Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

1

Nr 208.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946
(nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning, m. m.; given Stockholms slott den
8 april 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, vars giltighetstid
utgår den 30 juni 1949, skall äga fortsatt tillämpning under tiden intill
utgången av juni månad 1951.

Vidare föreslås, att den särskilda lagstiftningen rörande bankaktiebolagens
kassareserver, vilken enligt lagen den 21 juli 1948 (nr 601) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv gäller till och med den 30 juni 1949, ersätles med en
ny lag i samma ämne som är avsedd att gälla under tiden den 1 juli 1949—
1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 208.

2 Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

den 30 juni 1950. I den nya lagen förordas vissa jämkningar i förhållande
till 1948 års lag.

I fråga om riksbankens sedelutgivning föreslås —- i förslaget till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning — att vissa undantagsbestämmelser
från lagen för Sveriges riksbank skola gälla jämväl
för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Enligt förslaget må riksbanken
utgiva sedlar till belopp av högst 3 500 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet
utgör 3 200 miljoner kronor.

Slutligen föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken må för tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar mot
guld efter deras lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

3

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags
inlåning under tiden intill utgången av juni månad 1949 skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inlåning under tiden därefter intill
utgången av juni månad 1951.

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent,
av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder
på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
bos utländsk bank eller bankir;

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

2 §■

Förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag
eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. De bankaktiebolag,
som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder
uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

3 §•

Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och
fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan avvikelse
från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget föreliggande
särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30
juni 1950. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande må ej äga
tillämpning längre än lagen äger giltighet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

5

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1949 till
och med den 30 juni 1950 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusenfemhundra
miljoner kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga rörande utformningen
av den allmänna ekonomiska politiken och vissa därmed sammanhängande
lagstiftningsfrågor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken — efter en redogörelse
för det aktuella ekonomiska läget — behandlat olika åtgärder som
syntes erforderliga för att bringa den ekonomiska utvecklingen under kontroll.
I samband därmed ha bankofullmäktige erinrat om att giltighetstiden
för ett flertal författningar av betydelse för penningpolitiken utlöpte den
30 juni 1949. Detta gällde dels lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, dels lagen den
21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, dels lagen den 28
maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
och dels kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 327) angående befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld.

Vid skrivelsen funnos fogade två inom bankofullmäktige anförda reservationer.
Därjämte fanns vid skrivelsen fogat förslag till lag angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret samt
Svenska bankföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

7

Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken.

I sin förenäinnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken
anfört följande.

Sedan fullmäktige i sin skrivelse den 11 maj 1948 framlade en översikt
över det ekonomiska läget, har detta i betydelsefulla hänseenden förändrats.
Den brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, som då trots vidtagna
regleringsåtgärder alltjämt gjorde sig gällande på olika områden av det
ekonomiska livet och som hotade att giva näring åt en fortsatt inflationistisk
utveckling, visar nu tecken på att avtaga. Till denna utveckling ha
bidragit förändringar beträffande såväl tillgången som efterfrågan. På tillgångssidan
har sålunda en viss ökning av produktionen kunnat inregistreras.
Huvudanledningen till den förbättring, som kan skönjas, är dock att
söka på efterfrågesidan. Av grundläggande betydelse härvidlag är å ena
sidan den begränsning av investeringsverksamheten, som åvägabragts med
anlitande av byggnadstillståndsgivningen, å andra sidan den bindning av
inkomsterna, som mot slutet av föregående år åstadkommits tack vare överenskommelserna
om lönestabilisering. Budgetpolitiken har inriktats på att
samtliga utgifter å både driftbudgeten och kapitalbudgeten skola täckas
genom verkliga inkomster, varigenom ett tillskott till den allmänna köpkraften
i samhället genom statsutgifterna undvikes. Priskontrollen har
skärpts.

På kreditmarknaden har den sedan krigets slut pågående expansionen
under loppet av 1948 i huvudsak avstannat, främst som en följd av begränsningen
av investeringsverksamheten och importen. Av betydelse i detta hänseende
ha även varit de överläggningar om återhållsamhet i kreditgivningen,
som förts mellan representanter för regering, riksbank och olika kreditinstitutioner.
Den tendens till dragning uppåt, som tidigare karakteriserade
ränteläget, upphörde mot årets slut. Det allmänna ränteläget har därefter
stabiliserats på basis av en nivå av tre procent för statens långa obligationslån.
Under det att riksbanken som ett led i sin räntepolitik intill december
1948 ökat sin obligationsportfölj, har utvecklingen därefter medfört, att
banken kunnat försälja obligationer i viss omfattning.

Vad den yttre balansen beträffar har å ena sidan en måttlig ökning av
exporten kunnat iakttagas. Å andra sidan har den efter hand skärpta importregleringen
omsider medfört en begränsning av importen. Härigenom
ha under hösten 1948 underskotten i varuutbytet med utlandet upphört,
varefter handelsbalansen under fjärde kvartalets samtliga månader varit
aktiv. Under 1949 har en säsongmässig försämring av balansen inträtt, men
de härvid uppkomna iniportöverskotten äro av betydligt mindre storleksordning
än under de närmast föregående åren. Som en följd av denna utveckling
har det sedan hösten 1946 pågående valutautflödet avstannat och
en viss återströmning av valutor ägt rum under sista delen av 1948. På
detta område föreligga emellertid betydande risker i den nuvarande situationen,
i det att avsättningssvårigheter börjat framträda för den svenska
exporten. I tillspetsad form ha dessa gjort sig gällande beträffande massaexporten
till Amerikas förenta stater. Med hänsyn till massaexportens betydelse
för utvecklingen av handeln med Förenta staterna och med den nyckelställning,
som exporten av skogsindustriprodukter över huvud taget har
för vårt lands utrikeshandel, kommer lösningen av det problem, som här
uppstått, alt starkt påverka den yttre balansens gestaltning i fortsättningen.

Den inre och yttre balans, som sålunda i viss mån uppnåtts eller kan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

förutses, är i övervägande grad bestämd av på olika punkter i det ekonomiska
livet insatta regleringar och övriga åtgärder, såsom investeringskontroll,
importreglering, priskontroll, lönestabilisering och beskattning. Innebörden
härav är, att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits därigenom,
att efterfrågan på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits
göra sig gällande i större omfattning än vad som svarar mot de tillgängliga
resurserna. Den uppnådda jämvikten är därför labil och kan icke bliva
bestående på längre sikt — därest icke regleringsekonomien skulle göras
permanent — utan en väsentlig ökning av produktionen och sparandet. Värdet
av en sådan balans ligger närmast däri, att ett rådrum erhållits, under
vilket ansträngningarna kunna inriktas på att skapa det reala underlag i
form av produktion och sparande, varförutan en stabil jämvikt icke är
möjlig.

Bankofullmäktige ha härefter framhållit, att innan ett naturligt ekonomiskt
jämviktsläge uppnåtts, vore det enligt fullmäktiges mening angeläget,
att de åtgärder, som vidtagits för att bringa den ekonomiska utvecklingen
under kontroll, vidmakthölles. Av särskild betydelse härutinnan vore enligt
fullmäktiges mening ett upprätthållande av inkomststabiliseringen, en fortsatt
effektiv priskontroll samt ett fullföljande av den inledda budgetpolitiken
därhän, att ett överskott av statliga inkomster utöver de totala utgifterna,
erhölles. Fullmäktige ansåge även, att det funnes särskild anledning att
alltjämt följa utvecklingen av den svenska exporten med uppmärksamhet
samt att fortsätta ansträngningarna att öka denna och bereda den gynnsammast
möjliga avsättningsförhållanden på utländska marknader. Detta
borde enligt fullmäktiges mening ske med den utgångspunkten, att någon
förändring av kronans yttre värde icke ägde rum. Vad penningpolitiken
beträffar vore fullmäktige av den åsikten, att så länge stabiliseringssträvandena
på det ekonomiska området hade utsikter att vinna framgång och så
länge en räntestegring skulle allvarligt försvåra dessa strävanden, något som
fullmäktige i nuvarande situation ansåge vara fallet, borde rådande ränteläge
i stort sett bibehållas. Inom ramen för en sålunda bestämd penningpolitik
borde stramhet på penningmarknaden och allmän återhållsamhet med
kreditgivningen eftersträvas. Fullmäktige ville framhålla, att i ett ekonomiskt
läge som det nuvarande, betingat av stränga regleringar, risk förelåge
att produktionsstrukturen snedvredes, framför allt på grund av de tills vidare
ofrånkomliga import- och investeringsbegränsningarna. Härigenom
nedsattes produktiviteten. Särskilt oroväckande vore, att en sådan produktivitetssänkning
hotade att bliva bestående för lång framtid genom den fastlåsning
av en mindre effektiv produktionsinriktning, som lätt ägde rum.
Här påtalade tendenser borde i största möjliga utsträckning motarbetas,
särskilt vid handhavandet av regleringarna av importen, investeringarna
och priserna samt av skattepolitiken. I sitt arbete med att åstadkomma en
begränsning av kreditgivningen hade riksbanken för sin del sökt beakta
dessa risker.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige
förda protokollet i ärendet har herr Hagberg — med vilken
herr Åkerlund instämt — anfört reservation mot bankofullmäktiges skrivelse.

9

Kungl. Maj ds proposition nr 208.

I nämnda reservation anfördes till en början att reservanterna i vissa
hänseenden icke kunde ansluta sig till vad bankofullmäktige anfört. Enligt
reservanterna kunde det sålunda icke anses, att det allmänna ränteläget
efter 1948 års utgång stabiliserats på basis av en nivå av tre procent förståtens
långa obligationslån; att det allmänna ränteläget däremot upprätthållits
på sådan basis vitsordades. Vad bankofullmäktiges majoritet uttalat
därom att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits genom att efterfrågan
på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits göra sig
gällande i större omfattning än som svarade mot de tillgängliga resurserna
borde i stället ha formulerats så, att jämvikten i huvudsak vunnits därigenom
att sagda efterfrågan icke tillåtits göra sig gällande i större omfattning
än som medgivits av de insatta kontrollerna. Fullmäktiges uttalanden rörande
dels vidmakthållandet av de åtgärder, som vidtagits för att bringa
den ekonomiska utvecklingen under kontroll, och dels beträffande penningpolitiken
kunde reservanterna icke biträda.

