Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vapenförordning;
given Stockholms slott den 4 mars 1949.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till vapenförordning.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt förslaget skall gällande vapenkungörelse ersättas med en ny författning,
som i princip ansluter sig till nuvarande bestämmelser. På åtskilliga
punkter föreslås dock ändringar. Vad ammunition beträffar skall
sålunda den nya författningen gälla endast handvapenammunition. Ärenden
om förvärv av ammunition samt införsel av skjutvapen och ammunition
skola decentraliseras. Förvärv av ammunition skall underlättas. I övrigt
föreslås bl. a. en närmare reglering av rätten att tillfälligt utlåna skjutvapen
liksom av frågan om förvaringen av vapen och ammunition. Ändrade
regler föreslås vidare i syfte att nedbringa statens utgifter för inlösen av
vapen. Rätt att överklaga vissa beslut skall införas. Dessutom föreslås olika
åtgärder i syfte att få till stånd en bättre kontroll över vapeninnehaven
samt att stärka skyddet mot missbruk av vapen.

För att åstadkomma en så långt möjligt enhetlig prövning av ansökningar
om tillstånd att förvärva och inneha vapen och ammunition skola särskilda
tillämpningsföreskrifter utfärdas.

Den nya författningen avses skola träda i kraft den 1 januari 1950. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Nr 315.

Kungl. Maj:ts

vapenkungörelse;

given Stockholms slott den 22 juni
1934.1

Om skjutvapen och ammunition.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna
kungörelse vapen, med vilket kulor,
hagel eller andra projektiler kunna
utskjutas medelst krutladdning eller
annat drivmedel, vare sig projektilerna
äro massiva, fyllda med sprängladdning,
tårgas, giftgas eller annat
ämne med likartad verkan eller
ofyllda.

Lika med skjutvapen anses lösa pipor,
eldrör och slutstycken till sådana
vapen.

Vad i denna kungörelse stadgas angående
skjutvapen äger även tillämpning
å apparater eller andra anordningar,
vilka beträffande verkan och
ändamål äro jämförliga med skjutvapen,
såsom lufttorpeder, apparater
för gasblåsning och eldsprutor även -

Förslag

till

vapenförordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna
förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning eller
annat drivmedel,

dels sådana apparater eller anordningar,
vilka beträffande verkan och
ändamål äro jämförliga med vapen
som nyss nämnts, såsom eldsprutor
och apparater för spridande av tåreller
giftgaser eller annat ämne med
likartad verkan.

Vad i denna förordning stadgas om
skjutvapen äger även tillämpning å
lösa slutstycken, eldrör och pipor till
skjutvapen, dock ej å instickspipor
för kulgevär och pistoler eller andra
dylika fickvapen.

1 Av kungörelsens bestämmelser ha Icke medtagits 3 §, 8 §, 11 § 3 stycket, 16 § sista stycket,
18 § 4 stycket, 20 § 3 mom. 1 stycket 3 punkten, 21 §, 23 §, 24 § 1 stycket och 26 § 1, 3 och
4 mom., som sakna motsvarighet i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

som handgranater, bomber, minor
och andra dylika effekter, fyllda eller
avsedda att fyllas med sprängladdning,
tårgas, giftgas eller annat ämne
med likartad verkan.

Bestämmelserna i denna kungörelse
gälla ej handvapen avsedda för
framladdning, skjutapparater för
slakt, signaländamål eller linkastning,
startpistoler, sådana luft- eller
fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler
som äro avsedda för sportändamål
eller apparater eller andra
anordningar avsedda för nautiskt
bruk.

2 §•

Med ammunition förstås i denna
kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen
äger tillämpning avsedda patroner
samt kulor och andra projektiler
än hagel, vare sig projektilerna
äro massiva, fyllda med sprängladdning,
tårgas, giftgas eller annat ämne
med likartad verkan eller ofyllda;

2. patron- och laddningshylsor för
ammunition som under 1. sägs;

3. för ammunition som under 1.
sägs eller för apparater eller anordningar
varå kungörelsen enligt 1 §
tredje och fjärde styckena äger tilllämpning
avsedda tårgaser, giftgaser,
andra ämnen med likartad verkan
och brandrör.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Bestämmelserna i denna förordning
gälla ej skjutvapen, som gjorts
varaktigt obrukbara, eller andra för
framladdning avsedda skjutvapen än
sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning
och med dem likartade, ej
heller skjutapparater för slakt, signalgivning,
livräddning eller dylikt,
startpistoler eller sådana luft- eller
fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som äro avsedda för målskjutning.

2 §.

Med ammunition förstås i denna
förordning

dels patroner och projektiler, avsedda
för sådana handvapen, å vilka
förordningen äger tillämpning, vare
sig projektilerna äro massiva eller
fyllda med sprängämne eller annat
ämne,

dels tändhattar och andra tändmedel,
avsedda för ammunition som nu
sagts.

Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner
och tändhattar för sådana
samt patron- och laddningshylsor
utan tändhattar, avsedda för sådana
handvapen för vilka förordningen
gäller.

Kungi. Maj:ts proposition nr 9ö.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Utöver vad i denna kungörelse är
föreskrivet skall beträffande sådan
ammunition som är att hänföra till
explosiv vara eller innehåller giftämne
gälla vad därom är särskilt stadgat.

Om deklaration och innehav av
skjutvapen.

(4 § 1, 2, 3 och 5 styckena.)

Vill någon genom köp, byte, gåva
eller annorledes förvärva skjutvapen;
eller

vill någon som genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen innehava vapnet;
eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava
annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i
det län där han har sitt hemvist söka
tillstånd att innehava vapnet.

Ansökan beträffande vapen som
förvärvas genom arv eller testamen -

Utöver vad i denna förordning
stadgas skall i fråga om ammunition,
som tillika är att hänföra till explosiv
vara eller innehåller gift, gälla
vad därom är föreskrivet i förordningen
om explosiva varor och giftstadgan.

3 §•

Med deklarationsbevis förstås i
denna förordning bevis om fullgjord
deklarationsplikt enligt kungörelsen
den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa
bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition eller vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 315).

4 §.

Om tillverkning av skjutvapen och
ammunition är särskilt stadgat.

Om förvärv och innehav av skjutvapen.

5 §•

1 mom. Vill någon genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt
förvärvar skjutvapen, innehava
vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava
annan tillhörigt skjutvapen,

har han att hos länsstyrelsen i det
län, där han har sitt hemvist, söka
tillstånd att innehava vapnet. Vad nu
stadgats skall ock gälla, där annan
än den som yrkesmässigt tillverkar
skjutvapen själv vill förfärdiga sådant
vapen.

Ansökan beträffande vapen, som
förvärvas genom arv eller testamen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

te eller på grund av giftorätt skall
ingivas inom tre månader från det
bouppteckning förrättades eller, där
arvskifte eller bodelning erfordras,
från det arvskiftet eller bodelningen
ägde rum.

Skjutvapen må ej överlåtas eller
upplåtas till annan än den som erhållit
tillstånd att innehava vapnet.

Angående skyldighet för den som
idkar handel med skjutvapen att söka
tillstånd till innehav för försäljning
av sådana vapen stadgas i 17 §.

(4 § 4 stycket.)

te eller på grund av giftorätt, skall
ingivas så snart ske kan och sist inom
tre månader från det bouppteckning
förrättades eller, där arvskifte eller
bodelning erfordras, från det arvskiftet
eller bodelningen ägde rum.

Angående skyldighet för dödsbo, i
vilket finnes skjutvapen, att om vapnet
göra anmälan till polismyndigheten
i orten stadgas i 19 §.

2 mom. Skjutvapen må ej överlåtas
eller upplåtas till annan än den
som på grund av tillstånd äger innehava
vapnet.

3 mom. Om rätt för handlande att
för försäljning förvärva och innehava
skjutvapen stadgas i 29 §.

6 §•

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2
mom. stadgas må den, som är berättigad
att innehava skjutvapen, för
kortare tid, högst två veckor, utlåna
vapnet för samma ändamål som tillståndet
avser eller, där vapnet innehaves
på grund av deklarationsbevis,
för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.
Utlåning må dock ej
ske till den som ej fyllt sexton år
eller som upplåtaren veterligt fått
skjutvapen dömt förverkat eller meddelat
tillstånd till innehav av skjulvapen
återkallat eller förbjudits att
innehava sådant vapen, ej heller till
person, som skäligen kan antagas
komma att missbruka vapnet.

Vid upplåtelse som i första stycket
sägs skall, såvida ej vapnet är
avsett att användas endast i upplåtarens
närvaro, upplåtaren till låntagaren
överlämna avskrift av sitt tillstånds-
eller deklarationsbevis, försedd
med påskrift om utlåningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

5 §•

Ansökan om tillstånd att innehava
skjutvapen skall innehålla upplysning
om det ändamål för vilket sökanden
ämnar använda vapnet samt
angående de omständigheter han vill
åberopa till utredning om behovet
för honom att innehava vapnet. Därjämte
skall ansökningen innehålla sådana
uppgifter som avses i 7 § första
stycket 2. och 3.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

låntagarens namn, födelsetid och
hemvist samt den tid och det ändamål
upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren
upplåtarens familj, äger upplåtaren
dock i stället för sådan handling
till låntagaren överlämna sitt tillstånds-
eller deklarationsbevis.

Tillstånd enligt 5 § erfordras ej
heller, där den som är berättigad att
innehava skjutvapen vill utbyta försliten
eller eljest otjänlig vapendel
som avses i 1 § andra stycket mot
ny sådan av samma modell, såframt
bytet sker hos den som äger tillverka
eller idka handel med skjutvapen
eller hos kronans förråd. Utbytet må
ej äga rum, med mindre vapeninnehavaren
företer sitt tillstånds- eller
deklarationsbevis rörande vapnet.

Om sammanslutnings rätt att utlåna
vapen stadgas i 9 §.

7 §•

Ansökan om tillstånd att innehava
skjutvapen skall innehålla upplysning
om det ändamål, för vilket sökanden
ämnar använda vapnet, samt
de omständigheter han vill åberopa
till utredning om behovet för honom
att innehava vapnet. Ansökningen
skall vidare innehålla uppgift om sökandens
namn, födelsetid, yrke och
hemvist, överlåtarens eller upplåtarens
namn, yrke och hemvist samt
vapnets beteckning och kaliber. I
ansökningen skall därjämte angivas
det antal och slag skjutvapen sökanden
innehar.

Är fråga om överlåtelse av vapen
från annan än vapenhandlare bör vid
ansökningen fogas överlåtarens tillstånds-
eller deklarationsbevis rörande
vapnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

Ansökningen ingives till myndighet
som i 3 § andra stycket sägs.
Myndigheten skall, där fråga ej är
om Stockholm, insända ansökningen
jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

6 §.

Tillstånd att innehava skjutvapen
må meddelas allenast enskild person,
som för visst ändamål finnes vara i
behov av vapnet samt skäligen kan
antagas ej komma att missbruka detsamma.
Är fråga om pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej
meddelas, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Ansökningen ingives i Stockholm
till överståthållarämbetet och i övriga
delar av riket till polismyndigheten
i orten; dock må den som tillhör den
nomadiserande lappbefolkningen i
stället ingiva ansökningen till lappfogden.

Myndighet som mottagit ansökningen
skall, där fråga ej är om
Stockholm, insända densamma jämte
eget yttrande till länsstyrelsen.

8 §.

1 mom. Tillstånd att innehava
skjutvapen må meddelas endast enskild
person, som finnes vara i behov
av vapnet samt skäligen kan antagas
ej komma att missbruka detsamma.
Är fråga om pistol eller annat dylikt
fickvapen, må tillstånd ej meddelas,
med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Avser ansökan jaktvapen eller vapen som huvudsakligen har affektionseller
prydnadsvärde och har vapnet förvärvats genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt, må tillstånd att innehava vapnet meddelas ändock
att sökanden ej finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt
lag har att sörja för hans person.

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt
fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet, såframt
vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.

Den som ej före utgången av tid
som nu sagts förvärvat vapnet, skall
sist inom en månad därefter skriftligen
underrätta den länsstyrelse som
meddelat tillståndet.

(28 § 4 stycket 1 punkten — åter- 9 §.

stoden återgiven mot 25 § — 3 och 4
punkterna samt 5 stycket.)

Stadgandena i 6 och 14 §§, att till- Utan hinder av stadgandet i 8 §
stånd till innehav av skjutvapen och 1 mom., att tillstånd till innehav av

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

förvärv av ammunition må meddelas
allenast enskild person, äga ej tilllämpning
å förening, tillhörande det
av staten kontrollerade frivilliga

skytteväsendet,---. Medlem av

sådan förening må vid bärande av
skjutvapen, som föreningen tillfälligt
upplåtit till honom, i stället för det
för föreningen utfärdade deklarations-
eller tillståndsbeviset rörande
vapnet medföra ett av föreningen utfärdat
intyg, att vapnet blivit till honom
såsom medlem av föreningen
upplåtet. Intyg som sist sagts skall
innehålla uppgift om vapnets beteckning,
kaliber och tillverkningsnummer
samt vapeninnehavarens fullständiga
namn, födelsedag, yrke och
hemvist ävensom den tid och det ändamål,
varför upplåtelsen skett.

Vad i nästföregående stycke stadgas
skall jämväl äga tillämpning å
centralförbundet för befälsutbildning,
frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren,
frivilliga motorcykelkåren,
svenska röda korset, svenska blå
stjärnan och riksförbundet Sveriges
lottakårer.

7 §•

Över meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen skall bevis utfärdas.
Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och
dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn,
födelsedag, yrke och hemvist samt

(Kungl. Maj:ts förslag:)

skjutvapen må meddelas endast enskild
person, må sådant tillstånd beviljas
skytteförbund och skytteföreningar
tillhörande det frivilliga statskontrollerade
skytteväsendet, svenska
pistolskytteförbundet, svenska
sportskytteförbundet och svenska jägareförbundet
samt till dessa förbund
anslutna föreningar.

Sammanslutning som nu sagts må
för övning eller tävling för den tid
och på de villkor i övrigt, som styrelsen
bestämmer, till medlem utlåna
skjutvapen, som av sammanslutningen
innehaves. Vid sådan utlåning
skall, därest vapnet ej är avsett att
användas endast i närvaro av funktionär
hos sammanslutningen, till
låntagaren överlämnas intyg, innehållande
uppgift om att vapnet utlånats
till honom såsom medlem av sammanslutningen,
vapnets beteckning,
kaliber och tillverkningsnummer,
låntagarens namn, födelsetid och
hemvist samt den tid och det ändamål
utlåningen avser.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
även i fråga om centralförbundet
för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren,
frivilliga inotorcykelkåren,
svenska röda korset, svenska blå
stjärnan och riksförbundet Sveriges
lottakårer, så ock annan sammanslutning,
beträffande vilken Kungl.
Maj :t förordnat därom.

10 §.

Över meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen skall bevis utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

överlåtarens eller upplåtarens fullständiga
namn, yrke och hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber;

4. uppgift om det ändamål, för vilket
sökanden erhållit tillstånd att innehava
vapnet.

Tillståndsbevis skall, där fråga är
om köp eller därmed efter vad i 4 §
sägs likställt fång eller om lån eller
annan upplåtelse, utfärdas i två exemplar,
det ena försett med påskrift
att det utgör duplett. Skjutvapen må
ej av överlåtare eller upplåtare utlämnas,
med mindre dupletten senast
vid utlämnandet tillställes honom.

Är fråga om köp eller därmed enligt
5 § 1 mom. likställt fång eller om
lån eller annan upplåtelse, skall beviset
utfärdas i två exemplar, det ena
försett med påskrift att det utgör
duplett.

Vapnet må ej av överlåtare eller
upplåtare utlämnas, med mindre
dupletten av tillståndsbeviset senast
vid utlämnandet tillställes honom.

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava
skjutvapen vidtaga sådan förändring
av vapnet, att det erhåller
annan kaliber än vad i tillstånds- eller
deklarationsbeviset angives, eller
vidtaga annan väsentlig förändring i
syfte att öka vapnets användbarhet
för annat ändamål än det för vilket
vapnet huvudsakligen är avsett, har
han att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen
i det län, där han har sitt
hemvist. Därvid skola bestämmelserna
i 7, 8 och 10 §§ i tillämpliga delar
gälla.

12 §.

Envar som för egen eller annans
räkning innehar skjutvapen är skyldig
att taga sådan vård om vapnet, att
det ej åtkommes av obehörig.

Vapen, som innehaves av sammanslutning
som avses i 9 §, må icke förvaras
i skyttepaviljong eller annan
liknande lokal, med mindre polismyndigheten
i den ort, där lokalen
är belägen, godkänt densamma.

över sammanslutningens innehav

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

9 §•

När skäl därtill äro, må länsstyrelse
återkalla meddelat tillstånd att
innehava skjutvapen eller meddela
förbud mot fortsatt innehav av sådant
vapen. Har annan länsstyrelse
eller myndighet, lydande under sådan
länsstyrelse, meddelat tillstånd
till innehav av vapnet eller mottagit
deklaration rörande vapnet, skall
uppgift om återkallelsen eller förbudet
lämnas till samma länsstyrelse.

(10 § 1 stycket.)

Avslås ansökan om tillstånd att innehava
skjutvapen, som förvärvats
genom arv eller testamente eller på
grund av giftorätt; eller

återkallas meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen; eller

meddelas förbud mot innehav av
sådant vapen,

skall vapnet avlämnas till myndighet
som i 3 § andra stycket sägs eller
till den som myndigheten bestämmer.

av vapen och deras behöriga förvaring
skall styrelsen utöva erforderlig kontroll.

13 §.

Finner nykterhetsnämnd att rätten
för viss person att innehava
skjutvapen bör omprövas till följd
av dennes alkoholmissbruk, åligger
det nämnden att därom ofördröj ligen
underrätta polismyndigheten.

14 §.

Länsstyrelse må återkalla tillstånd
att innehava skjutvapen eller, där
fråga är om deklarerat vapen, meddela
förbud mot fortsatt innehav av
vapnet, därest innehavaren ådagalagt
sådana egenskaper, att han icke vidare
bör betros med att innehava
skjutvapen, eller till följd av sjukdom,
alkoholmissbruk eller dylikt
finnes olämplig att innehava sådant
vapen eller därest eljest skälig anledning
förekommer därtill. Har vederbörande
sitt hemvist inom annan
länsstyrelses område, skall denna
länsstyrelse underrättas om återkallelsen
eller förbudet.

15 §.

Där tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, åligger det efter
anmaning innehavaren att till myndighet
som i 7 § tredje stycket sägs
eller till den, som myndigheten bestämmer,
ofördröjligen avlämna vapnet
jämte till detsamma hörande ammunition,
så ock tillstånds- eller deklarationsbeviset
rörande vapnet. Det
åligger den, till vilken vapnet och
ammunitionen sålunda överlämnats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

att förvara egendomen på betryggande
sätt.

(10 § 2 stycket.)

Vapnet skall förvaras under lås
och på säkert ställe samt, där det ej
förklaras förverkat, inlösas av kronan
enligt grunder, som av Kungl.
Maj :t bestämmas. Inlösen skall dock
ej ske, där vapnet tillhör annan än
innehavaren och ägaren själv vill innehava
vapnet samt är därtill berättigad.
I sådant fall skall vapnet överlämnas"
till honom.

Med vapen som inlösts skall förfaras
på sätt länsstyrelsen bestämmer.

16 §.

Vapen och ammunition, som avlämnats
efter vad i 15 § sägs, skola,
sedan beslutet om återkallelsen eller
förbudet vunnit laga kraft, av kronan
inlösas, såvida ej egendomen
jämlikt 36 § förklaras förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader
från delfåendet av beslutet eller
inom den längre tid länsstyrelsen i
särskilt fall bestämmer hos myndighet
som i 7 § tredje stycket sägs
styrker, att egendomen överlåtits till
någon som äger innehava densamma
eller att egendomen eljest tillhör annan
än innehavaren och ägaren själv
är berättigad att innehava densamma.
I sådant fall skall vapnet och
ammunitionen överlämnas till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde,
efter vilket inlösen skall ske. Där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning till
den som idkar handel med vapen eller
ammunition.

Innan länsstyrelsen företager värdering
som nu sagts, skall länsstyrelsen
lämna egendomens ägare tillfälle
att inkomma med den utredning, som
finnes erforderlig för att styrka egendomens
värde. Sedan detta fastställts,
skall lösensumman genom länsstyrelsens
försorg utbetalas till egendomens
ägare.

Med vapen och ammunition som
inlösts skall förfaras på sätt därom
är särskilt föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

(Jfr 10 §, återgiven mot 15 och
16 §§.)

(11 § 1, 2, 5 och 4 styckena.)

Den som bär skjutvapen skall medföra
deklarations- eller tillståndsbevis
för att på tillsägelse av polisman uppvisas.
Företes ej sådant bevis, må
vapnet av polismannen omhändertagas;
dock äger den som burit vapnet
hos polismannen eller polismyndigheten
i orten återbekomma detsamma,
därest han inom en vecka visar
att han var berättigad att innehava
vapnet.

Har å jaktkort eller jaktpass i den
ordning därom finnes särskilt stadgat
verkställts anteckning om att
kort- eller passinnehavaren för myn -

(Kungl. Maj:ts förslag:)

För värdering som i andra stycket
sägs må länsstyrelsen anlita sakkunnig
myndighet eller sakkunnig enskild
person. Åt enskild person, som
biträtt vid värderingen, äger länsstyrelsen
av statsmedel utbetala skälig
ersättning.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava
vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i 15
och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning, såframt sökanden ej sist
inom tre månader från delfåendet av
avslagsbeslutet eller inom den längre
tid länsstyrelsen i särskilt fall bestämmer
hos myndighet som i 7 §
tredje stycket sägs eller hos den, som
myndigheten bestämmer, styrker, att
egendomen överlåtits till någon som
äger innehava densamma eller gjorts
varaktigt obrukbar.

18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen
skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis
eller, om han åberopar
tillfällig upplåtelse och upplåtaren
ej är närvarande, sådan handling
som i 6 § andra stycket, 9 § andra
stycket eller 31 § tredje stycket sägs.
Beträffande jaktvapen må i stället för
tillstånds- eller deklarationshevis
medföras jaktkort eller jaktpass, försett
med anteckning enligt 6 § kungörelsen
den 3 juni 1938 (nr 282) angående
utfärdande av jaktkort och
jaktpass m. in. Företes ej på tillsägelse
av polisman bevis eller hand -

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

dighet, som utfärdat jaktkortet eller
jaktpasset, företett gällande deklarations-
eller tillståndsbevis rörande
visst eller vissa jaktgevär, skall den
som bär sådant vapen anses hava
fullgjort vad honom enligt första
punkten i första stycket åligger, därest
han medför och uppvisar med dylik
anteckning försett jaktkort eller
jaktpass.

Har vapen omhändertagits och har
i fall som avses i första stycket vapnet
ej återlämnats, skall anmälan angående
omhändertagandet ingivas till
länsstyrelsen i länet; och har länsstyrelsen
att pröva, huruvida tillstånd
att innehava vapnet bör återkallas
eller förbud mot fortsatt innehav
därav meddelas. Beslutas ej
återkallelse eller förbud, skall vapnet
återlämnas.

Kan innehav av skjutvapen antagas
vålla fara för missbruk, äger polismyndighet
förordna om vapnets omhändertagande.

ling som här avses, må vapnet av polismannen
omhändertagas; dock äger
den som burit vapnet hos polismannen
eller polismyndigheten i orten
återfå detsamma, därest han inom en
vecka styrker att han var berättigad
att innehava vapnet.

Återlämnas ej vapnet och är ej
fråga om fall som avses i 37 §, skall
polismyndigheten skyndsamt underrätta
länsstyrelsen om omhändertagandet.
Beslutar länsstyrelsen ej
återkallelse eller förbud enligt vad i
14 § sägs, skall vapnet återställas.

2 mom. Kan innehav av skjutvapen
antagas vålla fara för missbruk, äger
polismyndighet besluta om omhändertagande
av vapnet jämte till detsamma
hörande ammunition. År faran
för missbruk så överhängande,
att polismyndighetens beslut ej hinner
avvaktas, äger jämväl polisman
omhändertaga vapnet och ammunitionen.
Har sådan åtgärd vidtagits,
åligger det polismannen att därom
skyndsamt göra anmälan till polismyndigheten,
som har att pröva huruvida
åtgärden skall bestå.

Har beslut som i första stycket
sägs meddelats, skall vad i t inom.
andra stycket stadgas äga motsvararande
tillämpning.

Angående beslagtagande av vapen
och ammunition stadgas i 37 §.

3 mom. Med polisman likställes i
denna paragraf med polismans befo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Om förvärv av ammunition.

12 §.

Vill någon genom köp, byte, gåva
eller annorledes förvärva ammuni -

genhet utrustad person, så ock personal
vid tullverket och domänverket
samt lappfogde och lapptillsynsman.

19 §.

Finnes i avliden persons eller konkur
sgäldenärs bo skjutvapen, åligger
det den som har vård om boet att
sist inom tre månader från dödsfallet
eller beslutet om egendomsavträde
hos polismyndigheten i orten göra
skriftlig anmälan om vapnet, innehållande
uppgift om vapnets beteckning
och kaliber samt den som för
boets räkning innehar detsamma.
Vad nu stadgats skall dock ej gälla,
såvida inom samma tid ansökan om
tillstånd att innehava vapnet gjorts
enligt 5 §.

20 §.

Där tillstånds- eller deklarationsbevis
förstörts eller förkommit eller
undergått sådan förändring, att det
icke lämpligen kan användas, må efter
ansökan hos den myndighet, som
utfärdat detsamma, nytt bevis utfärdas.
Ansökan skall, där beviset förstörts
eller förkommit, innehålla på
tro och heder avgiven förklaring om
förlusten av beviset. Skulle beviset
tillrättakomma, skall detta eller det
nya beviset ofördröjligen återställas
till den myndighet, som utfärdat detsamma.

Om förvärv och innehav av ammunition.

21 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva am -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

tion, vare skyldig att hos länsstyrel- munition, har han att söka tillstånd
sen i det län där han har sitt hem- därtill hos polismyndigheten i den
vist söka tillstånd till förvärvet. ort, där han har sitt hemvist. I

Stockholm skall ansökan dock göras
hos överståthållarämbetet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen
för vilket ammunitionen är avsedd.

Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd att
förvärva ammunitionen.

Vad i denna paragraf sägs äger ej
tillämpning, där någon som är berättigad
att innehava skjutvapen önskar
förvärva hagelpatroner till vapnet
eller hylsor för sådana patroner.

Angående skyldighet för den som
idkar handel med ammunition att söka
tillstånd till förvärv av dylik vara
stadgas i 17 §.

13 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva
ammunition skall innehålla sådana
uppgifter som avses i 15 § första stycket
2. och 3. ävensom uppgift om
löpande nummer å deklarations- eller
tillståndsbevis rörande det skjutvapen
för vilket ammunitionen är avsedd
samt om den myndighet som utfärdat
beviset.

Ansökningen ingives till myndighet
som i 3 § andra stycket sägs. Myn -

2 mom. Utan hinder av vad i 1
mom. stadgas må deltagare i jakt för
begagnande under jakten till annan
deltagare däri överlåta ammunition
till vapen, som denne äger innehava.
Vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen
enligt 6 § må ock upplåtaren till
låntagaren överlämna erforderlig ammunition
till vapnet.

Om sammanslutnings rätt att överlåta
ammunition stadgas i 25 §.

3 mom. Om rätt för handlande att
för försäljning förvärva och innehava
ammunition stadgas i förordningen
om explosiva varor.

22 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva
ammunition skall innehålla uppgift
om sökandens namn, födelsetid, yrke
och hemvist, det slag och den myckenhet
ammunition sökanden önskar
förvärva samt huruvida förvärvet
skall ske hos handlande. I ansökningen
skall vidare angivas den myndighet,
som utfärdat tillstånds- eller
deklarationsbeviset rörande det vapen
för vilket ammunitionen är av -

Kunql. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

digheten skall, där fråga ej är om
Stockholm, insända ansökningen jämte
eget yttrande till länsstyrelsen.

14 §.

Vad i 6 § första stycket första
punkten och tredje stycket är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande ansökan om tillstånd
att förvärva ammunition.

Tillstånd må meddelas allenast
för viss tid, högst sex månader.

15 §.

Över meddelat tillstånd att förvärva
ammunition skall bevis utfärdas.

Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och
dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag,
yrke och hemvist samt överlåtarens
fullständiga namn, yrke och
hemvist;

3. det eller de varuslag och den
myckenhet därav tillståndet avser;

4. uppgift om den tid tillståndet
gäller.

Tillståndsbevis skall utfärdas i två
exemplar, det ena försett med påskrift
att det utgör duplett. Ammunition
må ej av överlåtare utlämnas,
med mindre dupletten senast vid utlämnandet
tillställes honom.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sedd, samt numret å beviset och dagen
för dess utfärdande.

23 §.

Tillstånd att förvärva ammunition
må meddelas endast enskild person,
som finnes vara i behov av ammunitionen
samt skäligen kan antagas ej
komma att missbruka densamma.

Där ej den tillståndsbeviljande
myndigheten i särskilt fall annat bestämmer,
gäller tillstånd till förvärv
av ammunition ett år från dagen för
dess meddelande.

24 §.

Över meddelat tillstånd att förvärva
ammunition skall bevis utfärdas.

Tillstånd att förvärva ammunition
hos handlande medför, såvida ej annat
angives i beviset, rätt att inköpa
den ammunition beviset avser hos
envar som är berättigad att idka handel
med ammunition.

Vid utlämnande av ammunition
skall försäljaren å tillståndsbeviset
anteckna dagen då utlämnandet sker,

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

(28 § 4 stycket 1 och 2 punkterna.)

Stadgandena i 6 och 14 §§, att tillstånd
till innehav av skjutvapen och
förvärv av ammunition må meddelas
allenast enskild person, äga ej tilllämpning
å förening, tillhörande det
av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet,
och må sådan förening
förvärva ammunition utan hinder
därav att föreningen ej själv äger innehava
de vapen för vilka ammunitionen
är avsedd.

Bestämmelserna i 12 § om förvärv
och överlåtelse av ammunition skola
ej gälla för det fall att förening som
nyss nämnts överlåter ammunition
till sina medlemmar.

2 llihtinij till riksdagens protokoll 191/9.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

det slag och den myckenhet som utlämnats
samt säljarens firmanamn.
Då den myckenhet tillståndsbeviset
avser uttagits, skall beviset överlämnas
till försäljaren.

Vad i 20 § sägs skall äga motsvarande
tillämpning, därest tillståndsbevis
rörande ammunition förstörts
eller förkommit.

25 §.

1 mom. Utan hinder av föreskriften
i 23 §, att tillstånd att förvärva ammunition
må meddelas endast enskild
person, må sådant tillstånd beviljas
sammanslutning som avses i 9 §. Tillstånd
må beviljas även om sammanslutningen
ej själv äger innehava de
vapen, för vilka ammunitionen är avsedd.

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna
i 21 § 1 mom. må sammanslutning
som i 9 § sägs till sina medlemmar
eller till medlem av annan
dylik sammanslutning överlåta ammunition
att förbrukas vid övningseller
tävlingsskjutning, som äger rum
under sammanslutningens kontroll.

3 mom. Över sammanslutningens
innehav av ammunition samt dess behöriga
förvaring och förbrukning
skall styrelsen utöva erforderlig kontroll.

Genom styrelsens försorg skall föras
särskild ammunitionsliggare. I
liggaren skola antecknas, i fråga om
inköp dagen då ammunitionen mottagits,
det slag och den myckenhet
som mottagits och säljarens firmanamn
samt beträffande överlåtelse
dagen då ammunitionen utlämnats
1 sand. Nr 9ö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

och det slag och den myckenhet som
utlämnats.

■4 mom. Tillståndsbevis rörande
. sammanslutnings förvärv av ammu nition,

ammunitionsliggare och andra
handlingar om sammanslutnings
överlåtelse av ammunition skola förvaras
under två år samt på anmodan
hållas tillgängliga för polisman.

26 §.

Ammunition skall förvaras så, att
den ej åtkommes av obehörig.

Vad i 12 § andra stycket stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ammunition, som innehaves
av sammanslutning som avses i 9 §.

27 §.

Tillstånd att förvärva ammunition
må i Stockholm av överståthållarämbetet
och i övriga delar av riket av
polismyndigheten återkallas, därest
tillståndshavaren utan att vara berättigad
därtill överlåtit eller eljest
missbrukat ammunition, som han förvärvat
på grund av tillståndet, eller
eljest skälig anledning förekommer
därtill.

Har tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, må länsstyrelsen
jämväl återkalla för vapeninnehavaren
utfärdat tillstånd rörande ammunition
till vapnet.

Därest återkallelse skett, åligger det
efter anmaning innehavaren att återställa
tillståndsbeviset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

Om handel med skjutvapen och
ammunition.

(16 § 1—4 styckena.)

Vill någon idka handel med skjutvapen,
vare skyldig att hos länsstyrelsen
i det län där rörelsen skall utövas
söka tillstånd därtill.

Tillstånd att idka handel med
skjutvapen må ej meddelas annan
än den som är berättigad att idka
handel i allmänhet samt gjort sig
känd för ordentlighet och pålitlighet.
Meddelas tillstånd för bolag eller förening,
skall för handelsrörelsen finnas
en av länsstyrelsen godkänd föreståndare
som besitter nämnda egenskaper;
och är denne ansvarig för rörelsens
behöriga utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för
viss tid, högst fem år, och skall avse
skjutvapen till visst antal och slag
som må på en gång innehavas. I beslutet
skall angivas den plats där rörelsen
får bedrivas.

Har den som idkar handel med
skjutvapen avlidit eller råkat i konkurs,
åligger det dödsboet eller konkursboet,
därest det vill fortsätta rörelsen,
att ofördröj ligen göra anmälan
därom hos länsstyrelsen och tilllika
föreslå föreståndare för rörelsen.
Godkännes denne av länsstyrelsen,
må rörelsen på hans ansvar fortsättas
under högst ett år från dödsfallet
eller beslutet om egendomsavträdet.

(17 § 1—6 styckena.)

Vill den som idkar handel med
skjutvapen för försäljning innehava
dylika vapen; eller

vill den som idkar handel med ammunition
förvärva sådan vara,

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om handel med skjutvapen.

28 §.

Vill någon idka handel med skjutvapen,
har han att söka tillstånd därtill
hos länsstyrelsen i det län, där
rörelsen skall utövas. Tillstånd må ej
meddelas annan än den som är berättigad
att idka handel i allmänhet
samt gjort sig känd för ordentlighet
och pålitlighet. Meddelas tillstånd för
bolag eller förening, skall för handelsrörelsen
finnas en av länsstyrelsen
godkänd föreståndare, som äger
nämnda egenskaper. Föreståndaren
är ansvarig för rörelsens behöriga utövande.
Vid förfall för tillståndshavaren
eller föreståndaren må i dennes
ställe rörelsen förestås av en av
länsstyrelsen godkänd vikarie.

Tillstånd må meddelas endast för
viss tid, högst fem år. I beslutet skall
angivas det antal och slag vapen,
som må på en gång innehavas, samt
den plats, där rörelsen må bedrivas.

Har tillståndshavare avlidit eller
råkat i konkurs, må utan hinder därav
rörelsen fortsättas för dödsboets
eller konkursboets räkning under
högst ett år från dödsfallet eller första
borgenärssammanträdet i konkursen
under förutsättning att anmälan
göres till länsstyrelsen inom en månad
från nämnda tidpunkt och rörelsen
förestås av godkänd föreståndare
eller vikarie.

29 §.

Tillstånd att idka handel med
skjutvapen innefattar tillika rätt för
tillståndshavaren att för försäljning
förvärva och innehava de vapen tillståndet
avser.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

vare skyldig att hos länsstyrelsen
i det län där rörelsen utövas söka tillstånd
därtill.

Skjutvapen eller ammunition må
ej överlåtas och skjutvapen ej heller
upplåtas till den som idkar handel
med dylik egendom, med mindre han
erhållit tillstånd att innehava vapnet
eller förvärva ammunitionen.

Ansökan om tillstånd skall innehålla
sådana uppgifter som avses under

2. och 3. i nästa stycke samt, där fråga
är om skjutvapen, uppgift om antal
och slag av de vapen sökanden innehar.

Över meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen eller förvärva ammunition
skall bevis utfärdas. Beviset
skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och
dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens eller
upplåtarens fullständiga namn,
yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens
antal och slag samt i fråga om ammunition
det eller de varuslag och
den myckenhet därav tillståndet avser.

Vad i 7 § andra stycket och 15 §
andra stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej gälla beträffande förvärv eller
överlåtelse av hagelpatroner eller
hylsor för sådana patroner.

(Kiingl. Maj:ts förslag:)

Förvärv av skjutvapen som i första
stycket sägs skall ske efter skriftlig
rekvisition. Rekvisitionen, som
skall vara egenhändigt undertecknad
av rekvirenten, skall upptaga dagen
för rekvisitionen, överlåtarens namn
och adress samt de rekvirerade vapnens
antal, slag och beteckning.

Över rekvisitioner som nu sagts
skall handlanden föra särskild inköpsbok.
I inköpsboken skola beträffande
varje inköp antecknas dagen
för rekvisitionen och vapnens mottagande,
överlåtarens namn och adress
samt vapnens antal och slag,
kaliber, fabrikat och tillverkningsnummer.
Vid inköpsboken skola fogas
kopior av rekvisitioner samt fakturor
och andra handlingar rörande
de mottagna vapnen. Inköpsboken
jämte bilagor skall förvaras under
tio år från den dag sista anteckningen
gjordes.

Vill den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen förvärva
vapen som tillståndet avser av annan
än den, som är berättigad att
tillverka eller idka handel med sådan
vara, skall han tillika göra
anmälan därom hos polismyndigheten
i den ort, där han utövar sin rörelse.
I Stockholm skall anmälan
dock göras hos överståthållarämbelet.
Anmälan skall innehålla uppgift om
överlåtarens namn och hemvist, det
vapen överlåtelsen avser, den myndighet,
som utfärdat det av överlåtaren
åberopade tillstånds- eller deklarationsbeviset
rörande vapnet, samt
bevisets nummer och dagen för dess
utfärdande. Om överlåtelsen skall
polismyndigheten underrätta länsstyrelsen
i det län, där överlåtaren
har sitt hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

(16 § 5 stycket.)

Om särskilda skäl därtill äro, må
meddelat tillstånd återkallas.

(17 § sista stycket och 18 § sista
stycket.)

I fråga om skjutvapen skola föreskrifterna
i 9 och 10 §§ samt 11 §
fjärde och femte styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition vare pliktig
att taga sådan vård om skjutvapen
eller ammunition som av honom innehavas
att de icke äro åtkomliga
för obehörig person.

(18 § 1 och 2 styckena samt 3 stycket
delvis — återstoden återgiven
mot 34 §.)

Den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition vare skyldig
att över verkställda försäljningar av

30 §.

När särskilda skäl äro därtill, må
länsstyrelsen återkalla tillstånd att
idka handel med skjutvapen. Därvid
äger länsstyrelsen besluta, att vapen
som innehaves av handlanden skola
inom viss tid avlämnas till polismyndighet
eller annan myndighet. Har
sådant beslut meddelats, skall vad i
15 och 16 §§ stadgas äga motsvarande
tillämpning.

31 §.

I fråga om skjutvapen, som innehaves
av handlande, skall vad i 11, 12
och 13 §§ samt 18 § 2 mom. sägs äga
motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2
mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må
handlande utlämna skjutvapen på
prov till spekulant jämte erforderlig
ammunition till vapnet. Därvid skall
vad i 6 § första stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Vid upplåtelse som i andra stycket
sägs skall till låntagaren överlämnas
intyg, upptagande låntagarens namn,
födelsetid, yrke och hemvist, vapnets
beteckning och kaliber samt den tid
och det ändamål upplåtelsen avser.

32 §.

Handlande är skyldig att över försålda
skjutvapen föra anteckningar i
särskild försäl jningsbok. Rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

dylik egendom föra anteckningar i
särskild bok eller i sådan försälj -ningsbok, varom stadgas i 65 § förordningen
den 18 maj 1928 (nr 139)
angående explosiva varor. Beträffande
varje försäljning skola antecknas

1. dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, yrke
och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens
antal och slag samt i fråga om ammunition
det eller de varuslag och
den myckenhet därav försäljningen
avsåg;

4. den länsstyrelse, som utfärdat
det av köparen åberopade tillståndsbeviset,
jämte dagen för bevisets utfärdande.

Såsom bilagor skola vid boken fogas
dupletter av tillståndsbevisen.

Särskild försälj ningsbok skall jämte
bilagor förvaras under en tid av
minst tio år från den dag sista inskrivningen
gjordes---.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

varje försäljning skola i boken antecknas
dagen för försäljningen, köparens
namn, yrke och hemvist, vapnens
antal och slag, kaliber, fabrikat
och tillverkningsnummer, så ock den
myndighet, som utfärdat det av köparen
åberopade tillståndsbeviset,
samt bevisets nummer och dagen för
dess utfärdande.

Såsom bilagor skola vid försäljningsboken
fogas dupletter av köparnas
tillståndsbevis.

I fall som avses i 6 § tredje stycket
skola i försälj ningsboken antecknas
— förutom dagen för försäljningen
samt köparens namn, yrke och hemvist
— den försålda vapendelens art,
den myndighet, som utfärdat det av
köparen åberopade tillstånds- eller
deklarationsbeviset rörande vapnet,
samt bevisets nummer och dagen för
dess utfärdande.

