Kungl. Maj-.ts proposition nr 35.

1

Nr 35.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bestridande
av vissa haverikostnader; given Stockholms
slott den 11 februari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Medgivande att av anslaget till oförutsedda utgifter bestrida haverikostnader
begäres förlängt för budgetåret 1949/50. Samtidigt föreslås en begränsning
i den omfattning, i vilken anslaget må tagas i anspråk för ändamålet.

3i3 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949.

1 samt

Nr 35.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet, å Stockholms
slott den 11 februari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt, fråga om bestridande av
vissa haverikostnader samt anför härutinnan följande.

Efter förslag av Kungl. Maj:t i propositionen 1948: 103 medgav riksdagen
(skrivelse nr 269), att det i riksstaten uppförda förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter finge, på sätt skett under budgetåren 1944/48, jämlikt Kungl.
Maj:ts bestämmande tagas i anspråk under budgetåret 1948/49 för att täcka
uppkommande haverikostnader, avseende marinens fartyg.

Under år 1948 har ett av riksdagen för budgetåret 1947/48 lämnat motsvarande
medgivande, såsom framgår av redogörelsen i 1949 års statsverksproposition
(bil. 16), utnyttjats i ett fall, då Kungl. Maj:t genom beslut den 4
juni 1948 medgivit, att haverikostnader om i runt tal 240 000 kronor fingo
täckas av anslaget till oförutsedda utgifter.

Såsom jag anförde vid anmälan i 1949 års statsverksproposition (bil. 6) av
anslaget till underhåll av fartyg m. m. för marinen har fråga uppkommit, om
icke kostnader för att avhjälpa skador, som åsamkats marinens fartyg genom
haveri som icke orsakats av normalt slitage, skulle till någon del belasta
marinens underhållsanslag och icke som hittills skett helt bestridas av an
slaget till oförutsedda utgifter. Jag torde nu få återkomma till denna fråga.

I utlåtande över den framställning som låg till grund för Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut den 4 juni 1948 anförde statskontoret, att verket funne de
i framställningen anmälda skadorna — möjligen med ett angivet undantag —
vara av sådan art eller så ringa omfattning att det kunde starkt ifrågasättas,
om reparationskostnaderna borde ersättas från anslaget till oförutsedda utgifter.
Statskontoret förklarade sig anse, att det borde övervägas, om inte
mindre, så att säga normalt uppkommande skador borde avhjälpas med anli
tande av medel från marinens underhållsanslag och allenast större, mera
katastrofbetonade haverier föranleda medelsanvisning från anslaget till oförutsedda
utgifter. Riksräkenskapsverket delade statskontorets uppfattning i
den väckta frågan.

Marinförvaltningen hade i den förenämnda framställningen äskat omkring
386 000 kronor av anslaget till oförutsedda utgifter för att täcka utgifter för
haverireparationer under budgetåret 1946/47. I anledning av vad i ärendet
förekommit anvisade Kungl. Maj:t genom beslutet den 4 juni 1948 såsom

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

nämnts endast omkring 240 000 kronor, i huvudsak avseende leglenng av utgifter
för sådana skador som uppkommit vid grundkänning, kollision och
brand. Härjämte uppdrog Kungl. Maj:t åt marinförvaltningen att inkomma
med förslag dels till slutligt bestridande av övriga i framställningen angivna
kostnader, dels ock i fråga om de normer som för framtiden borde tillämpas
vid avgränsningen av kostnader, varom nu är fråga, mellan anslag till oförutsedda
utgifter och vissa under fjärde huvudtiteln uppförda anslag.

Med skrivelse den 16 november 1948 har marinförvaltningen avgivit förslag
i ämnet. Häröver ha försvarets civilförvaltning, statskontoret och riksräkenskapsverket
avgivit utlåtanden.

