Kungl. Maj ds proposition nr 203.
1
Nr 203.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj.t att medgiva visst undantag
från gällande villkor för åtnjutande av rätt
till varvsindustrirestitution; given Stockholms slott
den 1 april 1949.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet fråga om fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj.t att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution samt anför därvid
följande.
I 3 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare
äger att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller ut1
Bi haag till riksdagens protokoll 1''J''i''J. 1 samt. Nr 203.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
rustning, inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt
fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg även av
70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport,
"ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad,
reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom från
utlandet införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull
(varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier eller
andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande
av honom införts från utlandet.
Enligt 7 § nämnda förordning skall prövning av fråga angående rätt till
varsindustrirestitution ävensom fastställandet av de närmare villkor för rättighetens
åtnjutande, som i särskilda fall må finnas erforderliga, ankomma
på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium. Rätt till restitution
kan, enligt 8 §, beviljas för särskilt fall, för viss tid eller tills vidare.
I 10 § kungörelsen den 4 oktober 1929 (nr 308) med tillämpningsföreskrifter
till förenämnda förordning föreskrives, att prövning av fråga om utbekommande
av restitutionsbelopp eller om avförande av sådant belopp i fall,
då befrielse från erläggande av motsvarande tullbelopp åtnjutits, ankommer
på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen lämpligen
kunna överlåtas på lokal tullmyndighet. Ansökning om utbekommande eller
avförande av restitutionsbelopp skall ha inkommit till den prövande myndigheten
inom tre år, räknat från den dag då arbetet slutförts. Då skäl därtill
äro må generaltullstyrelsen för särskilt fall medgiva utsträckning av ansökningstiden.
Enligt 11 § samma kungörelse skall, därest varans in- eller
utförsel ombesörjts av annan än sökanden, ansökningen om restitution åtföljas
av en av sökanden på tro och heder avgiven försäkran, att den som
omhänderhaft in- eller utförseln varit sökandens befullmäktigade ombud
för ändamålet, och skall detta förhållande vara av ombudet bestyrkt.
I proposition den 31 december 1943 (nr 19) hemställde Kungl. Maj:t hos
1944 års riksdag om bemyndigande att under tiden till och med den 31 december
1946 i fall, då särskilda skäl därtill förelåge, medgiva att näringsidkare,
som erhållit rätt till varvsindustrirestitution, finge åtnjuta sådan tullrestitution,
oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution. Såsom
motivering för detta förslag anfördes i propositionen, bland annat, att de till
följd av kriget försämrade handelsförbindelserna vållat varvsindustrien särskilda
svårigheter beträffande materialanskaffningen och att företagen i detta
avseende i större utsträckning än tidigare vore beroende av varandras bistånd.
Det syntes därför rimligt, att så länge nämnda svårigheter bestode,
varvsindustrien bereddes sådan lättnad i villkoren för erhållande av tullrestitution,
att samarbetet mellan företagen vid anskaffandet av material
utomlands såvitt möjligt underlättades. Den lättnad i fråga om villkoren
för erhållande av varvsindustrirestitution, som kunde anses påkallad, vore
att kravet på identitet mellan importören och förbrukaren av de ifrågava
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 203.
3
rande materialierna i viss utsträckning eftergåves. I fall, då särskild anledning
därtill funnes, borde sålunda tullrestitution kunna erhållas, oaktat
sådan identitet icke förelåge, om blott importören och förbrukaren båda vore
berättigade till varvsindustrirestitution. Härför erfordrades emellertid riksdagens
medverkan. På grund härav och då frågan om undantag från berörda
restitutionsvillkor borde ankomma på Kungl. Maj :ts prövning, borde bemyndigande
för Kungl. Maj:t inhämtas att under viss tid, förslagsvis till och
med den 31 december 1946, medgiva sådant undantag.
Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse den 9 februari 1944, nr 23).
Härefter förklarade Kungl. Maj :t i brev till generaltullstyrelsen den 18
februari 1944, att Kungl. Maj:t ville, efter framställning av vederbörande
näringsidkare, i varje särskilt fall pröva, huruvida uti ifrågavarande avseende
undantag från gällande restitutionsvillkor kunde beviljas.