Försäljningsboken jämte bilagor
skall förvaras under tio år från den
dag sista anteckningen gjordes.

33 §.

Det åligger polismyndigheten i orten
att tillse, att olaga handel med
skjutvapen ej äger rum samt att vapen
som innehavas av handlande förvaras
på föreskrivet sätt.

Polismyndigheten skall minst en
gång årligen låta granska handlandes

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

(18 § 3 stycket delvis.)

Särskild försäljningsbok skall jämte
bilagor---—- hållas tillgänglig

för polismyndighet eller den som är
stadd i polismyndighetens ärende.

inköps- och försäljningsböcker jämte
bilagor, så ock, då anledning förekommer
därtill, hans lager av skjutvapen.

34 §.

Handlande är skyldig att hålla inköps-
och försäljningsböckerna jämte
bilagor tillgängliga för polisman samt
lämna av denne begärda upplysningar
om inköpta och försålda skjutvapen
samt förefintligt lager av sådana
ävensom rörande andra förhållanden,
som äro av betydelse för fullgörande
av den tillsyn som enligt 33 §
åligger polismyndighet. Polisman må
ej i vidare mån än som påkallas av
tjänstutövningen yppa affärsförhållande,
varom han sålunda erhållit
kännedom.

Nedlägges rörelsen skola inköpsoch
försälj ningsböckerna jämte bilagor
överlämnas till polismyndigheten
i orten.

Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

19 §.

Utan tillstånd av chefen för socialdepartementet
må ej någon till riket
införa skjutvapen eller ammunition;
dock må transitering av sådan
egendom äga rum till ort inom riket.

35 §.

1 mom. Utan tillstånd enligt vad
nedan sägs må skjutvapen och ammunition
ej införas till riket. Om
rätt för tillverkare och handlande att
till riket införa ammunition skall
dock gälla vad härutinnan stadgas i
förordningen om explosiva varor.

Tillstånd till införsel meddelas, där
fråga är om den som bedriver tillverkning
av eller handel med skjutvapen,
av länsstyrelsen i det län, där
rörelsen utövas, samt eljest av länsstyrelsen
i det län, där sökanden har
sitt hemvist, eller, om han ej har
hemvist i riket, av länsstyrelsen i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

Har tillstånd att införa skjutvapen
meddelats någon, äge han ock innehava
vapnet för det ändamål tillståndet
avser. Därvid skola bestämmelserna
i 8—It §§ i tillämpliga delar gälla
med iakttagande, att där beslut
om återkallelse enligt 9 § avser skjutvapen
som innehaves på grund av
införseltillstånd, uppgift om återkallelsen
skall lämnas till chefen för socialdepartementet.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

län, där förtullning av varan skall
äga rum. Därest någon för deltagande
i tävling eller övning, som anordnas
av sammanslutning som avses i
9 §, vill införa skjutvapen eller ammunition,
må dock tillstånd sökas
hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens
styrelse har sitt
säte.

Avser ansökan jämväl tillstånd
att utan hinder av gällande utförselförbud
inom viss tid återutföra vapen,
som sökanden innehar för personligt
bruk, eller ammunition till
sådant vapen, ankommer det på länsstyrelsen
att även upptaga ansökningen
i denna del till prövning.

Beträffande tillstånd till införsel
skall vad i 8, 9, 10, 20, 23, 24 och
25 §§ är föreskrivet i tillämpliga delar
gälla.

Den som erhållit tillstånd att införa
skjutvapen och ammunition
äger innehava egendomen för det ändamål
tillståndet avser. Rörande innehavet
skall vad förut i denna förordning
är stadgat om innehav av vapen
och ammunition äga motsvarande
tillämpning.

Utan hinder av vad ovan i detta
moment sägs må skjutvapen och ammunition
transiteras till ort inom
riket.

2 mom. Skjutvapen och ammunition,
som för personligt bruk av resande
medföres hit till riket utan att
han erhållit föreskrivet tillstånd att
införa egendomen, må åter utföras,
såvida egendomen i behörig ordning
anmälts till tullklarering. Återutföres
ej egendomen inom fyra månader efter
det den enligt vad i tullstadgan
sägs skall anses hava mottagits av
tullanstalt eller inom den längre tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer,
tillfaller egendomen kronan;
och skall med egendomen förfaras
i enlighet med vad som är föreskrivet
om egendom, som förverkats
jämlikt denna förordning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

(20 § utom 3 mom. 1 stycket 3 punkten.
)

t mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vare sig på grund av kungörelsen
den 26 juli 1927 (nr 338) eller
enligt denna kungörelse hava deklarerat
vapnet eller erhållit föreskrivet
tillstånd till förvärv eller innehav
av vapnet eller till införsel
därav; eller

använder någon, med uppenbart
missbruk av erhållet tillstånd, skjutvapen
för annat ändamål än det som
i tillståndsbeviset angives; eller

underlåter innehavare av skjutvapen
att,, efter vad i 10 § sägs, avlämna
vapnet; eller

förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 12 eller 17 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse
och have förverkat egendomen.

Har förseelsen skett av förbiseende
eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande, äge rätten pröva,
huruvida egendomen skall vara förverkad.

6 mom. Kan egendom som förklarats
förverkad ej tillrättaskaffas,
skall dess värde gäldas.

36 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 §§ sägs,
avlämna vapnet och ammunition till
detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse,
och skall egendomen förklaras
förverkad till kronan. Har förseelsen
skett av förbiseende eller äro eljest
särskilda skäl därtill, äger rätten
pröva, huruvida egendomen skall
vara förverkad. Finnes egendomen
ej i behåll, må i stället värdet förklaras
förverkat.

Där vapen förklaras förverkat, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

2 mom. Överlåter eller upplåter
någon skjutvapen i strid mot vad i
4 § tredje och fjärde styckena eller
17 § andra stycket sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid
mot vad i 12 § tredje och fjärde styckena
eller 17 § andra och sjätte styckena
sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller
upplåtare skjutvapen eller utlämnar
överlåtare ammunition utan att föreskriven
duplett av tillståndsbeviset
senast vid utlämnandet tillställes honom;
eller

medför någon i fall som avses i
11 § första, andra och tredje styckena
varken deklarations- eller tillståndsbevis
eller, där fråga är om jaktvapen,
sådant särskilt bevis som omförmäles
i 8 § eller jaktkort eller jaktpass,
försett med sådan anteckning
som i 11 § andra stycket sägs; eller

(Kungl. Maj.ts förslag:)

jämväl för detsamma avsedd ammunition
som den dömde innehar förklaras
förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter
någon vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 inom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra
stycket sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnas vapen eller ammunition
i strid mot bestämmelserna
i 6 § tredje stycket andra punkten,
10 § tredje stycket eller 24 § tredje
stycket; eller

åsidosättes i fråga om vapen och
ammunition, som innehaves av sammanslutning
som avses i 9 §, vad i
12 §, 25 § 3 eller 4 mom. eller 26 §
stadgas,

straffes den felande med dagsböter.

4 mom. Bryter någon mot föreskriften
i 6 § andra stycket, 9 § andra
stycket andra punkten eller 31 §
tredje stycket; eller

underlåter innehavare av tillståndseller
deklarationsbevis att, efter vad
i 15 eller 20 § eller 27 § tredje stycket
sägs, avlämna beviset; eller

medföres i fall som avses i 18 § 1
inom. ej föreskriven legitimationshandling;
eller

fullgöres ej i 19 § stadgad anmälningsskyldighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)
straffes med dagsböter.

Visar den som blivit angiven för
underlåtenhet att vid bärande av
skjutvapen medföra föreskrivet bevis
inom en vecka efter det angivelsen
blev honom kunnig hos åklagaren,
att han vid tiden för förseelsen
deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava
detsamma, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende, vare
från ansvar fri.

4 mom. Idkar någon handel med
skjutvapen utan att vara berättigad
därtill enligt 16 §; eller

innehar den som erhållit tillstånd
att idka handel med skjutvapen sådana
vapen till större antal eller av annat
slag än som angives i tillståndsbeslut
enligt 16 §; eller

idkar han handel med skjutvapen
å annan plats än tillståndet avser;
eller

bryter han eller den som erhållit
tillstånd att idka handel med ammunition
mot vad i 18 § är stadgat,
straffes med dagsböter.

Den som under tid, då han är ställd
under åtal för förseelse som i detta
moment sägs, fortsätter samma förseelse
skall för varje gång åtal därför
anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.

5 mom. Inför någon till riket skjutvapen
eller ammunition utan att hava
erhållit föreskrivet tillstånd därtill,
straffes med dagsböter eller fängelse,
och vare den olovligen införda egendomen
förverkad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

straffes med böter från och med tio
till och med trehundra kronor.

Den som ertappats med att bära
skjutvapen utan att medföra tillstånds-
eller deklarationsbevis eller
jaktkort eller jaktpass, försett med
anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,
vare fri från ansvar, därest han inom
en vecka därefter hos åklagaren eller
den som åklagaren bestämmer styrker,
att han vid tiden för förseelsen
ägde innehava vapnet, samt omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i tillfälligt förbiseende.

5 mom. Idkar någon handel med
skjutvapen utan att vara berättigad
därtill; eller

åsidosätter den som erhållit tillstånd
att idka handel med skjutvapen
bestämmelserna i 12 § första stycket
eller 29, 32 eller 34 §,

straffes med dagsböter.

G mom. Inför någon till riket vapen
eller ammunition, där enligt 35 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd, straffes
med dagsböter eller fängelse,
och skall den olovligen införda egendomen
förklaras förverkad till kronan.
Finnes egendomen ej i behåll,
må i stället värdet förklaras förverkat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällanie bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Lika med olovlig införsel anses försök
därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition
belagd med straff enligt gällande
bestämmelser om ansvar för
olovlig varuinförsel, skola dessa lända
till efterrättelse.

7 mom. Fälles den som deklarerat
eller erhållit tillstånd att innehava eller
till riket införa skjutvapen till
ansvar jämlikt 1 mom. och förklaras
vapnet förverkat; eller

fälles han till ansvar jämlikt 2
mom. för obehörig överlåtelse eller
upplåtelse av vapnet; eller

fälles den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen eller ammunition
till ansvar jämlikt denna
paragraf,

åligger det domstolen att om beslutet
underrätta länsstyrelsen i det län
där den dömde har sitt hemvist eller,
i fall som sist nämnts, där handelsrörelsen
utövas.

22 §.

Polisman eller tulltjänsteman, som
anträffar egendom vilken skäligen
kan antagas vara förverkad enligt 20
§ 1 eller 5 mom., eller som påträffar
skjutvapen eller ammunition vars
ägare icke är känd eller icke kan anträffas,
skall taga egendomen i beslag.
Äger beslagaren själv anställa
åtal, åligger det honom att, där han
finner beslaget böra bestå, så snart
ske kan väcka talan angående ansvar
för brottet eller, då ägaren icke är
känd eller icke kan anträffas, göra
sådan anmälan som i 23 § sägs. Äger
beslagaren icke själv anställa åtal,
skall han ofördröj ligen göra anmälan
om beslaget hos allmänna åklagaren,
vilken har att pröva huruvida beslaget
skall bestå och, därest beslaget

Lika med olovlig införsel anses försök
därtill.

7 mom. Fälles någon till ansvar
jämlikt denna paragraf eller har eljest
högre rätt avgjort mål, vari underrätt
ådömt sådant ansvar, åligger
det domstolen att ofördröj ligen
om beslutet underrätta länsstyrelsen
i det län, där den dömde har
sitt hemvist, eller, där fråga är om
den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition, länsstyrelsen i
det län, där rörelsen utövas. Enahanda
underrättelseplikt åligger domstolen,
där någon som övertygats om
gärning som avses i denna paragraf
förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
ej kunna fällas till ansvar.

37 §.

Påträffar polisman eller tulltjänsteman
egendom, som skäligen kan
antagas vara förverkad enligt 36 § 1
eller 6 mom., skall han taga egendomen
i beslag. Äger han icke själv anställa
åtal, skall han ofördröjligen om
beslaget göra anmälan hos vederbörande
åklagare, vilken har att pröva
huruvida beslaget skall bestå.

Vad nu sagts gäller även beträffande
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning,
personal vid domänverket, lappfogde
och lapptillsynsman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:)

finnes icke böra hävas, vidare förfara
på sätt nyss sagts.

Anställes, i fall då ägaren kan anträffas,
ej åtal inom en månad från
beslaget, vare detsamma förfallet

(25 § 1 stycket, 24 § 2 stycket och
25 § 2 stycket.)

Böter som ådörnas enligt denna
kungörelse samt egendom som är förverkad
ävensom belopp som utgives i
stället för dylik egendom tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmänna strafflagen.

Har egendom förklarats förverkad
genom laga kraft ägande utslag eller
är egendom förverkad enligt 23 §,
skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen
bestämmer.

Skall egendom vara förverkad såväl
jämlikt denna kungörelse som
jämlikt annan författning, skall beträffande
förverkandet vad i sådan
författning är stadgat äga tillämpning.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna
förordning, tillfalla kronan.

Med förverkad egendom skall förfaras
på sätt därom är särskilt föreskrivet.

Skall egendom vara förverkad såväl
jämlikt denna förordning som enligt
annan författning, skall beträffande
förverkandet gälla vad i sådan
författning är stadgat; dock skall i
fråga om förfarandet med egendom,
som förverkats enligt lagen om straff
för olovlig varuinförsel, i stället för
bestämmelserna i sagda lag gälla vad
som är föreskrivet beträffande egendom,
som förverkats jämlikt denna
förordning.

Särskilda bestämmelser.

(26 § 2 mom.)

2 mom. Hos länsstyrelsen skall
därjämte föras förteckning rörande
inkomna ansökningar om tillstånd
att innehava skjutvapen eller att förvärva
ammunition. Sådan förteckning
skall innehålla

1. ärendets nummer och dagen då
ansökningen inkom;

39 §.

Hos länsstyrelse, så ock hos polismyndighet
i annan ort än Stockholm
skall, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen utfärdar, föras
register för anteckning av uppgifter
rörande ärenden som avses i denna
förordning.

Kungl. Maj ds proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag,
yrke och hemvist samt överlåtarens
eller upplåtarens fullständiga
namn, yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnets
beteckning och kaliber samt i fråga
om ammunition det eller de varuslag
och den myckenhet därav ansökningen
avser;

4. dagen för länsstyrelsens beslut,
beslutets huvudsakliga innehåll och
löpande nummer å tillståndsbevis;

5. uppgift om beslut angående återkallelse
av rätt att innehava vapen
och om dagen för vapnets avlämnande,
där denna är känd;

6. uppgift om underrättelse som
jämlikt 20 § 7 mom. lämnats till länsstyrelsen
om domstols beslut, varigenom
vapnet förklarats förverkat.

27 §.

Över länsstyrelses beslut i ärende
som avses i denna kungörelse må talan
ej föras.

(28 § 1—3 styckena.)

Denna kungörelse äger ej tillämpning
å kronan, ej heller å statspolis -

40 §.

Polismyndighets beslut må överklagas
hos länsstyrelsen sist n trettionde
dagen efter det klaganden erhöll
del av beslutet.

Över länsstyrelses beslut i ärende,
som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §,
må klagan föras hos Konungen genom
besvär, som skola hava inkommit
till inrikesdepartementet inom
tid som i första stycket sägs.

Talan mot länsstyrelses beslut i
annat ärende än i andra stycket sägs
må ej föras.

Polismyndighets och länsstyrelses
beslut lända till efterrättelse utan
hinder av besvär, intill dess annorlunda
förordnas.

41 §.

1 mom. Denna förordning äger ej
tillämpning å kronan, ej heller å

Kungl. Maj:ts proposition nr 95

(Gällande bestämmelser:)

intendenten och polischef i stad eller
på landet samt dem överordnade
myndigheter.

Bestämmelserna i 4 § äga ej tilllämpning
å överlåtelse eller upplåtelse
från kronan eller polismyndighet
som i första stycket sägs till statens
befattningshavare eller person tillhörande
försvars- eller polisväsendet
såvitt angår tjänstevapen; och äger
befattningshavare eller person som
nu nämnts utan tillstånd varom i
12 § stadgas från kronan eller polismyndighet
som i första stycket sägs
förvärva ammunition till sådant vapen.

Föreskrifterna i 3 samt 9—11 §§
gälla ej tjänstevapen som innehavas
av statens befattningshavare eller
person tillhörande försvars- eller polisväsendet.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

statspolisintendenten, polischef och
civilförsvarschef samt dem överordnade
myndigheter.

2 mom. Vad i 5 § stadgas skall ej
gälla beträffande överlåtelse eller upplåtelse
till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars-, civilförsvars-
eller polisväsendet av sådant
vapen, som vederbörande enligt
utfärdade föreskrifter är skyldig att
innehava för tjänsten, därest överlåtelsen
eller upplåtelsen sker från kronan
eller myndighet som i 1 mom.
sägs, och ej heller å överlåtelse eller
upplåtelse av vapen från kronan till
sammanslutning, beträffande vilken
Kungl. Maj :t förordnat därom, eller
till den som för kronans räkning tillverkar
krigsmateriel. I fall som nu
nämnts äger vederbörande vapeninnehavare
jämväl utan tillstånd varom
stadgas i 21 § från kronan eller
myndighet som i 1 mom. sägs förvärva
erforderlig ammunition till
vapnet.

Vill den som frånträder tjänst, varmed
följt skyldighet att innehava
tjänstevapen, därefter innehava vapnet,
skall han söka tillstånd därtill
enligt vad i 5 § är stadgat. Avslås ansökningen,
skall vad i 17 § är föreskrivet
äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Föreskrifterna i 11 och 14
—18 §§ gälla ej innehav av vapen och
ammunition som avses i 2 mom.
första stycket.

42 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen
av bestämmelserna i
denna förordning meddelas av Konungen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

(Gällande bestämmelser:) (Depcirtemcntsförslaget:)

Denna kungörelse länder till efterrättelse
från och med den 1 juli 1934;

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1950, då vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 315) och
kungörelsen samma dag (nr 316) om
inlösen av skjutvapen enligt vapenkungörelsen
skola upphöra att gälla.

Innehar någon den 1 januari 1950
skjutvapen utan att vare sig på grund
av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr
338) eller vapenkungörelsen hava
deklarerat eller erhållit föreskrivet
tillstånd att förvärva, innehava eller
införa vapnet är han skyldig att senast
den 31 mars 1950 söka tillstånd
att innehava detsamma efter vad i
denna förordning stadgas. Har sådan
ansökan gjorts senast sistnämnda
dag, vare han fri från ansvar för det
han innehaft vapnet utan att hava
varit berättigad därtill. Vad sist
sagts skall dock ej gälla, där åtal
väckts före den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95-

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 mars 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, finansoch
handelsdepartementen anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg, fråga om revision av gällande vapenkungörelse samt anför
därvid följande.

Inledning.

Alltsedan slutet av det första världskriget ha i vårt land skjutvapen och
ammunition varit underkastade viss kontroll från det allmännas sida. Den
första författningen i ämnet utfärdades år 1918 och innefattade bl. a. förbud
mot försäljning eller annan överlåtelse av skjutvapen och ammunition
till annan än den som erhållit vederbörligt tillstånd till förvärvet. Denna
förordning ägde liksom de därefter utfärdade vapenförfattningarna begränsad
giltighetstid. Genom kungörelse den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa
bestämmelser angående skjutvapen och ammunition avlöstes det provisoriska
systemet och ersattes med bestämmelser av definitiv natur. Kungörelsen
gällde till den 1 juli 1934, då den efterträddes av den nu gällande vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 315).

Vid olika tillfällen ha från skilda håll yrkanden framförts om att vapenkungörelsen
borde omarbetas. Med anledning därav uppdrog Kungl. Maj :t
den 27 oktober 1944 åt numera byråchefen Erik Sjöholm att inom socialdepartementet
verkställa en allmän översyn av vapenkungörelsen samt framlägga
därav föranlett förslag. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma
dag tillkallades landssekreteraren i Gävleborgs län Gösta Finngård, överstelöjtnanten
vid fälttygkåren Arthur von Schmalensée, jaktvårdskonsulenlen
i Stockholms stad och län, ryttmästaren Berno von Bornstedt, landsfiskalen
i Tumba distrikt Sven Wadenius och stadsfiskalen i Kristianstad Ruben
Stenvik att såsom experter biträda den sakkunnige vid utredningen. Den
30 november 1945 avlämnade utredningsmannen betänkande med förslag
till ny vapenkungörelse.

Förslaget ansluter sig i princip till nu gällande vapenkungörelse. Liksom
hittills skall sålunda för innehav och förvärv av skjutvapen och ammuni 3

Iiihang titt riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

tion fordras länsstyrelsens tillstånd. Åtskilliga ändringar föreslås dock.
Dessa gå i allmänhet ut på att åstadkomma en bättre kontroll över vapeninnehaven
samt att stärka skyddet mot missbruk av skjutvapen. Bland förslagets
detaljer kan nämnas, att vissa lättnader förordas i fråga om förvärv
av ammunition. Särskilda tillämpningsföreskrifter avses skola utfärdas
i syfte bl. a. att erhålla en mera enhetlig och rationell prövning av licensansökningar
om såväl vapen som ammunition.

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. I yttrandena har man
allmänt uttalat sig för att en ny vapenförfattning borde utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag.

Vid ärendets fortsatta beredning inom socialdepartementet ansågs frågan
om en revision av gällande vapenförfattning böra anstå till dess de inom
handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av förordningen
angående explosiva varor avgivit sitt betänkande. Dessa sakkunniga ha sedermera
med skrivelse den 17 november 1947 avlämnat betänkande med
förslag till ny förordning angående explosiva varor m. in. (SOU 1948:8).
Enligt förslaget skola bl. a. vapenkungörelsens bestämmelser om ammunition
överföras till den nya förordningen. Vidare skall handläggningen av
ärenden rörande förvärv av handvapenammunition överflyttas från länsstyrelserna
till de lokala polismyndigheterna.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande ha olika meningar
uttalats beträffande förslaget att överföra vapenkungörelsens bestämmelser
om ammunition till den föreslagna nya förordningen angående
explosiva varor. Däremot har man allmänt gillat den föreslagna decentraliseringen
av ammunitionsärendena.

För egen del anser jag, att den nuvarande vapenkungörelsen bör ersättas
med en helt ny författning samt att denna i huvudsak bör utformas enligt
vapenutredningens förslag. Den nya vapenförfattningen bör dock enligt min
mening endast avse ammunition för handvapen, medan annan ammunition
bör regleras i den föreslagna förordningen angående explosiva varor.
I fråga om ordningen för handläggningen av ärenden rörande förvärv av
handvapenammunition ansluter jag mig emellertid i princip helt till de
explosivvarusakkunnigas förslag.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.

I. Grunderna för en reviderad vapenförfattning.

Gällande bestämmelser.

Nuvarande vapenkungörelses huvudsyfte är liksom dess närmaste föregångares
att hindra missbruk av skjutvapen till fara för innehavaren eller
annan person, för allmän ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen.
Beträffande de viktigaste bestämmelserna i kungörelsen må
framhållas följande.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 95.

I 1 och 2 §§ klargöres till en början vad i kungörelsen förstås med skjutvapen
och ammunition. Med skjutvapen avses vapen, med vilket kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas medelst krutladdning eller annat
drivmedel. Med skjutvapen likställas pipor, eldrör och slutstycken till
sådana vapen. Vad i kungörelsen stadgas angående skjutvapen äger även
tillämpning å apparater eller andra anordningar, vilka beträffande verkan
och ändamål äro jämförliga med skjutvapen, såsom lufttorpeder, apparater
för gasblåsning och eldsprutor ävensom handgranater, bomber, minor och
andra dylika effekter. Bestämmelserna gälla ej handvapen, avsedda för
framladdning, skjutapparater för slakt, signaländamål eller linkastning,
startpistoler, sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som äro avsedda för sportändamål, eller apparater eller andra anordningar
för nautiskt bruk.

Med ammunition förstås dels patroner samt kulor och andra projektiler
än hagel avsedda för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning, dels
patron- och laddningshylsor för ammunition som nu nämnts, dels för dylik
ammunition eller för sådana apparater eller anordningar, vilka enligt kungörelsen
hänföras till skjutvapen, avsedda tårgaser, giftgaser, andra ämnen
med likartad verkan och brandrör.

4 § vapenkungörelsen innehåller huvudbestämmelserna rörande innehav
av skjutvapen. Den som vill förvärva vapen genom »köp, byte, gåva eller
annorledes» eller inneha vapen, som han förvärvat genom arv, testamente
eller på grund av giftorätt, eller såsom lån eller som eljest vill inneha annan
tillhörigt vapen, skall söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen. Såsom
allmän regel stadgas, att vapen ej må överlåtas eller upplåtas till annan
än den som erhållit tillstånd att inneha detsamma. Från denna regel medgives
dock visst undantag beträffande tillfällig upplåtelse av vapen. I fråga
om handlandes vapeninnehav gälla särskilda regler. Enligt 6 § må tillstånd
att inneha vapen meddelas allenast enskild person, som för visst ändamål
finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej komma
att missbruka detsamma. I fråga om pistol eller annat fickvapen må tillstånd
ej meddelas, med mindre synnerliga skäl äro därtill. Avser ansökan
jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektions- eller prydnadsvärde,
och har vapnet förvärvats genom arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, må dock tillstånd meddelas, oaktat sökanden ej finnes vara i
behov av vapnet.

Enligt 9 § äger länsstyrelse återkalla tillstånd att inneha vapen eller
meddela förhud mot fortsatt innehav av vapen. Avslås ansökan om tillstånd
att inneha vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund
av giftorätt eller återkallas meddelad vapenlicens eller meddelas förbud
mot innehav av vapen, skall enligt 10 § vapnet inlösas av kronan.

I 12 § meddelas grundläggande bestämmelser om förvärv av ammunition.
Härför fordras tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd må beviljas endast den
som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd.
Ammunitionen må ej överlåtas till annan än den som fått tillstånd att för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

värva densamma. Tillstånd fordras dock ej, där någon som är berättigad
att inneha skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet eller hylsor
till sådana patroner. Särskilda regler gälla för handlandes ammunitionsförvärv.

I fråga om sådan ammunition, som är att hänföra till explosiv vara,
gälla därjämte bestämmelserna i förordningen angående explosiva varor.
Enligt denna författning fordras som regel länsstyrelsens tillstånd för innehav
av explosiv vara, varvid föreskrifter även skola meddelas rörande varans
förvaring. Från denna regel stadgas dock vissa undantag. Enligt 55 §
1 mom. förordningen må sålunda envar utan tillstånd inneha bl. a. högst
4 kg krut och 40 kg ammunition för handvapen.

Förordningen uppställer även en viss allmän vårdnadsplikt för innehavare
av explosiv vara. Sålunda stadgas, att sådan vara skall förvaras under
lås, så att den icke är åtkomlig för obehöriga, och i övrigt så, att den
icke är utsatt för att antändas eller bringas till explosion (43 §). Vidare
föreskrives, att envar som innehar explosiv vara är ansvarig för vården
och behöriga användningen därav (41 §). Åsidosättande av dessa bestämmelser
straffas med böter.

16—18 §§ vapenkungörelsen innehålla bestämmelser om handel med
skjutvapen och ammunition. Den som vill idka handel med vapen skall
hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall utövas, söka tillstånd därtill.
Såsom särskild kvalifikation för erhållande av tillstånd uppställes, att sökanden
gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Tillstånd må meddelas
allenast för viss tid, högst fem år, och skall avse vapen till visst antal
och slag, som må på en gång innehavas. Om särskilda skäl äro därtill,
må meddelat tillstånd återkallas.

I fråga om tillstånd till handel med ammunition hänvisar vapenkungörelsen
till vad därom är särskilt stadgat. Härmed åsyftas bestämmelserna
i 5 kap. förordningen angående explosiva varor. Dessa överensstämma i
huvudsak med vapenkungörelsens föreskrifter om handel med skjutvapen.
För behörighet att idka handel med ammunition fordras sålunda i allmänhet
länsstyrelsens tillstånd. Nämnda kapitel innehåller därjämte bl. a. bestämmelser
om förvaring av explosiv vara, som handlande är berättigad att
inneha.

Enligt 17 § vapenkungörelsen åligger det den som fått tillstånd att idka
handel med skjutvapen och ammunition att hos länsstyrelsen söka tillstånd
att för försäljning inneha de vapen och förvärva den ammunition, varmed
han ämnar driva handel. Vapen eller ammunition må ej överlåtas till den
som idkar handel med dylik egendom, med mindre han fått tillstånd att
inneha vapnet eller förvärva ammunitionen. I 18 § meddelas vissa kontrollföreskrifter
rörande försäljningen.

Beträffande införsel till riket av skjutvapen och ammunition fordras enligt
19 § tillstånd av chefen för inrikesdepartementet med rätt för den som
fått tillstånd att även inneha vapnet för det ändamål tillståndet avser.

20 § upptager straffbestämmelser för olovligt innehav av skjutvapen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

förvärv av ammunition, för obehörig överlåtelse eller upplåtelse av vapen eller
överlåtelse av ammunition, för olovlig införsel av sådan egendom m. in.
samt föreskrifter om förverkande av vapen och ammunition.

Enligt 27 § må klagan ej föras över länsstyrelses beslut i ärende som avses
i kungörelsen.

28 § innehåller vissa undantag från kungörelsens tillämpningsområde.
Sålunda stadgas, att kungörelsen ej äger tillämpning å kronan eller å statspolisintendenten
och polischef och dem överordnade myndigheter samt att
tillstånd ej erfordras för överlåtelse eller upplåtelse av tjänstevapen från
kronan eller polismyndighet som nyss sagts till statens befattningshavare
eller person tillhörande försvars- eller polisväsendet eller för förvärv av
ammunition till sådant vapen. Vidare skall regeln att tillstånd till innehav
av vapen och förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person
ej äga tillämpning å förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga
skytteväsendet. Bestämmelserna om förvärv och överlåtelse av ammunition
skola ej heller gälla för det fall att sådan förening överlåter ammunition
till sina medlemmar. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning å
vissa andra, i 28 § närmare angivna sammanslutningar.

Slutligen må nämnas, att vapenkungörelsen stadgade skyldighet för den
som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehade skjutvapen att senast
den 30 september samma år deklarera detsamma, om han ej på grund
av 1927 års vapenförfattning deklarerat vapnet och därom mottagit bevis
eller erhållit tillstånd till förvärv eller införsel av vapnet.

Huvuddragen av vapenutredningens förslag och remissinstansernas allmänna
inställning till förslaget.

Vapenutredningens förslag.

Såsom allmänt omdöme om den nuvarande vapenkungörelsen — grundat
på uttalanden av länsstyrelser och andra myndigheter utredningen hört i
ärendet — framhåller utredningen, att kungörelsen i stort sett visat sig
ändamålsenlig. Erfarenheterna hade dock givit vid handen, att författningen
i åtskilliga hänseenden behövde omarbetas. Detta gällde framför allt
de bestämmelser, som reglerade innehav av skjutvapen och förvärv av
ammunition, tillfällig upplåtelse av vapen samt återkallelse av meddelade
vapentillstånd och omhändertagande av vapen till förhindrande av
missbruk. Ändrade föreskrifter påkallades jämväl i syfte att erhålla så
fullständiga och tillförlitliga vapenregister som möjligt. Vidare borde stadgandet
att klagan ej finge föras över länsstyrelses beslut enligt kungörelsen
i viss mån ändras. Även bestämmelserna om inlösen av vapen syntes böra
undergå viss jämkning. Jämväl i andra hänseenden borde enligt utredningens
mening vapenkungörelsen ändras och kompletteras.

Särskilda åtgärder erfordrades dessutom för att få till stånd en enhetlig
tillämpning av olika bestämmelser i vapenkungörelsen. Det sätt, varpå be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

stämmelserna tillämpades, varierade nämligen i hög grad i de olika länen.
Detta gällde särskilt prövningen av ansökningar om innehav och förvärv
av vapen och ammunition. En mera likformig och ändamålsenlig tillämpning
kunde emellertid enligt utredningens åsikt ej åvägabringas enbart genom
ändring av författningens bestämmelser. Därjämte erfordrades direktiv
och anvisningar, vilka borde utfärdas av chefen för inrikesdepartementet.

Med hänsyn till omfattningen av den revision av gällande kungörelse,
som enligt utredningens mening sålunda borde företagas, har utredningen
utarbetat förslag till en helt ny vapenkungörelse. Detta förslag torde såsom
bilaga (Bil. A) få fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. Förslag till
erforderliga föreskrifter och anvisningar rörande författningens tillämpning
har utredningen däremot ej utarbetat, enär därmed ansetts böra anstå till
dess författningsförslaget prövats av statsmakterna. Rörande vissa hithörande
frågor, som äga mera omedelbart samband med föreslagna bestämmelser,
har utredningen dock angivit innehållet i tillämpningsföreskrifterna.
Härför redogöres i annat sammanhang.

De viktigaste sakliga ändringar i förhållande till nu gällande vapenkungörelse,
som föreslås av utredningen, äro följande.

Skyldighet har införts för envar som för egen eller annans räkning innehar
skjutvapen eller ammunition att taga sådan vård om egendomen, att
den ej är åtkomlig för obehörig person. Åsidosättande av denna bestämmelse
skall dock ej medföra straffpåföljd för annan än vapenhandlare.
Sådan vapeninnehavare är redan enligt nu gällande vapenkungörelse underkastad
straff för dylik förseelse. Grov försummelse av vårdnadsplikten
förutsättes emellertid kunna föranleda indragning av vapenlicensen.
Skyldigheten att söka tillstånd för innehav av skjutvapen har utsträckts
att gälla även den som för egen räkning vill förfärdiga sådant vapen. Rätten
att tillfälligt utlåna vapen har närmare reglerats. Sådan utlåning får avse
högst åtta dagar och endast ske till person, som skäligen kan antagas ej
komma att missbruka vapnet. I fråga om utlåning av vapen från skytteföreningar,
jaktvårdsföreningar och vissa andra sammanslutningar till
medlemmar skola dock de villkor gälla, som sammanslutningen bestämmer.
En annan nyhet är, att länsstyrelsens tillstånd skall fordras för sådan
ändring av vapen, varigenom det erhåller annan kaliber än vad i tillståndseller
deklarationsbeviset angives eller det ändamål, för vilket vapnet huvudsakligen
är avsett, eljest väsentligt ändras. I syfte att åstadkomma en
effektivering av samhällsskyddet mot missbruk av vapen föreslår utredningen
dels att nykterhetsnämnder, föreståndare för alkoholistanstalter,
polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar skola underrätta länsstyrelsen
om personer, som av olika anledningar måste anses olämpliga att inneha
skjutvapen, dels en utvidgning av läkares anmälningsplikt rörande
personer som på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk abnormitet
ej böra betros med skjutvapen. Vidare föreslås särskilda åtgärder för att
åstadkomma en förbättrad vapenregistrering. Någon på allmän deklarationsplikt
grundad ny vapeninventering skall dock ej äga rum. I stället föror -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

das, att länsstyrelserna, huvudsakligen med hjälp av den nya folkbokföringen,
skola verkställa en översyn av sina och underlydande polismyndigheters
vapenregister.

I fråga om förvärv av ammunition innebär förslaget, att tillstånd, vilket
nu gäller högst sex månader, skall, där länsstyrelsen ej annat förordnar,
gälla ett år. Tillstånd skall ej fordras beträffande ammunition, som deltagare
i jakt för begagnande under jakten överlämnar till annan jaktdeltagare,
eller beträffande ammunition, som vid tillfällig upplåtelse av vapen överlämnas
till låntagare. Enligt förslaget har vidare länsstyrelsen tillagts befogenhet
att, där tillstånd att inneha vapen återkallas eller förbud mot innehav
av vapen meddelas, jämväl återkalla för vapeninnehavaren utfärdat tillstånd
att förvärva ammunition till vapnet. Ärendena om tillstånd att till
riket införa vapen och ammunition föreslås av praktiska skäl skola överflyttas
från chefen för inrikesdepartementet till länsstyrelserna.

Enligt förslaget skall klagan få föras över beslut om återkallelse av meddelat
tillstånd att inneha vapen eller förvärva ammunition, förbud mot
fortsatt innehav av vapen, om inlösen av vapen och ammunition samt tillstånd
att idka handel med vapen och ammunition och för sådant ändamål
inneha dylik egendom.

Yttrandena.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
chefen för försvarsstaben (efter hörande av cheferna för armén,
marinen och flygvapnet), arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium
(med bifogande av yttranden av sprängämnesinspektionen,
Sveriges industriförbund och Sveriges järnhandlareförbund), statspolisintendenten,
statens kriminaltekniska anstalt, överståthållarämbetet (med bifogande
av yttranden av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm),
länsstyrelserna i samtliga län (med bifogande av yttranden av underlydande
polismyndigheter m. fl.), Skytteförbundens överstyrelse, Svenska
pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet
samt Centralförbundet för befälsutbildning. Yttranden ha dessutom avgivits
av 1942 års sakkunniga för revision av förordningen angående explosiva
varor samt Svenska psykiatriska föreningen.

Behovet av en omarbetning av gällande vapenkungörelse vitsordas allmänt
i remissvaren. Enighet råder också om att utredningens förslag bör
läggas till grund för en ny författning i ämnet. Den allmänna ståndpunkten
i yttrandena i denna del är att förslaget i stort sett är väl avvägt och ägnat
att avhjälpa de brister, som vidlåda de nu gällande bestämmelserna. Sålunda
framhåller justitiekansler sämbetet, att den verkställda översynen av
kungörelsen synes ha skett på ett varsamt sätt och att avvägningen mellan
de olika intressen som krävt beaktande förefaller lämplig. Liknande synpunkter
anföras från andra håll, hl. a. av flertalet länsstyrelser.

Principiella erinringar ha endast framförts mot det sätt, varpå frågan

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

om ammunition till skjutvapen reglerats. 19b2 års sakkunniga för revision
av förordningen angående explosiva varor ha sålunda framhållit, att bestämmelserna
om förvärv och innehav av ammunition borde överföras från
vapenkungörelsen till förordningen. Såsom motivering härför anföra de
sakkunniga till en början, att vissa olägenheter vore förknippade med att
bestämmelser om förvärv och innehav av ammunition vore fördelade på två
olika författningar. Härefter yttra de sakkunniga bl. a.:

Ur flera synpunkter synes det lämpligast, att bestämmelserna angående
ammunition finge helt utgå ur vapenkungörelsen då denna nu blivit föremål
för en genomgripande revision. De i flera avseenden parallella bestämmelserna
medföra en bristande överskådlighet, som försvårar tillämpningen,
Bestämmelserna tjäna i stort sett samma syften. Ursprungligen torde visserligen
bestämmelserna i förordningen angående explosiva varor främst
ha motiverats av rent tekniska säkerhetshänsyn, d. v. s. av varornas farlighet
vid tillverkning, förvaring, transport och i den legala användningen.
Syftet att förhindra obehörig åtkomst av de explosiva varorna för rättsstridiga
eller brottsliga ändamål har emellertid trätt allt mera i förgrunden.
Någon principiell skillnad mellan de båda författningarnas syften kan därför
icke längre anses föreligga.

Som exempel på parallella bestämmelser, som försvåra överskådligheten
och medföra olägenheter i tillämpningen av de båda författningarna, kunna
nämnas följande.

Enligt 55 § i förordningen angående explosiva varor får en var utan särskilt
tillstånd innehava högst 40 kg ammunition för handvapen. För innehav
av andra slag av ammunition eller av större kvantiteter handvapenammunition
erfordras enligt förordningen särskilt tillstånd av länsstyrelsen,
i vilket länsstyrelsen bl. a. skall meddela föreskrifter rörande sättet
för varans förvaring. Detta tillstånd innebär enligt förordningens bestämmelser
om handel (64 §) jämväl förutsättning för rätt att förvärva varan.
Oberoende av myckenheten erfordras enligt vapenkungörelsens 12 § tillstånd
av länsstyrelse för förvärv av vissa slag av ammunition. Det erfordras alltså
i vissa fall två särskilda tillstånd enligt två skilda författningar för rätt
att förvärva och inneha ammunition. Behovet av dubbla tillstånd innebär
redan i och för sig en olägenhet. Man har emellertid även anledning
antaga att vid tillämpningen hithörande föreskrifter i förordningen lätt förbises.
Enligt de sakkunnigas förslag böra i den nya förordningen intagas
vissa förvaringsföreskrifter även beträffande mindre kvantiteter än ovan
nämnts av sådan handvapenammunition, som ej får förvärvas utan särskilt
tillstånd enligt vapenkungörelsen. Olägenheterna av de ifrågavarande bestämmelsernas
fördelning på två författningar kommer därigenom att ytterligare
ökas.

För handel med sådana »vapen» eller sådan ammunition, som är att hänföra
till explosiv vara, erfordras tillstånd enligt förordningen angående explosiva
varor (57 §). För handel med dylika »vapen» erfordras jämväl tillstånd
enligt vapenkungörelsen (16 §, förslaget 21 §). För att kunna inneha
vapen och förvärva ammunition måste handlanden ha ytterligare tillstånd
enligt vapenkungörelsen (17 §, förslaget 22 §). Rätten till innehav
av ammunition regleras däremot i förordningen angående explosiva varor
(59 §). Även dessa dubbla föreskrifter äro ägnade att minska överskådligheten
och på så sätt försvåra tillämpningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha framförts av kommerskollegium,
som i denna del åberopat uttalanden från Sveriges industiiföibund
och Sveriges järnhandlareförbund.

