Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
1
Nr 51.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;
given Stockholms slott den 25 februari 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
G. E. Sträng.
Sammanfattning.
Vissa ändringar föreslås i bestämmelserna om rätt för mindre bemedlade
djurägare att erhålla bidrag till täckande av kostnaderna för djursjukvård.
Syftet med ändringarna är främst att anpassa dessa bestämmelser till nu
gällande skatte- och uppbördsregler.
För utbetalande av dylika bidrag hemställes för budgetåret 1949/50 om
ett förslagsanslag å 500 000 kronor.
1 Ililntng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 51.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ö Stockholms slott'' den
25 februari 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng.
För innevarande budgetår har till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård anvisats ett förslagsanslag av 500 000 kronor. Beträffande
bestämmelser rörande anslagets användning torde få hänvisas till
statsliggaren s. 767.
I årets statsverksproposilion (IX H. T. p. 55) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1949/50 beräkna ett förslagsanslag av 500 000
kronor.
Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.
I skrivelse den 18 januari 1949 bär veterinärstgrelsen — med förmälan
att 1947 års skattereform nödvändiggjort en översyn av villkoren för bidrag
från förevarande anslag — framlagt utredning och förslag i ämnet. Veterinärstyrelsen
har vid sin skrivelse fogat yttranden av styrelserna för
Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen och
Svenska veterinärläkarföreningen.
Efter remiss ha vidare yttranden över veterinärstyrelsens förslag avgivits
av statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län.
Gällande bestämmelser.
Innan jag ingår på veterinärstyrelsens förslag och de däröver avgivna
yttrandena, torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för nu gällande
bestämmelser på området. Dessa, som meddelats i kungörelsen den 12 april
1946 (nr 164) angående statsbidrag till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård, innebära i huvudsak följande.
Statsbidrag skall utgå till bestridande av kostnaderna för sjukbesök, som
distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde företager i anled
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
ning av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att
på kallelse tillhandagå med enskild husdj urssjukvård. Sådant bidrag må
åtnjutas av djurägare, för vilken det senast fastställda beskattningsbara
beloppet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke
överstiger 600 kronor eller det senast fastställda taxerade beloppet enligt
nämnda förordning uppgår till högst 2 200 kronor. Statsbidrag må dock icke
beviljas den som har en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.
Djurägare må emellertid även åtnjuta bidrag, om ömmande omständigheter
föreligga och nyssnämnda inkomst- och förmögenhetsgränser överskridits
endast i ringa grad. Person, som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel
eller som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen
veterinär, är icke berättigad till ifrågavarande bidrag.
Bidraget utgår till bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden,
som överstiger tio kronor.
Vid sjukbesök skall veterinären göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna
för statsbidrag föreligga. Finnes så vara fallet, skall djurägaren
till veterinären avlämna en på heder och samvete undertecknad uppgift om
de taxerade och beskattningsbara belopp, som åsatts honom enligt den senast
fastställda taxeringen, samt om sin skattepliktiga förmögenhet vid utgången
av det kalenderår denna taxering avser.
Har veterinär mottagit sådan uppgift, må han av djurägaren icke uppbära
högre belopp än tio kronor. Återstående del av arvodet och resekostnaden
bestämmes av länsstyrelsen och utbetalas som statsbidrag efter rekvisition
från veterinären, sedan djurägarens uppgifter kontrollerats genom länsstyrelsens
försorg. Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits, äger veterinären
avfordra djurägaren resterande arvode och resekostnadsersättning. Tredskas
djurägaren att utbetala beloppet, kan veterinären erhålla handräckning hos
överexekutor.
I anslutning till denna redogörelse torde jag få erinra om, att 1948 års
riksdag (skr. 1948: 102) bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t (prop. 1948: 66),
att uppgifterna i den år 1946 utfärdade kronodebetsedeln skulle få läggas till
grund för prövningen av bidragsrätten, till dess 1948 års kronodebetsedel utfärdats.
Veterinärstyrelsens förslag.
Veterinärstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.
Till grund för bedömandet av djurägarens rätt att åtnjuta statsbidrag
skall läggas hans senast fastställda till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.
