Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 §
första stycket arbetar skyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1); given Stockholms slott den 5 april 1949.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående eftergift i vissa fall från
bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens innehåll.
I propositionen föreslås med giltighet för tiden den 1 juli 1949—30 juni
1950 en provisorisk lagstiftning i fråga om kvinnornas nattarbete av samma
innehåll som den nuvarande dispenslagstiftningen i samma ämne.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 189.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
• Förslag
till
Lag
angående'' eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).
Härigenom förordnas som följer.
Där så finnes påkallat till följd av rådande utomordentliga förhållanden
på arbetsmarknaden, må Konungen beträffande visst företag eller viss rörelse
meddela eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 utöver vad enligt samma lag är medgivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30
juni 1950. Eftergift, som meddelats med stöd av lagen, må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
Kungl. Maj:1s proposition nr 189.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars
1949.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning
om dispens från förbudet mot kvinnors nattarbete samt anför.
1912 års arbetarskyddslag.
I 19 § första stycket av den till och med den 30 juni 1949 gällande lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd stadgas, att kvinna som användes
i industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället
i regel sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila åtnjuta oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att
tiden mellan klockan 22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna
huvudregel meddelas vissa undantag i 19 § andra stycket samt i 20 och
21 §§. Vid s. k. nödfallsarbete får sålunda kvinna användas till arbete även
å nämnda tid, om blott anmälan därom göres till vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare eller, då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn,
tillstånd därtill beviljats av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare
högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre
tid. Vid säsongarbete eller eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den
oavbrutna 11-timmarsledigheten under högst sextio dagar om året inskränkas
till 10 timmar varje dygn. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar,
som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring,
kan undantag från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.
Kungörelserna den 9 juni 1911 (nr 48, s. 2) och den 16 oktober 1914 (nr
301) innehålla vissa undantag från nattarbetsförbudet beträffande arbete i
frukt- och grönsakskonservfabriker resp. arbete med beredning av skarpsill,
ansjovis och sardiner.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Nu återgivna bestämmelser om kvinnors nattarbete grunda sig på 1906
års Bernkonvention i ämnet, vilken konvention år 1910 ratificerats av
Sverige.
1948 års dispeuslagstiftning.
Såsom ett led i strävandena att förbättra arbetskraftssituationen och därigenom
öka produktionen hos vår råvaruproducerande industri, framförallt
järnindustrien, tillkom år 1948 en provisorisk undantagslagstiftning i fråga
om kvinnornas nattarbete av innehåll att, där till följd av rådande utomordentliga
förhållanden på arbetsmarknaden så finnes påkallat, Konungen
beträffande visst företag eller viss rörelse skall äga meddela eftergift från
bestämmelserna i 19 § första stycket av 1912 års arbetarskyddslag utöver
vad som är medgivet enligt lagen. Denna dispenslag — lagen den 30 juni
1948 (nr 415) angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 §
första stycket lagen om arbetarskydd — trädde i kraft den 1 juli 1948 och
gäller till och med den 30 juni 1949.
Genom denna lagstiftning har Kungl. Maj :t erhållit möjlighet att giva
dispens för användande av kvinnlig arbetskraft i arbete även nattetid. Vid
anmälan i statsrådet av lagförslaget (prop. nr 267) förutsatte jag att dispensgivningen
huvudsakligen skulle begagnas för att möjliggöra kvinnors
användande i tvåskiftsarbete och att dispens icke skulle lämnas för anlitande
av kvinnlig arbetskraft i treskiftsarbete eller eljest till mera regelbundet
nattarbete. Vidare framhöll jag att vid dispensgivningen borde beaktas
i vad mån arbetsförhållandena genom omläggning av skiftgången eller
eljest utan större svårigheter kunde ändras så, att de allmänna bestämmelserna
om kvinnors nattarbete kunde efterlevas.
