Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen; given Stockholms slott den 8
april 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Samtidigt med att riksdagen år 1948 antog den bestämmelse om straff för
olovlig underrättelseverksamhet, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, anhöll
riksdagen om skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär
underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedreves
här i riket, borde bestraffas. Sedan den sålunda begärda utredningen verkställts,
har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till ny straffbestämmelse
i detta ämne, vilket förslag framlägges i denna proposition.

F.örslaget skiljer mellan två olika slag av underrättelseverksamhet, dels
sådan som riktar sig mot främmande makt och dels sådan som går ut på
att anskaffa uppgifter om annans personliga förhållande. I förstnämnda
hänseende överensstämmer förslaget i stort sett med gällande lag och stadgar
sålunda straff för den som, med uppsåt att gå främmande makt till t

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. i samt. Nr 198.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

handa, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande
militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande
makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. I fråga
om verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande
innebär förslaget, att straffbarhet skall inträda om verksamheten
bedrives hemligen eller med användande av svikliga medel, varjämte fordras
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. I båda fallen upprätthålles krav
på att det skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av sammanhängande
åtgärder, och icke allenast en eller annan enstaka gärning.

Jämväl försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet som
nu sagts föreslås kriminaliserade.

Liksom hittills skall det ankomma på Kungl. Maj:t att pröva frågan om
åtal för hithörande brott.

I samband med de sålunda föreslagna ändringarna i strafflagen föreslås i
propositionen jämväl några andra smärre jämkningar i samma lag på grund
av ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till vissa ändringar i gällande
författningar om tjänstepension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

S

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7, 11 och 13 §§ samt 25 kap.
6 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 KAP.

15 §.

Särskilt straff-----— ----

Suspension innebär mistning av
befattning för viss tid, ej under en
månad eller över ett år, och medför
under denna tid förlust av de rättigheter
och förmåner som följa med
befattningen. Suspension må ej verkställas
medan den dömde undergår
frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten
kan medföra men för annan
främmande makts säkerhet, dömes
för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två år. Samma
lag vare om den som i annat fall
än nu sagts, med uppsåt att gå främ -

(Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

15 §.

— 2) Suspension.

Suspension innebär mistning av
befattning för viss tid, ej under en
månad eller över ett år, och medför
under den tid den dömde på grund
av domen är skild från befattningens
utövning förlust av de rättigheter
och förmåner som följa med befattningen.
Suspension må ej verkställas
medan den dömde undergår
frihetsstraff.

8 KAP.

7 §■

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet, eller här i
riket stadigvarande medverkar till
dylik verksamhet, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet högst till
straffarbete i två år.

1 Senaste lydelse, se 1948: 448.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

mande makt tillhanda, hemligen eller
med användande av svikliga medel
bedriver politisk underrättelseverksamhet
här i riket.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott
som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som avses i 1, 2, 4
eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas; dock må för försök dömas
till straffarbete på livstid, där sådant
straff kunnat följa på det fullbordade
brottet. Såsom förberedelse till
brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses
ock stämpling.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens
lov väcka åtal för brott som
avses i 7—-9 §§.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna
i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst
ej längre samma tjänst, men har han
i dess ställe erhållit annan befattning
med likartade arbetsuppgifter,
skall dömas till avsättning eller suspension
från den befattningen. Har
han ej i tjänstens ställe erhållit annan
befattning varom nu sagts, skall

Vad i första stycket stadgas skall
ock gälla, om någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i
riket hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande
eller stadigvarande medverkar
till dylik verksamhet.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott
som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket eller 7 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som avses i
1, 2, 4 eller 5 § straffes efter ty i 3
kap. stadgas; dock må för försök dömas
till straffarbete på livstid, där
sådant straff kunnat följa på det
fullbordade brottet. Såsom förberedelse
till brott som avses i 1, 2, 4, 5
eller 7 § anses ock stämpling.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens
lov väcka åtal för brott som
avses i 7—9 §§, ej heller för försök
eller förberedelse till brott mot 7 §.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna
i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst
ej längre samma tjänst, men har han
i dess ställe erhållit annan befattning
med likartade arbetsuppgifter,
skall dömas till avsättning eller suspension
från den befattningen. Har
han ej i tjänstens ställe erhållit annan
befattning varom nu sagts, skall

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas
ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han
förskyllt avsättning eller suspension;
om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
må varje straff bortfalla. Har
den brottslige förskyllt avsättning,
skall det utsättas i domen.

Där den —---suspension därifrån.

Dömes någon-----motsvarande tillämpning.

allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas
ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han
förskyllt avsättning eller suspension;
om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
må varje straff bortfalla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 11 och 13 §§,
samt i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom
från trycket i Svensk författningssamling.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den It mars 19b9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning
rörande olovlig underrättelseverksamhet m. m. Föredraganden
anför följande.

I samband med antagande av lag om ändring i strafflagen — innefattande
bl. a. nya bestämmelser i 8 kap. 7 § om straff mot olovlig underrättelseverksamhet
— anhöll riksdagen i skrivelse (nr 379) till Kungl.
Maj:t den 26 juni 1948 om skyndsam utredning »i vilken omfattning politisk
och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige
bedrives bär i riket, bör bestraffas» samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning härav
anmodade Kungl. Maj :t straffrättskommittén att verkställa den begärda utredningen.
1 Kommittén har den 21 oktober 1948 överlämnat en promemoria
med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen.

Efter remiss ha yttranden över förslaget inkommit från riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten ö^er Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län ävensom rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt från Sveriges advokatsamfund.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från polismästaren
och förste stadsfiskalen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län

1 Vid fullgörandet av detta uppdrag utgjordes kommittén av riksmarskalken Birger Ekeberg,
tillika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, justilierådet Nils Beckman
och hovrättsrådet Erik Söderlund. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1948
ha följande personer deltagit i överläggningar med kommittén, nämligen ledamoten av riksdagens
första kammare professorn Åke Holmbäck samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
advokaten Birger Gezelius, f. d. banarbetaren C. P. Olsson och hemmansägaren O. E. Werner
ävensom advokaten Hugo Lindberg, hovrättsrådet Sven Romanus och statspolisintendenten G.
Å. L. Thulin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

7

har bifogat ett yttrande av landsfogden i länet samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ett yttrande av landsfogden i sistnämnda län.

Tillfälle att yttra sig har dessutom beretts föreningen Sveriges häradshövdingar,
som emellertid ej inkommit med svar.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan till behandling.

Tidigare bestämmelser i ämnet.

Under det första världskriget lade vår strafflag icke något hinder i vägen
för att främmande makter här i landet bedrevo spioneri mot varandra, i
det att endast spioneri mot Sverige var straffbelagt. Häri inträdde en ändring
1939, då 8: 21 a SL erhöll följande lydelse:

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller
låter anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller
annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets
försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med
främmande makt, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana
uppgifter, straffes, där han bort inse faran, med fängelse eller straffarbete
i högst två år, såframt ej gärningen förut i detta kapitel är belagd
med svårare straff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

I motiveringen till detta stadgande framhölls bl. a., att erfarenheten visat
att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer,
vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen
arbetade utan ett annat land. Ur allmän ordningssynpunkt ävensom
med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige
upprätthölle vänskapliga förbindelser, finge en dylik verksamhet inom
svenskt område anses icke önskvärd.

Till 8: 21 a anslöts 8: 21 b, vari stadgades straff bl. a. för den som åtoge
sig att gå främmande makt tillhanda genom förfarande som avsåges i
8: 21 a eller som sökte förmå annan därtill.

Vid nyredigering år 19W av 8 kap. fick det tidigare stadgandet i 8: 21 a
sin motsvarighet i 8: 14, vilket lagrum kom att lyda:

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan
makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada
för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt eller för rikets
försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager
befattning med sådana uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare
straff, för spioneri till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Lag samma vare om den som inom riket eljest för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte.

I denna paragrafs första stycke återfinnes sålunda den 1939 införda bestämmelsen
om straff för anskaffandet av uppgifter, vilkas meddelande till

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 198.

främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser
med sådan makt. Som exempel på hithörande förfaranden omnämndes i
motiveringen till 1940 års lagändring väderlekstjänst, som i neutrala länder
bedreves åt stridsflygare. Beträffande den nya paragrafens andra stycke
sades i motiveringen, att lagrummet syntes böra formuleras så, att det otvetydigt
framginge att medverkan i militär eller politisk spioneriverksamhet
för främmande makts räkning på svenskt område vore straffbar, även om
den ej berörde Sverige.

Jämväl den nya paragrafen kompletterades med ett stadgande om straff
för förberedelse, i det att 8: 26 upptog en bestämmelse om straff för den
som åtoge sig att medverka vid spioneri eller som erbjöde sig därtill eller
som i sådant syfte av främmande makt mottoge penningar eller annat eller
eljest trädde i förbindelse med sådan makt, så ock den som sökte förmå
annan till gärning som nu sagts. Vidare stadgades i 8: 28 straff bl. a. för den
som visste brott mot 8: 14 vara å färde och det ej i tid upptäckte.

Nästa lagändring på detta område skedde 1942, då innehållet i 8: 14 enligt
1940 års lydelse uppdelades på två paragrafer, 8: 14 och 14a. Av dessa
upptog 8: 14 stadgandet i det förutvarande första stycket av 8: 14, därvid
emellertid brottsbeskrivningen något jämkades och straffskalan höjdes. Paragrafen
i fråga löd därefter:

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser
med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan
medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller
för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av
krig föranledda utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts
tager befattning med sådana uppgifter, dömes, där han ej förskyllt
strängare straff, för spioneri till fängelse eller till straffarbete i högst
fyra år.

Till 8:14a överfördes däremot det tidigare andra stycket i 8:14, varjämte
det särskilda brottsnamnet olovlig underrättelseverksamhet liksom
en sänkning av straffskalan vid synnerligen mildrande omständigheter infördes.
Den nytillkomna paragrafen kom sålunda att lyda:

Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande
makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller
politiskt syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse
eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till böter dömas.

Motivet till lagändringen var närmast, att man ville höja straffskalan för
spioneribrott i 8: 14 första stycket enligt 1940 års lydelse och borttaga beteckningen
spioneri från det artskilda brottet i andra stycket, för vars lindrigare
fall möjlighet att ådöma allenast bötesstraff ansågs böra öppnas.

Man lägger emellertid även märke till att, medan i 8: 14 enligt 1940 års
lydelse talades om uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller
annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kunde medföra skada

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

t

för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt, så inskränktes
motsvarande beskrivning i det nya stadgandet till att gälla uppgifter angående
förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser med annan makt.
En på svenskt område bedriven underrättelseverksamhet, som äventyrade
landets vänskapliga förbindelser med främmande makt men som icke avsåg
anskaffandet av uppgifter berörande Sverige självt eller dess förbindelser
med något annat land, omfattades sålunda icke längre av det primära stadgandet
om spioneri utan endast av det till 8: 14 a överförda stadgandet om
det nu som olovlig underrättelseverksamhet betecknade brottet.

Vad angår förberedelsestraffet i 8: 26 bibehölls detta även för den ur spioneribrottet
utbrutna olovliga underrättelseverksamheten. Detsamma gällde
det i 8: 28 föreskrivna straffet för underlåtenhet att avslöja hithörande brott.
Lagändringen 1942 innebar vidare, att såsom ett andra stycke i 8: 26 tilllades
föreskrift om straff b.l a. för den som, oaktat han hade skälig anledning
antaga att olovlig underrättelseverksamhet utövades av annan, medverkade
vid gärningen.

Anmärkas må slutligen, att enligt de likaledes 1942 tillkomna bestämmelserna
i 8: 29 a straff höjningar för krigstid infördes bl. a. för brott enligt
8: 14, 14 a, 26 och 28.

Den tillämpning, som 8: 14 a fick under krigsåren, medförde att 1944 till
paragrafen fogades ett andra stycke, enligt vilket allmän åklagares rätt att
väcka åtal för brott enligt paragrafen gjordes beroende av Konungens lov.
I 8: 28 a infördes motsvarande ordning bl. a. beträffande åtal enligt 8: 26 för
förberedelse och medverkan till olovlig underrättelseverksamhet och enligt
8: 28 för underlåtenhet att avslöja sådant brott.

I straffrättsko m in itténs 1944 avgivna förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) hade brottet olovlig
underrättelseverksamhet helt skilts ut från spioneribrottet, i det att den i
8:9 av förslaget upptagna bestämmelsen om det förra brottet löd:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar sig
mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess vänskapliga
förhållande till främmande makt, dömes för olovlig underrättelseverksamhet
till fängelse eller till straffarbete i högst två år. Är brottet
ringa, dömes till böter.

