Kungl. Maj:ts proposition nr til.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående livränta
till Anna Söderkvist in. in.; given Stockholms slott
den.28 januari 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Sammanfattning.

I den föreliggande propositionen underställas riksdagens prövning dels
tre ärenden angående utgivande av livränta till personer som skadats på grund
av militär verksamhet, dels ock två ärenden, där ersättning jämlikt militärersättningsförordningen
av formella skäl icke kunnat medgivas men där likväl
sådan ersättning av billighetsskäl synes böra tillerkännas vederbörande.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, följande.

1—179 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 21.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

1.

Under en uppvisning i bombfällning vid Västmanlands flygflottilj i samband
med »Flygvapnets dag» den 31 maj 1942 blev sjuksköterskan Anna Vilhelmina
Söderkvist, vilken såsom åskådare uppehöll sig på anvisad plats, svårt
skadad. Hon träffades i huvudet av splitter från en i marken nedgrävd stridsbomb
som bragtes att detonera för att markera bombträff. Då kronan ansetts
skadeståndsskyldig, har Kungl. Maj:t och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande,
försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen genom olika beslut
tidigare tillerkänt den skadade ersättning för sjukvårdskostnader och hemhjälp,
förlorad arbetsförtjänst, sveda och värk, lyte och framtida men ävensom
till viss del livränta. Frågan om livränta, vilken tidigare icke kunnat
upptagas till slutlig prövning, har avgjorts endast för tiden den 1 juli 1947—
den 30 juni 1949.

I skrivelse den 22 november 1947 till flygförvaltningen har Anna Söderkvist
genom ombud hemställt, att ersättningsfrågan måtte företagas till slutligt
avgörande och därvid yrkat, bland annat, livsvarig livränta från och med
den 1 juli 1947 med i första hand 250 kronor för månad jämte dyrtidstillägg
därå efter för statens sjuksköterskor gällande grunder eller, i andra hand,
300 kronor för månad.

Försvarets civilförvaltning, som i ärendet inhämtat ett framställningen bifogat
yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, och flygförvaltningen
ha i en i juli 1948 dagtecknad skrivelse med överlämnande av till ärendet
hörande handlingar hemställt om slutlig prövning av ersättningsfrågan. Av
handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning och skaderegleringsnämnden
ha föreslagit, att livränta skall utgå med 300 kronor i månaden från och
med den 1 juli 1947 till dess Anna Söderkvist, som är född den 25 juli 1893,
fyller 67 år och därefter med ett till hälften nedsatt belopp.

Civilförvaltningen och flygförvaltningen ha anfört, att de hjärnskador Anna
Söderkvist erhöll vid olyckan syntes komma att förbli bestående och att
hennes invaliditetsgrad borde uppskattas till 100 %. Ämbetsverken
hemställde därför, att livsvarig livränta måtte tillerkännas Anna Söderkvist
enligt advokatfiskalens och skaderegleringsnämndens förslag.

Statskontoret har i utlåtande den 20 juli 1948 förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till vad flygförvaltningen och försvarets civilförvaltning
i ärendet hemställt. Enligt ämbetsverkets mening borde, på sätt tidigare
skett i liknande fall, föreskrift meddelas därom att å det föreslagna livräntebeloppet
icke må åtnjutas sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.

Genom beslut den 20 augusti 1948 har Kungl. Maj:t medgivit, att Anna
Söderkvist må beredas, förutom viss engångsersättning, livränta för tiden
den 1 juli 1947—den 30 juni 1949 med 300 kronor för månad i ett för allt. Beträffande
livränta för tiden efter den 1 juli 1949 ville Kungl. Maj:t framdeles
meddela beslut.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Departementschefen. Yad beträffar engångsersättning till Anna Söderkvist
och livränta till henne för tiden från och med den 1 juli 1947 till den
1 juli 1949 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden från och med
den 1 juli 1949 synes livränta böra utgå på sätt myndigheterna förordat,
varvid med hänsyn till Anna Söderkvists ålder jämkning av livräntebeloppet
efter 67 års ålder bör ske. Livräntan synes böra bestridas från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må till sjuksköterskan Anna Vilhelmina Söderkvist utgå livsvarig
livränta från och med den 1 juli 1949 till dess hon fyller
67 år med 300 kronor för månad samt därefter med 150 kronor
för månad, med iakttagande av att å den sålunda bestämda livräntan
icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

2.

