Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, m. m.; given Stockholms slott den
24 mars 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen
i väsentligen tre olika avseenden, nämligen i fråga om expropriationsändamålen,
värderingsreglerna och organisationen i expropriationsmål.

Vad angår expropriationsändamålen föreslås bestämmelser, enligt vilka
fastighet må av kommun tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen
prövar det nödigt för alt säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. ISi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för
upplåtelse med tomträtt. Expropriation avses sålunda skola kunna beviljas
— förutom för tomträttsändamål — såväl för att tillgodose ett aktuellt
bostadsbehov som för att kommun skall kunna genom konkurrens på tomtmarknaden
fa till stånd rimliga priser. Ehuru dessa nya expropriationsmöjligheter
alltså i första hand taga sikte på behovet av tomter för bostadsändamål,
kan det bli fråga om all sådan mark som behövs för en planmässig
utveckling av kommunen över huvud taget.

Enligt förslagets värderingsregler skall löseskillingen för fastighet som
exproprieras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och fastighetens avkastning. I förhållande till gällande lag, som endast
stadgar att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, innebär
detta icke någon principiell förändring. Avsikten med förslaget i denna del
är att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare
och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde,
som hittills ofta ingått i expropriationsersättningar.

Särskilda anordningar för överföring till det allmänna av värdestegring
vid tätbebyggelse ha icke upptagits i propositionen. Under förarbetena ha
olika möjligheter att lösa denna fråga övervägts, nämligen antingen en speciell
värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på
grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse medgivits
i stads- eller byggnadsplan, eller, alternativt, bestämmelser om uttagande
av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband
med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det bär befunnits
nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare utredning.

Beträffande slutligen organisationsfrågan föreslås i propositionen att
expropriationsmålen, vilkas viktigaste del, expropriationsersättningens bestämmande,
hittills ankommit på expropriationsnämnd, skola i sin
helhet handläggas av domstol. I första instans skola dessa mål
behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol,
som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt,
består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande
samt i regel två expropriation stekniker och två nämndemän i orten såsom
ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordförande
bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastighetsvärdering.
Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens
ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämndemännen
är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägareintressen.
Från expropriationsdomstolen skola målen kunna fullföljas till
hovrätten och högsta domstolen.

De föreslagna nya bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i
bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1, 7, 13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61, 67, 69,
70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna framför envar av 13 och 48 §§ lagen
den 12 maj 1917 om expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82—86, 88 och
91—94 §§ samt överskrifterna framför envar av 14, 22, 43, 63 och 75 §§
samma lag1 skola utgå, dels ock att i lagen skola införas en ny paragraf,
betecknad 111 §, samt två nya överskrifter, den ena närmast framför 37 §
och den andra närmast framför 111 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Fastighet, som---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk.

Särskild rätt — — — till nationalpark.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Fastighet, som — ---för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns
behov;

15. för stärkande av ofullständigt
jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på
skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att eljest
i kommuns ägo överföra mark, som
icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt.

Särskild rätt — -— — till nationalpark.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1947: 326, beträffande 13 och 14 §§ samt överskrifterna
framför 13 och 14 §§ 1946: 828, beträffande 16 § 1939: 152, beträffande 26 § 1945: 754,
beträffande 30 § 1946: 828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande 39 ii 1924: 391, beträffande
47 § 1934 : 31, beträffande 47 a § 1946: 828, beträffande 48 § 1941: 959, beträffande 50 § 1946: 828,
beträffande 57 § 1934: 31, beträffande 58 § 1946: 828, beträffande 59 § 1934: 31, beträffande 66 §
1938:221, beträffande 75 § och överskriften framför denna 1941:882, beträffande 78 och 79 §§
1943:434, beträffande 88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§ 1941:959, beträffande 92 §
1946: 828 samt beträffande 95 § 1934: 31.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

7 § 1 o. 2 st.

För fastighet, som exproprieras,
skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras
en del av en fastighet och lider
återstoden skada eller intrång genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full
ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall ock sådan
skada fullt ersättas.

Är den —--kan meddelas.

Om laga domstol i expropriationsmål
och förhandling i sådant mål.

(Föreslagen lydelse:)

7 §•

För fastighet, som exproprieras,
skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde med hänsyn
särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Exproprieras en del
av en fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom expropriationen
eller den exproprierade delens
användande, skall ersättning därför
gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen
skada för ägaren, skall
ock sådan skada ersättas.

Är den--- — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång
i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriationsmål
och rättegången i sådant mål
gälle i allt, varom ej i denna lag eller
annan lag eller författning är särskilt
stadgat, vad i fråga om allmän
domstol är föreskrivet, där det är tilllämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål
är expropriationsdomstol, en för varje
domsaga eller stad med rådhusrätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av
ordförande och fyra ledamöter. Ordförande
är ägodelningsdomaren i
orten. Av ledamöterna skola två vara
särskilt utsedda expropriationstekniker
och två nämndemän i orten. 1
mål av mindre betydelse är expropriationsdomstol
domför med, för -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

utom ordförande och nämndemän,
endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, är expropriationsdomstol
domför med ordföranden ensam.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar
förordnar Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av tre år i sänder
lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall hava erfarenhet
i fråga om fastighetsvärdering inom
tätorter och hälften beträffande dylik
värdering å landet. Om de sålunda utsedda
och den sakkunskap envar av
dem företräder lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas
ordförande.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriationsdomstol
kallar ordföranden den eller
de expropriationstekniker, som han
med hänsyn till erforderlig sakkunskap
och övriga förhållanden finner
lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i
expropriationsdomstol varje gång
tjänstgöra de två, som av ordföranden
kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages
därvid att den ene är ägare av fastighet
men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol
skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

13 § 1 o. 2 st.

Expropriationsmål skall upptagas
av underrätten i den ort, där fastigheten
är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda
inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej
lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas
amjat än såsom en enhet, förordne
Konungen, att för sådan uppskattning
frågan om expropriationen skall i sin
helhet upptagas av den av underrätterna
Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse:)

stadgas beträffande domstol, där allenast
lagfarna ledamöter hava säte i
rätten.

Vid omröstning säge ordföranden
sin mening först, därefter expropriationsteknikerna
och sist nämndemännen.

19 §.

För sina sammanträden vare expropriationsdomstol
berättigad att
disponera över nödiga lokaler i tingseller
rådhus, allmän skola eller annan
allmän byggnad, som icke är för tillfället
upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning,
belysning, städning eller
dylikt, skola de ersättas av den exproprierande.

20 §.

Expropriationsmål skall upptagas
av expropriationsdomstolen i den ort,
där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda
inom olika expropriationsdomstolars
områden belägna fastigheter,
som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande
uppskattas annat än såsom en enhet,
förordne Konungen att frågan om expropriationen
skall i sin helhet upptagas
av den av expropriationsdomstolarna
Konungen bestämmer.

21 §.

I stämningsansökan skall den exproprierande
uppgiva, utöver vad eljest
är stadgat, även den ersättning
han bjuder i målet. Då område som
skall exproprieras utgör del av fas -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tighet, skall områdets storlek och
läge noggrant angivas i ansökningen
eller därvid fogade handlingar.

14 § 1 st. 1 p.

På ansökning av den exproprierande
utfärde rätten stämning å fastighetens
ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådan sakägare
av sökanden uppgivas, och kalle dem
att inställa sig vid rätten för målets
förberedande handläggning.

17 g.

Fastighetens ägare vare pliktig att
uppgiva övriga sakägare i avseende å
samma egendom. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada för
sakägare, som saknat kännedom om
expropriationen, skall han hålla sådan
sakägare skadeslös. Erinran härom
varde införd i den stämning, som
utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning
sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om
han ej ändå kommit tillstädes.

14 § 1 st. 2 o. 3 p. samt 2 st.

Rätten föranstalte ock att, till underrättelse
för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse om tiden
för inställelsen minst fjorton dagar
förut uppläses i kyrkan för den
församling, där fastigheten är belägen,
samt införes i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Målet
varde tillika, om det ej angår allenast
upphävande av särskild rätt, som ej
är intecknad i fastigheten, å nästa

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde
domstolen stämning å fastighetens
ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare av
sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att
uppgiva övriga sakägare i avseende å
fastigheten. Underlåter han det utan
laga skäl, och uppstår skada för sakägare,
som saknat kännedom om expropriationen,
skall han hålla sådan
sakägare skadeslös. Erinran härom
varde införd i den stämning, som utfärdas
å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,
sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om
han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas, föranstalte
domstolen att, till underrättelse för
möjligen befintliga okända sakägare,
kungörelse om målet snarast möjligt
uppläses i kyrkan för den församling,
där fastigheten är belägen, samt
införes i allmänna tidningarna och
tidning inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet
ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

inskrivningsdag antecknat i fastighets-
eller inteckningsboken.

Avser på grund av förordnande,
som i 13 § andra stycket sägs, stämning
i expropriationsmål fastighet
utanför rättens domvärjo, åligger rätten
att därom ofördröjligen göra anmälan
hos inskrivningsdomaren i
den ort, där fastigheten är belägen,
för anteckning enligt vad nyss är
sagt.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare
gälle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten är
sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

19 g.

Tvistas om fastighet, som exproprieras,
vare den av de tvistande, som
innehar fastigheten, berättigad att
med laga verkan tala och svara för
densamma, till dess den lagligen vinnes
från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått, eller
annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes i
målet, vare stämning å nye ägaren ej
behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande
tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som avstås på
grund av expropriation.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis
rörande fastigheten. Därmed
må dock, i fall då förordnande en -

(Föreslagen lydelse:)

tigheten, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren,
vilken skall tillse
att målet å nästa inskrivningsdag
antecknas i fastighets- eller inteckningsboken.

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare
gälle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten
är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras,
vare den av de tvistande, som
innehar fastigheten, berättigad att
med laga verkan tala och svara för
densamma, till dess den lagligen vinnes
från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för
denne bindande åtgärd. Har förre
ägaren varit stämd eller kommit tillstädes
i målet, vare stämning å nye
ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande
tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som avstås på
grund av expropriation.

26 §.

Vid domstolen skall företes gravationsbevis
rörande fastigheten. Därmed
må dock, i fall då förordnande

Kungi. Mai.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ligt W § tredje stycket finnes kunna
ifrågakomma, anstå i avbidan på
rättens prövning vid målets slutliga
handläggning huruvida sådant bevis
är erforderligt.

Då område som skall exproprieras
utgör del av fastighet, skall därjämte
till rätten i två exemplar ingivas
karta över området med beskrivning,
upprättad av vederbörande lantmätare
eller mätningsman under iakttagande
i tillämpliga delar av vad som
är stadgat om karta och beskrivning
vid avstyckning eller, då fråga är om
mark som ingår i tomtindelning, vid
tomtmätning. Gränsen mellan området
och återstoden av fastigheten
skall vara av lantmätare eller mätningsman
tydligt och varaktigt utmärkt
å marken.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande
av ägaren eller stadgande
i denna lag tagit mark i besittning
utan att ersättningen blivit bestämd
av expropriationsnämnd, och kan sådan
uppskattning icke lämpligen äga
rum, innan den anläggning, för vilken
expropriationen sker, längre fortskridit,
äge rätten på framställning
av part låta anstå med tillsättande
av nämnd.

enligt 35 § finnes kunna ifrågakomma,
anstå i avbidan på domstolens
prövning huruvida sådant bevis är erforderligt.

Då område som skall exproprieras
utgör del av fastighet, skall därjämte
till domstolen i två exemplar ingivas
karta över området med beskrivning,
upprättad av vederbörande lantmätare
eller mätningsman under
iakttagande i tillämpliga delar av
vad som är stadgat om karta och beskrivning
vid avstyckning eller, då
fråga är om mark som ingår i tomtindelning,
vid tomtmätning. Gränsen
mellan området och återstoden av
fastigheten skall vara av lantmätare
eller mätningsman tydligt och varaktigt
utmärkt å marken.

Parts utevaro från domstolens sammanträde
utgöre ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande
av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning innan
huvudförhandling i målet hållits,
och kan uppskattning av expropriationsersättningen
icke lämpligen äga
rum förrän anläggning eller företag,
varför expropriationen sker, längre
fortskridit, äge domstolen på framställning
av part låta anstå med målets
vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämpligt,
uppdraga åt expropriationsteknikerna
eller eu av dem att med eller
utan biträde av nämndemännen eller
en av dem verkställa undersökning å

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

39 § 1 o. 2 st.

Då fastighet exproprieras, uppskatte
nämnden ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild
rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt
utfästelse av den exproprierande
lämnas orubbad. Medför särskild

stället. I enklare fall må sådant uppdrag
kunna lämnas åt nämndemännen
eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall
domstolen underrätta parterna. Protokoll
över undersökningen skall föras
av den, domstolen därtill förordnat,
och sedermera tillställas denna.
Där undersökning sker allenast såsom
förberedelse för domstolens
sammanträde för syn å stället, vare
dock underrättelse och protokoll, som
nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av
domstolen hållas vid syn å stället eller,
där målet kan prövas utan syn,
på annan plats, som domstolens ordförande
bestämmer med hänsyn till
att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling
skall målet företagas i det skick, vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens
slut. Hava de ledamöter,
som vid det senare sammanträdet
sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock
målet upptagas till ny huvudförhandling;
i den mån det kan antagas vara
utan betydelse eller skulle medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,
erfordras ej att bevis, som upptagits
vid tidigare sammanträde, ånyo
upptages.

30 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte
domstolen ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild
rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer
sakägare och ej jämlikt utfästelse
av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt,

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

rätt, som tillkommer sakägare, förminskning
av fastighetens värde,
skall uppskattningen av fastigheten
avse det värde denna med därå vilande
besvär äger. Är fastighet, vilken
svarar för fordran, som skall utgå
ur ersättningen, tillika besvärad
av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter
sämre rätt än fordringen, uppskatte
nämnden jämväl det värde fastigheten
utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts
inverkan till förminskande av fastighets
värde skall hänsyn tagas jämväl
till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående fastighetens
användning. Värdet av återköpsrätten
skall anses uppgå till belopp
motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av fastighetens
värde.

39 § 3 o. 4 st.

Ersättningen skall bestämmas särskilt
för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning
för skada eller intrång å fastighet och
annan ersättning till ägaren varde
ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas
bestämmelse, som inskränker
den fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen
tillkommande rätt att för
sin marks torrläggning erhålla vattenavlopp
genom väg, järnväg eller
spårväg, därom stadgas i nämnda lag.

38 § 1 o. 2 st. (jfr 85 §).

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt.

som tillkommer sakägare, förminskning
av fastighetens värde, skall uppskattningen
av fastigheten avse det
värde denna med därå vilande besvär
äger. Är fastighet, vilken svarar för
fordran, som skall utgå ur ersättningen,
tillika besvärad av annan särskild
rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt
än fordringen, uppskatte domstolen
jämväl det värde fastigheten utan sådant
besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts
inverkan till förminskande av fastighets
värde skall hänsyn tagas jämväl
till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående
fastighetens användning. Värdet av
återköpsrätten skall anses uppgå till
belopp motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av fastighetens
värde.

31 §.

Ersättning skall bestämmas särskilt
för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning
för skada eller intrång å fastighet och
annan ersättning till ägaren varde ock
bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må meddelas
bestämmelse, som inskränker
den fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen
tillkommande rätt att för sin
marks torrläggning erhålla vattenavlopp
genom väg, järnväg eller spårväg,
därom stadgas i nämnda lag.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt.
1 fall då belopp nedsatts enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Till förfång för innehavare av fordran,
för vilken fastighet svarar, må
dock ej löseskilling för fastigheten
eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller
intrång å den återstående delen
och ej heller ersättning för upplåtelse
av särskild rätt till fastigheten sättas
lägre än till fulla värdet, även om
ägaren mindre begärt.

7 § 3 st.

Expropriationsersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå på
en gång.

65 § 3 st.

Ej heller äge bestämmelserna i denna
lag tillämpning i fråga om ersättning
för skada eller intrång, som uppstår
efter expropriationsmålets slutliga
avgörande och ej kunnat förutses
vid expropriationsnämndens förrättning.

(Föreslagen lydelse:)

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej
heller bestämmas lägre än nedsatta
beloppet.

Till förfång för innehavare av fordran,
för vilken fastighet svarar, må
dock ej löseskilling för fastigheten eller,
om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller
intrång å den återstående delen
och ej heller ersättning för upplåtelse
av särskild rätt till fastigheten sättas
lägre än vad tillämpning av bestämmelserna
i 7—11 §§ föranleder, även
om ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten
i besittning, må vid bestämmande
av expropriationsersättningen
hänsyn icke tagas till sådan ändring
i fastighetens värde, som uppkommit
efter tillträdet.

34 §.

Ersättning skall bestämmas i penningar
att utgå på en gång; dock
må domstolen på yrkande av part
hänvisa sakägare att i särskild rättegång
vid domstolen föra talan om ersättning
för skada eller intrång, som
finnes ej lämpligen kunna prövas i
målet. Sådan talan skall väckas genom
ansökan om stämning inom den
tid, högst tio år, som i domen bestämmes,
räknat från det denna vunnit
laga kraft.

Uppkommer fråga om ersättning
för skada eller intrång, som uppstått
efter expropriationsmålets slutliga avgörande
och ej kunnat förutses i målet,
äge bestämmelserna i denna lag
ej tillämpning.

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47 § 3 st. 35 §.

Är jordområde eller annat, som tages
i anspråk genom expropriation,
samfällt för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande, att
genom expropriationen säkerheten
icke avsevärt minskas för innehavarna
av fordringar, för vilka en eller
flera av fastigheterna på grund av
sökt eller beviljad inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta,
förordne rätten på begäran av den
exproprierande eller av ägare till någon
av fastigheterna i samband med
beslut om fastställelse å expropriationsnämndens
uppskattning, att betalning
ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas innehavare av fordran,
för vilken någon av fastigheterna
sålunda häftar, med mindre denne
eller annan sådan råttägande i den
fastighet framställt anspråk därpå i
den ordning i 57 § femte stycket sägs.

47 a § 2 st.

Så snart utslag i målet vunnit laga
kraft, skall genom rättens försorg till
den som för fastighetsregistret översändas
det ena exemplaret av karta
och beskrivning, som enligt 16 §
andra stycket må hava ingivits i målet,
jämte sådant utdrag av handlingarna
i målet och rättens utslag,
att därav framgår vilket område som
avses med expropriationen. Å kartan
'' skall tecknas bevis, att den legat till
grund för expropriationen.

Är jordområde eller annat, som tages
i anspråk genom expropriation,
samfällt för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, och utgöra omständigheterna
grund för antagande,
att genom expropriationen säkerheten
icke avsevärt minskas för innehavare
av fordringar, för vilka en eller flera
av fastigheterna på grund av sökt eller
beviljad inteckning eller jämlikt
It kap. 2 § jordabalken häfta, förordne
domstolen på begäran av den
exproprierande eller av ägare till någon
av fastigheterna, att betalning ur
expropriationsersättningen icke må
tilläggas innehavare av fordran, för
vilken någon av fastigheterna sålunda
häftar, med mindre denne eller
annan sådan rättsägare i den fastighet
framställt anspråk därpå i den
ordning i 57 § femte stycket sägs.

36 §.

Så snart dom i målet vunnit laga
kraft, skall genom domstolens försorg
till den som för fastighetsregistret
översändas det ena exemplaret av
karta och beskrivning, som enligt
26 § andra stycket må hava ingivits
i målet, jämte sådant utdrag av handlingarna
i målet och domstolens dom,
att därav framgår vilket område som
avses med expropriationen. Å kartan
skall tecknas bevis, att den legat till
grund för expropriationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

82 § (jfr 54 § 1 st.).

Sedan stämning i expropriation smålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om han
hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent
årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen före
nämnda dag giver ägaren och, om arrendators
eller hyresgästs rätt beröres,
denne underrättelse om att marken
skall tagas i besittning. Dock
vare, därest å området finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund
av avtal annan har sin bostad, bostadens
innehavare ej pliktig att därifrån
avflytta förr än å den fardag
för avträde av förhyrd lägenhet, som
efter underrättelsens mottagande
först inträffar; och vare enligt vad i
83 § stadgas i vissa fall även nedsättande
av expropriations er sättning erforderligt.

83 g.

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning taga

Om tillträde av fastigheten före expropriationens
fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, äge den exproprierande
taga fastigheten i besittning,
om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för
expropriationsersättningen jämte sex
procent årlig ränta från tillträdesdagen
samt sist å fjortonde dagen
före nämnda dag giver ägaren och,
om arrendators, hyresgästs eller annans
rätt beröres, denne underrättelse
om att fastigheten skall tagas i besittning.
Är fall som i 12 § sägs för
handen, må den fastighet eller rättighet
tillståndet till expropriationen
omfattar tillträdas av den exproprierande,
om han ställer säkerhet för
därå belöpande expropriationsersättning
jämte ränta och meddelar underrättelse
enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund
av avtal annan har sin bostad, vare
dock bostadens innehavare ej pliktig
att därifrån avflytta förr än å
den fardag för avträde av förhyrd
lägenhet, som först inträffar sedan
tre månader förflutit efter det han
mottagit underrättelse om att fastigheten
skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för
tillträde i vissa fall även nedsättan-,
de av ersättning erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande
att utan gäldande av ersättning taga

Kunal. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

mark i besittning, förordne därom
Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är området
av väsentlig betydelse för ägarens
bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava
giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej
meddelas, innan, jämlikt förordnande
av Konungens befallningshavande,
ordföranden i expropriationsnämnder
eller hans ersättare eller vid förfall
för dem annan lämplig person
ävensom en lantmätare och en tredje
person, vilken utses bland de till
ledamöter i expropriationsnämnder
valbara, efter besiktning av området
avgivit förslag till expropriationsersättning
samt sökanden hos Konungens
befallningshavande nedsatt tre
fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten.

84 § 3 st.

Över Konungens befallningshavandes
beslut, varigenom enligt 83 §
förordnats om uppskattning eller tillträde,
må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse:)

fastigheten i besittning, förordne
därom den domstol, där expropriationsmålet
är anhängigt.

Finnes å fastigheten byggnad, där
ägaren har sin bostad eller vars avstående
eljest medför särskild olägenhet
för ägaren, eller är fastigheten
av väsentlig betydelse för ägarens
bärgning, eller prövar domstolen ägaren
eljest hava giltigt skäl för sin
vägran, må förordnande om fastighetens
upplåtande meddelas allenast
under villkor att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande
nedsätter tre fjärdedelar av det belopp,
vartill expropriationsersåttningen
av domstolen uppskattas i avbidan
på att lagakraftägande dom i målet
föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
arrendator, så ock beträffande hyresgäst
eller annan som på grund av
avtal har sin bostad i byggnad å fastigheten.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande
fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 §
förordnats om tillträde, må klagan ej
föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

84 § 2 st. 40 §.