Till motivering för sitt förslag anförde kommittén bl. a., att även utanför
området för spioneri och liknande mot Sverige riktade brott ett meddelande
av uppgifter till främmande makt kunde medföra men för riket därigenom,
att själva meddelandet, om det icke bleve beivrat av svenska myndigheter,
kunde störa rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Erfarenheten
hade visat, alt ett neutralt land kan vara operationsområde för utländska
underrättelseorganisationer, vilkas verksamhet icke riktar sig mot
det ifrågavarande landet utan mot en krigförande stat, och alt sådan verksamhet,
om den får fortsätta ostörd av myndigheterna, kan medföra icke

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

•

önskvärda förvecklingar för det land där den bedrives. Detta gällde vare sig
underrättelseverksamheten avsåge förhållandena inom eller utom landet och
även om den avsåge omständigheter, som i och för sig icke vore hemliga, såsom
exempelvis väderleksförhållandena i det neutrala landet. Ur allmän ordningssynpunkt
och med hänsyn till förhållandet till främmande makter,
med vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, vore det ett
svenskt intresse, att verksamhet av detta slag kunde förhindras och bestraffas.
Kravet på att verksamheten skulle vara hemlig ansåg kommittén icke
böra upprätthållas, eftersom även insamlandet av allmänt kända uppgifter
borde kunna straffas. Vidare borde också en underrättelseverksamhet som
bedreves fullt öppet kunna hänföras under straffbudet. Även enligt kommittéförslaget
skulle åtal för olovlig underrättelseverksamhet icke få ske utan
föregående prövning, som emellertid enligt förslaget skulle ankomma icke
på Konungen utan på justitiekanslern. Kommittéförslaget upptog icke straff
för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet eller för underlåtenhet
att avslöja sådant brott och icke heller någon regel om skärpning av straffet
för brottet i händelse av krig. Däremot bibehöll förslaget en bestämmelse
om straff för oaktsam medverkan till olovlig underrättelseverksamhet.

Kommittéförslaget möttes under remissbehandlingen av stark kritik. Det
gjordes härvid gällande, att den föreslagna bestämmelsen vore alltför omfattande.
Särskilt riktade sig kritiken vidare mot att straffharheten skulle
vara beroende av att verksamhetens bedrivande skulle vara oförenligt med
Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt. Häremot anmärktes,
att detta kriterium vore svårbestämbart, samt att bestämningens tänjbarhet
inbjöde till utländska påtryckningar.

I den på grundval av kommittébetänkandet framlagda propositionen till
19A8 års riksdag (nr 80) var det nu ifrågavarande brottsområdet väsentligen
inskränkt i förhållande till vad kommittén föreslagit. I propositionen
hade sålunda 8: 7 följande lydelse:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter
som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig
natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete
i två år.

I departementschefens motivering för detta förslag uttalades bl. a., att
under normala förhållanden det icke torde vara erforderligt att i Sverige
upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet för främmande
makters intressen annat än såvitt anginge militära hemligheter. Skulle utomordentliga
förhållanden åter föranledas av krig, kunde dessa komma att
gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av
ytterligare straffskydd, som då kunde yppa sig, torde därför 1a tillgodoses
genom särskild lagstiftning. Lagrummet borde avse endast anskaffande
av uppgifter som vore av hemlig natur och avsåge främmande makts militära
hemligheter. Det funnes skäl att ingripa med straff endast där en organiserad
spioneriverksamhet förelåge, och det borde fordras att denna bedre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.

11

ves efter åtagande eller mot ersättning. Begränsningen till verksamhet, som
bedreves mot ersättning eller efter åtagande, hade skett under beaktande av en
motion av herr Undén vid 1944 års riksdag, vari det bl. a. framhållits såsom
förtjänt av övervägande att från straffbarhet utesluta fall, då någon spontant
och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat underrättelser rörande oss
ovidkommande förhållanden i främmande land. Även med den utformning,
brottsbeskrivningen sålunda erhållit, bevarade propositionen i 8: 13 föreskriften
om särskild åtalsprövning, vilken såsom enligt dittillsvarande lag
föreslogs skola ankomma på Konungen.

Vid behandlingen av propositionen fann första lagutskottet (utlåtande
nr 39), att vad däri föreslagits icke innefattade ett tillräckligt straffskydd
i de hänseenden, varom nu är fråga.

Utskottet anförde:

Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen
av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,
som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,
har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering
av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande
här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,
och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska
spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära
en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även
på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter
enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är
fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara
området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför
snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka
lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för
anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till
det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet
för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden
utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.
Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet
för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda
bör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande sådant
som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna
falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras
av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt
afl, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande
för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera
i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet
önskvärt, alt även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så
utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo
skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter
mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att eu del av kritiken
mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just
alt de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av
krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det
allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den
framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala
tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 198.

snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan
skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.

Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande
underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke bör
betingas av någon sådan förutsättning som att verksamhetens bedrivande
här i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande
makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera
tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om
förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om
spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda straffbud riktar sig
mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för
rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom
olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i
förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara
fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.
Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av
nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde
beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.
Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten
av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu
är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella
bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av
att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke* förefaller
att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet
upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet
får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det
förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan
på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten
skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet
har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller
underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet
kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke
skulle vara av beskaffenhet alt kunna medföra men för främmande makts
säkerhet. Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,
t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage
från främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot.
På samma sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt
spionage som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för
främmande makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk
åskådning. En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom
nu är fråga, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens
säkerhet utan har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för
framtida förföljelse och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk
synpunkt vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan
i något av kapitlen om brott mot enskild person. Å andra sidan må fram -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

hållas, att en verksamhet av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande
makts underrättelsetjänst arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer
i och för sig också en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten
kan omläggas till att avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet
det motiverat att i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse
i ämnet. Vid utformandet av denna är att beakta, att icke varje politisk
kunskaparverksamhet för främmande makts räkning bör drabbas av
straff. Utskottet anser sig sålunda endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet
skall räknas sådan politisk underrättelseverksamhet,
som någon, under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt till
handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver här i riket.
Ett stadgande av detta innehåll skulle exempelvis icke träffa en fullt
öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning men däremot den som
under uppgivande av falska personalia insmyger sig i ett läger för flyktingar
i syfte att utspana dessas förhållanden.

Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt
utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift
om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning
av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen att uppnås genom
att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning
i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom enligt
propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes
i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning
att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.
Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i
två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.
Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet
ej erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet följande avfattning
av förevarande lagrum:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande makts säkerhet, dömes för
olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete i två år. Samma
lag vare om den som, i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel
bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket.

Efter sammanjämkning antogo riksdagens båda kamrar 8: 7 i den av utskottet
föreslagna lydelsen men beslöto tillika att bos Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning i frågan enligt vad förut inledningsvis berörts.

Vad under riksdagsbehandlingen förekom ger vid handen, att anledningen
till nämnda begäran om utredning var att man å ena sidan ansåg brottsbeskrivningen
i 8: 7 i propositionen vara alltför snäv men å andra sidan fann
den av utskottet föreslagna bestämningen av brottsområdet ägnad att föra
alltför långt (se första kammarens protokoll den 17 och den 26 juni, andra
kammarens protokoll den 17 juni och första lagutskottets memorial nr 46,
allt 1948). Några närmare anvisningar bur omredigeringen av stadgandet
borde utföras ha likväl icke lämnats inom riksdagen.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Straffrättskommitténs förslag av år 11)48.

I straffrättskommitténs inledningsvis omnämnda promemoria anföres:

Särskilt under utrikespolitiskt oroliga tider är att räkna med att främmande
makter söka hit förlägga en mer eller mindre omfattande illojal underrättelseverksamhet.
En sådan verksamhet kan avse förhållanden i
Sverige, vilkas röjande skulle vara till men för landets försvar eller folkförsörjningen
eller eljest för rikets säkerhet. I dylika fall föreligger möjlighet
att åtkomma verksamheten med hjälp av straffbestämmelserna mot spioneri
(SL 8:4, 5). Ett ingripande kan emellertid vara påkallat även när
verksamheten ej framträder som spioneri i nyss angiven bemärkelse. Faran
för utrikespolitiska förvecklingar kan sålunda utgöra tillräcklig anledning
att söka hindra en underrättelseverksamhet som här i landet för främmande
makts räkning bedrives mot annan främmande makt. Ett förfarande, som
för den allmänna uppfattningen tett sig särskilt stötande och som därför ansetts
böra hindras, är vidare spionage för utländsk räkning mot flyktingar
här i landet eller registrering i politiskt syfte och för utländskt bruk av
svenska medborgare efter rastillhörighet, politisk åskådning in. in. Att märka
är i övrigt, att en underrättelseverksamhet som tjänar främmande intressen
ofta måste anses farlig redan därför att verksamheten, även om den från
början avsett något annat, lätt kan övergå i spioneri mot Sverige. Under omständigheter,
sådana som de nu berörda, ha statsmakterna sett sig föranlåtna
att — till en början genom vidgad tillämpning av spioneristraffet, senare
genom särskilda straffbestämmelser — införa ett mer eller mindre vidsträckt
straffskydd även mot olika slag av olovlig underrättelseverksamhet.

Vad angår sättet för straffskyddets anordnande har — yttrar kommittén
vidare hittills särskild betydelse tillmätts den synpunkten, att sådan
verksamhet borde förhindras som, om den fritt finge bedrivas, kunde störa
förhållandet till främmande makt. I enlighet härmed vidgades 1939 spioneristraffet
att avse även åtgärder av nu förevarande slag, vilka vore ägnade
att skada rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Liknande
bestämmelser upptogos i 1940 och 1942 års lagstiftning. I straffrättskommitténs
år 1944 framlagda förslag hade brottet olovlig underrättelseverksamhet
helt gjorts beroende av att verksamheten skulle vara oförenlig med rikets
vänskapliga förhållande till främmande makt. Kommittén fortsätter:

Dessa stadganden ha föranlett en livlig kritik. Särskilt har denna vänt
sig mot att störande av rikets vänskapliga förhållande till främmande makt
skulle göras till det centrala brottsrekvisitet. Därigenom skulle möjlighet
öppnas för påtryckningar från utländska makter, vilka ensidigt kunde bestämma
när det vänskapliga förhållandet vore att anse som stört.

Under intrycket av denna kritik har visserligen den tidigare formuleringen
numera övergivits. I sak har emellertid den här anförda synpunkten alltjämt
blivit tillgodosedd även med den nya lydelsen av 8: 7, i det att första
punkten stadgar straff för förmedling av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet. Detsamma gällde, ehuru
i mindre grad, om departementschefens förslag, som stadgade straff för militärt
spionage mot främmande makt.

Vid sidan av bestämmelser av nu antydd innebörd tillkom från 1940 ett
allmänt hållet stadgande om straff för den som inom riket eljest för främ -

Kuns/l. Maj.ts proposition nr 198.

15

mande makts räkning bedreve hemlig underrättelseverksamhet i militärt
eller politiskt syfte. En motsvarighet härtill utgör i den nu antagna lagen
andra punkten i 8: 7 om straff för den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver
politisk underrättelseverksamhet här i riket.

Mot dessa bestämmelser -— och i viss mån även de förut berörda — har
anmärkts att de blivit alltför vagt utformade och gjorde brottsområdet för
vidsträckt och obestämt.

Skärpan av kritiken i denna del får särskilt tillskrivas den omständigheten,
att under krigsåren straff enligt då gällande lag visade sig kunna
drabba även personer, vilkas verksamhet under rådande säregna förhållanden
omfattades med allmän förståelse och därför inom vida kretsar av vårt
folk betraktades såsom icke straffvärd. Det väckte sålunda förstämning och
förtrytelse, när exempelvis norska flyktingar här blevo åtalade för att de
till representanter för sin lagliga överhet lämnat uppgifter om förhållanden
i hemlandet. För att förebygga en tillämpning, som av sådana grunder tedde
sig stötande, gjordes 1944 åtalsrätten beroende av Konungens lov. Av
samma anledning hade i 1948 års proposition det föreslagna straffbudet mot
militärt spionage begränsats att avse allenast verksamhet som bedreves efter
åtagande eller mot ersättning.

Det sagda ger — yttrar kommittén — en föreställning om det vanskliga
i uppgiften att komma till rätta med den föreliggande lagstiftningsfrågan.
Å ena sidan gällde det att bereda skydd för intressen som till väsentlig del
kunna angå rikets säkerhet. Å andra sidan vore angeläget att straffskyddet
ej göres mera omfattande än som betingas av lagstiftningens syfte. Stora
svårigheter mötte emellertid att på lämpligt sätt avgränsa brottsområdet.
Av vikt vore också att lagstiftningen utformades så, att den ej kunde ge
främmande makt anledning till påtryckning eller eljest obehörig inblandning
i våra inre angelägenheter.

Uppenbarligen vore behovet av straffskydd i viss mån avhängigt av det
yttre läget och kunde sålunda från tid till annan framträda med olika styrka.
Det borde emellertid icke nu ifrågakomma att av denna anledning åtnöja
sig med en enbart efter fredsförhållanden avpassad lagstiftning, som
sedermera vid behov finge skärpas genom provisoriska bestämmelser. Härom
vore tillräckligt att hänvisa till vad utskottet anfört mot en sådan anordning.
Att jämkning av straffbestämmelserna kunde bli erforderlig, om
förhållandena framdeles gåve anledning därtill, torde enligt kommitténs mening
innebära en mindre olägenhet än om frågan till väsentlig del skulle
lämnas oreglerad.

Kommittén fortsätter:

En tänkbar utväg att medla mellan de olika meningar som kommo till synes
vid riksdagsbehandlingen av förevarande lagrum skulle vara att — med
bibehållande i huvudsak av första punkten eller något däremot svarande
stadgande — beskära andra punkten, förslagsvis därhän att straffbudet
skulle avse förmedling av uppgifter rörande annans personliga förhållanden,
vilkas uppenbarande för främmande makt kunde för den därav berörde eller
någon honom närstående medföra fara till liv eller säkerhet. Att märka
är emellertid, alt ehuru de skäl som under riksdagsdebatten anfördes till
stöd för utskottets förslag till övervägande del togo sikte på behovet av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

skydd mot flyktingspionage och vad därmed jämställdes, utskottet för sin
del dock ej torde ha åsyftat ett sålunda begränsat straffskydd. Vid överläggningar
inom kommittén har ock befunnits, att frågan om en inskränkning
av brottsområdet rationellt kan lösas endast efter en mera genomgripande
omläggning av lagstiftningen.