Reservanterna ha vidare anfört.

I nuvarande konjunkturläge med dess krav på snabb anpassning till ändrade
internationella konkurrens- och marknadsförhållanden gör sig med
styrka gällande kravet på ökad rörlighet inom alla delar av det svenska
näringslivet. Penningpolitiken måste utformas så, att en naturlig ekonomisk
balans, som är en ofrånkomlig förutsättning för den ökade rörligheten, snarast
möjligt kan återställas. Den nuvarande klyftan mellan tillgång och efterfrågan
är visserligen alltför stor för att kunna överbryggas enbart med
penningpolitiska medel. Kvantitativa regleringar och direkta kontrollåtgärder
måste därför ännu någon tid vidmakthållas. Men en aktiv penningpolitik
kan snabbare leda till en avveckling av de direkta kontrollerna och regleringarna
än fallet blir, om man helt avstår från att använda de generella
och automatiskt verkande penningpolitiska medlen. Dagens läge, som präglas
av en lätt penningmarknad, synes erbjuda ett gynnsamt tillfälle att nu
gå över till en dylik "rörligare penningpolitik. Skulle tendenser till en fortsatt
ökning av betalningsmedlen framträda, böra dessa omedelbart neutraliseras
genom lämpliga marknadsoperationer, och om så erfordras en måttlig
räntehöjning genomföras för att ge ökad styrka åt stabiliseringssträvandena.
Sker så, bör sedelomloppet kunna hållas inom de gränser, som äro
fastställda i nu gällande provisoriska lagstiftning för riksbankens rätt att
utgiva sedlar.

Av remissinstanserna ha Svenska bankföreningen förklarat, att föreningen
utgått ifrån att med remissen icke avsetts, att föreningen skulle ingå på
de i bankofullmäktiges skrivelse framlagda allmänna synpunkterna på det
ekonomiska läget; representanter för affärsbankerna hade nämligen haft
tillfälle att i annat och större sammanhang ställa dessa synpunkter och de
åtgärder som därmed ägde samband under kritik.

Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sina
remissutlåtanden icke berört vad bankofullmäktige i nu förevarande hänseende
anfört.

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 208.

Departementschefen. I årets statsverksproposition behandlades frågan om
den samhällsekonomiska balansen och stabiliseringen av inkomsterna,
prisnivån och levnadskostnaderna. Jag framhöll därvid bl. a. att även om
utsikterna att under den närmaste tiden komma till balans hade ökats,
förutsatte dock detta en fortsättning av den restriktiva politiken på olika
områden, liksom av arbetet för ökad produktion och export. I fråga om
budgeten underströks att man måste eftersträva största möjliga överbalansering,
vilket krävde en stark återhållsamhet i fråga om utgiftsökningar,
då en skatteskärpning icke syntes böra ifrågakomma beträffande vare sig
den direkta eller den indirekta beskattningen. En fortsatt stark begränsning
av investeringarna och importen framstode som nödvändig men samtidigt
betonades att såväl i fråga om den inre som den yttre balansen en
lättnad i läget måste sökas i riktning mot ökad effektivitet i produktionen
och ökad tillgång på sparmedel.

Bankofullmäktige ha i sin förenämnda skrivelse anfört vissa allmänna
synpunkter på utformningen av den ekonomiska politiken. Vad fullmäktige
härvid framhållit ger mig icke anledning till erinran. Uttalandena överensstämma
i stort sett med de i statsverkspropositionen anförda synpunkterna
och några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda en annan bedömning
av läget, ha enligt min mening icke tillkommit. Jag kan därför
i detta sammanhang begränsa mig till att ge min anslutning till vad fullmäktige
uttalat, särskilt vad beträffar växelkurserna och räntepolitiken.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd
av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,
som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes
mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,
vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen
allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår
hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets
egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,
må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor
ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och
fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta
gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

11

fond, reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas
med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre
behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 decemJ
ber 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse —■ under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpning av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses —- utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.

I sin förut omnämnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken
anfört att lagen den 20 december 1940 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning innebure i praktiken— ehu -

12

Kiwgl. Maj:ts proposition nr 208.

ru formellt anknytande till inlåningsrätten — en vidgning av bankernas
utlåningsmöjligheter. Redan enligt äldre bestämmelser ägde nämligen affärsbankerna
möjligheter att mottaga inlåning i obegränsad omfattning,
under förutsättning att den del därav, som översteg en viss gräns, placerades
i tillgångar av kassareservnatur. Mot denna bakgrund och i ljuset av
den ekonomiska utveckling, som ägt rum sedan 1946, kunde ifrågasättas,
huruvida genom ifrågavarande lagstiftning hindren för en kreditexpansion
bort borttagas. I nuvarande läge skulle emellertid en återgång till tidigare
bestämmelser i detta hänseende medföra stora svårigheter och i varje fall
nödvändiggöra en lång övergångstid. Fullmäktige, som inhämtat, att framställning
komme att göras om lagens förlängning på viss tid, ville av anförda
skäl icke göra någon erinran mot en dylik förlängning.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige
förda protokollet i ärendet har herr Björnsson ansett sig icke
kunna biträda bankofullmäktiges skrivelse i förevarande hänseende. Herr
Björnsson har anfört följande.

Enligt min uppfattning var det med hänsyn till då rådande förhållanden
icke lämpligt att som skedde år 1946 medgiva bankerna ökad inlåningsrätt
och då man genom en återgång i väsentliga stycken skulle på ett sätt som
kan lätt överskådas få satt en snävare gräns för utlåningen, synes det mig
angeläget att man vidtar en sådan förändring.

Mot att man som skett i 1946 års provisoriska lag genom momenten a) —
e) medger, att inlåningsrätt får grundas på bankens kassa och vissa andra
mer eller mindre lätt säljbara tillgångar har jag intet att erinra. Däremot
synes det mig icke rimligt att man medger en sådan ökning av lånerätten
som skett i moment f) på grundval av marknadsvärdet av innehavet av
inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet. Det torde vara
praktiskt omöjligt att bedöma, huruvida en långfristig obligation, utgiven
av enskilt företag, är fullgod eller ej. Man har här jämställt »fullgoda» obligationer
med guldkantade. I den mån ett sådant jämställande har sin grund
i den allmänna optimism, som rådde vid lagens tillkomst synes det mig betänkligt.

Rent tekniskt sett öppnar detta moment också vissa möjligheter till kreditgivning
av icke önskvärt slag. Om en bank för att säkerställa en obligationsemission
för ett kundföretag förvärvar obligationer till belopp av exempelvis
20 milj. kronor, innebär detta att banken dels ger denna sin kund
en kredit av 20 milj. kronor och dessutom får sin lånerätt höjd med ",/4 av
detta belopp, eller 15 milj. kronor, vilket i sin ordning möjliggör ny utlåning.
Skulle banken av en eller annan anledning finna det klokt att avbända
sig denna obligationspost blir det inte enbart prisfrågan som kan vara
avgörande. Den har även att räkna med att dess inlåningsrätt minskas med
V* av obligationernas marknadsvärde.

Den väsentliga höjningen av bankens inlåningsrätt enligt den provisoriska
lagen sker dock därigenom att man ökat den komponent av inlåningsrätten,
som står i relation till bankens eget kapital. Då denna ökning tillkommit
för att sätta bankerna i stånd att mottaga inlåning må det konstateras
att sådan inlåning kan ske till praktiskt taget alla rimliga belopp på
grund av den höjning i lånerätten, som sker genom momenten a)—e). Att
under en högkonjunktur utan mera djupgående undersökning reducera de

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

garantier som under normala tider befunnits nödvändiga och rimliga förefaller
icke vara att rekommendera. Enligt min mening borde fullmäktige
föreslå att bestämmelserna i fråga om den delen av lånerätten som grundar
sig på bankernas egna kapital bör återföras till vad som bestämdes i 1911
års lag. Jag anser därför att 1946 års provisoriska lag bör ändras på det
sättet att moment f) utgår samt att första stycket därefter skall ha följande
lydelse:

»Dels ock ett belopp motsvarande om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor fem gånger det egna kapitalet samt om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts trettio miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor, dock att
inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets eget
kapital.»

Det är sannolikt att en omedelbar tillämpning av sådana bestämmelser
skulle vålla vissa banker och deras kunder avsevärda svårigheter. En övergångstid
av exempelvis ett år synes därför böra medgivas för avveckling
av sådan överinlåning. Övergångsbestämmelserna böra innehålla, att bank
utan hinder av förändrad lagstiftning må intill utgången av juni månad
1950 ha rätt att inlåna det belopp som medgives i 1946 års provisoriska lag.

Härefter har bank- och fondinspektionen i en den 11 mars 1949 dagtecknad,
till Kungl. Maj :t ställd skrivelse anfört, att, enligt vad inspektionen
erfarit, det icke kunde förväntas, att 1945 års bankkommitté skulle före utgången
av juni månad 1949 komma att framlägga definitivt förslag angående
bankernas inlåningsrätt. Ur de synpunkter inspektionen hade att företräda
saknades anledning att föreslå en ändring i de nuvarande provisoriska
inlåningsbestämmelserna. Inspektionen ansåge därför, att dessa borde
kvarstå såsom ett förlängt provisorium, till dess bankkommittén hunnit
framlägga förslag till en definitiv reglering av frågan. Då man borde undvika
att framkalla anpassningssvårigheter för bankerna vid en eventuell
övergång till andra inlåningsbestämmelser, syntes fristen ej böra göras kortare
än två år. Inspektionen föresloge fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte
förelägga riksdagen förslag om att lagen den 20 december 1946 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning måtte få gälla under
tiden intill utgången av juni 1951.

Över bank- och fondinspektionens skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden
avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret samt Svenska bankföreningen.

