Kungl Maj.ts proposition nr 93.

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till föråldrabalk,
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari
1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget innefattar en systematisering av hela föräldrarätten jämte vissa
närliggande rättsområden. Vid tillkomsten av de särskilda lagar, som successivt
ha ersatt den ursprungliga ärvdabalken i 1734 års lag, förutsattes att
dessa lagar senare skulle sammanföras till en eller flera balkar. I enlighet
härmed innebär förslaget en kodifiering till en gemensam balk av lagarna
om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn, om adoption, om barn utom äktenskap samt om
1 Iiihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

förmynderskap. Denna nya balk är avsedd att under beteckningen föräldrabalk
få sin plats inom ramen av 1734 års lag närmast efter giftermålsbalken.
Enligt planen för det fortsatta kodifieringsarbetet skall sedermera återstoden
av de lagar som ersatt den gamla ärvdabalken sammanföras till en
ny ärvdabalk.

Förutom de ändringar som äro betingade av den föreslagna systematiseringen
jämte andra formella omarbetningar, innehåller förslaget även vissa
sakliga nyheter.

Sålunda föreslås ändringar i de nuvarande reglerna om vem som skall
anses vara fader till barn i eller utom äktenskap. Med förslaget i denna del
åsyftas att skapa bättre möjligheter än för närvarande att avgöra faderskapsfrågan
i överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Ändringen i fråga om barn utom äktenskap, som praktiskt sett är den
mer betydelsefulla, innebär att presumtionen om att den som har haft samlag
med modern under konceptionstiden är barnets fader kan hävas, därest
det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget; enligt gällande lag fordras
däremot för presumtionens kullkastande att det är uppenbart att barnet
icke avlats vid samlaget i fråga. Denna ändring som bl. a. sammanhänger
med ärftlighetsforskningens framsteg medger att hänsyn i större utsträckning
än för närvarande kan tagas till alla indicier som tala i en viss riktning.
En följd av denna förslagets ståndpunkt att tillerkänna sannolikhetsbedömningar
större betydelse än nu är att invändning från svarandens sida
om att modern stått i förhållande till annan i viss utsträckning måste tilllåtas
i mål om fastställande av faderskap.

En annan betydelsefull ändring avser reglerna om förmynderskapet för
barn i äktenskap. För närvarande är som regel fadern ensam förmyndare.
Enligt förslaget skola i stället båda makarna handhava förmynderskapet
gemensamt. Härigenom kommer alltså likställighet att råda mellan man
och hustru även på denna punkt.

Även i övrigt ha vissa sakliga ändringar föreslagits. Bland annat ha en
del smärre olikheter i fråga om rättsreglerna rörande barn i äktenskap och
barn utom äktenskap utjämnats.

Förutom föräldrabalken innehåller propositionen förslag till viss följdlagstiftning.
Sålunda föreslås bland annat ny lagstiftning angående blodundersökning
in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

Föräldrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken
och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande
lydelse.

1 KAP.

Om barnets börd.

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning
att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd (barn i äktenskap),
såvida ej, i den ordning som sägs i 2 kap., förklaras att barnet icke
har sådan börd.

2 §.

Faderskapet till barn som ej har äktenskaplig börd (barn utom äktenskap)
fastställes genom dom eller erkännande enligt vad i 3 kap. stadgas.

3 §•

Barn utom äktenskap erhåller äktenskaplig börd, om föräldrarna ingå
äktenskap med varandra.

4 §•

Barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter
avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovningsbarn.

Voro föräldrarna vid trolovningen så besläktade eller besvågrade, att äktenskap
dem emellan måste återgå, eller var endera gift med annan, skall
barnet ändock anses såsom trolovningsbarn, om föräldrarna eller en av
dem var i god tro.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har
äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Har
mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han dock ej förlustig
sin talan förrän ett år förflutit från det att talan, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del
därav.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått
kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan
vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

Kunnl. Maj.ts proposition nr 93.

2 §.

Är mannen död, och har han varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller
efter barnets födelse erkänt harnet såsom sitt, må envar, som jämte eller
näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka sådan talan inom
ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens
död. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare arvinge dock ej
förlustig sin talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats
på att barnet har äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar
den avlidne, jämte maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som
avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, äge envar av dem sådan rätt.

3 §•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke bär äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är
död, hans arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste arvingar
skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas mot
dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

4 §•

Talan som avses i 1—3 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att
modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet
avlats vid samlaget, eller ock, på grund av barnets arvsanlag eller annan
särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst, att mannen ej är
barnets fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna
efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må
dock talan bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag
med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

1 §•

Talan om faderskap till barn utom äktenskap väckes mot mannen eller,
om han är död, hans arvingar som i 2 kap. 3 § sägs.

Talan må väckas redan före barnets födelse men må icke dessförinnan
slutligen prövas.

2 §•

Varder utrett, att mannen haft samlag med modern å tid, då barnet kan
vara avlat, skall han anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget.

3 §•

Vad i 1 § stadgas om talan angående fastställande av faderskap skall äga
motsvarande tillämpning å talan om barnets förklarande för trolovningsbarn.

4 §•

Har mannen inför präst som för kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal
eller notarius publicus, eller i handling, som bevittnats av två personer och

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden,
erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det gällande, där ej visas att han ej är
barnets fader. Är modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å
okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad ordning
godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes på sätt nu sagts, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolovade
eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra, vare ock det
erkännandet gällande, om det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

4 KAP.

Om adoption.

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga
adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap.

2 §•

Den som är förklarad omyndig må ej antaga adoptivbarn, med mindre han
vill adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig
make samt förmyndaren samtycker till adoptionen.

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena maken ensam
antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, ävensom eljest med den andres samtycke adoptera dennes
barn i äktenskap eller adoptivbarn eller ock eget barn utom äktenskap.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av annan
än dennes make.

5 §.

Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras.

Den som ej fyllt tjuguett år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Är endera sinnesjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, vare
hans samtycke ej erforderligt. Är sådant fall för handen beträffande båda
föräldrarna, skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas.

Den som är förklarad omyndig må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

6 §•

Rätten skall pröva, huruvida adoptionen lämpligen må äga rum. Ej må
tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för barnet
samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest särskild
anledning är till adoptionen.

Ansökningen må ej bifallas, om å någondera sidan vederlag är givet eller
utfäst, ej heller om bidrag till barnets underhåll är avtalat, med mindre frå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ga är om bidrag med visst belopp en gång för alla och beloppet inbetalts till
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd,
eller till nämnden utfärdats förbindelse å beloppet, vilken blivit av sökanden
och nämnden godkänd. För belopp, som inbetalts till nämnden, skall genom
dess försorg hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag inköpas
en efter underhållsskyldigheten lämpad livränta åt barnet, där ej enligt
avtalet hinder möter eller nämnden finner att beloppet må på annat
lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Avtal om vederlag eller underhåll, som bort föranleda avslag å ansökningen
därest avtalet varit för rätten kunnigt, vare, även om ansökningen bifalles,
utan verkan.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna röner ej annan inverkan ^v
adoptionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll
eller eljest i lag särskilt stadgas.

8 §•

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller
kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden
före adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet
hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år
från adoptionen.

9 §•

Adoptivförhållandet varde efter ansökan av adoptivbarnet hävt, om adoptanten
grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina
plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
är av väsentlig betydelse för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten vinna
adoptivförhållandets hävande.

10 §.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan barnet fyllt tjuguett år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom. Den som
är förklarad omyndig skall hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

11 §■

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande
bägge makarna.

Hävande må ske enligt 8 §, oaktat ena maken ägde sådan vetskap som
där sägs, samt enligt 9 §, ändå att den omständighet som åberopas till grund
för hävandet gäller blott ena maken; och må, där ansökan enligt 8 eller 9 §
skall göras av adoptanten, hävande äga rum på ansökan av allenast ena maken,
om synnerliga skäl äro därtill, dock ej i fall som avses i 8 § på ansökan
av make, som ägde sådan vetskap som där sägs.

12 §.

Häves adoptivförhållandet, upphöre all verkan av adoptionen, såvitt ej
annat särskilt stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom
att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släktnamn
som dessförinnan tillkom barnet, såvida icke barnet själv annorlunda bestämmer.

2 §•

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller
är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn som tillkom henne
såsom ogift. .

Fadern så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt slaktnamn.
Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden
om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om det
fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den som har vårdnaden om barnet eller
barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns
släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa
sådan bestämmelse utan barnets samtycke.

3 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att
barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

Häves adoptivförhållandet, förlorar barnet det genom adoptionen förvärvade
namnet, såvida icke rätten tillåter att det behålles.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad enligt vad nedan sägs
till dess det fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap.

2 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig
uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet
kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

3 §•

Föräldarna bave uppsikt över barnet samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga
omständigheter må anses lämpliga.

4 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava
föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varige -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton
år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande
art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge föräldrarna
häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller
välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet
hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,
stadgas i 9 kap.

5 §.

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad
att deltaga i beslut rörande vårdnaden, vilket icke utan olägenhet kan
uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke
ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre
barnets bästa uppenbarligen kräver det.

6 §.

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro,
sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden,
äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmälan
av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge
föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

7 §.

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av
endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller,
om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas
mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens
bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till
barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden''till sammanlevnadens
hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill. Finnes med hänsyn till barnens bästa uppenbart,
att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros
åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående
vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna
döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

9 §■

Har vårdnaden enligt 7 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar
i fråga om honom fall, varom i 6 § sägs, eller dör han, förordne rätten
den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets
bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

10 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden, må ej betagas tillfälle till
umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda därtill.
Nöjes han ej med vad som härom bestämmes av den som har vårdnaden,
skilje rätten dem emellan.

11 §•

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten; och skall vad förut
i detta kapitel stadgas om föräldrar och barn i äktenskap äga motsvarande
tillämpning å adoptanten och adoptivbarnet. Är någon adopterad av makar
eller har ena maken adopterat den andres barn, vare därvid så ansett som
vore barnet deras gemensamma.

12 §.

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap. Äro föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att övertaga
vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara
lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadern
eller barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller särskilt förordnad förmyndare.
Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

13 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga som avses i detta kapitel äge
rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle
och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig
och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år.

2 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin
förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag.
Tillkommer vårdnaden om barn i bestående äktenskap endast
den ene av föräldrarna och leva de ej efter domstols beslut eller eljest
på grund av söndring åtskilda, gälle dock vad i 5 kap. giftermålsbalken
stadgas.

3 §•

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna
i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som
av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,
vare andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till
barnets underhåll, så länge äktenskapet består.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga
den andre av barnets föräldrar.

5 §•

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som
föräldrar och barn. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyldighet
mot adoptivbarnet som åligger make mot andra makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej
adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin
underhållsskyldighet.

6 §•

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,
om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rätten
eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver
vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid
sådan betalning avser.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som
ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande
rätt till högre underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock
bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller,
om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om barnet,
äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder.
Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst beiopp en
gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp
som sist sagts skall betalas till nämnden, och varde med beloppet så förfaret
som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl'' före barnets födelse.

8 §•

Utan hinder av vad genom dom eller genom avtal, som enligt 7 § är bindande
jämväl för den underhållsberättigade, blivit bestämt om underhållsbidrag
äger rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade
förhållanden påkalla det. Under samma förutsättning må ock avtal om underhållsbidrag,
som enligt 7 § icke är bindande för den underhållsberättigade,
på talan av den underhållsskyldige jämkas av rätten. Är underhåll
som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det
ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall ej
är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst
belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppenbart
obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad,
på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander
skall väckas, äge vad i It kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är
stadgat motsvarande tillämpning.

10 §.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig, att efter vad med hänsyn
till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll
under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande
av detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader
som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller
annan vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet,
eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må
fadern kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid
än nu sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter
nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet, innan arvs- och
testamentslotter utgå, erhålla det belopp som erfordras till fullgörande av
underhållsskyldigheten emot henne för tiden efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket
ävensom 8 § är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till barn utom
äktenskap skall äga motsvarande tillämpning med avseende å underhåll,
som enligt vad i första och andra stycket av förevarande paragraf sägs tillkommer
modern.

8 KAP.

Om barna vårdsman.

För barn i äktenskap skall barnavårdsman förordnas, såframt föräldrarna
leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller
deras äktenskap är upplöst samt antingen den av föräldrarna vilken vårdnaden
om barnet tillerkänts gör framställning om sådant förordnande eller
barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt. Vad nu
sagts för det fall att föräldrarna leva åtskilda eller deras äktenskap är upplöst
skall ock gälla, där jämlikt 6 kap. 6 § rätten förordnat, att vårdnaden
om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna.

Har make vid domstol framställt yrkande, att vårdnaden måtte tillerkännas
honom, skall, efter framställning av endera parten eller där barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner det erforderligt, barnavårdsman förordnas
för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts.

2 §•

Är barn adopterat av makar eller bär ena maken adopterat den andres
barn, skall vad i 1 § stadgas om barnavårdsman för barn i äktenskap äga
motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 §.

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman städse förordnas.

4 §•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling, där
den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd, eller, om han ej är
i riket kyrkobokförd, där han vistas.

Till barnavårdsman skall förordnas därtill lämplig man eller kvinna.

5 §•

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör i god tid före
den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden
i den församling, där hon vistas, eller annan, som av nämnden
erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Den, till viken anmälningen
gjorts, skall genast underrätta nämnden därom. Är kvinnan kyrkobokförd
i annan församling, har nämnden att om anmälningen genast underrätta
barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger kvinnans föräldrar, arbetsgivare
och andra i liknande ställning att erinra henne om angelägenheten
därav att anmälan som nu sagts blir gjord.

Så snart anmälan inkommit eller nämnden erhållit kännedom, att barn
utom äktenskap blivit fött, skall förordnande för barnavårdsman utfärdas.

6 §.

Barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barnet med
råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas.
Särskilt åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes,
när det är fött utom äktenskap, samt för att underhåll tillförsäkras barnet
så ock att biträda med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag
och, när skäl äro därtill, göra anmälan om förordnande av förmyndare
för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad att erhålla biträde av polismyndighet för
underhållsskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande av
delgivningar. Om barnavårdsmans rätt att föra talan stadgas i 20 kap.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyller aderton år.
Om särskild anledning därtill föreligger, må nämnden förlänga uppdraget,
dock ej längre än till dess barnet fyllt tjuguett år.

Finnes behov av barnavårdsman ej längre föreligga, äge barnavårdsnämnden
förordna, att uppdraget skall upphöra.

8 §•

Barnavårdsmannens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden,
som, när anledning därtill föreligger, äger entlediga honom från uppdraget
och förordna annan i hans ställe.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till barnets eller föräldrarnas vistelseort
tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele beslut
därom och give det ofördröj ligen tillkänna för såväl den andra barnavårdsnämnden
som barnavårdsmannen.

9 §-

I den ordning som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårdsnämnds
verksamhet må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93.

av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall
meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän så ock anvisas medel
för ersättning åt barnavårdsmän.

10 §.

över barnavårdsnämnds beslut i fråga som avses i detta kapitel må klagan
föras genom besvär hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhöll
del av beslutet.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, utan hinder av
klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

11 §•

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå
meddelas av Konungen.

9 KAP.

Om underårlgs omyndighet.

1 §•

Den som är under tjuguett år (underårig) är omyndig och äger icke själv
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som
följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom
gåva eller testamente.

2 §•

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i
6 kap.

3 §.

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter
det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom
och vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom,
varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn
till myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas,
skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig.

4 §•

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under villkor
att han må själv råda däröver, skall vad i 3 § andra stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning, dock att överförmyndarens samtycke erfordras
blott i det fall att den underårige fyllt sexton år. I sådant fall skall
överförmyndaren, innan samtycke gives, bereda jämväl fångesmannen eller
hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång
eller tidsutdräkt.

5 §•

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap.
13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som
avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6 §.

Har underårig utan erforderligt samtycke ingått avtal, äge den, med vilken
avtalet slöts, frånträda avtalet, så länge det ej blivit godkänt eller behörigen
fullgjort. Visste han att avtalet slöts med underårig, må han dock ej,
med mindre han hade anledning antaga att den underårige ägde behörighet
att sluta avtalet, frånträda detta under den tid som vid dess ingående må
hava blivit bestämd för godkännande eller eljest skäligen kunde beräknas
åtgå därför. Ej må den, hos vilken underårig tagit tjänst eller annat arbete,
frånträda avtalet härom, så länge detta fullgöres av den underårige.

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den underårige
själv.

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällande,
bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning
för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annorlunda
stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare mån än vad
han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för honom
medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sin behörighet
vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir
gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersättning
för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarandet straffbart,
skall ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund
av brott.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar
sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav
icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet
eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter
och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller
samtycker därtill.

2 §.

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten
förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

3 §.

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom
gåva eller testamente.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal
om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges
välfärd kräver det, förordna, att sådant avtal skall för honom ingås
och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren
jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den
omyndige.

5 §.

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärval
efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan
egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyndaren
att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

6 §•

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtycke,
gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8 §.

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes
vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

It KAP.

Om förmyndare.

1 §•

För underårig! barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av
föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller
varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre barnets
förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om
det. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene
av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

Vad med avseende å förmynderskap stadgas om föräldrar och barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning å adoptant och adoptivbarn. Är
någon adopterad av makar eller har ena maken adopterat den andres barn,
vare därvid så ansett som vore barnet deras gemensamma.

2 §.

För underårig! barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden
om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §.

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare
för underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

4 §.

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför
förmyndares befattning, om han varder förklarad omyndig.

5 §.

När förmyndare skall förordnas, skall därtill utses en rättrådig, erfaren
och i övrigt lämplig man eller kvinna, helst någon som är med den omyndige
besläktad eller besvågrad eller eljest står honom nära.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke
särskilda skäl tala däremot.

6 §.

Skall efter föräldrarnas död förmyndare förordnas för underårig, och
hava föräldrarna eller en av dem givit tillkänna, vem de önska till förmyndare
för den underårige, varde han därtill förordnad, såframt han ej finnes
olämplig.

7 §.

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare
förordnas.

Prövas den eller de som på grund av lag skola vara förmyndare icke lämpligen
böra handhava förmynderskapet allena, skall medförmyndare förordnas.

8 §•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare
i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan
avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle
av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra än egna
barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap
för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta
egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller
vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem,

äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet allenast
om annan förordnas till medförmyndare eller han förpliktas att ställa
säkerhet för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet
av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vas han på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han
av annan orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde
han entledigad.

10 §.

Dör förmyndaren, och finnes ej någon som på grund av lag skall vara förmyndare,
skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet
till den rätt, hos vilken förmynderskapet är eller skall vara inskrivet.

11 §•

Förmynderskap står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap,

1 §•

Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den
underårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan
egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorledes än genom
upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd
vidtages i fråga som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall ske hos rätten i den ort, där den som utövar förmynderskapet
har hemvist inom riket eller, om inskrivningen föranledes av att
fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit, där denne senast
haft sådant hemvist. Hava föräldrar till barn i äktenskap, som utöva
förmynderskapet gemensamt, skilda hemvist, skall inskrivningen ske där
fadern har hemvist eller, om den föranledes av fråga om moderns entledigande
från förmynderskapet, där hon har hemvist. Finnes ej domstol som
efter vad ovan stadgas är behörig att verkställa inskrivningen, skall denna
ske vid Stockholms rådhusrätt.

2 §■

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, varde förmynderskapet
inskrivet vid den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring
gjordes.

3 §•

Finner rätten, där förmynderskap är inskrivet, med hänsyn till den omyndiges
eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak, att tillsynen över
förmynderskapet lämpligen bör överflyttas till annan rätt, äge den rätt, där
förmynderskapet är inskrivet, besluta därom. Underrättelse om beslutet skall
ofördröj ligen givas den rätt, till vilken tillsynen sålunda överflyttas, och varde
förmynderskapet där inskrivet.

4 §■

När förmynderskap inskrives, skall rätten, där så erfordras, angiva, vilken
överförmyndare det tillkommer att utöva tillsyn över förmynderskapet.

I fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap från en överförmyndare
till en annan inom tingslag eller inom stad, där rådhusrätt finnes,
skall vad i 3 § sägs äga motsvarande tillämpning.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

5 §.

Rätten tillser, att förmynderskap inskrives och förmyndare varder förordnad,
då det skall ske.

6 §•

Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap, skall anteckning
därom ske i förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Närmare bestämmelser om förmynderskapsbokens förande så ock om vissa
åtgärder som åligga rätten med avseende å förmyndarvården givas av
Konungen.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor
vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmögenhet
och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2 §•

Uppstår fråga om rättshandling mellan myndlingen och förmyndaren eller
hans make eller någon som han företräder, äge förmyndaren ej den rätt att
företräda myndlingen, varom i 1 § sägs. Hava syskon gemensam förmyndare,
äge denne dock företräda myndlingarna vid arvskifte dem emellan, såframt
de ej hava inbördes stridande intressen.

Har förmyndaren slutit avtal, vartill han, enligt vad i första stycket sägs,
saknat behörighet, skall angående skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet
må vara uppburet, eller att utgiva ersättning därför, vad i 9 kap. 7 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för
myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen
eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §.

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja
hans bästa.

5 §.

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan
ske, höra myndlingen rörande hans mening i angelägenheter av vikt. År
myndlingen gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §•

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva
överförmyndaren ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, handhava
förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna
skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med
bibehållande i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas
av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar
må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området
för dessa tillgångars förvaltning.

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall
vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland fömyndarna
som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten befrias
från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga
angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, förordne
rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, varom
i 3 § sägs.

Kunna, där den omyndige har flera förmyndare, dessa ej enas i ärende,
vari avgörandet tillkommer dem, gälle den mening som överförmyndaren
finner sig kunna biträda. Är fråga om åtgärd, vartill överförmyndarens eller
rättens samtycke erfordras, må samtycke till åtgärden givas utan hinder av
meningsskiljaktighet mellan förmyndarna. Innan i dessa fall beslut meddelas,
skall överförmyndaren eller rätten bereda medförmyndare tillfälle
att yttra sig.

9 §•

Förmyndare vare pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

Äro flera förmyndare ansvariga för skada som de tillskyndat den omyndige,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet
varde förmyndarna emellan slutligen fördelat efter den större eller
mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last. Finnes någon sakna
tillgång till gäldande av vad på honom belöper, skall de övrigas ansvarighet
för bristen bestämmas efter enahanda grunder.

10 §.

Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra
anspråk på ersättning efter vad i 9 § stadgas, skall han, såframt de handlingar,
varom i 16 kap. 12 § förmäles, överlämnats till honom efter vad där
sägs, inom ett år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan
förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tillämpning, om den avgående
förmyndaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo,

1 §•

Har omyndig del i oskiftat bo, skall förmyndaren, med iakttagande av
vad nedan stadgas, vårda den omyndiges rätt i boet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

2 §•

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i rättshandling
vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att till rättshandlingen
inhämta överförmyndarens eller rättens samtycke, såframt sådant
samtycke erfordras för giltigheten av dylik rättshandling vid förvaltningen
av omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse,
i ansvar efter vad i lagen om boutredning och arvskifte stadgas.

3 §•

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad
i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets fortsatta
bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid, för vilken avtalet
slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga som avses i andra stycket skall rätten bereda
övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

4 §.

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart
ske kan. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande
make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skall förmyndaren uppsäga
avtalet.

5 §.

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller
skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens
fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes,
övertager den omyndiges lott i boet, äge förmyndaren ej ingå utan överförmyndarens
samtycke.

6 §.

Vad i 4 och 5 §§ är stadgat om förmyndares skyldighet i fråga om bodelning
i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för
omyndig bodelning eljest skall ske.

7 §•

Inhämtas ej överförmyndarens eller rättens samtycke, då detta enligt 2,
3, 5 eller 6 § bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning
av omyndigs egendom äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Äger omyndig del i dödsbo, skall förmyndaren, så snart ske kan efter
det bouppteckning inregistrerats hos rätten, ingiva avskrift av bouppteckningen
till överförmyndaren.

Skall av annan anledning än dödsfall bodelning ske för omyndig, vare
förmyndaren pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan,
samt att därefter ofördröj ligen ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Är i fall, varom i första eller andra stycket sägs, bouppteckningen av vidlyftig
beskaffenhet, må avskrift av handlingen lämnas allenast i erforderliga
delar.

9 §.

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från
det bouppteckning förrättades, skall förmyndaren, där ej avtal träffats om
sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva
redogörelse för det hinder som mött för skifte, och vare förmyndaren pliktig
att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs, slutes,
avgiva sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren bestämmer
annan tid.

Slutes för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överförmyndaren
avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna inkomsten
under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder
vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder
att inom nämnda tid avlämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan
om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom
vilken förmyndaren har att ingiva handlingen.

Hava underåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redogörelse
eller årsuppgift avlämnas.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse
eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 §§ sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen
hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren
att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans
skyldighet.

11 §•

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta
skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet
utgå årligen och må ej, med mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga
för år räknat ett belopp, motsvarande fem för hundra av så stor del av boets
inkomst som enligt årsuppgift rörande boet belöper på den omyndige. Arvodet
skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära
arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

12 §.

Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller äro underåriga syskon, som
hava gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om boet
förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen tillämpas vad i 15 och 16 kap.
stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att tillse, att den omyndiges tillgångar äro anbragta
sålunda att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles.

2 §•

Lösören, som icke böra behållas till nytta för den omyndige, skola avyttras.
Föremål, som hava särskilt värde för den omyndige eller hans familj,
må dock behållas, såframt icke föryttring är påkallad med hänsyn till den
omyndiges förmögenhetsförhållanden.

3 §•

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till
den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämpligen
kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva
utestående, böra av förmyndaren så snart ske kan indrivas. Har fordran
tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo med överförmyndarens
samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbliva utestående,
så länge den omyndiges bästa ej därigenom äventyras.

4 §•

Den omyndiges penningmedel skola göras räntebärande, och äge förmyndaren
för sådant ändamål inköpa obligationer eller förvärva fordran, som
inskrives eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlåna medlen mot säkerhet
av inteckning i fast egendom eller ock i myndlingens namn insätta dem hos
postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank. Närmare
bestämmelser om de obligationer som må inköpas, om beskaffenheten av
den inteckningssäkerhet, varemot utlåning må ske, samt om de räkningar,
å vilka insättning hos bank må äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank avses jämväl centralkassa för jordbrukskredit.

5 §■

Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat
sätt än i 4 § avses, eller vill han använda dem till inköp av aktier eller
därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, tage han
därtill överförmyndarens samtycke. Ej må sådant samtycke givas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

6 §•

Böra den omyndige tillhöriga penningmedel hållas tillgängliga för bestridande
av utgifter för hans underhåll eller för vården av hans egendom, och
kunna av sådan anledning medlen icke anbringas under villkor som avses
i 4 §, skola medlen likväl, i den mån det lämpligen kan ske, i den omyndiges
namn insättas hos bank å en för ändamålet lämpad räkning.

7 §•

Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas för den
omyndiges räkning, skola av honom så förvaras, att de ej sammanblandas

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren själv eller eljest
innehavas av honom.

Har den omyndige aktier eller andra därmed jämförliga värdepapper,
över vilka enligt lag bok eller förteckning föres, skall förmyndaren tillse, att
den omyndige, så snart ske kan, där upptages som ägare.

8 §•

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.
Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen allenast skall genom
bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i öppet
förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn
vårdas i enlighet med vad om dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits
skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande
å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, soin utfärdats
om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks
skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer,
såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att
kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven
obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må
lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank
eller annan inrättning, som Konungen bestämmer, skola, såframt ej
obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren
medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrättningens
skuldbok med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Hava underåriga syskon gemensam förmyndare, skola vid tillämpning av
det i första stycket givna stadgandet syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren,
i öppet förvar bos bank utan att" hava nedsatts enligt bestämmelse i detta
kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

9 §•

Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyndarens
tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej
ränta, som innestått kortare tid än ett år. överförmyndarens tillstånd vare
ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg
överföras till annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må
insättas med förbehåll att medlen må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

När skäl äro därtill, äger överförmyndaren förordna, att förbehåll, varom
i andra stycket sägs, ej skall gälla.

10 §.

Ej må förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta
omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt. Betalning av kapital -

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

belopp å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras allenast
av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsättning
ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,
såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis
eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 §
första stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

11 §•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obligation
enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos
rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt
åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

12 §.

Förvärvar omyndig värdehandling som avses i 8 §, eller äger omyndig
eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen
fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta
handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv
förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras
hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola medlen
av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad om betalning,
som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund
av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen om arv,
vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej värdet
är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehandlingen
eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket
stadgas. Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank
skall ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall
utgiva försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om
pension eller livränta eller om försäkringsbelopp, som den omyndige äger
att själv förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till
den som skall utgiva värdehandling eller penningar förordna, att nedsättning
eller inbetalning skall ske hos bank.

Den som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt
vad i denna paragraf är stadgat vare pliktig att ofördröjligen underrätta
förmyndaren därom.

13 §.

Ej må förmyndaren låta den omyndige driva näring, med mindre denne
fyllt sexton år.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren låta den omyndige
idka handel eller annan näring, som efter vad därom är stadgat ej må drivas
utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan, ej heller själv
å den omyndiges vägnar driva sådan näring. Ej må ansökan om överförmyndarens
samtycke av honom bifallas, med mindre den omyndige äger
nödiga medel för rörelsens drivande.

Av förmyndaren till den omyndige givet tillstånd att driva näring må han
återkalla, om det må anses erforderligt med hänsyn till den omyndiges uppfostran
eller välfärd; tage dock, där den omyndige fyllt aderton år, över -

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

förmyndarens samtycke, överförmyndaren må ock återkalla sitt samtycke
till idkande av näring som avses i andra stycket, om skäl äro därtill. Tillfälle
att avgiva yttrande skall, innan överförmyndaren lämnar förmyndaren
medgivande till återkallelse, beredas den omyndige samt, innan eljest
beslut av överförmyndaren meddelas om återkallelse, förmyndaren så ock
den omyndige, om han driver rörelsen.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge
dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av
förmyndaren med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges
räkning, överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om
lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller tomträtt,
såframt lånet upptages inom tre månader från det inteckningen meddelades
och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren ej göres i fråga om de
villkor som äro angivna i det intecknade skuldebrevet.

Förmyndaren äge ej heller utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges
vägnar ingå borgen eller ställa den omyndiges gods såsom säkerhet
för annans förbindelse. Till sådan rättshandling må samtycke ej givas, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

Ej må förmyndaren bortgiva den omyndige tillhörig egendom, såvitt ej
fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till
myndlingens villkor. Dock äge förmyndaren, med samtycke av överförmyndaren,
av den omyndiges inkomster giva understöd åt anhöriga eller andra
den omyndige närstående personer, då detta på grund av omständigheterna
må anses tillbörligt.

15 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom
å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt
till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov
avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid,
ej överstigande fem år.

Före besluts fattande skall överförmyndaren, såframt det utan märklig
omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton
år, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om förening,
som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning.

16 §.

Vill förmyndaren överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges
fasta egendom eller tomträtt, tage han till överlåtelsen eller inteckningen
rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd givas, med mindre viktiga skäl
äro därtill.

Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren
samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan
ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och
närmaste fränder tillfälle att yttra sig.

Tillstånd, varom i första stycket sägs, gälle under sex månader från det
tillståndet meddelades. Erinran härom skall göras i rättens beslut.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 93.

17 §.

Har förmyndaren i fall, då enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat
överförmyndarens eller rättens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges
vägnar ingått avtal utan sådant samtycke, må den, med vilken avtalet slöts,
där ej annat förbehåll gjorts, icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren
söker godkännande inom en månad från det avtalet slöts. Varder ansökan
avslagen av den myndighet, av vilken den först skall prövas, äge den, med
vilken avtalet slöts, härefter frånträda avtalet, såframt ej annan överenskommelse
träffats.

18 §.

Varder avtal som avses i 17 § ej gällande efter vad där sägs, skall angående
skyldigheten att återbära vad jämlikt avtalet må vara uppburet eller
att utgiva ersättning därför vad i 9 kap. 7 § första stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

19 §.

Förmyndaren äge årligen uppbära arvode med belopp, som kan anses
skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning. Arvodet må icke, med
mindre rätten annorlunda förordnar, överstiga för år räknat ett belopp,
motsvarande fem för hundra av den omyndiges behållna inkomst enligt årsräkning
eller sluträkning, med avdrag likväl för avgift, som erlagts för vård
av den omyndiges värdehandlingar efter vad särskilt är stadgat. Avdraget
må dock ej uppgå till mer än två för hundra av inkomsten av nämnda värdehandlingar.

Arvode, varom nu är sagt, tillkomme ej fader eller moder, som på grund
av lag är förmyndare, med mindre rätten med hänsyn till särskilda omständigheter
lämnar tillstånd därtill.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.

1 §•

Förmyndaren vare pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges egendom
föra räkenskaper på sådant sätt att därigenom för varje år en noggrann
redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och skulder samt
för förvaltningens gång.

2 §.

När egendom, Som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången
tillfaller underårig, skall förmyndaren inom en månad därefter till överförmyndaren
ingiva förteckning över egendomen. Varder den som uppnått
myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader
från det förmynderskapet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning
över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighetsförklaringen.

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egendom
som skall stå under förmyndarens förvaltning, skall förteckning över
denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo som tillfallit omyndig, skall förteckning, varom
ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte
skett. °

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §■

Å förteckning som avses i 2 § skall förmyndaren teckna försäkran under
edlig förpliktelse, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är
med vilja och vetskap utelämnat. Rätten äge vid vite förelägga honom att
bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren
eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den
omvndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill.

4 §•

Saknar omyndig tillgångar, då förmynderskap för honom inskrives, skall
förmyndaren göra anmälan därom till överförmyndaren inom tre månader
från det inskrivningen ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första
stycket sägs.

5 §.

Före den 15 februari varje år avgive förmyndaren till överförmyndaren
årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregående ar
eller den del av året, varunder förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndarens
befattning upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren
avgiva sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande
året intill befattningens upphörande.

I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar och skulder vid
början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster och
utgifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma tids
utgång.

6 §•

Har förmyndaren till överförmyndaren ingivit anmälan eller annan handling,
enligt vilken den omyndige saknar tillgångar eller icke har andra tillgångar
än lösören, som ej lämna inkomst, vare förmyndaren fri från skyldighet
att avgiva räkning, intill dess genom föryttring av sådana lösören
eller eljest tillgångar av annan beskaffenhet tillfalla den omyndige.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda
tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling som blivit
intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas om den räkning,
varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 15 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar som stå under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning,
skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa
tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller
sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning, må beträffande dem hänvisning göras
till förut avgiven förteckning eller årsräkning, där det lämpligen kan ske.

Förteckning och räkning skola innehålla fullständig uppgift å förmyndarens
och den omyndiges namn och hemvist samt förmyndarens postadress.

8 §•

Innehåller förteckning över omyndigs egendom uppgift å tillgångar som
på grund av giftorätt, arv, testamente eller gåva tillfallit den omyndige, eller

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

upptager årsräkning eller sluträkning sådana tillgångar, om vilka uppgift
förut ej lämnats, skall vid förteckningen eller räkningen fogas besannad avskrift
av bodelnings- eller skifteshandling, testamente eller gåvobrev, om sådant
finnes, så ock av bouppteckning, där den ej förut ingivits till överförmyndaren.
Är handling, varom nu sagts, av vidlyftig beskaffenhet, må avskriften
lämnas allenast i erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar som
ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 15 kap. stadgas,
skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att
värdehandlingarna finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank,
skall genom bevis från banken styrkas hur mycket som innestår, så ock i
vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens
samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock stvrkas
av två personer.

9 §•

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan
orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd, avlämna
förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid anmälan
om hindret göras till överförmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken
förmyndaren har att ingiva handlingen.

10 §.

Försummar förmyndaren att i rätt tid avgiva förteckning, årsräkning eller
sluträkning eller anmälan, varom i 4 § sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen
hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren
att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall
överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans
skyldighet.

11 §•

Då förmyndarens befattning upphör, vare förmyndaren pliktig att till
myndlingen, om han blivit myndig, eller, om förmynderskapet övergått å annan,
till denne ofördröjligen utgiva de tillgångar som förmyndaren för myndlingens
räkning har om händer.

12 §.

Sedan av förmyndaren avgiven sluträkning blivit granskad, skall överförmyndaren
till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens förvaltning
överlämna, förutom sluträkningen, hos överförmyndaren förvarad förteckning
över den omyndiges tillgångar och skulder, så ock samtliga de räkningar
som avgivits under hela den tid omyndighetstillståndet varat. Var förmyndaren,
då hans befattning upphörde, fri från skyldighet att avgiva sluträkning,
skola de handlingar, varom ovan sägs, av överförmyndaren tillställas
den som äger mottaga redovisning, endast såframt denne eller den avgående
förmyndaren framställer begäran därom eller ock överförmyndaren,
på sätt i 17 kap. 4 § sägs, å sådan handling gjort anteckning om anmärkning,
utan att anmärkningen föranlett ansökan till rätten.

Hava de handlingar som avses i första stycket tillställts ny förmyndare,
åligger det denne att inom två månader därefter till överförmyndaren återställa
handlingarna, överförmyndaren skall vid handlingarnas överlämnande
skriftligen erinra förmyndaren härom. Försummar förmyndaren att
återställa handlingarna, skall vad i 10 § stadgas om påföljd av försummelse,
varom där sägs, äga motsvarande tillämpning.

Kungi. May.ts proposition nr 93.

Skall åtgärd, varom i första stycket sägs, vidtagas av överförmyndaren, och
varder den avgående förmyndarens förvaltning godkänd av myndlingen eller
ny förmyndare, innan handlingarna tillställts honom, vare godkännandet
utan verkan.

13 §.

När förmyndarens befattning upphört, skola de rörande förmynderskapet
förda räkenskaper samt de betalningsbevis och andra handlingar, som finnas
förvarade till styrkande av särskilda poster i räkenskaperna, av förmyndaren
hållas för granskning tillgängliga å tid och ort som i händelse av tvist bestämmas
av överförmyndaren. Sedan tiden för väckande av talan om ersättning
mot förmyndaren gått till ända eller, där sådan talan väckts, målet
blivit avgjort genom laga kraft ägande dom, skola nämnda räkenskaper
och handlingar utgivas till den som äger mottaga redovisning för förmyndarens
förvaltning.

14 §.

Vad i 5—13 §§ stadgas om förmyndare skall, om förmyndaren ar död, äga
motsvarande tillämpning å hans dödsbo eller, därest hans kvarlåtenskap är
avträdd till konkurs, konkursförvaltningen.

17 KAP.

Om tillsyn över förmyndares förvaltning.

1 §•

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning
av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyndaren.
Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar äro anbragta
sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i
övrigt må anses skäligt.

2 §.

överförmyndaren äge själv eller genom någon, som av honom utses därtill,
genomgå de av förmyndaren förda räkenskaperna ävensom de betalningsbevis
och andra handlingar som finnas förvarade till styrkande av särskilda
poster i räkenskaperna så ock hos förmyndaren förvarade värdehandlingar.
Dessa räkenskaper och handlingar skola av förmyndaren hallas tillgängliga
å tid och ort som bestämmas av överförmyndaren.

År förmyndaren icke bosatt i det distrikt, där tillsynen utövas, vare överförmyndaren
i det distrikt, där förmyndaren bor, pliktig att, på anmodan av
den överförmyndare som det tillkommer att utöva tillsynen, verkställa den
granskning som avses i första stycket.

Medför åtgärd, varom i första stycket sägs, särskilda kostnader eller avsevärt
besvär, äge rätten förordna, att särskild ersättning skall gäldas av den
omyndiges medel.

3 §.

Finner överförmyndaren vid granskningen eller eljest anledning till anmärkning
mot förmyndarens förvaltning, skall överförmyndaren bereda förmyndaren
tillfälle att förklara sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd
tid med förklaring, eller finner överförmyndaren avgiven förklaring otill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

fredsställande, vare överförmyndaren, såframt den omyndiges rätt och bästa
kräver att åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål vidtages av rätten, pliktig
att hos rätten göra ansökan därom.

4 §•

Angående verkställd granskning skall å förteckning, årsräkning eller sluträkning
tecknas bevis. Har överförmyndaren funnit anledning till anmärkning
som icke efter ingiven förklaring förfallit, skall jämväl därom anteckning
göras å handlingen. Underrättelse om sådan anteckning skall meddelas
förmyndaren, därvid särskilt skall angivas huruvida anmärkningen föranlett
ansökan till rätten eller ej.

4Iar, på sätt i första stycket sägs, anteckning skett om anmärkning, äge
förmyndaren, såframt anmärkningen innebär att ersättningsskyldighet i förhållande
till den omyndige skulle åvila förmyndaren, väcka talan mot den
omyndige om frihet från sådan ersättningsskyldighet.

5 §•

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med ledning
av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vårdar
den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning,
skall vad i 3 och 4 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Den omyndige må, om han fyllt sexton år, taga del av de räkningar och
andra handlingar rörande förmynderskapet som förvaras hos överförmyndaren.
Enahanda rätt tillkommer den omyndiges make och närmaste fränder.

7 §•

Överförmyndaren skall varje år, i enlighet med de närmare bestämmelser
som meddelas av Konungen, till rätten överlämna uppgift rörande tillsynen
över förmyndares förvaltning under föregående år.

18 KAP
Om god man.

1 §•

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att utöva förmynderskapet,
eller varder han enligt 20 kap. 27 § skild från utövningen
darav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den
omyndiges angelägenheter.

2 §•

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat dödsbo,
skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet
vid boutredningen så ock vid bodelning och skifte eller ingående av avtal
om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock förordnas för den omyndige,
om eljest å hans vägnar rättshandling skall företagas, vid vilken förmyndaren,
efter vad i 13 kap. 2 § stadgas, ej äger företräda den omyndige,
eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller
hans make eller någon som förmyndaren företräder.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

Förekommer i annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri förmyndaren
eller hans make kan hava ett intresse stridande mot myndlingens,
förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär
eller det eljest finnes lämpligt.

3 §•

Är någon för sjukdom, som kan antagas vara övergående, ur stånd att
bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom, skall rätten, där så erfordras, förordna
god man att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen; dock må sådant
förordnande ej givas utan den sjukes samtycke, med mindre sjukdomen
medför hinder mot samtyckes inhämtande.

4 §•

Rätten skall ock, när anmälan sker eller behovet eljest varder kunnigt,
förordna god man:

1. om vid dödsfall till namnet känd arvinge är å okänd ort eller fjärran
och förty ej kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott däri;

2. om vid dödsfall ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge
som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge
är berättigad till arvet, eller ock kännedom finnes om arvinge efter den döde
men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort,
samt det på grund av sådan omständighet fordras, att okänd arvinges rätt
bevakas och hans lott i boet förvaltas;

3. om testamentstagare vistas å okänd eller fjärran ort eller är okänd och
hans rätt därför behöver iakttagas på sätt förut om arvinge är sagt;

4. om det eljest tarvas, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom
förvaltas;

5. om jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av
framtida händelse beror, vem egendom skall tillfalla, eller egendom först
framdeles skall med äganderätt tillträdas, och det erfordras, att blivande
ägares rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning; eller

6. om egendom, enligt vad särskilt stadgas, skall ställas under vård och
förvaltning av god man som avses i detta kapitel.

Tarvas god man för den som äger rätt i dödsbo, skall det hos rätten anmälas
av den som har boet i sin vård.

Rättshandling, som god man företagit med stöd av förordnande enligt denna
paragraf, gälle, ändå att den egendom förordnandet avsåg tillfaller någon
som han ej var satt att företräda.

5 §•

Till god man skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man
eller kvinna. Skall god man förordnas att bevaka omyndigs eller bortovarandes
rätt i dödsbo, och har den avlidne nämnt, vem han önskar till god
man, varde denne därtill förordnad, saframt han ej finnes olämplig.

När omständigheterna sådant påkalla, må flera gode män förordnas.

Vad i It kap. 4, 8, 9 och 10 §§ stadgas om hinder att vara förmyndare,
skyldighet att övertaga förmynderskap, förmyndares entledigande och skyldighet
att anmäla förmyndares död skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om god man eller godmanskap.

6 §.

Godmanskap slår under tillsyn av överförmyndaren och rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

7 §•

(lodmanssltap varde genast inskrivet hos den rätt som meddelat förordnaJr
j • ■?^*-ec^nin8 om inskrivningen skall ske i förmynderskapsboken.

Vad i 12 kap. 3 och 4 §§ stadgas om överflyttning av tillsynen å förmynderskap
och om rattens skyldighet att angiva, vilken överförmyndare det
tillkommer att utova tillsyn över förmynderskap, skall äga motsvarande tilllampnmg
i fråga om godmanskap, överflyttning av godmanskap som avses
i l eller 2 § ma ej ske annat an i samband med överflyttning av förmynder 8

§•

Vad i 9 och 10 samt 13—17 kap. stadgas i fråga om förmyndare och omyndl0s
egendom skall i tillämpliga delar gälla med avseende å god man och
egendom som skall förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här
nedan i 9—11 §§ föreskrives.

„ 9 §‘

God man som forordnats att förvalta egendom vare, såframt förvaltningen
ej avser andel i oskiftat bo, pliktig att, inom en månad från det inskrivning
e«endomenSkaPet ägde rUm’ överförmyndaren ingiva förteckning över

Förteckning som avgives av god man varom stadgas i 1 §, skall upptaga
den losa egendom som omhändertages av honom. Upphör godmanskapet
innan tid för avgivande av årsrakning eller sluträkning rörande förmynderskapet
for den omyndige inträffar, må sluträkning rörande godmanskapet
upptaga redogörelse allenast för de åtgärder som vidtagits av gode mannen,
och skall i övrigt redogörelse för förvaltningen av den omyndiges egen VWMUM?1

UIo or .den, h,d’ §odm^nskaPet varat, avgivas av förmyndaren.
Vad ! tö kap. 3 § ar stadgat om forteckning, som avgives av förmyndare,
skall aven galla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom i dödsbo, vilken förvaltats av god man som avses i 4 8 efter
preskription av rätt att taga arv eller testamente eller ock eljest tillfallit
allmänna arvsfonden, galle i fråga om egendomens försäljning vad i la»en
om allmänna arvsfonden är stadgat. ö °

10 §.

H^robah°V aV£°d 1?antej läagre0f°r handen, skall han av rätten entledigas.
Har god man forordnats enligt 3 § eller 4 § 1—5, skall han entledigasf så
snart den, för vilken han forordnats, begär det 8

mädas§£osmrSenUtfÖrt UPPdrag’ ^ det 3V honom ofördröjligen an 11

§-

God man vare, såframt han ej äger uppbära årligt arvode, berättigad att
efter uppdragets slutförande erhålla skäligt arvode för uppdraget så ock ersättning
för sina kostnader. 8 1 Sa 0CK er

19 KAP.

Om överförmyndare.

Ä ... 1 §•

Överförmyndare väljas en för varje kommun, där ej annat fölier
nedan stadgas. J

av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

2 §.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses utan skall vad om överförmyndare
stadgas gälla förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke,
tillstånd eller förordnande, varom sägs i 15 kap. 5, 8, 9, 10, 12 och
14 §§, i den mån Konungen därom förordnar å förmyndarkammarens vägnar
upptagas och avgöras av någon dess ledamot eller tjänsteman eller annan
lämplig person, som rådhusrätten utser.

Ledamot av förmyndarkammaren och den som är utsedd att i angivna
hänseenden fullgöra överförmyndares åligganden må ej, utan att Svea hovrätt
givit tillstånd därtill, av rådhusrätten förordnas till förmyndare eller
god man.

3 §■

Två eller flera kommuner, som lyda under häradsrätt, må, då val av
överförmyndare förestår, efter förslag av rätten förena sig till ett överförmyndardistrikt.

Kommun, som ingått i sådant överförmyndardistrikt, må ej utträda förrän
den tid, för vilken överförmyndaren blivit utsedd, gått till ända.

4 §•

Kan i stad eller annan kommun tillsynen icke utövas av en överförmyndare
ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att flera
överförmyndare skola väljas. I sådant fall äge rätten indela kommunen i
distrikt, ett för varje överförmyndare, eller ock bestämma annan lämplig
grund för förmynderskapens fördelning mellan överförmyndarna.

5 §•

Överförmyndare väljes i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmän rådstuga samt på landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
om sådana finnas. Valet skall förrättas inom utgången av
oktober månad året före det, med vilket överförmyndarens tjänstgöringstid
begynner.

Då val av överförmyndare förrättats, skall det genast anmälas till rätten.
Har val ej skett i behörig tid, skall rätten göra anmälan därom hos länsstyrelsen,
som tillser att valet hålles så snart ske kan.

Äro flera kommuner förenade till ett distrikt för val av överförmyndare,
och kunna kommunerna icke enas i valet av överförmyndare, skall rätten
till överförmyndare utse den av de valde som finnes därtill lämpligast.

6 §.

Till överförmyndare må i stad eller annan kommun eller i distrikt av flera
kommuner väljas den som blivit därtill vald inom annan kommun eller annat
distrikt.

7 §•

överförmyndare väljes för en tid av fyra år. Avgår överförmyndare, innan
tiden för hans uppdrag är ute, skall i hans ställe annan väljas att tjänstgöra
under den tid som återstår.

8 §.

Till överförmyndare skall väljas en i praktiska värv väl förfaren svensk
man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder, överförmyndare kan ej
den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 Diliang till riksdagens protokoll I9i9. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Domhavande må ej vara överförmyndare inom domsagan, ej heller må ledamot
av rådhusrätt, som arbetar å endast en avdelning, vara överförmyndare
i staden.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara överförmyndare än den som
icke är bosatt inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka
valet förrättas, ämbets- eller tjänsteman som av sin befattning är hindrad
att fullgöra uppdraget, den som efter de fyra sistförflutna årens tjänstgöring
såsom överförmyndare är i tur att avgå från befattningen, den som
uppnått sextio års ålder samt den som eljest uppgiver förhinder, vilket godkännes
av valmyndigheten.

9 §.

överförmyndare kan när som helst av rätten entledigas, om han finnes
icke vara lämplig.

10 §.

För varje överförmyndare skall finnas en ersättare. Vad i 5—9 §§ stadgas
om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning å ersättare för honom.

Äro såväl överförmyndaren som ersättaren förhindrade att uppehålla befattningen
eller bestrida därtill hörande åliggande, äge rätten förordna tillfällig
vikarie.

11 §•

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående de förmynderskap
och godmanskap som inskrivits och stå under hans tillsyn, över ärenden
rörande förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning föras.

12 §.

Överförmyndaren äge uppbära arvode till belopp, motsvarande ett för
hundra av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstigit
tvåhundra kronor, och eljest två för hundra därav, dock äge överförmyndaren
icke av en omyndig i arvode uppbära mera än ettusen kronor för år. Inkomsten
skall beräknas enligt årsräkning eller sluträkning eller, såvitt fråga
är om omyndigs andel av inkomst från dödsbo, däri delägarna sammanleva
i oskiftat bo, enligt årsuppgift rörande boet. Arvodet skall av förmyndaren
inbetalas vid räkningens eller årsuppgiftens avgivande, och äge förmyndare
ur dödsbo, däri den omyndige har del, förskottsvis utbekomma det belopp
som skall utgå i arvode. Avlämnas gemensam årsuppgift för underåriga
syskon, skall vid beräkning av arvodets belopp hänsyn tagas till vad av boets
inkomst belöper på syskonen samfällt.

Skall ej räkning eller årsuppgift avgivas, äger rätten, om särskilda skäl äro
därtill, tillägga överförmyndaren skäligt arvode att gäldas av den omyndiges
medel.

Vad nu sagts med avseende å arvode för förmynderskap skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om godmanskap.

13 §.

Stad eller annan kommun äger, om det finnes lämpligt, lämna bidrag till
arvode åt överförmyndaren och till bestridande av de med hans verksamhet
förenade kostnaderna. Kommunen äger ock att i ordning, som av Konungen
godkännes, bestrida samtliga utgifter för dessa ändamål, och äger i sådant
fall kommunen uppbära belopp som avses i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

14 §.

Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden. Med
avseende å Stockholms förmyndarkammare utövas denna tillsyn av Svea
hovrätt.

överförmyndaren är med avseende å sin befattning underkastad ämbetsansvar.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet
av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas av
Konungen.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom
äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd må väckas vid rätten i den ort, där
barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upptaga
tvist om arv efter barnet.

2 §•

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge
förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra
talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

3 §•

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap
av trolovningsbarn må väckas vid rätten i den ort, där mannen har
sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, må talan väckas vid den
rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §•

I mål som avses i 3 § äge modern, om hon har vårdnaden om barnet, föra
talan för barnet, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Är särskild förmyndare
förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårdsman
äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra
sig i målet.

5 §.

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6 §.

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upplysning
huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller
utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd
som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från
barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som
har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock
hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej
erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårig! eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första
stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare
eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sinnesslö,
äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävande
enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § lämne
rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för
adoption erforderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans
förmyndare. Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare,
eller vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort,
skall hans rätt bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

8 §.

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra ansökan därom
eller som skall höras i ärendet.

9 §.

Fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort, där den
som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom
äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare
det tillåtet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit,'' upptages
talan om underhåll till barnet av den rätt, där dödsboet svarar. Angående
talan om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom
äktenskap skall vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Vad i första och andra styckena stadgas utgör ej hinder att upptaga fråga
som där avses i samband med äktenskapsmål.

10 §.

I mål eller ärende som angår vårdnaden äge rätten att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom eller beslut föreligger förordna därom efter vad som
finnes skäligt.

Förordnande, varom i första stycket sägs, må på yrkande meddelas utan
huvudförhandling. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig
över yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, pröve rätten
när målet eller ärendet avgöres, om åtgärden skall bestå.

Förordnande, varom ovan sagts, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

11 §•

I mål om underhåll till barn skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar av
underhåll stiden.

Underhåll till barn må ej mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas
för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlitligen
bedömas, huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter.

12 §.

I mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet
att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika
skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I fråga om förordnande som här avses skall vad i 10 § andra och tredje
styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Har mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 §
betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller harnets moder, genom
laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må han
dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit
men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta
efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket, där ej länsstyrelsen
på grund av särskilda omständigheter finner skäligt förordna, att
staten skall söka sitt åter av den som mottagit underhållsbidraget. Talan
om återbekommande av vad sålunda utgivits må ej väckas senare än ett år
från det utbetalningen ägde rum.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

14 §.

Finnes ej enligt vad ovan sagts behörig domstol, upptages målet eller
ärendet av Stockholms rådhusrätt.

Mål rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärenden angående
förmgnderskap och godmanskap.

15 §.

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, varde, då fråga är om den
som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den som avses
med ansökningen har sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol efter vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

Avser ansökningen, att underårig skall förbliva omyndig jämväl efter
uppnådd myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet, eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning
skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt,
där förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

16 §.

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som avses
med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock
av överförmyndaren samt i fält, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.
Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras
omyndig på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av
Konungen, äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller
hans förmyndare.

17 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring
må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart
företaga målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga
är att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas
att hans hörande skulle vara utan gagn.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande
för den, om vars försättande i omyndighet är fråga, att svara i målet. Angående
sådant föreläggande gälle vad om stämning är stadgat.

18 §.

Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myndig
må, om den finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart
avslås. Har ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts
av förmyndaren, må målet ock utan huvudförhandling omedelbart
företagas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig
för målets utredning.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggande
för förmyndaren att svara i målet. Angående sådant föreläggande
gälle vad om stämning är stadgat.

19 §.

Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordne
rätten biträde att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller
om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den
som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må
ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde ''åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet för
dess förberedande och utförande så ock ersättning för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts
i arvode och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläggas
motparten eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden
prövas skola stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång
beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

20 §.

Kan i mål om omyndighetsförklaring dom ej omedelbart givas, äge rätten,
såframt dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, eller för hans egendom, förordna, att han
skall vara omyndig under tiden intill dess målet av rätten avgöres. Förordnande,
varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas efter vad i första stycket sägs, skall, om det
kan ske utan märklig tidsutdräkt, tillfälle beredas den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, att yttra sig. Förordnandet kan när som helst av
rätten återkallas.

21 §.

Ej må någon förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, ej heller den som på sådan
grund försatts i omyndighet förklaras myndig, med mindre läkarintyg angående
hans sinnestillstånd blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant
intyg meddelas av Konungen.

22 §.

Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åfer myndig, må talan
mot domen fullföljas av envar, som enligt 16 § är behörig att föra talan om
hans försättande i omyndighet, så ock av förmyndaren.

23 §.

Om dom, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande
som avses i 20 § skall ofördröj ligen genom rättens försorg kungörelse införas
i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats omyndig, blivit i högre rätt ändrad
genom dom som vunnit laga kraft, eller har den som förklarats omyndig
förklarats åter myndig genom laga kraft ägande dom, eller har förordnande
som avses i 20 § återkallats eller i högre rätt upphävts, skall kungörelse
därom ske efter vad i första stycket sägs.

24 §.

Fråga om förordnande av förmyndare för underårig upptages av den rätt,
där förmynderskapet är inskrivet, eller, om inskrivning av förmynderskapet
icke ägt rum, av den rätt, där inskrivning skall ske.

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmyndare
förordnas av den rätt, där ansökningen om omyndighetsförklaring gjordes.
Erfordras ny förmyndare, skall sådan förordnas av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet eller skall inskrivas.

25 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befattning,
med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 §.

Kan i ärende angående förmyndares förordnande slutligt beslut ej omedelbart
givas, äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyn -

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

diges angelägenheter, förordna förmyndare för tiden intill dess ärendet av
rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring rätten, på sätt i 20 § stadgas, meddelat
beslut, att den, om vars försättande i omyndighet är fråga, skall vara
omyndig under tiden intill dess målet avgöres, skall rätten i där angiven
ordning med avseende å nämnda tid förordna förmyndare för honom.

27 §.

Uppkommer fråga om förmyndares entledigande av orsak, varom ill kap.
9 § sägs, och kan slutligt beslut ej omedelbart givas, äge rätten, såframt
dröjsmål skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om
förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden
intill dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet,
skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas
förmyndaren att yttra sig.

28 §.

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan
rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om
ärende, varom i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare,
jämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt
sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som
gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, må entledigas
jämväl på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Frågor som
avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga
utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,
förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan
efter vad nyss är sagt.

o Mot beslut,^ varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst
åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens
beslut om utdömande av vitet.

29 §.

överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs
egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller
rättens beslut med avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens
förordnande, att förbehåll, varom i 15 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall
gälla, må talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår
omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller återkallelse
av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att
driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § tredje
stycket sägs, må talan ej föras.

30 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man som avses i 18 kap.
1 eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den omyndige
är inskrivet eller skall inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av god man
enligt 18 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 § samma kapitel,
ankomme det på rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas,
har egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Erfordras ny god man
eller uppstår fråga om entledigande av god man, upptages ärendet av den
rätt, där godmanskapet är inskrivet.

31 §.

Vad i 25—27 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om god man.

32 §.

Vad i 28 och 29 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i
tillämpliga delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och
skall vad där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga
är om godmanskap, varom i 18 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å
den, för vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder.
Då fråga är om godmanskap för omyndig, skall i ärende som avses i
28 § även förmyndaren äga den behörighet, varom där sägs; dock äge förmyndaren
i fall som avses i 18 kap. 2 § första stycket ej föra talan mot
rättens beslut.

33 §.

Talan mot överförmyndarens beslut föres skriftligen hos rätten inom två
veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut som Stockholms förmyndarkammare
meddelar skall i stället för vad i första stycket sägs gälla vad som är föreskrivet
om talan mot rättens beslut.

34 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äger rätten, när skäl
äro därtill, vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmyndaren
ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets eller
ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten pröve ock, huruvida
ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna å
statsverket.

överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita ombud.

35 §.

Beslut eller dom, som meddelas av överförmyndaren eller rätten, skall
lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, utom såvitt
angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring, eller rättens
avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förordnande
meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 17 kap.
2 § tredje stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande
av försuttet vite.

Gemensamma bestämmelser.

36 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande
tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig
skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att förordnande
om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den
som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för
honom kunna medföra men eller fara.

37 §.

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller
överförmyndare för talan, skall vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

I mål eller ärende som avses i denna balk äge rätten, när det finnes lämpligt,
förordna att förhandling skall ske inom stängda dörrar.

39 §.

Mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, som
avses i 10, 12, 20, 26, 27 eller 31 §, skall talan föras särskilt.

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som avses i 39 § må klagan ej föras. Samma
lag vare med avseende å ärende som först handlagts av överförmyndaren.
Vad sist sagts gäller dock ej ärende som handlagts av Stockholms förmyndarkammare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

om införande av föräldrabalken.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna föräldrabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda
i kraft den 1 januari 1950.

2 §.

Genom föräldrabalken upphävas med de begränsningar nedan stadgas:
lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap;
lagen samma dag (nr 377) om äktenskaplig börd;
lagen samma dag (nr 378) om adoption;
lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap;
lagen samma dag (nr 409) om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn;

lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap; och
13 § andra, tredje och fjärde styckena1 lagen samma dag (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.

De övergångsbestämmelser, som meddelats till förstnämnda fem lagar sa
ock till de i desamma eller i lagen om förmynderskap vidtagna ändringar,
skola fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i föräldrabalken, skall denna i stället tilllämpas.

4 §.

Talan som avses i 2 kap. 1 eller 2 § eller i 3 kap. 3 § föräldrabalken ma
ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre lag gått förlorad
före föräldrabalkens ikraftträdande.

5 §.

Arvode, varom förmäles i 19 kap. 12 § föräldrabalken, skall ej utgå till
Stockholms förmyndarkammare beträffande sådant förmynderskap för underårig
eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådhusrätts tillsyn
i samband med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift
utgått.

1 Senaste lydelse av 13 § se SFS 1942: 357.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

6 §.

Före den 1 januari 1950 meddelad dom, varigenom överflyttning skett av
vårdnaden om barn utom äktenskap eller ock bidragsskyldighet ådömts enligt
lagen om barn utom äktenskap eller jämkning vunnits med avseende
å sådan skyldighet, skall gå i verkställighet lika med laga kraft ägande dom,
där ej rätten annorlunda förordnat. Har i fråga som nu sagts beslut under
rättegången meddelats före nämnda dag, skola med avseende å beslutet föreskrifterna
i 30 § första stycket och 31 § lagen om barn utom äktenskap fortfarande
lända till efterrättelse.

7 §.

Vad i 20 kap. 13 § föräldrabalken stadgas skall jämväl äga tillämpning,
där någon på grund av förordnande, som i 28 § lagen om barn utom äktenskap
sägs, eller före den 1 januari 1950 meddelad dom, som ej vunnit laga
kraft, för tid efter föräldrabalkens ikraftträdande betalat underhållsbidrag
till barn utom äktenskap eller till barnets moder och genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig.

8 §.

Vad i 11 § lagen om barn utom äktenskap stadgas med avseende å underhåll
till barn utom äktenskap vid faderns död skall fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 5 kap. 7 § och It kap. 27 § giftermålsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 KAP.
2 §.

Den, som------—--föräldrarnas samtycke.

Är den —--—------anmälan förordnar.

I fråga om adoptivbarn skall vad

nu sagts om föräldrarna gälla adoptanten
eller, om barnet adopterats av
makar eller ena maken adopterat
den andres barn, makarna.

5 KAP.

7 §•

Leva makar---------- — därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll Om bidrag till barnens underhåll i
i fall, som avses i första stycket, stad- fall, som avses i första stycket, stadgas
i lagen om barn i äktenskap. gas i föräldrabalken.

11 KAP.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid Om åliggande för rätten att vid
hemskillnad och äktenskapsskillnad hemskillnad och äktenskapsskillnad
förordna, vilken av makarna skall er- förordna, vilken av makarna skall erhålla
vårdnaden om barnen, så ock hålla vårdnaden om barnen, så ock
om bidrag till barnens underhåll i om bidrag till barnens underhåll i
dessa fall stadgas i lagen om barn i dessa fall stadgas i föräldrabalken.
äktenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 §, 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § lagen den 8
juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives; att
efter 5 kap. skall införas ett nytt kapitel, betecknat såsom 6 kap., med den
överskrift och av den lydelse nedan angives; att nuvarande 6 kap. hädanefter
skall betecknas såsom 7 kap.; att 5 § i sistnämnda kapitel1 skall erhålla
ändrad lydelse enligt vad i det följande angives; samt att lagens överskrift
skall lyda som följer.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Lag om vissa internationella rätts- Lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förhållanden rörande äktenskap, förförmynderskap.
mynderskap och adoption.

3 KAP.

Makar, som tillhöra främmande
stat men hava hemvist här i riket,
må, där talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad är anhängiggjord
i deras hemland, var för sig
utverka förordnande, som i 7 kap.
12 § av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning sägs, ändå att sådan
skillnad, varom fråga är, ej kan
här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i makarnas
hemland väckta talan varder
återkallad eller ogillad eller förordnandet
ej inom ett år stadfästes av
behörig myndighet därstädes.

Makar, som tillhöra främmande
stat men hava hemvist här i riket,
må, där talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad är anhängiggjord
i deras hemland, var för sig
utverka förordnande som i 15 kap.
11 § giftermålsbalken sägs, ändå att
sådan skillnad, varom fråga är, ej
kan här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i
makarnas hemland väckta talan varder
återkallad eller ogillad eller förordnandet
ej inom ett år stadfästes
av behörig myndighet därstädes.

4 KAP.

3 §•

Skall förmynderskap för under- Skall förmynderskap för underårig,
som vistas här i riket, ej anord- årig, som vistas här i riket, ej anord 1

Senaste lydelse av 3 kap. 3 § se SFS 1915:436, av 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 5 se S F
1924:340 och av 6 kap. 5 § se SFS 1931:154.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

nas enligt svensk lag, eller är ännu
ej utrett, om det skall ske, äge likväl
rätten eller domaren, om den
omyndiges angelägenheter kräva
omedelbar vård, efter vad i svensk
lag är stadgat förordna förmyndare
för tiden intill dess förmynderskap anordnats
i enlighet med den främmande
statens lag eller förmyndare blivit
av rätten genom slutligt beslut
utsedd.

Är förmynderskap —

nas enligt svensk lag, eller är ännu
ej utrett, om det skall ske, äge likväl
rätten, om den omyndiges angelägenheter
kräva omedelbar vård, efter
vad i svensk lag är stadgat förordna
förmyndare för tiden intill
dess förmynderskap anordnats i enlighet
med den främmande statens
lag eller förmyndare blivit av rätten
genom slutligt beslut utsedd.

--omyndiges angelägenheter.

5 KAP.

Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten
eller domaren, om dröjsmål uppenbarligen
skulle medföra fara, förordna,
att han skall vara omyndig under
tiden intill dess vård om hans
angelägenheter anordnats i enlighet
med lagen i hans hemland eller rätten
meddelat slutligt utslag, så ock
för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom nu
är sagt, skall vad i lagen om förmynderskap
12 kap. 8 § och 14 § andra
och tredje styckena är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap------

§•

Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anordnats
i enlighet med lagen i hans hemland
eller rätten meddelat dom, så
ock för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom
nu är sagt, skall vad i 20 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 39 § föräldrabalken
är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

---— omyndiges angelägenheter.

6 KAP.

Om adoption.

1 §■

Jämför 26 § lagen om adoption. Utländsk undersåte må ej här i

riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i
den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande
stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å viss
stat eller för bestämt fall medgivit, att
det må ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Jämför 27 § lagen om adoption.

6 KAP.

Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa stater,
med avseende å undersåtar i
fördragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i denna lag givna bestämmelser
och jämväl i övrigt meddela
föreskrifter om internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps
ingående, återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad samt
förmynderskap för underåriga och
omyndigförklarade.

Efter avtal -Skall, enligt

§•

Adoptiv förhållande må ej, där
adoptanten är utländsk undersåte,
här i riket hävas, med mindre hävandet
varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte,
må adoptivförhållande ej utrikes hävas
med verkan här i riket, där ej
Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

7 KAP.

§•

Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa stater,
med avseende å undersåtar i
fördragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i denna lag givna bestämmelser
om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps ingående,
återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad, förmynderskap
för underåriga och
omyndigförklarade så ock i övrigt
meddela föreskrifter i dessa hänseenden
samt beträffande internationella
rättsförhållanden rörande adoption.

--meddelade bestämmelserna.

--främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkar part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom
äktenskap, att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, äge rätten förordna
om sådan undersökning med avseende å modern och barnet ävensom,
såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om
faderskapet till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas
för visst, att annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft
samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande om
undersökning avse jämväl honom.

På yrkande av part äge ock rätten, där så visar sig erforderligt, förordna,
att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller föräldrar och syskon
till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §•

Rätten äge vid vite förelägga den, som avses med förordnande enligt 1 §,
att med intyg av behörig läkare visa, att för blodundersökning erforderligt
blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt aderton
år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Har någon efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande undergått
undersökning som avses i denna lag, äge han rätt till ersättning för
nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall utgivas av den part, som påkallat undersökningen. Åtnjuter
parten fri rättegång, gälle vad därom finnes stadgat.

4 §.

Vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor, att den, som påkallat undersökningen,
i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett belopp,
motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden. Vad nu sagts skall
4 Bihang till riksdagens protokoll I9i9. 1 samt. Nr 93.

öO Kurigl. Maj.ts proposition nr 93.

äga avseende jämväl å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning
av undersökningen.

Skall gottgörelse enligt lagen om fri rättegång gäldas av allmänna medel,
äge vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till
sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna lag upphäves lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående
blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Part, som-----— — talan utgått.

Av allmänna —------för en.

Har i mål om faderskap till barn
utom äktenskap, däri den uppgivne
fadern åtnjuter fri rättegång, eller i
mål om äktenskaplig börd, däri käranden
åtnjuter sådan förmån, i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare tagit blodprov för undersökning
av faderns samt moderns och
barnets blodgruppsegenskaper, skall
ersättning härför gäldas av allmänna
medel. Stämpel skall ej åsättas
utlåtande som i anledning av undersökningen
avgives.

När i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap
blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper äger rum på begäran av
part, som åtnjuter fri rättegång, skall
stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen.
Gottgörelse, som i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för åtgärd i
och för undersökningen, skall utgå
av allmänna medel. Har rätten förordnat
om undersökning av någon,
skall ersättning och förskott, som må
tillkomma honom, utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning och
förskott av allmänna medel till vitt
nen.

Beslut rörande

fråga

som avses i

denna lag meddelas av rätten. Krigsrätts.
ägodelningsrätts eller vattendomstols
beslutanderätt må dock, då
domstolen ej håller sammanträde,
utövas av krigsdomaren, ägodelningsdomaren
eller vattenrättsdomaren.

Beslut rörande fråga som avses i
denna lag meddelas av rätten. Ägodelningsrätts
eller vattendomstols beslutanderätt
må dock, då domstolen
ej håller sammanträde, utövas av
ägodelningsdomaren eller vattenrättsdomaren.

Har rätten

rättegången därstädes.

Senaste lydelse av 3 och 15 §§ se SFS 1947: 633.

Kungl. Maj:ts proposition ni 93.

I fråga om talan mot beslut som
meddelats av krigsdomare, ägodelningsdomare
eller vattenrättsdomare
äge vad som är stadgat om talan mot
krigsrätts, ägodelningsrätts och vattendomstols
beslut motsvarande tilllämpning.

I fråga om talan mot beslut som
meddelats av ägodelningsdomare eller
vattenrättsdomare äge vad som är
stadgat om talan mot ägodelningsrätts
och vattendomstols beslut motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 september 1948.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Quensel,

Danielson, Zetterberg, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående föräldrabalk
samt anför därvid följande.

Den 30 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga för att biträda med arbetet på ett
sammanförande till en eller flera större enheter av det flertal lagar, som
bruka gemensamt betecknas nya ärvdabalken. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades såsom sakkunniga för ifrågavarande utredning dels den
8 november 1941 presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tilllika
ordförande, och revisionssekreteraren, numera justitierådet Gösta Walin
dels ock den 2 november 1945 byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet
Sven Edling. De sakkunniga, vilka ansett nu ifrågavarande lagar
böra sammanföras till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk,
ha den 29 juni 1946 avgivit betänkande med förslag till föräldrabalk (SOU
1946: 49). Balken avser att ersätta nu gällande lagar om föräldrar och barn
samt förmynderskapslagen. I samband med denna formella omarbetning
ha föreslagits vissa sakliga ändringar i gällande rätt på området.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få upptaga
detta lagstiftningsärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Betänkandet.

Ärvdabalken i 1734 års lag upptog, i tjugutre kapitel, bestämmelser om
arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. I dessa ämnen
gälla nu i stället ett flertal lagar, som utfärdats under åren 1917—1933 och
bruka sammanföras under beteckningen nya ärvdabalken. Hit räknas lagen
om äktenskaplig börd, lagen om barn i äktenskap, lagen om adoption, lagen
om barn utom äktenskap, lagen om förmynderskap, lagen om arv, lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

om testamente och lagen om boutredning och arvskifte. Vid utarbetandet av
dessa lagar har avsikten varit, att de skulle framdeles sammanfogas och
införas i Sveriges rikes lag såsom en eller flera balkar.

Enligt de sakkunnigas förslag skola såsom inledningsvis antytts nämnda
lagar sammanföras till två balkar, en föräldrabalk och en ärvdabalk.
De sakkunniga framhålla (s. 60), att det från historisk synpunkt vore mest
tilltalande att bibehålla balkindelningen i 1734 års lag oförändrad. De lagar
som ersatt dess ärvdabalk syntes dock knappast kunna upptagas i en enda
ny balk. Lagstiftningen om barnets börd samt om vårdnad och underhåll,
vilken numera erhållit en helt annan betydelse än i äldre tider, ägde icke
något närmare samband med reglerna om arv och testamente. Förmynderskapslagstiftningen
kunde visserligen sägas ha ett praktiskt samband med
arvsrätten, i det att förmyndarförvaltningen ofta avsåge egendom som tillfallit
underårig genom arv eller testamente, men denna anknytning syntes
dock vara alltför lös och ensidig för att bliva avgörande. Förmyndarförvaltningen
gällde även annan egendom än den som omyndig förvärvat på nämnda
sätt och förmynderskapsrätten utgjordes till väsentlig del av regler som
icke huvudsakligen toge sikte på förvaltningen av viss egendom utan hade
en långt mera vittgående innebörd.

Lagarna om föräldrar och barn samt om förmynderskap borde alltså,
fortsätta de sakkunniga, utbrytas ur ärvdabalken för att antingen tillsammans
utgöra en särskild balk eller ock uppdelas så, att lagen om förmynderskap
bildade en balk för sig och övriga lagar tillsammans en balk i 1734 års
lag. En lösning i enlighet med det senare alternativet hade den fördelen,
att förmynderskapslagen skulle kunna infogas i 1734 års lag utan nämnvärd
förändring. En betydande olägenhet vore emellertid, att denna lösning
skulle särskilja två delar som otvivelaktigt hörde nära samman. Den personliga
vårdnaden om barn, i vilket hänseende bestämmelser nu meddelades
i barnalagarna, och omsorgen om barnets ekonomiska angelägenheter tillhörde
båda vad som i främmande rättssystem brukade kallas föräldramakten,
och det inbördes sambandet vore så starkt, att en uppdelning enligt
sistnämnda alternativ förefölle i hög grad onaturlig. Barnalagarna och förmynderskapslagen
borde därför bilda en enda balk.