Uppgift å det nedsatta beloppet Då nedsättning enligt 38 § skett,
skall av Konungens befallningsha- skall uppgift å det nedsatta beloppet
vande ofördröj ligen översändas till av Konungens befallningshavande
rätten eller domaren för att, om upp- ofördröj ligen översändas till den
skattning genom expropriations- domstol, där expropriationsmålet år
nämnd sker, tillställas nämnden. anhängigt.

Om expropriationsersättnings
erläggancle och tillträde
av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt
47 § blivit av rätten fastställd,
skall nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom nittio dagar
från det rättens utslag vunnit laga
kraft. Avser expropriationen upplåtelse
av särskild rätt, som medför allenast
ringa men, och prövas den, om
fastigheten besväras av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan
häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen
icke rubba fordringsägarens
säkerhet, äge rätten medgiva,
att nedsättning ej behöver äga rum.
Har sådant medgivande lämnats,
göre den exproprierande, i stället för
att nedsätta ersättningen, anmälan
hos Konungens befallningshavande
och styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag
är stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan,
varom i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande rättens utslag
jämte bevis att och när utslaget vun -

Om expropriationsersättningens
erläggande och expropriationens fullbordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande
inom tre månader från det dom

1 målet vunnit laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa men,
och prövas den, om fastigheten besväras
av sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke
rubba fordringsägarens säkerhet, äge
domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättningen,
anmälan hos Konungens
befallningshavande och styrke därvid,
att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga delar gälla
anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom
i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande domen i målet
jämte bevis att och när den vunnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

nit laga kraft. När nedsättning äger
rum, skall den exproprierande tillika
ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,
såframt ej förordnande enligt
47 § tredje stycket meddelats.

50 §.

Försummas vad — — — expropriationsrätten
förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten
att förverkande ägt rum, äge vad i
14 § stadgas om anteckning i fastighets-
eller inteckningsboken motsvarande
tillämpning. Sker sådan anteckning
inom nittio dagar från förverkandet,
skall inskrivningsdomaren
genast hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om anteckningen.

Varda de--— nämnda hand lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande
må inom nittio dagar från det expropriationsrätten
förverkats efter vad
i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande
av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må--- — den

exproprierande.

Expropriationen må----styc ket

skett.

laga kraft. När nedsättning äger rum,
skall den exproprierande tillika ingiva
gravationsbevis rörande fastigheten,
såframt ej förordnande enligt
35 § meddelats.

50 §.

Försummas vad — — —- expropriationsrätten
förverkad.

Visar fastighetens ägare vid domstolen
att förverkande ägt rum, äge
vad i 23 § andra stycket stadgas om
anmälan till inskrivningsdomaren
samt anteckning i fastighets- eller
inteckningsboken motsvarande tilllämpning.
Sker sådan anteckning
inom tre månader från förverkandet,
skall inskrivningsdomaren genast
hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om anteckningen.

Varda de ---— nämnda hand lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande
må inom tre månader från det expropriationsrätten
förverkats efter vad
i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande
av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må — --den

exproprierande.

Expropriationen må —---styc ket

skett.

53 §. 53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas
rättens utslag samt bevis att och när domen i målet samt bevis att och när
utslaget vunnit laga kraft; och skola densamma vunnit laga kraft; och
utsökningslagens sladganden om skola utsökningslagens stadganden
verkställighet av lagakraftägande om verkställighet av lagakraftägande

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

dom i tvistemål, varigenom betal- dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd, ningsskyldighet blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid ex- äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande, propriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen — Har expropriationsersättningen —
— — expropriationen fullbordad. ---expropriationen fullbordad.

54 § 2 st.

Varder till följd av klagan över
rättens utslag expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp
än det enligt stadgandena i första
stycket nedsatta, gälle om nedsättande
av det överskjutande beloppet
vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, göre den
exproprierande, sedan utslag i målet
vunnit laga kraft, anmälan härom
hos Konungens befallningshavande;
och vare expropriationen fullbordad,
då sådan anmälan skett.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt
fastigheten efter nedsättning enligt
38 §, och varder expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp
än det nedsatta, gälle om nedsättande
av det överskjutande beloppet
vad i 48 § sägs, och åge vad i 49 §,
50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
Bestämmes ersättningen ej till
högre belopp, göre den exproprierande,
sedan domen i målet vunnit laga
kraft, anmälan därom hos Konungens
befallningshavande; och vare expropriationen
fullbordad, då sådan
anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första
stycket hänvisat sakägare att i särskild
rättegång föra talan om ersättning
för skada eller intrång, skall i
fråga om ersättning, som i sådan rättegång
bestämmes, vad i 48 §, 50 §
tredje stycket, 52 § och 53 § första
stycket år stadgat äga motsvarande
tillämpning.

57 §. 57 §.

Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande —
— — desamma berättigad. — — desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller be- Besväras fastighet av sökt eller beviljad
inteckning för fordran, eller viljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jorjordabalken
i ägarens hand häfta för dabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga ogulden köpeskilling, skola i fråga
om löseskilling för fastigheten samt, om löseskilling för fastigheten samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

om endast en del av fastigheten exproprierats,
beträffande ersättning
för skada och intrång å den återstående
delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av särskild rätt
till sådan fastighet, stadgandena om
fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom hava motsvarande tillämpning,
såvitt ej nedan annorlunda stadgas.
Är fastigheten förutom av fordran
besvärad av annan särskild rätt,
som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än fordringen,
erhålle fordringsägaren, i den mån
det tarvas för fulla gäldandet av hans
fordran, betalning såsom om fastigheten
icke vore av nämnda rätt besvärad,
och varde ersättningen för
rättigheten i motsvarande mån förminskad.
Har vid bestämmande av
ersättning, som i första punkten avses,
nämnden gått ntöver det belopp
fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar, som
skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp,
må fastighetsägaren ej uppbära överskottet,
utan varde detta återställt till
den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom
Konungens befallningshavandes försorg
med posten sändas till fastighetens
ägare samt kända innehavare av
fordran, som skall utgå ur ersättningen,
och innehavare av annan
särskild rätt, som nyss är sagd; är
innehavare av fordran okänd, låte
ock Konungens befallningshavande
kungöra dagen för sammanträdet på
sätt i 74 § om kungörelse stadgas.

om expropriationen avser endast en
del av fastigheten, beträffande ersättning
för skada och intrång å den återstående
delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av särskild rätt
till sådan fastighet, stadgandena om
fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom hava motsvarande tillämpning,
såvitt ej nedan annorlunda
stadgas. Är fastigheten förutom av
fordran besvärad av annan särskild
rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen,
erhålle fordringsägaren, i den
mån det tarvas för fulla gäldandet av
hans fordran, betalning såsom om
fastigheten icke vore av nämnda rätt
besvärad, och varde ersättningen för
rättigheten i motsvarande mån förminskad.
Har ersättning, som i första
punkten avses, av domstolen bestämts
till högre belopp än fastighetsägaren
yrkat, och uppstår efter gäldande
av de fordringar, som skola
utgå ur ersättningen, överskott, som
ej faller inom nämnda belopp, må
fastighetsägaren ej uppbära överskottet,
utan varde detta återställt
till den exproprierande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Har rätten meddelat förordnande
enligt 47 § tredje stycket, skall dagen
för sammanträdet städse kungöras
på sätt i 74 § omförmäles. I sådant
fall skall kallelse till sammanträdet
avsändas och dagen därför
kungöras minst fjorton dagar förut.
Finnes för den samfällighet, från vilken
expropriation sker, känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
erfordras ej kallelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till ledamot
av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej äger
att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen
tillställes någon, som äger behörighet
härtill, eller, om sådan ej finnes,
kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,
må kallelsen sändas till en
av delägarna att vara för dem alla
tillgänglig. Delgives kallelse på sätt
som sist nämnts, skall uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts intagas
i kungörelsen om sammanträdet,
och skall kungörelsen anslås i
socken- eller rådstugan eller å annan
lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje
stycket meddelats, skall anspråk på
betalning ur expropriationsersättningen,
varom i nämnda lagrum förmäles,
skriftligen framställas hos
Konungens befallningshavande senast
å åttonde dagen före sammanträdet
för fördelning av ersättningen; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk
må dock ej läggas någon till last såsom
försummelse i bevakande av honom
eller annan tillkommande rättighet.
Frainställes ej anspråk som nu

Har förordnande enligt 35 § meddelats,
skall dagen för sammanträdet
städse kungöras på sätt i 23 § omförmäles.
I sådant fall skall kallelse till
sammanträdet avsändas och dagen
därför kungöras minst fjorton dagar
förut. Finnes för den samfällighet,
från vilken expropriation sker, känd
styrelse eller annan som är satt att
den förvalta, erfordras ej kallelse till
de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan må kallelsen översändas till
ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;
och vare denne, där han ej
äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger
behörighet härtill, eller, om sådan ej
finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare, må kallelsen sändas till en
av delägarna att vara för dem alla
tillgänglig. Delgives kallelse på sätt
som sist nämnts, skall uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts
intagas i kungörelsen om sammanträdet,
och skall kungörelsen anslås på
lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 35 g meddelats,
skall anspråk på betalning ur
expropriationsersättningen, varom i
nämnda lagrum förinäles, skriftligen
framställas hos Konungens befallningshavande
senast å åttonde dagen
före sammanträdet för fördelning av
ersättningen; underlåtenhet att väcka
dylikt anspråk må dock ej läggas
någon till last såsom försummelse i
bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Frainställes ej
anspråk som nu sagts, och påyrkar

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sagts, och påyrkar ej heller någon av
fastighetsägarna senast vid sammanträdet
fördelning av ersättningen, må
den tillhandahållas fastighetsägarna
för samfälld räkning. Göra ej dessa
inom tio år från sammanträdet anspråk
på ersättningen, må densamma
lyftas av den exproprierande, såframt
denne för sådant ändamål anmäler
sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan, tillfälle
beloppet kronan. Erinran om vad i
detta stycke stadgats skall, i fall varom
nu är fråga, intagas i kallelse och
kungörelse.

Framställer innehavare — — —
sådant bevis.

Innehades exproprierad fastighet
såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den innehavaren
tillkommande ersättning inne,
till dess Konungen förordnat, huru
därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--eller in teckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet
eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings
huvudstol, åligger ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen göra
anmälan enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden.

ej heller någon av fastighetsägarna
senast vid sammanträdet fördelning
av ersättningen, må den tillhandahållas
fastighetsägarna för samfälld
räkning. Göra ej dessa inom tio år
från sammanträdet anspråk på ersättningen,
må densamma lyftas av
den exproprierande, såframt denne
för sådant ändamål anmäler sig hos
Konungens befallningshavande under
elfte året efter sammanträdet. Sker
ej sådan anmälan, tillfälle beloppet
kronan. Erinran om vad i detta stycke
stadgats skall, i fall varom nu är
fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare---så dant

bevis.

Ersättning, som tillkommer innehavare
av fideikommiss, skall av Konungens
befallningshavande hållas
inne, till dess Konungen förordnat,
huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation---— eller in teckningsboken.

w «

Utfaller, då intecknad egendom tillträdes
efter nedsättning jämlikt 38 §
eller då en del av intecknad fastighet
eller en eller flera av gemensamt intecknade
fastigheter exproprieras eller
ock då särskild rätt till intecknad fastighet
genom expropriation förvärvas,
vid fördelning av ersättning likvid å
intecknings huvudstol, åligger ock
Konungens befallningshavande att
därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen
göra anmälan enligt vad
nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

K ungt. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Exproprieras del---för fas tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse
rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse
av särskild rätt till fastighet, och
visas att fastigheten ej besväras av
sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller
att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar,
som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att överenskommelsen
godkänts av de fordringsägare,
som ej skulle erhålla full betalning,
varde överenskommelsen fastställd
av rätten.

Vill den exproprierande, utan att
förhållande som i första stycket sägs
blivit visat, erhålla fastställelse å
överenskommelse om ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av
särskild rätt till fastighet, låte han till
rätten stämma de kända fordringsägare,
som ej godkänt överenskommelsen.
Är fordringsägare okänd, varde
ock tiden för frågans företagande
vid rätten kungjord på sätt i 14 § omförmäles.
Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må
fastställas, varde, om ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd
tillsatt. I annat
fall må, därest expropriationen avser
endast en ringa del av fastigheten eller
upplåtelse av särskild rätt, som
medför ringa men, och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för fordringsägare,
som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.

(Föreslagen lydelse:)

Exproprieras del---för fas tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse
rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse
av särskild rätt till fastighet, och
visas att fastigheten ej besväras av
sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt It
kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller
att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar,
som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att överenskommelsen
godkänts av de fordringsägare,
som ej skulle erhålla full betalning,
varde överenskommelsen
fastställd av domstolen.

Vill den exproprierande, utan att
förhållande som i första stycket sägs
blivit visat, erhålla fastställelse å
överenskommelse om ersättningen för
fastighet eller för upplåtelse av särskild
rätt till fastighet, låte han till
domstolen stämma de kända fordringsägare,
som ej godkänt överenskommelsen.
Är fordringsägare okänd,
varde ock frågans företagande vid
domstolen kungjort på sätt i 23 § omförmäles.
Bestrider vid domstolen
fordringsägare, att överenskommelsen
må fastställas, varde, om ej full
betalning för hans fordran lämnas
honom, frågan om bestämmande av
expropriationsersättningen upptagen
av domstolen. I annat fall må, därest
expropriationen avser endast en ringa
del av fastigheten eller upplåtelse av
särskild rätt, som medför ringa men,
och uppenbarligen icke rubbar säkerheten
för fordringsägare, som ej god -

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

överenskommelse om annan expropriationsersättning
än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av
särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av
rätten.

Fastställelse må ej meddelas å
överenskommelse om att expropriationsersåttning
skall utgå annorledes
än på en gång, ej heller å överenskommelse
om expropriationsersättning
för fastighet, som innehaves såsom
fideikommiss.

Där rätten jämlikt andra stycket
fastställer överenskommelse om expropriationsersättning
för jordområde
eller annat, som är samfällt för
flera än tio fastigheter med skilda
ägare, meddele rätten tillika på begäran
av den exproprierande eller av
ägare till någon av fastigheterna förordnande
enligt 47 § tredje stycket.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av rätten
fastställd, gälle i tillämpliga delar vad
i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen
expropriationsersättning
ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning,
anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då rättens
utslag vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen
fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om
stämning till rätten fullföljt anspråk

känt överenskommelsen, domstolen
meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning
än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av
särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av
domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å
överenskommelse om expropriationsersättning
för fastighet, som innehaves
såsom fideikommiss. Ej heller må
fastställelse meddelas å överenskommelse
om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång;
dock må fråga om ersättning för skada
eller intrång hänvisas till särskild
rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där domstolen jämlikt andra stycket
fastställer överenskommelse om
expropriationsersättning för jordområde
eller annat, som är samfällt för
flera än tio fastigheter med skilda
ägare, meddele domstolen tillika på
begäran av den exproprierande eller
av ägare till någon av fastigheterna
förordnande enligt 35 §.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt
överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning,
''anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om
stämning fullföljt anspråk på expro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

på expropriation, återkalla anspråket,
göre han, sist innan rätten meddelat
utslag i målet, hos rätten eller domaren
skriftlig anmälan om återkallelsen,
med bifogande av bevis att han
fullgjort vad i 62 § andra stycket
sägs, eller vare rättigheten till återkallelse
försutten. Den, som återkallat,
åligger att ofördröjligen giva motparten
samt, om expropriationsnåmnd
har saken under behandling,
nämndens ordförande del av återkallelsen.
Vad i 14 § stadgas om anteckning
av expropriationsmål äge, sedan
rätten skilt målet från sig, motsvarande
tillämpning beträffande anteckning
av återkallelse.

Återkallelse må---i besitt ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig
gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen följande
kostnad. Dock äge han, om han utgivit
kostnad som i 34 § första stycket
avses, söka kostnaden åter av den,
som därför svarar.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket
må värdet ej sättas högre än till den
expropriationsersättning, som utgivits.
I övrigt skola beträffande lösen,
som i 68 § sägs, denna lags bestämmelser
om expropriation i tillämpliga
delar gälla; dock ankomme på rättens
prövning, huru kostnad, som i 67 §
avses, skall i första hand gäldas.

Strider expropriationsnåmnds uppskattning
mot vad i första stycket
första punkten av denna § stadgas,

(Föreslagen lydelse:)

priation, återkalla anspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid bevis att han fullgjort vad i
62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten
till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse skall
motparten höras. Vad i 23 § stadgas
om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt målet från
sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Återkallelse må ----i besitt ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att,
i den mån ej annat föranledes av vad
i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader
å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning
och eljest i anledning av expropriationen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket
må värdet ej sättas högre än till den
expropriationsersättning, som utgivits.
I övrigt skola beträffande lösen,
som i 68 § sägs, denna lags bestämmelser
om expropriation i tillämpliga
delar gälla; dock ankomme på domstolens
prövning, huru kostnad, som
i 67 § avses, skall gäldas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

varde den av rätten jämkad till överensstämmelse
därmed.

70 §.

Löses ej —--befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten
skiljas bortfört därifrån inom
nittio dagar från det fastigheten må
av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle
det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning
ämnen hämtade från fastigheten,
vare nye ägaren berättigad till
gottgörelse för värdet av vad från fastigheten
tagits, om han under domstolens
förberedande handläggning av
målet eller inför nämnden det yrkar;
och varde värdet, om överenskommelse
ej träffas, av nämnden bestämt enligt
vad i denna lag stadgas. Innan
gottgörelse, som alltså tillkommer nye
ägaren, lämnats, må anläggningen ej
bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om----redogörel se

därför.

Har fastighetens ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt
för ändamålet och medför expropriation
därav allenast ringa men,
vare Konungens tillstånd till expropriationen
ej erforderligt; och skall
i ty fall den utredning, som skolat
ingivas till Konungen, i stället förebringas
hos rätten.

95 §.

(Föreslagen lydelse:)

70 §.

Löses ej--— befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten
skiljas bortfört därifrån inom
tre månader från det fastigheten må
av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle
det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning
ämnen hämtade från fastigheten,
vare nye ägaren berättigad till
gottgörelse för värdet av vad från fastigheten
tagits, om han under domstolens
förberedande handläggning av
målet det yrkar; och varde värdet, om
överenskommelse ej träffas, av domstolen
bestämt enligt vad i denna lag
stadgas. Innan gottgörelse, som alltså
tillkommer nye ägaren, lämnats, må
anläggningen ej bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om — — — redogörelse
därför.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjande- Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt
parterna träffat överenskommel- rätt parterna träffat överenskommelse
om expropriationsersättningen, se om expropriationsersättningen,
äge, ändå att ej sådant fall, som i äge, ändå att ej sådant fall, som i
59 § första stycket avses, är för han- 59 § första stycket avses, är för han -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

(Gällande lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket
av samma § stadgas blivit iakttaget,
rätten meddela fastställelse å överenskommelsen,
därest upplåtelsen
medför ringa men och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för fordringsägare,
som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt
upplåtes, samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare, meddele
rätten tillika på begäran av den
exproprierande eller av ägare till någon
av fastigheterna förordnande enligt
47 § tredje stycket.

(Föreslagen lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket
av samma § stadgas blivit iakttaget,
domstolen meddela fastställelse å
överenskommelsen, därest upplåtelsen
medför ringa men och uppenbarligen
icke rubbar säkerheten för
fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt
upplåtes, samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare,
meddele domstolen tillika på begäran
av den exproprierande eller av
ägare till någon av fastigheterna förordnande
enligt 35 §.

13. Särskild bestämmelse om
expropriation av mark för tätbebyggelse
m. m.

111 §■

Rätt till expropriation för ändamål,
som i 1 § 16 sägs, må icke beviljas
annan än kommun, inom vars
område den mark, expropriationen
skall avse, år belägen.

Denna lag tråder i kraft den l januari
1950.

Förekommer i lag eller särskild
författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

I fråga om expropriation eller lösningsrätt,
varom stämning utfärdats
före nya lagens ikraftträdande, skall
äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

till

L a

om ändrad lydelse av 4 kap

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt,
som i 9 § stadgats, skall
underrättelse därom meddelas strömfallets
ägare under femte året före
den för inlösningen bestämda tidpunkten
samt frågan därefter före
sistnämnda tidpunkt fullföljas genom
ansökan om stämning till allmän
domstol. Har kronan å tid, som
nyss sagts, underrättat strömfallets
ägare, att kronan vill begagna sig av
lösningsrätten, äge ock strömfallets
ägare att i enahanda ordning fullfölja
frågan.

Varder ej — — — gången förfallen.

11 §•

Skall på---särskilt föreskri vet.

Medför lösningsrätttens — — —
kronan lösas.

Där till---är stadgat.

Tvist om---av domstolen.

10 och 11 §§ vattenlagen,
och 11 §§ vattenlagen skola erhålla

(Föreslagen lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt,
som i 9 § stadgats, skall
underrättelse därom meddelas strömfallets
ägare under femte året före
den för inlösningen bestämda tidpunkten
samt frågan därefter före
sistnämnda tidpunkt fullföljas genom
ansökan om stämning till expropriationsdomstol.
Har kronan å tid,
som nyss sagts, underrättat strömfallets
ägare, att kronan vill begagna
sig av lösningsrätten, äge ock strömfallets
ägare att i enahanda ordning
fullfölja frågan.

Varder ej — — — gången förfallen.

11 §•

Skall på---särskilt föreskri vet.

Medför lösningsrättens — — —
kronan lösas.

Där till---är stadgat.

Tvist om — — — av domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Nämnd för bestämmande av ersättning
i anledning av inlösning,
varom nu är fråga, skall bestå av vederbörande
ordförande i expropriationsnåmnd
och fyra ledamöter, av
vilka vardera parten äger utse två;
underlåter part utan styrkt laga förfall
att fullgöra valet, välje rätten i
hans ställe. Ledamot i nämnden skall
vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må
till ledamot utses den, som ej råder
över sig och sin egendom eller år förklarad
ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller eljest på grund av
honom ådömd straffpåföljd icke må
utöva allmän befattning eller blivit
dömd ovärdig att föra annans talan
inför rätta.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)
om återköpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924
om återköpsrätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

6 § 1 st.