Av nämnda remissinstanser ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört,
att fullmäktige icke hade något att erinra mot vad bank- och fondinspektionen
föreslagit.

Svenska bankföreningen har framhållit, att de skäl som på sin tid åberopades
för införande av ifrågavarande särskilda lagbestämmelser vore i
stort sett alltjämt för handen. I varje fall vore sådana särskilda bestämmelser
av nöden, intill dess den sedan länge förberedda översynen av banklagens
bestämmelser om bankaktiebolagens rörelse hunnit genomföras. Då
arbetet härmed uppenbarligen icke kunde hinna slutföras före utgången av
den särskilda lagens giltighetstid, finge föreningen för sin del förena sig i
bank- och fondinspektionens hemställan om alt förslag måtte föreläggas riksdagen
om utsträckning av lagens giltighetstid intill utgången av juni 1951.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departementschefen. Av förarbetena till lagen den 20 december 1946 (nr
766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår,
att denna lagstiftning tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på
att definitivt förslag rörande bankernas inlåningsrätt framlades av 1945
års bankkommitté. Något dylikt förslag torde icke komma att avlämnas av
bankkommittén före den 30 juni 1949, då giltighetstiden för 1946 års lag
utgår.

Med hänsyn härtill och då övervägande skäl tala för att icke nu vidtaga
några jämkningar i förevarande provisoriska lagstiftning tillstyrker jag, alt
1946 års lag förlänas fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni
1951.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.

Enligt lagen om bankrörelse 49 § 2 mom. första punkten är bankaktiebolag
skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas i penningar,
redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det
åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade
beredskapsåtgärderna ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen
att, om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,
på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens
hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad
lag (nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28
februari 1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 31 maj 1940.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens
skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna lag, som i vissa avseenden
innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna
med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till
och med den 31 maj 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, senast genom
lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 30 juni 1948.

De nu gällande särskilda bestämmelserna om bankaktiebolags kassareserv
äro upptagna i lagen den 21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, vilken lag i huvudsakliga delar är likalydande med
1939 års lag.

Beträffande förarbetena till 1948 års lag torde jag få hänvisa till 1948 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

15

riksdagshandlingar (propositionen nr 295 och bankoutskottets utlåtande nr
50). I 1948 års lag stadgas följande.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter bank- och fondinspektionens hörande —- förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 inom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran
eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke
utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt
av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering
av växlar på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,
vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande
enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

1948 års lag gäller till och med den 30 juni 1949.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 och 1939 års lagar
i ämnet och ha hittills icke heller meddelats enligt 1948 års lag.

I sin förut omnämnda skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att fullmäktige i skrivelse till Konungen den 11 maj
1948 hemställt om utredning rörande möjligheterna att genom ändring av
gällande kassareservhestämmelser skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande
politik, att chefen för bank- och fondinspektionen K. Wulff
erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa den av fullmäktige begärda utredningen,
att Wulff avgivit en den 29 maj 1948 dagtecknad »Promemoria
med synpunkter på frågan om metoden för begränsning av bankaktiebolagens
utlåning» (beträffande innehållet i denna promemoria se propositionen
nr 295/1948 s. 7—12), och att fullmäktige lämnats tillfälle att inkomma
med utlåtande över den av Wulff verkställda utredningen.

I anslutning härtill ha fullmäktige i riksbanken i sin skrivelse den 10
mars 1949 anfört följande.

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 208.

Av olika skäl ha fullmäktige kommit till den uppfattningen, att det av
Wulff framlagda förslaget icke lämpligen bör läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Det synes även vara förenat med avsevärda svårigheter att
finna en lösning av frågan efter andra linjer. I varje fall torde en sådan lösning
förutsätta en förnyad utredning av sådan omfattning, att ett förslag
icke kan framläggas i sådan tid, att det kan föreläggas 1949 års vårriksdag.
Ä andra sidan är det fortfarande erforderligt att i beredskapssyfte äga tillgång
till särskilda medel, som kunna vara ägnade att begränsa kreditgivningen.
Ehuru — såsom fullmäktige framhållit i sin skrivelse den 11 maj
1948 — den nuvarande beredskapslagstiftningen angående bankaktiebolagens
kassareserver sannolikt icke erbjuder de bästa tekniska möjligheterna
alt ernå en dylik begränsning, torde man därför åtminstone tillsvidare likväl
vara hänvisad till de möjligheter, som denna lagstiftning inrymmer.
Man torde emellertid böra överväga, i vad mån lagstiftningen kan göras effektivare
genom att ändra de nuvarande bestämmelserna i vissa avseenden,
böljande synpunkter synas därvid böra beaktas.

1) Enligt de nuvarande beredskapsbestämmelserna föreligger kassareservplikt
endast för de förbindelser, bolaget har att vid anfordran eller efter
högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke utgöras av skulder
på grund av insättningar å sparkasseräkning. Bestämmelsen är otillfredsställande
redan av den anledningen, att bankerna — såsom även skett
tidigare —kunna minska de kassareservpliktiga förbindelserna genom att förlänga
uppsägningstiden. Vidare medför en överflyttning av medel från korta
räkningar till långa minskning i kravet på kassareserv och därmed ökade
utlåningsmöjligheter. Det må härvid erinras om den betydande överflyttning
av medel från uppsägnings- till kapitalräkning, som skedde under år
1947 i samband med ändringen av räntan å kapitalräkningsmedel. För att
nå större effekt synes det sålunda motiverat att väsentligt vidga omfattningen
av de förbindelser, för vilka skall krävas täckning av kassareserv. Det
torde vara lämpligast att ställa kassareservplikten i relation till samtliga
förbindelser med undantag för skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning,
som med hänsyn till sin speciella natur fortfarande svnas böra vara
undantagna. Någon anledning att hänföra garantiförbindelser till kassareservpliktiga
förbindelser synes icke heller föreligga. Om bestämmelserna utformas
i enlighet härmed skulle sålunda kassareserven komma att ställas i
relation till följande poster: inlåning å de vanliga bankräkningarna med undantag
för sparkasseräkning, kontoskulder till inhemska banker och sparbanker
samt till utländska banker och bankirer, förlagsbevis och annan upplåning,
egna accepter samt rediskonterade och försålda andra växlar, utelöpande
postremissväxlar, posten »diverse räkningar», samt beviljade men
ännu ej utnyttjade krediter i räkning.

2) Enligt bestämmelserna i den nu gällande beredskapslagen skall kassareserven
uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga tillgångarna. Vid en
utvidgning av det täckningspliktiga underlaget på sätt ifrågasatts under
punkt 1) torde denna procentsats icke kunna bibehållas oförändrad. Den
skulle nämligen för åtskilliga banker leda till orimliga krav på kassareserv.
Det synes över huvud icke ändamålsenligt att i lagen fixera en procentsats,
som vid ett utnyttjande av lagen generellt skall tillämpas för samtliga banker
utan hänsyn till graden av den effekt, man vill uppnå, och utan beaktande
av de olika bankernas speciella struktur. Riktigare synes vara att skapa
möjligheter att inom en i lagen fixerad maximigräns med utgångspunkt
från det vid varje tillfälle aktuella läget vidtaga successiva skärpningar eller
lindringar i kravet på kassareservens storlek. Det synes därvid erforderligt
att — såsom redan nu är fallet vid förordnande enligt b) eller c) jämlikt den

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

17

nu gällande beredskapslagen — skapa möjligheter att fastställa olika relationstal
för olika grupper av banker. Beträffande den maximigräns, som enligt
vad nyss sagts torde böra fastställas i lagen, må anmärkas, att verkställda
uträkningar givit vid handen, att två banker den 31 januari 1949 redovisade
kassareserv, som uppgick till väsentligt större belopp än 25 procent av
de förbindelser, som enligt punkt 1) skulle vara täckningspliktiga. Procenttalet
för övriga banker varierade mellan lägst 4 och högst 21. Den maximala
procentsatsen synes i lagen böra fastställas till 25 procent. En tillämpning
av denna procentsats skulle visserligen i det nu aktuella läget icke vara
tillfyllest för att skärpa kravet på kassareservens storlek för de tvenne nyss
berörda bankerna. Det synes emellertid rimligt att avstå från ytterligare
kvantitativa krav på kassareserv för de banker, som uppvisa en osedvanligt
hög likviditet, särskilt som eventuellt erforderliga skärpningar kunna åstadkommas
genom möjligheten att förordna, att viss kvotdel av kassareserven
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken.

Såsom förut framhållits böra olika procentsatser kunna fastställas för
olika grupper av banker. Gruppindelningen torde — såsom fallet är vid den
gruppindelning som är möjlig enligt den nu gällande beredskapslagen ■—- få
verkställas efter storleken av egna fonder. Det bör dock understrykas, att
en gruppindelning efter denna norm inrymmer alltför starkt begränsade
möjligheter att vid en tillämpning av lagstiftningen i sådan omfattning, att
effekt ernås för samtliga banker, taga erforderlig hänsyn till de olika bankernas
speciella struktur. Den stelhet, som vidlåder indelningsgrunden,
kommer otvivelaktigt att leda till, att det inom varje grupp kommer att finnas
banker, som icke kunna uppfylla kraven, i varje fall icke utan mycket
menliga konsekvenser. För att ernå tillräcklig smidighet i tillämpningen
synes det därför erforderligt att införa en dispensmöjlighet att användas
för sådana banker, för vilka en tillämpning av förordnandet i obegränsad utsträckning
skulle leda till icke godtagbara konsekvenser. Uppkommande frågor
om dispens torde böra prövas av Konungen efter hörande av fullmäktige
och bank- och fondinspektionen.

3) Vid den utformning, som beredskapsbestämmelserna om kassareserv
skulle få enligt vad som ifrågasatts under punkterna 1) och 2), kan det tänkas,
alt i ett läge, då eu relativt låg procentsats skulle befinnas tillräcklig för
att uppnå åsyftad effekt för flertalet banker, ett förordnande med sådan
procentsats skulle innebära mindre krav på kassareservens storlek än vad
som följer av bestämmelserna i banklagen. Det torde därför böra fastslås
i beredskapslagen att — oavsett förordnandets innehåll — banklagens bestämmelser
om kassareservens storlek skola utgöra minimikrav.