Enligt förslaget skall den nya balken benämnas föräldrabalk. De
sakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas huruvida icke i balkens
namn borde komma till synes att den innehåller bestämmelser om förmynderskap,
särskilt med tanke på dem som ej äro omyndiga på grund av underårighet
utan förklarats omyndiga genom rättens beslut. Emellertid hade
den kortare beteckningen obestridliga fördelar både för muntligt och skriftligt
bruk, och någon nämnvärd svårighet för den, som sökte bestämmelserna
om omyndigförklarade, att finna sig till rätta i lagen kunde knappast vållas
därav.

Lagarna om arv, testamente, boutredning och arvskifte böra enligt de sakkunniga
bilda den nya ärvdabalken. De utgöra, framhålla de sakkunniga,
tillsammans ett avgränsat helt och ansluta väl till varandra. De sak -

Kungl. Maj:ts proposition, nr 93.

kunniga ha emellertid ej i detta sammanhang framlagt något förslag till
ärvdabalk utan avsett att senare avgiva förslag härtill.

Den föreslagna föräldrabalken utgör i stort sett endast en formell bearbetning
av gällande rätt. Vid utarbetandet av balken har eftersträvats
att giva lagreglerna en mera systematisk uppställning. Därigenom ha bl. a.
ett flertal nu förekommande upprepningar kunnat undvikas.

Förslaget till föräldrabalk kan sägas innehålla tre huvudavdelningar.

Den första huvudavdelningen motsvarar väsentligen nu gällande
lagar om äktenskaplig börd, barn i äktenskap, adoption och barn utom
äktenskap. Såsom inledande kapitel ha upptagits bestämmelser om de viktiga
begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Den bestämning som
här gives är ej blott av grundläggande betydelse för flera av de följande
kapitlen i föräldrabalken utan återverkar även inom det lagstiftningsområde
som enligt de sakkunnigas åsikt hädanefter skall innefattas i ärvdabalken.
Under 2—4 kap. ha upptagits stadganden om talan angående äktenskaplig
börd, fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap och
adoption. Gemensamt för dessa kapitel är sålunda, att de reglera barnets
familjerättsliga status. Under 5—7 kap. följa bestämmelser angående rättsverkningarna
därav med hänsyn till namn, vårdnad och underhåll. Med 8
kap., som innehåller bestämmelser om barnavårdsman, avslutas den första
huvudavdelningen.

Den andra huvudavdelningen, som omfattar 9—19 kap., motsvarar
i huvudsak lagen om förmynderskap. I systematiskt hänseende föreligger
i förslaget främst den olikheten, att underårigs omyndighet samt
omyndighet på grund av särskild förklaring av rätten behandlas i två särskilda
kapitel. Dessa innehålla bland annat vart för sig de bestämmelser som
gälla underårigs och omyndigförklarads rättsliga handlingsförmåga. Kapitlet
om underårigs omyndighet har ansetts bilda en lämplig övergång från första
till andra huvudavdelningen, varjämte den nämnda uppdelningen enligt vad
de sakkunniga påpeka torde göra bestämmelserna lättillgängligare i vissa
hänseenden. I övrigt bör framhållas, att 3 kap. i lagen om förmynderskap,
vilket handlar om val av överförmyndare och dennes tjänsteställning, med
vissa jämkningar flyttats sist i andra huvudavdelningen.

Den tredje huvudavdelningen, som utgöres av 20 kap., innehåller
vissa bestämmelser om rättegången. Ur lagarna om äktenskaplig börd,
barn i äktenskap, adoption och barn utom äktenskap ha utbrutits åtskilliga
stadganden av rent processuell karaktär, varjämte några nya bestämmelser
föreslagits i frågor som nu ej särskilt regleras i nämnda lagar. Mot tillvägagångssättet
kan, påpeka de sakkunniga, anmärkas, att även 2—4 kap. i förslaget
innehålla vissa bestämmelser av processuell karaktär. Full konsekvens
hade alltså icke kunnat uppnås men de processuella bestämmelser som
kvarstode i de tidigare kapitlen behandlade sådana för sammanhanget viktiga
frågor att bestämmelserna icke lämpligen ansetts kunna flyttas till slutkapitlet.
De processuella föreskrifterna i lagen om förmynderskap ha överflyttats
till 20 kap. i huvudsakligen oförändrat skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Även om sålunda utarbetandet av förslaget till föräldrabalk till väsentlig
del varit av formell karaktär, innebär förslaget dock på några punkter betydelsefulla
ändringar i gällande rätt. Detta gäller i första hand
reglerna om faderskapspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig börd
och om faderskapet till barn utom äktenskap. Som bekant uppställer nuvarande
lagstiftning stränga krav i dessa hänseenden. Enligt förslaget öppnas
emellertid ökade möjligheter att häva de legala presumtionerna. Vad först
angår talan om äktenskaplig börd kan sålunda enligt förslaget presumtionen
om äkta mannens faderskap brytas, om det är utrett att modern haft samlag
med annan och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller ock om
det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan
hållas för visst att äkta mannen ej är barnets fader. Beträffande faderskap
för barn som fölts utom äktenskap föreslås, att presumtionen om att den
som haft samlag med modern under konceptionstiden är barnets fader skall
kunna hävas under förutsättning alt det är uppenbart osannolikt att barnet
avlats vid samlaget. I båda fallen syftar förslaget till att öppna större möjligheter
än för närvarande att få faderskapet fastställt i enlighet med verkliga
förhållandet.

I likhet med gällande lagstiftning om äktenskaplig börd och om faderskap
till barn utom äktenskap utgår förslaget från att barnet avlats vid ett barnets
födelse föregånget samlag. Numera kan visserligen befruktning åstadkommas
även på konstlad väg. Enligt de sakkunnigas åsikt tillämpades
emellertid för närvarande denna metod i så ringa utsträckning, att det icke
vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn därtill. I enlighet
härmed är förslaget i fråga om såväl äktenskaplig börd som faderskap till
barn utom äktenskap utformat utan hänsyn till fall av konstgjord befruktning.
Tvistefrågor som kunna uppkomma till följd av denna förslagets
ståndpunkt äro alltså avsedda att avgöras av rättspraxis utan stöd av särskilda
lagregler.

Bland föreslagna sakliga ändringar i lagstiftningen på föräldrabalkens
område må vidare nämnas reglerna om förmynderskapet för barn i äktenskap.
Enligt förmynderskapslagen gäller som huvudregel, att fadern är legal
förmyndare för barn i äktenskap. De sakkunniga föreslå, att till denna regel
fogas en bestämmelse av innebörd, att modern, om hon begär det och så
finnes lämpligt, skall förordnas till förmyndare jämte fadern.

Även i övrigt ha i förslaget vissa ändringar vidtagits i gällande rätt. I detta
hänseende må bl. a. framhållas, att vissa nu förefintliga smärre inbördes
olikheter i lagreglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap utjämnats.

Förutom promulgationslag och följdförfattningar innehåller betänkandet
även förslag till ny lagstiftning om blodundersökning in. in.
Förslaget vidgar skyldigheten att underkasta sig dylik undersökning i förhållande
till vad som nu gäller enligt lag den 26 maj 1933 angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap. Med blodundersökning jämställas
enligt förslaget även andra antropologiska undersökningar. Syftet

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

med förslaget i denna del är, att den möjlighet till bevisning rörande faderskap
som här avsedda undersökningar innebära skall kunna till fullo tillvaratagas.

Yttrandena.

Utlåtanden över förslaget ha efter remiss avgivits av rikets hovrätter, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet (efter hörande av
barnavårdsnämnden i Stockholm), länsstyrelsen i Östergötlands län (efter
hörande av barnavårdsnämnderna i Linköping och Norrköping), länsstyrelsen
i Malmöhus län (efter hörande av barnavårdsnämnden i Malmö), länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län (efter hörande av barnavårdsnämnden
i Göteborg), länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, Stockholms
förmyndarkammare, överförmyndarna i Göteborg och Malmö, domkapitlet
i Uppsala ärkestift, domkapitlet i Lunds stift, medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska läkaresällskapet och svenska
befolkningsförbundet familjevärnet. Därjämte ha Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
svenska kvinnors vänsterförbund och svenska Open-Doorgruppen
yttrat sig över förslaget.

Förslaget om sammanförande till en balk av lagbestämmelserna
rörande föräldrar och barn samt förmynderskap har i allmänhet hälsats med
tillfredsställelse i yttrandena. Därvid har i flera yttranden betonats, att förslaget
vore i hög grad ägnat att giva rättsreglerna på ifrågavarande område
ökad överskådlighet. I ett par yttranden har särskilt framhållits såsom en
fördel, att genom ett dylikt sammanförande bestämmelserna om barn i äktenskap
och barn utom äktenskap i stor utsträckning kunnat regleras gemensamt,
varigenom de utomäktenskapliga barnens rättsliga särställning
blivit mindre framträdande. Å andra sidan har i ett yttrande påpekats, att
den nuvarande uppdelningen av rättsreglerna på olika lagar, var och en avseende
ett visst område, i vissa fall gjorde reglerna mera lättillgängliga.

I några yttranden har uttalats tvekan om förmynderskapsrätten lämpligen
borde sammanföras med lagreglerna om föräldrar och barn. Stockholms
förmyndarkammare har sålunda framhållit, att de båda instituten vårdnad
och förmynderskap ofta sammanblandades av den icke rättsbildade allmänheten
samt att förmynderskapslagens upptagande som en särskild balk
skulle vara ägnat att förebygga eu sådan förväxling. Vidare har förmyndarkammaren
påpekat, att reglerna om omyndighet på grund av rättens beslut
och om godmanskap saknade samband med lagstiftningen om föräldrar och
barn. Sistnämnda synpunkt har även framförts av svenska landskommunernas
förbund samt eu ledamot av Göta hovrätt, som på denna punkt anmält
avvikande mening från hovrättens tillstyrkande yttrande.

Frågan om den nya balkens n a m n har särskilt berörts i några ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

randen. Benämningen föräldrabalk har härvid i allmänhet godtagits. I ett
par yttranden bär emellertid ifrågasatts, om icke balken i stället borde kallas
barnabalk. Göta hovrätt har uttalat sig härför samt därvid framhållit, att
benämningen föräldrabalk gåve för liten vägledning i fråga om arten av de
lagbestämmelser som inrymdes under balken. Dessa avsågo ju att reglera
dels barnets ställning i fråga om börd, vårdnad och underhåll dels förvaltningen
av barnets egendom och rättigheter under omyndighet, för vilka
rättsreglers innehåll beteckningen barnabalk gåve ett tydligare uttryck. Visserligen
vore ej heller detta namn fullt adekvat, i det att det ej täckte förmynderskapsrättens
bestämmelser beträffande omyndigförklarade, men
denna omständighet borde icke vara något avgörande skäl mot den av hovrätten
föreslagna benämningen, vilken täckte väsentligt större del av de
ifrågavarande rättsområdena än den av de sakkunniga föreslagna. Liknande
synpunkter ha framförts inom styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

De av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna på ifrågavarande
lagstiftningsområde ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i yttrandena. Härvid bär bl. a. framhållits, att förslaget i denna
del vore ägnat att undanröja vissa olägenheter som framträtt vid tillämpningen
av den nuvarande lagstiftningen på området. Vad särskilt angår förslaget
om ökade möjligheter att bryta presumtionerna om äktenskaplig börd
och om faderskap till barn utom äktenskap har detta i allmänhet hälsats
med tillfredsställelse, varvid påpekats, att det vore ett allmänt intresse att
faderskapsfrågan såvitt möjligt avgjordes i enlighet med verkliga förhållandet.
Från medicinskt håll har särskilt framhållits såsom en betydande fördel,
att förslaget gåve utrymme för sannolikhetsbedömningar, vilket möjliggjorde
att man i högre grad än för närvarande kunde taga hänsyn till biologiska
synpunkter.

I vissa yttranden från medicinskt håll ha erinringar riktats mot förslagets
ståndpunkt att i lagstiftningen icke för närvarande upptaga särskilda regler
för fall av artificiell insemination. Medicinalstyrelsen har härom
anfört följande.

I sin motivering diskutera de sakkunniga det numera aktuella spörsmålet
om på konstlad väg åstadkommen befruktning eller riktigare uttryckt
artificiell insemination och förklara sig vara av den meningen att för närvarande
denna metod tillämpas i så ringa utsträckning att det enligt deras
åsikt icke vore erforderligt att i lagstiftningen taga särskild hänsyn härtill
och att eventuella tvistefrågor härvidlag torde få avgöras av rättspraxis utan
stöd av särskilda lagregler. Denna de sakkunnigas uppfattning kan medicinalstyrelsen
icke biträda. Dels är det nämligen ostridigt, att antalet artificiella
inseminationer i vårt land befinner sig i ständigt stigande dels aktualiserar
metoden enligt styrelsens mening så många rättsliga problem att det
icke kan tillrådas att dessa lämnas obeaktade vid utformningen av den nu
föreslagna föräldrabalken. Ett förbigående av spörsmålet nu skulle enligt
styrelsens mening endast medföra ett kort uppskov med genomförande av
bestämmelserna i fråga och nödvändiggöra ändring av lagen mycket snart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Medicinalstyrelsen är visserligen ej beredd att vid detta tillfälle framlägga
ett konkret förslag härvidlag men har för avsikt att, sedan vissa nu pågående
överväganden i ärendet slutförts, återkomma med närmare förslag.
Styrelsen finner sålunda bestämda skäl tala för att legalisering av artificiell
insemination genomföres och att det liksom beträffande sterilisering,
kastrering och avbrytande av havandeskap i lag anges både villkoren för
rätt att utföra dylikt ingrepp och de rättsliga konsekvenser, som uppkomma
i anslutning till detsamma med avseende på både gifta och ogifta föräldrar
och barn. Vid fastställandet av dessa bestämmelser måste jämväl hänsyn
tagas till eugeniska synpunkter beträffande såväl kvinnan som spermagivaren
och barnet.

I samma riktning har Karolinska institutets lärarkollegium uttalat sig.
Även svenska befolkningsförbundet familjevärnet har anslutit sig till tanken,
att de särskilda problem som kunna uppstå vid konstgjord befruktning
borde uttryckligen regleras i lagstiftningen.

Mot vissa av de framlagda ändringsförslagen ha erinringar framställts i
yttrandena. Bl. a. har sålunda den föreslagna ändringen om förmynderskap
för barn i äktenskap mött erinringar. Härjämte ha i några yttranden ifrågasatts
jämkningar beträffande vissa stadganden, vilka utan ändring i sak
överförts till föräldrabalken från nu gällande lagar. För dessa erinringar
och ändringsförslag torde redogörelse få lämnas under de kapitel och paragrafer
i de framlagda lagförslagen till vilka de hänföra sig.

Departementschefen.

Redan vid tillkomsten av nu gällande lagar inom nya ärvdabalkens ram
var avsikten den, att lagarna sedermera skulle sammanföras till en eller
flera större enheter. Denna tanke ingår som ett led i den sedan länge förefintliga
och delvis redan förverkligade planen, att de viktigare lagreglerna
på civilrättens samt straff- och processrättens område skola upptagas i systematiskt
avgränsade avsnitt eller balkar. En sådan kodifiering, som bygger
på våra gamla lagstiftningstraditioner, skulle givetvis kunna medföra flera
praktiska fördelar. På vissa av civilrättens fält möter ett dylikt arbete dock
stora tekniska svårigheter. Nu förevarande rättsområde torde emellertid
vara väl ägnat att göras till föremål för en sådan systematisk bearbetning.
Rättsområdet är jämförelsevis fast avgränsat och intager en central plats
inom civilrätten. Ett sammanförande skulle här icke blott vara till gagn
ur allmänt systematiska synpunkter utan även medföra andra fördelar;
jag vill i detta sammanhang endast påpeka, att härigenom bestämmelserna om
barn i äktenskap och barn utom äktenskap kunna regleras i närmare anslutning
till varandra. Jag vill alltså förorda, att den gamla tanken om ett
sammanförande av nu gällande lagar på området fullföljes.

Enligt förslaget skola dessa lagar upptagas i två balkar, en föräldrabalk och
en ärvdabalk. Såsom förut nämnts omfattar den förra balken enligt förslaget
lagstiftningen om föräldrar och barn samt förmynderskapslagen medan
ärvdabalken avses skola ersätta lagarna om arv, testamente, boutredning och
arvskifte. Även om det, såsom de sakkunniga påpekat, från historisk syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkt vore mest tilltalande att samla hela lagkomplexet i en enda balk, anser
jag dock de sakkunnigas skäl för den föreslagna uppdelningen på två
balkar väga tyngre. En olägenhet, som även framhållits under remissbehandlingen,
är visserligen att med denna uppdelning reglerna om omyndighet
på grund av rättens beslut och om godmanskap sammanföras med
lagbestämmelserna om föräldrar och barn, ehuru något egentligt sakligt
samband saknas. Denna olägenhet torde emellertid knappast böra vara avgörande.
En utbrytning av förmynderskapsrätten eller delar därav till en fristående
enhet skulle nämligen enligt min mening föra till en alltför stor splittring.
Jag vill alltså tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna balkindelningen.
Såsom de sakkunniga förordat torde den balk, som omfattar lagstiftningen
om föräldrar och barn samt förmynderskapsrätten, lämpligen
kunna benämnas föräldrabalk.

På sätt förut nämnts ha de sakkunniga hittills endast framlagt förslag till
föräldrabalk medan utredningsarbetet rörande ärvdabalken ännu pågår. Anledningen
till att förslaget till föräldrabalk avgavs för sig var närmast den,
att man ville möjliggöra att föräldrabalken, som innehåller åtskilliga bestämmelser
av processuell natur, skulle kunna träda i kraft samtidigt med nya
rättegångsbalken eller den 1 januari 1948. Då det emellertid icke medhanns
att förelägga förslaget i dess helhet för 1947 års riksdag, genomfördes i
stället vid denna riksdag med hänsyn till processreformen erforderliga ändringar
i de särskilda lagar, som äro avsedda att ersättas av föräldrabalken
(se prop. 187/1947). På grund härav och då vissa bestämmelser inom föräldrabalkens
ram återverka inom området för den nya ärvdabalken, kunde
det ifrågasättas, att låta frågan om lagstiftning på grundval av förslaget till
föräldrabalk anstå till dess förslag till ärvdabalk framlagts och sedermera i
ett sammanhang taga ställning till båda förslagen. Emellertid skulle ett sådant
uppskov vara mindre önskvärt, enär inom föräldrabalkens ram lagstiftningens
materiella innehåll på ett par punkter synes vara i behov av snar
revision. Genom att separat genomföra dessa ändringar torde ej heller
den blivande lagstiftningen inom ärvdabalkens område föregripas på ett
olämpligt sätt; jag återkommer senare i annat sammanhang till denna fråga.
På grund härav anser jag, att förslaget till föräldrabalk lämpligen bör behandlas
redan nu utan avvaktan på förslag till revision av lagstiftningen i
övrigt inom förevarande rättsområde.

Mot den nya balkens uppställning och allmänna disposition enligt förslaget
har jag intet att erinra.

På sätt förut framhållits innebär förslaget till föräldrabalk på de flesta
punkter endast en formell omarbetning av gällande rätt. I de sakkunnigas
uppdrag har icke ingått att företaga en allmän omprövning av den materiella
rätten på området. I vissa fall ha emellertid de sakkunniga i anslutning till
givna direktiv upptagit frågan om en saklig ändring i lagstiftningen samt
framlagt förslag i dessa hänseenden. Mot dessa ändringsförslag ha under remissbehandlingen
blott framkommit ett fåtal invändningar av principiell
natur. Även enligt min mening är förslaget i denna del väl ägnat att läggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

till grund för lagstiftning. Endast i fråga om reglerna rörande förmynderskapet
för barn i äktenskap har jag för avsikt att föreslå en mera betydande
ändring i förslaget. Jag torde senare få återkomma härtill samt till övriga
av de sakkunniga föreslagna ändringar i den materiella rätten i samband
med behandlingen av de särskilda bestämmelserna. Därvid torde även få
upptagas vissa ändringsförslag som i yttrandena framkommit beträffande
lagbestämmelser som av de sakkunniga utan ändring i sak överförts till föräldrabalken.
Jag vill emellertid redan nu nämna, att dessa i ett par fall äro
så vittsyftande att jag icke ansett mig böra taga slutlig ställning till dem i
detta sammanhang.

I vissa av yttrandena, däribland det som avgivits av medicinalstyrelsen, ha
erinringar framställts mot förslagets ståndpunkt att icke giva särskilda lagregler
med avseende å fall av artificiell insemination. Även enligt min mening
möta på detta område åtskilliga frågor, som äro förtjänta av lagstiftarens
uppmärksamhet. Efter förslagets remissbehandling har medicinalstyrelsen
i skrivelse den 30 september 1947 närmare utvecklat sin ståndpunkt i frågan
samt hemställt att Kungl. Maj :t ville i samband med bearbetningen av förslaget
till föräldrabalk låta utarbeta förslag i ämnet. På grund av detta problems
ökade betydelse och outredda beskaffenhet har jag i december 1947 efter
vederbörligt bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning rörande de rättsliga och medicinska frågor som ha samband
med artificiell insemination. Hithörande spörsmål ha numera uppmärksammats
jämväl i de övriga nordiska länderna och man är där intiesserad
av att vinna en lösning efter gemensamma linjer. Även för egen del
finner jag det synnerligen önskvärt att såvitt möjligt ernå rättslikhet på
detta nya lagstiftningsområde. Samarbete har i detta syfte redan inletts mellan
de svenska sakkunniga och en för frågans utredning tillsatt dansk
kommitté. Under nu angivna förhållanden har emellertid utredningsarbetet
å svensk sida icke kunnat bedrivas med sådan skyndsamhet att förslag i
ämnet hunnit framläggas. Med hänsyn härtill kan denna lagstiftningsfråga
icke lösas i detta sammanhang. Några större olägenheter torde emellertid
icke följa härav. Jag vill erinra om att fall av artificiell insemination ännu
äro jämförelsevis fåtaliga och att några tvister hittills icke försports rörande
den börd som skall tillkomma barn som är frukten av sådant ingrepp.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslaget till foräldrabalk
samt för övriga lagförslag som upprättats på grundval av de sakkunnigas
betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslaget till föräldrabalk.

1 KAP.

Om barnets börd.

Såsom förut nämnts upptagas i detta kapitel grundläggande bestämmelser
angående begreppen äktenskaplig börd och trolovningsbarn. Bestämmelserna,
vilka ersätta 1 och 8 §§ lagen om äktenskaplig börd samt 1 §
fjärde stycket lagen om barn utom äktenskap,1 innebära icke någon saklig
ändring i annan mån än som indirekt följer av stadgandena i 2 och 3 kap.

1 §■

Under denna paragraf ha de sakkunniga upptagit regeln i 1 § LÄB att
barn som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning att
det kan vara avlat dessförinnan har äktenskaplig börd, där ej i särskild
ordning barnet förklaras icke ha sådan börd.

Beträffande denna bestämmelse har hovrätten över Skåne och Blekinge
framhållit, att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att barnet
födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett moderns
tidigare äktenskap att det kan vara avlat dessförinnan. Då det tidigare
äktenskapet upplösts efter hemskillnad, syntes 2 kap. It § giftermålsbalken
ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde uppkomma.

Departementschefen.

I 2 kap. 11 § giftermålsbalken stadgas som regel en väntetid av tio månader,
varunder kvinna som varit gift ej får ingå nytt äktenskap. Från
denna regel göras undantag för två fall, nämligen att kvinnan ej är havande
från tiden före äktenskapets upplösning samt att tio månader förflutit
från det sammanlevnaden med mannen upphörde.

Anledningen till väntetiden är den ovisshet om faderskapet, vartill hustruns
omgifte under den närmaste tiden efter äktenskapets upplösning kunde
leda, varjämte det ansetts stötande, om hennes under senare äktenskap
födda barn rättsligen kunde anses såsom barn i ett tidigare gifte. Stadgandet
om väntetid ansluter till bestämmelsen i 1 § LÄB att barn, som födes under
äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat
dessförinnan, har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från
regeln om väntetid kunna sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte
omedelbart förestavade, att nytt gifte är tillåtet så snart havandeskap från
förra giftet är uteslutet.

Såsom hovrätten framhållit torde det emellertid, trots bestämmelserna
i 2 kap. 11 § giftermålsbalken, i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap

1 I det följande användas, där det anses lämpligen kunna ske. följande förkortningar: för
lagen om äktenskaplig börd LÄB, för lagen om barn i äktenskap LBiÄ, för lagen om adoption
LAd, för lagen om barn utom äktenskap LBuÄ och för lagen om förmynderskap FL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen
av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 §
giftermålsbalken kan sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag
med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rättsfall
från senare tid (N. J. A. 1939 s. 48 och 1945 s. 260) har till och med dömts
till äktenskapsskillnad enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att samlag
mellan makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äktenskapsskillnadens
meddelande kan kvinnan träda i nytt gifte utan iakttagande
av någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad får nämligen anses
innefatta bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer
än ett år sedan. Liknande fall kunna inträffa även vid äktenskapsskillnad
enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

För det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps ingående men å
sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett tidigare äktenskap,
giver presumtionsregeln i 1 § LÄB ingen ledning för avgörandet, om barnet
skall anses härstamma ur det ena eller det andra äktenskapet. I dylika, veterligen
sällsynta fall lärer enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobokförts
såsom barn i det senare giftet. Någon ovisshet angående barnets börd
i nu avsedda fall synes ej heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens
ståndpunkt. Det skulle även vara vanskligt att i lag meddela en allmängiltig
presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall. Å andra
sidan är det självfallet önskvärt, att såvitt möjligt hindra att sådana fall
som nu avses inträffa. Frågan om en skärpning av 2 kap. 11 § giftermålsbalken
i detta syfte torde emellertid icke böra upptagas i detta sammanhang.

2 KAP.

Talan angående äktenskaplig börd.

I detta kapitel har till en början upptagits ett stadgande om talan som går
ut på fastställelse av att barnet enligt 1 kap. 1 eller 3 § har äktenskaplig
börd. Följande bestämmelser i kapitlet avse att träda i stället för de föreskrifter
angående hävande av den legala presumtionen om sådan börd som
nu meddelas i 2—5 och 7 §§ LÄB. Genom de nya bestämmelserna beredas
bland annat ökade möjligheter att häva nämnda presumtion.

Vissa föreskrifter om ställföreträdare för underårig eller sinnessjuk eller
sinnesslö part ha överflyttats till 20 kap. eller, i den mån de numera kunna
anses överflödiga, uteslutits. 1

1 §■

I LÄB uppställes den presumtionen, att mannen är fader till barn som
födes under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan
vara avlat dessförinnan. Vidare reglerar lagen under vilka villkor denna legala
presumtion om mannens faderskap må brytas. Bestridande av barns
äktenskapliga börd kan emellertid ske även på grunder som icke beröras av

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stadgandena om presumtionens hävande ulan gå ut på att förutsättningarna
för presumtionen över huvud icke föreligga. För de fall då presumtionsregeln
sålunda icke gäller sakna också lagens stadganden om presumtionens hävande
tillämpning.

Enligt vad de sakkunniga (s. 64—66) framhålla kan i vissa fall tvist
råda beträffande frågan, om de allmänna förutsättningarna för presumtionsregeln
föreligga eller ej. Det kan sålunda vara tveksamt, om barnet fötts å
sådan tid efter äktenskapets upplösning att presumtionen om mannens faderskap
äger giltighet. Ej heller är det uteslutet, att påstående kan framställas,
att äktenskapet är att anse som en nullitet och sålunda icke givit
upphov till ett äktenskaps rättsverkningar. Ett berättigat intresse kunde alltså,
yttra de sakkunniga, i vissa fall föreligga att med bindande verkan få
fastslaget, huruvida förutsättningarna för presumtionen om äktenskaplig
börd verkligen äro för handen. Under förevarande paragraf i förslaget har
upptagits en bestämmelse, som närmare reglerar en sådan positiv bördstalan.

Rätt att väcka talan om att barn har äktenskaplig börd tillkommer enligt förslaget
endast barnet. Talan skall riktas mot mannen i äktenskapet. Är han
död, skola hans närmaste arvingar instämmas. Efterlämnar mannen, jämte
maka, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om
arv, skola de, som då talan väckes äro närmast till arv, instämmas. Talan
behöver däremot ej föras mot testamentstagare efter mannen. De sakkunniga
uttala, att om utgången av processen vore av betydelse för testamentstagarna,
de enligt allmänna regler ägde inträda som intervenienter i målet.

Dom som meddelas enligt den föreslagna bestämmelsen avses skola gälla
för och emot alla.

Vad angår denna paragraf har barnavårdsnämnden i Stockholm — under
erinran att enligt förslaget talan jämlikt lagrummet endast avsåge att vinna
prövning av frågan, huruvida de allmänna förutsättningarna för äktenskaplig
börd förelåge — framhållit, att en reglering av en positiv bördstalan med
denna begränsade räckvidd vore av ringa praktisk betydelse. Enligt nämndens
mening borde barnets talan om äktenskaplig börd givas en mera vidsträckt
innebörd, så att genom densamma med full verkan fastsloges, om
barnet hade sådan börd. Till stöd för de sakkunnigas förslag hade åberopats,
att det kunde tänkas att vid tidpunkten för barnets talan anledning
saknades för mannen eller hans arvingar att göra invändning mot bördspresumtionen.
Däremot kunde emellertid invändas, att barnet icke gärna
kunde tänkas väcka talan, om icke mannen eller hans arvingar på något
sätt ifrågasatt barnets äktenskapliga börd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som ingående behandlat ifrågavarande
stadgande, har gjort gällande, att av stadgandets formulering icke klart
framginge, huruvida det avsåge en talan om fastslående av barnets äktenskapliga
börd över huvud eller endast frågan om förhandenvaron av de faktiska
förhållanden varå bördspresumtionen bygger. Ett klarläggande av förslagets
innebörd på denna punkt vore därför erforderligt. Enligt förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ens mening borde det emellertid icke komma i fråga att giva stadgandet den
mera omfattande innebörden. En sådan bestämmelse konnne nämligen att
medföra att endast barnet — eller de övriga personer som kunde komma att
särskilt angivas i lagrummet — finge föra positiv fastställelsetalan om börden.
Detta stode i strid mot principen i 13 kap. 2 § nya rättegångsbalken,
enligt vilken envar som hade ett rättsligt intresse ägde påkalla prövning av
frågan om ett rättsförhållandes existens. I detta sammanhang har föreningen
vidare yttrat:

Enligt den terminologi, som inom doktrinen använts vid tiden för tillkomsten
av nya rättegångsbalken och till vilken dess bestämmelser i 13 kap.
2 § anknyta, torde den positiva fastställelsetalan som lagrummet möjliggör
knappast kunna ha till föremål tillvaron av viss förutsättning för presumtion
om äktenskaplig börd. Såsom i betänkandet framhålles är det dock i
vissa fall önskvärt att ovissheten om tillvaron av en sådan förutsättning
skall kunna undanröjas. Exempel på sådana fall återfinnas i betänkandet.
Visserligen lärer i dylika frågor ovissheten ofta kunna hänföras till bristande
överensstämmelse mellan folkbokföringen (kyrkobokföringen) och föräldrarnas
respektive barnets uppfattning om de faktiska förhållandena. Rättelse
kan då i regel vinnas på administrativ väg. Men där frågan exempelvis
gäller om barnet är fött å sådan tid efter äktenskapets upplösning att det
kan anses avlat dessförinnan, är den utredning som kräves för vinnande av
klarhet i saken oftast av så invecklad beskaffenhet att den icke lämpligen
bör ankomma på administrativ myndighet. Möjlighet bör därför beredas i
saken intresserade att påkalla rättens utredning och avgörande av frågan.
Att härvid utesluta barnets föräldrar från »talerätt», kan knappast anses
påkallat. Frågan torde väl oftare framstå som en gemensam familj eangelägenhet
än som en tvistefråga och lärer i regel, där ej barnavårdsman finnes,
knappast kunna bringas på tal annorledes än på initiativ av föräldrarna
eller endera av dem.

Då det i allmänhet torde vara svårt att i de fall varom här är fråga uppkonstruera
eller presumera ett partsförhållande de tre intressenterna emellan,
synes den erforderliga utredningen lämpligast böra påkallas genom ansökan
av någon av dem och det därefter ankomma på rätten att efter de
övrigas hörande sörja för fullständig utredning. Därest ett sådant ansökningsförfarande
anordnas, torde det resultat vinnas som de sakkunniga
av motiven att döma närmast synas ha åsyftat.

På grund av det anförda har föreningen hemställt, att 2 kap. 1 § i förslaget
måtte ersättas med ett stadgande om rätt för barnet, mannen och modern
att, om ovisshet råder rörande någon förutsättning för äktenskaplig
börd, hos rätten söka förklaring att den är för handen.

Eu ledamot av Göta hovrätt har förordat, att ej endast barnet utan även
dess arvingar borde äga talerätt enligt förevarande lagrum.

Svea hovrätt har i samband med behandlingen av detta lagrum berört
frågan om partsställningen i mål enligt 2 kap. 1—4 §§ och 3 kap.
1 och 3 §§ i förslaget samt därvid anfört följande:

I 2 kap. 1 § givas regler för talan, som barn må föra för vinnande av
förklaring, att det bar äktenskaplig börd. Sådan talan skall, om mannen är
död, riktas mot hans närmaste arvingar samt, i visst fall, sekundosuccesso 5

Iiihang till riksdagens protokoll 19t9. I samt. Sr !)3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

rer. På samma sätt hava barnets motparter bestämts i 2 kap. 3 och 4 §§
samt 3 kap. 1 och 3 §§. Testamentstagare efter mannen hava ej tillerkänts
partsställning. Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande rätt. De
sakkunniga uttala, att testamentstagare, om bördsprocessen är av betydelse
för dem, enligt allmänna regler äga interventionsrätt.

Enligt hovrättens mening bör kretsen av barnets motparter utvidgas att
omfatta även universella testamentstagare. Dessas intressen kunna icke anses
tillbörligen skyddade genom interventionsrätten. I fall, där mannens
kvarlåtenskap enligt testamente helt skall tillfalla icke-arvinge, kan det
svårligen antagas, att hans kanske tämligen avlägsna skyldemän skola finna
anledning anställa talan enligt 2 kap. 3 §, hur välgrundad sådan talan
an vore. Och om i sådant fall barnet för talan enligt 2 kap. 1 § mot arvingarna,
kan knappast förväntas, att dessa skola offra tid och pengar på käromålets
gendrivande, ej heller med säkerhet antagas, att de skola underrätta
en kanhända i utlandet vistande testamentstagare om målet. Vad nu aniörts
gäller i motsvarande mån barnets testamentstagare (jfr 2 kap 2 och
3 §§).

På grund av det anförda har hovrätten föreslagit, att den partsställning,
som i 2 kap. 1 4 §§ samt 3 kap. 1 och 3 §§ tillerkänts arvingar, i stället

tillägges den avlidnes dödsbodelägare. Där mannens efterlevande maka är
barnets moder och frånsett barnet —■ ensam delägare i boet, borde dock
även sekundosuccessorer intaga partsställning gentemot barnet.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt, om ej jämte mannens
närmaste arvingar universell testamentstagare borde givas partsställning
i mål om äktenskaplig börd. Det intresse, som kunde föranleda mannens
arvingar att föra en process angående ett barns börd, vore oftast av
övervägande ekonomisk art, och det kunde då synas obilligt att ej låta en
universell testamentstagare, vars intressen lagstiftaren i andra sammanhang
beaktat t. ex. genom att göra honom till dödsbodelägare, få den förmån
av partsställning, som tillädes t. o. in. sekundosuccessorer. Särskilt den
bristande behörigheten att väcka bördstalan kunde få stor betydelse för
testamentstagaren. Man tänke sig det fall då arvingarna äro avlägsna släktingar
och genom testamente berövats allt ekonomiskt intresse i saken. Det
vore näppeligen att antaga att arvingarna i ett sådant fall skulle vara benägna
att väcka bördstalan.

Departementschefen.

I LÄB regleras frågan, under vilka villkor den där uppställda presumtionen
om äktenskaplig börd må hävas. Däremot gives icke någon bestämmelse
för det fall att tvekan råder, huruvida de allmänna förutsättningarna
för presumtionsregeln äro för handen eller icke. Även om det av lagen reglerade
fallet är det praktiskt sett viktigaste, torde dock såsom de sakkunniga
påpekat understundom kunna föreligga ett berättigat intresse att få fastslaget
om föi utsättningarna för presumtionen verkligen äro för banden. Med
hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga önskvärt, att i lagstiftningen
upptages ett stadgande, som närmare reglerar en dylik positiv
bördstalan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Under remissbehandlingen har yppats tvekan, huruvida det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet avsåge en talan om fastslående av barnets
äktenskapliga börd överhuvud eller endast frågan om förhandenvaron av
de faktiska förhållanden varå presumtion bygger. Av de sakkunnigas motivering
till stadgandet torde emellertid klart framgå, att den i förslaget
reglerade talan endast har den senare mera begränsade innebörden. Enligt
min mening tala även övervägande skäl för en sådan begränsning. Om talan
erhölle den mera omfattande innebörden, skulle tydligen vid bifall till en
dylik talan varje möjlighet att senare anfäkta börden vara utesluten. Invändning
om hävande av presumtionen — därest förutsättningarna för
denna visades föreligga — måste i så fall göras i den redan anhängiggjorda
rättegången om börden. Såsom de sakkunniga framhållit kan emellertid
tänkas att vid denna tidpunkt anledning saknas att framställa sådan invändning.
Det synes alltså rimligt att bibehålla mannen och hans arvingar
vid rätten att inom tid som eljest gäller yrka hävande av bördspresumtionen
i särskild rättegång. En annan sak är, att en talan från barnets sida enligt
det föreslagna stadgandet kan antagas ofta komma att utlösa en talan från
mannen eller arvingarna av innebörd att, även om presumtionsförutsättningarna
visas föreligga, äktenskaplig börd ändock icke tillkommer barnet.
För att stadgandets ståndpunkt i detta hänseende skall framgå tydligare
har lagtexten jämkats i departementsförslaget.

Den talan om presumtionsförutsättningarnas förhandenvaro som regleras
av stadgandet avser endast talan från barnets sida. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har ifrågasatt att jämte barnet även mannen i äktenskapet
och modern skulle kunna taga initiativ till prövning av frågan om presumtionsförutsältningarnas
förefintlighet. Barnet är tydligen den som i första
hand har ett intresse i saken. Väl kan tänkas att det även för annan än
barnet, t. ex. för mannen eller modern, kan vara av betydelse att frågan
om presumtionsregelns förefintlighet avgöres. Såsom de sakkunniga framhållit
torde det emellertid vara tillfyllest med möjligheten för denne att,
när hans rätt inför domstol eller annan myndighet är i fråga, göra gällande
sin uppfattning i saken. I likhet med de sakkunniga anser jag därför att
endast talan från barnets sida bör omfattas av det föreslagna stadgandet.
Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att stadgandet icke avser
att utesluta möjligheten att föra den fastställelsetalan rörande börden, som
enligt allmänna regler kan vara tillåten.

Enligt förslaget skall barnets talan riktas mot mannen i äktenskapet eller,
om han avlidit, mot hans arvingar. I vissa yttranden har gjorts gällande, att
jämte arvingarna även universella testamentstagare efler mannen borde instämmas.
Det är såsom i yttrandena framhållits tydligt, att i vissa fall testamentstagare
kan ha ett intresse av utgången av en bördsprocess, som ju får
giltighet även gentemot honom. Äro arvingarna genom testamentet uteslutna
från all rätt till arv efter den avlidne, ha dessa å andra sidan intet direkt
ekonomiskt intresse i saken. Man torde emellertid vid bestämmande av
partskretsen i mål av statuskaraktär knappast kunna fästa uteslutande vikt

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

vid ekonomiska synpunkter. Hänsyn måste även tagas till intressen av annat
slag, som måste antagas i regel föreligga från arvingarnas sida. I vissa
fall saknas för övrigt allt ekonomiskt intresse för såväl arvingar som testamentstagare,
t. ex. när någon behållning i boet efter mannen icke finnes.
Överhuvud måste beaktas, att i statusfrågor ofta icke föreligger ett direkt
motsatsförhållande, som gör partsställningen given. Avgörandet av statusfrågor
är emellertid å andra sidan ej beroende av parternas dispositioner.
På grund av det allmännas intresse i saken har rätten att här, liksom i indispositiva
mål överhuvud, självmant sörja för erforderlig utredning. Man
torde därför kunna utgå från att under alla förhållanden förefintliga möjligheter
tillvaratagas att avgöra bördsfrågan i enlighet med verkliga förhållandet.
På grund av det anförda har jag ej funnit tillräcklig anledning
att frångå förslaget i fråga om kretsen av barnets motparter vid talan enligt
förevarande lagrum.

Under remissbehandlingen har i samband med den nu behandlade frågan
även berörts spörsmålet om partsställningen i mål om hävande av bördspresumtionen
samt i mål om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap. Härvid har ifrågasatts att genomföra en motsvarande utvidgning
av partskretsen i dessa mål så att med arvingar likställas universella
testamentstagare. Av samma skäl som nyss anförts beträffande talan enligt
2 kap. 1 § finner jag mig dock icke böra tillstyrka en sådan utvidgning av
partskretsen. Enligt min mening skulle det t. ex. framstå som mindre lämpligt
att, efter det mannen i äktenskapet avlidit, tillåta hans testamentstagare
att föra talan om frånkännande av äktenskaplig börd för barn som fötts
under äktenskapets bestånd.

2 §•

I 2 § LÄB stadgas en viss preskriptionstid för talan från mannens sida om
att barn, som fötts under äktenskapet eller å sådan tid efter dess upplösning
att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd. Tiden är
bestämd till sex månader från det mannen fick kunskap om födelsen. Enligt
4 § LÄB äger emellertid mannen ej föra talan om bördspresumtionens
hävande, om han efter barnets födelse erkänt det såsom sitt.

De sakkunniga (s. 67—70) ha funnit den nuvarande preskriptionstiden
alltför snävt utmätt. Vid bestämmande av tidens längd ha de sakkunniga
skilt mellan de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas med mannens
miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan. Med tanke på
förstnämnda fall ha de sakkunniga föreslagit, att mannen skall äga väcka
talan inom ett år från barnets födelse eller från det han erhållit kunskap om
att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan vara avlat,
dock ej senare än tre år från födelsen. Har mannen ej varaktigt sammanbott
med barnet, skall han enligt förslaget däremot ej vara förlustig sin talan
förrän sex månader från det talan om äktenskaplig börd eller om underhåll
till barnet väckts och stämningen delgivits honom. — Stadgande om att

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

erkännande utesluter talerätt har i förslaget upptagits såsom ett andra stycke
i 2 §. Enligt förslaget skall erkännandet för att vara bindande ha ägt rum
efter det mannen fått kunskap om att modern haft samlag med annan under
konceptionstiden.

De i denna paragraf föreslagna preskriptions bestäm melserna
ha berörts i flera yttranden, varvid vissa förslag om ändringar framkommit.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda — efter att ha framhållit
att den nuvarande preskriptionsregeln, enligt vilken mannen skulle
instämma sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets
födelse, vore alltför snävt utmätt — anfört följande.

Det kan ifrågasättas om det över huvud taget är riktigt, att till tiden begränsa
mannens rätt i dessa fall, där talerätten i första hand grundar sig på
andra skäl än rent ekonomiska. På sätt i betänkandet framhålles är ej heller
i dansk och finsk rätt någon preskriptionstid stadgad för talan som här
avses. De skäl, som i förarbetena till den gällande lagen om äktenskaplig
börd åberopats, synas ock numera ha förlorat något i betydelse. Särskilt är
detta fallet med den åberopade svårigheten att sedan en längre tid förflutit
åstadkomma erforderlig bevisning. Visserligen är det, såsom de sakkunniga
anföra, av vikt att barnet tryggas mot att efter längre tid skiljas från den
miljö i vilken det känt sig höra hemma. Men mot detta intresse står mannens
mycket berättigade anspråk på att ej anses som fader till ett barn som
icke är hans och ett av allmänt rättsmedvetande buret krav att rätten ej skall
grundas på falska förutsättningar. Även om det vid vägande mot varandra av
dessa synpunkter kan anses berättigat att talerätten under vissa förutsättningar
efter viss tid upphör, är det dock uppenbart att den nu stadgade
preskriptionsbestämmelsen ej kan oförändrad bibehållas.

Vid bedömandet av denna fråga synes riktigt att såsom de sakkunniga föreslagit
göra skillnad på de fall, då barnet kommit att varaktigt införlivas
med mannens miljö, å ena, och de fall, då detta icke skett, å andra sidan.
Förslaget ansluter härvid till den tankegång, enligt vilken preskriptionsbestämmelsen
i första hand grundas på vikten av att barnet ej under den för
dess själsliv så betydelsefulla uppväxttiden tvingas att ändra inställning till
den omgivning och det hem, där det uppfötts och fostrats. Då i enlighet med
denna åskådning i 2 § sista punkten föreslås en annan och för mannen fördelaktigare
utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning, om mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet, än den som i motsatt fall skulle gälla,
torde någon principiell invändning däremot icke kunna göras.

En varaktig samvaro med barnet synes emellertid först då bliva av betydelse,
då barnet uppnått sådan ålder, att det såsom regel kan antagas fästa
avseende vid den miljö i vilken det lever. Detta kan knappast sägas vara fallet
förrän barnet överskridit den ålder, då enligt praxis vårdnaden om detsamma
regelmässigt anses böra anförtros modern. I varje fall bör fordras att
barnet fyllt åtminstone två år innan samvaron skäligen kan åberopas som
skäl för eu begränsning av mannens naturliga talerätt.

Med de sakkunnigas ovan angivna utgångspunkt synes vidare med fog
kunna göras gällande att när helst ett bifall till mannens talan ej i och för
sig kan medföra någon ändring i platsen och sättet för barnets vård och
fostran, anledning saknas att med hänsyn till barnets intresse reglera preskriptionstiden.
Till fall av dylik art höra, förutom de i förslaget angivna,
även de, då barnet redan på grund av skillnad i äktenskapet, vid vilken
modern tillerkänts vårdnaden om barnet, varaktigt skilts från mannen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den hemmiljö han representerat. Til] belysande härav må nämnas, att det ej
sällan inträffar, att hustrun i skillnadsmålet säger sig ej yrka underhållsbidrag
till barn som enligt 1 kap. 1 § har äktenskaplig börd, enär makarna
äro ense om att det ej avlats i samlag mellan dem.

Sista punkten i 2 § bör följaktligen enligt föreningens mening omfatta
såväl de fall, då mannen efter det barnet fyllt två år ej varaktigt sammanbott
med barnet som de, då han efter dom å skillnad i äktenskapet frånkänts
vårdnaden om detsamma.

Om barnet sålunda ej tillhört eller tillhör mannens miljö är dess intresse
ej längre av sådan betydenhet att däri kan finnas tillräckligt stöd för en begränsning
av tiden för talerätten. Denna kan följaktligen "ej så bestämmas
att den upphör viss tid efter barnets födelse, oberoende av om mannen ägt
kännedom om moderns samlag med annan. En viss preskriptionstid betingas
däremot av ett allmänt krav på att frågan om ett barns börd ej onödigtvis
eller utan skäl hålles svävande. Det synes nämligen berättigat fordra av
mannen att han inom rimlig tid från det han fick kunskap om det faktum
varpå han stöder sin talan gör denna talan gällande. Härvid torde såsom
rimlig böra anses den tid, som i allmänhet kan antagas åtgå för anskaffandet
av erforderlig bevisning och för ett därpå grundat ståndpunktstagande. För
sådant ändamål synes den i förslaget för där avsedda fall stadgade tiden
för kort. Enligt föreningens mening bör preskriptionstiden skäligen kunna
bestämmas till ett år.

Vad i betänkandet anförts rörande de i 2 § första stycket sista punkten
omförmälda fallen (s. 69) synes närmast visa att de sakkunniga tänkt sig
att mannen utgått ifrån att det varit ostridigt att barnet i fråga ej varit hans.
Enligt ordalagen skulle dock stadgandet bliva tillämpligt oberoende av om
mannen haft kunskap eller ej om att hustrun haft samlag med annan under
tid, då barnet kan vara avlat. Då detta står i strid med här uttalade synpunkter,
bör stadgandet enligt föreningens mening, samtidigt som med där avsedda
fall likställas det av föreningen angivna, så jämkas att därav framgår,
att tiden, inom vilken mannens talan sist må anställas, ej börjar löpa
förr än mannen fått sådan kunskap som ovan sagts.

Vad härefter angår de fall som i det föregående icke berörts, d. v. s. i
huvudsak sådana då äktenskapet består och föräldrar och barn sammanbor
eller mannen i varje fall, därest makarna vunnit skillnad i äktenskapet, har
vårdnaden om barnet, torde talan om förklaring att barnet icke äger äktenskaplig
börd vara en ganska sällsynt företeelse i svensk rättstillämpning.
Skulle även i dylika fall mannen, efter det han fått kunskap om moderns
samlag med annan, vilja föra talan om barnets börd, skulle detta kunna sägas
visa att olägenheterna för honom, vare sig de äro grundade på känsloskäl
eller bero på en strävan att förhindra att orätt sker i rättsligt hänseende
(exempelvis i arvs- eller fideikommissrätt), även objektivt sett äro av den
betydelse att de måste anses allvarligt konkurrera med barnets intresse att
lämnas i orubbad miljö. Vill man därför likväl begränsa mannens talerätt i
dylika fall, synes det böra ske med tillbörlig hänsyn till mannens intressen.

Från nu anförda synpunkter synas preskriptionsbestämmelserna i 2 g
första stycket första punkten i förslaget onödigt stränga gentemot mannen.
Enligt den skall talan av mannen anhängiggöras inom ett år från barnets
födelse eller från det mannen erhållit kunskap om moderns samlag med annan,
dock ej senare än tre år från födelsen. Då såsom i betänkandet framhålles,
barnets blodgruppsegenskaper i regel kunna med säkerhet fastställas
först vid ett-års-åldern, synes knappast riktigt att stadga så kort preskriptionstid
som ett år, då ju därigenom understundom och, enligt vad erfarenheten
visar, ganska ofta mannen skulle bli nödsakad instämma sin talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

utan att dessförinnan kunna få utrett vad resultat blodgruppsundersökningen
kunde ge. Visserligen kan det inträffa att en säker sådan undersökning
ej kan ske förrän två eller kanske flera år efter barnets födelse och att följaktligen
ganska lång tid skulle erfordras för att onödiga rättegångar med
visshet skulle kunna anses uteslutna. Det synes dock önskvärt att tiden
i fråga så utsträckes, att detta önskemål åtminstone som regel tillgodoses.
Den preskriptionstid som hänför sig till tiden för barnets födelse bör därför
enligt föreningens mening icke understiga två år.

Även bestämmelsen därom att talan ej får anställas senare än tre år från
barnets födelse synes föreningen onödigt snäv. Till stöd för denna tidsbegränsning
anföres i motiven allenast att det synes rimligt att möjligheten
att föra talan angående hävande av presumtionen om äktenskaplig börd står
öppen åtminstone lika länge som rättigheten att föra talan om skillnad i
äktenskapet på grund av den utomäktenskapliga förbindelse av vilken barnet
antages vara frukten. Såsom i motiven framhålles finnes ej någon anledning
att här stadga samma frist för talan som enligt 11 kap. 8 § giftermåisbalken
gäller för talan om äktenskapsskillnad på grund av hor in. in.
Frågan torde här böra avgöras uteslutande med hänsyn till när barnet
måste anses uppnått den ålder, att ett miljöombyte för detsamma är av sådan
betydelse som ovan sagts. Detta kan knappast sägas vara fallet förrän
barnet överskridit den ålder, då enligt praxis vårdnaden om detsamma regelmässigt
anses böra anförtros modern. Åldern bör därför knappast bestämmas
lägre än till fem år.

På grund av det anförda har föreningen hemställt, att 2 § första stycket
gives det innehåll, att talan som där avses skall av mannen väckas inom
ett år från det han erhållit kunskap om att modern haft samlag med annan
under tid, då barnet kan vara avlat, och sist inom fem år från födelsen;
dock att han ej skall vara sin talerätt förlustig förrän barnet fyllt två år,
ej heller, om han ej därefter varaktigt sammanbott med barnet eller efter
dom å skillnad i äktenskapet skilts från vårdnaden av detsamma, förr än
ett år från det talan om äktenskaplig börd eller om underhåll till barnet
väckts och stämningen delgivits honom.

Sveriges advokatsamfund har funnit de i 2 § föreslagna tidsfristerna i och
och för sig väl avvägda men ifrågasatt, om gränsdragningen mellan de fall,
som avsåges i första stycket första punkten, samt de fall, där mannen enligt
andra punkten skulle få en mera privilegierad ställning, innebure en lösning,
som verkligen anknöte till sådana yttre omständigheter vilka menige man
tillerkände en avgörande betydelse. I detta hänseende har samfundet yttrat:

Till en början kan det betvivlas, att mannens sammanboende med barnet
i menige mans ögon ter sig såsom en omständighet av avgörande betydelse,
om icke sammanboendet ''fortsatt efter det barnet uppnått en viss ålder.
Grunden för de sakkunnigas förslag är att söka i en även enligt styrelsens
mening riktig tanke, nämligen den, att mannens möjlighet att föra talan om
att barnet saknar äktenskaplig börd maste starkt begränsas, sedan barnet
varaktigt införlivats med mannens miljö. Motivet till denna ståndpunkt ligger
enligt samfundets mening däri, att ett miljöbyte skulle vara ägnat att
skada barnet, men denna synpunkt lärer vara praktiskt taget betydelselös så
län«e barnet befinner sig i de första levnadsåren. Var gränsen skall sättas,
kan naturligtvis vara föremål för delade meningar, men skäl torde kunna
anföras för den åsikten att ett miljöbyte före tvåårsåldern knappast i och för

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

sig kan vara ägnat att skada barnet. I överensstämmelse därmed borde då
också mannens varaktiga sammanboende med barnet, innan detta fyllt två
år, vara utan självständig betydelse för frågan om mannens rätt att föra
sådan talan varom här är fråga.

Vidare synes man ha anledning ifrågasätta, huruvida mannens varaktiga
sammanboende med barnet för menige man framstår som en avgörande omständighet
även om sammanboendet ligger i tiden innan mannen erhållit såda
kunskap som sägs i första punkten i paragrafens första stycke. Frågan
må belysas med ett praktiskt exempel. En gift kvinna får ett barn. Mannen
har icke den ringaste tanke på att någon annan än han kan vara fader till
barnet. Han fortsätter att leva tillsammans med sin familj. När barnet är
exempelvis tio månader gammalt, får mannen veta, att hustrun varit honom
otrogen vid den tidpunkt då barnet avlats. Hustrun erkänner förhållandet
och vitsordar, att en annan man sannolikt är fader till barnet. Sammanlevnaden
mellan makarna brytes i anledning av det inträffade, och äktenskapet
upplöses. Hustrun gör icke anspråk på bidrag till barnets underhåll.
Det är i högsta grad förklarligt, om mannen nu anser sig fri från alla förpliktelser
mot barnet. Några år senare, och sedan de i första punkten angivna
tiderna utgått, riktar emellertid barnets legala ställföreträdare underhållsanspråk
mot mannen. För menige man torde det nu förefalla egendomligt,
att mannen, endast därför att han under en tid varaktigt sammanbott med
barnet innan han fick vetskap om hustruns otrohet, skall vara definitivt avskuren
från möjligheten att få frågan om barnets börd rättsligen prövad.

Vad i nästföregående stycke anförts skulle närmast böra föranleda till att
lagen erhölle sådant innehåll, att till andra punkten hänfördes även sådana
fall, där mannen varaktigt sammanbott med barnet, under förutsättning
nämligen att detta skett, innan han fick sådan kunskap som sägs i första
punkten. En sådan regel bör emellertid icke uppställas i den mån den råkar
i strid med den ovan omnämnda principen om att mannens talerätt måste
starkt begränsas sedan barnet varaktigt införlivats med hans miljö. Om mannen
efter det barnet uppnått två års ålder fortsatt att varaktigt sammanbo
med barnet, låt vara utan någon som helst vetskap om att hans faderskap
kanske är tvivelaktigt, finnes anledning tillerkänna sammanboendet en avgörande
betydelse. De synpunkter, som nu senast anförts, skulle emellertid i
praktiken bliva i viss mån tillgodosedda, därest stadgandet i enlighet med
vad tidigare sagts ändrades så, att mannens varaktiga sammanboende med
barnet under de två första levnadsåren icke tillerkändes avgörande betydelse.

På grund av det anförda har samfundet hemställt, att det måtte tagas
under övervägande att utvidga tillämpningsområdet för preskriptionsbestämmelsen
i första stycket andra punkten så, att den avsåge de fall, då mannen
icke efter det barnet uppnått viss ålder — förslagsvis två år — varaktigt
sammanbott med barnet.

Även Göta hovrätt har, ehuru från annan synpunkt, funnit det tveksamt,
om den omständigheten att mannen ej varaktigt sammanbott med barnet
borde ha den betydelse för talerätten som föreslagits. I detta hänseende har
hovrätten papekat, att även om mannen ej sammanbott med barnet, kunde
han ha varaktigt sammanbott med modern. Att han efter barnets födelse ej
sammanbott med barnet behövde ej ha föranletts av misstanke om barnets
börd utan kunde berott på andra omständigheter, t. ex. utrikes vistelse eller
uppkommen oenighet mellan makarna. Med hänsyn härtill har hovrätten

Kungl. Maj ds proposition nr 93.

ifrågasatt, om det icke vore riktigare att medgiva en viss utsträckning av den
i första stycket första punkten stadgade tidsfristen för det fall, att mannen
från barnets födelse varaktigt vistats utomlands eller eljest av laga förfall
varit förhindrad att anhängiggöra sin talan.

En ledamot av hovrätten har uttalat skiljaktig mening samt föreslagit, dels
att preklusionstiden för de fall som avsåges i första stycket första punkten
måtte bestämmas till tre år, dels ock att för tillämpning av regeln i andra
punkten endast måtte krävas, att mannen icke sammanbott med barnet.
Samme ledamot har beträffande sistnämnda regel framhållit, att mannen
enligt denna kunde bli skyldig instämma sin talan innan det avgjorts, om
förutsättningarna för bördspresumtionen förelåge.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har till en början erinrat, att reglerna
om bördstalan numera torde ha en vida större betydelse än vid tillkomsten
av lagen om äktenskaplig börd. Antalet fall, då barn av domstol frånkändes
äktenskaplig börd, syntes nämligen öka. Nämnden hade sålunda, på den
grund att domstol förklarat barn sakna sådan börd, förordnat barnavårdsman,
år 1920 i 2, år 1940 i 18 och år 1945 i 67 fall. Denna tendens måste
beaktas, då det gällde att taga ställning till frågan om preskriptionstidens
förlängning. Enligt nämndens åsikt vore den nuvarande preskriptionsbestämmelsen
alltför snäv. De sakkunnigas mening, att den normala fristen
borde förlängas i vissa fall, hade alltså fog för sig. Det syntes emellertid
lämpligare att knyta preskriptionsregeln till frågan, om barnet avlats under
hemskillnad eller ej, än till en så svårbedömlig omständighet som att mannen
varaktigt sammanbott med barnet. Ingen kunde bestrida att menige man
i förevarande avseende i första hand fäste sig vid om modern levat åtskild
från sin man under konceptionstiden; huruvida mannen sammanbott med
barnet tedde sig som en fråga i andra hand. Vidare syntes krav på ersättning
jämlikt 68 § 2 mom. barnavårdslagen eller 63 § fattigvårdslagen böra
äga samma betydelse såsom utgångspunkt för preskriptionstiden i första
stycket andra punkten som talan om äktenskaplig börd eller om underhåll
till barnet.

Svenska socialvårdsförbundet har framhållit, att det i 2 § använda uttrycket
»ej varaktigt sammanbott med barnet» kunde vålla tvekan i tilllämpningen.
Ehuru förbundet icke kunde framlägga något förslag till annan
lydelse, ville förbundet dock uttala det önskemålet, att bestämmelsen
gåves sådan form att skilda tolkningar så långt möjligt undvekes.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges advokatsamfund ifrågasatt
införande av en preskriptionsbestämmelse för talan om hävande av äktenskaplig
börd beträffande barn som legitimerats. I detta hänseende har samfundet
anfört:

Eu talan av ifrågavarande beskaffenhet, som ju icke är en bördstalan i
vedertagen mening, då den i första hand avser hävande av ett faderskap till
barn utom äktenskap, och som därför icke har reglerats i lagen om äktenskaplig
börd, kan enligt gällande rätt (jfrN. J. A. 1937: 118) anhängiggöras
oberoende av någon preskriptionsfrist. Denna åtskillnad i fråga om talerätt
kan knappast anses sakligt motiverad. Att den omständigheten, att barnet

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

t. ex. födes blott några dagar före äktenskapets ingående mellan föräldrarna,
medgiver en för mannen till tiden oinskränkt talerätt, medan preskription
inom relativt kort tid inträder, därest vigsel hinner ske före barnets födelse,
torde icke vara tillfredsställande, detta så mycket mindre som i det förra
fallet mannen genom en formbunden förklaring dock faktiskt erkänt sig
vara fader till barnet, vilket erkännande han genom att därefter ingå äktenskap
med modern kan sägas ha ytterligare bekräftat. Har barnet fötts
efter äktenskapets ingående, medför redan ett formlöst, efter barnets födelse
gjort erkännande från mannens sida om att barnet är hans, att talerätt helt
uteslutes. Det torde vid bedömande av frågan böra beaktas, att en legitimering
av barnet genom »föräldrarnas» äktenskap i verkligheten ganska ofta
sker med klar vetskap hos båda kontrahenterna därom, att den äkta mannen
icke är fader till barnet. Mannen har t. ex. träffat barnets moder först då
bon befunnit sig i långt framskridet havandeskap, och har då i samförstånd
med modern lovat åtaga sig faderskapet. Att mannen kanske flera år efter
äktenskapets ingående, då barnet uppnått relativt hög ålder, skall kunna
beredas tillfälle att med framgång anställa talan om faderskapets och därmed
den äktenskapliga bördens hävande måste för rättskänslan framstå
såsom stötande. Det kan givetvis anmärkas, att i viss mån liknande skäl,
som nu åberopats, kunna anföras för införande av en allmän preskriptionsfrist
för rätt till talan om upphävande av genom erkännande fastställt faderskap
till barn utom äktenskap. Men om införande av en allmän preskriptionsbestämmelse
av detta innehåll väl kan diskuteras, måste en begränsning
av talerätten för hävande av den äktenskapliga börden och faderskapet till
ett genom äktenskap legitimerat barn vara att anse såsom synnerligen väl
motiverad. Det legitimerade barnet har ju i allmänhet i likhet med vad som
är förhållandet med barn, som fötts i äktenskapet, kommit att så vänja sig
vid en viss miljö, att en efter längre tid skedd ändring av dess status i förhållande
till fadern kan medföra högst otillfredsställande verkningar.

Vad angår utformningen av en preskriptionsbestämmelse i nu berörda avseende
torde preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas till ett år från
det mannen efter äktenskapets ingående erhållit kännedom om att modern
haft samlag med annan man under tid, då barnet kan vara avlat, dock ej
till senare tidpunkt än tre år efter äktenskapets ingående. För det fall att
mannen ej varaktigt sammanbott med barnet (eventuellt också för det fall
att mannen allenast under barnets två första levnadsår sammanbott med
barnet) torde preskriptionstiden böra bestämmas på samma sätt som i fråga
om barn som avses i 1 kap. 1 § i förslaget.

Den i 2 kap. andra stycket upptagna regeln, att talerätten under vissa förutsättningar
är utesluten om mannen erkänt barnet såsom
sitt, har berörts i ett par yttranden. Svea hovrätt har påpekat, att medan
enligt 4 § lagen om äktenskaplig börd talerätt ej vore för handen om mannen
efter barnets födelse givit sådant erkännande, enligt förslaget gällde som
ytterligare förutsättning för att erkännandet skulle få denna verkan, att det
lämnats vid en tidpunkt då mannen haft kunskap om att modern haft samlag
med annan under konceptionstiden. Hovrätten har i anslutning härtill
anfört följande.

Hovrätten ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen i 4 § lagen om äktenskaplig
börd bör bibehållas oförändrad. Att endast mannens efter barnets
födelse genom uttrycklig förklaring eller ådagalagd inställning till barnet
givna erkännande tillmätes avgörande betydelse, måste anses välgrundat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

men det synes böra överlämnas åt rätten att — utan att vara bunden av sådant
villkor som det nyssberörda — efter prövning av det enskilda fallet
avgöra, huruvida ett efter födseln givet erkännande skall anses bindande.
Att härvid frågan om mannens vid tiden för erkännandet vunna kunskap
rörande moderns förbindelse med annan man under konceptionstiden måste
tillmätas synnerlig betydelse, är tydligt. Men det synes icke kunna uteslutas,
att mannen — kanske med misstanke om sådan förbindelse ■— kan
hava önskat att utan efterforskningar erkänna barnet som sitt. För att sådant
erkännande skall anses föreligga måste fordras, att mannen avsett att
taga ställning till möjligheten att han ej är barnets far, men föreligger denna
förutsättning, torde erkännandet icke böra av den anledningen, att mannen
icke ägt kunskap om moderns förbindelse med annan, generellt frånkännas
verkan varom nu är fråga. Det praktiska fallet torde vara det, att mannen
under sådana förhållanden, som sist berörts, otvetydigt ådagalagt sin vilja
att erkänna barnet som sitt men att hans arvingar önska föra talan enligt
2 kap. 3. Starka skäl synas tala för att i sådant fall låta erkännandet hindra
prövning av barnets rätta börd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att mannens erkännande
icke under alla förhållanden borde vara bindande. I detta hänseende
synes berättigat att likställa mannen med den som adopterat annans barn.
Vore förhållandena sådana, som jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § i förslaget berättigade
till talan om hävande av adoptivförhållande, syntes barnets intresse
ej skäligen kunna åberopas till stöd för att mannens erkännande skulle vara
för honom mera bindande än en viljeförklaring om adoption. Visade sig
efter det mannen erkänt barnet såsom sitt sådana förhållanden föreligga
som i nyssnämnda lagrum sägs, borde mannen vara bibehållen vid den
talerätt som skulle förelegat, därest erkännandet icke gjorts.

Departementschefen.

Det torde vara en utbredd uppfattning att den nu stadgade preskriptionstiden
för mannens talerätt är alltför kort och jag är ense med de sakkunniga
om att en förlängning bör ske. Att helt slopa bestämmelsen om viss tidsfrist
för talans anhängiggörande från mannens sida synes däremot knappast tillrådligt.
Det är visserligen ett allmänt intresse att barnets rättsliga ställning
såvitt möjligt bringas i överensstämmelse med sanna förhållandet, varför ur
denna synpunkt hinder för en prövning av barnets börd i görligaste mån
böra undvikas. Även för mannen är det självfallet ett intresse att icke av formella
skrankor hindras att föra talan å börden. Å andra sidan är det naturligtvis
icke lämpligt att frågan om börden hålles svävande alltför länge. I regel
torde barnet ha ett starkt intresse av att den äktenskapliga börden efter
viss tid blir oangriplig från mannens sida. Såsom de sakkunniga framhållit
är det framför allt av vikt för barnet att ej efter en längre tid behöva skiljas
från den miljö, där det känt sig höra hemma. Efter en längre tids förlopp
möta även särskilda svårigheter att med framgång mot annan man föra
talan om faderskapet. Även om sålunda skälen för bibehållande av en viss
preskriptionstid få anses avgörande, måste emellertid vid bestämmandet av
dennas längd tagas hänsyn till de skäl som tala i motsatt riktning.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 93.

I de sakkunnigas förslag rörande preskriptionstiden skiljes mellan å ena
sidan de fall, då mannen varaktigt sammanbott med barnet, samt å andra sidan
övriga fall. Även enligt min mening är en uppdelning efter denna linje
lämplig. I de senare fallen möta nämligen icke så stora betänkligheter mot
en mera avsevärd utsträckning av preskriptionstiden; bifall till mannens
talan medför nämligen här i och för sig icke någon miljöförändring för barnet.
Såsom de sakkunniga framhållit kan visserligen en skiljelinje av denna
art emellanåt vålla tvekan i tillämpningen, men denna olägenhet synes icke
böra vara avgörande. I ett par yttranden har gjorts gällande, att med de fall,
då mannen och barnet överhuvud ej sammanbott, borde jämställas de fall,
då samboende väl ägt rum men endast under tid före det barnet fyllt två år.
Det torde visserligen vara riktigt att före denna ålder ett miljöbyte ej är så
skadligt för barnet som senare. Ur andra synpunkter kan det emellertid
ifrågasättas, om barnets ålder bör tillerkännas en avgörande betydelse i
detta sammanhang. Så snart mannen varaktigt sammanbott med barnet,
måste det nämligen anses ha legat närmare till hands för mannen att vid
tvivel om barnets börd föra talan därom än eljest varit förhållandet. Hänsynen
till mannen är alltså i dessa fall i regel icke så framträdande som
då någon samhörighet i miljö överhuvud ej uppstått. I dessa senare fall
åter är ju situationen vanligen den, att barnet avlats under tid då makarna
levat åtskilda på grund av söndring och sammanlevnaden mellan makarna
definitivt upphört före barnets födelse, varvid barnet följt modern. Mannen
torde i dessa fall ofta utgått från att han icke är fader samt att några
förpliktelser icke kornme att göras gällande mot honom. Jag finner på grund
av det anförda ej anledning att giva skilda regler med hänsyn till barnets
ålder vid tiden för sainboendet. Härför talar även den omständigheten att
preskriptionsreglerna om möjligt ej böra göras alltför invecklade. Av nu
anförda skäl synes ej heller böra stadgas någon särbestämmelse för det fall
att vid tiden för väckandet av mannens talan samhörigheten i miljö mellan
honom och barnet redan brutits.

Då mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, torde såsom föreslagits
utgångspunkten för preskriptionstiden böra vara att det för mannen gives
tillkänna att han anses som barnets fader. Han torde ju i dessa fall, såsom
nyss antytts, ofta ha utgått från att barnet avlats i utomäktenskaplig förbindelse.
Såsom jämväl föreslagits torde härvid böra vara avgörande, att
talan om äktenskaplig börd eller om underhåll åt barnet väckts mot mannen.
Att härmed likställa att krav på ersättning jämlikt barnavårds- eller
fattigvårdslagen framställts mot mannen synes knappast påkallat. Ett sådant
krav, som icke framställes av någon barnets representant, torde nämligen
ofta icke uppfattas av mannen på samma sätt som en civilrättslig talan
om underhåll. Fristen har av de sakkunniga föreslagits till sex månader.
Enligt min mening bör dock tiden utsträckas till ett år. En sådan tidrymd
torde nämligen vara rimlig för att fatta ståndpunkt till frågan om talan bör
anställas.

För övriga fall synes böra räknas en viss frist från barnets födelse eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vunnen kunskap om att modern haft samlag med annan under konceptionstiden.
Självfallet kan man ha olika uppfattningar om huru lång tid som
här bör utmätas. För egen del finner jag mig emellertid kunna förorda de
sakkunnigas förslag i detta hänseende. Att stadga längre tid skulle enligt
min mening icke vara förenligt med barnets berättigade intressen.

Enligt gällande lag är mannen utesluten från att tala å barnets börd,
därest han efter barnets födelse erkänt det såsom sitt. I förslaget ha förutsättningarna
för att erkännandet skall få denna verkan skärpts i så måtto,
att erkännandet skall ha skett efter det mannen erhållit kunskap om att modern
haft samlag med annan under konceptionstiden. Svea hovrätt har däremot
— med hänsyn till att verkan att utesluta talerätten borde tillerkännas
även ett erkännande som givits med misstanke om hustruns otrohet,
ehuru mannen ej kunde sägas haft kunskap om förhållandet — uttalat sig
för ett bibehållande av det nuvarande stadgandet oförändrat. För egen del
får jag, låt vara med någon tvekan, tillstyrka de sakkunnigas förslag. Avgörande
för mig har härvid varit, att man i sådana fall, då innebörden av
mannens erkännande är oklar, icke bör hindra mannen att tå talan om börden
prövad av domstol. — Har bindande erkännande en gång givits, synes
detta böra vara oryggligt. Att såsom föreningen Sveriges häradshövdingar
ifrågasatt återuppliva mannens talerätt, därest efter erkännandet sådana
omständigheter inträffa som berättiga till hävande av adoptionsförhållande,
är enligt min mening icke lämpligt. Jag vill i detta avseende påpeka, att mannens
erkännande i princip måste anses ha den innebörden, att barnet enligt
mannens förmenande avlats av honom och ej att han såsom sitt upptager
en annan mans barn.

Advokatsamfundet har vid behandling av förevarande paragraf påpekat,
att varje preskriptionsbestämmelse saknades för talan om hävande av äktenskaplig
börd, som förvärvats genom legitimation. I de fall erkännande
lämnats om faderskapet till barn utom äktenskap samt mannen och modern
sedermera ingått äktenskap stode det nämligen mannen öppet att när som
helst föra talan om erkännandets och därmed även om den äktenskapliga
bördens ogiltighet. Vissa skäl tala tydligen för att även i dessa fall den äktenskapliga
börden blir oangriplig efter viss tid. En tidsfrist för anställande
av talan om faderskapserkännandes ogiltighet synes emellertid enligt min
mening icke böra införas endast för det fall att barnet efter erkännandet
legitimerats. Och tillräcklig anledning att införa en preskriptionsbestämmelse
för ogiltigförklaring av faderskapserkännande över huvud torde knappast
föreligga.

3 §•

Är mannen död och har han ej törsuttit tid till talan, må enligt 3 § LÄB
envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv eftei honom
föra talan angående hävande av presumtionen om äktenskaplig börd. Talan
skall anhängiggöras genom stämning inom sex månader sedan arvingen erhållit
kännedom om barnets födelse och om mannens död.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 93

Detta stadgande har i de sakkunnigas förslag bibehållits såsom huvudregel
beträffande arvinges talerätt i nämnda hänseende. Bestämmelsen har
emellertid ansetts vara alltför sträng mot arvingarna, om mannen icke varaktigt
sammanbott med barnet. Preskriptionstiden skall i detta fall icke
börja löpa tidigare än från den dag, då anspråk, som grundas på att barnet
har äktenskaplig börd, framställes mot dödsboet.

Departementschefen.

I likhet med vad som förordats beträffande tidsfristen jämlikt 2 § första
stycket andra punkten har tiden enligt nu förevarande paragraf utsträckts
till ett år.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § LÄB.

5 §•

I 7 § LÄB stadgas som huvudregel, att talan om att barn skall förklaras
icke ha äktenskaplig börd ej må bifallas, med mindre visas att barnet
icke kan vara avlat av mannen. Från denna regel meddelas en undantagsbestämmelse
för det fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det
makarna enligt domstols beslut levde åtskilda. Om mannen i sådant fall för
talan om att barnet skal] förklaras sakna äktenskaplig börd, skall enligt lagrummet
hans talan bifallas, om det ej göres sannolikt att makarna haft
samlag med varandra å tid då barnet kan vara avlat.