Explosivvarusakkunnigas förslag om ändrade bestämmelser rörande ammunition
och yttrandena däröver.

De sakkunnigas förslag.

I det tidigare omnämnda betänkandet med förslag till ny förordning angående
explosiva varor (SOU 1948: 8) föreslås bl. a. flera ändringar i gällande
föreskrifter om ammunition för skjutvapen. Sålunda ha vapenkungörelsens
bestämmelser om ammunition överförts till den av de sakkunniga
förslagna nya förordningen angående explosiva varor. Såsom skäl häiför
anföra de sakkunniga, utöver vad de i denna del åberopat i sitt förut
berörda yttrande över vapenutredningens förslag, följande.

Det är visserligen sant, att vapen och ammunition höra samman, men detta
gäller icke all ammunition och sambandet mellan ammunition och de
övriga explosiva varorna är avsevärt starkare. Den praktiska fördelen av att
bestämmelser rörande förvärv av ammunition återfinnas i vapenkungörelsen
kan icke uppväga olägenheten av att förvärv av ammunition regleras i en
författning under det att innehav, som blott är en annan sida av samma sak,
ävensom tillverkning, förpackning och märkning, förvaring, transport samt
allt handhavande i övrigt av ammunition regleras i en annan författning.
Frågan om rätt att förvärva ammunition sammanhänger intimt icke endast
med frågan om rätt att inneha sådan vara utan även med frågan om rätt
att förvärva krut, och att tillverka (ladda) ammunition. Viss ammunition,
burkladdningar, bomber, minor o. d., består till huvudsaklig del av en
sprängladdning. Presskroppar av sprängämnen, som användas bl. a. som
sprängladdning i projektiler, räknas normalt som ammunitionseffekter även
då de bestå uteslutande av sprängämnen. Gränsen mellan begreppet ammunition
och begreppet sprängämnen är alltså flytande. Samma är förhållandet
med gränserna mellan begreppen ammunition, tändmedel och pyrotekniska
varor.

Det är icke möjligt att anpassa huvudförordningens ammunitionsbegrepp
och allmänna system för de explosiva varornas indelning efter vapenkungörelsens
ammunitionsbegrepp. Olägenheterna av skiljaktiga ammunitionsbegrepp
i de båda författningarna skulle bli än mera påtagliga, sedan begreppet
i förordningen valts till benämning för ett av de fem huvudslagen
av explosiva varor och alla dithörande varor särskilt förtecknats.

De sakkunniga föreslå därjämte nya bestämmelser om förvärv och innehav
av ammunition för skjutvapen. För innebörden av dessa förslag redogöres
i annat sammanhang.

Yttrandena.

över de explosivvarusakkunnigas betänkande ha efter remiss yttranden
avgivits av ett stor antal myndigheter och organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Beträffande förslaget att överföra vapenkungörelsens ammunitionsbestämmelser
till förordningen angående explosiva varor ha i remissyttrandena
delade meningar kommit till uttryck. Förslaget har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av marinförvaltningen, ett flertal länsstyrelser, Stockholms
och Skånes handelskammare, Sveriges järnhandlareförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Nitroglycerin aktiebolaget. Några skäl utöver dem de
sakkunniga åberopat ha därvid icke anförts. I åtskilliga yttranden har man
däremot avvisat förslaget eller uttalat tvekan om dess lämplighet. Till dem
som avstyrkt den föreslagna ändringen höra justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen
i Södermanlands län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Skytteförbundens
överstyrelse, samtliga tjugufem skytteförbund, Svenska pistolskytteförbundet,
Svenska sportskytteförbundet och Svenska jägareförbundet.
Lämpligheten av förslaget har ifrågasatts av länsstyrelserna i Kristianstads
och Gävleborgs län.

I de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering därför i allmänhet
anförts, att förvärv och innehav av eldhandvapen och ammunition
till sådant vapen hörde så nära samman, att dessa frågor liksom hittills
borde regleras i samma författning, samt att ett överförande av ammunitionsbestämmelserna
till explosivvaruförordningen skulle för allmänheten medföra
påtagliga olägenheter, som överstege de fördelar som kunde vinnas genom
förslaget.

Till belysande av kritiken mot förslaget må återges vad Skytteförbundens
överstyrelse anfört i sitt yttrande.

För det frivilliga skytteväsendets vidkommande innebär enligt överstyrelsens
uppfattning den föreslagna åtgärden icke någon förenkling. Förvärv
och innehav av eldhandvapen och för dylika avsedd ammunition höra
så intimt samman och äro så beroende av varandra, att de synas liksom
hittills böra innefattas i en och samma författning, nämligen vapenkungörelsen.
Denna avser ju närmast att vara ett skydd mot obehörigt innehav av
skjutvapen. Dessa bliva emellertid icke farliga, förrän innehavaren även erhåller
ammunition. Konsekvensen synes därför bjuda, att förvärv och innehav
av vapen och därtill hörande ammunition avhandlas i samma författning.
Även den omständigheten, att den allmänna karaktären av handvapenammunition
är vitt skild från sprängämnen, synes motivera, att den icke
behandlas i samma förordning som de sistnämnda. Förvärv av krut och
laddning av ammunition för eget bruk förekommer numera praktiskt taget
icke inom den frivilliga skytterörelsen. En följd av överförandet skulle bliva,
att skytteföreningarna skulle nödgas att vid utövandet av sin verksamhet
inneha, studera och efterfölja tvenne författningar i stället för en. Detta
skulle givetvis medföra ökade svårigheter för i författningstolkningen mindre
bevandrade personer.

Departementschefen.

Översynen av vapenkungörelsen synes berättiga till det allmänna omdömet,
att kungörelsen förhållandevis väl fyllt sin uppgift. Å andra sidan ger
undersökningen otvetydigt vid handen, att författningen är behäftad med

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

brister i olika hänseenden. Att avhjälpa dessa anser jag vara angeläget, därest
kontrollen över vapeninnehaven skall få avsedd verkan. Då den omarbetning
av de nuvarande bestämmelserna som erfordras måste bliva jämförelsevis
omfattande, bör gällande kungörelse ersätlas med en ny författning.
Denna bör lämpligen benämnas vapenförordning.

Utredningens förslag är uppbyggt efter samma principer, som ligga till
grund för nu gällande vapenkungörelse. På åtskilliga punkter föreslås dock
ändringar och kompletteringar. Förslaget har i stort sett vunnit allmän anslutning
bland remissinstanserna.

Beträffande förslagets principer ha vid remissbehandlingen erinringar endast
framställts mot det sätt, varpå frågan om ammunition lösts. Denna kritik,
som framförts bl. a. av 1942 års explosivvarusakkunniga, går ut på att
vissa olägenheter skulle vara förenade med att bestämmelserna om förvärv
och innehav av ammunition vore fördelade på två författningar och att frågan
om förvärv och innehav av ammunition för skjutvapen lämpligen borde
regleras i förordningen angående explosiva varor.

Sedermera ha nämnda sakkunniga framlagt förslag till ny förordning angående
explosiva varor. I enlighet med sin tidigare intagna ståndpunkt ha de
därvid föreslagit, att vapenkungörelsens bestämmelser om ammunition skola
överföras till den föreslagna förordningen. I yttrandena över förslaget äro
meningarna delade på denna punkt. Till dem som avstyrkt förslaget höra bl. a.
samtliga huvudorganisationer inom skytterörelsen och Svenska jägareförbundet.

För egen del anser jag, att den nya vapenförfattningen huvudsakligen bör
utformas enligt vapenutredningens förslag. De explosivvarusakkunnigas förslag,
att bestämmelserna om ammunition för skjutvapen skola överföras till
den nya förordningen angående explosiva varor, kan jag, såsom inledningsvis
antytts, biträda endast i fråga om annan ammunition än för handvapen.

Ammunition för jaktgevär, pistoler eller andra handvapen kan vare sig
beträffande farlighetsgraden eller ur annan synpunkt, som bör beaktas vid
en reglering av förevarande fråga, anses jämförlig med annan ammunition,
som i allmänhet uteslutande eller huvudsakligen består av sprängämne. Den
kontroll över handvapenammunition, som fordras från samhällets sida, bör
därför också väsentligen ske efter andra principer än dem som böra gälla
för sprängämnen och andra mera typiska explosiva varor.

Ett utbrytande av bestämmelserna om handvapenammunition från den
författning, som gäller för handvapen, skulle vidare — och detta är i förevarande
sammanhang av särskild betydelse — medföra patagliga olägenheter
i synnerhet för allmänheten, för vilken ju handvapenammunition är av alldeles
särskilt intresse. En uppdelning av bestämmelserna om handvapen och
handvapenammunition på skilda författningar skulle orsaka den enskilde
betydande olägenheter. Dessa nackdelar av de sakkunnigas förslag ha också
kraftigt understrukits av de remissinstanser, vars intressen i särskilt hög grad
beröras av den ifrågasatta ändringen, och måste väga tyngre än de fördelar,
som skulle kunna vinnas genom förslagets genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Ett ytterligare skäl för att handvapenammunition bör regleras i samma
författning som handvapen är att den allmänna kontrollen över dessa varor
bör ske enligt enahanda grunder. I gällande vapenkungörelse, vilken i praktiken
huvudsakligen har betydelse för handvapen oeh ammunition till sådana,
ha också liksom i den nu föreslagna vapenförfattningen bestämmelserna
om förvärv och innehav av vapen och ammunition utformats efter i stort
sett samma principer.

På grund av vad nu anförts anser jag, att enskildas förvärv och innehav
av handvapenammunition bör regleras i den nya vapenförfattningen. Övriga
frågor om ammunition synas däremot böra behandlas i den föreslagna förordningen
angående explosiva varor.

Även handel med handvapenammunition bör således enligt min mening
regleras i nämnda förordning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
äro bestämmelser om handel med ammunition f. n. meddelade i dels
vapenkungörelsen, dels förordningen angående explosiva varor. Detta medför
uppenbarligen vissa olägenheter icke endast för de myndigheter, som ha att
tillämpa bestämmelserna och övervaka deras efterlevnad, utan också och
framför allt för den som idkar sådan handel. Dessa nackdelar av det nuvarande
systemet böra i detta sammanhang undanröjas. Detta synes lämpligast
kunna ske genom att -— på sätt de explosivvarusakkunniga föreslagit -—- alla
bestämmelser rörande handel med ammunition upptagas i den nya förordningen
om explosiva varor. I samband därmed torde i förenklande syfte
vissa ändringar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande handel
med ammunition. Såunda bör bl. a. den i vapenkungörelsen stadgade skyldigheten
för den som erhållit tillstånd att idka sådan handel att söka särskilt
tillstånd för innehav av den ammunition handelstillståndet avser upphävas.
Motsvarande lättnad bör även genomföras beträffande handel med skjutvapen.
Till dessa frågor återkommer jag i ett senare avsnitt.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till vapenförordning.

Av utredningens betänkande framgår, att det sätt, varpå bestämmelserna
i gällande vapenkungörelse tillämpas, varierar i hög grad i de olika länen.
Detta gäller särskilt prövningen av licensansökningar om vapen och ammunition.
I likhet med utredningen anser jag det vara av stor vikt, att denna
ojämnhet i praxis så långt ske kan undanröjes. I sådant syfte böra i anknytning
till vapenförordningen till ledning för myndigheterna erforderliga föreskrifter
och anvisningar utfärdas angående författningens närmare tillämpning.

Innan jag övergår till att redogöra för departementsförslagets särskilda bestämmelser,
vill jag uppehålla mig vid några spörsmål, som äro av särskilt
intresse, nämligen frågorna om ny vapeninventering och vissa andra kontrollåtgärder,
tillfällig utlåning av vapen, förvärv av ammunition, förvaringen av
vapen och ammunition, nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen
samt klagorätt över beslut enligt den nya författningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

II. Särskilda frågor.

Frågan om ny vapeninventeriug och andra kontrollåtgärder.

Utredningen.

I betänkandet om en ny vapenförfattning föreslås olika åtgärder i syfte att
åstadkomma en mera effektiv kontroll över de enskilda vapeninnehaven i landet.
Till en början diskuteras vad som bör göras för att förbättra länsstyrelsernas
vapenregister. Rörande denna fråga framhåller utredningen,
att registren i olika hänseenden vore ofullständiga och bristfälliga.
Sålunda vore vapeninnehavare, som flyttat till annat län, mera sällan antecknade
i vapenregistret i det nya länet, och även sådana förändringar, som
föranleddes av att vapeninnehavare avlidit, torde icke med någon stöire grad
av fullständighet återspeglas i vapenregistren. Enligt utredningens mening
vore det nödvändigt att avhjälpa dessa brister, därest vapenkontrollen skulle
få avsedd effektivitet. Det lämpligaste sättet att få till stånd så fullständiga
och tillförlitliga vapenregister som möjligt vore att en allmän inventering
av vapeninnehaven verkställdes i de olika länen. Om en sådan inventering
skulle få åsyftad verkan, borde den liksom den vapeninventering, som företogs
år 1934, grundas på en allmän deklarationsplikt för medborgarna. En
dylik inventering skulle emellertid, framhåller utredningen, icke endast bliva
betungande för allmänheten och myndigheterna utan också medföra betydande
kostnader för statsverket. Man borde undersöka, huruvida ej åtminstone
de mera framträdande bristerna i den nuvarande vapenkontrollen kunde
avhjälpas genom en annan, mindre omständlig och dyrbar anordning.

Utredningen erinrar härutinnan om att länsstyrelserna i en del län under
de senaste åren själva vidtagit vissa åtgärder för att fullständiga sina och
polismyndigheternas vapenregister och för sådant ändamål genom polischefernas
försorg, huvudsakligen med ledning av mantalslängdema och uppgifter
från pastorsämbetena, verkställt en översyn av vapenregistren samt att
denna översyn medfört goda resultat. Med hänsyn härtill borde enligt ut
redningens mening liknande åtgärder även vidtagas i andra län. Härmed
borde emellertid anstå till dess den av statsmakterna i princip godkända omorganisationen
av folkbokföringen blivit slutligen genomförd, vilket vore
avsett att äga rum med ingången av år 1947. Denna reform vore nämligen av
stor betydelse även när det gällde att åvägabringa en förbättrad vapenkontroll.
I denna del anför utredningen:

Enligt principbeslutet om den nya folkbokföringen skall bl. a. varje länsstyrelse
i egenskap av länsbyrå för folkbokföringen utrustas med adresseringsmaskiner
och därtill hörande register, bestående av plåtar, eu för varje
inom länet kyrkoskriven person, för tryckning bl. a. av ett av avtryckskort
bestående alfabetiskt adresskortregister. För att hålla registren aktuella skal.
det åligga pastorsämbetena och inantalsskrivningsförrättama att underrätta
länsbyrån om inträffade förändringar rörande befolkningen, bl. a. om liv Ilningar
och dödsfall. Adresskortregistren komma således att mnehalla tullständiga
och tillförlitliga uppgifter å alla inom länet kyrkoskrivna personer.

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

Vilka av dessa som äro innehavare av vapen kan förhållandevis lätt utrönas
med ledning av länsvapenregistren. De som äro berättigade inneha vapen
torde lämpligen i adressregistret böra utmärkas på något varaktigt sätt,
t. ex. genom ett hål eller annat märke, å vederbörandes avtryckskort. Genom
att jämföra uppgifterna i länsvapenregistret och adressregistret vinnes också
upplysning om de vapeninnehavare, som ej längre äro bosatta inom länet,
och genom de successiva uppgifter, som länsbyrån erhåller från pastorsämbetena
och mantalsskrivningsförrättarna, sältas länsstyrelserna ävenledes i
tillfälle att på ett helt annat sätt än vad nu är möjligt kontinuerligt följa inträffade
förändringar rörande vapeninnehaven inom respektive län och att
hålla vapenregistren aktuella. Där en vapeninnehavare utflyttat till annat
län, bör länsstyrelsen därom underrätta saväl länsstyrelsen i vederbörandes
nya län och till denna översända hans vapenkort som ock polismyndigheten
i. avflyttningsorten, vilken har att översända motsvarande vapenkort till polismyndigheten
i inflyttningsorten. Enahanda underrättelse bör vid flyttning
inom ett och samma län lämnas polismyndigheten i avflyttningsorten, som
bör översända vederbörandes vapenkort till polismyndigheten i inflyttningsorten.

Grundläggande bestämmelser om den nya folkbokföringen äro meddelade
i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), som trätt i kraft den
1 januari 1947.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen föreslagit, att sedan
adressregistren blivit färdigställda, envar länsstyrelse skulle föranstalta
om en översyn av sina och underlydande polismyndigheters vapenregister
samt att i avvaktan på resultatet av denna översyn med genomförande av en
på deklarationsplikt grundad allmän vapeninventering borde anstå tills vidare.
De närmare föreskrifter, som erfordrades i anledning av den av utredningen
sålunda förordade revisionen av vapenregistren, skulle meddelas i en
av chefen för vederbörande departement utfärdad cirkulärskrivelse till länsstyrelserna.

I samband därmed har utredningen även understrukit angelägenheten av
att inträffade förändringar rörande vapeninnehaven fortlöpande
antecknades i vapenregistren, så att dessa ständigt vore aktuella. Till
utveckling av sin mening har utredningen anfört bl. a.:

Av särskild vikt är att förändringar, som betingas av att vapeninnehavare
flyttat till annan ort eller avlidit, fortlöpande bliva antecknade hos vederbörande
registreringsmyndigheter. Genom de underrättelser om inträffade
förändringar rörande befolkningen, som länsstyrelserna enligt den tidigare
berörda omorganisationen av folkbokföringen avses skola successivt erhålla,
torde myndigheternas möjligheter att följa och registrera även nu omförmälda
ändringar i vapeninnehaven komma att bliva betydligt förbättrade.
Beträffande vapeninnehavare som avlidit torde jämväl den anmälningsskyldighet,
som enligt förslagets 14 § föreskrivits för dödsbo, komma att bliva
av stor betydelse i förevarande hänseende. Givetvis skulle en motsvarande
anmälningsskyldighet för vapeninnehavare, som flyttat till annan ort, underlätta
kontrollmöjligheten. Därest en sådan anmälningsplikt skall få avsedd
verkan, måste emellertid dess åsidosättande medföra straffpåföljd. Då man
torde kunna utgå från att anmälningsskyldigheten åtminstone i början, innan
densamma blivit mera allmänt känd, i stor utsträckning ej skulle kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ma att fullgöras, skulle detta kunna föranleda till att ett stort antal vapeninnehavare
bleve åtalade och straffade, en konsekvens som det torde vara all
anledning att söka undvika. Införande av en dylik anmälningsplikt skulle
vidare bliva betungande icke blott för vederbörande vapeninnehavare utan
även för de myndigheter, som skulle ha att övervaka att densamma vederbörligen
fullgjordes. På grund av dessa förhållanden och då såsom nämnts
möjligheterna för myndigheterna att kontinuerligt följa vapeninnehavarnas
förflyttningar torde bliva högst väsentligt förbättrade genom det nya folkbokföringssystemet,
har utredningen ansett sig ej böra föreslå införande av
en sådan anmälningsskyldighet. Därjämte må nämnas, att den i 5 § utredningens
förslag upptagna bestämmelsen, att i ansökningen böra anges de
skjutvapen sökanden redan innehar, torde i viss mån öka möjligheterna att
kontrollera i vad mån vapeninnehavare under det han varit bosatt i annat
län förvärvat rätt att inneha vapen.

I anslutning till nu berörda spörsmål har utredningen behandlat ett av
statspolisintendenten framfört förslag om införande av ett centralt vapenregister.
I likhet med övervägande antalet länsstyrelser utredningen
hört över framkomna ändringsförslag har utredningen ej ansett sig kunna
förorda, att ett sådant register inrättas. Härom har utredningen anfört bl. a.:

Enligt utredningens mening skulle inrättandet av ett centralt vapenregister
ur vissa synpunkter vara önskvärt. Särskilt skulle tillgången till ett dylikt
register vara värdefullt för kriminalpolisens arbete. För själva vapenkontrollen
torde däremot fördelarna med ett för hela riket gemensamt vapenregister
bliva tämligen begränsade. Såsom framgår av den kritik, som
framförts mot förslaget, kan sålunda ett centralt vapenregister ej ersätta de
hos länsstyrelserna förda vapenregistren. Ett överförande av dem till ett
centralregister skulle föranleda betydande praktiska olägenheter vid vapenärendenas
handläggning, vilket bland annat skulle medföra en ej önskvärd
försening av behandlingen av ärendena, vilka ofta äro av brådskande natur.
Vidare skulle inrättandet och förandet av ett centralt vapenregister medföra
förhållandevis stora kostnader för det allmänna.

I detta sammanhang må även beröras ett av Svenska jägareförbundet i
underdånig skrivelse den 27 december 1939 väckt förslag om bättre kontrollmöjligheter
för identifiering av skjutvapen. I sådant
syfte har förbundet föreslagit, att bl. a. å vapenlicensema och i länsvapenregistren
skulle antecknas, förutom redan nu föreskrivna uppgifter (innehavarens
namn, födelsetid och titel samt vapnets beteckning och kaliber),
jämväl tillverkarens namn eller firma och vapnets tillverkningsnummer.

Utredningen har funnit jägareförbundets förslag i och för sig beaktansvärt
men påpekar, att dess realiserande skulle medföra praktiska svårigheter
och olägenheter, som enligt utredningens mening ej kunde uppväga
den betydelse ur kontrollsynpunkt de ifrågasatta ändringarna skulle kunna
få. Till motivering för sin ståndpunkt anför utredningen:

Ändringen skulle bl. a. förutsätta, att vederbörande sökande alltid redan
vid licensansökningens ingivande ägde kännedom om vapnets fabrikat och
tillverkningsnummer. För närvarande är dock så olta icke fallet. Många ansökningar
om tillstånd att inneha vapen göras redan på det stadium, då sökanden
väl bestämt sig för alt, om tillstånd erbålles, förvärva ett vapen av
viss typ men ännu ej fattat avgörande beträffande vare sig valet av fabri -

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

kat eller den kvalitet inom visst fabrikat, som förvärvet skall avse. Med avseende
å mausergevär, som förvärvas från kronan, har, enligt vad skytteförbundens
överstyrelse upplyst, köparen icke någon möjlighet att på förhand
utvälja något visst vapen. Härtill komma de besvär och olägenheter i övrigt,
som de föreslagna ändringarna skulle medföra såväl för allmänheten
och vapenhandlarna som i synnerhet för länsstyrelserna. Dessa olägenheter
torde enligt utredningens mening ej kunna uppvägas av den betydelse ur
kontrollsynpunkt de ifrågasatta ändringarna skulle kunna medföra. I detta
hänseende skall här blott framhållas, att då de föreslagna bestämmelserna
icke gärna kunna göras tillämpliga å redan befintliga vapeninnehav utan
måste begränsas till nya sådana, bestämmelserna skulle komma att få eu
mycket begränsad räckvidd. Påpekas må ock, att vissa äldre .typer av handvapen
sakna både fabrikatbeteckning och tillverkningsnummer.

Av anförda skäl har utredningen ansett sig ej böra förorda jägareförbundets
förslag. För att i viss mån tillgodose önskemålet om bättre kontrollmedel
för fastställande av vapens identitet har dock utredningen föreslagit
den ändringen i gällande bestämmelser, att i 25 § utredningsförslaget införts
skyldighet för vapenhandlare att i försäljningsboken anteckna — förutom
nu föreskrivna uppgifter rörande försäljningen, köparen, vapnets beteckning
m. m. — jämväl vapnets fabrikat och tillverkningsnummer. Härigenom
skulle det bliva möjligt att fastställa bl. a. om ett i försäljningsboken
upptaget vapen vore identiskt med det tillståndet avsåge.

Yttrandena.

Utredningens förslag till lösning av spörsmålet om åvägabringande
av en förbättrad vapenregistrering har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av övervägande antalet remissmyndigheter. Sålunda
framhåller bl. a. länsstyrelsen i Värmlands län:

Under år 1945 avslutades en översyn av härvarande vapenregister, översynen,
som i stort sett verkställts på sätt i betänkandet angivits, har givit
länsstyrelsen goda erfarenheter. Genom denna översyn har vapenregistret
blivit i görligaste mån fullständigt och tillförlitligt med reservation dock för
vapeninnehavare, som inflyttat från andra län. Vid översynen framkom att
arvtagare i ett stort antal fall underlåtit att söka tillstånd till innehav av i
arv erhållna vapen. Orsaken härtill torde i flertalet fall ha varit oföretagsamhet.
Då vapnen i fråga praktiskt taget uteslutande utgjordes av hagelgevär,
till vilka ammunition för närvarande synes kunna anskaffas utan
företeende av tillståndsbevis, samt vapen, vilka innehades som minnes- eller
prydnadsföremål, hade något behov av tillståndsbevis icke anmält sig. En
förbättring i nu anmärkta förhållanden torde kunna påräknas genom den
effektivisering av kontrollen över vapeninnehaven, som förslaget till ny vapenkungörelse
kan förväntas medföra. Ehuru vid förenämnda översyn några
fall av olovlig vapenöverlåtelse uppdagades, ha dock varken vid berörda
översyn eller annorledes framkommit några omständigheter, som kunna
tyda på att de olovliga vapenupplåtelserna under senare år skulle ha tagit
någon större omfattning. De erfarenheter länsstyrelsen vunnit vid översynen
finner länsstyrelsen giva stöd åt utredningens ståndpunkt, att med en
allmän, på deklarationsplikt grundad vapeninventering tills vidare bör anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

Motsatt uppfattning liar uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län, som
anser, att den av utredningen förordade översynen av vapenregistren icke
skulle komma att bliva till fyllest för registrens fullständigande, och föreslår
att en på allmän deklarationsplikt grundad vapeninventering i stället företages.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län ha uttalat tvekan om
den av utredningen förordade översynen av vapenregistren skulle kunna ersätta
en på deklarationsplikt grundad fullständig revision av registren. Förstnämnda
länsstyrelse anser dock med hänsyn till den begränsade deklarationsplikt,
som innefattades i de föreslagna övergångsbestämmelserna till
den nya kungörelsen, samt till de kostnader och olägenheter, som vore förenade
med en förnyad allmän deklarationsplikt, att den av utredningen föreslagna
lösningen lämpligen borde prövas.

I några yttranden har man icke helt kunnat godtaga den ståndpunkt utredningen
intagit till frågan om sättet för att hålla vapenregistren aktuella.
Länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län samt landsfogden i Kristianstads
län hålla sålunda före, att skyldighet bör stadgas för vapeninnehavare,
som flyttat till annan ort, att därom göra anmälan till registreringsmyndigheten.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter därjämte införande
av en motsvarande anmälningsplikt beträffande vapen, som förkommit
eller förstörts eller eljest blivit obrukbart.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att föreskrifter utfärdas om att jämförelse
tid efter annan skall anställas mellan länsstyrelsens och underlydande
polismyndigheters register.

Beträffande spörsmålet om inrättandet av ett centralt vapenregister
ha samtliga remissmyndigheter utom statens kriminaltekniska anstalt
anslutit sig till utredningens ståndpunkt. Kriminaltekniska anstalten har anfört
i huvudsak följande.

En central vapenregistrering skulle otvivelaktigt bliva till stor nytta ur
polisiär spaningssynpunkt, i all synnerhet om registraturen omfattade icke
blott alla vapeninnehavare i riket utan även en sådan registrering av samtliga
vapen, att ur registret kunde när som helst erhållas upplysning om senast
anmäld ägare till visst vapen. Såsom framgår av en utav anstalten tidigare
gjord preliminär utredning skulle kostnaderna för en central fullständig
vapenregistrering bliva relativt stora, men denna fråga synes dock
närmare böra utredas. Därest emellertid en central vapenregistrering icke
skulle komma till stånd, anser anstalten att det skulle vara till fördel för
polismyndigheterna i deras arbete om de personer, vilka av något skäl blivit
förbjudna att innehava vapen, kunde återfinnas i det hos anstalten förda
personregistret. Ett dylikt förbud synes även vara av sådan art, att det borde
bringas till samtliga polismyndigheters kännedom genom intagande i publikationen
»Polisunderrättelser». Anstalten vill därför föreslå att i tillämpningsföreskrifterna
till vapenkungörelsen intagas bestämmelser om skyldighet
för länsstyrelserna att underrätta anstalten om meddelade förbud och
äterkallelser av tillstånd att inneha vapen ävensom om de fall, där det kunnat
konstateras att person, vilken meddelats sådant förbud eller delgivits
återkallelse, flyttat till annan ort.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Utredningens förslag om förbättrade kontrollmedel för identifiering
av skjutvapen har kritiserats endast i några yttranden.

Kriminaltekniska anstalten anför bl. a.:

Ett register över vapeninnehavare, ur vilket man icke kan utläsa fabrikat
och tillverkningsnummer, rörande de vapen, som innehavas av de i registret
upptagna, måste anses vara otillfredsställande, i synnerhet ur polisiär synpunkt.
Det synes icke vara tillfredsställande med ett system som det nuvarande,
genom vilket det icke ens är möjligt att säkert identifiera de vapen,
vilkas innehavare äro kända och registrerade, än mindre att avslöja ägaren
eller ägarna till vapen, vilka anträffas i så kallade vapengömmor eller eljest
å plats, där ägarens namn och adress icke kan utrönas. Med hänsyn till de
olägenheter utredningen framhållit såsom skäl till att icke föreslå bestämmelser
om att å tillståndsbevis och i länsstyrelsernas vapenregister även
skulle intagas uppgifter om tillverkarens namn och firma samt vapnets tillverkningsnummer
vill dock anstalten för närvarande icke påyrka införandet
av sådana bestämmelser. Om däremot en central vapenregistrering införes,
synes denna fråga böra tagas under omprövning. En förbättring i nu angivet
hänseende skulle det emellertid bliva, om skyldighet föreskreves för
vapenhandlare icke blott att i försäljningsboken anteckna vapnets fabrikat
och tillverkningsnummer utan även översända uppgift därom till länsstyrelsen
för införande i registret. Ett sådant tillägg torde böra intagas i förslagets
25 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida ej skyldighet borde
stadgas för överlåtare av vapen att å köparens exemplar av tillståndsbeviset
anteckna vapnets fabrikat och tillverkningsnummer och insända uppgift
därom till den länsstyrelse som utfärdat beviset.

Liknande system förordas av länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska
jägareförbundet.

Departementschefen.

En förutsättning för vapenregleringens effektivitet är, att vapenregistren
äro i görligaste mån fullständiga och tillförlitliga. Såsom framgår av betänkandet
äro emellertid de nuvarande vapenregistren i olika hänseenden bristfälliga.
Ett avhjälpande av dessa brister framstår därför såsom angeläget.
Det mest verksamma sättet härför torde vara att företaga en ny, på allmän
deklarationsplikt för ägare och innehavare av skjutvapen grundad inventering
av vapeninnehaven. En dylik inventering skulle emellertid medföra icke
blott olägenheter och besvär för allmänheten samt ett betydande arbete för
myndigheterna utan också dryga kostnader för statsverket. Med hänsyn härtill
och då utredningens förslag, vilket vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna,
isynes mig erbjuda en godtagbar lösning av frågan, ansluter
jag mig till detsamma.

Beträffande sättet för den av mig sålunda förordade översynen av vapenregistren
biträder jag jämväl i stort sett utredningens förslag. Erforderliga bestämmelser
angående översynen torde icke böra intagas i vapenförfattningen
utan meddelas i dess tillämpningsföreskrifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

Såsom utredningen framhållit är det angeläget att vapenregistren så långt
möjligt hållas aktuella. Härför förutsattes, att förändringar rörande vapeninnehaven
fortlöpande bliva antecknade hos registreringsmyndigheterna.
Detta är särskilt betydelsefullt i fråga om vapeninnehavare, som flyttat till
annan ort eller avlidit. Möjligheten att få dylika ändringar antecknade i vapenregistren
torde komma att förbättras genom de successiva underrättelser,
som länsstyrelserna enligt det nya folkbokföringssystemet erhålla om inträffade
förändringar rörande befolkningen i länen. Beträffande sådana förändringar,
som föranledas av vapeninnehavares död, torde även den anmälningsskyldighet
för dödsbo, som upptagits i 14 § utredningens förslag, komma
att få en viss betydelse i förevarande hänseende. En dylik föreskrift synes
mig därför jämväl ur denna synpunkt väl motiverad. Att, såsom i några
remissyttranden förordats, föreskriva en motsvarande anmälningskyldighet
även för vapeninnehavare, som flyttat till annan ort, anser jag däremot i
likhet med utredningen ej böra ske. Ej heller synes, såsom ifrågasatts i ett
yttrande, anmälningsplikt böra stadgas beträffande vapen, som förkommit
eller blivit obrukbart. Därest en sådan bestämmelse skall få avsedd verkan,
bör den nämligen straffsanktioneras, vilket emellertid ej kan anses lämpligt.
Det av länsstyrelsen i Örebro län framförda förslaget om att länsvapenregistren
och de lokala polismyndigheternas vapenregister tid efter annan böra
granskas mot varandra synes mig däremot beaktansvärt. Bestämmelse därom
bör därför intagas i de föreskrifter om vapenregistreringen, som det
skall ankomma på chefen för inrikesdepartementet att utfärda.

Vad härefter angår s t a tsp ol isi n t en den t ens förslag om inrättande av ett centralt
vapenregister skulle ett sådant register säkerligen utgöra en värdefull
informationskälla rörande de enskilda vapeninnehaven i riket och även bliva
till viss nytta i polisens arbete. Då emellertid, såsom utredningen framhållit,
ett centralregister icke kan ersätta länsvapenregistren samt det skulle medföra
förhållandevis stora kostnader att lägga upp och föra ett sådant register,
anser jag i likhet med utredningen, att ett dylikt ej bör inrättas.

Ej heller kan jag biträda kriminaltekniska anstaltens förslag att de som
fråntagits rätten att inneha skjutvapen borde antecknas i det hos anstalten
förda personregistret och uppgift därom intagas i publikationen »Polisunderrättelser».

Beträffande slutligen frågan om bättre kontrollmöjligheter för fastställande
av vapens identitet ansluter jag mig helt till utredningens ståndpunkt. Skyldighet
bör alltså stadgas för vapenhandlare att i försäljningsboken anteckna
— förutom nu föreskrivna identitetsuppgifter — jämväl vapnets fabrikat och
tillverkningsnummer.

Tillfällig utlåning av vapen.

Gällande bestämmelser.

I 4 § vapenkungörelsen föreskrives skyldighet för den som vill förvärva
eller önskar såsom lån eller eljest inneha annan tillhörigt skjutvapen att hos
länsstyrelsen i det län, där han har hemvist, söka tillstånd härtill. Vapen må

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som erhållit tillstånd att inneha
vapnet. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må vapen tillfälligt upplåtas
i fall, då tillstånd enligt kungörelsen meddelats, till användande för samma
ändamål som det, för vilket tillståndet lämnats, och i annat fall för jakt- eller
sportändamål.

Enligt It § första stycket skall den som bär skjutvapen medföra deklarations-
eller tillståndsbevis för att på tillsägelse av polisman uppvisas. Företes
ej sådant bevis, må vapnet omhändertagas av polismannen; dock äger den
som burit vapnet återfå detsamma, om han inom en vecka visar, att han var
berättigad att inneha vapnet.

Tidigare reformförslag.

I en motion vid 1938 års riksdag (11:229) yrkades bl. a., att. riksdagen
måtte anhålla om sådan revision av vapenkungörelsen, att lojala jägare icke
hindrades att förvärva jaktgevär. I motiveringen till motionen anfördes bl. a.,
att klarare bestämmelser om rätten att låna skjutvapen syntes erforderliga.
Det borde exempelvis klart framgå, att om en jägare, som lånat ett jaktgevär,
medförde antingen ägarens deklarations- eller tillståndsbevis eller avskrift
därav, lånet skulle anses fullt legitimt.

Motionen behandlades av andra kammarens femte tillfälliga utskott (utlåtande
nr 4) och första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande nr
10). Den föranledde emellertid, såvitt nu är fråga, icke någon framställning
från riksdagen till Kungl. Maj:t.

I sin förut omnämnda skrivelse den 27 december 1939 har Svenska jägareförbundet
även framlagt förslag om en närmare reglering av frågan om tillfällig
upplåtelse av vapen och därvid anfört bl. a.:

Undantaget i 4 § fjärde stycket beträffande tillfällig upplåtelse av skjutvapen
tillgodoser i flertalet fall lojala behov och bör givetvis bibehållas.
Kungörelsen medgiver emellertid, att sådan upplåtelse skall kunna ske alldeles
formlöst. Detta hav medfört en dubbel olägenhet. Å ena sidan finnes
strängt taget icke någon möjlighet att kontrollera, att en såsom tillfällig
angiven upplåtelse verkligen har denna karaktär. Detta förhållande har också
visat sig i hög grad kunna missbrukas. Å andra sidan har den, som fått
en fullt lojal upplåtelse för tillfälligt bruk, icke någon handling, som styrker
detta förhållande. Det har också icke sällan inträffat, att den, som sålunda
för visst tillfälle lånat ett gevär, under åberopande av stadgandet i
11 § av kungörelse fått sig detta fråntaget av polisman, som —- måhända
ibland av överdrivet nit — ansett sig icke kunna lita på uppgiften om tillfälligt
lån. Det är klart, att även dessa förhållanden varit ägnade alt giva
anledning till berättigade anmärkningar från olika håll.

I anslutning härtill föreslår jägareförbundet, att fjärde stycket i 4 § vapenkungörelsen
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utan hinder av vad nu sagts må skjutvapen tillfälligt upplåtas i fall, då tillstånd
enligt denna kungörelse meddelats, till användande för samma ändamål
som det för vilket tillståndet lämnats och i annat fall för jakt eller sportändamål.
Vid sådan upplåtelse skall, där ej vapnet är avsett att användas endast
i upplåtarens närvaro, denne till mottagaren överlämna styrkt avskrift

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

av sitt deklarations- eller tillståndsbevis försedd med bevittnad påteokning av
npplåtaren om dagen för överlämnandet och det tillfälle upplåtelsen avser.
Ej må dock skjutvapen upplåtas till den som, upplåtaren veterligt, fått sig
tillhörigt skjutvapen dömt förverkat eller meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen återkallat eller erhållit förbud mot fortsatt innehav av sådant
vapen eller som bör misstänkas kunna komma att missbruka vapnet.

Redogörelse för vissa av jägareförbundet i samband med nu berörda förslag
påyrkade ändringar i bestämmelserna om förvärv av ammunition lämnas
i annat sammanhang.

Utredningen.

Utredningen vitsordar behovet av en mera fullständig reglering av frågan
om tillfällig utlåning av vapen och anför härom bl. a.:

Gällande bestämmelser rörande tillfällig upplåtelse av vapen ha vållat olägenheter
i olika hänseenden. Sålunda har ordet »tillfälligt» givit anledning
till tolkningssvårigheter. Medan man å vissa håll tolkat stadgandet mycket
snävt och ansett att tillfällig upplåtelse innefattar t. ex. blott ett enda jakttillfälle,
har på andra håll en ganska liberal uppfattning gjort sig gällande;
även upplåtelse på ett par veckor har sålunda betraktats såsom tillfällig.
Hur ifrågavarande bestämmelser rätteligen böra tolkas är det vanskligt
att med bestämdhet uttala sig om. Förarbetena ge sparsamma upplysningar.
Stadgandet tillkom på grund av erinringar från olika håll, att licensplikten
borde begränsas till att avse utlåning under längre tid och icke omfatta t. ex.
det fall att någon utlånade ett jaktgevär till en vän vid ett tillfälligt besök.
Föredragande departementschefen framhöll, att licensskyldigheten blott hade
avseende å innehav av stadigvarande natur och ej å utlånande, som vore av
allenast tillfällig natur (prop. 1934: 181 s. 21). Några vägledande rättsfall
synas ej heller föreligga; jfr artikel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1941 s.
231 o. f. De olägenheter, som äro förenade med bestämmelserna om tillfällig
upplåtelse, inskränka sig emellertid ej blott till det olika sätt, varpå desamma
tillämpas. Såsom Svenska jägareförbundet i sin förut omnämnda skrivelse
den 27 december 1939, vilken såvitt angår förevarande spörsmål vunnit
allmän anslutning bland de av utredningen hörda myndigheterna, framhållit,
är det nämligen ej heller möjligt att kontrollera, att eu såsom tillfällig
angiven upplåtelse i verkligheten har sådan karaktär, och vidare saknas
föreskrifter om hur låntagaren skall styrka lånets tillfälliga art.