Den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten skall bestämmas
till 2 500 kronor. Uppbär djurägaren allmänt barnbidrag skall gränsen
höjas med 500 kronor för varje barn, för vilket barnbidrag utgår. Från bidragsrätt
uteslutes dock den, som påförts statlig förmögenhetsskatt, (d. v. s.
som har en förmögenhet överstigande 30 000 kronor). Det belopp, som djurägaren
själv skall erlägga för veterinärkostnaderna, skall höjas från tio till
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 51.
femton kronor. Veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter av taxeringslängderna.
Kostnaden härför skall efter veterinärstyrelsens bestämmande få
bestridas av statsmedel.
Såsom motivering för sitt förslag om ändring av inkomstgränsen har veterinärstyrelsen
till en början anfört, att nu gällande bestämmelser icke lämpligen
kunde bibehållas oförändrade, sedan de genom 1947 års skattereform
beslutade nya grunderna för den statliga beskattningen börjat tillämpas vid
1949 års taxering. De nuvarande bidragsgrunderna syntes sålunda kunna
tillämpas endast intill dess de på 1949 års taxering grundade kronodebetsedlarna
mot slutet av året tillställdes de skattskyldiga. Enligt de numera
upphävda grunderna för statsbeskattningen hade ortsavdragen anpassats
efter familjestorleken, i det att särskilt avdragsbelopp gällt såväl för en var
av äkta makar som för varje barn under 18 års ålder. Då de individuella
avdragen varit ganska stora, hade en familj med flera barn kunnat komma
upp till en jämförelsevis betydande taxerad inkomst utan att det beskattningsbara
beloppet överskridit den fastställda gränsen av 600 kronor. Såsom
exempel härpå har styrelsen anfört, att för en familj med 4 barn i ortsgrupp
II det beskattningsbara beloppet enligt det äldre skattesystemet stannat vid
600 kronor även om den taxerade inkomsten uppgått till det relativt betydande
beloppet av 5 000 kronor. Enligt det nya skattesystemet motsvarade
däremot ett beskattningsbart belopp av 600 kronor för äkta makar i sagda
ortsgrupp en taxerad inkomst av 3 225 kronor.
Veterinärstyrelsen har även framhållit, att uppbyggnaden av det nya
skattesystemet syntes göra det naturligast, att man vid bestämmande av nya
inkomstgränser skulle anknyta till den taxerade inkomsten. Därigenom kunde
man erhålla enhetliga belopp för alla orter, oberoende av ortsgrupperingen.
I betraktande av den storlek barnavdragen haft syntes det styrelsen ofrånkomligt,
att den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten
skulle bestämmas till olika belopp alltefter antalet av djurägarens barn. Visserligen
talade den nya anordningen med särskilda skattefria barnbidrag
mot behovet av en sådan differentiering, men å andra sidan kunde barnbidragen
enligt styrelsens mening icke anses vara så avvägda, att de täckte
den verkliga merkostnaden för barn.
Veterinärstyrelsen har vidare förklarat sig anse, att de nya inkomstgränserna
borde avpassas så, att kretsen av de bidragsberättigade bleve i huvudsak
oförändrad. Med denna utgångspunkt har styrelsen föreslagit fastställande
av de gränsbelopp som angivas i det följande. Till jämförelse med dessa
gränsbelopp har styrelsen angivit de högsta taxerade inkomster, vilka enligt
det äldre skattesystemet i ortsgrupp II medfört beskattningsbara belopp ej
överstigande 600 kronor. Styrelsen har därvid anfört, att nämnda ortsgrupp
enligt dess mening representerade medelproportionalen för de ortsgrupper,
där det övervägande antalet mindre bemedlade djurägare hörde hemma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
5
Högsta taxerade
inkomst för rätt till
bidrag enligt veterinärstyrelsens
förslag.
kronor »
1. Djurägare som uppbär allmänt barnbidrag
för ett barn.......................... 3 000
» två » 3 500
» tre » 4 000
» fyra » 4 500
o.s.v. med en höjning av inkomstgränsen
med 500 kronor för varje ytterligare
barn.
2. Annan djurägare ....................... 2 500
Taxerad inkomst,
som enligt äldre
bestämmelser
ortsgrupp II medförde
ett beskattningsbart
belopp
av 600 kronor.
kronor
2 980
3 480
4 240
5 000
I fråga om förmögenhetsgränsen har veterinärstyrelsen uttalat, att enligt
den nya förordningen om förmögenhetsskatt förmögenhet under 30 000 kronor
icke vore skattepliktig och icke funnes angiven å kronodebetsedeln. Möjlighet
att kontrollera förmögenhetsinnehavet funnes alltså först då förmögenheten
överstege 30 000 kronor. Med hänsyn därtill syntes det styrelsen
ofrånkomligt, att förmögenhetsgränsen skulle höjas från 20 000 till 30 000
kronor.