De sakkunniga (s. 71—75) framhålla beträffande huvudregeln, att det
lage i sakens natur att endast i undantagsfall fullständig bevisning kunde
förebringas därom att mannen ej kunde vara fader till barnet. Presumtionen
om mannens faderskap komme därför att gälla, även om omständigheterna
med stor sannolikhet talade för att barnet avlats i utomäktenskaplig förbindelse.
Att upprätthålla bördspresumtionen, även om alla berörda parters
uPP§ifter och övriga omständigheter tydde på att mannen i äktenskapet ej
vore fader till barnet, kunde ej anses tillfredsställande. Även om presumtionen
om äktenskaplig börd i regel måste antagas vara till barnets fördel,
kunde dock ej alltför sällan förekomma fall, då det låge i barnets intresse
att få fastställt att det icke vore barn av den man som enligt huvudregeln
skall anses vara dess fader. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit en
jämkning av stadgandet i 7 § LÄB behövlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall presumtionen om den äkta mannens
faderskap brytas, om det blir utrett att annan haft samlag med modern under
konceptionstiden och det måste antagas att denne är fader till barnet. 1
de fall, då sådan bevisning icke föreligger att viss utpekad man i stället för
äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, uppställer förslaget den
regeln, att presumtionen skall kunna hävas, då det på grund av barnets
arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att den
äkta mannen ej är barnets fader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Även vild angår den i 7 § LÄB meddelade undantagsbestämmelsen för det
fall att barnet avlats före äktenskapet eller under det makarna enligt domstols
beslut levde åtskilda har en jämkning förordats. De sakkunniga framhålla,
att det mot denna bestämmelse kunde anmärkas, att den anslöte sig
mindre väl till förhållandena i levande livet. Domstols beslut om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad föreginges ju så gott som undantagslöst av
mer eller mindre långvarig söndring mellan makarna, vilken ofta föranlett
dem att flytta isär. I synnerhet gällde detta, om rättegången passerat flera instanser.
Särlevnad på grund av söndring borde därför beaktas. På grund av
det anförda ha de sakkunniga föreslagit, att undantagsbestämmelsen skall
gälla om barnet avlats före äktenskapet eller under det makarna efter domstols
beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda. Dessutom har
uttryckligen utmärkts, att det är tillräckligt att mannen själv väckt talan
som här är i fråga. Att han eventuellt avlider under rättegången skall således
ej inverka.

De under denna paragraf upptagna bestämmelserna om bördspresumtionens
brytande i mål om äktenskaplig börd ha såsom redan förut antytts tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i yttrandena. Därvid har från flera håll
betonats, att den nuvarande regeln vore väl sträng samt medförde, att presumtionen
måste upprätthållas, även när omständigheterna med stor styrka
talade för att mannen i äktenskapet ej vore barnets fader. Förslaget, som
innebure något ökade möjligheter att häva presumtionen, syntes väl avvägt.

Med avseende å den i andra punkten upptagna undantagsbestämmelsen
ha emellertid framförts vissa ändringsförslag. I flera yttranden har sålunda
ifrågasatts, om icke bestämmelsen borde äga tillämpning även i de fall, då
annan än mannen väckt talan om börden. Svea hovrätt har i detta hänseende
påpekat, att det ungefär motsvarande villkoret i 7 § lagen om äktenskaplig
börd lett till otillfredsställande resultat i rättstillämpningen. Betydelsen
av att barnet och mannens arvingar uteslutas från den avsevärda lättnad
i bevisningen, som beretts mannen för det fall att barnet avlats före
äktenskapet eller under det makarna levde åtskilda, hade väl i hög grad
minskats genom den lindring i beviskraven, som första punkten av paragrafen
medförde. Betydelsen vore dock ej ringa. De av lagberedningen anförda
skälen för nu ifrågavarande villkor, syntes icke vara fullt bäriga. Det förhållandet,
att mannen ej själv fört talan, vore ofta nog icke alls något stöd lör
antagande, att han själv avlat barnet, utan en följd därav att såväl han som
barnamodern varit fullt på det klara med att barnet icke avlats av mannen
samt därav att mannen icke haft något intresse av — eller ej trott det vara
behövligt — att föra talan mot barnet angående dess börd. Hovrätten hölle
före, att villkoret, att mannen själv skulle väcka talan, med fördel kunde
utgå. I samma riktning bar hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig.
Enligt hovrättens mening borde undantagsregeln under alla förhållanden
gälla, då barnet för talan och mannen själv uppger, att samlag mellan makarna
ej ägt rum under konceptionstiden. Sveriges advokatsamfund och föreningen
Sveriges stadsdomarc ha förordat, att undantagsbestämmelsen ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sträcktes att gälla beträffande talan som föres av modern såsom representant
för barnet. Som motivering har advokatsamfundet anfört följande.

Det torde icke finnas någon anledning att fordra strängare bevisning för
ett bifall till talan som föres av modern såsom representant för barnet, även
om modern rättsligen sett icke är att betrakta såsom part i målet. Moderns
påstående i en av henne å barnets vägnar anhängiggjord talan om att den
äkta mannen icke är fader till barnet måste ju i allmänhet förtjäna särskild
tilltro, ja vara mera »kvalificerat» än ett mannens påstående av samma innehåll.
Moderns uppgift innebär dock ett erkännande av otrohet från hennes
sida, och ett bifall till hennes talan innebär också allmänt sett en disfavör
för barnet och medför i regel vårdnads- och underhållsplikt för modern
gentemot barnet. Mannens påstående om att han icke är fader till barnet
kan ju vara influerat av hans önskan att slippa underhållsbidrag för ett
barn, till vilket han i verkligheten kan vara fader, men med vilket han aldrig
kommer att sammanbo eller ha någon närmare förbindelse. Gentemot
kravet på en lättnad i fråga om bevisning jämväl för moderns del skulle
visserligen kunna invändas, att hennes möjligheter att skaffa bevisning
för bifall till en talan jämlikt första punkten i paragrafen i allmänhet äro
större än mannens i motsvarande fall. Denna anmärkning synes dock icke,
då eljest inga skäl tala för en åtskillnad, vara av avgörande betydelse. Modern
kan ju för övrigt ofta ha ett berättigat intresse av att icke i rättegången
omtala vem som är den verklige fadern till hennes barn.

Departementschefen.

Den nuvarande huvudbestämmelsen, att presumtionen om den äkta mannens
faderskap ej kan brytas annat än genom bevisning att mannen ej kan
vara fader till barnet, avser att i största möjliga utsträckning skydda barnets
legitimitet. Även om det får antagas som regel vara till fördel för barnet
att bibehållas vid den äktenskapliga börden, kan dock, såsom de sakkunniga
påpekat, icke bortses från att det i vissa fall kan ligga i barnets intresse
att få fastställt att den äkta mannen icke är dess fader. Har modern
ingått nytt äktenskap med den verklige barnafadern och står barnet under
hennes vårdnad, torde det för såväl barnet som övriga parter vara bäst att
denne även rättsligen betraktas som fader till barnet. Jämväl det offentliga
har intresse av att barnets börd såvitt möjligt fastställes i enlighet med verkliga
förhållandet. Denna princip torde icke låta sig väl förena med de stränga
beviskrav som nu uppställas i 7 § LÄB. I rättstillämpningen har även det
nuvarande stadgandet visat sig vara ett hinder att ernå ett materiellt riktigt
resultat. Domstolarna torde sålunda i ett flertal fall ha nödgats ogilla talan
om frånkännande av äktenskaplig börd, ehuru detta stått i strid mot samtliga
parters av omständigheterna bestyrkta uppgifter.

Även om sålunda en mildring av dessa krav framstår som önskvärd, måste
man dock härvid framgå med stor försiktighet. Det är självfallet av största
betydelse för familjelivet i dess helhet, att barnets äktenskapliga börd icke
kan angripas i andra fall än då avgörande bevis kan föras om att den äkta
mannen icke är fadern. Eljest skulle den trygghet som presumtionsregeln
avser att skapa förringas i betänklig mån.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget, varemot erinringar ej fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ställts, synes mig ur nu angivna synpunkter väl avvägt. En särskild regel
torde, på sätt föreslagits, vara lämplig för det fall, att i målet blir klarlagt,
att hustrun stått i mer eller mindre varaktig förbindelse med annan man,
vilken med största sannolikhet kan antagas vara fader till barnet. I mål
om äktenskaplig börd är nämligen situationen mången gång den nu angivna.
Genom kravet att i sådana fall redan i målet om hävande av den legala bördspresumtionen
skall visas att annan haft samlag med modern lärer, såsom de
sakkunniga påpekat, i tillbörlig grad förebyggas att frågan om faderskapet
till barnet genom bördspresumtionens hävande hänskjutes till en rättegång
vars utgång är alltför oviss.

De sakkunniga ha föreslagit en utvidgning av undantagsbestämmelsen
från den allmänna huvudregeln att omfatta — förutom de fall då barnet avlats
före äktenskapet eller under det makarna enligt domstols beslut leva
åtskilda — jämväl de fall, då barnet avlats å tid när makarna eljest på grund
av söndring leva åtskilda. Även enligt min mening bör särlevnad på grund
av söndring beaktas, fastän beslut om hemskillnad eller om sammanlevnadens
hävande icke meddelats. Jämväl i nu avsedda fall måste nämligen enligt
sakens natur presumtionen om samlag mellan makarna anses i så betydande
grad försvagad, att en lättnad i motbeviset är påkallad.

Undantagsbestämmelsen gäller för närvarande endast när talan föres av
mannen själv, och denna regel har i förslaget, med en viss jämkning, bibehållits.
Lagberedningen anförde som skäl för denna begränsning, att om
mannen varit i tillfälle att föra talan men underlåtit detta, däri låge ett så
starkt stöd för att han verkligen avlat barnet, att presumtionen ej borde
kunna brytas genom blott förnekande av annan taleberättigad. Såsom i yttrandena
framhållits behöver emellertid mannens underlåtenhet att tala a
börden icke innebära ett stöd för ett dylikt antagande. Underlåtenheten kan
sålunda ha berott på att mannen ej insett nödvändigheten att föra talan eller
av annan omständighet. Villkoret att talan skall föras av mannen själv synes
med hänsyn härtill böra utgå. Någon risk att undantagsbestämmelsen utan
denna inskränkning skall föra för långt torde knappast föreligga. Jag vill
erinra, att i målet endast behöver göras sannolikt att makarna haft samlag
med varandra under konceptionstiden för att undantagsbestämmelsen
skall falla och presumtionen om mannens faderskap åter gälla med full
styrka.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

På grund av svårigheterna att utreda faderskapet till barn utom äktenskap
underlättas faderskapsbevisningen i de flesta länders lagstiftningar genom
särskilda regler som väsentligen ha karaktären av presumtioner. I vårt
land gäller enligt 2G § LBuÄ den presumtionsregeln, att en svarande i faderskapsmål
skall anses som barnets fader, om han haft samlag med modern

(i Bihang till riksdagens protokoll 19t9. i samt. Nr 93.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

under konceptionstiden. Den sålunda uppställda presumtionsregeln kan
emellertid under vissa förutsättningar hävas. I detta hänseende gäller enligt
lagrummet, att presumtionen brytes, om det är uppenbart att barnet icke
avlats vid det samlag som svaranden under konceptionstiden haft med modern.
— Lagberedningens motivering till dessa bestämmelser är intagen i betänkandet
(s. 75—78).

De sakkunniga (s. 79—86) ha icke ifrågasatt annat än att som huvudregel
fortfarande bör uppställas den presumtionen att den som haft samlag
med modern under konceptionstiden skall anses som barnets fader. Vad angår
frågan under vilka förutsättningar presumtionen må hävas ha de sakkunniga
däremot funnit en ändring önskvärd. De sakkunniga framhålla i
detta sammanhang, att möjligheterna att komma till klarhet i faderskapsfrågor
icke oväsentligt ökat sedan den nuvarande lagstiftningens tillkomst.
Genom de resultat blodgruppsforskningen vunnit hade nämligen beretts
utväg att visa att viss man icke kunde vara fader till barnet. I en del fall
kunde ock genom blodgruppsbestämning vinnas ett positivt stöd för antagandet
att en utpekad man vore barnets fader. Även andra antropologiska
undersökningar än blodundersökning kunde tjäna till ledning i faderskapsmål.
Att alla antropologiska undersökningar finge komma till användning i
faderskapsprocessen syntes önskvärt. Otvivelaktigt kunde indiciebevisningen
på denna väg avsevärt förbättras. För att indiciebevisningen skulle komma
till sin rätt fordrades emellertid, att lagen tillerkände sannolikhetsbedömningar
större betydelse än nu. Öppnades möjlighet därtill, kunde man
givetvis icke stanna vid att tillåta vissa slag av indicier men utesluta andra.
Alla omständigheter som medförde, att det framstode som mer eller mindre
osannolikt att barnet avlats av svaranden i faderskapsmål, måste få andragas.
Även en sådan omständighet som att modern haft samlag med annan
under konceptionstiden kunde här vara av betydelse.

De sakkunniga ha med hänsyn till det anförda förordat, att faderskapspresumtionen
skall falla, om det i belysning av samtliga omständigheter som
kunna tala emot svarandens faderskap framstår som uppenbart osannolikt
att denne är fader till barnet.

De sakkunnigas förslag i fråga om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap har, såsom redan förut nämts, tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i flertalet yttranden. Icke i något yttrande har förslaget direkt avvisats.
I ett par yttranden ha emellertid uttalats vissa betänkligheter mot förslaget.

Socialstyrelsen har anfört följande.

I princip delar styrelsen de sakkunnigas uppfattning, att i faderskapsmål
alla möjligheter böra tillvaratagas för att få utrett, vem som är fader till
barnet. De framsteg, som under de senaste tjugufem åren gjorts på blodgruppsforskningens
område samt i fråga om andra antropologiska undersökningar,
motivera enligt styrelsens mening, att sannolikhetsbedömningar
tillerkännas större betydelse än vad som är förenligt med den gällande lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

texten. Även om det med hänsyn till barnets framtid är av största vikt, att
faderskapet fastställes, är risken för misstag med nuvarande restriktiva bestämmelser
i fråga om bevisningen alltför stor. En person kan ju med nuvarande
regler förklaras vara fader till ett barn ehuru vissa omständigheter,
varom utredning ej får förebringas i rättegången, göra detta osannolikt.
Det är icke lyckligt, att någon förklaras vara barn till en fader, som anser
sig kunna bevisa att han icke är det och därför aldrig kommer att vilja veta
utav barnet och endast motvilligt bidrager till dess underhåll. Om en svarande
i faderskapsmål medgives rätt att förebringa bevisning om alla omständigheter,
som kunna medverka till att utröna sanningen i fråga om
faderskapet, kommer han givetvis att omfatta rättens utslag med ett helt
annat förtroende. Icke minst ur social synpunkt är det betydelsefullt att
den, som av domstol förklaras vara fader till ett barn, även själv i möjligaste
mån blir övertygad om utslagets riktighet och lojalt söker uppfylla
sina förpliktelser —- jämväl i personligt hänseende — mot barnet.

Även om styrelsen sålunda i och för sig tillstyrker den föreslagna formuleringen
av 3 kap. 2 § föräldrabalken, varigenom större möjligheter erhållas
till förebringande av utredning i faderskapsmål, vill styrelsen dock i detta
sammanhang göra vissa erinringar. De sakkunniga framhålla visserligen, att
blodgruppsbestämning och, om så anses erforderligt, även andra antropologiska
undersökningar böra företagas, innan huvudförhandling enligt nya
rättegångsordningen äger rum. Dessförinnan skall även avgöras, om svaranden
i rättegången skall få förebringa utredning om att modern under
konceptionstiden haft samlag med annan man. Om ej särskilda skäl tala
mot att svaranden är fader till barnet, skall dylik bevisning i regel ej få föras.
Det är enligt styrelsens mening nödvändigt, att detta kraftigt understrykes
i motiveringen till denna lagbestämmelse. Behovet härav framträder
alldeles särskilt på grund av vad som anföres å s. 82 i betänkandet till
närmare utveckling av uttrycket »övriga omständigheter» i målet. Bl. a.
vill styrelsen framhålla, att en obestyrkt uppgift från svarandens sida att
preventivmedel använts icke bör betraktas som tillräcklig anledning för att
bevisning om samlag med annan man skall få förebringas. Erfarenheten
visar, alt det även med nuvarande lagstiftning ej sällan händer, att svaranden
i faderskapsmål försöker trakassera modern. Med den föreslagna lydelsen
av lagrummet givas onekligen ökade möjligheter därtill, vilka måste
stävjas, om icke modern och även barnet skola åsamkas lidande och skada.
Kravet på en fast processledning framträder därför med stor skärpa. Eljest
riskerar man, att mödrarna komma att vägra att uppgiva faderns namn,
vilket numera är ytterst sällsynt. En dylik utveckling måste givetvis förhindras.

Att antalet fall, där rättegång fordras för att fastställa faderskapet, kommer
att ökas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag torde vara
ofrånkomligt. Ur mödrarnas synpunkt är detta icke önskvärt, ty det kommer
att än ytterligare försvåra deras i och för sig ömtåliga ställning. Det
innebär givetvis en avsevärd lättnad för modern, om fadern erkänner faderskapet
till ett barn utom äktenskap. Även med hänsyn härtill är det
synnerligen betydelsefullt, att det genom tillämpningen av den nya lagregeln
kl argöres'', att en man, som haft samlag med modern under konceptionstiden,
i regel ej genom bestridande och därpå följande rättegång kan
fria sig från faderskapet.

Även svenska socialvårdsförbundet har betonat, alt förslaget komme alt
medföra större svårigheter än för närvarande alt förmå den som modern

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

utpekat som fader att frivilligt erkänna faderskapet. Ändringen komme
även att föranleda en ökning av antalet fall, där faderskapet överhuvud
icke kunde fastställas. Det kunde nämligen antagas, att modern i fall, då
en av henne mot viss man anhängiggjord talan om faderskapet icke vunnit
bifall på den grund att mannen framställt och styrkt exceptio plurium,
icke ville föra talan om faderskapet mot annan man. Blotta vetskapen, att
som bevismedel kunde åberopas, att modern haft samlag med annan än
den av henne utpekade, kunde medföra, att modern bleve obenägen att
angiva någon såsom barnets fader. Trots nämnda olägenheter ville förbundet
tillstyrka den föreslagna lagändringen. I likhet med de sakkunniga
ansåge nämligen förbundet det tyngst vägande skälet vara, att med förslaget
möjligheterna att nå fram till det rätta faderskapet ökades.

Svea hovrätt bär anfört följande.

Enligt hovrättens mening är det otvivelaktigt, att resultatet av blodundersökning
och annan antropologisk undersökning i förening med övrig bevisning
i många fall är tillfyllest för att skapa juridisk visshet angående
faderskapet. Men säkert är också, att det, därest ett krav på fullständig faderskapsbevisning
uppställes, i långt färre fall än för närvarande skall visa
sig möjligt att fastställa faderskapet till utomäktenskapliga barn. Ett system,
som synes äga stora förtjänster är det, att lagen uppställer en presumtionsregel
sådan som den ifrågavarande men tillåter en man, vilken enligt presumtionen
är barnets fader, att göra och styrka exceptio plurium concumbentium,
med verkan, om han lyckas styrka invändningen, att han ej må
—• med mindre de andra konkumbenternas faderskap till barnet kan uteslutas
—- förklaras vara barnets fader, men väl kan åläggas underhållsskyldighet
gentemot barnet. De större möjligheter att bryta presumtionen, som
vinnas genom nyssberörda, av de sakkunniga föreslagna ändring, samt genom
de vetenskapliga undersökningarnas ökade värde, minska visserligen
betänkligheterna mot presumtionsregeln. Skälen för ett system med exceptio
plurium, sådant som ovan angivits — dock att solidarisk underhållsskyldighet
för flera konkumbenter icke bör ifrågakomma -— måste emellertid
anses goda. De skäl, som av lagberedningen särskilt åberopades mot
medgivande av exceptio plurium — redan från början delvis av ringa tyngd
— ha ju numera ytterligare förlorat i styrka. Hovrätten har emellertid stannat
vid att förorda det huvudsakliga vidblivande vid gällande ordning, som
förslaget innebär. Avgörande för hovrätten har härvid varit, att denna ordning
har gammal hävd i svensk rätt samt att någon väsentlig ändring i de
utomäktenskapliga barnens ställning gentemot fadern och hans släkt icke
föreslagits. 1

1 yttranden från medicinskt håll har särskilt framhållits, att förslaget
innebure den fördelen i förhållande till gällande rätt, att större hänsyn kunde
tagas till medicinska synpunkter. Medicinalstyrelsen har sålunda yttrat,
att enligt förslaget öppnades möjlighet att vid lagtillämpningen taga hänsyn
till sannolikhetsbedömningar som grundades på biologiska förlopp.
Förslaget anslöte sig sålunda väl till allmän biologisk grundåskådning. Å
andra sidan funne styrelsen det ej motiverat att för närvarande ytterligare
minska kraven för brytande av faderskapspresumtionen. Enligt styrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

mening lämnade vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke tillräckligt stöd
för möjligheten att ernå absolut visshet vare sig i fråga om konceptionstidens
längd, blödgruppsbestämningar eller andra antropologiska undersökningar.
Den i betänkandet lämnade översikten över vetenskapens successiva
framsteg i fråga om säkerheten i bedömningen av bevisvärdet hos här använda
undersökningsmetoder i rättsvårdens tjänst manade sålunda till försiktighet
men lämnade också stöd för det berättigade i förslaget till uppmjukning
av lagens bestämmelser. Medicinska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund ha anfört liknande synpunkter. Sistnämnda fakultet
har därjämte — sedan faktulteten erinrat att förslaget tillerkände sannolikhetsbedömningar
större betydelse än för närvarande — framhållit, att
de olika indicier som kunde tala i en viss riktning borde tillerkännas olika
bevisvärde. Som mera värdefulla ville fakulteten framhålla hänsynen till
det angivna konceptionstillfällets placering på den möjliga konceptionstiden,
utredningen om samlag med annan än svaranden, resultatet av blodgruppsbestämning
eller annan antropologisk undersökning. I sistnämnda
hänseende ville fakulteten dock förorda den vid tillämpningen i Danmark
fastställda regeln, att sådana undersökningar icke borde verkställas, när
blodgruppsbestämningen gåve till resultat, att en utpekad man icke kunde
vara fader till ett visst barn; ett säkert dylikt besked ägde så tillfyllestgivande
grad av rättslig säkerhet, att annan antropologisk analys icke kunde
motväga detsamma. Däremot borde enligt fakultetens uppfattning endast
underordnad vikt tillmätas uppgiven användning av preventivmedel; uppgiften
därom torde knappast kunna kontrolleras och ej heller åtgärdens
säkra genomförande garanteras. Även uppgiften om regelbundna samlag
contra något enstaka ägde endast ringa beviskraft, om blott samlaget ägt
rum vid en tidpunkt, som icke låge i yttergränserna för den möjliga konceptionstiden.

En ledamot av fakulteten har, med instämmande i fakultetens yttrande,
därutöver framhållit, att även om de sakkunnigas förslag innebure ett framsteg
i förhållande till gällande rätt, förslaget dock icke vore helt tillfredsställande.
Reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap
borde vid tillfälle upptagas till förnyad utredning, därvid borde prövas, om
tillräckliga skäl talade för bibehållande av den nuvarande presumtionen, att
den som haft samlag med barnets moder under konceptionstiden är barnets
fader. Det vore stötande att kunna döma en person såsom fader på blotta
misstanken utan att fordra ens sannolikhetsbevisning därlör.

Länsstyrelsen i Göteborys och Bohus län har ifrågasatt lämpligheten av
den föreslagna lagändringen. Länsstyrelsen vore nämligen övertygad om,
att förslagets genomförande komme att medföra ökad svårighet att genom
avtal fastställa faderskapet och alltså leda till ökat antal faderskapsprocesser.
De väntade vinsterna av förslaget komme säkerligen ej att uppväga
nackdelarna. I liknande riktning har även barnavårdsnämnden i Norrköping
uttalat sig. Svenska befolkningsförbundet familjevärnet har påpekat, att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

låtande av exceptio plurium kunde medföra, att mödrar till barn utom äktenskap
kunde bli föremål för trakasserier och nedsättande rykten.

I vissa yttranden har, jämte det förslaget tillstyrkts, framhållits att frågan
om faderskapsbevisningen måste tagas under omprövning, därest arvsrätt
för barn utom äktenskap skulle införas. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har härom yttrat:

I samma mån som barn utom äktenskapet i rättsligt hänseende jämställas
med övriga barn, växer kravet på att fastställandet av faderskapet sker i
överensstämmelse med verkliga förhållandet. Därest sådant barn gives samma
rätt att av båda föräldrarna erhålla fostran och underhåll och lika rätt
till arv efter dem som barn i äktenskap, kan den av vår lag intagna ståndpunkten
i fråga om fastställande av faderskap icke längre upprätthållas.
Garantierna för faderskapets verklighet måste då säkerligen skärpas. Den
uppmjukning av den nuvarande lagens regel om presumtionen för faderskapet,
som i betänkandet föreslås, torde då icke kunna anses tillräcklig. Faderskapet
skulle alltjämt kunna ådömas någon, även om det av utredningen
frainginge, att talan kunnat med samma skäl riktas mot annan. I varje fall
lärer icke arvsrätt eller annan av barnets härkomst avhängig rätt kunna
grundas på ett system, där det kan komma att bero av kvinnas godtycke vid
valet bland flera möjliga fäder, mot vem av dem barnets anspråk är riktat.
Därest ändrad lagstiftning anses böra komma till stånd rörande rättsförhållandet
mellan barn utom äktenskap och dess föräldrar, måste därför detta
enligt föreningens mening med nödvändighet förutsätta helt andra regler
om faderskapets fastställande än de nu föreslagna.

I samma riktning ha Svea hovrätt, föreningen Sveriges stadsdomare och
Sveriges advokatsamfund uttalat sig.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att föreningen Sveriges häradshövdingar
beträffande formuleringen av det föreslagna stadgandet om presumtionens
hävande påpekat, att uttrycket »uppenbart osannolikt» vore
mindre lämpligt. För att i lagtext återgiva vad i rättstillämpningen komme
att anses vara stadgandets syfte vore det onödigt att nyansera det osannolika.
Säkerligen överensstämde det icke med allmän rättsuppfattning att
stödja en presumtion om ett rättsläge, framförallt i en statusfråga, på en
omständighet som vore osannolik. Ordet »uppenbart» borde därför utgå.

Departementschefen.

En av de mera svårbedömda frågorna inom familjerätten gäller reglerna
om fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap. Grunden till svårigheterna
att utreda faderskapet är självfallet, att direkt bevisning om faderskapet
sällan kan åstadkommas. Den man som under konceptionstiden haft
samlag med modern kan vara fader till barnet, såvida icke faderskapet av
särskild anledning är uteslutet. Men för att få full visshet om hans faderskap
måste man fordra utredning att icke någon annan man haft samlag
med modern under samma tid. En sådan utredning kan emellertid av naturliga
skäl icke åstadkommas annat än i undantagsfall. På vetenskapens nuvarande
ståndpunkt torde ej heller vara möjligt att på vetenskaplig väg med säkerhet
fastställa, att viss man och ingen annan måste vara fader till det barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

varom är fråga. Väl torde i en del fall kunna åstadkommas sådan bevisning,
att juridisk visshet om faderskapet måste anses föreligga. Att i övriga fall
låta faderskapsfrågan vara oavgjord lärer dock icke kunna komma i fråga.
Man torde sålunda allt fortfarande vara hänvisad till att låta faderskapsbevisningen
underlättas genom en särskild presumtionsregel. Någon ändring i
den nuvarande regeln, att en svarande i faderskapsmål skall anses såsom
barnets fader, om han haft samlag med modern under konceptionstiden,
torde alltså för närvarande ej böra ifrågasättas.

Huvudintresset i detta sammanhang knyter sig i stället till frågan, under
vilka förutsättningar denna presumtion må hävas. Som bekant uppställer
gällande rätt stränga krav i detta hänseende. Faderskapspresumtionen faller
sålunda endast om det är uppenbart att barnet icke avlats vid det samlag
som svaranden under konceptionstiden haft med modern. Däremot tillerkänner
lagen i princip icke någon rättslig betydelse åt omständigheter som
väl kunna anses göra svarandens faderskap tvivelaktigt men ej äga den styrka
att detta kan anses uteslutet. Bland sådana omständigheter märkes i första
hand att modern under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan
än svaranden. Något utrymme för sannolikhetsbedömningar lämnar lagen
sålunda icke. En följd härav är, att risken för misstag är jämförelsevis
betydande. Det är självfallet i och för sig önskvärt, att såvitt möjligt minska
denna risk.

Frågan om faderskapsbevisningen befinner sig nu i viss mån i ett annat
läge än vid tillkomsten av 1917 års lagstiftning. Jag syftar härvid i första
hand på de bevisningsmöjligheter som numera föreligga genom blodgruppsbestämning.
Genom de resultat blodgruppsforskningen numera vunnit har
möjligheten att på denna väg komma till klarhet i faderskapsfrågor blivit
av stor praktisk betydelse. Även andra antropologiska undersökningar torde
numera genom vetenskapens framsteg kunna i högre grad än tidigare tjäna
till ledning i faderskapsmål. Resultatet vid blodundersökning och andra
antropologiska undersökningar kan visserligen icke sägas skapa absolut
visshet. Slutsatserna grundas ju på forskningsresultat som enligt sakens
natur icke kunna anses definitiva samt pa statistiska beräkningar. I manga
fall, särskilt de då blodgruppsbestämning leder till uteslutning av viss man
från faderskapet, måste dock resultatet ur rättslig synpunkt anses betryggande.
Blodundersökningen såsom medel att utesluta påstått faderskap har
även redan tillerkänts avgörande betydelse i rättspraxis. Såsom de sakkunniga
framhållit torde dock denna rättstillämpning endast med vissa svårigheter
låta sig förena med ordalagen i 26 § LBuÄ, enligt vilket lagrum för
faderskapspresumtionens hävande synes fordras att varje möjlighet till
faderskap är utesluten.

Det är antagligt, att indiciebevisningen genom biologiska undersökningar
kan ytterligare förbättras. Vid sidan av de indicier som kunna framkomma
vid dylika undersökningar finnas såsom förut antytts även andra omständigheter
som medföra att det framstår som mer eller mindre osannolikt att
barnet avlats av en svarande i faderskapsmål som visats ha haft samlag med

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

modern. De sakkunniga, som ingående behandlat frågan om de bevismedel
som stå till buds för att vederlägga antagandet om att visst samlag verkat
befruktande, ha bland dylika omständigheter pekat på, att samlaget i fråga
ägt rum nära endera yttergränsen av konceptionstiden eller att preventiva
medel kommit till användning. För att bevisning genom indicier skall komma
till sin rätt fordras emellertid, att lagen tillerkänner sannolikhetsbedömningar
större betydelse än nu. Detta kan ej ske med mindre det mått av bevis
som lagen kräver för hävande av faderskapspresumtionen något minskas.

Att man härvid måste gå fram med stor försiktighet torde vara tydligt.
Den svenska lagstiftningen om barn utom äktenskap vilar som bekant på
den principen, att med hänsyn till barnets framtid faderskapet skall fastställas,
även om viss risk för misstag föreligger. Tillräcklig anledning att
nu frångå denna princip torde ej vara för handen. Den av presumtionen utpekade
mannen har dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kan
ha givit upphov till barnet. Principen skulle emellertid tydligen brytas, om
man läte faderskapspresumtionen falla så snart något tvivel förefunnes om
svarandens faderskap. Man fördes då tydligen över på det i Danmark och
Norge tillämpade systemet, enligt vilket faderskapet fastställes allenast i
de fall då något tvivel därom icke föreligger, medan eljest blott underhållsskyldighet
gentemot barnet ålägges den som visats ha haft samlag med modern
under konceptionstiden. En annan sak är att man med hjälp av alla
de medel som äro att tillgå söker minska risken för misstag vid faderskapets
fastställande.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket faderskapspresumtionen häves, om
det är uppenbart osannolikt att barnet avlats vid det samlag som svaranden
visats ha haft med modern, synes mig ur nu angivna synpunkter i stort sett
väl avvägt. Detta öppnar — utan att bryta mot den nuvarande lagstiftningens
grunder — möjlighet att när bevisningen till vederläggande av faderskapet
nått en betydande styrka ifritaga den utpekade från faderskapet. Emellertid
vill jag, i anslutning till vad i ett yttrande förordats, föreslå en mindre
ändring av stadgandet. Det synes nämligen för presumtionens hävande vara
tillräckligt, att det framstår som osannolikt att barnet avlats vid samlaget
i fråga. Ordet »uppenbart» torde alltså kunna utgå. Någon större saklig
skillnad lärer detta icke innebära i förhållande till de sakkunnigas förslag.

I vissa yttranden har berörts frågan om det värde såsom bevis som bör
tillkomma de olika omständigheter som kunna tala emot faderskapspresumtionen.
Blodundersökning som leder till uteslutning av faderskapet torde tydligen
kunna förutsättas i första hand komma att tillmätas betydelse. Att
därutöver nämna någon särskild omständighet såsom över huvud taget mer
utslagsgivande än andra synes med hänsyn till förhållandenas växlande natur
knappast kunna komma i fråga. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen
att med ledning av medicinsk sakkunskap från fall till fall avgöra,
om lagens mått av motbevisning får anses uppfyllt.

En betydelsefull följd av lagändringen är, att utredning till styrkande
av att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den i viss utsträckning måste tillåtas. Såsom de sakkunniga framhållit
är nämligen tydligt, att sådan bevisning icke kan frånkännas betydelse såsom
ett indicium på att svaranden icke är barnets fader. Av stor vikt är emellertid
att sådan bevisning medgives allenast när den verkligen kan vara av
betydelse. Såvida ej några särskilda skäl tala mot att svaranden är fader till
barnet, torde bevisning om att modern haft samlag med annan i regel ej
böra få föras. Sådan bevisning kan ju icke enligt förslaget leda till att svaranden
frias annat än om det är osannolikt att han är fader till barnet. Såsom
de sakkunniga framhållit är självfallet en fast processledning påkallad,
när ena parten har ett starkt intresse av att personliga förhållanden ej blottas
utan bärande skäl.

En annan följd av den föreslagna ändringen torde bliva, att antalet fall,
då rättegång erfordras för faderskapets fastställande, kommer att öka. Detta
är självfallet icke önskvärt men torde icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Såsom de sakkunniga påpekat är fastställandet av faderskapet av den
vikt att bekvämlighetssynpunkter icke få vara utslagsgivande.

Den lösning som gives frågan om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap är naturligtvis av betydelse för barnets rättsliga ställning
över huvud. I ett par yttranden har även berörts frågan om sambandet mellan
den nu föreslagna lagändringen och en kommande revision av arvsreglerna
för barn utom äktenskap. Det är tydligt att, i den mån risken för misstag
vid faderskapets fastställande minskar, ett hinder att till faderskapet
knyta mera vidsträckta rättspåföljder bortfaller. Ett genomförande av den
nu föreslagna lagändringen skulle alltså medföra ett nytt utgångsläge för en
reform av barnets arvsrättsliga ställning i förhållande till fader och fädernefränder.
Frågan huruvida ändringen är tillfyllest för införande av full likställighet
i detta hänseende mellan barn i och utom äktenskap kan icke slutligt
avgöras i detta sammanhang utan bedömandet härav bör anstå till dess
de sakkunniga framlagt sitt förslag till ärvdabalk. I detta sammanhang torde
böra understrykas det angelägna i att på här ifrågavarande område söka
ernå största möjliga likformighet mellan de olika nordiska ländernas lagstiftningar;
i sådant syfte kunna även vissa eftergifter från den traditionella
svenska uppfattningen på området finnas befogade. Det torde emellertid
icke innebära någon olägenhet att man hos oss redan nu genomför en lagändring
i syfte att med större säkerhet kunna fastställa det verkliga faderskapet
utan att samtidigt frågan om barnets rätt till arv efter fader och
fädernefränder avgöres.

Någon legal konceptionstid är icke stadgad i svensk rätt utan det ankommer
på domstolen att på grundval av utredningen i målet fritt pröva under
vilken tid barnet kan vara avlat. Någon ändring i detta hänseende föreslås
icke av de sakkunniga. Såsom de närmare utvecklat torde emellertid, därest
bestämmelsen om presumtionens hävande mildras, detta inverka även på
frågan om konceptionstidens bestämmande, i det att man ej heller här behöver
räkna med osannolika möjligheter. Lagändringen torde sålunda medföra
en sammansmältning av frågorna om konceptionstidens beräkning och

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

faderskapspresumtionens hävande. En sådan tillämpning skulle ha varit
förenad med avsevärda svårigheter med tidigare gällande processuella regler
i faderskapsmål, enligt vilka domstolen ofta nödgades att före det slutliga
avgörandet vid formuleringen av edstema taga ställning till spörsmålet
om konceptionstidens längd. Enligt en vid 1947 års riksdag genomförd lagändring
(se prop. 187/1947), som trätt i kraft den 1 januari 1948, har emellertid
den nuvarande normerade partseden i faderskapsmål icke bibehållits
utan stadgats att moderns och den utpekade mannens uppgifter skola, där
så erfordras, såsom i andra mål delgivas domstolen vid ett fritt förhör under
sanningsförsäkran. En följd härav är att frågan om konceptionstiden
icke behöver prövas förrän vid det slutliga avgörandet, varvid domstolen
med ledning av samtliga omständigheter kan bedöma, huruvida det kan anses
osannolikt att den som visats ha haft samlag med modern å viss tid är
fader till barnet.

1 §•

I överensstämmelse med 21 § LBuÄ stadgas i första stycket av denna
paragraf, att talan om faderskap till barn utom äktenskap skall anhängiggöras
mot mannen. Är mannen död gäller nu enligt 34 § LBuÄ att hans
arvingar skola instämmas. I detta hänseende hänvisar förslaget till vad som
stadgas under 2 kap. 1 §. Detta lagrum ger även anvisning, hur det skall
förfaras för den händelse att mannen jämte maka efterlämnat skyldemän
såsom sekundosuccessorer.

Andra stycket i förslaget ersätter 21 § andra stycket LBuÄ.

2 §•

Beträffande denna paragraf som ersätter 26 § LBuÄ hänvisas till den inledande
framställningen under förevarande kapitel.

3 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § LBuÄ i vad sistnämnda lagrum
avser talan om barns förklarande för trolovningsbarn.

Enligt 35 § LBuÄ skall sådan talan anhängiggöras inom två år från barnets
födelse. Har hinder mött för talans inställande inom denna tid, må
dock talan anhängiggöras inom ett år från det hindret upphörde. Bestämmelsen,
som tillkom under riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstiftning
om uLomäktenskapliga barn, avsåg enligt motiveringen till densamma
bl. a. att förebygga de skadliga följder, som särskilt om fadern bildat familj
skulle uppstå, därest barnet i en avlägsen framtid, måhända först efter
faderns död, skulle förklaras för trolovningsbarn och alltså äga taga arv
efter honom.

Enligt de sakkunnigas förslag skall denna preskriptionsbestämmelse icke
bibehållas. Det syntes mindre tilltalande, framhålla de sakkunniga, (s. 87
och 88), att av hänsyn till fadern eller hans familj resa formella hinder mot
att barnets egenskap av trolovningsbarn må kunna fastställas. Talan om
fastställande av faderskapet vore, enligt vad de sakkunniga påpeka, icke
underkastad något preskriptionsstadgande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Förslaget om borttagande av den nu stadgade preskriptionstiden för anställande
av talan om barns förklarande för trolovningsbarn har diskuterats
i ett par yttranden. Barnavårdsnämnden i Stockholm samt svenska socialvårdsförbundet
ha uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna del. Härvid har
dock förbundet påpekat, att ett slopande av preskriptionsbestämmelsen
kunde tänkas bli till men för barnet i så måtto, att man icke på samma sätt
som nu nödgades inom relativt begränsad tid efter barnets födelse taga ställning
till frågan om trolovning utan frestades uppskjuta den till framtiden,
då erforderlig bevisning bleve svårare att förebringa.

I två yttranden har däremot intagits en annan ståndpunkt. Sveriges advokatsamfund
har hemställt om bibehållande av den nuvarande preskriptionsbestämmelsen.
Såvitt samfundet hade sig bekant hade inga olägenheter
försports av den nuvarande ordningen. Moderns oftast mycket intensiva
önskan att barnet måtte få trolovningsbarns status och barnavårdsmannens
nit och påpasslighet utgjorde goda garantier för att möjligheterna att få
barnet förklarat för trolovningsbarn icke försuttes. Ett slopande av preskriptionsbestämmelsen
skulle vara ägnat att medföra påtagliga olägenheter.
En efter många år anställd talan av detta slag skulle för mannen och
hans familj kunna innebära en ödesdiger omvälvning. Icke minst kunde
man befara, att barnet själv, sedan det vuxit upp, i utpressningssyfte skulle
begagna sig av hot om anställande av en dylik talan och att mannen då,
för att undgå skandal och tråkigheter, fölle till föga för hotet, ehuru påståendet
om barnets egenskap av trolovningsbarn vore synnerligen svagt
grundat. Vidare borde beaktas, att det efter lång tids förlopp ofta måste
vara en ren slump, hur mycket som funnes kvar av sådan bevisning som
kunde bidraga till sanningens utletande. Det kunde hända, att modern och
barnet omsorgsfullt sparat alla tillgängliga bevismedel som kunna tala för
påståendet om att barnet vore trolovningsbarn, medan mannen avhänt sig
de bevis som talade mot detta påstående. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har uttalat sig för en modifierad preskriptionsregel. Enligt föreningen
borde anspråket på barns förklarande för trolovningsbarn anställas
sist i faderskapsmålet eller, där faderskapet frivilligt erkänts, inom två år
från barnets födelse. Till stöd härför har föreningen framhållit, att erfarenheten
visat att rätten till talan kunde missbrukas och att möjligheterna
härtill ökades ju längre tid som förginge innan talan anställdes. Det syntes
därför icke riktigt, att helt avskaffa den nuvarande bestämmelsen.

Departementschefen.

Det är självfallet som regel önskvärt, att frågan huruvida barnet är trolovningsbarn
eller ej avgöres snarast efter barnets födelse. Barnavårdsmannen
torde också i regel iakttaga barnets intresse i detta hänseende. Man kan
emellertid icke bortse från att i vissa fall på grund av förbiseende eller annan
anledning frågan om barnets egenskap av trolovningsbarn lämnas åt
sidan. En preskriptionsbestämmelse, enligt vilken talan härom skall väckas
inom viss tid, kan alltså medföra rättsförlust för barnet. Denna synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

anser jag böra vara avgörande, även om såsom i ett par yttranden påpekats
vissa olägenheter äro förbundna med att talerätten är till tiden obegränsad.
Jag vill alltså tillstyrka de sakkunnigas förslag om preskriptionsbestämmelsens
borttagande.

4 §•

Enligt 20 § LBuÄ kan faderskapet till barn utom äktenskap fastställas
genom erkännande av faderskapet. För att erkännandet skall konstituera
barnets rättsliga status fordras emellertid dels att erkännandet vitsordats av
modern dels ock att såväl faderns erkännande som moderns vitsordande därav
avgivits i viss form. I det senare hänseendet gäller enligt lagrummet, att
erkännandet jämte moderns vitsord skall ha skett antingen inför vederbörande
kyrkobokförare eller i vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius
publicus eller ock genom avtal om underhållsbidrag som avses i 9 § första
stycket LBuÄ. Sistnämnda formföreskrift har i rättspraxis ansetts innefatta
krav på att mannens erkännande skett genom avtal som jämväl innehållit
bestämmelse om underhållsbidrag.

Enligt de sakkunniga (s. 88) bör emellertid ett erkännande, som givits i
den form som fordras för att avtal om underhåll skall bli bindande mot
den underhållsberättigade, tillerkännas verkan med avseende å barnets status,
även om avtal om underhållsbidrag ej träffats. Paragrafen har i de
sakkunnigas förslag avfattats i enlighet härmed.

De sakkunniga ha ansett, att det ändrade stadgandet om faderskaps
fastställande i rättegång icke borde föranleda någon ändring i nu förevarande
paragraf. Möjlighet att få erkännande ogiltigförklarat föreligger enligt
förslaget alltså, förutom på grund av tvång, förledande eller villfarelse, endast
om det genom blodprov eller på annat sätt visas att den som avgivit erkännandet
ej är fader. Däremot kan erkännandet icke undanröjas på den
grund att faderskapet framstår som uppenbart osannolikt.

Vad angår frågan om den form i vilken erkännande skall givas för att
konstituera barnets rättsliga status har i flera yttranden betonats, att det
vore av värde att uttryckligen fastslå att erkännandet vore bindande, även
om avtal rörande underhållsbidrag ej träffats i samband härmed. Därvid
har påpekats, att förutsättningarna för åvägabringande av faderskapserkännande
kunde vara för handen, ehuru avtal om underhåll ej kunde komma
till stånd. I vissa fall kunde även underhållsfrågan vara av ingen eller ringa
betydelse. Uttalanden i denna riktning ha gjorts bl. a. av svenska socialvårdsförbundet
samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Linköping.

Frågan om de förutsättningar, under vilka ett i vederbörlig form givet erkännande
om faderskap må undanröjas, har särskilt uppmärksammats i
några yttranden. Förslaget om bibehållande av den nu gällande regeln, att
erkännandet kan ogiltigförklaras endast om det visas att den som avgivit
erkännandet ej är fader, har uttryckligen tillstyrkts av barnavårdsnämnden
i Stockholm, som förklarat, att man särskilt på barnavårdsmannahåll med
tillfredsställelse såge, att rättsverkan av erkännande om faderskap bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

oförändrad. I ett par yttranden har emellertid gjorts gällande, att det ändrade
stadgandet om faderskapets fastställande i rättegång borde föranleda
ändring jämväl i nu förevarande hänseende. Svenska befolknings förbundet
familjevärnet har sålunda framhållit, att erkännande borde kunna undanröjas
ej endast då det visades att den som erkänt faderskapet icke vore fader
utan även om det framstode som uppenbart osannolikt att barnet avlats
av denne. Eljest försattes den som frivilligt erkänt faderskapet i sämre
läge än den som läte sig instämmas till domstol. I samma riktning ha
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och
ijrkeskvinnors samarbetsförbund uttalat sig. Föreningen Sveriges härad»-hövdingar har framhållit, att efter de jämkningar som föreslagits i fråga
om förutsättningarna för hävande av presumtionen om äktenskaplig börd
och för faderskap till barn utom äktenskap, det icke syntes möjligt att upprätthålla
konstruktionen om erkännandets absolut bindande karaktär. Vore
erkännande givet, ehuru mannen ägt vetskap om att modern under konceptionstiden
haft samlag med annan man, borde han visserligen icke
vara berättigad att draga faderskapet i tvivelsmål. Om han däremot först
efteråt finge kännedom om att sådant samlag ägt rum, borde frågan om
hans faderskap kunna tagas under omprövning efter samma grunder som
gällde enligt 2 kap. 5 § i förslaget med avseende å där avsedda fall.

Departementschefen.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande faderskapserkännandets form har
jag icke någon erinran.

I ett par yttranden har berörts frågan, under vilka förutsättningar ett i
vederbörlig form avgivet erkännande må kunna frånkännas bindande kraft
i fråga om barnets status. Det är tydligt, att en vidgad möjlighet i detta
hänseende är ägnad att förringa erkännandets värde och medföra en ökad
benägenhet för barnets ställföreträdare att söka få faderskapet fastställt efter
rättegång. Har erkännandet, kanske avsevärd tid efter barnets födelse,
förklarats ogiltigt, möta självfallet särskilda svårigheter att vinna klarhet
i faderskapsfrågan. Starka praktiska skäl tala alltså för bibehållande av
den nuvarande regeln, att erkännandet kan frånkännas verkan beträffande
börden endast om det visas vara oriktigt. De föreslagna nya reglerna rörande
faderskapsbevisningen torde ej heller utgöra hinder att bibehålla stadgandet
oförändrat. Genom dessa regler öppnas visserligen ökade möjligheter i
förhållande till vad nu gäller att få den legala presumtionen om faderskap
hävd. Men erkännandet av faderskap i den stadgade kvalificerade formen
är icke avsett att skapa endast en presumtion om faderskap, som under vissa
begränsade förutsättningar kan brytas, utan att direkt konstituera barnets
rättsliga status. Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke böra föreslå
någon ändring i gällande rätt på nu förevarande punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

4 KAP.

Om adoption.

1—4 §§.

Dessa paragrafer motsvara 1—4 §§ LAd.

5 §.

Enligt 6 § LAd gäller som huvudregel, att den som är omyndig på grund
av sin ålder ej må adopteras utan föräldrarnas samtycke. Är föräldrarnas
äktenskap upplöst, erfordras samtycke endast av den av dem som har vårdnaden
om barnet. Detsamma gäller med avseende å barn utom äktenskap.
I de fall då vårdnaden om barn i äktenskap efter hemskillnad eller eljest
före äktenskapets upplösning tillkommer allenast ena maken är det ej tillfyllest
med dennes samtycke, utan sådant erfordras jämväl från den av
föräldrarna som är utan del i vårdnaden.

Enligt de sakkunnigas förslag skall som allmän regel gälla, att samtycke
till adoption erfordras endast av den av föräldrarna som har vårdnaden om
barnet. Det vore nämligen, framhålla de sakkunniga (s. 89 och 90), mindre
lämpligt att under alla förhållanden fordra, att även den av makarna
som vore utan del i vårdnaden samtyckte till adoptionen. Denne hade
mycket ringa beröring med barnet och kunde följaktligen ofta endast med
svårighet bedöma frågan om adoptionens lämplighet, varjämte det kunde
befaras att han i vissa fall skulle begagna sig av sin vetorätt till att förskaffa
sig själv obehörig fördel. För att fader eller moder, som vore utan
del i vårdnaden och vars samtycke således ej vore erforderligt, skulle få tillfälle
att göra sina intressen gällande, syntes det vara tillfyllest att stadga
att envar av föräldrarna skall höras i ärendet och må föra talan mot beslutet.
Bestämmelser i dessa hänseenden hade upptagits i 20 kap. 7 och 9 §§.

Den föreslagna regeln, att samtycke till adoption erfordras endast av den
av föräldrarna som har vårdnaden om barnet, har i allmänhet tillstyrkts i
yttrandena. Svenska socialvårdsförbundet samt barnavårdsnämnden i Stockholm
ha särskilt framhållit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken
för adoption av barn i äktenskap som icke är upplöst fordras samtycke av
båda föräldrarna, icke kunde anses tillfredsställande. Det hade sålunda
ofta förekommit fall, då den av föräldrarna som efter hemskillnad eller
eljest vore utan del i vårdnaden motsatt sig en adoption av egoistiska bevekelsegrunder.
Ett genomförande av förslaget komme att undanröja ett hinder,
som icke sällan varit till men för barnets bästa. Svenska befolkningsförbundet
familjevärnet har däremot uttalat sig för ett bibehållande av den
nuvarande bestämmelsen, vilken toge större hänsyn till den av föräldrarna
som vore utan del i vårdnaden.

Departementschefen.

Det framstår visserligen som naturligt, att adoption av barn i äktenskap,
så länge äktenskapet består, i regel icke bör komma till stånd mot vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

faderns eller moderns vilja. Såsom de sakkunniga framhållit och i flera
yttranden vitsordats torde emellertid den nuvarande vetorätten för den av
föräldrarna som är utan del i vårdnaden icke vara av godo. Jag vill alltså tillstyrka
de sakkunnigas förslag, enligt vilket endast vårdnadshavarens samtycke
är erforderligt, även om äktenskapet icke är upplöst. Äro båda föräldrarna
skilda från vårdnaden, torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra
ankomma på förmyndaren att i egenskap av vårdnadshavare lämna samtycke
till adoptionen. Jag vill erinra, att enligt förslaget även den av föräldrarna,
som är utan del i vårdnaden, skall höras i ärendet och äger föra talan
mot beslutet. Tydligt är att domstolen måste taga största hänsyn även till
vad fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, har för mening i
saken.

Andra stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.
Första stycket motsvarar 5 § LAd medan tredje stycket ersätter 7 § LAd.

6 §•

Paragrafen ersätter 8 och 10 §§ LAd.

De i 9 § LAd upptagna bestämmelserna om domstolens allmänna plikt att
sörja för utredningen ersättas av stadgandena i 20 kap. 6 § i förslaget.

7 §•

Paragrafen ersätter 18 § första stycket LAd.

Någon särskild erinran angående reglerna om arvsrätt, motsvarande den
som nu finnes i 18 § andra stycket LAd, torde icke vidare vara behövligt.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 21 § första stycket LAd.

9 §.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 20 § första stycket samt 21 § andra
stycket LAd.

10 §.

Denna paragraf ersätter 19 § LAd.

11 §•

Paragrafen ersätter 22 § LAd. Det har ej ansetts behövligt utmärka, att
överenskommelse om adoptivförhållandets hävande ej äger giltighet, med
mindre bägge makarna deltaga däri.

12 §.

Detta stadgande motsvarar 24 § första punkten LAd. Andra punkten har
upptagits i 5 kap. 4 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

5 KAP.

Om barnets namn.

1 §•

Enligt 1 § LBiÄ erhåller barn i äktenskap faderns släktnamn.

De sakkunniga ha i sitt förslag (s. 91 och 92) bibehållit denna bestämmelse
som huvudregel. Härtill ha de sakkunniga fogat en bestämmelse av
innebörd, att om barnet fötts utom äktenskap men sedan det fyllt aderton
år erhållit äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingått äktenskap med
varandra, barnet skall behålla det namn som tillkom det före äktenskapet,
såvida barnet icke förklarar sig vilja bära faderns namn.

Det sålunda föreslagna tillägget till huvudregeln har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i yttrandena.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att styvfader skulle äga giva hustruns
barn i föregående gifte — liksom nu gällde beträffande hennes barn utom
äktenskap -— sitt släktnamn. Barnavårdsnämnden i Stockholm har sålunda
påpekat, att det för skilsmässobarnen otvivelaktigt vore en fördel, om de i
fråga om möjlighet att antaga styvfaderns släktnamn jämställdes med barn
utom äktenskap. Det kunde visserligen synas rimligt, att om en frånskild
man regelbundet erlade det fastställda underhållsbidraget för ett barn, som
uppfostrades hos hans frånskilda hustru och hennes nye man, barnet åtminstone
bibehölle hans släktnamn. Men fråga vore, om icke större hänsyn
borde tagas till vad som kunde antagas vara mest gagneligt för barnet än till
faderns i och för sig rimliga önskemål. I samma riktning har barnavårdsnämnden
i Göteborg uttalat sig.

Överståthållarämbetet — som med vissa tillägg och ändringar såsom eget
yttrande åberopat det av barnavårdsnämnden i Stockholm avgivna utlåtandet
— har understrukit det allmänna intresset av att inom äktenskapet
födda barn bära sin faders namn. Endast i sällsynta undantagsfall torde
frånskild man vara villig medgiva, att hans barn antoge hustruns genom
nytt äktenskap förvärvade släktnamn. Att namnbyte skulle få ske mot faderns
vilja borde knappast komma i fråga.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag om rätt för barn, som legitimerats efter fyllda
aderton år, att välja mellan att fortfarande bära moderns släktnamn eller
att antaga faderns namn anser jag mig böra biträda. Rent principiellt kan
visserligen riktas invändning mot en regel, som låter legitimationens verkan
i fråga om barnets namn vara beroende på samtycke från barnets sida. Starka
praktiska skäl tala emellertid för en dylik valrätt. Det är nämligen uppenbart,
att om barnet redan utträtt i förvärvslivet eller ingått äktenskap,
en namnändring kan vara till avsevärd olägenhet för barnet.

I ett par yttranden har ifrågasatts att stadga rätt för barn i äktenskap,
vars moder efter skilsmässa ingått nytt äktenskap, att bära styvfaderns

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

släktnamn. Denna fråga var i anledning av väckta motioner föremål för
uppmärksamhet vid 1944 års riksdag. Första lagutskottet framhöll i sitt av
riksdagen godkända utlåtande, nr 17, bl. a., att fall uppenbarligen kunde
förekomma, då starka skäl talade för att barnet skulle kunna erhålla styvfaderns
namn. Så kunde vara förhållandet, när den naturliga fadern förlorat
allt intresse för barnet och detta i stället kommit att få en fullständig
samhörighet med styvfaderns familj. Å andra sidan kunde barnet under vissa
förhållanden ha ett starkt intresse av att behålla den naturliga faderns
namn. Den omständigheten att fadern vid äktenskapets upplösning icke erhållit
vårdnaden om barnet behövde icke hindra, att det kunde finnas så
stark samhörighet mellan barnet och dess fader, att det borde behålla dennes
namn. Vid avgörandet av frågan om en namnändring gällde det emellertid
icke så mycket att beakta någon faderns eller moderns rätt beträffande
namnet utan fastmera att vaka över att barnets eget intresse icke träddes
för nära. De omständigheter som borde vara avgörande vore av sådan natur,
att det icke vore möjligt att på samma sätt som skett i lagen om barn utom
äktenskap uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äktenskap att erhålla
styvfaderns släktnamn. Denna fråga borde, framhöll utskottet slutligen,
icke få avgöras av barnets föräldrar, utan prövningen måste läggas
i en opartisk myndighets hand.

I vad utskottet sålunda anfört kan jag i huvudsak instämma. Jag finner
alltså icke skäl att föreslå någon lagändring på denna punkt. I likhet med
utskottet vill jag emellertid erinra om att möjlighet finnes att enligt förordningen
angående antagande av släktnamn få tillstånd till en namnändring i
nu avsedda fall. Det förekommer icke sällan att barn i äktenskap, vars moder
ingått nytt äktenskap, tillerkännes rätt att erhålla styvfaderns namn. Enligt
den praxis som utvecklat sig brukar ansökningar om dylik namnändring
prövas med huvudvikten lagd på barnets bästa. Även då den naturlige fadern
icke samtyckt till namnändringen har sålunda i åtskilliga fall tillstånd
härtill erhållits.

2 §•

Enligt 1 § LBuä gäller som huvudregel, att barn utom äktenskap erhåller
moderns släktnamn. Är modern gift eller är hon frånskild hustru, erhåller
barnet det namn som tillkom henne som ogift. Fadern, så ock, där modern
är gift, hennes make må dock giva barnet sitt släktnamn. Till sådan
ändring av namn erfordras samtycke av den som bär vårdnaden om barnet,
där detta är under tjuguett år, och av barnet själv om det fyllt aderlon år.

De sakkunniga (s. 92 och 93) ha upptagit den under lagens förarbeten
diskuterade frågan, om barnet borde äga rätt att bära faderns namn, till
förnyat övervägande. Härvid ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att någon ändring i nuvarande bestämmelser icke vore påkallad. Man
kunde ej bortse från, yttra de sakkunniga, att barn utom äktenskap i allmänhet
såväl faktiskt som rättsligt slå vida närmare modern än fadern.

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

I det ojämförligt tlesta antalet fall vistades barnet hos modem, som i regel
även hade vårdnaden om barnet och vore dess förmyndare. Vid sådant förhållande
vore det i allmänhet fördelaktigast för såväl barnet som modern
att de bure samma namn.

De sakkunnigas förslag att icke ändra den nuvarande huvudregeln, enligt
vilken barn utom äktenskap skall bära moderns namn, har icke mött gensaga
i yttrandena. Domkapitlet i Lunds stift har emellertid hemställt, att
barn utom äktenskap vars moder är änka skall erhålla det släktnamn som
tillkom henne såsom ogift. Det syntes icke riktigt, påpekar domkapitlet, att
i dessa fall barnet skulle bära det namn som modern förvärvat genom äktenskapet.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga har jag icke funnit anledning att för närvarande
föreslå någon ändring i den nuvarande regeln, att barn utom äktenskap
erhåller moderns släktnamn. Om vid den kommande revisionen av ärvdabalken
barnet finnes böra äga arvsrätt efter fadern, får frågan om barnet
bör ha rätt till faderns namn tagas under omprövning.

Den nuvarande regeln gäller även för det fall att modern såsom änka bär
sin avlidne mans namn. Domkapitlet i Lunds stift har ifrågasatt, att barnet
i detta fall — i likhet med vad som gäller om modern är gift eller frånskild
— skall erhålla det namn som tillkom modern som ogift. Frågan att
införa en bestämmelse av detta innehåll övervägdes under förarbetena till
den nu gällande lagstiftningen men avvisades huvudsakligen av det skälet,
att moderns och barnets intresse att ha samma namn vägde tyngre än hänsynen
till mannens släkt. Tillräckliga skäl att frångå den sålunda intagna
ståndpunkten synas mig icke föreligga.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § tredje stycket LBuÄ.

4 §.

Första stycket i denna paragraf ersätter 11 § LAd. Andra stycket motsvarar
som förut nämnts 24 § andra punkten LAd.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 2 § LBiÄ och 2 § första stycket
LBuÄ. Vem vårdnaden tillkommer angives dock först i de senare paragraferna
i kapitlet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

2 §•

Beträffande denna paragraf, soin med en redaktionell jämkning ersätter
6 § LBiÄ, ha de sakkunniga (s. 93) framhållit, att i 6 § LBiÄ talades om
rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter. I förslaget talades
däremot allenast om »vårdnaden». Någon saklig ändring avsåges emellertid
icke därmed.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit såsom lämpligt att
innebörden av vårdnadsbegreppet angåves i lagen. En föreskrift av innehåll,
att vårdnaden om barn innefattade befogenhet att bestämma över barnets
personliga angelägenheter, funnes i 6 § LBiÄ men hade icke upptagits i förslaget.
Uet vore emellertid av betydelse för en riktig uppfattning bland allmänheten
om vad den rättsliga vårdnaden innebure att detta i görligaste
mån klargjordes i lagen.

Departementschefen.

Vårdnaden kan sägas omfatta rätten och plikten att sörja för allt som
rör barnets person och att företräda barnet i personliga angelägenheter, i
den mån barnet icke har rätt att själv ombesörja dessa. De rättigheter och
skyldigheter som vårdnaden sålunda innefattar äro angivna i 3—5 §§ LBiÄ,
vilka i förslaget motsvaras av 6 kap. 3—5 §§. Alt därutöver i en sammanfattande
definition söka angiva vårdnadsbegreppet, torde knappast vara av
större värde. Då i 6 § LBiÄ talas om rätten att bestämma över barnets personliga
angelägenheter antydes visserligen därmed vårdnadens huvudsakliga
innehåll men i lagrummet gives icke någon uttömmande sammanfattning
av begreppet. En sådan antydan torde emellertid ej kunna upptagas i
2 § i förslaget, som — i motsats till 6 § LBiÄ — kommer före de särskilda
lagstadganden, vilka giva de närmare reglerna om vårdnadens innehåll.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § LBiÄ.

4 §•

I 4 § LBiÄ stadgas, att föräldrarna ha uppsikt över barnet. Vidare gäller
enligt lagrummet att, om det för barnets uppfostran är nödigt, föräldrarna
äga tukta barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter
må anses lämpligt.

Under förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag ha dessa bestämmelser
upptagits oförändrade.

I ett par yttranden har hemställts, att stadgandet om föräldrars rätt att
tukta barnet måtte utgå. Svenska befolkningsförbundet familjcvärnet har
framhållit, att föräldrarnas tuktorätt ofta missbrukades. Allteftersom moderna
uppfostringsmetoder trängde igenom hade det kommit att anses mindervärdigt
att tillgripa kroppsaga som medel att få barnen till lydnad. Förbundet
hävdade med bestämdhet, alt bestämmelsen i fråga borde utgå ur

100

Iiungl. Maj:ts proposition nr 93.

lagförslaget. I samma riktning ha Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalat
sig. Även domkapitlet i Lunds stift har ifrågasatt bestämmelsens berättigande.

Departementschefen.

I svensk lag fanns före tillkomsten av LBiÄ icke något uttryckligt stadgande
om befogenhet för föräldrar att vid behov tukta barnet. En sådan befogenhet
förutsattes emellertid i 14 kap. 16 § strafflagen. Införandet i LBiÄ
av en skriven lagregel om tuktorätt innebar alltså icke xAgon saklig nyhet.

Vid tiden för tillkomsten av LBiÄ torde man ha utgått från, att rätten och
plikten att sörja för barnets uppfostran ofrånkomligt måste medföra befogenhet
att vid behov tillgripa kroppslig aga. I detta hänseende råder emellertid
numera icke någon enhällig uppfattning. Frågan om nödvändigheten
och lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran är mycket
omstridd. Den förskjutning i uppfattningen som sålunda ägt rum har
lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts andra uppfostrare än
föräldrar eller vårdnadshavare inskränkts. I högre undervisningsanstalter
äga sålunda numera lärare icke aga lärjunge. Och frågan att även för folkskolornas
del borttaga den genom bestämmelser i folkskolestadgan fastställda
äganderätten är för närvarande under utredning. Fortfarande finnas
emellertid, vid sidan av dessa bestämmelser, uttryckliga lagstadganden om
sådan rätt.1

Det ligger i sakens natur, att en äganderätt för föräldrar är mera motiverad
än en motsvarande rättighet för annan. För egen del har jag emellertid
den principiella inställningen, att kroppsaga bör undvikas även i förhållandet
mellan föräldrar och barn. Man kan likväl icke bortse från att sådan aga
fortfarande förekommer i ej oväsentlig omfattning och av många anses
knappast kunna undvaras vid en rätt fostran av barnet. Vid något enstaka
tillfälle och i lindrig form torde för övrigt kroppsaga tillgripas även av föräldrar,
som i princip hysa den uppfattningen att andra korrektionsmedet
äro att föredraga. Det synes därför knappast vara möjligt att helt och hållet
undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna utövad kroppsaga
samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel. Så skulle emellertid
ske, om det nuvarande stadgandet utan vidare upphävdes. Å andra sidan
står uppenbarligen detta stadgande i mindre god samklang med den nyss
hävdade uppfattningen om kroppsagans olämplighet. På grund av det sålunda
anförda har det av lagen nu begagnade uttrycket »tukta» ersatts med
det mera allmänna begreppet »tillrättavisa».

4—6 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4 och 5 samt 7 §§ LBiÄ.

1 Jfr fattigvårdsstyrelsens äganderätt enligt lagen om fattigvården G9 § och barnavårdsnämnds
enligt lagen om samhällets barnavård 37 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

101

7 och 8 §§.

Vårdnaden om barn i äktenskap kan enligt 8 § LBiÄ fråntagas fader eller
moder, som gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande eller vilken är hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel eller för ett lastbart liv. Detsamma gäller om vårdnadshavaren för
längre tid är förhindrad att deltaga i vårdnaden. Enligt 9 § LBiÄ skall rätten
vid särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad eller äktenskapets
upplösning bestämma vem av föräldrarna vårdnaden skall tillkomma. Beträffande
barn utom äktenskap, om vilka vårdnaden i regel tillkommer modern,
gäller enligt 2 § LBuÄ, att hon kan skiljas från vårdnaden, om hon
finnes ej vara lämplig förese barnet.

Enligt gällande rätt medför den omständigheten, att barnet erhåller vård
och fostran hos annan än den lagbestämda vårdnadshavaren icke i och för
sig någon förändring beträffande den rättsliga vårdnaden, vari bl. a. ingår
befogenhet att bestämma barnets vistelseort. Har särskilt beslut om vårdnadens
överflyttning icke meddelats, kan sålunda den lagbestämda vårdnadshavaren,
när barn överlämnats till fosterhem, när som helst återtaga
detsamma. Har barnet enligt beslut av barnavårdsnämnd skilts från föräldrahemmet,
medför detta vissa faktiska inskränkningar i vårdnadsbefogenheterna.
Rätten att bestämma barnets vistelseort och därmed att återtaga
barnet från fosterhem är nämligen här beroende av att omhändertagandet
från samhällets sida upphört genom beslut av barnavårdsnämnden eller styx-else
för skola, tillhörande barna- och ungdomsvården.

Socialvårdskommittén har i sitt i juli 1944 avlämnade betänkande med utredning
och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter
och fosterbarnsvård upptagit frågan rörande vårdnaden om fosterbarn
till övervägande (SOU 1944:34 s. 264—266). Därvid har kommittén
ifrågasatt en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflyttning,
att vårdnaden må kunna fråntagas vårdnadshavaren för att hindra
denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det
vistas. Kommittén bar som skäl härför framhållit, att det otvivelaktigt ej
sällan förekomme att den lagbestämda vårdnadshavaren begagnade sin rätt
att taga barnet från fosterhemmet utan hänsyn till att det vore till barnets
bästa, att det finge kvarbliva där; och har kommittén härom vidare anfört
följande.

Understundom förekommer ett dylikt skiljande från fosterhemmet under
omständigheter, som måste betraktas som upprörande. I den mån de legala
förutsättningarna för vårdnadens överflyttning eller barnets omhändertagande
för skyddsuppfostran äro för handen, kan visserligen en förflyttning
av barnet förhindras, men erfarenheten visar, att man genom dylika åtgärder
icke alltid kan tillgodose barnets intressen. I och för sig kan en förflyttning
till föräldrahemmet från ett fosterhem, där barnet under en följd av år erhållit
eu kärleksfull vård och fostran och med vilket barnet vuxit samman,
innebära eu stark påfrestning å barnet, även om någon egentlig anmärkning

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

‘icke kan riktas mot förhållandena i föräldrahemmet. Än vanskligare blir
förflyttningen från ett sådant fosterhem, då föräldrahemmet, utan att vara
direkt undermåligt, icke erbjuder en så tillfredsställande miljö för barnet
som önskvärt vore, eller då föräldrarnas motiv för förflyttningen i ett eller
annat avseende äro tvivelaktiga. Ofta är det visserligen föräldrarnas eller den
ensamstående moderns kärlek till barnet, som ligger bakom en önskan att
få det tillbaka, då förändrade omständigheter nu medgiva detta, men i
andra fall äro motiven mer eller mindre utpräglat ekonomiska. Det förekommer
t. ex. understundom, att en mor till ett i fosterhem utackorderat
barn utom äktenskap, vilken sedermera gift sig och fått nya barn, tager till
sig fosterbarnet, när detta kommit i tonåren, för att få hjälp i hushållet, eller
att styvfadern framtvingar en dylik förflyttning av barnet för att slippa
betala fosterlega. I vissa fall torde fosterbarn ha tagits tillbaka huvudsakligen
av den anledningen att modern vill erhålla för barnet utgående bidragsförskott.
Exempel har heller icke saknats på fall, där motivet för föräldrarna
varit en önskan att bli berättigade till hyresbidrag i s. k. barnrikehus.

Socialvårdskommittén har slutligen uttalat, att erfarenheterna tydligt
gåve vid handen, att en viss inskränkning borde ske av vårdnadshavare^
rätt att förflytta barn, som överlämnats till fosterhem. Utan alt framlägga
något eget förslag till frågans lösning har kommittén framhållit, att man
härvid hade att välja mellan två vägar, nämligen antingen att införa ändrade
regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden eller ock att
inskränka vårdnadshavarens faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna
genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Ärvdabalksakkunniga (s. 95 och 96), som funnit den av socialvårdskommittén
berörda frågan vara förtjänt av den största uppmärksamhet, ha upptagit
spörsmålet till närmare övervägande. Inledningsvis framhålla därvid
de sakkunniga, att det tydligen mången gång måste innebära en svår påfrestning
för barnet att förflyttas från ett fosterhem, där det under en längre tid
åtnjutit kärleksfull vård. Framförallt vore detta fallet, om vårdnadshavarens
önskan att återtaga barnet icke i främsta rummet hade sin orsak i omsorg
för barnet utan berodde på egoistiska bevekelsegrunder av ett eller annat
slag. Å andra sidan måste även beaktas, att det i regel vore för barnet
lyckligast att få växa upp hos sina naturliga föräldrar eller en av dem. Det
vore en utomordentligt svår och grannlaga uppgift att avgöra, i vilka fall det
vore med barnets sanna bästa mest förenligt att det finge kvarbliva i fosterhemmet
i stället för att erhålla vård och fostran hos föräldrarna eller den
ene av dem. Uppenbarligen kunde ett sådant avgörande icke träffas med enbart
den synpunkten för ögonen, att barnet kunde erhålla bättre villkor i
ekonomiskt hänseende på det ena än på det andra stället.

I fortsättningen anföra de sakkunniga följande.

I syfte att hindra fader eller moder att i strid mot barnets bästa taga
barnet ifrån det fosterhem där det vistas har socialvårdskommittén som förut
nämnts ifrågasatt, att vårdnaden om barnet — och därmed även rätten
att bestämma barnets vistelseort — skulle kunna fråntagas den legale vårdnadshavaren.
I vissa fall kunna tydligen omständigheterna vara sådana, att
förutsättningarna för vårdnadshavarens skiljande från vårdnaden på grund
av olämplighet redan enligt gällande bestämmelser äro för handen. Att vidga
möjligheterna till vårdnadens överflyttning så, att även i andra fall vård -

103

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

naden må kunna fråntagas den lagbestämde vårdnadshavaren synes emellertid
ägnat att väcka betänkligheter. Faderns och moderns rätt och plikt
att sörja för barnets person är djupt rotad i den mänskliga naturen och en
överflyttning av vårdnaden innebär en genomgripande förändring av förhållandet
till barnet. Härtill kommer, att en ändring beträffande den rättsliga
vårdnaden icke gärna bör vidtagas utan att orsaken kan sägas vara av
varaktig natur. Då en förflyttning från fosterhemmet framstår såsom mindre
lämplig för barnet, torde emellertid anledningen härtill mången gång
vara av övergående natur. De skäl som tala för att barnet kvarbliver i fosterhemmet
torde nämligen i nu avsedda fall ofta ha sin grund i att vårdnadshavaren
saknar ekonomisk eller faktisk möjlighet att i sitt eget hem bereda
barnet tillfredsställande fostran och vård. Möjligheterna härtill kunna
tydligen förändras. Även förhållandena i fosterhemmet kunna undergå förändringar,
vilka medföra att det ej längre framstår som lämpligare för barnet
att fostras där än i föräldrahemmet. Någon säkerhet finnes ej för att
fosterföräldrarna vilja låta barnet stanna i fosterhemmet under hela uppväxttiden.
Rättslig skyldighet härtill torde nämligen i regel icke förefinnas.
Över huvud måste beaktas, att något samband av familjerättslig art icke består
mellan fosterföräldrarna och barnet. Om vårdnaden skulle fråntagas
de naturliga föräldrarna samt — vilket i så fall låge nära till hands —
tilläggas fosterföräldrarna, kommer likväl underhållsskyldigheten mot barnet
att fortfarande åvila de förra. Skulle fosterföräldrarna däremot vilja
åtaga sig försörjningsbördan, torde i regel förutsättningarna för adoption
föreligga.

Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga icke funnit tillrådligt att i
syfte att hindra en olämplig förflyttning av barn från fosterhem vidga möjligheterna
att företaga en så ingripande åtgärd som att skilja föräldrarna
eller den ene av dem från vårdnaden.

Genom lagstiftningen om den offentliga barnavården hade, yttra de sakkunniga
vidare, det allmänna erhållit omfattande befogenheter att ingripa
mot föräldrar som åsidosätta sin vårdnadsplikt. Enligt bestämmelserna i lagen
om samhällets barnavård kunde barn, även i strid mot faderns eller moderns
vilja, efter beslut av barnavårdsnämnd omhändertagas för skyddsuppfostran,
varvid barnet genom barnavårdsnämndens försorg skulle beredas
erforderlig vård och fostran. Så länge förordnandet om skyddsuppfostran
vore gällande ägde vårdnadshavaren icke återtaga barnet från det
fosterhem, där barnet vore utackorderat. Då således redan nu funnes möjlighet
att i vissa fall sätta den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma
barnets vistelseort ur kraft, syntes det naturligt att lösningen av
det föreliggande spörsmålet att hindra en olämplig förflyttning av barn från
fosterhem söktes genom en utvidgning av möjligheterna i detta hänseende.
Socialvårdskommittén hade även pekat på denna utväg. Det syntes mer tilltalande
alt på sådant sätt hindra en olämplig förflyttning än genom att definitivt
betaga föräldrarna eller den ene av dem den rättsliga vårdnaden med
alla däri ingående befogenheter.

I vissa yttranden över förslaget till föräldrabalk har frågan angående
vårdnaden om fosterbarn väckt stort intresse. Härvid har i en del av dessa

104

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

förordats en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflyttning,
att vårdnaden må kunna frånhändas vårdnadshavaren för att hindra
denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det
vistas. I andra yttranden har däremot frågan ansetts böra lösas efter den av
de sakkunniga antydda linjen eller genom en utvidgning av möjligheterna
att sätta den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma barnets vistelseort
ur kraft. Uttalanden i sistnämnda riktning ha gjorts av överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, medicinska
fakulteten vid universitetet i Uppsala samt barnavårdsnämnderna i Göteborg
och Linköping. Sistnämnda barnavårdsnämnd har härvid anfört följande.