Den, som vill göra gällande återköpsrätt,
har att instämma fastighetens
ägare till underrätten i den ort,
där fastigheten är belägen. Stämmes
den ägare, som sist sökt lagfart, eller
någon hans efterträdare i äganderätten,
vare dock ej erforderligt att
stämma ny ägare, å vilken fastigheten
före stämningens delgivning överlåtits,
så framt ej den, som blivit
stämd, vid rätten tillkännagiver, att
fastigheten frångått honom, eller
detta eljest varder för rätten kunnigt.
Kommer nye ägaren, utan att
vara stämd, tillstädes såsom part i
målet, gälle ock den ågångna stämningen.

(Föreslagen lydelse:)

6 §•

Den, som vill göra gällande återköpsrätt,
har att instämma fastighetens
ägare till expropriationsdomstolen
i den ort, där fastigheten är belägen.
Stämmes den ägare, som sist
sökt lagfart, eller någon hans efterträdare
i äganderätten, vare dock ej
erforderligt att stämma ny ägare, å
vilken fastigheten före stämningens
delgivning överlåtits, så framt ej
den, som blivit stämd, vid domstolen
tillkännagiver, att fastigheten frångått
honom, eller detta eljest varder
för domstolen kunnigt. Kommer nye
ägaren, utan att vara stämd, tillstädes
såsom part i målet, gälle ock
den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om återköpsrätt
och rättegången i sådant mål
skola bestämmelserna i lagen om expropriation
i tillämpliga delar lända
till efterrättelse med iakttagande av
vad i denna lag stadgas.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se SFS 1946: 830.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

8 § 1 st.

Rätten give så snart ske kan och
i varje fall före tillsättande av återköpsnämnd,
varom nedan sågs, beslut
i frågan, huruvida återköp må
äga rum. Tillstädjes genom utslaget
återköp, må, där ej rätten samma
dag skiljer sig från målet föras särskild
talan; sker det ej, stånde utslaget
fast. Fullföljes talan, vile under
tiden målet.

(Föreslagen lydelse:)

8 §.

Expropriationsdomstolen give så
snart ske kan särskild dom i frågan,
huruvida återköp må äga rum, och
äge domstolen förordna, att målet i
övrigt skall vila till dess domen vunnit
laga kraft.

10 § 1 o. 2 st.

Varder ej överenskommelse, som i
9 § sägs, träffad, skall för fastigheten
erläggas en i penningar på en gång
utgående löseskilling motsvarande
fastighetens fulla värde, sådant det
befinnes under antagande dels att, för
obestämd tid framåt eller, där återköpsrätten
förbehållits endast för viss
tid, under den enligt avtalet återstående
tiden, varje ägare av fastigheten
är bunden av återköpsrätten och
det i samband därmed avtalade villkor
angående fastighetens användning,
och dels att fastigheten i övrigt
icke besväras av andra rättigheter än
dem, som vid försäljning av fastigheten
i den ordning, utsökningslagen
bestämmer, äga företräde framför
återköpsrätten eller ock äro av försäljningen
oberoende.

Vid värdering---motsvaran de

tillämpning.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i
9 § sägs, träffad, skall för fastigheten
erläggas en i penningar på en gång
utgående löseskilling motsvarande
fastighetens värde, sådant det befinnes
under antagande dels att, för
obestämd tid framåt eller, där återköpsrätten
förbehållits endast för viss
tid, under den enligt avtalet återstående
tiden, varje ägare av fastigheten
är bunden av återköpsrätten och
det i samband därmed avtalade villkor
angående fastighetens användning,
och dels att fastigheten i övrigt
icke besväras av andra rättigheter än
dem, som vid försäljning av fastigheten
i den ordning, utsökningslagen
bestämmer, äga företräde framför
återköpsrätten eller ock äro av försäljningen
oberoende.

Vid värdering---motsvaran de

tillämpning.

10 § 3 st.

Å löseskilling skall, där ej enligt
9 § annat avtalats, gäldas ränta efter
sex procent från förfallodagen.

11 §•

Å löseskilling skall, där ej enligt
9 § annat avtalats, gäldas ränta efter
sex procent från förfallodagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

12 § 2 st.

Löseskillingen må---enligt

10 §.

14 § 1 st.

Rätten fastställe i sitt utslag löseskillingen
och den ränta, som därå
skall utgå; meddele ock erforderliga
bestämmelser angående fastighetens
tillträde och löseskillingens erläggande.
Såvitt ej annat med laga verkan
avtalats, utsätte rätten därvid viss
fardag efter det utslaget vunnit laga
kraft, å vilken återköparen skall tillträda
fastigheten och löseskillingen
senast skall nedsättas hos Konungens
befallningshavande. Talan mot utslaget
skall föras i samma ordning, som
är föreskriven för talan mot dom i
tvistemål.

14 § 2 st.

Fullföljes ej talan mot utslaget,
går detsamma i verkställighet såsom
laga kraft ägande dom i tvistemål,
såvitt ej annat följer av vad i 7 §
andra stycket sägs.

15 §.

Då rättens utslag vunnit laga kraft
och, där löseskilling skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas,
sådant blivit fullgjort, övergår
fastigheten å återköparen, fri från
andra fordringar än dem, som påvila
densamma med bättre rätt än
återköpsrätten.

Om återköpets--- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling---skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen
gravationsbevis rörande fastighe -

(Föreslagen lydelse:)

12 §.

Löseskillingen må —--enligt

10 g.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom löseskillingen
och den ränta, som därå
skall utgå; meddele ock erforderliga
bestämmelser angående fastighetens
tillträde och löseskillingens erläggande.
Såvitt ej annat med laga verkan
avtalats, utsätte domstolen därvid viss
fardag efter det domen vunnit laga
kraft, å vilken återköparen skall tillträda
fastigheten och löseskillingen
senast skall nedsättas hos Konungens
befallningshavande.

14 §.

Fullföljes ej talan mot domen, går
densamma i verkställighet såsom laga
kraft ägande dom i tvistemål, såvitt
ej annat följer av vad i 7 § andra
stycket sägs.

15 §.

Då domen vunnit laga kraft och,
där löseskilling skall hos Konungens
befallningshavande nedsättas, sådant
blivit fullgjort, övergår fastigheten å
återköparen, fri från andra fordringar
än dem, som påvila densamma med
bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets--- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling —--skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen
gravationsbevis rörande fastighe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ten, rättens utslag samt bevis att utslaget
vunnit laga kraft. Försummas
det, åligger Konungens befallningshavande
att genast på återköparens bekostnad
anskaffa nämnda handlingar.

Löseskillingen varde---mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —
— — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet
fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån, som på grund av sökt
eller beviljad inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken besvärat
fastigheten, upphöra att däri gälla,
äge i fråga om löseskillingen samt annan
därå upplupen ränta än sådan,
varom i sista stycket sägs, stadgandena
om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom motsvarande tillämpning.
Har vid löseskillingens bestämmande
nämnden gått utöver det belopp,
förre ägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av vad ur löseskillingen
skall utgå till annan än
denne, överskott, som ej faller inom
nämnda belopp, må han ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt
till återköparen. Samma lag
vare, i den mån överskott, som skulle
tillkomma förre ägaren, uppstår och
han till återköparen häftar för ogulden
köpeskilling för fastigheten. Är
det tvistigt, huruvida förre ägaren
häftar i sådan skuld, varde frågan
därom förvisad till domstol.

Sammanträde för — — — inom
orten.

ten, domen i målet samt bevis att
densamma vunnit laga kraft. Försummas
det, åligger Konungens befallningshavande
att genast på återköparens
bekostnad anskaffa nämnda
handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot
ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —---därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet
fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån, som på grund av sökt
eller beviljad inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken besvärat
fastigheten, upphöra att däri gälla,
äge i fråga om löseskillingen samt annan
därå upplupen ränta än sådan,
varom i sista stycket sägs, stadgandena
om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom motsvarande tillämpning.
Har vid löseskillingens bestämmande
domstolen gått utöver det belopp,
förre ägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av vad ur löseskillingen
skall utgå till annan än
denne, överskott, som ej faller inom
nämnda belopp, må han ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt
till återköparen. Samma lag
vare, i den mån överskott, som skulle
tillkomma förre ägaren, uppstår och
han till återköparen häftar för ogulden
köpeskilling för fastigheten. Är
det tvistigt, huruvida förre ägaren
häftar i sådan skuld, varde frågan
därom förvisad till allmän domstol.

Sammanträde för — — — inom
orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Har jämlikt —--tillfalla åter köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen
skett och bevis tillika inkommit, att
rättens utslag vunnit laga kraft, skall
Konungens befallningshavande därom
ofördröj ligen göra anmälan på
landet hos domaren och i stad hos
rätten.

Utfaller, då--— insända för delningslängden.

20 § 2 st.

Återköpare vare skyldig att gälda
kostnaden för löseskillingens fördelning.
Beträffande övriga med återköpsförfarandet
förenade kostnader,
så ock kostnaderna i mål, varom i
3 § sägs, skilje rätten mellan parterna
efter tv för varje fall prövas skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

Har jämlikt---- tillfalla åter köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen
skett och bevis tillika inkommit, att
domen vunnit laga kraft, skall Konungens
befallningshavande därom
ofördröj ligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Utfaller, då---- insända för delningslängden.

20 §.

Återköpare vare skyldig att gälda
kostnaden för löseskillingens fördelning.
Beträffande övriga med återköpsförfarandet
förenade kostnader,
så ock kostnaderna i mål, varom i
3 § sägs, skilje domstolen mellan parterna
efter ty för varje fall prövas
skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Mål om återköp, vari stämning utfärdats
före lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

a Bihang till riksdagens protokoll 19b9. t samt. Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag till Lag om

ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, dels att 23, 39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—
139, 141 och 160 §§ samt överskriften framför 137 § byggnadslagen den
30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 140 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan
icke träffas, skall den
som vill framställa ersättningsanspråk
instämma sin talan till rätten
i den ort där marken ä!r. Jämväl
staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan
enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader å målet, såframt
ej rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda
förordna.

39 §.

Har å---mot lösen. I

I fråga —--medgiver det.

44 §.

Är mark — — — tillstånd därtill.
Kan kostnaden---lösa mar ken.

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan
icke träffas, skall den
som vill framställa ersättningsanspråk
instämma sin talan till expropriationsdomstolen
i den ort där
marken är. Jämväl staden äger påkalla
prövning av ersättningsfrågan
enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader å målet, såframt
ej domstolen med hänsyn till
omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna.

39 §.

Har å---mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen
prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga---medgiver det.

44 §.

Är mark---tillstånd därtill.

Kan kostnaden--- -— lösa mar ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Kunna staden och markägaren icke
enas om det belopp till vilket värdestegringen
skall beräknas, skall det
bestämmas av nämnd som på endera
partens ansökan tillsättes i den ordning
lagen om expropriation föreskriver.
Kostnaden för förfarandet skall
gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn
till omständigheterna annat finnes
skäligt.

46 §.

Äro enligt -— --talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa
ej löseskillingen, vare ägare av annan
tomtdel berättigad lösa efter det
åsatta värdet, såframt han gör anmälan
därom hos rätten inom tre månader
efter det löseskillingen skolat
erläggas och styrker att han nedsatt
den på återstoden av tomten belöpande
löseskillingen hos länsstyrelsen.
Äro i sådant fall flera som vilja
lösa, bestämmes företrädet mellan
dem efter nyss stadgade grunder.

53 §.

Skall enligt — — -— förordna
härom.

Den som förfogar över området är
pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens
anordnande i den mån han
kan anses hava nytta av denna. I
kostnaden inräknas ersättning för
intrång som genom trafikleden tillskyndas
honom. Uppstår tvist om
skyldighet att deltaga i kostnaden,
skall tvisten avgöras av nämnd som
på endera partens ansökan tillsältes
i den ordning lagen om expropriation
föreskriver. Kostnaden för för -

(Föreslagen lydelse:)

Kunna staden och markägaren icke
enas om det belopp till vilket värdestegringen
skall beräknas, skall det
på talan av endera parten bestämmas
av expropriationsdomstolen.
Kostnaden i sådant mål skall gäldas
av staden, såvitt ej med hänsyn till
omständigheterna annat finnes skäligt.

46 §.

Äro enligt —--talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa
ej löseskillingen, vare ägare av annan
tomtdel berättigad lösa efter det
åsatta värdet, såframt han gör anmälan
därom hos expropriationsdomstolen
inom tre månader efter det löseskillingen
skolat erläggas och styrker
att han nedsatt den på återstoden
av tomten belöpande löseskillingen
hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall
flera som vilja lösa, bestämmes företrädet
mellan dem efter nyss stadgade
grunder.

53 §.

Skall enligt — — — förordna
härom.

Den som förfogar över området är
pliktig att deltaga i kostnaden för
trafikledens anordnande i den mån
han kan anses hava nytta av denna.
I kostnaden inräknas ersättning för
intrång som genom trafikleden tillskyndas
honom. Uppstår tvist om
skyldighet att deltaga i kostnaden,
skall tvisten på talan av endera parten
avgöras av expropriationsdomstolen.
Kostnaden i sådant mål skall gäldas
av staden, såvitt ej med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

farandet skall gäldas av staden, såvitt
ej med hänsyn till omständigheterna
annat finnes skäligt.

58 §.

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt
eller kvartersmark ej enas om det
markvärde som skall ligga till grund
för beräkning av ersättning för gatumark,
skall detta bestämmas av
nämnd som på endera partens ansökan
tillsättes i den ordning lagen om
expropriation föreskriver. Nämnden
har att efter de grunder vilka gälla
för uppskattning av gatumark som
avstås till staden uppskatta värdet av
själva marken utan hänsyn till kostnad
som staden vidkänts för markens
iordningställande. Råder tvist om
vidden av den gatumark som ägaren
av tomten eller kvartersmarken har
att ersätta, skall särskilt värde sättas
å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader för markvärdets
bestämmande, såvitt ej med
hänsyn till omständigheterna annat
finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

till omständigheterna annat finnes
skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§
sägs skall beräknas efter medelvärdet
å all gatumarken framför tomten
eller, i fråga om gatukors, å den
mark som ingår i gatukorset; dock
skall vägmark som avses i 57 § första
stycket icke tagas i beräkning.
Värdet av själva marken skall, efter
de grunder vilka gälla för uppskattning
av gatumark som avstås till staden,
uppskattas utan hänsyn till
kostnad som staden vidkänts för
markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark
prövas av expropriationsdomstolen
på talan av endera parten. Kostnaden
i sådant mål skall gäldas av staden,
såvitt ej med hänsyn till omständigheterna
annat finnes skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

66 §. 66 §.

Då ersättning för gatumark bestämts
eller markvärdering skett,
vare ny ägare av tomt eller kvartersmark,
som berörts av åtgärden, bunden
i samma omfattning som förre
ägaren.

69 §.

Svarar den---hänsyn därtill.

71 §.

Den som —---staden skadeslös.

Finnes å —--ersättning där för.

Kunna parterna ej enas om ersättningens
storlek, skall denna bestämmas
av nämnd som på endera parlens
ansökan tillsäites i den ordning
lagen om expropriation föreskriver.
Staden skall vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader för ersättningens
bestämmande, såvitt ej med hänsyn
till omständigheterna annat finnes
skäligt.

III, Om bestämmande och erläggande
av lösen.

137 §.

Med avseende---§§ stadgas.

138 §.

I fall---om stämning.

Uppkommer i mål angående inlö -

Då ersättning för gatumark blivit
bestämd, vare ny ägare av tomt eller
kvartersmark, som berörts av åtgärden,
bunden i samma omfattning
som förre ägaren.

69 §.

Svarar den--— hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad
skall vad i 65 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Den som---staden skadeslös.

Finnes å---ersättning där för.

Beträffande tvist om ersättningen
skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande
av lösen in. in.

137 §.

Med avseende ----- §§ stadgas.

7 mål, som eljest enligt denna lag
skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol
och rättegång i expropriationsmål
i tillämpliga delar gälla, där ej
annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall---- om stämning.

Ogillas yrkande om inlösen, gälle

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

sen av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa och erfordras ej för prövning
av tvisten att uppskattning sker
av markens värde, give rätten särskild
dom i tvisten, innan nämnd
sättes, och äge rätten förordna, att
målet i övrigt skall vila till dess domen
vunnit laga kraft. Ogillas yrkandet
om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad
vad därom i allmänhet
är stadgat.

139 §.

Har ägare — ---om inlösen.

1 sådant mål skola de ledamöter
av expropriationsnämnden som parterna
äga välja utses gemensamt av
de ägare till tomten som föra talan
i målet eller, om de ej kunna enas
om valet, av rätten. Nämnden skall
för varje ägare åsätta hans tomtdel
särskilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i —---i stads plan.

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 16 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till rätten skall ingivas
karta med protokoll rörande mätning
av tomten enligt bestämmelserna
i 2 kap. lagen om fastighetsbildning
i stad; och skall vad i 47 a §
lagen om expropriation är stadgat
om karta och beskrivning i stället
gälla karta och protokoll som nu
sagts.

i fråga om rättegångskostnad vad
därom i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare--— om inlösen.

Expropriationsdomstolen skall för
varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt
värde.

141 §.

Bestämmelserna i---i stads plan.

Är fråga om att mark som ingår i
tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 36 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger
länsstyrelsen beträffande område på
landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser
ej fastställts, förordna att stadgandet
i 7 § första stycket ej skall
gälla förrän från och med den 1 januari
1950.

(Föreslagen lydelse:)

160 §.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1950, men länsstyrelse må redan
dessförinnan meddela förordnande
enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före
lagens ikraftträdande, skall behandlas
enligt äldre lag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående
patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,
att patenterad uppfinning skall upplåtas
till allmänhetens fria begagnande
eller utövas för statens räkning,
utgöre patentet ej hinder däremot;
dock vare patenthavaren berättigad
till full ersättning. Kan ej överenskommelse
träffas om ersättningens
belopp, varde detta bestämt av särskild
nämnd, tillsatt inför domstol i
den ordning gällande förordning om
jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov föreskriver.

(Föreslagen lydelse:)

17 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Mål, vari stämning utfärdats före
lagens ikraftträdande, skall behandlas
enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,
ägodelningsrätt, vattendomstol
eller arbetsdomstolen må på de villkor
och i den omfattning som här
nedan stadgas fri rättegång beviljas
den, som icke äger tillgång till gäldande
av de med rättegången därstädes
förenade kostnaderna eller efter
deras utgivande skulle sakna nödiga
medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.
Vad nu sagts om
mål skall äga motsvarande tillämpning
å förundersökning i brottmål,
så ock å ärende som avses i lagen
om handläggning av domstolsärenden
eller eljest ej skall handläggas i den
för tvistemål eller brottmål stadgade
ordningen.

Fri rättegång — — — fri rättegång.

Målsägande i — — — äro därtill.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,
ägodelningsrätt, vattendomstol,
expropriationsdomstol eller arbetsdomstolen
må på de villkor och i den
omfattning som här nedan stadgas
fri rättegång beviljas den, som icke
äger tillgång till gäldande av de med
rättegången därstädes förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget
uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet.
Vad nu sagts om mål skall äga motsvarande
tillämpning å förundersökning
i brottmål, så ock å ärende som
avses i lagen om handläggning av
domstolsärenden eller eljest ej skall
handläggas i den för tvistemål eller
brottmål stadgade ordningen.

Fri rättegång — — — fri rättegång.

Målsägande i ----äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950.

Senaste lydelse se SFS 1947: fi33.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i
expropriationslagstiftningen m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade jag
den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,
numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander
och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om utformningen
av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att
vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden deltaga
i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahlmark,
ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.
Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekonomen
R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,
överlantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.
Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober
1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utredningen,
såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar
i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med
förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De
i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som tilllämpas
i det följande, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse,
2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)
överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa särskilda
frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och försäljning
av kronans, kyrkans och universitetens mark samt 6) expropriationsmyndighetens
organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av
justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
statens byggnadslånebyrå (numera bostadsstyrelsen),
ordföranden i processnämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och Linköpings stift, Uppsala
och Lunds universitet, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen
i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, länsarkitekternas förening, svenska bankföreningen, stadskollegierna
i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås, Linköping
och Uppsala, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges
advokatsamfund. Därjämte har yttrande inkommit från handelskamrarnas
nämnd.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågorna
3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och
6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena
därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM
med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen
i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948. 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling
och har därvid utlåtanden avgivits dels av samma myndigheter och
organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, med undantag
av egnahemsstyrelsen samt patent- och registreringsverket, dels ock av
föreningen Sveriges stadsarkitekter, föreningen Sveriges stadsdomare
samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Yttrande
över promemorian har dessutom inkommit från svenska byggnadsindustriförbundet.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid
även uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om
ändring av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947, anhåller jag nu att få
anmäla detsamma och i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

I. Rätt för kommun att expropriera mark för
tätbebyggelse.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika
kommunala ändamål finnas dels i lagen (ten 12 maj 1917 om expropriation,
dels i byggnadslagen den 30 juni 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

I 1 § lagen om expropriation stadgas sålunda, att fastighet
som tillhör annan än kronan må tagas i anspråk genom expropriation, om
Konungen prövar det nödigt, bland annat

(2.) för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande;

(3.) för allmän byggnad;

(4.) för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
att tillgodose;

(5.) för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning
som är anlagd för sådant ändamål;

(6.) för annat ändamål, som är jämförligt med något av de förut nämnda
och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

(7.) för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden; eller

(8.) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort
mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller
åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller
annan andaktsövning.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om rätt för kommun
att inlösa eller eljest taga i anspråk mark. Stundom inträder rätten härtill
direkt som en följd av exempelvis att stadsplan blir fastställd, i andra fall
kräves särskilt beslut i saken av Kungl. Maj :t, vilket därvid emellertid grundas
på byggnadslagen, ej på lagen om expropriation. Sålunda stadgas i 18
och 47 §''§ att staden må lösa mark, som enligt fastställd generalplan eller
stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Detsamma gäller
annan mark, som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som ej är
avsedd för enskilt bebyggande, såvitt markens användning för avsett ändamål
ej ändock kan anses säkerställd. I 44 § givas bestämmelser om s. k. zonexpropriation.
Sådan kan förekomma i två fall, nämligen dels då mark som
ingår i byggnadskvarter icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och planens genomförande ej kan förväntas äga rum inom
skälig tid utan stadens ingripande, dels då kostnaden för genomförande av
stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bidrag
till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare och planens
genomförande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.
I båda fallen kräves särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Även enligt 47 §
kan staden under vissa omständigheter få rätt att inlösa mark som ingår
i byggnadskvarter, nämligen när en tomt är splittrad i flera delar i olika
ägares hand och ännu ett år efter tomtindelningens fastställande ingen av
dem begagnar sin rätt enligt lagen att inlösa återstoden av tomten. Där
stadsplan lägges över ett markområde, som i sin helhet tillhör en ägare,
kan enligt 70 § Kungl. Maj :t förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga
användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till
allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och
övriga omständigheter prövas skäligt.