Marinförvaltningen har förklarat sig icke kunna dela statskontorets uppfattning,
att haveriskador vore att anse såsom normalt uppkommande skador,
ej ens om de vore av mindre omfattning, i annan mån än att detta kunde gälla
sådana haveriskador som uppstode på grund av normalt slitage. Marinförvaltningen
har ansett det nuvarande systemet för haverikostnademas slutliga
likvidering vara det ändamålsenligaste och därvid särskilt framhållit svårigheterna
att i förväg uppskatta erforderligt medelsbehov för haverireparationer.

Om föreskrifterna för disposition av anslaget till oförutsedda utgifter i
fortsättningen likväl icke skulle komma att medgiva, att kostnader för haveiiskador
av mindre omfattning finge bestridas från detta anslag, borde enligt
marinförvaltningens mening anslaget till underhåll av fartyg m. m. komma
i fråga, dock först sedan detta anslag uppräknats med härför erforderligt
belopp. Marinförvaltningens förslag till avgränsning av utgifter för haveriskador
mellan de sålunda ifrågakommande anslagen innebär, att under underhållsanslaget
skulle upptagas endast medel för bestridande av haveriskador,
understigande 5 000 kronor. Med denna avgränsning vore enligt marinförvaltningens
mening risken för alltför stora felbedömningar av anslagsbehovet
på underhållsanslaget eliminerad. Marinförvaltningen har uppskattat medelsbehovet
för att slutligt bestrida kostnaderna för haveriskador, understigande
ö 000 kronor, till 150 000 kronor för budgetåret 1949/50.

Statskontoret har i princip godtagit marinförvaltningens förslag beträffande
avgränsningen av utgifter av här ifrågavarande art mellan anslaget till oförutsedda
utgifter och marinens anslag till underhåll av fartyg m. m. Statskontoret
har dock velat ifrågasätta om icke kostnadsgränsen borde sättas till
10 000 kronor.

Riksräkenskapsverket har bedömt den föreliggande frågan från den synpunkten
att man borde åstadkomma en effektiv avlastning av haverikostnader
från anslaget till oförutsedda utgifter samt ernå en kvantitativt sett
mera påtaglig förenkling i handläggningen av hithörande ärenden. Ur den
synpunkten har riksräkenskapsverket ansett marinförvaltningens förslag böra
jämkas i den av statskontoret avsedda riktningen. Riksräkenskapsverket har
emellertid för sin del ifrågasatt, om man inte borde föreskriva, att haverikostnader,
oavsett storleken av kostnaderna i varje särskilt fall, alltid sktdle
intill visst belopp bestridas från underhållsanslaget.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Försvarets civilförvaltning har velat göra åtskillnad mellan olika utgifter
efter orsakerna till uppkomna haverier. Sådana skador som så att säga regelmässigt
vore förbundna med övningsverksamheten, föranledda av isförhållanden,
överbrytande sjö, materielfel o. d., borde enligt civilförvaltningens mening
bestridas av underhållsanslaget. Från anslaget till oförutsedda utgifter
borde med denna utgångspunkt i huvudsak bestridas kostnader, som uppkommit
genom kollision, grundkänning, brand och av därmed jämförlig anledning.
Civilförvaltningen har emellertid ansett skäl tala för att även för
sistnämnda kostnader, i den mån de vore av mindre storlek, förslagsvis under
5 000 kronor, taga i anspråk underhållsanslag.

Departementschefen. Såsom framgår av redogörelsen i det föregående ha
samtliga kostnader för reparationer m. m. i anledning av haverier på marinens
fartyg hittills slutligt bestritts av förslagsanslaget till oförutsedda utgifter.
Riksdagen har lämnat bemyndigande för Kungl. Maj:t att taga i anspråk
nämnda anslag för ändamålet under de sistförflutna budgetåren.