I en den 28 oktober 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift hemställde
Sveriges varvsindustriförening, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om att det såsom ett särskilt tidsbegränsat undantag reglerade medgivandet
av restitutionsrätt, då varan införts av ett restitutionsberättigat varv och
överlåtits till och använts av annat sådant varv, måtte upptagas såsom en
icke tidsbegränsad bestämmelse under 3 § i 1929 års förordning angående
tullrestitution. Därest denna hemställan icke kunde bifallas anhölle föreningen
i andra hand att undantagsbestämmelsen enligt Kungl. Maj :ts brev
den 18 februari 1944 måtte givas förlängd giltighet under minst tre år från
den 1 januari 1947.
Till motivering för denna framställning anförde föreningen följande.
Bakgrunden till undantagsbestämmelsen var givetvis de under kriget uppkomna
materialsvårigheterna inom varvsindustrien. Det förekom då ofta att
varven för att lösa de aktuella materialproblemen måste samarbeta på så
sätt att importerat material överläts från ett varv till ett annat. Situationen
i fråga om varvens material är emellertid fortfarande synnerligen svår, och
det synes föga sannolikt att någon avgörande förbättring kan komma att
inträda inom de närmaste åren. Även om en återgång till mera normala
förhållanden skulle ske relativt snabbt, vill föreningen framhålla, att möjligheten
till överlåtelse av material eller byte av material mellan varven är
av stort värde, då det gäller att hålla igång en effektiv och kontinuerlig
produktion inom varvsindustrien. I detta sammanhang bör även beaktas,
att produktionen av valsplåt, särskilt i Amerikas Förenta Stater, i framtiden
torde komma att rationaliseras på sådant sätt att varven få svårare att inköpa
vissa mera specialiserade materialsorter.
I proposition den 24 januari 1947, nr 28, hemställde Kungl. Maj:t om bemyndigande
att under tiden till och med den 30 juni 1949 i fall då särskilda
skäl därtill förelåge medgiva, att näringsidkare, som erhållit rätt till varvsindustrirestitution,
finge åtnjuta sådan tullrestitution, oaktat de av honom
använda artiklarna införts av annan näringsidkare, som erhållit rätt till enahanda
slag av tullrestitution. Såsom motivering för detta förslag anfördes,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
att de särskilda skäl, som föranlett att rätten till varvsindustrirestitution
i enlighet med 1944 års riksdagsbeslut utvidgats på angivet sätt, alltjämt
vore för handen. Därtill komme, att förluster i vissa fall kunde uppstå för
varven, därest ifrågavarande bestämmelser skulle upphöra att gälla redan
med utgången av år 1946. Med hänsyn därtill borde lättnaden i rätten till
varvsindustrirestitution utsträckas utöver den dittills gällande tiden. Det
syntes emellertid icke böra ifrågakomma att i förordningen angående tullrestitution
införa en utan tidsbegränsning gällande föreskrift i detta ämne.
I stället borde fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t — av enahanda innehåll
som det av riksdagen år 1944 givna bemyndigandet — inhämtas för
en begränsad tidsperiod, lämpligen för tiden till och med den 30 juni 1949.
Propositionen, som tillstyrktes av bevillningsutskottet (betänkande nr 5),
bifölls av riksdagen (skrivelse den 22 februari 1947, nr 42).
Härefter har Kungl. Maj :t i brev till generaltullstyrelsen den 28 februari
1947 förklarat, att Kungl. Maj :t ville, efter framställning av vederbörande
näringsidkare, i varje särskilt fall pröva, huruvida uti ifrågavarande avseende
undantag från gällande restitutionsvillkor kunde beviljas.
De av riksdagen i enlighet med vad förut sagts lämnade bemyndigandena
ha av Kungl. Maj:t utnyttjats i ett trettiotal fall.