De fall då vårdnaden kan av rätten överflyttas från föräldrarna eller
i fråga om barn utom äktenskap från modern äro — särskilt vad angår barn
i äktenskap -—- knutna till vissa i lagen angivna betingelser. Påkallande av
rättens ingripande är en omständlig procedur, som barnavårdsnämnden icke
utan alldeles särskilda skäl vill tillgripa. I övrigt kan en icke önskvärd förflyttning
av fosterbarnet hindras av barnavårdsnämnden endast om förutsättningarna
för barnets omhändertagande för skyddsuppfostran är för handen.
Barnavårdsnämnden vill icke underlåta att framhålla, att denna begränsade
möjlighet i vissa fall för barnavårdsnämnden framstått såsom
en brist i lagstiftningen, vilken barnavårdsnämnden i det givna fallet med
beklagande måst konstatera. Det är nämligen tyvärr icke alltid så att en vårdnadshavares
krav på att få återtaga ett barn från ett fosterhem i främsta
rummet har sin orsak i omsorg om barnet eller i varje fall för ett objektivt
betraktelsesätt framstår såsom förenligt med barnets bästa. Det föreligger
här enligt barnavårdsnämndens förmenande ett ganska påtagligt behov att
vidga möjligheterna att förhindra en olämplig förflyttning av barnet. En
lämplig utväg synes vara en utvidgning av institutet skyddsuppfostran. I
sådant syfte torde barnavårdslagens hithörande bestämmelser i erforderlig
omfattning kompletteras.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har hänvisat till ett av nämnden tidigare
i annat sammanhang till socialstyrelsen avgivet yttrande rörande vårdnaden
om barn utom äktenskap. I detta betonades, att barnavårdsnämnden eller
barnavårdsmannen saknade möjlighet att hindra olämpliga förflyttningar
av barn samt att det i praxis visat sig ytterst svårt att få en moder till barn
utom äktenskap entledigad från vårdnaden, om hon icke själv samtyckte
därtill. Vad man skulle önska vore, uttalas i yttrandet, att barnavårdsmannen
ägde en starkare ställning gentemot modern, när det gällde barnets placering
i eller förflyttning från fosterhem eller barnhem. Om barnavårdsmannen
i detta avseende kunde tillerkännas någon form av vetorätt, skulle
mycket vara vunnet för de utomäktenskapliga barnen. Enligt barnavårdsnämndens
yttrande över det nu föreliggande förslaget ägde dessa uttalanden
fortfarande giltighet. Med hänsyn härtill har nämnden föreslagit, att frågan
om inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt borde tagas under övervägande.

Socialstyrelsen har funnit den av de sakkunniga förordade lösningen att
tillerkänna barnavårdsnämnderna ökade möjligheter att omhändertaga barn

105

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 93.

för skyddsuppfostran mindre lämplig och i stället förordat ändrade icglei
om vårdnadsöverflyttning. Styrelsen har härom anfört:

En förutsättning för skyddsuppfostran utgör förekomsten av allvarliga
missförhållanden, som antingen bero på föräldrarna eller barnet och som
motivera ett omhändertagande av barnet för särskild vård. När det galler
fosterbarnets skydd mot att mer eller mindre godtyckligt utsättas för risken
av miljöbyte, är det däremot icke fråga om ett faktiskt vårdbehov eller ett
skiljande av barn från det hem, där det vistas. Här åsyftas istället status
quo eller att barnet skall kvarstanna i ett bra fosterhem, där det placerats
av föräldrarna själva eller med deras samtycke. Ej heller är det förekomsten
av allvarliga missförhållanden i föräldrahemmet, som bör vara avgörande
för om barnet skall få kvarstanna i fosterhemmet eller icke. I stället bör i
första rummet hänsyn tagas till graden av barnets anknytning till fosterföräldrarna,
huruvida dessa kommit att bli i fars och mors ställe för barnet
och huruvida fosterhemmet blivit ett verkligt hem för barnet. Om detta ar
fallet, blir det nämligen alltid en svår chock för barnet att ryckas bort från
en miljö, där det vuxit fast och har djupa rötter. Hela den värld, som barnet
byggt upp, störtar samman, och det kan därefter icke känna någon
trygghet i tillvaron. Resultatet kan bliva, att samhället erhaller en för hela
livet socialt missanpassad människa. Det är numera allmänt erkänt, att
upplevelserna och intrycken i barnaåren ej sällan äro av avgörande betydelse
för människans hela liv. Det bör emellertid i detta sammanhang även
framhållas, att det icke endast är långvarigheten av vistelsen hos fosterföräldrarna,
som bör vara avgörande i dylika fall. Så t. ex. kan det för ett barn,
som tidigare flera gånger av olika orsaker bytt fosterhem, kanske på grund
av att barnet är att hänföra till de s. k. svårplacerade barnen, men som
slutligen kommit till ett lämpligt fosterhem, vara minst lika viktigt att undvika
miljöbyte som för ett vanligt normalt barn, som tillbringat många harmoniska
år i ett gott fosterhem.

Stor hänsyn bör även tagas till föräldrarnas inställning till barnet, det
intresse de tidigare visat för det etc. De i betänkandet anförda exemplen
på föräldrarnas olika motiv för alt taga hem ett fosterbarn visa, hur föräldramakten
på ett skrämmande sätt kan missbrukas med nuvarande lagbestämmelser.
Styrelsen har även uppmärksammat åtskilliga fall, då föräldrar
eller den, som ensam är vårdnadshavare, utan särskild anledning eller
på grund av ovidkommande omständigheter flyttar ett barn mellan olika
fosterhem eller också tidvis tager hem barnet för att sedan åter placera barnet
i fosterhem. Ett sådant förfaringssätt kan ofta lända till stort men för
barnet och måste betraktas som ett missbruk av vårdnadsrätten, men med
nuvarande stränga bestämmelser torde det vara mycket svårt att på sådan
grund fråntaga föräldrarna vårdnaden. Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, alt styrelsen ingalunda undervärderar betydelsen av
blodsbandet mellan barn och föräldrar. Familjen utgör eu primär enhet i
samhället, och åtgärder böra i främsta rummet syfta till att underlätta sammanhållningen
inom familjen. Föräldrarna kunna dock icke tillåtas utöva
sin bestämmanderätt över barnet på sådant sätt, att dess lyckliga och harmoniska
utveckling äventyras.

Frågan om förflyttning av ett fosterbarn till föräldrahemmet eller eventuellt
till annat fosterhem'' bör sålunda i första hand avgöras med utgångspunkt
från vad som är bäst för barnet. Beslut om att mot föräldrarnas vilja
låta barnet kvarstanna i fosterhemmet, har, såsom förut påvisats, föga gemensamt
med barnavårdsnämndens befogenhet att omhändertaga barn för
skyddsuppfostran. Styrelsen anser det därför vara mera ändamålsenligt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ett dylikt avgörande träffas genom att vårdnaden om barnet överflyttas från
föräldrarna till fosterföräldrarna eller annan lämplig person. För den lösningen
talar även den omständigheten, att dessa ärenden äro av ytterst ömtålig
natui, och vårdnadsfrågan skall ju prövas av rätten. Initiativet bör i
regel, bl. a. med hänsyn till barnavårdsnämndens tillsyn över fosterhemmen
i kommunen, utgå från nämnden, men barnavårdsman och fosterföräldrar
böra icke uteslutas från möjligheten av att direkt vända sig till domstolen.

På grund av det anförda har styrelsen föreslagit, att till 6 kap. 7 § i förslaget
göres ett tillägg av innehåll, att rätten beträffande barn som fostras
hos annan än föräldrarna på ansökan av barnavårdsnämnd, barnavårdsman
eller fosterföräldrar äger överflytta vårdnaden på särskilt förordnad
förmyndare, da det finnes vara av stor vikt för barnets bästa, även om sådant
fall som i övrigt avses i lagrummet icke föreligger.

Hovratten över Skåne och Blekinge har framhållit, att socialvårdskommittén
svntes ha antört starka skäl för behovet av en reform rörande vårdnaden
om fosterbarn. Det kunde betvivlas, att en utvidgning av barnavårdslagens
institut skyddsuppfostran vore en lämplig väg att avhjälpa de föreliggande
missförhållandena. Det syntes i stället kunna ifrågasättas att ändra
vårdnad sreglerna så att det bleve möjligt tillmäta barnets bästa större självständig
betydelse än för närvarande. Man kunde tänka sig att — där så med

hänsyn till barnets bästa och övriga omständigheter prövades lämpligt _

\årdnaden öveitlyttades pa fosterföräldrar, hos vilka barnet fostrats sedan
längre tid och hos vilka det av allt att döma finge förbliva. Måhända skulle
tör föräldrarna ingreppet kännas mindre svårt, om för vinnande av syftet
att barnet finge förbliva hos fosterföräldrarna vårdnaden kunde överflyttas
på en barnavårdsfunktionär.

Även barnavårdsnämnden i Norrköping har uttalat sig för en utvidgad
möjlighet till överflyttning av vårdnaden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört följande.

Ett skiljande av ett barn från det fosterhem, varest det i många år vårdats
och uppväxt som familjens eget barn, och överlämnande till föräldrarna
eller en av dem, vilka kanske under barnets vistelse i fosterhemmet visat
inget eller ringa intresse för barnet, kan ej rubriceras såsom något tillfälligt
olämpligt. Tvärtom är det säkerligen mången gång att befara att en dylik
förflyttning kommer att avsätta varaktiga spår hos barnet. Fosterföräldrarna
torde i flertalet förevarande fall vara villiga att svara för barnets fortsatta
vård. Det är visserligen riktigt såsom de sakkunniga framhållit att
något samband av familjerättslig art icke består mellan fosterföräldrarna
och barnet, men det torde i dessa fall under många års vårdnad av barnet
ha knutits så starka band mellan fosterföräldrarna och barnet att faderoch
moderskapets formella rätt till barnet bör vika för den moraliska rätt
fosterföräldrarna och barnet ha att avvisa ändring i det faktiska vårdnadsförhållandet.
Påståendet att förutsättningarna för adoption i regel skulle
föreligga, därest fosterföräldrarna skulle vilja åtaga sig försörjningsbördan
av fosterbarnet, torde icke motsvaras av verkliga förhållandet. Många fosterföräldrar
skulle säkerligen vilja adoptera sitt fosterbarn, därest de kunde
utverka föräldrarnas medgivande. Det är att beklaga att de sakkunniga icke
ansett sig kunna framlägga något förslag till lösning av detta problem ge -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nom inskränkningar i föräldrarnas vårdnadsrätt. Att undanröja nu ifrågavarande
olägenheter genom att utvidga institutet skyddsuppfostran synes
länsstyrelsen icke vara den lämpligaste lösningen.

Svenska socialvårdsförbundet har yttrat:

Mot den av de sakkunniga anvisade möjligheten till en utvidgning av institutet
skyddsuppfostran måste förbundet framföra betänkligheter, om man
med detta begrepp icke avser något helt annat än vad detsamma för närvarande
innebär, nämligen att råda bot på vanart samt konstaterad eller befarad
vanvård etc. Ofta kan någon anmärkning icke riktas mot vårdnadshavaren
eller det nya fosterhem vårdnadshavaren tänkt sig för barnet; det
tilltänkta hemmet kan i och för sig vara det allra bästa. Det är förflyttningen
som sådan och ombytet av hem, som kan befaras medföra allvarliga skadeverkningar
och framstå som en djup tragedi såväl för barnen som fosterföräldrarna.

De sakkunnigas betänkligheter mot att vidga möjligheterna till vårdnadens
överflyttning synas först och främst grunda sig på att faderns och moderns
rätt och plikt att sörja för barnets person är djupt rotad i den mänskliga
naturen och att en överflyttning av vårdnaden innebär en genomgripande
förändring av förhållandet till barnet. Med all respekt för dessa synpunkter
och de övriga skäl, som de sakkunniga anfört mot ändrade bestämmelser
i detta avseende, vill dock förbundet framhålla nödvändigheten av att man
i fall, då frågan ställes på sin spets, även och kanske framförallt bör se
till barnets bästa och att föräldrarnas anspråk måste sättas i andra rummet.

Förbundet har hemställt, att frågan måtte göras till föremål för en förnyad
allsidig utredning i samverkan med praktiskt arbetande personer inom
socialvården.

Även barnavårdsnämnden i Malmö har ansett spörsmålet böra upptagas
till närmare utredning.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att efter remissbehandlingen
av ärvdabalksakkunnigas förslag den nu behandlade frågan beträffande
fosterbarn varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Riksdagen har sålunda
i skrivelse den 26 april 1947, nr 137, under åberopande av vad som
anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 24, anhållit,
att Kungl. Maj :t skyndsamt ville för riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot flyttning från fosterhem till
skada för barnet.

Svea hovrätt har till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmelser
rörande vårdnadens övergång över huvud taget. Hovrätten
har sålunda ifrågasatt ökade möjligheter att beträffande barn i äktenskap
överflytta vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare. I detta
hänseende har hovrätten yttrat följande.

Bestämmelserna i 6 kap. 7—10 §§, som motsvara 8—11 §§ lagen om barn
i äktenskap, äro enligt hovrättens mening något för stela i så måtto att de
icke medgiva vårdnadens överflyttande till särskilt förordnad förmyndare
i vissa fall, där sådan möjlighet borde stå öppen. I det fall som avses i 7 §,
skall make, som cj positivt diskvalificerat sig som vårdnadshavare och ej är

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, lastbar eller varaktigt förhindrad,
nödvändigt anförtros vårdnaden. Kommer vårdnadsfrågan under domstols
prövning av anledning som i 8 § sägs, skall vårdnaden efter ordalagen
alltid anförtros åt endera av makarna. Därest båda jämlikt 7 § böra frånhändas
vårdnaden, skall denna dock uppenbarligen anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare. Det torde emellertid icke vara sällsynt, att då den
ene makens förhållande nödvändiggör hans skiljande från vårdnaden, utredningen
ådagalägger, att vårdnaden icke utan synnerlig våda för barnet kan
tillåtas ligga i den andres händer, ehuru denne icke kan jämlikt de i 7 §
upptagna grunderna skiljas från vårdnaden. Han kan måhända på grund
av långvarigt uppehåll i utlandet, till följd av sjukdom eller av annan sådan
anledning icke lastas för att han dittills ej vårdat sig om barnet, men ändock
befinnas eller med skäl misstänkas för att vara synnerligen olämplig
eller rent av oförmögen att handleda ett barn eller visar sig kanske fullständigt
ointresserad av uppgiften. Visserligen kunna myndigheterna ägna
ett sådant iall särskild tillsyn och snabbt ingripa vid behov. Det synes emellertid
vara olämpligt att barnet skall utsättas för vådorna av att en fader
eller moder — kanske till och med mot sin vilja — sättes på ett prov, om
vars olyckliga utgång man är övertygad på förhand.

På grund av det anförda har hovrätten förklarat sig anse, att möjlighet
borde beredas domstol att i iall som avses i 7 och 8 §§ anförtro vårdnaden
åt särskilt förordnad förmyndare, då vårdnaden icke utan att barnets bästa
äventyras kan tillerkännas någondera av föräldrarna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har påpekat, att bestämmelsen i
8 § att rätten, då föräldrarna äro ense om vem vårdnaden skall tillkomma,
har att besluta i enlighet härmed, såframt det ej uppenbart är stridande mot
barnets bästa, ej sällan av den ene maken använts som medel att mot den
andres önskan framtvinga viss lösning av vårdnadsfrågan såsom villkor för
ifrågasatt skilsmässa. Under hänvisning till lagens ordalag har därvid bestritts,
att domstolen ägde behörighet att verkställa utredning om makarnas
avtal vore stridande mot barnets bästa. Då enligt föreningens mening tvekan
ej kunde råda därom, att sådan utredning genom rättens försorg kunde och
borde verkställas, så snart över huvud ovisshet vore för handen om avtalet
kunde anses uppenbart stridande mot barnets bästa eller ej, hade föreningen
emellertid funnit den häremot hävdade tolkningen ej behöva föranleda något
förtydligande av den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt bli föräldrar,
som frivilligt lämnat sitt barn till fosterhem, icke därigenom berövade
rätten att bestämma över barnets person. De ha sålunda i sin egenskap av
vårdnadshavare rätt att, när de så önska, taga barnet från fosterhemmet
och detta gäller även om en förflyttning därifrån skulle vara till skada för
barnet. Har endast den ene av föräldrarna vårdnaden om barnet, äger vad
nu sagts tillämpning å honom. Denna rätt att bestämma barnets vistelseort
torde såsom socialvårdskommittén påpekat i en del fall ha utövats till
skada för barnet. Vårdnadshavare ha sålunda av oförstånd eller till och

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

109

med av egoistiska skäl skilt barn från fosterhem, där det åtnjutit en kärleksfull
vård och helst hort 1''å stanna kvar. Jag torde icke behöva närmare
utveckla att det är ett spörsmål av stor social betydelse att få till stånd
regler, som innebära skydd mot dylika för barnet olämpliga förflyttningar.
Att åtgärder i detta syfte äro påkallade har även enstämmigt vitsordats under
ärendets behandling.

Beträffande det sätt på vilket ett sådant skydd bör anordnas ha däremot
yppats skilda meningar. Å ena sidan har gjorts gällande att det mest ändamålsenliga
vore att vidga möjligheterna att överflytta den rättsliga vårdnaden
medan å andra sidan förordats att inskränka vårdnadshavare^ faktiska
möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna. Vid valet mellan de olika
lösningar som här erbjuda sig bör tydligen hänsynen till barnet sättas i
främsta rummet.

Att skilja de naturliga föräldrarna eller en av dem från vårdnaden är en
djupt ingripande åtgärd, som är ägnad att försvaga samhörighetskänslan
mellan föräldrar och barn. En sådan åtgärd bör därför icke vidtagas utan
vägande skäl och gällande lag uppställer även ganska stränga krav i detta
hänseende. Då man skall taga ställning till frågan att vidga möjligheterna
till vårdnadens överflyttning i syfte att därigenom kunna hindra att barnet
tages från det fosterhem där det vistas, måste enligt min mening särskilt
beaktas, att omständigheterna vid en sådan förflyttning kunna vara mycket
skiftande och vårdnadshavarens bevekelsegrunder för att ändra barnets vistelseort
av vitt skilda slag. Såsom de sakkunniga påpekat kunna tydligen
i vissa fall förhållandena vara sådana, att förutsättningarna för vårdnadshavarens
skiljande från vårdnaden på grund av olämplighet enligt gällande
bestämmelser äro för handen. I andra fall åter kan det tänkas att, även
om en förflyttning objektivt sett framstår som mindre lämplig, vårdnadshavarens
önskan att taga barnet till sig eller att eljest förflytta det har sin
grund i hans omsorg om barnets bästa. Han har emellertid icke tillräckligt
beaktat den påfrestning som en förflyttning i och för sig skulle medföra
för barnet. 1 dylika fall synes det knappast riktigt att, för att hindra förflyttningen,
skilja den lagbestämde vårdnadshavaren från vårdnaden, något
som för framtiden kan medföra olyckliga verkningar ej endast för honom
utan även för barnet. Det bör även, på sätt de sakkunniga framhållit, beaktas
att anledningen till att ett ombyte av vistelseort för barnet icke är lämpligt
kan vara av övergående natur. Vid en senare tidpunkt kunna kanske
några befogade invändningar icke riktas mot en förflyttning från fosterhemmet
eller ock kan en förflyttning helt enkelt då vara av omständigheterna
påkallad. Sammanfattningsvis torde man alltså enligt min mening
kunna säga, att det i en del fall skulle innebära en alltför vittsyftande åtgärd
att överflytta vårdnaden för att därigenom hindra vårdnadshavaren
alt vidtaga en för barnet icke önskvärd förflyttning. Det kan visserligen
sägas att fadern eller modern vid ändrade förhållanden har möjlighet att
återinsättas i sina befogenheter, men det ligger i sakens natur att dylika
förändringar beträffande vårdnadsskapet om möjligt böra undvikas.

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

På grund av det anförda anser jag, att man i första hand bör söka ernå
eu lösning av problemet genom att direkt vända sig mot den åtgärd man
vin förhindra. Detta skulle med andra ord innebära, att man öppnade en
möjlighet för den offentliga barnavårdens organ — barnavårdsman eller
barnavårdsnämnd — att hindra en av vårdnadshavaren ifrågasatt olämplig
förflyttning av barnet från fosterhemmet. På denna väg vill det synas möjligt
att med erforderlig snabbhet och smidighet nå det eftersträvade målet.
En lösning efter denna linje, vilken ifrågasatts av socialvårdskommittén och
förordats av ärvdabalksakkunniga, innebär icke, såsom i vissa yttranden
gjorts gällande, att man vidgar gränserna för institutet skyddsuppfostran i
dess nuvarande bemärkelse. Endast i så måtto föreligger en likhet att det
i båda fallen är fråga om att tillfälligt sätta en i den rättsliga vårdnaden
ingående befogenhet ur kraft; förutsättningarna för ett ingripande äro däremot
helt olika. Man kan naturligtvis mot en sådan lösning invända att, om
vårdnadshavaren fråntagits rätten att bestämma barnets vistelseort, en så
väsentlig del av vårdnadens innehåll frångått honom, att någon större saklig
skillnad icke föreligger i jämförelse med en överflyttning av den rättsliga
vårdnaden. Häremot må emellertid framhållas, att en åtgärd som endast
inskränker vårdnadshavarens frihet att bestämma barnets vistelseort icke
har samma definitiva karaktär som ett fråntagande av vårdnaden. I den
män en sådan inskränkning till följd av ändrade förhållanden upphör, inträder
ju vårdnadshavaren automatiskt i sina rättigheter. Har en överflyttning
av vårdnaden en gång skett, möta däremot enligt sakens natur större
svårigheter att återställa det ursprungliga förhållandet.

Frågan om den närmare utformningen av de bestämmelser som erfordras
vid en lösning efter den nu antydda linjen skola icke upptagas i detta sammanhang.
Detta lagstiftningsspörsmål torde senare komma att upptagas av
chefen för socialdepartementet, till vilkens ämbetsområde frågan hör. Jagvill
nämna, att på hans föredragning Kungl. Maj :t den 19 december 1947
uppdragit åt socialstyrelsen att utreda frågan, vilka lagändringar på barnavårdslagstiftningens
område som — under förutsättning att nu gällande
regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden om barn i och
utom äktenskap bibehölles — enligt styrelsens mening finge anses erforderliga
för att bereda barn skydd mot flyttning från fosterhem till skada för
barnet.

Om jag sålunda för närvarande, innan en lösning av frågan efter denna
linje slutgiltigt prövats, icke anser mig böra förorda en ändring i reglerna
om vårdnadens övergång enbart för att kunna hindra olämpliga förflyttningar
från fosterhem, har jag därmed icke tagit ställning till frågan, om
jämkning av dessa regler kan vara påkallad av annan anledning. Såsom
förut nämnts uppställer gällande rätt stränga krav för att vårdnaden skall
kunna fråntagas fadern eller modern och det kan ifrågasättas att i någon
mån mildra kraven. Svea hovrätt har i sitt yttrande uppehållit sig vid detta
spörsmål samt därvid hemställt, att möjlighet borde beredas domstol att i

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

111

fall som avses i 7 och 8 §§ i förslaget anförtro vårdnaden åt särskilt förordnad
förmyndare, om vårdnaden icke utan att barnets bästa äventyras
kan tillerkännas någondera av föräldrarna. Om man skulle öka möjligheterna
att i dessa fall anförtro vårdnaden åt en utomstående, skulle detta tydligen
innebära att särskilda regler för vårdnadens fråntagande gällde i en
situation, då under alla omständigheter en av makarna skall frånhändas
vårdnaden. Härför kunna även vissa skäl anföras. Då en ändring beträffande
vårdnaden ändock skall ske, kan det sägas ligga närmare till hands
än eljest att överflytta vårdnaden på en utomstående, som är mer skickad
än någon av föräldrarna att handha vårdnaden. I rättspraxis synes man
också i viss mån ha beaktat denna synpunkt (jfr N. J. A. 1947 s. 248). Å
andra sidan äro emellertid reglerna om vårdnadens övergång i nu avsedda
fall så nära sammanhängande med stadgandena därom i övrigt, att en lagändring
beträffande förstnämnda regler knappast bör företagas utan att
frågan i sin helhet tages under omprövning. Att göra mera ingripande ändringar
i vårdnadsreglerna, vilka tillkommit efter nordiskt samarbete, är emellertid
en vittutseende fråga som icke lämpligen bör slutgiltigt lösas i detta
sammanhang.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att det självfallet
ankommer på domstolen att verkställa utredning, huruvida avtal mellan makar
om vårdnaden vore stridande mot barnets bästa eller ej. Vad föreningen
sålunda anfört kan jag biträda.

Bestämmelserna om förutsättningarna för att vårdnaden om barn i äktenskap
må fråntagas fadern eller modern ha upptagits under 6 kap. 7 § i
förslaget, vilken i enlighet med det anförda överensstämmer med 8 § LBiÄ.
Då numera barnavårdsman kan förordnas även för barn i äktenskap, har
emellertid i förslaget initiativrätt till vårdnadens överflyttning tillerkänts —
förutom make, allmän åklagare och barnavårdsnämnd — även barnavårdsman.
Reglerna om vårdnadens övergång vid särlevnad på grund av söndring
samt vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning ha upptagits i 8 § av
förslaget, vilken är lika med 9 § LBiÄ.

9—11 §§.

Dessa paragrafer motsvara 10—12 §§ LBiÄ.

12 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 12 § första stycket första punkten och
tredje stycket LAd. Någon saklig ändring är icke åsyftad.

13 §.

Första punkten ersätter den i 2 § första stycket LBuÄ upptagna huvudregeln,
att vårdnaden om barn utom äktenskap tillkommer modern. Andra

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkten motsvarar 2 § andra stycket LBuÄ. Tredje punkten ersätter 2 §
tredje stycket första punkten i samma lag. För vinnande av överensstämmelse
med 7 § i förslaget har initiativrätt i fråga om vårdnadsöverflyttning uttryckligen
tillerkänts fadern och barnavårdsmannen ävensom allmän åklagare
och barnavårdsnämnd. Hänvisningen i fjärde punkten till 11 § i förslaget
ersätter 2 § femte stycket LBuÄ. I fråga om hänvisningen till bestämmelserna
i 3—5 §§ om vårdnadens innehåll saknas däremot direkt motsvarighet
i gällande lag. De i LBiÄ upptagna bestämmelserna härom torde emellertid
äga motsvarande tillämpning med avseende å barn utom äktenskap.
Det torde utan vidare vara klart, att vad i 3—5 §§ sägs om föräldrarna skall,
när fråga är om barn utom äktenskap, i tillämpliga delar gälla den som har
vårdnaden om barnet.

14 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 20 § LBiÄ men har utsträckts att gälla
alla vårdnadsfrågor. Härigenom har uttryckligen fastslagits, att domstolens
avgörande angående rätten för fader eller moder, som ej har vårdnaden,
att träffa barnet icke utgör hinder mot förnyad prövning av samma
fråga (jfr N. J. A. 1923 s. 426).

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Enligt 13 § LBiÄ äro föräldrarna skyldiga att vidkännas kostnaden för
barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Underhållsskyldigheten
upphör ej innan barnet erhållit den utbildning som med
hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och
ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år. Motsvarande stadgande i 3 §
LBuÄ föreskriver, i första stycket, att barn utom äktenskap skall av föräldrarna
njuta uppehälle och uppfostran efter vad som med avseende å båda
föräldrarnas villkor må anses skäligt. Beträffande den tid under vilken underhåll
skall utgå stadgas i 3 § andra stycket LBuÄ, att barnets rätt till underhåll
ej upphör förrän barnet fyllt sexton år, ej heller senare än det fyllt
aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att
barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

De sakkunniga (s. 97 och 98) ha icke ansett påkallat att bibehålla någon
särskild bestämmelse om underhållsskyldighetens upphörande i fråga om
barn utom äktenskap, varför bestämmelsen om aderton år såsom den ålder
över vilken underhållsskyldigheten i allmänhet ej bör sträcka sig icke upptagits
i förslaget. Emellertid vore det att märka, påpeka de sakkunniga,
hurusom bestämmelsen fyllde en praktisk funktion i mål om fastställande
av underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, i det att domstolen fått en
anvisning som gjorde att underhållsskyldigheten tills vidare borde begränsas

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

113

till den tidpunkt då barnet fyllt sexton eller eventuellt aderton år. För att
icke domstolarnas tillämpning framdeles skulle bliva alltför skiftande i
detta hänseende hade i 20 kap. 12 § i förslaget upptagits ett stadgande, enligt
vilket underhåll till barn ej bör mot den underhållsskyldiges bestridande
bestämmas för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlitligen
bedömas, huruvida underhållsskyldighet därefter föreligger.

Svenska socialvårds förbundet har —- under erinran att i förslaget icke
upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 3 § lagen om barn utom
äktenskap om aderton år såsom den ålder, över vilken underhållsskyldigheten
i regel ej bör sträcka sig — påpekat, att denna ändring icke torde
komma att påverka domstolspraxis. I 20 kap. 12 § i förslaget hade nämligen
upptagits bestämmelse, att underhåll till barn ej mot den underhållsskyldiges
bestridande bör bestämmas för tid efter det barnet fyllt aderton
år. Då fråga vore om frivilliga överenskommelser om underhåll kunde man
däremot enligt förbundets mening ifrågasätta, om icke vissa svårigheter
komme att uppstå. Genom utelämnandet av den övre åldersgränsen syntes
det bli svårare att förmå en barnafader att ingå avtal om underhållsbidrag
för tid efter det barnet uppnått sexton års ålder. Å landsbygden utgjorde
visserligen sexton-års-åldern i allmänhet jämväl den övre underhållsgränsen,
men i städerna hade man blivit alltmer angelägen om att söka tillförsäkra
barnet underhållsbidrag intill dess det fyllt aderton år. Orsaken därtill
vore att söka i de för landsbygd och stad olikartade förhållandena å
arbetsmarknaden. Medan barnen å landsbygden vid sexton-års-åldern som
regel kunde få sin utkomst genom eget arbete, vore detta många gånger icke
förhållandet med motsvarande åldersgrupp i städerna, där dessutom kravet
på skol- och yrkesutbildning gjorde sig mera gällande. Förbundet ville föreslå,
att den nuvarande formuleringen i 3 § andra stycket LBuÄ bibehölles
och utvidgades att omfatta jämväl barn i äktenskap. I samma riktning ha
även barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg uttalat sig.

Departementschefen.

Bestämmelserna om tiden för underhållsskyldighetens fortvaro äro såsom
förut nämnts något olika utformade i LBiÄ och LBuÄ. Förstnämnda lag
intager i detta hänseende den för barnet mera fördelaktiga ståndpunkten.
Av stadgandet i LBuÄ framgår nämligen att underhållsskyldigheten till barn
utom äktenskap endast i undantagsfall kan sträcka sig längre än till aderton
år medan någon motsvarande övre åldersgräns icke är utsatt i LBiÄ. Med
hänsyn härtill bör — då i detta sammanhang en enhetlig reglering skall genomföras
— bestämmelsen i LBiÄ utsträckas att gälla även barn utom äktenskap.
Det förhållandet att någon övre åldersgräns sålunda icke utsältes
får naturligtvis icke tagas till intäkt för att underhållet till barn utom äktenskap
regelmässigt begränsas till minimiåldern sexton år. Om innebörden
av den föreslagna för barnet mindre snäva regeln av barnavårdsmannen
klarlägges för den underhållsskyldige, torde icke såsom befarats avsaknaden

8 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 93.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av en för vanliga fall fixerad övre gräns behöva medföra ökade svårigheter
att förmå den underhållsskyldige att ingå avtal om bidrag för tiden efter
minimiåldern.

2 §•

Enligt 14 § LBiÄ skall en var av föräldrarna taga del i kostnaden för barnets
underhåll efter sin förmåga. Samma regel gäller enligt 4 § första stycket
LBuÄ med avseende å barn utom äktenskap. I andra stycket av samma
paragraf stadgas, att fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet,
skall betala underhållsbidrag. Motsvarande bestämmelse i 15 § LBiÄ innehåller,
att om föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter
vunnen hemskillnad eller om deras äktenskap är upplöst, den av föräldrarna
som ej har vårdnaden om barnet skall vara skyldig att betala underhållsbidrag.

De sakkunniga (s. 98) framhålla, att sistnämnda stadgande saknade
bestämmelse för det fall, att föräldrarna leva tillsammans, ehuru vårdnaden
tillagts ena maken enligt 8 § LBiÄ. I sådan händelse kunde väl skyldighet
att bidraga till »familjens underhåll» jämlikt 5 kap. 5 § giftermålsbalken
åläggas den av makarna som ej hade vårdnaden, om han gjorde sig skyldig
till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt. Det syntes emellertid ej
finnas någon anledning, varför ej underhållsbidrag till barnet skulle kunna
åläggas honom utan att dylik försummelse konstaterats. Den i 4 § andra
stycket LBuÄ upptagna bestämmelsen, att fader eller moder som ej har vårdnaden
om barnet skall betala underhållsbidrag, syntes därför kunna gälla
även barn i äktenskap. I så fall torde man jämväl kunna undvara stadgandet
i 15 § andra stycket LBiÄ, att om ingendera av föräldrarna har vårdnaden
om barnet, skyldighet att betala underhållsbidrag åvilar bägge föräldrarna.

I enlighet härmed ha under förevarande paragraf i förslaget — med giltighet
för såväl barn i äktenskap som barn utom äktenskap — upptagits reglerna
i 4 § LBuÄ.

Barnavårdsnämnden i Malmö har erinrat, att skyldighet att till barn utgiva
underhållsbidrag i penningar kunde åläggas endast den av föräldrarna
som icke hade vårdnaden om barnet. I de fall, där vårdnadshavaren fullgjorde
sin anpart av underhållsskyldigheten in natura, vore intet att erinra
mot bestämmelsen i fråga. Då vårdnadshavaren överlämnat barnet till annan
person hade det däremot i praktiken ofta visat sig svårt att gentemot
vårdnadshavaren tillvarataga barnets ekonomiska intressen. Om denne försummade
att utgiva ersättning till den som hade den faktiska vården om
barnet, kunde nämligen skyldighet att betala bidrag till barnet ej åläggas
honom. Den enda utväg som stode till buds vore att vårdnaden fråntoges
honom. Denna möjlighet syntes emellertid ej tillräcklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

115

Departementschefen. *

Enligt gällande rätt torde skyldighet att utgiva underhållsbidrag till barn
kunna åläggas endast den av föräldrarna som ej har den rättsliga vårdnaden
om barnet (jfr N.J.A. 1927 s. 257). Det förutsättes därvid, att vårdnadshavaren
fullgör sin underhållsskyldighet in natura. Att denne överlämnat barnet
åt annan, som åtagit sig den omedelbara vården mot fosterlega, medför
icke någon ändring i nyssnämnda regel. Däremot kan naturligtvis den som
faktiskt vårdar barnet vara berättigad att utkräva ersättning därför av
vårdnadshavare^ Detta ersättningsanspråk är emellertid icke av familjerättslig
natur utan grundas på vårdavtalet. Att såsom barnavårdsnämnden i
Malmö synes ifrågasätta stadga skyldighet för den rättslige vårdnadshavaren
att utgiva underhållsbidrag till annan torde knappast vara förenligt
med lagstiftningens grunder.

Mot de sakkunnigas förslag att med avseende å barn i äktenskap underhållsbidrag
skall kunna utgå i alla fall, då vårdnaden överflyttats till den
ene maken, har jag icke någon erinran. Jag tillstyrker alltså, att förevarande
paragraf utformas på sätt de sakkunniga förordat.

3 §■

Paragrafen motsvarar 16 § LBiÄ och 6 § LBuÄ.

4 §•

Under denna paragraf i de sakkunnigas förslag ha upptagits bestämmelserna
i lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn. I denna lag stadgas att, om make under sin vårdnad har
barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, den andre maken är skyldig att
så länge äktenskapet består efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll.
Vad sålunda är stadgat skall emellertid ej medföra ändring i den underhållsskyldighet
som må åligga den andre av barnets föräldrar.

I ett par yttranden Har påyrkats borttagande eller begränsning av makes
underhållsskyldighet mot andra makens barn. Barnavårdsnämnden i Stockholm
har framhållit, att denna skyldighet icke sällan hade olyckliga följder.
Vid äktenskapets ingående saknade mannen ofta kännedom om att han
bleve underhåll sskyldig mot hustruns barn före äktenskapet. När denna
underhållsplikt sedermera gjordes gällande mot honom, uppstode lätt misshälligheter
mellan makarna och många skilsmässor hade sin grund i detta
förhållande. Ä andra sidan hände det ej sällan, att en man vägrade att legalisera
förbindelsen med sitt utomäktenskapliga barns moder, därför att han
genom giftermålet skulle bli försörjningspliktig mot hennes äldre barn.
1 många fall kunde styvfaderns ovilja mot underhållsskyldigheten gå ut över
barnet. Med hänsyn till det anförda har barnavårdsnämnden förordat, att
underhållsskyldigheten för make mot andra makens barn måtte borttagas.
Svenska socialvårdsförbundet har föreslagit, att skyldigheten borde kunna

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

inskränkas i de fall, då barnet vistades i ett fosterhem. Ett krav mot styvfadern
eller styvmodern att ersätta uppkomna kostnader kunde eljest föranleda,
att barnet skildes från fosterhemmet och placerades i det egna hemmet,
där miljön måhända vore främmande och känslan av samhörighet svag
eller obefintlig. I den mån barnet vistades i makarnas gemensamma hem
ställde sig saken annorlunda. I dylika fall borde barnet icke sättas i en
särställning i förhållande till eventuella halvsyskon.

Departementschefen.

Såsom framhölls under förarbetena till 1920 års lag torde det ofta framstå
som en etisk plikt för make att bidraga till underhållet av andra makens
barn. Har exempelvis en välbärgad mans hustru icke några egna tillgångar,
är det föga tillfredsställande, om hennes barn i ett tidigare gifte eller hennes
barn utom äktenskap måste leva under svåra ekonomiska förhållanden,
medan hon själv enligt reglerna om makars inbördes underhållsskyldighet
delar mannens villkor. I vissa fall torde visserligen, såsom under remissbehandlingen
påpekats, den föreskrivna underhållsskyldigheten mot styvbarn
ha väckt misshälligheter mellan makarna. Detta är självfallet beklagligt
men torde knappast utgöra tillräcklig anledning att upphäva underhållsskyldigheten.
I flertalet fall torde dock den underhållspliktige maken
redan före äktenskapet ha känt till att andra maken hade barn under sin
vårdnad och varit beredd att taga konsekvenserna härav. Vad angår förslaget
att uttryckligen begränsa underhållsskyldigheten till de fall då barnet
vistas i makarnas gemensamma hem, vill jag framhålla, att det otvivelaktigt
torde i den allmänna uppfattningen finnas en bestämd skillnad mellan
det fall, att barnet är upptaget i makarnas gemensamma hem, och det fall,
att så icke är händelsen. I det förra fallet torde det vara naturligt att barnets
underhåll — frånsett den bidragsplikt som kan åligga den andre av
föräldrarna — utgår i samband med och efter samma grunder som underhållet
åt makarnas gemensamma barn. Med avseende å flertalet övriga fall
lärer däremot, såsom lagberedningen anförde i sin motivering till stadgandet,
uppfattningen av en verklig underhållsskyldighet för make mot andra
makens barn icke ha trängt igenom. Det torde likväl knappast kunna komma
i fråga att göra underhållsskyldigheten för make mot andra makens
barn beroende av ett sådant faktiskt förhållande att barnet vistas i det gemensamma
hemmet, över vilket förhållande förstnämnda make själv kan
bestämma. Underhållsskyldigheten torde därför såsom för närvarande böra
vara beroende av det rättsliga förhållandet att barnet står under andra makens
vårdnad. Jag vill i detta sammanhang även erinra om, att då år 1939
vissa ändringar rörande den offentligrättsliga ersättningsskyldigheten vidtoges
i barnavårdslagen, det icke ifrågasattes att ändra den civilrättsliga försörjningsplikten
för make mot andra makens barn.

Med hänsyn till det anförda ha under förevarande paragraf bestämmelserna
i 1920 års lag upptagits oförändrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

117

5 §.

I 13 § LAd stadgas, att adoptant och adoptivbarn ha samma plikt att
Hnderhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. År adoptanten
gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som åligger
make mot andra makens barn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att
bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans
make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. I 18 § LAd stadgas,
att i andra hänseenden än som sägs i 12 § — som handlar om vårdnad
om adoptivbarn m. m. — samt i 13 § adoptionen ej skall ha någon verkan
på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

Under 7 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag ha upptagits bestämmelser,
som i sak överensstämma med 13 § LAd. Stadgandet i 18 § LAd har sin
motsvarighet i 4 kap. 7 § i förslaget.

Socialstyrelsen har anmärkt, att adoptivbarn enligt dessa bestämmelser
kunde bli underhållsskyldigt mot såväl adoptanten som de naturliga föräldrarna.
Styrelsen hade sig bekant, att sådana fall inträffat. Detta kunde
icke anses skäligt. En viss möjlighet att komma till rätta med problemet
förelåge visserligen genom stadgandet i 65 § fattigvårdslagen, enligt vilket
anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad gentemot försörjningspliktig
icke må bifallas, om synnerliga skäl tala häremot. Därigenom rubbades
dock icke den rent privaträttsliga underhållsskyldigheten. Frågan har även
berörts av en ledamot i Göta hovrätt, som ifrågasatt, om icke underhållsskyldigheten
mellan adoptivbarn och de naturliga föräldrarna borde suspenderas
under den tid adoptivförhållandet består.

Departementschefen.

Genom adoptionen erhåller barnet i allt väsentligt samma rättsställning
som adoptantens barn i äktenskap. Underhållsskyldigheten mot barnet
skall sålunda efter adoptionen i första hand fullgöras av adoptanten liksom
barnet genom adoptionen blir underhållsskyldigt gentemot denne i samma
omfattning som barn mot föräldrar. Genom adoptionen brytes emellertid
sambandet mellan barnet och dess föräldrar icke helt och hållet. Därest
adoptanten blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet, skola föräldrarna
inträda och bidraga till underhållet. Och adoptivbarnet blir icke
genom adoptionen befriat från sin skyldighet att vid behov underhålla sina
naturliga föräldrar. I undantagsfall kan alltså, såsom socialstyrelsen påpekat
och även under lagens förarbeten framhölls, barnet få underhålla
både sina egna föräldrar och adoptivföräldrarna.

Detta är naturligtvis en för barnet ogynnsam följd av adoptionen. Ä
andra sidan har barnet även efter adoptionen rätt att i andra hand åtnjuta
underhåll av föräldrarna. En regel, enligt vilken underhållsskyldigheten
mellan föräldrar och barn helt upphörde vid barnets adoption, skulle säker -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ligen någon gång kunna verka stötande. Jag finner därför tillräckliga skäl ej
föreligga att föreslå någon ändring i de nuvarande reglerna på förevarande
punkt.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 17 § LBiÄ och 8 § LBuÄ. Det har uttryckligen
nämnts att även avtal kan medföra undantag från regeln om förskottsbetalning
för månad.

7 §•

Enligt 18 § LBiÄ och 9 § LBuÄ gäller, att avtal om fullgörande för framtiden
av underhållsskyldighet till barn icke utgör hinder för den underhållsberättigade
att göra gällande rätt till högre underhållsbidrag. Avtal om
underhåll till barn utom äktenskap är dock enligt sistnämnda lagrum bindande
jämväl för den underhållsberättigade, såframt det slutits genom
skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Innefattar avtalet
åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, erfordras
i varje fall godkännande av nämnden.

Under förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag ha nämnda regler
upptagits utan ändring i sak. De sakkunniga framhålla (s. 99), att man
kunde ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl numera funnes att upptaga det
förutnämnda undantagsstadgandet beträffande barn utom äktenskap. Principiellt
vore det mest tilltalande att även på denna punkt jämställa barn
utom äktenskap med barn i äktenskap. De sakkunniga befarade emellertid,
att detta skulle vålla praktiska svårigheter. Den omständigheten att avtal
om underhållsbidrag bleve bindande även för barnet torde göra det väsentligt
lättare att ernå frivillig överenskommelse med fadern. Med hänsyn till
de former som krävdes för att i båda riktningarna bindande avtal skall
komma till stånd torde stadgandet icke innebära någon risk för att barnets
intressen åsidosattes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om de i lagrummet uppställda
villkoren för att avtal om underhåll till barn utom äktenskap skall
bli bindande för barnet vore tillfyllest. Under sin verksamhet hade länsstyrelsen
kommit i beröring med några fall, där det funnits anledniaig antaga
att slentrianmässig och bristfällig utredning från vederbörande barnavårdsmans
och barnavårdsnämnds sida medverkat till att barnets intressen åsidosatts
i avtal om underhåll. Möjligen borde därför avtal om framtida underhåll
till barn utom äktenskap vara bindande för barnet endast om avtalet
godkänts av domaren eller eventuellt rätten. En sådan skärpning borde
dock ifrågakomma allenast när bidraget understege visst i lagen fixerat
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

119

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det ur praktisk synpunkt lämpligt
att bibehålla ett stadgande, enligt vilket ett i viss ordning tillkommet
avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap blir bindande även för
barnet. Vad angår de former som böra krävas härför synes den nuvarande
ordningen, enligt vilken avtalet skall godkännas av barnavårdsman eller
barnavårdsnämnd, innefatta en tillräcklig garanti för att barnets intressen
tillvaratagas. Att såsom i ett yttrande ifrågasatts i vissa fall kräva rättens
eller domarens godkännande skulle enligt min mening innebära en alltför
betungande omgång.

Förevarande paragraf har med hänsyn härtill utformats i överensstämmelse
med vad de sakkunniga förordat. Första stycket avser att ersätta 18 §
första stycket första punkten LBiÄ och 9 § andra stycket LBuÄ, det sistnämnda
såvitt angår förhållandet mellan föräldrar och barn. Andra stycket
första och tredje punkterna i förslaget ersätta 9 § första stycket första och
andra punkterna LBuÄ, såvitt dessa röra underhåll till barnet. Andra stycket
andra punkten i förslaget har sin motsvarighet i 2 § fjärde stycket
LBuÄ. Andra stycket fjärde punkten i förslaget ersätter 10 § LBuÄ. Tredje
stycket i förslaget har sin motsvarighet i 9 § första stycket tredje punkten
LBuÄ.

8—10 §§.

8 § första stycket har sin motsvarighet i 18 § första stycket andra punkten
och 20 § LBiÄ samt 33 § första stycket LBuÄ. Andra stycket motsvarar
33 § tredje stycket LBuÄ.

9 § ersätter 18 § andra stycket LBiÄ.

10 § första stycket motsvarar 5 § LBuÄ. Andra stycket ersätter 11 §
första stycket LBuÄ, såvitt där stadgas rätt för modern till barn utom äktenskap
att erhålla bidrag ur faderns kvarlåtenskap. Tredje stycket har sin
motsvarighet i 9, 11 och 33 §§ LBuÄ.

8 KAP.

Om barnavårdsman.

1 §•

Enligt 23 § första stycket LBiÄ skall barnavårdsman förordnas för barn
i äktenskap, om föräldrarna på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad
leva åtskilda, om deras äktenskap är upplöst eller om rätten jämlikt
8 § LBiÄ förordnat, att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast
den ene av föräldrarna, dock att såsom ytterligare förutsättning gäller att
antingen modern, där vårdnaden om barnet tillerkänts henne, yrkar att
barnavårdsman förordnas eller ock barnavårdsnämnden av särskild anledning
finner det erforderligt. I 23 § andra stycket LBiÄ meddelas föreskrifter
om interimistiskt förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Härom gäller, att om modern uttagit stämning till domstol med yrkande
att bli tillerkänd vårdnaden eller framställt sådant yrkande i rättegång eller
då hemskillnad eller äktenskapsskillnad sökes, barnavårdsman för barnet
skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan slutligt avgjorts, såframt
modern gör framställning därom eller barnavårdsnämnden av särskild
anledning finner det erforderligt.

De sakkunniga framhålla (s. 100 och 101), att bestämmelserna i 23 § första
stycket LBiÄ ej gåve barnavårdsnämnd befogenhet att förordna barnavårdsman
i alla de fall, där så kunde tänkas behövligt, t. ex. när mannen
på grund av sitt arbete långa tider vistades utom riket, ehuru söndring icke
rådde mellan makarna. Visserligen låge det i sakens natur, att barnavårdsman
ej i onödan borde förordnas för barn i äktenskap, men med hänsyn till
barnets bästa vore det välgrundat, att barnavårdsnämnden finge möjlighet
att ingripa utan att vara kringgärdad av några formella skrankor. Enligt
de sakkunnigas förslag skall därför barnavårdsman kunna förordnas för
barn i äktenskap, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner
det erforderligt. Härjämte stadgas i förslaget i anslutning till gällande lag,
att barnavårdsman städse skall förordnas, om modern ensam har vårdnaden
om barnet och hon gör framställning om sådant förordnande.

Även stadgandet i 23 § andra stycket LBiÄ har jämkats i förslaget. 1
andra stycket av 8 kap. 1 § i förslaget stadgas sålunda mera generellt, att
om make vid domstol framställt yrkande att vårdnaden måtte tillerkännas
honom, barnavårdsman skall förordnas för tiden intill dess vårdnadsfrågan
slutligt avgjorts, såframt endera parten gör framställning därom eller
barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.

Den föreslagna bestämmelsen, att barnavårdsman för barn i äktenskap
skall förordnas, så snart barnavårdsnämnden av särskild anledning finner
det erforderligt, har föranlett gensaga i flera yttranden. Därvid har betonats,
att en sådan utvidgning av möjligheterna att ingripa i familjens angelägenheter
icke kunde anses befogad. Om misshälligheter i bestående äktenskap
äventyrade barnets bästa, hade barnavårdsnämnden att ingripa
jämlikt barnavårdslagen och kunde därvid förordna särskild övervakare.
Denna möjlighet syntes vara tillfyllest. — Uttalanden i denna riktning ha
gjorts av svenska socialvårdsförbundet, barnavårdsnämnderna i Stockholm
och Norrköping, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstgrelsen i Göteborgs
och Bohus län, medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala,
svenska befolkningsförbundet familjevärnet samt Fredrika Bremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Sistnämnda fyra sammanslutningar ävensom medicinska fakulteten vid
universitetet i Lund ha förordat, att rätt att kräva tillsättande av barnavårdsman
skulle tillkomma ej endast, såsom de sakkunniga föreslagit, moder
som ensam hade vårdnaden om barnet utan även fader som tillagts
vårdnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

121

Departementschefen.

Det kan visserligen synas principiellt riktigt att barnavårdsman skall
kunna förordnas för barn i äktenskap så snart barnets bästa det kräver.
Man kan emellertid, såsom framhållits i yttrandena, icke bortse från att
en regel, enligt vilken barnavårdsnämnd äger befogenhet att förordna barnavårdsman
även när föräldrarna leva samman, innebär en viss risk för
mindre lämpliga ingripanden i familjens angelägenheter. Med hänsyn härtill
och då barnavårdsmyndigheterna redan enligt barnavårdslagen äga vittgående
möjligheter att tillvarataga barnets bästa, finner jag ej tillräcklig
anledning att frångå den nuvarande regeln, enligt vilken barnavårdsman —
frånsett det fall att vårdnaden frånhänts ena maken enligt 8 § LBiÄ — kan
förordnas endast under förutsättning att föräldrarna leva åtskilda pa grund
av söndring eller efter vunnen hemskillnad eller att deras äktenskap är
upplöst. Är sådan förutsättning för handen, synes emellertid barnavårdsman
böra utses på begäran av vårdnadshavaren, även om fadern är den
som utsetts därtill, så ock eljest där barnavårdsnämnden av särskild anledning
finner det erforderligt.

Mot de sakkunnigas formulering av andra stycket i förevarande paragraf
har jag icke någon erinran.

2 §•

Denna paragraf i förslaget har sin motsvarighet i 13 a § LAd.

3 §•

Enligt denna paragraf i förslaget skall liksom enligt 13 § LBuÄ barnavårdsman
förordnas för varje barn utom äktenskap.

4 §.

Enligt 25 § LBiÄ skall förordnande av barnavårdsman för barn i äktenskap
meddelas av barnavårdsnämnden i den församling, där den som har
vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Beträffande barn utom äktenskap
gäller enligt 14 § andra stycket LBuÄ, att förordnande av barnavårdsman
gives av barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd.

Dessa stadganden ersättas i de sakkunnigas förslag av 4 § i förevarande
kapitel, därvid dock orden »församling» och »kyrkobokförd» utbytts mot
»kommun» och »mantalsskriven». Enligt vad de sakkunniga framhålla vore
anledningen till denna ändring att man velat ernå en bättre överensstämmelse
med 1924 års barnavårdslag. Enligt förslaget skall vidare förordnande
även i fråga om barn utom äktenskap meddelas av nämnden i den kommun
där vårdnadshavaren vistas.

Frågan om vilken barnavårdsnämnd som skall meddela förordnande för
barnavårdsman har upptagits i åtskilliga yttranden. I samtliga dessa utom
ett har förordats, att i likhet med vad nu gällde barnavårdsnämnden i

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kyrkobokföringsorten och icke, såsom föreslagits, i mantalsskrivriingsorten
borde meddela sådant förordnande. Som huvudsakligt skäl härför har anförts,
att kyrkobokföringen i regel närmare än mantalsskrivningen anslöte
sig till den faktiska vistelseorten. Vidare har i en del yttranden framhållits,
att ogifta mödrar ofta före barnets födelse flyttade från hemorten och läte
kyrkoskriva sig på annan ort i syfte att födelsen icke skulle bli känd i hemorten.
En regel, enligt vilken barnavårdsnämnden i den kommun där kvinnan
är mantalsskriven skall utse barnavårdsman, skulle tydligen göra det
svårare för kvinnan att hålla födelsen hemlig.

Såsom belysande för denna meningsriktning må här återgivas följande uttalande
av socialstyrelsen.

Enligt 4 § i förslaget skall icke längre barnavårdsnämnd i den kommun,
där kvinnan är kyrkobokförd, utan den, där hon är mantalsskriven, förordna
barnavårdsman. Denna ändring kan styrelsen emellertid icke finna ändamålsenlig.
Barnavårdsman bör såvitt möjligt förordnas i den kommun, där
modern stadigvarande vistas. Enär kyrkobokföringen i regel bättre än mantalsskrivningen
ansluter sig till den faktiska vistelseorten, bör skyldigheten
att förordna barnavårdsman åvila barnavårdsnämnden i kyrkobokföringsorten.
Det må även erinras om att åtgärder enligt barnavårdslagen skola
vidtagas av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen. En annan omständighet,
som jämväl talar för att bibehålla nuvarande ordning, är angelägenheten
av att, om barnavårdsman ej förordnats redan före barnets födelse, sådant
förordnande meddelas snarast möjligt därefter. I praktiken tillgår det
så, att pastor i födelseförsamlingen erhåller underrättelse om födelsen från
barnbördshuset eller barnmorskan och vidarebefordrar denna anmälan till
barnavårdsnämnden i kommunen. Om pastor eller barnavårdsnämnden
skulle nödgas utröna moderns mantalsskrivningort, kommer ytterligare tid
att förflyta, innan barnavårdsman förordnas. Moderns behov av råd och bistånd
är ej sällan störst i de fall, där modern ej självmant före barnets födelse
anhållit om utseende av barnavårdsman, och redan med nuvarande
bestämmelser kan alltför lång tid förflyta mellan födelsen och utseendet av
barnavårdsman. Socialstyrelsen får därför hemställa, att någon ändring ej
vidtages ifråga om skyldigheten för barnavårdsnämnden i den kommun, där
modern är kyrkobokförd, att förordna barnavårdsman.

I motsats till den ståndpunkt som sålunda intagits i flertalet yttranden
har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat sig för förslaget att mantalsskrivningen
skall vara avgörande.

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt barnavårdsnämnden
i Stockholm ha påpekat, att regeln i 4 §, enligt vilken barnavårdsman
skall förordnas av barnavårdsnämnden i den kommun, där vårdnadshavaren
är mantalsskriven, icke direkt angåve, vilken nämnd som vore behörig
i de fall, då barnavårdsman jämlikt 5 § skulle utses redan innan
barnet blivit fött.

Departementschefen.

Då kyrkobokföringen regelmässigt närmare än mantalsskrivningen överensstämmer
med den faktiska vistelseorten, finner jag det lämpligast att

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

icke företaga någon ändring i de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka
kyrkobokföringen är avgörande för frågan vilken barnavårdsnämnd som
skall utse barnavårdsman. — Såsom påpekats i ett par yttranden utsäges
icke direkt i förslaget, vilken nämnd som är behörig i det fall att barnavårdsman
för barn utom äktenskap skall utses redan innan barnet blivit fött. Att
belasta lagtexten med en uttrycklig regel härom synes emellertid knappast
erforderligt. Det torde nämligen vara uppenbart att i nu avsedda fall barnavårdsman
skall förordnas av nämnden i den församling, där den blivande
modern är kyrkobokförd.

5 §•

I 14 § första stycket LBuÄ stadgas bl. a., att kvinna, som är havande med
barn utom äktenskap, senast tre månader före den väntade nedkomsten bör
anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden i den församling
där hon vistas.

Under 5 § i de sakkunnigas förslag har nämnda regel jämte övriga stadganden
i 14 § LBuÄ upptagits med vissa smärre jämkningar.

Svenska socialvårdsförbundet har hemställt, att tidsbestämmelsen i 5 §,
enligt vilken kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, »senast
tre månader före den väntade nedkomsten» bör anmäla sitt tillstånd, ersattes
med ett stadgande av mera allmän innebörd, såsom att sådan anmälan
skall göras »i god tid före den väntade nedkomsten».

Departementschefen.

I likhet med förbundet finner jag det lämpligare att stadga att anmälan
som nu avses skall göras i god tid före den väntade nedkomsten. Paragrafen
har i departementsförslaget omarbetats i enlighet härmed, varjämte på
förslag av de sakkunniga det i gällande lag begagnade uttrycket »husbondfolk»
ersatts med »arbetsgivare».

6 §•

6 § första stycket utgör en sammanfattning av barnavårdsmans åligganden
enligt 24 § första stycket LBiÄ och 13 § första stycket LBuÄ. Andra
stycket ersätter 24 § andra stycket LBiÄ och 13 § andra stycket LBuÄ.

7 §•

Enligt 26 § LBiÄ och 15 § LBuÄ skall uppdraget att vara barnavårdsman
upphöra när barnet fyllt aderton år. Dessförinnan kan barnavårdsman entledigas
utan att ny sådan utses, om behov av barnavårdsman ej längre finnes.

De sakkunniga ha under 7 § i förevarande kapitel upptagit dessa bestämmelser.
Då enligt vad de sakkunniga framhålla (s. 101) behov av barnavårdsman
i vissa fall kan vara för handen även någon tid efter det barnet fyllt

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

aderton år, har i förslaget tillagts en ny bestämmelse av innehåll, att om
särskild anledning därtill föreligger, barnavårdsnämnden äger förlänga uppdraget
att vara barnavårdsman till dess barnet fyllt tjuguett år.

Förslaget, att uppdraget som barnavårdsman må kunna förlängas till dess
barnet fyllt tjuguett år, har ej mött erinran i yttrandena. Socialstyrelsen,
svenska socialvårdsförbundet samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och
Göteborg ha uttryckligen vitsordat behovet av en dylik bestämmelse.

Departementschefen.

Jag tillstyrker den föreslagna tilläggsbestämmelsen, enligt vilken uppdraget
att vara barnavårdsman kan förlängas till dess barnet fyllt tjuguett år.

8 §•

I 16 § LBuÄ stadgas, att barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens
verksamhet samt äger entlediga honom och förordna ny
barnavårdsman. Finner nämnden med hänsyn till moderns eller barnets vistelseort
tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämd, skall nämnden
meddela beslut härom och ofördröj ligen giva det tillkänna för såväl den
andra nämnden som barnavårdsmannen. Enligt 27 § LBiÄ skall vad sålunda
är stadgat äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna lag.

De sakkunniga ha under 8 kap. 8 § i sitt förslag upptagit nämnda bestämmelser
utan saklig ändring.

Frågan, under vilka förutsättningar tillsynen å barnavårdsmans verksamhet
må överflyttas från en barnavårdsnämnd till annan, har berörts i de
yttranden, som avgivits av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län, svenska socialvårdsf örbundet samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Därvid har i huvudsak
framhållits, att det nuvarande stadgandet i 16 § LBuÄ, enligt vilket tillsynen
må överflyttas där så påkallas med hänsyn till moderns eller barnets
vistelseort, på grund av sin allmänna formulering hade givit upphov till
många tvister mellan barnavårdsnämnderna. Förarbetena till gällande lag
lämnade icke någon närmare vägledning, efter vilka grunder valet mellan
överflyttning till moderns eller barnets vistelseort borde ske. Ej heller kunde
man av rättspraxis draga några mer bestämda slutsatser i detta hänseende.
Det vore därför önskvärt, att tillskapa fastare normer på området.
Socialstyrelsen har tillagt, att enligt styrelsens mening borde i samband med
antagandet av föräldrabalken vissa riktlinjer anbefallas till efterföljande
vid tillämpningen av bestämmelsen om överflyttning av tillsynen; och har
styrelsen vid sitt utlåtande fogat en inom styrelsen verkställd utredning rörande
frågan med förslag till vissa vägledande anvisningar av följande innehåll: Om

moder och barn icke längre båda vistas inom den kommun som förordnat
barnavårdsman, bör i fråga om överflyttning av tillsynen över barnavårdsmannaskap
och därmed i allmänhet följande ombyte av barnavårdsman
iakttagas nedanstående regler.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

1. Modern blir kvar i kommunen men barnet placeras i annan kommun.

a) Om modern (barnavårdsmannen), på grund av att barnets vistelsekommun
är närbelägen eller kommunikationerna dit eljest äro goda, har
möjligheter att då och då själv se till barnet, bör tillsynen icke överflyttas.

b) Om barnets bosättningskommun är mera avlägsen, bör tillsynen överflyttas
till denna kommuns barnavårdsnämnd, om frågan om faderskapet
är definitivt klar och underhållsbidraget reglerat. Så länge något av dessa
spörsmål är akut, bör däremot tillsynen ligga kvar hos barnavårdsnämnden
i moderns bosättningskommun.

2. Barnet blir kvar i kommunen men modern flyttar till annan kommun.

Tillsynen överflyttas icke.

3. Både moder och barn flytta till en och samma kommun.

Tillsynen överflyttas dit.

4. Moder och barn flytta båda men till olika kommuner.

Med tillämpning av regeln under 1 b) överflyttas tillsynen antingen till
barnets eller till moderns nya bosättningskommun. Avgörande blir alltså
det läge, i vilket faderskaps- och underhållsbidragsfrågan befinner sig._

5. Att barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd får i och för sig
icke anses utgöra skäl till avsteg från dessa regler. Det bör därför både i
dylika fall och i andra fall höra till sällsyntheterna att barnavårdsnämnd
har tillsyn över barnavårdsmannen, ehuru varken mor eller barn vistas i
kommunen.

6. Särskilda omständigheter kunna ej sällan ge anledning till avsteg från
de under 1—5 uppställda reglerna och måste alltid noga beaktas. En relativt
ofta förekommande sådan omständighet torde vara, att man har anledning
räkna med att moderns eller barnets bosättning i den nya kommunen icke
blir av längre varaktighet. I dylikt fall kan det till och med när både moder
och barn flyjttat från kommunen vara skäl att tillsvidare underlåta att överflytta
tillsynen.

Även överståthållarämbetet samt barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg
och Norrköping ha framhållit, att tillsynen i regel bör utövas av barnavårdsnämnden
i den kommun där barnet vistas. Enligt den mening som
framföres i dessa yttranden vore det för ernående av en tillfredsställande
lösning tillräckligt, att i lagtexten barnets vistelseort nämndes såsom den
anledning som i första hand borde föranleda en överflyttning av tillsynen.

Departementschefen.

Om barnet eller den, under vars vårdnad det står, växlar hemvist, är det
naturligtvis i regel förenat med svårigheter för den barnavårdsnämnd, som
förordnat barnavårdsman, att fortfarande ha uppsikten över honom. I sådana
situationer — då det tydligen ofta av praktiska skäl även är påkallat
att ny barnavårdsman utses —- måste tillsynen kunna överflyttas till annan
barnavårdsnämnd. Avgörandet till vilken nämnd en överflyttning bör
ske måste tydligen träffas efter lämplighetsskäl och så skiftande som omständigheterna
kunna vara i de särskilda fallen möta uppenbarligen stora
svårigheter att här uppställa några generella regler. Såsom i flera yttranden
framhållits torde det emellertid kunna sägas, att som regel barnavårdsnämnden
i den kommun där barnet vistas är närmast till att utöva tillsynen. För

I''''26 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

att giva uttryck häråt i lagtexten synes den omständigheten att barnet bytt
vistelseort böra nämnas först bland skälen för en överflyttning. Att i lagtexten
giva mera detaljerade bestämmelser synes mig däremot icke lämpligt.
\ id avgörandet torde emellertid ledning kunna hämtas av de anvisningar
som upprättats inom socialstyrelsen.

9—11 §§.

Dessa paragrafer ersätta 17—19 §§ LBuÄ och 27 § LBiÄ.

9 KAP.

Om underårig» omyndighet.

Detta kapitel avser att utreda verkningarna av underårigs omyndighet. Om
underårigs rätt att ingå arbetsavtal ha dock bestämmelser upptagits i 6 kap.

1 § avser att ersätta 1 kap. 1 § samt 5 kap. 1 och 7 §§ FL, såvitt rör underårig.

2 § ersätter 5 kap. 2 § FL.

3—7 §§ motsvara 5 kap. 4—6, 8 och 9 §§ FL, såvitt dessa lagrum röra
underårig.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

Nu ifrågavarande kapitel avser att angiva förutsättningarna för omyndigförklaring
och verkningarna därav.

1 och 2 §§ motsvara 1 kap. 2 och 3 §§ FL.

3 § motsvarar 5 kap. 1 och 7 §§ FL, såvitt dessa lagrum angå omyndigförklarad.

4 § ersätter 5 kap. 3 § FL.

5 § motsvarar 5 kap. 4 § FL, såvitt denna rör omyndigförklarad.

6 och 7 §§ ersätta 5 kap. 5, 6, 8 och 9 §§ FL, såvitt dessa angå omyndigförklarad.

8 § motsvarar 1 kap. 4 § FL. 11

11 KAP.

Om förmyndare.

Gällande rätt m. m.

Liksom förut gällande rätt uppställer FL (2 kap. 1 §) som huvudregel,
att fadern är legal förmyndare för underårigt barn i äktenskap. Vid hans
död övergår förmynderskapet på modern utan att därför erfordras något
särskilt beslut av myndighet. Detsamma gäller, när fadern på grund av omyn -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

dighet icke själv kan vara förmyndare eller om han av särskild anledning
entledigas från förmynderskapet. Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna
de hemskillnad eller äktenskapsskillnad, skall den vara barnets förmyndare,
som skall ha vårdnaden om barnet. Förordnas eljest att vårdnaden skall
tillkomma allenast den ene av föräldrarna, skall han även vara förmyndare.

Under förarbetena till gällande lag övervägdes att som huvudregel stadga,
att föräldrarna gemensamt skulle vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap.
Denna lösning, vilken förordades bl. a. i en inom riksdagen väckt
motion, avvisades emellertid, huvudsakligen av det skälet, att det ansågs
vara förenat med stora praktiska svårigheter, om föräldrarna endast i förening
skulle kunna fullgöra med förmynderskapet förknippade funktioner.
Man kunde nämligen, framhölls det, knappast låta bero vid en meningsskiljaktighet
mellan föräldrarna såsom samförmyndare. I fråga om förvaltningen
av barnets egendom måste med nödvändighet ett avgörande komma
till stånd, såframt icke dess intressen skulle sättas i fara. Det vore emellertid
förenat med uppenbara olägenheter att för slitande av meningsskiljaktigheter
mellan föräldrarna hänvisa dem att inför offentlig myndighet tvista
angående handhavandet av barnets angelägenheter.

I Danmark och Norge gälla i stort sett liknande regler om förmynderskapet
för barn i äktenskap. Enligt den danska lagen om umyndighed og
vaergemaal av den 30 juni 1922 är alltså fadern legal förmyndare för barn i
äktenskap. Dör fadern eller kan han på grund av omyndighet eller därför
att han står under s. k. lavvsergemaal icke utöva förmynderskapet, är modern
förmyndare. Detsamma gäller, om fadern entledigats från förmynderskapet.
Har forseldremyndigheden (vårdnaden) tillagts den ene av föräldrarna, är
denne tillika förmyndare. — Den danska lagens bestämmelser i detta ämne
ha tillkommit efter samverkan mellan delegerade för Sverige och Danmark.

Enligt den norska lagen om vergemål for umyndige av den 22 april
1927 är fadern förmyndare för minderårigt barn i äktenskap. Är fadern död
eller försvunnen eller är han omyndig, är modern förmyndare. Har äktenskapet
upplösts eller har samlivet upphört efter beslut om separation, skall
den av föräldrarna som skall ha omsorgen för barnet vara förmyndare.

I Finland, där hithörande frågor regleras genom lagen angående förmynderskap
den 19 augusti 1898, gälla delvis andra bestämmelser. Den skillnad,
som hos oss göres mellan vårdnad och förmynderskap, är främmande
för den finska rätten. För den, som är omyndig på grund av sin ålder (minderårig),
äro bägge föräldrarna förmyndare, och även i detta fall räknas omsorgen
för den omyndiges person såsom en förmyndarna i denna deras egenskap
åliggande uppgift. Regeln att jämväl förmynderskapet och icke blott
vad vi kalla vårdnaden tillkommer båda föräldrarna innefattar dock en avvikelse
av övervägande formell natur, då det nämligen enligt den finska
lagen vid sådant samförmynderskap tillkommer fadern att företräda barnet
inför domstol eller annan myndighet samt att förvalta dess egendom, såframt
ej modern ansetts därtill mera skickad. Då avgörande angående bar -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nen skall träffas i samband med äktenskapets upplösning eller på den grund
att föräldrarna eljest leva åtskilda, är liksom enligt vår lag omsorgen om
barnets person huvudsaken; rätten har att bestämma om vårdnaden, och
med denna följer förmynderskapet.

Ärvdabalksakkunniga.

Frågan om förmynderskapet för barn i äktenskap har som förut nämnts
upptagits av ärvdabalksakkunniga i deras förslag till föräldrabalk. De sakkunniga
ha därvid övervägt skälen för och emot en lagändring av innebörd,
att föräldrarna gemensamt äro förmyndare, samt yttra härom:

Enligt de sakkunnigas åsikt måste de skäl som tala mot en ordning, enligt
vilken förmynderskapet utövas av föräldrarna i förening, tillmätas stor
vikt. Vårdnaden eller rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter
tillerkännes visserligen enligt gällande lag bägge föräldrarna i förening
utan att någon särskild regel gives för det fall att delade meningar angående
barnets vård och utbildning förefinnas mellan föräldrarna, i följd varav åt
dem själva överlämnas att liksom vid andra meningsskiljaktigheter mellan
makar söka sammanjämka dessa. När fråga är om förmynderskapet, som
innefattar rätten att förvalta barnets egendom och att i frågor rörande egendomen
representera barnet utåt, torde det emellertid vara mera vanskligt
att lämna frågan, hur det skall förfaras vid oenighet mellan föräldrarna, helt
oreglerad. Skola föräldrarna gemensamt handhava förmynderskapet, torde
alltså knappast kunna undvikas att vid meningsskiljaktighet mellan dem
låta ett avgörande komma till stånd genom beslut av myndighet eller annan.
Tydligt är att vissa olägenheter äro förbundna med en sådan ordning,
även om dessa enligt de sakkunnigas mening icke i och för sig kunna anses
avgörande. För ett bibehållande av nuvarande lagregel talar vidare, att även
om meningsskiljaktighet icke råder, praktiska olägenheter kunna följa av
att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrarna i förening.
Å andra sidan kunna åtskilliga skäl åberopas till förmån för den
ståndpunkten, att båda makarna, liksom fallet är med avseende å vårdnaden
om barnet, böra handhava förmynderskapet gemensamt. Härför talar främst
det skälet, att makarna med en sådan ordning ernå full likställighet även i
detta hänseende.

De sakkunniga ha emellertid funnit, att en ändring av den innebörden att
båda föräldrarna städse skola vara lagbestämda förmyndare skulle medföra
så betydande återverkningar på förmynderskapslagstiftningen i övrigt att
den fölle utom ramen för det åt de sakkunniga meddelade uppdraget. Härtill
komme enligt de sakkunniga, att mera betydelsefulla avvikelser från
förmynderskapslagen, som tillkommit efter samarbete med Danmark och
Norge, icke borde ske utan samråd med representanter för dessa länder.
Däremot ansågo de sakkunniga hinder icke möta att i detta sammanhang
till prövning upptaga spörsmålet, om icke — med bibehållande i princip av
det nuvarande systemet — vissa jämkningar kunde vara påkallade i gällande
rätt i syfte att bättre än för närvarande tillgodose moderns anspråk på
medbestämmanderätt över barnets ekonomiska förhållanden. I detta hänseende
anföra de sakkunniga följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

129

Moderns möjligheter att, ensam eller i förening med fadern, få utöva med
förmynderskapet förenade befogenheter för underårig! barn i äktenskap, om
vilket vårdnaden tillkommer föräldrarna gemensamt, äro enligt gällande lag
synnerligen snävt begränsade. På sätt förut nämnts inträder modern i faderns
ställe såsom legal förmyndare endast om fadern på grund av omyndighet
icke själv kan vara förmyndare eller om han entledigas från förmynderskapet.
För entledigande av fadern fordras emellertid starka skäl. Jämlikt
2 kap. 9 § förmynderskapslagen kan förmyndare, legal eller särskilt
förordnad sådan, entledigas allenast om han gör sig skyldig till missbruk
eller försummelse vid utövandet av sin befattning eller om han av annan
orsak finnes icke längre lämplig att inneha förmynderskapet. Såsom lagberedningen
i sin motivering till denna bestämmelse framhöll kan entledigande
på grund av detta stadgande icke komma till stånd enbart därför att
eu lämpligare person finnes att tillgå, utan för entledigande förutsättes, att
den som bekläder förmynderskapet finnes icke fylla det mått i fråga om
lämplighet som i det särskilda fallet bör uppställas. Enligt uttalande av beredningen
måste större krav på bevisning om bristande lämplighet ställas,
då fråga är om entledigande av legal förmyndare än när det gäller en förordnad
förmyndare. När förutsättningarna för ett entledigande av fadern
såsom legal förmyndare icke äro för handen men fadern likväl icke lämpligen
bör ensam handhava förmynderskapet, kan dock enligt 2 kap. 7 § andra
stycket förmynderskapslagen jämte honom annan förmyndare förordnas.
Även om något lagligt hinder icke torde föreligga att i enlighet med denna
bestämmelse förordna modern till medförmvndare vid faderns sida, torde
detta dock endast i undantagsfall ha kommit i fråga.

Enligt de sakkunnigas åsikt kan det icke anses tillfredsställande, att modern
— frånsett de fall då vårdnaden tillerkänts henne ensam — sålunda
är praktiskt taget utesluten från möjligheten att deltaga i utövningen av
de med förmynderskapet förenade funktionerna, även om hon är lika skickad
eller lämpligare än fadern att handhava barnets ekonomiska angelägenheter.
Särskilt om barnets tillgångar härröra från moderns släkt, kan det
framstå som naturligt att hon också får deltaga i förvaltningen av dem.