I detta hänseende synes motiverat att skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet,
som avser förmedling enbart av uppgifter om förhållanden
i utlandet, och å den andra sådan verksamhet som rör svenska förhållanden.
Om den förra kan med fog sägas, att den främmande staten har att
själv bereda skydd mot obehörigt utforskande av förhållanden inom dess
maktområde och att för vårt vidkommande ej behöver föreligga någon obetingad
skyldighet att hindra vidarebefordran av uppgifter som likväl åtkommits
och hit överförts för att bringas till annan stats kännedom. I denna
del bör följaktligen vara möjligt att genomföra en viss begränsning av
det straffbara området.

Läget är ett annat, då verksamheten avser förhållanden i riket. I många
fall torde endast av omständigheterna och eventuella uppdragsgivares direktiv
bero, om en dylik verksamhet får karaktären av spioneri mot Sverige
eller inskränker sig till annan underrättelseverksamhet. Med hänsyn till den
fara som sålunda föreligger att verksamheten när som helst kan övergå till
spioneri, synes en vidsträckt kriminalisering i detta fall ofrånkomlig. Att
närmare bestämma det straffbara området är, som redan antytts, förenat
med svårighet. Under överläggningarna inom kommittén har gränsen i huvudsak
ansetts böra fastställas så, att straff skall inträda för den som, med
uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende,
här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet rörande förhållanden
i riket eller samfärdseln mellan Sverige och utlandet.

Måhända kunde även mot denna brottsbeskrivning anmärkas, att den
förde alltför långt. Härtill ville kommittén emellertid framhålla, att den
som i hemlighet på angivet sätt verkade till förmån för utländska intressen
i regel måste ur svensk synpunkt anses ha handlat otillbörligt, oberoende
av om fara för spioneri i det särskilda fallet förelegat eller ej. Då straffskalan,
såsom nu, borde omfatta även böter och särskild åtalsprövning alltjämt
borde bibehållas, förelåge för övrigt tillräcklig möjlighet att utmäta
straff efter vad gärningen förskyllde eller att helt avstå från åtal.

I fortsättningen av promemorian heter det:

Ehuru en förmedling av uppgifter rörande förhållanden i utlandet enligt
vad nyss anförts kunde i princip tänkas undantagen från det straffbara
området, får dock beaktas att även en verksamhet av detta slag kan utgöra
en allvarlig fara, såvitt den här bedrives av agenter för främmande makt.
Även i sådant fall är uppenbarligen att räkna med att verksamheten lätt
kan övergå i spioneri mot Sverige. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa
mot en organiserad verksamhet av dylik art. Utöver vad förut sagts
bör alltså stadgas straff för den som eljest, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende, här organiserar eller leder
hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter åtagande eller mot ersättning
stadigvarande medverkar därtill. Ett sålunda utformat stadgande skulle
bl. a. innebära, att utländska flyktingar, som till främmande makts representant
lämna uppgifter om förhållanden i hemlandet, skulle gå fria från
straff, såframt de ej kunna anses som agenter för främmande makt.

De nu förordade bestämmelserna skulle omfatta även politiskt spionage

17

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

mot flyktingar och svenska medborgare. Liksom enligt gällande regler är
förutsatt, att därvid skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av
handlingar, ej blott någon enstaka handling. Om det gäller förmedling av
uppgifter rörande någons personliga förhållanden, vilkas uppenbarande för
främmande makt kan utsätta vederbörande eller någon honom närstående
för fara till liv eller säkerhet, kan emellertid icke anses försvarligt att åtnöja
sig med ett sålunda begränsat straffskydd. För dylika fall bör straff
stadgas även när gärningen ej har karaktären av en verksamhet i nyss angiven
betydelse. I denna del fordras alltså en särskild tilläggsbestämmelse.

I enlighet med det sålunda anförda har straffrättskommittén upprättat
följande förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt
eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet
rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige
och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete
i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,
här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock
efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.

Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar
uppgift cam annans personliga förhållande, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes liv
eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande
makten tillhanda, såsom i första stycket sägs.

Förslaget förutsätter som redan nämnts att föreskrift om särskild åtalsprövning
bibehålies. Det borde enligt kommitténs mening måhända tagas
under övervägande om ej, sedan numera ett särskilt riksåklagarämbete tillkommit,
åt riksåklagaren kunde överlämnas att i den omfattning Kungl.
Maj :t bestämde pröva åtalsfrågan.

Rörande förslagets detalj bestämmelser har kommittén ytterligare anmärkt
följande.

Med uppsåt avses alla former av uppsåt, sålunda även indirekt eller
eventuellt uppsåt. Härom må hänvisas till vad kommittén för motsvarande
fall anfört å s. 132 i betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot
staten och allmänheten. Som där framhållits torde ett tillhandagående av
främmande makt kunna anses föreligga, ehuru gärningen närmast sker, ej
direkt för den främmande makten, utan för en organisation som handlar i
dess intresse (jämför ock nämnda betänkande s. 143). Till främmande makt
bör hänföras även en makt, som ännu ej av Sverige erkänts såsom självständig
stal. Analogivis torde under uttrycket kunna inbegripas jämväl en
exilregering eller en mot främmande stat verksam motståndsrörelse, som
utgör en maktfaktor av verklig betydelse.

Då såsom förutsättning för straff stadgats att uppsåtet skall gå ut på tillhandagående
i militärt eller politiskt avseende, uteslutes därmed en verksamhet
som sker enbart i vetenskapligt eller kommersiellt syfte. Ehuru detta
brottsrekvisit i sig kan förefalla obestämt, torde krigsårens erfarenhet lämna
tillräcklig ledning för en riktig tillämpning. Som exempel på verksamhet
av här avsett slag må, förutom flyktingspionage, nämnas väderleksobserva ''_»

Biluing till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 198.

18

Kunql. Maj.ts proposition nr 198.

tioner till tjänst för främmande stridsflygare, tillhandagående med uppgifter
om utländska fartygs avgång från svensk hamn, kontraspionage som
från främmande makts sida bedrives rörande underrättelseverksamhet för
annan utländsk stat.

Även vad anginge kravet på att verksamheten skulle vara h e mlig
vore ledning att hämta från tidigare praxis; i detta avseende torde enligt
kommittén hittills i rättstillämpningen ej ha förmärkts några svårigheter.
Kommittén tillägger:

Vanligt lär ha varit att verksamheten bedrivits under iakttagande av
särskilda försiktighetsmått, såsom att underrättelser överbringats nattetid
på avtalad mötesplats eller genom telefonsamtal från telefonkiosk eller i
brev med chifferskrift eller med anlitande av särskilda täckadresser. En
straffbar underrättelseverksamhet kan emellertid föreligga även när sådana
åtgärder ej vidtagits, förutsatt att kontrahenterna ådagalagt eller uppenbarligen
utgått från att meddelandena skola vara förtroliga och tillvägagångssättet
i övrigt giver vid handen att vederbörande förstått att hans förehavande
är otillbörligt. I och för sig kan alltså vara fråga om olovlig underrättelseverksamhet,
ehuru uppgifter på vanligt sätt förmedlats genom post
eller telefon eller lämnats vid enskilt samtal, likgiltigt var detta ägt rum.

Att verksamheten skulle avse förhållanden av hemlig natur bär icke
uppställts som villkor för straffbarhet. I överensstämmelse med utskottets
ståndpunkt skall sålunda exempelvis en sammanställning av iakttagelser
rörande fartygs avgångstider och last kunna falla under stadgandet, även
om iakttagelserna utan svårighet kunna göras av envar som befinner sig på
platsen. Försåvitt själva verksamheten är hemlig, är likaledes i och för sig
utan betydelse, om insamlade uppgifter grundas på material som hämtats
ur tidningspressen eller annan lättillgänglig källa.

Enligt vad förut angivits avses med verksamhet en serie av
handlingar, ej blott någon enstaka handling. Även då det
gäller medverkan till brott, som omförmäles i första punkten, bör
straff inträda endast under liknande betingelser. Särskild föreskrift därom
har funnits erforderlig, enär vanliga regler (SL 3:4, 5) eljest kunde föranleda,
att den som, med insikt att olovlig underrättelseverksamhet bedrives,
främjat sådan gärning, dömes till ansvar, även om hans medverkan inskränkt
sig till ett enstaka tillfälle. Det valda uttrycket »medverkan som ej
är allenast tillfällig» bör tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan
ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam gärningsman skall
anses ha utövat en verksamhet.

Som exempel på medverkan enligt första punkten må nämnas, att någon
brukar upplåta lokal för sammanträffande mellan gärningsmännen eller
tillåter att meddelanden sändas under hans adress för att sedermera hämtas
av den verklige mottagaren.

Andra punkten i första stycket riktar sig, som i den allmänna motiveringen
framhållits, mot en underrättelseverksamhet som icke visats angå
förhållanden i Sverige men avser förmedling av uppgifter om förhållanden
utomlands. Syftet vore i detta fall att kunna ingripa mot den organisation
som uppbär verksamheten. I enlighet härmed avsåge straffbestämmelserna
i första hand den som här organiserar eller leder sådan verksamhet samt
i övrigt de för verksamheten anlitade fasta agenterna. Medhjälpare skulle
därför straffas endast om hans medverkan vore stadigvarande och skedde

Kungi. Maj.ts proposition nr 198.

19

efter åtagande eller mot ersättning. Allenast under denna förutsättning
vore stadgandet tillämpligt exempelvis beträffande sjömän som här lämna
meddelanden om sina iakttagelser i utländska hamnar. — Under straffbudet
kunde falla även spionage mot flyktingar, såsom då flyktingar här i
landet utfrågades om förhållandena i utlandet eller verksamheten avsåge
förmedling av uppgifter rörande flyktingar som vistas i utlandet.

Kommittén yttrar, att betydelsen av andra stycket begränsas av att första
stycket bleve tillämpligt, då uppgifter av ifrågavarande slag förmedlas i
den omfattning, att förfarandet vore att anse som underrättelseverksamhet.
Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att personer inom ockuperat
område utsatts för övergrepp efter upplysningar, som här i landet lämnats
till företrädare för ockupationsmakten, och det kunde väl tänkas att en
sådan upplysning lämnas, ej såsom ett led i en verksamhet, utan vid ett
enstaka tillfälle t. ex. av privata motiv för att skada viss person. — Uttrycket
»obehörigen» svarade mot vad i ett liknande sammanhang föreskrivits beträffande
spioneri (SL 8:4). Med »säkerhet» avsåges här endast säkerhet
till person; det skulle alltså vara fara för att någon genom frihetsstraff eller
eljest berövas friheten, utsättes för tortyr eller annan misshandel o. d.

Slutligen har kommittén anmärkt, att försök eller förberedelse
icke vore belagt med straff enligt kommittéförslaget. Motsvarande gäller
enligt den lag som trädde i kraft den 1 januari 1949.

Yttrandena.

Följande remissinstanser ha lämnat det av straffrättskommittén framlagda
förslaget utan erinran, nämligen hovrätten för övre Norrland, länsstyrelsen
i Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt Sveriges advokatsamfund. I övriga yttranden ha däremot olika
anmärkningar framställts mot förslaget. Dessa anmärkningar och övriga i
yttrandena framförda synpunkter skola nu redovisas på så sätt, att först
vissa allmänna frågor behandlas varefter olika detalj spörsmål i den av kommittén
föreslagna lagtexten diskuteras.

Allmänna frågor.

Vad först beträffar kommitténs uttalande, att man nu icke bör åtnöja
sig med enbart en efter fredsförhållanden avpassad
lagstiftning som sedermera vid behov finge ändras genom
provisoriska bestämmelser, har riksåklagarämbetet sagt sig dela denna mening,
låt vara att — såsom kommittén påpekat — förhållandena framdeles
kunde giva anledning till jämkning av straffbestämmelserna i vissa hänseenden.
Även Svea hovrätt har i denna del intagit samma ståndpunkt som
kommittén. Hovrätten anför:

Att i lagtext ge form åt begreppet »olovlig underrättelseverksamhet» har
visat sig utomordentligt svårt. Svårigheten beror på åtskillig ovisshet om
vad som bör vara straffbart eller icke men ännu mera på omöjligheten att
överblicka förhållandena, särskilt såsom de kunna komma att utveckla sig

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

i en ny världskonflikt. Helt naturligt har diskussionen i stor utsträckning
kommit att ansluta sig till erfarenheterna från det senaste kriget, men det
är ju ingalunda säkert eller ens troligt att dessa erfarenheter komma att
vara vägledande vid ett nytt krig.

I och för sig skulle man då kunna vara henägcn att i likhet med 1948 års
proposition ställa sig på den ståndpunkten, att man för närvarande bör åtnöja
sig enbart med en efter fredsförhållanden avpassad lagstiftning för att
först senare i händelse av behov skärpa denna. Hovrätten anser emellertid
i likhet med lagutskottet och straffrättskommittén, att denna linje icke bör
väljas. Förhållandena kunna utveckla sig på sådant sätt, att man vid en
konflikt icke har rådrum eller opåverkad frihet att ändra lagstiftningen,
och ändringar kunna lätt inom eller utom landet uppfattas såsom improvisationer
i anledning av det aktuella läget. Det synes därför önskvärt, att den
lagstiftning, som nu skall komma till stånd, så långt som möjligt utformas
på sådant sätt, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land
ånyo skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter
mellan andra stater.

