Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
pantlånerörelse; given Stockholms slott den 1 april

19i9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om pantlånerörelse.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Sam manf attning.

I propositionen föreslås att den nu gällande förordningen den 28 maj 1918
angående idkande av pantlånerörelse skall ersättas av en ny lag om pantlånerörelse
och att i samband därmed lagen den 22 juni 1911 om vissa
aktiebolag, som driva lånerörelse, skall upphävas. I förhållande till 1918 års
förordning innehåller den föreslagna nya lagen följande mera betydelsefulla
nyheter.

Under det att för närvarande tillstånd att utöva pantlånerörelse meddelas
utan tidsbegränsning, skall enligt lagen sådant tillstånd meddelas för viss
tid, högst tio år. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits kommun
samt bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen
på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan
att njuta del i vinst. För det fall att enskild pantlånare avlidit har stadgats
rätt för dödsboet att genom särskild föreståndare fortsätta rörelsen ett år
av återstående tillståndstid. Bestämmelser för tillvaratagande av låntagarnas
intressen ha givits. Sålunda skall länsstyrelsen fastställa låneavgifter för
pantlånerörelse, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt
tillstånd av länsstyrelsen taga eller hetinga sig vederlag för lån annorledes

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 201.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet.
Vidare ha föreskrifter lämnats om skyldighet för pantlånare att
hålla pant försäkrad, om lånetid och om försäljning av pant som icke blivit
löst. För att underlätta polisens spaningsarbete efter stulet gods ha nu gällande
kontrollföreskrifter i vissa hänseenden skärpts och nya sådana föreskrifter
meddelats. Bl. a. har stadgats att okänd pantsättare skall avkrävas
tillfredsställande legitimation och att polismyndighet i orten äger ålägga
pantlånare att anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

3

(Gällande bestämmelser:)

Nr 387

Förordning angående idkande
av pantlånerörelse;

given Stockholms slott den 28 maj
1018.

1 §•

Ej må någon såsom yrke driva
pantlånerörelse utan att hava därtill
erhållit behörigt tillstånd. Sådant tillstånd
sökes hos länsstyrelsen med
uppgift om stället, varest rörelsen
skall utövas. Länsstyrelsen har att inhämta
utlåtande över ansökningen i
stad ej mindre av poliskammare, där
sådan finnes, eller i annat fall av magistrat
eller stadsstyrelse än även av
stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga samt å landet
såväl av kommunalnämnd som av
kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,
där sådana finnas. Tillstånd
må meddelas, endast för så vitt
behov av den ifrågasatta pantlånerörelsen
prövas föreligga och allenast åt
den, som råder över sig och sin egendom
och i övrigt finnes lämplig. Ombyte
av ställe för rörelsens bedrivande
får ej ske utan anmälan därom hos
den myndighet, som meddelat tillståndet.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag

till

lag om pantlånerörelse.

Härigenom förordnas som följer.
Rätten att idka pantlånerörelse in. in.

1 §■

Lånerörelse, i vilken lösören mottagas
såsom pant (pantlånerörelse),
må icke utövas utan tillstånd av länsstyrelsen.

Tillstånd må meddelas endast om
behov av rörelsen anses föreligga och
skall företrädesvis lämnas antingen
kommun eller ock bolag eller ekonomisk
förening som har till syfte att
driva rörelsen på villkor, fördelaktiga
för låntagarna, och utan rätt för delägare
eller annan att njuta del i vinst.

Enskild person må beviljas tillstånd
endast om han gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet och i
övrigt anses lämplig.

Tillstånd meddelas för viss tid,
högst tio år.

2 §■

Ansökning om tillstånd att idka
pantlånerörelse göres hos länsstyrelsen
i det lån, där rörelsen skall bedrivas.
Ansökningen skall innehålla
uppgift om ort och lokal för rörelsen
samt om de låneavgifter och övriga
lånevillkor som sökanden ämnar lilllämpa.

Länsstyrelsen har att inhämta yttrande
över ansökningen av kommunens
beslutande myndighet och av
polismyndigheten i orten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)

14 §.

Pantlånerörelse må jämväl idkas
av bolag eller av kommun, dock under
villkor att sådant sker genom föreståndare,
vilken är ansvarig för rörelsens
behöriga utövande, som om
han dreve den för egen räkning; och
gälle för övrigt i avseende å föreståndaren
samt beträffande rörelsen i tilllämpliga
delar vad här ovan stadgats.

6 §■

Tillstånd till pantlånerörelse förverkas
och kan ej ånyo erhållas av
den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott,
eller, med avseende å hos
honom anträffat stulet gods, befinnes
skyldig till ansvar enligt 3 kap. 10 §
strafflagen. Lag samma vare för den,
som mera än en gång dömts till ansvar
för överträdelse av stadgande i
3 eller 5 § av denna förordning; och
kan för övrigt länsstyrelsen, om pantlånare
finnes ej vara lämplig att utöva
rörelsen, meddela förbud för honom
att vidare idka densamma.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

3 §•

Där pantlånerörelse bedrives av
kommun, bolag eller ekonomisk förening,
skall för rörelsen finnas anställd
särskild föreståndare, vilken
är ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Utövas rörelsen av bolag eller ekonomisk
förening, skall föreståndaren
vara godkänd av länsstyrelsen. Godkännande
må meddelas endast den,
som uppfyller de i 1 § tredje stycket
stadgade villkoren.

Avgår av länsstyrelsen godkänd
föreståndare, må rörelsens utövare,
under förutsättning att ansökan om
godkännande av ny föreståndare
ofördröj ligen göres, i avbidan på beslut
härom utse person som uppfyller
villkoren i 1 § tredje stycket att
tills vidare vara ansvarig föreståndare
i den avgångnes ställe.

4 §.

Har utövare av pantlånerörelse avlidit,
må rörelsen för dödsboets räkning
fortsättas under ett år av återstående
tillståndstid. Rörelsen må likväl
utövas endast genom ansvarig föreståndare,
som i 3 § omförmäles;
för tiden till dess föreståndare godkänts
av länsstyrelsen skall vad i
tredje stycket nämnda paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Tillstånd att idka pantlånerörelse
samt godkännande av föreståndare
må återkallas när anmärkningar mot
rörelsens skötsel eller mot vederbörandes
lämplighet därtill föranleda.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)

2 §.

Pantlånare är pliktig över rörelsen
föra bok, varav i ordentlig nummerföljd
kan inhämtas upplysning om
varje av honom mot pant utlämnat
lån, dag, då sådant skett, villkoren
därför och pantens beskaffenhet samt
pantsättares namn, yrke och hemvist;
och vare pantlånare skyldig vid
pants mottagande tillställa låntagaren
ett med lånets bokförda nummer
försett bevis, innehållande uppgift å
dagen, då pantsättningen ägt rum, lånesumman,
villkoren för lånet samt
pantens beskaffenhet.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Huvudgrunder för pantlånerörelses
bedrivande.

6 §.

Vid meddelande av tillstånd till
pantlånerörelse skall länsstyrelsen
fastställa låneavgifter. Länsstyrelsen
skall därjämte angiva den lokal, som
må användas, meddela erforderliga
bestämmelser om pants vård och förvaring
samt lämna de ordningsföreskrifter
med avseende å rörelsen, som
kunna anses påkallade.

7 §•

Låneavgiften skall utgå med viss
procent av lånebeloppet.

Utövare av pantlånerörelse må ej
taga eller betinga sig vederlag för lån
annorledes än i form av låneavgift,
ej heller fordra eller mottaga skuldförbindelse
å lånebeloppet.

B §■

Vid pantsättning skall låntagaren
tillställas särskilt bevis om pantsättningen
(pantsedel). Pantsedel skall
vara försedd med det nummer, under
vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda
bok, samt innehålla uppgift om
dagen för pantsättningen, lånesumman,
låneavgiften och övriga lånevillkor
ävensom om pantens eller panternas
art samt antal, mått eller vikt.
Låneavgiften skall vara angiven i procent
för år räknat.

9 §•

Panterna skola hållas försäkrade
mot brand- och vattenskada samt
stöld till belopp, motsvarande minst
summan av utlämnade lån ökad med
tjugufem procent.

10 §.

Lån i pantlånerörelse må, ändå att
annat avtalats, icke anses förfallet till
betalning tidigare än fyra månader efter
dess utlämnande.

Oavsett avtalad Iånetid är låntagare
berättigad att, närhelst han så önskar
intill dess åtgärder för pantens
försäljning vidtagits, inlösa panten.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

11 §•

Har lån förfallit till betalning, må
panten försäljas.

Åtgärder för försäljning må dock
ej utan särskild begäran från låntagaren
vidtagas tidigare än två månader
efter lånets förfallodag. Försäljningen
må ej ske annorledes än å
offentlig auktion å den ort, där pantsättningen
ägt rum, eller, då panten
är å fondbörs noterat värdepapper,
genom fondkommissionär till gällande
börspris.

Försäljning å auktion skall minst
åtta dagar i förväg kungöras i tidning
inom orten med angivande tillika av
lånets förfallodag eller, om flera panter
skola försäljas, under vilken eller
vilka månader förfallotiderna inträffat.

12 §.

Lämnar vid pantförsäljning erhållen
köpeskilling, sedan därifrån avdragits
lånesumman, låneavgiften och
försäljningskostnaden, överskott å
minst tio kronor, skall pantsättaren
snarast möjligt på egen bekostnad
underrättas därom genom rekommenderat
brev.

13 §.

Från bestämmelserna i 7 § andra
stycket, 9 §, 10 § första stycket och
11 § andra stycket må länsstyrelsen,
då särskilda skäl därtill äro, medgiva
undantag.

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn
av länsstyrelsen, som har att genom
inspektion eller på annat lämpligt
sätt övervaka att rörelsen bedrives
i överensstämmelse med denna lag
och de av länsstyrelsen med stöd av
6 § meddelade föreskrifterna. Finner
länsstyrelsen på grund av ändrade
förhållanden eller av annan anledning
erforderligt att nya sådana föreskrifter
meddelas eller att gällande låneavgifter
jämkas eller att ändring eljest
vidtages av givna föreskrifter,
skall länsstyrelsen meddela förordnande
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)

3 §•

Pantlånare eller hans biträde må e j
för rörelsen mottaga föremål såsom
pant från den, som ej fyllt 18 år eller
som är berusad, även om föremålet
utbjudes för annans räkning.

2 §.

Pantlånare är pliktig över rörelsen
föra bok, varav i ordentlig nummerföljd
kan inhämtas upplysning om
varje av honom mot pant utlämnat
lån, dag, då sådant skett, villkoren
därför och pantens beskaffenhet samt
pantsättare.s namn, yrke och hemvist;
och vare pantlånare skyldig vid pants
mottagande tillställa låntagaren ett
med lånets bokförda nummer försett
bevis, innehållande uppgift å dagen,
då pantsättningen ägt rum, lånesumman,
villkoren för lånet samt pantens
beskaffenhet.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Utövare av pantlånerörelse och föreståndare
för sådan rörelse äro skyldiga
att tillhandahålla länsstyrelsen
erforderliga uppgifter om rörelsen
samt att låta länsstyrelsen få del av
rörelsens bokföring ävensom tillträde
till lokalerna.

15 §.

I pantlånerörelses lokal skola denna
lag samt tillståndsbeviset för rörelsen
och de särskilda föreskrifter,
som lämnats av länsstyrelsen, finnas
tillgängliga för allmänheten.

Kontrollföreskrifter m. m.

16 §.

Pant må mottagas endast från den,
som är känd för pantlånerörelsens
utövare eller hans personal eller ock
kan legitimera sig på ett tillfredsställande
sätt.

17 §.

Ej må pant mottagas från den, som
är berusad eller ej fyllt aderton år.

Såsom pant må icke mottagas föremål,
vilket kan antagas vara smittofarligt
eller behäftat med ohyra, ej
heller i något fall säng- eller barnkläder.

18 §.

Över pantlånerörelse skall föras
bok (pantbok), av vilken i löpande
nummerföljd kan inhämtas upplysning
om varje utlämnat lån, dagen
för pantsättningen, villkoren för lånet,
pantens eller panternas art och
antal, mått eller vikt ävensom i förekommande
fall fabrikat och tillverkningsnummer
eller annat särskilt
kännemärke, vidare om dag då panten
löses. Därjämte skola antecknas
pantsättares och pantlösares för- och
tillnamn, yrke och bostad samt arten
av och numret å legitimationshandling,
som må hava företetts. Pantbok
må, därest så finnes lämpligt, föras
i särskilda avdelningar. Pantbok
skall vara inbunden och försedd med
fortlöpande sidtal.

Där länsstyrelsen det medgiver, må
anteckningarna göras i annan ord -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

tf ning än i bok; om dylika anteckningar
skall i tillämpliga delar gälla vad

5 §•

Efter anmälan av polismyndighet,
att föremål förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren, vare pantlånare
pliktig att ofördröj ligen undersöka,
huruvida föremålet finnes i hans besittning
och huruvida uti den i 2 §
omförmälda bok förekommer anteckning
om detsamma. Vinnes upplysning
om föremålet, skall pantlånaren,
så fort ske kan, därom lämna myndigheten
underrättelse.

Erhåller pantlånare annorledes än
nu sagts kännedom om att den, som
för pantsättning hos honom utbjuder
föremål, olovligen åtkommit detsamma
eller av annan anledning icke äger
rätt att pantsätta föremålet, eller får
pantlånare skälig anledning till misstanke
därom, vare han likaledes skyldig
att genast underrätta vederbörande
polismyndighet.

4 §•

Polismyndighet äger, då den därtill
finner skäl, undersöka pantlånares
lager samt granska hans bokföring.
Pantlånare eller hans ställföreträdare
vare pliktig att därvid tillhandahålla
pantsatt föremål eller
över rörelsen förd bok, vars granskning
påkallas, samt att tillhandagå
med upplysningar. Finnas särskilda
ordningsföreskrifter vara av nöden i
fråga om rörelsens bedrivande, äge
polismyndighet ock meddela dylika
föreskrifter.

om pantbok är stadgat.

Varje pant skall förses med samma
nummer som dess nummer i pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet
att gods förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren vare utövare av
pantlånerörelse eller föreståndare för
sådan rörelse pliktig att ofördröj ligen
undersöka om godset finnes i hans
besittning och om han innehar någon
anteckning om detsamma. Vinnes
upplysning om godset, skall polismyndigheten
så fort ske kan underrättas
därom.