Kommunernas rätt att expropriera mark avser således främst sådana
områden som erfordras för allmänna anläggningar eller andra allmänna ändamål.
Möjligheterna att taga i anspråk mark för att upplåta den till enskild
bebyggelse äro mera begränsade. De bestämmelser därom som finnas i
byggnadslagen avse i allmänhet endast planlagd mark, och för tillämpning
därav skola föreligga särskilda förutsättningar i olika fall. Det i 1 § 7. lagen
om expropriation upptagna stadgandet om rätt att taga i anspråk mark för
att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge ellei
å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden
tillkom med anledning av en skrivelse av 1907 års riksdag,
som framförallt tog sikte pa sadana fall där bostadsförhållandena vore
oförmånliga och osäkra enär byggnaderna stode på ofri grund. I enlighet
härmed föreskrives i 99 § samma lag, att sådan expropriation endast må
avse område som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än maikens
ägare.

Vid flera tillfällen ha framkommit förslag om vidgade möjligheter att
expropriera mark för bostadsändamål. Sålunda väcktes vid 1 9 24 och
1938 års riksdagar motioner i detta syfte, vilka emellertid ej föranledde
någon riksdagens åtgärd (se motioner i första kammaren 1924. 97
samt i andra kammaren 1924:178 och 1938:282 ävensom andra lagutskottets
utlåtande 1924:39 och 1938: 41). I

I två vid 1944 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 31 och
11:73) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,
att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som kommunen i
ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskade
utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I utlåtande, nr 63, över motionerna anförde andra lagutskottet bl. a., att
under senare tid den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att främjandet
av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en betydelsefull
kommunal angelägenhet, särskilt då fråga vore om tättbebyggda
samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område hade i
stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark
och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att
bostadsanskaffningen sålunda ägde rum under medverkan från kommunernas
sida syntes i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen
önskvärt. Motionärerna hade gjort gällande, att denna kommunernas veiksamhet
ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt
sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark.
Detta påstående hade vunnit stöd i vissa till utskottet avgivna remissyttranden.
Om det från det allmännas synpunkt voro önskvärt, att mark toges

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

i anspråk för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning underläte
att nyttja marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra
marken mot rimlig ersättning, talade enligt utskottet starka skäl för att
kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot markägaren.
Utskottet ville därför förorda en närmare utredning, huruvida kommunerna
härvidlag borde tillerkännas ökade befogenheter. Det syntes mera
tveksamt, om vidgade möjligheter borde tillerkännas kommun att inlösa
mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga syntes dock böra prövas
i samband med den av utskottet förordade utredningen.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse (nr 415) till Kungl.
Maj :t med anhållan om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade
möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark
för bostadsbebyggelse och industriändamål.

Riksdagens skrivelse har efter remiss varit föremål för yttranden från
olika kommunala myndigheters sida. Från många håll har därvid starkt
betonats behovet av vidgade möjligheter för kommunerna att i tid förvärva
mark för framtida bostads- och industribebyggelse. Ett uttryckligt stadgande
om expropriationsrätt för kommunerna i dylika fall skulle också, har
det framhållits, underlätta frivilliga uppgörelser om förvärv av mark för
dylika ändamål. Det har även från olika håll gjorts gällande, att obebyggda
fastigheter eller fastigheter med äldre bebyggelse i spekulationssyfte undandragas
från byggnadsmarknaden, medan kommunen tvingas att för
dryga kostnader framdraga gator och ledningar till samhällets perifera delar.
Även saneringen av äldre kåkstadsbebyggelse har, uppges det, förhindrats
genom tomtspekulation.

Även i de motioner vid 1 9 4 5 års riksdag, som gåvo anledning till
att markutredningen tillsattes, framhölls som angeläget att tomtmark som
erfordrades för bostadsbebyggelse kunde överföras i samhällets ägo.

I proposition nr 259 vid 1947 års riksdag framlades förslag till
lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt
1 och 2 §§ i förslaget skulle kommun, om den så funne påkallat för att
främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel för ändamålet
till förfogande ävensom vara skyldig att genom lämpligt kommunalt organ
förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsförsörjningen. I 3 §
stadgades därjämte att det skulle åligga kommunen att till främjande av bostadsförsörjningen
inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om
planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmännyttiga
bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erfordrades
för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder
inom kommunen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 53, att utskottet visserligen
ville uttala sig för att även sistnämnda uppgift pålades kommunerna, men
att frågan härom borde prövas först i samband med behandlingen av markutredningens
väntade förslag. I anledning härav blev lagförslaget antaget
av riksdagen med uteslutande av den i 3 § upptagna bestämmelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Markutredningen.

I markutredningens betänkande lämnas en historisk översikt (bet. s. 27
—34), av vilken utredningen finner framgå att utvecklingen numera lett
till att det framstode som en självklar förpliktelse för det allmänna att
sörja för att befolkningen finge tillgång till goda bostäder till överkomliga
priser. Det allmänna — och i detta fall närmast kommunerna — hade med
andra ord skyldighet att driva en aktiv bostadspolitik. Utredningen erinrar
om det vid 1947 års riksdag framlagda förslaget att lagfästa denna skyldighet
och betecknar det för sin del som i hög grad önskvärt, att kommunernas
förpliktelse att vidtaga åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
— särskilt i fråga om planläggningen och ledningen av bostadsproduktionen
i syfte att åstadkomma en tillfredsställande tillgång till fullvärdiga
bostäder — bleve i lag fastslagen. För att detta ansvar skulle kunna åläggas
kommunerna måste dessa erhålla större möjligheter att förvärva mark, som
för ändamålet erfordrades.

Minst lika viktigt vore också enligt utredningens mening att kommunerna
genom utvidgning av expropriationsrätten sattes i tillfälle att på ett tillfredsställande
sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina utbyggnads-
och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god utveckling
av det lokala näringslivet. Den grundläggande principen i den nya
byggnadslagstiftningen vore att samhället förbehållits rätten att bestämma
var och när tätbebyggelse finge äga rum.

De problem som uppstode då det gällde att åstadkomma välordnade tätbebyggelseområden
— särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmål —
skulle enligt utredningen bli lättast lösta, om marken vore i samhällets
hand. Det borde därför för en framsynt ledning från kommunens sida vara
angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen bleve aktuell satte sig i
besittning av de behövliga markområdena. Med det nära samband, som funnes
mellan utnyttjandet av områden av olika slag inom en samhällsbildning,
borde samhällets expropriationsrätt gälla de slag av områden, som i
första hand vore nödvändiga för samhällenas existens och utveckling, nämligen
bostads- och industriområden och de områden som direkt behövdes i
samband med dessas utnyttjande, t. ex. trafikleder, fritidsområden in. in.

De nuvarande bestämmelserna i lagen om expropriation lämnade enligt
utredningens mening icke tillräckligt stöd för att tillgodose det allmännas
krav. Fn tillämpning av byggnadslagstiftningen kunde ej heller alltid räcka,
då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt byggnadslagen
först inträdde på ett sent stadium efter planens fastställande och
först sedan det visat sig, alt mark undanhölles från bebyggelse till forfång
för en sund utveckling. Härigenom uppstode tidsutdräkt, som kunde
omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bosladsforsorjningsprogram.
För övrigt borde så vitt anginge stadsplan lämpligen anstå
med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen
vore avsedd att sättas i gång. Alt vänta så länge med frågan om markförvärv
läte sig dock ej gärna göra. Byggnadslagen och byggnadsstadgan för -

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

utsatte också att de områden som öppnades för tätbebyggelse vid varje särskild
tidpunkt icke vore större än som svarade mot det aktuella behovet.
Härigenom gåves emellertid ägare av den mark, som vid viss tidpunkt anvisats
för tätbebyggelse, ett slags monopolställning, som eventuellt skulle
kunna utnyttjas för att höja markpriset. Skulle byggnadslagen och byggnadsstadgan
kunna tillämpas på avsett vis utan de olägenheter, som här
antytts, måste det allmänna ha möjlighet att i förekommande fall bryta en
markägares monopolställning genom att lösa marken till rimligt pris och
sålunda öppna markområdet för bebyggelse.

Markutredningen har i detta sammanhang även berört frågan om vem
som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer genom
att mark stiger i värde i samband med att den exploateras. Efter byggnadslagens
tillkomst kunde markägaren ej sägas inneha någon generell rätt till
exploatering med tätbebyggelse. Utredningen framhåller, att om det allmänna
finge möjlighet att förvärva äganderätten till marken innan den exploaterades,
vunne man också, att samhället kunde tillföras den ekonomiska
vinst, som uppstode, om marken i samband med exploateringen stege i värde.
Denna vinst kunde visserligen i större eller mindre omfång överföras till
samhället även genom beskattning av oförtjänt värdestegring å mark, men
införandet av en dylik skatteform vore förenad med så stora praktiska svårigheter,
att markutredningen icke i detta sammanhang velat taga upp frågan
härom till behandling. Utredningen hade strävat efter att utforma
sitt förslag till ändring av expropriationsreglerna så att det allmänna finge
möjlighet att tillgodogöra sig den värdestegring å mark, som kunde uppkomma
genom att samhället medgåve ökat utnyttjande av marken för byggnads-
eller industriändamål. I

I enlighet härmed har markutredningen föreslagit ändrad lydelse av stadgandet
under 7. i 1 § lagen om expropriation. Den nuvarande lydelsen av
detta stadgande betecknar utredningen som en relikt från tiden före ensittarlagstiftningens
tillkomst. Med bestämmelsen avsåges att bereda den, som
inom en tätort förvärvat nyttjanderätt till tomtplats och därå uppfört bostadsbyggnad
för sig och sin familj, möjlighet att förvärva äganderätt till
området. Expropriationen skulle ske med staten, kommun eller municipalsamhälle
såsom mellanhand. Behovet av expropriation för nämnda ändamål
syntes numera vara ganska begränsat, sedan genom ensittarlagstiftningen
husägaren erhållit viss rätt att själv lösa marken i fråga.

I stället föreslår utredningen den lydelsen av stadgandet, att fastighet må
tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för
att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hänsyn
till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erfordras
för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet har utredningen
anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Vad först angår vilka kommunala enheter, som skola äga
expropriera mark på grund av den föreslagna bestämmelsen, framhålles,
att utom de vanliga primärkommunerna även municipalsamhällen borde ha
sådan rätt. Skulle det av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU
1947:30) framlagda förslaget till lag om regionkommuner komma till genomförande,
borde även regionkommuner erhålla rätt till expropriation.

Rätten för kommun att expropriera mark inom annan kommuns
o m r å d e är i gällande lag i viss mån begränsad. Expropriation för de ändamål,
som avses under punkterna 7—9 i 1 § lagen om expropriation, nämligen
för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, för samlingslokaler
och för skogsåterväxt, må enligt bestämmelser i 99, 102 och 106 §§
samma lag beviljas kommun eller municipalsamhälle endast såvitt angår
mark inom dess område. Beträffande övriga expropriationsändamål finns
ingen sådan begränsning.

Enligt markutredningen borde emellertid den nu stadgade begränsningen
gälla även expropriation enligt den av utredningen föreslagna nya lydelsen
av punkt 7. Om kommun utan vidare skulle äga expropriationsrätt för att
tillgodose sitt växande bostadsbehov inom angränsande kommuners områden,
skulle mycket svårlösliga intressekonflikter kunna uppstå. Dessutom
vore det som nämnts avsett att genom expropriation till det allmänna överföra
den värdestegring som eventuellt kunde uppkomma genom den ökade
bebyggelsen, och denna värdestegring borde tillkomma den kommun, där
marken låge.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för expropriationsrätten
anför utredningen, att frågan om kommunens behov att
förvärva visst markområde borde bedömas i första hand ur synpunkten av
en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om en utbredning av den samhällsmässiga
bebyggelsen i den riktning kommunen avsett ansåges vara ur
allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen mindre önskvärd,
borde framställningen om expropriation av marken ej bifallas. Spörsmålet
borde ställas in i sitt större sammanhang med hänsyn till den allmänna planläggningen
av den ifrågavarande kommunens samt eventuellt även kringliggande
kommuners och andra kommunala samfälligheters utveckling.

Frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde motivera bifall
till kommuns ansökan om expropriation har utredningen utvecklat på
följande sätt.

Har generalplan för området upprättats och godkänts av vederbörande
kommunala organ, och är marken där avsatt för bostadsbebyggelse, för industribebyggelse
eller för i samband därmed stående samhälleliga ändamål
(såsom trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m.) lärer man —
ehuru generalplanen givetvis ej är avsedd att innefatta någon mera slutgiltig
disposition för markanvändningen —- likväl få anse, att förutsättning
för expropriationsrättens utövande föreligger. Skulle generalplanen ha 4

4 lfihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 sand. Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

blivit fastställd, synes det föreligga ännu starkare skäl att låta planen tjäna
som grund vid bestämmandet av kommunens expropriationsanspråk.

Om regionplan blivit för området av Kungl. Maj :t fastställd eller, om
fastställelse ännu ej medhunnits, den i varje fall blivit av direktionen för
regionplaneförbundet godkänd, måste kommunen likaledes anses berättigad
att erhålla expropriationsrätt till de områden, som där avsatts för ovan angivna
ändamål.

Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande,
bör redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen
att erhålla expropriationsrätt till den mark, som planen är avsedd att omfatta.

Utredningen tillägger emellertid, att även om planläggningsarbetet inom
kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats
eller förslag till detaljplan förelåge, kommunen borde erhålla expropriation,
om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens
framtida utveckling. Utredningen understryker, att man ej borde
ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen
hade att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Låge marken i linje
med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen hade tagit, och syntes
det antagligt att utvecklingen komme att fortgå i denna riktning, borde,
även om en översiktlig planläggning ännu ej medhunnits, framställningen
beviljas, såvida ej andra intressen föranledde att marken borde reserveras
för andra angelägna ändamål.

Utredningen framhåller, att kommunens behov av mark för tätbebyggelse
in. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sannolika
utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen
möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv svara
för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten vore
ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren den
värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att undergå.
Viss hänsyn borde också tagas till omständigheterna i det särskilda fallet.
Om t. ex. ett industriföretag för att säkra sitt behov av mark för väntad
framtida utvidgning av rörelsen inköpt en jordbruksegendom, borde, om
kommunen ville expropriera området t. ex. för bostadsbebyggelse eller för
förläggning dit av annan industri, stor hänsyn tagas till det förstnämnda
industriföretagets sannolika utvecklingsbehov under en överskådlig framtid.
Om företaget beräknades behöva marken för utvecklingen av den egna
rörelsen, syntes en expropriationsansökning från kommunens sida i allmänhet
icke böra beviljas.

I första hand komme den föreslagna bestämmelsen att äga tillämpning,
där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för
att disponera den för bostads- eller industribebyggelse. Stadgandets avfattning
vore emellertid avsedd att täcka även det fall där inom stadsplanelagt
eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefanns men genom
en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

vore avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villasamhälle genom stadsplaneändringen
bebyggelse med tre-våningshyreshus medgåves eller för en tidigare
tre-våningsbebyggelse en höjning till sju-våningshus genomfördes. Den
ökning av markvärdet, som härav kunde beräknas uppstå, borde enligt utredningens
mening icke den enskilde markägaren få tillgodogöra sig. I stället
borde kommunen äga rätt att, innan stadsplaneändringen fastställdes, expropriera
fastigheten i fråga till det värde den hade före planändringen och
därmed tillgodogöra sig den höjning, som markvärdet kunde väntas undergå.

Enligt utredningens mening kunde expropriationsrätten i ett dylikt fall
inrymmas under den föreslagna lydelsen av punkt 7 i 1 § expropriationslagen,
så snart ökningen i byggnadsrätten vore så omfattande, att den tillväxt
som bebyggelsen efter planändringen komme att undergå med hänsyn
till utvecklingen inom kommunen kunde sägas vara erforderlig för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följde, att om
bebyggelseökningen vore av ringa omfattning, någon expropriationsrätt för
kommunen icke skulle föreligga.

Däremot har markutredningen icke närmare gått in på de speciella problem,
som sammanhänga med expropriation av mark för sanering,
d. v. s. av mark inom föråldrad tätortsbebyggelse. Även i dessa fall sker vanligen
en ändring av stadsplanen, och fråga kan vara om antingen en förhöjning
av byggnadsrätten eller motsatsen. Utredningen erinrar att behovet
av expropriationsrätt i dessa fall tillgodosetts genom bestämmelser i byggnadslagen,
framför allt 44 §.

Markutredningen har framhållit, att expropriation ofta kunde bli överflödig
genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kommunen.
Enligt 1 § lagen om expropriation vore det en förutsättning för bifall
till ansökan, att Kungl. Maj :t funne åtgärden »nödig», och detta
innebure bl. a. att, om kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på
skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Expropriation
utgjorde med andra ord endast ett sista medel för kommunen
att förvärva markområdet. I enlighet härmed borde enligt utredningen vid
Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn tagas även
till det pris, som markägaren begärde. Såvitt anginge den värdestegring som
marken underginge vid tätbebyggelse kunde parterna på samma sätt som
nu skedde vid s. k. stadsplaneavtal träffa godvillig överenskommelse, varigenom
samhället tillförsäkrades den eventuella värdestegringen eller någon
del därav. Utredningen framhåller dock i detta sammanhang, alt om
kommunerna förde en väl avvägd markpolitik, några nya tätbebyggelsevärden
i en framtid i allmänhet ej borde uppkomma i tätorterna och deras
omgivning.

Slutligen bar markutredningen uttalat, att principen i fråga om f ö rhållandet
mellan expropriationslagen och byggnadslagen
vore att lagarna ägde tillämpning vid sidan av varandra och att

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

därför planlagd mark, som vore obebyggd eller ur stadsplanesynpunkt bristfälligt
bebyggd, kunde exproprieras såväl enligt det föreslagna nya stadgandet
i expropriationslagen som enligt 44 § byggnadslagen.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det övervägande
antalet — bortåt ett femtiotal — tillstyrkt, att kommunernas möjligheter
att expropriera mark utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens
förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran. Några
myndigheter och organisationer ha förordat att expropriationsrätten ytterligare
utvidgas. Sju myndigheter och organisationer ha helt avstyrkt förslaget,
medan ett femtontal ifrågasatt inskränkningar däri. Ett mindre antal
myndigheter och organisationer ha icke närmare yttrat sig i denna del.

De myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget eller
lämnat detsamma utan erinran, ha i regel anlagt huvudsakligen samma
synpunkter som markutredningen, varför deras yttranden här återges allenast
i den mån särskilda synpunkter framförts.

Bijggnadslånebyrån har anfört att det ur bostadspolitisk synpunkt vore
synnerligen angeläget alt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med markutredningens förslag snarast komme till stånd. Det bostadspolitiska
programmet, som syftade till en allmän höjning av bostadsstandarden,
skulle realiseras genom att staten svarade för finansieringen av bostadsbyggnadsverksamheten
under det att ansvaret för bostadsförsörjningen
skulle åvila kommunerna. Härför erfordrades att kommunerna toge initiativ
för tillgodoseende av väsentligen tre krav av bostadspolitisk art, nämligen
kvantitets-, kvalitets- och priskrav. Vad beträffar kvantitetskravet skulle
enligt lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
kommuner med mer än 10 000 innevånare upprätta bostadsförsörjningsplaner
och även andra kommuner kunde åläggas att upprätta sådana planer.
Av dylik plan borde framgå bostadsproduktionens omfattning under en
viss tidsperiod samt produktionens inriktning på olika lägenhetstyper. För
genomförandet av produktionsprogrammet krävdes, att den vid varje tidpunkt
erforderliga tomtmarken kunde ställas till förfogande. I avseende å
kvalitetskravet innebure den bostadspolitiska målsättningen, att vissa krav
ställdes på den stadsplanetekniska utformningen av bostadsområdena. Det
vore angeläget att behovet av vatten- och avloppsledningar samt gator och
allmänna platser beaktades ävensom att bostadsområdena utrustades med
lekplatser och att hänsyn toges till frågan om byggnadernas inplacering i
terrängen. Bestående äganderättsförhållanden kunde utgöra ett allvarligt
hinder för planens genomförande inom såväl obebyggda som redan bebyggda
bostadsområden. Ett överförande av den för tätbebyggelse erforderliga
marken i samhällets ägo skulle därför medföra stora fördelar. Vidkommande
priskravet förtjänade framhållas, att man genom bostadspolitiska åtgärder
ville sänka eller i varje fall förhindra en höjning av bostadskostnaderna.
Markägarna kunde vid bostadsområdenas exploatering tillgodogöra sig en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av samhälleliga åtgärder betingad markvärdestegring. Därav föranledda
höjda tomtkostnader kunde innebära, att realiserandet av den bostadspolitiska
målsättningen äventyrades. I den mån markägarens monopolställning
förhindrade ett rationellt utbyggande av samhället, uppkomme dessutom
högre kostnader för det allmänna för kommunikationer, gaturenhållning,
belysning m. in. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste såväl ur
samhällsbyggnadssynpunkt som ur bostadspolitisk synpunkt anses angeläget,
att det allmänna erhölle möjlighet att genom expropriation taga i anspråk
all sådan mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsamhälles
framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordningar. Markutredningens förslag beredde kommunerna
möjlighet att expropriera även den mark, som erfordrades för sådant
industriellt ändamål som vore av betydelse för samhällets utveckling. Det
rådde nämligen ett intimt samband mellan en tätorts behov av mark för
industriellt ändamål och för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit att den alltmer framträdande
tendensen, att befolkningen sammanträngdes i större samhällen och
andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter ej torde vara helt av godo, dels på
grund av de många svårbemästrade problem som uppkomme i tätorterna,
även med hänsyn till de större samhällenas risker ur brandsynpunkt m. m.,
och dels i betraktande av landsbygdens och lantbruksnäringens mera naturenliga
förhållanden och befogade anspråk på att ej bliva eftersatta i
jämförelse med tätorterna. Ur dessa synpunkter kunde tvekan föreligga
om lämpligheten av förslaget i vad det avsåge ökad rätt för kommuner
och municipalsamhällen att expropriera mark för bostadsändamål. Då det
emellertid ej torde kunna förnekas, att det med hänsyn till väntad sannolik
utveckling understundom kunde för kommuner och municipalsamhällen
föreligga ett verkligt och berättigat behov att förvärva bostadsmark, och betydande
svårigheter kunde uppstå alt på frivillig väg ordna dylik markfråga,
ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget i denna del, men förutsatte
att bestämmelsen komme att tillämpas med varsamhet.

