefallda utredningen. Sedan riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
däröver avgivit utlåtanden, har ärendet återremitterats till domänstyrelsen
för ytterligare utredning.

38. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Se ärendet under punkten 77 här nedan.

39. den 9 juni 1939, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
24 oktober 1947 tillkallat två utredningsmän med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning av frågan om riksdagens revisorers samt statens sakrevisions
granskningsrätt beträffande aktiebolag, som helt eller delvis ägas av
staten. (Jfr även proposition nr 164 år 1943.)

40. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångsersättningen. (287.)

Beträffande vidtagna åtgärder, se under punkten 8 här ovan. (Jfr även punkt
25.)

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Sedan skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens
uppdrag, har beredningen den 1 december 1942 avgivit en promemoria
med yttrande och förslag angående arbetstiden för viss personal inom statsförvaltningen.

.‘543

42. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av
fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Därefter har ärendet den 9 september 1944 överlämnats till 1944 års
allmänna skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
kommittén lämnade uppdraget.

43. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938
—30 juni 1939 m. m. (388.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 1 (vissa
upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling vid statens arbetsmarknadskommission).
Genom beslut den 21 september 1946 ha särskilda sakkunniga
tillkallats med uppdrag att verkställa utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

44. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om allmän omsättningsskatt. (79.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 341. I propositionen
den 3 januari 1948 (nr 10) har framlagts förslag om slutlig avveckling
av den allmänna omsättningsskatten. Ärendet är därmed slutbehandlat.

45. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna
anordningar eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik
orsak, in. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8) m. m. (286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

47. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande
av nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Ärendet har den 7 oktober 1944, med visst undantag, överlämnats till
1944 års allmänna skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det åt kommittén lämnade uppdraget.

48. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till be -

344

stämmelser i ämnet. Yttranden över promemorian hava avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

49. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 313.

51. den 20 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (SFS nr 612 och 615).
Ånyo anmäld den 30 juni 1948. varvid författning utfärdades (SFS nr 599).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

52. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 oktober
1942 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser
angående beskattning av vissa militära löneförmåner in. m., hava
de sakkunniga den 19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

o3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940
—30 juni 1941. (423.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna)
har detta ärende slutbehandlats såvitt angår borttagande av öretalen
å slutsumman å kronodebetsedlarna. Ärendet i övrigt har av Kungl. Majrt den
24 september 1943 överlämnats för utredning till riksräkenskapsverket.

Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) har
beträffande vissa personalgrupper behandlats i 1944 års personalutrednings betänkande
angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal
inom statsförvaltningen, Del II (SOU 1947:58). Ärendet är i nu angivna del
beroende på Kungl. Majrts prövning.

54. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
grunderna för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. in. (185.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 314.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond. De
sakkunniga hava den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över
betänkandet hava yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

345

56. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

57. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941
—30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

58. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(525.)

Anmäld och slutbehandlad utom såvitt angår riksdagens anhållan, att Kungl.
Maj:t ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag om inrättande av en
central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen. Efter vederbörligt
bemyndigande den 28 november 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om inrättande av en
riksskattenämnd.

59. den 8 mars 1944, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Maj:t
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44.
i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (7i2.)

Anmäld den 17 mars 1944 vad angår punkterna 1) och 3). An slagsbeloppet
under punkten 2) har ej disponerats utan tillförts budgetutjämningsfonden. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

60. den 29 mars 1944, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering
av inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.
(145.)

Sedan skrivelsen överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, ha de
sakkunniga den 15 juni 1948 avgivit förslag i ämnet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i
iimnet, hava yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattningen,
m. m. (236.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 14 juni 1946 lämnade
bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta
makar. (Jfr ovan punkt 17 och nedan punkt 70.)

.‘546

63. den 6 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni
1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
ävensom i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner
angående utredning om grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)

Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (SFS nr 208). Ärendet
är såvitt angår frågan om grunderna för lagfartsstämpelns utgörande beroende
på Kungl. Majrts prövning.

64. den 6 juni 1944, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag.
(331.)

Se ovan under punkten 40.

65. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten övertagna
familjepensionskassor) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

66. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga.

67. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt
åt underläkare vid vissa sjukhus. (174.)

Ärendet har behandlats i 1944 års pensionsutrednings betänkande angående
pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare
(SOU 1948:47). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 12 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 oktober 1948.

69. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 15 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående ändrade
grunder för beskattning av äkta makar m. m. (413.)

Jfr ovan punkterna 17 och 62.

71. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1943—30 juni 1944. (352.)

Ärendena under punkten 4 (föreningen Svenska blå stjärnan), punkten 6 (innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet),
punkten 7 (stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner)
och punkten 8 (indrivning av vissa kronans fordringar) äro beroende
på Kungl. Majrts prövning.

.‘347

72. den 21 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
statens kreditgivning till utlandet in. in. (431.)

Anmäld den 29 juni och den 21 december 1945. Återstående anslagsbeloppet har
ej disponerats utan tillförts budgetutjämningsfonden. Ärendet är därmed slutbehandlat.

73. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utsträckning
av statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

Anmäld den 20 juni 1947. Beträffande statens sakrevisions granskningsrätt
i fråga om användningen av statsunderstöd utfärdades kungörelse den 11 juni
1948 (SFS nr 347). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ovan punkten 39.)

74. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

75. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till uppbördsförordning in. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Majd i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. in. Ärendet är därmed slutbehandlat
utom såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning
för sjömän. I denna del har ärendet överlämnats till sjömansskatteutredningen.

76. den 10 april 1946, i anledning av väckta motioner om hävande eller begränsning
av den för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal
fastighetsskatt. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

77. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 30 juni 1948 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän med uppdrag att verkställa vissa undersökningar
rörande gällande budgeträtt och nuvarande budgetpraxis. (Jfr ovan
punkten 38.)

78. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och en
allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

79. den 14 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående eu omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. (223.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

SO. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den
”erkänsla”, som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka.
(231.)

Anmäld den 6 december 1946, varvid uppdragits åt kammarkollegiet att utarbeta
och till Kungl. Majd inkomma med förslag till åtgärder för erkänslans
upphörande. Kammarkollegiet har inkommit med utlåtande den 3 juli 1947,
varefter yttrande i ärendet inhämtats från statskontoret. Ånyo anmäld den 21
maj 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

348

81. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning angående likalönsprincipens
genomförande i statsförvaltningen.

82. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Vad angår ärendet under punkten 2 (försvarets tjänstebostäder) hade besparingsberedningen
den 8 oktober 1941 tillkallat fastighetskamreraren hos byggnadsstyrelsen
B. A. H. Löhr att såsom expert biträda vid undersökning rörande
hyressättningen i staten tillhöriga fastigheter. Den sakkunniges verksamhet
blev efter beslut av chefen för finansdepartementet i april 1943 inställd. Genom
Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1946 har förordnats, att den sakkunnige skulle
återupptaga ifrågavarande utredningsarbete.

Beträffande ärendet under punkten 10 (kontrollen över medel, som av statliga
myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter) har Kungl. Maj:t
genom beslut den 18 april 1947 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa
utredning och inkomma med förslag i ämnet.

Ärendena under punkten 11 (vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag)
och punkten 15 (iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden
med flera fonder; redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder; vissa
iakttagelser beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna; rederilånefonden;
statlig långivning för industriell verksamhet; iakttagelse beträffande
vissa kristidsfonder m. in.; iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet
och fondförvaltning m. in.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 19 juni 1946, angående de statliga publikationerna. (324.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majds bemyndigande den 17
januari 1947 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning
rörande modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande av
det statliga utredningstrycket.

84. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten.
(431.)

Se ovan under punkten 44. Ärendet är slutbehandlat.

85. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan
socialpolitik och beskattning. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

86. den 18 december 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
angående bidrag till den internationella flyktingskommittén m. in.
(561.)

Anmäld den 23 maj 1947. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj ds provning 87.

den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den It
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj ds prövning.

349

88. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

89. den 19 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (111.)