Förre underofficerskorpralen Evert Holger Olsson, som under tiden den
10_ januari 1922—den 31 oktober 1926 innehade fast anställning vid Vaxholms
kustartilleriregemente, befanns vid undersökning i januari 1926 lida av lungtuberkulos.
Genom beslut den 15 januari 1927 förklarade riksförsäkringsanstalten,
att anstalten funnit Olsson ha ådragit sig ifrågavarande sjukdom
under sådana omständigheter, att ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning
kunde tillerkännas honom.

Enligt särskilda beslut utbetalades sedermera till Olsson ersättning för
lungtuberkulos för tiden den 6 oktober 1927—den 31 december 1935 samt
för tiden den 2 juli 1943—den 1 juni 1948, vilken sistnämnda dag han avled
till följd av sjukdomen. Under tiden mellan nämnda perioder gjorde Olsson
inga anspråk på ersättning, och hans arbetsförmåga torde då icke ha varit i
väsentlig grad nedsatt.

I skrivelse den 15 september 1948 har den avlidnes efterlämnade änka,
Ingrid Olsson, för sig och en dotter gjort framställning om livränta, varvid
hon anfört, att hon på grund av nedsatt arbetsförmåga hade svårigheter att
försörja sig och dottern men icke ville ligga kommunen till last.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 5 oktober 1948 funnit skäl
tala för bifall till framställningen och anfört, bland annat, följande.

Efter Evert Olssons död den 1 juni 1948 hemställde sökanden i skrivelse
till riksförsäkringsanstalten den 1 juli 1948, att livränta måtte tillerkännas
henne. Av handlingarna i ärendet framgick, att sökandens äktenskap med den
avlidne ingåtts den 7 oktober 1937. I äktenskapet hade en dotter fötts den
10 augusti 1941.

Med anledning härav meddelade riksförsäkringsanstalten i skrivelse till
sökanden den 8 juli 1948, att jämlikt bestämmelserna i 1909 års militärersätt -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

ningsförordning livränta utginge till änka, när äktenskapet slutits före den
tidpunkt, då skadan uppkom, och till minderårigt barn, som fötts före sagda
tidpunkt eller fötts därefter i ett förut slutet äktenskap. Enligt vad hand
lingarna i ärendet utvisade, hade emellertid ifrågavarande sjukdom yppats
redan år 1926, under det att äktenskapet som nyss nämnts ingåtts år 1937 och
barnet fötts år 1941. Vid dessa förhållanden fann riksförsäkringsanstalten
livräntor jämlikt 1909 års militärersättningsförordning till sökanden och
hennes dotter icke kunna utgå i anledning av hennes makes död.

Såvitt av de till riksförsäkringsanstalten inkomna handlingarna framgår
medförde Olssons sjukdom efter den 31 december 1935 och intill den 2 juli
1943, då han drabbades av blodupphostning, icke nedsättning av hans arbetsförmåga
i sådan grad, som för rätt till ersättning jämlikt förordningen förutsättes,
eller med minst en tiondel. Vid tiden för äktenskapets ingående uppbar
Olsson således icke ersättning från riksförsäkringsanstalten.