Landsorganisationen har med tillfredsställelse konstaterat att markutredningens
förslag på lämpligt sätt kompletterade byggnadslagen och gjorde
det möjligt för samhället att tillförsäkra sig tomtmark i rätt lid och ordning
och till rimliga priser. Härigenom bleve det möjligt att i stor omfattning
avskaffa det otillbörliga system, där enskilda tomtmarksinneliavare
kunnat tillskansa sig ekonomiska värden och tillgångar, som uppstått icke
genom markägarnas personliga insatser utan genom samhällets utveckling
och allas arbete. Landsorganisationen förutsatte att utredningens förslag
bleve föremål för statsmakternas skyndsamma handläggning, så att den redan
ikraftträdda byggnadslagen snarast finge sin naturliga komplettering.
Markutredningens förslag beredde kommunerna möjlighet att föra en aktiv
markpolitik. Landsorganisationen förutsatte, att markutredningen i sitt
fortsatta arbete skulle utarbeta förslag till praktiska handlingsregler för
kommunerna till hjälp i deras handlingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att förekomna svårigheter
för staden att förvärva mark som ägdes av enskilda personer sammanhängt
dels med gällande skattelagstiftning (arvsskatt och realisationsvinstbeskattningen)
och dels med markägarnas farhågor för penningvärdefall och svårigheter
att finna nya värdebeständiga placeringsobjekt. Det måste anses
anmärkningsvärt att dessa båda i praktiken så utomordentligt betydelsefulla
faktorer och deras inverkan på kommunernas möjligheter att förvärva
mark till skäliga priser icke kommit till synes i betänkandet. Det
torde icke råda någon tvekan om att de utgjorde de svåraste hindren mot
förandet av en sund kommunal jordpolitik.

Förslaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt har helt
avstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksförbundet,
riksförbundet landsbygdens folk, bankföreningen, industriförbundet
och handelskamrarnas nämnd.

Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att syftet med markutredningens
förslag, nämligen att säkerställa en rationell markpolitik från det allmännas
sida, finge anses berättigat. Det sätt, på vilket detta syfte enligt förslaget
tillgodosetts, gåve emellertid anledning till erinringar. Genom förslaget
skulle i expropriationslagen införas ett expropriationsändamål av helt
annan karaktär än de, vilka hittills ansetts böra grunda expropriationsrätt.
Expropriationslagen avsåge att möjliggöra tillgodoseendet av sociala behov,
som eljest icke skulle bli tillgodosedda på lämpligt sätt. För expropriationsrätt
enligt markutredningens förslag vore det emellertid utan betydelse
huruvida markförvärvets sociala syfte, att åstadkomma en med hänsyn till
kommunens framtida utveckling lämplig bebyggelse, kunde vinnas oberoende
av expropriation. Av utredningens motivering framginge, att anledningen
till expropriationen i själva verket vore icke av social utan av ekonomisk
art, nämligen att hindra att den enskilde markägaren gjorde en vinst
på den värdestegring, som marken vid en exploatering kunde komma att
undergå. Förslaget avsåge att trygga att sådan värdestegring tillfölle, icke
den enskilde markägaren, utan kommunen. I och för sig kunde det vara
riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommuns planreglerande
åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren
tillgodo. Godtagandet av denna princip vore en direkt följd av tankegångar,
som låge till grund för byggnadslagen. Men synpunkten i fråga borde
rimligen icke leda till expropriation, den finge och måste, om och i den
mån så ansåges nödvändigt, tillgodoses i annan ordning. Det vore för rättskänslan
stötande att genom expropriation frånhända den enskilde hans
egendom, endast därför att denna stigit eller beräknades stiga i värde.

Hovrätten anmärkte att förslaget om utvidgning av expropriationsändamålen
även måste ses i sammanhang med förslaget till de grunder, efter
vilka ersättning för mark skulle beredas den enskilde ägaren. Förslaget innebure
bl. a. att en kommun genom att ändra en redan fastställd stadsplan
så att bebyggelserätten minskades kunde reducera det värde som marken

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

vid en expropriation skulle åsättas. Det vore uppenbart att markägarna
därigenom skulle komma i ett osäkerhetstillstånd. I denna och liknande
frågor har hovrätten anfört:

Det kan vara omöjligt för markägarna att avgöra om marken, som de
äga eller ämna förvärva, är planlagd enligt principer, som de kommunala
myndigheterna även fortsättningsvis anse riktiga. Risk föreligger alltså att
enskilda förvärva mark till pris beräknat efter det värde marken enligt nuvarande
stadsplan har, men att kommunen därefter gör gällande att stadsplanen
skall revideras, så att byggnadsrätten minskas, och att följaktligen
markägaren måste avstå marken till kommunen till ett kanhända avsevärt
lägre pris än det han betalat. Redan nu är det naturligtvis så, att om det
exploateringstal, som viss mark enligt gällande stadsplan har, nedsättes i
samband med ändring i planen, marken sjunker i värde. Det kan också rent
av hända att mark, som enligt fastställd stadsplan får tätbebyggas, vid en
ändring av stadsplanen undantages från tätbebyggelse och sålunda förlorar
allt tätbebyggelsevärde. Men den stora skillnaden mellan nuvarande bestämmelser
och de bestämmelser markutredningen föreslår är, att för närvarande
kommunen icke har möjlighet att genom expropriation avhända
den enskilde marken. — Markutredningens expropriationsförslag leder till
rättsosäkerhet. Den möjligheten finnes nämligen, att en kommun, under
uppgift att bebyggelserätten å viss mark avses skola minskas, nerväiderai
marken och med hot om expropriation tvingar ägaren att överlåta marken
till det lägre värdet. Å andra sidan möjliggör förslaget att kommunen genom
att godtyckligt uppvärdera viss mark, tvingar ägaren, under hot om
att marken eljest exproprieras, att inbetala till kommunen oskäligt höga belopp.
Dylika missbruk av expropriationsrätten torde vara svåra att förebygga.
Faran härav är så mycket större som enligt förslaget möjlighet ej
finns för markägare att — utan samband med expropriation — i händelse
av missnöje få kommunens värdesättning prövad av opartisk myndighet.
Framhållas må också att åtminstone teoretiskt den möjligheten föreligger
enligt markutredningens förslag, att en fastställd stadsplan först så andras,
att exploateringstalet å marken nedsättes och alltså markens värde sjunker,
samt att, sedan kommunen därefter exproprierat marken till detta lägre var~
de, stadsplanen ånyo ändras, men nu så att exploateringsrätten och darmed
markvärdet ökar.

Hovrätten har vidare framhållit, att mot förslaget kunde anmärkas, att
detsamma innebure monopol för kommunerna till all för tätbebyggelse avsedd
mark. Det kunde dragas i tvivelsmål om ett dylikt monopol vore sa
mycket lyckligare än den monopolställning, som enskilda markägare enligt
markutredningen sades för närvarande inneha. ^ ärdet av enskilt initiativ
och enskild företagsamhet samt den konkurrens, som därigenom uppkomme
borde icke heller på detta område underskattas. — Enligt hovrättens mening
kunde fall förekomma då det för att kommun skulle kunna öva nödig
kontroll över markanvändningen vore icke blott lämpligt utan även nödvändigt
att rätt till markinlösen medgåves utöver vad byggnadslagen i detta
hänseende stadgade. Sådant fall förelåge exempelvis då kommun önskade
å viss mark få uppförda barnrikehus eller eljest byggnader med särskilt
socialt syfte, vilket den enskilde markägaren icke kunde tänkas vilja av
egen drift tillgodose. Stadgandet i 44 g första stycket byggnadslagen

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 184.

om rätt för kommun att lösa mark för genomförande inom skälig tid av
stadsplan vore — ehuru betydelsefullt nog — här icke tillfyllest. Av förut
anförda skäl vore det emellertid angeläget, att den vidgade lösenrätt, som
sålunda krävdes, icke utformades på sådant sätt, att den kunde användas
i syfte allenast att tillförsäkra kommunen en förmögenhetsvinst på markägarens
bekostnad. Icke heller borde de bestämmelser, som härvidlag kunde
komma i fråga, intagas i expropriationslagen. De bestämmelser, vilka
kunde behövas beträffande kommuns rätt att lösa till sig mark för ändamål
som mer eller mindre direkt sammanhängde med byggnadslagens syften
och stadganden, borde alla beredas plats i sistnämnda lag.

Under åberopande av det anförda avstyrkte hovrätten det av markutredningen
föreslagna stadgandet i expropriationslagens 1 § första stycket 7.
I stället förordade hovrätten, att i byggnadslagen intoges en bestämmelse
av innehåll, att om anledning funnes antaga att den bebyggelse och de därmed
sammanhängande anordningar, som erfordrades med hänsyn till kommunens
utveckling, icke kunde komma till stånd inom skälig tid och på
ett i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt utan kommunens ingripande,
Konungen ägde — även i andra fall än som avsåges i 44 § byggnadslagen
— medgiva kommunen att lösa för ändamålet nödig mark. Ett
dylikt stadgande kunde förslagsvis införas under särskild rubrik i byggnadslagens
femte avdelning, vilken innehölle gemensamma bestämmelser
för stad och land.

Kammarkollegiet har anfört att varken av markutredningen eller eljest
hade visats föreligga behov av eu så långtgående utvidgning av kommuns
expropriationsrätt som föreslagits. I själva verket avsåge förslaget ett sådant
monopol för tätortskommunerna beträffande exploateringen av all för
tätbebyggelse lämpad mark, som icke vore lämpligt eller ens förenligt med
svensk rättsuppfattning. Enligt markutredningen kunde markägare efter
byggnadslagens tillkomst ej sägas inneha någon generell rätt till exploatering
med tätbebyggelse. Detta vore så till vida riktigt, som byggnadslagen
lämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma om generalplans och stadsplans innehåll
och därmed i vad mån mark kunde få tagas i anspråk för tätbebyggelse
samt denna tätbebyggelses art. Detta vore emellertid en Kungl. Maj:ts
befogenhet, ej den eller de särskilda kommunernas. Tvärtom hade genom
bestämmelserna i 4 § 1931 års stadsplanelag städernas s. k. stadsplanemonopol
definitivt brutits. Det vore klart, att den mark, som enligt markutredningen
avsåges skola i första hand fa exproprieras, utgjordes av sådan mark beträffande
vilken markägaren vid motstånd från kommuns sida kunde påfordra
tvångsintagande i generalplan enligt 11 och 98 §§ byggnadslagen och
i stadsplan enligt 27 § samma lag. Detta vore väl alltså all mark, som
objektivt sett ansåges inom överskådlig tid behöva disponeras för angivet
ändamål. Enligt kammarkollegiets mening vore det en förutsättning för en
utvidgad kommunal expropriationsrätt till tomtmark, att kommunens skyldigheter
i fråga om tomtmarknaden preciserades. Då det sätt på vilket
kommunen utnyttjade sina befogenheter vore av betydelse för såväl all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

manna som enskilda intressen, syntes det nödvändigt, att den kommunala
bostadspolitiken kunde dragas under offentliga myndigheters prövning
genom ett besvärsförfarande, som borde stå öppet för såväl enskilda personer
som grannkommunerna och det allmänna.

Kammarkollegiet har vidare anmärkt, att markutredningens förslag syntes
ej så mycket avse att tillgodose behovet av byggnadsmark utan fastmer
att lösa frågan om en lämplig beskattning på oförtjänt jordvärdestegring.
Sammanblandningen av dessa frågor hade icke fog. Kammarkollegiet kunde
icke tillstyrka markutredningens förslag i vad det avsåge utvidgad expropriationsrätt
för kommunerna. Kammarkollegiet föresloge i stället en utvidgning
av stadgandet i 44 § byggnadslagen, att kommun, därest det visades,
att för kommunens utveckling erforderlig och i stadsplan intagen
mark, avsedd för bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål, ej
tillhandahölles i tillräcklig omfattning till i orten gällande pris, kunde medgivas
rätt av Kungl. Maj :t att genom expropriation förvärva marken.

Lantbruksförbundet har framhållit, att stad och annan tätort redan genom
byggnadslagen syntes ha beretts de möjligheter som erfordrades för
att sörja för en ändamålsenlig lösning av utbyggnads- och ombyggnadsproblemen.
Förbundet funne det i högsta grad anmärkningsvärt, att sedan en
stor utredning skett, där avvägningen mellan de allmänna och enskilda intressena
varit föremål för en utförlig behandling, endast ett halvt år därefter
frågan upptoges på nytt. och därvid ytterligare genomgripande inskränkningar
i den enskildes rådighet över sin egendom föresloges bliva
genomförda. Markutredningens förslag måste vidare leda till att kommunerna
förvärvade stora markområden med äganderätt, på vilka områden
självägande jordbrukare då förvandlades till arrendatorer; en utveckling
som aldrig ansetts lycklig. Skulle återigen kommunerna vänta med expropriationen
tills dess stadsplan eller byggnadsplan vore aktuell för området,
skulle detta för stora grupper jordägare medföra, att de hade expropriationshotet
svävande över sig, vilket måste leda till stora besvärligheter för
fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Förbundet avstyrkte därför förslaget
om utvidgning av expropriationsändamålen.

Riksförbundet landsbygdens folk har framfört likartade synpunkter som
lantbruksförbundet och därvid tillika anfört, att riksförbundet icke kunde
finna att markutredningen förebragt några som helst bärande skäl, varför
äganderätten till marken måste överföras på kommunerna. Bortsett från
att den föreslagna utvidgningen icke vore behövlig måste andra allvarliga
invändningar resas. Det koinme att ligga i administrativa myndigheters
händer att avgöra om den enskilde skulle få behålla sin egendom eller icke.
Den nuvarande principen i expropriationslagen att det skulle föreligga ett
aktuellt behov för att expropriationsrätt skulle inträda hade helt slopats.
Man måste därför befara, alt expansionslystna kommunala organ kunde
komma att lägga under sig mark i avsevärt mycket större utsträckning än
vad som sedermera visade sig ha varit påkallat. Detta måste givetvis för den
enskilde innebära eu hög grad av rättsosäkerhet. Den föreslagna utvidg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ningen av expropriationsrätten skulle medföra kraftiga återverkningar på
samhällslivets olika områden, icke minst för jordbruksnäringen skulle allvarliga
konsekvenser uppstå. Förbundet ansåge det även felaktigt att, såsom
markutredningen gjort, sammankoppla frågan om värdestegring med frågan
om utvidgning av expropriationsrätten.

Bankföreningen har erinrat, att markutredningen snarast framställt den
töreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen som en konsekvens
av en i byggnadslagen fastslagen princip att samhället skulle äga rätt atl
bestämma när och var en tätbebyggelse finge äga rum. Om detta vore
fallet, skulle det enligt bankföreningen vara befogat att framföra en allvarlig
gensaga mot lagstiftningsmetoden. Den av markutredningen framförda
argumenteringen vore emellertid långt ifrån bindande. Genom byggnadslagen
hade icke fastslagits en allmän grundsats att samhället ägde
rätt att bestämma när och var tätbebyggelse finge äga rum. Den princip,
som kunde sägas ligga till grund för byggnadslagen, vore den negativa, att
tätbebyggelse icke finge påbörjas, innan från det allmännas sida fastställts
plan för det ifrågavarande området. Statsmakterna borde således anses vara
fullt obundna, då det gällde att taga ståndpunkt till frågorna om utvidgning
av expropriationsändamålen och om ändrade grunder för expropriationsersättningens
bestämmande. — Vid prövningen av lagförslaget borde
beaktas att i detta föresloges expropriation för ett ändamål som markägarna
i regel vore villiga att själva tillgodose. Detta innebure en uppseendeväckande
nyhet. Enligt markutredningens mening skulle, om kommunerna ej erhölle
större expropriationsmöjlighet än 44 § första stycket byggnadslagen
inrymde, en försening av en kommuns bostadsförsörjningsprogram kunna
förorsakas. Grunderna för utredningens farhågor i denna del hade icke redovisats.
Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle bostadsbyggandet
i stadssamhällena under 15-årsperioden 1946—1960 utgöra cirka 45 000
lägenheter per år. Den omständigheten att denna produktionsvolym ungefär
motsvarade såväl det sista förkrigsårets som det senaste årets talade i
sin mån för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skulle försenas om
produktionen av bostäder liksom hittills till väsentlig del överlämnades åt
markägarna. Vad sålunda anförts borde enligt bankföreningen motivera, att
utvidgningen av expropriationsinstitutet finge anstå för att införas först
om det visade sig, att kommunernas rätt till tvångsinlösen enligt 44 § första
stycket byggnadslagen ej vore till fyllest.

Bankföreningen har vidare uttalat att den föreslagna lagstiftningen i
många fall skulle leda till det resultatet, att kommunerna bleve ensamma
ägare till tomtmark, en ställning som lätt kunde ge upphov till kommunala
byggnadsmonopol. Det hade icke visats att detta vore en önskvärd utveckling.
Intet kunde erinras mot att kommunerna finge möjlighet att genom
byg§nadsproduktion i egen regi öka antalet fullvärdiga och billiga bostäder. _
Men den enskilda företagsamheten borde icke förhindras att deltaga i konkurrensen
på detta område, detta så mycket mindre som i ett flertal länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 18d.

planmässig bostadsproduktion i stor skala med framgång bedrivits i enskild
regi och en utveckling i samma riktning syntes vara att räkna med även har
i landet, om icke privat företagsamhet genom nya lagstiftningsåtgärder utestängdes
från sådan verksamhet. Hitintills hade man i Sverige icke^ velat
överföra eu näringsverksamhet till det allmänna, utan att en sådan åtgärd
efter en fullständig utredning ansetts erforderlig. Markutredningens förslag
innebure emellertid i sina yttersta konsekvenser ett avsteg från denna prin cip.

„ ..

Industriförbundet har anfört, att markutredningens betänkande pa väsentliga
punkter syntes lämna otillräckligt material för bedömande av de
många och komplicerade spörsmål på olika områden av samhällslivet som
uppkomme i förevarande sammanhang. Därjämte rådde en påtaglig biist
på överensstämmelse mellan förslaget till lagtext och de framförda motiveringarna
och kommentarerna. Förslagets återverkningar för näringslivets
del vore ogynnsamma. Vid sådant förhållande och då man lämpligen först
bort avvakta resultatet av de på många punkter mycket genomgripande nyheter
som 1947 års byggnadslag medfört, ansåge industriförbundet sig vilja
bestämt avstyrka ett genomförande av markutredningens förslag. Industriförbundet
vore på intet sätt övertygat om nödvändigheten eller ens lämpligheten
av markutredningens program att överföra fullständig kontroll över
markanvändningen till kommunen. Härom har förbundet närmare anfört:

Markutredningen har ej ens närmare utvecklat skälen härför. Utredningen
synes i stället delvis betrakta de föreslagna åtgärderna som naturliga
konsekvenser av den nya byggnadslagen — utan att vid dennas tillkomst
något därom antyddes. Den knapphändiga motiveringen avspeglar sig också
i att utredningen i sitt betänkande ej med något statistiskt material ens sokt
verifiera påståendet att »såsom erfarenheterna visat» frivilliga överlåtelser
från markägarna skulle komma att stå kommunerna så dyrt, att deras innehav
av mark finge av rent ekonomiska skäl i så hög grad begränsas att
genomförandet av det bostadspolitiska programmet därigenom skulle äventyras
___Men när det gäller en fråga av så väsentlig betydelse, som

här är fallet, hade det tarvats uppgifter exempelvis angående det kommunala
markinnehavet. Upplysningsvis kan här namnas att Stockholms
stad till ett medelpris av omkring 40 öre per kvm foryarvat ungefar 75 %
av den totala markarealen inom de tre »exploateringstörsamlmgarna»,
Bromma, Enskede och Brännkyrka. I främmande församlingar ha mycket
betydande områden förvärvats till ett medelpris av 30 öre per kvm.
Senast år 1945 inköptes 1 141 hektar till ett markpris av 19 öre per kvm.
Stadens exploateringsaffär har också varit gynnsam och det totala återstående
innehavet av ännu ej exploaterad råmark ar numera helt avskrivet
genom medel, som influtit vid tomtupplåtelser. De faktiska siffrorna
i detta fall peka följaktligen på raka motsatsen mot markutredningens
uppgifter.

Mot bakgrunden av det nu anförda kunde industriförbundet ej instamma
i antagandet att kommunerna skulle komma att förhindras i genomförandet
av sina bostadspolitiska program till följd av brist på prisbillig exploateringsmark.
Lika litet kunde förbundet känna sig övertygat om att det allmänna
framstått som andra rättssubjekt så överlägset i fråga om fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förvaltning, att äganderätten till all mark med naturnödvändighet borde
samlas i dess hand. Förbundet ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle
medföra ogynnsamma verkningar, därest varje konkurrens på den allmänna
fastighetsmarknaden skulle bortfalla. Även i dagens stramt reglerade
läge vore konkurrensen enligt förbundets mening till fördel. Förbundet ville
understryka, att huvudparten av det befintliga bostadsbeståndet hitintills
åstadkommits i det enskilda näringslivets regi. För den fortsatta förnyelsen
av våra städer hade från näringslivets sida framlagts konstruktiva förslag,
som bättre tillgodosage kraven på sol, ljus och luft än de skisser som framförts
från det allmännas sida. Samtidigt liade också de ekonomiska synpunkterna
på helt annat sätt beaktats. Industriförbundet hänvisade härutinnan
till det yttrande, som Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation den 15 november
1947 avgav över bostadssociala utredningens slutbetänkande del II.