Erhåller utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare annorledes än
nu sagts kännedom om att den, som
för pantsättning utbjuder gods, olovligen
åtkommit detsamma eller av annan
anledning icke äger rätt att pantsätta
det, eller får han skälig anledning
till misstanke därom, vare han
skyldig att genast underrätta polismyndigheten
i orten.

Skriftliga meddelanden från polismyndigheten
rörande gods skola under
en tid av ett år förvaras ordnade
i tidsföljd eller i annan ordning, som
anvisas av polismyndigheten.

20 §.

Polismyndigheten i orten äger ålägga
utövare av pantlånerörelse att till
polismyndigheten anmäla mottagande
av föremål av visst eller vissa slag.

21 §.

Utövare av pantlånerörelse vare
skyldig låta polismyndighet undersöka
rörelsens lokaler samt granska
pantboken.

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmä -

Kungi. Maj:ts proposition nr 201.

9

(Gällande bestämmelser:)

7 §•

1 mom. Den, som utan behörigt
tillstånd idkar pantlånerörelse, böte
från och med femtio till och med femhundra
kronor.

2 mom. Underlåter pantlånare att
anmäla ombyte av ställe för rörelsens
utövande eller att föra bok, så inrättad
som i 2 § sägs, eller att avlämna
sådant bevis, som i samma paragraf
nämnes, böte från och med fem till
och med tvåhundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen,
som bryter mot föreskrift i 4 eller
5 §.

3 mom. För överträdelse av stadgandet
i 3 § vare straffet böter från
och med tjugufem till och med tvåhundra
kronor.

8 §\

Har någon, som ej fyllt 15 år, till
pantlånare eller hans biträde för
pantsättning utbjudit föremål, skall
den, vilken vården om den omyndlige
åligger, straffas så, som i 7 § 2 mom.
sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet
skett mot hans uttryckliga
föreskrift eller eljest honom ovetande.

9 §•

Den, som under tid, då han är
s''älld under tilltal för förseelse mot

(Kungl. Maj.ts förslag:)

lan därom till länsstyrelsen samt
föreslå de åtgärder, som kunna vara
erforderliga. Åtalas utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare för sådan
rörelse för brott, som omförmäles
i 12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,
eller för förseelse mot denna
lag, skall åklagaren så snart ske kan
underrätta länsstyrelsen om åtalet
samt om utgången av målet.

23 §.

Nedlägges pantlånerörelse eller avgår
föreståndare, skall rörelsens utövare
ofördröjligen göra anmälan
därom till länsstyrelsen.

Straffbestämmelser m. m.

24 §.

1 mom. Den som idkar pantlånerörelse
utan att enligt föreskrifterna
i denna lag vara därtill berättigad,
straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare den förfallen 1)

som utövar rörelse, som i 3 eller
4 § avses, annorledes än genom
behörig föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen
med stöd av 6 eller 14 § meddelade
föreskrifterna eller mot bestämmelserna
i 7 §, 9 §, 11 § andra
eller tredje stycket, 14 § andra stycket,
17 §, 19 § första eller andra stycket
eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15, 16
eller 18 §, 19 § tredje stycket eller
23 § straffes med böter från och med
fem till och med tre hundra kronor.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)
bestämmelserna i denna förordning,
fortsätter eller förnyar samma förseelse,
skall för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits fällas
till böter, som för förseelsen äro stadgade.

10 §.

För förseelse, som med husbondes
vetskap begås av hans hustru, husfolk
eller i hans arbete antagen person,
ansvare husbonden såsom vore
förseelsen begången av honom själv.

11 §•

Till böter enligt denna förordning
må icke dömas, om förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas
med strängare straff.

12 §.

Böter enligt denna förordning tillfalla
kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandas enligt
allmän strafflag.

13 §.

Förseelse mot de i denna förordning
givna föreskrifter åtalas vid polisdomstol,
där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare, eller,
där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; och gälle i fråga om klagan
över domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål vad i allmänhet
angående besvär i brottmål är förordnat.

14 §.

Pantlånerörelse må jämväl idkas
av bolag eller av kommun, dock under
villkor att sådant sker genom föreståndare,
vilken är ansvarig för rörelsens
behöriga utövande, som om
han dreve den för egen räkning; och
gälle för övrigt i avseende å föreståndaren
samt beträffande rörelsen
i tillämpliga delar vad här ovan stadgats.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

25 §.

Utövare av pantlånerörelse så ock
föreståndare ansvarar för förseelse
mot denna förordning, som begås av
person, anställd i rökelsen, lilksom
vore förseelsen begången av honom
själv, därest ej omständigheterna göra
sannolikt att förseelsen skett utan
hans vetskap och vilja.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

11

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

27 §.

Över polismyndighets beslut enligt
denna lag må besvär anföras hos
länsstyrelsen inom en månad från
det klaganden erhållit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres
hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Polismyndighets och länsstyrelses
beslut skola lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej
annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Genom lagen upphävas förordningen
den 28 maj 1918 (nr 387) angående
idkande av pantlånerörelse och
lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 2)
om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.

Pantlånerörelse, som vid denna lags
ikraftträdande med vederbörligt tillstånd
utövas, må under iakttagande
av de i denna lag meddelade bestämmelserna
fortsättas under en tid av
fem år efter nämnda tidpunkt, utan
att nytt tillstånd erfordras. För sådan
rörelse skall länsstyrelsen så snart
ske kan meddela föreskrifter, som i
6 § omförmälas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ny lag om
pantlånerörelse samt anför därvid följande.

Inledning.

Nu gällande förordning angående idkande av pantlånerörelse utfärdades
den 28 maj 1918. Den reglerar pantlåneverksamheten främst ur polisiära
synpunkter. Huvudsyftet med förordningen är att motarbeta tillgreppsbrottsligheten.
För detta ändamål givas i förordningen bestämmelser, som
skola försvåra avsättningen av tjuvgods och underlätta polismyndigheternas
spaningsarbete. Härutinnan överensstämmer förordningen med den
samma dag utfärdade förordningen angående handel med vissa begagnade
föremål m. m. Förordningen om pantlånerörelse har i huvudsak följande
innehåll.

Yrkesmässig pantlånerörelse får bedrivas endast av den, som erhållit länsstyrelsens
tillstånd därtill. Tillstånd må meddelas endast för så vitt behov
av den ifrågasatta rörelsen prövas föreligga. Tillstånd kan blott beviljas
den, som råder över sig och sin egendom och i övrigt finnes lämplig. Pantlånerörelse
må jämväl bedrivas av bolag eller kommun under förutsättning
att det sker genom särskild föreståndare. Anmälan skall göras till
tillståndsmyndigheten angående platsen för pantlånerörelses bedrivande.
Särskild bok skall föras över utlämnade lån och mottagna panter. Låntagare
skall erhålla särskilt bevis om gjord pantsättning. Pant får icke mottagas
av den, som ej fyllt 18 år eller som är berusad. Polismyndighet äger
granska pantlånares lager och bokföring samt äger utfärda ordningsföreskrifter
i fråga om rörelsens bedrivande. Pantlånare är skyldig biträda polisen
vid efterforskningen av tjuvgods o. d. Tillstånd att driva pantlånerörelse
förverkas, om innehavaren dömes till ansvar för vissa brott. Om vederbörande
ej finnes lämplig att utöva pantlånerörelsen kan länsstyrelsen
meddela förbud för honom att vidare idka rörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

13

Vid 1924 års riksdag väcktes frågan om en av sociala synpunkter betingad
revision av bestämmelserna angående idkande av pantlånerörelse. I skrivelse
den 3 juni 1924, nr 242, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning rörande vilka åtgärder som från det allmännas sida
skulle kunna vidtagas för borttagande eller minskande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar samt, därest så erfordrades, för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 20 juni 1924 anbefallde
Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Till fullgörande av detta uppdrag avlät socialstyrelsen den 12 juni
1930 skrivelse jämte förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 maj 1936, nr 275, anhöll riksdagen
om slutförande av den påbörjade utredningen samt framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Med anledning
härav anbefallde Kungl. Maj :t i skrivelse den 29 oktober 1937 socialstyrelsen
att, i den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade
förhållanden, verkställa förnyad utredning i frågan och inkomma med
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Den 8 mars 1943 framlade
socialstyrelsen utredning med nytt förslag till förordning angående
idkande av pantlånerörelse. Den föreslagna förordningen torde såsom bilaga
få fogas till protokollet i detta ärende.

över socialstyrelsens år 1943 avgivna förslag inhämtade Kungl. Maj :t
utlåtanden från statens kriminaltekniska anstalt, statskontoret, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt svenska stadsförbundet. Såväl överståthållarämbetet som flertalet
länsstyrelser fogade vid sina utlåtanden införskatfade yttranden från
kommunala myndigheter in. fl. Skrifter i ärendet inkommo vidare från aktiebolaget
pantbelåning i Stockholm, Stockholms pantaktiebolag samt Stockholms
varubelåningsidkares förening.

Då socialstyrelsens förslag framlades, hade frågan om en revision av förordningen
angående handel med vissa begagnade föremål in. in. blivit aktuell.
Den 30 juni 1945 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet
sju sakkunniga1 för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
revision av sistnämnda förordning. Med hänsyn till inti esset av öveiensstämmelse
i väsentliga avseenden mellan bestämmelserna om handeln
med begagnade föremål, å ena sidan, samt om pantlånerörelse, a andia sidan,
åiades de sakkunniga att ägna uppmärksamhet även åt socialstyrelsens betänkande
och däröver avgivna yttranden samt att framställa de ändiingsförslag,
vartill denna granskning kunde föranleda. I sitt den 10 mars 1947
avgivna betänkande (SOU 1947:22) föreslogo de sakkunniga bl. a. vissa
mindre ändringar i socialstyrelsens förslag. De sakkunniga understi öko,
att de icke företagit eu allmän översyn av socialstyrelsens förslag utan be 1

De sakkunniga voro t. f. byråchefen i socialstyrelsen, numera revisionssekreteraren K. E.
Alexanderson, ordförande, dåvarande revisionssekreteraren, numera häradshövdingen B. W.
Behrman, fattigvårdsinspektören B. A. B. Carlsson, advokaten B. G. Landahl, advokaten greve
G. C. Lewenhaupt, grosshandlaren B. R. Lindberg och polisintendenten A. F. Zetterquist.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gränsat sig till de punkter, på vilka en överensstämmelse mellan reglerna
om handel med begagnat gods och om pantlånerörelse synts påkallad.

Över de sakkunnigas betänkande i dess helhet infordrades yttranden frän
socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska
anstalt, kommerskollegium, statens industrikommission, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt ett stort
antal näringsorganisationer. Stockholms varubelåningsidkares förening fick
tillfälle avgiva yttrande över betänkandet i vad det gällde de sakkunnigas
ändringsförslag till pantlåneförordningen. Kommerskollegium fogade vid
sitt utlåtande av ämbetsverket införskaffade yttranden från samtliga handelskamrar
i riket. Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser bilade
infordrade yttranden från någon eller några lokalmyndigheter m. fl. I de
inkomna yttrandena berördes de av de sakkunniga föreslagna jämkningarna
i socialstyrelsens förslag blott i ett fåtal fall; de lämnades därvid i allmänhet
utan erinran.

I en den 18 februari 1949 inkommen skrivelse har Stockholms pantaktiebolag
upptagit spörsmålet om rätt för pantsättare att lösa panten, oaktat
han förlorat sitt pantkvitto, samt framställt förslag till en speciell regel
om dödande av förkommet pantkvitto.

I socialstyrelsens betänkande lämnas uppgifter rörande antalet pantlåneföretag''
i landet åren 1936 och 1941. Hänsyn har härvid icke tagits till vissa
i Stockholm bedrivna pantlånerörelser, gällande enbart motorfordon, konstföremål,
varupartier, möbler och andra skrymmande föremål. Enligt de lämnade
uppgifterna funnos förstnämnda år sammanlagt 69 pantlåneföretag'',
fördelade på 32 orter. Av företagen drevos 37 av enskilda personer, 21 av
aktiebolag och 11 av kommuner. År 1941 funnos å 30 orter sammanlagt 65
pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevos av enskilda personer, 19 av aktiebolag,
2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner. — Enligt senast inhämtade
upplysningar funnes den 1 januari 1949 i hela landet 56 pantlåneföretag
av de slag, som socialstyrelsen medräknat, fördelade å sammanlagt
27 orter. Av dessa företag innehades 22 av enskilda personer, 21 av aktiebolag,
2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner.

Företagsformen för pantlånerörelser.

Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen föreslår, att pantlånerörelse icke skall få bedrivas av enskild
person utan endast av kommun, allmännyttigt bolag eller aktiebolag
med en till högst fem procent begränsad vinstutdelning. De av enskilda bedrivna
rörelserna (33 rörelser i 10 städer år 1941) skola enligt styrelsens
förslag avvecklas till deri 1 januari 1953.

Kungl. Majds proposition nr 201.

15

Såsom motivering för sitt förslag anför socialstyrelsen i huvudsak följande.
Enligt styrelsens uppfattning vore det i hög grad stötande och olämpligt
att tillåta ett oreglerat enskilt vinstintresse inom nu ifrågavarande låneverksamhet.
Varje strävan från pantlånerörelsernas sida att erhålla annan
vinst än skälig ränta på nedlagt kapital borde förhindras; i annat fall föreläge
alltid en fara för ett icke önskvärt utnyttjande av ett nödläge. Härtill
komme att de av enskilda bedrivna företagen i vissa fall betingat sig högre
löneavgifter än bolagen och de i kommunal regi drivna rörelserna. Skillnaden
i fråga om låneavgifter hade dock icke varit anmärkningsvärd och ingalunda
generell. Den syntes socialstyrelsen närmast få sin förklaring i atti
mindre företag oftast hade proportionellt sett högre administrationskostnader
än större företag. Vid sådant förhållande funnes enligt socialstyrelsens
förmenande all sannolikhet för att administrationskostnaderna skulle kunna
nedbringas och därmed även låneavgifterna sänkas, om pantlåneverksamheten
samlades till stora företag.

Socialstyrelsen framhåller särskilt, att grunden till styrelsens förslag icke
är, att de av enskilda personer ägda pantlånerörelserna skulle ha drivits
på ett otillbörligt sätt. Utredningen hade tvärtom givit vid handen, att rörelseidkarna
i regel skött sin verksamhet med ordning och reda samt städse
efterkommit myndigheternas föreskrifter och önskemål.