Därest äktenskapet ingåtts innan sjukdomen yppats, skulle sökanden och
hennes barn ha tillerkänts livräntor att från och med dagen efter dödsfallet
utgå jämlikt bestämmelserna i förordningen den 29 juni 1946 angående höjning
av ersättningar, som utgå jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.
Enligt berörda bestämmelser, som trätt i kraft den 1 juli 1946, skall ersättning
jämlikt 1909 års förordning utgå med de belopp, som i 1927 års förordning
äro stadgade beträffande värnpliktig, vilkens årliga arbetsförtjänst antagits
ha utgjort 1 764 kronor. På grund härav skulle livränta till änkan ha
utgått, så länge hon lever ogift, med 441 kronor. Å livräntan skulle jämlikt
7 a § förordningen den 29 juni 1946 angående ändring i vissa delar av 1927
års militärersättningsförordning, vilket stadgande är tillämpligt även å 1909
års förordning, ha utgått provisoriskt tillägg med 135 kronor. Till barnet
skulle livränta ha utgått, till dess barnet fyllt 15 år, med 294 kronor samt
provisoriskt tillägg med 90 kronor. Å livräntorna och de provisoriska tillläggen
skulle dyrtidstillägg ha utgått med 40 % intill utgången av år 1949.

I fråga om sökandens ekonomiska omständigheter har riksförsäkringsanstalten
införskaffat utredning från kommunalkamreraren i sökandens hemortskommun
samt från pensionsstyrelsen, varav framgår, att hon torde vara
arbetsoförmögen, att från pensionsstyrelsen beviljats änkebidrag med 800
kronor och barnbidrag med 250 kronor för år räknat att utgå från och med
den 1 juli 1948 och att hon i övrigt saknar tillgångar.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits finner riksförsäkringsanstalten
skäl tala för bifall till sökandens framställning.

Statskontoret har i ett den 19 oktober 1948 avgivet utlåtande förklarat sig
icke vilja motsätta sig, att sökanden och hennes barn komma i åtnjutande av
livränta med belopp, som skulle ha utgått om 1909 års militärersättningsförordning
varit tillämplig.

Departementschefen. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet har avlidne
Evert Olsson under militärtjänstgöring ådragit sig den sjukdom, lungtuberkulos,
som förorsakat hans död. Då sökandens äktenskap med den avlidne
ingåtts och barnet fötts efter det att sjukdomen yppats, föreligger icke
rätt för sökanden eller barnet att utfå livränta enligt militärersättningsförordningen.
Med hänsyn till omständigheterna i samband med sjukdomen och
sökandens oförmåga att försörja sig och barnet finner jag emellertid i likhet
med myndigheterna, att skälighetshänsyn tala för att livränta bör utgå med
belopp som om 1909 års militärersättningsförordning varit tillämplig.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må från och med den 2 juni 1948 till Ingrid Olsson så länge hon
lever ogift och till makarna Olssons barn till dess det fyllt 15
år utgå livräntor med belopp som om förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, i förevarande fall varit tillämplig.

3.

Under en övning natten mellan den 19 och den 20 september 1941 sammanstötte
en militärmotorcykel på vilken värnpliktige sergeanten L. 11. Ahlquist
medföljde såsom passagerare med en kronan tillhörig lastbil, varvid
Ahlquist ådrog sig brott på högra underarmen och högra underbenet med
påföljd att underbenet måste amputeras. Ahlquist tillerkändes ersättning
från riksförsäkringsanstalten enligt militärersättningsförordningen.

I en den 23 januari 1948 dagtecknad skrift har Ahlquist anhållit om ersättning
av kronan enligt allmänna skadeståndsregler. Ahlquist har genom
ombud slutligen bestämt sina skadeståndsanspråk till att avse för sveda och
värk 4 000 kronor, för framtida men och lyte 6 000 kronor, för förlorad arbetsförtjänst
under tiden den 4 januari—den 31 maj 1942 ett belopp av 1 872
kronor och under tiden den 1 juni 1942—den 30 juni 1943 ett belopp av
2 142 kronor, livränta från och med den 1 juli 1943 och för all framtid, beräknad
efter en antagen årsinkomst av 8 400 kronor och en invaliditetsgrad
av 40 % med avdrag för den ersättning Ahlquist för motsvarande tid
uppburit eller kommer att uppbära från riksförsäkringsanstalten, dock icke
däri ingående dyrtidstillägg, samt slutligen ombudsarvode 500 kronor.