Handels kamrarnas nämnd har i utförligt motiverat yttrande hemställt,
att förslaget icke utan ytterligare utredningar och genomgripande omarbetningai
måtte läggas till grund för lagstiftning. Nämnden bär anmärkt, att
förslaget innebure betydande principiella avsteg från hittills vedertagna
rättsgiundsatsei. Det vore ägnat att förhindra eller i varje fall väsentligt
försvåra en ur samhällelig synpunkt önskvärd enskild företagsamhet på
fastighetsmarknaden. Nämnden har i kritiken mot lagförslaget delvis anlagt
synpunkter likartade de av bankföreningen och industriförbundet anförda.
Därvid har nämnden anfört bland annat att markutredningens allmänna
motivering vittnade om en överdriven tilltro till samhällets förmaga
att under alla törhallanden bättre än den enskilde planera för framtiden.
Då det gällde att bedöma ett sannolikt utvecklingsförlopp hade enligt
nämndens mening de samhälleliga organen över lag icke större möjligheter
och hade icke heller visat prov på större framsynthet än enskilda.
Felbedömningar begångna av enskilda finge emellertid aldrig så omfattande
och menliga konsekvenser som misstag av ett samhällsorgan. De ekonomiska
faktorerna komme slutligen alltid att göra sig gällande men med
svårare följd i samma mån som felbedömandet rört större enheter eller insatser.
Mycket stora delar av de svenska städerna och av marken utanför
dessa hade under de senaste sextio åren utbyggts på ett i förhållande till
den dåtida samhällsutvecklingen och den otidsenliga lagstiftningen rörande
tätbebyggelse pa landsorten tillfredsställande sätt. Ett av den nya lagstiftningen
föranlett bortfall av dessa sedan många år tillbaka lojalt arbetande
företag och ett överförande på kommunen av de arbetsuppgifter på bostadsmarknaden,
som dessa handlagt, komme icke endast att i hög grad öka den
kommunala förvaltningens arbetsbörda utan även att å kommunen övervältra
de kostnader och de risker, som tidigare legat på de enskilda företagen.
Ei farenheterna från de svenska tätorterna visade icke endast på framgångsrik
utveckling och ökade markvärden utan även på tillbakagång och sänkta
värden. Det kunde förväntas, att förlusterna i kommunal regi i längden
bleve större; den försiktighet och återhållsamhet, som i regel präglade de
enskildas handlande, vilkas egen ekonomi vore beroende av gynnsamma re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sultat, torde, efter vad erfarenheten visade, icke alltid konnna att prägla verksamheten
inom kommunala organ. Det torde icke heller kunna styrkas
utredningen hade helt förbigått detta spörsmål — att exploatering i kommunal
regi skulle ställa sig billigare än den som utövades av enskilda företagare.
Erfarenheten av samhällelig drift pekade närmast i motsatt riktning.

Kommerskollegium har funnit en viss utvidgning i expropriationsrätten
motiverad med hänsyn till sådana fall, då kommuner icke annorledes kunde
förvärva mark som vore erforderlig för bostadsbebyggelse. Det vore emellertid
svårt att bedöma i vad mån förhållandena på fastighetsmarknaden i
övrigt inneburit sådana hinder för en planläggning av ifrågavarande slag,
att de kunde motivera en så vittsyftande principiell ändring av expropriationsrätten,
som den av markutredningen föreslagna. Icke heller gåve den
framlagda utredningen någon ledning för bedömandet av denna viktiga fråga.
Trots svårigheten att bedöma behovet av den föreslagna utvidgningen
av expropriationsrätten ställde sig kollegium mycket tveksamt till förslaget
med hänsyn till de verkningar för fastighetsmarknaden som ett genomförande
kunde erhålla. Det torde icke vara oberättigat antaga att, om huvudparten
av den för nämnda bebyggelse exploateringsbara marken samlades
hos kommunerna, därigenom också möjligheter till konkurrens på
fastighetsmarknaden minskades. Den fara för prisbildningen, som sådan
konkurrensbegränsning innebure, borde icke underskattas.

Frågan om rätt att expropriera mark för annat ändamål än bostadsbebyggelse
har berörts av justitiekanslersämbetet, som ansett
det tveksamt huruvida expropriation skulle medgivas beträffande mark
för industribebyggelse.

Handelskamrarnas nämnd har anfört att det icke i och för sig kunde anses
som en nödvändig konsekvens av det ansvar för bostadsförsörjningen,
som ansåges åvila kommunerna, att dessa, förutom en härav betingad utvidgning
av expropriationsrätten, jämväl skulle medgivas rätt till tvångsinlösen
för övriga av markutredningen angivna syften. Såvitt nämnden erfarit,
hade några svårigheter generellt sett icke lörelegat, då det gällt för
kommunerna att genom köp i öppna marknaden tillgodose sadana kommunala
behov, som icke kunna tillfredsställas redan jämlikt gällande expropriationslag;
markutredningen hade icke heller framfört några skäl som
talade för att det för en ändamålsenlig utveckling av kommunens näringsliv
vore erforderligt att tillgripa ett så exceptionellt tvångsmedel som expropriationsförfarande.
I sitt vid 1944 års riksdag gjorda uttalande förutsatte
andra lagutskottet, vilket markutredningen icke syntes ha gjort, att den
ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten icke borde vidtagas med
mindre behovet därav kunde anses vara styrkt. Nämnden avstyrkte därför
vad markutredningen härutinnan föreslagit. Som ytterligare motiv för denna
ståndpunkt framhölls önskvärdheten av att avvakta de undersökningar,
som för närvarande pågingc av kommittén för utredning av näringslivets

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lokalisering. Skulle likväl även för nämnda ändamål tvångsvis ianspråktagande
av mark anses påkallat, borde detta icke komma i fråga, där markägaren
förklarade sig villig själv disponera marken på det av kommunen
som tjänligt ansedda sättet.

Beträffande frågan om vilka kommunala enhete r, som skola
aga expropriera mark enligt den föreslagna bestämmelsen har Svenska
landskommunernas förbund framhållit att municipalsamhällena skulle förlora
det författningsmässiga stöd, som hittills möjliggjort för dem att engagera
sig i bostadsförsörjningen, därest förslagen till ändring i bostadspolitikens
allmänna organisation genomfördes. Då municipalsamhällena — bortsett
från befattningen med stadsplanefrågor — icke ägde befogenhet att för
andra än mycket begränsade municipala ändamål, exempelvis elkraftsförsörjning,
främja industriens uppkomst eller förläggning till orten och den
ifrågasatta expropriationsrätten dessutom i främsta rummet avsåges bliva
begagnad inom ännu icke stadsplanelagda områden, bleve de icke heller i
tillfälle att begagna sig av den föreslagna expropriationsrätten till förvärv
av industriområde. Tillräckliga skäl syntes under sådana förhållanden icke
föreligga för att tilldela dem en utvidgad expropriationsrätt. Tvärtom skulle
tillvaron av en sådan rätt kunna ge anledning till osäkerhet om municipalsamhällenas
allmänna kompetens.

Stadsförbundet har i denna fråga anfört:

Vad rätten att indraga markvärdestegringsvinst inom stadsplanelagt område
angår kan det också synas vara riktigt att municipalsamhälle göres
delaktigt av den nya expropriationsrätten i vad denna kan sägas underlätta
stadsplanens genomförande. Beträffande mark för bostads- och industribebyggelse
förefaller det däremot mera tveksamt om en självständig expropriationsrätt
för municipalsamhället bör medgivas. Ehuru det icke synes
uteslutet att utredningens förslag på denna punkt kan leda till osäkerhet
om municipalsamhällenas allmänna kompetens vill stadsförbundet dock
icke motsätta sig att sådant samhälle jämställes med kommun med avseende
på den nya expropriationsrätten. Fall kunna nämligen inträffa, då
samhälle och moderkommun företräda stridiga intressen i frågor rörande
markförvärv. I sådana situationer kan det stundom anses befogat att samhället
har möjlighet att på egen hand expropriera områden som erfordras
för dess framtida utveckling såsom egen kommun.

Markutredningens förslag att kommuns rätt att expropriera mark enligt
den föreslagna nya lydelsen av punkt 7 skulle vara begränsad till mark
inom kommuns eget område har i regel lämnats utan erinran.
Avvikande meningar har dock anförts i några yttranden.

Justitiekanslersåmbetet har sålunda anfört, att begränsningen i regel torde
vara påkallad men att det kunde tänkas förekomma att en stad eller en
tätort utvecklades mot ett område, som gränsade alldeles intill tätorten
men som av någon anledning icke lämpligen kunde med önskvärd skyndsamhet
införlivas med tätorten. Om i det särskilda fallet olägenheter av den
art markutredningen förutsatt icke skulle uppkomma syntes det önskvärt,
att Kungl. Maj :t skulle kunna medgiva expropriation i sådant fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har anmärkt, att expropriation
icke a priori borde vara utesluten enbart på den grund, att marken vore
belägen i en grannkommun. I de fall, då mycket svåra intressekonflikter
mellan de två kommunerna kunde befaras, borde givetvis tillstånd till expropriation
icke lämnas utan att synnerligen vägande skäl kunde åberopas.
Förelåge dylika skäl borde enligt länsstyrelsens mening ett ovillkorligt lagstadgande
icke stå i vägen för eu kommun att tillgodose sitt växande bostadsbehov
genom expropriation av mark belägen inom angränsande kommun,
därest denna utväg uppenbarligen utgjorde den enda möjliga, riktiga
och naturliga lösningen.

Stadsförbundet har framhållit, att begränsningen icke utan vidare vore
godtagbar ur stadskommunal synpunkt. Den skulle innebära att städerna,
vilka under senare tid just för att säkerställa en rationell bebyggelseutveckling
förvärvat exploateringsområden utanför stadsgränsen, löpte risk
att landskommunerna med stöd av expropriationsrätten tillskansade sig
dessa områden till priser, som understege det städerna en gång erlagt. Ansåges
denna begränsning i expropriationsrätten likväl böra upprätthållas,
förutsatte förbundet, att städernas företrädesrätt till sådan redan förvärvad
mark tryggades i övergångsbestämmelser eller genom uttryckliga uttalanden
i motiven.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att frågan om rätt för kommun
att vidtaga expropriationsåtgärder i annan kommun borde lösas i nu
förevarande sammanhang på grund av de konsekvenser vartill den av
markutredningen föreslagna begränsningen kunde leda, icke minst i fråga
om områden som genom frivilliga avtal redan förvärvats.

Vad markutredningen uttalat beträffande förutsättningarna i
övrigt för expropriationsrätten har i regel lämnats utan erinran.
Rörande vissa hithörande frågor ha dock flera remissinstanser gjort
invändningar, varjämte ett par organisationer ifrågasatt utvidgning av expropriationsmöj
ligheterna.

Vad först angår frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde
motivera bifall till ansökan om expropriation har i några yttranden uttalats
att kommunerna för att vinna bifall till expropriationsansökan borde
vara skyldiga att förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredningen
förutsatt. Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga samt stiftsnämnden
i Uppsala, vars utlåtande bifogats Uppsala domkapitels yttrande, och
industriförbundet ha gjort allmänna uttalanden i denna riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län och bankföreningen ha föreslagit att expropriation
skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföreningen
bär sålunda anfört att markutredningens förslag skulle innebära
införandet av en betydelsefull principiell nyhet i expropriationslagstiftningen.
Hitintills hade det krävts full bevisning för expropriantens behov av
marken. Följden av markutredningens förslag skulle med nödvändighet bliva
att onödiga expropriationer bleve en frekvent företeelse. Detta skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

uppenbarligen innebära en allvarlig olägenhet för den enskilde fastighetsägaren,
som endast i obetydlig mån motvägdes av hans i praktiken illusoriska
rätt enligt 68 § expropriationslagen att återlösa fastigheten, därest den ej
kommit till användning för expropriationsändamålet. Den av markutredningen
föreslagna ordningen skulle betyda ett uppluckrande av expropriationsinstitutet
på ett sätt som bestämt måste avstyrkas. Det syntes därför
vara ett ofrånkomligt krav att, därest expropriation för tätbebyggelse över
huvud ansåges böra ifrågakomma, möjligheten till expropriation anknötes
till ett visst planeringsmoment där det efter prövning blivit bestämt att marken
avsåges för tätbebyggelse. Det mest rationella vore givetvis att en av vederbörande
kommunala representation antagen stadsplan eller byggnadsplan
för området förelåge. Om kommunerna i god tid upprättade generalplan och
därvid upptoge tillräckliga tätbebyggelseområden syntes det vara skäligen
ringa risk att anknytningen till stadsplans eller byggnadsplans antagande
skulle motverka expropriationens syfte att underlätta kommunernas bebyggelseplanering
och möjliggöra inköp av tomtmark till rimligt pris. Nybyggnad
i strid med fastställd generalplan skulle ju icke ske. Under alla förhållanden
syntes det vara ett oeftergivligt anspråk, att planeringen fortskridit
så långt som till generalplans antagande för att expropriation skulle kunna
tillåtas. Först då förelåge ett på verkställda undersökningar grundat
beslut om att viss mark avsåges för framtida tätbebyggelse.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län samt handelskamrarnas
nämnd ha föreslagit, att kommunerna åtminstone borde förete
en generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda
anmärkt, att markutredningens förslag syntes bygga på uppfattningen att
behov av mark för bebyggelse under alla förhållanden i första hand skulle
tillgodoses utan större hänsyn till markens lämpliga användande för andra
ändamål, exempelvis jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel. Ett av en
kommun utan närmare motivering och utan någon allsidig utredning framfört
påstående om behov av visst markområde skulle enligt förslaget föranleda
att andra samhälleliga intressen, till exempel jordens användande för
jordbruk, måste vika. En sådan generell grader ing av användningssättens
samhälleliga berättigande kunde icke utan vidare godtagas. Det hade i åtskilliga
fall visat sig, att kommunernas uppfattning om de egna utvecklingsmöjligheterna
varit alltför optimistiska. Därom vittnade bland annat åtskilliga
enligt stadsplanelagen upprättade byggnadsplaner för mindre samhällen, vilka
planer ofta omfattade arealer, tillräckliga att rymma verkliga storstäder.
Eu viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna
att uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kunde
enligt länsstyrelsens uppfattning icke anses ohemult gentemot kommunerna
att åtminstone fordra en sådan översiktlig utredning rörande markens
framtida användning, som innefattas i en generalplan. Tvärtom skulle det för
kommunerna innebära större möjligheter att bättre bedöma sina framtida
behov av mark för den egna utvecklingen, om kommunen tvingades att först
upprätta en generalplan. Härigenom nödgades kommunen att till bedöman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de i ett större sammanhang upptaga samtliga spörsmål, som berörde den allmänna
planläggningen av kommunen. Vidare kunde vid en planering i ett
större sammanhang andra samhälleliga intressen än bostadsförsörjningen
komma under diskussion och få tillfälle att göra sig gällande. Detta måste
ur samhällsnyttans synpunkt anses såsom en fördel. Genom skyldighet att
förete generalplan minskades även det osäkerhetstillstånd, som eljest måste
uppstå för markägare omkring varje tätortsbildning. Därest emellertid markutredningens
förslag antoges, föresloge länsstyrelsen att i lagtexten infördes
ett stadgande av innebörd, att lantbruksnämnden skulle höras över ansökan
om expropriation av mark inom område, där stadsplan eller byggnadsplan
ej gällde. I denna fråga har länsstyrelsen ytterligare anfört:

Vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av jordbrukets rationalisering
förutsättes, att s. k. regionalplaneringar områdesvis skola företagas,
därvid ett visst bestämmande .av markens framtida användningssätt
skall äga rum. Vid dessa regionalplaneringar skola ombud från kommunen
deltaga ävensom representanter från lantmäteriet och länsarkitektkontoren
in. fl. Det förefaller länsstyrelsen självklart att efter det en sådan regionalplanering
verkställts inom en trakt expropriation för bebyggelseändamål
bör ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts för dylikt ändamål.
I annat fall rubbas ramen för den jordbruksplanering, som lantbruksnämnderna
äro satta att genomföra.

Kommerskollegium har anmärkt, att det låge i sakens natur, att några
nämnvärda krav på bevisning icke kunde uppställas rörande behovet av expropriation
för tillgodoseende av det med lagförslaget avsedda ändamålet.
Så snart en kommun önskade företaga expropriation av enskild mark, skulle
sålunda ytterst stora svårigheter föreligga för den enskilde att resa hinder
däremot. Detta förhållande torde med gällande uppfattning om äganderättens
innehåll vara ägnat att ingiva synnerligen starka betänkligheter. Fastighetsägareförbundet
har uttalat sig i samma riktning.

Markutredningens uttalande, att en markägare icke genom att förklara^
sig villig att själv svara för bebyggelsen å sin mark kunde betaga kommunen
möjligheten till expropriation, har mött gensagor i några yttranden.
Kammarkollegiet har framhållit, att expropriationsrätten byggde på tanken
att enskild rätt borde vika för allmänt väl men alt förutsättningen för att
expropriation finge medgivas givetvis vore, att det förelage ett aktuellt
behov av ett visst markområde som icke kunde tillgodoses på annat sätt.
Markutredningens uttalande att den enskilde ej borde kunna freda sig mot
kommunens expropriationsanspråk genom att påvisa att han själv tillhandahölle
tomter till skäligt pris, vore följaktligen direkt stridande mot de
grundsatser, som nu gällde och även borde gälla pa expropriationsrättens
område inom ett rättssamhälle. Liknande synpunkter ha framförts i ett
yttrande av två av de ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge, som
deltagit i handläggningen av remissärendet, ävensom i fastighetsägareförbundets
yttrande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 samt. Nr 184.

Kungi. Maj:t,-t proposition nr 184.

Bankföreningen har framhållit att ett godkännande av markutredningens
ståndpunkt skulle kunna få konsekvenser som ginge vida utöver lagförslagets
syftemål. Det stode icke heller i överensstämmelse med expropriationslagens
grundstadgande, därest en markägare icke skulle kunna avböja ett
expropriationsanspråk genom att erbjuda sig att bebygga fastigheten enligt
stadsplanen och ersätta kommunen eventuell värdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har ifrågasatt huruvida icke markutredningens
uttalande i förevarande ämne stode i strid med lagförslagets ordalydelse,
som förutsatte att expropriation finge äga rum, om så vore »nödigt» för
det angivna ändamålet. Så kunde icke anses vara förhållandet, då markägaren
själv förklarade sig villig att tillgodose behovet av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit särskilt betydelsefullt, att
expropriationsinstitutet komme till användning med största varsamhet och
endast då möjlighet till överenskommelse vore helt utesluten. Man hade
eljest anledning befara, att de ökade risker för den enskildes utövande
av byggnadsverksamheten, som en överhängande expropriationsmöjlighet
måste medföra, på ett mindre lämpligt sätt kunde komma att inverka på
den enskilda företagsamheten inom byggnadsområdet. Detta skulle säkert
icke vara till gagn för byggnadsverksamheten över huvud.

Landsorganisationen har beträffande det av markutredningen berörda
fallet, att fråga uppkomme om expropriation av mark som ett industriföretag
inköpt för framtida utvidgning av rörelsen, anfört att det icke borde
vara det enskilda företagets bedömning som i ett dylikt fall skulle vara
grundläggande för om expropriation skulle företagas eller ej. Även i dylika
frågor borde samhället skaffa sig möjligheter att pröva huruvida det enskilda
företaget bedömt utvecklingsmöjligheterna realistiskt med hänsyn till den
demografiska utvecklingen eller om ortens allmänna förutsättningar i övrigt
gjorde det önskvärt att en utvidgning ägde rum. Lokaliseringssynpunkterna
i sin vidare omfattning syntes alltså i en dylik fråga få göra sig gällande.
Landsorganisationen förutsatte därför att den pågående lokaliseringsutredningen
i sina förslag beaktade denna specialfråga. Samhället borde beredas
möjlighet till allsidigare prövning än vad enskilda eller lokala myndigheter
kunde anses ha förutsättningar för. Då det därjämte kunde förväntas
att kommunerna i framtiden i större omfattning komme att hos
Kungl. Maj :t ansöka om expropriation, funne landsorganisationen även av
detta skäl det naturligt att en central instans behandlade ansökningarna
ur lokaliseringssynpunkterna. Industriförbundet har däremot framhållit,
att enligt förbundets bestämda uppfattning borde icke blott stor utan avgörande
hänsyn tagas till vederbörande industriföretags utvecklingsbehov.
Expropriation i förevarande fall borde över huvud taget ej komma i fråga.
I annat fall skulle många företag städse kunna stå inför ett expropriationshot.
De hade förvisso väsentligare och produktivare uppgifter än att klargöra
sitt behov av den mark de såsom ett led i en förutseende politik en
gång förvärvat. Ej heller finge införlivandet i stadsplan av ett dylikt om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

råde, som därigenom kunde få tätbebyggelsevärde sig åsatt, medföra någon
expropriationsrätt för det allmänna. Vad nu sagts gällde för övrigt icke
blott industriföretag utan även annan kommersiell verksamhet såsom grosshandel
och detaljhandel.

Beträffande markutredningens uttalande att det föreslagna stadgandet
även avsåge det fall, att genom en ändring i detaljplan å tätbebyggelseområde
en förhöjning av byggnadsrätten genomfördes, ha vissa
remissinstanser avstyrkt, att expropriation i sådana fall skulle medgivas.
Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört, att försiktigheten torde bjuda
att man framginge med varsamhet och begränsade sig till det som framförallt
vore av vikt att uppnå, d. v. s. expropriation av obebyggda områden i
tätorternas närhet, i första rummet för bostadsändamål. Hovrätten för Övre
Norrland har ansett, att det knappast vore skäligt att expropriation tillätes
i dylika fall, och länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att en sådan
expropriationsrätt syntes komma att innebära en betydande osäkerhet å
fastighetsmarknaden och för den enskilde som skaffat sig ett eget hem,
varjämte länsstyrelsen anmärkt, att behov av sådan expropriationsrätt icke
syntes föreligga inom länet och att bestämmelserna i 44—45 §§ byggnadslagen
för hithörande fall vore tillfyllest. Fastighetsägareförbundet har framhållit,
att den föreslagna lagstiftningen hade ej blott ett planeringssyfte
utan jämväl ett skattepolitiskt konfiskerande syfte. Efter en närmare utveckling
av det allmännas, å ena, och de enskilda samhällsmedlemmarnas,
å andra sidan, inflytande på uppkomsten av markvärdestegring har förbundet
gjort gällande att en samverkan mellan det allmänna och samhällsmedlemmarna
förelåge och att det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet
varit och måste vara de enskilda individernas självverksamhet i näringslivet
och annorstädes. Med hänsyn härtill framstode expropriationsrättens
utsträckning även till redan planlagd och bebyggd mark såsom särskilt
stötande för rättskänslan. Mot en lagstiftning av dylik innebörd måste förbundet
inlägga en bestämd gensaga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att någon trygghet för besittningen
av ett ärvt eller förvärvat eget hem ej längre syntes komma att förefinnas,
därest lagförslaget oförändrat antoges. Behovet av omplanering eller sanering
av en bebyggelse kunde visserligen i en del fall påkalla ett expropriationsförfarande,
men en sådan åtgärd borde ej tillgripas med mindre
behovet vore utomordentligt stort och avsedd omplanering ej kunde
tryggas på annat sätt. I lagtexten borde intagas villkor, som markerade
expropriationens undantagskaraktär, exempelvis genom tillägg i 1 § 7. att
markens exploatering uppenbarligen icke motsvarades av behovet. Även
med hänsyn till föreslagna grunder för löseskillingens bestämmande vore
det av vikt, alt expropriation i förut angivna fall endast medgåves då så
oundgängligen erfordrades. Det vore uppenbart alt eu kommun, särskilt om
dess ledning vore starkt inriktad på överförande till det allmänna av egendom,
kunde komma i frestelse att söka tilltvinga sig eu genom den höjda

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnadsrätten eller eljest genom ändrad planering uppkommen värdestegring
av marken.