Samma uppfattning kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I fråga om den legislativa grunden för den föreslagna straffbestämmelsen
har Svea hovrätt anfört:

För kriminalisering av olovlig underrättelseverksamhet har tidigare såsom
legislativt skäl anförts faran för att Sverige, därest sådan verksamhet
opåtalt finge bedrivas här i riket, kan invecklas i utrikespolitiska svårigheter.
1 straffrättskommitténs 1944 avgivna förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten var det avgörande i brottsbeskrivningen, att
verksamheten skulle vara oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till
främmande makt. Mot detta rekvisit gjorde hovrätten ej någon erinran i
sitt den 19 april 1945 avgivna utlåtande över kommitténs nyssnämnda förslag.
I den vid 1948 års riksdag antagna lydelsen av 8 kap. 7 § har angivits,
att verksamheten kan medföra men för främmande makts säkerhet. 1 motiveringen
till det nu föreliggande förslaget har emellertid anförts en annan
legislativ grund än tidigare, nämligen att kriminaliseringen sker med hänsyn
till den fara som föreligger att verksamheten när som helst kan övergå
till spioneri mot Sverige. Anledningen till att den förra grunden (d. v. s.
verksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande
makt eller att verksamheten kan medföra men för främmande makts
säkerhet) icke längre åberopas är att söka i farhågan för att därigenom
möjlighet skulle öppnas för påtryckningar från utländska makter, vilka ensidigt
kunde bestämma när det vänskapliga förhållandet vore att anse såsom
stört. Den nya grunden (d. v. s. faran för att verksamheten när som helst
kan övergå till spioneri mot Sverige) har icke kommit till uttryck i lagtexten
och i sin påtagliga obestämdhet lämpar sig tanken icke heller väl för
att återgivas i lagtext. Hovrätten har dock i och för sig icke någon principiell
invändning mot att lagstiftningen Iägges på det sätt som angives i förslaget,
men vill starkt betona, att bristen på varje antydan i lagtexten om
grunden för kriminaliseringen gör lagrummet ovanligt svårtolkat. Denna
omständighet medför bland annat den risken, att domstolarna — och möjligen
också främmande makt — kan vilja söka en annan bakomliggande
grund, och denna kan då icke bli någon annan än att lagrummets egentliga
mening fortfarande är att skydda riket mot utrikespolitiska svårigheter.

En särskild anledning till en sådan uppfattning föreligger genom stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

21

gandet i 8 kap. 13 §, att åtal för brott mot 7 § ej må väckas utan Konungens
lov, vilken bestämmelse på sin tid motiverades just med hänvisning till risken
för framkallande av utrikespolitiska svårigheter. På grund härav kan
det ifrågasättas att åtalsbegränsningen bör upphävas. I detta sammanhang
må framhållas, att redan åtalsbegränsningen i och för sig kan föranleda
främmande makt att göra påtryckningar hos Kungl. Maj :t för inhiberande
av åtal, som den främmande makten finner för sig vara inopportunt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anmärkt, att första stycket av det föreslagna
lagrummet vore avsett att bereda straffskydd allenast mot olovlig
underrättelseverksamhet, som riktade sig mot annan makt, medan dylik
verksamhet riktad mot vårt eget land hänfördes under spioneribrottet i 8
kapitlets 4 §. Detta framginge indirekt vid lagrummets jämförelse med
nämnda paragraf. Förhållandet borde emellertid enligt länsstyrelsens mening
komma till uttryck i lagtexten.

I riksåklagarämbetets yttrande understrykes att det, såsom kommittén
framhållit och såsom de upprepade lagändringarna på förevarande område
utvisade, förelåge stora svårigheter att finna tillräckligt fasta hållpunkter
för kriminaliseringen av de företeelser, varom här vore fråga. Det torde därför
enligt ämbetets mening vara oundvikligt, att lagreglerna erhölle
eu viss grad av obestämdhet. Till följd av de skiftande företeelser,
som borde omfattas av lagstiftningen för att den skulle kunna fylla
sin uppgift under utrikespolitiskt oroliga förhållanden, torde ej finnas möjlighet
att genom exempel eller på annat sätt ge en fullt tillfredsställande
klarhet och åskådlighet i beskrivningen av de karakteristiska gärningstyperna.
Vad som bruste i fråga om lagtextens konkretisering måste därför
kompenseras av motiveringen till det blivande stadgandet. Naturligen innebure
detta förhållande en allvarlig olägenhet, en olägenhet som emellertid
svårligen syntes kunna undvikas. I vissa andra yttranden har emellertid
ifrågasatts huruvida icke själva begreppet underrättelseverksamhet
borde närmare definieras. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus
län anmärkt, att det väl ej vore alldeles otvetydigt vilka handlingsmoment
(t. ex. anskaffande, befordrande eller överbringande av uppgifter) som fölle
under nämnda begrepp och att ett närmare förtydligande av begreppet skulle
stå i överensstämmelse med det sätt, på vilket spionagebrottet i 8 kapitlets
4 § beskrivits. Samma anmärkning har framställts av förste stadsfiskalen
i Stockholm, som i olika hänseenden underkastat förslaget en ingående
granskning. Han anför rörande nu ifrågavarande spörsmål följande.

Av uttrycket underrättelseverksamhet framgår väl, att syftet med verksamheten
skall vara att inhämta underrättelser av visst slag men däremot
giver själva ordet »underrättelseverksamhet» icke i och för sig något svar
på frågan, om det för straffbarhet räcker, att verksamheten avser införskaffande
resp. lämnande av underrättelser eller om det skall fordras, att
verksamheten faktiskt innebär ett sådant förfarande. 1 förra fallet torde
själva planläggandet av verksamheten, exempelvis uppbyggandet och organiserandet
av ett agentnät, få anses konstituera straffbarhet; i senare fallet
åter inträder straffbarhet först å det senare stadium, då man börjat anskaffa
själva uppgifterna eller taga befattning med dessa. Frågan har under

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

hittills gällande lagstiftning haft mindre betydelse, då ju hittills förberedelse
i stor utsträckning varit straffbar, men får efter ett eventuellt genomförande
av förslaget, som ju ej alls bestraffar förberedelse, en långt större
praktisk vikt. Ur ren effektivitetssynpunkt är det givetvis av stort intresse,
att termen underrättelseverksamhet gives den tolkning, enligt vilken även
vissa förberedande åtgärder, framför allt då planläggning och organisation
av en agentverksamhet, inbegripas däri; i motsatt fall torde nämligen av
skäl, vartill jag återkommer i samband med frågan om straff för förberedelse,
polisens möjligheter att ingripa starkt reduceras. Hittills tillämpad
praxis torde väl närmast få anses luta åt den åsikten, att en verksamhet,
som ej inneburit uppgifters anskaffande eller befattning därmed, ansetts
utgöra allenast förberedelse, men jag har intet minne av att frågan någonsin
satts på sin spets inför domstol. Remitterade förslaget innehåller, såvitt
jag kunnat finna, intet uttalande härom. En viss passus i förslaget, nämligen
orden »organiserar eller leder» i första stycket andra punkten, tyder,
såvitt jag kan finna, närmast på att avsikten härvidlag varit att straffa
även planläggningsåtgärder på ett förberedande stadium, ty för organisatoriska
åtgärder lär väl det utmärkande just vara, att de innebära ett planläggande
och uppbyggande av en ännu ej börjad verksamhet, och det finns
väl ur allmänna synpunkter ej heller någon anledning att göra skillnad
mellan det fall, att de organisatoriska åtgärderna vidtagas före eller efter
det själva den egentliga verksamheten kommit i gång. Det skulle enligt min
mening framstå såsom stötande för den allmänna rättsuppfattningen, om
exempelvis i ett sådant, under det senaste kriget ej sällan förekommande
fall, då en person här i Sverige för utländsk makts räkning låtit på ett flertal
platser anbringa och iordningställa ett stort antal radiosändare, avsedda
att framdeles användas i underrättelseverksamhet, eller genom att vidtala
olika personer anordnat ett nät av agenter över hela Sverige för framtida
bruk, förfarandet skulle anses vara straffritt. Det ligger även i öppen dag,
att ett sådant resultat måste anses ytterst otillfredsställande med hänsyn
till faran för att sålunda vidtagna anordningar när som helst kunna komma
tagas i bruk för rent spioneri av natur, som avses i 8 kap. 4 § eller 5 §.

Det är uppenbarligen önskvärt, att innebörden av ordet underrättelseverksamhet
ur den synpunkt, varom nu varit fråga, kunde närmare klarläggas
om icke i lagtexten så dock genom ett uttalande i motiven.

Förste stadsfiskalen har vidare beträffande termen »underrättelseverksamhet»
anmärkt, att innebörden och räckvidden av denna term icke närmare
angåves i vare sig förslaget till lagtext eller, såvitt han kunnat finna,
motiveringen därtill i vidare mån än att i motiven framhölles, att in e d
verksamhet avsåges en serie av handlingar och ej en
enstaka handling. Han tillägger:

Hur den närmare gränsdragningen mellan vad som är straffbart och icke
straffbart skall ske har lämnats åt praxis att avgöra. Ur vissa synpunkter
kan detta måhända anses innebära olägenheter. Erfarenheten har nämligen
visat, att det i praxis ofta visat sig förenat med vissa svårigheter att avgöra
när en sådan fortlöpande serie av handlingar skall anses föreligga. Ett vanligt
fall, vars bedömande blivit föremål för tvekan, är sålunda följande. En
utlänning, ej sällan medborgare i en ockuperad stat, uppsöker sitt hemlands
legation i Sverige och lämnar där, utan att tidigare haft något som helst uppdrag
att införskaffa underrättelser, på begäran av någon medlem av legationen
en redogörelse för förhållanden, företrädesvis militära och politiska,
inom hemlandet. Slutföres berättelsen vid ett tillfälle, torde enighet i all -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

mänhet ha rätt därom, att verksamhet ej föreligger och att förfarandet alltså
är straffritt. Om åter utlänningen på begäran återkommer vid upprepade tillfällen
för att fullständiga sin berättelse, har, åtminstone understundom, en
viss benägenhet yppats att anse dessa upprepade besök på legationen innefatta
en straffbar verksamhet. Enahanda har förhållandet varit i exempelvis
sådana fall, då en person efter åtagande bedrivit en kanske långvarig underrättelseverksamhet
utomlands men lämnat sina rapporter till en inom
Sverige belägen central; tveksamheten har här avsett frågan, om straffbarhet
skall anses inträda redan vid första rapporteringen eller först efter det
upprepade kontakter mellan agenten och centralen kommit till stånd. En dylik
flytande gräns mellan det straffbara och icke straffbara området kan givetvis
vara ägnad att minska effektiviteten av straffbudet, och den är dessutom
såtillvida av ondo, som möjligheten för allmänheten att på förhand bedöma,
vad som är kriminellt, härigenom begränsas. Ur andra synpunkter
åter torde måhända den något tänjbara gränsen mellan straffbart och icke
straffbart såtillvida innebära en fördel, som den öppnar en utväg för domstolarna
att i fall, då det på grund av humanitära eller liknande skäl skulle
verka stötande att ådöma straff, frikänna med hänvisning till att förfarandet
ännu ej fortskridit så långt, att en verksamhet i lagens mening kommit
till stånd. Det torde väl emellertid få anses riktigare, att i fall, då straff icke
anses böra komma i fråga av nyss angivna skäl, detta resultat uppnås genom
en diskretionär prövning av åtalsfrågan, vartill ju enligt gällande rätt
även möjlighet finnes, hellre än genom att giva lagtexten en obestämd avfattning.

Slutligen har förste stadsfiskalen diskuterat frågan, huruvida det verkligen
kan anses lämpligt att — på sätt kommittén föreslagit — begränsa det
straffbara området till fall då en verksamhet, d. v. s. en serie av handlingar,
föreligger:

Starka skäl synes mig tala för att vid bedömande, i vilken omfattning underrättelseverksamhet
avseende förhållanden utomlands bör vara straffbar,
hänsyn tages ej blott till gärningens karaktär av verksamhet eller ej utan
även och kanske i minst lika hög grad till de anskaffade eller lämnade uppgifternas
kvalitet, d. v. s. de menliga följder, deras lämnande till främmande
makt kan få för annan sådan makt och därmed indirekt för Sverige. Det
torde sålunda vara ovedersägligt att röjande av en för en viss stat vital hemlighet
för en fiendestat kan för den förstnämnda staten få katastrofala följder,
under det en verksamhet, som visserligen pågått en viss tidrymd men
endast inneburit insamlande av uppgifter av relativt likgiltiga förhållanden,
ej har på långt när samma farlighetsgrad. För att belysa det sagda med ett
exempel kan man ju jämföra å ena sidan det fall, att under det senaste
kriget en svensk efter åtagande här i riket för tysk räkning avrest till England,
där lyckats utforska tid och plats för de allierades invasion i Frankrike,
och sedan, efter att ha återvänt till Sverige, lämnat uppgift härom till tyska
legationen i Stockholm, och å andra sidan det fall, att samma person under i
övrigt enahanda förhållanden införskaffat uppgifter om den allmänna folkstämningen
i England. Om det senare, fallet skulle vara straffbart men däremot
ej det förra, skulle vid detta för såväl främmande makter som ur rent
svensk synpunkt ha framstått som en oformlighet.