Anmäld den 25 april 1947 och den 17 september 1948. Ärendet är i viss del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 14 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
in. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

Anmäld den 23 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 210). Ärendet
har i viss del (såvitt angår frågan om skattefrihet för expropriationsersättning
till arrendator m. m.) överlämnats till 1944 års allmänna skattekommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörande av åt kommittén lämnat utredningsuppdrag.

91. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om revidering av gällande
tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo anmäld
den 3 oktober 1947, därvid åt generaltullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrelsen verkställa av riksdagen begärd utredning.

93. den 18 juni 1947, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

Ärendet har överlämnats till 1945 års bankkommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt kommittén lämnade utredningsuppdraget.

94. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

95. den 2 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, in. m. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1948.

96. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrdse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945—den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår ärendet under punkten 13 (översyn av vissa statliga taxor) har
Kungl. Maj:t den 17 oktober 1947 uppdragit åt statens sakrevision att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet.

T fråga om ärendet under punkten 14 (revisorernas granskningsrätt beträffande
statskontrollerade aktiebolag) har chefen för finansdepartementet med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1947 tillkallat två utredningsmän
för att inom departementet biträda med utredning av frågan om riksdagens revisorers
samt statens sakrevisions granskningsrätt beträffande aktiebolag, som helt
eller delvis ägas av staten.

350

Beträffande ärendet under punkten 15 (tullavdelningen i Stockholms frihamn)
har generaltullstyrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t den 26 juli 1947 erhållit i
uppdrag att inkomma med yttrande angående de åtgärder, vartill i ärendet omförmälda
förhållanden kunna ge anledning. Till åtlydnad härav har generaltullstyrelsen
i skrivelse den 9 december 1947 avgivit yttrande i ärendet. Ärendet under
punkten 15 har sedermera den 23 januari 1948 ånyo anmälts och är därmed
slutbehandlat.

Ärendena under punkten 1 (önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete,
det statliga revisionsväsendet), punkten 11 (anställningsregistret), punkten 12
(anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål), punkten 16
(tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen) och punkten 18 (utnyttjande av äldre arbetskraft inom
förvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj ds prövning.

97. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

98. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

99. den 10 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte
i ämnet väckta motioner. (468.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1947, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 985 och 986).

100. den 14 juli 1947, i anledning av Kungl. Majds proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. (482.)

Jämlikt Kungl. Majds bemyndigande den 17 oktober 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för granskning rörande utfallet av den
allmänna klassificeringen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare. Utredningen
har den 29 april 1948 avlämnat en redogörelse för den verkställda granskningen.
Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

101. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa
medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode. (486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan.

Av dessa ärenden äro alltså de under 20, 44, 51, 59, 68, 72, 80, 84, 94, 95 och
99 omförmälda av Kungl. Majd inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad utom
beträffande framställningen, att Kungl. Majd måtte föranstalta om utredning,

:35i

huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt
för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som utredningen kan föranleda. I denna del anmäldes ärendet den 18
april 1941, därvid kommunalskatteberedningen anbefalldes att till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning i angivna hänseende. Sedan nämnda uppdrag överlämnats
till 1944 års skattesakkunniga, hava dessa i ett den 31 maj 1945 avgivet
betänkande (SOU 1945: 35) avgivit förslag i ämnet. Betänkandet har varit föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. in. (220.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 384. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet har den 22 november 1948 överlämnats till 1946 års skolkommission.

4. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 321. Kungl.
Maj:t har den 19 mars 1948 uppdragit åt 1941 års lärarlönesakkunniga att .verkställa
översyn av 1942 års kyrkomusikerutrednings förslag till nyorganisation
av kyrkomusikerbefattningarna och därvid överarbeta de framlagda författningsförslagen
med särskild hänsyn till den år 1947 genomförda löneregleringen för
statliga m. fl. befattningshavare.

5. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslagtill
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (SFS nr 416). Ärendet har den 2 september 1948 överlämnats till
inrikesdepartementet.

7. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet in. in. (382.)

Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, har, sedan i ämnet avgivet
betänkande undergått remissbehandling, i vissa delar varit föremål för
beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är, i vad avser frågan om inrättande av en kameral avdelning inom
skolöverstyrelsen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, s. 98.)

352

9. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940
—30 juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen
1945 s. 340. Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1943, i anledning av väckt motion angående utredning om änd.
rade grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande

av skolbarns inackorderingskostnader. (192.)

Sedan skrivelsen den 31 december 1943 överlämnats till 1940 års skolutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag, har
skolutredningen den 26 april 1944 avgivit betänkande med utredning och förslag
angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom
(SOU 1944: 22). Ärendet har anmälts den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt avdelningschefen
i skolöverstyrelsen, kanslirådet G. Wejle att verkställa utredning
beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande av studier. Wejle
har den 13 maj 1947 inkommit med utredning i ämnet, vilken utredning överlämnats
till 1946 års kommunallagskommitté. (Jfr ärendet under punkten 19.)
Ärendet handlägges numera i inrikesdepartementet.

13. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning in. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 351. Ånyo
anmäld den 14 februari 1947. Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

14. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.
(29t>.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Skrivelsen har den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission.

15. den 13 april 1944, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
allmänna kyrkomötets sammansättning. (179.)

Anmäld den 8 december 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av den i riksdagens skrivelse
avsedda frågan jämte vad därmed sammanhänger. De sakkunniga hava
den 22 mars 1946 avgivit betänkande (SOU 1946: 32). Ärendet har den 9 januari
1948 överlämnats till justitiedepartementet.

353

16. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

17. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid tillkallades särskilda sakkunniga. De sakkunniga
hava den 10 maj 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:27). Ärendet har den
30 december 1947 överlämnats till justitiedepartementet.

18. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående kommunala studiebidrag. (377.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt avdelningschefen i skolöverstyrelsen,
kanslirådet G. Wejle att verkställa utredning beträffande kommuns rätt
att anslå medel för underlättande av studier. Wejle har den 13 maj 1947 inkommit
med utredning i ämnet, vilken utredning överlämnats till 1946 års kommunallagskommitté.
(Jfr ärendet under punkten 12.) Ärendet handlägges numera
i inrikesdepartementet.

20. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

I vad skrivelsen rör den av riksdagen begärda utredningen i fråga om löne- och
pensionsreglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
in. m. anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för ifrågavarande utredning.
De sakkunniga överlämnade med skrivelse den 16 juni 1948 betänkande
med utredning och förslag angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda
privatläroverken, vilket ärende är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 12 april 1946 beträffande punkten 215. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 353. Överstyrelsen för yrkesutbildning
har den 8 oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:55). Detta betänkande
har varit föremål för remissbehandling, varjämte skrivelsen i vissa delar alltjämt
icke är slutbehandlad.

22. den 19 maj 1945, angående det kyrkliga kollektväsendet. (235.)

Anmäld den 5 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av den i riksdagens
skrivelse avsedda frågan. De sakkunniga ha den 15 juni 1948 avgivit
betänkande (SOU 1948: 38). Detta betänkande är för närvarande föremål för
remissbehandling. Delvis anmäld den 29 oktober 1948, därvid beslöts skrivelse
till kyrkomötet (nr 2).

23. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. II. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14

23 - J ust i t icombudsmatmcns ämbctsbcrättclsc till 19/,9 ars riksdai/.

354

oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:56). Detta betänkande är för närvarande
föremål för remissbehandling.

24. den 30 juni 1945, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. in.
(508.)

Anmäld den 19 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning i ämnet. De sakkunniga
hava den 11 september 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 51). Detta
betänkande har varit föremål för remissbehandling. Delvis anmäld den 13
februari 1948, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 97). Ånyo anmäld den
30 juni 1948, därvid utfärdades tre kungörelser (SFS nr 613—615). Ärendet är
i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst.
(529.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Anmäld den 30 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning angående
folkbadsfrågan och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

27. den 6 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (15.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 278. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid statsrådet Quensel bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten
och tjänster.

29. den 10 april 1946, angående en översyn av rikshcraldikerämbetet. (179.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, angående räntan å byggnadsförskott ur kyrkofonden. (180.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag.

32. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

355

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg. (463.)

Anmäld den 20 september 1946, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning om en eventuell
medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg. De sakkunniga hava den 27 februari
1947 inkommit med utredning i ämnet. Efter remissbehandling anmäldes densamma
delvis den 13 juni 1947, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för fortsatt beredning av frågan om inrättande
av en medicinsk högskola i Göteborg. Den 9 juli 1947 överlämnades ovanberörda
utredning till sistnämnda sakkunniga. De sakkunniga hava den 20 januari 1948
avgivit betänkande. Anmäld den 16 april 1948, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 221). Ärendet är därmed slutbehandlat.

35. den t26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av
bestämmelserna i 1823 års cirkulär angående kvrkovaktares utväljande.
(91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad riksdagen
i skrivelsen anfört. Svar har ännu icke inkommit.

37. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtande i ärendet. Sedan svar inkommit, bär ärendet remitterats
till statistiska centralbyrån för utlåtande.

38. den 29 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 6, den 13, den 27 och den 30 juni samt den 31 oktober 1947. Den
30 juni 1947 utfärdades nitton kungörelser (SFS nr 346—352, 358, 359, 381—
383, 426, 488, 502, 504—506 och 558). Ånyo anmäld den 30 januari 1948, därvid
kungörelse utfärdades (SFS nr 30). Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. den 20 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast
erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner.
(373.)

Anmäld den 28 maj 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

40. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor.

41. den 14 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor.
(483.)

Anmäld den 23 april 1948, därvid utfärdades kungörelse (SFS nr 208). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

356

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. in.,
i vad propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet väckta
motioner. (445.)

Anmäld den 26 juli 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 13). Ånyo anmäld
den 19 september 1947, den 16 januari och den 12 mars 1948. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

44. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (446.)

Anmäld den 26 juli 1947, därvid tre kungörelser utfärdades (SFS nr 50l2, 503
och 613). Ånyo anmäld den 19 september, den 3 oktober, den 14 och den 21
november, den 5 december 1947, den 9 och den 16 januari, den 20 februari, den
12 mars och den 9 april 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 12, 15, 17, 19, 34, 38, 39, 41, 42 och 44
omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 326. Ärendet
har behandlats i 1948 års statsverksproposition punkt 77. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

2. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 326. Sedan
jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 6 februari 1948 sakkunniga tillkallats
för utredning angående förslag till livsmedelsstadga ock därmed sammanhängande
spörsmål, har utredningsuppdraget övertagits av nämnda sakkunniga. Utredningen
avvaktas.

3. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av
kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september
1939 avgivet betänkande (SOU 1939:28) jämte yttranden däröver av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Maj:t har i brev den 21 mars 1941

357

till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning till nämnda
betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning, som
borde vinna beaktande i skrivelsens syfte. Sedan fiskerättskommittén den 31
juli 1947 avgivit förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

1936 års skogsutredning har den 11 februari 1943 avgivit betänkande med förslag
berörande skogsbrukets transportfrågor (vägar och järnvägar) (SOU
1943:4). I den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande frågan
om det oförädlade virkets avsättning in. m., upptages skrivelsen till behandling
av skogsstyrelsen i samband med styrelsens övertagande av de 1936 års skogsutredning
åvilande arbetsuppgifterna.

5. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 356 och
och 1948 s. 327. Ärendet har behandlats i proposition nr 49 till 1948 års riksdag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 356 och
1948 s. 327. Sedan de sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruket och
skogshanteringen den 10 december 1948 avgivit betänkande i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 327. Sedan
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 6 februari 1948 sakkunniga tillkallats
för utredning angående förslag till livsmedelsstadga och därmed sammanhängande
spörsmål, har utredningsuppdraget övertagits av nämnda sakkunniga. Utredningen
avvaktas.

9. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 327. Sedan de
sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruket och skogshanteringen den 10
december 1948 avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

10. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen
den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
(228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning.
Denna har ännu ej slutförts.

358

11. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Skrivelsen har överlämnats till naturskyddsutredningen. Utredningsarbetet
pågår.

12. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 4 juli 1941 erhållit uppdrag att verkställa utredning
i ämnet, ha statens centrala frökontrollanstalt och statens skogsforskningsinstitut
i gemensamt utlåtande den 28 maj 1946 över en av norrlandskommittén
gjord framställning om revidering av lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror i samråd med lantbruksstyrelsen avgivit
förslag till ny lag angående handel med utsädesvaror. En särskilt tillkallad utredningsman
har inkommit med en promemoria i ämnet angående kontroll över
handeln med skogsfrö och skogsplantor. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

14. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades
tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning
angående naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen
avvaktas. (Jfr ärendet under punkten 20.)

15. den 22 maj 1942, i anledning av väckt motion om åtgärder till främjande
av den svenska ullproduktionen. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 328. Ärendet
har behandlats i proposition nr 275 till 1948 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

16. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, stvrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1941—30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 357. Sedan den
tillkallade utredningsmannen den 17 oktober 1947 avgivit betänkande i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner om anordnande av utbildning
för skötsel av jordbruksmaskiner. (255.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 4 oktober 1946 avgivit utredning jämte förslag
rörande utbildning för skötsel av jordbruksmaskiner, har ärendet anmälts och
behandlats i 1947 års statsverksproposition punkt 47. Ärendet är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar.
(27i.) _

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 328. Kungl.

359

Maj :t har genom beslut den 30 januari 1948 funnit gott medgiva skogsstyrelsen
att för ifrågavarande utredning anlita viss sakkunnig. Utredningen avvaktas.

19. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade
bestämmelser om utmärkning av och skydd för fiskeredskap mot översegling,
m. m. (308.)

Skrivelsen har överlämnats till fiskerättskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget. Kommittén, som den
31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande
författningar, har därvid förklarat, att ifrågavarande spörsmål
återstode till behandling. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 5 december

1947 förordnat, att kommitténs arbete skulle upphöra, är skrivelsen alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den
25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(31.6.)

Sedan vetenskapsakademien, som anbefallts att genom sin naturskyddskommitte
verkställa den genom ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, den 14 september
1946 inkommit med utredning i ämnet, har skrivelsen ånyo anmälts den
27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla högst
sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående naturskyddet
m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

21. den 28 juni 1944, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.
(414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 358 och

1948 s. 329. Sedan Kungl. Maj:t till 1948 års riksdag framlagt proposition angående
jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m., är skrivelsen slutbehandlad.

23. den 19 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
av fiskerinäringens efterkrigsproblem m. m. (266.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 359 och
1948 s. 330. Ärendet har behandlats i propositionerna nr 48 och 49 till 1948
års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1943—den 30 juni 1944. (352.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 330. Ärendet
har såvitt angår punkten 9, vissa iakttagelser rörande Salt- och Fetmyrans
jordförmedlingsföretag, anmälts den 30 juni 1948. Beträffande punkten 9, G. E.
Broms’ cgnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustafs socken, är
ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 27 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (447.)

360

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 359 och
1948 s 330. Ärendet har behandlats i proposition nr 161 till 1948 års riksdag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (225.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 330. Sedan
domänstyrelsen och skogsstyrelsen den 12 november 1948 inkommit med anbefalld
utredning, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
effektivisering och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten. (226.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 330. Sedan utredningen
rörande ladugårdskontroll m. m. den 23 december 1948 inkommit med
betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition, nr 243, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (259.)

Anmäld den 24 maj 1946, därvid en förordning i ämnet utfärdades (SFS nr
226). Skrivelsen är härigenom slutbehandlad utom i vad avser utredning rörande
möjligheten att åstadkomma ett enhetligt detaljhandelspris å socker, beträffande
vilken fråga nämnda dag uppdrogs åt statens sockernämnd att i samråd
med statens priskontrollnämnd verkställa utredning. Utredningen avvaktas.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (263.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 331. Sedan
Kungl. Majd till 1948 års riksdag framlagt proposition angående social jordbrukskreditgivning,
är skrivelsen slutbehandlad.

30. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 331. Sedan
Kungl. Majd till 1948 års riksdag framlagt proposition angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område, vari upptagits till behandling
bland annat vissa frågor angående utformningen av det statliga stödet
för yttre och inre rationalisering, är ärendet såvitt på jordbruksdepartementet
ankommer slutbehandlat med undantag av punkten 15, i vad den avser iakttagelser
beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder.

31. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

32. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

33. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

361

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av kungörelserna
angående lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus. (368.)

Skrivelsen har anmälts och slutbehandlats den 16 januari 1948.

35. den 5 juli 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslagrörande
erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 267. Sedan de
sakkunniga för utredning rörande frågan om samhällsintressets bevarande i samband
med exploateringen av Fjärås Bräcka den 13 maj 1948 avgivit betänkande
i ämnet, har Kungl. Maj:t till 1948 års riksdag framlagt proposition angående
förvärv till Kronan av aktierna i Aktiebolaget Fjärråssand. Riksdagens skrivelse
i anledning av förevarande proposition har anmälts den 30 juli och den
24 september 1948. Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på jordbruksdepartementet
ankommer. (Jfr punkten 43 här ovan under ecklesiastikdepartementet.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 6, 15, 22, 23, 25, 29, 34 och 36 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 360. De tillkallade
sakkunniga för utredning rörande frågan om revision av förordningen
angående handel med vissa begagnade föremål m. in. ha den 10 mars 1947 avgivit
betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump
och begagnat gods (SOU 1947:22). I betänkandet framlägges jämväl förslag till
ändringar i det av socialstyrelsen den 8 mars 1943 avgivna förslaget till förordning
angående idkande av pantlånerörelse. Ärendet är därefter beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med
utredning och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan
och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1947: 31). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282
och 1940 s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

362

handelsdepartementet att tillkalla högst nio utredningsmän att i enlighet med
angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av
eu pensionering för anställda i privat tjänst. Utredningsmän tillkallades den 28
samma månad (pensionsutredningen). Utredningsarbetet pågår.

4. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års
sjömanskommitté. Utredningsarbetet pågår.

5. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

6. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Skrivelsen anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna
för handelsfartyg ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet
under punkten 4 här ovan.)

7. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.
Utredningsmän tillkallades den 28 januari 1947 (pensionsutredningen). Utredningsarbetet
pågår.

8. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och
1946 s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen
begärda utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Majrts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj
1946 avgivit betänkanden i ämnet (SOU 1946:122 och 40). Ärendet är därefter
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945,
den 17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och
den 15 oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat
uppdrag åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning
av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående
isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948:31). Med överlämnande
av bl. a. nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den 23 juli

363

1948 åt kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhct. — Ärendet
är i vad det avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat
genom beslutet den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6, p. 3).

10. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.
(452.)

Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1938 ars
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.

11. den 10 april 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 321 och
1947 s. 362. Punkten 58 har i återstående del ånyo anmälts den 17 maj och den
15 november 1946 samt den 10 september 1948. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
(Jfr ärendet under punkten 9 här ovan.)

12. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva
förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. Sakkunniga
tillkallades den 16 januari 1946 (1946 års stenindustriutredning). Utredningsarbetet
pågår.

13. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Anmäld den 26 oktober 1945 i vad på handelsdepartementet ankommer (punkten
10, statens provningsanstalt). Nämnda dag bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande frågan om den statliga provningsverksamhetens
organisation. Utredningsmannen, som tillkallades den 3 november 1945,
har i betänkande den 28 augusti 1946 inkommit med utlåtande och förslag i
ämnet. Den 12 december 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för yrkesutbildning
att i samråd med statens provningsanstalt närmare utreda den av
utredningsmannen väckta frågan om att inrätta statliga provningslaboratorier
vid vissa tekniska läroanstalter i landsorten. Ärendet åter anmält och i övrigt
slutbehandlat i 1948 års statsverksproposition (bil. 12, p. 27).

14. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Den 31 januari 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att verkställa
av riksdagen i skrivelsen begärd utredning i ämnet. Utredningen av\aktas.

15. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare in. in. (468.)

Ärendet iir beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 30 juni 1945. angående skoindustriens organisation in. in. (510.)
Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande

364

sko- och garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och
effektivitetsproblem. Utredningsmän tillkallades samma dag (1945 års skoutredning).
Utredningsarbetet pågår.

17. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet
(1945 års försäkringsutredning). Utredningsmän tillkallades samma
dag. Utredningsarbetet pågår.

18. den 4 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens
skeppsprovningsanstalt m. m. (287.)

Anmäld den 27 augusti och den 12 november 1948. Ärendet är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

19. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

20. den 28 juni 1946, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Majd chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan,
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Utredningsmän tillkallades den 29 juni 1946 (1946 års utredning angående
kvalitetsforskning och konsumentupplysning). Utredningsarbetet pågår.

21. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

22. samma dag, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet för handläggning.

23. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till
Västerbottens län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk. (453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majds prövning.

24. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Anmäld den 25 april 1947, varvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning för
att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. Utredningen
har den 27 januari 1948 avgivit förslag till kungörelse angående registrering av
växtskyddsmedel. Skrivelsen jämte förslaget ha överlämnats till jordbruksdepartementet
för handläggning.

25. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

365

Skrivelsen har den !) maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947 samt den 9 april och den 30 juni 1948.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkterna 26, 37, 67, 76
och 78, punkten 76 i vad densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande
frågan om inrättande av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade
Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågorna
om de ändamål, till vilka lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten.
böra utgå, samt om formerna för medlens fördelning. Sedan utredningsmän
tillkallats den 17 juli 1948, har utredningsarbetet påbörjats.

27. den 4 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation in. m. (273.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 10 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställning angående anslag för budgetaret 1947/48 till uppförande av
byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 19 här ovan.)

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond.
(301.)

Anmäld den 25 juli 1947 och den 30 januari 1948. Skrivelsen är darmed slutbehandlad.

30. samma dag. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till statens hantverksinstitut. (307.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947 samt den 16 juli 1948. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

31. den 18 juni 1947. angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
in. m. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag förbudgetåret 1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska
skifferoljeaktiebolaget. (381.)

366

Anmäld den 5 mars 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.
(390.)

Anmäld den 24 september 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne.
(401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947 samt den 20 augusti och den 1
oktober 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till planläggning av torvforskning. (402.)

Anmäld den 29 augusti och den 10 oktober 1947 samt den 11 juni och den
30 juli 1948. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi
m. m. (403.)

Anmäld den 19 september 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Kock att tillkalla högst
tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag i frågan om
elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden. Utredningsmän
tillkallades den 15 augusti 1947 (1947 års elbranschkommitté). Utredningsarbetet
pågår.

38. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och lotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Maj:t den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i
ämnet. Utredningsmän tillkallades den 21 februari 1948 (1948 års lotskommitté).
Utredningsarbetet pågår.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 13, 22, 24, 29, 30 och 35 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

367

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års läkemedelsutredning.

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 313 med hänvisning
och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket är föremål
för remissbehandling.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning angående folkbadsfrågan och vissa
därmed sammanhängande spörsmål (statens folkbadsutredning).

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 317—318.
Det i skrivelsen behandlade spörsmålet om indragning av nu utgående ersättning
till tulltjänstemän för deras bestyr med gränskontrollen har upptagits till
behandling av de jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 15 november 1945
tillkallade sakkunniga för utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning jämte därmed sammanhängande frågor (kust- och
gränsbevakningsutredningen). De sakkunniga ha den 22 april 1948 avgivit
betänkande angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevakning,
vilket efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj ds övervägande.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 22 mars 1946 tillkallade sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen
(1946 års kommunallagskommitté).

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350—-351 med
hänvisning. Frågan är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj ds
bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
polisväsendets organisation (1948 års polisutredning). (Jfr ärendet under punkten
18.)

368

8. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 318—319 med
hänvisning. Sedan det befunnits att livsmedelslagstiftningssakkunnigas förslag
borde göras till föremål för översyn, har chefen för inrikesdepartementet den 6
februari 1948 bemyndigats tillkalla sakkunniga att biträda med utredning angående
förslag till livsmedelsstadga och därmed sammanhängande spörsmål.
Sakkunniga tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår.

9. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Ärendet
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
20.)

11. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

13. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

14. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Statistiska centralbyrån har den
5 december 1947 avlämnat en promemoria i ämnet, varefter ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

16. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14), vilken är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

369

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 30
juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande polisväsendets organisation
(1948 års polisutredning). (Jfr ärendet under punkten 7.)

19. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 10.)

21. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Ärendet
har den 4 juni 1948 anmälts, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd
med lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm fullfölja utredningen rörande
inrättande av ett statens odontologiska laboratorium samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

22. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda
dag utfärdades därvid ett reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning
rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Majds prövning.

23. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 358. Ärendet
har den 27 november 1948 överlämnats till jordbruksdepartementet för vidare
handläggning.

24. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. Betänkanden
i ämnet ha avgivits av dels ortoped- och vanförcvårdssakkunniga
den 28 augusti 1948 angående ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU
1948:41) och dels 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
den 8 november 1948 angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilka betänkanden äro föremål för remissbehandling.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 19!t9 års riksdag.

370

25. den 10 maj 194-1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i
Strängnäs socken hörande område. (222.)

Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på Kungl. Maj ds prövning.

26. den 6 juni 194-1, i anledning av väckt motion angående ordnandet avvården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 323—324.
Utredningsarbetet pågår.

27. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324. Utredningsarbetet
pågår.

28. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner om rätt för kommun
att anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

1946 års kommunallagskommitté har behandlat spörsmålet i sitt den 9 juni

1947 avgivna betänkande med förslag angående ändringar i kommunallagarnas
bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad
majoritet (SOU 1947:53). Den 5 mars 1948 har Kungl. Maj:t framlagt proposition
i ämnet (nr 140). Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket är föremål för remissbehandling.

30. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Sedan styrelsen den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om ändrade
grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader. (192.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 322. 1946
års kommunallagskommitté har den 9 juni 1947 avgivit betänkande I med förslag
angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns
kompetens och om kvalificerad majoritet (SOU 1947:53), vid
vilket betänkande såsom en särskild bilaga fogats den av kanslirådet G. Wejle
verkställda utredningen beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande
av studier. Sedan betänkandet remissbehandlats, har Kungl. Maj:t i
proposition den 5 mars 1948, nr 140, framlagt förslag till lag angående ändring
i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m. Lagar
utfärdade den 11 juni 1948 (SFS nr 286—292). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 45.)

32. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Den 13 maj 1948 avgav 1943 års sockersjukutredning betänkande angående

371

sockersjukvården i riket (SOU 1948: 33), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Ärendet är i viss del föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

34. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 362. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

37. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

38. den 13 april 1944, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet
m. m. (181.)

1946 års kommunallagskommittés betänkande med förslag angående ändringar i
kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och
om kvalificerad majoritet (SOU 1947:53) har behandlats i proposition nr 140
till 1948 års riksdag. Lagar utfärdade den 11 juni 1948 (SFS nr 286—292).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag
är ännu icke slutfört.

40. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

21»

372

41. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Majrts prövning.

42. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående
understöd åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt,
är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majrts prövning.

44. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 7 juni 1946 har statsrådet Mossberg
samma dag tillkallat sakkunniga för verkställande av utredning angående apoteksväsendet,
droghandeln och läkemedelsindustrien (1946 års läkemedelsutredning).
Utredningsarbetet pågår.

45. samma dag, angående kommunala studiebidrag. (377.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 323. 1946
års kommunallagskommitté har den 9 juni 1947 avgivit betänkande I med förslag
angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns
kompetens och om kvalificerad majoritet (SOU 1947:53), vid
vilket betänkande såsom en särskild bilaga fogats den av kanslirådet G. Wejle
verkställda utredningen beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande
av studier. Sedan betänkandet remissbehandlats, har Kungl. Majrt i
proposition den 5 mars 1948, nr 140, framlagt förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m. Lagar
utfärdade den 11 juni 1948 (SFS nr 286—292). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 31.)

46. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendet är, såvitt detsamma berör inrikesdepartementet, beroende på Kungl.
Majrts prövning i vad angår punkten 4 (avgifter för specialitetskontrollen).

47. den 5 maj 1945, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 328. Sedan
medicinalstyrelsen den 27 november 1946 avgivit förslag till ny plan för rikets
indelning i provinsialläkardistrikt, har ärendet anmälts i 1948 års statsverksproposition
(XI HT p. 17). Ärendet är därmed slutbehandlat.

48. den 19 maj 1945, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalter.
(236.)

373

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 340. Frågan
har sedermera behandlats i ett av statens sjukhusutredning av år 1943 den 5
juni 1948 avgivet betänkande med synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården
(SOU 1948:37). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, angående penicillinframställning. (237.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 340. Sedan
medicinalstyrelsen inkommit med utlåtande, har ärendet anmälts den 24 september
1948. Ärendet är därmed slutbehandlat.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

51. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30
juni 1944. (352.)

Ärendet är, såvitt inrikesdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(länsstyrelsernas kostnader för bokbindning).

52. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän
m. m. (471.)

Kommittén för kommunal upplysningsverksamhet har den 13 december 1947
avgivit betänkande med förslag till kommunal upplysningsverksamhet (SOU
1947:76). I proposition (nr 165) till 1948 års riksdag ha förslag framlagts till
sådana upplysningsåtgärder, som ansetts erforderliga i anledning av den förestående
kommunindelningsreformen. I övrigt är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 341. Den
14 maj 1948 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga
för att fullfölja tidigare påbörjad utredning angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga ha i december 1948 avgivit utredning
med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m., vilken är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

54. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947
avgivit betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948: 71), vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning.

56. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av sinnessjukvården in. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1947 s. 254 och 1948
s. 341. Utredningsarbetet pågår.

374

57. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans
med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande
den 30 juni 1948 tillkallade sakkunniga för utredning rörande polisväsendets
organisation (1948 års polisutredning).

58. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstalter)
är alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten
65 under socialdepartementet.)

59. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Anmäld den 28 juni 1946, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med beaktande
av vad vid ärendets remissbehandling förekommit taga frågan om anmälningsplikt
för läkare rörande av dem behandlade fall av reumatisk sjukdom
under omprövning samt för Kungl. Majrt framlägga det förslag, vartill omprövningen
föranledde. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts. (Jfr punkten

52 under socialdepartementet.)

60. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

1946 års sinnesslövårdsutredning har i december 1948 avgivit betänkande angående
sinnesslövårdens omorganisation, vilket betänkande är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag
till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (559.)

Chefen för inrikesdepartementet bemyndigades den 4 juni 1948 tillkalla sakkunniga
angående den närmare utformningen av den av statsmakterna i princip
beslutade fria sjukhusvården. Sakkunniga tillkallades samma dag. (Jfr punkten

53 under socialdepartementet.)

63. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den 14
februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
(SOU 1948:23), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

64. den 15 mars 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
möjlighet till ökning av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.
(68.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

375

65. den 20 maj 1947, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala
utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. (219.)

Statens sinnessjukvårdsberedning har den 6 november 1948 avgivit P. M. med
förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Ärendet
är föremål för remissbehandling.

66. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.) __

Ärendet är föremål för övervägande av 1947 ars psykopatvardsutrednmg. Utredningsarbetet
pågår.

67. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
pågår.

68. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Punkten 10 (fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m.) har den 26 ]um
1948 anmälts, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning
rörande frågan, på vad sätt en ytterligare tillväxt av ifrågavarande fond kan
förhindras.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående, avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.

(461-)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 11 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till nybyggnad för statens rättsläkarstation
i Stockholm. (472.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Kungl.
Maj:t har den 5 mars 1948 avlåtit proposition till riksdagen angående anslag till
nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm m. m. (nr 108). Ärendet ar
därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 23, 28, 31, 38, 45, 47, 49 och 70 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, har anmälts den 12
januari 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

2. den 30 juni 1945, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De
jämlikt bemyndigande den 31 augusti 1945 tillkallade utredningsmännen hava
med skrivelse den 18 februari 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947: 14).