Försvarets civilförvaltning, som inhämtat yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd,
och arméförvaltningen (tygavdelningen) ha i utlåtande den
1 oktober 1948 anfört i huvudsak följande.

Ahlquist hade av riksförsäkringsanstalten tillerkänts sjukpenning för
tiden den 4 januari—den 30 maj 1942 efter en invaliditetsgrad av 100 % samt
livränta från och med den 1 juli 1943 och för all framtid efter en invaliditetsgrad
av 40 %. Skaderegleringsnämnden hade ansett, att olyckan timat under
sådana omständigheter, att kronan vore skyldig att till Ahlquist utgiva
ojämkat skadestånd. Beträffande ersättningsbeloppens storlek hade nämnden
ansett, att ersättningen skäligen borde bestämmas för sveda och värk
till 2 500 kronor samt för lyte och framtida men till 5 000 kronor. Vidare
borde enligt nämndens mening periodiskt understöd utgå för tiden den 4
januari—den 15 april 1942 med 135 kronor för månad och för tiden den 16
april—den 31 maj 1942 med 180 kronor för månad, allt med avdrag av från
riksförsäkringsanstalten för samma tid uppburen sjukpenning 501 kronor 96
öre, för tiden den 1 juni 1942—den 30 juni 1943 med sammanlagt 2 142 kro -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

nor samt från och med den 1 juli 1943 livsvarig livränta efter skälighetsgrunder
bestämd till 2 400 kronor för år med avdrag av från riksförsäkringsanstalten
utgående livränta, dyrtidstillägg därå ej inräknat. Mot det begärda
ombudsarvodet hade nämnden icke haft något att erinra. Ämbetsverken, som
i likhet med skaderegleringsnämnden ansåge Ahlquist otvivelaktigt berättigad
till ersättning för skadorna, anslöte sig till nämndens uppfattning jämväl beträffande
ersättningsbeloppens storlek, dock att enligt ämbetsverkens mening
från Ahlquist tillkommande livränta borde göras avdrag jämväl för dyrtidstillägg
å från riksförsäkringsanstalten utgående ersättningsbelopp.

Statskontoret har i ett den 26 oktober 1948 avgivet utlåtande förklarat sig
icke ha något att erinra mot bifall till vad försvarets civilförvaltning och
arméförvaltningen i ärendet hemställt. Enligt statskontorets mening torde
på sätt tidigare skett i liknande fall föreskrift böra meddelas därom, att å
de föreslagna livräntebeloppen icke må åtnjutas sådan tilläggsförmån, som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Genom brev den 19 november 1948 har Kungl. Maj:t medgivit, att Ahlquist
må beredas ersättning för sveda och värk, lyte och framtida men, förlorad
arbetsförtjänst under tiden den 4 januari 1942—den 30 juni 1943 samt ombudsarvode
med tillhopa 10 369 kronor 4 öre ävensom livränta för tiden den
1 juli 1943—den 30 juni 1949 efter 2 400 kronor för år, med avdrag av från
riksförsäkringsanstalten för motsvarande tid utgående ersättning, dyrtidstillägg
därå ej inräknat, dock med iakttagande att å den sålunda bestämda
livräntan icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som enligt gällande
bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare. Kostnaderna skulle bestridas
från anslaget till vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet
in. m. Beträffande livränta för tiden efter den 30 juni 1949 ville
Kungl. Maj:t framdeles meddela beslut.