Från riksdagens sida gjordes ingen erinran mot lagens tillämpning i enlighet
med vad jag sålunda anfört.
1949 års arbetarskyddslag.
Vid utgången av juni 1949 avlöses den nu gällande arbetarskyddslagen av
den vid 1948 års riksdag antagna och den 3 januari 1949 (nr 1) utfärdade
arbetarskyddslagen. De bestämmelser om kvinnors nattarbete, som upptagits
i den nya arbetarskyddslagen, innebära ingen annan saklig ändring
i de hittillsvarande reglerna än att nattarbetsförbudet utsträckts att omfatta
samtliga arbetsställen inom industrien och hantverket. Liksom i 1912
års lag föreskrives sålunda i den nya lagen — 36 § första stycket — att ledigheten
för nattvila skall omfatta minst 11 timmar varje dygn och att tiden
mellan klockan 22 och 5 skall ingå i ledigheten. Begränsande undantagsbestämmelser,
motsvarande dem som nu gälla, innehållas i 36 § andra stycket
och 37 §.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
Konvention angående kvinnors nattarbete.
På sätt närmare framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet denna
dag vid anmälan av vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta sammanträde fattade beslut (prop.
nr 162) antog konferensen vid nämnda sammanträde en konvention (nr
89) angående kvinnors arbete inom industrien. Enligt denna konvention
skall nattvilan omfatta minst 11 på varandra följande timmar, vari enligt
vederbörande myndighets bestämmande skall ingå en tidsperiod av minst
7 på varandra följande timmar mellan klockan 22 och 7. Förbudet mot
kvinnors nattarbete skall enligt konventionen få upphävas av regeringen
efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, då
vid allvarligt nödtillstånd det allmännas intresse så påfordrar. Konventionen
äger icke tillämpning på kvinnor, som inneha med ansvar förenad anställning
av ledande eller teknisk natur, och ej heller på kvinnor, sysselsatta
med sjukvårds- och välfärdsarbete och som normalt ej utföra manuellt
arbete.
Frågan om en ratifikation för Sveriges del av denna konvention har behandlats
i den nyssnämnda propositionen nr 162. Av skäl som där redovisats
har jag funnit att med ratifikation från Sveriges sida av konventionen
tills vidare bör anstå. Emellertid uttalade jag att det likväl torde böra undersökas
huruvida icke, främst i fråga om nattvilans förläggning, en anpassning
borde ske av 1949 års arbetarskyddslag i förhållande till konventionen.
Vidare anförde jag:
För att en sådan jämkning skall kunna genomföras erfordras emellertid
uppsägning av Bernkonventionen. Uppsägning skall ske skriftligen hos
schweiziska förbundsrådet. Uppsägningstiden är ett år. Det är min avsikt
att hos Kungl. Maj:t hemställa att sådan uppsägning snarast måtte äga
rum. Under mellantiden har jag för avsikt att till vidare prövning upptaga
frågan om de jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet
för kvinnor, som må vara påkallade, samt att efter sedvanlig remissbehandling
underställa riksdagen det förslag i ämnet, vartill utredningen
kan föranleda, å sådan tid, att en eventuell lagändring kan genomföras i
omedelbar anslutning till att uppsägningen av Bernkonventionen trätt i
kraft.
Departementspromemoria och yttranden däröver.
Med anledning av att 1948 års lagstiftning om dispens från förbudet mot
kvinnors nattarbete upphör att gälla den 30 juni 1949 och statsmakterna
således under innevarande halvår ha att taga ställning till frågan huruvida
den möjlighet att giva dispens för användande av kvinnlig arbetskraft i
arbete nattetid, som dispenslagen lämnar, bör finnas även för tiden efter
juni månads utgång, har den 19 februari 1949 inom socialdepartementet
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
upprättats en promemoria angående dispens från nattarbetsförbudet för
kvinnor, över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige.