Yttrandena över socialstyrelsens förslag.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrkes socialstyrelsens förslag
eller lämnas detsamma utan erinran. Tanken att avskaffa de enskilda pantlånerörelserna
möter emellertid gensagor från statens kriminaltekniska anstalt,
statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt
Stockholms varubelåningsidkares förening. Av dessa remissinstanser anföres
bl. a., att de enskilda pantlåneföretagen överlag vore välskötta rörelser
och att skillnaden i lånevillkor mellan de olika företagsformerna icke
vore särskilt stor och ingalunda generell. Vidare framhålles, att enskilda
pantlånare i en del fall lämnade högre lån än vad anställda hos kommunala
företag och aktiebolag vågade göra. Det åberopas vidare, att bolagsformen
icke utgjorde någon garanti mot missbruk och att det säkerligen skulle låta
sig göra att genom kontrollföreskrifter begränsa vinsträtten för enskilda
företag lika effektivt som för aktiebolag. Driftskostnaderna kunde vidare
vara lägre för enskilda pantlånerörelser än för aktiebolag, enär de enskilda
rörelserna ofta dreves under mindre kostsamma former. I allt fall skulle
administrationskostnaderna antagligen knappast minskas, om aktiebolag
övertoge de enskilda pantlånerörelserna i de städer, där endast eu pantlånerörelse
funnes. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet vill icke direkt
förorda, att enskilda personer fortfarande skulle få bedriva pantlåneverksamhet.
Förbundet finner emellertid den av socialstyrelsen anförda
motiveringen för förbudet icke fullt övertygande.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrka socialstyrelsens
förslag utom såvitt angår tiden för nu bedrivna enskilda pantlånerörelsers
avveckling, överståthållarämbetet anför, att en avveckling un -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

der tillståndsinnehavarnas livstid vore ett onödigt långtgående ingrepp i deras
näringsutövning. Härtill komme att genom fastställande av en bestämd
avvecklingstid strävandena att koncentrera pantlånerörelsen till större företag
lätt kunde motverkas. Man måste nämligen räkna med att vederbörande
komme att ombilda sina rörelser till aktiebolag och ansöka om tillstånd för
dessa. Dylika ansökningar kunde näppeligen lämnas utan bifall, därest bolagen
i övrigt uppfyllde bestämmelserna angående pantlånerörelser. Statskontoret,
som ställer sig tveksamt till det föreslagna förbudet för enskilda
att bedriva pantlånerörelse, förordar alternativt, att nya tillstånd icke skulle
beviljas andra än de i socialstyrelsens förslag angivna juridiska personerna
men att de nuvarande innehavarna av enskilda pantlåneinrättningar skulle
tillåtas fortsätta sina rörelser utan tidsbegränsning. Den föreslagna avvecklingstiden
vore alltför kort, därest någon ersättning av statsmedel för uppkommen
förlust icke skulle utgå. Stockholms varubelåningsidkares förening
yrkar i andra hand, att enskild företagare måtte få fortsätta rörelsen under
sin återstående livstid med rätt för dödsboet att fortsätta verksamheten ytterligare
viss tid, exempelvis två år.

I några yttranden upptages frågan om en kommunalisering av
pantlånerörelsen till behandling. Poliskammaren i Hälsingborg anser
det icke vara något stort ingrepp i den fria företagarverksamheten, om
lagstiftaren nu radikalt genomförde, att endast kommunerna skulle få bedriva
pantlånerörelse. Härigenom skulle bl. a. vinnas, att de med pantlåneverksamheten
sammanhängande spörsmålen både praktiskt och lagtekniskt
kunde få en enklare och smidigare lösning än enligt socialstyrelsens förslag.
En kommunalisering av pantlåneverksainheten förordas likaledes av bl. a.
poliskammaren i Göteborg. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
uttalar, efter kritik av vissa av de av socialstyrelsen föreslagna kontrollföreskrifterna,
att enligt förbundets mening pantlånerörelsen lika gärna kunde
omedelbart kommunaliseras som kringgärdas med så snäva restriktiva bestämmelser
som socialstyrelsen föreslagit. Fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg
och stadsfullmäktige i Karlskrona anse för sin del, att allenast kommun
eller allmännyttigt bolag borde få bedriva pantlånerörelse. Länsstyrelsen i
Malmöhus län förordar likaledes i första hand en dylik ordning. Drätselkammaren
och stadsfullmäktiges beredningsutskott i Hälsingborg ifrågasätta,
att pantlånerörelse icke skulle få drivas av annan än kommun i fall
där kommunen önskade bedriva dylik rörelse. Det borde emellertid icke göras
till skyldighet för kommun av viss storleksordning att bedriva pantlånerörelse.
Stockholms stads kammarkontor uttalar den åsikten, att för
Stockholms vidkommande någon kommunal pantlånerörelse icke borde
övervägas. Svenska stadsförbundet tillstyrker i sitt yttrande socialstyrelsens
riktlinjer utan att närmare ingå på frågan om kommunalisering av pantlåneverksamheten.
Vid yttrandet har emellertid fogats ett år 1927 av förbundet
avgivet yttrande, vari en kommunalisering av pantlåneverksamheten
avstyrktes.

Med anledning av den av socialstyrelsen föreslagna begränsningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

17

av aktiebolagens vinstutdelning uttalar länsstyrelsen i Kronobergs
län, att det vore tveksamt, om pantlånerörelse kunde komma till
stånd på de angivna.villkoren, särskilt under tider med höjt ränteläge. Det
borde tagas under övervägande, om icke någon höjning av den tillåtna vinstutdelningen
borde medgivas. Aktiebolaget pantbelåning i Stockholm samt
Stockholms pantaktiebolag framhålla likaledes svårigheten att bedriva pantlåneverksamhet,
om vinstutdelningen begränsades till högst fem procent.

Departementschefen.

Det torde icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten
fyller en viktig uppgift på kreditväsendets område. Den erbjuder för
många den enda till buds stående utvägen att vinna en åtminstone tillfällig
lättnad vid penningbrist. Emellertid innebär en oreglerad utövning av denna
verksamhet allvarliga risker i så måtto att den situation, vari de lånesökande,
särskilt mindre bemedlade sådana, befinna sig, kan komma att utnyttjas
på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett samhälleligt intresse att pantlåneverksamheten
göres till föremål för en reglering, som ej endast beaktar
polisens intresse att komma åt tjuvgods utan också skapar ett någorlunda
verksamt skydd för låntagarna. Därvid måste emellertid tillses, att regleringen
icke göres så restriktiv, att pantlåneverksamheten icke kan fylla sitt
ändamål att tillgodose talrika medborgares kreditbehov. Vid övervägande
av frågan, i vilka former denna verksamhet skall få bedrivas, bör även beaktas
att näringsfriheten icke i onödan inskränkes.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att ett obegränsat enskilt vinstintresse
icke bör få göra sig gällande inom pantlåneverksamheten. Socialstyrelsen
bär velat tillgodose detta önskemål genom att helt utesluta enskilda
från rätten att driva sådan rörelse och i övrigt lämna tillstånd endast
till kommunala pantlånerörelser samt rörelser, drivna av allmännyttiga bolag
och aktiebolag med en till fem procent begränsad vinstutdelning. Denna
lösning har godtagits av flertalet remissmyndigheter men på åtskilliga håll
mött invändningar. Dessa ha väsentligen grundats på det även av socialstyrelsen
påpekade förhållandet att de privata rörelseidkarna, både bolag och
enskilda personer, under hittillsvarande friare ordning i regel skött sin rörelse
på ett tillfredsställande sätt. Vidare ha tvivel yppats huruvida, som
styrelsen antagit, större företag i kommunal drift eller i bolagsform skulle
draga lägre kostnader än de av enskilda drivna pantlånerörelserna. Bortsett
härifrån synes det mig emellertid ovisst om pantlåneverksamheten efter
en så stark inskränkning av etableringsmöjligheterna som socialstyrelsen
tänkt sig skulle komma att bedrivas i tillräcklig utsträckning. Vad angår
kommunerna som utövare av pantlånerörelse finns det ingen säkerhet att
dessa i större utsträckning skulle vara intresserade alt driva pantlåneverksamhel.
Det framstår även som ovisst huruvida bolag av den typ
som socialstyrelsen avser skulle komma att bildas i det antal, som skulle
vara erforderligt, om en begränsning av rätten alt idka pantlånerörelse genomfördes.
Följden av eu så snäv gränsdragning kunde befaras bliva att

2 liiharuj till riksdagens protokoll 19£9. 1 samt. Nr 201.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

pantlåneverksamheten komme att försvinna på inånga orter, där den nu förekommer.
Enär en sådan utveckling skulle lända de mindre bemedlade till
skada, synes man böra eftersträva det av socialstyrelsen uppställda målet på
en annan väg. Därvid bör man enligt min mening anknyta till en annan
av reformtankarna i socialstyrelsens förslag, nämligen förslaget att för de
privata bolagens del begränsa vinstintresset.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle regleringen av vinstintresset ske på
det sättet att de privata aktiebolagen för pantbelåning — det är endast sådana
enskilda företag som skulle få fortsätta enligt den av styrelsen föreslagna
ordningen — skulle få sin vinstutdelningsrätt begränsad till fem procent.
Ehuru, som jag nyss anfört, en begränsning av vinstintresset bör eftersträvas,
kan det icke förnekas att förslaget om en fix gräns för den vinst,
som får åtnjutas av företagaren, lider av vissa olägenheter. Slentrianmässigt
skötta företag och företag, som tillgodogjort sig alla tänkbara rationaliseringsmöjligheter,
skulle på det sättet bliva likställda i vinsthänseende. Ett
sådant system uppmuntrar icke till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder
och torde därför i längden komma att lända låntagarna till nackdel.
En effektiv vinstbegränsning, helt i låntagarnas intresse, synes mig kunna
vinnas på annat sätt, nämligen genom ett riktigt handhavande av den befogenhet
för den tillståndsbeviljande myndigheten att fastställa låneavgifter,
som jag ämnar föreslå. Hur detta skall ske, kommer jag att närmare
utveckla i det följande.

Som framgår av det föregående, är det tyngst vägande skälet mot en så
stark begränsning av etableringsmöjligheterna som socialstyrelsen föreslagit
att pantlåneverksamheten under en dylik ordning kunde befaras bliva
nedskuren på ett för det berörda klientelet oförmånligt sätt. I betraktande av
de företräden av social natur som de i allmännyttigt syfte drivna pantlåneföretagen
måste anses erbjuda, synes det mig emellertid lämpligt att man
i fall, då flera sökande av tillstånd att driva pantlånerörelse finnas och
brist på kreditorgan av denna typ alltså ej behöver befaras, i första hand
meddelar företag av allmännyttig karaktär tillstånd till pantlånerörelsen.

På grund av vad nu anförts förordar jag att i vart fall för närvarande
rätten att idka pantlånerörelse i princip står öppen också för företag utan
allmännyttig karaktär och för enskilda. För alla slags företag bör vidare
önskemålet om en begränsning av vinsten tillgodoses på det sätt att den
tillståndsbeviljande myndigheten fastställer låneavgifterna för rörelsen.

Rätten att idka pantlånerörelse m. m.

d—5 §§)

Socialstyrelsen.

Enligt socialstyrelsens förslag skall liksom hittills pantlånerörelse icke få
bedrivas utan att länsstyrelsens tillstånd därtill erhållits. Dylikt tillstånd
tänkes alltjämt meddelat endast såvida behov av den ifrågasatta pantlånerörelsen
föreligger.

Kungl. Maj;ts proposition nr 201.

19

Kommunal pantlånerörelse bör enligt socialstyrelsens mening icke få stå
direkt under drätselkammarens vård och förvaltning. Enligt styrelsens förslag
skall för dylik pantlånerörelse finnas en för rörelsens drivande ansvarig
styrelse, vars ledamöter utses av kommunen. Envar pantlånerörelse
föreslås vidare skola ha en ansvarig föreståndare, som godkänts av länsstyrelsen.

Förslaget innehåller vidare regler om vilka kvalifikationer, som skola
fordras av en föreståndare, ävensom bestämmelse om att föreståndare, som
dömts till ansvar för brott av visst slag, begånget under anställningstiden,
icke vidare får förestå pantlånerörelse.

I övrigt må i hithörande frågor hänvisas till 1—4, 7 och 22 §§ i socialstyrelsens
bilagda förslag.

Yttrandena över socialstyrelsens förslag.

De av socialstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande rätten att idka
pantlånerörelse ha i allmänhet icke blivit föremål för erinringar. I några
yttranden ha dock vissa ändringar och kompletteringar föreslagits.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Stockholms pant aktiebolag påtala,
att socialstyrelsens förslag icke innehåller någon definition av begreppet
pantlånerörelse. Avsaknaden av en dylik definition kunde medföra
osäkerhet, när det gällde att avgöra, i vad mån yrkesmässig sakbelåning
borde vara underkastad de för pantlåneverksamhet föreslagna bestämmelserna.
Enligt Stockholms pantaktiebolag trädde härvid i förgrunden den
belåning av premieobligationer, som bedreves av särskilda för detta ändamål
bildade kassor, vilka i många fall tillämpade högre räntesatser än
pantlåneinrättningarna.

Stadsfullmäktige i Uppsala ifrågasätta, huruvida det borde krävas tillstånd
av länsstyrelsen för att kommun eller med kommun jämställt allmännyttigt
företag skulle få bedriva pantlånerörelse. Drätselkammaren i
Falun är av samma uppfattning, såvitt fråga är om kommunal pantlånerörelse.

Regeln att kommunal pantlånerörelse skall sortera under särskild styrelse
och icke under drätselkammaren betecknas av svenska stadsförbundet
såsom fullkoriiligt oförståelig ur kommunal synpunkt. Bestämmelsen
avstyrkes likaledes av länsstyrelsen i Kopparbergs län och några kommunalmyndigheter.

Svenska stadsförbundet anser länsstyrelsens befattning med godkännandet
av föreståndare för kommunal pantlånerörelse vara ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Stadsfullmäktige i Uppsala och drätselkammaren
i Falun äro av samma mening och anse därjämte, att det icke är anledning
att kräva länsstyrelsens godkännande av föreståndaren, då pantlånerörelse
idkades av allmännyttigt bolag.