Ett sätt att lösa det föreliggande spörsmålet vore att vidga möjligheterna
för modern alt träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare. En sådan
lösning förutsätter, att fadern skulle kunna entledigas från förmynderskapet
ej endast, såsom nu är fallet, på grund av bristande lämplighet utan även
om modern finnes mera skickad än fadern att bekläda förmynderskapet.
Denna utväg synes emellertid mindre lämplig. Att skilja fadern från tormvnderskapet
innebär en uppseendeväckande åtgärd, som uppenbarligen
icke bör tillgripas utan vägande skäl. Även om fadern inser, att modern
lämpligen bör få tillträda förmynderskapet, skulle han säkerligen ofta motsätta
sig att bliva formligen entledigad därifrån. Enligt de sakkunnigas mening
bör man i stället söka tillgodose moderns anspråk på inflytande över
barnets ekonomiska förhållanden genom att vidga möjligheterna för henne
att förordnas till inedförmyndare jämte fadern.

De sakkunniga vilja fördenskull föreslå, att till del nuvarande stadgandet
om förordnande av förmyndare vid sidan av legal förmyndare fogas en bestämmelse
av innebörd, att modern, om hon begär det och så finnes lämpligt,
skall förordnas till förmyndare jämte fadern. Det kunde ifrågasättas,
alt göra moderns rätt alt förordnas till medförmvndare beroende av att
moderns eller barnets intresse kräver eu dylik åtgärd eller alt eljest särskild
anledning därtill föreligger. Något dylikt villkor synes dock knappast böra

i) llilunuj till riksdagens protokoll 1949. I snnil. Nr 93.

130

Kungl. Maj:ts proposition ni 93.

uppställas utan modern bör kunna förordnas till medförmyndare så snart eu
sådan åtgärd av en eller annan anledning framstår såsom lämplig.

Såsom förut anförts följa vissa olägenheter av att förmynderskåpet tillkommer
båda föräldrarna i förening. En anordning med flera förmyndare
vid sidan av varandra innebär nämligen alltid en mera invecklad förvaltningsorganisation,
och i fall av oenighet mellan förmyndarna måste beslut
komma till stånd genom en utomståendes medverkan. För allmänheten kan
det också vara till visst men att det kan inträffa att fadern ej är ensam
förmyndare. Härav kan emellanåt uppkomma rättsförlust. De sakkunniga
anse emellertid, att dessa olägenheter icke äro av den betydelse att de
böra hindra genomförandet av de sakkunnigas förslag om rätt för modern
att förordnas till förmyndare vid faderns sida. Sådant förordnande torde i
praktiken komma att påkallas endast i de jämförelsevis fåtaliga fall, då
särskilda skäl tala för att modern får inflytande över barnets ekonomiska
angelägenheter. Man torde kunna förutsätta, att de praktiska olägenheter, som
följa av att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrarna
i förening, tagas i beräkning innan förordnande begäres. Om så erfordras,
kan för övrigt rätten enligt 13 kap. 8 § första stycket i förslaget fördela
förmyndares befogenheter med avseende å barnets tillgångar mellan
föräldrarna. Vad angår frågan, huru det i andra fall skall förfaras vid meningsskiljaktighet
mellan föräldrarna, torde anledning saknas att frångå
vad gällande lag stadgar för det fall att samförmyndare ej kunna enas i
ärende rörande förmynderskapet. Vid oenighet torde alltså, i enlighet med
bestämmelsen i 13 kap. 8 § tredje stycket, böra gälla den mening, som
överförmyndaren finner sig kunna biträda.

Yttrandena över ärvdabalksakkunnigas förslag.

I yttrandena har det föreslagna stadgandet att modern till barn i äktenskap
skall kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida i allmänhet
icke föranlett något uttalande. Stockholms förmyndar kammare har uttryckligen
tillstyrkt förslaget, överförmyndarna i Malmö ha vitsordat, att
fall kunde förekomma, då det framstode som rimligt och riktigt att modern
kunde förordnas till medförmyndare. Av lagtexten borde emellertid
framgå att rätten hade att pröva lämpligheten av dylikt förordnande. I
paragrafen borde fördenskull inskrivas, att förordnande skulle meddelas
endast om särskilda skäl därtill förelåge.

I några yttranden ha emellertid framförts betänkligheter mot förslaget.
Föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt, huruvida bestämmelsen
komme att få den praktiska betydelse de sakkunniga tänkt sig. Det kunde
antagas att tillämpning av stadgandet knappast komme att påkallas av
hustrun i andra fall än där allvarligare meningsskiljaktigheter beträffande
förvaltningen av barnets angelägenheter uppstått mellan henne och mannen.
I ett sådant läge skulle förordnande för hustrun som medförmyndare
oftast motverka sitt syfte. Sveriges advokatsamfund har — under framhållande
av huvudsakligen samma synpunkter — avstyrkt förslaget.

Hovrätten för Övre Norrland har föreslagit, att lösningen av frågan borde
ske genom att vidga möjligheterna för modern att träda i faderns ställe
såsom ensam förmyndare; och har hovrätten till stöd därför anfört följande.

Kungt. Maj:ts proposition nr 93.

131

Hovrätten är ense med de sakkunniga om önskvärdheten att bereda moder,
som över huvud är lämplig att vara förmyndare, ökade möjligheter
att utöva förmynderskapet. Tvekan kan emellertid råda därom vilken väg
är lämpligast för att uppnå ett sådant resultat. Att låta ett förmynderskap
utövas av flera personer är alltid en vansklig sak. De sakkunniga ha ansett
troligt, att ett förmyndareförordnande av fader och moder gemensamt
komme att i praktiken påkallas endast i jämförelsevis få fall. Även om
så bleve händelsen — varom ju intet bestämt kan sägas — och även om
domstolarna äro återhållsamma vid meddelande av beslut om två förmyndare,
kan det befaras att modern kommer att begära att bliva medförmyndare
just i sådana fall, där föräldrarna ha svårt att komma överens om
åtgärder för barnets bästa. Men därav skulle då följa att föräldrarna relativt
ofta bliva oense vid förmynderskapets utövande och måste anlita överförmyndaren
för slitande av tvist dem emellan.

I betraktande av de städse föreliggande vanskligheterna med förmynderskap,
utövat av två personer gemensamt, och av de särskilda svårigheter,
som äro närliggande då makar tillsammans utöva förmynderskap för sitt
barn, synes det sålunda kunna starkt ifrågasättas huruvida det ej vore
lämpligare, att gå fram på en annan — jämväl av de sakkunniga såsom
möjlig framkastad — väg att lösa spörsmålet i fråga, nämligen att vidga
möjligheterna för modern att träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare.
Hovrätten ifrågasätter sålunda huruvida ej den regeln borde uppställas
att för underårigt barn i äktenskap fadern skall vara förmyndare,
men att, om med hänsyn till särskilda förhållanden modern finnes vara
lämpligare, hon i stället skall förordnas till förmyndare. Att ett skiljande
av fadern från förmynderskapet stundom skulle, såsom de sakkunniga
framhållit, te sig som en uppseendeväckande åtgärd, synes ej väga tungt
vid jämförelse med de fördelar som vinnas genom att förmynderskapet anordnas
på ett sätt som är det lämpligaste icke blott för barnet och för tredje
man, som skall förhandla med barnets representant, utan i längden sannolikt
också för förhållandet mellan föräldrarna.

En ledamot av Göta hovrätt har framhållit, att ändamålet med det av de
sakkunniga föreslagna stadgandet lika väl kunde uppnås genom en föreskrift
att modern skulle höras av överförmyndaren, då denne hade att
pröva lämpligheten av viss åtgärd, eventuellt i förening med stadgande om
rätt för modern att påkalla rättens prövning av vissa frågor.

I det yttrande, som avgivits av Fredrika Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och grkeskvinnornas samarbetsförbund har
förordats, att båda föräldrarna till barn i äktenskap enligt lag skola vara
förmyndare, varvid till stöd härför anförts följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall liksom enligt gällande rätt fadern
ensam vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap. Detta kunna vi
icke anse lämpligt eller förenligt med den jämställdhet mellan makar, som
i andra avseenden kommit till uttryck såväl i nya giftermålsbalken som i
lagen om barn i äktenskap. En konsekvent tillämpning av dessa grundsatser
borde ha lett till, att man vid införandet av lagen om förmynderskap år
1924 hade stadgat, att föräldrarna gemensamt skulle handhava icke blott
vårdnaden om barnet utan även dess ekonomiska angelägenheter. Motioner
härom avgåvos såväl i första som andra kammaren och dessa föranledde
livlig diskussion. Mot förslaget anfördes framförallt, alt om föräldrarna

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

icke kunde enas i en ekonomisk angelägenhet och avgörandet således måste
lämnas till utomstående, en icke önskvärd inblandning i familjens interna
angelägenheter komme till stånd, vilket ansågs strida mot äktenskapets
idé. Vidare åberopades de praktiska olägenheterna av att ständigt behöva
kräva godkännande av båda föräldrarna samt slutligen tredje mans intresse
av att hava en enhetlig regel att hålla sig till beträffande vem, som
vore behörig att träffa avgöranden i fråga om underårigs egendom. Intet
av dessa skäl synes oss vara av den betydelse, att det motiverar ett åsidosättande
av moderns berättigade krav på medbestämmanderätt i barnets
ekonomiska angelägenheter. De praktiska olägenheterna behöva i praktiken
icke bliva så stora. Dels är det endast i undantagsfall, som barn i äktenskap
ha egna tillgångar, och dels komma makar troligen i stor utsträckning
att lämna varandra fullmakt. Beträffande rättens inblandning behöver man
bara hänvisa till att det redan finnes ett stadgande, att om ena maken
vägrar lämna sitt samtycke till försäljning av eller inteckning i fast egendom,
rätten i sista hand skall avgöra, om åtgärden skall komma till stånd.
I de flesta äktenskap skulle kanske en ändring icke spela så stor roll,
eftersom dessa frågor i allmänhet säkerligen avgöras av makarna i samförstånd.
Men man kan icke bortse från de fall, då förhållandet mellan makarna
är sådant, att mannen anser sig kunna utan hustruns vetskap exempelvis
verkställa uttag på barnens banktillgodohavanden. Särskilt upprörande
blir förhållandet om barnets tillgångar härröra från modern eller
hennes släkt. Vidare förefaller det underligt, att modern, som automatiskt
blir ensam förmyndare för barnen, så snart hon av någon anledning blir
ensam vårdnadshavare, under bestående äktenskap icke skall få dela det
ekonomiska ansvaret med fadern. I många fall vore det dessutom utan
tvivel av stort värde för en hustru, vars barn ha egna tillgångar, att under
äktenskapet tvingas att sätta sig in i skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter
för att icke stå fullständigt ovetande och oförberedd, om hon på
grund av mannens död eller vid skilsmässa själv skulle få övertaga skötseln
av dessa angelägenheter. De sakkunniga ha visserligen föreslagit, att
modern skall kunna förordnas till medförmyndare, om hon begär det och
så finnes lämpligt, men detta är icke tillfyllest. Ett sådant stadgande kommer
att sakna praktisk betydelse, eftersom man kan förutsätta, att modern
icke kommer att begära förordnande som medförmyndare, förrän det redan
är för sent. Man kan också utgå ifrån att mannen i många fall kommer att
uppfatta en sådan begäran av hustrun såsom ett misstroendevotum, varför
hustrun kan förutsättas avstå från en sådan begäran hellre än att framtvinga
en konflikt. Med stöd av vad som nu anförts vilja vi som vår uppfattning
hävda, att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare för underårig!
barn i äktenskap.

Även svenska befolknings förbundet familjevärnet har intagit samma
ståndpunkt. Socialstyrelsen samt svenska socialvårdsförbundet ha, utan att
direkt avvisa det av de sakkunniga framlagda förslaget, givit uttryck åt den
uppfattningen, att förmynderskapet principiellt bör tillkomma båda makarna
i förening.

Promemoria i ämnet.

Vid möte i Köpenhamn den 30 och den 31 januari 1948 mellan de delegerade
för nordiskt samarbete på lagstiftningens område diskuterades, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

133

samarbetet lämpligen borde omfatta även spörsmålet om en revision av lagreglerna
om förmynderskap för barn i äktenskap. De delegerade uttalade sig
härför och förordade, att man till en början i Danmark och Sverige i samråd
undersökte frågan. Å svensk sida har därefter av byråchefen för lagärenden
i justitiedepartementet Sven Edling upprättats en promemoria i
ämnet, vilken tillställts den å dansk sida tillkallade utredningsmannen,
professorn vid Köpenhamns universitet O. A. Borum.

I promemorian framhålles till en början, att regeln att förmynderskåpet
för barn i äktenskap tillkommer fadern ensam utgjorde en avvikelse från
den eljest på familjerättens område genomförda principen om full likställighet
mellan makar. Det vore icke tillfredsställande att modern sålunda vore
utesluten från möjligheten att deltaga i utövningen av de med förmynderskapet
förenade funktionerna. Modern kunde vara väl så skickad härför
som fadern och hade ofta, särskilt under barnets tidigare år, den närmaste
inblicken i barnets behov. För modern måste det alltså i många fall framstå
som ett berättigat önskemål att deltaga i skötseln av barnets ekonomiska
angelägenheter. Särskilt framträdande vore moderns anspråk i detta hänseende
om barnets tillgångar härrörde från modern eller hennes släkt.

I promemorian påpekas vidare, att vårdnaden eller rätten att bestämma
över barnets personliga angelägenheter tillkomme bägge föräldrarna i förening.
Enligt sakens natur vore emellertid utövandet av åtskilliga vårdnadsbefogenheter
ytterst beroende av att medel kunna ställas till förfogande för
ändamålet. På så sätt kunde i de fall då dessa medel måste tagas från barnets
förmögenhet mannen i sin egenskap av förvaltare av denna komma att
intaga en starkare ställning än hustrun även när fråga vore om uppgifter
som egentligen hörde till vårdnaden.

Enligt vad i promemorian framhålles talade sålunda ur likställighetssynpunkt
starka skäl för att makarna i förening vore förmyndare; och anföres
vidare härom följande.

Dessa skäl förbisågos icke vid utformningen av förmynderskapslagen men
avgörande betydelse tillädes omständigheter som tala emot ett gemensamt
förmynderskap. Vad man genom att tillerkänna förmynder skåpet åt en av
makarna ensam i första hand avsåg att vinna var att en inblandning från
utomstående i familjens angelägenheter icke skulle behöva äga rum. Vid
oenighet mellan makarna måste nämligen, framhöll man, ett avgörande med
nödvändighet komma till stånd genom beslut av myndighet eller annan. Naturligtvis
är detta skäl emot ett gemensamt förmynderskap av viss betydelse
men vikten torde ha överdrivits. Vid delade meningar angående handhavandet
av förmynderskapet torde sålunda i många fall en sammanjämkning
komma till stånd. Antalet fall, då ett avgörande måste ske genom beslut av
utomstående, kan därför antagas bli jämförelsevis litet. Det kan även framhållas,
att vid en meningsskiljaktighet angående ekonomiska ting ett avgörande
genom beslut av myndighet eller annan erbjuder mindre vanskligheter
än när fråga är om den personliga vårdnaden, där större utrymme finnes
för känsloskäl. Som jämförelse må erinras, att om make vill sälja eller inteckna
sin fasta egendom men andra maken vägrar att samtycka härtill, den

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förre enligt nya giftermålsbalken kan påkalla rättens prövning av åtgärdens
lämplighet.

En annan invändning som kan framställas mot att föräldrarna tillsammans
inneha förmynderskapet är, att en anordning med två som förmyndare
innebär en mera invecklad förvaltningsorganisation. Praktiska olägenheter
kunna tydligen följa av att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas
av föräldrarna i förening. Beslut rörande en viss förvaltningsangelägenhet
kan härigenom fördröjas till nackdel för den omyndige, och för tredje man
kan det vara till olägenhet att två representanter för den omyndige finnas.
Ä andra sidan må påpekas, att i många fall en förvaltningsåtgärd kan bli
mer noggrant övervägd om båda makarna måste taga ställning till saken.
De praktiska olägenheterna av att båda föräldrarna måste deltaga i varje
beslut rörande förmynderskapet torde i regel kunna undvikas genom att den
ene maken lämnar den andre fullmakt att handla å hans vägnar.

Sammanfattningsvis har i promemorian påpekats, att starka principiella
skäl talade för att båda föräldrarna vore förmyndare men att åtskilliga olägenheter,
främst av praktisk art, vore förenade med ett sådant dubbelt förmynderskap.
Dessa olägenheter vore emellertid knappast av sådan styrka,
att de borde hindra genomförandet av tanken att göra båda föräldrarna jämställda
även i fråga om skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. Värdet
ur etisk synpunkt av en sådan likställighet finge icke underskattas. De
med en sådan ordning förbundna nackdelarna torde ej heller behöva befaras
uppkomma i något större antal fall, eftersom barn regelmässigt erhölle egendom
av någon betydenhet först vid en av föräldrarnas död.

Vad angår det av ärvdabalksakkunniga upprättade förslaget, att modern
på ansökan skulle kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida, påpekas
i promemorian, att framläggandet av detta förslag icke innebure att
de sakkunniga i princip avvisat tanken på att båda föräldrarna städse skola
vara legala förmyndare. Såsom de sakkunniga framhållit hade nämligen
denna större fråga icke ansetts böra upptagas utan samråd med representanter
för Danmark och Norge. Då nu förutsättningar förelåge att lösa frågan
efter en för länderna gemensam linje syntes man knappast böra stanna
vid de sakkunnigas mera begränsade förslag. Det kunde visserligen sägas
vara en fördel, att det dubbla förmynderskapet förbehölles de fall, då ett särskilt
intresse förelåge å moderns sida att deltaga i handhavandet av förmynderskapet.
Man vunne emellertid icke med förslaget vad man främst borde
avse att vinna, nämligen införandet av en principiell likställighet mellan man
och hustru i fråga om skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter. För
övrigt kunde det, på sätt i yttrandena över de sakkunnigas förslag framhållits,
befaras att förordnande som medförmyndare komme att påkallas av
hustrun först då allvarligare meningsskiljaktigheter redan uppstått mellan
makarna beträffande förvaltningen av barnets tillgångar.

I promemorian uttalas därefter, att om man sålunda ansåge att föräldrarna
gemensamt borde vara legala förmyndare för barn i äktenskap, den
frågan uppställde sig, om därav påkallades ändringar i förmynderskapslagstiftningen
i övrigt; och anföres härom följande.

135

Knngl. Maj:ts proposition nr 93.

Det bör erinras om att redan gällande rätt känner anordningen med flera
såsom förmyndare. Enligt 2 kap. 7 § må sålunda liera förmyndare förordnas
för omyndig liksom medförmyndare kan förordnas vid sidan av legal förmyndare.
Särskilda bestämmelser äro vidare meddelade med tanke på de
fall då flera förmyndare finnas. Enligt 6 kap. 8 § skall i dessa fall förmynderskapet
handhavas gemensamt så snart annat icke blivit bestämt av
rätten. En delning av förvaltningen kan emellertid anordnas av rätten. Regler
givas även angående slitande av meningsskiljaktigheter mellan förmyndarna
i en fråga som faller under den gemensamma förvaltningen. Kunna
förmyndarna ej enas i ärende, som de äga avgöra utan inhämtande av överförmyndarens
eller rättens samtycke, kan en var av dem hänskjuta frågan
till överförmyndaren, som skall pröva de olika meningarna. Den mening
blir då gällande, som överförmyndaren finner sig kunna biträda.

Anledning att frångå dessa regler för de fall då äkta makar enligt vad nu
föreslås skola vara samförmyndare för barn i äktenskapet torde icke föreligga.
Vad särskilt angår den gällande ordningen för slitande av meningsskiljaktigheter
mellan samförmyndare torde denna väl lämpa sig även för
ifrågavarande fall. Genom att vända sig till överförmyndaren torde^ icke
åstadkommas någon sådan publicitet som kan nämnvärt skada förhållandena
inom äktenskapet.

I promemorian framhålles slutligen, att vad förut anförts rörande samförmynderskap
mellan makar naturligtvis ägde tillämpning endast om makarna
tillsammans vore vårdnadshavare. Ginge föräldrarnas äktenskap åter
eller vunne de hem- eller äktenskapsskillnad, borde den vara ensam förmyndare,
som skulle ha vårdnaden om barnet. Förordnades eljest att vårdnaden
skulle tillkomma allenast den ene av föräldrarna, borde han även vara ensam
förmyndare.

Yttranden över promemorian.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen,
Stockholms förmyndarkammare, överförmyndarna i Göteborg och Malmö,
svenska bankföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet
och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

I yttrandena ha delade meningar kommit till uttryck rörande förslaget
att båda föräldrarna skola vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap.
Förslaget har i princip tillstyrkts av hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, svenska bankföreningen,
svenska socialvårdsförhundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Även
överförmyndarna i Göteborg ha uttalat sig för en regel att båda föräldrarna
skola vara legala förmyndare för barn i äktenskap men ansett denna regel
böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att den ene maken må
kunna överlåta åt den andre att vara ensam förmyndare. I övriga yttranden
har förslaget mer eller mindre bestämt avstyrkts. Två av dessa yttranden
äro emellertid ej enhälliga. — Av de tillstyrkande yttrandena må följande
här återgivas.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Hovrätten för Nedre Norrland har funnit det i princip riktigt att i de
fall, då föräldrarna gemensamt ha vårdnaden, de jämväl gemensamt äro
förmyndare. Frågor rörande barnets personliga angelägenheter vore,
framhåller hovrätten, så nära sammanhängande med frågor rörande egendomsförvaltningen,
att det syntes naturligt att den som bestämde beträffande
vårdnaden även finge bestämmanderätt beträffande förmynderskapet.
Denna ståndpunkt intoge också redan lagstiftningen i de fall, då vårdnaden
tillkomme allenast den ene av föräldrarna.

Hovrätten har vidare — efter att ha framhållit att en anordning, enligt
vilken båda de vårdnadshavande föräldrarna i förening vore förmyndare
för barnet, naturligtvis bleve tyngre än den nuvarande — yttrat följande.

I sak torde dock denna fråga knappast ha större praktisk räckvidd. Till
en början bortfalla alla de fall, då någon förmögenhetsförvaltning ej ifrågakommer.
Men även där förmögenhet finnes, torde ett gemensamt förmynderskap
i allmänhet ej behöva medföra praktiska olägenheter av nämnvärd
betydelse. De invändningar, som ur praktisk synpunkt kunna resas mot
den i promemorian föreslagna anordningen, synas därför icke vara alltför
vägande. Svårigheter kunna befaras uppstå egentligen endast i de fall, då
föräldrarna ha oförenliga åsikter om förmynderskapets handhavande. Det
synes emellertid orimligt att utestänga modern från delaktighet i förmynderskapet
därför att hon har annan åsikt i förmynderskapsfrågorna än fadern.
Snarare kan det då vara av särskilt värde, att hon får rättslig möjlighet
att göra sin uppfattning gällande.

Med ärvdabalksakkunnigas förslag att modern skulle förordnas till medförmyndare,
då hon så begärde, kommer man icke förbi de invändningar
av praktisk natur, som nyss antytts. Såsom i promemorian framhållits
torde nämligen dylik begäran komma att göras just i de fall, då meningsskiljaktigheter
råda mellan föräldrarna och då sålunda ett gemensamt förmynderskap
kan väntas medföra besvärligheter. Vill man undvika dessa,
nödgas man gå den väg, som från annat håll förordats, nämligen att öka
möjligheterna för modern att bli ensam förmyndare. Hovrätten delar emellertid
uppfattningen, att en lagstiftning av denna innebörd, som tvingar
modern att anhängiggöra talan mot fadern för att få sina anspråk beaktade,
icke innebär en lycklig lösning.

Socialstyrelsen har uttalat sig för att såväl vårdnad som förmynderskap
principiellt borde tillkomma båda föräldrarna i förening. Enär åtskilliga
vårdnadsbefogenheter ytterst vore beroende av att medel kunde ställas till
förfogande för ändamålet, vore det, framhåller styrelsen, otillfredsställande,
att icke bestämmanderätten beträffande barnets personliga och ekonomiska
angelägenheter tillkomme föräldrarna gemensamt. Med hänsyn härtill har
styrelsen — som dock säger sig sakna närmare kontakt med förinynderskapsärenden
och därför icke ansåge sig kunna bedöma de praktiska olägenheter,
särskilt för banker och liknande inrättningar, som följde med föräldrarnas
samförmynderskap — i princip tillstyrkt det framlagda förslaget.

Svenska bankföreningen har till en början — efter att ha erinrat om att
frågan om samförmynderskap var föremål för ingående prövning under
förarbetena till förmynderskapslagen — framhållit, att då nu återigen

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

samma spörsmål uppkommit man helt naturligt frågade sig, huruvida under
den förhållandevis korta tid som förmynderskapslagen varit i kraft sådana
förändrade förhållanden inträtt, att antingen de skäl som vid lagens
tillkomst åberopades emot tanken på gemensamt förmynderskap väsentligen
förlorat i styrka eller också intresset av sådant förmynderskap vuxit
sig så mycket starkare, att de nämnda skälen icke längre borde få stå hindrande
i vägen. Sedan föreningen därefter erinrat att de vid lagens tillkomst
anförda skälen mot gemensamt förmynderskap i huvudsak vore dels att det
skulle medföra väsentliga praktiska svårigheter om föräldrarna endast i
förening skulle kunna fullgöra förmynderskapets funktioner, dels ock att
det vore förenat med olägenheter att för slitande av meningsskilj aktigheter
mellan föräldrarna hänvisa dem till offentlig myndighet, har föreningen
vidare anfört följande.

Vad först beträffar de praktiska olägenheter som skulle följa av att föräldrarna
gemensamt bleve förmyndare för de underåriga barnen, ha dessa
för visso icke blivit mindre än de bedömdes vara vid förmynderskapslagens
tillkomst. De ligga också i öppen dag, då ju allt agerande i förhållande till
tredje man måste bli mera komplicerat, om två skola besluta i stället för
en. På bankernas notariatavdelningar, vilka i mycket stor omfattning omhänderha
förvaltningen av omyndigas medel, bleve arbetet med införskaffande
av medgivanden av olika slag från bägge makarna väsentligt mera
arbetskrävande än motsvarande arbete är för närvarande. Detsamma gäller
kallelser och meddelanden av olika slag till förmyndarna. Vid öppnandet av
räkning för en omyndig måste för varje gång infordras bevis, huruvida
den omyndiges föräldrars äktenskap alltjämt består; ett godtagande av en
felaktig uppgift om att det är upplöst, kan ådraga banken skadeståndsskyldighet
på grund av felaktiga utbetalningar. Att allt detta merarbete kommer
att medföra ökade kostnader, ligger i sakens natur, liksom att dessa
kostnader i sista hand få bäras av den omyndige.

Särskilt komplicerat lärer förhållandet bli med avseende å alla de många
smärre tillgodohavanden som omyndiga äga å sparkasserälcningar i bankerna.
Dessa räkningar ha ofta öppnats i den omyndiges namn men med
antecknande av att medlen få lyftas av fadern som förmyndare. I alla dessa
fall skulle det, om bägge föräldrarna bleve förmyndare, bli nödvändigt att
jämväl modern lämnade sitt medgivande till uttag å räkningen. Att detta
konnne att medföra mycken omgång, säger sig självt.

I den remitterade promemorian bar i fråga om de praktiska olägenheter,
som sålunda bleve följden av ett lagstadgat gemensamt förmynderskap, anförts,
att de i regel torde kunna undvikas genom att den ene maken lämnar
den andre fullmakt att handla å hans vägnar. I kvinnoföreningarnas i
promemorian åberopade remissutlåtande har också uttalats, att makar troligen
i stor utsträckning konnne alt lämna varandra fullmakt. Frånsett att
en förmyndare uppenbarligen icke kan genom att lämna fullmakt till eu
medförmyndare undandraga sig någon del av förmynderskapets ansvar
och således alltid, om han skail rätt utöva fönnynderskapet, måste hålla
sig underrättad om medförmyndarens åtgärder på grund av tullmakten,
synes detta sätt att utöva gemensamt förmynderskap icke vara att rekommendera.
Om ett samförmynderskap skall bli av någon verklig betydelse,
måste det utövas gemensamt. Och det kan befaras, att make, som lämnat
fullmakt till andre maken, i många fall icke komme att ägna sig åt förmyn -

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

derskapet i annan mån än att han undertecknar den föreskrivna redovisningen
till överförmyndaren. I dessa fall komme situationen att i praktiken
bli densamma som förut, med den skillnaden blott, att jämväl hustrun bleve
ansvarig för förvaltningen av den omyndiges egendom. Det är visserligen
sant, att fullmakten när som helst kan återkallas och att hustrun således
när hon så önskar åter kan aktivt utöva förmynderskapet. Men ett sådant
ingripande från hennes sida förutsätter övervinnande av så kraftiga återhållande
moment, att det väl mera sällan komme att ske i praktiken.

Vad härefter beträffar den vid lagens tillkomst emot tanken på sainförmynderskap
åberopande omständigheten, att man icke bör låta meningsskiljaktigheter
inom ett äktenskap dragas inför offentlig myndighet för avgörande,
synes även denna invändning alltjämt äga sin fulla giltighet. Att
ett gemensamt utövat samförmynderskap kan medföra komplikationer, ligger
i sakens natur, liksom ock att meningsskiljaktigheterna många gånger
komma att röra rena bagateller. Att sådana bagatelltvister mellan makar
skola dragas inför överförmyndaren för avgörande synes icke vara tilltalande.
Den omständigheten att detta i avsevärd omfattning kan befaras bli
följden av promemorieförslagets genomförande synes bankföreningen vara
en av de tyngst vägande invändningarna mot förslaget.

Föreningen har därefter framhållit att, om sålunda enligt föreningens
mening de invändningar som vid lagens tillkomst restes mot förslaget om
samförmynderskap alltjämt ägde i stort sett samma bärkraft, det återstode
att undersöka, huruvida några omständigheter numera tillkommit utöver
det tidigare åberopade som kunde sägas ha så skärpt intresset av att införa
ett gemensamt förmynderskap att de anförda invändningarna borde vika;
och har föreningen härom anfört följande.

Därvid kan man icke undgå den iakttagelsen, att rättvisesynpunkten,
kravet på hustruns jämställdhet med mannen i alla avseenden, utgör det
väsentligen pådrivande momentet i diskussionen om moderns medförmyndarskap
för barnen i äktenskapet. I och för sig borde väl denna synpunkt
vara av förhållandevis underordnad betydelse för frågans bedömande, som
ju uteslutande bör ske med hänsyn till barnets bästa. I sitt i den remitterade
promemorian refererade utlåtande yttra emellertid de tre kvinnoorganisationerna,
att den nuvarande ordningen innebär »ett åsidosättande
av moderns berättigade krav på medbestämmanderätt i barnets ekonomiska
angelägenheter». Och promemorians författare synes grunda förslaget om
samförmynderskap främst därpå, att detta skulle stå i överensstämmelse
med principen om den fulla likställigheten mellan makarna, vilken eljest
är genomförd på familjerättens område.

Det är möjligt att kravet på makarnas likställighet i äktenskapet framträder
starkare nu än tidigare. Det förevarande spörsmålets upptagande till
behandling är i sin mån ett uttryck härför. Ur den rent sakliga synpunkten
— förmynderskapets handhavande på det för den omyndige bästa sättet —
torde emellertid knappast kunna göras gällande, att den nuvarande regeln
medfört några verkliga olägenheter. Det skulle t. o. in. kunna sägas, att
förutsättningarna för tillfredsställande handhavande av ett förmynderskap
rent allmänt sett äro mera gynnsamma, då det finnes endast en förmyndare
än då förmyndarna äro flera; i varje fall är förordnande av mer än en förmyndare
för omyndiga utan legal förmyndare förhållandevis sällsynt.

Bankföreningen vill alltså icke bestrida, att den psykologiska faktor, som
moderns anspråk på full likställighet med fadern i fråga om barnens ekonomiska
angelägenheter utgör, måhända framträder starkare nu än vid för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

139

mynderskapslagens tillkomst. Det torde dock vara en öppen fråga, huruvida
det fördenskull vore befogat att tillgodose detta anspråk till priset av
de praktiska olägenheter som följa med samförmynderskapet och trots att
det knappast kan anses föreligga något starkare intresse för de underåriga
barnens del av en ändring i sådan riktning. Bankföreningen skulle för sin del
icke vilja tillstyrka en dylik ändring, om icke för densamma talade något
sakligt skäl utöver de förenämnda mera psykologiska motiven. Så synes
emellertid i viss mån vara fallet. På sätt i promemorian framhålles är utövandet
av åtskilliga vårdnadsbefogenheter, vilka ju tillkomma föräldrarna
gemensamt, ytterst beroende av att medel kunna ställas till förfogande
för ändamålet. I de fall då dessa medel måste tagas från barnets förmögenhet,
kan det onekligen anses vara rätt och riktigt, att modern har en viss
medbestämmanderätt jämväl rörande den rent ekonomiska frågan, huruvida
och i vilken mån förmögenheten bör disponeras för ändamålet. Att
nämnda förhållande utgör en åtminstone teoretiskt saklig grund för förslaget,
skall icke förnekas.

Som ett ytterligare sakligt skäl för den i promemorian föreslagna samförmvndarregeln
kan möjligen också åberopas, att moderns medförmynderskap
kan sägas väl rimma med den åskådning, som nyligen kommit till uttryck
i bestämmelsen i 4 § lagen om allmänna barnbidrag, att modern skall
uppbära barnbidrag för barn i äktenskap. Denna bestämmelse motiverades
främst med att modern, som i regel hade den omedelbara vårdnaden om
barnet, vore bäst skickad att bedöma dess behov. Det kan då sägas innebära
en viss konsekvens att låta modern medverka jämväl i skötseln av barnets
ekonomi i övrigt.

På grund av det anförda har föreningen — trots de betänkligheter som
måste anses föreligga emot genomförandet av en regel om att föräldrarna
gemensamt skola vara förmyndare för underårigt barn i äktenskap — icke
velat ställa sig avvisande mot en sådan reform, därest den ansåges önskvärd
på grund av de psykologiska skäl som betingat frågans upptagande.
Föreningen har i detta sammanhang särskilt framhållit, att om en ändring
skulle ske, det i promemorian framlagda förslaget om samförmynderskap
för föräldrarna under alla omständigheter vore att föredraga framför den av
ärvdabalksakkunniga rekommenderade lösningen, att modern skulle kunna
förordnas till medförmyndare jämte fadern. En sådan anordning skulle
nämligen medföra en ovisshet om de aktuella förmynderskapsförhållandena
som i ekonomiska mellanhavanden bleve ytterst besvärande.

överförmyndarna i Göteborg ha framhållit, att alla skäl talade för att
makarna borde vara jämställda med avseende å förmynderskapet för underårigt
barn. Ärvdabalksakkunnigas förslag om att modern skulle kunna
förordnas till förmyndare vid faderns sida syntes icke i sak ändra moderns
nuvarande undantagsställning. Genomförandet av detta förslag skulle alltså
icke i verkligheten åstadkomma jämställdhet mellan makarna. Enligt
överförmyndarnas åsikt borde i stället i lag stadgas alt båda föräldrarna
skola vara legala förmyndare för underårigt barn. Till en sådan regel borde
emellertid knytas en bestämmelse av innehåll, att fadern eller modern
vid inskrivningen av förmynderskapet ägde, om makarna så funne lämpligt,
överlåta åt den andre maken alt ensam förvalta förmynderskapet. För -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

mynderskapets formliga överlåtelse på en av makarna syntes undanröja de
olägenheter som onekligen vore förenade med förmynderskapets fördelning
på mera än en person, överlåtelse av förmynderskapet på den ene av makarna
komme med stor sannolikhet att bliva regel, sedan makarna vunnit
kännedom om de praktiska fördelarna med en sådan anordning. Men det
skulle icke behöva uppstå någon osämja, grundad på moderns mindervärdighetsställning.

Svea hovrätt, som på sätt förut nämnts avstyrkt förslaget att båda föräldrarna
skola vara förmyndare, har till en början framhållit, att lagstiftningen
om rättsförhållandet mellan äkta makar samt om föräldrars vårdnad om
barn i äktenskap vore grundad på att likställighet principiellt skulle råda
mellan makarna. En motsvarande likställighet hade emellertid icke fått
komma till uttryck i fråga om barnens ekonomiska förhållanden, i det att
förmynderskapet principiellt tillkomme fadern ensam. Det hade med hänsyn
härtill gjorts gällande att denna regel vore en anomali. Enligt hovrättens
mening vore emellertid de omständigheter som föranlett skillnaden i
fråga om makarnas inbördes förhållanden och vårdnaden, å ena sidan, samt
förmynderskapet för barnen, å den andra, i betydande utsträckning grundad
i livsförhållandena. Man måste därför ställa sig betänksam till det nu
väckta förslaget om anordnande av ett föräldrarnas samförmynderskap
för barn. I detta hänseende har hovrätten vidare anfört följande.

Medan vårdnaden ligger på det faktiska planet är det vid förmynderskapet
fråga om rättsliga angelägenheter varmed följer att en åtgärd i förmynderskapet
regelmässigt fordrar medverkan av myndighet eller tredje man.
Ofta är en sådan åtgärd av brådskande natur. En meningsskiljaktighet mellan
makarna i fråga om vårdnaden äro de hänvisade att söka lösa genom
inbördes uppgörelse, och tvisten stannar sålunda inom familjen. Meningsskiljaktighet
mellan samförmyndare fordrar däremot på ett helt annat sätt
en lösning, och en snabb lösning, och ett slitande av tvisten genom någon
utomstående är därför nödvändigt.

Men alldeles bortsett från meningsskiljaktigheterna mellan makarna är
ett samförmynderskap även i andra hänseenden förenat med praktiska
olägenheter, som bland annat sammanhänga med nödvändigheten att kunna
påvisa legitimation. Om ett legalt samförmynderskap för föräldrar infördes,
skulle det exempelvis icke vara tillräckligt med att den ene skall
äga handla ensam, när den andre har förfall. Ett påstående att förfall finnes
för den andre är ju i regel icke tillräckligt, utan prövning av förfallets
riktighet måste erfordras.

Inom de organisationer och sammanslutningar, vilka särskilt intresserat
sig för åstadkommande av en lagändring, åsyftande legalt samförmynderskap,
torde man icke hava fullt klart för sig, i huru få fall en sådan lagstiftning
skulle vara praktiskt tillämplig. Medan vårdnadsfrågan har aktualitet
för varje barn, är det ovanligt, att samförmynderskapsfunktioner behöva
utövas för ett barn, medan båda föräldrarna äro i livet. Barnet har
nämligen sällan egna tillgångar i denna situation. Detta förekommer endast
om barnet erhållit egendomen i gåva eller genom testamente.

Om emellertid barnet i det särskilda fallet har egendom och alltså förmynderskapsförvaltning
måste utövas, kan det ifrågasättas, om icke infö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 141

rande av ett tvång till legalt samförmynderskap i allt för hög grad innebar
hävdande av en abstrakt princip för dess egen skull och om icke lagändringen
följaktligen går vida utöver vad det praktiska behovet möjligen kräver.

I det övervägande antalet fall torde hustrun-modern för närvarande vara
ganska främmande för förmögenhetsförvaltning, och hon kan förutsättas
ofta vilja stå utanför förmynderskapet för att icke behöva påtaga sig ett
ansvar för barnens egendom, ett ansvar för vilket hon själv känner sig
mindre vuxen. Det praktiska behovet blir i dessa fall fullt tillgodosett genom
en sådan lagändring, som de ärvdabalksakkunniga föreslagit i 11
kap. 7 § och som går ut på att modern skall förordnas att jämte fadern
vara förmyndare, om hon begär det och så finnes lämpligt. Av motiven att
döma torde meningen vara, att hustru, som begär att bli förordnad till medförmyndare,
alltid äger erhålla sådant förordnande, såvida icke alldeles
särskilda skäl tala däremot. Hovrätten, som i tidigare yttranden icke haft
något att erinra mot detta lagförslag, har icke förbisett att en lagregel av
detta innehåll understundom kan medföra slitningar mellan makarna och
att hustrun kan därigenom avskräckas att begagna sig av nu angivna utväg.
Men det förefaller hovrätten att möjligheten av en sådan olägenhet i
undantagsfall icke kan motivera införande av legalt samförmynderskap
över hela linjen.

Med hänsyn till det anförda och då några belysande exempel på rättsförluster
som skulle ha vållats i följd av gällande lagstadganden, icke framdragits,
hölle hovrätten före att förslaget om legalt samförmynderskap icke
vore tillräckligt motiverat. Det funnes emellertid en omständighet som kunde
vara ägnad att föranleda en viss tvekan. Inom området för vårdnaden
kunde frågan om den ena eller andra åtgärden skulle vidtagas vara beroende
av om medel stode till förfogande för ändamålet. Därest det gällde att anlita
den omyndiges medel fölle denna dispositionsfråga inom förmynderskapets
ram, och det bleve alltså fadern såsom förmyndare, vilken i denna del hade
beslutanderätten. På detta sätt finge fadern i ett dylikt fall ett direkt övertag
över modern i en angelägenhet som rörde vårdnaden. Hovrätten ansåge
emellertid för sin del denna omständighet icke utgöra tillräckligt skäl för
en lagändring, särskilt om den förut berörda ändringen i 11 kap. 7 § forslaget
till föräldrabalk skulle komma till stånd.

Stockholms förmyndarkammare har till en början framhållit, att det vid
förmynderskapslagens tillkomst befunnits lämpligt alt beträffande förmynderskap
för barn i äktenskap bibehålla en regel som innefattade en avvikelse
från principen om makars likställighet. Man syntes med hänsyn härtill
framställa den frågan, om det numera yppats omständigheter av sådan vikt,
att de borde föranleda en ändring. Såvitt förmyndarkammaren hade sig bekant
hade några dylika omständigheter icke framkommit. Den egentliga
anledningen till den ifrågasatta lagändringen syntes snarare vara ett utslag
av ett likställighetssträvande i fråga om skötseln av barnets ekonomiska
angelägenheter. Att uteslutande av denna anledning vidtaga den ifrågasatta
lagändringen syntes förmyndarkammaren innefatta för långt drivet hänsynstagande
till en, låt vara riktig, princip. Det avgörande borde i stället
vara de omyndigas bästa och lagändringen borde därför vidtagas endast för
den händelse det kunde antagas, att en ekonomisk förvaltning av båda för -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 93

åldrarna i allmänhet skulle bli fördelaktigare för de omyndiga än en förvaltning
som omhänderhades av fadern ensam. Förmyndarkammaren ville
icke ifrågasätta annat än att detta understundom kunde bli händelsen men
ansåge sig icke kunna förutsätta att så skulle bli fallet i allmänhet. Å andra
sidan ville förmyndarkammaren icke göra gällande, att ett dubbelt förmynderskap
skulle medföra någon försämring i och för sig uti detta hänseende
men mot en anordning med två förmyndare talade de praktiska olägenheterna.
I detta hänseende har förmyndarkammaren anfört följande.

Det torde vara ostridigt, att en anordning med två förmyndare i allmänhet
medför omgång och dröjsmål samt blir otymplig och tungrodd. Särskilt
kommer detta att framträda, då makarna icke kunna enas och saken
följaktligen skall avgöras av överförmyndaren. Det klagas ofta och med rätta
över det allmännas alltmer växande ingripande i de enskilda medborgarnas
liv och det synes förmyndarkammaren icke tillrådligt, att utan absolut
tvingande skäl utsträcka detta jämväl till så högst personliga förhållanden
som de, varom här torde bliva fråga, t. ex. de omyndigas utrustning, utbildning,
ferieresor etc. Stadgandet om rättens avgörande vid makes vägran att
lämna sitt samtycke till försäljning av eller inteckning i fast egendom synes
icke kunna åberopas i detta sammanhang, då det ju där är fråga om ekonomiska
angelägenheter av helt annan art. Förmyndarkammaren vill i detta
sammanhang framhålla, att det i promemorian framförda antagandet att
de med ett dubbelt förmynderskap förbundna nackdelarna icke behövde
befaras uppkomma i något större antal fall, eftersom barn regelmässigt erhölle
egendom av någon betydenhet först vid en av föräldrarnas död, icke
torde vara riktigt. Det förhåller sig nämligen så att på grund av nuvarande
skattelagstiftning omyndiga under föräldrarnas livstid i rätt stor utsträckning
erhållit och förmodligen i fortsättningen komma att erhålla
gåvor av dem eller av far- eller morföräldrarna eller ock att vid någon av
de^ sistnämndas frånfälle fadern respektive modern helt eller delvis avstår
från sin arvslott till förmån för barnen.

Mot farhågorna för de praktiska olägenheterna har anförts bland annat
att makar troligen i stor utsträckning komma att lämna varandra fullmakt.
Då det torde kunna antagas, att det i de flesta fall kommer att bli hustrun
som utfärdar fullmakt för mannen, blir följden dels att mannen liksom hittills
sköter förmynderskapet, utan att hustrun aktivt deltager däri, och
dels att hustrun icke på sätt antagits »tvingats att sätta sig in i skötseln av
barnets ekonomiska angelägenheter».

Förmyndarkammaren har vidare framhållit, att enligt gällande lag hade
en hustru, som befarade att mannen misskötte förmynderskapet, alltid den
utvägen att göra anmälan om förhållandet till rätten för att få honom entledigad
som förmyndare. Fn annan betydligt smidigare utväg vore att hustrun
under hand anmälde förhållandet till överförmyndaren. Denne hade då
fått sin uppmärksamhet fäst på saken och kunde övervaka att förmyndaren
icke obehörigen förfogade över myndlingens medel.

På grund av det anförda har förmyndarkammaren avstyrkt den ifrågasatta
lagändringen.

Förmyndarkammarens yttrande är emellertid icke enhälligt utan avvikande
mening har anmälts av borgmästaren Fant, vilken under åberopande av
de i promemorian anförda skälen funnit den ifrågasatta lagändringen böra
komma till stånd.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

överförmyndarna i Malmö ha framhållit, att den genomförda likställigheten
mellan makar visserligen starkt talade för ett gemensamt förmynderskap
men att detta ej finge bortskymma det faktum, att det endast i ett försvinnande
fåtal fall hade verklig praktisk betydelse för modern att vara formlig
medförmyndare. Egentlig praktisk betydelse för modern hade medförmynderskapet
endast i de under vanliga förhållanden mycket få undantagsfall,
då barnet erhållit förmögenhet av någon storleksordning under föräldrarnas
livstid. Att dessa fall på senaste tiden blivit talrikare än tidigare
måste betraktas som en tillfällig företeelse orsakad hl. a. av införandet utav
kvarlåtenskapsskatt och skärpt arvsbeskattning. För dessa undantagsfall
vore den av ärvdabalksakkunniga föreslagna möjligheten för modern att
förordnas som medförmyndare fullt tillräcklig. Att låta modern vara medförmyndare
även i de fall, då något intresse från hennes sida ej förefunnes,
medförde allenast att hon lämnade sin make en generell fullmakt att handla
på hennes vägnar, vilket ej vore uppmuntransvärt. Att medförmynderskapet
skulle komma modern att sätta sig in i barnets ekonomiska angelägenheter
för att icke stå främmande för dessa, om hon skulle behöva ensam övertaga
förmynderskapet, vore tyvärr en verklighetsfrämmande förhoppning.

Överförmyndarna ha vidare framhållit, att om båda föräldrarna levde och
ej vore skilda, förekomme, utom i nyss anförda undantagsfall, åtgärder hänförliga
till förmynderskapsförvaltning praktiskt taget endast beträffande
disponerandet av barnet tillhöriga sparmedel, upptagande av studie- eller
bosättningslån och företrädande inför rätta eller vid förlikningsförhandling;
och har överförmyndarna beträffande dessa åtgärder vidare anfört följande.

Om dubbelt förmynderskap införes, behövs båda föräldrarnas medgivande
för uttag av barnets sparmedel. Detta kommer säkerligen att verka irriterande
och uppfattas som onödig formalism. Det är att befara, att det leder
till att medlen insättas under förbehåll att uttag får ske endast av den ene
av föräldrarna och då sannolikt oftast av fadern, från vars inkomst medlen
som regel härflyta. I dylika fall kommer moderns medförmynderskap att
elimineras. Det torde vara sannolikt, att man just i hland dessa fall har att
finna sådana, där det hade varit av intresse för modern att hava medinflytande
på sparmedlens användning.

Ur praktisk synpunkt möta färre betänkligheter mot dubbelt förmynderskap
när det gäller upptagande av studie- eller bosättningslån, men behovet
av båda föräldrarnas underskrift kommer säkerligen i åtskilliga fall att framstå
som en onödig formalism.

När det gäller företrädandet inför rätta eller vid förlikningsförhandlingar,
kan det dubbla förmynderskapet leda till förvecklingar, om medförmyndarnas
uppfattningar avvika från varandra. I dylika fall, som kanske ej
skulle bliva alltför talrika men som visst icke äro otänkbara, är det ej görligt
att låta den mening gälla, vartill överförmyndaren ansluter sig, utan man
nödgas söka någon annan utväg. Sannolikt torde den enda möjligheten bliva
att tillsätta en god man att föra barnets talan i rättegången eller förlikningsförhandlingen.

På grund av det anförda ha överförmyndarna sagt sig finna de i promemorian
anförda skälen för införande av samförmynderskap ej vara av den

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

styrka att de uppvägde de praktiska olägenheterna av en dylik anordning.
Om en sådan regel likväl infördes, tarvades ett närmare klargörande, huruvida
förmynderskapsfunktionerna skulle kunna av rätten uppdelas mellan
föräldrarna. Vidare borde övervägas om ej regler kunde skapas till uppnående
av att endast den ene av föräldrarna ägde företräda barnet inför
rätta eller vid förlikningsförhandling.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig icke kunna ansluta
sig till förslaget att föräldrarna gemensamt skola vara legala förmyndare
för barn i äktenskap. Anledning funnes icke att på denna fråga anlägga
andra än praktiska synpunkter och föreningen ansåge att i promemorian
icke tillfullo uppskattats de praktiska olägenheter som måste följa av
att varje förvaltningsangelägenhet måste ombesörjas av föräldrarna i förening.
Dessa olägenheter kunde lätteligen komma att medföra rättsförluster
för tredje man. Olägenheterna komme ej heller att minskas genom att den
ene maken lämnade den andre fullmakt att handla å hans vägnar. Just
denna i promemorian föreslagna anordning för att undvika de praktiska olägenheterna
innebure i själva verket ett underkännande av promemorians
förslag.

Föreningen har vidare påpekat, att frågan regelmässigt saknade praktisk
betydelse och för de flesta mödrar icke utgjorde något problem. Redan den
nuvarande lagens regler tillgodosåge möjligheterna att beakta barnets intressen,
därest fadern skulle missbruka sitt förmynderskap. Föreningen har
i detta sammanhang hänvisat till den kontroll över förvaltningen av omyndigs
medel som utövades av överförmyndarna. Därest man emellertid skulle anse
att så icke vore fallet, stode det för föreningen uppenbart, att särskilda regler
icke behövde givas i andra fall än där allvarligare meningsskiljaktigheter
beträffande förvaltningen av barnets angelägenheter uppstode mellan makarna,
utan att likväl sådana förhållanden förelegat, att entledigande av
mannen såsom förmyndare kunde anses betingat. Ehuru föreningen ansåge
anledning saknas att frångå gällande regel, ville föreningen dock icke motsätta
sig en sådan ändring av gällande lag, att till det nuvarande stadgandet
fogades en bestämmelse om förordnande av modern såsom medförmyndare
vid faderns sida.

Föreningen Sveriges stadsdomare — vars yttrande på styrelsens vägnar
avgivits av arbetsutskottet inom styrelsen — har erinrat om att föreningen
framfört betänkligheter ur praktisk tillämplighetssynpunkt mot ärvdabalksakkunnigas
förslag om förordnande av modern såsom medförmyndare.
Dessa betänkligheter gjorde sig onekligen med än större styrka gällande i
fråga om det vidgade förslag som framlagts i promemorian. En anordning
med flera förmyndare innebure åtskilliga uppenbara praktiska olägenheter
och kunde även medföra risk för rättsförlust. En olägenhet som inte borde
underskattas vore den att i fall av oenighet mellan förmyndarna ett avgörande
icke kunde ernås annorledes än genom medverkan av utomstående,
d. v. s. av överförmyndaren. Det kunde befaras att denne i en förklarlig strävan
att åvägabringa formell enighet mellan makarna tillgrepe en kompromiss,

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

145

och en sådan lösning torde mera sällan gagna myndlingens verkliga intressen.
överhuvud syntes reglerna böra taga sikte mera på barnets berättigade
intressen än på makarnas principiella anspråk på likställighet.

Föreningen har slutligen framhållit, att därest emellertid en lagändring
ansåges påkallad, det av ärvdabalksakkunniga framlagda förslaget vore att
förorda.

Föreningens yttrande är icke enhälligt utan avvikande mening har angivits
av ledamoten i styrelsen rådmannen Höi jer, vilken förklarat sig på de i
promemorian anförda skälen tillstyrka det däri framlagda förslaget.

Advokatsamfundet har till en början framhållit, att något praktiskt behov
av den föreslagna lagändringen icke syntes föreligga. De skäl, som från olika
håll anförts till stöd för en regel om legalt samförmynderskap mellan makar,
syntes i icke ringa grad bottna mera i känslobetonade överväganden än
i hänsynstagande till praktiska realiteter. Hela frågan vore utan allt intresse
för det alldeles övervägande antalet svenska familjer, eftersom flertalet barn
i äktenskap så länge båda föräldrarna vore i livet icke hade någon egendom
som skulle stå under förmyndarens förvaltning. Väl vore det sant att regeln
om faderns förmynderskap utgjorde en avvikelse från principen om full
likställighet mellan makarna. Då emellertid spörsmålet om förmynderskapet
endast i undantagsfall vore av praktisk betydelse och då i dessa fall den nu
gällande ordningen i stort sett fungerade utan nämnvärda olägenheter, syntes
den principiella inadvertensen vara skäligen betydelselös. Hur man än i lagstiftningen
ordnade denna fråga kunde alltid i något fall olägenheter påvisas.
De måste emellertid för närvarande betecknas såsom försvinnande små, och
de korrektiv, som lagen erbjöde, vore ingalunda värdelösa.

Advokatsamfundet har vidare anfört följande.

Såsom ett skäl för lagändring har i promemorian bl. a. åberopats den omständigheten,
att modern skulle ha särskilt framträdande anspråk att få deltaga
i skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter, om barnets tillgångar
härröra från modern eller hennes släkt. Detta argument anfördes redan av
ärvdabalksakkunniga i förslaget till föräldrabalk och då i den formen att
det kunde framstå som »naturligt» att modern finge deltaga i förvaltningen.
Synpunkten återfinnes även i ganska expressiva ordalag i det i promemorian
refererade yttrandet av vissa kvinnoorganisationer. Bortser man från den
rent känslomässiga sidan av saken och det s. k. »värde ur etisk synpunkt»,
som argumentet till äventyrs må äga, lärer man emellertid starkt kunna ifrågasätta
dess bärkraft. Eftersom den ifrågavarande situationen förutsätter
att modern alltjämt är i livet, kunna barnets, från moderns eller hennes släkt
härrörande tillgångar icke ha förvärvats genom arv utan måste regelmässigt
ha tillfallit barnet genom gåva eller testamente. Men om givaren eller
testator i sådant fall önskar, att egendomen icke skall stå under fadernsförmyndarens
förvaltning, är det som bekant en ytterligt enkel sak att ordna
med förvaltning i annan form. Rör det sig om mera betydande belopp, som
skänkas eller testamenteras av moderns släktingar, lärer förhållandet för
övrigt ej sällan vara det, att gåvan eller testamentet till barnets förmån
gjorts just därför alt givaren resp. testator av misstro till moderns förmåga
att sköta pengar önskar, att beloppet direkt skall tillfalla hennes barn.

Kl llih ant/ till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 93.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Advokatsamfundet har vidare framhållit, att om något praktiskt behov av
en lagändring sålunda icke förelåge, det å andra sidan vore uppenbart att
en ändring av det innehåll som i promemorian föreslagits skulle medföra
åtskilliga olägenheter. Samfundet ansåge dessa olägenheter vara åtskilligt
mer betydande än som i promemorian gjorts gällande.

Departementschefen.

Flerstädes utomlands innefattar föräldramakten rätt och plikt att sörja
icke blott för barnets person utan även för dess förmögenhet. I förvaltningen
av denna senare intager föräldramaktens innehavare en betydligt friare ställning
än en förmyndare. I svensk liksom enligt dansk och norsk rätt göres
däremot åtskillnad mellan föräldramakt och förmynderskap. Enligt den
svenska rätten omfattar föräldramakten eller, enligt den numera fastslagna
terminologien, vårdnaden om barnet rätten och plikten att sörja för allt
som angår barnets person samt att företräda barnet i personliga angelägenheter,
i den mån barnet icke i särskilda fall har rätt att själv ombesörja dessa.
Till de personliga angelägenheterna räknas även slutandet av arbetsavtal.
Förmynderskapet innefattar däremot befogenheten att förvalta barnets egendom
ävensom att företräda barnet i ekonomiska angelägenheter.

Som förut nämnts tillkommer som regel vårdnaden om barn i äktenskap
föräldrarna gemensamt. Med avseende å förmynderskapet gäller däremot den
huvudregeln att fadern ensam är barnets förmyndare. Endast om fadern är
omyndig eller entledigats från förmynderskapet eller ock vårdnaden i samband
med hem- eller äktenskapsskillnad eller eljest tillerkänts modern, kan
hon under faderns livstid inträda i förmynderskapet. Denna ordning med
fadern såsom i princip ensam förmyndare innebär en avvikelse från den
eljest inom familjerätten gällande grundsatsen om full likställighet mellan
man och hustru. Vid förmynderskapslagens tillkomst höjdes även röster för
att jämväl på denna punkt jämställdhet borde råda. Då nu lagstiftningen
inom området är under omarbetning anser jag frågan om föräldrarnas rätt
till förmynderskapet, som är av ingripande betydelse, lämpligen böra upptagas
till förnyad prövning.

Att grundsatsen om likställighet mellan föräldrarna talar för att modern
ej bör vara utesluten från förmynderskapet är enligt min åsikt tydligt och
torde numera knappast av någon bestridas. Detta skäl för att tillerkänna
modern ett ökat inflytande på förmynderskapet torde ha vuxit i styrka under
den tid som förflutit sedan förmynderskapslagens genomförande för
snart tjugufem år sedan. Med samhällsutvecklingen har sålunda moderns
undantagsställning i vida kretsar kommit att betraktas som en kvarleva av
en äldre tids uppfattning av förhållandet mellan makar. Då vårdnaden tillerkänts
föräldrarna i förening, kan det även sägas vara mindre följdriktigt
att icke giva dem samma ställning beträffande förmynderskapet. Denna
synpunkt framträder särskilt i de fall, då vidtagandet av en i vårdnaden
ingående befogenhet är beroende av att barnet tillhöriga medel ställas till
förfogande för ändamålet. I dessa fall har, på sätt framhållits såväl i prome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

147

morian som under remissbehandlingen, fadern i egenskap av ensam förmyndare
en starkare ställning än modern även i vårdnadsfrågan, ehuru
de formellt äro likaberättigade i detta avseende. En sådan faktisk återverkan
av förmynderskapslagstiftningen inom området för vårdnaden är en icke
önskvärd följd av den nuvarande svenska rättens ståndpunkt att giva olika
regler rörande handhavandet av vårdnaden och förmynderskapet, ehuru i
praktiken ett samband mellan dem kan finnas.

Bortsett från att sålunda principen om likställighet mellan makar talar för
att modern ej bör vara utesluten från bestämmanderätt över barnets ekonomiska
förhållanden kunna härför anföras även andra skäl, vilka mera
direkt taga sikte på tillgodoseende av barnets bästa. Modern kan vara väl
så skickad som fadern att bedöma barnets behov. Frågan om lämpligheten
av en viss åtgärd kan i allmänhet tänkas bli bättre belyst, om även modern
är skyldig att taga ställning till frågan. Väl kan det förutsättas att fadern
som regel i frågor av någon vikt inhämtar moderns mening, men man kan
dock ej bortse från att laglig grund för att modern skall kunna göra sitt inflytande
gällande saknas. Särskilt i sådana situationer, då hem- eller äktenskapsskillnad
är nära förestående eller söndring eljest råder mellan makarna,
kunna olägenheter av att en av makarna ensam har bestämmanderätten
framträda, vilka i sista hand gå ut över barnet.

Även om sålunda starka skäl tala för att föräldrarna i regel böra gemensamt
utöva förmynderskapet, kan icke bortses från att vissa olägenheter
äro förbundna med en sådan ordning. Dessa ligga emellertid icke på det
principiella utan på det praktiska planet. Det främsta skälet emot ett samförmynderskap
är naturligtvis, att praktiska svårigheter måste följa av att
varje förvaltningsåtgärd skall företagas av föräldrarna i förening. Ett annat
skäl, som särskilt betonades under riksdagsbehandlingen av förslaget till
lagen om förmynderskap, är att vid oenighet mellan föräldrarna ett avgörande
måste komma till stånd genom beslut av någon utomstående. Enär
dessa skäl emot ett samförmynderskap diskuterats i promemorian och ingående
belysts under remissbehandlingen, torde jag icke nu åter behöva
närmare utveckla innebörden av desamma.

Då det gäller att taga ställning till spörsmålet, om dessa invändningar böra
stå hindrande i vägen för en lagändring av innehåll att båda makarna skola
vara legala förmyndare, är det självfallet av värde att söka bedöma den
praktiska betydelsen av en sådan reform. Härvid lärer till en början kunna
fastslås, att till förmynderskapet hörande funktioner över huvud behöva
vidtagas jämförelsevis sällan. Endast i undantagsfall torde nämligen egendom,
som skall stå under förmyndarförvaltning, tillfalla underårig så länge
båda föräldrarna leva, och i andra fall lärer vidtagande av någon till förmynderskapet
hörande åtgärd vara sällsynt. Detta förhållande visar å ena
sidan invändningarnas kvantitativa begränsning men klargör naturligtvis å
andra sidan även, att en lagändring endast mera sällan skulle få direkt
praktisk tillämpning. Under remissbehandlingen har påpekats, att frågan om
samförmynderskap vore utan större betydelse i praktiken även av den an -

148

Kunpl. Maj:ts proposition nr 93.

ledningen att lagstiftningen innehölle åtskilliga inskränkande bestämmelser
beträffande sättet för utövandet av förmyndarens förvaltningsrätt. Det
är visserligen riktigt att förmyndaren i viktiga förvaltningsangelägenheter
är bunden vid överförmyndarens eller rättens samtycke och att han
för sin förvaltning är redovisningsskyldig enligt särskilda bestämmelser.
Inom de gränser som sålunda utstakats äger emellertid förmyndaren fri
förvaltningsrätt. Ett betydande utrymme för förmyndarens självständiga
omdöme finnes alltså.

I de fall, då åtgärd med anledning av förmynderskapet är påkallad, torde
man, om båda föräldrarna äro förmyndare, kunna utgå från att enighet
i regel kan uppnås mellan dem. De praktiska svårigheterna torde i dessa fall
icke vara så betydande. Såsom i promemorian påpekats kan ett gemensamt
handhavande av förmynderskapet ersättas av att den ene maken lämnar
den andre fullmakt att handla å hans vägnar i saken. Att vid samförmynderskap
denna utväg kommer att tillämpas i stor utsträckning torde vara tydligt
och någon vägande invändning häremot kan enligt min mening icke
framställas. Ett befullmäktigande av ene maken innebär nämligen icke,
såsom i vissa yttranden framskymtat, att den andre avsagt sig sin andel i
förmynderskapet. En fullmakt behöver endast avse en viss angiven åtgärd
och, om den är mera generell, finnes alltid möjlighet att återkalla densamma.

Större svårigheter möta självfallet om makarna icke kunna komma överens.
Ett slitande av tvisten måste då komma till stånd genom någon utomstående.
Att detta medför praktiska olägenheter är tydligt. Det torde emellertid
såsom i ett yttrande framhållits vara orimligt att utestänga modern
från förmynderskapet enbart av den anledningen att hon kan vara av annan
mening än fadern. Vid förmynderskapslagens tillkomst betonades vidare
särskilt den fara för äktenskapet som låge i att föräldrarna inför utomstående
tvistade angående handhavandet av barnets angelägenheter. Enligt min
mening har denna synpunkt något överdrivits. Det kan ligga en lika stor
fara för splittring i att den ene maken har en avvikande åsikt angående
barnets angelägenheter utan att ha rättslig möjlighet att göra sin röst
hörd.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att de svårigheter som
följa av att båda föräldrarna äro lagbestämda förmyndare, icke äro så betydande
att de böra stå hindrande i vägen för en reform av lagstiftningen.
Å andra sidan kan emellertid icke bortses från att dessa svårigheter utgöra
en påtaglig realitet. Denna omständighet gör det befogat att undersöka, om
andra vägar äro framkomliga i syfte att bättre än för närvarande tillgodose
moderns anspråk på medbestämmanderätt över barnets ekonomiska förhållanden.

Ett sätt att lösa spörsmålet, som diskuterats av ärvdabalksakkunniga
och förordats i ett yttrande över deras förslag, är att vidga möjligheterna
för modern att träda i faderns ställe såsom ensam förmyndare. En sådan
lösning förutsätter, på sätt de sakkunniga påpekat, att fadern skulle kunna

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

entledigas ej endast såsom nu är fallet på grund av bristande lämplighet
utan även om modern finnes mera skickad än fadern att bekläda förmynderskapet.
Denna utväg innebär tydligen, att de olägenheter som följa vid
gemensam förvaltning undvikas. Å andra sidan måste beaktas, att det är
en synnerligen uppseendeväckande åtgärd att formligen entlediga fadern
från förmynderskapet. En sådan åtgärd, vilken fadern ofta torde komma
att motsätta sig, kan icke tillgripas utan vägande skäl och torde ofta medföra
splittring i äktenskapet. Med hänsyn härtill finner jag mig i likhet
med de sakkunniga icke böra förorda denna utväg.

Ärvdabalksakkunniga ha som nämnts föreslagit, att modern på ansökan
skulle kunna förordnas till medförmyndare vid faderns sida. Då sådant
förordnande i praktiken kan förväntas komma att påkallas endast i jämförelsevis
fåtaliga fall, innebär förslaget tydligen den fördelen att de med ett
samförmynderskap förbundna svårigheterna bleve till omfattningen begränsade.
Denna fördel motväges emellertid av andra omständigheter, vilka
enligt min mening böra tillerkännas avgörande betydelse. Till en början
medför icke detta förslag, att principiell likställighet genomföres mellan
man och hustru i fråga om skötseln av förmynderskapet. Det är vidare antagligt,
att förordnande som medförmyndare kommer att begäras först då
oenighet redan uppstått mellan makarna rörande någon barnets angelägenhet.
I sådana fall skulle säkerligen en begäran från hustruns sida att förordnas
till medförmyndare av mannen uppfattas som ett misstroendevotum
samt åstadkomma ytterligare misshälligheter mellan makarna. Härtill
kommer, att en ordning, enligt vilken modern kan förordnas till medförmyndare,
är ägnad att åstadkomma ovisshet, vem i det särskilda fallet förmynderskapet
tillkomme. Denna ovisshet kan, såsom svenska bankföreningen
påpekat, bli besvärande i ekonomiska mellanhavanden.

överförmyndarna i Göteborg ha ifrågasatt en annan utväg, varigenom antalet
samförmynderskap skulle begränsas. Enligt deras förslag skulle båda
makarna visserligen i princip vara förmyndare men i samband med förmynderskapets
inskrivning skulle den ene maken kunna överlåta åt den
andre att vara ensam förmyndare. Att införa en sådan möjlighet att avsäga
sig rätten att för framtiden deltaga i skötseln av förmynderskapet synes
emellertid knappast lämpligt. Det bör påpekas, att även om det vid tidpunkten
för förmynderskapets inskrivning faller sig naturligt att förmynderskapet
handhaves av endast den ene maken, förhållandena i detta hänseende
sedermera kunna ändras.

Om man vill genomföra en reform av förmynderskapslagstiftningen i
syfte att tillerkänna modern större möjligheter till inflytande över barnets
ekonomiska anlägenheter, synes med hänsyn till det anförda ingen annan
lämplig utväg stå till buds än att städse göra båda makarna till samförmyndare.
En sådan lösning innefattar enligt min åsikt så betydande värden
ur etisk och psykologisk synpunkt, att de nämnda praktiska olägenheterna
vid eu sådan ordning icke böra få stå hindrande i vägen. Jag vill

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

alltså tillstyrka, att för barn i äktenskap föräldrarna i förening skola vara
barnets förmyndare.

Såsom i promemorian framhållits känner redan gällande rätt anordningen
med flera förmyndare och särskilda regler äro givna med tanke härpå.
Anledning att frångå dessa regler för det fall att äkta makar äro samförmyndare
torde icke föreligga. Vad särskilt angår den gällande ordningen
för slitande av meningsskiljaktigheter mellan samförmyndare eller
att låta överförmyndarens mening bli avgörande torde denna vara den
lämpligaste utvägen även i nu avsedda fall.

Vissa svårigheter kunna tydligen uppstå, om den ene maken är förhindrad
att deltaga i beslut rörande förmynderskapet. År förfallet bestående,
torde ofta törutsättningar föreligga för att entlediga honom från förmynderskapet.
År det däremot tillfälligt, torde i regel saken kunna ordnas genom
lämnande av fullmakt. Eljest torde god man kunna förordnas att utöva
förmynderskapet. Tredskas ene maken att deltaga i utövandet av förmynderskapet,
lärer detta i regel få fattas så, att han har en från den andre
makens uppfattning avvikande mening, i vilket fall överförmyndaren måste
avgöra frågan. Vid bestående tredska kan naturligtvis entledigande från
förmynderskapet komma i fråga.

I ett yttrande har särskilt berörts frågan om barnets företrädande i rättegång
då båda makarna äro förmyndare. Även i detta fall gäller tydligen
att, om förmynderskapet icke uppdelats mellan makarna, dessa endast gemensamt
äga företräda barnet. De äro med andra ord kollektivt behöriga
och, om de företaga mot varandra stridande processuella handlingar, får
verkan därav bedömas enligt allmänna processuella regler. Även vid företrädande
i rättegång gäller emellertid, att den mening har företräde, som överförmyndaren
biträder. Några särskilda regler torde med hänsyn härtill icke
erfordras med tanke på ställföreträdarskapet i rättegång. För övrigt kan i
detta sammanhang påpekas, att jämväl frågor rörande vårdnaden kunna föranleda
rättegång och att därvid båda makarna i egenskap av vårdnadshavare
äro barnets ställföreträdare. Också i detta fall är förhållandet mellan dem
i behörighetsavseende av kollektiv natur.

Såsom i promemorian framhållits bör regeln om samförmynderskap äga
tillämpning endast om makarna tillsammans äro vårdnadshavare. Om i anledning
av hem- eller äktenskapsskillnad eller eljest förordnas att vårdnaden
skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, bör han även vara
ensam förmyndare.

Den svenska förmynderskapslagstiftningen har delvis tillkommit efter
samarbete med Danmark och Norge, och dess bestämmelser om förmynderskapet
för barn i äktenskap överensstämma i stort sett med motsvarande
regler i dessa båda länder. Endast med Danmark har emellertid samarbetet
omfattat frågan om rätten och plikten att vara förmyndare. Det är
självfallet önskvärt att den gemensamma lagstiftningen icke ändras i ett
land utan samråd med det land som deltagit i samarbetet. Frågan om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

151

lagändring i syfte att tillerkänna modern ökat inflytande över barnets ekonomiska
angelägenheter har även beretts i samråd med en dansk representant,
professorn vid universitetet i Köpenhamn O. A. Borum, vilken å dansk sida
utsetts att utreda frågan om båda makarna böra vara förmyndare för barn
i äktenskap. Denne har ännu ej avgivit något förslag i ämnet men enligt
vad jag under hand inhämtat ämnar han ansluta sig till tanken att förmynderskapet
bör handhavas gemensamt. Vad angår Norge är man där, enligt vad
de norska delegerade för nordiskt samarbete inom lagstiftningen uttalat,
intresserad av att frågan upptages till övervägande och så torde även enligt
vad jag erfarit från det norska justitiedepartementet komma att ske inom
en nära framtid. Det hade naturligtvis varit önskvärt att innan man skrider
till lagstiftning i Sverige avvakta resultatet av utredningsarbetet i Danmark
och Norge, men med hänsyn till lagstiftningsfrågans tekniska samband
med föräldrabalken anser jag att man redan nu måste taga ställning i
saken.

Den föreslagna ändrade regeln om förmynderskap för barn i äktenskap
har upptagits i 1 § första stycket av förevarande kapitel. Denna ändring har
föranlett vissa följdändringar i 7 och 8 §§. I övrigt ha i kapitlet icke föreslagits
några sakliga ändringar. 1 § andra stycket överensstämmer med motsvarande
stycke i 2 kap. 1 § FL. Tredje stycket har sin motsvarighet i 12 §
andra och tredje styckena LAd. Genom hänvisningen i detta stycke kommer
den föreslagna nya bestämmelsen om samförmynderskap för föräldrar
att äga motsvarande tillämpning, när någon adopterats av makar eller ene
maken adopterat den andres barn.

2—6 §§ förevarande kapitel äro lika med 2—6 §§ i 2 kap. FL. 7 § motsvarar
2 kap. 7 § FL. 8—10 §§ ersätta 8—10 §§ i 2 kap. FL. 11 § i förslaget
har tillagts med hänsyn till att 3 kap. FL upptagits först såsom 19 kap. i
förslaget.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap.

1 §•

De nuvarande reglerna i 4 kap. 2 § FL rörande frågan, när inskrivning av
förmynderskap för underårig skall ske, ha i förslaget bibehållits oförändrade.

Vad angår spörsmålet, var inskrivningen skall äga rum, ha däremot vissa
ändringar i gällande bestämmelser funnits påkallade till följd av det föreslagna
stadgandet att föräldrarna gemensamt skola vara förmyndare för
barn i äktenskap. För närvarande stadgas, att inskrivning skall ske hos rätten
i den ort, där den av föräldrarna, som utövar eller till sin död utövat
förmynderskåpet, har eller senast haft hemvist inom riket. Bestämmelsen
att inskrivningen skall ske där den som utövar förmynderskapet har sitt
hemvist torde kunna bibehållas som huvudregel. För det fall, att förmynderskapet
för barn i äktenskap utövats av föräldrarna gemensamt och in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

skrivning skall ske till följd av att en av dem avlidit, innebär regeln att inskrivningen
skall äga rum vid den efterlevandes forum. Föranledes inskrivningen
av att fader eller moder som ensam utövat förmynderskapet avlidit,
bör i anslutning till vad nu gäller stadgas att inskrivningen skall äga rum
hos rätten i den ort, där denne senast haft hemvist inom riket. Huvudregeln
att inskrivningen skall ske där den som utövar förmynderskapet har hemvist
torde vidare tarva en komplettering med tanke på de fall, då förmynderskapet
för barn i äktenskap skall inskrivas vid tidigare tidpunkt än
faderns eller moderns död och förmynderskapet utövas av föräldrarna gemensamt
ehuru de ha skilda hemvist. I sådant hänseende torde kunna stadgas,
att inskrivningen skall ske vid faderns forum eller, om den åtgärd som
skall vidtagas består däri att modern skall entledigas från förmynderskapet,
vid hennes forum.

2—6 §§.

2—4 och 6 §§ i förslaget motsvara 3—6 §§ i 4 kap. FL. 5 § i förslaget ersätter
4 kap. 1 § FL, dock att redan i It kap. 11 § angivits, att rätten har
att utöva tillsyn över förmyndares förvaltning, och att bestämmelsen om att
rätten skall vaka över överförmyndaren flyttats till 19 kap. 14 §.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

I 6 kap. 1 § FL stadgas, att förmyndaren har, såvitt annat ej i denna lag
stadgas eller vid förvärv genom gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta
myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter, som
röra denna.

I de sakkunnigas förslag ha under 13 kap. 1 § nämnda bestämmelser upptagits
utan ändring.