Emellertid synas skäl tala för att anslag under fjärde huvudtiteln i viss
omfattning bör belastas med utgifter som här avses. Den omständigheten
att utgifterna icke låta sig på förhand exakt beräkna eller kunna ställas i
direkt relation till den normala verksamhetens omfattning bör icke i och för
sig föranleda att ett förslagsanslag tages i anspråk för deras bestridande.
Erfarenheten har visat, att haverier normalt förekomma, och man torde kunna
tala om en normal haverifrekvens, som lämpligen kan tagas i beräkning vid
bestämmandet av det anslag under fjärde huvudtiteln som härvid kan komma
i fråga, nämligen reservationsanslaget Marinen: Underhåll av fartyg m. in.

När det gäller att bestämma, vilka haverikostnader som böra belasta underhållsanslaget
eller i vilken omfattning nämnda anslag bör tagas i anspråk för
att slutligt reglera dylika kostnader, ha olika förslag framlagts i ärendet.
Civilförvaltningen har förordat det sätt att avgränsa kostnaderna mellan de
ifrågakommande anslagen som kom till användning i Kungl. Maj:ts i det föregående
omnämnda beslut den 4 juni 1948, nämligen i första hand en uppdelning
av kostnaderna alltefter de förhållanden som orsakat haveriskadorna.
Enligt min mening kan en sådan uppdelning svårligen på förhand göras så
klar att icke många gånger tveksamhet uppstår, vilket anslag som rätteligen
bör komma i fråga. Detta system synes mig därför mindre lämpligt.

Jag vill i stället, i anslutning till vad riksräkenskapsverket ifrågasatt, förorda,
att kostnaderna för varje haveri, oberoende av dessas totalsumma, intill
ett visst högsta belopp bestridas av underhållsanslaget och att alltså anslaget
till oförutsedda utgifter tages i anspråk endast för sådana kostnader
som i det enskilda fallet överstiga detta belopp. Såvitt avser haverier, vilkas
avhjälpande drager en kostnad understigande gränsbeloppet, ger den föreslagna
anordningen samma resultat som det av marinförvaltningen och statskontoret
förordade systemet. Detta kompletteras emellertid med en självrisk
på samma belopp såvitt avser haverier av större omfattning. Som ett

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

lämpligt gränsbelopp föreslår jag 5 (JOD kronor. Härvid förutsätter jag dock,
att haveriskador som Föranledas av normalt slitage alltid skola, oavsett kostnadernas
storlek, bestridas av underhållsanslaget.

Enligt de två framställningar om slutligt bestridande av kostnader för
haverireparationer under budgetåren 1946/47 och 1947/48 som nu äro underställda
Kungl. Maj:ts prövning skulle med den av mig förordade gränsdragningen
i genomsnitt omkring 165 000 kronor belasta underhållsanslaget och
150 000 kronor utgå av anslaget till oförutsedda utgifter. Av genomsnittligt 65
anmälda skadefall uppgå 12 till 5 000 kronor eller däröver.

Såsom framgår av vad jag anfört vid anmälan av 1949 års statsverksproposition
(bil. 6, p. 91) har vid bestämmandet av marinens anslag till underhåll
av fartyg m. m. för budgetåret 1949/50 hänsyn tagits till att ha.verikostnader
skulle i viss omfattning belasta anslaget. De haverikostnader som ifrågakomma
till reglering under innevarande budgetår torde, då underhållsanslaget
icke lämnar tillgång till deras bestridande på sätt här föreslagits, få i samma
omfattning som hittills utgå av anslaget till oförutsedda utgifter.

Jag förordar alltså, att bärgnings- och reparationskostnader för haverier
på marinens fartyg skola från och med budgetåret 1949/50 bestridas av anslaget
till oförutsedda utgifter endast till den del kostnaderna i det enskilda
fallet överstiga 5 000 kronor. Riksdagens medgivande till att i angivna
omfattning taga anslaget i anspråk under budgetåret 1949/50 torde böra
inhämtas.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att det i riksstaten uppförda förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter må i den omfattning som i det föregående angivits jämlikt
Kungl. Maj ds bestämmande tagas i anspråk under budgetåret
1949/50 för att täcka uppkommande haverikostnader, avseende
marinens fartyg.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majd Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.