De sakkunnigas ändringsförslag och yttrandena däröver.

De sakkunniga förorda blott vissa smärre ändringar i socialstyrelsens
förslag i nu ifrågavarande del. Sålunda föreslås att det överlämnas åt läns -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

styrelser! att under hänsynstagande till samtliga omständigheter i det enskilda
fallet avgöra huruvida en föreståndare, som fällts till ansvar för brott,
skall få fortsätta att förestå pantlånerörelse eller icke. Vidare förordas att
i pantlånerörelse skall kunna anställas föreståndare för tid då rörelseidkaren
är hindrad tillse rörelsen och för filial samt att regler införas för det
fall att föreståndare avgår eller är förhindrad förestå rörelsen. Ytterligare
föreslås reglering av förhållandena vid rörelseidkarens dödsfall och konkurs.

I yttrandena över de sakkunnigas betänkande upptagas förevarande ändringsförslag
till närmare behandling allenast av socialstyrelsen. Styrelsen
tillstyrker därvid i stort sett de sakkunnigas förslag.

Departementschefen.

Vad först angår frågan om pantlånerörelsens begrepp torde såsom pantlånerörelse
böra räknas varje lånerörelse, i vilken lösören mottagas som
pant. Godtages denna bestämning kommer att under regleringen inbegripas
sådana lånerörelser där utom lösören också värdepapper, vilka ju icke äro
lösören, mottagas för belåning. Om däremot endast värdepapper mottagas
i en rörelse, synes densamma icke böra betraktas som pantlånerörelse i lagens
mening. Denna bestämning av pantlånerörelsens begrepp torde överensstämma
med vad som för närvarande anses gälla vid tillämpningen av
1918 års förordning angående idkande av pantlånerörelse.

För rätt att idka pantlånerörelse synes i princip böra fordras tillstånd av
det allmänna. Tillståndsgivningen bör ske på grundval av en behovsprövning.
För närvarande är länsstyrelsen tillståndsgivande myndighet. Av vissa skäl,
bl. a. önskvärdheten att vinna en decentralisering av hithörande ärenden, synes
det mig kunna övervägas att flytta prövningen till vederbörande kommun.
Detta skulle innebära att rätt att driva pantlånerörelse tillkomme kommunen
samt bolag, ekonomisk förening eller enskild person, som erhållit
tillstånd av kommunen. Mot en sådan lösning kan emellertid andragas, alt
en kommun kunde komma att driva egen pantlånerörelse samtidigt som den
vore tillstånds- och tillsynsmyndighet för andra pantlåneföretag och att sålunda
en principiellt olycklig sammanblandning av företagarintresse och
kontrollfunktion kunde inträda. Visserligen förekommer för närvarande icke
på någon ort, att pantlånerörelse drives av såväl kommunen som annan
företagare, men enär en sådan konkurrenssituation givetvis kan uppkomma,
finner jag mig icke böra förorda att kommunen göres till tillståndsmyndighet.
Såsom sådan myndighet torde alltjämt länsstyrelsen böra tjänstgöra.

Vid länsstyrelsens prövning bör, som tidigare nämnts, företräde lämnas
kommunala pantlånerörelser eller pantlånerörelser drivna av allmännyttiga
företag. Bolag utan direkt allmännyttig karaktär, ekonomiska föreningar
och enskilda skola emellertid i princip alltjämt kunna erhålla tillstånd. Som
förutsättning för att enskild person skall kunna erhålla tillstånd torde böra
gälla, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt anses
lämplig. Tillståndet synes böra begränsas till viss tid, högst tio år. Här -

Kungi. Maj.ts proposition nr 201.

21

igenom skapas möjlighet för en periodisk omprövning beträffande pantlånerörelsen
i en ort. I ansökningen till länsstyrelsen torde uppgift böra lämnas
bl. a. om de avgifter och övriga lånevillkor som vederbörande ämnar tilllämpa.
Yttrande över ansökningen synes böra inhämtas från kommunens
beslutande myndighet och polismyndigheten i orten. Det torde ofta vara
lämpligt att vederbörande fattigvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd eller
båda dessa kommunala organ lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, men
särskilt stadgande härom synes icke erforderligt.

Kommun och bolag synas såsom hittills böra få idka panllånerörelse blott
genom föreståndare, som är ansvarig för rörelsens behöriga utövande. Samma
villkor böra gälla för ekonomisk förening. I de fall, då rörelsen bedrives
av bolag eller ekonomisk förening, synes böra fordras att föreståndaren
skall vara godkänd av länsstyrelsen och att han har samma kvalifikationer,
som enskild pantlånare avses skola ha. Enär det icke behöver befaras att
till föreståndare för kommunal pantlånerörelse utses person, som icke är
lämplig därtill, torde länsstyrelsens godkännande av föreståndaren icke böra
fordras såvitt angår de kommunala rörelserna.

Den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av möjligheten att anställa
föreståndare synes böra avböjas utom såvitt angår det fall att föreståndare
avgår; då bör gälla att rörelsens utövare har rätt att i avbidan på
godkännande av ny föreståndare utse lämplig person att vara ansvarig föreståndare
i den avgångnes ställe. Till stöd för ståndpunkten att icke i vidare
mån utbygga föreståndarinstitutionen må — utom till angelägenheten att
undvika onödig detaljreglementering av hithörande förhållanden — bl. a.
hänvisas därtill att ansvar som enligt författningen åligger rörelsens utövare
och som genom föreståndarens inskjutande i viss mån överflyttas på
denne, för pantlånerörelsens vidkommande knappast ter sig allvarligare än
den ansvarsbörda som med hänsyn till olika krisregleringar ofta kan åvila
den som innehar en vanlig detalj handelsrörelse.

Socialstyrelsen har föreslagit en bestämmelse om särskild tid för rörelsens
fortsättande i det fall att rörelseidkaren kommer i konkurs. Något sådant
stadgande blir emellertid — med hänsyn bl. a. till länsstyrelsens fria bedömningsrätt
i fråga om tillståndets återkallande — icke erforderligt. Däremot
synes böra stadgas att då rörelseidkare avlidit rörelsen må för dödsboets
räkning fortsättas under ett år av återstående tillståndstid. Rörelsen
bör under denna tid få utövas endast genom ansvarig föreståndare. Om godkännande
av person, lämplig för detta uppdrag, bör dödsboet skyndsamt
ansöka hos länsstyrelsen.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde det böra överlämnas åt vederbörande
länsstyrelse att bedöma huruvida godkännande av föreståndare skall
återkallas eller icke. Det bör även ankomma på länsstyrelsen att avgöra frågan
om återkallande av tillstånd att utöva pantlånerörelse.

Någon anledning att hindra att kommunal pantlånerörelse sorterar under
eu stads drätselkammare synes icke föreligga. Jag finner mig därför icke
böra förorda socialstyrelsens förslag att för kommunal pantlånerörelse skall
finnas eu särskild styrelse.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Huvudgrunder för pantlånerörelses bedrivande.

(6—15 §§)

Socialstyrelsen.

I socialstyrelsens förslag ha länsstyrelserna tillerkänts mycket långt gående
befogenheter gentemot pantlånerörelserna. Det åligger sålunda länsstyrelserna
vid meddelande av tillstånd att angiva den lokal, där pantlånerörelsen
må bedrivas, samt de låneavgifter, som må betingas. Länsstyrelsen
skall vidare meddela bestämmelser rörande pantlånelokalens beskaffenhet och
inredning, tiden för dess öppethållande samt avlöningsförmånerna till rörelsens
personal ävensom giva de närmare föreskrifter, som i övrigt finnas erforderliga
för att rörelsen skall bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen
skall utse lämplig person att deltaga i den årliga revisionen av
pantlånerörelses räkenskaper och förvaltning. Det skall åligga styrelse
för pantlånerörelse att årligen till länsstyrelsen insända berättelse över
föregående kalenderårs verksamhet med bl. a. förslag till disposition av
rörelsens nettovinst. Länsstyrelsen skall granska uppgifterna samt dels
godkänna eller föreskriva ändring i förslaget till rörelsevinstens disposition,
dels tillse att låneavgifterna icke äro högre än som erfordras för skälig förräntning
av i rörelsen nedlagt kapital och dels föreskriva de omläggningar
av rörelsens ekonomiska skötsel, som betingas av omständigheterna. När
anledning därtill förekommer, må länsstyrelse återkalla beviljat tillstånd
ävensom i andra avseenden än nyss sagts meddela ändrade villkor eller bestämmelser
för verksamheten.

Vidare har i socialstyrelsens förslag intagits ett flertal stadganden som
syfta till att i olika avseenden bereda låntagarna ökat skydd. Sålunda innehåller
förslaget bl. a. bestämmelser om pantlånerörelses lokal, om vården
av mottagna panter, om skyldighet för pantlånerörelse att ha panterna försäkrade,
om pantsedels innehåll, om låneavgifter, om förfallotid för lån,
om pantrealisation och om tillhandahållandet av överskott efter pantrealisation.
Angående det närmare innehållet i dessa stadganden torde jag få hänvisa
till 8—11 samt 13—18 §§ i socialstyrelsens bilagda förslag.

Yttrandena över socialstyrelsens förslag.

De av socialstyrelsen föreslagna befogenheterna för länsstyrelserna
att meddela föreskrifter för och utöva kontroll över pantlånerörelserna
ha berörts i flera yttranden.

Länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län ifrågasätta sålunda, om
icke länsstyrelsernas kontroll skulle kunna ske under enklare former eller
göras mindre omfattande. Länsstyrelsen i Kristanstads län framhåller, att
i en del fall alltför långt gående inskränkningar i företagens rörelsefrihet
föreslagits. Länsstyrelsen i Örebro län erinrar om att i ett aktiebolag styrelsen
stode inför aktieägarna i ansvar för sin förvaltning av företaget. Socialstyrelsens
förslag med befogenhet för länsstyrelsen att lämna föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

23

om rörelsens ekonomiska skötsel sköte bolagsstyrelsen åt sidan och betoge
aktieägarna den rätt, aktiebolagslagen gåve, att av styrelsen utkräva ansvar
för av misskötsel uppkomna förluster. I denna del måste förslaget enligt
länsstyrelsens mening omarbetas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar
bl. a., att det ur flera synpunkter vore mindre lämpligt, att länsstyrelsen toge
eu direkt ledning av vederbörande pantlåneföretags ekonomiska verksamhet
och åt företaget gåve en mer eller mindre officiell prägel. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anför, att socialstyrelsens förslag i själva verket innebure, att
länsstyrelsen i sista hand bleve ej blott kontrollmyndighet utan företagets
ansvarige ekonomiske ledare. Detta förhållande syntes länsstyrelsen föga
lämpligt. Det riktiga förfarandet borde vara, att länsstyrelsen, med tillbörlig
hänsyn till föreliggande driftskalkyler, prövade skäligheten ur allmän
synpunkt av de låneavgifter, som finge uttagas, och att det därefter ankomme
på företagets ledning att svara för företagets ekonomiska skötsel, så att rörelsen
ej bleve förlustbringande. Med ledning av årligen inkommande revisions-
och verksamhetsberättelser kunde länsstyrelsen sedermera följa rörelsen
och vidtaga de jämkningar av låneavgifterna uppåt eller nedåt, som
funnes påkallade. Befogenheten att vidtaga sådana jämkningar syntes i förevarande
fall vara en tillräcklig regulator utan att länsstyrelsen i övrigt
skulle behöva direkt ingripa i rörelsens ekonomiska skötsel. Det förhållandet
att länsstyrelse ägde återkalla meddelat tillstånd syntes utgöra tillräcklig
garanti för att ett företag, som ur allmän synpunkt bedreves på ett olämpligt
sätt, kunde tvingas omlägga sin verksamhet eller förhindras fortsätta
densamma.

Vad särskilt angår länsstyrelsernas föreslagna befogenhet att meddela bestämmelser
rörande avlöningsförmånerna till pantlånerörelsernas personal
avstyrkes en sådan befogenhet eller ifrågasättes lämpligheten därav i statskontorets
samt länsstyrelsernas i Jämtlands och Norrbottens län yttranden.

I några yttranden beröres frågan om en särskild sammansättning
av pantlåneföretags styrelse. Drätselkammaren och
stadsfullmäktiges beredningsutskott i Hälsingborg ifrågasätta sålunda, om
icke länsstyrelsen eller vederbörande kommun borde äga utse ett antal ledamöter
i pantaktiebolags styrelse. Stockholms pantaktiebolag framkastar
tanken, att länsstyrelsen skulle äga förordna en ordinarie styrelseledamot
jämte suppleant. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar, att
mera tilltalande än den av socialstyrelsen föreslagna ordningen vore, att
garanti skapades för att ledamöterna i pantlåneföretagens styrelser, liksom
företagens föreståndare, komme att utgöras av allmänt aktade, praktiskt
erfarna och socialt inriktade personer, vilka gåves större rörelsefrihet.

De föreslagna kontrollbestämmelsernas tillämplighet
på ko in in u n a 1 a pantlånerörelse r möter invändningar från en
del håll. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sålunda den föreslagna rätten
för länsstyrelserna att föreskriva omläggningar i kommunala pantrörelsers
skötsel innefatta ett olämpligt ingripande i den kommunala förvaltningen.
För kommunala pantlånerörelsers del vore vidare den särskilda revisionen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

opåkallad på grund av den revision, som verkställdes enligt kommunallagarna.
Såsom ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen betecknar
svenska stadsförbundet bl. a. länsstyrelsens befattning med avlöningarna
till personalen i de kommunala pantlånerörelserna, den särskilda revisionen
av dessa rörelser samt kravet på länsstyrelsens godkännande av dylika
rörelsers lokaler.

Frågan om en central ledning av den ekonomiska kontrollen
beröres i två yttranden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser, att den ekonomiska kontrollen icke borde utövas av länsstyrelserna
utan av en central myndighet. Länsstyrelsen i Kalmar län finner det för sin
del erforderligt, att länsstyrelserna få samarbeta med en central statlig myndighet
eller inrättning med sakkunskap på det ekonomiska området.