Beträffande statsbidragets storlek har veterinärstyrelsen anfört, att styrelsen
vid övervägande av de nya bestämmelsernas innehåll jämväl haft att
beakta, att åtgången av statsmedel för ifrågavarande ändamål starkt stegrats
under senare år. Under budgetåret 1937/38—1940/41 hade medelsåtgången
understigit 100 000 kronor per budgetår. För de fem budgetåren
1941/42—1945/46 hade den i medeltal uppgått till 158 000 kronor. Efter
ikraftträdandet av 1946 års kungörelse hade medelsåtgången emellertid stigit
till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47 och till 651 000 kronor under
budgetåret 1947/48. Styrelsen har i anslutning härtill erinrat om att denna
kostnadsökning föranlett riksdagens revisorer att i sin berättelse till 1948
års riksdag, § 41, understryka angelägenheten av att styrelsen med uppmärksamhet
följde utvecklingen å förevarande område, varjämte revisorerna uttalat,
att det, om kostnaderna skulle ytterligare ökas, borde ankomma på
styrelsen att taga initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna, som kunde
finnas påkallade. Enligt styrelsens mening borde uppgiften att revidera bidragsgrunderna
såvitt möjligt lösas så, att de nya grunderna komme att medgiva
bidrag åt samma klientel, som varit bidragsberättigat enligt de nu gällande.
Med hänsyn till att ökningen av medelsåtgången fortgått jämväl under
budgetåret 1947/48 ävensom till att någon minskning av statens utgifter
för ändamålet i dagens ekonomiska läge tedde sig önskvärd, hade styrelsen
kommit till den slutsatsen, att en viss begränsning enklast kunde ernås genom
en höjning av den del av veterinärkostnaderna, som djurägaren hade
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
att bära. En sådan höjning syntes styrelsen i viss mån motiverad även av
penningvärdets fall. Styrelsen ville därför föreslå en höjning av beloppet till
femton kronor. Skulle utvecklingen giva belägg för att höjningen motverkade
möjligheterna att bereda de mindre bemedlade djurägarna en dräglig
djursjukvård, borde emellertid en återgång till det lägre beloppet övervägas.
I samband med sitt förslag om ändrade bidragsgrunder har veterinärstyrelsen
jämväl behandlat frågan, hur bidragsrätt skall kunna konstateras vid
sjukbesök. Härom har styrelsen anfört följande.
Vid den praktiska tillämpningen har det hittills tillgått så, att frågan om
rätt till statsbidrag av veterinären bedömts på grundval av den för djurägaren
senast utfärdade debetsedeln. Detta system har i stort sett fungerat tillfredsställande.
Efter källskattereformens genomförande blir emellertid systemet
i många fall oanvändbart. Många mindre djurägare — i övre Norrland torde
det till och med gälla flertalet av dem — utföra vid sidan av jordbruket avlönat
arbete för annans räkning, vanligen hos skogsbolag, domänverket eller
annan. I sådant fall har djurägaren merendels lämnat ifrån sig sin debetsedel
till arbetsgivaren och är alltså ur stånd att kunna vid behov uppvisa
densamma för veterinären. Den på så sätt uppkomna svårigheten synes icke
vara lätt att avhjälpa. En framkomlig utväg synes vara att genom hänvändelse
till vederbörande kommunala myndighet söka anskaffa erforderliga avskrifter
av taxeringslängderna. Då det emellertid icke alltid kan förutsättas,
att avskrifter stå att erhålla kostnadsfritt, uppstår frågan, på vilket sätt
kostnaden för avskrifterna skall bestridas. De synes veterinärstyrelsen icke
riktigt, att dylik för bidragssystemets fungerande nödig kostnad lägges på
veterinären, med hänsyn till att denne i föreliggande fall enligt veterinärtaxan
endast äger betinga sig gällande lägsta arvode. Det torde därför vara
befogat att kostnaden, i den mån den ej bäres av kommunerna, får stanna
å statsverket. Styrelsen vill därför föreslå, att kostnaden efter styrelsens bestämmande
må bestridas ur förslagsvis anslaget till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Den sammanlagda
kostnaden för anskaffande av ifrågavarande avskrifter är vansklig att
beräkna men torde näppeligen uppgå till så stort belopp, att den behöver påverka
beräkningen av det anslag, varur utgiften föreslagits skola få bestridas.