Även övcrståthållarämbetet har understrukit önskvärdheten av att begreppet
underrättelseverksamhet närmare klarlägges, varjämte ämbetet ansett de
erinringar förste stadsfiskalen i Stockholm framställt mot den föreslagna
snäva begränsningen av straffområdet böra beaktas.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Jämväl Svea hovrätt har kritiserat kommitténs uppfattning, att begreppet
»verksamhet» skulle förutsätta en serie av handlingar och icke blott en enstaka
handling. En sådan tolkning, som enligt hovrätten knappast entydigt
omfattades av praxis under kriget, kunde otvivelaktigt anses materiellt tillfredsställande
i vissa fall. I andra fall däremot skulle det för det allmänna
rättsmedvetandet verka mycket stötande, om en enstaka handling av uppseendeväckande
art och med långtgående verkningar betraktades som strafflös.
Hovrätten har erinrat om ett fall från senaste kriget, vilket fall avsåg
vissa utländska fartyg i svensk hamn; två svenskar, som hyrde rum i närheten
av hamnen, underrättade vederbörande legation för en makt på motsidan
om fartygens avgång med påföljd att fartygen blevo sänkta. Med kommitténs
tolkning skulle — yttrar hovrätten — nu nämnda förfarande ej med
säkerhet bli straffbelagt.

Såsom förut nämnts äro försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
icke straffbelagda enligt kommittéförslaget. Förslagets
ståndpunkt i denna del har föranlett kritik i vissa yttranden. Sålunda har
riksåklagarämbetet anfört:

De praktiska verkningarna av kommitténs ståndpunkt torde till väsentlig
del få anses beroende av den betydelse som kan inläggas i stadgandet i
första styckets andra punkt om straff för den som organiserar hemlig underrättelseverksamhet.
Om, såsom ordalydelsen synes giva vid handen,
stadgandet innebär möjlighet att inskrida med straff mot den som vidtagit
erforderliga åtgärder för att en organiserad verksamhet på given anledning
skall kunna träda i funktion utan att någon förmedling av upplysningar ännu
kommit till stånd, torde behov av straff för försök eller förberedelse knappast
kunna anses föreligga. Skulle däremot, såsom straffrättskommitténs motivering
synes antyda, för straffansvar förutsättas att verksamheten kommit i
gång torde ■— särskilt med beaktande av den under lagstiftningsärendets behandling
anförda synpunkten att här i riket organiserad eller bedriven underrättelseverksamhet
när som helst kan övergå till spioneri — stadgande
om straff för försök och förberedelseverksamhet åtminstone i händelse av
krig eller krigsfara icke kunna undvaras.

Vad beträffar det förhållandet, att försök och förberedelse till olovlig
underrättelseverksamhet ej äro straffbara enligt kommittéförslaget, har
jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm framhållit, att frågan i vad mån
nämnda förhållande vore ägnat att återverka på myndigheternas möjligheter
att bekämpa landsskadlig verksamhet av ifrågavarande natur i viss
omfattning bleve beroende av tolkningen av begreppet underrättelseverksamhet
enligt förslaget. Han tillägger:

Om detta begrepp är avsett att allenast omfatta sådan verksamhet, som
innebär insamlande av eller befattning med uppgifter, torde från straffbarhet
komma att undantagas åtskilliga förfaranden, vilka synas väl förtjänta
av straff och dessutom även äro av den natur, att en underlåtenhet att ingripa
däremot kan vara ägnad att verka allvarligt hindrande på myndigheternas
möjligheter att stävja för rikets säkerhet skadlig verksamhet. Jag får
härvidlag hänvisa till vad jag redan tidigare anfört. Men även om begreppet
underrättelseverksamhet fattas så, att därunder inbegripes även sådan förberedande
verksamhet som exempelvis planläggning och organisation av
uPP§ifternas insamlande, måste avsaknaden av varje straff för förberedelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 198. 25

antagas komma att i betydande grad verka hämmande på myndigheternas
ifrågavarande arbete.

Detta torde spela mindre roll under fredstid, då myndigheternas insatser
på detta arbetsfält kan och ofta lämpligen bör begränsas till att följa den i
riket bedrivna samhällsfarliga verksamheten, men så mycket allvarligare
blir den påtalade bristen i tider av utrikespolitisk oro och framför allt då
krig hotar riket. Av motiven till förslaget framgår, att det icke är avsikten
att i händelse av krigsfara genom ny lagstiftning utvidga det straffbara området
i fråga om brott mot rikets säkerhet utan att meningen är, att det
föreliggande förslaget skall i princip gälla även under krigstid. Jag anser mig
icke kunna underlåta att ur de synpunkter jag närmast kan anses ha att
företräda, nämligen hänsyn till lagstiftningens effektivitet, framföra vissa
betänkligheter mot att i ett sådant tidsläge förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
skall vara helt straffri. Olägenheterna härav äro i stort
sett följande.

Erfarenheterna från det sista kriget ha visat, att det i åtskilliga fall genom
myndigheternas undersökningar kunnat konstateras, att en viss förbindelse
i spionagesyfte existerade mellan en misstänkt person och en representant
för främmande makt men att det visat sig omöjligt att klarlägga vare
sig arten av och syftet med denna förbindelse eller hur långt den avancerat.
Det har sålunda varit ovisst, om förbindelsen inneburit spioneri eller allenast
olovlig underrättelseverksamhet och likaså, huruvida den ännu passerat
gränsen till fullbordat brott eller alltjämt rört sig på förberedelsestadiet.
Ett exempel må anföras: Det har konstaterats, att en person under konspirativa
former upprepade gånger sammanträffat med en utlänning, som
sedan länge är känd såsom ledare av statsfientlig verksamhet i Sverige. Det
har måhända även kunnat fastslås, att pengar överlämnats till förstnämnde
person av utlänningen. Polisen skrider till aktion och griper den misstänkte
personen. Under den fortsatta undersökningen kan emellertid endast klarläggas,
att syftet med den misstänktes kontakt med utlänningen varit, att
för den sistnämndes räkning utföra viss otillåten kunskapsverksamhet,
vilken emellertid ännu ej fortskridit så långt, att uppgifter börjat insamlas
eller lämnas; arten av uppgifterna kan ej heller utredas. Fall av denna natur
ha ej varit sällsynta under det senaste kriget. Ofta har därvid polisen på
goda grunder misstänkt, att förberedelse till spioneri förelegat, ehuru bindande
bevisning härom ej kunnat förebringas. På grund av straffet för förberedelse
i 8 kap. 26 § strafflagen i dess intill den 1 januari 1949 gällande
lydelse har dock åtal kunnat ske mot den misstänkte och denne fällas till
ansvar för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet. Enligt förslaget
däremot skulle ett dylikt förfarande bliva straffritt. Detta är förenat
med stora olägenheter i olika avseenden. Polisen har sålunda genom att
ingripa nödgats i otid röja sina misstankar, och den med den ifrågavarande
verksamheten sysslande organisationen, som regelmässigt inrymmer flera
medlemmar, blir varnad och får tillfälle undanröja bevis i saken och lägga
om verksamheten efter andra linjer, vilket medför, alt det för framtiden
blir avsevärt svårare för myndigheterna att följa organisationens verksamhet.
EU kanske både långvarigt och intensivt polisarbete kan härigenom
göras helt fruktlöst.

Men ej nog härmed. Vid krigiska konflikter mellan stormakter, därvid
Sverige är neutralt, följas de svenska myndigheternas handlande på ifrågavarande
verksamhetsfält med stort intresse av alla stridande parter. EU
ingripande mot eu krigförande stats underrättelseväsende i Sverige brukar
ej sällan åtföljas av démarclier eller liknande åtgärder från den främmande
statens diplomatiska representation i Sverige. Det är givetvis lättare att från
svensk sida bemöta sådana démarclier, om ingripandet föranlett uppdagan -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

det av en straffbar verksamhet, som kan föranleda åtal och fällande dom,
än om så ej är fallet. Ett misslyckat polisingripande får lätt den följden, att
från den främmande statens sida till vederbörande svenska myndigheter
framföras protester mot det olämpliga i att polisen utan grund ingriper
mot och trakasserar medborgare i eller sympatisörer med en vänskapligt
sinnad nation, i samband varmed från den främmande maktens sida uttalas
en förhoppning om att sådana misstag från polisens sida för framtiden undvikas.
Till dylika framställningar kunna de svenska myndigheterna ej alltid
underlåta att taga viss hänsyn. Följden härav blir, att polisen i fortsättningen
måste gå fram med än större försiktighet än tidigare och därvid ej sällan
ställes inför valet att i en kritisk situation antingen ingripa med risk alt aktionen
helt misslyckas eller ock att underlåta att ingripa och därvid riskera,
att en för Sverige farlig, kanske rentav mot viktiga svenska militära eller
andra hemligheter riktad verksamhet får obehindrat fortgå. Erfarenheten
får slutligen anses ha visat, att om i fråga om en viss statsfientlig verksamhet
straffbarheten begränsas till allenast visst skede därav, detta omedelbart
inses av personer, sysselsatta med sådan verksamhet, och att dessa
personer vid ett eventuellt polisförhör, antingen de därtill instruerats eller
ej, nogsamt undvika att göra sådana medgivanden eller överhuvud lämna
sådana uppgifter, som kunna anses innefatta bevis om att de medverkat i
det straffbara skedet, utan framställa saken så som om de endast tagit del
i vad som ej är straffbart. En dylik ståndpunkt försvårar uppenbarligen
polisens utredningsarbete.

Med stöd av vad sålunda anförts anser jag skäl föreligga att till fortsatt
övervägande upptaga frågan, huruvida icke försök och förberedelse till
olovlig underrättelseverksamhet böra, åtminstone i viss omfattning och i
varje fall under krig eller i tider av stark utrikespolitisk spänning, vara
straffbara.

I anledning av detta yttrande har överståthållarämbetet anfört, att den
av förste stadsfiskalen i Stockholm nu berörda begränsningen av straffskyddet
i vissa lägen kunde allvarligt försvåra polisens möjligheter att på ett
tidigt stadium ingripa mot hemlig verksamhet, vars syftning ej kunnat helt
klargöras men som mycket väl kunde vara riktad mot Sverige. Att från
straffbarhet undantaga förberedelse eller försök till hemlig underrättelseverksamhet
syntes således innebära en i nuvarande läge icke tillrådlig
minskning av landets beredskap å ett för dess säkerhet betydelsefullt område.
I likhet med förste stadsfiskalen ansåge överståthållarämbetet därför,
att till förnyat övervägande borde upptagas frågan om och i vilken utsträckning
försök och förberedelse till hemlig underrättelseverksamhet bör beläggas
med straff.

Vad härefter angår den särskilda åtalsprövningen har
Svea hovrätt på förut återgivna skäl ifrågasatt, huruvida icke åtalsbegränsningen
borde upphävas. I varje fall har hovrätten avstyrkt den av straffrättskommittén
framförda tanken att prövningen av åtalsfrågan kunde överlämnas
till riksåklagaren. Prövningen måste säkerligen under alla omständigheter
ske efter utrikespolitiska synpunkter, och riksåklagaren torde därför
icke våga anställa åtal utan att åtminstone under hand ha inhämtat regeringens
mening, och vid sådant förhållande torde det enligt hovrättens
mening vara både ärligare och för riksåklagarens ställning mindre påfres -

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

27

tande att prövningen ankomme på Kungl. Maj:t. Riksåklagarämbetet har
anfört, att frågan åt vem åtalsprövningen borde överlämnas främst syntes
böra avgöras med hänsyn till huruvida utrikespolitiska överväganden kunde
antagas böra öva inflytande å åtalsfrågans bedömning. Vore detta fallet,
torde åtalsprövningen böra förbehållas Kungl. Maj :t. Med den konstruktion
som bestämmelserna fått enligt förslaget komme kriminaliseringen att även
omfatta fall, där åtalsfrågans bedömande icke påverkades av sådana hänsyn.
Då det emellertid ställde sig hart när omöjligt att klart avgränsa dessa
fall från andra, där bedömandet vore beroende av politiska överväganden,
syntes det ämbetet lämpligast att nu gällande regel om åtalsprövning behölles
oförändrad. Däremot ha länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt
landsfogden i nämnda län ansett, att åtalsprövningen borde i den omfattning
Kungl. Maj :t så bestämde överlämnas åt riksåklagaren.

Specialfrågor.

Första stycket första punkten.

Efter att ha understrukit att det i förevarande punkt vore fråga om underrättelseverksamhet,
som rörde svenska förhållanden, har Svea hovrätt
anmärkt att kommittén åt vissa där använda uttryck givit en extensiv tolkning,
som enligt hovrättens mening ginge väl långt. Sakligt sett hade hovrätten
icke något att invända mot att lagrummet användes, när någon på
sätt där sägs tillhandagår exempelvis en stat, som ännu ej av Sverige erkänts
såsom självständig, eller en mot främmande stat verksam motståndsrörelse,
men det ifrågasattes om detta kunde inrymmas under uttrycket
»går främmande makt tillhanda». Likaså syntes det hovrätten tveksamt,
om »hemlig» underrättelseverksamhet kunde omfatta vissa av de
fall, som kommittén angivit i motiven. Hovrätten för Västra Sverige har
förklarat sig böjd för att dela den av straffrättskommittén i dess år 1944
avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och
allmänheten uttalade meningen (s. 141), att »det icke... är lämpligt att,
såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten,
från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna förmedlas offentligt».
En mer eller mindre öppet bedriven underrättelseverksamhet torde
stundom vara ägnad att utsätta vårt land för väl så stor — eller större -—
fara än hemlig sådan verksamhet. Det syntes därför böra tagas under närmare
övervägande, huruvida icke en jämkning av lagförslaget i nu berört
hänseende borde vidtagas. En av hovrättens ledamöter har dock ej biträtt
nämnda mening. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län —- med samma
motivering som hovrätten för Västra Sverige — ansett det önskvärt, att
jämväl fullt öppet bedriven verksamhet hänfördes under lagbudet.