Stockholms förmgndarkammare har påpekat, att enligt förevarande stadgande
egendom som tillfallit myndlingen genom gåva eller testamente kunde
vara undantagen från förmyndarens förvaltning genom bestämmelse
vid gåvan eller testamentet. Enligt förmyndarkammarens åsikt rådde en avsevärd
osäkerhet vid avfattningen av dylika villkor. Förmyndarkammaren
ifrågasatte, om icke i klarhetens intresse borde upptagas ett uttryckligt stadgande,
att förmyndaren i denna sin egenskap genom bestämmelser vid gåva
eller testamente i fråga om egendom, som skall stå under hans förvaltning,
icke kan befrias från förpliktelser som åvila honom enligt lag. Även överförmyndarna
i Göteborg ha berört frågan om inskränkningar i förmyndarens
förvaltningsrätt till följd av bestämmelser vid gåva eller testamente. Enligt
överförmyndarnas åsikt borde sådana bestämmelser över huvud icke äga
giltighet. Oavsett om vid gåva eller testamente fogats den föreskriften, att
egendomen skulle förvaltas av annan än förmyndaren, borde alltså egen -

Kangl. Mcij.ts proposition nr 93.

153

domen stå under förmyndarens förvaltning. Med hänsyn härtill borde i lagen
införas en föreskrift om att all omyndig tillhörig egendom skall vara underkastad
lagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning.

Departementschefen.

Rörande utövningen av förmyndarens förvaltning meddelas i FL åtskilliga
föreskrifter, som syfta till att säkerställa den omyndiges rätt och bästa.
Dessa skyddsföreskrifter äro av tvingande natur och kunna icke genom
åtgöranden av den enskilde åsidosättas. Den som genom gåva eller testamente
överlåter egendom till omyndig kan alltså icke, när egendomen skall förvaltas
av förmyndaren i denna hans egenskap, med rättslig verkan förordna,
att FL:s skyddsbestämmelser ej skola träda i funktion. I motiven till lagen
betonades detta uttryckligen och i rättstillämpningen har denna grundsats
upprätthållits (se särskilt N. J. A. 1946 s. 410 och 1947 s. 461). Med hänsyn
härtill finner jag det icke erforderligt att såsom Stockholms förmyndarkammare
ifrågasatt upptaga ett uttryckligt stadgande i lagtexten av innehåll,
att förmyndaren icke genom bestämmelse vid gåva eller testamente i fråga
om egendom som står under hans förvaltning kan befrias från förpliktelser
som åvila honom enligt lag.

Förmyndarens rätt och plikt att förvalta den omyndiges förmögenhet omfattar
i princip hela förmögenheten. Lagen förutsätter emellertid att förvaltningsrättens
omfattning i vissa fall kan inskränkas, bl. a. vid förvärv genom
gåva eller testamente. Har vid sådant förvärv bestämts att egendomen
skall vara undantagen från förmyndarens förvaltning och handhavas av en
annan person, lärer en sådan bestämmelse i regel äga giltighet. För den som
på grund av en dylik bestämmelse förvaltar egendomen i fråga gälla alltså
icke FL:s regler om skydd för omyndigs egendom. (Jfr N.J.A. 1938 s. 89.)

Det kan naturligtvis sägas att denna möjlighet att genom anordnande av
särskild förvaltning undandraga egendom från lagens kontrollsystem kan
innebära en fara för den omyndige. Det måste emellertid beaktas, att även
uppställande i lag av ett hinder häremot skulle kunna vara till skada för den
omyndige, i det att en gåva eller ett testamente till den omyndiges fördel
skulle kunna utebli i situationer där givaren eller testator hyst motvilja
mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen skulle komma till stånd.
Att helt utesluta möjligheten att vid gåva eller testamente förordna om
egendomens förvaltning synes därför förenat med vissa betänkligheter. Andra
utvägar att i nu avsedda fall tillskapa ett ökat skydd för den omyndige
kunna emellertid tänkas. Frågan huruvida en ändring av gällande rätt i
denna riktning kan anses påkallad är vittsyftande och förutsätter en ingående
undersökning, varför den icke synes kunna upptagas i förevarande sammanhang.

2—10 §§.

Dessa paragrafer ersätta motsvarande lagrum i 6 kap. FL.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

Kapitlet motsvarar 7 kap. FL. I kapitlet har i enlighet med vad de sakkunniga
föreslagit vidtagits den ändringen, att 8 § andra stycket jämkats i
anslutning till nu gällande bestämmelser i 10 kap. 4 § samt 11 kap. 20 och
23 §§ giftermålsbalken, enligt vilka vid återgång av äktenskap, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad bouppteckning behöver upprättas endast då så yrkas
av make eller borgenär. Förmyndaren för den omyndige maken har enligt
dessa bestämmelser möjlighet, att om den andre maken skulle vägra att
medverka vid upprättande av bouppteckning, hos rätten begära förordnande
av särskild bouppteckningsförrättare.

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom.

Kapitlet motsvarar 8 kap. FL. Nuvarande 11 a § i 8 kap. har betecknats
12 §, i följd varav följande paragrafer omnumrerats.

16 KAP.

Om förmyndares redovisningsskyldighet.
Detta kapitel motsvarar 9 kap. FL.

17 KAP.

Om tillsyn över förmyndares förvaltning.
Kapitlet ersätter 10 kap. FL.

18 KAP.

Om god man.

Detta kapitel i de sakkunnigas förslag avser att ersätta 11 kap. FL. Bestämmelserna
i andra och tredje styckena i 11 kap. 6 § FL ha emellertid
intagits i 19 kap. 11 och 12 §§. Förslaget upptager icke — i anslutning till
vad som skett ill kap. 8 § FL — någon hänvisning till 9 och 10 kap., som
ersätta 5 kap. FL. Detta torde dock, framhålla de sakkunniga, icke innebära
någon saklig ändring. Hänvisningen till nämnda kapitel vore nämligen
strängt taget överflödig och kunde möjligen verka missvisande. Att
vad i 9 och 10 kap. stadgades om förmyndare skulle äga tilllämpning å god
man som fungerade i förmyndares ställe torde, utan hänvisning till nämnda
kapitel, vara uppenbart.

155

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Stockholms förmijndarkammarc bär hemställt, att i 18 kap. 8 § måtte intagas
hänvisning jämväl till 9 och 10 kap. i förslaget, samt har till stöd
härför anfört följande.

Förslagets 18 kap. 8 § innebär i jämförelse med motsvarande lagrum i
förmynderskapslagen —-11 kap. 8 § — såtillvida en ändring att förslaget
icke hänvisar till de regler — 9 och 10 kap. i förslaget — som ersatt 5 kap.
nämnda lag. Enligt motiven åsyftas emellertid icke härigenom någon saklig
ändring. Uteslutningen har skett emedan hänvisningen ansetts överflödig
och befarats kunna verka missvisande. Emellertid torde det tvärt om
kunna ifrågasättas, om icke den föreslagna ändringen kan föranleda ovisshet
och tolkningssvårigheter. Enligt 9 kap. 3 § andra stycket i förslaget,
som motsvarar 5 kap. 4 § andra stycket förmynderskapslagen, må förmyndaren
under vissa förhållanden omhändertaga egendom, varöver den omyndige
eljest äger råda. Om nu exempelvis god man enligt förslagets 18 kap.
1 § förordnas och fråga uppkommer om sådant omhändertagande av omyndigs
egendom, som nyss sagts, kan sannolikt frånvaron av hänvisning till
reglerna för omhändertagande föranleda den uppfattningen att gode mannen
i detta speciella hänseende saknar en befogenhet^ som annars tillkommer
förmyndaren. Vid angivna förhållande och då någon praktisk olägenhet
av den hittillsvarande anordningen svårligen torde kunna påvisas, vill
förmyndarkammaren föreslå att i 18 kap. 8 § i förslaget inrymmes hänvisning
jämväl till förslagets 9 och 10 kap.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det även utan särskilt stadgande
framgå, att bestämmelserna om förmyndare i 9 och 10 kap. i förslaget
skola gälla även för god man, som fungerar i förmyndares ställe. Då emellertid
under remissbehandlingen tvekan yppats på denna punkt samt någon
olägenhet icke torde följa av att i anslutning till vad nu är fallet i lagtexten
upptaga en hänvisning till dessa bestämmelser, bär förslaget omarbetats
i enlighet härmed. I övrigt bär jag icke funnit anledning att föreslå
någon ändring i vad de sakkunniga förordat.

19 KAP.

Om överförmyndare.

1, 3 och 4 §§.

Enligt FL gäller som huvudregel, att i varje kommun skall väljas en
överförmyndare. Två eller flera kommuner, som lyda under häradsrätt,
må emellertid förena sig till ett överförmyndardistrikt. Förslag härom upprättas
av häradsrätten, över förslaget skola kommunerna höra-s. Godkännes
förslaget av kommun som föreslagits skola ingå i ett distrikt, skall det
i denna del lända till efterrättelse intill dess kommunen efter därom fattat
beslut utträtt ur distriktet. Sådant utträde må ej ske förrän den tid
för vilken överförmyndaren blivit utsedd gått till ända. överförmyndare
väljes av stadsfullmäktige eller av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
för eu tid av fyra år. Avgår överförmyndare innan tiden för hans

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

uppdrag är ute, skall i hans ställe annan väljas att tjänstgöra under den
tid som återstår.

I de sakkunnigas förslag ha dessa bestämmelser med vissa ändringar av
redaktionell natur upptagits under 19 kap. 1, 3 och 4 §§.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vid behandlingen av dessa paragrafer
yttrat följande.

Såsom av förarbetena till förmynderskapslagen framgår ansågs en sammanslagning
av två eller flera kommuner till ett överförmyndardistrikt
ofta önskvärd. Bestämmelsen om häradsrättens initiativ därutinnan tillkom
för att säkerställa att en lämplig distriktsindelning såvitt möjligt skulle
kunna komma till stånd. Erfarenheten av lagens tillämpning visar emellertid
att i ett mycket stort antal domsagor någon sammanslagning av kommuner
till större distrikt i regel icke ägt rum. Samtidigt hava de olägenheter
därav framträtt som redan vid lagens antagande förutsågos, nämligen
framförallt svårigheten att med små distrikt finna kompetenta personer
till uppdraget såsom överförmyndare. Det ligger i sakens natur att i domsagor,
där antalet distrikt överstiger tjugo, trettio eller mera —- i en domsaga
är antalet 68 —, sistnämnda svårighet kommer att göra sig särskilt gällande.
Något tvivel torde icke råda därom, att den granskning av förmyndarförvaltningen
som ankommer på överförmyndarna i dylika fall måste
i stor utsträckning bli mycket otillfredsställande. Bortsett från de vådor
för de omyndiga och deras rätt som detta otvivelaktigt är ägnat att medföra,
förorsakas därav även ett oproportionerligt stort arbete för domaren
och häradsrätten, ett arbete som man avsett skulle huvudsakligen bliva av
formell natur, men som på en del håll kommit att omfatta granskning av
överförmyndarnas så gott som samtliga åtgärder i flertalet förmynderskap.

För att råda bot på nu anförda missförhållanden borde rätteligen frågan
om distriktsindelningen i sin helhet ankomma på häradsrätten efter vederbörande
kommuners hörande och icke såsom nu vara beroende på kommunernas
goda vilja. Vid avgivandet av yttrande över det förslag till lag som
legat till grund för förmynderskapslagen hemställde häradshövdingeföreningen
att distriktsindelningen måtte anordnas på dylikt sätt. De gångna
årens erfarenheter bekräfta riktigheten av föreningens ståndpunkt.

På grund av det anförda har föreningen hemställt om sådan ändring av
förevarande stadganden att däri föreskrives, att om det för vinnande av
lämplig distriktsindelning erfordras att två eller flera kommuner sammanslås
till gemensamt överförmyndardistrikt, häradsrätten må efter kommunernas
hörande förordna därom. Enligt föreningens mening förelåge icke
hinder att låta ett sådant förordnande träda i kraft exempelvis vid utgången
av därpå följande redovisningsår, oberoende av om den tid gått till ända
för vilken vederbörande överförmyndare blivit utsedda. Skulle detta förslag
icke anses kunna bifallas, har föreningen i andra hand hemställt, att fråga
om distriktsindelning skall kunna upptagas och genomföras oberoende av
tiden för gällande överförmyndareförordnande.

Departementschefen.

Frågan om överförmyndarinstitutionens organisation diskuterades ingående
under förarbetena till FL och olika meningar kommo här till synes.

157

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

Enligt det av lagberedningen utarbetade förslaget, vilket i denna del av Kungl.
Maj :t oförändrat framlades för riksdagen, skulle överförmyndare förordnas
av rätten i varje tingslag ävensom i varje stad med rådhusrätt. Genom att
sålunda låta överförmyndaren fungera för ett jämförelsevis stort område ville
man tillföra kontrollorganet större självständighet, erfarenhet och arbetsrutin
än som kunde förväntas besittas av kommunvis tillsatta kontrollorgan.
Detta förslag vann dock icke riksdagens bifall utan riksdagen antog för sin
del bestämmelser, enligt vilka överförmyndarna skola väljas av kommunerna.
Otvivelaktigt äro såsom häradshövdingeföreningen påpekat åtskilliga
olägenheter förenade med att allt för små kommuner utgöra självständiga
överförmyndardistrikt. Dessa redan vid lagens tillkomst befarade olägenheter
torde icke i mera betydande utsträckning ha undvikits genom begagnande av
den i lagen öppnade möjligheten för kommuner att frivilligt sammansluta
sig till ett distrikt för val av överförmyndare. I och för sig kunna alltså
skäl anföras för att bestämmelserna om överförmyndarorganisationen böra
upptagas till omprövning. Det är emellertid att märka att denna fråga påverkas
av den nyligen beslutade reformen om ändring i rikets kommunala
indelning. I den mån härigenom de nuvarande mindre kommunerna försvinna
som självständiga enheter, kommer tydligen frågan i ett nytt läge.
Jag finner det med hänsyn härtill lämpligast att avvakta verkningarna av
reformen i detta hänseende innan man närmare ingår på frågan, huruvida
ändrade regler rörande överförmyndarorganisationen äro påkallade.

Vad angår förslaget, att ändrad distriktsindelning skall kunna genomföras
oberoende av tiden för gällande överförmyndarförordnande, vill jag erinra
om att överförmyndare utses för en tid av högst fyra år. Det torde i regel
ej innebära någon olägenhet av större betydelse att avvakta utgången av
denna tid innan ändring i indelningen genomföres. Med hänsyn härtill finner
jag ej skäl att förorda någon ändring i gällande rätt på denna punkt.

I departementsförslaget, som i enlighet med det anförda upptager bestämmelserna
i FL utan saklig ändring, motsvaras 1 § av 3 kap. 2 § FL, 3 § av
3 kap. 3 § FL och 4 § av 3 kap. 4 § FL.

2 §•

Denna paragraf ersätter 13 § andra stycket första och andra punkterna
samt fjärde stycket andra punkten i promulgationslagen till FL.

5—15 §§.

5_13 samt 15 §§ ersätta motsvarande paragrafer i 3 kap. FL. 11 och 12 §§

ha ändrats så att de kommit att ersätta jämväl 11 kap. 6 § andra och tredje
styckena FL. 14 § första stycket har sin motsvarighet i 4 kap. 1 § FL samt
13 § fjärde stycket första punkten promulgationslagen till FL. Andra stycket
i 14 § ersätter 3 kap. 14 § FL.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Till detta kapitel ha såsom inledningsvis nämnts sammanförts flertalet av
nu gällande processuella bestämmelser i LÄB, LBiÄ, LAd, LBuÄ och FL
Jag vill erinra om, att åtskilliga av dessa bestämmelser redan genom lagar
den 10 juli 1947 (nr 621—625) ha underkastats ändringar med anledning
av nya rättegångsbalken, medan andra bestämmelser uteslutits såsom överflödiga.
Såsom förut nämnts har även i samband därmed frågan om bevisningen
i mål om faderskap till barn utom äktenskap erhållit den lösningen,
att några särregler för dessa mål ej böra gälla. Någon motsvarighet till 5 §
i de sakkunnigas förslag, som innehåller dylika bestämmelser, har därför
ej upptagits i departementsförslaget. I övrigt ha, i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, vissa jämkningar och tillägg till nuvarande
bestämmelser gjorts i syfte bl. a. att vinna större likformighet. Beträffande
innehållet i kapitlet får jag, i den män redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till betänkandet.

1 och 3 §§.

Gällande lag innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt domstol
i mål om äktenskaplig börd. Sådant mål skall alltså instämmas till svarandens
allmänna forum för tvistemål. I LBuÄ givas däremot vissa regler om
forum. I 21 § första stycket denna lag stadgas sålunda, att talan om faderskap
och om skyldighet för fadern att giva underhåll åt barnet eller modern
så ock om barnets förklarande för trolovningsbarn skall anhängiggöras genom
stämning å mannen till rätten i den ort, där han bör svara i tvistemål
som röra hans person. Vill käranden hellre stämma till rätten i den ort, där
lägersmålet skett, är det ock tillåtet. Är den, som uppgives vara fader
till barnet, död, må enligt 34 § LBuÄ efter stämning å hans arvingar föras
talan om barnets och moderns rätt vid den domstol, som har att upptaga
tvist om arv efter honom.

Enligt 1 § i de sakkunnigas förslag må tvister om äktenskaplig börd, oavsett
vem som väcker talan, instämmas till barnets forum eller, om barnet
avlidit, forum hereditatis efter barnet. Vidare stadgas i 3 § av förslaget, alt
talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap
av trolovningsbarn må väckas antingen vid rätten i den ort, där mannen
har sitt hemvist, eller, om han är död, den rätt som har att upptaga tvist
om arv efter honom eller ock vid rätten i den ort, där lägersmålet skett.

Svea hovrätt har beträffande de föreslagna forumbestämmelserna anmärkt,
att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att talan mot
mannen angående äktenskaplig börd skall väckas vid barnets forum personae
och talan mot utomäktenskapligt barn rörande faderskapet vid mannens
forum personae eller ock vid rätten i ort där lägersmålet skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

159

Sveriges advokatsamfund har framhållit, att lagtexten i 1 § närmast syntes
giva vid handen, att käranden hade valrätt mellan barnets forum och svarandens
allmänna forum för tvistemål enligt 10 kap. 1 § nya rättegångsväsen;
ett klargörande uttalande i frågan om forum enligt 1 § i förslaget
vore exklusivt syntes önskvärt.

Departementschefen.

Mot de av de sakkunniga föreslagna forumreglerna har jag i stort sett intet
att erinra. I likhet med Svea hovrätt finner jag det visserligen tveksamt,
huruvida talan skall kunna väckas rörande äktenskaplig börd vid barnets
forum personae och rörande faderskapet till barn utom äktenskap vid
mannens personliga forum, även i de fall då barnet respektive mannen är
kärande. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid lämpligt med enhetliga
regler. När det gäller statusfrågor, i vilka avgörandet kan bli av betydelse
långt fram i tiden, torde det nämligen vara av värde att utan större svårigheter
kunna konstatera huruvida någon process förekommit.

Advokatsamfundet har berört frågan, om de föreslagna bestämmelserna
om laga domstol böra innebära att de allmänna reglerna om forum i nya
rättegångsbalken skola äga tillämpning vid sidan av de föreslagna. Enligt
min mening tala övervägande skäl för att en sådan valfrihet icke bör vara
för handen utan att domstol som angives för mål om status bör vara ensam
behörig. Dock torde icke i vidare mån än som följer av de nuvarande reglerna
i 10 kap. 17 och 18 §§ nya rättegångsbalken rätten böra ha att ingå i
prövning av sin behörighet, om ej svaranden gjort invändning därom eller
uteblivit.

Paragraferna ha i departementsförslaget jämkats i enlighet med det anförda.
Därjämte har jag ansett den i 3 § föreslagna bestämmelsen, att om
mannen är död talan må kunna väckas — förutom vid hans arvsforum —-även vid rätten i den ort där lägersmålet skett, kunna utgå. Har mannen avlidit,
synes det nämligen lämpligt att en bördstalan, som i regel står i nära
samband med frågan om kvarlåtenskapens fördelning, städse föres vid
mannens arvsforum. Detta står även i bättre överensstämmelse med att enligt
10 kap. 17 § 4. nya rättegångsbalken, jämförd med 18 § i samma kap.,
rätten i tvister som skola upptagas vid arvsforum har att självmant pröva
sin behörighet.

2 §•

I denna paragraf, som utformats i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag, ersätter första stycket 2 § andra stycket och 5 § andra punkten LÄB.
I andra stycket har från 6 § LÄB upptagits bestämmelsen, att modern skall
höras i målet, om det kan ske.

4 §•

I första stycket av förevarande paragraf ha de sakkunniga upptagit bestämmelser,
till vilka motsvarighet finnas i 2 § fjärde stycket samt 13 §

160

Kungl. Maj.is proposition nr 93.

andra stycket LBuÄ. Därjämte har upptagits ett nytt stadgande av innebörd,
att även särskild förmyndare för barnet äger föra talan för barnet om dess
börd.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ifrågasatt, om ej bestämmelsen, att
jämväl förmyndare äger föra talan för barnet, borde inskränkas att gälla
endast i de fall, där förmyndaren har vårdnaden om barnet. Barnet kunde
eljest i vissa fall erhålla tre taleberättigade företrädare.

Departementschefen.

Särskilt förordnad förmyndare för barn som fötts inom äktenskap äger
enligt LÄB för barnet föra talan i mål om äktenskaplig börd. I gällande rätt
har däremot särskild förmyndare för barn utom äktenskap icke uttryckligen
tillerkänts behörighet att föra talan om barnets börd. Det synes såsom
de sakkunniga föreslagit lämpligt att införa ett stadgande om sådan
behörighet för förmyndaren. I likhet med de sakkunniga anser jag att detta
bör gälla oavsett om förmyndaren har vårdnaden om barnet eller ej. I de
fall, då modern är vårdnadshavare men på grund av hennes underårighet
annan person måst utses till förmyndare, kan det vara lämpligt att förmyndaren
äger föra talan för barnet. Med hänsyn härtill ha bestämmelserna
om ställföreträdare för barnet i första stycket av förevarande paragraf
utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Såsom andra stycke har från 25 § första stycket LBuÄ upptagits bestämmelsen,
att envar som äger föra talan för barnet skall erhålla tillfälle att
yttra sig i målet.

5 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 6 § i de sakkunnigas förslag,
får jag hänvisa till betänkandet (s. 116).

6 §•

Under 20 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag ha upptagits bestämmelser,
som avse att ersätta 9 § första och andra styckena LAd, därvid orden »församling»
och »kyrkobokförd» utbytts mot »kommun» och »mantalsskriven».

Barnavårdsnämnden i Stockholm har beträffande denna paragraf anfört:

Enligt 9 § lagen om adoption skall rätten, om barnet ej fyllt aderton år,
inhämta yttrande i adoptionsärende såväl från barnavårdsnämnden i den
församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som ock, i fråga om barn utom
äktenskap, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnet,
och eljest från barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller
den av dem, som har vårdnaden om barnet, är kyrkobokförd. De sakkunniga
föreslå, att »kyrkobokförd» skall utbytas mot »mantalsskriven». Denna ändring
är olämplig, eftersom den skulle medföra, att en barnavårdsnämnd
stundom finge avgiva yttrande rörande personer som icke längre äro bosatta
i kommunen; i vissa fall kunna de ha avflyttat för inemot ett år sedan.

Vidare är uttrycket »har att utöva tillsyn över barnet» icke entydigt. Barnavårdsnämnden
har t. ex. jämlikt 7 kap. barnavårdslagen att utöva tillsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

161

över fosterbarn, som vistas i kommunen, oavsett om nämnden förordnat barnavårdsman
för barnet eller ej. Det har icke sällan förekommit, att domstol
lämnat tillstånd till adoption av barn, som haft barnavårdsman i Stockholm,
men vistats hos den blivande adoptanten i annan kommun, utan att yttrande
inhämtats av härvarande barnavårdsnämnd. Detta kan möjligen bero på
att barnet såsom fosterbarn stått under tillsyn av vistelseortens barnavårdsnämnd
och att rätten tolkat berörda bestämmelse såsom avseende denna tillsyn.
Eftersom meningen emellertid är, att yttrande skall avgivas av den
barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet
för barnet, synes detta böra klart utsägas i lagtexten.

Har barnavårdsman förordnats för barn i äktenskap, torde den barnavårdsnämnd,
som har att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet, i
många fall äga större kännedom om barnets och föräldrarnas förhållanden
än barnavårdsnämnden i föräldrarnas eller vårdnadshavare^ vistelseort.
Det torde därför kunna ifrågasättas, om icke yttrande rörande adoption av
barnet i sådant fall borde inhämtas från den barnavårdsnämnd, som har
att utöva tillsyn över barnavårdsmannaskapet, i stället för från barnavårdsnämnden
i föräldrarnas eller vårdnadshavarens kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsort.

Departementschefen.

I likhet med vad jag föreslagit beträffande 8 kap. 4 § torde i förevarande
paragraf kyrkobokföringen böra vara avgörande för frågan, från vilken barnavårdsnämnd
yttrande skall inhämtas.

Såsom barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit torde i de fall, då barnavårdsman
förordnats för barn i äktenskap och denne står under tillsyn av
annan barnavårdsnämnd än den där föräldrarna eller vårdnadshavaren är
kyrkobokförd, tillsynsnämnden äga den bättre kännedomen om de förhållanden
som äro av betydelse för adoptionsfrågan. Yttrande synes alltså böra
inhämtas från denna nämnd. Paragrafen har omformulerats i enlighet härmed.

7—9 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka motsvara 8—10 §§ i de sakkunnigas
förslag och mot vilka erinran ej gjorts under remissbehandlingen, kan jag i
huvudsak hänvisa till betänkandet (s. 116 och 117). I anslutning till vad
som föreslagits beträffande 3 § har i 9 § den ändringen vidtagits i de sakkunnigas
förslag, att bestämmelsen om lägersmålsforum icke skall gälla
för det fall att den underhållsskyldige avlidit. Då talan om underhåll till
barn utom äktenskap regelmässigt föres i samband med talan om fastställande
av faderskapet synes det nämligen önskvärt med enhetliga forumregler
för dessa båda fall.

10 och 12 §§.

Bestämmelserna i LBuÄ om provisoriska beslut i mål om vårdnad och underhåll
ha en från motsvarande stadganden i LBiÄ avvikande utformning.
Medan enligt sistnämnda lag provisoriska beslut i dylika mål avse tiden till
dess laga kraft ägande dom föreligger, lända enligt LBuÄ sådana beslut till

11 Dihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 93.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

efterrättelse till dess slutligt utslag meddelas, varjämte stadgas att slutligt
utslag skall gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom, där ej rätten
annorlunda förordnat.

De sakkunniga framhålla (s. 117), att denna olikhet i bestämmelsernas
utformning borde upphöra, varvid med avseende å barn utom äktenskap
borde gälla samma regler som för barn i äktenskap. I enlighet härmed har i

11 § i de sakkunnigas förslag — som svarar mot 10 § i departementsförslaget
— med avseende å såväl barn i som barn utom äktenskap ävensom adoptivbarn
upptagits regeln i 21 § första stycket LBiÄ, att rätten för tiden intill
dess laga kraft ägande dom föreligger äger förordna angående vårdnaden
efter vad som finnes skäligt. Vad angår underhåll har motsvarande regel
upptagits i 13 §, som svarar mot 12 § i departementsförslaget.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har anmärkt, att reglerna rörande provisoriska
beslut om vårdnad och underhåll borde utformas i anslutning till
vad som nu gäller med avseende å barn utom äktenskap. Den nuvarande
regeln i LBiÄ — till vilken förslaget anslöte sig — enligt vilken för omedelbar
verkställighet även av slutligt utslag krävdes särskilt förordnande därom,
hade nämligen ibland medfört mindre tillfredsställande resultat.

Departementschefen.

Det är naturligtvis önskvärt att bestämmelserna om provisoriska beslut
rörande vårdnad och underhåll utformas lika för .såväl barn i äktenskap
som barn utom äktenskap. Bestämmelserna för barn i äktenskap — som äro
utformade på samma sätt som stadgandena om provisoriska beslut i äktenskapsmål
-—- torde härvid böra givas företräde. Med hänsyn härtill finner
jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag på denna punkt. Även i övrigt
ha paragraferna utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

11 samt 13—35 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som i de sakkunnigas förslag motsvaras av

12 samt 14—36 §§, kan jag i huvudsak hänvisa till betänkandet (s. 117—
120). Med avseende å 18 §, som motsvarar 12 kap. 5 § FL, har vidtagits en
ändring i förhållande till gällande rätt. Därest ansökan om hävande av
omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts av förmyndaren, torde kravet
på huvudförhandling stundom kunna eftergivas. Så bör t. ex. kunna ske, om
omyndighetsförklaringen grundats på sinnessjukdom och sökanden med
behörigt läkarintyg visar att han återvunnit hälsan. Enligt departementsförslaget
skall därför i de fall, då förmyndaren gjort eller tillstyrkt ansökningen,
målet kunna utan huvudförhandling omedelbart företagas till avgörande,
såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig för målets
utredning. I

I mål och ärenden på förevarande lagstiftningsområde har i regel det
allmänna ett betydande intresse att bevaka. Detta är särskilt framträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

163

i sådana mål som reglera barnets f amilj erättsliga status. I lagarna på området
ha även i anledning härav givits åtskilliga stadganden, varigenom parternas
dispositionsrätt i fråga om bevisning och annan utredning starkt
begränsats. Sådana bestämmelser ha upptagits i 6 § LÄB, 19 § LBiÄ, 9 §
LAd, 25 § LBuÄ och 12 kap. 22 § FL. Enligt dessa gäller bl. a., att rätten har
att sörja för fullständig utredning. För detta ändamål äger rätten införskaffa
erforderlig bevisning.

Frågan om bevisningen i indispositiva tvistemål har numera blivit föremål
för reglering i nya rättegångsbalken. Av 35 kap. 6 § framgår, att rätten
äger självmant föranstalta om bevisning. Vidare följer av 3 § i samma
kapitel, att rätten icke är bunden av parts erkännande. I nya rättegångsbalken
har ej heller bjuden ed upptagits bland bevismedlen.

Med hänsyn härtill syntes, framhålla de sakkunniga (s. 120), ovannämnda
processuella bestämmelser, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, faderskap
till barn utom äktenskap och underhåll samt omyndighetsförklaring
och sådan förklarings hävande, böra ersättas med en allmän föreskrift
att i fråga om rättegången i dessa mål skall tillämpas vad i nya rättegångsbalken
är stadgat om indispositiva tvistemål. Ett sådant stadgande har upptagits
i första stycket av 37 § i de sakkunnigas förslag. I andra stycket av
samma paragraf har stadgats, att rätten jämväl i ärenden angående adoption,
vårdnad, förmynderskap och godmanskap har att sörja för erforderlig
utredning.

Departementschefen.

Det torde vara tydligt, att i mål om äktenskaplig börd, faderskapet till
barn utom äktenskap, vårdnad samt omyndighetsförklaring och sådan förklarings
hävande tvistefrågan är av den natur, att parterna icke äga förfoga
däröver. Reglerna i rättegångsbalken om rättegången i indispositiva
tvistemål torde följaktligen även utan särskilt stadgande därom vara tilllämpliga
i nyss angivna mål. Vad angår mål om underhållsskyldighet mellan
föräldrar och barn föreligger enligt min mening knappast tillräcklig
anledning att införa en generell regel, att dessa under alla förhållanden
skola behandlas i den ordning, som är föreskriven om mål vari saken är sådan
att förlikning därom ej är tillåten.

Att även ärenden om adoption och vårdnad äro undandragna den enskildes
fria förfogande är tydligt och torde för övrigt följa av föregående stadganden.
Detsamma gäller ärenden angående förmynderskap och godmanskap.
i vilka rättens ställning bestämmes av officialprincipen. I It § lagen
om handläggning av domstolsärenden fastslås den principen, att angående
behandlingen av ärenden reglerna i rättegångsbalken i tillämpliga delar skola
lända till efterrättelse. Något särskilt stadgande i föräldrabalken att rätten
i nu angivna frågor har alt sörja för erforderlig utredning synes alltså ej
behövligt.

Med hänsyn till det anförda har jag ansett de av de sakkunniga under
37 § i förslaget upptagna bestämmelserna kunna utgå. Detta ansluter sig till

164

Kungi. Mcij:ts proposition nr 93.

den ståndpunkt som statsmakterna år 1946 intogo med avseende å motsvarande
spörsmål såvitt angår äktenskapsmål; i samband med de ändringar
i giftermålsbalken till följd av processreformen som då genomfördes upptogs
i giftermålsbalken icke någon uttrycklig bestämmelse, att äktenskapsmål
skola behandlas enligt de i rättegångsbalken givna reglerna för indispositiva
tvistemål.

36 §.

Under 38 § första stycket i de sakkunnigas förslag har upptagits ett stadgande
av innehåll, att rätten äger förordna att part eller annan som bör
höras skall personligen inställa sig. Kommer han ej, skall han, där så finnes
lämpligt, hämtas till rätten. Dessa bestämmelser ha sin motsvarighet
i 19 § andra stycket LBiÄ, 25 § andra stycket LBuÄ och 12 kap. 22 § andra
stycket FL.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har påpekat, att enligt dessa stadganden
kunde barnavårdsman eller förmyndare, som icke förde talan i målet,
åläggas att personligen inställa sig vid rätten i en helt annan del av landet
än den där han vore bosatt. Det kunde enligt nämndens mening ifrågasättas,
om detta vore behövligt.

Departementschefen.

Med hänsyn till naturen av ifrågavarande mål och ärenden synes såsom
de sakkunniga förordat skyldighet böra föreligga för part eller annan som
bör höras att personligen inställa sig. Redan av reglerna i rättegångsbalken
följer emellertid, att rätten i indispositiva mål kan förordna om hämtning
av part. I denna del torde alltså ett särskilt stadgande i föräldrabalken icke
erfordras. På grund härav och då rätten enligt rättegångsbalken och lagen
om handläggning av domstolsärenden äger förelägga part eller annan att
komma tillstädes eller infinna sig personligen, har bestämmelsen i departementsförslaget
givits det innehåll, att vad i rättegångsbalken är stadgat
om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å annan som skall
höras i mål eller ärende som avses i föräldrabalken. Det torde utan särskilt
stadgande vara tydligt att denna bestämmelse icke har avseende å vittnen,
beträffande vilka allmänna regler skola gälla.

I anledning av vad barnavårdsnämnden i Stockholm anfört vill jag framhålla,
att stadgandet om hämtning naturligtvis måste användas med urskillning.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 12 kap. 22 § tredje
stycket FL.

37 §.

Denna paragraf ersätter 19 § tredje stycket LBiÄ, 23 § andra stycket
LAd och 23 § FL i lagrummens lydelse enligt lagar den 10 juli 1947 (nr
621—625).

38—40 §§.

Paragraferna motsvara 40—42 §§ i de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

165

Förslaget till införande av föräldrabalken.

Beträffande detta förslag, som i stort sett ansluter sig till vad de sakkunniga
förordat och varemot erinran icke framställts under remissbehandlingen,
får jag, i den mån redogörelse icke lämnas i det följande, hänvisa
till betänkandet (s. 124—130).

1 §•

Föräldrabalken synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1950.

2-4 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med motsvarande paragrafer i de sakkunnigas
förslag.

I några viktiga hänseenden har i föräldrabalken föreslagits ändring i gällande
rätt. Sålunda har möjligheten att häva presumtionen om äktenskaplig
börd vidgats något. Även med avseende å förutsättningarna för brytande
av presumtionen, att den som under konceptionstiden haft samlag med modern
till barn utom äktenskap är barnets fader, har en uppmjukning skett.
Det spörsmålet uppställer sig nu, om och i vad mån de ökade möjligheterna
att bryta faderskapspresumtionen i mål om äktenskaplig börd och i mål om
faderskap till barn utom äktenskap böra stå till buds, när barnet i fråga
fötts före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den nya lagstiftningen ej medföra ändring
i redan slutgiltigt avgjorda faderskapsfrågor. Har före nya lagens ikraftträdande
talan om hävande av presumtionen om äktenskaplig börd ogillats
genom dom som vunnit laga kraft, skall alltså frågan om barnets status ej
därefter kunna tagas under omprövning i enlighet med de nya bestämmelserna.
Detsamma gäller, då faderskapet till barn utom äktenskap före ikraftträdandet
blivit fastställt genom dom som vunnit laga kraft. Enligt förslaget
skola däremot de nya bestämmelserna — oavsett huruvida barnet fötts
före eller efter den nya lagens ikraftträdande — i princip äga tillämpning i
alla de fall, då faderskapsfrågan efter ikraftträdandet är föremål för prövning.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag övervägande skäl tala för att någon
ändring i redan avgjorda faderskapsfrågor ej bör kunna ske till följd av
den nya lagstiftningen. Betydande olägenheter skulle uppenbarligen bli följden
om statusfrågor, rättskraftigt avgjorda före den nya lagens ikraftträdande
med stöd av äldre lag, åter kunde bli föremål för rättsligt bedömande.
Vad angår spörsmålet, om de nya reglerna böra tillämpas i samtliga fall, då

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

bördsfrågan icke tidigare blivit avgjord, finner jag i likhet med de sakkunniga
detta böra besvaras jakande. Att låta tidpunkten för barnets födelse
vara avgörande för gammal eller ny lags tillämplighet skulle visserligen innebära
vissa fördelar. Frågan om de nya reglernas tillämpning på barn som
fötts före ikraftträdandet skulle då bli helt oberoende av en sådan omständighet
som om rättegång hunnit inledas och avslutas före ikraftträdandet.
Det är emellertid, såsom de sakkunniga framhålla, icke tilltalande, att när i
en viss rättegång möjlighet finnes att tillämpa regler som komma sanningen
närmare, avstå från att använda dessa regler endast för att vinna en teoretisk
likformighet. Även i de fall, då barnet fötts före nya lagens ikraftträdande
men frågan om faderskapet till barnet icke blivit slutgiltigt avgjord
dessförinnan, synes man därför böra tillvarataga de fördelar som de nya bestämmelserna
avse att erbjuda.

Såsom de sakkunniga framhållit torde intet särskilt stadgande krävas
för att de nya bestämmelserna om bördspresumtionens hävande i mål om
äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap skola gälla i de
fall, då bördsfrågan ej redan blivit rättskraftigt avgjord. Enligt 5 § i de sakkunnigas
förslag skall emellertid nämnda princip icke tillämpas vid fullföljd
i högre rätt av mål som före föräldrabalkens ikraftträdande blivit av
underrätt slutligen avgjort. Anledningen härtill var att enligt nya rättegångsbalken
skiljelinjen mellan gammal och ny lag i fråga om bevisningen
anknutits till tidpunkten för underrättens dom och att de nya bestämmelserna
om bördspresumtionens hävande icke borde gälla i andra fall än då
enligt nya rättegångsbalken fri bevisprövning tillämpades. I denna del har
frågan kommit i ett annat läge genom att föräldrabalken avses skola träda
i kraft först två år efter nya rättegångsbalken. Vid en gränsdragning i det
syfte de sakkunniga angivit borde tydligen numera det avgörande vara,
huruvida underrätten avgjort målet, icke före föräldrabalkens utan före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det lär emellertid kunna antagas
att praktiskt taget alla faderskapsmål som avgjorts av underrätt före den
1 januari 1948 skola vara slutbehandlade vid föräldrabalkens ikraftträdande
den 1 januari 1950. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga under
5 § föreslagna undantagsbestämmelsen har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Under 7 § i de sakkunnigas förslag har i första stycket upptagits bestämmelse,
att i fråga om ikraftträdandet av vissa stadganden i 20 kap. föräldrabalken
skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet. Nämnda stadganden i föräldrabalken avse
huvudsakligen processuella regler som jämkats i anslutning till nya rättegångsbalken.
Hänvisningen till rättegångsbalkens promulgationslag innebär
i huvudsak, att mål som vid rättegångsbalkens ikraftträdande redan avgjorts
av underrätt skola behandlas enligt äldre lag. Såsom förut nämnts
ha emellertid redan i de särskilda lagarna på området genomförts sådana
ändringar, som nödvändiggjorts av rättegångsbalken. I samband härmed

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

har genom övergångsbestämmelser till dessa lagändringar fastslagits samma
princip. Därest vid föräldrabalkens ikraftträdande den 1 januari 1950
sådant mål ännu icke slutbehandlats av högre rätt, bör tydligen nämnda
princip tillämpas å målet även efter ikraftträdandet. Att införa ett särskilt
stadgande härom i promulgationslagen till föräldrabalken synes emellertid
icke erforderligt. Vad angår övriga av de sakkunniga under 7 § i förslaget
angivna bestämmelser, beträffande vilkas ikraftträdande hänvisning skett
till rättegångsbalkens promulgationslag, torde dessa utan olägenhet kunna
tillämpas oavsett tidpunkten för målets anhängiggörande. Med hänsyn till
det anförda har någon motsvarighet till 7 § första stycket i de sakkunnigas
förslag icke upptagits i departementsförslaget.

5—8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6 samt 8—10 §§ i de sakkunnigas förslag.
Till 6 § har fogats ett tillägg av innehåll, att om provisoriskt beslut rörande
vårdnad och underhåll med avseende å barn utom äktenskap meddelats
före den 1 januari 1950, föreskrifterna i 30 § första stycket och 31 § LBuÄ
fortfarande skola lända till efterrättelse å beslutet.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.

och

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap.

Beträffande dessa förslag, som icke innehålla några sakliga ändringar, får
jag hänvisa till betänkandet (s. 130 och 131).

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Enligt 1 § lagen den 26 maj 1933 angående blodundersökning i mål om
barn utom äktenskap äger rätten, där den uppgivne fadern yrkar att sådan
undersökning skall ske, vid vite förelägga modern att med intyg av läkare
visa, att å henne samt å barnet, såframt det står under moderns vårdnad,
tagits för bestämning av blodgruppsegenskaper erforderliga blodprov. Har
annan vårdnaden om barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt angår
blodprov från barnet. Vid föreläggande skall enligt 3 §, på därom framställt
yrkande, fästas det villkor att den uppgivne fadern förskotterar kostnaderna
för tagande av blodprov å modern och barnet. Detta skall dock icke
gälla i de fall, då gottgörelsen för åtgärden skall gäldas av allmänna medel

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

I 4 § stadgas slutligen, att läkare som anlitats för blodprovstagning har att
därvid samt i fråga om provens insändande till sakkunnig för undersökning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Konungen
eller myndighet Konungen bestämmer.

Enligt de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag öppnas något större möjligheter
än nuvarande lag erbjuder att häva presumtionen om äktenskaplig
börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap. En följd av denna
ståndpunkt är, såsom de sakkunniga närmare utvecklat, att blodundersökningar
och andra antropologiska undersökningar erhålla ökad betydelse i
faderskapsmål. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga föreslagit, att den gällande
lagen den 26 maj 1933 om blodundersökning i mål om barn utom äktenskap
skall ersättas av en ny lag i ämnet, som vidgar möjligheterna till
bevisning på denna väg.

Enligt förslaget skall rätten äga förordna om blodundersökning ej endast
såsom nu är fallet i mål om faderskapet till barn utom äktenskap utan även
i mål om äktenskaplig börd. Jämväl kretsen av de personer som äro skyldiga
att underkasta sig blodundersökning har vidgats. Förutom modern och barnet
skall sådan skyldighet kunna åläggas, i mål om äktenskaplig börd mannen
i äktenskapet och såvitt angår mål om faderskapet till barn utom äktenskap
den uppgivne fadern. Förekommer anledning till antagande, att annan
än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern liaft samlag med modern
under konceptionstiden, må förordnande om undersökning avse jämväl
honom. Då det i undantagsfall för att blodundersökning skall leda till resultat
är av betydelse att erhålla vetskap om blodgruppsegenskaperna även
hos syskon till barnet eller hos föräldrar eller syskon till barnets moder eller
till mannen, skall slutligen enligt förslaget skyldighet att underkasta sig undersökning
kunna åläggas även sådan anhörig.

Då även andra antropologiska undersökningar än blodundersökning kunna
tjäna till upplysning i faderskapsmål, öppnar förslaget möjlighet för rätten
att förordna jämväl om sådan undersökning. Som förutsättning härför gäller
emellertid att undersökningen kan ske utan nämnvärt men. Skyldighet
att underkasta sig antropologisk undersökning skall kunna åläggas samma
personer som kunna komma i fråga för blodundersökning.

Åläggande för någon att mot sin vilja underkasta sig blodundersökning
eller annan antropologisk undersökning skall enligt förslag kunna givas endast
om part framställt yrkande därom. Såsom tvångsmedel skall domstolen
äga att vid vite förelägga vederbörande att underkasta sig för undersökningen
erforderlig åtgärd.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om skyldighet att gälda kostnad
för undersökning samt om förskott å kostnadsersättningen.

Beträffande innebörden i övrigt av de föreslagna bestämmelserna samt
motiven till desamma får jag hänvisa till betänkandet (s. 131—137).

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap har i allmänhet tillstyrkts

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Därvid har bl. a. framhållits,
att de förordade utvidgade möjligheterna att verkställa blodgruppsbestämning
eller annan antropologisk undersökning vore en förutsättning för förslagets
ståndpunkt i fråga om bevisningen i mål om äktenskaplig börd och
om faderskapet till barn utom äktenskap. I samband härmed har i ett yttrande
ifrågasatts, om icke den i 35 kap. 6 § nya rättegångsbalken fastslagna
grundsatsen om initiativrätt för domstolen i mål av förevarande beskaffenhet
borde gälla även blodgruppsbestämning och annan antropologisk undersökning.

Mot vissa särskilda bestämmelser i lagförslaget ha erinringar framställts.

Svea hovrätt har sålunda framhållit, att för att tvinga en man som icke
vore part att underkasta sig undersökning borde krävas, att det på grund av
medgivande eller eljest kunde hållas för visst, att han haft samlag med modern
under konceptionstiden. Undersökningen måste nämligen anses vara
av betydelse för mannen i fråga även med hänsyn till eventuella framtida
anspråk mot honom.

Denna sida av saken har berörts även av föreningen Sveriges häradshövdingar,
som påpekat, att den enligt förslaget förefintliga möjligheten för svaranden
i mål om faderskap till barn utom äktenskap att åberopa, utom annan
bevisning, även moderns samlag med annan samt att påkalla blodgruppsbestämning
av denne, i vissa fall kunde tänkas försvåra ett riktigt
avgörande. Den av svaranden utpekade mannen vore nämligen ej pliktig
och hade ofta ej möjlighet att i den rättegången, som ej rörde honom, förebringa
all den utredning som för bedömandet av hans faderskap skulle vara
erforderlig. Resultatet kunde då bli att rätten på grundval exempelvis av
verkställda blodundersökningar funne sannolikheten tala för att den utpekade
och icke svaranden vore fader till barnet och därför ogillade den mot
svaranden i målet förda talan. Då därefter talan väcktes mot den andre,
kunde denne komma att i sitt mål visa sådana omständigheter att möjligheten
av hans faderskap måste anses utesluten. Att för undvikande av denna
konsekvens tillgripa utvägen att framtvinga ett instämmande även av honom
som part i målet, vore ej lämpligt, enär rätten då skulle kunna komma
att stå inför den olösliga uppgiften att avgöra vem av två (eller eventuellt
flera) möjliga fäder som skulle anses vara barnets fader. Trots nyssberörda
olägenhet ville därför föreningen tillstyrka förslaget.

Bestämmelsen att skyldighet att underkasta sig undersökning må kunna
åläggas även vissa anhöriga till dem som eljest kunna komma i fråga för
undersökning, har berörts i flera yttranden. Svea hovrätt har avstyrkt förslaget
i denna del under framhållande, att de anhöriga endast undantagsvis
hade ett eget rättsligt intresse i saken. På grund härav och då de fall, i
vilka undersökningens utsträckande till anhöriga kunde leda till avgörande
av faderskapsfrågan vore procentuellt mycket få, syntes det icke böra ifrågakornina
att tvinga de anhöriga att underkasta sig ett sådant ingrepp i den
kroppsliga integriteten som undersökningen innebure. I andra yttranden ha

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

betänkligheter anförts mot förslaget utan att detta dock direkt avstyrkts.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ifrågasatt, om skyldigheten
att underkasta sig undersökning borde omfatta anhöriga som nyss sagts. Såvitt
anginge dessa kunde nämligen en undersökning komma att uppfattas
som ett obehörigt ingrepp i den personliga friheten. Minst betänkliga vore
undersökningar av sådana anhöriga i de fall, där barnets moder eller den
utpekade mannen avlidit. Uttalanden i samma riktning ha gjorts även av
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom barnavårdsnämnden
i Göteborg. Föreningen Sveriges häradshövdingar har —- under
framhållande att berättigad erinran icke kunde göras mot förslaget att
ålägga syskon och föräldrar till äkta mannen resp. svaranden i mål om
faderskapet till barn utom äktenskap skyldighet att underkasta sig antropologisk
undersökning — uttalat att det syntes mera betänkligt att stadga sådan
skyldighet även för föräldrar och syskon till den som av mannen eller
svaranden utpekats som fader. En ledamot av Göta hovrätt har ifrågasatt,
om icke skyldigheten för de anhöriga borde begränsas till att avse endast tagande
av blodprov.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har hemställt, att ersättning för undersökning
till den som ej är part måtte i de fall, där föreläggande om skyldighet
för den som påkallat undersökningen att erlägga förskott ej givits,
utgivas av allmänna medel, varefter i samband med målets avgörande borde
prövas, om och i vad mån det sålunda utgivna skulle återgäldas statsverket
av part i rättegången.

Sveriges advokatsamfund har uttalat tvekan, huruvida moder till barn
utom äktenskap, som anhängiggjort talan om faderskapets fastställande,
vore att anse som part enligt förevarande paragrafer. Skulle med uttrycket
»part» i 3 och 4 §§ icke avses modern, komme denna följaktligen att kunna
tillerkännas förskottslikvid för resekostnad och uppehälle jämlikt 4 § samt
dessutom ha rätt till ersättning för tidsspillan jämlikt 3 §. Skulle modern
däremot vara att anse såsom part, skulle hon blott jämlikt 4 § i förskott
kunna erhålla belopp avseende kostnad för själva undersökningsåtgärden.
Vilken ståndpunkt förslaget än i verkligheten vore avsett att intaga, talade
övervägande skäl för, att modern bereddes rätt att av en man, som
påkallat blodundersökning eller annan antropologisk undersökning, i förskott
erhålla åtminstone nödiga medel för resekostnad och uppehälle i anledning
av undersökningen. Då en begäran om blodundersökning av mannen
framställdes och av en domstol gärna bifölles utan att alltför bärande
skäl för en dylik undersökning kunde anföras eller fordrades, vore det
t. ex. ej tillfredsställande att modern, som kanske bodde långt ifrån läkare,
skulle nödgas åsamka sig betydande utgifter utan större möjligheter att
kunna återkräva detsamma av sin motpart.

Departementschefen.

Bland de bevismedel som stå till buds i faderskapsmål intaga blodundersökning
och andra antropologiska undersökningar en framträdande plats.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslaget i fråga om bördspresumtionens hävande i mål om äktenskaplig
börd och om faderskapet till barn utom äktenskap bygger även på att resultatet
av sådana undersökningar skall i största möjliga utsträckning kunna
utnyttjas i bördsmålen. En förutsättning härför är emellertid att det i
erforderlig utsträckning stadgas skyldighet att lämna medverkan till undersökningar
av dylikt slag.

Från denna utgångspunkt är de sakkunnigas förslag upprättat. Detta
har i remissyttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Även för egen del finner jag förslaget vara ägnat att läggas till grund för
lagstiftning samt kan alltså inskränka mig till att i anslutning till framställda
erinringar anföra följande beträffande de särskilda bestämmelserna.

I yttrandena har frågan om kretsen av de personer som böra kunna komma
i fråga för undersökning diskuterats. Att förutom modern och barnet

— vilka redan enligt gällande lag kunna åläggas att underkasta sig tagande
av blodprov — även den man, om vars faderskap är fråga, skall var skyldig
att medverka till blodundersökning eller annan antropologisk undersökning
synes av skäl de sakkunniga anfört tydligt. Det synes ej heller möta större
betänkligheter att låta under söknings,skyldigheten omfatta jämväl den man
som av den som har intresse av bördspresumtionens hävande utpekas som
fader. Härvid synes emellertid enligt min mening såsom förutsättning för
sådan skyldighet böra uppställas att det kan hållas för visst att denne haft
samlag med modern under konceptionstiden. Att såsom de sakkunniga förordat
endast kräva att det föreligger anledning antaga att sådant samlag
ägt rum torde i vissa fall kunna föra för långt. För den föreslagna begränsningen
talar även den omständigheten att undersökningsresultatet i regel
torde vara av ringa värde, om förstnämnda förutsättning icke föreligger.

Det kan naturligtvis vara tveksamt om skyldigheten att underkasta sig
undersökning bör utsträckas att avse även vissa anhöriga till dem som enligt
vad nu anförts böra kunna komma i fråga. De förra äro ju icke parter
i rättegången och kunna göra anspråk på att deras kroppsliga integritet
respekteras. Å andra sidan har det allmänna ett starkt intresse av att man
såvitt möjligt kommer till ett materiellt riktigt resultat. Det är icke tillfredsställande
om man i de — låt vara för närvarande ganska sällsynta

— fall, då det för att en blodundersökning skall leda till resultat fordras
att blodgruppsegenskaperna hos anhöriga äro kända, nödgas avstå från
detta bevismedel. Vid en avvägning mellan dessa mot varandra stående
intressen anser jag det allmännas intresse i saken böra tillerkännas företräde.
Jag vill erinra om att det ingrepp som blodprov förutsätter är synnerligen
obetydligt samt, utfört av kompetent person, ofarligt och förenat
med ringa obehag ävensom att annan antropologisk undersökning enligt
förslaget må åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt men.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet att gälda kostnaden
för undersökning samt att utgiva förskott härför har jag ej funnit
anledning till erinran. Genom bestämmelsen att den som påkallat undersökningen
må åläggas att till den som ej är part förskottera undersöknings -

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

kostnaden samt nödiga kostnader till resa och uppehälle torde den som
skall undersökas komma att i fråga om rätt till förskott intaga samma
ställning som vittne, vilket synes följdriktigt. Det torde vara tydligt att
skyldighet att lämna förskott som regel bör åläggas, då begäran framställts
därom.

Vad angår den av advokatsamfundet berörda frågan om moder till barn
utom äktenskap är part i målet om fastställande av faderskapet, vill jag
påpeka att barnet är den verkliga parten i målet. Därest modern för talan
för barnet gör hon det i egenskap av legal ställföreträdare för barnet. Det
förhållandet att modern såsom ofta är fallet samtidigt för talan om underhåll
även för egen räkning medför tydligen icke att hon får ställningen av
part i faderskap smålet.

Vad angår det närmare förfarandet vid blodundersökning torde bestämmelser
böra få meddelas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t
bestämmer.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni

1919 om fri rättegång.

Enligt 3 § första stycket lagen om fri rättegång i dess lydelse före den 1
januari 1948 skulle, när part erhållit fri rättegång, av allmänna medel utgå
bl. a. ersättning till vittne som parten åberopat. Därest i mål om faderskap
till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern åtnjöte fri rättegång,
eller i mål om äktenskaplig börd, däri käranden åtnjöte sådan förmån, i
statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit blodprov för undersökning
av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper, skulle enligt
tredje stycket ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel
skulle vidare ej åsättas utlåtande som avgivits i anledning av undersökningen.

Ärvdabalksakkunniga ha i sitt betänkande (s. 137) upptagit frågan om
ändring i 3 § tredje stycket lagen om fri rättegång till följd av förslaget rörande
blodundersökningar och andra antropologiska undersökningar i faderskapsmål.
De sakkunniga framhålla härvid, att fri rättegång borde omfatta
kostnaden för blodprov å alla dem som kunde komma i fråga härför.
Vidare syntes i de fall, då den undersökte icke vore part i målet och han
förty intoge i stort sett samma ställning i rättegången som ett vittne, av
allmänna medel böra gäldas den ersättning i övrigt i anledning av undersökningen,
vilken den som påkallat undersökningen eljest skolat utgiva
till den undersökte. Därjämte borde — med hänsyn till att i undantagsfall
även annan part än den som nu avsåges i lagrummet kunde ha intresse av
blodundersökning — därav betingad ändring vidtagas i lagen. Vad nu
sagts om blodundersökning borde även gälla annan antropologisk undersökning.

Enligt de sakkunniga borde inarbetandet av de nu ifrågasatta ändringarna
i lagen om fri rättegång äga rum i samband med den omarbetning i övrigt
av lagen, som måste vidtagas i anledning av processreformen.

173

Kungl Maj.ts proposition nr 93.

Frågan om ändringar i lagen om fri rättegång till följd av processreformen
upptogs i en i oktober 1946 inom justitiedepartementet upprättad promemoria.
I denna berördes även spörsmålet om ändringar i lagen i anslutning
till ärvdabalksakkunnigas förslag till lag angående blodundersökning in. in.
i mål om äktenskaplig börd och faderskapet till barn utom äktenskap, vilket
vid nämnda tidpunkt antogs komma att •— jämte förslaget till föräldrabalk
föreläggas 1947 års riksdag. Enligt promemorian skulle samtliga förut gällande
bestämmelser om kostnad för bevisning då part har fri rättegång ersättas
med ett allmänt stadgande i 3 § andra stycket att sådan kostnad skall
utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten
eller av parterna en för båda och båda för en. Det framhölls, att detta bl. a.
konnne att medföra att när i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap blodundersökning eller annan antropologisk undersökning
ägde rum på begäran av part, som åtnjöte fri rättegång, ersättning
och förskott till undersökt, som icke vore part, skulle utgå av allmänna
medel. Samtidigt föreslogs under 3 § tredje stycket att sådan ersättning
och sådant förskott skulle utgå efter enahanda grunder och i samma
ordning, som stadgades angående ersättning och förskott av allmänna medel
till vittnen. Dessutom förordades att de förut omförmälda bestämmelserna
om ersättning till läkare och frihet från stämpel skulle utsträckas till
att avse samtliga fall då blodundersökning eller annan antropologisk undersökning
ägde rum på begäran av part som fått fri rättegång.

Departementschefen.

På grundval av förutnämnda promemoria genomfördes vid 1947 års riksdag
till följd av processreformen erforderliga ändringar i lagen om fri rättegång.
Därvid infördes bl. a. i 3 § andra stycket det i promemorian föreslagna
allmänna stadgandet, att av allmänna medel skall utgå kostnad för bevisning
och förskott å sådan kostnad, om kostnaden eller förskottet enligt lag
skall utgivas av den part som har fri rättegång eller av parterna solidariskt.
De ändringar som i promemorian föreslagits i 3 § tredje stycket blevo däremot
ej vidtagna, enär de ej påkallades av processreformen. I samband med
framläggandet av förslaget till ändrad lagstiftning rörande antropologiska
undersökningar i faderskapsmål torde de nu böra genomföras. Bestämmelserna
i 3 § tredje stycket böra sålunda jämkas i anslutning till ärvdabalksakkunnigas
förslag rörande bevisning genom blodundersökning och andra
antropologiska undersökningar. Dessutom bör föreskrift meddelas, att därest
undersökning som avses i nämnda förslag enligt rättens förordnande
skall avse någon som ej är part, ersättning och förskott till honom skall
utgå efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning
och förskott av allmänna medel till vittnen. På sätt framhålles i
ärvdabalksakkunnigas betänkande måste nämligen i dylika fall den undersökte
anses intaga ungefärligen samma ställning i rättegången som ett vittne.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utöver de ändringar som sålunda sammanhänga med förslaget till ändrad
lagstiftning rörande antropologiska undersökningar i faderskapsmål bör en
formell jämkning vidtagas i 15 § i anslutning till den vid årets riksdag antagna
militära rättegångslagen. Nämnda lag, som träder i kraft den 1 januari
1949, innebär att inga särskilda krigsdomstolar skola finnas i fredstid. Under
krig och därmed jämförliga förhållanden kunna däremot inrättas specialdomstolar,
för vilka bibehållits benämningen krigsrätter, men som ha annan
sammansättning än de nuvarande krigsrätterna. De skola bestå av en
lagfaren krigsdomare och en nämnd på tre personer. I fråga om krigsrätt
av den nya typen stadgas i 96 § militära rättegångslagen att sådan krigsrätt
är domför med krigsdomaren ensam i de fall då rådhusrätt vid handläggning
av militärt mål är domför med en lagfaren domare. Därav följer bl. a.,
att därest fråga rörande fri rättegång uppkommer vid en tidpunkt då krigsrätten
ej är samlad till sammanträde, frågan kan å rättens vägnar avgöras
av krigsdomaren ensam. Krigsrätt och krigsdomare behöva därför ej längre
särskilt omnämnas i 15 § lagen om fri rättegång.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas
över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad Igdelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.* 1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

1 Av dessa lagförslag, vilka såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet, ha här
uteslutits de under 3) och 4) upptagna förslagen, vilka frånsett vissa formella jämkningar
äro likalydande med de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen. Av förslaget under

1) ha uteslutits 1, 3—5. 8, 12 samt 14—19 kap., vilka med undantag av vissa redaktionella
ändringar överensstämma med det vid propositionen fogade förslaget till föräldrabalk.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

175

Förslag

till

Föräldrabalk.

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, efter giftermålsbalken
och före ärvdabalken, införas en ny balk, benämnd föräldrabalk, av följande
lydelse.

2 KAP.

Talan angående äktenskaplig börd.

1 §•

Talan om att barn har äktenskaplig börd på grund av vad i 1 kap. 1 eller
3 § stadgas må av barnet väckas mot mannen eller, om han är död, hans
närmaste arvingar. Efterlämnar mannen, jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan riktas
mot dem, som då talan väckes äro närmast till arv.

2 §•

Vill mannen vinna förklaring, att barn som avses i 1 kap. 1 § icke har
äktenskaplig börd, skall han väcka talan mot barnet eller, om barnet avlidit,
dess arvingar inom ett år från barnets födelse eller, om han först efter födelsen
erhållit kunskap om att modern haft samlag med annan under tid,
då barnet kan vara avlat, inom ett år därifrån, dock ej senare än tre år
från födelsen. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, vare han
dock ej förlustig sin talan förrän ett år från det talan om äktenskaplig börd
eller om underhåll till barnet väckts och stämningen delgivits honom.

Talan enligt första stycket må ej äga rum, om mannen, sedan han fått
sådan kunskap som där sägs, efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

3 §•

År mannen död, och har han ej gått förlustig talan enligt 2 §, må envar,
som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom, väcka
sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom om barnets födelse
och om mannens död eller ock, om mannen ej varaktigt sammanbott med
barnet, från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig
börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, såsom
närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv,
äge envar av dem sådan rätt.

4 §•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 § vinna förklaring, att det icke bar äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan därom mot mannen eller, om han är
död, hans arvingar som i 1 § sägs.

5 §■

Talan som avses i 2—4 §§ må ej bifallas, med mindre det är utrett, att
modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas alt bar -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

net avlats vid samlaget, eller ock det på grund av barnets arvsanlag eller
annan särskild omständighet kan hållas för visst, att mannen ej är barnets
fader. Är barnet avlat före äktenskapet eller under det makarna efter domstols
beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, må dock talan
bifallas, såvida det ej göres sannolikt att makarna haft samlag med varandra
å tid, då barnet kan vara avlat.

6 KAP.

Om vårdnaden.

1 §•

Barn står under vårdnad enligt vad nedan sägs till dess det fyllt tjuguett
år eller ingått äktenskap.

2 §•

Vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer bägge föräldrarna i förening.

3 §•

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tillrättavisa
barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må
anses lämpligt.

5 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava
föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom
barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton
år, själv uppsäga avtalet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande
art.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt samtycke,
stadgas i 9 kap.

6 §.

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad
att deltaga i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke utan
olägenhet kan uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre. Denne
må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid,
med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

7 §.

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro,
sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden,
äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmälan
av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge
föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

8 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av
endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller,
om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas
mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande mot barnens
bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten efter vad med hänsyn främst till
barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden till sammanlevnadens
hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill.

9 §•

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna
döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

10 §.

Har vårdnaden enligt 8 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar
i fråga om honom fall, varom i 7 § sägs, eller dör han, förordne rätten
den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets
bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

11 §•

12 §.

13 §.

Vårdnaden om barn utom äktenskap tillkommer modern. Äro föräldrarna
ense, att fadern skall träda i moderns ställe, varde han, på anmälan, av rätten
förordnad att övertaga vårdnaden om barnet, om han är lämplig därtill.
Finnes modern ej vara lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten
på ansökan av fadern eller barnavårdsmannen eller på anmälan av all 12

Bihang till riksdagens protokoll 1''J''i''J. 1 samt. Nr 93.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

män åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Vad i 3—5 och 11 §§ stadgas med avseende
å vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande
barn utom äktenskap.

14 §.

Utan hinder av vad rätten beslutat i fråga som avses i detta kapitel äge
rätten annorlunda förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet.

1 §•

Föräldrarna vare skyldiga att vidkännas kostnaden för barnets uppehälle
och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

2 §•

I kostnaden för barnets underhåll tage envar av föräldrarna del efter sin
förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag.

3 §•

År barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 1 § upphört, i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna
i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som
av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

4 §.

Vad nu sagts medför ej ändring i den underhållsskyldighet som må åligga
den andre av barnets föräldrar.

5 §•

Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej
adoptanten samt, om han är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin
underhållsskyldighet.

6 §.

Betalning av underhållsbidrag skall erläggas i förskott för kalendermånad,
om ej på grund av särskilda omständigheter annorlunda bestämmes av rät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

179

ten eller genom avtal som i 7 § andra stycket sägs. Förskottsbetalning utöver
vad nu sagts medför ej befrielse från att gälda underhållsbidrag för den tid
sådan betalning avser.

7 §•

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet som
ovan sägs utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att göra gällande
rätt till högre ''underhållsbidrag.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock
bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genom skriftlig,
av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsmannen eller,
om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om barnet,
äge bon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder.
Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva viisst belopp en
gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp
som sist sagts skall betalas till nämnden och varde med beloppet så förfaret
som i 4 kap. 6 § sägs med avseende å där nämnt engångsbelopp.

Avtal angående underhåll till barn må slutas jämväl före barnets födelse.

8 §•

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom dom eller avtal fastställt, väsentlig
ändring inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, må talan
om skälig jämkning i vad sålunda bestämts föras vid domstol. Är underhåll
som avses i 1 § fastställt att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare
det ej hinder att göra gällande rätt till bidrag för tid därefter, ändå att fall
ej är för handen som nyss är sagt.

Talan som avses i första stycket må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig, i den ordning som stadgas i 7 § andra stycket, åtagit
sig att till fullgörande av underhållsskyldighet som där avses utgiva visst
belopp en gång för alla.

9 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad slutit om underhåll till barn, uppenbart
obilligt för ena maken, må avtalet, om det ej ingåtts under hemskillnad,
på hans talan av rätten jämkas. I fråga om tid, inom vilken sådant klander
skall väckas, äge vad i 11 kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken är stadgat
motsvarande tillämpning.

10 §.

Fader till barn utom äktenskap vare skyldig att, efter vad med hänsyn till
hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll
under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande av
detta underhållsbidrag skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader
som orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller annan
vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller
ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må fadern
kunna förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än nu
sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

Dör fadern, äge modern rätt att av behållningen i boet före arvs- och testamentslotter
utfå det belopp som erfordras till fullgörande av underhållsskyldigheten
emot henne jämväl för tiden efter dödsfallet.

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Vad i 7 och 8 §§ är stadgat om avtal eller dom rörande underhåll till
barn utom äktenskap skall i tillämpliga delar gälla med avseende å underhåll,
som enligt vad i första och andra stycket sägs tillkommer modern.

9 KAP.

Om underårig» omyndighet.

1 §•

Den som är under tjuguett år (underårig) är omyndig och äger icke själv
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som
följer av vad nedan sägs eller eljest finnes särskilt stadgat.

2 §.

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i
6 kap.

3 §•

Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter
det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom
och vad som trätt i egendomens ställe.

4 §•

Har genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig under villkor
att han må själv råda däröver, skall, om han fyllt sexton år, vad i 3 g
andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och vare överförmyndaren
pliktig att, innan samtycke meddelas, bereda jämväl fångesmannen
eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig omgång
eller tidsutdräkt.

5 §■

Idkar underårig, som fyllt sexton år, näring med tillstånd varom i 15 kap.
13 § sägs, äge han ingå sådana rättshandlingar, som falla inom området
för rörelsen. Vad nu är stadgat gälle dock ej i fråga om rättshandling som
avses i 15 kap. 15 eller 16 §.

6 §•

Meddelande, varigenom avtalet frånträdes, må ske jämväl till den underårige
själv.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

7 §•

Varder avtal, som underårig ingått utan erforderligt samtycke, ej gällande,
bäre envar åter vad han mottagit eller utgive, om det ej kan ske, ersättning
för dess värde. Dock vare den underårige, där ej i andra stycket annorlunda
stadgas, icke pliktig att utgiva sådan ersättning i vidare män an vad
han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för honom
medfört nytta.

Har den underårige vid avtals ingående genom falska uppgifter om sm behörighet
vilselett den, med vilken avtalet slöts, vare han, om avtalet ej blir
gällande, pliktig att i den omfattning som prövas skälig utgiva ersättning
för den förlust som föranletts av avtalet. Var förfarande^ straffbart, skall
ersättning gäldas efter vad i allmänhet gäller om skadestånd på grund av
brott.

10 KAP.

Om omyndighet på grund av rättens beslut.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller
eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar
sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav
icke kan vårda sig eller sin egendom; eller

2 §•

Föreligger beträffande underårig sådant fall som avses i 1 §, må rätten
förklara, att han skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd myndighetsålder.

3 §•

Har någon förklarats omyndig enligt vad i 1 eller 2 § sägs, äge han ej
råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som
följer av vad nedan sägs eller eljest finnes särskilt stadgat.

4 §•

Den som är förklarad omyndig må utan hinder därav själv sluta avtal
om tjänst eller annat arbete. Dock äge rätten, när hänsynen till den omyndiges
välfärd kräver det, förordna, att sådan avtal skall för honom ingås
och uppsägas av förmyndaren. Har sådant förordnande givits, äge förmyndaren
jämväl häva avtal, som efter omyndighetsförklaringen ingåtts av den
omyndige.

5 §•

Den omyndige äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat
efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gäller avkastningen av sådan
egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I fråga om rätt för förmyn -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

daren att omhändertaga egendomen skall 9 kap. 3 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

6 §•

Vad i 9 kap. 4 och 5 §§ stadgas med avseende å underårig skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om den som är förklarad omyndig.

7 §•

Om verkan av avtal, som den omyndige ingått utan erforderligt samtvcke,
gälle vad i 9 kap. 6 och 7 §§ sägs.

8 §•

Omyndighetsförklaring skall av rätten hävas, om den omyndige finnes
vara i stånd att själv taga vård om sina angelägenheter.

11 KAP.

Om förmyndare.

1 §•

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en av
föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare, eller
varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den andre barnets
förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om
de*. Varder eljest förordnat att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene
av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

2 §•

För underårigt barn utom äktenskap vare modern förmyndare. Har vårdnaden
om barnet tillagts fadern, vare han dess förmyndare.

3 §•

Finnes ej någon som efter vad i 1 eller 2 § sägs skall vara förmyndare för
underårig, skall rätten förordna förmyndare.

För den som är förklarad omyndig skall ock förmyndare förordnas.

4 §•

Den som själv är omyndig må ej vara förmyndare; och upphöre därför
förmyndares befattning, då han varder förklarad omyndig.

5 §.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

För underåriga syskon bör gemensam förmyndare förordnas, såvida icke
särskilda skäl tala däremot.

6 §-

7 §•

För omyndig må, när omständigheterna sådant påkalla, flera förmyndare
förordnas.

Om så finnes lämpligt, må förmyndare förordnas att jämte den eller dem
som på grund av lag skola vara förmyndare handhava förmynderskapet.

8 §•

Ej må någon undandraga sig att på grund av förordnande vara förmyndare
i andra än följande fall:

1. om han uppnått en ålder av sextio år;

2. om han på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd icke utan
avsevärd olägenhet kan utöva förmynderskapet;

3. om han till följd av befattning i statens eller kommuns tjänst skulle
av förmynderskapet oskäligt betungas;

4. om han redan förut innehar två förmynderskap för andra an egna
barn eller ett sådant förmynderskap av vidlyftig beskaffenhet, därvid förmynderskap
för flera underåriga syskon räknas såsom ett;

5. om han genom förmynderskapet skulle bliva nödsakad att eftersätta
egna angelägenheter av synnerlig vikt;

6. om han skall tillsammans med annan utöva förmynderskapet eller
vårdnaden om den omyndige skall tillkomma annan;

7. om han förpliktas att ställa säkerhet för den omyndiges egendom.

Utövas förmynderskapet för underårig av föräldrarna eller en av dem,

äge förmyndaren på begäran bliva entledigad från förmynderskapet, allenast
om annan förordnas till förmyndare eller han förpliktas att ställa säkerhet
för den omyndiges egendom.

9 §.

Gör förmyndaren sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet
av sin befattning, eller kommer han på ekonomiskt obestånd, och prövas han
på grund härav vara olämplig såsom förmyndare, eller finnes han av annan
orsak icke längre lämplig att innehava förmynderskapet, varde han entledigad.

10 §.

11 §•

Förmyndares förvaltning står under tillsyn av överförmyndaren och
rätten.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

13 KAP.

Allmänna bestämmelser om förmyndares plikter.

1 §•

Förmyndaren har, såvitt ej annat i denna balk stadgas eller vid förvärv
genom gåva eller testamente blivit bestämt, att förvalta myndlingens förmögenhet
och företräda honom i angelägenheter som röra denna.

2 §•

3 §.

Det åligger förmyndaren för den som är förklarad omyndig att sörja för
myndlingens person, i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen
eller eljest finnes nödigt.

Med avseende å vårdnaden om underårig stadgas i 6 kap.

4 §•

Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja
hans bästa.

5 §■

Har myndlingen fyllt sexton år, bör förmyndaren, om det lämpligen kan
ske, höra myndlingen om hans mening i angelägenheter av vikt. Är myndlingen
gift, skall jämväl makens mening inhämtas.

6 §•

Förmyndaren skall rörande allt vad till förmynderskapet hörer giva överförmyndaren
ävensom rätten de upplysningar som infordras.

7 §•

För den omyndiges egendom skall förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, lämna inteckning eller annan säkerhet till visst
av rätten bestämt belopp. Säkerheten skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren eller i annan lämplig ordning.

8 §•

Har omyndig flera förmyndare, skola de, såvitt rörer egendomen, handhava
förmynderskapet gemensamt; dock må rätten förordna, att tillgångarna
skola för förvaltning på visst sätt dem emellan fördelas, eller att, med bibehållande
i övrigt av gemensam förvaltning, vissa tillgångar skola förvaltas
av en förmyndare ensam. Den som skall ensam råda över vissa tillgångar
må ock ikläda den omyndige sådana förbindelser som falla inom området
för dessa tillgångars förvaltning.

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Tillkommer ej vårdnaden om underårig föräldrarna eller en av dem, skall
vårdnaden, om flera förmyndare förordnas, utövas av den bland förmyndarna
som rätten utser därtill. Denne må, om det finnes lämpligt, av rätten befrias
från skyldigheten att deltaga i handhavandet av den omyndiges övriga
angelägenheter. Har den som är förklarad omyndig flera förmyndare, förordne
rätten en av dem att hava den omsorg om myndlingens person, varom
i 3 § sägs.

9 §•

Förmyndare vare pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat den omyndige.

10 §.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Mål och ärenden rörande äktenskaplig börd, faderskap till barn utom
äktenskap, adoption, vårdnad och underhåll.