Vad slutligen beträffar styrkandet av djurägares uppgift om antalet
barn, för vilka allmänt barnbidrag uppbäres, torde detta enkelt och tillförlitligt
kunna ske genom djurägarens framvisande av talongen till den senaste
postgiroanvisningen å dylikt bidrag.
I fråga om medelsbehovet för ifrågavarande bidrag sverksamhet har veterinärstyrelsen
uttalat, att anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård syntes böra för budgetåret 1949/50 upptagas med ett
oförändrat belopp av 500 000 kronor.
Yttrandena.
Veterinärstyrelsens förslag har tillstyrkts i de vid detta fogade yttrandena
från styrelserna för Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen
och Svenska veterinärläkarföreningen.
Av de i ärendet hörda myndigheterna ha länsstyrelserna i Stockholms,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län — utan närmare motivering —
i princip tillstyrkt veterirnirstyreJ sens förslag i fråga om ändring av inkomstoch
förmögenhetsgränserna samt statsbidragets storlek. Däremot har länsstyrelsen
i Norrbottens län helt avstyrkt förslaget i dessa avseenden, medan
statskontoret avstyrkt den föreslagna ändringen av inkomstgränsen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har framlagt särskilt förslag till utbyggnad
av ifrågavarande bidragssystem.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört i huvudsak följande.
Ett fastställande av inkomstgränsen med utgångspunkt från förhållandena
i ortsgrupp II skulle innebära en avsevärd inskränkning av antalet
bidragsberättigade i Norrbottens län, där samtliga kommuner tillhörde ortsgrupp
V. Med tillämpning av nu gällande bestämmelser vore exempelvis
djurägare med hustru och ett barn under 18 års ålder berättigad till bidrag,
om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet icke
överstege 3 340 kronor. Motsvarande gränsbelopp skulle enligt förslaget komma
att utgöra 3 000 kronor. De bidragsberättigades krets skulle dessutom
inskränkas genom att höjning av gränsbeloppet endast finge ske med hänsyn
till sådant barn, för vilket djurägaren vore berättigad uppbära barnbidrag.
Enligt nuvarande bestämmelser medräknades nämligen barn under
18 års ålder vid bestämmande av beskattningsbart belopp. Barnbidrag däremot
utginge endast till dess barnet uppnått en ålder av 16 år. Med hänsyn
till nämnda förhållanden ansåge länsstyrelsen det önskvärt, att gällande
grunder för statsbidrag skulle bibehållas i princip oförändrade.
Vad förmögenhetsgränsen anginge ville länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelserna
med hjälp av självdeklarationerna alltjämt ägde möjlighet att
kontrollera förmögenhetsinnehav, som enligt nuvarande bestämmelser berättigade
till bidrag.
I fråga om det belopp, som djurägaren själv skulle erlägga för veterinärkostnaderna,
borde beaktas, att de personer, vilka kunde ifrågakomma till
statsbidrag, levde under sådana ekonomiska förhållanden, att varje utgiftsökning
skulle vara kännbar. Då levnadskostnaderna stigit väsentlig under
senare år, borde man enligt länsstyrelsens mening snarare överväga en
sänkning av djurägarnas kontanta utlägg för djursjukvård.
Sistnämnda länsstyrelse har därjämte framhållit, att veterinärstyrelsens
förslag byggde bl. a. på den tanken, att djurägaren skulle med talong till
barnbidragsanvisningen för veterinären kunna styrka antalet barn, för vilka
allmänna barnbidrag utginge. Denna bevisning kunde djurägaren emellertid
icke prestera, emedan barnbidragsanvisningarna icke vore försedda med talong
och anvisningen skulle återställas till postverket vid utbetalning av barnbidraget.