I promemorian erinras om innehållet i gällande bestämmelser på detta
område samt om den förut berörda konventionen. Vidare upplyses om att
Kungl. Maj :t med stöd av 1948 års dispenslag under den gångna tiden medgivit
dispens från nattarbetsförbudet i 13 fall, huvudsakligast inom järnindustrien,
där dispens beviljats vid bl. a. Domnarvets järnverk, Sandvikens
järnverk, Fagersta bruks järnverk och Avesta järnverk. Dispens hade medgivits
både så att arbetet fått börja tidigare än klockan 5 och så att det fått
sluta senare än klockan 22. I två fall hade exempelvis dispens beviljats
för tiden mellan klockan 4 och 5, i ett fall för tiden mellan klockan 22 och
22.30 samt i tre fall för tiden mellan klockan 22 och 23. Stundom har dock
dispensen i nu angivna fall blott gällt varannan vecka från måndag till
och med fredag. I flertalet fall har dispensen avsett den vid tvåskiftsarbete
förekommande anordningen med s. k. tätskift eller rundskift under veckans
sista arbetsdygn, och då har dispens medgivits för kvinna att arbeta en gång
i veckan — ibland varannan vecka — mellan klockan 22 och 5. Kombinationer
förekomma även. Så har exempelvis dispens medgivits för tiden
mellan klockan 4 och 5 varje vardag samt därutöver högst en gång i veckan
mellan klockan 22 och 4. I några fall har dispensen knutits till tvåveckorsperioder.
Efter nämnda redogörelse framhålles i promemorian att en ändring av
arbetarskyddslagen i riktning mot en rörlig viloperiod i enlighet med vad
som upptagits i konventionen icke skulle göra en särskild dispenslag överflödig,
därest man ansåge sig böra vilja bibehålla nuvarande system för
användande av kvinnlig arbetskraft i skiftarbete. Genom en sådan ändring
skulle nämligen arbetet ändock icke få börja tidigare än klockan 5 och
sluta senare än klockan 24. Vidare pekas i promemorian på att ■— om de
nuvarande dispensmöjligheterna borde finnas även i fortsättningen — man
kunde tänka sig två alternativ. Antingen kunde man liksom för närvarande
ha en särskild dispenslag eller också kunde en dispensregel inarbetas i den
nya arbetarskyddslagen.
I samtliga de yttranden, som avgivits över promemorian, tillstyrkes att
nuvarande möjligheter till dispens från bestämmelserna om kvinnors nattvila
böra bestå tills vidare även efter den 30 juni 1949.
Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att den aktuella arbetskraftsbristen
inom vissa yrkesområden, som vore en följd av bl. a. den minskade befolkningstillväxten
i de produktiva åldrarna, icke kunde beräknas minska under
den närmaste tioårsperioden. Även på längre sikt torde man få räkna med
att tillgången på arbetskraft bleve begränsad, såvida icke de gifta kvinnorna
Kungl. Maj.ts proposition nr 189. 7
i större utsträckning än under de senaste åren sökte sig ut på arbetsmarknaden.
Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att dispenslagen tillkommit med hänsyn
till rådande brist på arbetskraft och till angelägenheten av att öka produktionen.
Någon ändring i dessa hänseenden, som skulle göra lagen obehövlig,
hade enligt styrelsens mening icke skett och torde icke heller kunna
förväntas inom den närmaste tiden.
Landsorganisationen anser att sedan den provisoriska lagstiftningens tillkomst
knappast någon sådan förbättring av arbetskraftsförsörj ningen inträtt
att dispens ej vidare skulle behöva ifrågakomma.
Beträffande den lagtekniska frågan — fortsatt provisorisk eller permanent
reglering — ha skilda meningar kommit till uttryck i remissyttrandena.
Arbetarskyddsstyrelsen finner sålunda övervägande skäl tala för att
en lagbestämmelse av denna speciella karaktär och som finge antagas
komma att äga giltighet endast under en jämförelsevis begränsad tid icke
införes i arbetarskyddslagen utan liksom nu upptages i en särskild lag.