1 §•

Talan angående äktenskaplig börd skall väckas vid rätten i den ort, där
barnet har sitt hemvist, eller, om det avlidit, vid den rätt som har att upptaga
tvist om arv efter barnet.

2 §.

Är part i mål som avses i 1 § underårig, sinnessjuk eller sinnesslö, äge
förmyndaren eller god man, där sådan enligt 18 kap. skall förordnas, föra
talan för honom.

Modern varde i målet hörd, om det kan ske.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3 §.

Talan rörande faderskapet till barn utom äktenskap eller om barnets egenskap
av trolovningsbarn skall väckas vid rätten i den ort, där mannen har
sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är han död, skall talan väckas vid den
rätt, som har att upptaga tvist om arv efter honom.

4 §.

Har modern vårdnaden om barnet, äge hon, ändå att hon ej uppnått myndig
ålder, för barnet föra talan i mål som avses i 3 §. Är särskild förmyndare
förordnad, äge han samma rätt att föra talan för barnet. Barnavårdsman
äge ock, själv eller genom ombud, föra sådan talan.

Envar, som äger att föra talan för barnet, skall erhålla tillfälle att yttra sig
i målet.

5 §.

Laga domstol i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemvist.

6 §•

I ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten söka inhämta upplysning
huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller
utfäst. °Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas såväl från
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd
som bär att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från
barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som
har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock
hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej
erfordras, skall ock han höras.

7 §•

Är adoptivbarn underårigt eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
må ansökan om adoptivförhållandets hävande enligt 4 kap. 9 § första
stycket göras av barnets fader eller moder, särskilt förordnad förmyndare
eller god man eller av barnavårdsnämnd. Är adoptant sinnessjuk eller sinnesslö,
äge hans förmyndare göra ansökan om adoptivförhållandets hävande
enligt 4 kap. 8 § eller 9 § andra stycket.

8 §.

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande må talan fullföljas av envar, som äger göra ansökan därom
eller som skall höras i ärendet.

9 §■

Fråga rörande vårdnaden om barn upptages av rätten i den ort, där den
som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Talan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom
äktenskap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare
det tillåtet. Har underhållsskyldig avlidit, skall talan om underhåll till barnet
upptagas av den rätt, där dödsboet svarar. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall vad angående
talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i första och andra styckena stadgas utgör ej hinder att upptaga fråga
som där avses i samband med äktenskapsmål.

10 §.

I mål eller ärende som angår vårdnaden äge rätten att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom eller beslut föreligger förordna därom efter vad som
finnes skäligt.

Förordnande, varom ovan sagts, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

11 §•

I mål om underhåll till barn skall vad i 4 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar av
underhållstiden.

Underhåll till barn bör ej mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas
för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillförlitligen
bedömas, huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter.

12 §.

I mål angående underhåll äge rätten att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger iförordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyldighet
att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre sannolika
skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I fråga om förordnande som här avses skall vad i 10 § andra och tredje
styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Har mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 §
betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom
laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må han
dock ej av den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit
men äge av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta
efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

188

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

14 §.

Finnes ej enligt vad ovan sagts behörig domstol, upptages målet eller
ärendet av Stockholms rådhusrätt.

Mål rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärenden
angående förmynderskap och godmanskap.

15 §.

Ansökan, att någon skall förklaras omyndig, varde, då fråga är om den
som uppnått myndig ålder, upptagen av rätten i den ort, där den som avses
med ansökningen har sitt hemvist. Finnes ej behörig domstol efter vad nu
är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

Avser ansökningen, att underårig skall förbliva omyndig jämväl efter uppnådd
myndighetsålder, höre målet till den rätt, där förmynderskapet är inskrivet,
eller, om inskrivning icke ägt rum, till den rätt, där inskrivning
skall ske.

Ansökan om hävande av omyndighetsförklaring upptages av den rätt, där
förmynderskapet för den omyndige är inskrivet.

16 §.

Ansökan om omyndighetsförklaring må göras, förutom av den som avses
med ansökningen, jämväl av hans make och närmaste fränder så ock av
överförmyndaren samt i fall, varom i 10 kap. 2 § sägs, av förmyndaren.
Sinnessjuk som är för vård intagen å sinnessjukhus må ock förklaras omyndig
på anmälan av den som, enligt bestämmelser vilka meddelas av Konungen,
äger att beträffande där intagen göra sådan anmälan.

Omyndighetsförklarings hävande må sökas av den omyndige själv eller
hans förmyndare.

17 §.

Har ansökan om omyndighetsförklaring gjorts av den, om vars försättande
i omyndighet är fråga, eller har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring
må meddelas, äge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga
målet till avgörande. Vad nu sagts äge ock tillämpning, då fråga är att någon
skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten, såframt det må antagas att hans
hörande skulle vara utan gagn.

18 §.

Ansökan av den som försatts i omyndighet att bliva förklarad myndig må,
om den finnes uppenbart ogrundad, utan huvudförhandling omedelbart avslås.
Har ansökan om hävande av omyndighetsförklaring gjorts eller tillstyrkts
av förmyndaren, må målet ock utan huvudförhandling omedelbart
företagas till avgörande, såvida förmyndarens inställelse ej finnes vara behövlig
för målets utredning.

I annat fall än som avses i första stycket skall rätten utfärda föreläggan -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

de för förmyndaren att svara i målet. Angående sådant föreläggande gälle
vad om stämning är stadgat.

19 §.

Den som förordnats till rättegångsbiträde åtnjute av allmänna medel efter
rättens prövning skäligt arvode för det arbete han nedlagt å målet för dess
förberedande och utförande så ock ersättning för nödvändiga utgifter och
tidsspillan. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde förordnats,
förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts i arvode
och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläggas motparten
eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden prövas skola
stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång
beviljas den, för vilken biträde må förordnas.

20 §.

21 §.

22 §.

Har den som förklarats omyndig blivit förklarad åter myndig, må talan
mot domen fullföljas av envar som enligt IG § är behörig att föra talan om
hans försättande i omyndighet så ock av förmyndaren.

23 §.

Om dom, varigenom någon förklarats omyndig, så ock om förordnande
som avses i 20 § skall ofördröjligen genom rättens försorg kungörelse införas
i allmänna tidningarna.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

24 §.

Fråga om entledigande av förmyndare upptages av den rätt, där förmynderskapet
är inskrivet eller skall inskrivas.

25 §.

Ej må någon förordnas till förmyndare eller entledigas från sådan befattning,
med mindre han erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

26 §.

Kan i ärende angående förmyndares förordnande slutligt beslut ej omedelbart
givas, äge rätten, såframt omedelbar vård erfordras om den omyndiges
angelägenheter, förordna förmyndare för tiden intill dess ärendet av
rätten avgöres.

27 §.

Uppkommer fråga om förmyndares entledigande av orsak, varom i 11 kap.
9 § sägs, och kan slutligt beslut ej omedelbart givas, äge rätten, såframt
dröjsmål skulle medföra fara för den omyndiges rätt och bästa, förordna om
förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet under tiden
intill dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut fattas om förmyndarens skiljande från utövningen av förmynderskapet,
skall, om det utan märklig tidsutdräkt kan ske, tillfälle beredas
förmyndaren att yttra sig.

28 §.

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan
rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är om
ärende, varom i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare,
jämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt
sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som gjort
sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, må entledigas jämväl
på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Frågor som avses i
denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga utan att
särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas,
förutom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan
efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst
åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens
beslut om utdömande av vitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

191

29 §.

Mot överförmyndarens eller rättens beslut i fall, varom i 13 kap. 8 § tredje
stycket sägs, må talan ej föras.

30 §.

Fråga om förordnande eller entledigande av god man som avses i 18 kap.
1 eller 2 § skall upptagas av den rätt, där förmynderskapet för den omyndige
är inskrivet eller skall inskrivas.

Uppkommer vid utredning av dödsbo fråga om förordnande av god man
enligt 18 kap. 4 §, höre ärendet till den rätt, varunder boet lyder. Skall god
man eljest förordnas enligt nämnda lagrum eller ock enligt 3 § samma kapitel,
ankomme det på rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas,
har egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Erfordras ny god man
eller uppstår fråga om entledigande av god man, upptages ärendet av den
rätt, där godmanskapet är inskrivet.

31 §.

Vad i 25—27 §§ stadgas beträffande förmyndare skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om god man.

32 §.

Vad i 28 och 29 §§ stadgas om förmyndare och förmynderskap skall i
tillämpliga delar gälla jämväl beträffande god man och godmanskap, och
skall vad där sägs om omyndig, hans make och närmaste fränder, då fråga
är om godmanskap, varom i 18 kap. 3 eller 4 § förmäles, hava avseende å
den, för vilken god man förordnats, samt dennes make och närmaste fränder.
Då fråga är om godmanskap för omyndig, skall i ärende som avses i
28 § även -förmyndaren äga den behörighet, varom där sägs; dock äge
förmyndaren i fall som avses i 18 kap. 2 § första stycket ej föra talan mot
rättens beslut.

33 §.

Vill någon föra talan mot överförmyndarens beslut, göre det skriftligen
hos rätten inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Med avseende å talan mot beslut som Stockholms förmyndarkammare
meddelar skall i stället för vad i första stycket sägs gälla vad som är föreskrivet
om talan mot rättens beslut.

34 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren fört talan, äge rätten, när skäl
äro därtill, vid målets eller ärendets avgörande tillerkänna överförmyndaren
ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets eller
ärendets utförande ävensom för nödiga utgifter. Rätten pröve ock, huruvida

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ersättningen skall återgäldas av överförmyndarens motpart eller stanna å
statsverket.

överförmyndaren äge i mål eller ärende, däri han för talan, anlita ombud.

35 §.

Beslut eller dom, som meddelas av överförmyndaren eller rätten, skall
lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot föres, utom såvitt
angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring, eller rättens
avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller
förordnande meddelas om gäldande av särskild ersättning, på sätt i 17 kap.
2 § tredje stycket sägs, eller förmyndare eller god man dömes till utgivande
av försuttet vite.

Gemensamma bestämmelser.

36 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande
tillämpning å annan, som skall höras i mål eller ärende som avses
i denna balk.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten, må förordnande om
skyldighet att inställa sig personligen ej givas beträffande den som avses
med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna
medföra men eller fara.

37 §.

38 §.

I mål eller ärende som avses i denna balk må rätten, när det finnes lämpligt,
förordna att förhandling skall ske inom stängda dörrar.

39 §.

Mot beslut som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 10, 12, 20, 26 eller 27 §, skall talan föras särskilt.

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som avses i 39 § må klagan ej föras. Samma
lag vare med avseende å ärende som först handlagts av överförmyndaren. Vad
sist sagts gäller dock ej ärende som handlagts av Stockholms förmyndarkammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

193

Förslag

till

Lag

om införande av föräldrabalken.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna föräldrabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda
i kraft den 1 januari 1950.

2 §•

Genom föräldrabalken upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap;

lagen samma dag (nr 377) om äktenskaplig börd;

lagen samma dag (nr 378) om adoption;

lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap;

lagen samma dag (nr 409) om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn;

lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om förmynderskap; och

13 § andra, tredje och fjärde styckena1 lagen samma dag (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i föräldrabalken, skall denna i stället tilllämpas.

4 §.

Talan som avses i 2 kap. 2 eller 3 § eller i 3 kap. 3 § föräldrabalken
må ej väckas, om rätten till sådan talan på grund av äldre lag gått förlorad
före föräldrabalkens ikraftträdande.

5 §•

1 Senaste lydelse av 13 § se SFS 1942: 357.

13 ttihang till riksdagens protokoll 19U9. i samt. Nr 93.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

6 §•

Före den 1 januari 1950 meddelad dom, varigenom överflyttning skett av
vårdnaden om Barn utom äktenskap eller ock bidragsskyldighet ådömts enligt
lagen om barn utom äktenskap eller jämkning vunnits med avseende
å sådan skyldighet, skall gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom,
där ej rätten annorlunda förordnat. Har i fråga som nu sagts beslut under
rättegången meddelats före nämnda dag, skola med avseende å beslutet föreskrifterna
i 30 § första stycket och 31 § lagen om barn utom äktenskap fortfarande
lända till efterrättelse.

7 §•

Vad i 20 kap. 13 § föräldrabalken stadgas skall jämväl äga tillämpning,
där någon på grund av förordnande, som i 28 § lagen om barn utom äktenskap
sägs, eller slutligt utslag, som ej vunnit laga kraft, för tid efter föräldrabalkens
ikraftträdande betalat underhållsbidrag till barn utom äktenskap
eller till barnets moder och genom laga kraft ägande dom funnits icke
vara underhållsskyldig.

8 §.

Vad i 11 § lagen om barn utom äktenskap stadgas med avseende å underhåll
till barn utom äktenskap vid faderns död skall fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

195

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. ni. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Yrkar part i mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom
äktenskap, att blodundersökning eller annan antropologisk undersökning,
som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum, äge rätten förordna om sådan
undersökning med avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår
mål om äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet
till barn utom äktenskap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att
annan än mannen i äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med
modern å tid, då barnet kan var avlat, må förordnande om undersökning
avse jämväl honom.

Där så erfordras, må ock förordnas, att undersökningen skall omfatta
syskon till barnet eller föräldrar och syskon till annan som avses med förordnande
enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §.

Rätten äge vid vite förelägga den, som avses med förordnande enligt 1 §,
att med intyg av läkare eller annan befattningshavare visa, att för blodundersökning
erforderligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan
antropologisk undersökning varom fråga är. Såvitt angår barn som ej
fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande
undergått undersökning som avses i denna lag, äge han rätt till
ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall utgivas av den part, som påkallat undersökningen. Åtnjuter
parten fri rättegång, gälle vad därom finnes stadgat.

4 §•

Vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor, att den, som påkallat undersökningen,
i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett belopp,
motsvarande den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst arställd
läkare eller annan befattningshavare äger betinga sig för den avsedda åt -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

gärden. Gäller föreläggandet någon, som ej är part, skall vad nu sagts äga
avseende jämväl å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av
undersökningen.

Skall gottgörelse enligt lagen om fri rättegång gäldas av allmänna medel,
äge vad i första stycket stadgas ej tillämpning.

5 §.

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till
sakkunnig för undersökning så ock om annan antropologisk undersökning
varom ovan sägs meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna lag upphäves lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

197

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Part, som---talan utgått.

Av allmänna--- — för en.

När i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap
blodundersökning eller annan antropologisk undersökning äger rum
på begäran av part, som åtnjuter fri rättegång, skall stämpel ej åsättas utlåtande
över undersökningen. Gottgörelse, som i statens eller kommuns
tjänst anställd läkare eller annan befattningshavare äger betinga sig för
åtgärd i samband med undersökningen, skall utgå av allmänna medel. Har
rätten förordnat, att undersökningen skall avse någon som ej är part, skall
ersättning och förskott, som må tillkomma honom, utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning och förskott
av allmänna medel till vittnen.

15 §.

Beslut rörande fråga som avses i denna lag meddelas av rätten. Ägodelningsrätts
eller vattendomstols beslutanderätt må dock, då domstolen ej
håller sammanträde, utövas av ägodelningsdomaren eller vattenrättsdomaren.

Har rätten---rättegången därstädes.

I fråga om talan mot beslut som meddelats av ägodelningsdomare eller
vattenrättsdomare äge vad som är stadgat om talan mot ägodelningsrätts
och vattendomstols beslut motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

1 Senaste lydelse av 3 och 15 §§ se SFS 1947:633.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 februari
19i9.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 4 oktober 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 18 september 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904- (nr 26) om rnssa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmgnderskap;

5) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
Sven Edling.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget till föräldrabalk utgör enligt motiven i stort sett
endast en formell bearbetning av vissa partier av gällande rätt i syfte att
förbättra systematiken samt till en del förverkliga tanken att i »Sveriges
rikes lag» såsom en eller flera balkar inordna de lagar, som med ett gemensamt
namn bruka kallas nya ärvdabalken.

Det kan onekligen framstå såsom önskvärt att till främjande av reda och
överskådlighet sammanföra det huvudsakliga av vår allmänna rättsordnings
innehåll till ett systematiskt lagverk och sålunda med det material,

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

som den moderna rätten innefattar, söka uppbygga en stomme av rättsregler
motsvarande den som 1734 års lag på sin tid utgjorde. Såväl ett allmänt
känt behov av större enhetlighet i den stora mångfalden av spridda lagar
som också traditionsskäl kunna åberopas härför. Dessa senare tala också
för att lagverkets huvudavdelningar betecknas balkar med utgångspunkt
från balkindelningen i 1734 års lag, även om denna naturligtvis ej kan få
stå hindrande i vägen för en efter ändrade förhållanden lämpad systematik.
Saken har länge stått på dagordningen, och redan hava två nya balkar,
giftermålsbalken och rättegångsbalken, sett dagen. Genom bildande av en
föräldrabalk skulle, såsom departementschefen framhållit, ett nytt steg tagas
mot programmets förverkligande.

Detta program innefattar en mycket maktpåliggande uppgift, vars genomförande
först och främst kräver en omsorgsfull planläggning. Sålunda måste
från början övervägas, i vilken utsträckning systematiken i 1734 års lag
lämpligen kan tjäna till rättesnöre. Man kan naturligtvis icke taga för givet
att detta lagverks formella uppställning i allt skall efterliknas, vare sig i
fråga om balkarnas antal eller beträffande sättet att indela dem i kapitel
och paragrafer.

Vidare måste beaktas att till en reform av sådana mått och med ett sådant
syfte som den förevarande knyta sig spörsmål av två olika slag, i det
att reformen måste taga sikte icke endast på den formella sidan utan också
på den revision i sakligt hänseende som kan vara påkallad. Härutinnan må
framhållas att vår rätts materiella regler tillkommit på mycket skilda tider
och under snabb utveckling på många samhällslivets områden, något som
måhända medfört att de stundom fått sin prägel av tillfälliga förhållanden
och behov och i varje fall icke genomgående kunna antagas fullt motsvara
nu rådande rättsåskådning. Det är tydligen av stor vikt att reformarbetet
bedrives så, att det sakliga rättsmaterialet är, såvitt möjligt, slutgiltigt
bestämt innan den definitiva utformningen sker, till undvikande av att den
formella revisionen på ett skadligt sätt föregriper den sakliga. Iakttages ej
detta, kan det lätt inträffa att den nya formen för lagmaterialets framställande
snart i större eller mindre utsträckning befinnes olämplig och antingen
måste uppbrytas eller också kommer att ogynnsamt påverka den
senare företagna sakliga revisionen.

En annan fråga, som också sammanhänger med planläggningen, är den i
vad mån reformen lämpligen kan företagas steg för steg eller hellre bör genomföras
så, alt det slutliga fastställandet får anstå tills skilda delar underkastats
en gemensam slutlig översyn, anlagd på att förläna lagverket en
helgjuten karaktär. Denna fråga blir av särskild betydelse om man syftar
till ett lagverk helt av den typ som 1734 års lag företedde. Den faran föreligger
i viss mån att ett lagverk, tillkommet genom en alltför utdragen rad
av partiella reformer, kan komma alt lida brist på ledande indelningsgrund,
fast terminologi, inre saklig konsekvens och enhetliga principer i fråga om
balkarnas uppställning samt materialets fördelning på de olika balkarna
och dess avgränsning från vad som till äventyrs, för att undvika en tyng -

200

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

ande sammanblandning med de centrala och grundläggande lagbestämmelserna,
bör regleras utanför balkarna. Å andra sidan torde det vara obestridligt
att det ifrågavarande reformprogrammet har en sådan räckvidd och storleksordning
att däri väl får anses ligga ett praktiskt hinder för dess slutliga
förverkligande i ett enda sammanhang. Men såsom ett riktmärke bör dock
fasthållas kravet på att i varje fall sådana delar, som äga ett mera intimt
samband med varandra, icke slutbehandlas var för sig, så att enhetligheten
därigenom äventyras.

Anläggas de nu framförda synpunkterna på det remitterade förslaget,
taller genast i ögonen att förslaget, i likhet med de nya giftermåls- och rättegångsbalkarna,
rent allmänt sett till förebild har uppställningen i 1734
års lag. En nyhet är emellertid att enligt förslaget skulle konstitueras en ny
kalk, föräldrabalken, som skulle motsvara endast en del av den nuvarande
ärvdabalken, den del nämligen som redan ersatts med barnalagarna och förmynderskapslagen.
Det djupaste ingreppet i systematiskt avseende har
företagits i fråga om barnalagarna. Dessa ha i formellt hänseende omstöpts
så att lagmaterialet sammansmälts eller grupperats efter nya indelningsgrunder.
Beträffande förmynderskapslagen har huvudsakligen den förändringen
skett att, till följd av dess inordnande i en balk, alla dess kapitel
erhållit nya nummer. Det kan naturligtvis råda olika meningar om vilken
systematik som är att föredraga i ett lagverk med anspråk på enhetlighet
och följdriktighet. Även ett system, uppbyggt på skilda lagar som utan att
sönderbrytas blivit sammanförda till ett helt, kan erbjuda fördelar. Lagrådet
har uppmärksammat, hurusom i den offentliga diskussionen i förevarande
ämne framförts tanken att bedriva arbetet på en ny samling balkar
efter andra linjer än dem som tidigare och i förslaget följts, nämligen så
att — sedan alltför spridda stadganden sammanförts till enhetliga lagar
— de särskilda lagarna finge bestå såsom självständiga enheter men samlades
efter sitt innehåll under balkrubriker. I fråga t. ex. om den föreslagna
föräldrabalken har antytts, att detta kunde ske så, att barnalagarna bildade
en enhet för sig, en lag om föräldrar och barn, inedan förmynderskapslagen
kunde lämnas i stort sett oförändrad. Föräldrabalken kunde så förklaras
bestå av dessa två lagar.

De fördelar som skulle vara förenade med ett sådant system ha närmare
utvecklats i tillgänglig litteratur. Enligt lagrådets mening kan det icke förnekas,
att dessa fördelar äro avsevärda; och den frågan synes väl kunna
ställas, om ej måhända övervägande skäl tala för att — med uppoffrande
av intresset att åstadkomma ett verk efter mönstret av 1734 års lag — i
stället pröva berörda metod, vilken möjligen skulle inom överskådlig tid
och med vida mindre möda och kostnader kunna leda till ett resultat som,
sett från praktiska synpunkter, vore med det andra jämförligt och i vissa
hänseenden detsamma överlägset.

För att i korthet antyda vad lagrådet i sistberörda hänseenden bland annat
åsyftar vill lagrådet framhålla följande. Att varje rättsinstitut så gott som
fullständigt regleras i ett sammanhang för sig, såsom fallet ofta är i våra,

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

tid efter annan tillkomna lagar, gör obestridligen lagbuden lättare tillgängliga,
i synnerhet för den icke juridiskt skolade allmänheten. För den vetenskapliga
systematiken, till vilken förslaget tager mera hänsyn, har lekmannen
säkerligen ganska ringa intresse. En annan uppenbar fördel som
vinnes, om redan färdiga lagar kunna lämnas orubbade, är den, att den
omedelbara kontakten mellan själva lagarna, å ena, samt förarbetena, kommentarerna
och hänvisningarna i litteraturen till samma lagar, å andra
sidan, upprätthålles; brytes denna kontakt, försvåras i hög grad användningen
av de nämnda hjälpmedlen. Detta medför i sin tur icke blott ökade
besvär och kostnader utan också ökad risk för misstag och rättsförluster.

Med det anförda har lagrådet naturligtvis icke velat göra gällande att sådana
synpunkter som de nyss berörda, hur betydelsefulla de än må vara
i praktiskt hänseende, böra tillgodoses i sådan utsträckning att det sker på
bekostnad av det icke mindre viktiga önskemålet att åstadkomma någonting
helt av ett alltför splittrat lagmaterial. Men i den mån det är möjligt, torde
de praktiska synpunkterna böra beaktas.

Beträffande frågan i vad män vid förslagets framställande nödig hänsyn
tagits till icke blott den formella utan också den sakligt materiella sidan av
revisionsarbetet bör till en början observeras vad i remissprotokollet anföres
därom att i de sakkunnigas uppdrag icke ingått att företaga en allmän omprövning
av den materiella rätten på området. Undersökningen i detta hänseende
har också inskränkts till några enstaka punkter, förmodligen i tanke
att förevarande rättsregler tillkommit så pass nyligen, att någon mer omfattande
reell översyn nu icke vore behövlig. En följd av denna ärendets
uppläggning är att de inhämtade yttrandena över förslaget, lagrådets yttrande
inbegripet, naturligtvis icke kunna tillmätas samma betydelse för bedömande
av behovet av saklig revision som om remissen avsett jämväl denna
fråga i hela dess vidd. Det kan icke uteslutas att genom denna medvetna
begränsning av förslagets syfte en del frågor, vilka varit värda att upptagas
till omprövning, blivit skjutna åt sidan. Såsom ett exempel härpå må anmärkas
reglerna om makes skyldighet att underhålla andra makens barn.
I allmänhet torde det dock ej kunna antagas att vad sålunda må vara ställt
på framtiden har sådan räckvidd att det skulle, om det upptagits nu, nämnvärt
hava påverkat den nya balkens konstruktion.

Ett av dessa lagstiftningsspörsmål torde emellertid i sistberörda avseende
få anses i någon mån intaga en särställning, nämligen det som avser den s. k.
artificiella inseminationen. Enligt medicinalstyrelsens yttrande i förevarande
ärende äro fallen av befruktning på konstlad väg i ständigt stigande och jämväl
departementschefen har vitsordat den alltmera ökade betydelsen av denna
fråga, för vars utredande särskilda sakkunniga tillkallats och samarbete
med övriga nordiska länder är inlett. Då regleringen i lag av hithörande
spörsmål kan tänkas medföra icke obetydliga ändringar i och tillägg till
den gällande rätten på och även utanför föräldrabalkens område, vore det
enligt lagrådets mening ur denna synpunkt av värde, om det i avbidan på

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

den igångsatta utredningen finge anstå med det remitterade förslagets slutbehandling.

Det sist anförda ansluter sig till andra mera vittsyftande skäl som i sin
mån kunna anses tala för ett uppskov. Lagrådet har i det föregående framhållit
angelägenheten av att icke detta på lång sikt lagda lagstiftningsarbete,
som ytterst går ut på att åvägabringa system och enhetlighet i hela vår rättsordning,
i alltför hög grad splittras på en rad reformer, var och en av
jämförelsevis ringa omfattning. Man kan svårligen bortse från att det ur
denna synpunkt kunde te sig naturligt, om den del som motsvarar hela
den nuvarande ärvdabalken slutbehandlades i ett sammanhang. Departementschefen
har själv i remissprotokollet låtit denna tanke komma till uttryck
men samtidigt förklarat ett uppskov vara mindre önskvärt, enär
inom föräldrabalkens ram lagstiftningens materiella innehåll på ett par
punkter syntes vara i behov av snar revision. Härmed torde åsyftas dels
förslagets regler om större möjligheter att häva presumtion om faderskap
och dels de däri upptagna bestämmelserna om makars legala samförmynderskap.
Lagrådet håller emellertid före att intetdera av dessa spörsmål tarvar
systematiska nydaningar av den natur, som med förslaget avses, utan väl
skulle kunna lösas utanför ett sådant sammanhang. Vad särskilt frågan om
faderskap till barn utom äktenskap beträffar, kan tilläggas att, om den tanke
som i remissprotokollet framskymtar — och till vilken lagrådet ej nu har
anledning att taga ståndpunkt — att ändra de utomäktenskapliga barnens
ställning i arvshänseende är avsedd att upptagas till närmare övervägande,
detta kan åberopas såsom ett ytterligare skäl för anstånd, alldenstund sistberörda
två frågor otvivelaktigt äga ett nära samband med varandra. Ännu
ett skäl som pekar i samma riktning synes, såvitt angår frågan om makars
legala samförmynderskap, ligga i den omständigheten att denna fråga, såsom
lagrådet i det följande kommer att närmare beröra, med hänsyn till önskvärd
enhetlighet i den nordiska lagstiftningen knappast är så förberedd att
den för närvarande är mogen för slutligt avgörande.

Regeringsrådet Quensel:

Till vad lagrådet ovan anfört vill jag till förtydligande av min mening i
några punkter göra följande tillägg.

Företages en systematisk omarbetning av gällande lagar, synes den böra
ha till främsta syfte det praktiska att göra laginnehållet lättare tillgängligt
och mera överskådligt än förut, särskilt med tanke på den stora allmänheten,
som icke är speciellt tränad att finna sig till rätta bland mängden
av bestämmelser. Emellertid måste ifrågasättas, huruvida den sammansmältning
av lagarna om barn i och barn utom äktenskap, som skett i förslaget,
i stort sett är ägnad att befordra nämnda syfte. Nästan överallt ha i
förslagets särskilda kapitel om namn, vårdnad, underhållsskyldighet etc.
olika regler måst meddelas om vardera av de båda kategorierna av barn, så
att sammansmältningen av lagarna blivit blott ytlig och någon beaktansvärd
förenkling av lagtexterna knappast vunnits. Vidare må framhållas att det i

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

rättstillämpningen sällan torde vara av behovet påkallat att anställa jämförelse
mellan barn av ena och andra slaget med avseende å de om dem gällande
reglerna. På förevarande rättsområde rör sig frågan i varje särskilt
fall vanligen om barn, tillhörande blott endera gruppen, och det torde då visa
sig lämpligare att de å detta eller dessa barn tillämpliga reglerna finnas
samlade än att de, såsom i förslaget, äro spridda på en mängd olika ställen
och uppblandade med sådant som ej är i fråga. Inhämtandet av kunskap
om vad adoption innebär kan ock antagas vara för allmänheten enklare med
nuvarande sammanfattning av reglerna därom än med förslagets tämligen
spridda stadganden i ämnet, vilka dessutom kunna föranleda uppfattningen
att adoptivbarnen bilda en med grupperna barn i och barn utom äktenskap
samordnad tredje kategori, ehuru indelningen i de båda andra grupperna
avser att vara uttömmande och således omfatta även adoptivbarnen.

Blott för att bilda en balk av förevarande lagmaterial tarvas ej heller
någon grundligare bearbetning därav. Lika väl som förmynderskapslagen
torde var och en av de övriga ifrågavarande lagarna kunna inordnas i balken
såsom en enhet för sig (ett kapitel eller en grupp av kapitel), låt vara
att en del gemensamma eller utpräglat processuella bestämmelser kanske
borde utbrytas till särskilda underavdelningar. En dylik till synes i och för
sig lämplig indelning av materialet torde icke i mindre mån än den som
förslaget innehåller göra balken tjänlig att ingå i ett blivande större enhetligt
lagverk. Tager man sikte på ett sådant och de principer, som kunna
tänkas böra följas i det fortsatta arbetet härå, synes däremot en icke ringa
del av lagmaterialet, särskilt åtskilliga detaljbestämmelser rörande kontrollen
från det allmännas sida, böra utrensas såsom icke utgörande något av
det till balkarna hörande centrala i rättsordningen utan mera lämpat att
vid sidan av dem upptagas i tillämpningsföreskrifter, kanske stundom av
administrativ art.

Förslaget till föräldrabalk.

2 KAP.

1 §■

Justitieråden Dahlman och Lech:

I likhet med den nuvarande lagen om äktenskaplig börd avser förslaget ej
att uttömmande behandla under vilka förutsättningar fastställelsetalan,
positiv eller negativ, må föras rörande barns äktenskapliga börd. Liksom
reglerna i nämnda lag suppleras av bestämmelserna i 13 kap. 2 § rättegangs>-balken, skulle dessa också komma att supplera förslagets regler om bördstalan.
Medan lagen om äktenskaplig börd reglerar endast talan om hävande
av presumtionen om mannens faderskap, reglerar däremot förslaget, förutom
sådan talan, två slag av positiv bördstalan, båda i förevarande paragraf.
Av dem avser den ena fastställelse att föräldrarna efter barnets födelse

204

Kungl. Mcij.ts proposition nr 93.

ingått äktenskap med varandra och barnet därigenom erhållit äktenskaplig
börd, medan den andra avser frågan, huruvida barnet med födelsen fått sådan
börd.

Den senare talan — den förra torde ha övervägande teoretiskt intresse —
är såtillvida egenartad, att den icke åsyftar att direkt få fastställt, att barnet
har äktenskaplig börd, utan endast att få fastslaget, att regeln om bördspresumtionen
i det föreliggande fallet är tillämplig. De sakkunniga hava
utgått från att sådan talan för närvarande är tillåten. Det torde dock vara
tvivelaktigt, huruvida så är förhållandet. Ifrågavarande talan går ju icke ut
på att få slutgiltigt fastställt, att det åsyftade rättsförhållandet består.
Genom domen kan ej annat bliva definitivt fastslaget, än huruvida presumtionsförutsättningarna
föreligga eller icke. Med hänsyn härtill ligger
det måhända närmast till hands att antaga, att stadgandet i 13 kap. 2 §
första stycket rättegångsbalken icke medgiver en sådan talan som den förevarande.
Att denna talans tillåtlighet skulle röna inverkan av huruvida
barnet inskränker sig till att yrka fastställelse, att presumtionsförutsättningarna
äro för handen, eller därutöver begär domstolens förklaring, att barnet
jämlikt presumtion,sregeln skall anses ha äktenskaplig börd, bör enligt vår
mening hållas för uteslutet. Emellertid måste det, så länge rättspraxis ej
tagit ställning till dessa spörsmål, anses osäkert, hur desamma böra besvaras.

Däremot kan det icke råda något tvivel om att stadgandet i 13 kap. 2 §
första stycket rättegångsbalken tillåter en talan, som avser vinnande av förklaring,
att barnet verkligen har äkta börd. Att förslaget icke till reglering
upptagit en talan av detta slag utan givit företräde åt den mera begränsade
talan om presumtionsförutsättningarna, har enligt motiven sin grund däri,
att vid bifall till en talan med den mera omfattande innebörden varje möjlighet
att senare anfäkta börden skulle vara utesluten. Invändning om hävande
av presumtionen — därest förutsättningarna för denna visades föreligga
— måste nämligen i så fall göras i den redan anhängiggjorda rättegången
om börden. Emellertid kunde vid denna tidpunkt anledning saknas att
framställa sådan invändning. Det syntes alltså rimligt att bibehålla mannen
och hans arvingar vid rätten att inom tid som eljest gällde yrka hävande
av bördspresumtionen.

Detta resonemang synes utgå från antagandet, att reglerandet i föräldrabalken
av den mera begränsade talan skulle hindra en användning av den
mera vidsträckta, så snart en talan av det senare slaget skulle betaga mannen
eller hans arvingar möjligheten att för anställande av talan om bördspresumtionens
hävande tillgodonjuta hela preskriptionstiden. Emellertid
synes detta antagande ej vara riktigt. Särskilt om preskriptionstiderna, såsom
förslaget åsyftar, utsträckas utöver vad nu gäller, kunna fall otvivelaktigt
tänkas, där det skulle lända barnet till förfång att ej kunna för all
framtid få undanröjd ovissheten om sin börd förrän preskriptionstiden gått
till ända. Enligt stadgandet i 13 kap 2 § första stycket rättegångsbalken
skulle barnet då vara berättigat att föra en talan med den vidsträcktare inne -

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

börden. Och så snart barnet för talan om sådant som underhåll från mannen,
rätt till arv efter denne eller rätt till hans namn, bör det enligt vår mening,
jämlikt stadgandet i andra stycket av sagda lagrum, anses tillåtet att, om
mannen bestrider dess äkta börd, föra talan om att det verkligen har sådan
börd. Sistnämnda stadgande lär nämligen svårligen kunna tolkas så, att
barnet i bördsfrågan skulle vara hänvisat att föra en talan, som icke kunde
giva det annan visshet, än att presumtionsförutsättningarna förelåge, med
risk alltså att harnet i en senare rättegång förklarades sakna äkta börd.

Oavsett huruvida den tankegång, som ligger till grund för förslaget i denna
del, låter sig förena med rättegångsbalkens regler, kunna vi ej finna skälen
för förslagets ståndpunkt bärande. Att mannen och hans arvingar skulle
ha en ovillkorlig rätt att utan inskränkning tillgodonjuta preskriptionstiden
kan tydligen ej anses grundat i sakens natur. Det skulle också innebära
ett avsteg från den allmänna grundsatsen att när en talerätt är underkastad
preskription fastställelsetalan kan anlitas ehuru den avskär möjligheten
för motparten att ända till preskriptionstidens utgång hålla tvistefrågan
svävande. Att det regelmässigt skulle vara mest rimligt, att mannen och
arvingarna så länge preskription ej inträtt bibehölles vid sin talerätt, är
en uppfattning, som vi för vår del ej kunna biträda. Uppenbarligen kunna
omständigheterna vara sådana, att de ej ha något behov av längre rådrum
än de redan åtnjutit. Andra gånger kan förhållandet vara det motsatta, men
deras intresse bör då kunna tillgodoses genom att erforderligt anstånd beviljas
dem under rättegången. Vid bedömandet vilken hänsyn barnets motparter
i förevarande hänseende äga påräkna bör ej förglömmas, att de i
allmänhet själva genom sitt ställningstagande föranlett ovissheten om barnets
börd och i sådana fall böra förutsättas dessförinnan ha förskaffat sig
åtminstone det huvudsakliga av den bevisning de vilja åberopa. Tilläggas
kan, att det onekligen skulle vara egendomligt, om mannen och arvingarna
städse skulle vara bibehållna vid sin talerätt så länge preskriptionstiden
löpte, medan barnet, för vars rätt till talan om presumtionens hävande ej
stadgats någon preskription, på den grund skulle ha att finna sig i att
mannen hur kort tid som helst efter dess födelse kunde väcka talan om att
det hade äktenskaplig börd och därigenom hindra barnet från att senare
tala å börden. Till sist må anmärkas, att ett system med två slags positiv
bördstalan av olika omfattning säkerligen skulle te sig svårbegripligt för
menige man.

På grund av det anförda bör enligt vår mening i föräldrabalken icke
upptagas någon regel om talan rörande presumtionsförutsättningarnas förhandenvaro.
Däremot kan naturligen ifrågasättas, om icke balken — förutom
regler om talan rörande bördspresumtionens hävande — bör innehålla
föreskrifter, som närmare reglera annan fastställelsetalan rörande börden,
såväl positiv bördstalan som talan om att barnet saknar äktenskaplig böid
på den grund, att presumtionsförutsättningarna icke föreligga. Emellertid är
sådan talan av så ringa praktisk betydelse, alt det enligt vår mening knappast
finns tillräcklig anledning att meddela föreskrifter därom. Såsom an -

206

Kungi. Maj:ts proposition m 93.

märkts i det föregående, är sådan talan icke för närvarande särskilt reglerad.
Då det icke heller torde yppats något behov av dylik reglering, lär det
kunna överlämnas åt rättspraxis att i den mån det visar sig erforderligt utbilda
regler på området.

Vi hemställa således, att förevarande paragraf utgår. Härav skulle föranledas
ändrad nummerbeteckning av de följande paragraferna i detta kapitel
ävensom ändring av en del hänvisningar som gjorts i samma paragrafer.

Justitierådet Geijer:

Enligt allmänna regler torde intet principiellt hinder föreligga för att barnet
för en talan syftande till domstols förklaring att barnet verkligen har
äkta börd. Huruvida en mera begränsad talan som blott avser att få fastslaget,
om förutsättningarna för presumtionen om äktenskaplig börd äro för
handen, enligt vår rätt också får föras är en fråga varom meningarna visat
sig vara delade. De sakkunniga hava utgått från att den är tillåten. För
min del är jag närmast av samma mening. I varje fall synes det väl förenligt
med stadgandet i 13 kap. 2 § rättegångsbalken att barnet kan i en rättegång
mot mannen få prövat, huruvida barnet vid en viss tidpunkt på grund
av 1 kap. 1 § i förslaget skall anses ha äktenskaplig börd, en fråga som
tydligen har en något större räckvidd än den om enbart de grundläggande
presumtionsförutsättningarnas förhandenvaro.

Med den korta preskriptionstid av sex månader från det att mannen erhöll
kunskap om barnets födelse, som nu gäller för mannens talan om presumtionens
hävande, synes det vara av ganska ringa betydelse, om den
mera begränsade talan kan föras. Barnet kan ju alltid stämma med påstående
att det har äktenskaplig börd, och mannens eventuella stämning om
presumtionens hävande måste ju då ske så snart därefter att det merendels
ej blir fråga om annat än prövning i ett sammanhang; och därmed
blir det då slutgiltigt bestämt, huruvida äktenskaplig börd föreligger.

Annorlunda torde det ställa sig om de i 2 och 3 §§ föreslagna reglerna
om längre preskriptionstider lagfästas. Om t. ex. medan barnet ännu är i
späd ålder, talan måste föras om dess rätt till arv efter mannen, dess rätt
till dennes namn m. in., synes det å ena sidan vara ett berättigat intresse
att kunna sammanfatta dessa anspråk i en talan om barnets status, men
å andra sidan vore det näppeligen vare sig med rättvisa och billighet eller
med förslagets allmänna ståndpunkt överensstämmande, om denna talan
skulle få medföra, att de i mannens intresse mera rymligt tilltagna preskriptionstiderna
bleve avklippta. Förslagets utformning i 2 och 3 §§ och de överväganden,
som föregått förslaget i denna del, synas giva vid handen, att
med stadgandena avses att tillförsäkra mannen och hans arvingar verkliga
rådrum, vilka icke äro att jämställa t. ex. med den vanliga tioårspreskriptionen.
Delta framträder särskilt tydligt i det förhållandet att tiderna i vissa
fall räknas från erhållen kunskap om hustruns otrohet; och det vore tydligen
meningslöst att, såsom i förslaget skett, räkna vissa preskriptionstider
från det att barnet väckt talan om äktenskaplig börd, därest denna senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 207

lalan i och för sig omedelbart skulle föranleda en prövning av bördsfrågan
i hela dess vidd.

Det är också såväl enligt de sakkunnigas som departementschefens motivering
åsyftat, att en av barnet förd talan icke skall kunna göra intrång
på de mannen och arvingarna tillförsäkrade preskriptionstiderna. Huruvida
detta syfte blivit i förslaget på ett effektivt sätt tillgodosett, är en annan
fråga. Den tankegång, som i denna del ligger till grund för förslaget, synes
vara att ett fastslående av den mera begränsade talans tillåtlighet skall enligt
allmänna grundsatser förebygga en användning av den mera vidsträckta
i sådana fall, då intresset av preskriptionstidernas tillgodonjutande kommer
i konflikt med den av barnet förda talan. Det måste dock starkt ifrågasättas,
huruvida denna paragraf tillräckligt framhäver vad som i förevarande
hänseende är åsyftat. Möjligen skulle också förslaget kunna giva
anledning till den missuppfattningen, att talan med den vidsträcktare innebörden
aldrig skulle vara tillåten.

Då de frågor som angå fastställelsetalans tillåtlighet ofta erbjuda vanskligheter
och särskilt på ett område som det förevarande med dess preskriptionsregler
kunna vara föremål för olika meningar, synes det icke omotiverat
att meddela vissa föreskrifter även såvitt angår den positiva fastställelsetalan.
Skall i fråga om den negativa fastställelsetalan partskretsen närmare
regleras, torde detta också böra ske i fråga om den positiva.

Från de utgångspunkter, som jag ovan berört, vill det synas som om förslagets
syften skulle komma till tydligare uttryck om paragrafen inleddes
med en bestämmelse om partskretsens omfattning vid positiv fastställelsetalan
i allmänhet, alltså en talan utan begränsad räckvidd — att sådan
talan principiellt skall vara tillåten torde, med hänsyn till allmänna grundsatser,
icke behöva särskilt framhållas i lagtexten — och därefter i ett
andra stycke stadgades att i första stycket avsedd talan icke må till förringande
av talerätt, som avses i 2 och 3 §§, prövas i vidare mån än såvitt
angår frågan huruvida barnet på grund av vad i 1 kap. 1 § stadgas skall
anses ha äktenskaplig börd.

Svårligen synes något fall kunna tänkas, då barnets intresse icke vore i
tillbörlig mån tillgodosett genom att få fastslaget att förutsättningarna för
presumtionen äro för handen samt att mannen, ehuru genom rättegången
därtill uppfordrad, tills vidare icke kunnat rubba presumtionen. Barnet skall
ju sedan i allo intaga ställningen av barn i äktenskap och synes knappast
kunna lida något rättsligt men av att mannen och dennes arvingar ännu
någon kortare tid äga formell möjlighet att angripa presumtionen, en möjlighet
som väl för övrigt i den antydda situationen oftast saknar praktisk
innebörd.

Regeringsrådet Quenscl:

De i gällande lag om äktenskaplig börd meddelade bestämmelserna om
talan rörande börden avse icke att uttömmande reglera spörsmålet härom.
Huvudsakligen åsyftas att fastställa preskriptionstid för talan å brytande

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av den legala presumtionen om äktenskaplig börd, att stadga vissa bevisrcgler
samt att direkt eller indirekt ge anvisning om vilka som må väcka
talan om börden och vilka som skola instämmas som motparter i dylika
mål. Lagens bestämmelser i ämnet skola suppleras av allmänna processuella
regler.

Förslaget skiljer sig härutinnan icke väsentligen från lagen om äktenskaplig
börd. Huruvida icke bestämmelsen i förevarande paragraf, som saknar
motsvarighet i nämnda lag, får anses intaga en särställning ur nämnda
synpunkt kan ifrågasättas och beror på tolkningen av de allmänna reglerna
om fastställelsetalan.

Paragrafens lydelse ger vid handen att den talan, som här är ifråga, avser
själva börden, men av motiven framgår att man, vad angår äktenskaplig
börd jämlikt regeln i 1 kap. 1 §, åsyftat blott talan angående förefintligheten
av de förhållanden, varå den legala presumtionen grundas, och således
denna presumtions förhandenvaro i det särskilda fallet.

Av motiven synes vidare framgå att syftet med paragrafen icke är att utvidga
den rätt till fastställelsetalan, som enligt allmänna regler skulle föreligga.
utan snarare att inskränka den, möjligen blott att meddela regler om
partskretsen. Man synes antagit att talan som här är i fråga må föras enligt
allmänna regler. Genom att för det praktiskt viktigaste fallet (då tillämpning
av regeln i 1 kap. 1 § är i fråga) begränsa talerätten till att avse blott
presumtionen har man velat i mannens och hans arvingars intresse hindra
barnet att, innan preskriptionstiden för talan å hävande av presumtionen
är till ända, genom anställande av rättegång om själva börden avskära
möjligheterna för motparten att njuta denna tid tillgodo. Uttryckligt förbud
för barnet att föra talan om fastställande av äktenskaplig börd har visserligen
icke upptagits i förslaget, men meningen tycks vara att hinder mot
sådan talan automatiskt skulle inträda, i det att redan möjligheten att föra
den mer inskränkta talan om presumtionen åtminstone i de flesta fall skulle
göra bördstalan obehövlig och därför otillåten enligt de allmänna reglernas
eget innehåll. Huruvida förslaget härigenom skulle inskränka en nu
bestående rätt att få börden fastställd, skulle sålunda bero på om talan om
presumtionen för närvarande må föras. Sistnämnda fråga kan vara tvivelaktig,
men synes åtminstone i regel böra besvaras nekande. Skulle det kunna
tänkas, att käranden inskränkte sig till yrkande om fastställelse av presumtionsförutsättningarna
och att hans talan därom upptoges till prövning,
lärer dock en dylik möjlighet icke innebära att man måste förneka rätt att
föra talan om själva börden. Vill man förhindra talan med dylik vidsträcktare
innebörd, torde vara erforderligt med ett uttryckligt stadgande i ämnet.
För att bringas i överensstämmelse med förslagets mening tarvar paragrafen
också sådan omformulering att det framgår av dess innehåll, att
den talan, som här medgives rörande äktenskaplig börd enligt 1 kap. 1 §,
är en talan blott om presumtionen.

Emellertid synes konstruktionen av en talan, avseende endast presumtionen,
knappast lämplig. Käromålet torde likväl vanligen komma att avse

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

209

själva börden och måste då delvis avvisas eller ändras. Avser domstolen att
konstatera blott att presumtion är för handen, kan domen icke få formuleras
så, att den får sken av att avgöra bördsfrågan. Åberopande av 1 kap.
1 § kan näppeligen vara tillräckligt för att domens verkliga innehåll skall
bliva begripligt för dem, den angår, utan det lärer vara erforderligt att tydligt
utmärka att barnet endast tillsvidare är att anse såsom äktenskapligt,
t. ex. genom ett tillägg om mannen och hans arvingar öppen lämnad rätt
att tala å presumtionens hävande. Även om detta iakttages, torde dock för
den stora allmänheten skillnaden mellan talan om presumtionen och talan
om börden bliva svårbegriplig och te sig som en juridisk subtilitet. Har
barnet vunnit lagakraftägande dom å att det skall anses såsom äktenskapligt
— låt vara endast för det dåvarande —■ skulle en, kanske omedelbart
därefter från motpartens sida öppnad process om börden (presumtionens
hävande) säkerligen av de flesta människor uppfattas som oförenlig med
en god rättegångsordning, åtminstone om icke käranden i den nya processen
kunde visa att han, då han svarade i förra målet, saknade kunskap om
de omständigheter, på vilka han nu vill grunda sin talan, och resning därför
kunde anses befogad. Och skulle han åberopat dem redan i förra målet,
komme saken att te sig än egendomligare.

Vidare må beaktas att, om talan om presumtionens förhandenvaro ogillas,
detta måste innebära att barnet för framtiden skall anses såsom utomäktenskapligt
(i förhållande till det ifrågavarande äktenskapet), vadan alltså
i detta fall utgången av målet förvandlat det från ett mål om presumtionen
till ett mål om själva börden. De fakta, på vilka presumtionen grundas, äro
nämligen, ehuru icke tillräckliga, dock nödvändiga förutsättningar för äktenskaplig
börd enligt 1 kap. 1 §.

Det är sant att fastställelsetalan angående börden kan innebära den stora
olägenheten för svaranden, att han tvingas till rättegång, innan han kan
överblicka förhållandena eller hunnit förse sig med bevismedel. Men även
preskriptionstiderna kunna medföra liknande verkan. Förhållandet är ej heller
något speciellt för nu förevarande rättsområde. Liknande olägenheter
kunna uppkomma för svarande i rättegång i allmänhet och särskilt vid fastställelsetalan.
Det synes därför ankomma på de allmänna reglerna om sådan
talan att sörja för att domaren kan, under beaktande av frågan huruvida
svaranden provocerat fram käromålet, väga ena och andra partens berättigade
intressen mot varandra och på resultatet härav grunda beslut, huruvida
fastställelsetalan må tillåtas eller blivit för tidigt väckt. Utrymme
för dylik intresseavvägning torde ock rättegångsbalken kunna anses lämna.
Skulle emellertid detta utrymme anses där vara för snävt tillmätt för behovet
i förevarande fall, torde motsvarande med samma fog kunna sägas beträffande
många andra fall, och det vore då mer rationellt att söka botemedlet
i en uppmjukning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan än
att modifiera dem genom en mängd spridda specialbestämmelser i olika
lagar.

Det må i detta sammanhang framhållas, att rättegångsbalken dock upp 14

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 93.

210

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 93.

ställer villkor för rätt att föra fastställelsetalan, medan den talerätt, som
skulle medges enligt förslagets förevarande paragraf, är ovillkorlig och sålunda
svårligen skulle kunna av domstol nekas barnet, blott för att ingen
bestritt dess äktenskapliga börd eller särskild anledning att väcka talan eljest
saknades.

Vidkommande härefter den talan, som barnet skulle få föra om att det har
äktenskaplig börd på grund av vad i 1 kap. 3 § stadgas, så avses här tydligen
talan om själva börden. För att en sådan talan skulle vara behövlig, får
förutsättas att tillräcklig säkerhet icke rådde om vilka som vore barnets
föräldrar eller rörande frågan huruvida de ingått äktenskap efter barnets
födelse.

Eftersom några regler om fastställande av moderskap eljest icke meddelas
i förslaget, torde så ej heller böra ske här. Även möjligheterna att vid
behov få konstaterat att ett äktenskap består eller bestått och att barn är
fött å viss tid, torde här kunna få bedömas efter allmänna processuella regler.

Den situation, som i detta sammanhang kan anses äga det största intresset
ur praktisk synpunkt, lärer vara att det ej är med tillräcklig visshet
känt, huruvida den man, som gift sig med barnets moder och av barnet påstås
vara dess fader, verkligen så är, vare sig det bestritts av honom respektive
hans arvingar eller ej. Regler om detta fall äro på sin plats i föräldrabalken
i lika mån som regler för fall av ovisshet om faderskap till barn utom
äktenskap.

Enligt motiven skulle emellertid förevarande paragraf icke avse talan om
fastställande av faderskapet. Måhända har man antagit, att sådan fastställelse
redan måste ha skett enligt reglerna om barn utom äktenskap, eller
menat att dessa regler alltjämt utan vidare skulle vara tillämpliga, ändå att
den förmente fadern ingått äktenskap med modern. Men om också faderskapet
till barn, som fötts utom äktenskap, i regel blir fastställt, medan barnet
ännu är utomäktenskapligt, måste dock många undantag från denna regel
kunna föreligga. Den påstådde fadern kan t. ex. ha ingått äktenskap med
modern så snart efter barnets födelse, att faderskapet ej hunnit fastställas
dessförinnan, eller försök därtill kan ha misslyckats, exempelvis på grund
av svårighet att anträffa mannen i fråga. Sedan han gift sig med modern,
skulle en mot honom väckt talan om faderskap till barnet innebära påstående
att barnet vore äktenskapligt, och denna talan skulle då knappast längre
kunna anses röra faderskap till barn utom äktenskap men väl — om
man dömde endast efter förslagets lydelse — utgöra en talan enligt förevarande
paragraf, varav icke framgår att meningen varit att göra skillnad
mellan det ena eller andra av de förhållanden, som enligt 1 kap. 3 § grunda
äktenskaplig börd. Att bestämmelserna i förevarande paragraf emellertid
äro för knapphändiga för att kunna bilda en motsvarighet till 3 kap. är tydligt.

I enlighet med vad här ovan anförts finner jag det vara att förorda att
innehållet i förevarande paragraf uteslutes ur förslaget och att däremot i 2
kap. på den plats, som kan finnas lämpligast, meddelas bestämmelser om

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

211

fastställande av faderskap i fall, då barn är fött utom äktenskap men den,
som påstås vara fadern, efter barnets födelse ingått äktenskap med dess moder.
Bestämmelsen torde kunna inskränkas till en förklaring att för dylikt
fall vad i 3 kap. stadgas skall gälla i tillämpliga delar.

Det må erinras, alt på andra ställen i förslagets lagtext förekomma hänvisningar
till förevarande paragraf, vilka tarva översyn, om den här förordade
ändringen sker.

Beträffande frågan, vilka som skola anses såsom parter i mål om barns
äktenskapliga börd, så synes den i vissa remissyttranden uttalade meningen,
att med arvingar borde likställas universella testamentstagare, förtjäna
lörnyat övervägande. Att de, vilkas rätt är beroende av barnets status, kunna,
när deras rätt är i fråga, göra gällande sin uppfattning i saken, är ju av
föga värde för dem, om statusfrågan redan med för dem bindande verkan
och måhända utan deras vetskap avgjorts i rättegång mellan andra. Möjligen
kunde ifrågasättas att reglerna om den eller de i första hand svarande
kompletterades med föreskrift att domstolen hade att utfärda offentlig stämning
å vederbörande kända och okända intressenter, så att dessa kunde få
tillfälle att medverka i rättegången och domstolen därigenom bättre kunde
fylla sin uppgift att, oavsett de närmaste parternas ståndpunkt, söka utröna
sanningen.

I varje fall synes barnets moder böra betraktas som part. Åtminstone om
man icke anlägger uteslutande ekonomiska synpunkter, måste erkännas att
frågan om barnets äktenskapliga eller utomäktenskapliga börd kan beröra
moderns intressen omedelbart och i högsta grad. Huruvida hon kan förmodas
i rättegången göra gemensam sak med barnet eller ej, synes icke inverka
på frågan, lika litet som en intressemotsättning mellan fadern och barnet
är förutsättningen för att de skola anses som parter. Modern synes böra äga
självständig rätt att överklaga domen, förutsatt att den, därest den vinner
laga kraft, skall vara bindande för henne; och har hon av någon anledning,
oaktat bestämmelsen att hon, om det kan ske, skall höras i målet, icke
fått tillfälle att yttra sig däri, lärer detta böra anses som domvilla.

2 §.

Lagrådet:

Paragrafen upptar två preskriptionsregler, en strängare för de fall, då
mannen ansetts böra taga initiativ till talan om hävande av bördspresumtionen,
oavsett om något på börden grundat anspråk riktats emot honom, och
en mildare för övriga fall. Det torde ock finnas fog för att ur angivna synpunkt
skilja mellan två grupper av fall.

Däremot torde det knappast finnas tillräcklig anledning att, såsom skett
i förslaget, inom det område, där den strängare preskriptionsregeln skulle
gälla, i fråga om utgångspunkten för den föreslagna etlårsfristen skilja mellan
de fall, då mannen vid barnets födelse hade kunskap om att modern haft
samlag med annan å tid, då barnet kan vara avlat, samt övriga fall. Regeln
har härigenom blivit onödigt invecklad. En önskvärd förenkling kunde

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

vinnas, om fristen dels, i överensstämmelse med gällande lag, aldrig räknades
från annan dag än den, då mannen erhöll kunskap om barnets födelse,
och dels utsträcktes till tre år. Därigenom skulle den supplerande treårsregel
som förslaget upptar bliva överflödig.

En sådan ändring är lämplig även ur den synpunkten att, såsom framgår
av motiven, det kan inträffa, alt blodgruppsegenskaper ej kunna med säkerhet
fastställas förrän barnet kommit över sin spädaste ålder. Om man ej
stadgar längre preskriptionstid än vad nu förordats, lärer intresset att saken
om möjligt blir avgjord innan barnet hunnit växa sig in i en viss miljö
icke bliva eftersatt. Ej heller eljest torde någon olägenhet av den ifrågasatta
förlängningen vara att befara.

Lagrådet hemställer således att den strängare preskriptionsregeln erhåller
det innehåll, att talan skall anställas inom tre år från det mannen fick kunskap
om barnets födelse.

Huruvida den strängare eller den mildare regeln skall tillämpas, skulle
enligt förslaget bero av om mannen varaktigt sammanbott med barnet.
Emellertid är uttrycket varaktigt så obestämt till sin innebörd, att tvekan
ofta måste uppstå, huruvida sammanboendet haft denna karaktär. Frågan hur
länge sammanboendet i allmänhet skall ha räckt för att kunna betecknas
som varaktigt låter sig över huvud ej besvara annat än högst ungefärligt.
Tämligen skilda uppfattningar kunna därvidlag göras gällande utan att den
ena meningen kan sägas vara riktigare än den andra. Även kan meningsskiljaktighet
råda om i vad mån avbrott i sammanboendet skall medföra att
detta anses ej ha haft varaktig karaktär. En preskriptionsbestämmelse av så
svävande innebörd anser sig lagrådet icke kunna förorda.

Ä andra sidan lär knappast kunna ifrågakomma att låta ett sammanboende
av hur kort varaktighet som helst få betydelse i förevarande hänseende.
Över huvud kan ett sammanboende äga rum under så många olika förhållanden
att det i och för sig icke lämpar sig särdeles väl att läggas till grund
för gränsdragningen. Enligt lagrådets åsikt skulle emellertid syftet med
upptagandet av den mildare preskriptionsregeln i stort sett bliva tillgodosett,
samtidigt som en klarare indelningsgrund erhölles, om den för mannen förmånligare
regeln bleve tillämplig, när barnet fötts under det makarna efter
domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda. Detta skulle
innebära, att de i remissprotokollet särskilt omnämnda fallen, då barnet avlats
medan makarna levat åtskilda på grund av söndring och sammanlevnaden
dem emellan definitivt upphört före barnets födelse, alltid komme att
omfattas av den mildare regeln. Om makarna däremot alltjämt leva tillsammans,
när barnet födes, synes man med fog kunna begära av mannen,
om han icke anser sig kunna vidkännas faderskapet, att han utan onödigt
dröjsmål vidtager åtgärder för att få bördspresumtionen hävd.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, huruvida icke den mildare regeln
lämpligen bör komma till användning, när barnet fötts under det makarna
efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring levde åtskilda, och
den strängare i övriga fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

213

Om första stycket ändras i enlighet med vad lagrådet sålunda hemställt,
påkallas därav viss jämkning av andra stycket.

En mot mannen riktad talan om underhåll lärer, t. ex. i ett mål om äktenskapsskillnad,
kunna väckas även annorledes än genom stämning. Härav
torde föranledas viss jämkning av andra punkten i första stycket.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Den mildare preskriptionsregeln har i förslaget utformats så, att mannen
ej skall vara förlustig sin talan förrän ett år från det talan om äktenskaplig
börd eller om underhåll till barnet väckts och stämningen delgivits honom.
Med talan om äktenskaplig börd avses här tydligen den i 1 § i detta kapitel
reglerade talan om att barnet på grund av vad i 1 kap. 1 § stadgas har äkta
börd, med andra ord talan om att förutsättningarna för bördspresumtionen
äro för handen. Om 1 §, i enlighet med vad vi hemställt, utgår, skulle med
talan om äktenskaplig börd närmast komma att avses talan om att barnet
verkligen har dylik börd. Föres sådan talan, måste mannen i den rättegången
framställa sitt påstående att presumtionen ej skall gälla. För ettårsfristen
finnes således, sedan denna situation inträtt, icke längre något utrymme.
Däremot skulle fristen kunna få betydelse för den händelse mannens motpart,
utan att väcka talan om börden, med åberopande av denna för talan
om underhåll eller annat på börden grundat anspråk. Med hänsyn till det
nu sagda synes det vara lämpligare att anknyta preskriptionstiden till talan,
som grundats på att barnet har äktenskaplig börd.

3 §.

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet vid 2 § anfört, torde den för barnets motpart förmånligare
preskriptionsregeln här böra gälla under samma förutsättning
som förordats vid 2 §.

Enligt stadgande i 2 § skall den omständigheten, att mannen efter barnets
födelse erkänt barnet såsom sitt, utesluta honom från rätt att tala å barnets
börd allenast under förutsättning, att han vid tiden för erkännandet hade
kunskap om att modern haft samlag med annan under tid, då barnet kan
vara avlat. Sedan mannen avlidit, kan det vara svårt för barnet att styrka
att piannen hade sådan kunskap. Att mannens arvingar skulle till sin förmån
kunna utnyttja berörda bevissvårigheter synes mindre tillfredsställande.
Mannens efterlevande synas därför böra vara uteslutna från talerätt så snart
mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt.

4 §.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Om vad vi hemställt vid 1 § iakttages, bör i stället för den i förevarande
paragraf förekommande hänvisningen till 1 § närmare angivas mot vilka
talan skall riktas, då mannen är död.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3 KAP.

1 §.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Om vad vi hemställt vid 1 § iakttages, tarvas omredigering av förevarande
paragraf.

3 §.

Lagrådet:

I motsats till gällande rätt upptager förslaget ej någon bestämmelse om
att talan om barns förklarande för trolovningsbarn skall anställas inom
viss tid. Såsom skäl för borttagandet av den nu gällande preskriptionsregeln
har framhållits, att en preskriptionsbestämmelse kunde leda till rättsförlust
för barnet. Särskilt i betraktande av att barnavårdsmannen såsom
en av sina viktigaste uppgifter fått sig ålagt att, om det finns anledning antaga
att barnet är trolovningsbarn, sörja för att detta förhållande fastställes,
synes dock risken för att preskriptionstiden försittes vara ringa. Å
andra sidan skulle allvarliga olägenheter vara förbundna med att talan
finge föras under obegränsad tid.

Till stöd för förslaget om den gällande preskriptionsregelns införande anfördes
att därmed avsåges icke endast att vinna ökad garanti för att barnavårdsmannens
nyssnämnda åliggande fullgjordes utan även att förekomma
obehöriga anspråk samt förebygga de skadliga följder, som, särskilt om
fadern bildat familj, skulle uppstå, därest barnet i en avlägsen framtid, måhända
först efter faderns död, skulle förklaras för trolovningsbarn och förty
äga taga arv efter honom. Dessa skäl synas alltjämt äga giltighet. Framför
allt skulle, såsom advokatsamfundet och häradshövdingeföreningen i
sina remissyttranden framhållit, preskriptionsregelns borttagande öka möjligheterna
att missbruka talerätten. Barnet skulle kunna förskaffa sig bifall
till en materiellt oriktig talan genom att utnyttja svårigheterna för motparten
att efter lång tids förlopp åstadkomma den utredning, varmed han
tidigare skulle varit i stånd att kullkasta den bevisning barnet förebragt.
Enligt lagrådets mening kan fördelen av att barnets talerätt under alla förhållanden
bevaras ej uppväga de nämnda olägenheterna. Lagrådet anser
förty att talerätten alltfort bör begränsas genom en preskriptionsbestämmelse.

Emellertid synes den gällande preskriptionsregeln, enligt vilken talan
skall anhängiggöras inom två år från barnets födelse, behöva undergå vissa
jämkningar. Beaktas bör nämligen att trolovningen kan ha ingåtts efter
barnets födelse och att preskriptionstiden i sådan händelse bör räknas från
trolovningens ingående. Vidare torde den till preskriptionsregeln knutna
föreskriften, att om hinder mött för talans anställande inom preskriptionstiden,
talan — försåvitt den uppgivne fadern ej är död — må anhängiggöras
inom ett år efter det hindret upphörde, icke böra bibehållas. En föreskrift
av detta slag är säregen, och det lärer ej med fog kunna göras gäl -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

lande, att med avseende å den preskriptionsregel, varom nu är fråga, finns
ett särskilt behov av en dylik föreskrift.

På grund av det anförda hemställes att i förevarande paragraf såsom
ett andra stycke införes ett stadgande av innehåll, att talan om barnets
förklarande för trolovningsbarn vid talans förlust skall väckas inom två år
från barnets födelse eller, om trolovningen skett därefter, från trolovningens
ingående.

4 K AP.

3 §.

Regeringsrådet Quensel:

Enligt denna paragraf skulle från den viktiga allmänna regeln, att makar
må adoptera endast gemensamt, göras bl. a. det undantaget, att ena maken
må ensam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö. I dylikt fall skulle icke tarvas, att sistnämnde make
eller någon, som hade att tillvarataga hans rätt, lämnat samtycke till
adoptionen. Förslaget överensstämmer visserligen härutinnan med gällande
lag men synes likväl och oaktat sitt begränsade syfte icke utan vidare böra
godtagas. Efter stadgandets tillkomst har nämligen inträtt sådan ändring i
förhållandena, som berör de grunder, på vilka det vilar.

Lagstiftaren synes utgått från att en sinnessjuk eller sinnesslö måste vara
ur stånd att på ett förnuftigt sätt bedöma fråga om adoption, måhända också
att han icke kan föra ett verkligt familjeliv tillsammans med sin make. Det
kan ifrågasättas, huruvida icke de medicinska begreppen sinnessjukdom och
sinnesslöhet numera äro så omfattande, att dylika antaganden stundom bliva
oriktiga, och huruvida icke därför stadgandet i denna del borde formuleras
så, att det avsåge fall då maken på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet
är ur stånd att lämna samtycke. Måhända bör dock stadgandet ändock
tolkas på detta sätt och över huvud taget den medicinska terminologin
och de förskjutningar, som däri kunna ske, icke få vara avgörande för lagens
innehåll i fall av förevarande slag.

Emellertid torde, då man vid adoptionslagens tillkomst icke fordrade samtycke
av god man för make å okänd ort eller av förmyndare för sinnessjuk
eller sinnesslö make, detta berott på att —- såsom i motiven framhölls —
denne make icke skulle komma i något rättsförhållande till den person,
som andre maken adopterade. Härutinnan har numera skett ändring genom
lagstiftningen om skyldighet för make att underhålla andra makens adoptivbarn.
Då sådan skyldighet infördes, synes man icke tillräckligt beaktat
sammanhanget med frågan om samtycke till adoption. Lagreglerna på området
ha härigenom, enligt min mening, kommit att lida av en brist, som
bör avhjälpas. Skyldigheten för rätten att ex officio pröva, huruvida äskad
adoption lämpligen må äga rum, torde väl i fall, som avses i 5 §, kunna
nödtorftigt ersätta samtycke av barnets fader eller moder, då enligt sistnämnda
paragraf sådant samtycke ej tarvas, helst som fadern resp. modern

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

dock, där det kan ske, skall höras i ärendet. Men synpunkten att, när makes
samtycke ej kan krävas för adoption från andra makens sida, den förres
intressen dock böra bevakas, kan näppeligen anses tillgodosedd genom rättens
lämplighetsprövning. Rätten lärer icke kunna avvisa ansökningen därför
att det saknas garanti för att icke den bortovarandes eller sinnessjukes
eller sinnesslöes berörda underhållsskyldighet förr eller senare kommer att
tagas i anspråk, knappast ens om det är på denne makes medel, som den
tilltänkte adoptanten lever. Lika litet som adoptionslagen upptar förslaget
bland dem, som skola höras, god man eller förmyndare för den bortovarande,
sinnessjuke eller sinnesslöe maken. (Då i 20 kap. 6 § i förslaget talas
om förmyndare, avses tydligen endast förmyndare för barnet.)

Den anmärkta bristen i reglerna om samtycke och utredning synes lämpligen
kunna botas i förevarande lagstiftningsärende genom att makes möjlighet
att ensam adoptera, när andra maken vistas å okänd ort eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, göres beroende av samtycke av god man eller förmyndare
för sistnämnde make. Undantag från detta krav å samtycke skulle
väl kunna göras för fall, då fråga är om adoption av någon, som denne make
redan är primärt pliktig att underhålla, men dylikt undantag synes icke
behövligt. Enligt gällande lag såväl som förslaget kräves ju dock, när make
eljest vill adoptera andre makens barn i äktenskap eller hans adoptivbarn,
samtycke av sistnämnde make, och det kan därför anses följdriktigt att,
när denne på grund av frånvaro å okänd ort eller sinnessjukdom eller sinnesslöhet
är ur stånd att bevaka sina intressen, det får ske genom god man
eller förmyndare. Dessa intressen bortfalla icke nödvändigt i dylikt fall mer
än eljest genom att adoptionen ej innebär utvidgad underhållsskyldighet.

6 KAP.

Lagrådet:

Detta kapitel, som handlar om vårdnaden, är så uppbyggt, att 1 § upptager
en allmän, för alla grupper av barn gällande bestämmelse, varefter
2—11 §§ innehålla särskilda bestämmelser angående barn i äktenskap, 12 §
särskilda bestämmelser om adoptivbarn, 13 § särskilda bestämmelser om
barn utom äktenskap och 14 § en för samtliga grupperna gemensam bestämmelse.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke uppställningen skulle bli klarare,
om den allmänna bestämmelsen i 1 § utginge och i stället inarbetades
i de särskilda stadgandena angående de olika grupperna av barn. Detta
skulle medföra, att såsom 1 § upptoges ett stadgande, att barn i äktenskap
står under föräldrarnas gemensamma vårdnad enligt vad nedan i kapitlet
sägs, till dess barnet fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap, att övriga paragrafer
i kapitlet erhölle ändrad nummerbeteckning samt att första punkten
av 13 § i förslaget så ändrades, att däri upptoges en bestämmelse, att barn
utom äktenskap skall stå under moderns vårdnad till dess barnet fyllt tjuguett
år eller ingått äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

217

En omnumrering av paragraferna skulle därjämte föranleda ändringar
av hänvisningarna på vissa ställen i förslaget.

* §■

Lagrådet:

Enligt nu gällande lag äga föräldrarna, om det för barnets uppfostran är
nödigt, tukta barnet på sätt med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter
må anses lämpligt. Denna bestämmelse har upptagits i andra stycket
av förevarande paragraf, dock med den skillnaden att ordet »tukta» ersatts
med ordet »tillrättavisa». Anledningen härtill synes, av remissprotokollet
att döma, vara att departementschefen å ena sidan velat — i enlighet
med en mening, som kommit till uttryck i vissa yttranden — ansluta sig
till den principiella inställningen, att vid uppfostran kroppsaga bör undvikas
även i förhållandet mellan föräldrar och barn, men å andra sidan ansett,
att den rättsliga grundvalen för kroppsaga från föräldrarnas sida icke
borde helt och hållet undanryckas.

Oavsett agans lämplighet — att anse densamma omotiverad under alla
omständigheter torde vara att gå för långt — skulle, såsom jämväl i motiven
framhållits, ett förbud för föräldrarna att aga sina barn ha till följd
att sådan aga skulle bli att anse som straffbar misshandel. Om därför även
i fortsättningen bör finnas en viss rätt för föräldrarna att aga sina barn —
vilket såsom nyss nämnts är meningen enligt det remitterade förslaget -—
synes den nya formuleringen av stadgandet icke vara tillfredsställande. Tolkad
efter ordalagen giver den uttryck för det alldeles självklara förhållandet,
att föräldrar äga på lämpligt sätt tillrättavisa barnet, om det för barnets
uppfostran är nödigt. För den som ej känner motiveringen till stadgandet
måste tvekan uppstå huruvida »tillrättavisa» även inrymmer äganderätt.
Tolkas lagrummet så, att det medgiver äganderätt, vilket ju är
meningen, kan det näppeligen anses, att genom formuleringen äganderätten
givits en mera begränsad omfattning än enligt gällade lag; i varje
fall framgår icke av det ändrade uttryckssättet i vad mån en sådan begränsning
åsyftas. En återgång till den nuvarande bestämmelsens lydelse
synes därför vara att förorda. Då enligt denna lydelse tuktan får ske endast
i den mån det kan anses nödigt och alltid måste utövas på ett med hänsyn
till omständigheterna lämpligt sätt, torde en ändring i den allmänna uppfattningen
angående agans användning vid barnuppfostran automatiskt komma
att inverka på lagrummets tolkning.

* §■

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Jämte 6 kap. 7 § i förslaget reglerar förevarande paragraf vårdnadens
överflyttning i vissa fall, där vårdnaden, efter att förut ha utövats av föräldrarna
gemensamt, skall frångå den ene av föräldrarna för att i fortsättningen
tillkomma allenast den andre. Enligt 7 § andra punkten kan vårdnaden
även överflyttas på särskilt förordnad förmyndare. Paragraferna äro,

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

förevarande paragraf i allo och 7 § i allt väsentligt, likalydande med motsvarande
paragrafer i lagen om barn i äktenskap.

I de fall som avses i förevarande paragraf ger utredningen understundom
till resultat att såväl fadern som modern äro uppenbart olämpliga att utöva
vårdnaden utan att dock i fråga om bägge ådagalagts sådan speciell
diskvalifikationsgrund, som enligt 7 § andra punkten — under förutsättning
alt dylik omständighet visats föreligga beträffande båda föräldrarna
—- kan medföra vårdnadens överflyttning å särskilt förordnad förmyndare.
Efter ordalagen skulle rätten i denna situation, liksom enligt nu gällande
lag, vara hänvisad att tillerkänna den ene eller andre av föräldrarna vårdnaden.
Att vårdnadsfrågan sålunda får eu utgång som äventyrar barnets
välfärd är tydligen otillfredsställande. På grund härav uppställer sig spörsmålet,
huruvida icke förevarande paragraf bör erhålla sådan lydelse, att den
jämväl för nyssnämnda fall bereder möjlighet att överflytta vårdnaden å
särskilt förordnad förmyndare. I rättspraxis har i dylikt fall ibland, trots
saknaden av stöd i lagtexten, förordnats om sådan överflyttning. Andra
gånger torde domstolarna ha ansett sig förhindrade att anlita denna utväg.