Vad angår uttrycket »med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i
militärt eller politiskt avseende» har chefen för försvarsstaben
invänt, att det icke vore lämpligt att — såsom kommittén avsett —
från det straffbara området utesluta underrättelseverksamhet som bedreves

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

i enbart vetenskapligt eller kommersiellt syfte. Man måste nämligen taga
hänsyn till att det totala kriget omspände så gott som alla områden av samhällslivet.
Upplysningar, som vore inhämtade i vetenskapligt eller kommersiellt
syfte, kunde sålunda komma att få betydelse för krigföringen. På
grund härav borde första punkten erhålla följande ändrade lydelse: »Den
som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver
hemlig underrättelseverksamhet... i två år». Härigenom komine visserligen
det straffbara området att utvidgas, men i detta sammanhang erinrades om
att förslaget förutsatte att den särskilda åtalsprövningen bibehölles. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt landsfogden i nämnda län ha funnit
uttrycket »gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende»
alltför vagt för att vara fullt tillfredsställande. Särskilt kunde i
det totala krigets tidevarv ordet »militärt» betraktas som i viss mån oklart
till sin innebörd. Länsstyrelsen vore dock icke beredd att lämna något
bättre förslag. Tidigare erfarenheter och central åtalsprövning torde väl för
övrigt underlätta tillämpningen.

Med avseende å straffbarheten vid medverkan har förste stadsfiskalen
i Stockholm anfört:

För straffbar medverkan till brott, som avses i första stycket första
punkten, fordras att medverkan ej är allenast tillfällig. Samma princip gäller
även i fråga om medverkan till brott, som avses i första stycket andra
punkten (»stadigvarande medverkan»). Denna begränsning har enligt motiven
tillkommit för att från straffbarhet utesluta andra fall än sådana, där
medverkan ägt rum i den omfattning, som fordras för att en ensam gärningsman
skall anses ha utövat en verksamhet. Det synes mig emellertid
kunna ifrågasättas, om ej förslaget härvidlag gått alltför långt i sin begränsning
av straffbarheten. Starka skäl, särskilt ur effektivitetssynpunkt, tala
enligt min mening för att ej generellt fordra, att medverkan skall vara stadigvarande,
utan att i sådana fall, då vederbörande genom att i förväg åtaga
sig att stadigvarande medverka i en brottslig verksamhet och kanske även
genom att i vinningssyfte i förskott uppbära ersättning härför klart dokumenterat
sin vilja att ingå i de fasta agenternas krets, låta straff inträda
redan vid ett senare utfört enstaka uppdrag. En sådan ståndpunkt synes
mig bättre än de i förslaget upptagna bestämmelserna stå i samklang med
den i motiven tillkännagivna avsikten att vilja ingripa mot de fasta agenterna,
och även om dess tillämpande någon gång skulle ur humanitära eller
därmed jämförliga synpunkter framstå såsom obillig, torde denna olägenhet,
som för övrigt lätt kan undanröjas genom att i sådana fall anlita möjligheten
för Kungl. Maj :t att underlåta åtal, mer än väl uppvägas av de
fördelar, densamma innebär genom att bereda myndigheterna möjligheter
att med kraft ingripa i uppenbart straffvärda fall.

Överståthållarämbetet har uttalat, att de av förste stadsfiskalen sålunda
framförda erinringarna borde beaktas. Även länsstyrelsen i Malmöhus län
har ifrågasatt, huruvida icke den som medverkar till vad han vet utgöra
olovlig underrättelseverksamhet borde straffas även om hans medverkan
endast är tillfällig. Angelägenheten av att, med hänsyn till faran för utrikespolitiska
förvecklingar, undvika att inom landet bedreves underrättelseverksamhet
riktad mot främmande makt, syntes påkalla straff. Jämväl

29

Kungl Maj:ts proposition nr 198.

ur synpunkten av att dylik verksamhet lätt kunde övergå i spionage mot
vårt eget land, torde straffskydd vara påkallat. I varje fall syntes det ur
psykologisk synpunkt ej lyckligt att i lagtexten så direkt och otvetydigt angiva
att tillfälliga medverkare skola vara undantagna från straff. Lagen
kunde därigenom bli till hjälp för en person, som dreve olovlig underrättelseverksamhet,
i det att denne i fråga om personer, som tvekade lämna
medhjälp, kunde peka på lagens klara uttalande om det ofarliga i en tillfällig
medverkan.

Första stycket andra punkten.

Svea hovrätt har anfört:

Beträffande första styckets andra punkt, vilken straffbelägger underrättelseverksamhet,
avseende förmedling enbart av uppgifter om förhållanden
i utlandet, har kommittén genomfört en viss begränsning av det straffbara
området, därvid kommittén synbarligen närmast åsyftat de fall, som under
kriget väckte största uppmärksamheten, nämligen då straff ådömdes medborgare
i ockuperade stater, vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här
lämnat uppgifter om förhållanden i hemlandet till representant för dess
lagliga regering. Även om man kan tillfullo instämma i att utdömande av
straff i de åsyftade fallen utgjorde en mycket osympatisk åtgärd, kan man
icke vara blind för att man genom den föreslagna begränsningen kommer
in på frågor av ytterst vansklig natur. Å ena sidan kan det göras gällande,
att begränsningen är helt opåkallad eller i varje fall alltför omfattande.
Omständigheterna kunna i samband med en ny världskonflikt vara så artskilda
från dem, som rådde under det senaste kriget, att det från svensk
synpunkt framstår såsom en stor fara, även om underrättelseverksamhet,
varom nu är fråga, bedrives utan åtagande eller ersättning. Det kan mycket
väl tänkas, att samma opinion, som nu med skärpa vänder sig mot domarna
i de åsyftade fallen, skulle med lika stor skärpa vända sig mot att tämligen
likartade handlingar i det nya läget ginge fria från straff. Men å andra
sidan, om man håller sig allenast till de åsyftade fallen från det senaste
kriget, kan det hävdas att begränsningen icke är tillräckligt omfattande.
Opinionen skulle säkerligen ha reagerat lika kraftigt mot att en flykting
fällts till straff därför att han efter åtagande och stadigvarande bedrivit
hemlig underrättelseverksamhet till förmån för sitt lands lagliga regering.

Skånska hovrätten har yttrat:

Andra punkten i första stycket riktar sig mot en underrättelseverksamhet,
som icke visats angå förhållanden i Sverige. I förslaget utmärkes detta
genom uttrycket »eljest». Det kan emellertid ifrågasättas om icke förslaget
skulle vinna i tydlighet, därest i andra punkten tydligt angåves, att där
endast är fråga om förmedling av uppgifter om förhållanden utomlands.

I första stycket andra punkten stadgas straff för den, som bär organiserar
eller leder hemlig underrättelseverksamhet, ävensom — under viss förutsättning
— för den, som .stadigvarande medverkar därtill. För det fall att
verksamheten både organiseras i och ledcs från utlandet medan agenternas
medverkan äger rum här i riket kan avfattningen av denna bestämmelse
möjligen leda till det resultat att icke heller agenterna anses kunna fällas
till ansvar, enär de icke medverkat i någon här organiserad eller här ledd
verksamhet. Detta resultat torde knappast ha varit åsyftat.

Enligt samma punkt straffas agenten endast under förutsättning att hans

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

medverkan skett efter åtagande eller mot ersättning. Det
synes tveksamt, huruvida icke härigenom det straffbara området blivit väl
snävt begränsat. Handlingens farlighet ur svensk synpunkt torde nämligen
knappast paverkas av att den sker efter åtagande eller mot ersättning. Gränsen
mellan den, som organiserar eller leder verksamheten, och den som stadigvarande
medverkar därtill, torde för övrigt ofta vara så obestämd, att
det redan på denna grund kan synas mindre lämpligt att genom uppställandet
av nyssnämnda förutsättning inskränka straffbarheten av en medverkan.
Hovrätten ifrågasätter därför huruvida icke orden »efter åtagande
eller mot ersättning» borde utgå.

Förste stndsfiskalen i Stockholm har satt i fråga, huruvida alternativet
»mot ersättning» kunde tänkas få någon självständig praktisk betydelse
vid sidan av rekvisitet »efter åtagande», enär de fall väl vore sällsynta, där
ersättning uppburits eller utlovats utan att samtidigt ett åtagande —■ uttryckligt
eller tyst kommit till stånd. Vore detta riktigt, torde enligt
hans mening orden »mot ersättning» kunna utgå, vilket även såtillvida
skulle innebära en fördel, som det möjligen kunde anses tveksamt, huruvida
straffbarhet, grundad på lämnandet av ersättning, skulle inträda endast
i sådana fall då ersättning mottoges för egen vinning eller även i sådana
fall då ersättningen endast vore avsedd att täcka direkta utgifter för
uppdragets utförande. I senare fallet syntes knappast den omständigheten
i och för sig, att gottgörelse lämnats, böra vara av beskaffenhet att grunda
straffbarhet.

Vad beträffar rekvisitet »stadigvarande» har riksåklagarämbetet ansett
det kunna ifragasättas, om icke detta rekvisit innebure alltför stränga
krav i fråga om uppdragets varaktighet. Det straffbara området syntes bli
tillräckligt begränsat, om i stadgandet utsädes, att -—- såsom i första punkten
föreskreves — medverkan ej finge vara blott tillfällig. Landsfogden i Malmöhus
län har — med instämmande av länsstyrelsen i länet — gått ett
steg längre och yrkat, att ordet »stadigvarande» måtte utgå ur lagtexten.
Han anför:

Andra punkten första stycket i det föreslagna lagrummet har erhållit en
så snäv räckvidd, att man ställer sig tveksam till stadgandets effektivitet.
Syftet angives begränsat till att åtkomma organisationer och fasta agenter,
vilka här i landet bedriva underrättelseverksamhet beträffande förhållanden
i utlandet. Organisatörer och ledare av dylik verksamhet torde emellertid
icke sällan vara att söka inom en personkategori, som på grund av
diplomatisk ställning icke är åtkomlig för den svenska rättvisan. Vid sådant
förhållande synes det önskvärt med någorlunda goda möjligheter att
ingripa mot agenterna inom verksamheten. Med fast agent avses enligt förslaget
den, som efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar
i verksamheten. Den starka begränsningen torde i praktiken bli än verkningsfullare,
då betydande bevissvårigheter torde möta framför allt då
det gäller att visa, att vederbörandes verksamhet haft karaktär av stadigvarande.
Mycket ofta torde bevismaterialet icke förslå till täckandet av
detta brottsrekvisit, även om omständigheterna antyda, att fråga är om annat
än ett tillfälligt förfarande. Därtill kommer, att uttrycket »stadigvarande»
i sig självt är åtskilligt obestämt och lämnar rum för skilda tolk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

31

ningar. Då tillräcklig garanti mot en icke önskvärd tillämpning av straffbestämmelserna
för olovlig underrättelseverksamhet torde ligga i den särskilda
åtalsprövning, som avses alltjämt skola erfordras, torde ingen olägenhet
uppkomma, därest ordet »stadigvarande» får utgå ur lagtexten.

Andra stycket.

Riksåklagarämbetet har anfört att, ehuru det torde kunna diskuteras
huruvida det däri upptagna stadgandet systematiskt sett hade sin rätta
plats i detta sammanhang, stadgandet dock i och för sig syntes synnerligen
välmotiverat. Även förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett det ur rent
systematiska synpunkter kunna diskuteras, om förevarande stadgande rätteligen
borde ha sin plats i 8 kap. strafflagen. Brottet torde nämligen, åtminstone
i första hand, icke få anses vara riktat mot rikets säkerhet, utan
mot enskild person, och till stöd för straffbudets placering i 8 kap. kunde
ej heller gärna anföras den omständigheten, att förfarandet lätteligen kan
övergå till vare sig spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, ty här
vore ju icke fråga om en verksamhet utan om en enda handling, vars upprepande
ofta icke torde behöva befaras. Förste stadsfiskalen har därför ansett,
att vissa skäl talade för att överföra detta stadgande till något av de
kapitel — i första hand kap. 14 eller 15 — som avhandla brott mot enskild
person.

Beträffande stadgandets materiella innehåll har under remissbehandlingen
icke något annat framkommit än att Svea hovrätt och förste stadsfiskalen
i Stockholm ansett uttrycket »närstående» vara väl obestämt till sin
innebörd. Förste stadsfiskalen anför:

Närmast ledes väl tanken till vederbörandes anhöriga, men detta torde
icke vara tillräckligt för att giva stadgandet avsedd räckvidd. Det lär ju
sålunda under kriget ha inträffat, att vid flykt av vissa personer i ockuperade
stater för förhindrande av ytterligare ''flyktförsök gisslan tagits bland
personer, som ej haft annan egenskap gemensam med den som först flytt
än att de varit landsmän. Avses straff även i sådana fall böra inträda, bör
paragrafen omformuleras.