Beträffande frågan om försäkring av mottagna panter föreslå stadsfullmäktige
i Borås, att försäkringen skall täcka dubbla belåningsvärdet.
Kommunalborgmästaren i Karlskoga anser, att försäkringsmarginalen borde
höjas till åtminstone 50 %. Statskontoret förordar införandet av möjlighet
för länsstyrelserna att för särskilt fall medgiva undantag från försäkringsregeln.
Inbrottsförsäkring brukade enligt statskontoret sällan tecknas
till lika högt belopp som brandförsäkring, enär inbrottsfaran vanligen icke
riktade sig mot hela lagret.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna rörande pantrealisation
framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, att regeln att pant ej finge
försäljas tidigare än två månader efter förfallodagen kunde leda till obilliga
konsekvenser för pantsättaren i de fall, då pantens värde hastigt kunde förändras,
såsom fallet särskilt vore med värdepapper. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför, om icke pantsättaren borde få rätt att tidigare medgiva eller
påyrka försäljning. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att då pantsättare enligt
förslaget vore berättigad att inlösa pant intill dess åtgärder för densamma
s försäljning vidtoges, det borde vara förbjudet för pantlåneinrättning
icke blott att sälja utan även att vidtaga åtgärder för försäljning av pant
tidigare än två månader efter förfallodagen.

I sin den 18 februari 1949 inkomna skrivelse har Stockholms pantaktiebolag
anfört i huvudsak följande. Det hände relativt ofta att pantkvitton
förkomme. Att i sådant fall få kvittot dödat jämlikt lagen om dödande av
förkommen handling toge lång tid och vore förenat med avsevärda kostnader.
För att underlätta för pantsättaren att återfå panten praktiserade olika
pantlåneföretag'' f. n. skilda metoder såsom att utlämna panten mot deponerande
av en penningsumma, som finge innestå viss tid, eller att efter
annonsering i tidning om förlusten utfärda duplettkvitto. Fn lämpligare metod
än de nämnda vore enligt bolagets mening att tillåta att pantkvitto finge
dödas viss tid, förslagsvis 14 dagar, efter det anmälan om förlusten av kvittot
gjorts å vederbörande pantlånekontor och anslag därom uppsatts i lokalen.
Det vore önskvärt att en bestämmelse härom intoges i författningen om
pantlånerörelse. Därest pantkvittona innehölle erinran om denna bestämmelse,
komme den, som önskade förvärva ett kvitto, att varskos. Han kunde

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

då genom hänvändelse till pantlånekontoret förvissa sig om att kvittot ej
förlorat eller komme att förlora sitt värde genom ett dödningsförfarande.
Sannolikt komme den ifrågasatta anordningen att medföra en minskning
av antalet överlåtelser av pantkvitton. Detta vore emellertid knappast någon
nackdel. — Därest en regel om dödande av pantkvitto icke intoges i författningen,
komme sannolikt såväl bolaget som andra pantlåneinrättningar
att likväl tillämpa ett sådant dödningsförfarande, varom bestämmelser i så
fall komme att meddelas i pantkvittona. Enär det emellertid för såväl låntagare
som pantlåneföretag vore av stort värde att enhetliga regler gällde,
borde fallet regleras i författningen.

Departementschefen.

Det intresse, som främst synes böra tillgodoses, är att .till allmänhetens
fromma låneavgifterna hållas så låga som möjligt. Enligt mitt förmenande
bör det därför åligga länsstyrelsen att fastställa låneavgifterna. Inom den
ram, som bildas av de fastställda avgifterna och vissa andra föreskrifter till
vilka jag strax återkommer, synes det emellertid i princip böra stå pantlåneföretagen
fritt att handha rörelsernas förvaltning utan inblandning från
myndigheternas sida. Någon rubbning synes icke böra ske i den allmänna
principen, att det är utövaren av rörelsen som har ansvaret för dess skötsel.
Det torde icke vara påkallat att låta länsstyrelsen tillsätta en revisor
eller — såsom förordats i några yttranden — någon eller några av styrelseledamöterna.

Vid fastställandet av låneavgifterna skall länsstyrelsen självfallet beakta
de sociala synpunkterna. Avgifterna böra icke vara högre än som erfordras
för en skälig förräntning av det i rörelsen nedlagda kapitalet. Att lagfästa
vissa maximiavgifter synes icke lämpligt, enär förhållandena äro olika för
olika rörelser. Länsstyrelsernas strävan bör gå ut på att hålla avgifterna på
en låg nivå. Hänsyn måste emellertid samtidigt tagas till de kostnader av
olika slag, som äro förbundna med drivandet av pantlånerörelser. Anledning
kan finnas att göra åtskillnad mellan skilda orter med olika hyres- och
lönenivå. Rörelsernas närmare beskaffenhet synes också böra tillmätas
betydelse i detta sammanhang. En pantlånerörelse av den vanliga typen
och en rörelse, som icke mottager annat gods än motorfordon, möbler och
andra skrymmande föremål, torde sålunda icke utan vidare kunna likställas
i fråga om låneavgifterna. Grundläggande synas böra vara de beräknade genomsnittskostnaderna
för en väl skött pantlånerörelse av ifrågavarande typ
på orten i fråga. Genom en dylik beräkningsmetod uppmuntras rörelserna
att vidtaga rationaliseringsåtgärder för att minska sina omkostnader.

Låneavgiften synes böra utgå med viss procent för år räknat och procentsatsen
bör vara angiven å pantsedeln. Härigenom vinnes att de lånesökande
icke komma att sväva i tvivclsmål om löneavgifternas, relativt sett, betydande
höjd vid denna kreditform.

Socialstyrelsen bär föreslagit att i författningen om pantlånerörelse skola
intagas vissa närmare bestämmelser angående rörelsens lokal samt pants

26

Kunyl. Maj.ts proposition nr 201.

vård och förvaring. Enligt min mening synes det med större fördel kunna
överlämnas till länsstyrelserna att i de särskilda fallen i samband med tillståndsgivningen
meddela erforderliga bestämmelser i dessa ämnen. Ävenså
torde länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd böra lämna erforderliga ordningsföreskrifter
med avseende å rörelsen, såsom beträffande lokalens öppethållande
för allmänheten.

Ett obehörigt utnyttjande av de lånsökandes belägenhet kan ske icke blott
genom höga låneavgifter utan även genom en oskälig utformning av lånevillkoren
över huvud taget. Jag anser därför att pantlåneinrättningarna
icke böra lämnas fria händer i hithörande frågor utan att vissa allmänna
regler böra intagas i förordningen. Liksom socialstyrelsen finner jag lämpligt
att det stadgas förbud för utövare av pantlånerörelse att taga eller betinga
sig vederlag för utlämnat lån annorledes än i form av låneavgift eller
att fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet. Vidare bör, såsom
socialstyrelsen föreslagit, i författningen utsägas, att lån icke i något fall
må anses förfallet till betalning tidigare än fyra månader efter dess utlämnande
samt att, oavsett avtalad lånetid, låntagaren skall vara berättigad att,
närhelst han så önskar intill dess åtgärder för pantens försäljning vidtagits,
inlösa panten. Enligt bestämmelserna i 10 kapitlet 3 och 4 §§ handelsbalken
är en panthavare skyldig att väl vårda panten och ansvarar för skada som
uppkommer genom att vårdnadsskyldigheten eftersättes. Däremot är han
icke ansvarig om panten skadas av våda. Det förekommer emellertid i många
fall att utövare av pantlånerörelse bereder låntagarna ett ökat skydd genom
att hålla panterna försäkrade, vanligen mot brand- och vattenskada
samt stöld. Hänsyn till låntagarna synes mig kräva att, såsom socialstyrelsen
även föreslagit, i författningen stadgas att i pantlånerörelse mottagna
panter skola hållas försäkrade mot fara i nyss angivna hänseenden till belopp,
motsvarande minst summan av utlämnade lån, ökad med 25 procent.
Det synes mig lämpligt att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, bestämmelser
meddelas angående pantrealisation. Man torde härvid kunna lagfästa den
praxis som avtalsmässigt råder inom pantlånerörelsen, nämligen att om lån
förfallit till betalning, panten får, utan iakttagande av föreskrifterna i 10
kapitlet 2 § handelsbalken, försäljas. Beträffande den respittid för låntagaren,
som bör förflyta efter lånets förfallodag, sättet för försäljningen och
kungörande av pantauktion tillstyrker jag i allt väsentligt socialstyrelsens
förslag. Av bestämmelserna i 10 kapitlet 2 § handelsbalken och 37 § andra
stycket avtalslagen framgår att pantlånaren är skyldig tillhandahålla pantens
ägare det överskott, som kan uppkomma vid pantens försäljning. Det
synes vara lämpligt att, i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit, i lagen
om pantlånerörelse stadgas skyldighet för pantlånaren att underrätta pantsättaren
om uppkommet överskott, dock endast därest detta uppgår till
minst 10 kronor. En på sådant sätt begränsad underrättelseskyldighet torde
icke vara oskäligt betungande. Underrättelsen torde böra ske genom rekommenderat
brev på pantsättarens bekostnad.

De av mig förordade reglerna om förhållandet mellan pantlånare och lån -

27

Kungl Maj:ts proposition nr 201.

tagare böra med hänsyn till den föreslagna lagens natur i de flesta fall utformas
såsom föreskrifter för pantlånerörelses bedrivande, vilka vid straffansvar
skola iakttagas av rörelsens utövare eller ansvarige föreståndare. I
sådana fall kunna reglerna självfallet icke sättas ur kraft genom avtal mellan
parterna. I övriga fall böra reglerna, såvitt de äro meddelade till skydd
för låntagarna, uttryckligen angivas vara tvingande. Med hänsyn till de
skiftande förhållandena inom pantlånerörelsen torde emellertid vissa av de
åsyftade reglerna icke böra vara helt undantagslösa. Då särskilda skäl föreligga
bör länsstyrelsen kunna medgiva avvikelser, lag föreslår att under
denna förutsättning dispens får meddelas från förbudet att taga vederlag
annorledes än i form av låneavgift och att mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet
samt från reglerna om skyldighet att hålla pant försäkrad, om
förfallotid för lån och om tid och sätt för pantförsäljning. Genom denna
dispensrätt vinnes bl. a. möjlighet att göra åtskillnad mellan olika pantlånerörelser.
Anledning kan nämligen finnas att i vissa avseenden utforma
lånevillkor o. d. olika allt efter rörelsernas art. En pantlånerörelse, som
huvudsakligen belånar motorfordon eller andra värdefulla föremål, och en
pantlånerörelse, som närmast tillgodoser de mindre bemedlades behov, torde
exempelvis icke alltid böra jämställas i nu förevarande hänseenden.

Stockholms pantaktiebolag har föreslagit att i lagen skall intagas en bestämmelse
om dödande av förkommet pantkvitto. Med hänsyn till den
knappa utredning, som föreligger beträffande detta spörsmål, synes det till
en början icke klarlagt att något större behov av en dylik regel finnes. Vidare
te sig verkningarna av det föreslagna dödningsförfarandet svårbedömbara.
Såsom bolaget antytt komma troligen olika pantlåneföretag, även
utan att i lagen intages någon uttrycklig regel i ämnet, att söka åvägabringa
ett förfarande med samma syfte som det föreslagna. Jag anser under sådana
förhållanden att frågan om lagstiftning i detta fall bör få vila i avbidan
på att erfarenhet vinnes om de praktiska verkningarna av den metod, som
Stockholms pantaktiebolag tänkt sig kunna tillämpa även utan stöd av särskild
lagbestämmelse.

Lämpligt synes vara att länsstyrelserna upprätthålla kontakt med varandra
i frågor rörande låneavgifter, lånevillkor o. d. för utbyte av erfarenheter.
Någon centralisering av handläggningen av dessa frågor synes dock
icke påkallad.

Länsstyrelserna böra icke släppa kontakten med pantlånerörelserna i och
med att tillstånd beviljats och i samband därmed föreskrifter meddelats. Det
bör ankomma på länsstyrelsen att utöva en fortlöpande tillsyn över verksamheten.
Genom inspektion eller på annat lämpligt sätt bör länsstyrelsen
kontrollera att rörelserna drivas i överensstämmelse med de i författningen
givna bestämmelserna och av länsstyrelsen meddelade föreskrifter. 1 samband
därmed bör länsstyrelsen pröva, huruvida på grund av ändrade förhållanden
eller av annan anledning gällande låneavgifter böra jämkas eller
om ändring eljest bör ske av givna föreskrifter, samt där så är fallet meddela
förordnande därom.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Rörelseidkare och föreståndare böra vara skyldiga att tillhandahålla länsstyrelserna
erforderliga uppgifter om rörelsen samt låta länsstyrelsen få
del av rörelsens bokföring ävensom tillträde till lokalerna.

I lokalen för pantlånerörelse böra lagen i ämnet samt tillståndsbevis och
möjligen utfärdade särskilda föreskrifter finnas tillgängliga för allmänheten.

För enhetlighetens skull torde det vara lämpligt, att länsstyrelsen äger
fastställa låneavgifter in. in. även för kommunala pantlånerörelser och att
dessa även i övrigt äro underkastade de föreslagna författningsbestämmelserna
på samma sätt som övriga pantlåneföretag.

Övriga bestämmelser.

(16—27 §§)

De bestämmelser, om vilka här är fråga, utgöras främst av polismässiga
kontrollföreskrifter, förbud i vissa fall att i pantlånerörelse mottaga gods
samt ansvarsbestämmelser. Beträffande socialstyrelsens förslag i dessa delar
torde jag få hänvisa till 12 § samt 19—28 §§ i förslaget. I yttrandena över
socialstyrelsens förslag ha vissa erinringar gjorts mot de av styrelsen förordade
bestämmelserna. I de flesta yttrandena ha bestämmelserna dock ej
föranlett erinran. I betänkandet med förslag till ändrad lagstiftning angående
handel med skrot, lump och begagnat gods ha de sakkunniga (s. 114—
119) förordat vissa ändringar i hithörande delar av socialstyrelsens förslag
till pantlåneförordning. Dessa ändringsförslag ha i yttrandena över de sakkunnigas
betänkande i allmänhet icke mött några invändningar. Någon närmare
redogörelse för yttranden över socialstyrelsens och de sakkunnigas
förslag synes icke erforderlig. Det torde vara tillräckligt att här i korthet
angiva de viktigare ändringar i förhållande till gällande rätt, som jag anser
mig böra förorda.