Genom en lagändring i angivna riktning skulle visserligen, såsom departementschefen
framhållit, öppnas möjlighet att fråntaga föräldrarna vårdnaden
på diskvalifikationsgrunder som enligt i övrigt gällande vårdnadsregler
ej utgöra tillräcklig anledning till ett sådant ingripande. Den grupp
av fall, varom här är fråga, får emellertid en speciell karaktär genom att
vårdnaden under alla omständigheter skall frångå den ene av föräldrarna.
Det kan med hänsyn härtill vara befogat att för dem giva en specialregel
om överflyttning av vårdnaden. Då departementschefen likväl avstått från
att föreslå en sådan regel, har detta, enligt vad remissprotokollet ger vid
handen, sin grund i betänkligheter mot att lagen ändras på denna punkt
utan att frågan i sin helhet tages under omprövning, något som icke lämpligen
läte sig göra i detta sammanhang. Enligt vår mening äro dock skälen
för den ifrågasatta lagändringen så starka, att densamma trots de
anförda betänkligheterna redan nu bör komma till stånd. Vi hemställa
därför att till paragrafens första stycke fogas ett stadgande av innehåll,
att om det finnes uppenbart med hänsyn till barnens bästa att ingendera
av föräldrarna bör utöva vårdnaden, denna skall anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare.

Viss likhet med den nu berörda situationen erbjuder den som inträffar,
om i det fall, som avses i 7 § första punkten, den av föräldrarna, vilken ej
är olämplig enligt någon där upptagen diskvalifikationsgrund, ändock finnes
uppenbart olämplig att utöva vårdnaden. Det kunde ifrågasättas att
även här öppna möjlighet att överlämna vårdnaden åt särskilt förordnad
förmyndare. Det finns dock den olikheten att i detta fall föräldrarna fortfarande
leva tillsammans. Att låta en utomstående erhålla vårdnaden skulle
under sådana förhållanden utgöra en mera ingripande åtgärd än när föräldrarna
leva åtskilda. Vi ha därför ansett oss sakna tillräcklig anledning
att i samband med vår hemställan rörande förevarande paragraf hemställa
om motsvarande ändring av 7 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

219

7 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med gällande rätt, innehåller
emellertid för ett speciellt fall avvikelse därifrån, nämligen då
fråga är om barn i ett bestående äktenskap och makarna leva tillsammans
eller dock ej åtskilda på grund av söndring samt vårdnaden likväl fråntagits
den ena men icke den andra av dem.

För detta fall gäller för närvarande att den av makarna som icke har
vårdnaden skall deltaga i underhållet av barnet enligt reglerna i giftermålsbalken
om makars bidrag till familjens underhåll. Vad som i förhållandet
makar emellan enligt sed ankommer på den ena eller andra av dem
att ombesörja är sålunda avgörande för frågan huruvida bidraget till barnet
bör lämnas in natura eller utgå i form av penningbidrag till andra maken.
Någon förpliktelse att utgiva dylikt penningbidrag kan icke åläggas
make, med mindre han gjort sig skyldig till uppenbar försummelse av sin
underhållsplikt; men om så är fallet kan han efter rättens skälighetsprövning
förpliktas lämna sitt bidrag kontant.

Enligt det remitterade förslaget skulle det däremot direkt på grund av
lag ovillkorligen åligga den av makarna, som icke har vårdnaden, att fullgöra
hela sin underhållsskyldighet mot barnet genom penningbidrag. Uppenbart
är nämligen att med uttrycket »betala underhållsbidrag» måste
avses blott bidrag i penningar.

För förslagets ståndpunkt i denna del kunde väl åberopas att, om den
av makarna, som ensam har vårdnaden, måste finna sig i att till någon
del erhålla den andre makens bidrag in natura, detta skulle kunna inne->
bära en begränsning av friheten att bestämma i barnets personliga angelägenheter.

Att en sådan begränsning skulle vara oförenlig med rätten att handhava
vårdnaden torde emellertid ej kunna med fog påstås. Det bleve dock samhällets
organ, som i händelse av tvist finge i sin hand att avgöra om det
erbjudna naturabidraget skulle godtagas.

Enligt lagrådets mening tala övervägande skäl för bibehållande av gällande
rätts regler i nu förevarande avseende, då därigenom vinnes större
möjlighet att taga vederbörlig hänsyn till skiftande förhållanden och barneis
såväl som föräldrarnas välförstådda intressen.

Att vårdnaden fråntages den ena av föräldrarna men icke den andra,
oaktat deras äktenskap består och de ej leva åtskilda på grund av söndring,
torde icke vara vanligt, eftersom de flesta i lag stadgade förutsättningarna
härför äro sådana att söndring mellan makarna och särboende
lätteligen uppstå. Om emellertid familjen håller samman, men grov försummelse
av underhållsplikten föreligger hos den, som skiljes från vårdnaden,
samt det är lämpligt att denne make gäldar hela sitt bidrag kon -

220

Kungi. Maj:ts proposition nr 96.

tant, leda nu gällande regler till samma resultat som förslaget. Större förutsättningar
för äktenskapets fortbestånd kunna föreligga i fall då beslutet
om ena makens skiljande från vårdnaden grundar sig på omständigheter
av annat slag, t. ex. på hans sjukdom eller långvariga bortovaro. Eftersätter
denne make icke i någon mån sin underhållsskyldighet, synes näppeligen
vara anledning till något ingripande från samhällets sida. De skäl, som
föranlett giftermålsbalkens ståndpunkt att det för utdömande av underhållsbidrag
fordras uppenbar försummelse, synas icke bortfalla endast därför
att vårdnaden tillagts andra maken. Beslutet i vårdnadsfrågan kan stå i
full överensstämmelse med båda makarnas önskningar. En dom å underhållsbidrag
torde regelmässigt vara ägnad att undanrycka grunden för fortsatt
samliv mellan makarna. Skall t. ex. den del av makes bidrag till familjens
gemensamma underhall, vilken förut utgått i form av att maken tillhandahåller
bostad för familjen eller arbetar i hemmets inre hushållning,
i stället utgå i penningar som lämnas andra maken, lärer detta kunna vara
tillräckligt för att upplösa familjen. Det bör jämväl tagas i betraktande att
vad vederbörande frivilligt tillskjuter in natura eller kontant kan för barnet
vara betydligt förmånligare än det penningbidrag, som skäligen kan utdömas,
medan å andra sidan en domfäst skyldighet att utgiva sådant bidrag
kan vara vida mera betungande för den förpliktade.

Att lita till att den make, som har vårdnaden, avstår från att begagna honom
tillerkänd rätt att utkräva underhållet enbart i penningar, så snart ett
sådant krav skulle göra slut på ett förut gott förhållande emellan makarna
eller eljest skada barnens intressen, vore helt visst icke välbetänkt. Det skulle
också kunna hända att, där annan än vårdnadshavaren äger föra talan om
underhållsbidraget, denne ansåge sig pliktig att även mot båda makarnas
vilja föra dylik talan, därest lagen ovillkorligen föreskreve att underhållet
skulle utgå i denna form.

Till egendomliga resultat skulle det kunna leda, om den make, som hade
att fullgöra underhållet till sina barn helt i form av penningbidrag, samtidigt
hade att tillskjuta bidrag till makarnas gemensamma underhåll och
ägde fullgöra sistnämnda skyldighet helt eller delvis in natura. Dessa naturaprestationer
äro ju ofta av beskaffenhet att komma även barnen till
godo, så t. ex. familjens bostad och arbetet i hemmet. Så länge äktenskapet
består och familjelivet ej upphört på grund av söndring mellan makarna, ingår
underhållet till barnen i de tillskott i penningar eller annat till familjens
undeihall, varom talas i 5 kap. giftermålsbalken, och för närvarande är frågan
om formen för underhållsskyldighetens fullgörande beträffande nu förevarande
fall i motsats till det fall då makarna på grund av söndring leva
åtskilda — behandlad endast i giftermålsbalken.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att i förevarande
paragraf göres ett tillägg av innebörd att, där vårdnaden om barn i bestående
äktenskap tillkommer endast den ena av föräldrarna och makarna ej
efter domstols beslut eller eljest på grund av söndring leva åtskilda, underhållsskyldigheten
skall bedömas enligt 5 kap. giftermålsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

8 §.

221

Lagrådet:

Första punkten i paragrafen avser även avtal, som enligt bestämmelsen i
7 § första stycket ej utgör hinder för den underhållsberättigade att göra
gällande rätt till högre underhållsbidrag. Har underhållsbidrag fastställts
genom sådant avtal, måste tydligen för den underhållsberättigades del den i
förevarande punkt stadgade rätten att under viss förutsättning föra talan om
jämkning i vad som avtalats anses följa redan av nyssnämnda bestämmelse.
Med hänsyn härtill bör första stycket i paragrafen ändras så, att detsamma
i fråga om avtal, som enligt 7 § icke är bindande för den underhållsberättigade,
kommer att innehålla allenast, att sådant avtal under berörda förutsättning
må jämkas jämväl på talan av den underhållsskyldige.

10 §.

Lagrådet:

Genom hänvisningen i sista stycket till bestämmelserna i 7 och 8 §§ komma
i stort sett samma regler att gälla för avtal eller dom rörande underhåll
till modern till barn utom äktenskap som då fråga är om underhåll till barnet.
Detta innebär bland annat den nyheten i förhållande till gällande rätt
att, medan nu avtal om engångsersättning till modern skall för att bli bindande
för den underhållsberättigade godkännas av barnavårdsmannen, där
sådan finnes, sådant avtal enligt förslaget städse skall godkännas av barnavårdsnämnden.
En sådan ändring lärer dock icke vara lämplig. Lagrådet
hemställer därför, att nu gällande regel bibehålies, vilket kan ske genom att
den i sista stycket gjorda hänvisningen till 7 § begränsas att avse 7 § första
stycket, andra stycket första punkten samt tredje stycket.

9 KAP.

* §■

Justitieråden Geijer, Dahlman och Lech:

Denna paragraf, liksom förhållandet från en annan synpunkt sett är med
13 kap. 1 § i förslaget, avser att sammanfattningsvis angiva, hur området
för den underåriges självständiga handlande i stort sett är avgränsat gentemot
det område, där förmyndaren eller annan har att handla för hans
räkning. Grundregeln är liksom i nuvarande lag uttryckt så att underårig
icke själv äger råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser. Det måste
ifrågasättas, om paragrafen på ett fullt tillfredsställande sätt utmärker de
undantag från denna regel, som gälla, eller med andra ord området för den
underåriges rättsliga handlingsförmåga. Därutinnan böra komma i betraktande
dels alla i lag förekommande eller där såsom giltiga rättsgrundsatser
förutsatta regler, enligt vilka den underårige har handlingsförmåga, och
dels de föreskrifter av sådant innehåll och med rättslig verkan, vilka tillkommit
såsom villkor, knutna vid gåvor och testamenten. Ytterst äro de

222

Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

sistberörda undantagen också, ehuru blott indirekt, grundade i gällande lag,
eftersom ett dylikt villkor vid gåva eller testamente icke skall lända till
efterrättelse i vidare mån än lag medger. Vid förmynderskapslagens tillkomst
torde man hava antagit såsom en självklar, icke uttryckligen uttalad
grundsats, att ett förordnande om förvaltningsrätt för den underårige principiellt
bär laga verkan. I fråga om de undantag, som mera direkt ha sin
grund i lag, synes ingen anledning förefinnas att vid paragrafens avfattning
särskilja förslagets efterföljande bestämmelser från andra i lag förekommande
stadganden. Vad med paragrafen åsyftas synes komma till klarare
uttryck, om gränsen för den underåriges självständiga handlande i förevarande
hänseenden dragés med hänsyn till vad som skall gälla på grund av
lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller testamente.

Regeringsrådet Quensel:

I denna paragraf meddelas den allmänna regeln om innebörden av underårigs
omyndighet, medan kapitlets följande paragrafer avse bl. a. undantag
från regeln.

Den allmänna regeln överensstämmer med innehållet i 5 kap. 1 § förmynderskapslagen.
Det förbehåll som där skett rörande de i samma lag
stadgade undantagen motsvaras av ett liknande förbehåll här, men har utvidgats
till att omfatta även undantag, som kunna följa av andra särskilda
stadganden. Härmed lärer avses stadganden i lag, däremot icke att lämna
öppet, huruvida allmänna rättsgrundsatser kunna leda till ytterligare undantag,
t. ex. så att villkor vid gåva eller i testamente skulle kunna genombryta
den allmänna regeln. Kapitlets 4 § torde vara avsedd att reglera sistnämnda
spörsmål, så att de i nu ifrågavarande paragraf förekommande orden
»vad nedan sägs» syfta bl. a. på detta fall.

Metoden att i kapitlets första paragraf ge huvudregeln i dess renhet och
där antyda undantagen endast genom hänvisning till särskilda stadganden
i föräldrabalken eller annan lag synes böra bibehållas, men till förtydligande
av paragrafens mening torde lämpligen mellan orden »finnes» och »särskilt»
insättas orden »i lag».

^ §■

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lecli:

Den av oss vid 1 § berörda, såsom en icke uttalad förutsättning vid förslagets
upprättande antagna grundsatsen, att ett gåvo- eller testamentsvillkor
beträffande förvaltningsrätt för den underårige till egendom, som tillfaller
honom, i princip skall lända till efterrättelse, utgör utgångspunkten
för avfattningen av denna paragraf liksom för det i sak likalydande,
motsvarande stadgandet i nuvarande lag; och denna grundsats har i båda
fallen antagits gälla, oavsett om den underårige är över eller under sexton
år. Från denna grundregel stadgar paragrafen ett undantag för det fall att
den underårige fyllt sexton år, i vilket fall skall gälla att förmyndaren, om
han vill omhändertaga egendomen, har att inhämta överförmyndarens sam -

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

tycke. Något uttryckligt undantag för det fall att den omyndige ej fyllt
sexton år innefattas däremot icke i paragrafen. Därav får dock lika litet
som av gällande lag dragas den slutsatsen att i sistnämnda fall föreskriften
om den underåriges förfoganderätt åsyftas skola gälla utan inskränkning.
Av förarbetena till förmynderskapslagen framgår, att stadgandet där fått
sin lydelse med hänsyn till att överförmyndarens samtycke till åtgärden ansetts
obehövligt, då den underårige icke fyllt sexton år, och att förmyndaren
i detta fall ansetts utan sådant samtycke kunna omhändertaga egendomen.
Förmynderskapslagen har också från auktoritativt håll givits den
tolkningen, att den underårige visserligen, utan hänsyn till om han uppnått
sexton års ålder eller icke, äger själv råda över gåva som givits med förbehåll
om förfoganderätt för honom, men att förmyndaren emellertid äger,
om hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd kräver det, omhändertaga
den skänkta egendomen, dock under villkor av överförmyndarens
samtycke såframt den underårige fyllt sexton år. Då denna innebörd av
stadgandet icke med önskvärd tydlighet framgår av den föreslagna — liksom
ej heller av den nuvarande — lagtexten, hemställa vi, att förslaget förtydligas
i denna del.

Regeringsrådet Quensel:

I enlighet med vad jag anfört vid 1 § skulle i nu förevarande paragraf
anges, huruvida vid gåva eller i testamente stipulerat villkor angående rätt
för den underårige att själv råda över den till honom givna eller testamenterade
egendomen skall äga giltighet. Paragrafen överensstämmer med 5 kap.
5 § förmynderskapslagen, men är såtillvida otydlig, att själva undantaget
från huvudregeln i 1 § kommer till uttryck blott indirekt genom en begränsning
av undantagets räckvidd. Här torde därför först och främst böra
utsägas, att dylikt villkor vid gåva eller i testamente äger giltighet, och därefter
tillfogas en bestämmelse om den begränsning härav som man åsyftat
genom hänvisningen till 3 § andra stycket.

Det för denna inskränkning i gåvo- eller testamentsvillkorets giltighet
uppställda förbehållet, att den underårige fyllt sexton år, synes dunkelt till
sin mening, eftersom förmyndarens rätt att omhändertaga egendomen borde
vara ännu mer på sin plats, om den underårige ej uppnått denna ålder. Man
föranledes därför till antagandet att, beträffande det fall att den underårige
är yngre än sexton år, åsyftats antingen att villkoret skall anses helt otilllämpligt,
intill dess han uppnått denna ålder, eller ock att förmyndarens
befogenhet att omhändertaga egendomen skall få utövas utan att samtycke
av överförmyndaren erfordras. Den förra tolkningen förefaller bäst stämma
med sakens natur och därför, oavsett om den är historiskt riktig, böra
godtagas i detta sammanhang. Fn legal minimiålder för att barn må betros
med verklig förvaltning torde vara behövlig beträffande egendom över huvud
taget och har ju också uppställts i 3 § beträffande barnets arbetsförtjänst.
I fall då barnet icke kan råda ens över sin egen arbetsförtjänst, bör
det så mycket mindre kunna äga verklig rättslig rådighet över annorledes

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förvärvad egendom. Jämväl förtydligande av stadgandets innebörd i detta
hänseende synes emellertid önskligt.

Vad i förvaltningshänseende gäller den genom gåva eller testamente förvärvade
egendomen torde ock in dubio böra gälla dess avkastning och vad
som trätt i egendomens ställe. Man kan antaga att så varit givarens resp.
testators mening. Ett stadgande i ämnet synes böra upptagas här, i likhet
med vad som skett i 3 §, vilken eljest skulle kunna i detta hänseende föranleda
contrarieslut.

Jag finner sålunda paragrafen lämpligen kunna innehålla dels att, om
genom gåva eller testamente egendom tillfallit underårig med villkor att
han må själv råda däröver, detta villkor skall lända till efterrättelse, sedan
han uppnått 16 års ålder, dels att detsamma, i den mån ej annat vid gåvan
eller testamentet bestämts, skall gälla avkastningen av egendomen och vad
som trätt i dennas ställe, dels att emellertid vad i 3 § andra stycket stadgats,
skall äga motsvarande tillämpning. Härtill skulle så läggas den om
överförmyndarens skyldighet att höra fångesmannen eller hans arvingar i
paragrafen upptagna bestämmelsen.

10 KAP.

3 §.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Beaktas vår hemställan vid 9 kap. 1 §, torde motsvarande omredigering
böra vidtagas med avseende å förevarande paragraf.

Regeringsrådet Quensel:

I överensstämmelse med vad jag anfört vid 9 kap. 1 § finner jag även i
förevarande lagrum orden »i lag» böra insättas mellan orden »finnes» och
»särskilt».

11 KAP.

* §•

Lagrådet:

Enligt lagen om förmynderskap gäller som huvudregel att fadern ensam
är förmyndare för underårigt barn i äktenskap. Det remitterade förslaget
innebär den ändringen härutinnan, att båda föräldrarna skola vara förmyndare.

Den nu gällande regeln utgör ett undantag från den i svensk rätt antagna
principen att båda makarna äro likställda med avseende å förhållandena i
äktenskapet och vad därmed har samband. Det är onekligen från flera synpunkter
önskvärt att makarna även i fråga om förmynderskapet äro likställda.
Såsom regel måste frågor angående barnen te sig lika betydelsefulla
för båda makarna. Detta gäller visserligen främst barnens personliga an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

225

gelägenheter, men såsom i remissprotokollet utvecklats finnes mellan dessa
och de ekonomiska förhållandena ett nära samband. Vid de överväganden,
som föregingo tillkomsten av förmynderskapslagen, voro dessa synpunkter
ingalunda främmande för lagstiftaren. Att principen om makarnas likställighet
dock icke genomfördes på detta område berodde på att man då i
främsta rummet tog hänsyn till praktiska skäl och förhållandena i det levande
livet. Vid det remitterade förslagets framläggande hava icke heller
1''örbisetts de olägenheter av praktisk art som äro förbundna med att båda
föräldrarna göras till förmyndare, men departementschefen har ansett så
betydande värden ur etisk och psykologisk synpunkt vara att vinna med
den föreslagna ändringen att de praktiska olägenheterna icke borde få stå
hindrande i vägen för denna.

I motiven anföres att det skäl för att ge modern ett ökat inflytande på
förmynderskapet, som ligger i grundsatsen om likställighet mellan föräldrarna,
torde ha vuxit i styrka under den tid som förflutit efter förmynderskapslagens
tillkomst. Detta må vara riktigt och har vunnit ett visst stöd
av att förslaget tillstyrkts i flera yttranden. Vad åter angår det sätt varpå
den nuvarande ordningen i praktiken gestaltat sig kan något påtagligt missnöje
därmed näppeligen sägas ha kommit till uttryck. Oaktat redan enligt
gällande lag viss möjlighet finnes att giva modern ökat inflytande på detta
område — hon kan sålunda förordnas till förmyndare jämte mannen, därest
denne icke lämpligen bör ensam handhava förmynderskapet — bär denna
utväg endast undantagsvis begagnats. Att den nuvarande ordningen endast
sällan leder till missförhållanden bekräftas också av de uttalanden,
som i anslutning till ärvdabalksakkunnigas förslag — att modern på ansökan
skulle utan att särskilda skäl därtill behövde föreligga kunna förordnas
till mannens medförmyndare — gjorts såväl av ärvdabalksakkunniga som
av departementschefen och som gå ut på att sådant förordnande i praktiken
kunde förväntas komma att påkallas endast i jämförelsevis få fall. Det kan
i varje fall ingalunda anses ådagalagt, att det bland de mödrar, som skulle
beröras av den föreslagna ändringen, finnes ett mera allmänt önskemål att
få denna till stånd.

Såsom departementschefen framhållit, torde frågan om förmynderskap
för barn i äktenskap i verkligheten vara av ganska ringa betydelse. I de
flesta fall äga nämligen barnen icke någon egendom som skall stå under
förmyndarförvaltning. Och i de fall då sådan egendom finnes, står förmyndaren
— särskilt efter vissa på senare tid genomförda lagändringar -—• under
ganska effektiv kontroll. Från kontrollsynpunkten sett torde därför icke
något behov föreligga av den föreslagna åtgärden, även om naturligen moderns
medförmynderskap ibland kunde främja en god förmyndarförvaltning.

I motsats till vad som gäller i flera andra länder, där den s. k. föräldramakten
omfattar icke endast vårdnaden utan även förmynderskapet, skiljes
hos oss mellan vårdnaden, som utövas av båda föräldrarna, och förmynderskapet,
som handhaves av mannen ensam. Denna uppdelning kan synas
mindre naturlig med tanke på de fall, då frågan om vidtagande av åtgärder

15 Hihang till riksdagens protokoll 1949. t sttnil. Nr 93.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 93

inom området för vårdnaden, t. ex. rörande barnets uppfostran och utbildning,
är beroende av om medel stå till förfogande för ändamålet. Gäller det
nämligen att anlita den omyndiges medel, faller denna dispositionsfråga
inom förinynderskapets område, och här får alltså fadern såsom förmyndare
ensam bestämmanderätten. Emellertid torde det ännu regelmässigt i
alla de vanliga fallen, då barnet saknar egna medel, vara av faderns inkomster
som kostnaden för barnets uppfostran och utbildning utgår. Även
om i dessa fall båda föräldrarna enligt vårdnadsreglerna hava bestämmanderätten,
torde det i realiteten bli faderns vilja som jämväl här får avgörandet.

Mot samförmynderskapet kan nu, liksom tidigare, framför allt invändas,
att ett sådant förmynderskap otvivelaktigt är förenat med olägenheter av
praktisk art i skilda avseenden. Såsom framgår av remissprotokollet hänföra
sig dessa olägenheter dels därtill att varje förvaltningsåtgärd måste
företagas av föräldrarna gemensamt och dels till det förhållandet att vid
oenighet mellan föräldrarna om någon förvaltningsåtgärd ett avgörande ej
kan komma till stånd utan anlitande av myndighet.

Vad angår de praktiska olägenheterna av att vid rättshandlingar båda
föräldrarnas medverkan skulle fordras, och detta även i frågor av obetydlig
vikt, är det uppenbart att detta skulle avsevärt tynga och försvåra förvaltningen.
Även om hustruns medverkan kan erhållas på det sätt att hon
lämnar fullmakt till mannen — vilken väl när förmögenhet finnes fortfarande
i regel sköter familjens affärer — kommer kravet på båda makarnas
medverkan ofta att verka irriterande och uppfattas som en onödig formalism.
För övrigt må framhållas, att då man på vissa håll synes räkna med
att i praktiken utövandet av samförmynderskapet i stor utsträckning skulle
komma att ske på det sätt att hustrun genom fullmakt överläte åt mannen
att handla även å hennes vägnar, det ligger nära att uppfatta detta som om
man icke förväntade sig att hustrun i allmänhet komme att visa något större
intresse för samförmynderskapets utövning såsom en henne åliggande förpliktelse.

I fråga om nödvändigheten att anlita utomstående — enligt förslaget
överförmyndaren — för att slita uppkommande tvister mellan makarna angående
förinynderskapets utövning har departementschefen betecknat såsom
något överdrivna de såväl vid förmynderskapslagens tillkomst som i
yttranden över förslaget framställda invändningarna att detta kunde innebära
en fara för det äktenskapliga förhållandet mellan makarna. Denna
mening må vara riktig, då det gäller frågor av rent ekonomisk och affärsmässig
natur, såsom t. ex. placering av den omyndiges medel. Dylika frågor
äro ju till sin innebörd icke artskilda från spörsmål angående sådana åtgärder
rörande giftorättsgods, för vilka enligt giftermålsbalkens regler rättens
medgivande fordras, t. ex. försäljning av fast egendom. På sagda område
av förmyndarförvaltningen är för övrigt redan nu inhämtande av
överförmyndarens medgivande i ej ringa utsträckning obligatoriskt.

Vad åter angår de fall, då fråga är om anlitande av den omyndiges me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

227

del för hans uppfostran och utbildning eller dylikt, ställer sig saken annorlunda.
Det sammanhang, som härutinnan föreligger mellan vårdnaden och
förmyndarförvaltningen, har åberopats som ett skäl av särskild betydelse
för införande av samförmynderskap. Emellertid kan man icke bortse från
att det egentligen icke heller är någon skillnad mellan tvister i frågor som
tillhöra denna del av förmyndarförvaltningen och tvister mellan makarna
i fråga om vårdnaden. Tvister av det senare slaget har man hittills överlämnat
åt makarna själva att lösa bäst de kunna; någon inblandning från
myndighets sida har här icke ansetts böra få förekomma. I det för riksdagen
framlagda förslaget till lag om barn i äktenskap fanns visserligen en bestämmelse
att makarna vid tvist rörande vårdnaden ägde vända sig till
rätten, som kunde uppdraga åt den av makarna, som funnes bäst skickad
därför, att utöva bestämmanderätten antingen i allmänhet eller beträffande
viss fråga. Emellertid förkastades detta förslag av riksdagen, som därvid
följde en reservant i första lagutskottet. Denne hade bl. a. anfört, att intet
i ett hem berörde makarna mera personligt och mera ömtåligt än frågor,
som anginge barnen, och att intet torde vara olämpligare än att draga dessa
frågor inför domstol. En rätt härtill skulle ofta föranleda endera maken
att i missriktad föräldraömhet eller oförnuftig uppfattning om barnets uppfostran
och framtid i otid draga saken inför domstolen. Detta skulle lätt
kunna leda till äktenskapets söndring och förfall.

De synpunkter som sålunda framhållits torde fortfarande äga obetingad
giltighet och de synas med fog kunna anföras även mot att till överförmyndaren
hänskjuta tvister mellan föräldrarna rörande användningen av
barnets tillgångar för uppfostrings- och utbildningsändamål eller annat sådant,
som nära sammanhänger med vårdnadens utövande. Då det icke torde
låta sig göra att ha olika regler angående olika sidor av förmyndarförvaltningen
och då på detta område ett avgörande alltid måste kunna komma till
stånd vid föräldrarnas oenighet, medför emellertid makarnas samförmynderskap
just den olägenhet, som man tidigare beaktat och av principiella
skäl velat undvika, nämligen att, då det gäller oenighet mellan dem i frågor
som nära sammanhänga med vårdnaden, det blir nödvändigt att hänskjuta
dessa frågor till avgörande av någon utomstående.

Enligt lagrådets uppfattning äro de nu berörda olägenheterna så stora
och framträdande att de ingalunda uppvägas av de skäl som åberopats till
stöd för förslaget, skäl som så gott som uteslutande ligga på det principiella
och känslomässiga planet.

Det kan tilläggas, att en ordning sådan som den föreslagna skulle komma
att utgöra ett undantag från vad som i allmänhet gäller. I regel är det i
främmande rätt antingen så, att fadern ensam handhar förvaltningen av
barnets egendom och representerar denna utåt, eller ock så, att det vid
delade meningar mellan föräldrarna rörande sagda förvaltning är faderns
vilja, som blir den bestämmande.

Departementschefen har även övervägt andra sätt än det föreslagna att
bereda modern ett ökat inflytande över förmynderskapet. Sålunda har ifrå -

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

gasatts att fadern skulle kunna entledigas från förmynderskapet om modern
funnes mera skickad att bekläda detta. Mot denna lösning har emellertid
invänts att det skulle vara en synnerligen uppseendeväckande åtgärd
att formligen entlediga fadern från förmynderskapet och att detta ofta skulle
medföra splittring i äktenskapet. Härutöver kan tilläggas, att det onekligen
skulle verka stötande om en fader skulle kunna entledigas från förmynderskapet
för sitt eget barn lättare än en utomstående, förordnad förmyndare,
vilken kan entledigas endast på grund av bristande lämplighet.

Den av ärvdabalksakkunniga föreslagna ordningen, att modern, om hon
begärde det och så funnes lämpligt, skulle förordnas att jämte fadern vara
förmyndare för barnet, synes då vara att föredraga framför de andra förslagen.
Enligt detta förslag, som förordats i flera yttranden, skulle, då modern
verkligen själv vill vara förmyndare, saken kunna ordnas efter omständigheterna
i det särskilda fallet. Emellertid skulle, såsom departementschefen
påpekat, en begäran av hustrun att förordnas till medförmyndare
— en begäran som antagligen skulle göras först då oenighet redan uppstått
mellan makarna rörande någon barnets angelägenhet — av mannen kunna
uppfattas som ett misstroendevotum samt åstadkomma ytterligare misshälligheter
mellan makarna. Departementschefen har också, med åberopande
av yttrande av svenska bankföreningen, framhållit att en lösning
efter denna linje vore ägnad att ofta åstadkomma ovisshet huruvida mannen
vore ensam förmyndare eller icke, en ovisshet som skulle bli besvärande
i ekonomiska förhållanden. Det kan ifrågasättas om icke med hänsyn
till sistnämnda olägenhet ett genomförande av detta förslag skulle kräva
att ett centralt register, liknande äktenskapsregistret, upprättades över förmyndarförordnanden.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes icke heller
detta sätt att skaffa modern ökat inflytande över förmynderskapet vara
att förorda.

Mot att nu över huvud företaga en ändring i förmynderskapsrätten på ifrågavarande
punkt kan invändas, att förmynderskapslagstiftningen till stor
del tillkommit efter samarbete med Danmark och Norge, samt att ändring
ej torde böra ske utan överläggningar med dessa länder. Visserligen har samråd
nu ägt rum med en dansk representant och kontakt i frågan även sökts
med Norge, men något resultat därav föreligger icke. Med hänsyn härtill synes
det för närvarande mindre lämpligt att i Sverige skrida till lagstiftningsåtgärder
i detta avseende. Då här är fråga om regler angående behörigheten
att för annan företaga rättshandlingar, är det av särskild vikt att den nuvarande
enhetligheten i dessa länders lagstiftning på området icke går förlorad.
Av vad lagrådet inledningsvis anfört framgår att enligt lagrådets mening
frågan om makarnas samförmynderskap icke har sådant samband med
frågan om införandet av en föräldrabalk att icke dessa frågor kunna behandlas
fristående från varandra.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan lagrådet icke tillstyrka den föreslagna
bestämmelsen att båda föräldrarna enligt lag skola vara förmyndare
för barn i äktenskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

7 §.

229

Lagrådet:

I denna paragraf — som motsvarar 2 kap. 7 § i förmynderskapslagen —
har andra stycket omformulerats i anledning av den föreslagna nya regeln
i 11 kap. 1 § om makars samförmynderskap. Om lagrådets anmärkning
under sistnämnda paragraf vinner beaktande, torde förevarande lagrum böra
erhålla samma lydelse som den nu gällande bestämmelsen. Emellertid torde,
även om regeln i 11 kap. 1 § bibehålies, övervägande skäl tala för att förevarande
lagrum får en lydelse som mera överensstämmer med den nuvarande.
Under det att för närvarande medförmyndare skall kunna förordnas för
legal förmyndare endast om denne icke lämpligen bör ensam handhava
förmynderskapet, skulle enligt den nya lydelsen så kunna ske, sa snart det
finnes lämpligt. Skäl torde saknas för en sådan uppmjukning av förutsättningarna
för att få medförmyndare förordnad.

8 §.

Lagrådet:

I anledning av den föreslagna regeln i 11 kap. 1 § har en ändring skett i
förevarande paragrafs andra stycke i förhållande till motsvarande, nu
gällande bestämmelse i 2 kap. 8 § förmynderskapslagen. Om lagrådets anmärkning
under förstnämnda paragraf beaktas, synes förevarande lagrum
böra erhålla samma lydelse som den nu gällande bestämmelsen.

Bibehålies det föreslagna stadgandet, torde för tydlighets skull uttrycket
»om annan förordnas till förmyndare» böra ändras till »om annan förordnas
till medförmyndare».

12 KAP.

* 8.

Lagrådet:

Bestämmelserna i andra stycket angående vid vilken domstol inskrivning
av förmynderskap skall ske ha i anledning av den föreslagna regeln om
föräldrarnas samförmynderskap erhållit en i förhållande till gällande lag
ändrad lydelse. Därest lagrådets under 11 kap. 1 § gjorda anmärkning beaktas,
torde emellertid i förevarande lagrum en återgång böra ske till den
nu gällande regeln.

13 KAP.

1 §■

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Paragrafen — som till sitt innehåll överensstämmer med motsvarande
stadgande i nuvarande lag — avser att beträffande området för förmyndarens
befogenhet att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

i angelägenheter, som röra denna, giva en beskrivning av samma slag som
den vilken för den underåriges del kommit till uttryck i 9 kap. 1 §. Den
åsyftar alltså att sammanfattningsvis angiva gränsen för förmyndarens befogenheter
gentemot det område, där den omyndige må handla självständigt
eller där befogenheten tillkommer en tredje man. Delvis sammanfaller
gränsen med den i nyssnämnda lagrum angivna; och även i den mån så icke
är fallet, torde den lämpligen böra i förevarande lagrum utmärkas på samma
sätt som där. Vi hemställa därför, att åt paragrafen gives en avfattning,
enligt vilken förmyndarens befogenheter skola vara för handen, såvitt ej
annat skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller
testamente.

Regeringsrådet Quensel:

Föreskriften att förmyndaren har att förvalta myndlingens förmögenhet,
såvitt ej annat i föräldrabalken stadgas eller vid förvärv genom gåva eller
testamente blivit bestämt, måste, att döma blott av ordalydelsen, anses ge
vid handen att en vid dylikt förvärv meddelad bestämmelse, att egendomen
skall förvaltas av annan än förmyndaren, alltid skulle hindra denne att
övertaga förvaltningen. Men härigenom komme stadgandet uppenbarligen i
strid mot 9 kap. 4 § och 10 kap. 6 §. Det torde därför böra förstås så, att
om den vid förvärvet meddelade bestämmelsen innebär att den omyndige
själv skall råda över egendomen, fallet är att bedöma enligt ettdera av nyssnämnda
båda lagrum. För detta fall erfordras emellertid icke att här i 13 kap.
1 § villkor vid gåva eller i testamente särskilt nämnes, utan det räcker med
det allmänna förbehållet om vad i balken stadgats. Vad som vid sidan härav
behöver tilläggas rörande gåva och testamente synes vara blott en regel för
den händelse att vid dylikt förvärv bestämts att förvaltningen skall tillkomma
annan person än förmyndaren och den omyndige. Beträffande avkastningen
av den genom gåva eller testamente förvärvade egendomen och vad
som trätt i dennas ställe, hänvisas till vad jag anfört vid 9 kap. 4 §.

Det synes sålunda kunna förordas att paragrafens lydelse ändras så, att
— sedan först utsagts att förmyndaren har att förvalta myndlingens förmögenhet
och företräda honom i angelägenheter som röra denna, såvitt ej
annat följer av stadgande i balken eller annan lag — tillägges ett stadgande
av innebörd att, därest vid gåva eller i testamente bestämts att egendom,
som därigenom tillfaller den omyndige, skall stå under särskild, varken förmyndaren
eller den omyndige tillkommande förvaltning, detta skall lända
till efterrättelse och, om annat ej vid gåvan eller i testamentet bestämts,
gälla jämväl avkastningen av egendomen och vad som trätt i dennas ställe.

20 KAP.

1 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf samt 3 § i förevarande kapitel upptagna forumreglerna
avse att domstol som där angives skall vara uteslutande behörig att upp -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

taga tvisten samt att käranden således icke skall äga rätt att väcka talan
vid annan domstol, som utgör svarandens allmänna forum. Å andra sidan är
avsikten ej, att rätten, såsom när den är obehörig på grund av 10 kap. 17 §
rättegångsbalken, skall självmant pröva sin behörighet. Den föreslagna konstruktionen,
vartill motsvarighet visserligen finnes i vissa andra lagar, är
dock ägnad att föranleda den missuppfattningen att officialprövningsplikt
föreligger, och den bör därför såvitt möjligt undvikas. Någon egentlig olägenhet
synes ej kunna uppkomma genom att käranden får rätt att väcka
talan, förutom vid domstol som angives i förevarande paragrafer, jämväl vid
svarandens allmänna forum. Den av departementschefen anförda synpunkten,
att om valfrihet icke är för handen, det kan vara lättare att konstatera
om någon statusprocess förevarit, torde ej böra vara avgörande; även om
valfrihet ej stadgas, kan en undersökning tänkas behöva omfatta mer än
en domstol beroende på att barnet eller mannen kan ha växlat hemvist. På
grund av det anförda anser lagrådet övervägande skäl tala för att paragraferna
ändras så, att de ej utesluta käranden från att välja mellan forum som
där angives och svarandens allmänna forum.

2 §.

Regeringsrådet Quensel:

Bestämmelsen, att förmyndare eller god man skall äga föra talan för underårig
part i mål om äktenskaplig börd, lärer vara avsedd att innebära
bl. a. att vårdnaden om den underårige ej medför talerätt. Det föreskrives
ej ens att vårdnadshavaren skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet. I den
mån domstolen kan anses hava att höra honom, får detta grundas på domstolens
befogenhet enligt rättegångsbalken att föranstalta om bevisning. En
sak för sig är att modern skall höras; det kan vara fråga om andra vårdnadshavare.

Den undanskjutna ställning, vårdnadshavaren sålunda fått, synes icke
stämma vare sig med vårdnadsbegreppet eller med den uppfattning, som kommit
till uttryck i förslagets regler i övrigt. Spörsmål om faderskapet och
den äktenskapliga börden är för båda parterna en i hög grad personlig angelägenhet,
kanske i vissa fall mycket mera än en ekonomisk sådan. Beträffande
mål om faderskap till barn utom äktenskap har modern, om hon är
vårdnadshavare, fått sig tillagd en självständig talerätt för barnet, oberoende
av om särskild förmyndare finnes. Den i förevarande paragraf upptagna
bestämmelsen om förmyndare eller god man såsom representant för
omyndig part gäller ej heller fall, då parten är omyndigförklarad men icke
sinnessjuk eller sinnesslö, och meningen härmed torde vara att i detta fall
den omyndige själv får föra sin talan, låt vara att även här regeln om bevisning
genom domstolens föranstaltande torde leda till att förmyndaren höres
i målet. Under förarbetena till gällande lag om äktenskaplig börd framhölls
också, alt det borde tillkomma mannen, även om han vore omyndig,
att själv föra talan i mål av förevarande slag, under förutsättning att han
icke på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet vore ur stånd att iakttaga

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sin rätt. Detta ansågs på grund av frågans personliga natur så klart, att något
stadgande därom ej erfordrades. I enlighet härmed borde det snarare
vara vårdnadshavaren än förmyndaren som i dylika mål företrädde underårig
part. Båda torde dock böra äga föra talan och få tillfälle att yttra sig.

Den ståndpunkt gällande lag och därmed förslaget intagit i nu förevarande
hänseende torde berott egentligen endast därpå att man velat utesluta modern
från talerätt. Med förmyndare har tydligen endast avsetts annan särskilt
förordnad sådan. Modern antogs nämligen kunna stå i beroende av
mannen och kunna av saken ha intresse, som strede mot barnets. Oavsett
att detta ju icke kan vara något skäl till att utesluta andra vårdnadshavare
för part å ena eller andra sidan från talerätt och därmed från rätt att å partens
vägnar överklaga domen, torde det visserligen äga sin riktighet att modern
lika litet som den presumerade fadern kan i dylika mål få utöva dem
eljest tillkommande representantskap för barnet, men grunden härtill torde
vara att söka i att, på sätt jag vid 2 kap. 1 § yttrat, även modern bör betraktas
såsom part i rättsförhållandet och målet.

3 §.

Lagrådet:

Beträffande förevarande paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört vid 1 §.

* §■

Lagrådet:

Bestämmelsen — vilken närmast tillkommit såsom en garanti för att
fader eller moder, som är utan del i vårdnaden om barn i äktenskap och
vars samtycke till barnets adoption således enligt 4 kap. 5 § ej är erforderligt,
skall få tillfälle att göra sina intressen gällande i adoptionsärendet —
avser icke att uttömmande reglera vilka som ha talerätt i dylikt ärende.
Meningen är att, liksom för närvarande (jfr NJA I 1920 s. 449 och 1947 s.
704), även andra än de i paragrafen angivna skola kunna föra talan i
adoptionsärende, därest detta enligt allmänna rättsregler är dem tillåtet.

77 §.

Regeringsrådet Quensel:

Det i andra punkten av paragrafens första stycke begagnade uttrycket
»må antagas att hans hörande skulle vara utan gagn» äger väl förebild i
gällande lag men synes likväl och oaktat vad i administrativ ordning kan
föreskrivas om läkarintyg, av principiella skäl böra utbytas mot en lokution,
som bättre framhäver vikten av att ingen må ohörd förklaras omyndig, med
mindre det tillförlitligen visats att hans sinnesbeskaffenhet är sådan, att
hans hörande måste anses vara utan gagn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

36 §.

233

Lagrådet:

Av motiven framgår att regeln i första stycket ej har avseende å den,
som skall höras såsom vittne eller sakkunnig. För tydlighetens skull synes
detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Regeringsrådet Quensel:

På olika ställen i förslaget föreskrives, att viss eller vissa andra personer
än parter skola höras i mål eller ärende, antingen med eller utan tillägget
»om det kan ske» eller liknande uttryck. Förslaget har delvis förebild i gällande
lag. Där kommer dylik föreskrift närmast att få den innebörd att det
skall beredas vederbörande tillfälle att yttra sig, alltsa detsamma som stadgas
i förslagets 20 kap. 4 § andra stycket för där avsett fall. Men om man
ger domstolen den i förevarande paragraf angivna befogenheten att låta
hämta den som skall höras, skulle tvekan kunna uppstå, huruvida detta
medel finge underlåtas, när det tarvas för att kravet å hans hörande skulle
bliva uppfyllt. Meningen lärer emellertid vara att rätten har att, om det kan
ske, giva vederbörande tillfälle att yttra sig samt skall begagna hämtningsmöjligheten
endast om det i det särskilda fallet finnes vara för utredningen
nödigt, att han inställer sig personligen, och han ej hörsammat kallelse till
rätten.

Ett förtydligande i detta hänseeende kan måhända anses önskligt. Det
skulle enklast kunna ske genom ett tillägg till förevarande paragrafs första
stycke.

39 §.

Lagrådet:

För tydlighetens skull bör angivas att paragrafen äger tillämpning jämväl
å beslut under rättegången i fråga som avses i 20 kap. 31 §.

Förslaget till lag om införande av föräldrabalken.

2 §.

Lagrådet:

Föräldrabalken ersätter de i paragrafen först omnämnda sex lagarna
och dessa skola följaktligen upphävas i samband med balkens ikraftträdande.
Vissa av de övergångsbestämmelser, som givits till dessa lagar eller
till däri sedermera vidtagna ändringar, kunna emellertid bli av betydelse
även efter det balken trätt i kraft. Det är också förslagets avsikt att dessa
övergångsstadganden i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse efter
ikraftträdandet. Då emellertid från bestämmelsen om upphävandet av
nämnda lagar undantag icke uttryckligen gjorts för övergångsreglerna, kommer
denna förslagets ståndpunkt icke till otvetydigt uttryck. Lagrådet anser
lämpligt, att paragrafen gives en avfattning som tydligt utmärker, att
nämnda övergångsbestämmelser i tillämpliga delar skola gälla efter föräldrabalkens
ikraftträdande.

Kungl. Maj ds proposition nr 93.

i §■

Lagrådet:

Beaktas lagrådets vid 3 kap. 3 § gjorda hemställan, torde i fråga om talan
som där avses — utöver den i förevarande paragraf upptagna övergångsbestämmelsen
— erfordras ett övergångsstadgande för det fall, att rätten till
talan på grund av stadgandet i 35 § andra punkten lagen om barn utom
äktenskap ej gått förlorad före föräldrabalkens ikraftträdande. Det synes
nämligen rimligt, att i sagda punkt omförmält hinder icke i anledning av
balkens ikraftträdande omedelbart förlorar sin betydelse för talerätten. Särskilt
skulle det kunna te sig obilligt, om rätten till talan berövades den, som
efter det att hindret upphört haft mycket kort tid till sitt förfogande för
talans anställande före ikraftträdandet. Å andra sidan synes det icke påkallat
att i förevarande fall låta äldre lag bli tillämplig, så att hindret, om
det alltjämt förelåg vid ikraftträdandet, skulle kunna bevara talerätten under
obegränsad tid. En lämplig utväg synes vara att åt övergångsstadgandet
giva det innehåll, att, om hindret upphört före balkens ikraftträdande, talan,
därest den uppgivne fadern ej är död, må väckas inom ett år från det
hindret upphörde.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

i §■

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Enligt det remitterade förslaget skall i mål om äktenskaplig börd eller
om faderskapet till barn utom äktenskap föreläggande att underkasta sig
blodundersökning eller annan antropologisk undersökning kunna av domstol
meddelas icke endast de i första stycket angivna personerna — barnet,
modern, i mål om äktenskaplig börd den äkta mannen, i mål om faderskapet
till barn utom äktenskap den uppgivne fadern samt, i mål av båda slagen,
man som, enligt vad i målet kan hållas för visst, haft samlag med modern
under konceptionstiden — utan även vissa anförvanter till dessa. Skyldiga
att underkasta sig undersökning skulle sålunda vara även syskon till
barnet samt föräldrar och syskon till de övriga nyss angivna personerna.

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

De ingrepp i den personliga integriteten, varom här är fråga, kunna visserligen
synas ringa — de skulle ju icke få företagas med mindre det kunde
ske utan nämnvärt men — men såsom undantag från grundsatsen om
medborgarens kroppsliga okränkbarhet böra de anses tillåtliga endast om
det påkallas av ett mera betydande allmänt intresse. Redan med hänsyn
härtill kan man ställa såg tveksam huruvida en utom rättegången stående
man, som uppgivits vara fader till barnet, bör vara skyldig underkasta sig
undersökning. Då emellertid såsom förutsättning härför skulle gälla att det
skall kunna hållas för visst att han haft samlag med modern under konceptionstiden,
torde anmärkning icke med fog kunna göras mot att sådan
skyldighet ålägges honom. Helt annorlunda synes förhållandet vara med de
i andra stycket omförmälda anförvanterna. Dessa stå ju helt utanför saken
och hava ofta icke alls något intresse av dennas utgång. Det allmännas intresse
av att få fastslaget vem som är fader till barnet kan icke anses vara
av den vikt att det kan motivera en skyldighet för dessa utomstående personer
att underkasta sig de ingrepp, som en dylik undersökning medför, med
därmed förenade obehag av psykisk art — större eller mindre beroende på
undersökningens natur samt vederbörandes känslighet och förhållande till
saken. I flera yttranden har också erinran framställts mot en så vid utsträckning
av plikten att underkasta sig undersökning. Därvid har med
rätta framhållits, att allmänheten säkerligen skulle ha svårt att inse det
berättigade i en dylik skyldighet samt att ingen är skyldig att för uppdagande
av annans brott, hur grovt det än må vara — där alltså det allmännas
intresse måste anses vara av en helt annan vikt än på detta område
underkasta sig tagande av blodprov eller kroppsbesiktning. Härtill kommer
att, såvitt framgår av den i ärendet förebragta utredningen, det på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt icke genom den föreslagna utsträckningen
av undersökningsplikten till ifrågavarande anförvanter skulle vinnas bevisningsmöjligheter
i så många liera fall. Så skulle t. ex. i fråga om blodproven
en utvidgning av blodprovsundersökningen till moderns och den
påstådde faderns föräldrar icke öka summan av de teoretiska uteslutningsinöjligheterna
i olika blodprovskombinationer med mera än något över en
halv procent.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställa vi att den föreslagna bestämmelsen
i andra stycket utgår.

Regeringsrådet Quensel:

Det för menige man okända ordet »antropologisk» synes ej böra användas
i lagtexten utan i stället borde utmärkas att stadgandet avser kroppsbesiktning
och vad annat som kan vara åsyftat.

Ett oavvisligt villkor för att man må medge tvång till antropologisk undersökning
synes vara att det står klart vad man vill inbegripa under detta
uttryck och att detta tydligt anges i själva lagtexten. Möter det för stora
svårigheter att sålunda precisera gränserna för det tillåtliga, bör frågan om
införande av tvång anses förfallen. Att undersökningen ej må orsaka nämn -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

värt men torde icke kunna anses tillräckligt för gränsdragningen, helst som
menet kan vara av högst subjektiv natur och f. ö. ej heller alltid kan objektivt
bedömas på förhand.

Lagrådet:

Därest bestämmelsen i andra stycket bibehålies, torde för tydlighets skull
även här, liksom i första stycket, böra utsägas att en förutsättning för domstols
förordnande om undersökning är att part framställt yrkande därom.

2 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall det åligga den som förordnandet om undersökning
avser att med intyg av läkare eller »annan befattningshavare» visa, att blodprov
tagits å honom eller att han undergått annan antropologisk undersökning
varom fråga är. Emellertid synes intyg av ifrågavarande slag icke böra
utfärdas av annan än läkare. Vissa undersökningar lära dessutom kräva
särskild specialutbildning hos den undersökande läkaren. Närmare bestämmelser
härom skola enligt förslaget utfärdas enligt 5 §. Med hänsyn härtill
torde i förevarande paragraf böra stadgas att däri omförmält intyg skall
vara utfärdat av behörig läkare.

3—4 §§.

Lagrådet:

Paragraferna reglera vissa kostnadsfrågor, som sammanhänga med de
antropologiska undersökningarna. I 3 § åsyftas ersättning åt den som utan
att vara part undergår undersökning, medan 4 § innehåller föreskrift om
möjlighet för rätten att vid föreläggande, som meddelas enligt 2 § och som
kan avse undersökning jämväl å part, fästa villkor att vissa kostnader förskotteras.

Förslagets ståndpunkt beträffande ersättningsfrågorna, då part skall undersökas
på motpartens begäran, synes tarva närmare övervägande. När 3 §
stadgar, att part, som påkallar undersökning, är skyldig att i vissa hänseenden
utgiva gottgörelse till den, vilken undersökningen gäller, såframt
denne icke är part, lärer det vara underförstått att, när undersökningen
avser part, kostnadsfrågorna skola följa de allmänna reglerna
om rättegångskostnad. Detta torde innebära —- här bortses tillsvidare
från reglerna om fri rättegång — att vardera parten får betala kostnaderna
såvitt honom rörer, varefter i den slutliga domen prövas i vad mån
den ene eller andre bör få gottgörelse för vad han lagt ut. Det måste dock
ifrågasättas, om den ene partens utgifter för en å honom företagen undersökning,
som föranletts av den andra partens önskan att erhålla bevis till
stöd för sin talan, verkligen äro att primärt hänföra till den undersökta
partens egna rättegångskostnader i egentlig mening. Det kan anmärkas att
ståndpunkten icke i förslaget har konsekvent upprätthållits, i det att enligt
4 § även part i viss utsträckning kan tillerkännas förskott av den initiativ -

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

tagande parten för dylik kostnad. Enligt lagrådets mening tala övervägande
skäl för att i förevarande hänseende jämställa alla dem som skola undersökas,
de må vara parter eller icke.

Det synes knappast tillfredsställande att part, innan dom fallit, skall
tvingas till utgifter, som måhända uteslutande tjäna motpartens intresse.
Särskilt otillfredsställande blir förslagets ståndpunkt, om parten saknar nödiga
medel. Även om han i sådant fall åtnjuter fri rättegång, torde knappast
något förskott för resa och uppehälle under denna kunna påräknas, då
någon motsvarighet till 4 § första och andra styckena i lagen om fri rättegång
icke finnes och tredje stycket i samma paragraf näppeligen här kan
vinna tillämpning. Med den utgångspunkten däremot, att den part som påkallat
undersökningen skall vara skyldig att förskottera kostnaderna och
att frågan om dessas gäldande av allmänna medel skall bero av huruvida
denne åtnjuter fri rättegång, lösas svårigheterna även i dessa fall med tilllämpning
av 3 § andra stycket i nyssnämnda lag.

Lagrådet hemställer därför att ifrågavarande paragrafer i förslaget jämkas,
3 § genom uteslutande av orden »som ej är part» och 4 § så att villkoret
om erläggande av visst belopp må, även om den som skall undersökas
är part, kunna omfatta samtliga i paragrafen omförmälda kostnader.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 oeh 15 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Lagrådet:

Lagrådet hemställer i anslutning till vad lagrådet anfört vid 3 och 4 §§
i förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap, att sista punkten i paragrafen
avfattas så att den blir tillämplig även om den, som undersökningen
gäller, är part.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott'' den 25 februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen iör justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 19 februari
1949 avgivna utlåtande över de den 18 september 1948 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) föräldrabalk;

2) lag om införande av föräldrabalken;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

5) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 3 och 15 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Det torde vara en utbredd åsikt att vår lagstiftning även inom centrala
rättsområden är alltför splittrad. Lagstiftningen har i betydande utsträckning
tillkommit på olika tider och uppburits av vitt skilda syften med påföljd
att det inre sambandet icke alltid i tillbörlig grad kunnat beaktas. I
insikt om vådorna härav bär man sedan lång tid tillbaka uppställt det målet
att söka samla rättsreglerna på viktigare områden till större enheter och
låta dessa träda i stället för de gamla mer eller mindre söndervittrade balkarna
i 1734 års lag. Den lagberedning, som med 1903 års ingång trädde i
verksamhet, fick också i överensstämmelse med denna tankegång sig an.
förtrodd uppgiften att, stycke för stycke, utarbeta en för våra dagars samhälle
lämpad motsvarighet till de civila balkarna i 1734 års lag. Till en del
har också denna tanke redan förverkligats. År 1920 antogo sålunda statsmakterna
den nya giftermålsbalken, vilken ersätter den äldre balken i ämnet.
Och nyligen genomfördes den stora processreformen genom antagande
av en ny rättegångsbalk, vilken även ingår i 1734 års lag och där trätt i
stället för den äldre rättegångsbalken.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Vid den genomgripande revision av familjerätten som, frånsett äktenskapslagstiftningen,
ägde rum under åren 1917—1933 tvingades man av omständigheterna
att följa en annan ordning. De nya rättsreglerna upptogos
sålunda icke i en eller ett par större enheter, avsedda att ersätta ärvdabalken
i 1734 års lag, utan i ett flertal skilda lagar. Anledningen härtill var
emellertid icke att man övergivit tanken på att samla rättsreglerna till ett
större helt utan den, att behovet av en reform inom viktiga avsnitt av det
vidsträckta rättsområdet var så trängande att det måste tillgodoses utan avvaktan
på en revision av rättsområdet i dess helhet. Såsom vid flera tillfällen
och i skilda sammanhang framhölls under reformarbetet var avsikten hela
tiden att de särskilda lagarna sedermera skulle sammanfogas till en eller
flera större enheter eller balkar och i denna form ingå i 1734 års lag. Vissa
delar av lagstiftningen utformades även med tanke härpå. Det nu föreliggande
förslaget till föräldrabalk utgör ett led i förverkligandet av denna
plan.

Givet är att vid ett fullföljande av reformarbetet efter denna linje till att
omfatta den centrala rätten i dess helhet praktiska svårigheter kunna möta,
större eller mindre beroende på rättsområdets art och gällande lagstiftnings
utformning. Dessa svårigheter kunna inom vissa avsnitt tänkas vara så betydande
att fördelarna av att inordna rättsreglerna i helgjutna balkar av
nuvarande typ icke uppväga nackdelarna. Denna omständighet synes emellertid
icke böra utgöra anledning till att man avstår från att sammanföra
lagreglerna på de områden där detta lämpligen låter sig göra, i all synnerhet
som denna väg redan beträtts. Vad angår det nu föreliggande rättsområdet
synes ett sammanfogande av lagreglerna vara till övervägande
gagn. Lagstiftningen om föräldrar och barn innefattas nu i fem skilda lagar.
Genom att dessa samarbetas till ett helt kan ett flertal upprepningar undvikas
och bättre överskådlighet vinnas. Rättsreglerna om barn i äktenskap och
barn utom äktenskap närmas även i systematiskt avseende till varandra.
Att en samordning av dessa lagar bör komma till stånd är enligt min mening
obestridligt. Men att härvid låta förmynderskapsrätten stå utanför torde
ej vara lämpligt, eftersom vårdnaden om barnet och omsorgen om dess
ekonomiska angelägenheter höra nära samman. Jag finner alltså de betänkligheter
som lagrådet framhållit icke böra hindra fullföljandet av tanken
att samordna de spridda lagarna inom gamla ärvdabalkens ram till större
enheter.

Att låta med framläggandet av föräldrabalken anstå i avbidan på en allmän
saklig översyn av lagstiftningen synes mig icke påkallat. De lagregler
som överförts till den nya balken ha alla tillkommit ganska nyligen. Något
behov av mera genomgripande ändringar i den materiella rätten på området
har ej försports utom på några punkter, där förslaget även i allmänhet upptager
ändrade regler. Vad särskilt angår den av lagrådet berörda omständigheten,
att laglig reglering av den s. k. artificiella inseminationen ej skett
i detta sammanhang, vill jag framhålla att någon egentlig olägenhet ej torde
följa härav. De lagregler som kunna visa sig erforderliga i detta ämne torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sålunda, i den män reglerna anses böra infogas i föräldrabalken, ej bryta
dess systematik.

Ej heller finner jag tillräcklig anledning föreligga att uppskjuta föreliggande
lagstiftningsfråga i avbidan på att reformarbetet kan utsträckas
att omfatta även lagstiftningen om arv och testamente samt boutredning
och arvskifte. Såsom jag framhöll vid förslagets remitterande till
lagrådet är det nämligen angeläget att de i föräldrabalken föreslagna sakliga
ändringarna genomföras utan längre dröjsmål. Visserligen skulle dessa
ändringar kunna införas i de särskilda lagarna men detta skulle enligt min
mening medföra en onödig omgång.

Förslaget till föräldrabalk.

2 KAP.

1 §•

Det under förevarande paragraf i förslaget upptagna stadgandet om positiv
bördstalan från barnets sida har föranlett skiljaktiga uttalanden inom
lagrådet. Dess flesta ledamöter ha ansett stadgandet böra utgå medan en
ledamot förordat, att en bestämmelse i ämnet bibehålies. Ett borttagande
av varje stadgande härom skulle tydligen innebära, att föräldrabalken,
liksom lagen om äktenskaplig börd, endast komme att reglera den bördstalan,
som går ut på ett hävande av presumtionen om äktenskaplig börd.
Denna talan är utan tvekan den praktiskt sett viktigaste medan annan fastställelsetalan
rörande börden är jämförelsevis sällan förekommande. Att
giva en uttömmande reglering rörande sistnämnda talan synes därför icke
erforderligt. Och att på sätt skett i förslaget giva regler för ett visst slag
av dylik talan, nämligen rörande frågan om presumtionsregelns förhandenvaro,
finner jag med hänsyn till vad lagrådets majoritet anfört emot en
bestämmelse härom ej heller fullt tillfredsställande. Jag anser alltså övervägande
skäl tala för att några bestämmelser om annan bördstalan än sådan
som går ut på presumtionens hävande icke upptagas i balken och att
sålunda allmänna regler om fastställelsetalan här få bli gällande. En följd
härav torde visserligen bli att en positiv fastställelsetalan från barnets sida
om att det har äktenskaplig börd kan betaga mannen eller hans arvingar
möjligheten att tillgodonjuta hela preskriptionstiden för anställande av talan
om bördspresuintionens hävande. Detta förhållande, vilket står i överensstämmelse
med vad i allmänhet gäller om verkan av en fastställelsetalan,
torde emellertid knappast kunna tillerkännas avgörande betydelse.

Jag finner ej heller tillräcklig anledning föreligga att såsom en av lagrådets
ledamöter föreslagit meddela särskilda bestämmelser om fastställande
av faderskap i de fall, då barn är fött utom äktenskap men den påstådde
fadern efter barnets födelse ingått äktenskap med dess moder. Utan särskilt
stadgande torde vara tydligt att för fastställande av faderskapet även
i dessa fall reglerna i 3 kap. skola gälla.

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

2 §.

Jag finner mig icke böra motsätta mig lagrådets förslag att i enkelhetens
intresse den för mannen strängare preskriptionsregeln erhåller det innehåll,
att talan skall anställas inom tre år från det mannen fick kunskap
om barnets födelse. Som en följd av att 1 § uteslutits torde vidare utgångspunkten
för fristen i det fall att den mildare preskriptionsregeln skall tilllämpas
böra vara att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig
börd, framställts vid domstol och mannen erhållit del av anspråket. Däremot
finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att på sätt lagrådet jämväl
förordat låta frågan om den strängare eller mildare regelns tillämplighet
bero på den omständigheten om barnet fötts under det makarna på grund
av söndring levde åtskilda eller ej. Även om barnet fötts under makarnas
sammanlevnad torde nämligen mannen i vissa fall ha grundad anledning
att antaga att några förpliktelser mot barnet ej komme att göras gällande
mot honom, t. ex. om makarna varit ense om att barnet är utomäktenskapligt
och de till följd av hustruns otrohet flytta isär efter barnets födelse.
Har mannen däremot fortsatt sammanlevnaden även efter barnets födelse,
varvid väl mannen regelmässigt bidragit till barnets underhåll, synes man
med fog kunna begära att mannen, om han anser sig icke kunna vidkännas
faderskapet, utan längre dröjsmål vidtager åtgärder för bördspresumtionens
hävande. Visserligen kan, såsom även de sakkunniga påpekat, en skiljelinje
som grundas på ett varaktigt sammanboende mellan mannen och barnet
emellanåt vålla tvekan i tillämpningen men betydelsen härav får icke
överdrivas. Enligt min mening torde man kunna överlämna åt domstolarna
att med ledning av förhållandena i det särskilda fallet bedöma om ett varaktigt
sammanboende skall anses ha ägt rum. Även den av lagrådet förordade
skiljelinjen eller att barnet fötts å tid då makarna på grund av
söndring leva åtskilda är för övrigt icke otvetydig; såväl frågan om söndring
är för handen som spörsmålet om sammanlevnaden hävts kan vara
föremål för tvekan.

3 §•

Lagrådets förslag att arvinge till mannen ej skall äga talerätt så snart
mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt anser jag mig böra
biträda.

3 KAP.

3 §•

Enligt min mening tala starka principiella skäl för att prövningen av en
sådan fråga som barns egenskap av trolovningsbarn icke skall vara underkastad
viss preskriptionstid. En preskriptionsregel torde ej alltför sällan
kunna tänkas lända till förfång för barnet. Sålunda torde t. ex. ibland inträffa,
att då föräldrarna leva samman i ett äktenskapsliknande förhållande
1(> Ililiang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 93.

242

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

modern motsätter sig att talan om barnets egenskap av trolovningsbarn väckes
vid domstol. Brytes sedermera förbindelsen, kan rätten att föra talan ha
gått förlorad och därmed möjligheten att få barnets börd fastställd i enlighet
med verkliga förhållandet. Visserligen äro såsom lagrådet framhållit
vissa olägenheter av praktisk art förenade med en till tiden obegränsad talerätt;
svårigheterna att efter det en längre tid förflutit från barnets födelse
åstadkomma bevisning i ena eller andra riktningen kunna naturligtvis vara
stora. Detta skäl — vilket för övrigt kan åberopas även för att talan om
faderskapets fastställande skulle väckas inom viss tid från födelsen — kan
emellertid ej tillerkännas avgörande betydelse. I de fall möjlighet verkligen
finnes att föra bindande bevisning om börden, synes en talan ej böra hindras
av formella skrankor. Jag finner mig alltså ej böra frångå min vid förslagets
remitterande till lagrådet intagna ståndpunkt att rätten att föra talan
om barns egenskap av trolovningsbarn ej begränsas till viss tid.

6 KAP.

4 §•

I samband med förslagets remitterande till lagrådet gav jag uttryck åt
den principiella inställningen, att kroppsaga såvitt möjligt bör undvikas
även i förhållandet mellan föräldrar och barn. Å andra sidan fann jag
det icke möjligt att helt undanrycka den rättsliga grundvalen för en av
föräldrarna utövad kroppsaga och sålunda likställa aga — även synnerligen
lindrig sådan — med rättsstridig misshandel. Med denna inställning till
spörsmålet finner jag det mindre lämpligt, att lagen såsom uttryck för föräldrarnas
befogenheter i detta hänseende använder ordet »tukta», vilket närmast
för tanken till mera kraftiga former av kroppsaga. Mot det i remissen
i stället föreslagna ordet »tillrättavisa» har emellertid lagrådet anmärkt, att
det kunde vara tveksamt om detta inrymde även äganderätt. För egen del
finner jag det visserligen klart, att då i det föreslagna lagrummet vidare
föreskrives att tillrättavisning av barnet må ske »på sätt med hänsyn till
barnets ålder och övriga omständigheter må anses lämpligt», lagrummet avser
även handgriplig tillrättavisning. I förtydligande syfte har emellertid
stadgandet givits den lydelsen, att föräldrarna äga för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga
omständigheter må anses lämpliga.

8 §.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag, att skäl i och för sig kunde anföras
för en bestämmelse, genom vilken ökade möjligheter öppnades att
i fall som avses i förevarande paragraf överflytta vårdnaden å särskilt förordnad
förmyndare. Jag fann emellertid frågan härom stå i så nära samband
med reglerna om vårdnadens övergång i andra fall, att den icke lämpligen
borde lösas fristående. Lagrådets flesta ledamöter ha emellertid an -

Kungl. Maj.ts Deposition nr 93.

243

sett skälen för en lagändring i antydd riktning så starka, att densamma
redan nu borde komma till stånd. Med hänsyn till vad dessa ledamöter anfört
angående behovet av en lagändring på förevarande punkt anser jag
mina betänkligheter mot att i detta sammanhang upptaga frågan böra falla.
På grund härav och då det av lagrådets nämnda ledamöter framlagda förslaget
synes väl avvägt, vill jag biträda detsamma.

7 KAP.

2 §.

Även i de jämförelsevis sällsynta fall, då fadern eller modern till barn i
äktenskap ensam är vårdnadshavare ehuru sammanlevnaden mellan makarna
ej upphört, kan det tydligen vara av värde för vårdnadshavaren att
kunna få den andra maken ålagt att betala underhållsbidrag i penningar
för barnets räkning. Detta kan sålunda såsom lagrådet antytt vara en förutsättning
för att vårdnadshavaren skall kunna utöva sin ensambestämmanderätt
i fråga om vårdnaden. Å andra sidan kan icke bortses från att den
förordade ändringen i gällande rätt ej står i full överensstämmelse med
den reglering som skett i giftermålsbalken rörande makars underhållsskyldighet
mot familjen under tiden för sammanlevnaden. Med hänsyn härtill
anser jag — även om jag icke i allo delar de av lagrådet framförda betänkligheterna
mot den föreslagna bestämmelsen i fråga — mig icke böra motsätta
mig lagrådets förslag om en återgång till gällande rätt på ifrågavarande
punkt.

10 §.

Vad lagrådet under denna paragraf föreslagit torde böra iakttagas.

9 KAP.

1 och 4 §§.

Dessa paragrafer ävensom 10 kap. 3 § och 13 kap. 1 § i förslaget ha utformats
i överensstämmelse med motsvarande lagrum i förmynderskapslagen.
Lagrådet har emellertid ansett paragraferna böra omredigeras i förtydligande
syfte, varvid tre av lagrådets ledamöter förordat en lösning och en
ledamot en annan. Jag vill icke motsätta mig en omredigering av paragraferna
och finner av de båda anvisade utvägarna företräde böra givas den
av de flesta ledamöterna föreslagna, vilken innebär den mindre ändringen
i förhållande till lagrummens nuvarande avfattning.

It KAP.

1 §•

Vad angår frågan om förmynderskapet för barn i äktenskap har lagrådet
icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget att båda föräldrarna skola vara

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

samförmyndare utan uttalat sig för ett bibehållande av den nuvarande ordningen,
enligt vilken fadern ensam är förmyndare. Lagrådet har visserligen
vitsordat att det från flera synpunkter är önskvärt att makar äro likställda
även i fråga om förmynderskapet. Emellertid har lagrådet ansett
de olägenheter av huvudsakligen praktisk natur som äro förenade med
förmynderskapets gemensamma handhavande böra tillerkännas avgörande
betydelse.

I remissprotokollet har jag ingående uppehållit mig vid de skäl som kunna
anföras för och emot en ändring i den nu gällande ordningen på området.
Jag har vid övervägande av skälen å ena och andra sidan kommit till den
uppfattningen att modern icke längre borde vara praktiskt taget utesluten
från medbestämmanderätt över barnets ekonomiska angelägenheter och att
detta syfte lämpligen borde vinnas genom att göra modern till samförmyndare
vid faderns sida. I motsats till lagrådet har jag sålunda funnit skälen
för ett gemensamt handhavande av förmynderskapet väga tyngre än de
skäl som kunna tala däremot. Att lagrådet stannat för en motsatt mening
i denna avvägningsfråga har ej föranlett mig att ändra ståndpunkt.

Det är enligt min mening uppenbart att grundsatsen om likställighet mellan
makar med stor styrka talar för den av mig förordade lösningen. Intet
kan ju sägas i högre grad angå makarna gemensamt än omsorgen om barnens
angelägenheter, och detta gäller ej endast deras personliga utan även
deras ekonomiska förhållanden, vilka för övrigt ofta sammanfalla. Modern
kan mången gång vara väl så skickad som fadern att bedöma barnets behov
och ett medinflytande från hennes sida kan därför ofta vara ägnat att främja
en god förmyndarförvaltning. I motsats till lagrådet anser jag även att
det inom stora grupper av de mödrar som skulle beröras av den föreslagna
lagändringen finnes ett starkt intresse av den föreslagna reformen. Till
stöd för en motsatt uppfattning torde icke kunna åberopas vare sig att det
endast i undantagsfall skett att modern begärt att bli förordnad till medförmyndare
jämte mannen enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap.
7 § andra stycket förmynderskapslagen eller att sådant förordnande kunde
förväntas påkallas endast i jämförelsevis ringa utsträckning, även efter ett
genomförande av ärvdabalksakkunnigas förslag att modern skulle kunna
lorordnas till medförmyndare utan att särskilda skäl därtill behövde föreligga.
Det ligger nämligen i sakens natur, att ett yrkande hos myndighet
att bli förordnad till medförmyndare — vilket självfallet ofta uppfattas
som ett misstroendevotum av den andre maken — icke framställes utan
synnerligen tungt vägande skäl och ofta först sedan oenighet uppstått rörande
någon barnets angelägenhet. Vad angår moderns möjlighet för närvarande
att förordnas till medförmyndare kan för övrigt påpekas, att 2 kap.
7 § andra stycket förmynderskapslagen över huvud medgiver förordnande
av medförmyndare endast i de fall, då mannen icke ensam bör utöva förmynderskapet.

Vid mina överväganden i denna sak har jag ingalunda bortsett från att
vissa olägenheter måste följa av en ordning, enligt vilken båda makarna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

245

förening bekläda förmynderskapet. Dessa olägenheter, som ingående belysts
under ärendets tidigare behandling, äro emellertid enligt min mening
ej så betydande att de böra stå hindrande i vägen för den tilltänkta reformen.
Lagrådet har bland olägenheterna särskilt framhållit, att överförmyndaren
vid oenighet mellan makarna kunde få att pröva frågor om anlitande
av omyndigs medel för uppfostran och utbildning eller dylikt, vilka frågor
stå i nära samband med vårdnaden. Detta är emellertid en oundviklig följd
av att frågor om vårdnad och förmynderskap i praktiken kunna gripa in i
varandra. Betydelsen av detta skäl bör emellertid icke överdrivas; det är enligt
min mening av betydligt större vikt att grundsatsen om att modern
skall vara likaberättigad med fadern i vårdnadsfrågor —- i vilken grundsats
någon ändring icke torde av någon ifrågasättas — icke genombrytes
genom att fadern såsom legal förmyndare indirekt kan bli den ensam bestämmande
i dessa frågor. Jag vill för övrigt i detta sammanhang påpeka,
att vid hänskjutande till överförmyndaren av fråga, varom förmyndare
icke kunna enas, den mening blir gällande som överförmyndaren finner sig
kunna biträda. Han kan emellertid icke göra en ny mening gällande, utan
om han icke finner sig kunna biträda någon av förmyndarna framlagd mening,
förfaller frågan, och förmyndarna äro då hänvisade att taga saken under
förnyat övervägande.

7 och 8 §§.

Vad lagrådet, under förutsättning att förslagets ståndpunkt i fråga om
förmynderskapet för barn i äktenskap bibehölles, förordat beträffande förevarande
paragrafer anser jag böra iakttagas.

20 KAP.

1 och 3 §§.

Den ändring i förevarande paragrafer varom lagrådet hemställt torde böra
komma till stånd.

Förslaget till lag angående blodundersökning ni. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

1 §■

Vid förslagets remitterande till lagrådet framhöll jag, att det naturligtvis
vore tveksamt om skyldigheten att underkasta sig blodundersökning eller
annan antropologisk undersökning borde utsträckas att omfatta även vissa
anförvanter till dem som i övrigt kunde komma i fråga. Jag fann emellertid
det allmännas intresse av att man såvitt möjligt kom till ett materiellt rikligt
resultat i en så betydelsefull sak som i fråga om faderskap böra tillerkännas
avgörande vikt. Vad tre av lagrådets ledamöter anfört mot för -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

slaget i denna del utgör enligt min mening icke tillräcklig anledning att
frångå den sålunda intagna ståndpunkten. Frågan torde visserligen åtminstone
för närvarande ej ha särskilt stor praktisk betydelse, eftersom på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt möjligheten att komma till klarhet i
faderskapsfrågan genom undersökning av anförvanter föreligger i jämförelsevis
få fall. I de tillfällen åter, dä en sådan undersökning kan leda till
resultat, synes det emellertid icke tillfredsställande att nödgas avstå från
detta bevismedel. Olägenheterna för den undersökte äro enligt min mening
obetydliga. Såsom jag förut framhållit medför ju tagandet av blodprov endast
ringa obehag och som förutsättning för att domstol skall äga ålägga
annan antropologisk undersökning gäller enligt förslaget att den kan ske
utan nämnvärt men.

I anslutning till vad en av lagrådets ledamöter anmärkt rörande uttrycket
»antropologisk undersökning» torde detta kunna ersättas med »undersökning
rörande ärftliga egenskaper».

2-4 §§.

Vad lagrådet beträffande dessa paragrafer hemställt anser jag böra iakttagas.

De av lagrådet i övrigt framställda erinringarna avse frågor av lagteknisk
eller eljest formell natur. Dessa erinringar ha iakttagits. Därjämte ha vissa
redaktionella jämkningar vidtagits; bl. a. har sålunda 5 kap. 3 § inarbetats
i 2 § såsom ett tredje stycke.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4S2284