För att undanröja föreliggande brister i gällande bestämmelser om tillfällig
upplåtelse av vapen föreslår utredningen dels att i författningstexten bestämmes
ett visst antal dagar som maximitid för sådan upplåtelse, dels att
erforderliga kontrollföreskrifter meddelas. Maximitiden borde utgöra åtta dagar,
och kontrollföreskrifterna borde i stort sett utformas i enlighet med vad
jägareförbundet föreslagit. I överensstämmelse härmed borde, där vapnet ej
vore avsett att användas endast i upplåtarens närvaro, denne till låntagaren
överlämna avskrift av sitt deklarations- eller tillståndsbevis, försedd med påskrift
av upplåtaren om utlåningen och det tillfälle utlåningen avsåg. Upptog
deklarations- eller tillståndsbcviset ett flertal vapen och avsåg upplåtelsen
icke samtliga dessa, borde i stället för avskrift utdrag av beviset kunna
göras rörande det eller de ifrågavarande vapnen. Såsom legitimationsmedel

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

för låntagare, som tillhörde upplåtarens familj, syntes av praktiska skäl
även böra godkännas det för upplåtaren utfärdade deklarations- eller tillståndsbeviset.
Formulär till upplåtelsehandling borde enligt utredningens mening
fastställas av blankettkommissionen och genom förmedling av polismyndigheterna,
jaktvårdssammanslutningar m. fl. kostnadsfritt tillhandahållas
allmänheten. I stället för den av jägareförbundet föreslagna relativt
utförliga redogörelsen för de fall, då av personliga skäl tillfällig upplåtelse ej
bör få äga rum, borde lämpligen användas eu med nuvarande 6 § överensstämmande
formulering, d. v. s. att skjutvapen må utlånas endast till person,
som skäligen kan antagas ej komma att missbruka detsamma. Att i
författningstexten uppställa en viss minimiålder för låntagaren syntes ej
lämpligt. Bestämmelserna om tillfällig upplåtelse förutsattes även skola äga
tillämpning, där vapenhandlare på prov utlånade vapen till spekulant. I
fråga om utlåning av vapen för tävlingsändamål från skytteföreningar och
vissa andra sammanslutningar till medlemmar skulle föreskrifterna däremot
ej gälla, utan sådan utlåning skulle få ske för den tid och på de villkor i
övrigt sammanslutningen bestämde. Även i detta fall skulle dock särskild legitimationshandling
överlämnas till låntagaren.

De sålunda föreslagna bestämmelserna ha upptagits i 4 § 3 mom. och 24 §
andra stycket utredningens förslag.

Yttrandena.

Utredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I en del yttranden har det dock kritiserats i vissa hänseenden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Det synes länsstyrelsen i hög grad otillfredsställande, att vapen jämlikt
4 § 3 mom. första stycket i förslaget må utlånas för kortare tid, utan att
något krav uppställes på att låntagaren skall ha uppnått viss ålder. De
normer angående ålder, myndigheterna regelmässigt tillämpa i vapenärenden,
kunna därigenom i många fall kringgås, och har det härstädes förekommit
att en person, vilken med hänsyn till sin ålder fått ansökan om vapeninnehav
avslagen, låtit förstå att han i stället skulle låna en annan persons
vapen. En åldersgräns borde därför uppställas för rätt att låna vapen
utan tillstånd, åtminstone i de fall vapen brukas annorledes än i äldres närvaro
och under deras uppsikt.

Länsstyrelsen vill i samband härmed omnämna, att vid härvarande länsstyrelse
förekommit att, sedan länsstyrelsen avslagit en vapenansökan för
en person, som gjort sig skyldig till olaga jakt, hans fader kort därefter
gjort ansökan om innehav av vapen och att fadern vid polisutredningen vidgått
att ansökningen tillkommit »huvudsakligen» för att sonen skulle kunna
få låna det vapen, vilket han önskade förvärva. Liknande motiv för vapenansökan
torde förekomma emellanåt, ehuru det blott sällan kan påvisas vid
utredningen. Föreskriften att vapen må utlånas allenast till person, som
skäligen kan antagas ej komma att missbruka detsamma, torde därför böra
närmare utformas.

Bestämmelsen i 4 § 3 mom. andra stycket att upplåtare av vapen vid
utlåning skall till låntagaren överlämna avskrift av sitt deklarations- och
tillståndsbevis, försett med vissa påskrifter, synes väl omständlig och torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

mycket ofta komma att överträdas. Länsstyrelsen vill därför förorda, att
upplåtare, som ej är vapenhandlare, städse i stället må kunna till låntagaren
överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis. Den försämring av kontrollmöjligheterna
för myndigheterna, som härav bleve följden, anser länsstyrelsen
ej vara av den betydelse, att förslagets bestämmelser kunna anses
nödvändiga.

Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Kristianstads län, som
förordar en bestämmelse av innehåll, att den som ej själv innehar vapen
eller vapen av det slag, varav han vid visst tillfälle har behov, skulle av
vederbörande myndighet kunna erhålla generellt tillstånd, som berättigade
honom att få låna vapen av visst eller vissa slag. Alternativt förordar länsstyrelsen
ett hos de lokala polismyndigheterna anordnat ansöknings- och
kontrollförfarande eller en kombination av detta förfarande och den generella
tillståndsgivningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det sätt, varpå den tillfälliga
utlåningsrätten i förslaget utformats, syntes kunna ge anledning till omfattande
missbruk. Genom den föreslagna maximitiden torde en person under
åtskilliga år kunna deltaga i de sedvanliga älgjakterna utan att behöva söka
tillstånd att inneha vapen. Bestämmelsen borde därför ändras så, att utlåning
endast finge äga rum till den som själv vore berättigad inneha vapen.
Undantag torde dock böra stadgas för medlemmar av samma familj.

Statspolisintendenten ifrågasätter huruvida utlåningsrätten ej borde begränsas
till jaktvapen. I varje fall borde övervägas att undantaga pistoler
eller andra fickvapen. Denna mening delas av länsstyrelsen i Östergötlands
län.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att länsstyrelsen för sin del hittills ansett
tillfälliga upplåtelser av vapen böra få gälla allenast för viss jakt och
under högst tre dagar. För ett godtagande av den längre tidrymd som förslaget
ur länsstyrelsen synpunkt innebure fordrades, att föreskriften att skjutvapen
endast finge utlånas till personer, som skäligen kunde antagas ej
komma att missbruka detsamma, kompletterades med den ovillkorliga bestämmelsen,
intagen antingen i författningstexten eller i tillämpningsföreskrifterna,
att vapen icke finge tillfälligt utlånas till person, som — utlånaren
veterligt — tidigare fått sitt eget vapentillstånd indraget. Vidare förordar
länsstyrelsen, att lån under längre tid än förslagsvis fyra dagar borde
föregås av en anmälan till vederbörande lokala polismyndighet. Slutligen
föreslår länsstyrelsen, att i tillämpningsföreskrifterna intages villkor om viss
minimiålder för låntagaren.

Krav på eu skärpning av låntagarens personliga kvalifikationer framföras
även av statens kriminaltekniska anstalt, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,
Kristianstads och Västerbottens län samt Svenska jägareförbundet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att utlåning ej bör få ske till den
som ej fyllt sexton år. Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län
föreslå, att för utlåning till omyndig förmyndarens samtycke skall erfordras.

Rörande den av utredningen föreslagna rätten för vapenhandlare att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

låna vapen på prov till spekulant ha i vissa yttranden framförts krav
på en ytterligare skärpning av låntagarens personliga kvalifikationer.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kopparbergs län •— under framhållande att
vapenhandlare i regel icke ägde kännedom om kundernas lämplighet att inneha
skjutvapen — att skyldighet borde stadgas för spekulant att för vapenhandlaren
uppvisa intyg från kommunal förtroendeman eller polismyndighet
angående sin lämplighet.

Liknande synpunkter framföras av statspolisintendenten och länsstyrelsen
i Uppsala län.

Departementschefen.

Uppenbarligen måste det anses vara ett legitimt intresse att tillfällig utlåning
av vapen under vissa förhållanden skall kunna äga rum utan att myndighets
tillstånd erfordras. Såsom utredningen framhållit äro de nuvarande
bestämmelserna ej tillfredsställande. Dels råder tvekan om hur begreppet
»tillfälligt» rätteligen bör tolkas, dels är det icke möjligt att kontrollera, att
en såsom tillfällig angiven upplåtelse i verkligheten har sådan karaktär. Dessutom
saknas föreskrifter om hur låntagaren skall styrka lånets nvss angivna
art. En fullständigare reglering av frågan är därför påkallad. Utredningens
förslag synes i stort sett väl avvägt och kan därför av mig i allt väsentligt
godtagas.

Beträffande utformningen av de materiella bestämmelserna har i ett par
yttranden ifrågasatts i vad män utlåningsrätten borde begränsas till vissa
slag av vapen. Med hänsyn bl. a. till de kvalifikationer som enligt min åsikt
böra uppställas i fråga om låntagarens person samt de föreslagna straffpåföljderna
för obehörig upplåtelse (dagsböter eller fängelse) synes en sådan
begränsning ej erforderlig. I ett par andra hänseenden böra dock vissa jämkningar
ske. Sålunda synas praktiska skäl tala för att maximitiden för utlåningen
bör utsträckas till två veckor. Därjämte torde en viss skärpning av
låntagarens personliga kvalifikationer vara motiverad. I överensstämmelse
med vad i detta avseende föreslagits i vissa yttranden bör sålunda från rätten
att låna vapen uteslutas — förutom den som kan antagas komma att
missbruka vapnet — den som upplåtaren veterligt fått vapen dömt förverkat,
meddelad vapenlicens indragen eller förbjudits inneha vapen. Vidare bör
en viss minimiålder uppställas för låntagaren. Denna torde böra sättas till
sexton år. Detta synes mig vara lämpligare än att, såsom av ett par remissmyndigheter
ifragasatts, för utlåning till omyndig kräva förmyndarens samtycke.

Enligt utredningens förslag skola bestämmelserna om tillfällig utlåning
även äga tillämpning, där vapenhandlare på prov utlånar vapen till spekulant.
Detta synes riktigt och lämpligt. Att såsom i några yttranden föreslagits
beträffande sådan utlåning ytterligare skärpa fordringarna rörande låntagarens
person anser jag ej vara påkallat.

Vad härefter angar de av utredningen föreslagna kontrollföreskrifterna
har från ett par håll anmärkts, att dessa förefölle väl omständliga. Jag kan
ej dela denna uppfattning. Skyldigheten att utfärda särskild handling an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

gående upplåtelsen är nämligen enligt förslaget begränsad till sådana fall,
där vapnet är avsett att användas i upplåtarens frånvaro eller att utlånas
till någon som ej tillhör upplåtarens familj. Om utlåningen sker till familjemedlem
står det upplåtaren öppet att i stället till låntagaren överlämna sitt
deklarations- eller tillståndsbevis. Vad angår de formella fordringar som
uppställts i fråga om den särskilda legitimationshandlingen måste dessa betecknas
som måttfulla och kunna ej anses vara mera långtgående än som
är nödvändigt, om kontrollen över ifrågavarande upplåtelser skall bliva någorlunda
betryggande. Ej heller torde de föreslagna kontrollföreskrifterna
komma att innebära några olägenheter av praktisk betydenhet, särskilt som
blanketter till upplåtelsehandlingar förutsättas skola kostnadsfritt tillhandahållas
allmänheten. För övrigt må påpekas, att de kontrollsystem, som förordats
i vissa yttranden, skulle bliva betydligt mera omständliga och betungande
än den kontroll utredningen föreslagit. Jag anser mig sålunda även i nu
berörda hänseenden kunna biträda utredningens förslag.

Förvärv av ammunition.

Vapenförordningen avses, såsom förut framhållits, icke skola gälla för
annan ammunition än handvapenammunition. Handlandes förvärv och innehav
av ammunition skall överhuvud lämnas utanför förordningen. Den
följande framställningen avser därför endast enskilda personers och sammanslutningars
förvärv av handvapenammunition.

Gällande bestämmelser.

Enligt 12 § vapenkungörelsen fordras för rätt att förvärva ammunition
tillstånd av länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist. Tillstånd
må beviljas allenast den som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket
ammunitionen är avsedd. Ammunition må ej överlåtas till annan än den
som erhållit tillstånd att förvärva densamma. Tillstånd erfordras dock ej,
där någon som är berättigad att inneha skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner
till vapnet eller hylsor för sådana patroner. Enligt 14 § skall vad
i 6 § kungörelsen stadgas om att tillstånd till skjutvapen må meddelas allenast
enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan
antagas ej komma att missbruka detsamma, äga motsvarande tillämpning
beträffande ansökan om tillstånd att förvärva ammunition. Tillstånd må
meddelas endast för viss tid, högst sex månader. Ansökan om tillstånd att
förvärva ammunition ingives lill polismyndigheten i orten, som utom i
Stockholm skall insända ansökningen jämte eget yttrande lill länsstyrelsen.

Tillståndsbevis för förvärv av ammunition skall utfärdas i två exemplar,
det ena försett med påskrift afl det utgör duplett. Ammunition må ej utlämnas
av överlåtare, med mindre dupletten senast vid utlämnandet tillställes
honom (15 §). Tillståndsbevis utfärdas utan lösen (15 g förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen). Vartdera exemplaret

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

skall emellertid beläggas med stämpel till ett belopp av en krona (3 § förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften).

I 28 § uppställas vissa undantag från kungörelsens tillämpningsområde.
Sålunda stadgas bl. a., att kungörelsen icke skall tillämpas å kronan och
viss polispersonal. Vidare skall föreskriften, att tillstånd till förvärv av
ammunition må meddelas allenast enskild person, ej äga tillämpning å
förening, tillhörande det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet.
Sådan förening må förvärva ammunition utan hinder därav att föreningen
ej själv äger inneha de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Bestämmelserna
i 12 § om förvärv och överlåtelse av ammunition skola ej gälla för
det fall att förening som nyss nämnts överlåter ammunition till sina medlemmar.
Vad sålunda stadgats skall även äga tillämpning å centralförbundet
för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren, svenska
röda korset jämte vissa andra sammanslutningar av liknande natur.

Tidigare reformförslag.

Ändringar i gällande licenstvång rörande ammunition ha under senare
år påyrkats vid olika tillfällen.

I motioner vid 1940, 1943 och 1947 års riksdagar (1940 II: 29, 1943 II: 17
och 1947 II: 6) ha sålunda hemställts om sådan ändring i nuvarande bestämmelser,
att den som på grund av tillstånd vore berättigad att inneha
skjutvapen skulle utan särskilt tillstånd äga förvärva ammunition till vapnet.
Motionerna avstyrktes av vederbörande utskott (första lagutskottets
utlåtande 1940 nr 35, 1943 nr 4 resp. 1947 nr 11) och föranledde ej till någon
riksdagens åtgärd.

Ändring i gällande bestämmelser om förvärv av ammunition har även
föreslagits av Svenska jägareförbundet. I sin tidigare omnämnda skrivelse
den 27 december 1939 har förbundet sålunda förordat, att bestämmelsen
i 12 § vapenkungörelsen om skyldighet att söka tillstånd till förvärv av
ammunition ej skulle äga tillämpning i sådana fall, då under jakt en deltagare
för omedelbart begagnande överlämnar ett mindre antal patroner
till annan deltagare eller då vid tillfällig upplåtelse av gevär upplåtaren
överlämnar jämväl ett efter den avsedda användningen lämpat antal patroner
till vapnet. Förbundet har därjämte föreslagit sådan ändring i 28 §
vapenkungörelsen, att även jaktvårdssammanslutning, som åtnjuter direkt
statsbidrag från jaktvårdsfonden, och till sådan sammanslutning ansluten
förening skola vara berättigade att tillhandahålla sina medlemmar övningsoch
tävlingsammunition vid skjutningar, som sammanslutningarna anordna.

Utredningen.

Utredningen har funnit jägareförbundets ändringsförslag böra förverkligas.
De därav betingade ändringarna i gällande bestämmelser ha i utredningsförslaget
upptagits i 16 § 3 mom. andra stycket och 37 § 4 mom. första
stycket.

I anslutning till jägareförbundets förslag framhåller utredningen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

gällande licenstvång för förvärv av ammunition innebure vissa olägenheter
för den enskilde samt att detta framför allt gällde förvärv av ammunition
till kulgevär för jaktändamål. Beträffande ammunition till övningsskjutning
med kulgevär och pistol borde enligt utredningens mening sådana övningar
regelmässigt bedrivas endast av de av staten kontrollerade skyttecch
jaktvårdssammanslutningarna. Enligt utredningens förslag skulle emellertid
skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet
och vissa frivilliga försvarsorganisationer liksom hittills vara berättigade
att för övningsändamål tillhandahålla sina medlemmar ammunition
utan att dessa innehade vederbörligt tillstånd att förvärva ammunition.
Samma rätt skulle även tillkomma svenska pistolskytte-, sportskytte- och
jägareförbunden jämte tillhörande underavdelningar. Härigenom hade enligt
utredningens mening frågan om anskaffande av övningsammunition till
kulgevär och pistol reglerats på ett tillfredsställande sätt.

Vad angår ammunition för jaktstudsare för annat än övningsskjutning
anför utredningen till en början att vissa skäl talade för att dylik ammunition
finge anskaffas utan tillståndsprövning. Enligt utredningens åsikt
kunde det emellertid, ej minst med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad,
ej vara tillrådligt att låta envar som vore berättigad att inneha kulgevär
fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma. Den omständigheten
att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen
innebure icke någon garanti för att han allt framgent ägde de därför
erforderliga kvalifikationerna. Att inskränka den fria förvärvsrätten till en
viss maximikvantitet skulle visserligen vara tänkbart, men en sådan bestämmelse
skulle å andra sidan nödvändiggöra ett omständligt och tungrott kontrollförfarande.

Av nu anförda skäl har utredningen funnit, att den kontroll över enskildas
ammunitionsförvärv, som den nuvarande licensplikten innebär, borde
tills vidare bibehållas.

Däremot föreslår utredningen, att giltighetstiden för tillstånd att förvärva
ammunition utsträckes att omfatta ett år med rätt för länsstyrelsen att,
där särskilda förhållanden så påkalla, såväl bevilja längre giltighetstid som
förkorta densamma. Genom denna ändring skulle, framhåller utredningen,
vapeninnehavare i allmänhet ej behöva ansöka om ammunitionslicens oftare
än en gång för varje tolvmånadersperiod, vilket ej kunde anses innebära
besvär eller utgifter av någon betydenhet. Utredningen erinrar om att
den beviljade ammunitionsmängden ej behövde uttagas på en gång utan
kunde uttagas successivt under den tid tillståndet gällde.

Även om utredningen sålunda ej ansett sig kunna förorda någon mera
väsentlig ändring i gällande bestämmelser om förvärv av ammunition, föreslår
dock utredningen att genom eu ändring i rådande praxis möjligheten
att få sådant tillstånd underlättas. Härom anför utredningen:

Enligt vad utredningen har sig bekant tillämpas vid prövningen av licensansökningar
rörande ammunition ganska olika principer i de olika länen,
och dessa principer måste i en del län betecknas såsom onödigt stränga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Den bristande enhetligheten hänför sig icke blott till de allmänna förutsättningar,
som av länsstyrelserna uppställas för tillstånds beviljande, utan även
och framför allt till den högsta mängd ammunition, som medges. Vad utredningen
i annat sammanhang framhållit rörande angelägenheten av att
ansökningar om rätt att inneha skjutvapen underkastas en i görligaste mån
enhetlig prövning gäller även beträffande licensansökningar rörande ammunition.
I sådant syfte böra därför i tillämpningsföreskrifterna till en ny
vapenförfattning erforderliga direktiv lämnas jämväl angående förevarande
fråga. Beträffande prövningen av ansökning om ammunitionstillstånd bör
enligt utredningens uppfattning den avgörande synpunkten vara i vad mån
sökanden uppfyller de personliga kvalifikationerna. Och vad ammunitionsmängden
angår torde man väl — åtminstone med hänsyn till nuvarande
höga ammunitionspriser — i allmänhet kunna utgå från att den begärda
ammunitionskvantiteten ej är större än som motsvarar sökandens behov. I
överensstämmelse härmed torde man för den skull, under förutsättning att
sökanden uppfyller de personliga kvalifikationerna och omständigheterna
ej giva vid handen att den begärda ammunitionsmängden uppenbarligen
överstiger hans behov för det ändamål och den tid ansökningen avser, ej
ha anledning att frångå ansökningen. Detta gäller särskilt jaktammunition.
Ur de syften vapenkungörelsen har att tillgodose torde det ej innebära några
betänkligheter att beträffande förevarande fråga intaga en mindre restriktiv
ståndpunkt när det gäller pålitliga, ansvarskännande medborgare.

Yttrandena.

I yttrandena har man i allmänhet anslutit sig till utredningens förslag.
Avvikande meningar uttalas endast av några få remissinstanser. Länsstyrelsen
i Västerbottens län ifrågasätter sålunda huruvida ej förutom hagelpatroner
även annan jaktammunition kunde undantagas från licensskyldigheten.
Av samma uppfattning är länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser att i
varje fall salongsgevärsammunition (6 mm) saklöst kan friges. Även länsstyrelsen
i Hallands län har uttalat sig för att salongsgevärspatroner borde
kunna få köpas utan tillstånd.

Explosivvarusakkunnigas förslag.

Såsom inledningsvis omnämnts ha vapenkungörelsens bestämmelser om
ammunition inarbetats i förslaget till ny förordning angående explosiva
varor. Bestämmelserna ha emellertid icke överförts i oförändrat skick utan
ha omarbetats i flera hänseenden.

Rörande den huvudsakliga innebörden i de sakkunnigas förslag om förvärv
av ammunition må till en början framhållas, att begreppet ammunition
givits ett annat och vidare innehåll än enligt gällande vapenkungörelse.
Såsom ammunition betecknas sålunda, förutom ammunition för skjutvapen,
bl. a. vissa effekter, som enligt vapenkungörelsen hänförts till skjutvapen,
såsom laddade handgranater, bomber, minor, torpeder o. d. Olika regler
skola gälla för sådan ammunition, som uteslutande eller huvudsakligen
är avsedd för militära ändamål (militär ammunition), och annan ammunition.
Militär ammunition får i princip icke innehavas av annan än kronan.
Undantag skall dock gälla för bl. a. kulammunition för militära handvapen

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

såsom mauserammunition. Civil ammunition skall däremot liksom hittills
kunna förvärvas av enskilda personer ävensom av skytteföreningai och andra
liknande sammanslutningar. I fråga om förvärv av civil ammunition uppställas
olika regler för bl. a. hagelammunition och kulammunition. Beträffande
hagelammunition ansluter sig förslaget i sak till bestämmelserna i
gällande vapenkungörelse. Rätt att förvärva sådan ammunition skall således
utan särskilt tillstånd tillkomma den som är berättigad att inneha skjutvapen,
för vilket ammunitionen är avsedd. I fråga om förvärv av knlammunition
innebär förslaget däremot ganska väsentliga ändringar. Enligt gällande
vapenkungörelse fordras, såsom framgår av den tidigare framställningen,
för sådant förvärv tillstånd av länsstyrelse. Enligt de sakkunnigas
förslag skola emellertid länsstyrelsernas tillståndsbevis ersättas av inköpskort,
som skola tillhandahållas av de lokala polismyndigheterna. Denna ordning
skall gälla för förvärv icke blott av kulammunition för jakt- och
sportgevär och civila pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen utan
också av sådan militär handvapenammunition, som enligt de sakkunnigas
förslag får förvärvas av annan än kronan.

Vad angår förslagets detaljbestämmelser må nämnas, att inköpskort skall
beviljas efter ansökan hos polismyndigheten i den ort, där sökanden är bosatt.
Inköpskort kan erhållas av såväl enskilda personer som skytteföreningar
och liknande sammanslutningar. Rätten för enskild person att få inköpskort
är emellertid begränsad till den som enligt vapenkungörelsen erhållit
tillstånd att inneha skjutvapen. Den vars rätt att inneha vapen grundas
på deklarationsbevis kan alltså icke erhålla ammunition till vapnet med
mindre han av länsstyrelsen fått tillstånd att inneha detsamma. Inköpskort
skall gälla under ett år efter utlämnandet och avse viss mängd ammunition.
Ammunitionen förutsättes kunna förvärvas hos envar handlande som äger
idka handel med ammunition och behöver icke uttagas på en gång utan
kan inköpas i delkvantiteter under den tid kortet gäller. Förslaget upptager
därjämte vissa kontrollföreskrifter, innefattande bl. a. skyldighet för handlanden
att göra anteckningar om utlämnade kvantiteter ammunition dels a
inköpskortet, dels i försäljningsboken. Inköpskort föreslås skola utfärdas
avgiftsfritt.

Tilldelning av inköpskort för kulammunition till militära gevär ävensom
till pistoler, revolvrar och andra fickvapen får enligt förslaget ske endast till
vissa i 141 § i den föreslagna explosivvaruförordningen uppräknade personer,
organ och sammanslutningar och under där angivna villkor. Enskild
person får t. ex. meddelas inköpskort för sådan ammunition endast när synnerliga
skäl äro därtill, och myckenheten skall begränsas till vad som med
hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses skäligt för att tillgodose
det avsedda ändamålet. Beträffande annan ammunition än nu
nämnts skall behörig vapeninnehavare kunna på eu gång tilldelas inköpskort
för högst den kvantitet, som motsvarar hans årsförbrukning. När skäl
föreligger därtill må polismyndigheten begränsa såväl kortets giltighetstid

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

som ammunitionsmängden ävensom återkalla tilldelade inköpskort eller
vägra tilldelning.

Inköpskort skall, såsom förut omnämnts, även kunna tilldelas skytteföreningar
och andra liknande sammanslutningar. De bestämmelser, som de
sakkunniga föreslagit i detta hänseende, innebära en icke obetydlig skärpning
i jämförelse med nu gällande föreskrifter. Detsamma gäller även ammunitionsöverlåtelse
från sammanslutning till medlem.

Såsom villkor för ifrågavarande sammanslutningars rätt att förvärva ammunition
uppställes, att sammanslutningen förfogar över sådant upplagsmagasin,
som enligt förslaget till ny explosivvaruförordning i vissa fall fordras
för förvaring av explosiva varor, eller annat förvaringsrum, som av polismyndigheten
efter sprängämnesinspektionens hörande godkänts för ändamålet.
Vidare skall det åligga sammanslutningen att föra särskild bok
över sitt ammunitionsinnehav (ammunitionsliggare).

Beträffande överlåtelse av ammunition skola skytteföreningar och andra
liknande sammanslutningar vara berättigade att till sina egna medlemmar
ävensom till medlemmar i annan dylik sammanslutning överlåta ammunition
för förbrukning vid övning, utbildning eller tävling, som anordnas av
skyttesammanslutning. Rörande varje överlåtelse skall i ammunitionsliggaren
antecknas dagen då ammunitionen utlämnats, utlämnade slag och myckenheter
ävensom mottagarens medlemsnummer, fullständiga namn, titel
eller yrke och hemvist. Vidare stadgas, att ammunitionen må utlämnas endast
mot kvitto. Dessutom skall särskilt kortregister föras över medlemmarnas
ammunitionsförbrukning. Ammunitionsliggaren och kortregistret skola föras
genom styrelsens försorg. Styrelsen ålägges därjämte en allmän skyldighet
att öva kontroll över att utlämnad ammunition förbrukas för avsett ändamål
eller återlämnas till sammanslutningen. Föreligger anledning antaga
att medlem undansnillar ammunition, skall anmälan göras till polismyndigheten.
Överträdelse av ifrågavarande föreskrifter straffas med dagsböter.

Syftet med de ändringar i fråga om förvärv av ammunition för skjutvapen,
som de explosiwarusakkunniga sålunda föreslagit, är, framhåiles
det i betänkandet, att söka få till stånd en förenkling i det nuvarande systemet
samt en bättre kontroll över ammunitionsförvärven. överflyttningen av
ammunilionsärendena från länsstyrelserna till polismyndigheterna sammanhänger
med den allmänna decentralisering av handläggningen av olika ärenden
om förvärv och innehav av explosiva varor, som de sakkunniga föreslagit.
Såsom motivering för denna ändring anföra de sakkunniga bl. a.:

De ifrågavarande ärendena angående ammunitionsförvärv äro av jämförelsevis
betydligt mindre vikt än de ärenden rörande sprängämnesförvärv,
som hittills genom bestämmelserna om de s. k. säkerhetsintygen avgjorts av
kommunalnämndsordförandena. Någon anledning att lägga avgörandet av
ammunitionsärendena hos länsstyrelsen finnes desto mindre som länsstyrelsens
beslut så gott som undantagslöst torde meddelas i överensstämmelse
med polismyndighetens yttrande åtminstone i vad gäller sökandens lämplighet
att anförtros ammunition.

Kungl. Maj:ts proposition nr Do.

En betydande arbetsbörda kommer genom förslagets realiserande att avlastas
icke endast länsstyrelserna utan även polismyndigheterna. För närvarande
skall ärendet diarieföras och beslutet registreras i vapenregistret
hos såväl länsstyrelsen som polismyndigheten. Hos länsstyrelsen tillkommer,
förutom föredragandens arbete, besvär med utskrift, stämpelbeläggning
och expediering av tillståndsbevis. För polismyndigheten medför avfattningen
av ett skriftligt utlåtande betydligt mera besvär än ett direkt
beslut skulle göra. Med det föreslagna systemet skulle länsstyrelsens befattning
med ärendena helt bortfalla, bortsett från ett fåtal besvärsärenden
över polismyndighets beslut, och polismyndighetens arbete skulle i regel kunna
inskränkas till erforderliga anteckningar å det utlämnade inköpskortet
samt i vapenregistret. Någon diarieföring synes icke behöva ifrågakomma.
Besparingen av arbetskraft (i de större länsstyrelserna heltidssysselsättas
i regel två och under jaktsäsongen ofta flera befattningshavare vid vapendiariet,
huvudsakligen med ammunitionsärenden) skulle väl uppväga den
minskade inkomst för statsverket, som stämpelfriheten för inköpskort
skulle innebära.

För allmänheten skulle systemet innebära mindre besvär och tidsutdräkt
samt minskade kostnader.

Angående prövningen av ansökningar om förvärv av ammunition anföres
i betänkandet:

Beträffande ansökningar rörande kulammunition för militära gevär ävensom
för alla slags fickvapen förutsättes en ingående prövning av sökandens
lämplighet, ändamålet med förvärvet och den behövliga myckenheten. Beträffande
ansökningar om inköpskort för jaktammunition och därmed likställd
ammunition förutsättes att varje behörig vapeninnehavare, som fått
sin rätt att innehava vapnet prövad av länsstyrelse, skall vara berättigad att
utfå inköpskort för ammunition till vapnet utan småaktiga restriktioner,
där ej särskilda skäl böra föranleda avslag eller begränsad tilldelning. Det
nu på vissa håll tillämpade prutningssystemet, enligt vilket även de mest
betrodda personer vägras inköpsrätt för mer än ett fåtal patroner, motsvarande
ett beräknat halvårsbehov, torde snarast böra avskaffas såsom ovärdigt
statsförvaltningen och irriterande för medborgarna. Tanken att man
genom att räkna skotten i tiotal och ental skulle kunna åvägabringa förbättrade
jaktvårdsförhållanden, torde få anses verklighetsfrämmande. Att revolutionärer
skulle förbereda samhällsomstörtning genom att spara något
tiotal jakt- eller salongsgevärspatroner varje halvår, torde vara en löjlig
tanke, när möjligheter föreligga att på en natt utrusta hela arméer från
luften med all tänkbar krigsutrustning.

Att de sakkunniga beträffande skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars
rätt att inneha ammunition uppställt villkoret, att sammanslutningen
förfogar över förvaringsutrymme av viss beskaffenhet, sammanhänger
med den allmänna skärpning av förvaringssättet för explosiva
varor som de sakkunniga föreslagit.

Vad angår de föreslagna föreskrifterna om kontroll av skytteförenings
och annan dylik sammanslutnings innehav och överlåtelse av ammunition
till medlemmar därav framhålla de sakkunniga, att det synes rimligt att
sammanslutningarna åläggas motsvarande bokföringsskyldighet rörande ammunitionsinnehav
och överlåtelser som handlandena. Bestämmelsen att ammunition
må utlämnas endast mot kvitto är enligt de sakkunniga eu själv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

klar konsekvens av att ammunition endast får utlämnas för övning, utbildning
eller tävling, som anordnas av sammanslutningen. Rörande kontrollföreskrifterna
anföra de sakkunniga i övrigt:

För närvarande lär det vara vanligt, att skytteföreningarnas ammunilionsredovisningar
framvisa ett icke obetydligt »svinn». Enligt uppgift lär
detta i regel bero på att medlemmar taga ut ammunition, som de använda
för övning å skjutbanan å tider, då allmänna skjutningar icke pågå, varför
de avlossade skotten icke bli protokollförda. Om direkt kontroll genom funktionär
icke är möjlig i sådana fall, torde medlemmen åtminstone böra avkrävas
en personlig redogörelse för sin ammunitionsförbrukning. Att lämna
dylika förhållanden helt okontrollerade synes överensstämma illa med den
i övrigt och särskilt i vad som avser rätten att förvärva kulpatroner för
jaktgevär så rigorösa ammunitionskontrollen.

Bestämmelserna om förvärv av ammunition för skjutvapen återfinnas i
117—121 och 138—141 §§ i förslaget till ny förordning angående explosiva
varor.

Yttrandena över de explosivvarusakkunnigas förslag.

De explosivvarusakkunnigas förslag om förvärv av ammunition för skjutvapen
har i princip vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna.

Den föreslagna överflyttningen av ammunitionsärendena
från länsstyrelserna till polismyndigheterna
bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser,
som yttrat sig härom. Tveksamhet om förslagets lämplighet uttalas
endast av länsstyrelsen i Södermanlands län. I de yttranden, där förslaget
gillats, ha några skäl utöver dem de sakkunniga anfört i allmänhet
ej åberopats. I en del av dessa yttranden anmärkes dock, att decentraliseringen
torde komma att medföra en ökad arbetsbelastning för polismyndigheterna.
Av denna uppfattning äro landsfiskalen i Oskarströms distrikt,
stadsfiskalen i Kramfors, Föreningen Sveriges landsfiskaler och flera av
dess länsavdelningar samt Svenska stadsförbundet.

Såsom motivering för sin ståndpunkt åberopar länsstyrelsen i Södermanlands
län den splittring av vapenregistret, som skulle bliva en följd av att
vapen- och ammunitionsärendena handlades av olika myndigheter. Ur allmänhetens
synpunkt skulle ändringen knappast innebära någon nämnvärd
lättnad. I de mycket ofta förekommande fall, då vapen- och ammunitionslicens
söktes samtidigt, skulle det enligt länsstyrelsens åsikt tvärtom
orsaka sökanden mera besvär, om i stället två ansökningar måste ingivas
till olika myndigheter.

Även länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt Svenska jägareförbundet
ha understrukit dessa olägenheter av förslaget och förordat, att
länsstyrelse skall äga rätt att utfärda inköpskort för ammunition i samband
med beviljande av vapenlicens med skyldighet för länsstyrelsen att underrätta
polismyndigheten om utfärdade inköpskort.

Förslaget att inköpskor t skall meddelas endast den som
erhållit tillstånd att inneha skjutvapen har föranlett er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

in rån i några yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings lön betecknar sålunda
förslaget som orimligt och ägnat att skapa onödig irritation samt föreslår
att deklarationsbevis i förevarande hänseende skall jämställas med tillståndsbevis
om vapeninnehav. Liknande inställning har länsstyrelsen i Kronobergs
län, som anser att tillräckliga skäl ej föreligga för att göra skillnad
mellan de båda formerna av vapeninnehav. Polismyndigheten måste, säger
länsstyrelsen, givetvis i fråga om varje ansökan om inköpskort, således även
beträffande annan ammunition än kulammunition till militära gevär eller
till pistoler, revolvrar och dylika vapen, pröva sökandens lämplighet och
behov. För vapeninnehavarna torde den ifrågasatta kategoriklyvningen lätt
medföra omgång och irritation. För övrigt komme allt efter som tiden ginge
vapeninnehav på grund av deklaration att försvinna. Några olägenheter av
att även den som deklarerat sitt vapeninnehav vore berättigad att få inköpskort
kunde enligt länsstyrelsens mening ej uppkomma. Även Svenska jägareförbundet
har uttalat sig mot förslaget i denna del, under framhållande
bl. a. att det vore omotiverat att på detta sätt tvinga ett stort antal vapeninnehavare
att söka vapenlicens. Liknande synpunkter framföras av poliskammaren
i Norrköping, som dock anser att det skulle vara en fördel atl
vapeninnehav, som endast deklarerats, bleve prövade enligt vapenförfattningens
bestämmelser.

Beträffande skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars
rätt att förvärva ammunition har man
i de yttranden, där frågan behandlats, merendels i princip icke haft något
att erinra mot att rätten gjorts beroende av att sammanslutningen disponerar
över lämpligt förvaringsutrymme.

Förslaget om skyldighet för sammanslutning att föra
liggare över sitt innehav av ammunition har i allmänhet
lämnats utan erinran.

I åtskilliga remissvar har man däremot avstyrkt eller yrkat på uppmjukningar
i de föreslagna föreskrifterna om kontroll av sammanslutnings
överlåtelse av ammunition till medle in. Sa
är fallet med de yttranden, som avgivits av telegrafverket, länsstyrelserna i
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens
län, Skytteförbnndens överstyrelse, skytteförbunden i samtliga län, Svenska
pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska jägareförbundet,
Centralförbundet för befålsutbildning, Stockholms handelskammare och
AB Svenska metallverken. Därvid har i allmänhet anförts, att förslagets
genomförande skulle inverka i hög grad menligt på verksamheten inom det
frivilliga skytteväsendet. Kontrollföreskrifterna skulle nämligen bl. a. medföra
ökat arbete för ledare och andra funktionärer inom skytterörelsen, vilket
skulle försvåra rekryteringsmöjligheterna beträffande dessa poster,
som merendels vore oavlönade och som det redan nu vore svårt att besätta.
Det ifrågasatta kontrollförfarandet skulle dessutom försvåra sammanslutningarnas
övnings- och tävlingsskjutningar, vilket skulle minska skytteintresset.
— Kritiken riktar sig främst mot förslaget alt medlemmarnas am 5

Bihang till riksdagens protokoll 1''Jit). 1 samt. Nr 95.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

munitionsinsköp och ammunitionsförbrukning skola bokföras och att kvitto
skall lämnas på mottagen ammunition. Skytteförbundens överstyrelse och
flertalet skytteförbund anse, att en dylik kontroll skulle medföra väsentliga
olägenheter särskilt för de större skytteföreningarna och vid större skyttetävlingar.
Vissa skytteorganisationer ha emellertid uttalat sig för ett kvitteringssystem.
Pistolskytteförbundet och sportskytteförbundet förorda sålunda,
att skyldighet stadgas för medlem att i ammunitionsliggaren kvittera
mottagen ammunition.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna om förvärv av ammunition ha i stort sett
bibehållits oförändrade i utredningens förslag till ny vapenförfattning. Liksom
hittills skall sålunda för förvärv av ammunition som regel fordras länsstyrelsens
tillstånd. Vissa ändringar ha dock föreslagits. Sålunda skall bl. a.
tillstånd att förvärva ammunition, vilket nu gäller högst sex månader, i allmänhet
gälla ett år, och vissa slag av ammunitionsöverlåtelser skola ej vara
underkastade licenstvång.

Det förslag rörande förvärv av ammunition till skjutvapen, som framlagts
av de explosivvarusakkunniga, ansluter sig delvis till vapenutredningens
förslag. En väsentlig nyhet är att länsstyrelsernas tillståndsbevis skola ersättas
av inköpskort, som skola utfärdas av de lokala polismyndigheterna.
Frånsett ordningen för ärendenas handläggning innebär emellertid de sakkunnigas
förslag i sak icke någon större ändring. Även utfärdandet av inköpskort
skall nämligen föregås av en prövning, som i stort sett förutsättes
skola ske efter samma grunder som vapenutredningen föreslagit.

Vid remissbehandlingen ha de ändringar, som sålunda föreslagits, i princip
gillats av flertalet remissinstanser. Detta gäller även den ändring rörande
ordningen för ärendenas handläggning, som de explosivvarusakkunniga
förordat.

För egen del anser jag, att förvärv av ammunition liksom hittills bör vara
underkastad kontroll från det allmännas sida. Ett upphävande av denna kontroll
skulle i hög grad försvåra förverkligandet av det syfte vapenkungörelsen
har att tillgodose. För förvärv av ammunition bör därför alltjämt som
regel fordras tillstånd. Undantag bör göras endast för förvärv av hagelpatroner
och vissa därmed jämförliga effekter samt för tillfälliga ammunitionsöverlåtelser
och överlåtelse av ammunition från skyttesammanslutningar
och andra liknande organisationer till medlemmar.

I några yttranden över vapenutredningens förslag har ifrågasatts huruvida
ej från licensskyldigheten borde undantagas — förutom hagelpatroner
som nu äro licensfria — annan jaktammunition och salongsgevärspatroner.
Dessa förslag kan jag ej biträda. Däremot anser jag av skäl som närmare
angivas i specialmotiveringen, att från den föreslagna vapenförordningens tilllämpning
böra undantagas — förutom hagel som enligt gällande bestämmelser
ej hänföres till ammunition — hagelpatroner och tändhattar för sådana,
massiva kulor samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Beträffande den föreslagna överflyttningen av ammunitionsärendena från
länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna medför denna ändring, på
sätt de explosivvarusakkunniga framhållit, uppenbarligen vissa praktiska
fördelar ej minst för allmänheten. Ur synpunkten att åstadkomma en så
långt ske kan enhetlig prövning av ärendena kan däremot måhända den
nuvarande ordningen anses vara att föredraga. Erinras må nämligen,
att ammunitionsärendena enligt 1927 års vapenförfattning i städerna handlades
av de lokala polismyndigheterna och att ärendena överflyttades till
länsstyrelserna för att man skulle nå en i möjligaste mån likformig tilllämpning.
Emellertid anser jag övervägande skäl tala för att den föreslagna
decentraliseringen bör genomföras. Intresset av största möjliga enhetlighet
vid prövningen torde kunna tillgodoses genom de tillämpningsföreskrifter,
som på sätt tidigare omnämnts avses skola utfärdas i anslutning
till den nya vapenförfattningen, samt genom att klagorätt införes över
polismyndigheternas beslut.