Styrelsen föreslår för den skull att den nuvarande dispenslagen gives förlängd
giltighet tills vidare under ytterligare ett år räknat från och med den
1 juli 1949.
Arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
anse att möjligheten till dispens bör sanktioneras i den nya
arbetarskyddslagen.
Enligt den mening, som uttalas av arbetsmarknadsstyrelsen, bör emellertid
ett sådant arrangemang kräva särskilda garantier för att vid handläggning
av framställningar om dispens nödig hänsyn tages till arbetsmarknadsförhållandena.
Med hänsyn härtill vore det lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen
bereddes tillfälle att yttra sig i ärendet innan beslut fattas av
arbetarskyddsstyrelsen. I samband härmed framhåller arbetsmarknadsstyrelsen
det önskvärda i att arbetarskyddslagen utformades så att möjligheterna
till dispens finge avse även rundskift. Därest en ändring av arbetarskyddslagen
icke omedelbart kunde ske till följd av att 1906 års Bernkonvention
dessförinnan måste uppsägas, förordade arbetsmarknadsstyrelsen
att den särskilda dispenslagen temporärt förlängdes.
Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att föreningen i sitt yttrande
över förslaget till den nya arbetarskyddslagen med utförlig motivering
framhållit, att gällande bestämmelser om nattvila för kvinnor i olika
hänseenden medförde olägenheter för den skiftgående industrien. Föreningen
hade därvid yrkat att den tid, under vilken kvinnor icke skulle
få användas för industriellt arbete, skulle inskränkas till att omfatta högst
tiden mellan klockan 23 och 5. Föreningen åberopar vidare att enligt den
i det föregående berörda konventionen nattvilan för kvinnor skulle innefatta
en tidsperiod av minst 7 på varandra följande timmar mellan klockan
22 och 7, varjämte i konventionen intagits bestämmelse om viss dispens.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Det vore sålunda enligt föreningens uppfattning tydligt, att man inom ett
stort antal industriländer icke ansåge den ordning som följde av den svenska
arbetarskyddslagen tillfredsställande. Föreningen hemställer att arbetarskyddslagen
ändras antingen i enlighet med föreningens tidigare yrkande
eller så att överensstämmelse erhölles med konventionen. Då emellertid
praktiska hänsyn i vissa fall talade för att dispens även från ett så
utformat förbud vore erforderlig, borde en möjlighet till dispens intagas
i lagen.
Landsorganisationen erinrar om att organisationen såväl år 1944 — då
organisationen yttrat sig över ett av 1938 års arbetarskyddskommitté uppgjort
preliminärt utkast till ny arbetarskyddslag — som år 1946 vid remissbehandlingen
av kommitténs slutliga förslag förklarat sig kunna acceptera
att, beträffande arbetarskyddslagens förbud mot kvinnors nattarbete, en
dispensregel upptoges i lagen vid sidan av de dispensregler, som återfinnas
i 36 § andra stycket och 37 §. Organisationen funne mest rationellt att det
förevarande spörsmålet för framtiden ordnades på detta sätt. Formellt
torde dispensrätten väl icke kunna begränsas att avse tvåskiftsarbete, men
landsorganisationen förutsatte att i praxis dispens som regel endast ifrågakomme
för dylikt arbete. Över ansökan om dispens borde yttrande inhämtas
såväl från vederbörande socialinspektör som från de berörda arbetarna och
dessas fackliga organisation.
Departementschefen.
Både den f. n. gällande arbetarskyddslagen av år 1912 och den nya arbetarskyddslagen,
som vid utgången av juni 1949 avlöser den nuvarande
lagen, förbjuda att kvinna användes till nattarbete inom industrien och
hantverket. Sålunda föreskrives att kvinna skall för nattvila åtnjuta oavbruten
ledighet under minst elva timmar och att tiden mellan klockan 22
och 5 skall ingå i ledigheten. Härifrån gälla vissa undantag avseende s. k.
nödfallsarbete samt säsongarbete. Dessutom medgiver lagstiftningen att
dispens från nattarbetsförbudet beviljas beträffande sådana verksamhetsgrenar
som avse förberedande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring.