Stadsförbundet har anfört, att det vore tveksamt om problemet fått en
tillfredsställande lösning i förslaget. Det gällde i själva verket en ur samhällelig
synpunkt önskvärd indragning av elt genom väntad bebyggelseökning
uppkommet mervärde hos marken. Beträffande denna fråga har
stadsförbundet ytterligare anfört:

Varför denna ^dragningsrätt skall göras beroende av kommunens framtida
utveckling och i samband därmed uppkommet kommunalt markbehov
för tätbebyggelse är icke lätt att inse. Enligt motiven skulle lagbestämmelsens
tillämpning dessutom förutsätta, att den ökade byggnadsrätten vore
betydande. En med hänsyn till utvecklingen inom kommunen endast ringa
bebyggelseökning skulle således icke föranleda någon kommunal expropriationsrätt.
Klart är visserligen, att om byggnadsrätten för ett helt område
inom kommunen utvidgas, expropriationsrätt inträder. Men skulle bebyggelseökningen
endast avse en enskild fastighet lär det, även om denna ökning
i relation till för fastigheten tidigare medgiven byggnadsrätt vore betydande,
knappast kunna göras gällande att grundvillkoret för expropriationsrättens
inträde uppfyllts d. v. s. att markförvärvet vore erforderligt
för tätbebyggelse med hänsyn till kommunens allmänna utveckling. I praktiken
skulle bestämmelsen därför kunna leda till mycket oenhetliga och därför
orättvisa resultat. Ägaren av en enstaka fastighet, belägen mitt i en
stad, skulle trots medgiven betydande byggnadsrätt sökning kunna undgå
expropriation medan samtliga fastighetsägare inom ett avlägset villaområde,
för vilket en måttlig men för kommunens utveckling överhuvudtaget
betydelsefull bebyggelseökning över lag medgivits, skulle bliva utsatta för
expropriation. Utredningens påpekande att exproprianden i sistnämnda fall
stundom skulle kunna välja mellan att utöva den i expropriationslagen nyöppnade
expropriationsmöjligheten och ekonomisk zonexpropriation enligt
44 § andra stycket byggnadslagen är i själva verket ägnat att ytterligare
belysa svagheten i lagförslaget på denna punkt. Reglerna om zonexpropriation
förutsätta nämligen för sin tillämpning att kostnaderna för stadsplanens
genomförande väsentligt överstiga de bidrag för kostnader till gata
som kommun äger uttaga av tomtägare. De ge dessutom markägare möjlighet
att befria sig från expropriationshotet genom erläggande av ett av
Konungen bestämt i förhållande till kostnaden för planens genomförande
och värdestegringen avvägt belopp, en möjlighet som icke tillförsäkras honom
enligt de nu föreslagna expropriationsbestämmelserna.

Stadsförbundet har vidare anmärkt, att den anknytning till byggnadslagens
definition av tätbebyggelse, varigenom utredningen hoppats att vid
expropriationsändamålens bestämning på en gång tillgodose både det kommunala
behovet av expropriationsrätt för bostads- och industribebyggelse
samt därmed sammanhängande anordningar och det allmänna intresset av
att indraga oförtjänt markvärdestegring, vore svår att genomföra. Det kunde
under sådana omständigheter ifrågasättas om icke — givetvis under förutsättning
att den allmänna värderingsregeln i 7 § expropriationslagen i
huvudsak finge det innehåll markutredningen föreslagit — de nya expropriationsändamålen
under 1 § 7. borde anges allenast med orden »mark
som med hänsyn till kommunernas framtida utveckling erfordrades för

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bostads- eller industribebyggelse och därmed sammanhängande anordningar».

Byggnadslånebijrån har framhållit att i en större eller medelstor stad en
ökning av byggnadsrätten inom ett enstaka kvarter visserligen kunde sägas
vara av ringa omfattning i förhållande till stadens totala byggnadsvolym
men att ökningen icke desto mindre kunde vara av betydelse för utvecklingen
inom kommunen. Fall kunde också inträffa, då staden disponerade
större delen av ett stadsplaneområde medan den mindre delen ägdes av en
enskild person. Även om byggnadsrätten inom den senare delen var jämförelsevis
ringa, syntes det icke skäligt att den enskilde markägaren skulle
få tillgodoräkna sig den markvärdestegring, som enligt lagförslaget förmenades
markägare inom andra lika belägna stadsplaneområden. Det syntes
uppenbart att i sålunda angivna fall expropriationsrätt borde föreligga.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den av markutredningen föreslagna
formuleringen av stadgandet om utvidgad expropriationsrätt över
huvud taget medgåve en sådan tolkning, att expropriation kunde ifrågakomma
även i fall då byggnadsrätten ökats.

Beträffande de speciella problem, som gälla expropriation av mark för
sanering, har Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. föreslagit, att i förevarande stadgande ordet »framtida»
finge utgå, enär ett bibehållande av detta ord syntes utgöra hinder för att
tillämpa expropriationslagen för saneringsändamål. Det vore av värde att
möjligheten till expropriation för detta syfte icke avskures. Då man vidare
icke kunde räkna med att alla kommuner själva skulle förmå genomföra
en sanering i nödvändig omfattning, vore förbundet av den uppfattningen
att vad bostadssociala utredningen i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande
anfört om frivillig enskild sanering vore av stor betydelse. Bostadssociala
utredningen hade föreslagit, att de fastighetsägare som önskade frivillig
sanering skulle under vissa förutsättningar beredas möjlighet att tvinga in
eventuellt ovilliga fastighetsägare i saneringen, vid äventyr att de förra
erhölle lösningsrätt till de senares fastigheter. Förbundet hemställde att
denna fråga upptoges till förnyad prövning i samband med ändringen av
expropriationsrätten.

För en utvidgning, utöver markutredningens förslag,
av kommuns expropriationsrätt har Stockholms stadskollegiums majoritet
uttalat sig. Därvid har framhållits, att kommunernas rätt att genom expropriation
tillgodogöra sig markvärdestegring icke kommit till klart uttryck
i lagförslaget. Det syntes därför nödvändigt all lagförslaget bleve föremål
för överarbetning i sådant hänseende. Bestämmelserna borde givas sådan
utformning, att expropriationsrätt i princip inträdde vid all genom det
allmännas åtgöranden föranledd reell markvärdestegring, oavsett om densamma
uppkommit till följd av ökad byggnadsrätt eller annan anledning.
I eu reservation ha fyra ledamöter av stadskollegiet förklarat att med hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

•

syn till anmärkningar som framkommit mot lagförslaget, de ansåge att lagförslaget
icke utan en genomgripande omarbetning kunde läggas till grund
för en lagstiftning.

Slutligen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att genom byggnadslagens
regionplane- och generalplaneinstitut underlag syntes ha skapats
för tillämpning av en bestämmelse därom, att expropriation finge ske
för tillgodoseende av något friluftslivets behov som vore av väsentlig betydelse
för det allmänna. De betänkligheter, som tidigare kunnat resas mot
fritidsutredningens förslag härutinnan med hänsyn till svårigheterna att
få fram en tillförlitlig utredning, ägnad att ligga till grund för bedömandet
av expropriationsanspråket, vore icke längre för handen. Stockholms stadskollegium
har understrukit önskvärdheten av att den av fritidsutredningen
förordade ändringen i hälsovårdsstadgan vidtoges.

Departementschefen.

Under senare tid ha kommunerna kommit att intaga en alltmera framträdande
ställning i fråga om bostadsförsörjningen, särskilt då det gäller
tätbebyggda samhällen. Medan det kommunala inflytandet på bostadsproduktionen
tidigare huvudsakligen varit begränsat till mera allmänna planeringsspörsmål,
ha kommunerna i våra dagar mångenstädes även vidtagit
åtgärder, som direkt åsyfta alt förbättra bostadsförsörjningen. En dylik
aktiv bostadspolitik har bl. a. tagit sig uttryck i att kommuner inköpt
tomtmark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit den för bostadsändamål.
För något år sedan ha kommunerna också genom uttryckliga lagstadganden
tillagts vissa uppgifter på området. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande äger sålunda kommun,
om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom
kommunen, ställa medel till förfogande för åtgärder i syfte att nedbringa
inom kommunen bosatta personers bostadskostnader. Vidare är kommun
skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att
främja bostadsförsörjningen. Slutligen åligger det vissa större kommuner
att till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen
uppgöra bostadsförsörjningsplan.

I det förslag, som ligger till grund för nyssnämnda lag, ingick dessutom
en bestämmelse, enligt vilken kommun skulle vara skyldig att till främjande
av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i
fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet
av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen,
som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på
fullvärdiga bostäder inom kommunen. Beträffande denna bestämmelse anförde
andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet
icke tvekade att bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålades
kommunerna. Frågan om antagandet av bestämmelsen ansågs emellertid böra
vila i avbidan på markutredningens då väntade förslag om vidgad expropriationsrätt
för kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningen avser med det föreliggande förslaget att förläna kommunerna
ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för genomförandet
av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade utvidgningen
av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna tillfälle
att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att
bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta
för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid
särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploateringen
blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markområdena.
.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har biträtts
av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna
och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att
tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det
bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske
om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som
med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna
normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara alltför
allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissinstanser
som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat små resonemang
på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter
att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropriationsrätten
bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något
högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För
att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,
skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande
lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsakliga
syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation
speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emellertid,
jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med boningshus,
tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till ensittarlagstiftningen
vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expropriationsbestämmelse
av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta
stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som ingår
i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas
äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation
härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av
områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,
om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stadgande
ha kommunerna således eu viss möjlighet att tvångsvis förvarva

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropriation
som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropriationsrätt
är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande
av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det
bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att
ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda
kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda medgiva
ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså begränsad
bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplanelagda
områden eller å mark där detalj planering" överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostadsändamål
är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare vägrar
att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spekulationssyfte
eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom
expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist
inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden
lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kommunen
möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga
om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela planeringen
av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som
med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbeten in. in. ligga sämre till.
För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det
emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av fullgod
beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga
priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om
tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre
tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för
kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva
kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss
antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyggande
syffe torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett relativt
tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om
en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på
sådana .villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till
billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån
hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda berörts
vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitutet.
Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig
kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla äganderätten
till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder
tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan
eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för bebyggande,
får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

föra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till
höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill
kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.
En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den
med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning
kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose
marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda
möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om
tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så
värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.
Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriationsrätten
redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade
expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter
för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ianspråktagande
av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av
kommunen över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —-lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och
annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande
av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnyttjande
(trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommunernas
expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt angår
tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas enligt
sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mellan
tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erforderliga
markområden.

Markutredningen har såsom ett ytterligare ändamål — utöver de av mig
förut förordade — för en vidgad expropriationsrätt för kommunerna anfört,
att den markvärdestegring som växande tätorter i regel orsaka i omgivningen
borde i största möjliga utsträckning tillfalla det allmänna och
ej den enskilde markägaren. Denna synnerligen betydelsefulla fråga behandlas
i ett följande avsnitt under III. Av där angivna skäl bär jag funnit erforderligt
att de olika möjligheter som kunna ifrågakomma för att få till
stånd en sådan överflyttning av markvärdestegring bli föremål för fortsatt
utredning. Jag är därför icke beredd att nu föreslå att expropriation skall
kunna beviljas enbart för detta ändamål.

Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropriationsrätten
har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt
planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om
den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande
anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall
kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kommunala
myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under utarbetande.
Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsarbetet
ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna mening
kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan
innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan
anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.
Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i
god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfredsställande
lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av
värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse
för markvärdena gör också, afl det ofta kan vara en fördel att vissa betydelsefulla
områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga
form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför
bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.
Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid
är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre
till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana
fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma alt
omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets
fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena
mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen
det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar
med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk
bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid
general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det
säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola
behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,
endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.
Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna
uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid
beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras
varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.
På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse fa vägas
även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett
industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för
väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad
jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom saneringsfallet—
endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att
genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga
ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga
bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutredningen
föreslagit, intagas i 1 g expropriationslagen. Eftersom det nuvarande
stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa
speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen
upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriationsmöjlighet
i de fall som här angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropriation
må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för
att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. I formellt
hänseende kan visserligen erinras, att med ett dylikt stadgande kan
uppkomma en viss dubblering i förhållande till särskilt 44 § första stycket
byggnadslagen. Någon olägenhet torde emellertid icke föranledas härav;
för markägaren måste det i stort sett vara likgiltigt om hans mark exproprieras
enligt den ena eller den andra lagen, eftersom samma ersättningsregler
gälla i båda fallen. Den som är utsatt för hot om expropriation enligt 44 §
andra stycket byggnadslagen har visserligen såsom förut nämnts möjlighet
att undgå expropriationen genom att erlägga visst penningbelopp. Detta förhållande
kan dock icke rimligen medföra att, då expropriation sker enligt den
föreslagna nya bestämmelsen i expropriationslagen, en sådan markägare
skall intaga en förmånligare ställning än andra. Att upphäva sistnämnda
lagrum i byggnadslagen torde emellertid icke vara tillrådligt. Det där stadgade
förfarandet bör nämligen alltjämt äga tillämpning i sådana fall då
förutsättningar för expropriation för tätbebyggelseändamål ej föreligga. När
expropriation kan ske enligt både expropriationslagen och byggnadslagen,
synes intet vara att invända mot att kommunen äger valrätt.

I detta sammanhang vill jag, i likhet med markutredningen, understryka,
att den utvidgade expropriationsrätten för med sig att det blir lättare för
kommunen att träffa en godvillig uppgörelse med markägarna. Expropriationsvägen
bör givetvis anlitas endast i sådana fall då en underhandsuppgörelse
på skäliga villkor ej kan komma till stånd.

Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sammanhang.
Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frågan
om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,
t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åtgärd
har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller
att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation
eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan
om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills
vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resonemanget
närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmelsen
om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid
kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten
enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropriation
är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av
mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.
Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen
möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om
område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen ensam
all bli normgivande.

I frågan om vilka kommunala enheter, som böra få den vidgade expropria -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tionsrätten, ha förekommit delade meningar om municipalsamhällena skola
erhålla sådan rätt. Vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna
bostadspolitikens organisation synes emellertid ha förutsatts, att inom en
landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt
skola tillkomma landskommunen och dess organ.1 I enlighet härmed vill jag,
i motsats till markutredningen, föreslå att expropriationsrätten endast tillägges
kommun i vanlig mening och alltså icke municipalsamhälle. Däremot delar
jag markutredningens mening, att kommuns expropriationsrätt endast
bör gälla mark inom dess eget administrativa område. Om det anses behövligt
att kommunens bostadsförsörjningsprogram omspänner även områden
utanför kommunens gränser, bör den naturliga gången vara att de ifrågavarande
områdena först inkorporeras med kommunen. För övrigt torde en
kommuns behov av mark utanför dess område i regel avse mera speciella
ändamål, såsom anstalter för socialvård, rekreationshem, fritidsområden

o. s. v. Frågan i vilken ordning dessa behov skola tillgodoses torde få hänskjutas
till behandling i annat sammanhang.

I enlighet med det nu anförda torde i en ny paragraf i expropriationslagen
närmast efter 110 § böra intagas en bestämmelse att ifrågavarande
expropriationsrätt icke må beviljas annan än kommun, inom vars område
den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

Det under remissbehandlingen berörda spörsmålet om särskild lösningsrätt
för fastighetsägare vid enskild sanering av bostadsbebyggelse är föremål för
övervägande inom socialdepartementet.

II. Principerna för värdering: av fastig-het vid
expropriation.

Gällande rätt m. m.

I lagen om expropriation givas följande regler om ersättning för exproprierad
fastighet.

Enligt 7 § skall för fastighet som exproprieras erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
emellertid i annat hänseende även nytta för den återstående delen av
fastigheten, skall jämlikt 9 § ersättning för skada eller intrång dock utgå
endast i den mån sådant men överstiger nyttan. Uppkommer eljest genom
expropriationen skada för ägaren, skall ock den skadan fullt ersättas. Om
den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning är pliktik
att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller
intrång, skall ersättningen därefter jämkas. Innebär sådant åtagande ut 1

Prop. 218/48 s. 107 samt statsutskottets utlåtande 159/48 s. 14 under III, vilket godkändes
av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

fästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och
sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om fastighetsdelens ägare
det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan
form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Enligt 8 § må vid bestämmande av löseskilling hänsyn icke tagas till sådan
förändring i värdet, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens
beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

I 10 § stadgas, att om kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om
expropriation blivit väckt och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan
ökning av värdet icke må tagas med i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Alltifrån det frågan om expropriation först upptogs till behandling i vårt
land har i olika sammanhang framhållits vikten av en sådan utformning av
ersättningsreglerna, att — som det uttrycktes av lagkommittén 1819
»den enskilde skulle sättas i trygghet för allt lidande». I vår första expropriationslagstiftning
1845 genomfördes detta sa, att ersättningen skulle
utgå med »fulla värdet» och hälften därutöver. Mot denna förhöjningsregel
riktades kritik vid olika tillfällen, och den bortföll i 1866 års lagstiftning.
Principen om sådan förhöjning har däremot även senare vunnit tillämpning
vid expropriation för mera speciella ändamal och da allmänt taget under
motivering att dylik expropriation kunde ske till förmån för enskilt intresse.
(Beträffande gällande bestämmelser om förhöjd ersättning, se 9 kap. 48 §
vattenlagen, 14 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
in. m. och 37 § gruvlagen den 3 juni 1938.)

Under förarbetena till gällande lag om expropriation diskuterades värderingsreglerna
utförligt. Av 1908 års expropriationsrättskommitté framhölls
som den grundläggande synpunkten, att den från vilken expropriationen
skedde skulle genom ersättningen bibehållas orubbad vid den ekonomiska
ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Visserligen borde
vid tvekan mellan olika värden ersättningsbeloppet sättas så att anledning
funnes att antaga, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta
vore något annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en
skyldighet för värderingsnämnden att städse bestämma det högsta belopp,
som kunde finnas skäligt. Kommittén upptog därför icke något förslag i
sistnämnda riktning. I lagförslaget stadgades allenast, att löseskillingen
skulle motsvara egendomens värde.

Kommittén anförde vidare:

Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara
att erhålla vid frivillig försäljning. Det syntes dock kunna anmärkas, att
fastighetspriset i orten icke bör vara ensamt avgörande. Det kan hända,
att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att
säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då
fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskattningen
bär då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten
är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor
vild. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkast -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna användning
icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet
är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid
frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro ekonomiska,
bör inflytande tillmätas, om de äro av beskaffenhet att kunna
uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastigheten
ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affektionsvärde,
som endast beror av en viss ägares rent personliga förhållanden,
icke inverka på ersättningen.

Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter allmängiltiga
grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen
skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten såsom sådan.

Kommitténs formulering bibehölls i den till 1913 års riksdag avlåtna,
första propositionen i ämnet (prop. 1913:46), men lagutskottet (utlåtande
1913: 22 s. 17) ansåg att i lagtexten borde givas klart uttryck åt att »full»
ersättning skulle åtgå till den från vilken expropriationen skedde. Som skäl
härtill anförde utskottet, att expropriation ovedersägligen utgjorde ett synnerligen
stort ingrepp i deras förfoganderätt över sin egendom, som drabbades
därav, samt att en viss fara förelåge att de bestämmelser, som intagits
i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i
motsatt riktning. Det vid 1917 års riksdag slutligt antagna förslaget överensstämde
i nu förevarande hänseende med det, som framgått vid lagutskottsbehandlingen
1913.

Kritik av gällande regler.

Frågan om ändring i ersättningsgrunderna vid expropriation var vid
1944 års riksdag föremål för uppmärksamhet i de förut omnämnda
motionerna (I: 31, II: 73), i vilka föreslogs utredning om ökade möjligheter
för kommun att inlösa mark för bostads- eller industriändamål. Beträffande
värderingen ifrågasattes i dessa motioner huruvida icke vid expropriation
för de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av
regeln, att expropriationsersättning skulle utgå efter fastighetens fulla
värde. Det framhölls också, att man vid bestämmande av ersättningen borde
ha en viss ledning av det senast fastställda taxeringsvärdet för fastigheten.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 63), som i huvudfrågan tillstyrkte utredning,
yttrade beträffande värderingsspörsmålet, att utskottet icke vore
berett att förorda någon utredning angående ändring av den för all expropriation
gällande regeln, att ersättningen skulle utgå efter fulla värdet.
Riksdagen följde på denna punkt utskottet.

Problemet om värderingsgrunderna har uppmärksammats även av stadsplaneutredningen
1942 i dess betänkande del III (SOU 1945:15). Däri
framhålles att gällande regler för expropriationsersättningens bestämmande
icke ansetts ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den omfattning,
som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle
vara önskvärd. Bl. a. hade enligt utredningens uppfattning expropriationsersättningarnas
storlek bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

liga tomtregleringar för sanering av äldre bvggnadskvarter. Då emellertid de
invändningar, som kunde riktas mot expropriationslagstiftningen ej endast
hänförde sig till byggnadsväsendet och då stadsplaneutredningen ej kunde
gå in på frågan om en omarbetning av hela denna lagstiftning, hade utredningen
ej framlagt något förslag i detta hänseende.

I remissyttranden över stadsplaneutredningens betänkande och över riksdagens
skrivelse i anledning av de nyssnämnda motionerna underströks från
många håll behovet av ändrade ersättningsregler vid expropriation.

Bostadssociala utredningen har i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande
(SOU 1947:26) sökt statistiskt belysa expropriationsersättningarnas nivå
genom att på grundval av uppgifter, som genom en enquéte år 1938 inhämtats
från vissa städer, jämföra de utdömda expropriationsersättningarna
med taxeringsvärdena. Undersökningen omfattade Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund. Den utvisade klart,
att expropriationsvärdena i allmänhet låge avsevärt högre än taxeringsvärdena.
I det stora flertalet fall hade expropriationsvärdet legat mellan 150
och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kunde sägas utgöra 170
å 180 % av taxeringsvärdet.

Till jämförelse härmed åberopade utredningen (s. 283) en undersökning,
soin i fråga om vissa städer gjorts angående förhållandet mellan de vid
1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena och de köpeskillingar,
som faktiskt utvunnits vid frivilliga försäljningar under de år
sagda taxeringsvärde varit gällande. Undersökningen utvisade, att i Stockholm
i 19 % av de undersökta fallen saluvärdet legat under taxeringsvärdet,
i 70 % av fallen mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och ill % av
fallen över 120 % av taxeringsvärdet. För Göteborg fördelade sig de undersökta
fallen på de tre grupperna med respektive 26, 66 och 8 % och för
Malmö med respektive 27, 43 och 30 %.