Länsstyrelsen i Västerbotten län har framhållit, att det icke kunde vara
riktigt att bedöma statsbidragsbehovet efter samma grunder för djurägare,
som bodde långt bort från veterinärens stationsort, som för dem som bodde
närmare. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att statsbidraget skulle graderas,
så att bidraget kunde utgå med olika grundbelopp och inkomstnivå alltefter
kostnadens storlek. Med utgångspunkt härifrån och från de av veterinärstyrelsen
föreslagna grunderna, mot vilka länsstyrelsen icke eljest haft
något att erinra, har länsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av bidragssys
-
8
Kanyl. Maj.ts proposition nr 51.
temet. Denna utbyggnad skulle ske så, att i fall, då veterinärarvodet överstege
30 respektive 50 kronor, statsbidrag, skulle utgå med överskjutande
belopp, därest taxerade inkomsten för djurägare utan barn uppginge till
ytterligare 1 000 kronor i varje grupp.
Bidragssystemet skulle sålunda enligt länsstyrelsens förslag erhålla följande
utformning.
Djurägarens taxerade inkomst enligt se- Statsbidrag utgår med den del av
nast fastställd taxering till statlig veterinärarvode och resekostnad
inkomstskatt som överstiger
uppgår till högst 2 500 kr 15 kr
överstiger 2 500 men ej 3 500 » .................. 30 »
» 3 500 » » 4 500 » .................. 50 »
Vid bestämmande av den taxerade inkomsten skulle denna i varje grupp
höjas med 500 kronor för varje barn. Länsstyrelsen har vidare anfört, att
frågan om vilka barn som därvid skulle ifrågakomma, kunde göras beroende
av den metod som valdes för konstaterande av rätten till statsbidrag.
Skulle detta såsom hittills ske med uppvisande av debetsedeln, kunde man
godtaga veterinärstyrelsens förslag att låta avgörandet bliva beroende av
barn, för vilka utginge barnbidrag. Om veterinärstyrelsens förslag att tillställa
veterinärerna avskrifter av taxeringslängd vunne beaktande, kunde man
i stället utgå från det barnantal, som varit bestämmande för rätten till familjeavdrag
för barn vid kommunaltaxeringen. Någon större betydelse kunde
det dock ej ha vilket förfarande som användes, då prövningen skedde efter
mycket schematiska grunder.
Med hänsyn till svårigheterna för veterinären att avgöra om bidragsrätt
föreligger eller ej har länsstyrelsen vidare ansett att det borde övervägas
om ej behovsprincipen kunde avskaffas och rätten till statsbidrag göras helt
beroende av kostnaden av veterinärbesöket. Detta skulle innebära, att statsbidrag
alltid skulle utgå till kostnad för veterinärarvode och resor, i den mån
kostnaderna för ett besök överstege ett skäligt minimibelopp, exempelvis
15 eller 20 kronor. Till motivering av sistnämnda förslag har länsstyrelsen
anfört bland annat följande.
Enligt länsstyrelsens förmenande tala för detta förslag åtskilliga skäl utom
den besparing i kostnader och arbete, som ett slopande av behovsprövningen
skulle medföra. Sålunda kan åberopas att kostnaderna för ett veterinärbesök
helt äro beroende på avståndet till veterinärens stationeringsort, vilken
bestämmes av Kungl. Maj :t. Principiellt borde kostnaden för den enskilde
för anlitande av statliga organ icke i så hög grad som nu är fallet
vara beroende av bostadsorten. De merkostnader, som vållas av avstånden,
böra utjämnas med allmänna medel oberoende av den enskildes ekonomi
och samhällsställning.
Härtill kan för Västerbottens läns vidkommande anföras en särskild erfarenhet.
Det har visat sig, att de särskilt i lappmarksdistrikten höga kostnaderna
för tillkallande av veterinär utgöra ett hinder för ett mera allmänt
genomförande av kreatursförsäkring. Man synes anse, att det icke lönar sig
att ha djuren försäkrade, då det vid försäkringsfall alltid fordras intyg av
veterinär och denna utgift är betydande. Enligt länsstyrelsens förmenande
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl. 9
är det angeläget att den sålunda konstaterade motviljan mot att försäkra
kreaturen undanröjes.
Statskontoret har förklarat sig anse, att 1947 års skattereform icke utgjorde
anledning till en differentiering av den bidragsberättigande inkomstgränsen
efter antalet barn. Enligt ämbetsverkets mening borde statsbidrag
till djursjukvård alltjämt utgå endast till dem, som hade en beskattningsbar
inkomst av högst 600 kronor. Däremot ville statskontoret icke motsätta
sig den föreslagna höjningen av förmögenhetsgränsen.