Under hänvisning härtill ha fullmäktige i riksbanken uttalat, att den nuvarande
beredskapslagen, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1949, borde från och med den 1 därpå följande juli ersättas med en
ny lag, som tillgodosåge de av fullmäktige anförda synpunkterna.

I det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade förslaget till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv ha upptagits följande bestämmelser, nämligen att
Konungen må — i den män sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter bank- och fondinspektionens hörande, förordna:

2 Biliang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 208.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå icke endast till i nämnda lagrum föreskrivet belopp
utan jämväl till viss bestämd kvotdel, dock högst tjugufem procent, av
bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder på
grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt förutnämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.

Vidare har i lagförslaget upptagits bestämmelser om att förordnande må
meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna
fonder uppgå till visst angivet belopp, att vid förordnande de bankaktiebolag,
som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder uppdelas
i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar, samt att Konungen må
efter hörande av fullmäktige i riksbanken och bank- och fondinspektionen
beträffande visst bankaktiebolag medgiva den jämkning i meddelat förordnande,
som med hänsyn till särskilda omständigheter prövas nödigt.

Enligt det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade protokollet har herr
Björnsson anmält avvikande mening och därvid anfört följande.

Mot vad fullmäktiges majoritet föreslagit i fråga om kassareservbestämmelserna
har jag intet annat att erinra än att det synes mig enklare och
mera rationellt att medräkna all inlåning i det belopp som skall ligga till
grund för beräkning av kassareserven, således även vad som är inlånat på
s. k. sparkasseräkning. Även om man vid sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna
bibehåller 25 % såsom högsta möjliga procentsats, är det
självfallet att vid tillämpningen man med hänsyn härtill kan få avsedd
effekt med en lägre procentsats än som är erforderlig ifall man icke räknar
in sparkasseinlåningen.

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, att fullmäktige
icke hade något att erinra mot att bankofullmäktiges framställning
bifölles.

Bank- och fondinspektionen har till en början framhållit, att den sedan
krigets slut pågående expansionen på kreditmarknaden under loppet av år
1948 i huvudsak avstannat. Även om sålunda utlåningens volym i stort sett

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

stabiliserats — vissa variationer i densamma måste enligt sakens natur
förekomma — hade emellertid dess sammansättning under det senaste året
förändrats, i det att vissa grupper av krediter ökats medan andra reducerats.

Till belysande av sistnämnda förhållande har inspektionen åberopat bl. a.
följande tablå över förändringarna i utlåningens sammansättning under
tiden den 30 november 1947—den 30 november 1948.

Byggnads-

Andra

Kommun-

Övrig

kreditiv

fast. kred.

lån

utlåning

Summa

milj. kronor

Grupp I (5 lokala banker)..........

- 5-5

+ 3-7

+ 1-6

+ 1''1

+ 0-9

Grupp II (8 provinsbanker).........

— 5-3

— 4-1

+ 8-5

+ 21-2

+ 20-2

Grupp III A (4 storbanker).............

—26-2

—80-4

—54-7

+ 201-9

+ 40-5

Grupp III B (4 medelstora banker).....

-18-1

-17''4

+ 1’8

+ 17-2

—16-4

Samtliga banker1...................

—55''l

—98-2

-42-8

+241 4

+45-2

I anslutning härtill har inspektionen framhållit, att medan byggnadskreditiv
och andra fastighetskrediter sjunkit med sammanlagt drygt 150 miljoner
kronor samt kommunlån med ca 43 miljoner kronor, hade övrig utlåning
stigit med över 240 miljoner kronor; totalt hade utlåningen gått upp
med ungefär 45 miljoner kronor. Samtidigt härmed hade bankerna väsentligt
stärkt sin likviditet.

Inspektionen har anfört, att det förhållandet, att bankerna sålunda kunnat
förbättra sin likviditet, oaktat utlåningen totaliter icke minskat utan
tvärtom inom vissa sektorer expanderat, ådagalade svårigheten att genom
skärpta likviditetsbestämmelser åstadkomma den åsyftade åtstramningen på
kreditmarknaden. Genomförandet av det förslag till åtgärder i kreditbegränsande
syfte, som presenterades i den av Wulff upprättade promemorian
den 29 maj 1948 vore emellertid — vilket jämväl där medgivits — förenat
med allvarliga olägenheter. Å andra sidan kunde det heller icke bestridas,
att skärpta likviditetskrav i allt fall indirekt begränsade bankernas utlåningsmöjligheter.
Med hänsyn härtill kunde en beredskapslagstiftning av
den art bankofullmäktige rekommenderat måhända likväl vara att föredraga
framför åtgärder sådana som de i nyssnämnda promemoria diskuterade;
en förutsättning härför vore dock, att nämnda lagstiftning utformades
på ett även ur likviditetssynpunkt godtagbart sätt. I angivna hänseende lämnade
emellertid bankofullmäktiges förslag rum för vissa erinringar.

Vad angår de konkreta verkningarna av bankofullmäktiges nu föreliggande
förslag har inspektionen hänvisat till två vid remissutlåtandet fogade
sammanställningar. Dessa sammanställningar torde såsom Bihang A
och B få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Inspektionen har — under hänvisning till dessa sammanställningar — anfört,
att ett närmare studium av desamma gåve vid handen, att starka ojämn 1

Exkl. Sparbankernas bank.

20

Knngl. Maj:ts proposition nr 20S.

heter i avseende å kassareservskyldigheten skulle inträda, därest bankofullmäktiges
förslag konime att oförändrat tillämpas. Såsom exempel härpå
kunde anföras att, medan den maximala kassareservskyldigheten för fyra
provinsbanker enligt bankofullmäktiges förslag skulle medföra, alt kassareserven,
i förhållande till vad nu gällde, skulle få ökas med ca 300 %, motsvarande
ökning för en provinsbank skulle stanna vid ca 150 %, för en
annan sådan bank vid ca 190 % men för två mindre provinsbanker springa
upp till 650 å 700 %. Vad storbanksgruppen beträffar fölle i ögonen, att
Stockholms enskilda banks kassareservskyldighet skulle ökas med 66 %, varemot
Svenska handelsbanken och Göteborgs bank finge vidkännas en höjning
härav med 152 respektive 158 %. Starkast framträdde dock den patalade
ojämnheten beträffande Inteckningsbanken, för vilken vid tillämpning
av den föreslagna beredskapslagen kassareserven skulle få i det närmaste
tiodubblas.

Inspektionen har vidare anfört.

Det ligger i själva likviditetsbegreppet, att intet verkligt samband föreligger
mellan fondernas och kassareservens storlek för en bank. Av sammanställningarna
framgå också, att exempelvis Skandinaviska banken, som
har ett icke oväsentligt lägre eget kapital än Svenska handelsbanken, den
28 februari 1949 höll en större kassareserv än den senare banken, något
som den också borde göra med hänsyn till sin inlånings sammansättning;
och vad angår Stockholms enskilda bank och Göteborgs bank förhöllo sig
dessas fonder ungefär som 13: 10, medan kassareserverna vid nyssnämnda
tidpunkt bildade en annan relation, i verkligheten ungefär 39: 10. Om den
föreslagna beredskapslagstiftningen icke skulle få alltför ojämna verkningar,
finge därför dispensmöjligheten sannolikt tillgripas i åtskilliga fall. I
vissa situationer skulle kanske en nära nog individuell behandling av bankerna
bliva erforderlig, något som lätt kunde giva lagtillämpningen ett visst
drag av godtycke. Det är vidare svårt att förstå på vad sätt ett eventuellt
förordnande för en bank att hålla medel innestående i riksbanken skulle
kunna nivellera ojämnheter, som här avses; ett dylikt förordnande komme
väl närmast att medföra att vederbörande bank avyttrade viss del av sitt
statspappersinnehav och insatte likviden i riksbanken. Om tillgodohavandet
finge innestå räntelöst eller mot lägre ränta än som gällde för de försålda
statspapperen, komme banken antagligen att söka kompensera sig för den
fördyrade kassareservhållningen. Den slutliga effekten bleve därför sannolikt
en höjning av räntan för utlåningen eller för vissa delar därav.

Orsaken till att den föreslagna lagstiftningen sålunda icke torde kunna
godtagas i helt oförändrat skick är, såsom redan antytts, att likviditetssynpunkten
icke blivit tillräckligt beaktad vid utformningen av förslaget.
Såvitt inspektionen kan bedöma torde det emellertid vara möjligt att genom
en del förändringar i fråga om underlaget för kassareservskyldigheten
åstadkomma en författning, som tillgodoser nyssnämnda synpunkt och som
även kan främja det primära syftet med framställningen, att åstadkomma
en ökad stramhet på kreditmarknaden.

Utgångspunkten för en lagstiftning angående bankernas likviditet bör
vara, att kassareserven ställes i relation till avistaskulderna och de därmed
jämförbara förbindelserna, något som också iakttagits i såväl lagen om
bankrörelse som den nu existerande beredskapslagen på området. Förslaget
om att tillgodohavanden å sparkasseräkning skola vara undantagna från

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

de förbindelser, i relation till vilka kassareserv skall hållas, får väl därför
antagas vila på den — enligt inspektionens uppfattning fullt riktiga —
grunden, att sparkassemedlen representera eu brett fördelad, enligt erfarenheten
stabil inlåning. 1 konsekvens härmed bör emellertid icke heller
den del av kapitalräkningsmedlen, som har samma eller än stabilare karaktär,
medföra kassareservskyidighet. Hur stor del av kapitalräkningsmedlen
som bör kunna undantagas från de kassareservpliktiga förbindelserna
är en avvägningsfråga, men man skulle, i enlighet med vad i förenäinnda
promemoria uttalats, kunna tänka sig, att ifrågavarande skyldighet
begränsades till att gälla allenast kapitalräkningstillgodohavanden å
mer än 100 000 kronor.