I ett par yttranden har föreslagits, att länsstyrelsen vid meddelande av
tillstånd att inneha vapen skulle äga pröva även fråga om ammunition till
vapnet. Tillräckliga skäl för en sådan undantagsbestämmelse anser jag ej föreligga.
Något hinder för en sökande, som samtidigt önskar förvärva både
vapen och ammunition till detta, att liksom nu anhålla därom i samma ansökan
bör dock icke möta. Enligt förslaget till ny vapenförfattning skall ansökningen
i likhet med vad nu gäller inges till polismyndigheten, som sedan
ärendet diarieförts och erforderlig utredning verkställts, vidarebefordrar ansökningen
till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelsen avgjort ärendet i vad avser
vapenlicensen, bör länsstyrelsen om sitt beslut underrätta polismyndigheten,
som har att avgöra ammunitionsärendet. Erforderliga föreskrifter om nu
nämnda förfarande torde icke behöva upptagas i vapenförordningen utan
kunna meddelas i tillämpningsanvisningarna.

Vad angår förutsättningarna för tillstånd till förvärv av ammunition böra
i stort sett nu gällande bestämmelser bibehållas. Tillstånd bör således som
regel beviljas endast enskild person. Från denna regel böra dock undantagas
skytteföreningar och andra liknande sammanslutningar. Liksom nu bör vidare
krävas, att sökanden har behov av ammunition och skäligen kan antagas
ej komma att missbruka densamma. De explosivvarusakkunnigas förslag
att begränsa rätten för enskild person att erhålla ammunition till den som
beviljats tillstånd att inneha vapen kan jag ej biträda. Även den vars rätt att
inneha vapen grundas på deklarationsbevis bör alltså liksom hittills kunna
få tillstånd att förvärva ammunition, om han uppfyller de allmänna förutsättningarna
härför.

I likhet med vapenutredningen anser jag att tillstånd till ammunitionsförvärv
i allmänhet bör gälla under ett år med rätt för polismyndigheten
att i särskilt fall utsträcka giltighetstiden eller begränsa densamma. Tillståndet
bör liksom hittills utfärdas i form av tillståndshevis. Den av de explosivvarusakkunniga
föreslagna benämningen inköpskort synes mindre lämplig.

Enligt gällande bestämmelser skall i tillståndsbeviset om ammunition över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

låtaren anges. Denna begränsning av förvärvsrätten medför understundom
vissa olägenheter för licensinnehavaren. Med hänsyn härtill bör inköpsrätten
icke begränsas till viss handlande utan licensen bör som regel berättiga innehavaren
att inköpa ammunitionen hos envar som äger idka handel med
sådan vara. Vidare bör den ändringen vidtagas, att den myckenhet ammunition
som tillståndsbeviset avser icke skall behöva uttagas på en gång utan
kunna inköpas i delposter under den tid för vilken beviset gäller.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen utgår f. n. en stämpelavgift
av två kronor för tillståndsbevis för förvärv av ammunition, varav en krona
för duplettexemplaret. Enligt de sakkunnigas förslag skulle inköpskort för
ammunition utfärdas utan avgift. I vad mån en motsvarande avgiftsfrihet
bör införas för ammunitionslicenserna är jag icke beredd att i detta sammanhang
taga ställning till. Frågan äger nämligen betydelse icke endast för
ifrågavarande slag av bevis utan för åtskilliga andra, som avses i gällande
stämpelförordning. Någon anledning att enbart för ammunitionslicens slopa
stämpelavgiften anser jag icke föreligga, särskilt som denna enligt departementsförslaget
skall utgöra endast en krona; tillståndsbevis för arnmunitionsförvärv
avses nämligen skola utfärdas endast i ett exemplar.

De regler, som enligt min mening sålunda böra gälla i fråga om förvärv av
ammunition, ansluta sig i stort sett till de explosivvarusakkunnigas förslag
och medföra för allmänhetens vidkommande samma fördelar som detta.

Till förhindrande av missbruk av den friare inköpsrätt som sålunda förordats
böra vissa kontrollföreskrifter meddelas. Dessa böra dock ej göras
mera omfattande än som är nödvändigt. Denna fråga behandlas närmare
i det följande.

Såsom tidigare framhållits är det av vikt att licensbestämmelserna om
ammunition tillämpas på ett enhetligt och riktigt sätt. Detta gäller icke endast
de allmänna förutsättningarna utan också ammunitionsmängden. Till
främjande härav böra tillämpningsföreskrifterna göras så utförliga och vägledande
som möjligt. Detta är angeläget ej minst därför att licensprövningen
skall tillkomma ett väsentligt större antal myndigheter än vad nu är fallet.

Föreskrifterna böra bl. a. behandla principerna för bestämmande av ammunitionstilldelningens
storlek. I likhet med vapenutredningen och de explosivvarusakkunniga
anser jag, att den nu i allmänhet tillämpade ordningen
med rigoröst och schablonmässigt bestämmande av ammunitionsmängden
bör avskaffas och prövningen ske efter mera rationella grunder. I huvudsak
synas de riktlinjer, som vapenutredningen härvidlag uppdragit, böra
följas. Såsom allmän regel bör sålunda gälla, att i den mån sökanden uppfyller
de personliga kvalifikationerna och den mängd ammunition han begär
uppenbarligen icke överstiger hans behov under ett år, någon minskning
i den begärda ammunitionsmängden icke bör ske.

I fråga om skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars rätt
att förvärva ammunition samt att överlåta ammunition till medlemmar av
sådan sammanslutning innebär de explosivvarusakkunnigas förslag vissa
skärpningar i förhållande till nu gällande bestämmelser. Sålunda uppställes

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

som villkor för sammanslutnings rätt att förvärva ammunition, att sammanslutningen
förfogar över betryggande förvaringsutrymme för ammunitionen.
Därjämte upptager förslaget särskilda föreskrifter om kontroll av
sammanslutningarnas innehav och förbrukning av ammunition. I detta hänseende
föreskrives skyldighet för sammanslutningen att föra ammunitionsliggare
över inköp och överlåtelser samt kortregister över medlemmarnas
ammunitionsförbrukning. Vidare skall utlämnad ammunition kvitteras av
mottagaren. Slutligen föreslås en allmän skyldighet för sammanslutningens
styrelse att kontrollera att utlämnad ammunition förbrukas för avsett ändamål.

Vad angår den föreslagna skärpningen av rätten för ifrågavarande sammanslutningar
att förvärva ammunition är det givetvis angeläget att ammunitionen
förvaras på ett betryggande sätt. Anledning synes dock icke
föreligga att göra rätten att förvärva ammunition beroende av hur förvaringen
ordnas. En sådan anordning låter sig ej heller lämpligen förena
med de regler om förvaringen av ammunition, som jag i det följande ämnar
föreslå. Jag kan därför icke ansluta mig till de sakkunnigas förslag i
denna del.

Beträffande kontrollen över skytteförenings och andra liknande sammanslutningars
innehav och överlåtelse av ammunition anser jag i likhet med
de sakkunniga, att en viss skärpning är motiverad. Den kontroll som från
sammanslutningarnas sida f. n. utövas över deras inköp och överlåtelser av
ammunition kan nämligen icke anses tillfyllest ur säkerhetssynpunkt. Det
torde icke vara alltför svårt för en illojal medlem eller utomstående att via
en sammanslutning komma i besittning av en tämligen stor mängd ammunition.
Vilka föreskrifter som böra utfärdas för att effektivera kontrollen
är i viss mån en avvägningsfråga. Givetvis bör tillses att kontrollåtgärderna
icke onödigtvis försvåra sammanslutningarnas samhällsviktiga verksamhet.
I princip kan jag emellertid biträda de sakkunnigas förslag. Vissa jämkningar
böra dock ske.

I likhet med de sakkunniga anser jag att kontroll bör utövas över såväl
sammanslutningarnas inköp som deras överlåtelser av ammunition. Vidare
bör så långt det är möjligt tillses att ammunition som utlämnas till medlemmar
användes för avsett ändamål. Ansvaret för kontrollen bör åvila
styrelsen för vederbörande organisation. Bestämmelse härom hör upptagas
i författningen.

Hur kontrollen närmare bör ordnas synes man emellertid i viss utsträckning
böra överlämna till sammanslutningarnas styrelser att själva avgöra.
Detta gäller särskilt kontrollen över medlemmarnas inköp och förbrukning
av ammunition. Möjligheten alt uppställa enhetliga regler i detta hänseende
synes nämligen vara begränsad. Att i sådant syfte föreskriva en så minutiös
kontroll som de sakkunniga föreslagit hör icke komma i fråga. Ett
dylikt system skulle bliva alltför omständligt och organisatoriskt svårhanterligt,
vilket vid remissbehandlingen också understrukits från skilda håll,
hl. a. från flertalet skytteorganisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

På grund av det anförda anser jag att man bör nöja sig med att uppställa
en allmän skyldighet för ifrågavarande sammanslutningar att föra särskild
liggare över sina inköp och överlåtelser av ammunition. Vad särskilt angår
frågan om den individuella kontrollen över ammunitionsöverlåtelserna är
det givetvis angeläget att sådan kontroll äger rum. Det övervägande antalet
skytteföreningar torde också ha möjlighet att ordna frågan på ett
praktiskt sätt. En lämplig form synes vara att medlem i ammunitionsliggaren
eller i särskild bilaga till denna kvitterar mottagen ammunition.

Skyldigheten att tillse att erforderliga kontrollåtgärder vidtagas skall som
förut nämnts åligga vederbörande lokalförenings styrelse. Även huvudorganisationerna
böra emellertid övervaka att de lokala föreningarna fullgöra
sina åligganden i detta hänseende samt meddela de föreskrifter och anvisningar
som kunna påkallas härför.

I likhet med de sakkunniga anser jag slutligen, att åsidosättande av de
bestämmelser, som enligt min mening sålunda böra gälla i fråga om kontrollen
över ifrågavarande sammanslutningars innehav och överlåtelse av
ammunition, bör straffas med dagsböter.

Förvaringen av vapen och ammunition.

Gällande bestämmelser.

I fråga om förvaringen och vården av skjutvapen och ammunition saknas
i gällande vapenkungörelse allmängiltiga bestämmelser. Föreskrifter därom
finnas endast såvitt angår vapen och ammunition som innehas av handlande.
Enligt dessa åligger det den som idkar handel med vapen och ammunition
att taga sådan vård om egendomen, att den icke är åtkomlig för obehörig
person (18 § sista stycket). Åsidosättande av vårdnadsskyldigheten
straffas med dagsböter (20 § 4 mom.).

Beträffande sådan ammunition, som är att hänföra till explosiv vara, innehåller
emellertid förordningen angående dylika varor dels vissa generella
vårdnadsregler, dels särskilda förvaringsbestämmelser för olika slag av innehav.
De allmänna bestämmelserna innebära att explosiv vara skall förvaras
under lås, så att den icke är åtkomlig för obehöriga, och i övrigt så,
att den icke är utsatt för att antändas eller bringas till explosion (43 §),
samt att envar som innehar explosiv vara är ansvarig för vården och behöriga
användningen därav (41 §). Åsidosättande av dessa bestämmelser
medför böter.

Vad angår förvaringen av vapen och ammunition, som innehas av föreningar
tillhörande det frivilliga skytteväsendet och försvarsväsendet och
medlemmar i sådana föreningar, ha bl. a. arméförvaltningens tygavdelning
samt skytteförbundens överstyrelse och vederbörande militära myndigheter
utfärdat vissa föreskrifter. Beträffande vapen, som från kronans
förråd utlånas till skytteföreningar, har tygavdelningen i cirkulärskrivelse
den 23 december 1943 bl. a. föreskrivit, att sådana vapen få

Kangl. Maj.ts proposition nr 9ö.

förvaras i skyttepaviljonger, skyttebodar eller dylikt endast under förutsättning,
att »tillräcklig säkerhet kan anses vara för handen genom att
vaktmästare eller annan personal har sin hostad i vederbörande byggnad
eller i omedelbar närhet av densamma». Därest lokaler för vapnens förvaring
icke kunna ordnas på detta sätt, skola vapnen antingen utdelas till
(kvitteras av) enskilda pålitliga medlemmar i skytteföreningarna eller inlämnas
för förvaring vid militära förbands förråd. Vidare har skytteförbundens
överstyrelse föreskrivit, att tygavdelningens förvaringsbestämmelser
i tillämpliga delar skola gälla även beträffande vapen och ammunition, som
tillhöra skytteföreningar eller enskilda skyttar.

Utredningen.

I förslaget till ny vapenkungörelse har upptagits ett stadgande om en
allmän vårdnadsplikt för innehavare av skjutvapen och ammunition. I 3 §
föreskrives, att envar, som för egen eller annans räkning innehar vapen eller
ammunition, är skyldig att taga sådan vård om egendomen, att den ej är
åtkomlig för obehörig person. Beträffande motiveringen till detta stadgande
samt de fordringar, som enligt utredningens mening i allmänhet böra uppställas
i avseende å förvaringssättet, anföres i betänkandet följande.

En rimlig fordran är att den som innehar skjutvapen eller ammunition håller
sådan tillsyn över och vård om egendomen, alt den ej kommer i händerna
på barn eller andra obehöriga personer. Någon dylik allmän vårdnadsskyldighet
stadgas emellertid ej i gällande vapenkungörelse. Enligt
vad utredningen har sig bekant förekommer det i ganska stor utsträckning,
att vapen och ammunition icke förvaras på ett sätt, som överensstämmer
med de fordringar som ur allmän säkerhetssynpunkt måste uppställas
i detta hänseende. Detta gäller icke endast skjutvapen, som innehavas av
enskilda personer, utan också vapen, som innehavas av vissa sammanslutningar.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden har i förevarande paragraf
upptagits en bestämmelse om allmän vårdnadsplikt rörande vapen
och ammunition. Såsom framgår av stadgandet åligger denna skyldighet
jämväl den som för annans räkning innehar vapen, såsom t. ex. den som
innehar vapen, som tillhör oskiftat dödsbo, förmyndare beträffande omyndigs
vapen etc. Vidare må framhållas, att skyldigheten även avses skola
åligga tillfällig vapeninnehavare.

Beträffande de fordringar, som böra uppställas rörande förvaringssättet,
måste dessa väsentligen anpassas efter de i varje särskilt fall föreliggande
förhållandena. Vissa allmänna normer, om vilkas skälighet tvekan ej torde
kunna råda, böra dock anges. Sålunda bör kravet på säkerhet mot obehörig
åtkomst skärpas ju större vapen- och ammunitionsinneliavet är. Vidare
bör hänsyn tagas till belägenheten av förvaringsstället, om det ligger ensligt
eller står under betryggande tillsyn etc. I fråga om gevär, som innehav,
as av enskilda personer och vilka merendels bruka förvaras i hemmen,
synes som regel icke kunna uppställas fordran på att de skola förvaras
inlåsta. De böra emellertid icke, såsom nu understundom sker, förvaras i
förstugor eller andra dylika utrymmen, utan de böra förvaras på sådana
platser, alt de stå under erforderlig tillsyn, eller också ställas undan å mindre
åtkomliga ställen (i skåp, garderober o. dyl.). En självklar princip bör
vara, att skjutvapen icke förvaras laddat. Ammunition till skjutvapen bör
givetvis också förvaras på betryggande plats (i låst skåp eller skrivbords -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

låda eller därmed jämförligt ställe). Samma fordran bör också uppställas

rörande pistoler och andra dylika enhandsvapen.

Straffpåföljd (dagsböter) för åsidosättande av den föreslagna vårdnadsplikten
har stadgats endast för den som idkar handel med vapen och ammunition;
denne är, såsom tidigare nämnts, redan enligt nu gällande vapenförfattning
underkastad straff för dylik förseelse. Ett grovt åsidosättande
av vårdnadsskyldigheten förutsättes emellertid kunna medföra vapenlicensens
indragning.

Yttrandena över utredningens förslag.

Utredningens förslag om förvaringen och vården av skjutvapen och ammunition
har av remissinstanserna i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Förslaget att straff för vårdnadspliktens åsidosättande endast skall
inträda beträffande vapenhandlande har dock kritiserats i några yttranden.
Sålunda föreslår länsstyrelsen i Östergötlands län — under framhållande
att bestämmelsen torde bliva i stort sett illusorisk, om dess åsidosättande
icke förbundes med straffpåföljd — att föreskriften borde utgå ur förslaget.
Sprängämnesinspektionen samt länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs,
Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län förorda, att åsidosättande
av vårdnadsskyldigheten borde medföra straffpåföljd även för andra än
vapenhandlare; de båda förstnämnda länsstyrelserna anse dock, att straff
borde inträda endast vid fall av grovt åsidosättande resp. beträffande laddat
vapen.

Explosivvarusakkunniga.

De explosivvarusakkunniga föreslå en allmän skärpning av nuvarande bestämmelser
om förvaringen av explosiva varor. Detta gäller icke endast
sprängämnen och därmed i farlighetshänseende jämförliga explosiva varor
utan också ammunition för handvapen. Bestämmelserna om förvaringen äro
meddelade i 5 kap. i förslaget till ny explosivvaruförordning. Såsom allmän
regel stadgas, att explosiv vara skall förvaras så, att förvaringen erbjuder
en med hänsyn till varans farlighetsgrad och myckenhet samt omständigheterna
i övrigt tillfredsställande säkerhet mot att varan åtkommes av obehöriga
eller vållar skada genom att antändas eller bringas till explosion.
Vidare skall förvaringsrum för explosiv vara hållas låst och nyckeln förvaras
så, att den icke kan åtkommas av obehöriga (51 §). Dessa allmänna
normer för törvaringen utvecklas närmare i 54—73 §§ för särskilda former
av innehav och förvaring (upplagsmagasin, tillfälliga upplag, stadigvarande
och tillfälliga förbrukningsförråd etc.). Därjämte meddelas vissa allmänna
föreskrifter om förvaringsrummens belägenhet samt skydd mot inbrott och
brand. Närmare föreskrifter angående förvaringsrummens belägenhet och
beskaffenhet förutsättas skola meddelas av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet.

I fråga om belägenheten uppställes i princip krav på att förvaringsrummet
skall vara beläget på betryggande avstånd från bostäder och andra ställen,

Kungi. Maj:ts proposition nr 9-5.

där människor varaktigt uppehålla sig eller där mycket folk plägar komma
tillsammans, ävensom från allmänna trafikleder. Upplagsmagasin får som
regel ej anordnas inom område, som ingår i stadsplan. Beträffande inbrottssäkerhet
fordras rörande magasin för sprängämnen och därmed i fråga
om farlighetsgraden jämförliga varor, att detsamma är av sådant material
och sådan konstruktion, att det erbjuder betryggande säkerhet mot inbrott
medelst mekaniskt verkande hjälpmedel (kofot, bultsax, såg, fil och andra
dylika inbrottsverktyg). Vidare skall magasinet vara försett med dyrkfria
lås. Förvaringsrum för dylika explosiva varor skola vidare som regel vara
av brandsäker konstruktion.

För mindre farliga slag och myckenheter av explosiva varor uppställas beträffande
såväl förvaringsrummens belägenhet som deras beskaffenhet mindre
fordringar. Detta gäller bl. a. ammunition för handvapen. Sålunda får
exempelvis upplagsmagasin för sådan ammunition om högst 2 500 kg anordnas
även inom område, som ingår i stadsplan, och t. o. in. i bostadsfastighet i
stad (55 § sista stycket). Magasin för civil handvapenammunition behöver
ej erbjuda betryggande säkerhet mot inbrott medelst mekaniskt verkande
hjälpmedel utan endast avsevärt motstånd mot inbrottsförsök medelst sådana
hjälpmedel (56 §), och magasin för militär eller civil handvapenammunition
kan i vissa fall godkännas även om det icke är av brandsäker konstruktion
(57 §).

I betänkandet framhålles, att dessa lättnader föreslagits icke minst med
tanke på de frivilliga skytteföreningarnas ammunitionsförråd. Härom anföra
de sakkunniga:

Det är icke önskvärt att större myckenheter skarp gevärsammunition förvaras
i icke inbrottssäkra förvaringsrum i avlägset belägna skyttepavilj onger,
där någon effektiv tillsyn icke kan anordnas. Det måste anses mera
betryggande att ammunitionen förvaras i ett samhälle, där skytteföreningens
ledning är bosatt och där förvaringsrummet står under mera omedelbar tillsyn.
Lämpligt förvaringsrum torde i många fall för jämförelsevis obetydlig
kostnad kunna anordnas t. ex. i någon källarlokal i ett bostadshus, där ordföranden
eller ammunitionsförvaltaren är bosatt. Risken för skadegörelse
genom explosion av sådan ammunition är mycket ringa. Vid upphettning
genom brand händer ej annat än att patronerna splittras och kringkastas
med ringa hastighet.

Beträffande förbrukningsförråd av ammunition meddelas i 72 § sakkunnigförslaget
särskilda föreskrifter. Där ej polismyndigheten för särskilt fall
medger större innehav, må sådant förråd omfatta högst 200 patroner militär
handvapenammunition, 1 000 patroner civil ammunition eller 1 000 stycken
hylsor till sådana patroner med isatta tändhattar. Förrådet skall förvaras
i låst skåp, låda eller annan dylik förvaringspersedel.

I fråga om skytteföreningars och andra liknande sammanslutningars rätt
att förvärva och inneha ammunition uppställes, såsom tidigare nämnts, det
villkoret, att sammanslutningen förfogar över antingen upplagsmagasin
eller annat förvaringsrum, som av polismyndigheten efter sprängämnesinspektionens
hörande godkänts för ändamålet (139 §). Tillstånd till upp -

Kungl. Maj ds proposition nr 95.

lagsmagasin skall meddelas av länsstyrelsen (125 §). Magasinet får ej tagas
i bruk förrän det blivit behörigen avsynat (126 §).

Slutligen må framhållas, att förslaget till ny explosivvaruförordning även
upptager särskilda bestämmelser om innehavares åligganden angående explosiv
varas vård och handhavande. Dessa bestämmelser, som återfinnas i
10 kap., innebära bl. a., att envar, som innehar explosiv vara, är ansvarig
för att varan förvaras i enlighet med förordningens föreskrifter. Vidare
åligger det honom att vid allt handhavande av varan sorgfälligt vaka över att
den icke åtkommes av obehörig eller eljest förloras samt att ägna fortlöpande
tillsyn över att förvaringsrummet är i behörigt skick och icke utsättes
för åverkan och att det väl underhålles (142 §). Åsidosättande av
ifrågavarande bestämmelser medför dagsböter och som regel även förverkande
av varan (153 §).

Yttrandena över de explosivvarusakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag rörande förvaringen och vården av explosiva varor
har i princip godkänts av det övervägande antalet remissinstanser, som
yttrat sig härom. Förslagets detaljer ha dock kritiserats på olika punkter.

Beträffande förvaringen av ammunition för handvapen
anser sålunda Svenska jägareförbundet, att de allmänna förvaringsreglerna i
förslagets 51 § äro onödigt omfattande och att det torde vara tillräckligt, att
bestämmelser meddelas i syfte att hindra obehörig åtkomst av sådan ammunition.
För ammunition till jaktvapen bör enligt förbundets mening endast
stadgas, att ammunitionen skall förvaras så, att betryggande säkerhet finnes
mot att den åtkommes av obehöriga. Såsom skäl för sin ståndpunkt anför
förbundet:

Vad beträffar ammunition till handvapen förefinnes endast ringa risk
för olycksfall till följd av explosion på grund av vårdslös förvaring eller
transport. Det bör vara angeläget att undvika att meddela sådana föreskrifter,
som sannolikt icke komma att respekteras. Till föreskrifter av sistnämnda
slag nödgas förbundet räkna det kategoriska stadgandet i 51 § sis*-ta stycket, att förvaringsrum för explosiv vara skall hållas låst och nyckel
förvaras så, att den icke kan åtkommas av obehöriga. Väl är det sant, att
enskilda vapenägare för närvarande stundom förvara sin ammunition på
ett vårdslöst sätt, men att därför generellt föreskriva förvaring i låst utrymme
torde vara att gå för långt. Trots den rigorösa straffbestämmelsen i
153 § — dagsböter och förverkande av all den ammunition, som innehaves
— är det fara värt att föreskriften härom kommer att bli en död bokstav, i
synnerhet som kontrollmöjligheterna i praktiken äro nästan obefintliga.

De särskilda bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit i fråga om förvaringen
av skyttesammanslutnings ammunitionsinnehav, ha i remissvaren
i allmänhet lämnats utan erinran. Rörande denna fråga anför Skytteförbundens
överstyrelse:

I syfte att efterkomma föreskriften i 1928 års förordning, 43 §, att »explosiv
vara skall förvaras under lås, så att den icke är för obehörig åtkomlig»,
och för att i möjligaste mån förhindra de stölder av vapen och ammunition
ur skytteföreningarnas innehav, som tyvärr vid enstaka tillfällen före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

kommit, har överstyrelsen påbjudit och upprepade gånger erinrat om att
ifrågavarande effekter icke få förvaras i skyttepaviljonger eller dylika byggnader,
med mindre tillsyningsman (vaktmästare, ammunitionsforvaltare)
är boende i byggnaden eller i dess omedelbara närhet.

Bebodda skyttepaviljonger förekomma i regel endast hos de stora skytteföreningarna
i rikets större städer. Skjutbanorna kunna vara belagna antingen
inom eller utom vederbörande samhälles planlagda område. Deras
och därmed paviljongernas lägen torde i vilka fall som helst fylla de krav,
som i detta hänseende ställas på upplagsplats i förslagets 55 §. o

överstyrelsen anser sig böra tolka bestämmelserna i 55 57 §§ sa, att

bebodda skyttepaviljonger, varest de än äro belägna, kunna utan särskild
framställning godkännas såsom upplagsplats för handvapenammunition.

Svenska pistolskijtteförbundet anser det vara av stor betydelse att vapen
och ammunition förvaras på såväl inbrotts- som brandsäker plats samt
föreslår införande av uttryckligt förbud mot att vapen och ammunition
förvaras i skyttepaviljong eller andra ställen, som äro belägna avsides eller
där de inneboende icke kunna utöva tillfredsställande kontroll över förvaringsplatsen.

Beträffande de maximikvantiteter ammunition, som enskilt förråd enligt
förslaget i allmänhet får omfatta, framhålla Skytteförbundens överstyrelse,
Svenska pistolskijtteförbundet och Svenska sportskytteförbundet, att dessa
äro för små. De båda förstnämnda organisationerna föreslå, att antalet
patroner höjes till 1 500 stycken. Sportskytteförbundet anser, att enskilt
förråd bör omfatta högst 1 500 patroner grovkalibrig ammunition och 3 000
patroner finkalibrig (22 long).

Departementschefen.

Vapenkungörelsen innehåller icke några generella bestämmelser om förvaring
av skjutvapen eller ammunition. Detta anser jag vara en brist, som
bör undanröjas. Uppenbart är nämligen, att det sätt, varpå såväl enskilda
personer som skyttesammanslutningar understundom förvara vapen och
ammunition, icke motsvara de fordringar, som ur allmän säkerhetssynpunkt
måste uppställas i detta hänseende.

Beträffande de regler, som böra gälla i fråga om förvaringen och vården,
föreligga vissa skiljaktigheter mellan vapenutredningens och de explosivvarusakkunnigas
förslag. Att de senares förslag icke har avseende å skjutvapen
utan å ammunition torde sakna betydelse, eftersom i princip samma
regler torde böra gälla för vapen och ammunition. Den väsentligaste olikheten
är att de sakkunnigas förslag är betydligt mera detaljerat än utredningens.
Vapenutredningen har begränsat sig till ett allmänt stadgande, innefattande
skyldighet för innehavare av skjutvapen och ammunition att
taga sådan vård om egendomen, att den ej är åtkomlig för obehöriga peisoner.
De explosivvarusakkunniga, som ansett en allmän skärpning av förvaringen
av explosiva varor påkallad, har däremot förordat en ingående
reglering av frågan. Beträffande ammunition för handvapen stadgas sålunda
__ förutom en allmän vårdnadsplikt av motsvarande innebörd som vapen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

utredningen förordat — att förvaringsrummet skall hållas låst och nyckeln
förvaras så, att den icke kan åtkommas av obehörig. Vidare upptager
förslaget bestämmelser om innehavares allmänna åligganden i avseende å
ammunitionens och förvaringsrummets vård. Utöver dessa allmänna föreskrifter
meddelas särskilda bestämmelser för olika former av ammunitionsinnehav,
avsedda att gälla bl. a. för skyttesammanslutningar. Dessutom
upptager förslaget vissa stadganden om de maximikvantiteter som förråd
av handvapenammunition får omfatta.

I yttrandena över vapenutredningens förslag har man allmänt anslutit
sig till den lösning av vårdnadsfrågan som utredningen förordat. Vid remissbehandlingen
av de explosiwarusakkunnigas förslag har man i allmänhet
icke yttrat sig över de sakkunnigas förslag beträffande förvaringen
och vården av handvapenammunition. Remissinstansernas allmänna inställning
till detta förslag är därför oklar.

För egen del anser jag att frågan om förvaringen och vården av vapen
och sådan ammunition, för vilken den föreslagna vapenförordningen skall
gälla, i huvudsak bör lösas i enlighet med vapenutredningens förslag. Vad
som främst talar härför är, att de fordringar som böra uppställas för att
hindra att vapen och ammunition komma i händerna på obehöriga personer
måste kunna anpassas efter förhållandena i de särskilda fallen. Ur denna
synpunkt kan det därför icke vara lämpligt att uppställa så detaljerade föreskrifter
som de explosivvarusakkunniga förordat. Ett genomförande av de
sakkunnigas förslag skulle också i tillämpningen i åtskiliga fall visa sig ogörligt.
Enligt min mening bör man därför begränsa sig till att uppställa ett allmänt
stadgande om skyldighet för innehavare av vapen och ammunition
att taga sådan vård om egendomen, att den icke åtkommes av obehöriga
personer. Vilka fordringar som denna allmänna vårdnadsplikt ställer på innehavaren
är i hög grad beroende på omständigheterna i varje särskilt fall.
Avgörande för de krav, som böra ställas i fråga om förvaringen, bör dock
främst vara farlighetsgraden och mängden av de vapen och den ammunition
som vederbörande innehar samt förvaringsställets belägenhet, om det ligger
ensligt eller står under regelbunden tillsyn. I fråga om vapen och ammunition,
som stå under fortlöpande tillsyn, vilket t. ex. som regel är fallet med
vapen och ammunition som förvaras i hemmen, kunna således exempelvis icke
lika stränga krav på förvaringssättet uppställas som om de förvaras i en
avlägset belägen jaktstuga. Av vad nu sagts torde framgå, att även frågan
i vad mån förvaringsstället skall vara låst icke kan besvaras generellt. Att
vapen icke bör förvaras laddat torde vara självklart.

Den av mig förordade allmänna vårdnadsregeln bör gälla icke endast för
enskilda personer utan också för skytteföreningar och andra liknande sammanslutningar.
Att uppställa särskilda förvaringsföreskrifter beträffande
vapen och ammunition, som innehaves av sådana sammanslutningar, synes
mig icke påkallat. Den generella vårdnadsbestämmelsen torde nämligen
a ara tillfyllest även i dessa fall. På en punkt torde den dock böra kompletteras.
Det förekommer nämligen, enligt vad jag erfarit, i ganska stor utsträck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

ning att vapen och framför allt ammunition, som innehaves av skytteföreningar,
förvaras i avlägset belägna skyttepaviljonger, som ej stå under regelbunden
tillsyn och som sakna betryggande säkerhetsanordningar mot
inbrott. Ett sådant förvaringssätt är självfallet i hög grad otillfredsställande.
Dylika obevakade förvaringsställen inbjuda helt naturligt lätt till
inbrott. Några av de våldsdåd, som under senare år begåtts här i landet,
ha också utförts med vapen och ammunition, som stulits från dylika skyttepaviljonger.
Särskilda åtgärder böra fördenskull vidtagas för att hindra
att vapen och ammunition förvaras i skyttepaviljonger och andra lokaler,
som icke uppfylla de fordringar som böra uppställas ur säkerhetssynpunkt.
Närmast till hands synes ligga att meddela ett generellt förbud mot att förvara
vapen och ammunition i lokaler, som icke stå under betryggande tillsyn.
Ett sådant förbud torde emellertid medföra praktiska olägenheter särskilt
för större skytteföreningar och inverka menligt på deras verksamhet.
Den lämpligaste lösningen synes mig vara att föreskriva, att skyttepaviljonger
och liknande lokaler icke få användas såsom förvaringsrum, med
mindre polismyndigheten godkänt dem för sådant ändamål. Till ledning
för polismyndigheterna vid bedömandet av de säkerhetskrav, som böra uppställas,
samt till främjande av största möjliga enhetlighet böra särskilda anvisningar
meddelas. Dessa torde lämpligen böra intagas i förordningens
tillämpningsföreskrifter. Av vikt är givetvis att fordringarna rörande förvaringsrummets
beskaffenhet icke bliva mera omfattande än som med hänsyn
till de föreliggande omständigheterna kan anses nödvändigt eller rimligt.

Självklart är att vapen och ammunition böra förvaras i skyttepaviljonger
eller andra dylika lokaler endast i sådana fall, då förvaringsfrågan icke utan
väsentliga olägenheter för skytteföreningarnas verksamhet kan ordnas på
annat sätt. Ur säkerhetssynpunkt är det naturligtvis lämpligare att vapen
och ammunition, som tillhöra skyttesammanslutningar, förvaras hemma
hos någon ledamot eller funktionär än i avlägset belägna skyttepaviljonger.
Dylika förvaringsrum torde kunna ordnas för en jämförelsevis billig kostnad.

Tillsynen över att bestämmelserna om förvaringen av vapen och ammunition
som tillhöra ifrågavarande sammanslutningar noga efterlevas bör i
första hand åvila styrelsen för vederbörande lokalförening. Av vikt är emellertid
att även huvudorganisationerna uppmärksamma frågan samt utöva
erforderlig kontroll och vidtaga de åtgärder, som kunna påkallas för att förvaringsfrågan
ordnas på betryggande sätt.

Såsom tidigare nämnts upptager explosivvarusakkunnigas förslag vissa
bestämmelser om de maximikvantiteter handvapenammunition, som må förvaras
i enskilt förråd. 1 några yttranden ha anmärkts att de angivna kvantiteterna
äro för små och böra höjas. För egen del anser jag att några föreskrifter
i detta hänseende icke böra upptagas i förordningen. Prövningen av
ammunitionsärendena skall, såsom tidigare framhållits, enligt departementsförslaget
ankomma på de lokala polismyndigheterna, som därvid även ha att

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95.

bestämma den mängd ammunition som bör tilldelas den sökande. Därest
särskilda föreskrifter om viss maximikvantitet böra meddelas, torde dessa
böra upptagas i de anvisningar, som, på sätt förut omnämnts, skola utfärdas
rörande prövningen av ifrågavarande ärenden.

Vad slutligen angår frågan om påföljderna av åsidosättande av de av mig
sålunda förordade vårdnadsreglerna anser jag i likhet med vapenutredningen,
att straff icke bör stadgas för enskilda personer. Däremot bör ett åsidosättande
av vårdnadsskyldigheten, som kan betecknas såsom grovt, kunna
motivera att vapenlicensen indrages. För den som idkar handel med skjutvapen
bör dock, liksom hittills, försummelse av vårdnadsplikten medföra ansvar.
Likaså torde de vårdnads- och förvar ingsregler, som skola gälla för
skytteorganisationer och andra liknande sammanslutningar, böra straffsanktioneras.
Straffet bör vara dagsböter.

Nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 10 § vapenkungörelsen skall, där ansökan om tillstånd att inneha
skjutvapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslås eller meddelad vapenlicens återkallas eller förbud mot
fortsatt innehav av vapen meddelas, vapnet avlämnas till polismyndigheten
i orten eller till den som myndigheten bestämmer. Vapnet skall förvaras under
lås och på säkert ställe samt, om det ej förklaras förverkat, inlösas av
kronan enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Inlösen skall dock
ej ske, där vapnet tillhör annan än innehavaren och ägaren själv vill inneha
vapnet och är berättigad därtill. Med vapen som inlösts skall förfaras på sätt
länsstyrelsen bestämmer.

I kungörelse den 22 juni 1934 (nr 316) har Kungl. Maj:t fastställt de
grunder, som skola gälla i avseende å inlösen av skjutvapen. Enligt denna
kungörelse skall länsstyrelsen fastställa det värde å vapnet i fråga, efter
vilket inlösen skall ske, samt låta utbetala lösensumman till vapnets ägare.
Innan länsstyrelsen företager sådan värdering skall länsstyrelsen lämna vapnets
ägare tillfälle att inkomma med de bevis och intyg samt övriga upplysningar,
som prövas nödiga för att styrka vapnets värde. Där så anses
erforderligt äger länsstyrelsen anlita biträde vid värderingen av sakkunnig
myndighet eller sakkunnig person. Värdet skall beräknas efter det pris, som
kan påräknas vid en försäljning av vapnet under normala förhållanden. Hänsyn
må sålunda tagas till antikvärde eller annat därmed jämförligt värde
men ej till det särskilda värde vapnet må ha haft för dess ägare.

Genom brev den 22 juni 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
artilleridepartement (numera arméförvaltningens tygavdelning) att i den
mån så lämpligen kan ske efter framställning lämna länsstyrelse bistånd
dels med värdering av vapen, dels med förvaring och vård av vapen, som
inlösts eller förverkats jämlikt vapenkungörelsen. Vidare må nämnas, att
chefen för socialdepartementet den 5 september 1940 förklarat sig icke ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

något att erinra mot att länsstyrelserna på framställning av arméförvaltningens
tygavdelning medge, att inlösta eller förverkade vapen av arméns
modeller tillföras arméns vapenförråd. I enlighet härmed torde numera praktiskt
taget alla inlösta eller förverkade vapen, som äro användbara för försvarsmakten,
ha tagits till uppbörd i arméns förråd.

Tidigare reformförslag.

I skrivelse den 28 juni 1943 nr 417 har riksdagen —- under åberopande av
vad dess år 1942 församlade revisorer i sin berättelse under § 15 anmärkt
— anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa
kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen, som förklarats förverkade
eller som skola inlösas av kronan. Revisorerna ha anfört bl. a.:

Kostnaderna för inlösen av vapen uppgå årligen till avsevärda belopp. För
att nedbringa dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna
om inlösen ändras så, att den som icke längre önskar tillstånd att inneha
vapen, av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig
köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna
verkställa sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det
påkallat att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet.
I fråga om värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas,
synes en ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för
värderingen tages det pris som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare
och icke såsom för närvarande vapenhandlarnas försäljningspris. Beträffande
kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen varom här är
fråga giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna väsentligt
nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde
endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller
eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna. Övriga vapen
borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot.
Beträffande, till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande
vapen synes böra föreskrivas, att dessa må av tygstationen försäljas utan
att tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring
av föreskrifterna böra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning
av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.

Utredningen.

Beträffande inlösen av skjutvapen bar utredningen i likhet med
de av utredningen hörda myndigheterna i stort sett anslutit sig till riksdagsrevisoremas
förslag I överensstämmelse härmed förordar sålunda utredningen
den ändringen, att värdet av vapen, som skall inlösas av kronan, skall beräknas
efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar
handel med skjutvapen. Vapnets innehavare skall dock beredas tillfälle att
inom visis tid — tre månader från delfåendet av beslutet om återkallelse]!
eller förbudet — själv avyttra detsamma till behörig person. Denna regel
bör enligt utredningens mening äga motsvarande tillämpning i fråga om ammunition,
som skall inlösas av kronan. Värdet av egendomen skall liksom
hittills fastställas av länsstyrelsen. Därjämte innefattar utredningens förslag
att bestämmelserna rörande grunderna för fastställande av lösensumman sko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

la överflyttas från den förenämnda kungörelsen om inlösen av skjutvapen till
vapenkungörelsen.

I anledning av riksdagsrevisorernas anmärkning, att inlösen ägt rum av
vapen, som ägaren ej längre önskade inneha, framhåller utredningen att kronan
ej vore skyldig att inlösa sådana vapen samt att skäl att utsträcka inlösningsplikten
till dylika fall ej förelåge. Enligt utredningens åsikt bör den
som ej längre önskade inneha skjutvapen själv överlåta vapnet till någon
som är berättigad att inneha detsamma. Därjämte påpekas, att om vapnet
göres varaktigt obrukbart, detsamma enligt undantagsbestämmelsen i 1 § utredningens
förslag ej faller under vapenförfattningen.