Departementschefen. Yad beträffar engångsersättning till Ahlquist och
livränta till honom för tiden intill den 1 juli 1949 föreligger redan beslut av
Kungl. Maj:t. För tiden från och med den 1 juli 1949 synes såsom myndigheterna
förordat livränta böra utgå till Ahlquist efter 2 400 kronor för år med
iakttagande av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån, som
eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.

Tvekan har hittills rått huruvida kronan, i fall då ersättning till skadelidande
utgår från riksförsäkringsanstalten, vid erläggande därutöver av livränta
såsom skadestånd skall vara berättigad att avräkna, förutom livräntebeloppet
från anstalten, jämväl dyrtidstillägg därå. I praxis har rätt för
kronan till sådan avräkning ansetts icke föreligga. Frågan har numera avgjorts
genom en av högsta domstolen den 27 december 1948 beslutad dom.
Domstolen har funnit att, där det skadeståndsvis utgående livräntebeloppet
bestämts med hänsyn till det förhöjda löneläge, som föranletts av ökningen
i levnadskostnaderna intill tidpunkten för beloppets fastställande, den er -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

sättningsberättigade skall vara skyldig att vidkännas avdrag jämväl med dyrtidstillägg
å livräntan från riksförsäkringsanstalten intill vad som utgick vid
nämnda tidpunkt. Då den föreslagna livräntan till Ahlquist å 2 400 kronor
får anses vara beräknad med hänsyn till nuvarande löneläge, synes Ahlquist
böra förklaras skyldig att från nämnda livräntebelopp avräkna, förutom
honom tillerkänd livränta från riksförsäkringsanstalten, jämväl dyrtidstillägg
därå intill nu gällande procentsats som utgör 40 %.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd in. m.
må till L. H. Ahlquist från och med den 1 juli 1949 utgå årlig
livränta med 2 400 kronor med avdrag för vad han på grund av
olyckshändelsen för motsvarande tid kan komma att uppbära
i livränta från riksförsäkringsanstalten, dyrtidstillägg dock allenast
intill 40 %, med iakttagande av att å den sålunda bestämda
livräntan icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

4.

Värnpliktige nr 152—69—32 G. H. A. Larsson, som är född år 1912, fullgjorde
under tiden den 13 september—den 7 oktober 1935 tredje repetitionsövning
vid Västerbottens regemente och ådrog sig under en övning natten
mellan den 18 och den 19 september förkylning under en transport med öppen
lastbil i regnigt väder. Han kände sig den närmaste tiden efter avslutad militärtjänst
icke fullt frisk men först sedan han börjat hosta och känna sig trött
sökte han läkare den 3 januari 1936 varvid lungtuberkulos konstaterades.
Sedan riksförsäkringsanstalten funnit, att sjukdomen ådragits under sådana
förhållanden, att ersättning i anledning därav kunde utgå jämlikt bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning, tillerkände anstalten honom
ersättning jämlikt nämnda förordning för tiden den 29 december 1935 den
29 mars 1938.

I en den 10 september 1948 dagtecknad skrift har Larsson, som den 16
juni 1948 ånyo insjuknat i tuberkulos samt sedermera åter blivit intagen på
sanatorium och fortfarande vistas där, anhållit att han utan hinder av pieskription
av nåd måtte erhålla förnyat understöd jämlikt 1927 ars militärersättmngsförordning.
Som skäl härför har han anfört, att hans nu\aiande
sjukdom har samband med militärtjänstgöringen och att han, som är gift
och har två små barn, på grund av sjukdomen saknar medel för familjens
uppehälle.

Riksförsäkringsanstalten har i yttrande den 8 oktober 1948 anfört i huvudsak
följande.

Sista utbetalningen till Larsson, avseende livränta för tiden 1—29 mars
1938, verkställdes den 25 februari 1938. Därefter hade i ärendet intet förekommit,
förrän Larsson i en till riksförsäkringsanstalten den 19 ]uli 1948

Ilungl. Maj.ts proposition nr 21.

inkommen skrivelse meddelat, att han den 16 juni 1948 åter insjuknat och
sedermera intagits på Österåsens sanatorium.