Departementschefen.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att svensk rätt ännu
för ett tiotal år sedan helt saknade straffbestämmelser beträffande sådant
för främmande makts räkning här i landet bedrivet spioneri, som icke riktade
sig mot Sverige utan allenast mot annan främmande makt. Kort efter
utbrottet av det andra världskriget tillkom emellertid ett stadgande om straff
för den som, i syfte att gå främmande makt tillhanda, anskaffade eller lät
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan
makt, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets
vänskapliga förbindelser med sådan makt. Vid nyredigering år 1940
av 8 kap. strafflagen ändrades detta stadgande bl. a. såtillvida, att
det kompletterades med en bestämmelse om straff för den som inom

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

riket eljest för främmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet
i militärt eller politiskt syfte. Nästa lagändring på förevarande
område, som skedde år 1942, var — såvitt avsåg gränserna för det
straffbara området — av övervägande teknisk art. På grund av den allt
starkare kritik som under krigsåren riktades mot stadgandet om straff för
olovlig underrättelseverksamhet infördes år 1944 en bestämmelse av innehåll,
att frågan om åtal för hithörande brott skulle prövas av Kungl. Maj :t.
Därefter ha förevarande stadganden varit oförändrade fram till början av
innevarande år, då en vid 1948 års riksdag antagen bestämmelse i ämnet
trädde i kraft. Bestämmelsen, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, är emellertid
i viss mån att betrakta som ett provisorium, och riksdagen anhöll i
samband med dess antagande om skyndsam utredning i vilken omfattning
politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot
Sverige bedreves här i riket, borde bestraffas. Straffrättskommittén har därefter
med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga verkställt den av riksdagen
sålunda begärda utredningen, och det av kommittén i ämnet framlagda
förslaget har varit föremål för remissbehandling i vanlig ordning.

När jag nu går att på nytt framlägga ett förslag till stadgande om straff
för olovlig underrättelseverksamhet, vill jag till en början instämma med
första lagutskottet i dess uttalande, att det icke kan anses tillräckligt att
nu endast antaga en uteslutande för mera fredliga förhållanden avpassad
lagstiftning för att först sedermera i händelse av behov skärpa denna. Icke
minst med hänsyn till den försämring av det allmänna utrikespolitiska läget
i världen, som inträtt under tiden efter det att jag för snart tre år sedan
lät utarbeta ett tidigare förslag i ämnet, vill jag vitsorda önskvärdheten av
att den lag som nu antages blir så utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt
skydd, även om vårt land ånyo skulle utsättas för större utrikespolitiska
påfrestningar till följd av konflikter mellan andra stater. Det sagda
får emellertid självfallet icke uppfattas så, att en jämkning av bestämmelsen
framdeles skulle vara att anse som utesluten. Tvärtom ligger det —
såsom straffrättskommittén också antytt — i sakens natur, att förhållandena
kunna utvecklas på ett sådant sätt, att en jämkning av stadgandet kan
bli erforderlig.

En grundläggande tanke vid utformningen av förevarande bestämmelse
anser jag böra vara, att stadgandet skall omfatta allenast sådan underrättelseverksamhet
för främmande makts räkning, som icke riktar sig mot
Sverige. Bestämmelsen bör alltså icke ens till någon del ha karaktären av
ett reservstadgande till de paragrafer om straff för spioneri, som upptagas
i 8 kap. strafflagen. För den händelse sistnämnda bestämmelser icke skulle
anses giva ett tillräckligt skydd för Sveriges egen säkerhet, synes det mig
vara riktigast att i erforderlig utsträckning komplettera dessa bestämmelser.
Det stadgande som nu skall avhandlas bör följaktligen allenast avse
sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning, som riktar
sig mot annan främmande makt.

Såsom första lagutskottet och straffrättskommittén närmare utvecklat, äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

33

de skäl som tala för en kriminalisering av dylik verksamhet av två slag,
nämligen dels att verksamhetens bedrivande här i landet lätt kan medföra
att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter och dels att redan den
omständigheten att spionericentraler för främmande makt äro verksamma
på svensk botten innebär en fara för vårt land med hänsyn till att deras
arbete när som helst kan övergå i spioneri mot Sverige. Jag är ense med
första lagutskottet därom att dessa båda synpunkter tala för att sådana
handlingar varom nu är fråga icke lämnas ostraffade. Jag vidhåller emellertid
min tidigare ståndpunkt, att man strikt bör upprätthålla ett krav på
att det skall vara fråga om en v e r k s a m h e t, det vill säga en serie av
sammanhängande åtgärder. Jag gör detta, trots att jag i och för sig givetvis
måste vitsorda riktigheten av de i vissa remissyttranden gjorda påpekandena,
att en eller annan enstaka gärning kan avse en uppgift av mycket
större saklig betydelse än de uppgifter, som kunna bli resultatet av en systematiskt
bedriven underrättelseverksamhet. De skäl för en kriminalisering
på förevarande område som jag nyss anfört kunna emellertid enligt min
mening allenast åberopas till stöd för en bestämmelse som syftar till att
hindra och motarbeta här verksamma spionericentraler, det vill säga de
mera fasta agenterna. Så snart man söker gå utanför detta område, ger man
sig för övrigt i kast med problem som knappast kunna överblickas och vilkas
lösning skulle erbjuda stora svårigheter. Om man, vilket i och för sig
givetvis vore tänkbart, kriminaliserade jämväl en enstaka gärning som avsåge
uppgifter av synnerlig betydelse, skulle det sålunda säkerligen ställa
sig mycket svårt alt i rättstillämpningen avgöra, när en uppgift kunde anses
vara så kvalificerad, att bestämmelsen bleve tillämplig. Emellertid må
i detta sammanhang beaktas, att även ett systematiskt utforskande av en
enda uppgift kan bli att hänföra under begreppet verksamhet.

Då det gäller att närmare bestämma det straffbara området, finner jag
icke tillräckliga skäl föreligga för att, såsom straffrättskommittén föreslagit,
skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet som avser förmedling
enbart av uppgifter om förhållanden i utlandet och å andra sidan verksamhet
som rör svenska förhållanden, låt vara icke med inriktning mot
Sverige. I stället vill jag i likhet med första lagutskottet förorda, att förevarande
bestämmelse avfattas i viss anslutning till huvudstadgandet om
spioneri mot Sverige i 8 kap. 4 § strafflagen. Sistnämnda straffbud riktar
sig mot den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,
förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för
främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet. Under hänvisning härtill synes det mig lämpligt att —
i enlighet med vad som skett i gällande lag — såsom olovlig underrättelseverksamhet
straffbelägga att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande
militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främ3
Diluituj till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 108.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

mande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet.
Sistnämnda rekvisit bör kunna bedömas i analogi med motsvarande förutsättning
för spioneribrott mot Sverige; någon närmare analys av den främmande
maktens förhållanden synes alltså icke erforderlig. Under hänvisning
till vad utskottet och vissa remissinstanser anfört anser jag det icke
välgrundat att ens i något fall göra straffbarhetens inträde beroende av att
gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning. Ej heller finner
jag det motiverat att, vid underrättelseverksamhet av nu förevarande
slag, från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna införskaffas öppet
och förmedlas genom vanliga kommunikationsmedel. Med denna ståndpunkt
har jag icke ansett det lämpligt att i lagtexten såsom villkor för
straffbarhet angiva, att verksamheten skall bedrivas hemligen. Att verksamheten
skulle avse förhållanden av hemlig natur torde, såsom straffrättskommittén
anfört, icke böra uppställas som villkor för straffbarhet. I överensstämmelse
med utskottets ståndpunkt skall sålunda exempelvis en sammanställning
av iakttagelser rörande fartygs avgångstider och last kunna
falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras
av envar som befinner sig på platsen. Det är uppenbart, att stadgandet bör
vara tillämpligt beträffande såväl riktiga som oriktiga uppgifter.

Därest, på sätt jag förordat, för tillämpning av stadgandet kräves att underrättelseverksamhet
bedrives här i riket, blir följden att åtgärder utom
riket för att inhämta upplysningar i och för sig icke falla under straffbudet.
Det kräves i så fall för dettas tillämplighet, att vad som utförts inom
riket — sett för sig och med bortseende från vad som skett utom riket —
är att beteckna som en verksamhet. Detta krav torde, såsom straffrättskommittén
i sitt år 1944 avgivna betänkande i ämnet framhållit, vara uppfyllt
där någon här i riket åtagit sig att skaffa uppgifter under resa utrikes
och efter återkomsten hit meddelar vad han erfarit.

Såsom förut understrukits skall med verksamhet förstås en serie av handlingar,
ej blott någon enstaka gärning. Även då det gäller medverkan
till brott varom nu är fråga bör, enligt vad straffrättskommittén framhållit,
straff inträda endast under liknande betingelser. På skäl som kommittén
anfört måste en särskild föreskrift härom anses erforderlig. Härvid synes
man lämpligen böra använda det av kommittén i första stycket andra
punkten av dess förslag valda uttrycket »stadigvarande». Detta uttryck bör
tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan ägt rum i den omfattning
som fordras för att en ensam gärningsman skall anses ha utövat en verksamhet.
Straff för medverkan bör inträda, även om själva organisationen är
förlagd utom riket, förutsatt att en mera regelbunden medverkan till någon
del försiggår i Sverige. För att i lagtexten markera denna avsikt torde ordet
»därtill» i kommitténs förslag lämpligen böra ersättas med »till dylik verksamhet».

Under uttrycket »verksamhet för anskaffande av uppgifter» är tydligen
att hänföra icke blott en verksamhet som består i insamlande av uppgifter
utan jämväl sådan verksamhet som endast består i befordran eller överläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

35

nande av uppgifter till den central som ytterst söker anskaffa dem, exempelvis
en legation. Vidare bör framhållas att det för straffbarhet måste anses
vara tillräckligt, att verksamheten avser anskaffande av uppgifter. Det
bör alltså icke fordras, att verksamheten faktiskt innebär ett sådant förfarande.
Detta betyder, att uppbyggandet och organiserandet av ett agentnät
blir att hänföra under begreppet »verksamhet för anskaffande av uppgifter»,
även om några uppgifter ännu icke hunnit insamlas. Redan på detta
stadium kan det med andra ord vara fråga om fullbordat brott och icke
allenast om försök. Däremot kan det icke anses föreligga fullbordat brott,
om någon endast förövat en eller annan enstaka handling, låt vara att han
avsett att denna handling skulle ingå såsom ett led i en framtida av honom
bedriven underrättelseverksamhet. Med denna tolkning av begreppet verksamhet,
vilken icke alltid torde ha stått klar i rättstillämpningen, synes det
mig ur de synpunkter, som enligt vad jag förut framhållit motivera en straffbestämmelse
på förevarande område, vara ofrånkomligt att jämväl försök
och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet kriminaliseras.
Eljest skulle följden bli, att man icke skulle kunna inskrida, trots att det
konstaterats att en systematisk underrättelseverksamhet inletts, utan först
sedan verksamheten tillåtits fortgå så länge, att en serie av handlingar företagits.

På sätt första lagutskottet och straffrättskommittén framhållit, kan ett
stadgande av det nu angivna innehållet icke anses vara till fyllest när det gäller
underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. I vissa fall kan
nämligen sådan verksamhet ur svensk synpunkt te sig särskilt förkastlig,
även om den icke skulle vara av beskaffenhet att kunna medföra men för
främmande makts säkerhet. Under riksdagsbehandlingen uppmärksammades
i detta hänseende särskilt sådant politiskt spionage från främmande
makts sida, som riktar sig mot flyktingar, ävensom mot svenska medborgare
riktad underrättelseverksamhet i syfte att registrera dessa efter exempelvis
politisk åskådning eller rastillhörighet. Riksdagens intentioner i denna del
ha emellertid kommit till uttryck i en bestämmelse (nuvarande andra
punkten i 8 kap. 7 § strafflagen), vars formulering täcker jämväl andra
förfaranden. Anledningen till att riksdagen, samtidigt som den antog den
nu gällande paragrafen, anhöll om utredning i ämnet torde främst ha varit,
alt man eftersträvat en precisering och begränsning av paragrafens
andra punkt. Även jag anser det önskvärt, att stadgandet i detta hänseende
utformas på ett sådant sätt, att de gärningar som riksdagen främst åsyftat
bli såvitt möjligt klart angivna.

En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, som jag sist
berört, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet
utan har till syfte att skydda enskilda människor och deras anhöriga mot
fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Det skulle därför måhända
— såsom både utskottet, straffrättskommittén och vissa remissinstanser
påpekat — ur strängt systematisk synpunkt vara riktigare, om
stadgandet icke upptoges i 8 kap. strafflagen utan i något av kapitlen om
brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas, att en verksamhet

36

Xungl. Maj:ts proposition nr 198.

av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande makts underrättelsetjänst
arbetar här i riket och att detta förhållande i och för sig inrymmer
en viss fara för den svenska staten, eftersom verksamheten lätt kan omläggas
till att avse spioneri mot denna.