Veterinärstyrelsens förslag, att veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter
av taxeringslängderna, har avstyrkts av samtliga myndigheter. Som
skäl för avstyrkandet har härvid i allmänhet åberopats de olägenheter och
kostnader, som iordningställandet av dylika avskrifter skulle medföra. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har ansett svårigheten att tillhandahålla veterinär
erforderligt material för bedömande av djurägarnas rätt till statsbidrag
utgöra en omständighet, som talade för ett slopande av behovsprövningen.
Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt
Norrbottens län ha vidare framfört alternativa förslag beträffande kontrollens
anordnande.
Länsstyrelsen i Stockholms län bär framhållit, att debetsedeln å slutlig
skatt borde kunna konstrueras så, att taxeringsuppgifterna kunde avskiljas
från debetsedeln. Dessa uppgifter skulle den skattskyldige själv
kunna behålla, då debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. I flertalet
kommuner inom landet torde vidare djurägarna såsom regel själva ha att
erlägga sin slutliga skatt. Enligt länsstyrelsens mening torde veterinärernas
kontrollsvårigheter inskränka sig till ett fåtal norrlandskommuner. Länsstyrelsen
har i anslutning härtill ifrågasatt, att djurägarens inkomstläge
skulle få styrkas genom företeende av föregående års debetsedel, intill dess
debetsedeln omändrats på det sätt länsstyrelsen föreslagit.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har som alternativ till veterinärstyrelsens
förslag förordat följande förfaringssätt.
I de fall, då veterinären av någon anledning icke erhållit fullständiga
uppgifter, skulle han ändock — efter egen prövning av omständigheterna
i det särskilda fallet — få uppbära femton kronor av djurägaren och därefter
insända ansökan om statsbidrag till länsstyrelsen under förutsättning,
att han inhämtat uppgift om debetsedelns nummer. Länsstyrelsen skulle
nämligen lätt kunna erhålla erforderliga uppgifter från de å uppbördsavdelningen
förvarade kreditkorten. Bortsett från uppgiften om antalet barn, vilken
det icke skulle möta någon svårighet att införskaffa, ifall uppgift å ansökningsformuläret
saknades, innehålla kreditkorten alla uppgifter länsstyrelsen
behöver för att kontrollera ärendet. Med hjälp av de hos djurägaren
inhämtade uppgifterna — framför allt debetsedelns nummer — får länsstyrelsen
alltså möjlighet att handlägga ifrågavarande ärenden på ett avsevärt
mycket snabbare och säkrare sätt än som hittills merendels varit fallet. Då
erfarenheten visat, att veterinär i flera fall underlåtit alt göra anteckning
på formuläret om huruvida ömmande omständigheter förelegat för djurägaren,
synes det lämpligt, att särskild plats på formuläret iordningställes
för sådan anteckning.
'' 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört följande.
Man skulle icke behöva göra avskrift av hela taxeringslängden utan kunna
inskränka utdraget till att avse allenast vissa uppgifter ur längden. Av dessa
uppgifter och i förekommande fall med tillhjälp av de tabeller, vilka använts
till ledning vid uträkning av beskattningsbara belopp vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle veterinären kunna direkt
avgöra huruvida rätt till statsbidrag föreligger. Det kan dessutom ifrågasättas
om icke utdragen ur längderna kunna göras ändå enklare och allenast
utgöra en förteckning över skattskyldiga, vilka — bortsett från det hinder
för statsbidrag, som förmögenhet kan utgöra — äro berättigade till statsbidrag
för djursjukvård. Vid upprättande av en sådan förteckning måste,
utom för de fall då det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet icke överstiger
2 200 kronor, de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppen framräknas med hjälp av nämnda tabeller. I förteckningen
bör upptagas endast namn och bostadsadress samt nummer i taxeringslängden
för skattskyldiga, vilka icke påförts ett till statlig inkomstskatt
taxerat belopp överstigande 2 200 kronor eller, med tillämpning av
sagda tabeller, beräknas skolat ha ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp ej överstigande 600 kronor.
Med hänsyn till den förenkling i granskningen hos länsstyrelsen, som
skulle kunna vidtagas, därest rätten till statsbidrag prövas på "sätt länsstyrelsen
förordat, anser länsstyrelsen sig böra föreslå, att kostnaderna skola
bestridas av statsmedel. Länsstyrelserna eller häradsskrivarna kunna med
den stora arbetsbelastning, som nu föreligger, icke åtaga sig att verkställa
avskrifter eller upprätta förteckningar. Därför föreslår länsstyrelsen, att veterinärerna
själva få ombesörja detta arbete och därvid anlita t. ex. personal
hos de kommunala myndigheterna.