Jämväl vad angår frågan om förvaring och vård samt försäljning
av vapen, som inlösts eller förklarats förverkade, har utredningen
i princip anslutit sig till de av riksdagen anförda synpunkterna. Utredningen
understryker sålunda angelägenheten av att ett mera enhetligt förfarande tilllämpas
beträffande såväl förvaringen och vården som försäljningen av sådana
vapen samt föreslår, att vissa generella föreskrifter utfärdas i detta syfte.
Såsom en allmän regel bör gälla, att vapnen skola av länsstyrelserna överlämnas
till närmast belägna militära centrala tygförråd, vilket bör ha ansvaret
för vapnens behöriga förvaring och vård. Vapen, som ej äro användbara
för krigsmakten eller polisväsendet, skola försäljas av tygförrådet samt,
om köpare ej erhålles inom viss tid, förslagsvis fyra år, nedskrotas genom
tygförrådets försorg. Särskilt försäljningstillstånd av vederbörande länsstyrelse
bör härvid ej fordras, utan förutsättes att tygförrådet självständigt
och på eget ansvar skall handha försäljningarna. Länsstyrelse bör dock äga
försälja vapen varom här är fråga i sådana fall, då det kan ske utan ett
alltför omständligt förfarande. Vidare föreslår utredningen, att särskilda
föreskrifter utfärdas om redovisningen av medel, som influtit vid försäljningen,
liksom rörande sättet för bestridande av tygförrådets kostnader för vapnens
förvaring, vård och försäljning. Även ammunition, som förklarats förverkad,
bör enligt utredningens förslag som regel överlämnas till vederbörande
tygförråd, som —- i den mån ammunitionen endast har skrotvärde —
skall föranstalta om dess nedskrotande.

Yttrandena.

De av utredningen föreslagna grunderna för inlösen av vapen och ammunition
ha i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser emellertid, att den tid av tre månader
vapeninnehavare enligt förslaget skulle få på sig för att själv avyttra vapnet
i vissa fall vore väl knapp, samt förordar att länsstyrelse bör tilläggas befogenhet
att utsträcka sagda tid med högst ett år.

Den föreslagna ordningen för förvaring och vård samt försäljning av vapen
och ammunition, som inlösts eller förklarats förverkade, har i remisssvaren
allmänt lämnats utan principiell erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter dock lämpligheten av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

både vederbörande tygförråd och länsstyrelse skola omhänderha försäljningen
och håller före, att försäljningen liksom hittills uteslutande borde ske genom
länsstyrelsernas försorg. Såsom en konsekvens härav borde vapnen
och ammunitionen, där så kunde ske, förvaras av militärt förband i residensstaden.

Generaltullstyrelsen hemställer, att från försäljning undantagas vapen, som
äro användbara icke blott för krigsmakten eller polisväsendet utan även för
tullverkets gräns- och kustbevakning.

Departementschefen.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid inlösen av vapen värdet beräknas
efter det pris, som kan påräknas vid en försäljning av vapnet under
normala förhållanden. Enligt utredningens förslag, vilket överensstämmer
med vad 1942 års riksdagsrevisorer förordat, skall däremot lösensumman
beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar
handel med skjutvapen. Det pris, som vapenhandlare och de som handla
med antika vapen betala, lär ofta understiga vad vapen kunna inbringa vid
försäljning i fria marknaden. De föreslagna inlösningsgrunderna kunna alltså
leda till att ägare orsakas en ekonomisk förlust. Denna omständighet synes
mig emellertid icke böra inge några allvarligare beiänkligheter med hänsyn
till den möjlighet att inom viss tid själv söka avyttra vapnet som enligt
förslaget skall stå ägaren till buds. I sådana undantagsfall, där en tillämpning
av ifrågavarande princip skulle leda till uppenbart obilliga resultat, bör
dock länsstyrelsen ha möjlighet att höja lösenbeloppet. Frånsett denna jämkning
anser jag mig kunna godtaga förslaget.

Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande påpekat kan den tid av
tre månader som ägaren enligt förslaget skulle få på sig för att själv överlåta
vapnet i vissa fall vara väl knapp. Länsstyrelse bör därför vara berättigad
att utsträcka sagda tåd allt efter vad som i det föreliggande fallet kan vara
behövligt och skäligt. Skulle den av länsstyrelsen bestämda försäljningstiden
till följd av mellankommande omständigheter visa sig behöva ytterligare
utsträckas, bör länsstyrelsen självfallet även äga rätt härtill.

I likhet med utredningen anser jag det jämväl riktigt och lämpligt att de
grunder, som skola gälla för inlösen av vapen, även böra äga tillämpning
på ammunition, som enligt utredningens förslag skall inlösas av kronan.
Inlösningsplikt skall enligt utredningens förslag föreligga endast i fråga om
ammunition, som fråntages den som förklarats olämplig att inneha vapen.

Även såvitt angår frågan om förvaringen och vården samt försäljningen
av vapen och ammunition, som inlösts eller förklarats förverkade, ansluter
jag mig till utredningens förslag. Med anledning av vad länsstyrelsen
i Västernorrlands län liärutinnan anfört vill jag endast framhålla, att enligt
utredningens förslag försäljningen liksom förvaringen och vården av här
ifrågavarande vapen som regel skall omhänderhas av de under arméförvaltningens
tygavdelning lydande centrala tygförråden. Länsstyrelse förutsättes
skola handha försäljningen endast i sådana fall, då den har kännedom om

(! Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

någon spekulant å vapnet eller eljest utan ett alltför omständligt förfarande
är i tillfälle att avyttra detsamma. Att i sådant fall överlämna vapnet till
vederbörande tygstation eller tyganstalt, som icke alltid är belägen i residensstaden
eller ens inom länet, skulle innebära en onödig omgång och bör ej
ifrågakomma.

Vad generaltullstyrelsen i sitt yttrande föreslagit bör beaktas vid utformandet
av de särskilda bestämmelserna i ämnet. Dessa böra ej intagas i själva
förordningen utan upptagas i dess tillämpningsföreskrifter.

Klagorätten.

Gällande bestämmelser.

Enligt 27 § vapenkungörelsen må klagan ej föras över länsstyrelses beslut
i ärende som avses i kungörelsen. Beslutanderätten tillkommer enligt
författningen länsstyrelse i ärenden angående tillstånd att inneha vapen
(4 §), återkallelse av sådant tillstånd och förbud mot fortsatt innehav av
deklarerat vapen (9 §), tillstånd att förvärva ammunition (12 §), tillstånd att
idka handel med skjutvapen och återkallelse av sådant tillstånd (16 §), tillstånd
för vapenhandlare att för försäljning inneha vapen och förvärva ammunition
(17 §) samt beslag av vapen (23 §).

Tidigare reformförslag.

I anledning av en vid 1938 års riksdag väckt motion (II: 229) har riksdagen
i skrivelse den 25 maj 1938, nr 326, i syfte att nå en såvitt möjligt enhetlig
tillämpning hemställt om sådan ändring i gällande vapenkungörelse, att
länsstyrelses beslut angående förvärv och innehav av vapen må kunna överklagas.

I detta sammanhang må nämnas, att Svenska jägareförbundet i sin tidigare
berörda skrivelse den 27 december 1939 — under hänvisning till nämnda
motion — anfört, att den i 6 § vapenkungörelsen fastslagna behovsprincipen
icke borde läggas till grund för prövningen när det gällde tillstånd
till förvärv av jaktgevär, samt hemställt, att stadgandet måtte ändras därhän,
att i fråga om jaktgevär prövningen huvudsakligen borde avse sökandens
personliga kvalifikationer.

Utredningen.

Utredningen anser, att syftet med den av riksdagen påyrkade klagorätten
lämpligare torde kunna tillgodoses, om anvisningar utfärdades till ledning
vid prövningen av ansökningar om tillstånd till innehav av vapen. Skulle det
visa sig att den eftersträvade enhetligheten i tillämpningen ej skulle kunna
åstadkommas på denna väg, borde frågan om införande av klagorätt över
länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden ånyo övervägas. Klagan borde
dock få föras över länsstyrelsens beslut i ärenden, som avsåges i utredningsförslagets
10 och 20 §§ (återkallelse av tillstånd att inneha vapen eller för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

värva ammunition och förbud mot fortsatt innehav av vapen), 12 § (inlösen
av vapen och ammunition), 21 § (tillstånd att idka handel med skjutvapen
och återkallelse av sådant tillstånd) samt 22 § (tillstånd för vapenhandlare
att för försäljning inneha vapen och förvärva ammunition). Såsom motivering
härför anföres i betänkandet, att ett beslut, varigenom rätt att inneha
skjutvapen återkallats eller förbud meddelats mot fortsatt innehav av sådant
vapen, som regel innefattade ett intrång i den enskildes äganderätt och ej sällan
uppfattades såsom en personlig kränkning. Det förelåge därför ofta en önskan
från vederbörande vapeninnehavares sida att få beslutet underställt
högre myndighets prövning. Klagorätt över beslut, varigenom ansökan om
tillstånd att idka handel avslagits eller sådant tillstånd återkallats, funnes
enligt andra författningar, såsom näringsfrihetsförordningen samt förordningarna
angående explosiva varor och eldfarliga oljor. Fullföljdsrätt över
länsstyrelses beslut! om inlösen av vapen enligt kungörelsen den 22 juni 1934
(nr 316) ansåges redan nu föreligga.

Till belysande av spörsmålet, i vilken utsträckning länsstyrelses beslut rörande
tillstånd eller förbud mot fortsatt innehav av vapen kunde komma att
överklagas, därest klagorätt infördes, ha vid betänkandet fogats två statistiska
tabeller. Av dessa framgår, att antalet vapen, beträffande vilka avslag
meddelats å ansökningar om tillstånd till innehav, samt antalet vapen, som
förverkats eller beträffande vilka tillstånd till innehav återkallats eller förbud
mot innehav meddelats, under åren 1939—1944 genomsnittligen utgjort
5 322 resp. 1 205 för år. För åren 1935—1938 utgöra motsvarande siffror
2 851 resp. 583.

Utredningen har ej kunnat biträda jägareförbundets framställning om ändring
av 6 § gällande vapenkungörelse men understrukit, att utförliga tillämpningsföreskrifter
borde utfärdas för att undanröja nu förekommande
ojämnheter i tillämpningen av detta stadgande. Utredningen har även angivit
några huvudsynpunkter beträffande innehållet i dessa föreskrifter, i vad
gäller behovsprövningen vid licensansökan om jaktvapen. Härom anföres i
betänkandet bl. a.:

Enligt utredningens åsikt vore det självfallet önskvärt, därest bestämmelserna
rörande förutsättningarna för innehav av skjutvapen kunde givas en
sådan avfattning, att bestämmelserna erhölle en i görligaste mån enhetlig
tillämpning. Detta gäller framför allt behovsprövningen. Att i författningstexten
ange de särskilda förhållanden, som skola utgöra indicier å föreliggande
behov, torde emellertid ej vara möjligt med hänsyn därtill att omständigheterna
i de förekommande fallen merendels äro mycket olika. Delta
torde i alldeles särskild grad vara förhållandet med avseende å behovsprövningen
rörande jaktvapen. Att, såsom jägareförbundet ifrågasatt, bortse från
behovssynpunkten i vad gäller förvärv av jaktvapen och låta envar, som
uppfyller de personliga förutsättningarna, erhålla dylika vapen, oavsett
deras farlighetsgrad, kan enligt utredningens mening ej vara tillrådligt —- ej
minst av hänsyn till jaktvårdens intressen. På grund av nu anförda förhållanden
och då de kvalifikationsgrnnder, som enligt gällande bestämmelser
uppställas för rätt att inneha skjutvapen, i och för sig måste anses riktiga
och lämpliga ur de syften vapenkungörelsen har att tillgodose, har utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9J.

ningen ej funnit skäl att vidtaga annan ändring i de nuvarande stadgandena
än att orden »för visst ändamål» i första punkten av törsta stycket av 6 §
uteslutits.

Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit är det av största vikt,
alt den bristande enhetligheten i avseende å tillämpningen av bestämmelserna
rörande förutsättningarna för innehav av skjutvapen så långt möjligt
undanröjes. Härför erfordras, att allmänna utförliga tillämpningsföreskrifter
utfärdas. Dessa, vilka liksom övriga tillämpningsföreskrifter och anvisningar
till en ny vapenförfattning avses skola utfärdas av chefen för socialdepartementet,
böra ange erforderliga riktlinjer för tillståndsgivningen i fråga
om de vanligaste slagen av skjutvapen, såsom jaktvapen, salongsgevär,
mausergevär, pistoler och andra enhandsvapen, samt avse såväl behovsprövningen
som de fordringar, vilka böra uppställas beträffande de personliga
kvalifikationerna. Utredningen skall icke ingå på det närmare innehållet i
dessa föreskrifter, enär förslag till tillämpningsföreskrifter lämpligen icke
torde böra utarbetas, förrän utredningens förslag varit föremål för statsmakternas
prövning. På en punkt, nämligen beträffande spörsmålet om behovsprövningen
vid licensansökning rörande jaktvapen, vill dock utredningen
ange några huvudsynpunkter för denna prövning.

Förevarande spörsmål har behandlats av justitieombudsmannen i en skrivelse
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 december 1943 i
ärende angående förvärv av hagelgevär, intagen i Svenska jägareförbundets
meddelande nr 8 år 1944. De allmänna riktlinjer, som uppdragits i denna
skrivelse, anser utredningen riktiga och lämpliga. Sålunda torde i allmänhet
behov av jaktvapen ej böra anses föreligga, med mindre sökanden har tillgång
till jaktmarker. Detta hör dock ej tolkas så strängt, att sökanden själv
skall äga eller arrendera jaktmarker. Kravet i fråga bör anses uppfyllt även
därigenom, att vederbörande är medlem i sammanslutning, som äger jakträtt
å visst område, eller har tillåtelse att jaga å annans marker. Jämväl
den som gör sannolikt att han plägar vara inbjuden av vänner och bekanta
till deltagande i jakt på av dem disponerade lämpliga marker bör kunna
erhålla tillstånd att inneha jaktvapen.

Beträffande den omtvistade frågan i vad mån vid behovsprövningen avseende
bör fästas vid storleken av de jaktmarker, å vilka sökanden äger
utöva jakt, anser utredningen, i likhet med justitieombudsmannen, att innehav
av viss minimiareal icke bör uppställas såsom oeftergivligt villkor. Ett
obetingat fasthållande vid en sådan regel kan ej vara ägnat att främja en
rättvis prövning, alldenstund jaktmarkernas läge, förekomsten av vilt etc.
är mycket olika i de förekommande fallen. Lämpligt synes vara att länsstyrelserna,
såsom på sina håll redan praktiseras, i hithörande frågor av principiell
eller svårbedömlig natur inhämta yttranden från vederbörande jaktvårdskonsulent
eller jaktvårdssammanslutningar i länet.

Jämväl vad angår spörsmålet, huruvida en jägare bör medges att förvärva
ett jaktgevär av visst slag ehuru han redan innehar ett vapen av samma
slag och kaliber, ansluter sig utredningen till de synpunkter justitieombudsmannen
anfört i ovannämnda skrivelse. Sålunda bör en jägare, vars gevär
är förslitet eller eljest i mindre brukbart skick, kunna erhålla tillstånd att
skaffa sig ett nytt. Ej heller bör tillstånd vägras, om han önskar förvärva
ett gevär av modernare eller mera ändamålsenlig konstruktion, även om det
han förut innehar är fullt brukbart. Att märka är också att för vissa slag av
jakt (t. ex. vid jakt å avlägset belägna trakter) föreligger behov av mer än
ett jaktvapen. Likaledes torde hinder ej böra möta för innehavare av stora
jaktområden att förvärva flera gevär av samma slag att användas till utlå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ning åt tillfälliga .jaktgäster. I senare fallet böra dock särskilda krav uppställas
på sökandens personliga kvalifikationer.

Yttrandena.

Den av utredningen förordade lösningen av spörsmålet om införande
av klagorätt över länsstyrelses beslut har mött gensaga endast i några
remissyttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att klagan icke
borde få föras över beslut, varigenom vapen- eller ammunitionslicens indragits.
Dylika beslut meddelades enligt länsstyrelsens mening endast i fullt
klara fall, och länsstyrelserna torde äga den bästa kännedomen om de förhållanden,
som borde vara avgörande vid prövningen. Liknande synpunkter utvecklas
av länsstyrelsen i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar tvekan om behovet och lämpligheten
av införande av klagorätt i andra fall än da ansökan om handelsrättighet
rörande vapen avslagits. Det enskilda intresse, som till äventyrs kunde
trädas för nära i dessa ärenden, vore knappast av den betydelse, att besvärsrätt
borde medges.

Svenska jägareförbundet anser däremot, att besvärsrätt bör införas även
beträffande beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits. Svenska
pistolskytteförbundet förklarar sig icke ha något att erinra emot att klagorätt
icke medgivits i fråga om sådant beslut, under förutsättning att en enhetlig
praxis kunde nås genom centrala tillämpningsföreskrifter.

Den ståndpunkt utredningen intagit till jägareförbundets framställning
om ändrade förutsättningar för prövningen beträffande
tillstånd till innehav av jaktvapen har ej föranlett erinran
i något yttrande.

Departementschefen.

Beträffande den av riksdagen väckta frågan om införande av klagorätt
över länsstyrelses beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits, anser
jag i likhet med utredningen, att syftet med framställningen att nå en mera
enhetlig prövning av dessa ärenden torde på ett mera verksamt och smidigt sätt
kunna tillgodoses genom utfärdande av direktiv och anvisningar rörande bestämmelsernas
tillämpning. Såsom jag i annat sammanhang framhållit förutsättas
sådana tillämpningsföreskrifter skola utfärdas i anslutning till den nya
vapenförfattningen. Att av överinstansens avgöranden kunna draga några
allmängiltiga slutsatser av betydelse för tillämpningen torde endast mera undantagsvis
låta sig göra. Prövningen i vad män sökanden uppfyller de fordringar
som uppställas för innehav av vapen är nämligen huvudsakligen beioende
på omständigheterna i det enskilda fallet. Införande av klagorätt över
beslut, varigenom ansökan om vapenlicens avslagits, skulle vidare ge upphov
till eu betydande mängd besvärsmål, som skulle medföra en okad
arbetsbelastning icke blott för Kungl. Maj:t utan också för länsstyrelserna
och de lokala polismyndigheterna. Av nu angivna skäl ansluter jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

mig till den av utredningen föreslagna lösningen, vilken vunnit allmän anslutning
bland remissmyndigheterna. Skulle det visa sig att en enhetlig och
ändamålsenlig prövning av ärendena icke skulle vinnas genom tillämpningsföreskrifterna,
bör rätten att överklaga ifrågavarande beslut ånyo övervägas.

Däremot anser jag att klagan bör få föras över länsstyrelses beslut, varigenom
tillstand att inneha vapen återkallats eller förbud mot fortsatt innehav
av vapen meddelats. Då det i dessa fall är fråga om förlust av en rättighet
och beslutet kan innebära ekonomiska konsekvenser för vederbörande,
bör möjlighet att få saken omprövad stå öppen. Av samma skäl bör länsstyrelses
beslut, varigenom ansökan om tillstånd till handel med skjutvapen helt
eller delvis avslagits eller sådant tillstånd återkallats, liksom länsstyrelses beslut
om inlösen av vapen och ammunition och återkallelse av tillstånd att
förvärva ammunition kunna överklagas.

Såsom tidigare nämnts skola enligt departementsförslaget ärendena om
förvärv av ammunition överflyttas från länsstyrelserna till de lokala polismyndighetema.
Enligt gällande bestämmelser får länsstyrelses beslut i dessa
ärenden icke överklagas. Rätt att överklaga polismyndighetens beslut bör
emellertid föreligga. Att låta polismyndighetens avgörande bli slutgiltigt bör
icke komma i fråga. Däremot synes klagan över länsstyrelsens beslut på besvär
över polismyndighetens beslut ej böra få föras. De skäl, som enligt min
mening tala mot införande av bosvärsrätt över länsstyrelses beslut, varigenom
ansökan om vapenlicens avslagits, torde i allt väsentligt äga giltighet även i
förevarande fall. Även den omständigheten att ärendena äro av förhållandevis
enkel natur synes mig motivera en begränsning av besvärsrätten.

Vad angår jägareförbundets framställning om ändrade förutsättningar för
prövningen i fråga om rätt till innehav av jaktvapen biträder jag utredningens
förslag. Behovsprincipen bör således enligt min mening bibehållas även
beträffande tillstånd till innehav av jaktvapen. Till främjande av en riktig
och lämplig tillämpning av bestämmelsen böra emellertid erforderliga anvisningar
meddelas.

III. Specialmotivering till departementsförslaget.

Inledande bestämmelser.

1 och 2 §§.

Paragraferna reglera förordningens tillämpningsområde. Bestämmelserna
motsvara paragraferna med samma ordningsnummer i gällande vapenkungörelse
och utredningens förslag. 1 § upptager närmare bestämning av vad
som i förordningen avses med skjutvapen, medan 2 § innehåller motsvarande
regler i fråga om ammunition.

Beträffande 1 § har utredningen anfört bl. a.:

De sakliga ändringar, som företagits beträffande den nuvarande definitionen
å skjutvapen, äro betingade av de nya typer av krigsvapen, som till -

Kangl. Maj:ts proposition nr 9ö.

kommit sedan gällande vapenförfattning utfärdades. Av den föreslagna bestämningen
av begreppet skjutvapen torde framgå, att kungörelsen ej äger
tillämpning å sådan anordningar eller apparater, som inom skogs- och trädgårdsskötseln
användas för bekämpande av skadeinsikter, smågnagare eller
dylikt.

Enligt nuvarande 1 § andra stycket likställas med skjutvapen lösa pipor,
eldrör och slutstycken till sådana vapen. Genom denna bestämmelse, från
vilken något undantag ej stadgats i vapenkungörelsens särskilda regler, bär
angivna vapendelar formellt underkastats samma kontroll från det allmännas
sida som vapen. Sålunda torde bland annat den i nuvarande 4 § stadgade
licensskyldigheten rörande innehav av vapen omfatta jämväl berörda vapendelar.
Bestämmelserna torde emellertid merendels icke lia uppfattats så av
allmänheten, och även bland myndigheterna ha olika meningar yppats hur
de rätteligen böra tolkas. Det fall, då tillämpningen av ifrågavarande regler
oftast aktualiseras, är, då någon som innehar skjutvapen, vartill han
enligt vederbörligt deklarations- eller tillståndsbevis är berättigad, vill utbyta
en försliten eller eljest oduglig vapendel mot en ny sådan. Enligt vad
utredningen inhämtat pläga vapenhandlare och vapenfabriker, vilka vanligtvis
anlitas för utbytet, icke fordra, att vapeninnehavaren därvid företer tillståndsbevis
att förvärva (inneha) den nya vapendelen. Frågan i vad mån dylikt
tillstånd erfordras har av en viss vapenfirma underställts socialdepartementet,
som i skrivelse den 22 juni 1936 meddelat, att företeende av sådant
tillståndsbevis icke syntes vara erforderligt, därest fråga vore om ett verkligt
utbyte och innehavaren av vapnet således icke återfinge den gamla vapendelen.
— Rörande de särskilda motiv, som föranlett införandet av det
ifrågavarande stadgandet, vilket är hämtat från 1927 års vapenförfattning,
lämna vapenkungörelsens förarbeten ej någon upplysning. Det ursprungliga
syftet med bestämmelsen lärer emellertid egentligen ha varit att förebygga
att enskilda personer själva tillverkade skjutvapen. Enligt vad erfarenheten
givit vid handen torde dock risken för dylik privat vapentillverkning vara
relativt liten i vårt land. I den mån enskild person önskar inneha av honom
själv förfärdigat vapen bör han emellertid vara underkastad den allmänna
tillståndsplikten. Bestämmelse i detta hänseende har upptagits i förslagets
4 § 1 mom.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde det praktiska behovet av
att i kontrolihänseende generellt likställa angivna lösa vapendelar med skjutvapen
kunna ifrågasättas. Genom att såväl innehav som införsel av dylika
vapendelar äro underkastade licensplikt ha emellertid myndigheterna möjlighet
att på ett tidigt stadium förhindra tillämnade olagliga vapentillverkningar.
Då en sådan möjlighet kan vara av visst värde, har utredningen
ansett bestämmelsen i fråga böra bibehållas. Den jämkningen i stadgandet
har dock vidtagits, att instickspipor, som saluföras till olika typer av gevär
och pistoler och vilka användas för att förbilliga ammunitionskostnadema
vid övningssk jutning, undantagits från kungörelsens tillämpningsområde.
Därjämte har i förslagets 9 § tredje stycket uttryckligen utsagts, att den som
är berättigad att inneha skjutvapen äger utan tillstånd utbyta förslitna eller
eljest otjänliga delar till vapnet mot nya sådana.

I sista stycket i 1 § bär den sakliga ändringen vidtagits, att de vapen,
som undantagits från vapenkungörelsens tillämpningsområde, i sa matto
■begränsats, att det nuvarande uttrycket »bandvapen avsedda fö i framladdning»
ersatts med orden »skjutvapen avsedda lör 1 ramladdning med undantag
av sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning, och med dem likartade».
Anledningen härtill är alt en del moderna krigsvapen, sasom gianat- och
bombkastare och pansarskott, äro mvnningsladdare. Därjämte har från kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

görelsen undantagits skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbart, t. ex. genom
lgensvetsning av bakre delen av pipan å ett handvapen. Sistnämnda undantag
torde emellertid icke innebära något nyhet, enär redan enligt gällande
definition vapen, med vilket projektiler ej kunna utskjutas, ej är hänförligt
till skjutvapen.

Rörande 2 § framhåller utredningen, att den med vissa, huvudsakligen
redaktionella jämkningar återgåve innehållet i nuvarande 2 §. I första stycket
under 3. av sistnämnda paragraf omförmälda tårgaser, giftgaser och andra
ämnen med likartad verkan hade icke hänförts till ammunition, huvudsakligen
av den anledningen att dessa ämnen vore underkastade kontroll enligt
giftstadgan den 26 november 1943.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i allmänhet ej föranlett
något uttalande. Från vissa håll ha erinringar framställts.

Beträffande 1 § ha armé- och marinförvaltningarna — under framhållande
att minor, bomber, handgranater och andra sådana effekter enligt inom
försvaret använd terminologi brukade hänföras till ammunition — föreslagit,
att de borde upptagas i 2 §. Denna mening omfattas även av sprängämnes inspektionen
och de explosivvarusakkunniga. Såsom tidigare påpekats ha i
förslaget till ny förordning angående explosiva varor ifrågavarande effekter
hänförts till ammunition.

Vad angår stadgandet i andra stycket av 1 § utredningsförslaget, att den
nya författningen ej skulle äga tillämpning på instickspipor till handvapen,
har länsstyrelsen i Örebro lön påpekat, att bestämmelsen i vad den avsåge
instickspipor till hagelgevär icke syntes lämplig med hänsyn till möjligheten
att genom införande av dylik instickspipa tillfälligt utnyttja hagelgeväret
som kulgevär.

Enligt undantagsstadgandet i sista stycket av 1 § utredningens förslag skall
författningen ej gälla skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbart. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har anmärkt, att det enligt bestämmelsens avfattning
överlämnats till vederbörande vapeninnehavare att bedöma vapnets
egenskap av obrukbart, samt ifrågasatt lämpligheten härav. Ett liknande
uttalande bär gjorts av överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att författningen borde äga
tillämpning även på luft- och fjädervapen. Användandet av dylika vapen
kunde genom vårdslöshet och oförsiktighet lätt förorsaka allvarliga kroppsskador
särskilt om vapnen komme i händerna på minderåriga. -— Ändring i
samma riktning har payrkats av barnavårdsnämnden i Eskilstuna i skrivelse
den 23 november 1948 till chefen för inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uppgivit, att handel i viss utsträckning
bedreves med nytillverkade mynningsladdare, samt förordat, att författningen
borde gälla även sådana vapen.

Beträffande den i 2 § utredningens förslag angivna definitionen på ammunition
har statens kriminaltekniska anstalt föreslagit, att i stället för patronoch
laddningshylsor tändhattar borde hänföras till ammunition samt, med
undantag av tändhattar för hagelpatroner, underkastas det allmänna licenstvånget
för ammunition. Såsom motivering härför har anstalten anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 95

Patron- och laddningshylsor samt kulor, vilka sistnämnda enligt utredningens
förslag även skulle vara underkastade licenstvång, torde utan större
svårighet kunna tillverkas illegalt, under det att tändhattar äro mycket svåra
att framställa. Ett förbud mot försäljning av tändhattar utan tillstånd skulle
även medföra den fördelen att sådana skjutvapen, avsedda för framladdning,
uti vilka laddningen antändes medelst tändhatt, icke skulle kunna användas
till olaga jakt, såsom lär hava skett i åtminstone några kända fall
trots det år 1944 i 4 § jaktstadgan intagna förbudet. Det torde vara nästan
omöjligt för polismyndigheterna att förhindra överträdelser av detta förbud,
särskilt i större eller avlägset belägna skogstrakter. Licensbeläggning av tändhattar
skulle även förhindra obehörig användning av sådana licensfria fickhandvapen,
vilka lära saluföras i en icke obetydlig omfattning och vilka icke
kunna anses ofarliga ur samhällelig säkerhetssynpunkt, nämligen vissa äldre
typer av revolvrar, s. k. tändhattsrevolvrar. Dessa laddas framifrån, dock
icke från pipans mynning utan i ett roterande, för 5 å 6 skott avsett magasin,
och kunna till dylika vapen användas ett slags patroner innehållande
krutladdning och kula men icke tändmedel, varigenom omladdningen av vapnet
kan äga rum utan större tidsutdräkt. Anledning synes icke föreligga att
förbjuda försäljning av dylika vapen, vilka för vuxna personer under normala
tider endast hava prydnads- eller antikvärde, men desto mera angeläget
synes det vara att genom ett förbud mot försäljning av tändhattar utan
tillstånd förhindra all icke önskvärd användning av alla slags skjutvapen
som äro avsedda för framladdning.

Även Sveriges industriförbund anser att tändhattar böra hänföras till ammunition.

Departementschefen.

Utredningen har icke föreslagit några mera väsentliga ändringar i den i
vapenkungörelsens 1 § upptagna definitionen av skjutvapen. De sakliga
jämkningar som skett äro betingade av de nya typer av krigsvapen, som tillkommit
sedan gällande vapenförfattning utfärdades. Därjämte har utredningen
sammanfört bestämningarna i paragrafens första och tredje stycke
till en definition i första stycket. Dessa jämkningar, som icke föranlett någon
erinran vid remissbehandlingen, ha i huvudsak iakttagits vid utformningen
av vapenförordningens första paragraf. Dessutom ha vissa ändringar skett i
förenklande syfte.

Vidare bär den ändringen vidtagits att minor, bomber, handgranater och
andra dylika effekter icke skola likställas med skjutvapen utan hänföras till
sådan ammunition, som, på sätt tidigare anförts, skall regleras i förordningen
angående explosiva varor.

Liksom utredningen anser jag anledning saknas att inbegripa instickspipor
för handvapen under förordningens tillämpningsområde. Med hänsyn till vad
länsstyrelsen i Örebro län anmärkt i sitt yttrande bör dock undantagsstadgandet
begränsas till instickspipor för kulgevär och pistoler eller andra dylika
fiekvapen.

De erinringar, som i vissa yttranden framställts mot att vapen som gjorts
varaktigt obrukbart undantagits från författningens tillämpningsområde, synas
mig icke böra föranleda till någon ändring av utredningens förslag på
denna punkt. Någon tvekan om innebörden av orden »varaktigt obrukbart»

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

torde näppeligen befaras komma att uppstå i tillämpningen. Såsom utredningen
framhållit avses härmed t. ex. att ett handvapen genom igensvetsning
av pipans bakre del eller genom annan motsvarande åtgärd gjorts permanent
obrukbart för skjutning. Att däremot ett borttagande av endast någon enstaka
del till elt handvapen t. ex. slutstycket icke uppfyller detta krav torde
vara uppenbart.

Genom bestämmelserna i sista stycket av 1 § har förordningens tillämpningsområde
utvidgats alt omfatta sådana framladdningsvapen, som ingå i
krigsmaktens utrustning och med dem likartade vapen. Denna av utredningen
förordade ändring har föranletts därav att eu del moderna krigsvapen
äro mynningsladdare. Tillägget »med dem likartade» har avseende å sådana
mynningsladdare av liknande slag, som kunna tänkas komma att tillverkas
här i riket eller införas hit.

Beträffande den av länsstyrelsen i Kopparbergs län berörda frågan om nytillverkade
mynningsladdare har jag inhämtat, att såväl pistoler som gevär
av framladdningstyp tidigare saluförts här i landet. Numera torde dock sådan
försäljning förekomma endast i ringa omfattning. Tillverkningen av
dessa vapen har under senare år så gott som uteslutande skett här i riket.
Denna tillverkning synes nu ha upphört. Även om framladdningsvapen av
denna typ icke kunna anses vara lika farliga som skjutvapen med bakladdningssystem
kunna de dock vålla olyckshändelser särskilt i händerna
på barn. Det lärer också trots det i jaktstadgan uppställda förbudet att
använda mynningsladdare vid jakt förekomma att sådana vapen användas
för dylikt ändamål. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande framladdningsvapen
icke kunna anses fylla något legitimt praktiskt behov, torde de
böra underkastas kontroll från det allmännas sida. Att låta vapenförordningen
äga tillämpning på sådana typer av mynningsladdare anser jag dock ej
lämpligt. Man torde i stället böra inrikta sig på att skärpa kontrollen över
tillverkningen. Tillverkningen av flertalet slag av handvapen, som avses i
vapenförfattningen, regleras i förordningen den 20 juni 1935 (nr 395) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. och dess tillämpningskungörelse
samma dag (nr 396). Dessa författningar äga tillämpning bl. a.
på pistoler av framladdningstyp. De torde emellertid böra utsträckas att
gälla även för andra slag av handvapen av sådan typ. Enligt vad jag inhämtat
kommer frågan att övervägas i samband med den revision av ifrågavarande
författningar, som f. n. pågår inom handelsdepartementet. Införseln
av sådana skjutvapen, på vilka vapenförfattningen ej äger tillämpning, är
f. n. reglerad i författningen om allmänt importförbud.

Vidare må framhållas, att det förslag till ny förordning om explosiva
varor, som på grundval av de explosivvarusakkunnigas betänkande utarbetas
inom handelsdepartementet, innehåller en föreskrift att för förvärv av
ammunition till mynningsladdare skall krävas myndighets tillstånd. Härigenom
torde det bli möjligt att hindra missbruk av vapnen.

Tillräckliga skäl att såsom från ett par håll ifrågasatts inbegripa luft- eller
fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler under förordningen anser jag ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

föreligga. Erinras må, att enligt 4 § jaktstadgan den 3 juni 1938, sadant detta
författningsrum lyder enligt kungörelse den 9 juni 1944 (nr 348), luftgevär
och luftpistoler ej få användas vid jakt. Fälles någon till ansvar för nyttjande
av förbjudna jaktredskap skola vidare dessa vara förverkade jämlikt 30 §
nämnda stadga. Ifrågavarande vapen äro f. n. undantagna endast om de äro
avsedda för sportändamål. Detta ord har på förslag av Svenska jägareförbundet
ersatts med »målskjutning», vilket torde vara ett mera adekvat uttryck
för vad som avses med ifrågavarande stadgande.

Såsom i det föregående framhållits avses vapenförordningen skola äga
tillämpning endast på ammunition för handvapen, medan annan ammunition
förutsättes skola regleras i förordningen om explosiva varor. Frånsett den
ändring som betingas härav ansluta sig departementsförslagets bestämmelser
om ammunition i 2 § i sak i stort sett till utredningens förslag. Vissa jämkningar
ha dock vidtagits. Med hänsyn till vad kriminaltekniska anstalten i
sitt yttrande anfört ha sålunda även tändhattar och andra tändmedel, avsedda
för handvapenammunition, hänförts till ammunition. Massiva kulor,
patron- och laddningshylsor samt hagelpatroner och tändhattar för sådana
patroner ha däremot undantagits från förordningens tillämpning. Genom att
tändhattar och andra tändmedel inbegripits under författningen kommer den
allmänna licensskyldigheten för förvärv av ammunition att gälla även för sådana
ammunitionsdelar. Till följd av denna ändring torde anledning ej föreligga
att låta förordningens bestämmelser äga tillämpning på kulor och tomma
patron- eller laddningshylsor utan tändhattar. Hagelammunition är redan
enligt gällande föreskrifter undantagen i så måtto att den som är berättigad
att inneha hagelgevär utan tillstånd får förvärva hagelpatroner (12 § fjärde
stycket). Han är dock skyldig att genom uppvisande av deklarations- eller
tillståndsbeviset för överlåtaren styrka att han äger inneha geväret. Denna
fordran torde emellertid upprätthållas i mycket ringa omfattning. Några olägenheter
härav ha icke försports. Hagelpatroner synas därför kunna undantagas
från förordningen. Likaledes ha tändhattar för hagelpatroner ansetts
utan våda kunna friges.

3 §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande vapenförfattning, torde
icke kräva någon motivering.

4 §•

Tillverkning av skjutvapen och ammunition regleras i de förut omnämnda
författningarna den 20 juni 1935 (nr 395 och 396) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. in. samt i förordningen angående explosiva varor.
En erinran härom bär ansetts böra upptagas i vapenförordningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95.

Om förvärv och innehav av skjutvapen.

5 och 6 §§.

Paragraferna motsvara 4 § gällande vapenkungörelse samt 4 § och 9 §
tredje stycket utredningens förslag.

Beträffande vapen, som förvärvas genom arv eller testamente eller på
grund av giftorätt, har i utredningsförslaget — i syfte att åvägabringa en
bättre kontroll över sådana vapen — den tid, inom vilken licensansökningen
skall göras, förkortats från nu föreskrivna tre månader till en månad från det
fånget skedde. Med hänsyn till den i 19 § departementsförslaget föreskrivna
anmälningsskyldigheten för dödsbo torde emellertid den föreslagna ändringen
vara av ringa praktisk betydelse. I departementsförslaget har därför den
nuvarande tidsbestämmelsen bibehållits oförändrad.

I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär departementsförslaget
följande sakliga ändringar. I 5 § 1 mom. har licensplikten utsträckts att omfatta
även den som för egen räkning tillverkar skjutvapen. Tillverkning av
skjutvapen för försäljning regleras, såsom anmärkts under 4 §, i författningarna
den 20 juni 1935 (nr 395 och 396). 6 § innehåller vissa undantag från
licensskyldigheten. I första och andra styckena regleras närmare rätten att
tillfälligt utlåna vapen. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser har
lämnats i avsnittet om tillfällig utlåning av vapen. Tredje stycket upptager vissa
föreskrifter om utbyte av vapendelar. Bestämmelserna avse att hindra
obehöriga utbyten av vapendelar. Tillstånd skall ej fordras för utbyte av slitna
eller eljest otjänliga vapendelar mot nya sådana av samma slag under
förutsättning, att utbytet äger rum hos den som äger tillverka eller idka
handel med skjutvapen eller hos kronans förråd. I 32 § departementsförslaget
har i kontrollsyfte införts skyldighet för vapenhandlare att i försäljningsboken
göra anteckningar om utbytet.

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande ansökan om tillstånd att inneha
skjutvapen. Den motsvarar nuvarande 5 § och överensstämmer, frånsett
vissa smärre jämkningar, med 5 § utredningens förslag.

I fråga om den myndighet, till vilken ansökning om vapenlicens skall inges,
har utredningen föreslagit den ändringen, att ansökningen i Stockholm
skall inlämnas direkt till överståthållarämbetet och icke, såsom nu är föreskrivet,
till polismyndigheten. Ändringen, som beaktats i departementsförslaget,
betingas av praktiska skäl.

Vidare har på förslag av länsstyrelsen i Norrbottens län i departementsförslaget
vidtagits den jämkningen, att rätten att inge licensansökning till
lappfogden begränsats till den nomadiserande lappbefolkningen.

Formulär till ansökan om vapenlicens torde böra kostnadsfritt tillhandahållas
allmänheten genom polismyndigheterna, vapenhandlare m. fl. Formuläret
bör upptaga — förutom de uppgifter ansökningen bör innehålla och

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

den utredning sökanden har att förebringa — anvisning om den myndighet,
till vilken ansökningen skall inlämnas, samt erinran om bestämmelsen i 7 §
andra stycket.

8 §.

1 mom. av denna paragraf motsvarar 6 § vapenkungörelsen och 1 mom. av
6 § utredningens förslag.

Bestämmelserna i 2 mom., som sakna motsvarighet i nuvarande vapenförfattning,
överensstämma med 2 mom. av 6 § utredningens förslag. Rörande
ifrågavarande bestämmelser har utredningen anfört:

I gällande vapenkungörelse saknas bestämmelse om att den som erhållit
tillstånd att genom köp, byte eller annat dylikt fång förvärva skjutvapen
skall inom viss tid verkställa förvärvet vid äventyr att tillståndet eljest är
förfallet. Frånvaron av ett sådant stadgande medför vissa olägenheter. Sålunda
förekommer det ej sällan att den som erhållit tillstand att inneha visst
vapen sedan uraktlåter eller dröjer avsevärd tid med att anskaffa detsamma.
Då varje vapen, beträffande vilket tillstånd meddelas, antecknas i myndigheternas
vapenregister, medför nämnda förhållande, att registren upptaga
vapen, om vilka myndigheterna sakna kännedom, huruvida de innehavas av
dem som berättigats att förvärva desamma. Vidare lärer det förekomma, att
dylika ej utnyttjade vapenlicenser användas i illegalt syfte, bland annat för
att verifiera olaga vapeninnehav. I syfte att undanröja anmärkta missförhållanden
har i 6 § 2 mom. upptagits stadgande dels att tillstånd varom här
är fråga skall, såframt länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, gälla
för en tid av sex månader, dels om skyldighet för tillståndshavaren att,
därest han ej före giltighetstidens utgång förvärvat vapnet, därom sist inom
en månad därefter underrätta vederbörande länsstyrelse. Försummelse av
denna skyldighet har ansetts ej böra medföra straffansvar.