Förlagsbevis och annan upplåning samt skuldposten »diverse räkningar»
böra icke heller inräknas bland de förbindelser, för vilka kassareserv skall
hållas. Vad förlagsbevis angår ha bankerna för närvarande inga sådana utelöpande,
och i den mån dylika skulle utgivas, kan man utgå från att de
komma att bli så långfristiga, att kassareserv till deras täckande icke kan
ur likviditetssynpunkt krävas. Detsamma gäller beträffande annan upplåning,
som för närvarande uteslutande avser Inteckningsbankens långfristiga
upplåning, huvudsakligen i form av obligationslån. Beträffande slutligen
posten »diverse räkningar» representerar densamma som bekant endast
till obetydlig del verkliga skulder; under denna rubrik redovisas i enlighet
med inspektionens anvisningar så gott som uteslutande poster av icke
skuldnatur såsom intjänade räntor och provisioner, värderegleringskonton
och dylikt.

Härefter har inspektionen uttalat, att de principer för beredskapslagstiftningen
om bankernas kassareserv, vilka inspektionen här förordat, borde
ligga till grund även för den permanenta lagstiftningen på området. Dét
i lagen om bankrörelse bestämda underlaget för beräknande av kassareserv
borde alltså utvidgas till att gälla även sådan inlåning å uppsägnings-, depositions-
och kapitalräkning, som — ehuru formellt ej avista —- dock hade
rörlig karaktär. Om så skedde vunnes även den fördelen, att beredskapslagstiftningen
i stort behövde innehålla endast ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att, då så erfordrades, fastställa ett högre relationstal för kassareservens
storlek än det för normala förhållanden avsedda, i lagen om bankrörelse
inskrivna talet. Det finge förutsättas, att 1945 års bankkommitté
vid sin förestående översyn av nämnda lag komrne att pröva även frågan
om bankernas kassareservskyidighet och att de nu framförda synpunkterna
härvid bleve föremål för kommitténs övervägande. Måhända kunde därför
förevarande fråga vinna sin definitiva lösning redan vid 1950 års riksdag.
Intill dess så skett borde de av inspektionen förordade bestämmelserna
inflyta i beredskapslagstiftningen. Den nu gällande beredskapslagen i ämnet
borde därför givas förlängd giltighet för ytterligare ett år och samtidigt
ändras så att kassareservskyldigheten konnne att avse även den nyss
nämnda inlåningen. Förslagsvis skulle, i enlighet med vad här anförts, till
dylik inlåning kunna hänföras — förutom medel å uppsägningsräkning -insättarbehållningar å depositions- och kapitalräkning i den mån de överstege
100 000 kronor. Den av inspektionen föreslagna utvidgningen av de
kassareservpliktiga tillgångarna innebure, alt vid bibehållande av det i gäl -

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

lande beredskapslag inskrivna relationstalet, 25 %, för bestämmande av
kassareservens storlek, Kungl. Maj :t kunde föranstalta om en väsentligt
starkare ökning av bankernas likviditet än som vore möjligt enligt nyssnämnda
lag. Med hänsyn till den korta tid som stått inspektionen till buds
för handläggning av förevarande ärende hade det icke varit möjligt för
ämbetsverket att utföra någon närmare uppskattning av måttet på denna
ökning, men en överslagsberäkning gåve vid handen, att det syntes röra sig
om minst 600 miljoner kronor. Redan med en dylik skärpning av likviditetskravet
kunde betydande penningpolitiska verkningar nås, och en ökning
av relativtalet 25 procent vore därför icke erforderlig. I detta sammanhang
ville inspektionen erinra om att bankerna själva under senaste
tid visat sig angelägna att stärka sin likviditet; någon anledning att befara
en omsvängning i uppfattningen i detta avseende under den tid varom här
vore fråga funnes enligt inspektionens mening icke. Såsom förut anmärkts
borde ett och samma relationstal kunna tillämpas i fråga om samtliga bankers
kassareservskyldighet. Av försiktighetsskäl borde man måhända likväl
i beredskapslagen inrymma en möjlighet för Kungl. Maj :t att dispensvägen
medgiva ett lägre relationstal för viss bank. Av skäl som i det föregående
anförts syntes man slutligen kunna överväga, att i detta sammanhang
ur beredskapslagen avlägsna bestämmelserna om skyldighet för bank
att i visst fall redovisa del av kassareserven såsom tillgodohavande i riksbanken.
Möjlighet att uttaga särskild ränta å belopp, varmed bank kunde
brista i föreskriven kassareserv, borde däremot finnas.

Svenska bankföreningen har i sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid
två tillfällen tidigare yttrat sig rörande lagstiftningen på detta område,
nämligen dels vid tillkomsten av den första lagen i ämnet år 1937 och dels i
samband med de ändringar som vidtogos däri genom den nya lagstiftning
i ämnet som tillkom år 1939 och som i huvudsak ännu vore gällande. Vid
sistberörda tillfälle yttrade föreningen bl. a. att en fullmaktslag av förevarande
slag ej borde anlitas, förrän mera rimliga vägar — ej minst sådana
som hade sin omedelbara grund i ett gott och effektivt samarbete mellan
riksbanken och de enskilda bankinstituten — visat sig icke vara till
fyllest. Godtoges från det allmännas sida detta principiella betraktande av
lagen, vore det föreningens förhoppning, att någon användning av densamma
ej skulle behöva förekomma. Den förhoppning, varåt föreningen då gav
uttryck, hade som bekant infriats — lagen hade icke någon gång behövt
sättas i kraft, oaktat de mycket svåra påfrestningar som vårt penningväsende
under åren varit utsatt för. Föreningen ville icke underlåta att framhålla,
att detta till väsentlig mån hade sin grund i den kontakt mellan riksbanken
och affärsbankerna som ständigt ägt rum och alltjämt i hög grad
vore tillfinnandes. Affärsbankerna komrne säkert även i fortsättningen att
i största möjliga mån söka inrätta sin affär spolitik efter de önskemål, som
ur penningpolitiska synpunkter framfördes från riksbankens sida, och
föreningen trodde sig kunna uttala, att de resultat som uppnåtts genom
detta samarbete icke till någon del bottnat i vetskapen om beredskapslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

23

stiftningens existens utan fastmera vore att hänföra till en för bankerna
naturlig strävan att söka rätta sig efter riksbankens intentioner i dessa hänseenden.
Med det sålunda förda resonemanget ville föreningen emellertid
icke urgera, att de särskilda beredskapsbestämmelserna i nuvarande situation
skulle avskaffas. Men föreningen ville med det sagda ha understrukit vad
föreningen i remissväg yttrade redan år 1937, nämligen att lagen uteslutande
finge vara ett för osedvanliga situationer avsett medel för valutavårdens
handhavande, som således under inga omständigheter finge betraktas som
ett led i själva banklagstiftningen. Dessutom ansåge föreningen de nu anförda
synpunkterna utgöra ett särskilt skäl till att gå fram med försiktighet,
då det gällde att genomföra ifrågasatta skärpningar i lagstiftningen.

Beträffande de ifrågasatta skärpningarna har föreningen anfört.

Det remitterade förslaget innebär, att eventuellt förordnande enligt beredskapslagen
mom. a) skall avse täckningsplikt för samtliga förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning, medan sådant förordnande enligt nu gällande beredskapslag
endast avser täckningsplikt för förbindelser som skola fullgöras
a vista eller efter högst två månaders uppsägning. Föreningen har med sin
uppfattning om lagens extraordinära beredskapskaraktär icke anledning
att alltför hårt motsätta sig en viss utvidgning av de enligt lagen täckningspliktiga
förbindelserna, men vill dock framhålla, att förslaget i detta
hänseende går alltför långt. Föreningen kan sålunda icke finna det motiverat,
att medel som innestå med längre uppsägningstid än fyra månader
över huvud skola inbegripas under täckningsregeln. Särskilt orimligt skulle
detta vara i fråga om de medel, som bankerna numera emottaga på kapitalräkning
med tolv månaders uppsägningstid och utan möjlighet till förtida
lyftning ens mot provisionsavdrag. Dessa medel utgöra i själva verket
en så utomordentligt stabil inlåning, att begreppet kassareserv icke rimligen
bör apteras på dem. Föreningen vill därjämte, i anslutning till vad
bankinspektören Wulff i sin den 29 maj 1948 avgivna promemoria i ämnet
antydde, starkt understryka, att täckningsplikten för medel innestående å
depositions- och kapitalräkningar rimligen bör begränsas till att avse allenast
belopp överstigande 100 000 kronor. De lägre beloppen å dessa räkningar
representera nämligen också i de flesta fall en synnerligen stabil
inlåning av mestadels sparmedelskaraktär och böra därför i detta hänseende
behandlas på samma sätt som sparkassemedel. Att vidare, som förslaget
avser, låta jämväl posten »diverse räkningar» komma in under täckningsplikten
vore ur saklig synpunkt direkt felaktigt. Denna post i bankernas
räkenskaper upptager regelmässigt i huvudsak balanserade inkomstposter,
såsom räntor, reserverade överskottsmedel in. m., och innehåller i allmänhet
endast till en obetydlig del poster av verklig skuldnatur.

Den föreslagna nya lagen företer vidare den olikheten i förhållande till
nu gällande lag, att banklagens kassareservbegrepp, minst 25 procent av de
täckningspliktiga förbindelserna, ersatts med »viss bestämd kvotdel, dock
högst 25 procent» av dessa tillgångar. Vidare skola jämväl vid förordnande
enligt mom. a) — således icke såsom nu endast vid förordnande enligt
mom. b) eller c) de banker, som förordnandet omfattar, efter storleken
av egna fonder kunna uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika
kvotdelar. De nämnda avvikelserna ha motiverats med att vid den föreslagna
utvidgningen av det täckningspliktiga underlaget den nuvarande procentsatsen
icke syntes kunna bibehållas oförändrad och att man därför

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

borde skapa möjligheter att inom en i lagen fixerad maximigräns med utgångspunkt
från det vid varje tillfälle aktuella läget vidtaga successiva
skärpningar eller lindringar i kravet på kassareservens storlek, samt att det
därvid syntes erforderligt att över hela linjen skapa möjligheter att fastställa
olika relationstal för olika grupper av banker. Som komplettering i
sistberörda hänseende och för att ernå tillräcklig smidighet i tillämpningen
har det vidare ansetts erforderligt att införa en dispensmöjlighet att användas
för sådana banker inom de olika grupperna, för vilka en tillämpning
av förordnandet i obegränsad utsträckning skulle leda till icke godtagbara
konsekvenser.