På grund härav finner jag i likhet med utskottet och straffrättskommittén
det motiverat, att en bestämmelse i ämnet upptages i 8 kap. Bestämmelsen
torde emellertid böra avse allenast en verksamhet i förut angiven mening,
icke en eller annan enstaka gärning. Jag kan följaktligen icke biträda
straffrättskommitténs förslag att i förevarande sammanhang jämväl kriminalisera
en enstaka handling. Visserligen är det tydligt, att även en enstaka
gärning kan medföra allvarlig fara för människors liv och säkerhet, men
ett stadgande om straff för enstaka handlingar av dylikt slag, vilka icke
ingå som led i en för främmande makts räkning bedriven verksamhet, lär
knappast kunna anses ha sin plats i förevarande kapitel. Uet vore i så fall
lämpligare att i något av de kapitel som avhandla brott mot enskild person
upptaga en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen framkallar allvarlig
fara för annans död eller kroppsskada. Ett närmare övervägande av
denna fråga ankommer i första hand på straffrättskommittén, som för närvarande
är sysselsatt med en revision av de bestämmelser i strafflagen som
avhandla brott mot enskild person.

I likhet med första lagutskottet anser jag, att icke varje sådan politisk
kunskaparverksamhet för främmande makts räkning varom nu är fråga
bör drabbas av straff. Jag vill sålunda föreslå, att under straffbestämmelsen
liänföres allenast sådan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans
personliga förhållande, som bedrives hemligen eller med användande av
svikliga medel, allt under förutsättning av uppsåt att gä främmande makt tillhanda.
Genom denna begränsning skulle stadgandet exempelvis icke träffa
en person som, låt vara i nyss angivet uppsåt, fullt öppet är verksam för
att registrera här bosatta personer efter nationalitet, yrke eller politisk
åskådning. Det skulle knappast stå i god överensstämmelse med demokratiska
rättsprinciper att kriminalisera en verksamhet av sistnämnda slag, så
mycket mindre som en dylik registrering ju mycket väl kan vara dikterad
av fullt hedervärda motiv. Det synes icke lämpligt att i straffbudet uppställa
ett krav på att uppgifternas uppenbarande för främmande makt skulle
kunna medföra fara för viss persons liv eller säkerhet. I praktiken skulle
det nämligen med all säkerhet erbjuda betydande svårigheter att föra bevisning
om att ett sådant krav i det enskilda fallet verkligen vore uppfyllt,
särskilt som vederbörande främmande makt själv givetvis komme att med
indignation tillbakavisa varje påstående att uppgifterna kunde ha dylik
verkan.

Beträffande medverkan samt försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet
som jag sist berört anser jag, att samma synpunkter böra
anläggas som i fråga om underrättelseverksamhet till men för främmande
makts säkerhet.

De senare årens upprepade ansträngningar att söka utforma en i olika
hänseenden nöjaktig bestämmelse om straff för olovlig underrättelseverk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

37

samhet ha givit vid handen, huru vanskligt det är att formulera en bestämmelse,
som å ena sidan täcker de förfaranden, vilka måste anses straffvärda,
men å andra sidan lämnar straffria sådana gärningar, vilka en vidsträckt
opinion bedömer såsom icke allenast tillåtna utan stundom rentav
lovvärda. Med hänsyn härtill och då det även måste anses önskvärt att rena
bagatellfall kunna lämnas obeivrade, synes det mig ofrånkomligt, att en
åtalsprövning bibehålies även för ett straffbud med den jämförelsevis preciserade
brottsbeskrivning, som jag föreslagit. Kritiken mot förslaget, att
tillståndsprövningen åtminstone delvis skulle kunna uppdragas åt riksåklagaren,
synes mig befogad, och jag finner mig fördenskull böra förorda, att
prövningen liksom hittills skall ankomma på Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang torde jag få upptaga ytterligare en fråga om ändring
i strafflagen. Denna fråga sammanhänger med vissa ändringar i gällande
författningar om tjänstepension, varom förslag torde komma att i
särskild proposition föreläggas riksdagen.

Genom bestämmelser i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente ha
betydelsefulla verkningar i pensionshänseende knutits till att tjänsteman
blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skild från befattning i
statens tjänst eller från annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt,
eller till att han blivit för förbrytelse i tidigare innehavd tjänst av
sådant slag dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen.
Laga kraftägande beslut av dylik innebörd medför nämligen, att tjänstemannen
ej må komma i åtnjutande av pension, att honom redan beviljad
pension upphör att utgå, att tjänstemannen är berättigad att komma i åtnjutande
av tjänstelivränta under de förutsättningar och från den tidpunkt,
som framgå av de angående dylik förmån i allmänhet gällande bestämmelserna,
samt att tjänstelivräntan endast utgör en tredjedel av det belopp, varmed
livräntan i annat fall skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att
tillerkänna vederbörande större del, dock ej mera än två tredjedelar. Vad
angår suspension är stadgat att den som dömts till mistning på viss tid av
innehavd tjänst icke må åtnjuta pension för tjänsten före utgången av
nämnda tid. Bestämmelser av nu angiven innebörd finnas meddelade jämväl
i vissa särskilda tjänstepensionsreglementen. Enligt de motsvarande familjepensionsreglementena
utgår familjepension eller familjelivränta till de efterlevande
alltefter det vederbörande ägde rätt alt åtnjuta tjänstepension, respektive
saknade sådan rätt.

Hänvisningen till 2 kap. 17 § strafflagen avser nämnda lagrum i dess intill
den 1 januari 1949 gällande lydelse. I detta lagrum meddelades bestämmelser
om särskilt ersättningsstraff av böter eller fängelse i högst sex månader
för det fall att den, som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på
viss tid, ej vore i besittning av den befattning vari han förbrutit sig. Dessa
bestämmelser ha utgått i följd av lagen den 30 juni 1948 (nr 448) om ändring
i strafflagen, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1949. Från och med
sistnämnda dag gäller enligt 25 kap. (i § första stycket strafflagen, att om den
som enligt bestämmelserna i kapitlets 1—4 §§ förskyllt avsättning eller sus -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

pension från viss tjänst ej längre innehar samma tjänst men i dess ställe har
ei hållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, det skall dömas till
avsättning eller suspension från den befattningen. Skulle han ej i tjänstens
ställe ha erhållit annan befattning varom nu sagts skall enligt sista punkten
i nämnda första stycke, därest den brottslige förskyllt avsättning, detta
utsättas i domen. Sist omförmälda föreskrift har enligt uttalande i propositionen
upptagits med tanke på det eventuella behovet av att i pensionsförfattningarna
kunna anknyta förlust av pensionsrätt till en dom varigenom
konstateras att en ämbetsman som redan avgått från sin befattning förskyllt
avsättning därifrån.

Chefen för finansdepartementet lärer nu komma att föreslå upphävande
av samtliga nyss berörda diskvalifikationsbestämmelser, enligt vilka för
tjänsteman, som blivit avsatt eller på grund av tjänstefel entledigad eller
som dömts, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen,
rätten att komma i åtnjutande av pension respektive att i fortsättningen
åtnjuta redan beviljad pension skall ersättas med rätt till en reducerad
tjänstelivränta. Likaså torde komma att föreslås upphävande av bestämmelsen
om suspensions inverkan på pension. Förslaget torde vidare komma
att innehålla att ändringarna skola genomföras med verkan räknat från och
med den 1 januari 1949. Med anledning härav bör föreskriften i 25 kap. 6 §
första stycket sista punkten strafflagen utgå. Vidare torde lydelsen av 2
kap. 15 § strafflagen, vilket lagrum innehåller bestämmelser om de särskilda
ämbetsstraffen avsättning och suspension, böra undergå en jämkning
av huvudsakligen formell art till tydligt utmärkande av att, om suspensionstiden
avbrytes på grund av tjänstemannens avgång ur tjänsten, den i lagrummet
meddelade bestämmelsen icke sträcker sina verkningar till tiden
efter avgången ur tjänsten och sålunda icke inverkar på den rätt till pension,
som enligt vederbörliga pensionsförfattningar må tillkomma den avgångne.

I enlighet med det anförda har jag inom justitiedepartementet låtit utarbeta
ett förslag till lag om ändring i strafflagen. Beträffande tiden för
ikraftträdandet vill jag föreslå, att denna bestämmes i fråga om 8 kap.
7 och 11 §§ strafflagen till den 1 juli 1949 och i övrigt till dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Kungl. Maj:is proposition nr 198.

39

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7 och 11 §§ samt 25 kap. 6
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff--------

Suspension innebär mistning av
befattning för viss tid, ej under en
månad eller över ett år, och medför
under denna tid förlust av de rättigheter
och förmåner som följa med
befattningen. Suspension må ej verkställas
medan den dömde undergår
frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten
kan medföra men för annan
främmande makts säkerhet, dömes
för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två år. Samma
lag vare om den som i annat fall
än nu sagts, med uppsåt att gå främ''
Senaste lydelse, se 1948: 448.

(Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

15 §.

■ — 2) Suspension.

Suspension innebär mistning av
befattning för viss tid, ej under en
månad eller över ett år, och medför
under den tid den dömde på grund
av domen år skild från befattningens
utövning förlust av de rättigheter
och förmåner som följa med befattningen.
Suspension må ej verkställas
medan den dömde undergår
frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet, eller bär i
riket stadigvarande medverkar till
dylik verksamhet, dömes för olovlig
underrättelseverksamhet högst till
straffarbete i två år.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

(Nuvarande lydelse.)

mande makt tillhanda, hemligen eller
med användande av svikliga medel
bedriver politisk underrättelseverksamhet
här i riket.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott
som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som avses i 1, 2, 4
eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas; dock må för försök dömas
till straffarbete på livstid, där sådant
straff kunnat följa på det fullbordade
brottet. Såsom förberedelse till
brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses
ock stämpling.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna
i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst
ej längre samma tjänst, men har han
i dess ställe erhållit annan befattning
med likartade arbetsuppgifter,
skall dömas till avsättning eller suspension
från den befattningen. Har
han ej i tjänstens ställe erhållit annan
befattning varom nu sagts, skall
allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas
ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han
förskyllt avsättning eller suspension;
om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
må varje straff bortfalla. Har
den brottslige förskyllt avsättning,
skall det utsättas i domen.

(Föreslagen lydelse.)

Vad i första stycket stadgas skall ock
gälla, om någon, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, här i riket
hemligen eller med användande
av svikliga medel bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter om
annans personliga förhållande eller
här i riket stadigvarande medverkar
till dylik verksamhet.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott
som i 1, 2, 4, 5 eller 6 § första stycket
eller 1 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja brott som avses i 1, 2,
4 eller 5 § straffes efter ty i 3 kap.
stadgas; dock må för försök dömas
till straffarbete på livstid, där sådant
straff kunnat följa på det fullbordade
brottet. Såsom förberedelse till
brott som avses i 1, 2, 4, 5 eller 7 §
anses ock stämpling.

25 KAP.

6 §•

Innehar den som enligt bestämmelserna
i 1—4 §§ förskyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst
ej längre samma tjänst, men har han
i dess ställe erhållit annan befattning
med likartade arbetsuppgifter,
skall dömas till avsättning eller suspension
från den befattningen. Har
han ej i tjänstens ställe erhållit annan
befattning varom nu sagts, skall
allmänt straff som i 1—4 §§ stadgas
ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han
förskyllt avsättning eller suspension;
om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,
må varje straff bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

41

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Där den — — — suspension därifrån.

Dömes någon----motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 7 och 11 §§,
och i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom
från trycket i Svensk författningssamling.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19\9. 1 samt. Nr 198.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 april
1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 4 april 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 11 mars 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Stadgandet i 8 kap. 7 § andra stycket har i förslaget fått den utformning
att, medan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga
förhållande skulle vara straffbar endast om den i angivet uppsåt bedrivits
här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel, den som
i enahanda uppsåt här i riket stadigvarande endast medverkat till dylik
verksamhet, skulle efter ordalagen hemfalla under straffbudet, ändå att
varken hans egen medverkan eller verksamheten i övrigt bedrivits hemligen
eller med svikliga medel. En dylik innebörd synes icke vara rimlig och
lärer ej heller vara avsedd. Stadgandet torde därför tarva någon omredigering.

Enligt förslaget skall, liksom hittills, tillstånd av Kungl. Maj :t fordras
för åtal för brott mot 7 §. Då enligt förslaget även försök och förberedelse
kriminaliseras, torde bestämmelserna i 13 § om åtalsprövning böra utvidgas
att omfatta även försök och förberedelse till ifrågavarande brott. En sådan
ändring bör tydligen föranleda ett tillägg till lagens ingress, så ock till
bestämmelsen om ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

43

Justitierådet Lech:

Enligt motiven till 8 kap. 7 § i förslaget skall straff för medverkan inträda
endast när sådan ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam
gärningsman skall anses ha utövat verksamhet, med vilket uttryck
skall förstås en serie av handlingar i motsats till någon enstaka gärning.
För att utmärka berörda förutsättning har i den föreslagna lagtexten använts
bestämningen stadigvarande. Det förefaller dock, som om området
för den straffbara medverkan därigenom skulle bli snävare begränsat än
som är avsett. Uttrycket stadigvarande antyder nämligen en kontinuitet,
som ej behöver vara för handen för att en verksamhet i förslagets mening
skall föreligga.

Med hänsyn till det anförda synes uttrycket »stadigvarande medverkar»
i såväl första som andra stycket böra ersättas med ett mera adekvat uttryck.
Det kan ifrågasättas, om ej det av straffrättskommittén föreslagna uttrycket
»lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig» bättre skulle svara mot
vad som åsyftas.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 6 april
1949 avgivna utlåtande över det den 11 mars 1949 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Föredraganden anför att, i enlighet med lagrådets hemställan, en mindre
omredigering av 8 kap. 7 § andra stycket vidtagits samt ett tillägg gjorts
till 13 § samma kapitel m. in. Därefter hemställer föredraganden, att det
sålunda ändrade förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490585