Departementschefen.
Såsom min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen nr 66 till 1948
års riksdag, nödvändiggör 1947 års skattereform en omarbetning av nu gällande
regler angående statsbidrag till lindring av mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård. Den år 1945 beslutade omläggningen av uppbördssystemet
har vidare skapat vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av
bidragsreglerna. Syftet med de förslag, som veterinärstyrelsen nu framlagt,
är även att på detta område åstadkomma en anpassning till de nya skatteoch
uppbördsbestämmelserna.
Innan jag ingår på frågan, hur denna anpassning bör ske, vill jag erinra
om att de nuvarande bidragsgrunderna, vilka trädde i kraft den 1 juli 1946,
inneburo en avsevärd utvidgning av antalet bidragsberättigade djurägare.
Denna utvidgning har otvivelaktigt varit av godo på så sätt, att den gjort
det möjligt för en stor grupp av jordbrukare att anlita veterinär utan alltför
betungande kostnader. Samtidigt har den emellertid medfört en betydande
ökning av statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål. Såsom
framgår av veterinärstyrelsens utredning steg sålunda medelsåtgången under
förevarande anslag från i medeltal 158 000 kronor per år under de fem
budgetåren 1941/42—1945/46 till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
Denna utgiftsstegring föranledde riksdagens revisorer att i samband med
den år 1947 verkställda granskningen ifrågasätta en jämkning i statsbidragsgrunderna,
om kostnaderna skulle ytterligare ökas.
Utgiftsökningen har sedan dess fortsatt. Under budgetåret 1947/48 uppgick
medelsåtgången till omkring 651 000 kronor. I betraktande av bland
annat den inverkan på resekostnaderna, som tilläggsskatten på bensin fått,
synes det ej osannolikt, att kostnaderna komma att stiga ytterligare under
innevarande budgetår. Med hänsyn till denna utveckling och till nödvändigheten
att i nuvarande ekonomiska läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna
torde man vid utformningen av de nya bidragsgrunderna icke böra
ytterligare utvidga kretsen av bidragsberättigade djurägare utan snarare
något minska densamma.
I likhet med veterinärstyrelsen anser jag, att det bör uppställas dels en
inkomstgräns, baserad på den taxerade inkomsten enligt 1947 års förordning
om statlig inkomstskatt, dels en förmögenhetsgräns. Den sistnämnda
torde, av skäl som styrelsen anfört, böra sättas så, att bidragsrätt ej skall
föreligga, då vederbörande äger en enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbar förmögenhet, d. v. s. har förmögenhet överstigande
30 000 kronor. Däremot synes styrelsens förslag om inkomstgräns
icke böra godtagas i oförändrat skick. Att göra bidragsrätten beroende av
antalet barn, för vilka djurägaren uppbär allmänt barnbidrag, torde av
flera skäl icke vara lämpligt. Bland annat är det ej osannolikt, att en dylik
gradering av inkomstgränsen skulle medföra, att kretsen av de bidragsberättigade
skulle bliva ej oväsentligt större än som i nuvarande läge kan anses
tillrådligt. Även bortsett härifrån synes det knappast vara lämpligt att
på det begränsade område, varom här är fråga, införa bestämmelser, vilka
syfta till att giva kompensation för den bidragssökandes merutgifter för
barn utöver vad som erhålles genom de allmänna barnbidragen. En dylik
gradering av inkomstgränsen skulle dessutom göra bidragssystemet svåröverskådligt
samt — eftersom taxeringslängderna ej innehålla uppgift om
antalet barn, för vilka barnbidrag utgår — i hög grad försvåra länsstyrelsernas
handläggning av bidragsärendena. Jag anser i stället, att en enda
inkomstgräns bör fastställas. Denna inkomstgräns synes — med hänsyn
bland annat till utvecklingen efter år 1946, då de nuvarande bestämmelserna
fastställdes — lämpligen kunna sättas till 2 500 kronor.
Jag förordar alltså, att såsom villkor för statsbidrag skall gälla, att djurägarens
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke överstiger 2 500
kronor och att djurägaren ej heller taxerats till statlig förmögenhetsskatt.