9 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för vissa skyttesammanslutningar
och andra liknande organisationer att inneha skjutvapen och upplåta
dem till sina medlemmar. Motsvarande föreskrifter återfinnas i fjärde och
femte styckena av 28 § gällande vapenkungörelse samt 4 inom. av 37 § utredningens
förslag.

Såsom tidigare nämnts skola förevarande bestämmelser även gälla Svenska
pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet och Svenska jägareförbundet
och deras underavdelningar. Vidare har i sista stycket tillagts en bestämmelse
att paragrafen skall äga tillämpning jämväl på annan sammanslutning,
beträffande vilken Kungl. Majt förordnat därom. Beträffande dessa
ändringar, som vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, har utredningen
anfört hl. a.:

Enligt fjärde stycket av 28 § gällande vapenkungörelse äga stadgandena
i 6 och 14 §§, att tillstånd till innehav av skjutvapen och förvärv av ammunition
må meddelas allenast enskild person, ej tillämpning å förening, tillhörande
det av staten kontrollerade frivilliga skytteväsendet, och må sådan
förening förvärva ammunition utan hinder därav att föreningen ej själv äger
inneha de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Med förening som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

nämnts lärer ursprungligen ha avsetts skytteförbund och skytteföreningar,
som bedriva övningsskjutning med armégevär. Förutom dessa frivilliga skyttesammanslutningar
finnas numera ytterligare sådana, nämligen Svenska
pistolskytteförbundet och Svenska sportskytteförbundet med tillhörande lokalföreningar.
Pistolskytteförbundet har till uppgift att främja tjänstepistolskyttet
och sportskytteförbundet bedriver mera sportsligt betonat skytte än
den allmänna skytterörelsen samt företräder svenskt skytte i förhållande till
utlandet. Då dessa förbund liksom skytteförbunden och skytteföreningarna
åtnjuta statsbidrag till sin verksamhet och stå under statlig kontroll, ha förstnämnda
förbund i sina yttranden till utredningen framfört önskemål om sådan
ändring, att de och deras underavdelningar i förevarande avseende bleve
likställda med skytteförbunden och skytteföreningarna.

Framställning i enahanda riktning bär också gjorts av Svenska jägareförbundet
i dess tidigare omnämnda skrivelse den 27 december 1939, såvitt
avser jaktvårdssammanslutning, som åtnjuter direkt statsbidrag, och till sådan
sammanslutning ansluten förening.

De sålunda framförda önskemålen böra enligt utredningens mening förverkligas.
De ändringar, som påkallas i anledning därav, ha upptagits i första
stycket av 4 mom. Då de jaktvårdssammanslutningar, som avses i jägareförbundets
berörda framställning, och de till dem anslutna underavdelningar
enligt vad utredningen inhämtat tillhöra nämnda förbund, vilket åtnjuter
statsunderstöd och står under statens kontroll, samt Kungl. Maj:t den 20 juni
1935 beviljat förening, som är ansluten till jägareförbundet, sådant undantag
varom här är fråga, har stadgandet på denna punkt givits en mera allmän
avfattning.

Vid utlåning av vapen, som avses i andra stycket förevarande mom., förutsättes
givetvis, att låntagaren i personligt hänseende uppfyller de fordringar,
som uppställas för tillfälliga vapenlån enligt huvudregeln i 4 § 3 mom. Av
vikt är vidare, att vapen ej utlånas för längre tid än som med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall finnes erforderligt eller lämpligt samt
att även i övrigt sådana villkor meddelas rörande utlåningen, som påkallas
till förhindrande av missbruk av vapnet. Föreskrifter böra sålunda utfärdas
angående det utlånade vapnets förvaring, återlämnande m. m.

Då även andra organisationer än de som äro uppräknade i sista stycket i
nuvarande 28 § i fråga om rätt till innehav av skjutvapen och förvärv av
ammunition in. in. kunna tänkas bliva likställda med nyssnämnda sammanslutningar,
ha, till undvikande av onödig ändring av författningen, i sista
stycket 4 mom. tillagts, att bestämmelserna i detta moment skola äga tillämpning
jämväl å »annan sammanslutning, beträffande vilken Kungl. Majt därom
förordnat».

Eftersom sjövärnskåren numera hör till marinen samt förordningen således
jämlikt de generella undantagsbestämmelserna i 41 § icke äger tillämpning
på vapen och ammunition som förvärvas och innehas av denna organisation,
har sjövärnskåren ej upptagits bland här ifrågavarande sammanslutningar.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 7 § gällande vapenförfattning och 7 § utredningens
förslag, innehåller vissa bestämmelser om tillståndsbevis. Föreskrifter
om vad beviset skall innehålla ha icke ansetts böra upptagas i förord -

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Bestämmelsen i 8 § vapenkungörelsen om rätt för innehavare av jaktvapen
att hos länsstyrelsen erhålla särskilt legitimationsbevis har visat sig
äga ringa praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och till den möjlighet, som
jämlikt 6 § kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av
jaktkort och jaktpass m. m. står vissa innehavare av jaktgevär till buds
att få dessa antecknade å jaktkortet eller jaktpasset, har i departementsförslaget
nämnda bestämmelse uteslutits. Såsom en konsekvens härav ha vissa
jämkningar vidtagits i 18 och 36 §§ i förslaget.

11 §•

I denna paragraf har på förslag av utredningen införts en bestämmelse om
skyldighet för vapeninnehavare, som vill vidtaga en mera väsentlig förändring
av sitt vapen, att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen. I betänkandet
framhålles, att innehavare av mausergevär, som inköpts från kronans förråd,
i ganska stor utsträckning läto omändra dem till jaktgevär (älgstudsare) samt
att tillstånd härtill enligt praxis ej ansetts erforderligt.

12 §.

För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om vård och
förvaring av skjutvapen har redogörelse tidigare lämnats i avsnittet om förvaringen
av vapen och ammunition.

13 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i vapenkungörelsen, ansluter sig
till 11 § utredningens förslag. Beträffande förevarande bestämmelser har
utredningen anfört bl. a.:

Bestämmelserna avse att ge länsstyrelserna ökade möjligheter att återkalla
utfärdade vapentillstånd eller meddela förbud mot fortsatt vapeninnehav
samt förhindra att vapen komma i händerna på olämpliga personer.
Med nykterhetsnämnd i första stycket avses, såsom framgår av 2 § alkoholistlagen,
såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd. Bestämmelsen
att både länsstyrelsen och polismyndigheten skola underrättas
har betingats av praktiska skäl. Personer, som anses ej böra betros med att
inneha vapen, torde i vapenregistren böra upptagas å särskilda s. k. spärrkort.
Polis- och åklagarmyndigheternas anmälningsskyldighet till länsstyrelserna
bör omfatta alla sådana förhållanden, varom det ur ovan nämnda
synpunkter är av betydelse för länsstyrelserna att äga kännedom. Närmare
bestämmelser rörande denna anmälningsplikt torde böra meddelas av Kungl.
Maj :t. Angående förevarande fråga samt skyldighet för domstol att i vissa
fall underrätta länsstyrelse må hänvisas till motiveringen till 29 § utredningens
förslag (32 § departementsförslaget).

Vad angår läkares anmälningsplikt har medicinalstyrelsen, efter anmodan
av Kungl. Maj:t, den 5 februari 1937 utfärdat ett cirkulär till sjukvårdsläkarna
vid samtliga sinnessjukhus, däri medicinalstyrelsen föreskrivit bland annat,
att då den, som vore intagen på sinnessjukhus, därifrån utskrevs —
definitivt eller på försök — eller då den, som enligt 101 § stadgan angående
sinnessjukvården i riket vistades vid sjukhuset, lämnade detsamma, skulle

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 95.

vederbörande sjukvårdsläkare, därest ifrågavarande person icke borde betros
med att inneha skjutvapen, därom underrätta länsstyrelsen i det län,
där personen i fråga hade sitt hemvist. Sedermera har medicinalstyrelsen i
ett cirkulär av den 26 januari 1943 utfärdat vissa riktlinjer rörande tillämpningen
av förstnämnda cirkulär. Samtidigt har medicinalstyrelsen föreskrivit,
att cirkulärens bestämmelser skola gälla även för den för sjukvården
ansvarige läkaren vid kommunala vårdhem för sinnessjuka.

Av de yttranden från länsstyrelserna och andra myndigheter, som utredningen
införskaffat rörande bland annat erfarenheterna av gällande vapenkungörelse,
synes framgå, alt medicinalstyrelsens berörda föreskrifter äro
av stor betydelse när det gäller att förebygga missbruk av skjutvapen. Sålunda
har bland annat länsstyrelsen i Västmanlands län framhållit, att återkallelse
av tillstånd att inneha skjutvapen eller förbud mot fortsatt innehav
av sådant vapen i flertalet fall föranletts av anmälan från sjukvårdsläkare.
Åtskilliga händelser ha emellertid under åren inträffat, som visa att även
andra sinnessjuka och psykiskt abnorma än de som äro intagna å sinnessjukhus
eller vårdhem för sinnessjuka böra hindras att inneha skjutvapen.
I syfte att åstadkomma ett sä effektivt samhällsskydd som möjligt mot missbruk
av vapen torde därför enligt utredningens mening starka skäl tala för
att alla läkare — i varje fall alla tjänsteläkare — böra åläggas en motsvarande
anmälningsplikt som sinnessjukvårdsläkarna. Därest Kungl. Maj:t
skulle finna att en dylik utvidgad anmälningsplikt för läkare bör införas,
synes det böra uppdragas åt medicinalstyrelsen att närmare utforma de erforderliga
föreskrifterna.

I detta sammanhang må framhållas, att önskemål framställts om viss ändring
i medicinalstyrelsens förenämnda föreskrifter. Sålunda ha några länsstyrelser
anfört, att underrättelsen från sjukvårdsläkaren icke borde, såsom
nu praktiserades, lämnas samtidigt med patientens utskrivning utan innan
denne lämnade sjukhuset. Genom det nu tillämpade förfarandet komme den
undersökning, som polisen företog för utrönande huruvida den utskrivne hade
tillgång till vapen, att äga rum först efter det patienten hemkommit, vilket
ej sällan föranledde irritation och andra olägenheter. Det sålunda framställda
ändringsförslaget finner utredningen förtjäna beaktande ej minst ur den
synpunkten, att alla sådana moment, som äro ägnade att inverka menligt på
den utskrivnes tillfrisknande, böra i möjligaste mån elimineras.

Beträffande alkoholmissbrukare, som vårdas å alkoholistanstalt, torde föreståndare
för sådan anstalt böra åläggas enahanda anmälningsskyldighet,
som enligt medicinalstyrelsens berörda cirkulär åvilar sirinessjukvårdsläkare.
Föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj it (socialdepartementet)
i .särskild skrivelse till föreståndarna för nämnda anstalter.

Socialstyrelsen understryker angelägenheten av att de organ, som ha att
taga befattning med alkohol missbrukare, underrätta vederbörande myndigheter
om de anmärkningar, som ur nykterhetssynpunkt kunna riktas mot
vapeninnehavare som hemfallit åt alkoholmissbruk. Genom det sätt, varpå
bestämmelsen om nvkterhetsnämnds anmälningsplikt utformats i utredningens
förslag, skulle det emellertid i första hand ankomma på nykterhetsnämnden
att taga ställning till frågan, huruvida vederbörande borde
fa inneha vapen. Då det kunde befaras att ett stadgande av sådan innebörd
komme att medföra stor ojämnhet i praxis, eftersom de olika nykterhetsnämnderna
säkerligen komme att bedöma dessa frågor skiftande, syntes
enklare och tydligare regler för nykterhetsnämndemas anmälningsplikt önskvärda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Medicinalstyrelsen anser sig ej kunna ansluta sig till de av utredningen
föreslagna tillämpningsföreskrifterna till förevarande paragraf, såvitt de avse
skyldighet för alla läkare eller åtminstone alla tjänsteläkare att underrätta
vederbörande länsstyrelse om personer, som på grund av sinnessjukdom eller
annan psykisk abnormitet ej böra betros med att inneha skjutvapen. Till
stöd för denna sin ståndpunkt åberopar styrelsen en av förste underläkaren
Carl-Gustaf Berglin verkställd undersökning, publicerad i Svenska Läkartidningen
för den 15 juni 1945 nr 24. Denna undersökning har närmast föranletts
av en av justitieombudsmannen i dennes ämbetsberättelse för år 1944
å s. 155—160 behandlad fråga angående principerna för tillämpningen av
styrelsens i utredningens betänkande omförmälda föreskrift, att då person,
som ej finnes böra inneha skjutvapen, utskrives från sinnessjukhus, vederbörande
länsstyrelse skall underrättas därom. Undersökningen, vilken
omfattat ett stort antal personer som under åren 1934—1943 på grund av
aggressionsbrott vårdats å sinnessjukhus, hade givit vid handen, att aggressionsbrott
med skjutvapen vore relativt ovanliga och förövades endast av
vissa kategorier av sinnessjuka och psykopater. Med hänsyn till denna undersökning
ansåg styrelsen den ifrågasatta utvidgade anmälningsplikten för
läkare obehövlig.

Svenska psykiatriska föreningen, som uttalat sig för en utvidgad anmälningsplikt
för läkare, framhåller, att tjänsteläkarna endast i undantagsfall
torde ha så stor psykiatrisk erfarenhet, att de kunde bedöma ifrågavarande
sjukdomars natur och sjukdomens inverkan på farligheten. Sedan hjälpverksamhet
vid alla sinnessjukhus numera kommit till stånd och då hjälpverksamheten
enligt föreliggande planer under de närmaste åren komme att få
egna läkare, borde avgörandet i fall, som komme till tjänsteläkarens kännedom,
kunna överflyttas på hjälpverksamhetsläkaren. Enligt föreningens mening
borde därför tjänsteläkarna åläggas att till vederbörande hjälpverksamhetsläkare
för dennes vidare åtgärder anmäla alla fall, där utredning angående
lämplighet att bruka skjutvapen kunde komma i fråga.

I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse den 2 juni 1948
nr 248 — i anledning av väckt motion (II: 128) samt under åberopande av
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 och törsta kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 — hemställt om en översyn av
medicinalstyrelsens ovan berörda föreskrifter om kontroll rörande på sinnessjukhus
vårdade personers innehav av skjutvapen. I motionen har framhållits
bl. a. att på grund av de anmälningar, som vederbörande läkare jämlikt
dessa föreskrifter gjorde till länsstyrelsen, polisförhör för utrönande huruvida
den vårdade innehade skjutvapen i allmänhet anställdes först efter det
han utskrivits från sjukhuset och att detta innebure påfrestningar och irritation
för den utskrivne, som kunde inverka menligt på lians hälsa. Åtgärder
borde därför vidtagas för att förebygga dylika konsekvenser av kontrollförfarandet.
Utskotten anse att en jämkning av gällande föreskrifter i ämnet bör

7 Bihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö

ske och att den bör kunna komma till stånd i samråd med vederbörande
departement och medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som efter remiss yttrat sig över riksdagens framställning,
har genom cirkulär den 21 januari 1949 meddelat ändrade föreskrifter
rörande ifrågavarande kontroll. Dessa innebära bl. a. att vederbörande läkare
snarast möjligt efter det en person intagits på sinnessjukhus eller kommunalt
vårdhem för sinnessjuka skall taga ståndpunkt till frågan huruvida
han kan betros med att inneha skjutvapen samt, därest han icke finnes lämplig
härför, underrätta länsstyrelsen därom.

Departementschefen.

Uppenbarligen är det ett starkt samhällsintresse att missbruk av skjutvapen
så långt ske kan förebygges. Att, såsom utredningen förordat, införa
skyldighet för olika organ att underrätta vederbörande myndigheter om personer,
vilka av skilda anledningar måste anses olämpliga att inneha skjutvapen,
är otvivelaktigt ägnat att bidraga till en välbehövlig effektivering av
samhällsskyddet på detta område. I förevarande paragraf har endast anmälningsskyldigheten
för nykterhetsnämnderna, varmed avses såväl de lokala
nykterhetsnämnderna som länsnykterhetsnämnderna, närmare utformats.
Skyldighet för domstol att till länsstyrelse anmäla vissa förseelser mot vapenförordningen
avhandlas i 36 § 7 mom. departementsförslaget. Anmälningsskyldigheten
för föreståndare för alkoholistanstalt, läkare samt polis- och
åklagarmyndigheter förutsättes skola närmare regleras av Kungl. Maj:t genom
särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till de betänkligheter, som socialstyrelsen framfört mot utformningen
av stadgandet om nykterhetsnämnds anmälningsplikt, synes detta
böra undergå viss jämkning.

Beträffande riksdagens förenämnda framställning så är det ur allmän säkerhetssynpunkt
nödvändigt att kontrollera huruvida person som vårdats
på sinnessjukhus förfogar över skjutvapen. Av vikt är emellertid att kontrollen
sker på sådant sätt att vederbörande icke onödigtvis utsättes för påfrestningar.
De föreskrifter, som medicinalstyrelsen utfärdat, synas icke ha tilllämpats
på ett ur denna synpunkt tillfredsställande sätt. Medicinalstyrelsen
har också, såsom förut nämnts, nyligen utfärdat nya föreskrifter i ämnet.
Enligt dessa torde kontrollförfarandet kunna ske medan vederbörande
är intagen på sjukhuset och olägenheterna av det hittills tillämpade systemet
alltså kunna undanröjas.

14 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 9 § och 10 § utredningens förslag.
Rörande sistnämnda paragraf har utredningen yttrat följande.

Det är ett samhällsintresse av stor vikt att den som befinnes olämplig
att inneha skjutvapen fråntages denna rätt. Anledningarna till olämpligheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

kunna vara mångahanda. Atl i författningstexten uttömmade ange de omständigheter,
som böra föranteda återkallelse av meddelat tillslånd, låter sig
därför svårligen göra. I gällande författning har man också av denna grund
avstått från en närmare konkretisering av skälen för återkallelse. Även om
det således ej är möjligt att precisera alla fall, då återkallelse bör ske, bär
det dock — särskilt med hänsyn till angelägenheten av att bestämmelserna
erhålla en i görligaste mån enhetlig tillämpning — ansetts lämpligt att i författningen
ange åtminstone sådana mera påtagliga förhållanden, då rätten
att inneha skjutvapen bör gå förlorad. Bestämmelserna böia närmare utföras
och kommenteras i de tillämpningsföreskrifter och anvisningar, vilka
enligt utredningens förslag förutsättas skola utfärdas i anslutning till en ny
vapenförf attning.

Om den som enligt förevarande paragraf fråntagits rätten att inneha vapen
erhållit tillstånd atl förvärva ammunition till vapnet och detta tillstånd
vid tiden för vapentillståndcts indragning icke alls eller blott delvis utnyttjats,
bör, till förekommande av missbruk, även ammunitionslicensen återkallas.
Särskild bestämmelse i detta hänseende har i utredningens förslag av
systematiska skäl upptagits bland de föreskrifter, som reglera förvärv av
ammunition (20 §).

Svenska jägareförbundet framhåller önskvärdheten av att i paragrafen angivas
åtminstone några fall, då indragning av vapenlicens skall vara obligatorisk.
Detta bör enligt förbundets åsikt gälla, där någon enligt jaktförfattningarna
dömts till frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att bestämmelser införas som bereda
möjlighet för länsstyrelse att i lindrigare fall tilldela vapeninnehavare varning
eller för viss tid draga in hans vapenlicens med skyldighet för honom
att under tiden ha vapnet deponerat hos polismyndighet. Vamingsförfarande
förordas även av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Departementschefen.

Bestämmelserna i denna paragraf förutsättas skola till ledning för myndigheterna
närmare utvecklas och kommenteras i anvisningarna till förordningen.
Vilka särskilda förhållanden, som böra föranleda återkallelse eller
förbud, böra därvid angivas så utförligt som möjligt. Att förseelse av svårare
art mot jaktförfattningarna kan motivera indragning av vapentillstånd synes
mig uppenbart liksom vissa våldshandlingar eller hot därom m. in.

Vad angår det av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län föreslagna
varningsförfarandet anser jag tillräckliga skäl ej föreligga för att införa ett
dylikt institut. Den praktiska betydelsen härav skulle säkerligen bliva mycket
ringa och icke uppväga det arbete och de olägenheter, som ett sådant
förfarande skulle medföra för myndigheterna. Ej heller anser jag indragning
av vapenlicens för viss tid böra ifrågakomma.

15—17 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvara i huvudsak nuvarande 10 §
och återge med ett par smärre jämkningar innehållet i 12 § utredningens förslag.

100

Kungi. Maj.ts proposition nr 95.

Föreskriften i 15 § första punkten innebär den nyheten, att den som förklarats
olämplig att inneha skjutvapen är skyldig att efter anmaning till polismyndigheten
avlämna icke blott såsom för närvarande vapnet utan jämväl
till detsamma hörande ammunition, som han innehar, ävensom tillståndseller
deklarationsbeviset rörande vapnet. Ändringen har tillkommit i syfte
att förebygga missbruk av ammunition och legitimationsbevis. Såsom förut
i annat sammanhang påpekats skall kronans inlösningsplikt i fall som nu
nämnts omfatta även ammunitionen.

Beträffande bestämmelserna i 16 och 17 §§ om inlösen av vapen och ammunition
hänvisas till vad i det föregående anförts angående denna fråga.
Föreskrifterna i kungörelsen den 22 juni 1934 om inlösen av skjutvapen ha
inarbetats i 16 §. I fråga om förvaringen och försäljningen av vapen och ammunition,
som inlösts, avses bestämmelser skola meddelas i förordningens
tillämpningsföreskrifter. Stadgandet i 17 § innebär en viss begränsning i kronans
skyldighet att inlösa vapen, som förvärvats genom familjerättsligt
fång.

18 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i nuvarande 11 § och överensstämmer
med vissa obetydliga jämkningar av huvudsakligen formell art med
13 § utredningens förslag.

I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär förslaget följande sakliga
ändringar. Såsom en konsekvens av att stadgandet i 8 § vapenkungörelsen
om särskilt legitimationsbevis rörande jaktvapen uteslutits i departementsförslaget
har även föreskriften därom i nuvarande 11 § tredje stycket
utgått. Vidare har rätten att omhändertaga vapen och ammunition i fall som
avses i fjärde stycket av sistnämnda paragraf anförtrotts — förutom polisman
— jämväl med polismans befogenhet utrustad person samt personal vid
tullverket och domänverket, lappfogde och lapp tillsynsman.

19 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande vapenförfattning, innehåller
skyldighet för dödsbo och konkursbo att till polismyndigheten göra
anmälan om vapen som innehas av boet. Genom stadgandet, som överensstämmer
med 14 § utredningsförslaget, avses, såsom tidigare nämnts, att få
till stånd en bättre kontroll över sådana vapen. Av vad i annat sammanhang
framhållits torde framgå, att vårdnadsskyldigheten i 12 § även inbegriper
vapen varom här är fråga.

20 §.

Paragrafen, som svarar mot 15 § utredningens förslag, innehåller bestämmelser
om utfärdande i vissa fall av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis.
Liknande föreskrifter äro givna b'' a. beträffande körkort i 20 § 2 mom. motorfordonsförordningen
och beträffande legitimationskort i 11 § legitimationskungörelsen
den 15 juli 1944 (nr 565).

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Enligt utredningsförslaget skulle ansökan om nytt tillståndsbevis göras
hos den myndighet som utfärdat beviset, medan ansökan om nytt deklarationsbevis
skulle ske hos länsstyrelsen i det län, där sökande har sitt hemvist.
I enlighet med vad i ett par remissyttranden förordats synes emellertid
även i sistnämnda fall ansökningen böra göras hos den myndighet som
utfärdat det ursprungliga beviset.

Om förvärv och innehav av ammunition.

21—27 §§.

För innehållet i bestämmelserna i dessa paragrafer, som ha sin motsvarighet
i 12—15 §§ gällande författning och 16—20 §§ utredningens förslag, har
i allt väsentligt tidigare redogjorts i avsnitten om förvärv av ammunition
samt förvaringen av skjutvapen och ammunition. Enligt 21 § 1 mom. skall i
Stockholm ansökan om ammunitionslicens prövas av överståthållarämbetet
och icke såsom i andra orter av den lokala polismyndigheten. Avvikelsen
betingas av praktiska skäl. Att stadgandet i fjärde stycket av nuvarande 12 §
uteslutits sammanhänger med att enligt 2 § departementsförslaget hagelpatroner
och hylsor undantagits från förordningens tillämpning.

Såsom tidigare anförts skall tillståndsbevis för förvärv av ammunition
som regel berättiga innehavaren att köpa ammunitionen hos envar som äger
idka handel med sådan vara. Vidare skall den myckenhet ammunition som
tillståndsbeviset avser icke behöva uttagas på en gång utan kunna inköpas i
delposter under den tid för vilken beviset gäller. För att förebygga missbruk
av denna utvidgade inköpsrätt ha i 24 § departementsförslaget upptagits vissa
kontrollföreskrifter. Enligt dessa åligger det försäljaren att å tillståndsbeviset
göra vissa anteckningar om inköpet. Vidare stadgas, att då den ammunitionsmängd
beviset avser uttagits, detta skall överlämnas till försäljaren.
Ytterligare kontrollföreskrifter synas ej behövas. Liksom i fråga om försäljning
av skjutvapen bör det dock såsom nu åligga handlande att rörande varje
försäljning av ammunition föra anteckningar i försäljningsboken. Enligt vad
jag inhämtat avses bestämmelser härom skola utfärdas i anslutning till den
föreslagna nya förordningen om explosiva varor. Handel med ammunition
förutsättes, såsom tidigare framhållits, skola regleras i nämnda förordning.

Enligt gällande bestämmelser skall tillståndsbevis rörande förvärv av ammunition
utfärdas i två exemplar, varav ett duplettexemplar. Vidare stadgas
att ammunition ej får av överlåtare utlämnas med mindre dupletten vid ammunitionens
utlämnande tillställes honom. Någon motsvarighet till dessa föreskrifter
har ej upptagits i departementsförslaget med hänsyn särskilt till de
ändrade reglei, som föreslagits i fråga om inköp av ammunition.

I 27 § meddelas bestämmelser om återkallelse av tillstånd att förvärva ammunition.
Enligt utredningens förslag skulle vid återkallelse av tillstånd att
inneha skjutvapen även tillstånd att förvärva ammunition till vapnet kunna
återkallas. Möjlighet att återkalla ammunitionslicens synes emellertid böra
stå öppen även i andra fall, såsom då licensinnehavaren obehörigen överlåtit

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ammunition, som han förvärvat på grund av tillståndet. Skäl att vid återkallelse
i fall som nu nämnts utsträcka kronans inlösningsplikt till att avse
ammunition, som tillståndshavaren inköpt på grund av det återkallade tillståndet,
kunna ej anses föreligga.

Om handel med skjutvapen.

28—34 §§.

Eftersom handel med ammunition skall regleras i förordningen om explosiva
varor, behandlas här endast handel med skjutvapen. 28—32 §§ ansluta
sig till 16—18 §§ vapenkungörelsen och svara i utredningens förslag mot
21—25 §§. För att få största möjliga överensstämmelse mellan bestämmelserna
i vapenförordningen och det förslag till ny explosivvaruförordning, som
utarbetas inom handelsdepartementet, har 28 § kompletterats med föreskrifter
om vikarie för tillståndshavare eller föreståndare. Därjämte har stadgandet
i fjärde stycket av nuvarande 16 § undergått viss jämkning. I 31 § andra
och tredje styckena regleras rätten för handlande att utlämna skjutvapen
jämte ammunition på prov till spekulant. Bestämmelserna ansluta
sig till de i 6 § och 21 § 2 mom. upptagna föreskrifterna om tillfällig
utlåning och överlåtelse av vapen och ammunition. Föreskriften i 34 §
andra stycket i departementsförslaget att, om rörelsen nedlägges, inköpsoch
försäljningsböckerna skola överlämnas till polismyndigheten, är ny. Den
utgör en komplettering av nu gällande kontrollföreskrifter beträffande rörelse
av ifrågavarande slag. 33 § och 34 § första stycket stadga skyldighet för
polismyndigheterna att kontrollera handeln med. skjutvapen samt skyldighet
för handlandena att därvid tillhandahålla vissa handlingar in. in. Bestämmelserna,
som motsvara 26 och 27 §§ utredningens förslag, sakna — frånsett
skyldigheten att tillhandahålla polismyndighet försäljningsboken •— motsvarighet
i gällande vapenförfattning.

I 17 § vapenkungörelsen stadgas skyldighet för den som erhållit tillstånd
att idka handel med skjutvapen och ammunition att hos länsstyrelsen söka
särskilt tillstånd för att förvärva de vapen och den ammunition som handelstillståndet
avser. Stadgandet har i oförändrat skick upptagits i utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt behovet av bestämmelsen
och därvid anfört:

Årligen expedieras ej få dylika tillstånd, vilka på grund av antalet vapentyper
och ammunition av olika slag kräva ett betydande arbete såväl beträffande
tillståndsbevis som registrering. Behov ur kontrollsynpunkt torde ej
föreligga. Varje handlandes tillförlitlighet orh övriga kvalifikationer granskas
av tillståndsmyndigheten varje gång nytt handelstillstånd skall lämnas.
Detta tillstånd maximerar lagerhållningen. Kontroll av polismyndighet skall
enligt förslagets 26 § utövas minst en gång årligen. Det torde med hänsyn till
anförda förhållanden vara tillräckligt i dessa fall, att föreskrift lämnas, att
handlande för förteckning jämväl över gjorda inköp av vapen och ammunition
och vid denna förteckning fogar erhållna fakturor. Innan i nu avsedda
fall leverans sker från handlande eller tillverkare, skall denne inneha be -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

styrkt avskrift av för förvärvaren gällande bevis om rätt att idka handel med
skjutvapen och ammunition, vilken avskrift skall ligga som bilaga till försäljningsboken.

Liknande synpunkter ha framförts av Sveriges järnhandlare förbund.

Enligt de explosivvarusakkunnigas förslag skall särskilt tillstånd icke fordras
för förvärv av ammunition eller andra explosiva varor som handelstillstånd
avser (108 §). I stället föreslås en allmän skyldighet för handlande att
över verkställda förvärv av explosiva varor föra inköpsbok, vid vilken skola
fogas kopior av rekvisitioner, fakturor och andra handlingar rörande mottagna
varor (112 §). Förslaget har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Departementschefen.

Skyldigheten för den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen
att söka särskilt tillstånd för förvärv av de vapen handelstillstandet avser har
tillkommit i kontrollsyfte. Föreskriften måste emellertid anses mindre lämplig.
Den medför icke blott betydande olägenheter för handlandena utan också
en avsevärd arbetsbelastning för myndigheterna. Kontrollen synes väsentligen
kunna ordnas enligt de principer som de explosivvarusakkunniga förordat
i fråga om handlandes förvärv av explosiva varor. Såsom allmän regel bör
gälla, att skjutvapen som handelstillståndet avser endast får förvärvas efter
skriftlig rekvisition. Vidare bör det åligga handlanden att föra inköpsbok över
rekvisitionerna, vid vilken skola fogas kopior av rekvisitionerna och andia
handlingar rörande inköpen. Liksom försäljningsboken bör inköpsboken
jämte bilagor förvaras under viss tid och hållas tillgänghg för polisen
för granskning. Detta system bör gälla vare sig inköpen göras hos tillverkare,
handlande eller kronans förråd eller hos enskild person. Att handlande av enskild
förvärvar vapen torde höra till undantagen. I sådant fall bör det emellertid
därjämte åligga handlanden att underrätta polismyndigheten om förvärvet.
Detta är nödvändigt bl. a. för att bereda polismyndigheten och länsstyrelsen
tillfälle att i sina vapenregister anteckna den nye innehavaren av
vapnet.

Bestämmelser om nu berörda fråga ha upptagits i 29 §. Åsidosättande av
kontrollföreskrifterna bör medföra ansvar.

Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

35 §.

Denna paragraf upptager bestämmelser om införsel till riket av skjutvapen
och ammunition. Den svarar mot 19 g gällande författning och överensstämmer,
frånsett några mindre jämkningar, med 28 § utredningens förslag.

Enligt utredningens förslag skall handläggningen av införselärendena överflyttas
från chefen för inrikesdepartementet till länsstyrelserna. Rörande behörigheten
skola de allmänna reglerna för prövningen av ansökan om vapenlicens
gälla, där fråga är om införsel för handelsändamål eller sökanden eljest
har sitt hemvist här i riket. I annat fall skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

i det län, där varan skall förtullas. Bestämmelser om den ort, där förtullning
skall äga rum, återfinnas i tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391). Den av
utredningen föreslagna decentraliseringen av ifrågavarande ärenden, vilken
betingats av praktiska skäl, har i remissyttrandena i princip lämnats utan
erinran, och jag anser för min del, att den bör genomföras. Om rätt för tillverkare
och handlande att införa ammunition bör dock gälla vad härutinnan
stadgas i explosivvaruförordningen.

Vid större skyttetävlingar o. d., som stå öppna även för utländska deltagare,
synes möjlighet böra beredas den sammanslutning, som anordnar tävlingen,
att söka införseltillstånd för samtliga utländska deltagare hos en myndighet.
Prövningen torde lämpligen böra ankomma på länsstyrelsen i det län, där
sammanslutningens styrelse har sitt säte.

Det förekommer ej sällan att skjutvapen och ammunition till detta införas
hit till riket för att därefter åter utföras. Ofta är det fråga om vapen
och ammunition som medföras av utlänningar för att här användas vid jakt
eller tävlingar eller av ■ befäihavare eller besättningsmän å fartyg. Tillstånd
till in- och utförsel meddelas i dylika fall av Kungl. Maj:t. Ärendena handläggas
inom handelsdepartementet efter gemensam beredning med inrikesdepartementet.
Beslutet brukar merendels innefatta tillstånd att utan hinder
av gällande in- och utförselförbud före viss tidpunkt in- och utföra vapnet
och ammunitionen. Vidare uppställes såsom villkor att beviset vid in- och
utförseltillfället skall företes för vederbörande tullmyndighet, som på beviset
skall göra anteckning om in- resp. utförseln. Denna ordning för handläggningen
torde ej lämpligen kunna bibehållas med de regler som skola gälla
för prövningen av införselärendena. Det synes i stället böra ankomma på
vederbörande länsstyrelse att pröva även frågan om rätt att utan hinder av
gällande utförselförbud inom viss kortare tid återutföra vapnet och ammunitionen.

Den som fått tillstånd att införa vapen eller ammunition bör icke vara skyldig
att söka särskilt tillstånd att inneha vapnet eller ammunitionen utan bör
liksom hittills på grund av införseltillståndet vara berättigad att inneha egendomen.
Bevis om införseltillstånd är att likställa med bevis om tillstånd till
vapeninnehav.

Stadgandet i 2 mom. departementsförslaget har tillagts på förslag av generaltullstyrelsen.
Motsvarande bestämmelse finnes i andra författningar,
bl. a. beträffande införsel av rusdrycker i 7 kap. It § förordningen angående
försäljning av rusdrycker.

Ansvarsbestämmelser m. in.

36 §.

De i denna paragraf upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 20 § gällande
författning och 29 § utredningens förslag. Beträffande de sakliga ändringar,
som sistnämnda paragraf innebär, har utredningen anfört bl. a.:

Straffbestämmelserna i 1 mom. (dagsböter eller fängelse och förverkandepåföljd)
ha utvidgats att gälla, där den som enligt 4 § 3 mom. tillfälligt be -

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

105

rättigats låna annans vapen, med uppenbart missbruk av tillståndet, använder
vapnet för annat ändamål än det som är angivet i tillståndsbeviset.
Samma straff har också stadgats för den som utan i 9 § föreskrivet tillstånd
ändrar sitt skjutvapen. Vidare har såsom eu konsekvens av bestämmelsen i
förslagets 12 § 1 inom., som innefattar skyldighet för den som befunnits
olämplig att inneha skjutvapen att efter anmaning avlämna icke blott vapnet
utan även av honom innehavd, för detsamma avsedd ammunition, enahanda
ansvar införts, därest han underlåter att efterkomma sådan anmaning.

Enligt gällande bestämmelser torde i fall, där skjutvapen förklaras förverkat,
rätten icke äga ådöma sådan påföljd jämväl beträffande för vapnet avsedd
ammunition, som den dömde innehar. Då detta måste betecknas såsom
en brist, har bestämmelse, som bereder rätten sådan möjlighet, upptagits

1 1 mom. sista stycket.

Enligt gällande bestämmelser i 3 mom. är straffet dagsböter för den som
vid bärandet av skjutvapen ej medför föreskriven legitimationshandling. I
analogi med vad som gäller beträffande liknande förseelser, t. ex. enligt vägtrafikstadgan
(40 § 2 mom.) och jaktlagen (32 §) för uraktlåtenhet att
medha körkort, resp. jaktkort eller jaktpass, har emellertid straffet för ifrågavarande
förseelse ansetts böra sättas till penningböter (fr. o. in. 10 t. o. m.
300 kronor). Enahanda straff har stadgats för åsidosättande av föreskriften i
4 § 3 mom. andra stycket eller 24 § andra stycket andra punkten (överlämnande
av föreskriven legitimationshandling vid tillfälligt utlånande av vapen)
eller av anmälningsskyldigheten enligt 14 §. Försummelse av den i 6 §

2 mom. andra stycket föreskrivna underrättelseskyldigheten har däremot
ansetts ej böra medföra ansvar.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 11 § tredje stycket har
ej upptagits i utredningens förslag. Då det nuvarande stadgandet i 20 § 3
inom. andra stycket, enligt vilket den som förbisett att medföra föreskriven
legitimationshandling har att för vinnande av straffrihet inom viss lid uppvisa
handlingen för åklagaren, kan medföra onödigt besvär för den försumlige,
bör demie, därest detta finnes bekvämare för honom, äga uppvisa legitimationshandlingen
för polisman eller annan närboende person, som åklagaren
bestämmer. I sådant syfte har visst tillägg gjorts till sistnämnda bestämmelse.

Nuvarande 4 mom. stadgar straff för vapenhandlare, som innehar vapen
till större antal eller av annat slag än som angives i tillståndsbeviset. Med
hänsyn till den generella straffbestämmelsen i 1 mom. för den som innehar
skjutvapen utan att vara berättigad att inneha detsamma har förstnämnda
straffstadgande ansetts kunna utgå. Likaledes har straffbestämmelsen för
idkande av handel med skjutvapen å annan plats än tillståndet avser ansetts
kunna uteslutas.

Enligt gällande bestämmelser i 7 mom. åligger det domstol att om sitt beslut
underrätta vederbörande länsstyrelse, därest rätten ådömt den som deklarerat
eller erhållit tillstånd att inneha eller till riket införa skjutvapen ansvar
jämlikt 1 mom. och vapnet förklarats förverkat eller dömt honom till ansvar
jämlikt 2 mom. för obehörig överlåtelse eller upplåtelse av vapnet eller fällt
vapenhandlare till ansvar för förseelse mot förevarande paragraf. Såsom utredningen
tidigare framhållit är det ett samhällsintresse av stor vikt, atl
den som ej uppfyller föreskrivna kvalifikationer för innehav av skjutvapen
icke anförtros sådant vapen eller, om han skulle vara berättigad därtill,
snarast möjligt fråntages denna rätt. 1 sådant syfte böra länsstyrelserna underrätlas
om alla sådana förhållanden, varom de ur denna synpunkt höra
äga kännedom. Med hänsyn härtill har domstolarnas ifrågavarande anmälningsskyldighet
utsträckts att avse varje förseelse mot vapenkungörelsens

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 95.

bestämmelser, för vilken domstolen fällt någon till ansvar, oavsett förseelsens
beskaffenhet och oberoende av huruvida den dömde är upptagen i länsstyrelsernas
vapenregister eller ej. Anmälan bör självfallet även lämnas i
det fall, där någon till följd av strafflöshet ej ådömts ansvar för förseelse
enligt förevarande paragraf. Då åtal för förseelser mot vapenkungörelsen
torde anställas i förhållandevis ringa omfattning, torde man icke behöva
befara, att den sålunda utvidgade anmälningsplikten för domstolarna kommer
att bliva betungande.

Från visst håll bar förslag väckts om en ännu längre gående anmälningsskyldighet
för domstolarna. Sålunda bar överståthållarämbetet föreslagit, att
anmälningsplikten borde omfatta även sådana fall, där domstolen dömt någon
till ansvar för misshandel, rån, olaga jakt, inbrottsstöld och andra liknande
brott, som böra diskvalificera den dömde att inneha skjutvapen. Att
länsstyrelserna böra erhålla kännedom om envar som gjort sig skyldig till
eller misstänkes för brott av sådan art anser utredningen vara uppenbart.
Enligt utredningens mening synes emellertid skyldigheten att om dylika fall
underrätta länsstyrelsen lämpligen böra åligga vederbörande polis- eller åklagarmyndigheter,
vilka även böra underrätta länsstyrelsen om utgången av
mot vederbörande anställt åtal. Härigenom skapas möjlighet för länsstyrelserna
icke blott att på ett tidigt stadium pröva frågan om indragning av utfärdade
vapenlicenser utan också att förhindra att olämpliga personer betros
med att inneha skjutvapen. Erforderliga föreskrifter rörande detta spörsmål
torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Svenska jägareförbundet framhåller, att om legitimationshandling i 3 mom.
sista stycket i utredningsförslaget avses skola omfatta även sådan legitimationshandling,
som enligt 4 § 3 mom. utredningens förslag (6 § andra stycket
departementsförslaget) skall utfärdas vid vissa tillfälliga vapenlån, föreskrifterna
i sistnämnda moment skulle bliva värdelösa ur kontrollsynpunkt. Enligt
förbundets mening bör därför stadgandet ändras så, att det ej inbegriper
dylik handling.