Någon allmän dispensrätt finnes emellertid icke.
Under år 1948 antogo statsmakterna en särskild dispenslag enligt vilken,
där till följd av rådande utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden
så finnes påkallat, Konungen må beträffande visst företag eller viss rörelse
meddela eftergift från det i 1912 års arbetarskyddslag stadgade nattarbetsförbudet
för kvinnor utöver vad som är medgivet enligt lagen. Lagen tillkom
såsom ett led i strävandena att förbättra arbetskraftssituationen och
få till stånd en ökad produktion, och lagens syfte var främst att möjliggöra
kvinnors användande i tvåskiftsarbete. Lagens giltighetstid bestämdes till
ett år; lagen gäller således till och med den 30 juni 1949.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
9
Såväl arbetsmarknadsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen som svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen — vilka beretts tillfälle att
yttra sig beträffande frågan huruvida den dispensmöjlighet, som 1948 års
lag lämnar, bör bestå även för tiden efter juni månads utgång — ha besvarat
denna fråga jakande. Jag är av samma mening. Med hänsyn till
angelägenheten av att i rådande läge icke åstadkomma någon rubbning i
produktionen synes mig jämväl efter den 30 juni 1949 nuvarande möjlighet
böra finnas att använda kvinnlig arbetskraft i arbete nattetid.
Rörande frågan hur denna dispensrätt i fortsättningen bör lagfästas ha
olika uppfattningar kommit till uttryck. Arbetarskyddsstyrelsen förmenar
att lagstiftningen härom alltjämt bör ha karaktär av en provisorisk undantagslagstiftning,
medan arbetsmarknadsstyrelsen samt arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen anse att dispensmöjligheten bör sanktioneras
i den nya arbetarskyddslagen.
I denna del vill jag hänvisa till vad jag i propositionen nr 162 anfört beträffande
nattarbetsförbudet för kvinnor. Såsom jag där framhållit grunda
sig den nya arbetarskyddslagens bestämmelser i detta hänseende på den av
Sverige ratificerade Bernkonventionen av år 1906, och eventuella ändringar
i arbetarskyddslagen förutsätta en uppsägning av denna konvention. Emellertid
är det, har jag vidare anfört, min avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa
att sådan uppsägning snarast måtte äga rum. Och under mellantiden
— uppsägningstiden är ett år — ämnar jag till vidare prövning upptaga
frågan om de jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet
för kvinnor, som må vara påkallade, samt underställa riksdagen
det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda, å sådan tid att en
eventuell lagändring kan genomföras i omedelbar anslutning till att uppsägningen
av Bernkonventionen trätt i kraft. Med hänsyn till det läge, vari
detta spörsmål sålunda befinner sig, anser jag att dispensrätten t. v. liksom
hittills bör komma till uttryck i en särskild lagstiftning av provisorisk
karaktär.
Den nya dispenslagen torde böra utformas på samma sätt som den nuvarande
lagstiftningen och erhålla en ettårig giltighetstid.
Föredraganden hemställer härefter att för det i § 87 regeringsformen oinförmälda
ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet
inhämtas över ett i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättat
förslag1 till Ing angående eftergift i vissa fall frän bestämmelserna i
36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
M. Silfverstolpe.
1 Detta förslag, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
2—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 189.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 april
19i9.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 29 mars 1949 tillhandakonnnet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
4 mars 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i
36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 19b9 (nr 1).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
11
Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 april 194-9.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 4 april
1949 avgivna utlåtande över det den 4 mars 1949 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 §
första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) samt hemställer
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J. O. Widman.