Länsstyrelserna böra emellertid alltjämt äga möjlighet att, om ömmande
omständigheter föreligga, medgiva statsbidrag i sådana fall, då de kvalificerande
inkomst- och förmögenhetsbeloppen endast i ringa grad överskridits.
Ett särskilt problem utgör frågan, till vilket års taxering man bör anknyta
vid prövningen av frågan om bidragsrätt. Enligt veterinärstyrelsens
förslag skulle prövningen ske med ledning av taxeringen under året när
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 51.
mast töre det, då bidrag sökes. Detta synes även i princip lämpligt. Med
hänsyn till gällande bestämmelser om sätt och tid för erläggande av kvarståenda
skatt förutsätter emellertid en strikt tillämpning av en sådan regel, såsom
styrelsen även framhållit, att veterinärerna ha tillgång till avskrift av
taxeringslängderna för det sist förflutna året. Iordningställandet av dylika
avskrifter skulle emellertid kräva ett betydande arbete och avsevärda kostnader.
Man torde därför böra söka finna en annan lösning, som på ett enklare
sätt gör det möjligt för veterinärerna att kontrollera, om bidiragsrätt föreligger
eller ej. En sådan lösning synes vara att medgiva att under den tid
av året, då kvarstående skatt författningsenligt skall avdragas, bidragsrätten
alternativt får prövas med utgångspunkt från taxeringarna till statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt under andra året före det, då bidrag
sökes. Härigenom vinnes nämligen, att djurägaren alltid kan för veterinären
förete en skattsedel, varav framgår om han är bidragsberättigad eller ej.
Sådan alternativ prövning bör dock få ske endast om det kan antagas att
djurägaren lämnat sin skattsedel för taxeringarna under det senaste året
till arbetsgivare för avdragande av kvarstående skatt och därför ej kan
tillhandahålla den för veterinären. För min del vill jag förorda att frågan
skall lösas i enlighet med vad jag nu angivit.
Med hänsyn till den relativt restriktiva utformning av reglerna om bidragsrätt,
som här förordats, anser jag mig icke böra tillstyrka veterinärstyrelsens
förslag om höjning av den andel i veterinärkostnaderna, som
djui ägarna skola bära. Denna torde alltså liksom hittills böra vara tio kronor.
Såsom framgår av redogörelsen för de nuvarande bidragsbestämmelserna
må person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen
veterinär, icke åtnjuta bidrag. Särskilt städerna omfatta emellertid i vissa
fall, företrädesvis i Norrland, högst avsevärda markområden, som äga karaktären
av ren landsbygd. Det måste anses obilligt att en djurägare i ett dylikt
samhälle, vilken är bosatt på betydande avstånd från veterinär, icke
skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Inskränkningen torde vidare
icke äga någon nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Bestämmelsen
synes därför böra utgå.
Det är givetvis ytterst svårt att bedöma, hur stor medelsåtgången kan
bliva, därest bidragssystemet utformas enligt nu angivna riktlinjer. Bland
annat med hänsyn härtill torde dessa därför i viss mån böra betraktas som
ett provisorium.
De nya bidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1950. Beträffande
tiden dessförinnan får jag erinra om att vid 1948 års riksdag beslöts,
att 1946 års kronodebetsedel skulle få läggas till grund vid prövningav
rätt till statsbidrag, intill dess 1948 års kronodebetsedlar kommit vederbörande
till handa. Då dessa debetsedlar, på grund av att kvarstående skatt
skall avdragas av arbetsgivare, i många fall icke torde vara tillgängliga för
djurägare under större delen av år 1949, synes det lämpligt att prövningen
under den del av år 1949, varunder kvarstående skatt författningsenligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51-
13
skall avdragas, under de omständigheter som tidigare angivits alternativt
får ske med ledning av 1946 års kronodebetsedel.
I avsaknad av säkra hållpunkter för beräknande av medelsåtgången synes
för ändamålet böra beräknas samma belopp, som upptagits i riksstaten för
innevarande budgetår, eller 500 000 kronor.
Å riksstaten för budgetåret 1949/50 torde alltså till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård böra äskas ett förslagsanslag av
500 000 kronor.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga författningsbestämmelser
sedan riksdagen fattat beslut i ärendet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
1) godkänna av mig i det föregående angivna riktlinjer för
ifrågavarande bidragsverksamhet,
2) till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
G. Liizell.