Föreningen ställde sig redan i sitt yttrande till 1939 års lagstiftning avvisande
mot den då föreslagna och sedermera genomförda begränsade möjligheten
till indelning i grupper, för vilka olika kvotdelar skulle kunna fastställas.
Föreningen påpekade, att ett godtagande av förslaget skulle föranleda,
att teoretiskt intet hinder skulle finnas för att en sådan gruppering
i praktiken dreves så långt, att särskilda bestämmelser fastställdes för nästan
varje bank. Föreningen framhöll vidare, att på en fullmaktslag av den
ömtåliga beskaffenhet som den förevarande måste ställas kravet, att den
framträdde i en fullt objektiv gestaltning. Möjligheter till individuella eller
nära nog individuella och fördenskull lätt nog till synes subjektiva ingripanden
borde noga undvikas. De farhågor, vartill förefintligheten av sådana
möjligheter föranledde, förklarades måhända vara overkliga, men det riktiga
vore dock, att lagstiftningen gjordes sådan, att de icke kunde förekomma.

De synpunkter som sålunda framfördes av föreningen år 1939 göra sig
med ökad styrka gällande inför det nu föreliggande förslaget, som i själva
verket innebär, att all enhetlighet i lagstiftningens tillämpning kan skjutas
åt sidan. Det främsta principiella kravet på en lagstiftning av detta slag är
att den skall verka generellt och icke ge utrymme för ens något sken av
godtycke i tillämpningen. Det kan icke betecknas som någon berömvärd
smidighet i lagstiftningen, att dess huvudregel får en sådan utformning, att
nämnda krav måste så väsentligt eftersättas som här föreslås. Och det kan
befaras, att den dispensregel, som nu föreslås till införande, långt ifrån att
utgöra någon fördel för bankerna tvärtom kan åberopas för att göra kassareservkraven
inom de olika grupperna generellt sett onödigt hårda. Den
omständigheten, att en dispensregel ansetts böra tillgripas, är också i och
för sig ett tecken på att de föreslagna skärpningarna av huvudregeln tagits
till i överkant. Föreningen vill med det nu anförda hava tagit bestämt avstånd
från tanken att, på sätt som här föreslås, ytterligare skärpa möjligheten
till differentiering av lagens tillämpning på de särskilda bankerna. I
den mån förslaget i denna del är avhängigt av de föreslagna skärpningarna
av lagens huvudregel, böra därför icke heller dessa skärpningar bringas till
genomförande.

Slutligen har föreningen anfört, att föreningen i fråga om själva lagens
utformning ville föreslå den sakliga ändringen, att vid förordnande jämlikt
mom. b) i kassareserven skulle kunna inräknas icke endast likvida avista
tillgodohavanden hos utländsk bank och bankir utan även på viss fixerad
tid bundna sådana tillgodohavanden ävensom andra utländska tillgångar
med förfallodag inom samma tid, om vilkas inlösen ingen tvekan behövde
råda. Det vore nämligen angeläget, att hinder ur nu förevarande synpunkt
ej skulle föreligga för gynnsammast möjliga förräntning, utan likviditetskravets
eftersättande, av de medel bankerna hade placerade i utlandet. Den -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

25

na fråga vore i dagens valutaläge av särskild betydelse, då varje tillskott
till försörjningen med utlandsvalutor måste eftersträvas. Eftersom de medel
bankerna hade placerade utomlands vore undandragna den svenska rörelsen,
skulle en sådan ändring verka för samma syfte som lagstiftningen
i sin helhet avsåge att fylla. Slutligen ville föreningen påpeka, att den av
bankofullmäktige föreslagna lagtexten under mom. a) borde överarbetas så,
att därav tydligt framginge vad som åsyftades, nämligen att kassareserven
efter förordnande som där avsåges alltid skulle utgöra lägst det belopp, vartill
den skulle uppgå med tillämpning- av kassareservbestämmelsen i lagen
om bankrörelse.

Departementschefen. Såsom framgår av det anförda har alltsedan år 1937
varit gällande en särskild lagstiftning, enligt vilken Kungl. Maj :t bemyndigats
att under närmare angivna förutsättningar — med avvikelse från
vad som stadgas angående bankaktiebolags kassareserv i 49 § 2 mom. lagen
om bankrörelse —• utfärda skärpta föreskrifter rörande sådan kassareserv.
Syftet med denna särskilda lagstiftning har under dess giltighetstid
i viss mån förskjutits. Vid tillkomsten av lagstiftningen i fråga rådde farhågor
för en allmän inflation, framkallad eller skärpt av ett starkt monetärt
överflöd på den svenska penningmarknaden, varför det då ansågs nödvändigt
att till de valutavårdande myndigheternas förfogande ställa sådana
medel som voro ägnade att motverka en skadlig kreditutvidgning. I samband
med omarbetningen av lagstiftningen vid krigsutbrottet hösten 1939 underströks,
att det vore av största vikt att de valutavårdande myndigheterna sattes
i stånd att hindra att statliga utbetalningar ledde till en starkt ökad
likviditet på penningmarknaden; läget på denna marknad borde därför
kunna påverkas i åtstramande riktning i sådan utsträckning att spekulativa
tendenser i görligaste mån motarbetades. Vid framläggandet för 1948
års riksdag av propositionen nr 295 med förslag om fortsatt giltighet av lagstiftningen
på nu ifrågavarande område hänvisades till bankofullmäktiges
uttalande den 11 maj 1948, enligt vilket det i dåvarande läge vore nödvändigt
att söka bemästra inflationsriskerna genom direkta ingripanden på
olika områden av det ekonomiska livet, varvid dock riksbanken givetvis
borde underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.
I anslutning härtill framhölls i propositionen, att det vore angeläget
med kreditåtstramande åtgärder, som skapade ökade möjligheter att begränsa
investeringarna.

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha bankofullmäktige förordat en särskild
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende
å tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Såsom motivering härför ha fullmäktige
åberopat, att det fortfarande vore erforderligt att i beredskapssyfte
äga tillgång till särskilda medel, som kunde vara ägnade atl begränsa kreditgivningen.

Vid sin nyssnämnda skrivelse ha bankofullmäktige fogat förslag till eu

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

ny lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. De i detta förslag upptagna
bestämmelserna avvika på vissa punkter från vad som för närvarande gäller
enligt 1948 års lag i ämnet. Sålunda föreslås, att kassareservplikten skall
ställas i relation icke endast till — såsom för närvarande är fallet — sådana
förbindelser som vederbörande bankbolag har att fullgöra vid anfordran
eller efter högst två månaders uppsägning — utan även till bolagets övriga
förbindelser, dock med undantag för garantiförpliktelser och skulder på
grund av insättningar på sparkasseräkning. Vidare förordas att den nuvarande
bestämmelsen därom, att kassareserven tillsammans med inneliggande
kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,
ersättes med den föreskriften att kassareserven och kassan skola utgöra viss
bestämd kvotdel, högst 25 procent, av de täckningspliktiga förbindelserna.
Bankofullmäktige förorda därjämte, att möjlighet skapas att — vid tillämpning
av ifrågavarande föreskrift — fastställa olika procenttal för olika
grupper av banker, att dispensmöjlighet för Kungl. Maj :t införes samt att
i den nya lagen fastslås att vad i banklagen föreskrives om kassareserv skall
utgöra minimikrav.

Från remissinstansernas sida har icke ifrågasatts behovet av en särskild
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden
den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna av nu gällande bestämmelser
ha icke föranlett någon erinran från riksgäldsfullmäktiges sida. Härvid
må anmärkas att — med undantag för den i det föregående återgivna
reservationen av herr Björnsson — enhällighet rått i denna fråga hos såväl
banko- som riksgäldsfullmäktige.

Däremot ha åtskilliga invändningar mot de föreslagna ändringarna framförts
av bank- och fondinspektionen samt bankföreningen.

Beträffande dessa invändningar må till en början nämnas, att bankföreningen
i sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid tidigare tillfällen uttalat,
att en fullmaktslag av förevarande slag icke borde anlitas förrän mera
rimliga vägar — särskilt sådana som grundades på ett effektivt samarbete
mellan riksbanken och de enskilda bankinstituten -— visat sig icke vara
till fyllest. I anslutning till detta uttalande vill jag emellertid framhålla, att
den hittillsvarande lagstiftningen på detta område byggt på den av bankföreningen
uttalade principen eller alltså att fullmaktslagen skulle tillgripas
endast i sådant fall, då tillfredsställande resultat icke kunde nås på
frivillighetens väg. Någon ändring i detta avseende förutsättes icke.

Såväl inspektionen som bankföreningen ha anfört vissa mera principiella
invändningar mot de ändringar i lagstiftningen rörande kassareserverna
som bankofullmäktige förordat. Dessa invändningar äro i och för sig förtjänta
av att beaktas. Emellertid ha inspektionen och bankföreningen vid
bedömandet av frågan om lagstiftningens närmare utformning tagit särskild
hänsyn till att lagstiftningen borde anpassas efter kraven på bankernas likviditet,
under det att bankofullmäktige starkare understrukit att lagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

27

ningen närmast är avsedd att vara ett penningpolitik! medel, som bör tagas
i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden
icke kan uppnås på annat sätt.

I likhet med bankofullmäktige är jag av den uppfattningen, att den särskilda
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver, som får anses erforderlig
under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, bör utformas i
främsta rummet såsom ett penningpolitiskt medel, användbart för det av
bankofullmäktige angivna ändamålet. Det kan visserligen icke med bestämdhet
göras gällande, att en skärpning av kassareservsbestämmelserna
innebär den bästa lösning av föreliggande fråga, men någon annan lämplig
utväg har hittills icke kunnat anvisas. Det torde därför vara nödvändigt
att åtminstone tills vidare utforma den nu ifrågavarande lagstiftningen på
grundval av skyldigheten för bankerna att hålla viss kassareserv.

Med hänsyn härtill och då det av bankofullmäktige framlagda förslaget

— vilket är avsett att tillämpas endast under extraordinära förhållanden

— i enlighet med vad förut anförts är att betrakta såsom ett provisorium
i avvaktan på en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande lösning,
anser jag mig kunna i huvudsak godtaga förslaget.

Beträffande härefter lagstiftningens närmare utformning ha bank- och
fondinspektionen samt bankföreningen framställt vissa erinringar mot
bankofullmäktiges förslag såvitt angår de förbindelser, för vilka täckningsplikt
— enligt punkt a) i förslaget — ifrågasättes. I anledning härav må
framhållas, att uppdelningen av ett bankbolags förpliktelser i täckningspliktiga
och täckningsfria är en fråga av mera underordnad betydelse,
därest lagstiftningen utformas så att kassareserven och inneliggande kassa
skola utgöra en endast till sitt maximum bestämd kvotdel av förstnämnda
förpliktelser; i samma mån som dessa förpliktelser ökas och de täckningsfria
minskas är det ju möjligt för Kungl. Maj:t att nedsätta den kvotdel
som vid en annan uppdelning skulle ansetts lämplig. Beträffande den
på skuldsidan i bankbolagens räkenskaper förekommande posten diverse
räkningar må framhållas, att dylika räkningar i viss utsträckning icke kunna
anses såsom sådana förbindelser varom under a) i förslaget förmäles. Då
några mera väsentliga ändringar i det täckningspliktiga underlag, som föreslagits
av bankofullmäktige, icke kunna vidtagas utan att effektiviteten
av lagstiftningen förringas, anser jag övervägande skäl tala för att bankofullmäktiges
förslag i denna del genomföres i oförändrat skick.

Såsom bankofullmäktige uttalat bör i författningen i ämnet uttryckligen
angivas, att kassareserven alltid skall utgöra lägst det belopp, vartill kassareserven
skulle uppgått med tillämpning enbart av kassareservfaestämmelsen
i lagen om bankrörelse.

Bankföreningen har föreslagit, att vid förordnande jämlikt mom. b) skulle
i kassareserven få inräknas icke endast likvida avista tillgodohavanden hos
utländsk bank eller bankir utan även vissa slag av tidsbundna utländska
tillgångar. Häremot bör emellertid framhållas, att ett tillgodoseende av detta
önskemål skulle innebära eu i detta sammanhang icke motiverad utvidg -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

ning av det genom lagen om bankrörelse fastställda begreppet kassareserv.
Frågan torde icke heller för bankernas del ha någon väsentlig betydelse —
åtminstone för närvarande — då bankerna äro skyldiga att till riksbanken
avyttra sina utländska tillgångar i valutor.

Vidare ha såväl bank- och fondinspektionen som bankföreningen framställt
erinringar mot den av bankofullmäktige föreslagna bestämmelsen, enligt
vilken det skulle bliva möjligt att vid förordnande enligt mom. a) uppdela
bankerna efter storleken av egna fonder i olika grupper, för vilka
fastställas olika kvotdelar. I detta hänseende har framhållits, att sagda bestämmelse
i förening med den föreslagna dispensmöjligheten skulle öppna
alltför stora möjligheter till individuell behandling av bankerna; kravet på
att lagstiftningen skulle vara fullt objektiv kunde med andra ord trädas för
nära. Denna invändning har självfallet visst fog för sig. Emellertid är det
angeläget att ett något så när effektivt medel erhålles för att i en viss situation
kunna uppnå ett ur penningpolitisk synpunkt lämpligt resultat.
Vidare må understrykas, att det knappast är möjligt att föreskriva generellt
verkande regler av tillräcklig effektivitet om man icke samtidigt — ej
minst med hänsyn till bankerna själva — har möjlighet att medgiva avvikelser
från det generella förordnandet. Med hänsyn härtill anser jag mig
kunna biträda vad fullmäktige härutinnan förordat. Därest den föreslagna
nya lagstiftningen över huvud taget kommer att utnyttjas, förutsätter jag
självfallet att detta sker på ett sätt som -— ur de synpunkter bankföreningen
antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

•Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,
som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.
Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla
bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden
nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med
stöd av sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadsliypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

29

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

J syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1939 års fullmaktslag upphörde att gälla med utgången av juni månad
1948. I stället gäller numera lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgas, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen finnes stadgas, följande särskilda bestämmelser lända
till efterrättelse, nämligen att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp
av högst tretusentvåhundra miljoner kronor (1 §), att därest så med
hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt Konungen må,
om riksdagen ej är samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst sjuhundra miljoner kronor,
att dylikt av Konungen lämnat medgivande skall, därest detsamma
icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att
som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld (3 §).

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken anfört, att
lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning gällde i stället för 9 § och 11 § första stycket i riksbankslagen
i avvaktan på en definitiv omläggning av riksbankslagens bestämmelser
om sedelutgivningen. Förhållandena kunde ännu icke anses så
stabiliserade, att en sådan definitiv omläggning borde ske. Fullmäktige hemställde
därför, att den särskilda sedelutgivningslagen måtte erhålla fortsatt
giltighet tills vidare intill utgången av juni 1950. Vid lagens antagande förutsattes,
att det i dess första paragraf fastställda maximibeloppet för sedelutgivningen
årligen skulle bliva föremål för prövning i samband med behandlingen
av frågan om lagens fortsatta giltighet. I enlighet härmed ville
fullmäktige framhålla, att det för närvarande stadgade maximibeloppet
av 3 200 miljoner kronor icke kunde anses tillfyllest under kommande budgetår.
Nu gällande maximibelopp överensstämde med det belopp, som föreslogs
av fullmäktige efter en avvägning mellan, å ena sidan, önskemålet att
genom en snäv ram för sedelutgivningen bevara statsmakternas kontroll
över denna och, å andra sidan, behovet av en betryggande marginal för säsongmässiga
och övriga tillfälliga fluktuationer i sedelcirkulationen. Emellertid
inträffade efter förslagets avgivande, men innan lagen trätt i kraft,
en icke förutsedd uppgång i sedelcirkulationen. Det i enlighet med fullmäktiges
förslag fastställda maximibeloppet å 3 200 miljoner kronor gav
därför redan vid lagens ikraftträdande en för liten marginal. Med hänsyn
härtill syntes det erforderligt, att beloppet i fråga höjdes. Sedelcirkulationen
uppgick den 28 februari 1949 till 2 952 miljoner kronor. Med hänsyn till den
normalt förekommande säsongvariationen kunde man räkna med att sedelstocken
från ultimo februari fram till årets slut stege med 300—400 miljoner
kronor. Fullmäktige ville därför föreslå, att i samband med lagens för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

31

längning sådan jämkning verkställdes av dess första paragraf, att riksbanken
under nästa budgetår finge utgiva sedlar till högst 3 500 miljoner kronor.

Enligt det vid bankofullmäktiges skrivelse fogade protokollsutdraget har
herr Hagberg — med instämmande av herr Åkerlund — anfört skiljaktig
mening i förevarande hänseende. Enligt reservanterna hade fullmäktiges skrivelse
i denna del bort erhålla följande avfattning.

»Lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning gäller i stället för 9 § och 11 § första stycket i
riksbankslagen i avvaktan på en definitiv omläggning av riksbankslagens
bestämmelser om sedelutgivningen. Fullmäktige vilja därför hemställa, att
den särskilda sedelutgivningslagen måtte erhålla fortsatt giltighet tills vidare
intill utgången av juni månad 1950.»

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, att fullmäktige
icke hade något att erinra mot att det högsta beloppet för sedelutgivningen
höjdes till 3 500 miljoner kronor.

Enligt ett vid riksgäldsfullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har
reservation mot fullmäktiges beslut anmälts av ordföranden herr Örne samt
av ledamoten herr Magnusson. Sålunda lät herr örne anteckna följande särskilda
yttrande till protokollet.

Till riksgäldsfullmäktiges yttrande den 17 mars 1948 angående rätt för
riksbanken att höja sedelutgivningen till 3 200 miljoner kronor fogade jag
en reservation, som återgives på sidan 11 i prop. 195. Jag framhöll däri det
enligt min åsikt betänkliga i att ytterligare frikoppla sedelutgivningen från
sambandet med objektivt fastställbara förhållanden.

Den nu begärda ökningen av det 1948 fastställda beloppet med ytterligare
300 miljoner till 3 500 miljoner förefaller mig bekräfta mina farhågor. Det
kan mycket väl inträffa, att redan under nästa riksdag ytterligare höjning
kommer att befinnas nödvändig, och det är tyvärr mycket lätt att bevilja
vilken höjning som helst, då därmed icke följer någon nödvändighet att
skaffa ett reellt underlag för ökningen av den utelöpande sedelmängden.

För närvarande synes tron, att mängden utelöpande sedlar icke har något
samband med efterfrågan på varor och tjänster och med prisutvecklingen,
ha blivit tämligen allmän. I varje fall synes motviljan mot att begagna penningpolitiska
medel för att bryta tendensen till fortgående prisstegring vara
så gott som allenahärskande. Man föreställer sig uppenbarligen att en av penningöverflöd
framkallad prisstegringstendens kan hållas tillbaka enbart genom
priskontroll och liknande åtgärder.

Enligt min på praktiska erfarenheter grundade övertygelse förhåller det
sig icke så.

Om den utelöpande sedelmängden ökas, följer därmed ovillkorligen eu
ökad efterfrågan från dom, hos vilka sedlarna utgöra köpkraft. Så länge
det finnes en stark lockelse för allmänheten alt skaffa nyttigheter av olika
slag i stället för att spara köpkraften för framtida behov eller öka inkomsterna
genom ränta på sparade medel, kommer prisnivån att få eu alltjämt stigande
tendens.

Denna tendens kan, om den icke är mycket stark, på vissa begränsade
områden hållas tillbaka genom prisregleringar. Om dessa bli effektiva tar
sig emellertid köpkraften lätt utlopp i höga priser på såväl fast som lös
egendom. All så sker för närvarande är uppenbart. Skulle sedelmängden

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

fortfara att stiga, kommer det inre trycket på prisnivån att oavbrutet ökas
och i ett visst läge kommer detta tryck att överstiga regleringarnas hållfasthet.
I ett par allmänt kända fall har riktigheten av detta påstående redan
visat sig. Skulle utvecklingen i denna riktning fortsätta, föreligger betydande
risk för att hela det mödosamt uppbyggda pris- och lönestoppsystemet, till
vilket nu riksbanksfullmäktige ställa sin lit, faller samman.

Endast genom de mest energiska åtgärder från statsmakternas sida för
att icke blott hålla sedelomloppet under dess nuvarande högsta tillåtna nivå
utan också att successivt minska det, kunna de risker, som den pågående
utvecklingen medför, helt avlägsnas.

Herr Magnusson förklarade sig i huvudsak instämma i den reservation,
som av herr Hagberg fogats vid bankofullmäktiges skrivelse den 10 mars
1949..

Departementschefen. Enligt lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning äger riksbanken under
tiden från och med den 1 juli 1948 till och med den 30 juni 1949 utgiva sedlar
till ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor. I samma lag stadgas vidare,
att Konungen må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.

Såsom framgår av det förut anförda ha fullmäktige i riksbanken i avvaktan
på en definitiv omläggning av riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen
hemställt, att 1948 års lag måtte erhålla fortsatt giltighet tills
vidare intill utgången av juni månad 1950. Samtidigt ha bankofullmäktige
— under hänvisning till att sedelcirkulationen den 28 februari 1949 uppgått
till 2 952 miljoner kronor och att sedelstocken under tiden fram till 1949
års slut, med hänsyn till den normalt förekommande säsongsvariationen,
kunde beräknas stiga med 300 å 400 miljoner kronor •— hemställt att nyssnämnda
maximibelopp för sedelutgivningen, 3 200 miljoner kronor, måtte
höjas till 3 500 miljoner kronor.

För egen del ansluter jag mig till det av bankofullmäktige framlagda förslaget
att 1948 års särskilda lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning
erhåller fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1950.

Av de utav bankofullmäktige lämnade uppgifterna rörande sedelstockens
nuvarande omfattning får anses framgå, att behov av en något vidgad sedelutgivningsrätt
föreligger. Mot storleken av den höjning som föreslagits av
bankofullmäktige har jag ej något att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att
maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 3 200 till 3 500 miljoner
kronor.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1949—den 30 juni 1950 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med
de jämkningar som föranledas dels av det nyss sagda och dels av omläggningen
av riksdagens sammanträdesordning — bör utformas i överensstämmelse
med 1948 års lag i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

33

Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelse den 17 juni 1948, nr 327, har riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1949 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin skrivelse den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken anfört att
liksom för innevarande budgetår borde riksbanken även för tiden från och
med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 fritagas från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot
bifall till bankofullmäktiges framställning.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Av dessa författningsförslag — vilka såsom bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag — böra de två förstnämnda underställas lagrådets
granskning.

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr 208.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de under 1) och 2) upptagna författningsförslagen måtte för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Erik Skiöld.

Kungi. Maj.ts proposition nr 208.

35

Bihang A.

Sammanställning

rörande bankaktiebolagens kassareserver

dels enligt 49 § banklagen,

dels enligt Riksbanksfullmäktiges förslag till beredskapslagstiftning.
Uppgifterna avse ställningen den 28 februari 1949.

Lagstadgad
kassareserv
enligt 49 §

Tkr.

Kassareserv
enl. Riksbanks-fullmäktiges
förslag

Tkr.

Ökning

% av

Tkr. lagstadgad

kassareserv

1

2

3

4

Grupp I.

AB Bohusbanken...............

2 930

6 833

3

903

133-2

AB Diskontobanken.............

267

1981

1

714

641-9

AB Hjo bank...................

114

928

814

714-0

AB Luleå folkbank.............

426

942

516

121-1

AB Sundsvalls kreditbank.......

491

2 736

2

245

457-2

Summa

4 228

13 420

9

192

217-4

Grupp II.

AB Gotlands bank..............

1324

9 922

8 598

649-4

AB Jämtlands folkbank.........

866

6 942

6

076

701-6

Skaraborgs ensk. bank ab........

6 679

28 749

22

070

330-4

AB Smålands bank.............

6 409

25 479

19

070

297-6

Sparbankernas Bankab...........

28 775

42 051

13

276

46-1

Sundsvalls ensk. bank ab.........

14 130

55 408

41

278

292 1

Uplands ensk. bank ab...........

11611

33 564

21

953

189-1

Wermlands ensk. bank ab.......

12 580

53 918

41

338

328-6

Östergötlands ensk. bank ab......

13 076

33 397

20

321

155’4

Summa

95 450

289 430

193

980

2032

Summa exkl. Sparb. bank

66 675

247 879

180

704

271-0

Grupp III A.

AB Göteborgs bank.............

62 969

162 567

99

598

158-2

Skandinaviska Banken AB ......

204 546

434 428

229

882

112-4

Stockholms ensk. bank ab.......

105 475

175 294

69

819

66-2

AB Svenska handelsbanken......

184 020

464 369

280

349

152-3

Summa

557 010

1 236 658

679

648

1220

Grupp III B.

AB Göteborgs handelsbank......

28 997

72 282

43

285

149-3

Inteckningsbanken ab............

7 151

73 344

66

193

925-6

AB Jordbrukarbanken...........

31268

91859

60

591

193-8

AB Skånska banken ............

29 913

58 491

28

578

95-5

Summa

97 329

295 976

198

647

204 1

Samtliga bankaktiebolag

754 017

1835 484

1081

467

1484

Samtliga bankaktiebolag exkl.

Sparb. bank

725 242

1 793 433

1068

191

147-3

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Bihang B.

Sammanställning

utvisande ifråga om bankaktiebolagen

dels det belopp, vartill kassareserven lägst skolat uppgå

a) enligt 49 § banklagen

b) enligt Riksbanksfullmäktiges förslag till beredskapslagstiftning (den maximala storleken)
dels förefintlig kassareserv, d. v. s. det belopp, vartill kassa och kassareserv verkligen redovisats.

Uppgifterna avse ställningen den 28 februari 1949. 1 000-tal kronor.

Lagstadgad kassareserv

Kassareserv enligt

Riks-

enligt 49 §

banksfullmäktiges förslag

Före-

fintlig

kassa-

Överskott

Överskott (+)
Underskott (—)

reserv

(Kol. ''
1-2)

% av
disp.
utlån.

(Kol.

1-5)

% av
disp.
utlån.

1

2

3

4

5

a

7

Grupp I.

AB Bohusbanken...........

5102

2 930

2172

8-5

6 833

—

1731

- 6-8

AB Diskontobanken........

559

267

292

31

1981

—

1422

- 15-3

AB Hjo bank..............

314

114

200

3-9

928

—

614

- 12-0

AB Luleå folkbank ........

559

426

133

21

942

—

383

- 61

AB Sundsvalls kreditbank ..

1006

491

515

3-4

2 736

-

1730

- 11-4

Summa

7 540

4 228

3 312

5''4

13 420

-

5 880

- 9-6

Grupp II (exkl. Sparb. Bankab.)

1397

1324

73

0-1

9 922

_

8 525

- 16-8

AB Jämtlands folkbank ....

3 058

866

2 192

5’9

6 942

—

3 884

- 10-4

Skaraborgs ensk. bank ab. ..

15 734

6 679

9 055

5-6

28 749

—

13015

- 8-0

12181

6 409

5 772

4-1

25479

_

13 298

- 9-5

Sundsvalls ensk. bank ab. ..

39 790

14 130

25 660

9-7

55 408

—

15 618

- 5-9

Uplands ensk. bank ab.....

24 242

11611

12 631

7-7

33 564

—

9 322

- 5-7

Wermlands ensk. bank ab. ..

31636

12 580

21 056

7-9

53 918

—

20 282

- 7-6

Östergötlands ensk. bank ab.

24 495

13 076

11419

6’4

33 397

-

'' 8 902

- 5-0

Summa exkl. Sparb. Bankab.

154 533

66 675

87 858

7-0

247 379

-

92 846

- 7-3

Grupp III A.

*

AB Göteborgs bank ........

77 509

62 969

14 540

1-8

162 567

—

85 058

- 10-7

Skandinaviska Banken AB ..

448 876

204 546

244 330

15-2

434 428

+

14 448

+ 0-9

Stockholms ensk. bank ab. ..

305 708

105 475

200 233

36-8

175 294

+

130 414

+ 240

AB Svenska handelsbanken..

435 979

184 020

251 959

11-9

464 369

-

28 390

- 1-3

Summa

1 268 072

557 010

711 062

140

1 236 658

+

31 414

+ 0-6

Grupp III B.

AB Göteborgs handelsbank..

45 508

28 997

16 511

4-7

72 282

—

26 774

- 7-7

Inteckningsbanken ab.......

16 922

7151

9 771

30

73 344

—

56 422

- 17-1

AB Jordbrukarbanken ......

58 473

31 268

27 205

6-4

91859

—

33 386

- 7-9

AB Skånska banken........

46 049

29 913

16136

5''5

58 491

_

12 442

- 4-3

Summa

166 952

97 329

69 623

5-0

295 976

—

129 024

- 93

Samtliga bankaktiebolag exkl.

Sparb. Bankab.............

1597 097

725212

871855

11 2

1793 433

—

196 336

- 2-5

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 april
194-9.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 6 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 1 april 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 april
1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 i samma månad remitterade
förslagen till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, samt

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Föredraganden hemställer — under hänvisning till att dessa två lagförslag
av lagrådet lämnats utan erinran — att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda två lagförslag ävensom det i protokollet
den 1 april 1949 upptagna förslaget till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Berggren.

497458. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.