Pantlånerörelses utövare har ålagts ovillkorlig skyldighet att avkräva
okänd pantsättare tillfredsställande legitimation. Förbud har meddelats
mot att pantlånerörelser såsom pant mottaga säng- eller barnkläder samt
föremål, vilka kunna antagas vara smittofarliga eller behäftade med ohyra.
Bestämmelserna om vad pantboken skall innehålla ha utvidgats. Sålunda har
föreskrivits, att i boken skall införas pantens eller panternas antal, mått
eller vikt ävensom i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer
eller annat särskilt kännemärke. Därjämte skola antecknas arten av och
numret å legitimationshandling, som pantsättaren må ha företett. Då pant
löses, skall anteckning göras om dagen härför samt om pantlösarens för- och
tillnamn, yrke och bostad. De föreskrivna anteckningarna kunna få göras i
annan ordning än i bok, om länsstyrelsen lämnar sitt medgivande därtill.
För underlättande av polisens spaningsarbete har föreskrivits, att polismyndigheten
i orten äger ålägga utövare av pantlånerörelse att anmäla förvärv
av föremål av visst eller vissa slag. Polismyndighet, som funnit anledning
till anmärkning med avseende å pantlånerörelse, har ålagts att göra anmä -

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

lan därom till länsstyrelsen. Anmälningsskyldighet har även i vissa fall införts
för åklagare vid åtal mot utövare av pantlånerörelse eller föreståndare.

Straffbestämmelserna ha något skärpts. Icke i något fall har dock stadgats
strängare straff än dagsböter. Den i 8 § 1918 års förordning förekommande
straffbestämmelsen för vårdnadshavare har i enlighet med vad de
sakkunniga förordat ej medtagits i förslaget, enär den synts vara alltför
sträng. Den torde f. ö. knappast ha tillämpats. Vidare bär ansetts att anledning
saknas att i förslaget upptaga någon motsvarighet till stadgandet
i 11 § 1918 års förordning, att till böter enligt förordningen icke må dömas,
om förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

I lagen den 22 juni 1911 om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse, vilken
lag numera gäller allenast för aktiebolag som driva pantlånerörelse, stadgas
vissa avvikelser från allmänna aktiebolagslagens regler. Sålunda skall Kungl.
Maj :ts stadfästelse sökas å bolagsordning för pantiåneaktiebolag. Kungl.
Maj :t prövar bl. a. huruvida med avseende på vidden och beskaffenheten
av bolagets rörelse särskilda bestämmelser må erfordras. Å ändring i bolagsordning
skall likaledes sökas Kungl. Maj :ts stadfästelse. Utan att stadfästelse
meddelats må bolag av ifrågavarande slag ej registreras eller ändring
av bolagsordning införas i aktiebolagsregistret. — Motiveringen för att
beträffande pantiåneaktiebolag kräva stadfästelse å bolagsordning och ändring
däri bär angivits vara att det med hänsyn till arten av dessa bolags
verksamhet syntes ur det allmännas synpunkt lämpligt.

Bolagsordningarna för pantiåneaktiebolag äro för närvarande tämligen
ensartade. Bolagets verksamhet brukar angivas ha till föremål att betjäna
allmänheten med lån mot pant av lös egendom, som hos bolaget förvaras.
Vidare erinras, att bolaget är skyldigt ställa sig till efterrättelse låneliolagslagen
och förordningen angående idkande av pantlånerörelse ävensom
de ytterligare bestämmelser som eljest äro eller bliva stadgade för bolag
av ifrågavarande slag. Beträffande vissa av bolagen ha särskilda föreskrifter
meddelats om avsättningar till reservfonden, varjämte vinstutdelningen
stundom är maximerad.

Med det system för offentlig kontroll — även i socialt och ekonomiskt
hänseende — över pantlånerörelse, som jag i det föregående förordat, och
efter ikraftträdandet av 1944 års aktiebolagslag synes behov ej förefinnas
att kräva särskild stadfästelse å pantaktiebolags bolagsordning. Jag föreslår
därför att 1911 års lånebolagslag upphäves.

Lagen om pantlånerörelse föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1950.
Pantlånerörelse, som vid tiden för ikraftträdandet med vederbörligt tillstånd
utövas, synes böra få fortsättas under viss lid, förslagsvis fem år,
efter nämnda tidpunkt, utan att nytt tillstånd erfordras. Det torde böra föreskrivas
att vid sådan rörelses fortsatta bedrivande bestämmelserna i lagen
om pantlånerörelse skola iakttagas och att länsstyrelsen så snart ske kan

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

skall för rörelsen meddela föreskrifter, som i 6 § av lagen omförmälas. Å
ett låneförhållande, som uppkommit före lagens ikraftträdande, bli följaktligen
efter utgången av år 1949 — oavsett vad avtalet kan innehålla däremot
stridande — tillämpliga bl. a. de av länsstyrelsen meddelade bestämmelserna
om låneavgift och lagens bestämmelser om förfallotid, om pantrealisation
och om underättelse angående överskott, som uppkommit vid realisation.

Hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till lag om pantlånerörelse.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bihang till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Carl Gustaf Gyllenhaal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

31

Bihang.

(Gällande bestämmelser:)

Nr 387

Förordning angående idkande
av pantlånerörelse;

given Stockholms slott den 28 maj
1918.

1 §•

Ej må någon såsom yrke driva
pantlånerörelse utan att hava därtill
erhållit behörigt tillstånd. Sådant tillstånd
sökes hos länsstyrelsen med
uppgift om stället, varest rörelsen
skall utövas. Länsstyrelsen har att inhämta
utlåtande över ansökningen i
stad ej mindre av poliskammare, där
sådan finnes, eller i annat fall av magistrat
eller stadsstyrelse än även av
stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga samt å landet
såväl av kommunalnämnd som av
kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,
där sådana finnas. Tillstånd
må meddelas, endast för så vitt
behov av den ifrågasatta pantlånerörelsen
prövas föreligga och allenast åt
den, som råder över sig och sin egendom
och i övrigt finnes lämplig. Ombyte
av ställe för rörelsens bedrivande
får ej ske utan anmälan därom hos
den myndighet, som meddelat tillståndet.

(Förslaget:)

Förslag

till

lag om pantlånerörelse.

Härigenom förordnas som följer.
Rätten att idka pantlånerörelse m. m.

1 §•

Lånerörelse, i vilken lösören mottagas
såsom pant (pantlånerörelse),
må icke utövas utan tillstånd av länsstyrelsen.

Tillstånd må meddelas endast om
behov av rörelsen anses föreligga och
skall företrädesvis lämnas antingen
kommun eller ock bolag eller ekonomisk
förening som har till syfte att
driva rörelsen på villkor, fördelaktiga
för låntagarna, och utan rätt för delägare
eller annan att njuta del i vinst.

Enskild person må beviljas tillstånd
endast om han gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet och i
.övrigt anses lämplig.

Tillstånd meddelas för viss tid,
högst tio år.

2 §•

Ansökning om tillstånd att idka
pantlånerörelse göres hos länsstyrelsen
i det län, där rörelsen skall bedrivas.
Ansökningen skall innehålla
uppgift om ort och lokal för rörelsen
samt om de låneavgifter och övriga
lånevillkor som sökanden ämnar tilllämpa.

Länsstyrelsen har att inhämta yttrande
över ansökningen av kommunens
beslutande myndighet och av
polismyndigheten i orten.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)

14 §.

Pantlånerörelse må jämväl idkas
av bolag eller av kommun, dock under
villkor att sådant sker genom föreståndare,
vilken är ansvarig för rörelsens
behöriga utövande, som om
han dreve den för egen räkning; och
gälle för övrigt i avseende å föreståndaren
samt beträffande rörelsen i tilllämpliga
delar vad här ovan stadgats.

6 §•

Tillstånd till pantlånerörelse förverkas
och kan ej ånyo erhållas av
den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott,
eller, med avseende å hos
honom anträffat stulet gods, befinnes
skyldig till ansvar enligt 3 kap. 10 §
strafflagen. Lag samma vare för den,
som mera än en gång dömts till ansvar
för överträdelse av stadgande i
3 eller 5 § av denna förordning; och
kan för övrigt länsstyrelsen, om pantlånare
finnes ej vara lämplig att utöva
rörelsen, meddela förbud för honom
att vidare idka densamma.

(Förslaget:)

3 §•

Där pantlånerörelse bedrives av
kommun, bolag eller ekonomisk förening
skall för rörelsen finnas anställd
särskild föreståndare, vilken
är ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Utövas rörelsen av bolag eller ekonomisk
förening, skall föreståndaren
vara godkänd av länsstyrelsen. Godkännande
må meddelas endast den,
som uppfyller de i 1 § tredje stycket
stadgade villkoren.

Avgår av länsstyrelsen godkänd
föreståndare må rörelsens utövare,
under förutsättning att ansökan om
godkännande av ny föreståndare
ofördröj ligen göres, i avbidan på beslut
härom utse person som uppfyller
villkoren i 1 § tredje stycket att
tills vidare vara ansvarig föreståndare
i den avgångnes ställe.

4 §•

Har utövare av pantlånerörelse avlidit
må rörelsen för dödsboets räkning
fortsättas under ett år av återstående
tillståndstid. Rörelsen må likväl
utövas endast genom ansvarig föreståndare,
som i 3 § omförmäles;
för tiden till dess föreståndare godkänts
av länsstyrelsen skall vad i
tredje stycket nämnda paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Tillstånd att idka pantlånerörelse
samt godkännande av föreståndare
må återkallas när anmärkningar mot
rörelsens skötsel eller mot vederbörandes
lämplighet därtill föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

33

(Gällande bestämmelser:)

2 §-

Pantlånare är pliktig över rörelsen
föra bok, varav i ordentlig nummerföljd
kan inhämtas upplysning om
varje av honom mot pant utlämnat
lån, dag, då sådant skett, villkoren
därför och pantens beskaffenhet samt
pantsättares namn, yrke och hemvist;
och vare pantlånare skyldig vid
pants mottagande tillställa låntagaren
ett med lånets bokförda nummer
försett bevis, innehållande uppgift å
dagen, då pantsättningen ägt rum, lånesumman,
villkoren för lånet samt
pantens beskaffenhet.

(Förslaget:)

Huvudgrunder för pantlånerörelses
bedrivande.

6 §•

Vid meddelande av tillstånd till
pantlånerörelse skall länsstyrelsen
fastställa låneavgifter för rörelsen.
Länsstyrelsen skall därjämte angiva
den lokal, som må användas, meddela
erforderliga bestämmelser om pants
vård och förvaring samt lämna de
ordningsföreskrifter med avseende å
rörelsen, som kunna anses påkallade.

7 §•

Låneavgiften skall utgå med viss
procent av lånebeloppet.

Utövare av pantlånerörelse må ej
taga eller betinga sig vederlag för lån
annorledes än i form av låneavgift,
ej heller fordra eller mottaga skuldförbindelse
å lånebeloppet.

8 §•

Vid pantsättning skall låntagaren
tillställas särskilt bevis om pantsättningen
(pantsedel). Pantsedel skall
innehålla uppgift om dagen för pantsättningen,
lånesumman, låneavgiften
och övriga lånevillkor ävensom
om pantens eller panternas art samt
antal, mått eller vikt. Låneavgiften
skall vara angiven i procent för år
räknat.

9 §.

Panterna skola hållas försäkrade
mot brand- och vattenskada samt
stöld till belopp, motsvarande minst
summan av utlämnade lån ökad med
25 procent.

10 §.

Lån i pantlånerörelse må icke i något
fall anses förfallet till betalning
tidigare än fyra månader efter dess
utlämnande.

Oavsett avtalad lånetid är låntagare
berättigad att, närhelst han så öns -

3 Dihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 201.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:) (Förslaget:)

kar intill dess åtgärder för pantens
försäljning vidtagits, inlösa panten.

11 §•

Har lån förfallit till betalning, må
panten försäljas.

Åtgärder för försäljning må dock
ej utan särskild begäran från låntagaren
vidtagas tidigare än två månader
efter lånets förfallodag. Försäljningen
må ej ske annorledes än å
offentlig auktion å den ort, där pantsättningen
ägt rum, eller, då panten
är å fondbörs noterat värdepapper,
genom fondkommissionär till gällande
börspris.

Försäljning å auktion skall minst
åtta dagar i förväg kungöras i tidning
inom orten med angivande tillika av
lånets förfallodag.

12 §.

Lämnar vid pantförsälj ning erhållen
köpeskilling, sedan därifrån avdragits
lånesumman, låneavgiften och
försäljningskostnaden, överskott å
minst tio kronor, skall pantsättaren
snarast möjligt på egen bekostnad
underrättas därom genom rekommenderat
brev.

13 §.

Från bestämmelserna i 7 § andra
stycket, 9 §, 10 § första stycket och
It § andra stycket må länsstyrelsen,
då särskilda skäl därtill äro, meddela
undantag.

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn
av länsstyrelsen, som har att genom
inspektion eller på annat lämpligt
sätt övervaka att rörelsen bedrives
i överensstämmelse med bestämmelserna
i denna lag och de av länsstyrelsen
med stöd av 6 § meddelade
föreskrifterna. Finner länsstyrelsen
på grund av ändrade förhållanden
eller av annan anledning erforderligt
att nya sådana föreskrifter meddelas
eller att gällande låneavgifter
jämkas eller att ändring eljest vidtages
av givna föreskrifter, skall

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

35

(Gällande bestämmelser:)

3 §.

Pantlånare eller hans biträde må ej
för rörelsen mottaga föremål såsom
pant från den, som ej fyllt 18 år eller
som är berusad, även om föremålet
utbjudes för annans räkning.

2 §.

(Förslaget:)

länsstyrelsen meddela förordnande
därom.

Utövare av pantlånerörelse och föreståndare
för sådan rörelse äro skyldiga
att tillhandahålla länsstyrelsen
erforderliga uppgifter om rörelsen
samt att låta länsstyrelsen få del av
rörelsens bokföring ävensom tillträde
till lokalerna.

15 §.

I pantlånerörelses lokal skola denna
lag samt tillståndsbeviset för rörelsen
och de särskilda föreskrifter,
som lämnats av länsstyrelsen, finnas
tillgängliga för allmänheten.

Kontrollföreskrifter m. m.

16 §.

Pant må mottagas endast från den,
som är känd för pantlånerörelsens
utövare eller hans personal eller ock
kan legitimera sig på ett tillfredsställande
sätt.

17 §.

Ej må pant mottagas från den, som
är berusad eller ej fyllt 18 år.