376

Ärendet är efter avslutad remissbehandling i denna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. I vad skrivelsen avser utredning på vad sätt handeln med
kol och koks bör framdeles organiseras är densamma beroende på Kungl. Maj :ts
provning.

3. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 2
här ovan omförmälda utredningsmännen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Utredningsmännen hava i ovannämnda betänkande fullgjort
sitt uppdrag. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro alltså beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

377

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1948 och
vari under år 1948 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majits prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1931 den 22 mars (nr 210), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 335, 1939
s. 335 och 1940 s. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 302, 1946
s. 307, 1947 s. 364 och 1948 s. 343. I proposition till 1948 års riksdag, nr 80,
har Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om ändring i strafflagen m. m., innebärande
förslag till ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
på grundval av straffrättskommitténs betänkande den 30 november 1944 (SOU
1944: 69). Sedan riksdagen antagit förslagen med ändringar i enlighet med vad
första lagutskottet i utlåtande nr 39 och memorial nr 46 anfört, har Kungl.
Maj:t den 30 juni 1948 låtit utfärda lag om ändring i strafflagen samt lag om
införande härav i enlighet med riksdagens beslut (SFS nr 448 och 451). (Justitiedepartementet.
)

3. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1938 den 30 december (nr 710), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. in.

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Inrikesdepartementet.)

5. 1939 den SO december (nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 398 och
1947 s. 365. Efter det utlåtanden över de av byggnadsborgenärsutredningen i
dess betänkande (SOU 1946: 62) framlagda förslagen inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

378

6. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

7. 1941 den 30 december (nr 537), angående rätt för part, som till hovrätt
ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll i
händelse av muntligt förhör i hovrätten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 s. 306. Sedan
parts skyldighet att vid fullföljd av talan ingiva protokoll upphävts genom nya
rättegångsbalken, har ärendet den 19 november 1948 avskrivits. (Justitiedepartementet.
)

8. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

9. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

10. 1942 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

11. 1943 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Över framställningen hava, efter remiss, statskontoret, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund avgivit utlåtanden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

12. 1943 den 31 december (nr 464), angående vissa ändringar i stadgan den
23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med
dem anordnade alkoholistanstalter.

Se ämbetsberättelsen 1948 s. 344. 1946 års alkoholistvårdsutredning har den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m. (SOU 1948: 23), i vilket frågan behandlas. Betänkandet är efter remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

13. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande
s. k. erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut
tillhöriga fastigheter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

379

14. 1944 den 29 juni (nr 359/1943), angående bestämmelser om försäljning av
egendom, som enligt kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för
olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1948 s. 345. Förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel har den 5 november
1948 remitterats till lagrådet. (Justitiedepartementet.)

15. 1945 den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att
till kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts
villkorligt, att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Över framställningen har, efter remiss, fångvårdsstyrelsen avgivit utlåtande och
i samband därmed överlämnat en skrivelse angående inskränkning av styrelsens
skyldighet att till kontrollstyrelsen sända uppgifter om intagning och frigivning
av vissa dömda personer. Vidare har yttrande över framställningen avgivits av
socialstyrelsen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.
)

16. 19^5 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

17. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

I vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22
juni 1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut
den 26 november 1948. Skrivelsen i övrigt, avseende fråga om konventioner
med främmande makter om övervakning av villkorligt dömda, har överlämnats
till delegerade för främjande av nordiskt samarbete på lagstiftningens område.
(Justitiedepartementet.)

18. 1946 den 31 oktober (nr 1(71), angående förtydligande av bestämmelserna
om skyldighet att vid ansökningar enligt vissa lagar om tillstånd att
förvärva fast egendom bifoga fångeshandlingen i huvudskrift, m. m.

I proposition till 1948 års riksdag, nr 178, med förslag rörande överflyttande av
vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad
myndighet m. m. har Kungl. Maj:t, bland annat, föreslagit sådan ändring
av 5 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och av 6 § lagen den
18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom, att det i dispensärenden jämlikt nämnda lagar
vore tillfyllest att förete fångeshandling i bestyrkt avskrift. Riksdagen har antagit
de i nämnda proposition framlagda lagförslagen, såvitt nu är i fråga, varefter
Kungl. Maj:t den 128 maj 1948 låtit utfärda lagar i ämnet (SFS nr 275
och 276). (Justitiedepartementet.)

19. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. in.

Angående vidtagen åtgärd, sc ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet är föremål
för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

380

20. 191+6 den 27 december (nr 623/191+5 och 1+91+/191+6), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 346. Ärendet är föremål
för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

21. 191+7 den 31 oktober (nr 219/191+5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Skrivelsen har remitterats för yttrande till myndigheter och sammanslutningar.

(Justitiedepartementet.)

22. 191+7 den 16 december (nr 793/191+6), angående förtydligande bestämmelser
i 3 § lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
för beredande av ökat skydd mot kränkning av föreningsrätten.

Se denna ämbetsberättelse s. 233 o. f. (Socialdepartementet.)

1	Fi	6	39	Fö	2	76	4	)	115	I	6	152	Fi	41	192	S	12
2	Ju	11	40	H	3	77	H	9	116	Ju	15	153	H	19	193	S	13
3	u	1	41	Fö	3	78	Fö	6	117	Ju	16	154	11	20	194	1	16
4	Fö	20	42	Fö	4	79	Fö	7	118	I	7	155	Fi	42	195	I	17
5	S	5	43	Ju	6	80	K	6	119	H	13	156	I	12	196	s	17
3	K	9	44	Ju	5	81	K	7	120	U	9	157	Fi	43	197	K	20
7	Fi	19	45	u	4	82	I	3		II	14	158	I	13	198	E	10
8	E	2		ii	4	83	Jo	10	121	u	10	159	I	14	199	Ju	22
9	Jo	24	46	u	5	84	1	)		H	15	160	K	13	200	Fi	47
10	FI	11		11	5	85		)	122	Ju	17	161	K	14		Jo	18
11	I	8	47	u	6	86		)	123	Ju	18	162	K	15	201	Fi	48
12	Ko	5		H	6	87	Fi	21	124	Fi	30	163	K	16	202	Fi	49
13	Fi	20	48	Ju	7	88	Jo	8	125	Fi	31	164	Fi	44	203	Jo	19
	H	10	49	H	8	89	Jo	9	126	U	11	165	K	17	204	Fo	7
14	U	2	50	Fi	10	90	Fo	3		H	16	166	H	21	205	Ju	23
15	Fi	1	51	Ju	8	91	i	4	127	S	6	167	U	12	206	I	18
16	Fi	2	52	u	7	92	H	12	128	FI	17	168	H	22	207	Fi	50
17	Fi	3		H	7	93	E	3	129	Fö	9	169	Fö	11	208	Fi	51
18	Ju	1	53	s	2	94	Fö	8	130	i	9	170	Fö	12	209	Fi	52
19		)	54	Fi	11	95	S	4	131	Fi	32	171	E	4	210	Fi	53
20	Fi	4	55	8	3	96	Fi	22	132	Ju	19	172	E	5	211	Fö	14
21	H	1	56	Fö	5	97	Fi	23	133	s	7	173	E	6	212	Ju	24
22	Fi	5	57	Jo	4	98	Fi	24	134	i	10	174	E	7		Jo	20
23	S	1	58	Jo	5	99	Ju	12	135	Fi	33	175	I	15	213	I	19
24	Fö	1	59	Jo	6		Fi	25	136	I	11	176	S	9	214	8	18
25	i	1	60	Jo	7		Jo	11	137	Fi	34	177	8	10	215	E	11
26	Fi	7	61	Fi	12	100	Ju	13	138	E	9	178	S	11	216	Fi	54
	Jo	1	62	Fi	13	101	Fo	4	139	8	8	179	Jo	16	217	U	15
	H	2	63	Fi	14	102	Jo	12	140	Ju	20	180	Jo	17		II	26
27	Fi	8	64	Fi	15	103	Jo	13	141	Fi	35	181	Fi	45	218	Ju	425
28	Ju	2	65	Fi	16	104	K	8	142	H	18	182	Fi	46	219	Jo	21
29	Ju	3	66	Fo	2	105	Fi	26	143	Jo	14	183	Fö	13	220	Jo	22
30	Jo	2	67	Ju	9	106	I	5	144	Jo	15	184	E	8	221	II	24
31	Jo	3	68	K	2	107	Fi	27	145	u	13	185	8	14	222	II	25
32	Fi	9	69	K	3	108	K	10		11	23	186	8	15	223	Fi	DO
33	Ju	4	70	K	4	109	IJ	8	146	Fi	36	187	S	16	224	Fi	56
34	I	2	71	K	5	no	Fi	28	147	Fi	37	188	K	18	225	Fö	15
35	K	1	72	Fi	17	in	K	11	148	Fi	38	189	K	19	226	Fi	57
36	K	1	73	Fi	18	112	K	12	149	Fi	39	190	Ju	21	227	E	12
37	Fo	1	74	Ju	10	113	Ju	14	150	Fö	10		TJ	14	228	E	13
38	u	3	75	4	)	114	Fi	29	151	Fi	40	191	Fo	6	229	Fi	58

I	35	399	Fi	94	443	Ju	41
Fi	83	400	Jo	50	444	Ju	42
8	34	401	K	36	445	Fi	107
Ju	35	402	S	38	446	Fi	108
i	36	403	s	39	447		)
Fi	84	404	H	40	448	Ju	40
8	35	405	Fö	31		Fi	109
K	32	406	U	25	449	U	28
1C	33	407	E	23	450	Ju	43
K	34	408	8	40	451		)
Ju	36	409	S	41	452		)
I	38	410	s	42	453	K	41
Fi	85	411	s	43	454	8	49
Fi	86	412	s	44	455	K	42
Fö	21	413	s	45	456	E	25
Fö	22	414	I	40	457	1	43
Fö	23	415	Fi	95	458	Fo	15
Fö	24	416	Fi	96	459	Fo	16
Fö	25		E	24	460	K	43
1	37	417	I	41	461	S	50
I	39	418	Fi	97	462	s	48
Fö	26	419	K	37	463	u	29
Fi	92	420	U	26	464	Fö	32
Fi	93	421	Fi	98	465	H	44
Jo	49	422	Fi	99	466	Fö	33
Ju	37	423	Jo	51	467	8	Öl
Fö	27	424	Fi	100	468	S	52
Jo	48	425	K	38	469	Jo	54
Fo	13	426	K	39	470	Fi	no
E	21	427	Jo	52	471	U	30
E	22	428	H	41		Fi	in
Ju	38	429	Ju	39	472	Fi	113
s	36		Jo	53	473	Jo	55
Fi	87	430	Fi	101	474	S	53
S	37	431	Fi	105	475	8	54
Fi	88	432	Fo	14	476	Fi	112
K	35	433	Fi	106	477	Fi	114
Fi	89	434	E	40	478	Fi	116
Fi	90	435	Fi	102	479	Fi	115
Fi	91	436	Fi	103	480	4	)
H	37	437	Fi	104	481	Fi	117
U	23	438	U	27	482	U	31
Fö	28		H	42		il	45
H	38	439	8	46	483	U	32
Fö	29	440	I	42		H	46
H	39	441	H	43	484	8	55
Fö	30	442	S	47	485	Jo	56
					486	Jo	57

1	Fi	6	39	Fö	2	76	4	)	115	I	6	152	Fi	41	192	S	12
2	Ju	11	40	H	3	77	H	9	116	Ju	15	153	H	19	193	S	13
3	u	1	41	Fö	3	78	Fö	6	117	Ju	16	154	11	20	194	1	16
4	Fö	20	42	Fö	4	79	Fö	7	118	I	7	155	Fi	42	195	I	17
5	S	5	43	Ju	6	80	K	6	119	H	13	156	I	12	196	s	17
3	K	9	44	Ju	5	81	K	7	120	U	9	157	Fi	43	197	K	20
7	Fi	19	45	u	4	82	I	3		II	14	158	I	13	198	E	10
8	E	2		ii	4	83	Jo	10	121	u	10	159	I	14	199	Ju	22
9	Jo	24	46	u	5	84	1	)		H	15	160	K	13	200	Fi	47
10	FI	11		11	5	85		)	122	Ju	17	161	K	14		Jo	18
11	I	8	47	u	6	86		)	123	Ju	18	162	K	15	201	Fi	48
12	Ko	5		H	6	87	Fi	21	124	Fi	30	163	K	16	202	Fi	49
13	Fi	20	48	Ju	7	88	Jo	8	125	Fi	31	164	Fi	44	203	Jo	19
	H	10	49	H	8	89	Jo	9	126	U	11	165	K	17	204	Fo	7
14	U	2	50	Fi	10	90	Fo	3		H	16	166	H	21	205	Ju	23
15	Fi	1	51	Ju	8	91	i	4	127	S	6	167	U	12	206	I	18
16	Fi	2	52	u	7	92	H	12	128	FI	17	168	H	22	207	Fi	50
17	Fi	3		H	7	93	E	3	129	Fö	9	169	Fö	11	208	Fi	51
18	Ju	1	53	s	2	94	Fö	8	130	i	9	170	Fö	12	209	Fi	52
19		)	54	Fi	11	95	S	4	131	Fi	32	171	E	4	210	Fi	53
20	Fi	4	55	8	3	96	Fi	22	132	Ju	19	172	E	5	211	Fö	14
21	H	1	56	Fö	5	97	Fi	23	133	s	7	173	E	6	212	Ju	24
22	Fi	5	57	Jo	4	98	Fi	24	134	i	10	174	E	7		Jo	20
23	S	1	58	Jo	5	99	Ju	12	135	Fi	33	175	I	15	213	I	19
24	Fö	1	59	Jo	6		Fi	25	136	I	11	176	S	9	214	8	18
25	i	1	60	Jo	7		Jo	11	137	Fi	34	177	8	10	215	E	11
26	Fi	7	61	Fi	12	100	Ju	13	138	E	9	178	S	11	216	Fi	54
	Jo	1	62	Fi	13	101	Fo	4	139	8	8	179	Jo	16	217	U	15
	H	2	63	Fi	14	102	Jo	12	140	Ju	20	180	Jo	17		II	26
27	Fi	8	64	Fi	15	103	Jo	13	141	Fi	35	181	Fi	45	218	Ju	425
28	Ju	2	65	Fi	16	104	K	8	142	H	18	182	Fi	46	219	Jo	21
29	Ju	3	66	Fo	2	105	Fi	26	143	Jo	14	183	Fö	13	220	Jo	22
30	Jo	2	67	Ju	9	106	I	5	144	Jo	15	184	E	8	221	II	24
31	Jo	3	68	K	2	107	Fi	27	145	u	13	185	8	14	222	II	25
32	Fi	9	69	K	3	108	K	10		11	23	186	8	15	223	Fi	DO
33	Ju	4	70	K	4	109	IJ	8	146	Fi	36	187	S	16	224	Fi	56
34	I	2	71	K	5	no	Fi	28	147	Fi	37	188	K	18	225	Fö	15
35	K	1	72	Fi	17	in	K	11	148	Fi	38	189	K	19	226	Fi	57
36	K	1	73	Fi	18	112	K	12	149	Fi	39	190	Ju	21	227	E	12
37	Fo	1	74	Ju	10	113	Ju	14	150	Fö	10		TJ	14	228	E	13
38	u	3	75	4	)	114	Fi	29	151	Fi	40	191	Fo	6	229	Fi	58