Då nämnda, skrivelse inkommit till riksförsäkringsanstalten först sedan
mer an tio år förflutit, efter det anstalten senast erhållit något meddelande
från Larsson eller någon åtgärd från anstaltens sida vidtagits i ärendet förklarade
anstalten genom beslut den 31 augusti 1948, att anstalten på grund av
bestämmelserna i forordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
till prövning*^ borgenarer funmt sl8 lcke kunna upptaga ersättningsfrågan

i Larssons skrivelse remitterats till riksförsäkringsanstalten, inför skaffade

anstalten läkarutlåtande från överläkaren vid österåsens sanatorium.
Av utlåtandet framgick, att Larssons lungsjukdom recidiverat i juni 1948
samt att han sedan den 16 juli 1948 vårdades å sanatoriet för lungtuberkulos.

Då sålunda samband måste anses föreligga mellan Larssons militärtjänstgöring
och hans nuvarande sjukdomstillstånd, hemställde riksförsäkringsanstalten,
att Larsson av nåd måtte tillerkännas ersättning enligt grunderna
tor 1927 års militärersättningsförordning.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 19 november 1948 anfört.

Försvarets civilförvaltning får erinra, att Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare
i flera fall (jämför t. ex. Kungl. Maj:ts proposition 1947: 73 7:o och riksdagens
skrivelse 1947: 81 samt Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 1947) medgivit,
att ersättning enligt grunderna för gällande militärersättningsförordnmg
finge utgå utan hinder därav att anspråk på ersättning icke framställts
inom föreskriven tid.

I anslutning härtill och då riksförsäkringsanstalten i sitt remissakten biJagda
yttrande i ärendet den 8 oktober 1948 meddelat, att anstalten funnit
samband föreligga mellan Larssons militärtjänstgöring och hans nuvarande
sjukdomstillstånd, får civilförvaltningen tillstyrka, att proposition avlåtes till
liksdagen om att Larsson från och med den 16 juni 1948 må från anslaget till
bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
komma i åtnjutande av den ersättning, vartill han enligt grunderna
1 i()27 års militärersättningsförordning kan anses berättigad.

Departementschefen. Riksdagen har tidigare i flera likartade fall medgivit
ersättning utan hinder därav att framställning om ersättning icke inkommit
inom föreskriven tid. I förevarande fall har riksförsäkringsanstalten
funnit samband föreligga mellan Larssons nuvarande lungtuberkulos och
hans militärtjänstgöring. I likhet med riksförsäkringsanstalten och försvarets
civilförvaltning finner jag mig därför böra tillstyrka, att Larsson medgives
ersättning utan hinder av att framställning därom icke gjorts inom föreskriven
tid.

•Tag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till G. H. A. Larsson må — utan hinder därav att anspråk
på ersättning icke framställts inom behörig tid — från och med
den 16 juni 1948 från anslaget till bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för förordningen
den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, kan anses berättigad,

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

5.

Den 15 mars 1946 exploderade en värmeledningspanna i ekonomibyggnaden vid
Roslagens flygflottilj med påföljd att andre eldaren vid flottiljen C. Y. Wickström
omedelbart dödades samt rörarbetarna C. R. O. Ström och A. E. Olsson,
båda anställda hos en privat firma, jämte förste eldaren vid flottiljen R. S.
Högström skadades, Ström och Högström så svårt att de avledo den 16
respektive den 18 mars 1946. Utredningen gav vid handen, att explosionen
förorsakats av att ventilerna i de till och från pannan ledande rören voro
inställda så att pannan bildade ett slutet rum.

Från riksförsäkringsanstalten utbetalades vissa ersättningsbelopp i anledning
av olyckan.