Såsom pant må icke mottagas föremål,
vilket kan antagas vara smittofarligt
eller behäftat med ohyra, ej
heller i något fall säng- eller barnkläder.

18 §.

Pantlånare är pliktig över rörelsen över pantlånerörelse skall föras
föra bok, varav i ordentlig nummer- hok (pantbok), av vilken i löpande
följd kan inhämtas upplysning om nummerföljd kan inhämtas upplysvarje
av honom mot pant utlämnat ning om varje utlämnat lån, dagen
lån, dag, då sådant skett, villkoren för pantsättningen, villkoren för lådärför
och pantens beskaffenhet samt net, pantens eller panternas art och
pantsättares namn, yrke och hemvist; antal, mått eller vikt ävensom i föreoch
vare pantlånare skyldig vid pants kommande fall fabrikat och tillverkmottagande
tillställa låntagaren ett ningsnummer eller annat särskilt
med lånets bokförda nummer försett kännemärke, vidare om dag då panbevis,
innehållande uppgift å dagen, ten löses. Därjämte skola antecknas

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)
då pantsättningen ägt rum, lånesumman,
villkoren för lånet samt pantens
beskaffenhet.

5 §.

Efter anmälan av polismyndighet,
att föremål förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren, vare pantlånare
pliktig att ofördröjligen undersöka,
huruvida föremålet finnes i hans besittning
och huruvida uti den i 2 §
omförmälda bok förekommer anteckning
om detsamma. Vinnes upplysning
om föremålet, skall pantlånaren,
så fort ske kan, därom lämna myndigheten
underrättelse.

Erhåller pantlånare annorledes än
nu sagts kännedom om att den, som
för pantsättning hos honom utbjuder
föremål, olovligen åtkommit detsamma
eller av annan anledning icke äger
rätt att pantsätta föremålet, eller får
pantlånare skälig anledning till misstanke
därom, vare han likaledes skyldig
att genast underrätta vederbörande
polismyndighet.

4 §.

Polismyndighet äger, då den därtill
finner skäl, undersöka pantlånares
lager samt granska hans bokföring.
Pantlånare eller hans ställföreträdare
vare pliktig att därvid tillhandahålla
pantsatt föremål eller
över rörelsen förd bok, vars granskning
påkallas, samt att tillhandagå

(Förslaget:)

pantsättares och pantlösares för- och
tillnamn, yrke och bostad samt arten
av och numret å legitimationshandling,
som må hava företetts. Pantbok
må, därest så finnes lämpligt, föras
i särskilda avdelningar. Pantbok
skall vara inbunden och försedd med
fortlöpande sidtal.

Där länsstyrelsen det medgiver må
anteckningarna göras i annan ordning
än i bok; om dylika anteckningar
skall i tillämpliga delar gälla vad
om pantbok är stadgat.

Varje pant skall förses med samma
nummer som dess nummer i pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet
att gods förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren vare utövare av
pantlånerörelse eller föreståndare för
sådan rörelse pliktig att ofördröjligen
undersöka om godset finnes i hans
besittning och om han innehar någon
anteckning om detsamma. Vinnes
upplysning om godset, skall polismyndigheten
så fort ske kan underrättas
därom.

Erhåller utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare annorledes än
nu sagts kännedom om att den, som
för pantsättning utbjuder gods, olovligen
åtkommit detsamma eller av annan
anledning icke äger rätt att pantsätta
det, eller får han skälig anledning
till misstanke därom, vare han
skyldig att genast underrätta polismyndigheten
i orten.

Skriftliga meddelanden från polismyndigheten
rörande gods skola under
en tid av ett år förvaras ordnade
i tidsföljd eller i annan ordning, som
anvisas av polismyndigheten.

20 §.

Polismyndigheten i orten äger ålägga
utövare av pantlånerörelse att till
polismyndigheten anmäla förvärv av
föremål av visst eller vissa slag.

21 §.

Utövare av pantlånerörelse vare
skyldig låta polismyndighet under -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 201.

37

(Gällande bestämmelser:)
med upplysningar. Finnas särskilda
ordningsföreskrifter vara av nöden i
fråga om rörelsens bedrivande, äge
polismyndighet ock meddela dylika
föreskrifter.

7 §.

1 mom. Den, som utan behörigt
tillstånd idkar pantlånerörelse, böte
från och med femtio till och med femhundra
kronor.

2 mom. Underlåter pantlånare att
anmäla ombyte av ställe för rörelsens
utövande eller att föra bok, så inrättad
som i 2 § sägs, eller att avlämna
sådant bevis, som i samma paragraf
nämnes, böte från och med fem till
och med tvåhundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen,
som bryter mot föreskrift i 4 eller
5 §.

3 mom. För överträdelse av stadgandet
i 3 § vare straffet böter från
och med tjugufem till och med tvåhundra
kronor.

8 §•

Har någon, som ej fyllt 15 år, till
pantlånare eller hans biträde för

(Förslaget:)

söka rörelsens lokaler samt granska
pantboken.

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan
därom till länsstyrelsen samt
föreslå de åtgärder, som kunna vara
erforderliga. Åtalas utövare av pantlånerörelse
eller föreståndare för sådan
rörelse för brott, som omförmäles
i 12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,
eller för förseelse mot denna
lag, skall åklagaren så snart ske kan
underrätta länsstyrelsen om åtalet
samt om utgången av målet.

23 §.

Nedlägges pantlånerörelse eller avgår
föreståndare, skall rörelsens utövare
ofördröj ligen göra anmälan
därom till länsstyrelsen.

Straffbestämmelser m. m.

24 §.

1 mom. Den som idkar pantlånerörelse
utan att enligt föreskrifterna
i denna lag vara därtill berättigad,
straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare den förfallen 1)

som utövar rörelse, som i 3 eller
4 § avses, annorledes än genom
behörig föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen
med stöd av 6 eller 14 § meddelade
föreskrifterna eller mot bestämmelserna
i 7 §, 9 §, 11 § andra
eller tredje stycket, 14 § andra stycket,
17 §, 19 § första eller andra
stycket eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15,
16 eller 18 §, 19 § tredje stycket
eller 23 § straffes med böter från
och med fem till och med tre hundra
kronor.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

(Gällande bestämmelser:)
pantsättning utbjudit föremål, skall
den, vilken vården om den omyndige
åligger, straffas så, som i 7 § 2 mom.
sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet
skett mot hans uttryckliga
föreskrift eller eljest honom ovetande.

9 §•

Den, som under tid, då han är
ställd under tilltal för förseelse mot
bestämmelserna i denna förordning,
fortsätter eller förnyar samma förseelse,
skall för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits fällas
till böter, som för förseelsen äro stadgade.

10 §.

För förseelse, som med husbondes
vetskap begås av hans hustru, husfolk
eller i hans arbete antagen person,
ansvare husbonden såsom vore
förseelsen begången av honom själv.

11 §. •

Till böter enligt denna förordning
må icke dömas, om förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas
med strängare straff.

12 §.

Böter enligt denna förordning tillfalla
kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

(Förslaget:)

25 §.

Utövare av pantlånerörelse så ock
föreståndare ansvarar för förseelse
mot denna förordning, som begås av
person, anställd i rörelsen, liksom
vore förseelsen begången av honom
själv, därest ej omständigheterna göra
sannolikt att förseelsen skett utan
hans vetskap och vilja.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

13 §.

Förseelse mot de i denna förordning
givna föreskrifter åtalas vid polisdomstol,
där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare, eller,
där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; och gälle i fråga om klagan
över domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål vad i allmänhet
angående besvär i brottmål är förordnat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 201.

39

(Gällande bestämmelser:)

14 §.

Pantlånerörelse må jämväl idkas
av bolag eller av kommun, dock under
villkor att sådant sker genom föreståndare,
vilken är ansvarig för rörelsens
behöriga utövande, som om
han dreve den för egen räkning; och
gälle för övrigt i avseende å föreståndaren
samt beträffande rörelsen
i tillämpliga delar vad här ovan stadgats.

(Förslaget:)

27 §.

Över polismyndighets beslut enligt
denna lag må besvär anföras hos
länsstyrelsen inom en månad från
det klaganden erhållit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres
hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Polismyndighets och länsstyrelses
beslut skola lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej
annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Genom lagen upphävas förordningen
den 28 maj 1918 (nr 387) angående
idkande av pantlånerörelse och
lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 2)
om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.

Pantlånerörelse, som vid denna lags
ikraftträdande med vederbörligt tillstånd
utövas, må under iakttagande
av de i denna lag meddelade bestämmelserna
fortsättas under en tid av
fem år efter nämnda tidpunkt, utan
att nytt tillstånd erfordras. För sådan
rörelse skall länsstyrelsen så snart ske
kan meddela föreskrifter, som i 6 §
omförmälas.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga.

Socialstyrelsens förslag

till

förordning

angående idkande av pantlånerörelse.

1 §•

Ej må pantlånerörelse drivas utan att tillstånd därtill erhållits. Sådant
tillstånd må endast beviljas kommun, allmännyttigt bolag eller aktiebolag
med en till högst 5 procent begränsad vinstutdelning.

Tillstånd att driva pantlånerörelse må meddelas endast såvida behov av
den ifrågasatta pantlånerörelsen föreligger.

I andra fall än där dylikt tillstånd erhållits må ej i firma eller vid beteckning
av rörelse användas ordet pant.

2 §•

Tillstånd att driva pantlånerörelse sökes hos länsstyrelsen i det län, där
rörelsen skall utövas. I ansökningen skall lämnas uppgift om ort och lokal,
varest rörelsen är avsedd att bedrivas, samt om de låneavgifter, som sökanden
ämnar betinga sig i rörelsen. Vidare skall uppgift lämnas om de avlöningsförmåner,
som skola utgå till föreståndaren för rörelsen och övrig
personal.

Länsstyrelsen har att över ansökningen inhämta yttrande dels i stad av
poliskammare, där sådan finnes, eller i annat fall av magistrat eller kommunalborgmästare
samt å landet av kommunalnämnd och polismyndigheten
i orten, dels ock av vederbörande fattigvårdsstyrelse och hälsovårdsnämnd.

När pantlånerörelse upphör att bedrivas, skall anmälan därom göras till
länsstyrelsen.

3 §.

För kommunal pantlånerörelse skall finnas en för rörelsens drivande ansvarig
styrelse, vars ledamöter utses av kommunen.

4 §•

Pantlånerörelse skall idkas genom föreståndare, vilken är ansvarig för
rörelsens behöriga utövande.

Som föreståndare må ej användas annan än den, som blivit av länsstyrelsen
godkänd. Meddelat tillstånd kan av länsstyrelsen återkallas, när omständigheterna
därtill föranleda.

Ej må annan godkännas som föreståndare än den, som råder över sig
och sin egendom och i övrigt finnes lämplig för rörelsens bedrivande. Den,
som jämlikt 22 § förverkat rätt att förestå pantlånerörelse, må ej godkännas
som föreståndare.

5 §.

Vid meddelande av tillstånd till idkande av pantlånerörelse skall angivas
den lokal, där rörelsen må bedrivas, samt de låneavgifter, vilka må betingas.

Länsstyrelsen äger meddela bestämmelser rörande pantlånelokalens beskaffenhet
och inredning, tid för dess öppethållande samt avlöningsförmå -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ner till rörelsens personal ävensom giva de närmare föreskrifter, som i övrigt
finnas erforderliga för att rörelsen skall bedrivas på ett tillfredsställande
sätt.

Då tillstånd till pantlånerörelse beviljas, skall länsstyrelsen utfärda tillståndsbevis
med angivande av samtliga de föreskrifter i avseende å rörelsens
utövande, som lämnats vid tillståndets meddelande.

6 §•

Länsstyrelsen skall utse därtill lämplig person att deltaga i den årliga
revisionen av pantlånerörelses räkenskaper och förvaltning. Länsstyrelse
bestämmer revisorns arvode. Kostnaderna härför skola gäldas av rörelsen.
Revisorn skall till länsstyrelsen avgiva redogörelse för revisionen.

Det åligger styrelse för pantlånerörelse att årligen före mars månads utgång
till länsstyrelsen insända berättelse över föregående kalenderårs verksamhet.
I berättelsen skall intagas balansräkning vid verksamhetsårets utgång
samt specifikation av inkomster och utgifter under året ävensom förslag
till disposition av rörelsens nettovinst.

Länsstyrelsen skall granska de sålunda lämnade uppgifterna samt på
grundval av granskningen dels godkänna eller föreskriva ändring i förslaget
till rörelsevinstens disposition, dels tillse att de för rörelsen fastställda låneavgifterna
icke äro högre än som erfordras för skälig förräntning av i rörelsen
investerat kapital, dels ock föreskriva de omläggningar av rörelsens
ekonomiska skötsel, som betingas av omständigheterna.

När anledning därtill förekommer, må länsstyrelse återkalla beviljat tillstånd
ävensom i andra avseenden än tidigare i denna paragraf avses meddela
ändrade villkor eller bestämmelser för verksamheten.

7 §•

Försättes bolag, som driver pantlånerörelse, i konkurs, må rörelsen för
konkursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år efter första
borgenärssammanträdet i konkursen.

Det åligger konkursbo, som ämnar fortsätta rörelsen att därom inom en
månad efter första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos
länsstyrelsen med uppgift därvid tillika å den person, som antagits till föreståndare
för rörelsen. Hinder möter icke för konkursbo att såsom föreståndare
antaga i rörelsen tidigare anställd föreståndare eller tjänsteman. Göres
ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne
icke vara därtill lämplig, anses tillståndet hava upphört den dag,
tiden för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

8 §•

Den lokal, som nyttjas för pantlånerörelse, skall vara ljus, torr och luftig,
hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas
i ordentligt och ur hygienisk synpunkt tillfredsställande skick. För panternas
förvaring och vård skola lämpliga anordningar till förekommande av
smittfara vara vidtagna inom lokalen.

Ombyte av lokal för rörelsens bedrivande må ej ske med mindre länsstyrelsen
därtill giver sitt bifall; skolande därvid tillfälle beredas de i 2 §
2 stycket angivna myndigheter att yttra sig.

9 §•

Lokalen skall utvändigt vara försedd med skylt, som tydligt angiver rörelsens
namn.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

I lokalen skola ett exemplar av denna förordning samt bestyrkt avskrift
av det tillståndsbevis, som gäller för rörelsens innehavare, ävensom av de
särskilda föreskrifter i avseende å rörelsens utövande, som må hava lämnats
av länsstyrelsen, vara på lämpligt ställe tillgängliga för allmänheten.