I	35	399	Fi	94	443	Ju	41
Fi	83	400	Jo	50	444	Ju	42
8	34	401	K	36	445	Fi	107
Ju	35	402	S	38	446	Fi	108
i	36	403	s	39	447		)
Fi	84	404	H	40	448	Ju	40
8	35	405	Fö	31		Fi	109
K	32	406	U	25	449	U	28
1C	33	407	E	23	450	Ju	43
K	34	408	8	40	451		)
Ju	36	409	S	41	452		)
I	38	410	s	42	453	K	41
Fi	85	411	s	43	454	8	49
Fi	86	412	s	44	455	K	42
Fö	21	413	s	45	456	E	25
Fö	22	414	I	40	457	1	43
Fö	23	415	Fi	95	458	Fo	15
Fö	24	416	Fi	96	459	Fo	16
Fö	25		E	24	460	K	43
1	37	417	I	41	461	S	50
I	39	418	Fi	97	462	s	48
Fö	26	419	K	37	463	u	29
Fi	92	420	U	26	464	Fö	32
Fi	93	421	Fi	98	465	H	44
Jo	49	422	Fi	99	466	Fö	33
Ju	37	423	Jo	51	467	8	Öl
Fö	27	424	Fi	100	468	S	52
Jo	48	425	K	38	469	Jo	54
Fo	13	426	K	39	470	Fi	no
E	21	427	Jo	52	471	U	30
E	22	428	H	41		Fi	in
Ju	38	429	Ju	39	472	Fi	113
s	36		Jo	53	473	Jo	55
Fi	87	430	Fi	101	474	S	53
S	37	431	Fi	105	475	8	54
Fi	88	432	Fo	14	476	Fi	112
K	35	433	Fi	106	477	Fi	114
Fi	89	434	E	40	478	Fi	116
Fi	90	435	Fi	102	479	Fi	115
Fi	91	436	Fi	103	480	4	)
H	37	437	Fi	104	481	Fi	117
U	23	438	U	27	482	U	31
Fö	28		H	42		il	45
H	38	439	8	46	483	U	32
Fö	29	440	I	42		H	46
H	39	441	H	43	484	8	55
Fö	30	442	S	47	485	Jo	56
					486	Jo	57

1	Fi	6	39	Fö	2	76	4	)	115	I	6	152	Fi	41	192	S	12
2	Ju	11	40	H	3	77	H	9	116	Ju	15	153	H	19	193	S	13
3	u	1	41	Fö	3	78	Fö	6	117	Ju	16	154	11	20	194	1	16
4	Fö	20	42	Fö	4	79	Fö	7	118	I	7	155	Fi	42	195	I	17
5	S	5	43	Ju	6	80	K	6	119	H	13	156	I	12	196	s	17
3	K	9	44	Ju	5	81	K	7	120	U	9	157	Fi	43	197	K	20
7	Fi	19	45	u	4	82	I	3		II	14	158	I	13	198	E	10
8	E	2		ii	4	83	Jo	10	121	u	10	159	I	14	199	Ju	22
9	Jo	24	46	u	5	84	1	)		H	15	160	K	13	200	Fi	47
10	FI	11		11	5	85		)	122	Ju	17	161	K	14		Jo	18
11	I	8	47	u	6	86		)	123	Ju	18	162	K	15	201	Fi	48
12	Ko	5		H	6	87	Fi	21	124	Fi	30	163	K	16	202	Fi	49
13	Fi	20	48	Ju	7	88	Jo	8	125	Fi	31	164	Fi	44	203	Jo	19
	H	10	49	H	8	89	Jo	9	126	U	11	165	K	17	204	Fo	7
14	U	2	50	Fi	10	90	Fo	3		H	16	166	H	21	205	Ju	23
15	Fi	1	51	Ju	8	91	i	4	127	S	6	167	U	12	206	I	18
16	Fi	2	52	u	7	92	H	12	128	FI	17	168	H	22	207	Fi	50
17	Fi	3		H	7	93	E	3	129	Fö	9	169	Fö	11	208	Fi	51
18	Ju	1	53	s	2	94	Fö	8	130	i	9	170	Fö	12	209	Fi	52
19		)	54	Fi	11	95	S	4	131	Fi	32	171	E	4	210	Fi	53
20	Fi	4	55	8	3	96	Fi	22	132	Ju	19	172	E	5	211	Fö	14
21	H	1	56	Fö	5	97	Fi	23	133	s	7	173	E	6	212	Ju	24
22	Fi	5	57	Jo	4	98	Fi	24	134	i	10	174	E	7		Jo	20
23	S	1	58	Jo	5	99	Ju	12	135	Fi	33	175	I	15	213	I	19
24	Fö	1	59	Jo	6		Fi	25	136	I	11	176	S	9	214	8	18
25	i	1	60	Jo	7		Jo	11	137	Fi	34	177	8	10	215	E	11
26	Fi	7	61	Fi	12	100	Ju	13	138	E	9	178	S	11	216	Fi	54
	Jo	1	62	Fi	13	101	Fo	4	139	8	8	179	Jo	16	217	U	15
	H	2	63	Fi	14	102	Jo	12	140	Ju	20	180	Jo	17		II	26
27	Fi	8	64	Fi	15	103	Jo	13	141	Fi	35	181	Fi	45	218	Ju	425
28	Ju	2	65	Fi	16	104	K	8	142	H	18	182	Fi	46	219	Jo	21
29	Ju	3	66	Fo	2	105	Fi	26	143	Jo	14	183	Fö	13	220	Jo	22
30	Jo	2	67	Ju	9	106	I	5	144	Jo	15	184	E	8	221	II	24
31	Jo	3	68	K	2	107	Fi	27	145	u	13	185	8	14	222	II	25
32	Fi	9	69	K	3	108	K	10		11	23	186	8	15	223	Fi	DO
33	Ju	4	70	K	4	109	IJ	8	146	Fi	36	187	S	16	224	Fi	56
34	I	2	71	K	5	no	Fi	28	147	Fi	37	188	K	18	225	Fö	15
35	K	1	72	Fi	17	in	K	11	148	Fi	38	189	K	19	226	Fi	57
36	K	1	73	Fi	18	112	K	12	149	Fi	39	190	Ju	21	227	E	12
37	Fo	1	74	Ju	10	113	Ju	14	150	Fö	10		TJ	14	228	E	13
38	u	3	75	4	)	114	Fi	29	151	Fi	40	191	Fo	6	229	Fi	58

I	35	399	Fi	94	443	Ju	41
Fi	83	400	Jo	50	444	Ju	42
8	34	401	K	36	445	Fi	107
Ju	35	402	S	38	446	Fi	108
i	36	403	s	39	447		)
Fi	84	404	H	40	448	Ju	40
8	35	405	Fö	31		Fi	109
K	32	406	U	25	449	U	28
1C	33	407	E	23	450	Ju	43
K	34	408	8	40	451		)
Ju	36	409	S	41	452		)
I	38	410	s	42	453	K	41
Fi	85	411	s	43	454	8	49
Fi	86	412	s	44	455	K	42
Fö	21	413	s	45	456	E	25
Fö	22	414	I	40	457	1	43
Fö	23	415	Fi	95	458	Fo	15
Fö	24	416	Fi	96	459	Fo	16
Fö	25		E	24	460	K	43
1	37	417	I	41	461	S	50
I	39	418	Fi	97	462	s	48
Fö	26	419	K	37	463	u	29
Fi	92	420	U	26	464	Fö	32
Fi	93	421	Fi	98	465	H	44
Jo	49	422	Fi	99	466	Fö	33
Ju	37	423	Jo	51	467	8	Öl
Fö	27	424	Fi	100	468	S	52
Jo	48	425	K	38	469	Jo	54
Fo	13	426	K	39	470	Fi	no
E	21	427	Jo	52	471	U	30
E	22	428	H	41		Fi	in
Ju	38	429	Ju	39	472	Fi	113
s	36		Jo	53	473	Jo	55
Fi	87	430	Fi	101	474	S	53
S	37	431	Fi	105	475	8	54
Fi	88	432	Fo	14	476	Fi	112
K	35	433	Fi	106	477	Fi	114
Fi	89	434	E	40	478	Fi	116
Fi	90	435	Fi	102	479	Fi	115
Fi	91	436	Fi	103	480	4	)
H	37	437	Fi	104	481	Fi	117
U	23	438	U	27	482	U	31
Fö	28		H	42		il	45
H	38	439	8	46	483	U	32
Fö	29	440	I	42		H	46
H	39	441	H	43	484	8	55
Fö	30	442	S	47	485	Jo	56
					486	Jo	57