Sedan i anledning av olyckan talan om ansvar och skadestånd väckts vid
regementskrigsrätten vid Roslagens flygflottilj mot maskinisten vid flottiljen
K. V. Johansson, fann regementskrigsrätten genom utslag den 1 december
1947, vilket vunnit laga kraft, den mot Johansson förda talan icke kunna bi
fallas.

De omkomnas änkor yrkade sedermera ersättning av kronan såsom ansvarig
för explosionen. — I den del varom nu är fråga yrkade sålunda Ströms
änka Eleonora Aina Margareta (Anna-Greta) Ström, förutom ersättning för
sorgkläder, dels för egen del livränta med 230 kronor för månad från makens
död så länge hon lever ogift och dels för makarna Ströms minderårige son
Tommv Olof Ström livränta med 150 kronor för månad från faderns död till
den 4 maj 1961, då Tommy Olof fyller 16 år — dock med förbehåll om ytterligare
livränta för sonen för tiden därefter om han skulle visa studieanlag
eller vara i behov av särskild utbildning — allt med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
utgående livräntor.

Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen, vilka i skrivelse den 18
november 1948 med överlämnande av till ärendet hörande handlingar hemställt,
att ersättning måtte utgivas till följd av ifrågavarande olyckshändelse,
ha i ärendet inhämtat yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i sitt den 23 september 1948 avgivna
yttrande uttalat, att nämnden ansåge kronan skyldig att utgiva ojämkat skadestånd
i anledning av olyckan. Nämnden tillstyrkte livräntor till Anna-Greta
Ström med 210 kronor för månad från mannens död för en tid av tio år och
till Tommy Olof Ström med 100 kronor för månad från faderns död intill
dess Tommy Olof fyller 16 år, allt med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
utgående livräntor. Enligt nämndens mening borde därefter omprövning
ske huruvida livräntor fortsättningsvis borde utgå.

Civilförvaltningen och flygförvaltningen ha anfört, bland annat, att kronan
enligt ämbetsverkens mening icke syntes kunna undgå att utgiva ojämkat
skadestånd. Redan såsom ägare av den bristfälliga värmeanläggningen måste
kronan anses bära ansvaret. Härtill komme att — även om den för värmepannans
skötsel ansvarige förste eldaren Högström kunde anses ha vållat

2—17949 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 21.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

skadan — kronan med hänsyn till Högströms tjänsteställning i förhållande
till sina arbetskamrater även då vore skadeståndsskyldig. Skadestånden
syntes böra beräknas på sätt skaderegleringsnämnden föreslagit.

Genom brev den 30 december 1948 har Kungl. Maj:t i vad rör ersättningsfrågan
på grund av Ströms dödsfall medgivit, att ersättning finge utgå
på sätt civilförvaltningen och flygförvaltningen föreslagit, i fråga om livräntorna
dock endast för tiden till och med den 30 juni 1949. Beträffande livräntor
åt Anna-Greta Ström och Tommy Olof Ström för tiden efter den 30
juni 1949 ville Kungl. Maj:t framdeles meddela beslut.

Departementschefen. Vad beträffar engångsersättning till Anna-Greta
Ström ävensom livräntor till henne och makarna Ströms son Tommy Olof
för tiden från den 16 mars 1946 till och med den 30 juni 1949 föreligger redan
beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter synas livräntor böra utgå på sätt
civilförvaltningen och flygförvaltningen föreslagit. Livräntorna synas böra
bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
må på grund av ifrågavarande olyckshändelse från och med den
1 juli 1949 utgå livräntor, till Anna-Greta Ström med 210 kronor
för månad så länge hon lever ogift, dock högst 10 år, samt
till Tommy Olof Ström med 100 kronor för månad till dess han
fyller 16 år, allt med avdrag för från riksförsäkringsanstalten
för motsvarande tid utgående livräntor; samt

b) att efter vederbörlig framställning omprövning framdeles
må ske av frågan, huruvida livräntor efter angivna tider skola
utgå.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—5 hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri.