Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350), m. m.; given Stockholms slott den 8 april 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350),
dels ock bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj ds
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 200■
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 19391, vilken jämlikt
lag den 28 maj 1948 (nr 247) gäller till och med den 30 juni 1949, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1950. 1
1 Senaste lydelse av 5 § se 1940: 613.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1049.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.
Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit befogenhet
att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel in. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.
Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen
gällde urspungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 28 maj 1948 (nr 247), enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1949. Genom lag
den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.
Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, ha
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693) och den 26 januari 1945 (nr 16).
I en den 24 februari 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse
ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret anfört, att rådande
förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning.
Någon ändring av valutalagen hade för närvarande icke ansetts
erforderlig. I enlighet härmed hemställdes, att valutalagen måtte erhålla
förlängd giltighet, förslagsvis under ytterligare ett år eller alltså till utgången
av juni månad 1950. I
I samma skrivelse ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret
vidare föreslagit vissa ändringar i valutaförordningen. I detta hänseende
har i skrivelsen anförts följande.
Det är av väsentlig betydelse för den enskilde ur valutasynpunkt, om han
är att betrakta såsom bosatt inom Sverige (s. k. valutainlänning) eller icke.
Som bosatt här i riket anses enligt 1 § valutaförordningen, i vad angår fy
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
sisk person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning
som haft fast bostad i Sverige sedan den 25 november 1939. Denna
bestämmelse är numera föråldrad. Tidpunkten synes böra framflyttas, förslagsvis
till den 1 januari 1947.
Frågan om lämnandet av kredit här i riket mot borgen av någon i utlandet
bosatt är icke uttryckligen reglerad i valutaförordningen. Frågan har
huvudsakligen betydelse antingen då utländskt bolag önskar finansiera investering
i Sverige genom att svenskt dotterbolag här upptager kredit mot
moderbolagets borgen i stället för att för finansieringen erforderliga medel
överföras till Sverige eller då svenskt dotterbolag endast genom krediter i
Sverige mot utländskt moderbolags borgen kan anskaffa medel för de transfereringar
till utlandet — t. ex. på grund av utdelning — som i och för sig
kunna medgivas. Valutaförordningen torde följaktligen böra kompletteras
med en bestämmelse om att riksbankens tillstånd erfordras för iklädande
av gäkl mot borgen av någon i utlandet bosatt. Ifrågavarande bestämmelse
torde kunna intagas under 6 § andra stycket som en särskild punkt mellan
nuvarande punkterna 1) och 2). Rubriken till 6—9 §§ torde vidare böra
kompletteras genom att orden »med mera» tillkomma.
Enligt 12 g valutaförordningen får »valutainlänning» icke utan riksbankens
tillstånd förfoga över honom tillhöriga utländska betalningsmedel, utländska
banktillgodohavanden och andra utländska fordringar på sådant
sätt, att hans innehav av utländska betalningsmedel, utländska banktillgodohavanden
och andra utländska fordringar därigenom förminskas. Bestämmelsen
hindrar däremot icke att »valutainlänning» säljer värdepapper han
har i utlandet till annan här i riket bosatt. Mot detta vore i och för sig intet
att invända, om icke den nu ifrågavarande möjligheten utnyttjades av personer,
som ämna emigrera, att skaffa sig tillgångar i utlandet utan tillstånd
av valutakontoret. Bestämmelserna i 12 g torde med hänsyn härtill böra
kompletteras med ett stadgande om att tillstånd erfordras för att den, som
är bosatt här i riket, skall få förminska sitt innehav av utländska värdepapper.
Om den nu ifrågasatta kompletteringen av 12 g genomföres, har
riksbanken (valutakontoret) för avsikt att tillsvidare medgiva sådant undantag
från bestämmelserna i paragrafen att fri handel tillätes med i Sverige
förvarade, härstädes börsnoterade utländska värdepapper.
Enligt 13 g första stycket må avtal om betalning annorledes än med vanliga
betalningsmedel ej träffas med mindre det följer av handelsbruk eller
annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna. De understrukna
uttrycken äro vaga och det har i praktiken visat sig, att de utnyttjats för
att undvika att till Sverige hemtaga vissa inflytande utländska valutor. Det
är därför önskvärt, att de understrukna uttrycken utgå.
Underlåtenhet att fullgöra den hembudsskyldighet och deklarationsskyldighet,
varom förordnats jämlikt 10 resp. 16 gg valutaförordningen, är
straff sanktionerad enligt 19 g valutaförordningen. Användningen av straff
som tvångsmedel i dessa fall förefaller emellertid ofta mindre lämplig. Då
det synes effektivare att här använda vite för framtvingandet av de rättsplikter,
som åläggas enligt nämnda bestämmelser, torde It) och 16 §§ böra
kompletteras med stadganden, som giva riksbanken möjlighet att genom
vitesförläggande framtvinga fullgörande av hembuds- och deklarationsskyldigheten.
Vid bifall härtill bör 24 g andra stycket utvidgas att avse uttagande
även av vite som här avses.
Försök till brott mot valutaförordningen äro straffbelagda endast i så
måtto, att i 20 § stadgas att lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller
olovlig införsel i strid mot 6 eller 7 § anses som försök därtill. Det har
under valutaförordningens giltighetstid ofta visat sig föreligga ett behov
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
att kunna straffa försök i vidare utsträckning än som för närvarande är
möjligt. Svårigheterna att bestämma när försök skall anses föreligga, göra
emellertid att fullmäktige och valulakontorets styrelse icke nu anse sig böra
föreslå en utvidgning av det straffbara området för försök annat än i ett
fall, som tillika är det mest praktiska, nämligen försök att genom oriktig
uppgift förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller till
riksbankens tillstånd, där sådant erfordras. Fullbordat brott i dylikt avseende
är straffbelagt enligt 19 § 3) valutaförordningen. Bestämmelse om
strafförsök i fall, som här avses, torde böra införas som ett nytt stycke
under 20 §.
Enligt vad som inhämtats torde förslag komma att avlåtas till årets riksdag
om att ersätta förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel
in. in. med en ny lag i ämnet. Om så sker, torde 26 § valutaförordningen
böra undergå därav föranledd formell ändring.
I enlighet härmed ha fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret
hemställt, att 1, 6, 10, 12, 13, 16, 20, 24 och 26 §§ valutaförordningen
måtte ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad i skrivelsen
anförts. Vid skrivelsen har fogats förslag till författning i ämnet.
Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet hade ledamöterna herrar Björnsson, Gränebo
och Hagberg — med instämmande av herr Åkerlund — anmält skiljaktig
mening i så måtto, att de ansett att de föreslagna ändringarna av 12
och 13 §§ valutaförordningen icke borde genomföras.
Över nämnda skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen
och Sveriges allmänna exportförening.
Vad först angår förslaget om förlängning av valutalagens
giltighetstid har Svenska bankföreningen förklarat, att föreningen
icke ville underlåta att framhålla nödvändigheten av att vårt land så snart
som möjligt återvände till en ekonomisk politik, som möjliggjorde fria och
naturliga förhållanden på valutaområdet. Det nuvarande tillståndet vore en
hämsko på näringslivets och särskilt exportproduktionens utveckling och
hindrade affärsförbindelser med utlandet. Vid avvecklingen av de regleringsbekymmer,
som nu tyngde hela det ekonomiska livet, läte det sig emellertid
icke göra att börja med avskaffande av valutalagstiltningen. Föreningen
kunde därför icke motsätta sig förslaget om att valutalagen skulle erhålla
förlängd giltighet till utgången av juni månad 1950.
Övriga remissinstanser ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
om förlängning av giltighetstiden för valutalagen.
Beträffande förslaget om ä ndrin gar i v a 1 u t a f ö r o r d n i n g e n
ha fullmäktige i riksgäldskontoret meddelat, att fullmäktige icke ansåge sig
höra avgiva yttrande beträffande sagda förslag.
Bank- och fondinspektionen har anfört, alt ur de synpunkter inspektionen
hade att företräda funnes intet att erinra mot att 1, 6, 10, 12, 13, 16,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
24 och 2(1 §§ valutaförordningen erhölle den ändrade lydelse, som föresloges
i den remitterade framställningen. Vad åter angår den i 20 § sagda
förordning föreslaga ändringen, varigenom skulle införas straff för försök
till sådan gärning, som beskreves i 19 § 3) i förordningen, ville inspektionen
framhålla, att beskrivningen av ifrågavarande fullbordade brott icke
vore tillfredsställande, i det att arten av de oriktiga uppgifter, varom här
vore fråga, icke närmare angåves. Varje oriktig uppgift som föranledde att
någon finge dispositionsrätt över utländsk valuta, kunde sålunda föranleda
att straff ådömdes uppgiftslämnaren. Med hänsyn härtill ansåge inspektionen
det olämpligt att genom kriminalisering av försök till brott, som
här avsåges, ytterligare utvidga det redan nu svårbestämbara området för
sådana brott, helst som det kunde antagas att desamma icke förekomme
i så stor omfattning eller vore av sådan farlighetsgrad, att deras beivrande
representerade ett betydande samhällsintresse. Inspektionen avstyrkte därför
den ifrågasatta ändringen av 20 § valutaförordningen.
Svenska bankföreningen har anfört följande.
I fråga om de föreslagna ändringarna i valutaförordningen får föreningen
till en början framhålla, att den i 1 § föreslagna ändringen av den
relevanta tidpunkten för bestämmande av begreppet valutainlänning kan
komma att medföra konsekvenser som icke äro önskvärda. Sålunda skulle
den stora nya grupp av valutainlänningar, som därigenom uppkomme,
plötsligen komma i ett väsentligen fördelaktigare läge än tidigare i fråga
om inköp av såväl resevaluta som valutor för andra ändamål. Å andra
sidan skulle de komma i ett sämre läge än förut därigenom att de skulle
bli hembudsskyldiga beträffande utländska valutor enligt samma regler
som gälla för svenskar. Detta skulle bli särskilt besvärande för utlänningar
som måhända på grund av sin tjänst vistats i Sverige sedan 1947
års ingång. Möjligen skulle det också utlösa motåtgärder av diskriminerande
art mot svenskar i andra länder. Föreningen vill fördenskull sätta
i fråga, huruvida den i 1 § föreslagna ändringen verkligen är tillrådlig.
I 6 § valutaförordningen föreslås införande av en ny bestämmelse av
innebörd, att riksbankens tillstånd skall fordras jämväl för iklädande av
gäld mot borgen av någon i utlandet bosatt. Enligt vad föreningen har sig
bekant praktiseras det sålunda föreslagna förfaringssättet i många fall redan
nu. Föreningen anser det dock vara förenat med vissa betänkligheter
att införa en formlig bestämmelse härom i förordningen. Det torde i de
flesta fall vara för vårt land nyttig företagsamhet som finansieras genom
borgen av utlänningar, särskilt i det vanliga fall då utländskt moderbolag
ikläder sig borgen för ett svenskt dotterbolag. Det i den remitterade skrivelsen
omnämnda förfarandet, att ett utländskt moderbolag finansierar investeringar
i Sverige genom att låta det svenska dotterbolaget upptaga kredit
mot moderbolagets borgen synes föreningen icke kunna rubriceras som
något missbruk som bör stävjas. Och det kan starkt ifrågasättas om en
vägran av tillstånd till sådan kredit verkligen skulle medföra, att moderbolaget
i stället överförde för finansieringen erforderliga medel till Sverige.
Inför risken att ej vid behov få hemtaga disponibla medel, torde sådana
transaktioner icke vara särskilt lockande. Den i skrivelsen befarade risken,
att ett svenskt dotterbolag skulle kunna lämna utdelning eller eljest överföra
medel till utlandet med anlitande av här upptagna krediter, synes också
vara ett alltför speciellt fall för att motivera en lagstiftningsåtgärd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 1
Vidare bör beaktas den icke ovanliga situationen, att ett svenskt dotterföretag
på basis av den utländska moderfirmans borgen träffat avtal med
en bank om diskontering av varuväxlar intill ett visst belopp under viss
tid. Sådana redan ingångna kreditavtal kunna uppenbarligen icke ensidigt
hävas av banken och böra därför under alla förhållanden undantagas från
lagstiftningen. Slutligen bör framhållas, att ett införande av den föreslagna
bestämmelsen förmodligen komme att medföra, att andra länder vidtaga
motsvarande åtgärder gentemot Sverige, något som uppenbarligen vore till
nackdel för våra internationellt förgrenade exportindustrier.
I 12 § valutaförordningen har förslagits elt tillägg av innebörd, att riksbankens
tillstånd skall erfordras för att den som är bosatt här i riket skall
få förminska sitt innehav av utländska värdepapper. Samtidigt har i skrivelsen
uttalats, att riksbanken har för avsikt att tillsvidare medgiva sådant
undantag från denna bestämmelse, att fri handel tillätes med i Sverige förvarade,
härstädes börsnoterade utländska värdepapper. Den för den föreslagna
ändringen åberopade bevekelsegrunden, nämligen att den nuvarande
möjligheten till fri handel med utländska värdepapper kan utnyttjas av
personer som ämna emigrera till att skaffa sig tillgångar i utlandet, kan i
och för sig vara riktig. Men enligt föreningens mening innebär förslaget
icke den logiska reagensen mot ett sådant missförhållande. Att på grund
därav hindra handeln med i Sverige förvarade utländska värdepapper synes
vara rätt meningslöst, då ju under alla förhållanden valutakontorets tillstånd
erfordras för att utföra dem. Och att därvid göra skillnad på härstädes
börsnoterade värdepapper och andra är ännu mer opåkallat. Vad
beträffar i utlandet förvarade utländska värdepapper borde det enligt föreningens
mening övervägas, huruvida man icke skulle kunna konnna till
rätta med de påtalade missförhållandena på ett enklare sätt genom att för
kontrollen av innehav av dylika papper anlita ett förfarande liknande det
som tillämpas i Holland och som innebär, att värdepapper få innehavas i
utlandet endast genom en valutabank som ombud. En skedd försäljning av
ett sådant värdepapper kan då icke föranleda papperets utlämnande, sa
länge valutaregleringen består. I anslutning härtill vill föreningen icke underlåta
att framhålla, att förevarande ändringsförslag är ett typiskt exempel
på den ofta och med beklagande konstaterade företeelsen, att en reglering
föder nya regleringar som icke kunnat förutses.
1 fråga om den i l.''i g första stycket föreslagna ändringen, som innebär
att sedvänja eller eljest föreliggande särskilda omständigheter icke längre
skola kunna åberopas som skäl för att emottaga betalning annorledes än
med vanliga betalningsmedel, vill föreningen endast uttala, att den nuvarande
bestämmelsen onekligen är smidig och användbar och att det synes
tvivelaktigt, huruvida de missbruk som förekommit äro sä betydelsefulla,
att de motivera den i och för sig beklagliga åtstramning som här föreslås.
Vad beträffar det i skrivelsen framlagda förslaget om att införa straff
för försök att uppsåtligen genom oriktig uppgift förskaffa sig rätt till förvärv
eller föryttring av valutor eller riksbankens tillstånd, där sådant erfordras,
vill föreningen för sin del avråda från att vidtaga eu sådan åtgärd.
Straff för försök bör överhuvud icke förekomma inom sådana brottsgrupper,
där försökskritericrna enligt sin natur äro dunkla och svåra att objektivt
konstatera. I bär avsedda fall skulle det i mänga fall vara omöjligt att
fastställa vad som utgör ett uppsåtligl försök att genom oriktiga uppgifter
förmå valutamyndighet att fatta beslut i viss riktning och vad som bottnar
i ren okunnighet. Under sådana omständigheter bör ett straffrättsligt sett
så allvarligt steg som kriminalisering av försök icke tagas, om icke särskilt
angelägna skäl föreligga därtill, något som för visso icke är fallet. Den om
-
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 206-
ständigheten, att överträdelser av valutabestämmelserna åtalas endast efter
valutakontorets medgivande, försvagar icke den här förda argumenteringen.
Slutligen vill föreningen uttala, att den tendens till skärpning av de valutareglerande
bestämmelserna, som det remitterade förslaget är ett uttryck
för, enligt bankföreningens mening är mycket beklaglig, då den i sin mån
är ägnad att alltmera försvåra den återgång till fria och naturliga förhållanden
på valutaområdet, som är en förutsättning för en lyckosam utveckling
av våra affärsförbindelser med utlandet.
Sveriges allmänna exportförening bar till en början uttalat, att det måste
i och för sig betecknas såsom beklagligt att vid nuvarande tidpunkt en ytterligare
skärpning befunnes erforderlig av en kristidsförordning, vilken
baserade sig på en lag tillkommen för att vid krig eller krigsfara eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skydda vårt lands
penningväsen. Emellertid funne sig föreningen i stort sett kunna biträda
det framlagda förslaget, varvid föreningen utginge från att vid tillämpningen
av de ifrågavarande bestämmelserna skälig hänsyn i varje särskilt fall
komme att tagas till det praktiska livets krav.
Föreningen har vidare anfört:
1) En framflyttning av den tidpunkt, som skall vara avgörande för huruvida
en till Sverige inflyttad utlänning är att betrakta såsom s. k. valutainlänning,
från den 25 november 1939 till den 1 januari 1947 synes föreningen
i och för sig väl motiverad (1 § i valutaförordningen). Föreningen utgår
dock från att skälig hänsyn vid tillämpningen kommer att tagas till det i
många fall rimliga intresset hos utländska medborgare, som inflyttat till
Sverige före den 1 januari 1947, att bliva befriade från skyldighet att till
riksbanken hembjuda sina i utlandet placerade tillgångar. Det anförda gäller
ej minst sådana f. d. svenska medborgare, som i yngre år emigrerat och
förlorat sitt svenska medborgarskap men på äldre dagar återvänt till hemlandet.
2) Det föreslagna införandet i 6 § av en bestämmelse av innebörd, att tillstånd
av riksbanken skall vara erforderligt för lämnande av försträckning
emot borgen av någon som är bosatt utomlands, synes ej direkt beröra
svenska exportintressen. Handhavandet av den nya bestämmelsen, vilken
framför allt. torde komma att beröra utländska företags finansiering av dotterbolag
i Sverige, bör emellertid ske på sådant sätt, att därav träffade länder
icke föranledas till repressalier, vilka skulle kunna kännbart drabba
svenska dotterbolags verksamhet i utlandet.
3) Föreningen vill i och för sig icke motsätta sig den föreslagna kompletteringen
av 12 § med ett stadgande om att tillstånd skall erfordras för att
den, som är bosatt här i riket, skall få förminska sitt innehav av utländska
värdepapper. Härvid förut sättes givetvis, att riksbanken (valutakontoret)
fullföljer sin avsikt att medgiva sådant undantag från bestämmelserna i paragrafen,
att fri handel tillåtes med i Sverige förvarade, bärstädes börsnoterade
utländska värdepapper. Föreningen utgår vidare från att vid utflyttning
ur riket av svenska affärsmän, som vilja grunda en verksamhet i utlandet,
det ifrågavarande stadgandet kommer att tillämpas under vederbörligt
hänsyntagande till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
4) Till det föreslagna borttagandet ur 13 § av uttrycket »eller annan sedvänja
eller eljest betingas av omständigheterna» ställer sig föreningen mera
tveksam. Under vissa förhållanden är det möjligt, att den nya lydelsen skulle
bliva till nackdel för exportföretagen, nämligen i de understundom inträf
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
9
fande fall då betalning måste godtagas i form av varor för att hindra infrysning
av svenska exporttillgodohavanden, för den händelse den föreslagna
ändringen likväl kommer till stånd, bör i varje fall möjlighet till dispens
i dylika särskilda fall hållas öppen.
5) Föreningen har ingen erinran emot de föreliggande förslagen om dels
införande av vitesföreläggande såsom tvångsmedel vid underlåtenhet att fullgöra
hembuds- eller deklarationsskyldighet jämlikt 10 resp. 16 §§, dels utvidgning
av det straffbara området till att avse även försök att genom oriktig
uppgift uppsåtligen förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska
betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt
<20 §).
Föreningen har härefter förklarat att — ehuru frågan ej fölle inom de
delar av valutaförordningen, som nu vore föremål för översyn — föreningen
ville fästa uppmärksamheten på önskvärdheten av en uppmjukning av 5 §
3 mom. valutaförordningen. I nämnda moment stadgades, att tillstånd av
riksbanken erfordrades därest den, som vore bosatt här i riket, skulle verkställa
inbetalning å eller överföring till konto eller räkning, som här fördes
till förmån för någon som vore bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet bosatt person. Denna bestämmelse
vållade ofta svårigheter för de exportföretag, som sände ut sina anställda
för tjänstgöring hos dotterbolag eller andra företag i utlandet. I sådana fall
önskade ej sällan hemmaföretaget för den anställdes räkning betala inom
Sverige regelbundet förekommande utgifter av personligt slag, såsom pensionsavgifter,
livförsäkringspremier och periodiska understöd till anhöriga.
Tillstånd till dylika betalningar syntes emellertid i praktiken lämnas enr
dast i undantagsfall, detta under motivering, att den anställde rätteligen
själv borde till Sverige remittera dylika betalningar. Med hänsyn till svårigheterna
att från vissa länder erhålla tillstånd att för dylika ändamål transferera
erforderliga belopp till Sverige syntes det föreningen, som om en revidering
av ifrågavarande paragraf vore behövlig. Fn smidigare bestämmelse
på denna punkt skulle göra det lättare för exportföretagen att kunna sända
ut kvalificerad svensk personal för tjänstgöring i utlandet.
Departementschefen. I enlighet med vad bankofullinäktige och styrelsen
för valutakontoret föreslagit torde valutalagen — vars giltighetstid utgår
den 30 juni 1949 — böra erhålla giltighet jämväl för tiden därefter. Någon
ändring i valutalagen ifrågasättes icke för närvarande. .lag förordar sålunda,
att valutalagen i sin nuvarande lydelse förlänas fortsatt giltighet under
tiden till och med den 30 juni 1950.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen ha bankofullinäktige och
styrelsen för valutakontoret hemställt om vissa ändringar i valutaförordningen.
1 § nämnda förordning har föreslagits ändrad så att den tidpunkt, som
är avgörande för huruvida en till Sverige inflyttad utlänning är att betrakta
såsom valutainlänning, framflyttas från den 25 november 1939 till den 1 januari
1947. Eu dylik ändring i fråga om valutaförordningens räckvidd sy
-
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 206.
nes motiverad med hänsyn till att åtskilliga år numera förflutit sedan valutalagstiftningen
sattes i tillämpning. Den föreslagna ändringen torde sålunda
böra genomföras.
I anledning av exportföreningens uttalande, att skälig hänsyn vid valutaförordningens
tillämpning bör tagas till det i många fall rimliga intresset
hos utländska medborgare, som inflyttat till Sverige under tiden den 25
november 1939—den 31 december 1946, att bliva befriade från skyldighet
att till riksbanken hembjuda sina i utlandet placerade tillgångar, vill jag
understryka angelägenheten av att valutalagstiftningen icke tillämpas
strängare än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lagstiftning.
I anslutning härtill må erinras om att riksbanken enligt 17 §'' valutaförordningen
äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som äro angivna i förordningen.
I 6 § har föreslagits införandet av en ny bestämmelse av innehåll, alt
tillstånd av riksbanken erfordras, därest den som är bosatt här i riket skall
ikläda sig gäld mot borgen av någon som är bosatt i utlandet. Enligt vad
bankföreningen upplyst har redan nu i många fall förekommit, att riksbankens
samtycke inhämtats vid kreditavtal varom här är fråga. De olägenheter
och komplikationer som enligt bankföreningens och exportföreningens
uttalanden skulle kunna uppkomma, därest den föreslagna nya bestämmelsen
upptoges i valutaförordningen, torde med en smidig tillämpning
kunna i huvudsak undvikas. Med hänsyn härtill och då den föreslagna bestämmelsen
synes erforderlig för att förhindra illojala transaktioner, tillstyrker
jag att valutaförordningen kompletteras i enlighet med det föreliggande
förslaget. Samtidigt härmed bör underrubriken närmast före 6 §
jämkas.
Något särskilt undantagsstadgande beträffande redan ingångna kreditavtal
synes icke erforderligt. Redan ianspråktagna borgensåtaganden beröras
icke av den nya bestämmelsen och i övrigt torde det ankomma på riksbanken
(valutakontoret) att utfärda sådana tillämpningsföreskrifter al
några svårigheter vid den nya bestämmelsens ikraftträdande icke uppstå.
Bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret ha vidare hemställt
om sådan ändring i valutaförordningen, att i 12 § upptages ett stadgande
av innebörd, att den som är här i riket bosatt icke utan riksbankens tillstånd
får förminska sitt innehav av utländska värdepapper.
Bankföreningen har mot detta förslag invänt, att såvitt angår i utlandet
förvarade utländska värdepapper de påtalade missförhållandena lättare
skulle kunna avhjälpas genom det i Holland tillämpade systemet, som innebär
att värdepapper få innehavas i utlandet endast genom valutabank såsom
ombud. Emellertid torde detta system — som enligt uppgift från valutakontoret
närmare övervägts i samband med framläggandet av de nu
föreliggande förslagen till ändringar i valutaförordningen — vara förhållandevis
omständligt och innebära ett mera omfattande ingripande än som är
erforderligt i förevarande fall. Med hänsyn härtill och då anledning icke
torde föreligga att i detta hänseende genomföra en åtskillnad mellan i Sverige
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
och i utlandet förvarade utländska värdepapper tillstyrker jag det förslag
till ändring av 12 g, som framlagts av bankofullmäktige och styrelsen för
valutakontoret. Jag får i detta sammanhang erinra om att, därest den föreslagna
bestämmelsen genomföres, riksbanken har för avsikt att tillsvidare
medgiva fri handel med i Sverige förvarade, härstädes börsnoterade utländska
värdepapper.
Enligt 13 § första stycket valutaförordningen i dess nuvarande lydelse
må avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel ej träffas
»med mindre det följer av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest
betingas av omständigheterna». Denna bestämmelse föreslås skärpt på så
sätt att avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel icke
må träffas såvitt ej annat följer av handelsbruk. Då den hittills gällande
bestämmelsen synes alltför vittomfattande och enligt uppgift från valutakontoret
varit till hinder vid dess arbete att säkerställa, att till Sverige i
största möjliga utsträckning hemtoges intjänta utländska valutor, torde
den föreslagna skärpningen böra komma till stånd. Jag vill erinra om att
möjlighet föreligger för riksbanken att med stöd av 17 § valutaförordningen
bevilja dispens jämväl från bestämmelserna i 13 §.
I förslaget av bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret ha därjämte
upptagits nya stadganden om rätt för riksbanken att förelägga vite
vid underlåtenhet att fullgöra viss hembuds- eller uppgiftsskyldighet, varom
i 10 resp. 16 g förmäles. Även dessa förslag, som icke föranlett någon
erinran från remissinstansernas sida, anser jag mig böra godtaga.
Slutligen ha bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret hemställt
om en utvidgning av bestämmelserna i 20 § om straff för försök. Det är
givet att vissa betänkligheter kunna anföras mot detta förslag. Emellertid
har erfarenheten visat behovet av att kriminalisera försök att genom orik
-
tiga uppgifter förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska betalningsmedel
eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt eller
riksbankens tillstånd, där sådant erfordras. Det bör även framhållas att,
därest straffbestämmelserna utvidgas på föreslaget sätt, stadgandet i 24 g
första stycket erbjuder en viss garanti för att åtal icke anhängiggöres i andra
fall än då så bör ske; i nämnda författningsrum stadgas att åtal icke må
anhängiggöras annat än efter angivelse av riksbanken. Vid nu angivna förhållanden
och med beaktande jämväl av att exportföreningen i sitt remissyttrande
uttryckligen förklarat sig icke hava någon erinran mot den föreslagna
utvidgningen av straffbestämmelserna anser jag mig — om än med
tvekan — kunna godtaga förslaget.
Exportföreningen har i sitt remissyttrande understrukit önskvärdheten av
att 5 g 3 mom. valutaförordningen uppmjukades i syfte att möjliggöra för
exportföretag att verkställa utbetalningar här i landet för personer, tjänstgörande
hos dotterbolag eller andra företag i utlandet. Då emellertid enligt
vad från valutakontoret under hand framhållits dispens kan beviljas för
dylika utbetalningar, torde någon ändring av valutaförordningen i nu ifrågavarande
hänseende icke vara påkallad. Jag vill tillägga atl jag härvid lör
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
utsätter, att dispens i erforderlig omfattning meddelas i sådana fall då
svårigheter föreligga att transferera de erforderliga beloppen från det främmande
landet till Sverige.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt
2) förordning om ändring i valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr
97).
Av dessa författningsförslag — vilka torde såsom bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag — torde det förstnämnda böra underställas
lagrådets granskning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nyssnämnda förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Erik Skiöld. 1
1 Av de i bilagan upptagna författningsförslagen har förslaget till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), som är likalydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget, här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
13
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändring i valutaförordningen den 25 februari
1940 (nr 97).
Härigenom förordnas, att 1, 6, 10, 12, 13, 16, 20, 24 och 26 §§ samt underrubriken
till 6—9 §§ valutaförordningen den 25 februari 19401 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse.
1
I denna--— svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår
fysisk person, svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 25 november 1939. Juridisk
person skall anses vara bosatt
i det land, där styrelsen har sitt säte
eller, om styrelse icke finnes, där
huvudkontoret är beläget.
Om införsel av betalningsmedel och
värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper.
6
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest
1) den, som är bosatt här i riket,
skall, i annat fall än i första stycket
avses, direkt eller genom annans förmedling
mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet, eller 1
1 Senaste lydelse se beträffande 6, 13 och
beträffande 16 och 24 §§ 1945:16.
Föreslagen lydelse.
§•
I denna---svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår
fysisk person, svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 1 januari 19\7. Juridisk
person skall anses vara bosatt
i det land, där styrelsen har sitt säte
eller, om styrelse icke finnes, där
huvudkontoret är beläget.
Om införsel av betalningsmedel och
värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper med mera.
§•
Betalningsmedel så — — -—■ till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet;
26 §§ 1944: 693, beträffande 10 § 1940: 348 samt
14
Kungl. Ma[:ts proposition nr 206.
Gällande lydelse.
2) den, som är bosatt här i riket,
skall ikläda sig gäld till någon som
är bosatt i utlandet, där ej fråga är
om ingående av köpeavtal på inom
branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
10
Utländska betalningsmedel — —
— valutalagen sägs.
I fråga —--såsom innehavare.
Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.
12
Ändå att---under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,
där fordringarna
tillhöra någon här i riket bosatt.
13
Här i riket bosatt, som gentemot
utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej
medgiva anstånd med eller uppskjuta
betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga
betalningsmedel med mindre det följer
av handelsbruk eller annan sedvänja
eller eljest betingas av omständigheterna.
Föreslagen lydelse.
2) lämna f örsträckning mot säkerhet
av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
Utländska betalningsmedel — —
— valutalagen sägs.
I fråga----såsom innehavare.
Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.
Underlåter någon att fullgöra skyldighet,
som i första stycket sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt
vite.
§•
Ändå att---under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,
så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna
eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.
§•
Här i riket bosatt, som gentemot
utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej
medgiva anstånd med eller uppskjuta
betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga
betalningsmedel, såvitt ej annat följer
av handelsbruk.
Kungi. Maj.ts proposition nr 206-
15
Gällande lydelse.
Ej heller--— -— liknande åtgär
der.
16
En var — — — gentemot utlandet.
Den som, —--bosatt person.
I förpliktelse,----eller guld
mynt.
Där så erfordras för nödig upplysnings
vinnande, äger riksbanken vid
lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som
handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla
sina handelsböcker jämte
därtill hörande handlingar.
20
Lika med---försök därtill.
24
Brott mot — — — allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande
länsstyrelse att på framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommande
förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som i 16 §
fjärde stycket sägs.
Föreslagen lydelse.
Ej heller---liknande åtgär
der.
§•
En var — — — gentemot utlandet.
Den som,---bosatt person.
I förpliktelse,---eller guld
mynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet
varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt
vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande,
vid lämpligt vite förelägga
uppgiftsskyldig att för riksbanken eller
den, som handlar å riksbankens
vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker
jämte därtill hörande handlingar.
§•
Lika med —--försök därtill.
Vad i 19 § är stadgat angående
straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig
rätt eller tillstånd, som avses i nämnda
paragraf under 3), skall äga tilllämpning
jämväl beträffande den
som uppsåtligen genom oriktig uppgift
försöker skaffa sig sådan rätt eller
sådant tillstånd.
§•
Brott mot — — — allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande
länsstyrelse att på framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommande
förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som i 10 §
fjärde stycket eller 16 § fjärde stycket
sägs.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 206-
Gällande lydelse. Föreslagen lydelse.
26 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i förordningen den 3 mars 1916
om straff för olovlig varuutförsel
in. m. och lagen den 8 juni 1923 om
straff för olovlig varuinförscl är om
beslag och tillsyn stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att undersökning
å person må å ort och i
den ordning, som i sagda förordning
och lag stadgas, företagas närhelst
anledning därtill föreligger.
Där det —--postverkets vård.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff
för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag och
tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person må
å ort och i den ordning, som i nämnda
författningar stadgas, företagas
närhelst anledning därtill föreligger.
Där det---postverkets vård.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 april
1949.
Närvarande:
justitieråden Gei jer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 6 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 1 april 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
tf
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 206.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä
Stockholms slott den 8 april 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 8 april 1949 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 april
1949 remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).
Föredraganden anför.
Lagrådet har lämnat förslaget till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
utan erinran. Detta förslag torde genom proposition böra föreläggas riksdagen
till antagande.
Samtidigt härmed bör framställning göras till riksdagen om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen
i överensstämmelse med det förslag till förordning om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97), som fogats vid statsrådsprotokollet
den 1 april 1949.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels antaga nyssnämnda förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t må meddela förordnande
som avses i 1 § valutalagen i överensstämmelse med
det förslag till förordning om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97), som fogats vid statsrådsprotokollet
den 1 april 1949.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Berggren.
497453. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.