Generaltullstyrelsen föreslår, att det från nuvarande 20 § 5 mom. hämtade
stadgandet i 5 mom. tredje stycket i utredningens förslag, att där ininförsel
av skjutvapen eller ammunition är belagd med straff enligt gällande
bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, dessa skola lända till
efterrättelse, utgår ur förslaget. I anslutning härtill förordar styrelsen, att
föreskriften i 30 § utredningens förslag, att åtal för förseelse mot vapenförfattningen
skall utföras av allmän åklagare, underkastas en motsvarande
jämkning. Till stöd härför anför styrelsen bl. a.:

För införsel av skjutvapen och ammunition utan tullangivning är enligt
1 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel
normalstraffet böter från och med två till och med sex gånger beloppet
av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning erläggas
till tullverket, med bötesminimum tio kronor. I följd härav blir straffet för
olovlig införsel av pistol eller revolver i allmänhet böter till ett belopp av
endast tio kronor, under det att enligt 20 § 5 mom. vapenkungörelsen införsel
av skjutvapen utan behörigt tillstånd är belagd med dagsböter eller
fängelse. Emellertid äger tullverkets åklagare yrka ansvar endast enligt varuinförsellagen,
under det att åtal för införsel av skjutvapen och ammunition
skall enligt 21 § vapenkungörelsen, till vilket stadgande motsvarighet finnes
i 30 § förslaget, utföras av allmän åklagare. Det torde vara lämpligt att, när

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

införsel av skjutvapen eller ammunition skett utan behörig tullangivning,
tullverkets åklagare äger yrka ansvar även för överträdelse av införselförbudet
enligt vapenkungörelsen.

Departementschefen.

Ansvarsbestämmelserna ansluta sig i huvudsak till utredningens förslag,
som i sak i stort sett överensstämmer med gällande bestämmelser. Vissa av
de av utredningen föreslagna straffbestämmelserna ha emellertid utgått, enär
de föreskrifter, till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget.
Ä andra sidan ha några nya straffstadganden tillagts. Dessa äro betingade
av de nya föreskrifter, som departementsförslaget innebär. Vissa av ifrågavarande
ansvarsbestämmelser ha berörts i det föregående.

Vissa jämkningar i de av utredningen föreslagna bestämmelserna synas
böra ske. Enligt 20 § 1 mom. vapenkungörelsen är förverkandepåföljden i
princip obligatorisk. Har förseelsen skett av förbiseende eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande, äger dock rätten pröva, huruvida egendomen
skall vara förverkad. I samma paragrafs 5 inom., som stadgar straff för
olovlig införsel av vapen eller ammunition, finnes icke något motsvarande undantagsstadgande
utan skall den olovligen införda egendomen alltid förklaras
förverkad. Jämlikt 6 inom. skall, där egendom som förklarats förverkad
ej kan tillrättaskaffas, dess värde gäldas. Bestämmelserna ha i oförändrat
skick upptagits i utredningens förslag. För normala fall torde det sätt, varpå
enligt 1 mom. möjligheten att underlåta förverkandeförklaring begränsats,
ej ge anledning till erinran. Omständigheterna torde emellertid i vissa fall
kunna vara sådana, att det nuvarande undantagsstadgandet kan anses vara
alltför snävt. Vidare har tvekan yppats, huruvida ordalydelsen av gällande
förverkanderegler bereder möjlighet för domstolarna att taga hänsyn till sådana
fall, där t. ex. vapnet äges av annan än den som begått förseelsen i fråga.
Den ovisshet, som råder härutinnan, synes böra undanröjas. I departementsförslaget
bär därför undantagsstadgandet i 1 mom. erhållit en sådan
avfattning, att möjligheten till prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet vidgats. I fråga om olovlig införsel av vapen eller ammunition synes
emellertid liksom hittills förverkandepåföljden böra vara obligatorisk. Förutom
nu berörda ändring har den jämkningen ansetts böra ske i den nuvarande
ovillkorliga bestämmelsen i 6 inom., att ordet »skall» utbytts mot »må».
Fall kunna nämligen förekomma då det måste anses obilligt att förklara
egendomens värde förverkat. Denna ändring bör även gälla i fråga om olovlig
införsel av vapen och ammunition.

Vidare bör den ändring som jägareförbundet påyrkat vidtagas. Likaså synas
de ändringar i utredningens förslag generaltullstyrelsen förordat böra
genomföras. Vid sammanträffande av förseelser mot införselbestämmelserna
i vapenförordningen och lagen om straff för olovlig varuinförsel bör således
straffet bestämmas enligt allmänna regler. Detsamma bör gälla beträffande
åtalsrätten. Föreskrifterna i 29 g 5 inom. tredje stycket och .''10 g utredningens
förslag ha därför uteslutits i departementsförslaget.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

37 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 22 § och 31 § utredningens förslag,
har undergått vissa jämkningar i anledning av beslagsbestämmelsema i rättegångsbalken.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer med vissa jämkningar med nuvarande
24 § andra stycket och 25 § samt 33 § sista stycket och 34 § utredningens
förslag.

Föreskrifterna i 34 § utredningens förslag ha föranlett uttalanden från ett
par håll.

Svenska jägareförbundet anser att en del, förslagsvis hälften, av de böter
som ådömas enligt vapenförfattningen och av förverkad egendom skäligen
bör tillföras jaktvårdsfonden.

Generaltullstyrelsen påpekar lämpligheten av att de av utredningen föreslagna
ändrade föreskrifterna om förvaring och försäljning av vapen och
ammunition, som förverkas enligt vapenförfattningen, äga tillämpning jämväl
å vapen och ammunition, som äro förverkade enligt varuinförsellagen,
samt föreslår att 34 § utredningsförslaget ändras i överensstämmelse härmed.

Departementschefen.

I departementsförslaget ha de i 33 § första, andra och tredje styckena i utredningens
förslag upptagna bestämmelserna om förvaring av beslagtagen
egendom, underrättelse om och protokollföring över beslag uteslutits. I dessa
hänseenden böra nämligen de allmänna reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken
gälla. Ej heller har upptagits någon motsvarighet till föreskrifterna
i 23 § gällande vapenkungörelse om förfarandet i fall, då ägare till beslagtagen
egendom ej är känd eller ej kan anträffas. Därvid böra de generella
reglerna i 17 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken
tillämpas.

Föreskrifter om förfarandet med förverkad egendom skola, såsom tidigare
nämnts, utfärdas i särskild ordning.

Tillräckliga skäl att tillmötesgå jägareförbundets framställning om att viss
del av de böter som ådömas enligt vapenförordningen och av förverkad egendom
skulle tillfalla jaktvårdsfonden synas mig ej föreligga. Vad generaltullstyrelsen
i sitt yttrande föreslagit torde däremot böra förverkligas. I departementsförslaget
har därför viss jämkning vidtagits i andra stycket av 34 §
utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser.

39—42 §§.

Dessa paragrafer motsvara 26 § 2 mom., 27 § och 28 § första, andra och
tredje -styckena gällande författning samt 35 § 1 mom., 36 §, 37 § 1—3 mom.
och 38 § utredningens förslag. Den nuvarande skyldigheten för länsstyrelserna
att halvårsvis till inrikesdepartementet insända uppgifter om vissa vapen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

109

ärenden har ansetts kunna upphöra. För innebörden av reglerna om klagorätten
i 40 § har redogjorts i ett föregående avsnitt. Undantagsföreskriftema
i 41 § ha ansetts böra gälla även för civilförsvaret.

Beträffande undantagsbestämmelserna i 37 § 2 mom. utredningsförslaget
har chefen för försvarsstaben — under framhållande av vikten av att reservofficerare
och reservunderofficerare bibehölle och utvecklade sin skjutskicklighet
— föreslagit, att de borde erhålla sådan avfattning, att därav tydligt
framginge, att officer och underofficer vore berättigad att utan särskilt tillstånd
inneha tjänste- och övningsvapen, som de fått låna av kronan, jämte
ammunition till vapnet även under tid, då de icke vore i aktiv tjänst.

Departementschefen.

Med hänsyn till den tvekan, som i vissa fall yppats rörande innebörden av
begreppet »tjänstevapen» i undantagsstadgandet i 28 § andra stycket gällande
vapenförfattning, har i 41 § 2 mom. departementsförslaget detta uttryck ersatts
med orden »sådant vapen, som vederbörande enligt utfärdade föreskrifter
är skyldig att innehava för tjänsten». Genom det sätt varpå tjänstevapen
sålunda bestämts har avsetts att begränsa undantagsbestämmelsen till sådant
vapen, som vederbörande är skyldig inneha då han är i aktiv tjänst eller för
övning i och för tjänsten. Om t. ex. en reservofficer vill inneha en pistol, som
han enligt utfärdade föreskrifter ej är skyldig att inneha för tjänstebruk, har
han alltså enligt huvudregeln att söka tillstånd härtill. Vad nu sagts bör även
gälla om förvärv av ammunition till tjänstevapen.

Rätten enligt 41 § 2 mom. första stycket att utan föreskrivet tillstånd inneha
tjänstevapen upphör givetvis i och med att vederbörande frånträder den
tjänst, varmed följt skyldighet att inneha vapnet. Om befattningshavaren
eller, där avgången föranletts av hans död, hans dödsbodelägare därefter
önska inneha vapnet, har vederbörande därför enligt de allmänna bestämmelserna
i 5 § att söka tillstånd härtill. Avslås ansökningen, bör vad i 17 §
stadgas äga motsvarande tillämpning. Uttryckliga bestämmelser härom ha
upptagits i 41 § 2 mom. andra stycket.

övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna förordningen bör träda i kraft den 1 januari 1950. I övergångsbestämmelserna
har i enlighet med utredningens förslag upptagits ett
stadgande om straffrihet för den som innehaft vapen utan att ha varit berättigad
härtill, därest han senast den 31 mars 1950 sökt tillstånd att inneha
vapnet efter vad i den nya författningen stadgas. Beträffande skälen till
denna åtalseftergift har utredningen — under framhållande av vikten av
att varje enskilt vapeninnehav bleve föremål för den kontroll vapenförfattningen
åsyftade — anfört, att det i icke ringa utsträckning förekom att skjutvapen
innehades av personer, vilka icke deklarerat desamma eller saknade
kännedom om i vad mån så sketl, samt alt dessa personer med hänsyn till
risken för åtal och straffpåföljd ej heller sökt tillstånd att inneha vapnen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

IV. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över ett i enlighet med
det anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till vapenförordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ralph Sterner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9ö.

111

Bilaga A.

Vapenutredningens förslag

till

vapenkungörelse.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna kungörelse

1. vapen, med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning eller annat drivmedel;

2. sådana apparater eller anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål
äro jämförliga med vapen som under 1. sägs, såsom anordningar för
utskjutning eller inriktning av raketprojektiler eller av torpeder, eldsprutor
och apparater för spridande av stridsgaser (tår- eller giftgaser) eller annat
ämne med likartad verkan; samt

3. minor, bomber, handgranater och andra dylika effekter.

Vad i denna kungörelse stadgas om skjutvapen äger även tillämpning å
för sådana vapen avsedda pipor, med undantag av instickspipor för handvapen,
samt eldrör och slutstycken.

Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej skjutvapen, som gjorts varaktigt
obrukbart, eller skjutvapen avsedda för framladdning med undantag
av sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning, och med dem likartade, ej
heller skjutapparater för slakt, signalgivning, livräddning eller dylikt, startpistoler
eller sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
som äro avsedda för sportändamål.

2 §■

Med ammunition förstås i denna kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning avsedda patroner,
tändrör och andra tändmedel än tändhattar samt kulor och andra projektiler
än hagel, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängämne,
ämne för rök- eller dimbildning eller för brandverkan, stridsgaser (tår- eller
giftgaser) eller med annat ämne med likartad verkan eller ofyllda; samt

2. patron- och laddningshylsor för ammunition som under 1. sägs.

Utöver vad i denna kungörelse är föreskrivet skall beträffande sådan ammunition,
som är att hänföra till explosiv vara eller innehåller gift, gälla
vad därom är särskilt stadgat.

3 §•

Envar som för egen eller annans räkning innehar skjutvapen eller ammunition
är skyldig att taga sådan vård om egendomen, att den ej är åtkomlig
för obehörig person.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Om innehav av skjutvapen.

4 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte, gåva eller annat dylikt fång förvärva
skjutvapen; eller

vill någon, som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvar
skjutvapen, innehava vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hemvist, söka
tillstånd att innehava vapnet.

Vad nu stadgats skall ock gälla, där någon, som icke yrkesmässigt tillverkar
skjutvapen, vill själv förfärdiga sådant vapen.

Ansökan beträffande vapen, som förvärvas genom arv eller testamente eller
på grund av giftorätt, skall ingivas så snart ske kan och sist inom en
månad från det bouppteckning förrättades eller, där arvskifte eller bodelning
erfordras, från det arvskiftet eller bodelningen ägde rum.

Angående skyldighet för dödsbo, i vilket finnes skjutvapen, att om vapnet
göra anmälan till polismyndigheten i orten stadgas i 14 §.

2 mom. Skjutvapen må ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som
erhållit tillstånd att innehava vapnet.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må den som är berättigad
att inneha skjutvapen för kortare tid, högst åtta dagar, utlåna vapnet
till användande för samma ändamål som det, för vilket tillståndet meddelats,
eller, dar sådant tillstånd ej meddelats, för jakt- eller sportändamål.
Skjutvapen må dock utlånas allenast till person, som skäligen kan antagas
ej komma att missbruka detsamma.

Vid upplåtelse som i första stycket sägs skall, där ej vapnet är avsett att
användas endast i upplåtarens närvaro, denne till låntagaren överlämna avskrift
av sitt deklarations- eller tillståndsbevis, försedd med påskrift om
utlåningen, låntagarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och
hemvist samt den eller de dagar och det ändamål upplåtelsen avser. Tillhör
låntagaren upplåtarens famlj, äger denne dock i stället för sådan handling
till låntagaren överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis.

4 mom. Angående, skyldighet för den som idkar handel med skjutvapen
att söka tillstånd till innehav för försäljning av sådana vapen stadgas i 22 §.

5 §•

Ansökan ony tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla upplysning
om det ändamål, för vilket sökanden ämnar använda vapnet, samt angående
de omständigheter han vill åberopa till utredning om behovet för honom att
innehava vapnet. Ansökningen skall vidare innehålla uppgift om sökandens
fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, överlåtarens eller
upplåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist samt vapnets beteckning
och kaliber. I ansökningen bör därjämte angivas det antal samt
det eller de slag skjutvapen sökanden innehar.

Vid överlåtelse av skjutvapen från annan än vapenhandlare bör vid ansökningen
fogas överlåtarens deklarations- eller tillståndsbevis rörande vapnet.

Ansökningen ingives, i Stockholm till överståthållarämbetet och i övriga
delar ay riket till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör lappbefolkningen
i stället ingiva ansökning till lappfogden. Myndighet, som mottagit
ansökningen, skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma
jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

113

6 §.

1 mom. Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild
person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej
komma att missbruka detsamma. Är fråga om pistol eller annat dylikt fickvapen,
må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Avser ansökan jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektionseller
prydnadsvärde, må, där vapnet förvärvats genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt, tillstånd att innehava vapnet meddelas ändock
att sökanden ej finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt
lag har att sörja för hans person.

2 mom. Där länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets meddelande.

Den som ej före utgången av tid som i första stycket sägs förvärvat vapnet,
skall sist inom en månad därefter därom skriftligen underrätta den länsstyrelse,
som meddelat tillståndet.

7 §■

1 mom. Över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas.
Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist
samt överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och
hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber; samt

4. uppgift om det ändamål, för vilket sökanden erhållit tillstånd att innehava
vapnet.

2 mom. Tillståndsbevis skall, där fråga är om köp eller därmed enligt
4 § 1 mom. likställt fång eller om lån eller annan upplåtelse, utfärdas i två
exemplar, det ena försett med påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen må
ej av överlåtare eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten av tillståndsbeviset
senast vid utlämnandet tillställes honom.

8 §.

För ändamål som avses i 13 § 1 mom. må den som är berättigad att innehava
jaktvapen, utöver deklarations- eller tillståndsbevis, hos länsstyrelsen
i det län, där han har sitt hemvist, erhålla särskilt bevis om rätt att innehava
jaktvapen. Sådant bevis skall innehålla uppgift om dagen för dess utfärdande
samt vapeninnehavarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller
yrke och hemvist.

9 §■

Vill den som är berättigad att innehava skjutvapen vidtaga sådan förändring
av vapnet, att det erhåller annan kaliber iin vad i deklarations- eller
tillståndsbeviset angives eller det ändamål, för vilket vapnet huvudsakligen
är avsett, väsntligen ändras, vare skyldig att därtill söka tillstånd hos länsstyrelsen
i det län, där han har sitt hemvist. Därvid skola bestämmelserna
i 5, (i och 7 §§ i tillämpliga delar gälla.

Beträffande skjutvapen av modell, som ingår i krigsmaktens utrustning,
må tillstånd till ändring som i första stycket sägs ej meddelas.

Den som är berättigad alt innehava skjutvapen vare obetaget att utbyta
förslitna eller eljest otjänliga delar av vapnet mot nya sådana.

8 liihang till riksdagens protokoll V.lhi). I snml. Nr 95.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

10 §.

Länsstyrelsen må återkalla meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller
meddela förbud mot fortsatt innehav av sådant vapen, därest innehavaren
av vapnet ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med
att innehava skjutvapen, eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller
dylikt finnes olämplig att innehava sådant vapen eller därest eljest skälig
anledning därtill förekommer. Har annan länsstyrelse eller myndighet, lydande
under sådan länsstyrelse, meddelat tillstånd till innehav av vapnet
eller mottagit deklaration rörande vapnet, skall uppgift om återkallelsen eller
förbudet lämnas till samma länsstyrelse.

11 §•

Finner nykterlietsnämnd att någon till följd av alkoholmissbruk icke bör
betros med att innehava skjutvapen, åligger det nämnden att därom ofördröjligen
underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen i det län,
där personen i fråga har sitt hemvist.

Angående föreståndares för alkoholistanstalt, läkares samt polis- och åklagarmyndighets
anmälningsskyldighet gäller vad därom är eller kan bliva särskilt
föreskrivet.

12 §.

1 mom. Där tillstånd att innehava skjutvapen återkallats eller förbud mot
innehav av sådant vapen meddelats, åligger det innehavaren av vapnet att
efter anmaning till myndighet som i 5 § tredje stycket sägs eller till den
som myndigheten bestämmer ofördröjligen avlämna vapnet ävensom för detsamma
avsedd, av vapeninnehavaren innehavd ammunition. Denne är jämväl
skyldig att efter anmaning avlämna deklarations- eller tillståndsbeviset
rörande vapnet.

Det åligger den, till vilken enligt första stycket vapnet eller ammunitionen
överlämnats, att förvara egendomen på betryggande sätt.

2 mom. I den mån egendomen ej jämlikt 29 § förklaras förverkad, skall
densamma av kronan inlösas, såframt innehavaren ej sist inom tre månader
från delfåendet av beslutet om återkallelsen eller förbudet hos myndighet
som i 5 § tredje stycket sägs visar, att egendomen överlåtits till någon som
äger innehava densamma. Inlösen skall dock ej ske, där vapnet eller ammunitionen
tillhör annan än innehavaren och ägaren själv är berättigad att
innehava vapnet. I sådant fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas
till honom.

Länsstyrelsen fastställer det värde å egendomen, efter vilket inlösen skall
ske. Värdet beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till
den som idkar handel med vapen eller ammunition.

Med vapen och ammunition som inlösts skall förfaras på sätt därom är
särskilt föreskrivet.

3 mom. Har ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen, som förvärvats
genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, avslagits, skall
vad i 1 och 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt sökanden
ej sist inom tre månader från delfåendet av avslagsbeslutet hos myndighet
som i 5 § tredje stycket sägs eller hos den som myndigheten bestämmer
visar, att egendomen överlåtits till någon som äger innehava densamma eller
gjorts varaktigt obrukbar.

13 §.

i mom. Den som bär skjutvapen skall medföra deklarations- eller tillståndsbevis
eller, om han åberopar tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

115

närvarande, sådan handling, som i 4 § 3 mom. andra stycket eller 24 §
andra stycket sägs. Beträffande jaktvapen må i stället för deklarations- eller
tillståndsbevis medföras sådant särskilt bevi£, som i 8 § sägs, eller jaktkort
eller jaktpass, försett med anteckning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni
1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. Företes
ej på tillsägelse av polisman bevis eller handling, som här avses, må vapnet
av polismannen omhändertagas; dock äger den som burit vapnet hos polismannen
eller polismyndigheten i orten återbekomma detsamma, därest han
inom en vecka visar att han var berättigad att innehava vapnet.

Där vapnet ej återbekommits, skall anmälan om omhändertagandet utan
dröjsmål göras till länsstyrelsen i länet. Beslutar länsstyrelsen ej återkallelse
eller förbud som i 10 § sägs, skall vapnet återlämnas.

2 mom. Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk, äger
polismyndighet förordna om omhändertagande av vapnet ävensom av för
detsamma avsedd ammunition, som innehaves av vapeninnehavaren. Är faran
för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner
avvaktas, äger jämväl polisman omhändertaga vapnet och ammunitionen.
Har sådan åtgärd vidtagits, åligger det polismannen att därom skyndsamt
göra anmälan till polismyndigheten, som bär att pröva huruvida åtgärden
skall bestå.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skall vad i 1 mom.
andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Angående beslagtagande av vapen och ammunition stadgas i 31 §.

3 mom. Med polisman likställes i denna paragraf med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, personal vid domänverket
eller tullverket, lappfogde och lapptillsyningsman.

14 §.

Finnes i avliden persons eller konkursgäldenärs bo skjutvapen, åligger
det den som har vård om boet att sist inom tre månader från dödsfallet eller
beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i orten göra skriftlig
anmälan om vapnet, innehållande uppgift å vapnets beteckning och kaliber
samt den som för boets räkning innehar detsamma.

Vad nu stadgats skall dock ej gälla, såframt inom samma tid ansökan om
tillstånd att innehava vapnet gjorts enligt 4 §.

15 §.

Där bevis om tillstånd att innehava skjutvapen förstörts eller förkommit
eller undergått sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, må
efter ansökan hos den myndighet, som utfärdat beviset, nytt bevis utfärdas.
Ansökan skall, där beviset förstörts eller förkommit, innehålla på tro och
heder avgiven förklaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma,
skall det nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet,
som utfärdat detsamma.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sådant deklarationsbevis, som sägs i kungörelsen den 26 juli 1927
(nr 338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition samt
vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315), dock med iakttagande att ansökningen
skall göras till länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Om förvärv av ammunition.

* 16 §.

1 mom. Vill någon genom köp, byte, gåva eller annat dylikt fång förvärva
ammunition, vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län, där han har
sitt hemvist, söka tillstånd till förvärvet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen,
för vilket ammunitionen är avsedd.

2 mom. Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd
att förvärva densamma.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs äger ej tillämpning, där någon som är
berättigad att innehava skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet
eller hylsor för sådana patroner.

Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må deltagare i jakt för begagnande
under jakten till annan deltagare däri överlåta ammunition till
vapen, som^ denne äger innehava, så ock vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen
upplåtaren till låntagaren överlämna erforderlig ammunition till vapnet.

A mom. Angående skyldighet för den som idkar handel med ammunition
att söka tillstånd till förvärv av dylik vara stadgas i 22 §.

17 §.

Ansökan om tillstånd att förvärva ammunition skall innehålla uppgift om
sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, överlåtarens
fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist samt det eller de
slag och den myckenhet därav ansökningen avser. Ansökningen skall vidare
upptaga numret å deklarations- eller tillståndsbeviset rörande det skjutvapen,
för vilket ammunitionen är avsedd, ävensom den myndighet, som utfärdat
beviset.

Ansökningen ingives, i Stockholm till överståthållarämbetet och i övriga
delar av riket till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör lappbefolkningen
i stället ingiva ansökningen till lappfogden. Myndighet, som
mottagit ansökningen, skall, där fråga ej är om Stockholm, insända densamma
jämte eget yttrande till länsstyrelsen.

18 §.

Vad i 6 § 1 mom. första stycket första punkten och tredje stycket är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan om tillstånd
att förvärva ammunition.

Där länsstyrelsen i särskilt fall ej annat förordnar, gäller tillståndet ett
år från dagen för tillståndets meddelande.

19 §.

1 mom. över meddelat tillstånd att förvärva ammunition skall bevis utfärdas.
Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist
samt överlåtarens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist;

3. det eller de slag och den myckenhet därav tillståndet avser; samt

4. uppgift om den tid tillståndet gäller.

2 inom. Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med
påskrift att det utgör duplett. Ammunition må ej av överlåtare utlämnas,
med mindre dupletten av tillståndsbeviset senast vid utlämnandet tillställes
honom.

Kunql. Maj:ts proposition nr 95.

117

I fall som i 16 § 3 mom. första stycket sägs må ammunitionen ej av överlåtaren
utlämnas, med mindre det för förvärvaren utfärdade deklarationseller
tillståndsbeviset rörande vapnet senast vid utlämnandet företes.

20 §.

Där tillstånd att innehava skjutvapen återkallas eller förbud mot innehav
av sådant vapen meddelas, må länsstyrelsen jämväl återkalla för vapeninnehavaren
utfärdat tillstånd att förvärva ammunition till vapnet. Har återkallelse
skett, åligger det vapeninnehavaren att efter anmaning avlämna tillståndsbeviset
rörande ammunitionen.

Om handel med skjutvapen och ammunition.

21 §.

1 mom. Vill någon idka handel med skjutvapen, vare skyldig att söka tillstånd
därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall utövas.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen må ej meddelas annan än den
som är berättigad att idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet
och pålitlighet. Meddelas tillstånd för bolag eller förening, skall
för handelsrörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare, som
besitter nämnda egenskaper; och är denne ansvarig för rörelsens behöriga
utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst fem år, och skall angiva
det antal och slag skjutvapen, som må på en gång innehavas. I beslutet
skall angivas den plats, där rörelsen får bedrivas.

2 mom. Har den som idkar handel med skjutvapen avlidit eller råkat i
konkurs, åligger det dödsboet eller konkursboet, därest det vill fortsätta rörelsen,
att ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen och tillika
föreslå föreståndare för rörelsen. Godkännes denne av länsstyrelsen, må rörelsen
på hans ansvar fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller beslutet
om egendomsavträde.

3 mom. När särskilda skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

4 mom. Angående tillstånd till handel med ammunition gäller vad därom
är särskilt stadgat.

22 §.

/ mom. Vill den som idkar handel med skjutvapen för försäljning innehava
dylika vapen eller förvärva ammunition därtill, vare skyldig att hos
länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas, söka tillstånd därtill.

2 mom. För handelsändamål må skjutvapen eller ammunition ej överlåtas
och skjutvapen ej heller upplåtas till den som idkar handel med dylik
egendom, med mindre han erhållit tillstånd alt innehava vapnet eller förvärva
ammunitionen.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. sägs skall ej gälla beträffande förvärv eller
överlåtelse av hagclpatroner eller hylsor för sådana patroner.

4 mom. Ansökan om tillstånd som avses i 1 mom. skall innehålla uppgift
om sökandens och överlä tårens eller upplåtarens fullständiga namn, titel
eller yrke och hemvist samt det antal och slag skjutvapen eller, där
fråga är om ammunition, det eller de slag och den myckenhet därav, varmed
sökanden ämnar driva handel. Avser ansökningen skjutvapen, skall
jämväl angivas det antal och slag skjutvapen sökanden innehar.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

23 §.

1 mom. över meddelat tillstånd att för försäljning innehava skjutvapen
eller förvärva ammunition skall bevis utfärdas. Beviset skall innehålla

1. numret å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, titel
eller yrke och hemvist; samt

_ 3. i fråga om skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga om ammunition
det eller de slag och den myckenhet därav tillståndet avser.

2 mom. Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med
påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen eller ammunition må ej av överlåtare
eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten av tillståndsbeviset
senast vid utlämnandet tillställes honom.

24 §.

I fråga om skjutvapen och ammunition, som innehaves på grund av tillstånd
enligt 23 §, skall vad i 9—12 §§, 13 § 2 mom. samt 14 och 20 §§
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § 3 mom. första stycket och 16 § 3 mom. andra stycket
skola i tillämpliga delar gälla, där vapenhandlare utlämnar skjutvapen
på prov till spekulant. Rörande upplåtelsen av vapnet skall till låntagaren
överlämnas intyg rörande upplåtelsen, upptagande låntagarens fullständiga
namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist, vapnets beteckning och kaliber
samt den eller de dagar och det ändamål upplåtelsen avser.

25 §.

Vapenhandlare är skyldig att över verkställda försäljningar av skjutvapen
och ammunition föra anteckningar i särskild försäljningsbok eller i sådan
försäljningsbok, varom stadgas i 65 § förordningen den 18 maj 1928 (nr
139) angående explosiva varor. Beträffande varje försäljning skola däri antecknas 1.

dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, titel eller yrke och hemvist;

3. i fråga om skjutvapen vapnens antal, beteckning, kaliber, fabrikat och
tillverkningsnummer samt i fråga om ammunition det eller de slag och den
myckenhet därav försäljningen avsåg; samt

4. den länsstyrelse, som utfärdat det av köparen åberopade tillståndsbeviset,
jämte bevisets nummer och dagen för dess utfärdande.

Såsom bilagor skola vid boken fogas dupletter av tillståndsbevisen.

Särskild försäljningsbok skall jämte bilagor förvaras under en tid av minst
tio år från den dag sista inskrivningen gjordes.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämnpning beträffande försäljning
av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.

26 §.

Det åligger polismyndigheten i orten alt öva tillsyn därå, att olaglig försäljning
av skjutvapen eller ammunition ej äger rum samt att egendomen
förvaras på betryggande sätt. För sådant ändamål skall polismyndigheten
bland annat minst en gång årligen låta granska vapenhandlares försäljningsbok
samt, där anledning därtill förekommer, jämväl hans lager av skjutvapen
och ammunition.

27 §.

Vapenhandlare är skyldig att hålla försäljningsbok tillgänglig för polisman
samt lämna av denne begärda upplysningar om försäljningen, före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

lie

fintligt lager av skjutvapen och ammunition ävensom rörande andra förhållanden,
som äro av betydelse för fullgörande av den tillsyn som enligt 26 §
åligger polismyndighet. Polisman må ej i vidare mån än som påkallas av
tjänstutövningen yppa affärsförhållande, varom han sålunda erhållit kännedom.

Om; införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

28 §.

Vill någon till riket införa skjutvapen eller ammunition, vare skyldig att
söka tillstånd därtill, där fråga är om den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas, och i annat
fall hos länsstyrelsen i det län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om
han ej har hemvist här i riket, hos länsstyrelsen i det län, där förtullning
av varan skall äga rum.

Utan hinder av vad nu stadgats må dock transitering av skjutvapen eller
ammunition ske till ort inom riket.

Har tillstånd att införa skjutvapen meddelats någon, äge han ock innehava
vapnet för det ändamål tillståndet avser. Därvid skola bestämmelserna i
8—15 §§ i tillämpliga delar gälla.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad att innehava
detsamma; eller

använder någon, med uppenbart missbruk av meddelat tillstånd, skjutvapen
för annat ändamål än det som i tillståndsbeviset angives; eller

ändrar någon skjutvapen, där enligt 9 § tillstånd erfordras, utan att hava
erhållit sådant; eller

underlåter innehavare av skjutvapen att, efter vad i 12 § sägs, avlämna
vapnet eller ammunitionen; eller

förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 16 eller 22 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse och have förverkat egendomen.

Har förseelsen skett av förbiseende eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande, äge rätten pröva, huruvida egendomen skall vara förverkad.

Där skjutvapen förklaras förverkat, må jämväl för vapnet avsedd ammunition,
som den dömde innehar, förklaras förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter någon skjutvapen i strid mot vad i 4 §
2 mom. och 3 mom. första stycket eller 22 § 2 mom. sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid mot vad i 16 § eller 22 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller upplåtare skjutvapen eller utlämnar
överlåtare ammunition i strid mot bestämmelserna i 7 § 2 mom., 19 § 2 mom.
och 23 § 2 inom., straffes med dagsböter.

Åsidosättes föreskriften i 4 § 3 mom. andra stycket eller 24 § andra stycket
andra punkten; eller

medföres i fall som avses i 13 § 1 mom. ej föreskriven legitimationshandIing;
eller

fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 14 §,

vare straffet böter från och med tio till och med trehundra kronor.

Den, som blivit angiven för underlåtenhet att vid bärande av skjutvapen
medföra föreskriven legitimationsliandling, vare från ansvar fri, därest han

120

Kungl. Alaj.ts proposition nr 9ö.

inom en vecka efter det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren eller
den som åklagaren bestämmer visar, att han vid tiden för förseelsen ägde
innehava vapnet, samt omständigheterna giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende.

i mom. Idkar någon handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill;
eller

åsidosätter den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen eller
ammunition bestämmelserna i 3, 25 eller 27 §,

straffes med dagsböter.

5 mom. Inför någon till riket skjutvapen eller ammunition utan att hava
erhållit föreskrivet tillstånd därtill, straffes med dagsböter eller fängelse, och
vare den olovligen införda egendomen förverkad.

Lika med olovlig införsel anses försök därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition belagd med straff enligt gällande
bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola dessa lända till
efterrättelse.

6 mom. Kan egendom som förklarats förverkad ej tillrättaskaffas, skall
dess värde gäldas.

7 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt denna paragraf eller har eljest
högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant ansvar, åligger
det domstolen att ofördröjligen om beslutet underrätta länsstyrelsen i det
län, där den dömde har sitt hemvist, eller, där fråga är om vapenhandlare,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas.

30 §.

Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.

31 §.

Polisman eller tulltjänsteman, som anträffar egendom vilken skäligen kan
antagas vara förverkad enligt 29 § 1 eller 5 inom., eller som påträffar skjutvapen
eller ammunition, vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas,
skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger
det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka
talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke
kan anträffas, göra sådan anmälan som i 32 § sägs. Äger beslagaren icke
själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan om beslaget hos
allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och,
därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Anställes, d fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,
vare detsamma förfallet.

Med polisman likställes i denna paragraf med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, personal vid domänverket, lappfogde
och lapptillsyningsman.

32 §.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,
skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen
meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller
de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet
jämte anmaning till ägaren att inom ett år efter det förordnandet
och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

121

skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står
fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje''och finner vederbörande åklagare ej skäl till åtal, skall
beslaget gå åter.

33 §.

Egendom, som tagits i beslag, skall förvaras på betryggande sätt.

Är den, från vilken beslaget sker, därvid ej närvarande, skall han utan
dröjsmål underrättas om åtgärden och huru med den beslagtagna egendomen
förfarits.

Över beslag skall föras protokoll, vari vad därvid förekommit angives
samt den beslagtagna egendomen noga beskrives.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller
är egendomen förverkad enligt 32 §, skall därmed förfaras på sätt därom är
särskilt föreskrivet.

34 §.

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, samt egendom, som är förverkad,
ävensom belopp, som utgives i stället för dylik egendom, tillfalla
kronan.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna kungörelse som jämlikt
annan författning, skall beträffande förverkandet vad i sådan författning
är stadgat äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

35 §.

1 mom. Hos länsstyrelserna och polismyndigheterna skola föras register
(vapenregister) för anteckning av uppgifter rörande ärenden, som avses i
denna kungörelse, i enlighet med de föreskrifter chefen för socialdepartementet
utfärdat.

2 mom. Länsstyrelse har att inom en månad efter varje halvårs utgång
till socialdepartementet insända uppgift om antalet under halvåret inkomna
ansökningar angående tillstånd att innehava skjutvapen, om antal och slag
av de vapen, som avses med ansökningarna, samt om antalet bifallna och
avslagna ansökningar.

36 §.

Över länsstyrelses beslut i ärende enligt 10, 12, 20, 21 eller 22 § må klagan
föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till socialdepartementet
sist å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del
av beslutet. Länsstyrelsens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Över länsstyrelses beslut i annat ärende, som avses i denna kungörelse,
må klagan ej föras.

37 §.

1 mom. Denna kungörelse äger ej tillämpning å kronan, ej heller å ståtspolisintendenten,
landsfogde och polischef samt dem överordnade myndigheter.

2 mom. Bestämmelserna i 4 § äga ej tillämpning å överlåtelse eller
upplåtelse av tjänstevapen eller övningsvapen för tjänsten från kronan eller
myndighet som i I mom. sägs till statens befattningshavare eller person tillhörande
försvars- eller polisväsendet, och ej heller å överlåtelse eller upp '',

) Dihnng till riksdagens protokoll 19U9. t samt. Nr. 95.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

låtelse av skjutvapen från kronan till sammanslutning, beträffande vilken
Kungl. Maj:t därom förordnat, eller till den som för kronans räkning tillverkar
krigsmateriel. I fall som nu nämnts äger vederbörande vapeninnehavare
jämväl utan tillstånd, varom i 16 § stadgas, från kronan eller myndighet
som i 1 mom. sägs förvärva erforderlig ammunition till vapnet.

3 mom. Föreskrifterna i 9 och 10 §§ samt 12—14 §§ gälla ej innehavare
av vapen och ammunition som i 2 mom. avses.

A mom. Stadgandena i 6 och 18 §§, att tillstånd till innehav av skjutvapen
och förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person, äga
ej tillämpning å skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det frivilliga
statskontrollerade skytteväsendet, svenska pistolskytteförbundet, svenska
sportskytteförbundet och svenska jägareförbundet samt till dessa förbund
anslutna lokalföreningar, och må sammanslutning som nu nämnts förvärva
ammunition jämväl för det fall att sammanslutningen ej själv äger
innehava de vapen, för vilka ammunitionen är avsedd. Bestämmelserna i
16 § om förvärv och överlåtelse av ammunition skola ej gälla i den mån
sammanslutningen för övnings-, utbildnings- eller tävlingsändamål överlåter
ammunition till sina medlemmar eller till medlem tillhörande annan sammanslutning
som här sägs.

Sammanslutning som i första stycket avses må för övnings-, utbildningseller
tävlingsändamål för den tid och på de villkor i övrigt sammanslutningen
bestämmer till medlem utlåna skjutvapen, som av sammanslutningen innehaves.
Beträffande sådan utlåning skall till låntagaren överlämnas intyg, innehållande
uppgift om att vapnet blivit till honom såsom medlem av sammanslutningen
utlånat, vapnets beteckning, kaliber och tillverkningsnummer,
låntagarens fullständiga namn, födelsetid, titel eller yrke och hemvist
samt den tid och det ändamål utlåningen avser.

Vad i detta moment stadgats skall jämväl äga tillämpning å centralförbundet
för befälsutbildning, frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren, frivilliga
motorcykelkåren, svenska röda korset, svenska blå stjärnan och riksförbundet
Sveriges lottakårer, så ock å annan sammanslutning, beträffande
vilken Kungl. Maj:t därom förordnat.

38 §.

Det ankommer å chefen för socialdepartementet att utfärda närmare föreskrifter
angående tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1947, från och med vilken
dag vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) skall upphöra att gälla.

Innehar någon den 1 januari 1947 skjutvapen utan att vare sig på grund
av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) eller enligt kungörelsen den 22
juni 1934 (nr 315) hava deklarerat vapnet eller erhållit föreskrivet tillstånd
till förvärv, innehav eller införsel därav, vare skyldig att senast den 1 februari
1947 söka tillstånd att inneha vapnet efter vad i nya kungörelsen stadgas.
Har sådan ansökan gjorts senast sistnämnda dag, vare han fri från ansvar
för det han innehaft vapnet utan att hava varit därtill berättigad. Vad
sist sagts skall dock ej gälla, där åtal anställts före den 1 januari 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95. 123

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ............................................................ 1

Kungl. Maj :ts förslag till vapenförordning............................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 4 mars 1949 ....................... 33

Inledning .......................................................... 33

I. Grunderna för en reviderad vapenförfattning....................... 34

Gällande bestämmelser ............................................ 34

Huvuddragen av vapenutredningens förslag och remissinstansernas allmänna
inställning till förslaget .................................. 37

Explosivvarusakkunnigas förslag om ändrade bestämmelser rörande ammunition
och yttrandena däröver.................................. 41

Departementschefen ................................................ 42

II. Särskilda frågor ................................................... 45

Frågan om ny vapeninventering och andra kontrollåtgärder......... 45

Tillfällig utlåning av vapen ........................................ 51

Förvärv av ammunition ........................................... 57

Förvaringen av vapen och ammunition ............................ 70

Nedbringande av kostnaderna för inlösen av vapen.................... 78

Klagorätten ...................................................... 82

III. Specialmotivering till departementsförslaget ....................... 86

IV. Departementschefens hemställan ................................... 110

Bilaga A. Vapenutredningens förslag till vapenkungörelse ............ 111