I en den 3 mars 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har Sve
riges varvsindustri^örening hemställt om sådan förlängning av undantagsbestämmelsen
enligt Kungl. Maj :ts brev den 28 februari 1947, att varven
även efter den 30 juni 1949 finge åtnjuta varvsindustrirestitution i fall som
avsåges i nämnda brev. Föreningen, som härvid åberopade innehållet i förenämnda
skrift den 28 oktober 1946, ville framhålla att de förhållanden,
för vilka redogjorts i sagda skrivelse, alltjämt vore för handen. Enligt föreningens
mening förelåge alltså fortfarande förutsättningarna för ifrågavarande
undantagsstadgande — d. v. s. svårigheterna för varven att under
kriget och tiden därefter erhålla material av olika slag för sin produktion
— och dessa förutsättningar kunde beräknas bestå även efter den 30 juni
1949.
över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av generaltullstyrelsen
(med bifogande av yttrande från tulldirektionen i Göteteborg)
samt av kommerskollegium (med bifogande av yttrande från Sveriges
industriförbund).
Tulldirektionen i Göteborg har anfört, att det vid förfrågan befunnits, att
elt varv i Göteborg hade betydande lager av material, som överlåtits från
annat varv, och att de varvsarbeten, vartill dessa varor nyttjades, icke skulle
hinna slutföras före den 30 juni 1949. Under sådana förhållanden skulle
varvet gå miste om restitution för dessa varor, därest icke undantagsstadgandet
erhölle förlängd giltighetstid. Samma situation kunde sannolikt
uppstå för varv även på andra orter. På grund härav hade tulldirek
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
5
tionen icke något att erinra mot att undantagsstadgandet enligt brevet den
2S februari 1947 gåve.s förlängd giltighet.
Generaltullstyrelsen bär anfört, att de förhållanden, som föranlett riksdagens
åt Kungl. Maj :t i skrivelse den 22 februari 1947 lämnade bemyndigande,
syntes komma att ännu någon tid vara för handen. Vissa förluster
för varven kunde befaras uppstå, om bemyndigandet skulle upphöra att
gälla med utgången av juni 1949. På grund härav hemställde styrelsen, att
Kungl. Maj :t måtte i proposition föreslå riksdagen att för tiden den 1 juli
1949—den 30 juni 1951 lämna bemyndigande av enahanda innehåll som det
hittillsvarande.
Sveriges industriförbund har tillstyrkt varvsändustriföreningens framställning.
Kommerskollegium har anfört följande.
I utlåtande den 16 januari 1947 framhöll kommerskollegium hurusom
även under normala förhållanden skäl kunde anföras för här begärd restitutionsrätt
varven emellan. Med tagen hänsyn emellertid till att det vid 1944
års riksdag utverkade dispensmedgivandet tillkommit närmast som ett provisorium,
betingat av rådande svårigheter att anskaffa material, tillstyrkte
kollegium en förlängning på tre år räknad från den 1 januari 1947, d. v. s.
till den 1 januari 1950.
I frågans läge anser sig kollegium på de skäl, varvsindustriföreningen anfört,
böra tillstyrka en fortsatt förlängning av det provisoriska medgivandet
tillsvidare i ytterligare tre år d. v. s. till den 1 juli 1952.
Departementschefen. De särskilda skäl, som föranledde att den utvidgade
rätten till varvsindustrirestitution i enlighet med 1947 års riksdagsbeslut förlängdes
till att avse tiden till och med den 30 juni 1949, torde alljämt vara
för handen. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att den nu ifrågavarande
lättnaden i rätten till varvsindustrirestitution utsträckes till att avse
jämväl tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1951.
Därest riksdagen bifaller en framställning i detta syfte torde få förutsättas,
att tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som införts
till riket före den tidpunkt, då nu ifrågavarande bemyndigande erhållits.
Restitution bör emellertid icke ifrågakomma i sådant fall då det
arbete, varom fråga är, avslutas först efter bemyndigandets giltighetstid.
I enlighet med det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att under tiden från och med
den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1951 i fall, då särskilda
skäl därtill äro, medgiva att näringsidkare, som erhållit
rätt/ till varvsindustrirestitution, må åtnjuta sådan
tullrestitution, oaktat de av honom använda artiklarna införts
av annan näringsidkare, som erhållit rätt till enahanda
slag av tullrestitution.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 203.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
497497. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.