10 §.

Panterna skola hållas avskilda från andra föremål och förvaras på ett
överskådligt och ur hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt samt skola
väl vårdas.

11 §•

Pantlånerörelse skall i inländskt försäkringsbolag med vederbörligen fastställd
bolagsordning hava panterna försäkrade mot brand- och vattenskada
samt stöld till belopp, motsvarande minst summan av utlämnade lån ökad
med 25 procent.

12 §.

I pantlånerörelse skall föras bok över rörelsen (pantbok), varav i ordentlig
nummerföljd kan inhämtas upplysning om varje i rörelsen mot pant utlämnat
lån, dag då pantsättning skett, villkoren därför och pantens art samt
pantsättarens namn, yrke och hemvist. Låntagare, som ej är för rörelsens
föreståndare eller övriga personal känd, är skyldig förete legitimation. Legitimationshandlingens
art skall angivas i pantboken.

Varje pant skall förses med nummer lika med det, varunder anteckning
om pantsättningen införts i pantboken.

13 §.

Vid pantsättning skall låntagaren tillställas ett med lånets bokförda nummer
försett bevis (pantsedel), innehållande uppgift å dagen, då pantsättningen
ägt rum, lånesumman, låneavgiften och övriga villkor för lånet samt
pantens art. Låneavgiften skall därvid angivas jämväl i visst krontal för
ett hundra kronor för år räknat.

14 §.

Låneavgiften skall innefatta hela gottgörelsen för lånet och beräknas efter
visst belopp för ett hundra kronor av lånebeloppet.

Det är i pantlånerörelse förbjudet att för utlämnande av lån mot pant
taga eller betinga vederlag i annan form än låneavgift, som ovan sägs, ävensom
att förutom pant fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet.

15 §.

Låneavgift må beräknas till tiden för inlösen eller i fall, som i 17 § avses,
till tiden för försäljningen, varvid hinder ej möter att räkna del av
månad såsom hel månad.

16 §.

Även om kortare lånetid skulle vara avtalad, anses lånet likväl ej för
fallet tidigare än fyra månader efter dess utlämnande.

Oavsett avtalad lånetid är pantsättaren berättigad att, när helst han så
önskar och intill dess åtgärder för pantens försäljning vidtagas, inlösa
panten.

17 §.

Har mot pant utlämnat lån förfallit till betalning utan att lånet blivit
inlöst, må panten försäljas å offentlig auktion eller, då fråga är om å fondbörs
noterat värdepapper, genom fondkommissionär till gällande börspris;

43

Kungi. Maj.ts proposition nr 201.

dock må sådan försäljning ej äga rum tidigare än två månader efter förfallodagen.

Där ej fråga är om sådan försäljning av värdepapper, som enligt vad
nyss sagts må ske utan auktion, må försäljningen ej äga rum å annan ort
än den, där pantsättningen skett. Auktionen skall minst åtta dagar, innan
den hålles, kungöras i tidning inom orten, därvid jämväl vederbörande
pantsedlars nummer skola angivas.

18 §.

Med den köpeskilling, som erhållits vid försäljningen, må täckas fordran
till kapital och låneavgift ävensom samtliga med fordringens utfående förenade
kostnader.

Därest överskott å minst tio kronor uppstått, skall pantsättaren på egen
bekostnad så snart ske kan efter försäljningen i rekommenderat brev under
uppgiven adress lämnas underrättelse om överskottet.

Vid försäljningen uppkommande överskott skola bokföras särskilt och
insättas å bankräkning samt tillhandahållas pantsedelns innehavare under
tio år efter försäljningsdagen, därest han inom sagda tid giver sig tillkänna,
men tillfaller eljest pantlåneinrättningen.

19 §.

I pantlånerörelse må ej mottagas föremål såsom pant från den, som ej
fyllt 18 år, eller som är berusad, även om föremålet utbjudes tör annans
räkning, ej heller från den, beträffande vilken polismyndighet meddelat förbud,
varom i 20 § 3 stycket sägs.

Såsom pant må icke mottagas sängkläder eller barnkläder eller sådana
kläder eller föremål, som på grund av smuts eller eljest kunna antagas vara
smittfarliga, ej heller föremål, som kunna antagas vara erhållna genom
fattigvård eller annan offentlig understödsverksamhet eller ock genom enskild
välgörenhet.

20 §.

Polismyndighet och hälsovårdsnämnd i orten äga undersöka pantlåneinrättnings
lokaler och lager, varjämte polismyndigheten äger granska rörelsens
bokföring. Vidare äger fattigvårdsstyrelse i orten taga del av inrättningens
pantbok. Rörelsens föreståndare vare pliktig att i dessa fall tillhandahålla
pantsatta föremål och över rörelsen förda böcker samt att tillhandagå
med upplysningar.

Då så finnes av företagen undersökning eller granskning påkallat, skall
polismyndigheten eller hälsovårdsnämnden därom hos länsstyrelsen göra
anmälan, åtföljd av förslag till de åtgärder eller föreskrifter, som anses erforderliga.
Sådan anmälan skall jämväl av polismyndighet göras, där föreståndaren
eljest finnes underlåta att ställa sig till efterrättelse de för rörelsens
utövande i denna förordning eller annorstädes vederbörligen meddelade
föreskrifter eller i övrigt finnes ej vara lämplig att utöva pantlånerörelse.

På framställning av fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd
eller då eljest synnerliga skäl därtill föreligga äger polismyndighet
meddela pantlånerörelse i orten förbud att för pantsättning mottaga
föremål från viss angiven person.

21 §.

Efter anmälan av polismyndighet, att föremål förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren, vare föreståndaren pliktig att ofördröjligen undersöka,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

huruvida föremålet finnes i rörelsens besittning och huruvida uti pantboken
förekommer anteckning om detsamma. Vinnes upplysning om föremålet,
skall föreståndaren, så fort ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Erhåller föreståndare annorledes än som sagts kännedom om att den,
som för pantsättning hos inrättningen utbjuder föremål, olovligen åtkommit
detsamma eller av annan anledning icke äger rätt att pantsätta föremålet,
eller får föreståndare skälig anledning till misstanke därom, vare han likaledes
skyldig att genast underrätta vederbörande polismyndighet.

22 §.

Den som dömes till ansvar för något eller några av följande brott, nämligen
förfalskning, tjuvnad, bedrägeri, utpressning, ocker, häleri, förskingring
eller gäldenärsbrott, må ej, där brottet blivit begånget under tid, då
han förestått pantlånerörelse, densamma vidare förestå. Vad nu sagts gäller
även i fråga om den, som mer än en gång dömts till ansvar för överträdelse
av stadgande i 19 eller 21 § av denna förordning.

Det åligger vederbörande domstol att ofördröj ligen till länsstyrelsen i
det län, där rörelsen bedrives, insända avskrift av utslaget.

23 §.

Den som, utan att enligt föreskrifterna i denna förordning vara därtill
berättigad, idkar eller förestår pantlånerörelse, straffes med dagsböter,
minst fem.

Förseelse mot 1 § 3 stycket, 6 § 2 stycket, 8, 9, 11, 12, 13, 17, 18, 19 §§,
20 § 1 stycket eller 21 § så ock mot de föreskrifter, som av länsstyrelse
meddelas med stöd av 5 § 2 stycket, straffas med böter från och med fem
till och med två hundra kronor.

24 §.

Har någon, som ej fyllt 15 år, till pantlåneinrättning för pantsättning
utbjudit föremål, skall den, vilken vården om den omyndige åligger, straffas
så, som i 23 § 2 stycket sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet skett
mot hans uttryckliga föreskrift eller eljest honom ovetande.

25 §.

Har någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
bestämmelserna i denna förordning, fortsatt samma förseelse och på denna
grund ånyo åtalats, skall såsom särskilt brott anses vad han före varje åtal
förbrutit.

26 §.

Till böter enligt denna förordning må icke dömas, om förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

27 §.

Böter enligt denna förordning tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

28 §.

Förseelse mot de i denna förordning givna föreskrifter åtalas vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där

45

Kungi. Maj:ts proposition nr 201.

sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan över
domstols eller poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående
besvär i brottmål är förordnat.

Denna förordning träder i kraft den

Genom denna förordning upphäves förordningen den 28 maj 1918 (nr 387)
angående idkande av pantlånerörelse, därvid skall iakttagas, att förordningens
bestämmelser fortfarande skola tillämpas å förseelse, som begåtts under
förordningens giltighetstid.

Där bolag eller kommun på grund av tillstånd enligt äldre författning
idkar pantlånerörelse, må denna fortsättas även efter det förordningen trätt
i kraft under iakttagande av de i förordningen meddelade föreskrifter. Därvid
skall iakttagas, att aktiebolag må av den i rörelsen uppkomna vinsten
utdela så mycket som svarar mot 5 procent å det i rörelsen vid tidpunkten
för denna förordnings ikraftträdande investerade kapitalet. Såsom förutsättning
för rörelsens fortsatta bedrivande gäller, att anmälan om rörelsen
med uppgift om föreståndare skett hos länsstyrelse före nyssnämnda dag.

Enskild person, som vid förordningens ikraftträdande i behörig ordning
idkar pantlånerörelse, må av länsstyrelse för högst ett år i sänder och icke
längre än till den 1 januari 1953 erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten.
Under avvecklingsperioden skall dylik enskild pantlånerörelse i tillämpliga
delar vara underkastad föreskrifterna i denna förordning. I samband med
meddelande av tillstånd, varom här är fråga, skall länsstyrelse förordna
därtill lämplig person till tillsynsman över rörelsen. Tillsynsmannen skall
årligen lämna länsstyrelse redogörelse för rörelsens bedrivande.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 31 mars
1M9.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 5 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18 februari
1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om pantlånerörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn A. Brunnberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

8 §.

Lagrådet:

Å pantsedel lärer även böra antecknas det nummer, under vilket lånet
enligt 18 § skall införas i pantboken.

10 §.

Lagrådet:

Då länsstyrelsen enligt 13 § kan medgiva undantag från regeln i 10 §
första stycket, torde det där förekommande uttrycket »icke i något fall anses
förfallet till betalning» böra utbytas mot uttrycket »ändå att annat avtalats,
icke anses förfallet till betalning».

11 §.

Lagrådet:

Efter sin ordalydelse innebär föreskriften i tredje stycket att kungörelsen
om pantauktionen städse och således även när ett större antal panter skola
försäljas skall angiva varje låns förfallodag. Detta skulle medföra att kungörelsen
kunde bli mycket vidlyftig och kostsam. Emellertid synes föreskriften
ej vara avsedd att tolkas så, utan lärer meningen vara, att om flera
panter skola säljas å samma auktion det skulle räcka med en för alla lånen
gemensam uppgift utmärkande under vilken tid t. ex. under vilken eller
vilka månader lånen förfallit. Någon jämkning av paragrafens ordalag för
att utmärka vad sålunda är åsyftat synes vara att förorda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

18 §.

47

Lagrådet:

Av pantboken bör tydligen framgå jämväl huruvida och när panten sålts
samt försäljningssumman. Detta krav må dock anses uppfyllt genom att,
såsom för närvarande torde vara praxis, hänvisning i pantboken göres till
protokoll eller anteckning över den auktion, vid vilken panten sålts.

Övergångsstadgandet.

Justitierådet Gei jer:

För en enskild person, som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande
idkar pantlånerörelse med vederbörligt tillstånd och som enligt de äldre bestämmelserna
ägde fortsätta därmed utan tidsbegränsning, synes det föreslagna
övergångsstadgandet innebära en onödig hårdhet, då det föreskriver
att han, sedan fem år förflutit efter lagens ikraftträdande, måste nedlägga rörelsen,
om han icke erhåller nytt tillstånd. Det bör observeras att sådant tillstånd
då icke kan beviljas för honom, om såsom hans konkurrent om tillståndet
uppträder kommun, bolag eller förening med syfte som i 1 § sägs.
Det hjälper honom då icke hur väl och klanderfritt han än må ha skött
rörelsen. Vissa myndigheter, som yttrade sig över socialstyrelsens förslag,
anförde därvid beaktansvärda billighetsskäl för att sådan persons rätt att
fortsätta rörelsen icke skulle röna inverkan av den ändrade lagstiftningen.
Skulle en dylik ståndpunkt anses innefatta en alltför stor eftergift åt de enskilda
intressena, synes det i allt fall böra tagas under övervägande att
komplettera övergångsstadgandet med en bestämmelse av innebörd att, då
person som nu nämnts söker nytt tillstånd, ansökningen må kunna beviljas
utan hinder av sådan företrädesrätt som omförinäles i 1 §.

Ur px-otokollet:

Bengt Larson.

48

Kungi. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 31
mars 1949 avgivna utlåtande över det den 18 februari 1949 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om pantlånerörelse samt anför därvid följande.

Lagrådets anmärkningar vid 8, 10 och 11 §§ av det remitterade förslaget
ha föranlett ändringar av dessa paragrafer i enlighet med vad lagrådet förordat.
Härutöver ha i förslaget företagits vissa smärre jämkningar av formell
art.

En ledamot av lagrådet har anmärkt, att det föreslagna övergångsstadgandet
innebure en onödig hårdhet mot en enskild utövare av pantlånerörelse
i det att han, sedan fem år förflutit efter nya lagens ikraftträdande, måste
nedlägga sin rörelse om nytt tillstånd icke erhölles; sådant tillstånd kunde
icke beviljas för honom om såsom hans konkurrent om tillståndet uppträdde
kommun eller allmännyttigt företag.

Den framförda synpunkten är beaktansvärd men synes mig dock icke böra
föranleda ändring av förslaget. Den företrädesrätt att erhålla tillstånd, som
föreslagits för kommuner och allmännyttiga företag, har motiverats av
vägande sociala skäl och synes därför icke böra inskränkas ens i fråga om
övergångsfallen. Emellertid torde man kunna antaga, att om en enskild
pantlånare skött sin rörelse på ett förtjänstfullt sätt, något intresse att ersätta
denna rörelse med en kommunal eller eljest allmännyttig pantlåneinrättning
icke kommer att yppa sig.

Föredraganden hemställer därefter, att ifrågavarande lagförslag måtte,
efter ändringar i anmärkta hänseenden, jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Carl Gustaf Gyllenhaal.

487276. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.