Sammanfattningsvis konstaterade bostadssociala utredningen, att en tämligen
god överensstämmelse sålunda rådde mellan saluvärde och taxeringsvärde
för fastigheter, medan expropriationsersättningarna merendels lågo
avsevärt över taxeringsvärdena och därmed också över de gängse saluvärdena.

Markutredningen har anfört att kritiken i fråga om expropriationsersättningarna
huvudsakligen gällt, att de utdömdes efter alltför frikostiga grunder.
Klagomålen i detta hänseende vore av gammalt datum; kravet på en
begränsning av expropriationsersättningarna framkom redan i mitten av
1800-talet i samband med de omfattande expropriationerna för järnvägarna.
Att expropriationsersättningarna kunde förefalla höga vore helt naturligt, så
länge den i 1845 års förordning införda regeln om förhöjning med 50 % av
ersättningsbeloppet gällde. Men även sedan denna förhöjning bortfallit i
1866 års förordning, hade klagomålen i fråga ej förstummats.

Markutredningen funne det psykologiskt lättförklarligt, att tendensen
vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit alt gå i överkant.
Rättssäkerheten hade ansetts kräva alt ingen berövades sin egendom utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen
i tveksamma fall kunde bli för låg ansåges böra ligga på exproprianden,
hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. Vad
som å andra sidan upprört rättskänslan vore den spekulation, som ej sällan
ägde rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster som
därvid inhöstats.

Markutredningen tillägger, att vad som framförallt varit ägnat att driva
upp expropriationsersättningarna vore hänsynstagandet från expropriationsnämndernas
sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till
följd av expropriationen kunde gå förlustig. Denna synpunkt vore av särskild
betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och
tätorter, och dessa expropriationsfall kunde förväntas i framtiden få ökad
betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen föresloge.
Vid uppskattning av markvärdet i dylika fall vore expropriationsnämnderna
för närvarande i allmänhet benägna att räkna med det värde,
som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bostads-
eller industriändamål. Rättvisan hade ansetts kräva, att expropriaten
icke ställdes sämre än t. ex. en granne, som icke råkade bli utsatt för expropriation.
Systemet hade med andra ord lett till en förhandsdiskontering
för expropriatens del av dylika framtidsvärden.

Principen om jämlikhet mellan olika fastighetsägare hade för övrigt enligt
hittills tillämpad praxis lett till att t. ex. vid ändring i stadsplan, varigenom
medgivits högre bebyggelse, expropriationsersättningen för en tomt,
för vilken denna möjlighet ännu ej utnyttjats, ändå beräknades efter det
ökade värde, som tomten tack var möjligheten till högre bebyggelse ansågs
äga. Samma synpunkt hade också lett till att vid expropriation av mark för
gata eller allmän plats ersättningen ej sällan beräknades såsom för angränsande
kvartersmark, oaktat marken, då den ej kunnat utnyttjas för
bebyggelse, saknade avkastningsvärde.

Andra former för markvärdering.

Markutredningen har diskuterat vissa andra former för uppskattning av
mark för att utröna, om därav nagon ledning kunde vinnas för en reform
av värderingsreglerna vid expropriation.

I första hand har utredningen övervägt, i vad mån värderingen skulle
kunna anknytas till fastighetstaxeringen.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde i regel åsättas till
det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna
saluvärdet).

Till belysning av denna fråga — utöver vad som skett genom det förut
omnämnda, av bostadssociala utredningen redovisade materialet — har
markutredningen gjort en specialundersökning av relationen mellan taxeringsvärden
och köpeskillingar vid frivilliga försäljningar. Undersökningen
avsåg tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1946 och omfattade städerna
Göteborg och Uddevalla. Denna undersökning visade en relativt god över -

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ensstämmelse för vanliga hyreshus mellan taxeringsvärden och köpeskillingar.
För villornas del lågo däremot de senare betydligt över taxeringsvärdena
och samma var förhållandet med jordbruksfastigheter. För båda dessa grupper
av fastigheter överstego köpeskillingarna genomsnittligt taxeringsvärdena
med inemot 45 %.

Förhållandet mellan försäljningspriser och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter
belyses av vissa av statistiska centralbyrån tillhandahållna siffror.
Av dessa framgår, att priset för jordbruksfastigheter för hela riket räknat
översteg taxeringsvärdena med följande procenttal:

År	%
1938 ...........	........... 14,4
1939 ...........	........... 21,8
1940 ...........	........... 27,8
1941 ...........	........... 34,o
1942 ...........	........... 45,8
1943 ...........	........... 54,3
1944 ...........
1945 ...........	........... 39,i
1946 ...........	........... 44,6

Det framgår härav, att stegringen i jordbruksfastigheternas pris i jämförelse
med 1938 års taxeringsvärden var högst avsevärd och under åren
1943 och 1944 uppgick till över 50 %. De nya taxeringsvärden, som åsattes
vid den senaste fastighetstaxeringen, avseende prisläget den 1 januari 1945,
ha som synes av uppgifterna för 1945 och 1946 i någon mån minskat skillnaden
mellan försäljningspris och taxeringsvärden.

Enligt markutredningens mening vore det vanskligt att knyta markuppskattningen
vid expropriation till fastighetens taxering. Detta sammanhängde
med den mycket stora ojämnhet, som utan tvivel vidlådde fastighetstaxeringarna.
Till följd av bl. a. organisationen av det nuvarande taxeringsförfarandet
hade det ej kunnat undvikas, att stora differenser i avseende
på bedömningen av fastighetsvärdena förelåge skilda distrikt emellan.
Generellt kunde sägas, att taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter vore
relativt låga. Enahanda vore förhållandet med taxeringsvärdet på fastigheter
i de mindre tätorterna på landsbygden. I de större och medelstora städerna
däremot vore ofta taxeringsvärdena närmare anpassade till marknadsvärdet,
men även där förekomme stora olikheter, över huvud taget
övade fastighetsägarnas eget intresse av en lägre eller högre taxering i en hel
del fall en viss inverkan på taxeringsresultatet. Den ene fastighetsägaren
önskade med hänsyn till skatten ett lågt värde, medan den andre sökte driva
upp taxeringsvärdet för att därmed också få ett högt belåningsvärde på fastigheten
och i händelse han ville avyttra den kunna motivera ett högt pris.
Det vore således understundom vissa ur synpunkten av en objektiv värdering
ovidkommande omständigheter, som påverkade taxeringsvärdena, och

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 saml. Nr 181.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

följaktligen gjorde dem mindre lämpliga såsom huvudsaklig grund för
expropriationsvärdets bestämmande.

Framförallt ville utredningen framhålla, att taxeringsvärdena merendels
måste bestämmas efter en ganska summarisk prövning utan någon mera
ingående undersökning. Utom vid nytaxering bestämde taxeringsnämnderna
regelmässigt värdet utan föregående besiktning av fastigheten och huvudsakligen
på grundval av föreliggande skriftliga uppgifter samt med stöd av
nämndledamöternas kännedom om förhållandena. Slutligen kunde erinras
om att taxeringsvärdena fastställdes för femårsperioder och att särskilt i
slutet av perioderna värdena ej sällan vore föråldrade med hänsyn till inträffade
förändringar i fastigheternas beskaffenhet eller i fastighetsprisnivån.

Markutredningen erinrade om att bostadssociala utredningen i sitt förut
omnämnda slutbetänkande berört frågan huruvida taxeringsvärdet kunde
tjäna som grund vid bestämmande av expropriationsersättningen. Därvid
hade påpekats, att normerna för expropriationsvärderingen i själva verket
i huvudsak överensstämde med dem som gällde vid fastighetstaxeringen.
Bostadssociala utredningen, som behandlade frågan endast såvitt anginge
stadsfastigheters expropriation och detta närmast för saneringsändamål,
ifrågasatte en bestämmelse i expropriationslagen om att vid uppskattning
av värdet av en fastighet, som skulle exproprieras för stadsplaneändamål,
enhällighet i expropriationsnämnden skulle krävas för att värdet skulle få
bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avvek från taxeringsvärdet.

Den förhandsställning, som sålunda enligt bostadssociala utredningen
skulle inrymmas åt taxeringsvärdet vid beräkning av expropriationsersättningen,
skulle enligt markutredningens mening möjligen utan större betänkligheter
kunna tillämpas i städerna och större stadsliknande samhällen,
men att utsträcka denna ordning till landsbygden och de mindre tätorterna
syntes knappast vara möjligt av skäl som förut anförts. Ej heller vore lämpligt
att införa olika regler i berörda hänseende för land och stad; i varje
fall vore det knappast möjligt att draga en hållbar gräns mellan områden,
där taxeringsvärdena skulle tillmätas en särskild betydelse, och sådana,
där så ej skulle vara fallet.

Som sammanfattning av sin ståndpunkt i denna fråga uttalar markutredningen,
att man visserligen vid expropriationsersättningens beräkning
syntes ha att taga hänsyn till det åsatta taxeringsvärdet, men att man
knappast, om en rättvis värdesättning vid expropriationen skulle uppnås,
borde tillerkänna taxeringsvärdet ett utslagsgivande inflytande på expropriationsersättningen;
än mindre kunde det ifrågasättas att man läte fastighetstaxeringen
helt eller delvis ersätta den särskilda expropriationsvärderingen.

Vidare har markutredningen i sitt betänkande erinrat om de metoder
för värdering av tomtmark som tillämpas av statens byggnadslånebyrå.
Om dessa värderingsmetoder upplyses i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Vid byråns prövning av ärenden om tertiärlån och tilläggslån granskas
alla de faktorer, som påverka fastigheternas värde, således även tomtkostnaden.
Granskningen av tomtkostnader har i första hand till syfte att pröva
skäligheten av det uppgivna tomtpriset. Vid denna granskning skall, enligt
byråns direktiv, 1935 års tomtprisnivå för orten utgöra riktmärke. Anledningen
till dessa direktiv om 1935 års tomtprisnivå vore att vid förarbetena
till den författning, som reglerade byråns verksamhet, hade konstaterats
att tomtpriserna i de flesta av landets städer stigit avsevärt, i vissa fall
med 50 %, från 1935 fram till 1940. Det ansågs skäligt att en återgång till
1935 års tomtpriser skulle ske, dock med den betydelsefulla reservationen
att tomtpriser som innebure förlust för vederbörande kommun icke skulle
behöva tillämpas.

Med anledning av dessa direktiv har byggnadslånebyrån undersökt 1935
års tomtprisnivå för ett stort antal städer. Därvid har förfarits så att genom
inskrivningsdomarna uppgift införskaffats om samtliga lagfarna köp
av obebyggda tomter under åren 1935—1937. Genom de kommunala organen
har uppgift införskaffats om tomtstorlek samt stadsplan och byggnadsbestämmelser
för att utröna den tillåtna bebyggelsen in. in. Genom bearbetning
av detta material har uppgift erhållits om medelvärdena av köpeskillingarna
per mI 2 tomtyta och, när det gällt mark för hyreshusbebyggelse,
jämväl medelvärdena av köpeskillingarna per in2 våningsyta. Dessa medelvärden
ha lagts till grund för överenskommelser mellan byrån och vederbörande
kommun om en för orten skälig medeltomtprisnivå. De tomtpriser,
som av såväl kommunen som byrån godtagits vid den statliga belåningen,
ha kunnat vara såväl lägre som högre än denna medelnivå, beroende på tomtens
läge; att för en tomt, som har ett ur hyressynpunkt bättre bostadsläge
an normalt, godtagits ett högre värde än medelvärdet har ansetts skäligt
med hänsyn till att för bostadslägenheterna i en dylik fastighet kunnat beräknas
en högre hyra än den som svarat mot medeltomtkostnaden.

För många kommuner har någon tomtprisnivå avseende hyreshus för åren
1935—1937 icke kunnat utrönas, enär bostadsbehovet på orten ofta uteslutande
tillgodosetts genom en- och tvåfamilj shus. Om sedermera, som på
många håll varit fallet, större hyreshus börjat tillkomma, har värdesättningen
ibland fått ske genom jämförelse med andra liknande orter. Oftast
har dock i dylika fall en kalkyl över självkostnaderna för markens exploatering
legat till grund för byråns bedömande av skälig tomtkostnad.

I anslutning härtill har markutredningen framhållit, att även kommunerna
allmänt börjat revidera de vid uppskattning av tomtmark använda
beräkningsmetoderna. Tidigare vållades svårigheter bl. a. därav, att vid
prissättning i allmänhet ingen hänsyn togs till undergrundens beskaffenhet

och således till olika grundläggningskostnader, ej heller till den omständigheten
om på tomten finge uppföras hus med affärslokaler eller endast bostäder.
Detta hade nu i de flesta kommuner ändrats. Vad anginge grundförhållandena
löstes frågan i allmänhet så, alt i bruttotomtpriset inräknades
medelkostnaderna för grundförstärkningsarbeten och dylikt där sådana
förekomme, varefter vid försäljningen rabatt lämnades för den i varje särskilt
fall konstaterade kostnaden för extraordinära arbeten i samband med
tomtens bebyggande. Vidare hade man övergivit den tidigare tillämpade
metoden alt värdesätta all mark eller tomtstorleken utan valt att värdesätta
mark för hyreshus eller utnyttjandet, d. v. s. den på tomten enligt stads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

planen tillåtna våningsytan. Genom dessa olika åtgärder hade enligt markutredningens
mening vunnits väsentligt gynnsammare förutsättningar än
tidigare för att frågor rörande köp och försäljning av mark för exploateringsändamål
bleve enhetligt bedömda.

Som exempel på den tomtprisnivå, som utbildats i byggnadslånebyråns
praxis, anför markutredningen nedan återgivna bruttotomtpriser, utgörande
vägda medeltal av tomtpriser, som förekommit i låneärenden hos byrån
under de senaste åren och avsåge respektive städers perifera delar. Priser -

na på mark för villabebyggelse	avsåge enfamiljshus av mindre storlek med
en tomtareal på	cirka 1 000	m2. Priserna inkluderade	kostnaderna för
grundförstärkning	o. d.
		Bruttotomtpris å mark för
		villabebyggelse	hyreshusbebyggelse
		kr/m2 tomtyta	kr/m2 våningsyta
Stockholm......		........... 10: —	35: —
Göteborg .......		........... 8: —	40: —
Malmö .........		........... 6:75	20: —
Hälsingborg ....		........... 5:50	17: —
Norrköping ....		........... 7: —	20: —
Örebro .........		........... 3:50	21: —
Linköping ......		........... 6: —	17: —
Gävle ..........		........... 6:50	15: —
Skellefteå ......		........... 4:50	13: —
Falun ..........		........... 4: —	17: 50
Kristinehamn . ..		........... 3: —	20: —
Falköping .....		........... 3: —	11: 50.

Sammanfattningsvis anför markutredningen, att de värderingsnormer
som tillämpades inom byggnadslånebyrån finge anses giva till resultat värden
som eliminerade obehöriga vinster och som kunde anses skäliga för såväl
säljare som köpare. Enligt markutredningens mening borde dessa värden
i allmänhet vara ägnade att läggas till grund vid de värderingar, som
skulle verkställas av expropriationsmyndigheterna, och vid frivilliga uppgörelser
utan anlitande av expropriationsvägen.

Markutredningens förslag.

Den i lagen uttryckta principen att löseskillingen skall motsvara markens
fulla värde borde enligt markutredningen icke rubbas. Då emellertid själva
uttryckssättet i lagen om ersättningens bestämmande till »fulla värdet» erfarenhetsmässigt
visade sig främja tendensen att fastställa ersättningen i
överkant, syntes lagtexten böra utformas så, att den gåve klarare anvisningar
för tillämpningen. I anslutning till 1908 års expropriationsrättskommittés
uttalande, att fastighetens värde oftast torde motsvaras av den köpeskilling
som kunde antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning, kunde det ligga
närmast till hands att i lagtexten ange »marknadsvärdet» såsom det värde,
som vid expropriationsersättningens bestämmande borde vara utslagsgivan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de. Man skulle därmed i sak komma ganska nära den i kommunalskattelagens
9 § lämnade regeln för taxeringsvärdets bestämmande, nämligen fastighetens
»värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet)». Emot en sådan avfattning
hade emellertid nyssnämnda kommitté själv anmärkt, att fastighetspriset
i orten icke borde vara ensamt avgörande.

Enligt markutredningens mening kunde en lagbestämmelse, som gjorde
»allmänna marknadsvärdet» till den för värderingen utslagsgivande faktorn,
väl tillämpas på förhållandena i och omkring städer och tätorter, där
en fastighetsmarknad kunde sägas vara för handen, men den rimmade sig
illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga
arealer låge i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud
taget ej förekommit kanske på årtionden. Att i dylika fall tala om ett »allmänt
marknadsvärde» för en måhända ringa del av hela fastighetskomplexet
vore ur värderingssynpunkt missvisande. Ej heller kunde man använda
uttrycket »värde i allmänna marknaden», vilket närmast ledde tanken på
ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmänna
fastighetsmarknaden. Fall kunde förekomma, där expropriation skedde av
någon fastighetsdel för ett speciellt allmänt ändamål, t. ex. ett avlägset
liggande mindre markområde, som över huvud taget vore faktiskt osäljbart
på den allmänna marknaden.

För sin del ville markutredningen i stället föreslå en sådan omformulering
av ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen
skulle motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens
pris och fastighetens avkastning. Därmed avsåges att uttrycka, att fråga vore
om eu avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet
kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

Beträffande en av markutredningen föreslagen särskild regel med avseende
å marks tätbehyggelsevärde hänvisas till avsnitt III i det följande.

Vad först anginge hänsynstagande till ortens pris, borde enligt
markutredningen komma i betraktande de markpriser, som vid fastighetsköp
betalats under senare tid. Man borde emellertid därvid ej fatta uttrycket
»orten» alltför snävt. Ibland kunde man få söka vägledning för bestämmande
av ortens pris genom jämförelse med prisläget på annan plats
med likartade förutsättningar för markens utnyttjande.

Utredningen framhåller, att enstaka försäljningar till toppriser icke finge
vara utslagsgivande vid bedömande av ortens pris. Det förekomme icke
sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl vore angeläget att till
en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kunde
det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av
en beslående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifrågavarande
marken, hade då en monopolställning, som han kunde till sin fördel
utnyttja vid prissättningen. Det kunde ock påpekas, att kommunerna
på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida markbehov
förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

läget ej sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställning
och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit
sig i ett tvångsläge.

En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning borde ej få
bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de
speciella förutsättningar, vilka gjort det möjligt att driva upp priset just
på den platsen, sannolikt icke förelåge för andra markområden i omgivningen.
Den myndighet, som hade att besluta om löseskillingen, borde således
noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar
vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen
verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande.

Å andra sidan borde beaktas, att särskilt på landet försäljningar framför
allt från föräldrar till barn ej sällan skedde till lägre pris än det sedvanliga
ortspriset. Försäljningen hade då i viss mån karaktären av ett förtida arv.
Vidare kunde naturligtvis förekomma, att en säljare tvingades realisera
sin fastighet till uppenbart underpris. Ej heller försäljningar av nu nämnda
slag borde få vara normgivande vid beräkning av expropriationsersättningen.

I den mån markens exploateringsvärde finge tagas i betraktande — en
fråga som närmare behandlas i det följande — betonar utredningen, att
hänsyn borde tagas till hela det framtida exploateringsbehovet å orten. Man
komme därmed in på en faktor i markvärderingen, som brukade benämnas
»flytande värde». Härom anför utredningen:

Utgångspunkten vid diskussionen om flytande markvärde har varit det
förhållandet, att exploateringsvärdet av en viss fastighet i omgivningen av
en stad bedömts såsom om fastigheten vore en isolerad enhet. Man har då
beräknat markvärdet utifrån en planerad bebyggelse av området, varvid
detta tänkes kunna bli utnyttjat på det för markägaren ekonomiskt mest
gynnsamma sättet. Man bortser då emellertid ifrån att möjlighet till bebyggelse
förefinnes även i fråga om en hel del andra fastigheter i stadens närhet
och att, om bebyggelse tänkes ske på alla dessa områden, den totala
bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet
inom överskådlig tid. När exploateringsområdena betraktas som en helhet
kan således icke varje enskilt område tillgodoräknas detta värde, ty det
skulle förutsätta att anspråken på exploatering skulle ställas på samtliga
områden. Det flytande värdet innebär alltså en fiktiv övervärdering av marken
totalt sett och det är självklart att, om samhället för framtida exploatering
inlöser marken, hänsyn bör tagas till detta förhållande.

I fall, där enligt vad i det föregående sagts »ortens pris» icke kunde vara
avgörande, borde enligt markutredningen såsom en vid prisbestämningen
vägledande faktor även avkastningsvärdet tagas i betraktande. En
förnuftig köpare kunde ju, när han bestämde sig för att betala ett visst
pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i
fastigheten nedlagda kapitalet kunde förväntas erhålla. Därvid kunde även
ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fastighetens
användningssätt, komma att spela in. I fråga om inverkan på
värderingen av dylika faktorer företrädde olika lagstiftningar skilda stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

punkter. Enligt fransk rätt ersattes i princip ej en utebliven framtida vinstmöjlighet.
I norsk rätt hade, i varje fall i teorin, hävdats att en möjlig
framtida förlust aldrig kunde lämnas utan hänsyn därför att den vore oviss.
Enligt dansk rätt skulle förlusten för att vara ersättningsgill framstå såsom
en påföljd som vore att räkna med. Det sistnämnda ansåges även vara
svensk rätts ståndpunkt.

Markutredningen betecknar det som rimligt, att man vid beräkning av
markvärdet utginge från den antagbara avkastning fastigheten teoretiskt
kunde lämna vid ett sådant utnyttjande av marken, som stode i överensstämmelse
med gällande föreskrifter och som prövades vara praktiskt genomförbart
och ur ekonomisk synpunkt klokt. Man borde alltså göra en
dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användningen
av fastigheten, och markvärdet erhölles såsom skillnaden mellan de till
nuvärde diskonterade sannolika bruttointäkterna och de likaledes diskonterade
sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talade man om ett »hypotetiskt
avkastningsvärde». Man kunde givetvis också utgå från den användning
fastigheten vid expropriationstillfället hade, med de anläggningar för
sådant ändamål som funnes på fastigheten. Självfallet måste man då som
annars vid avkastningsberäkningen taga hänsyn till att byggnaders livslängd
vore begränsad. Med utgångspunkt härifrån kunde man då räkna
ut ett »rådande avkastningsvärde». Många gånger bleve det fråga om kombinationer
mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet.

Vid beräkning av det hypotetiska avkastningsvärdet utgjorde den gällande
bebyggelserätten det maximum av utnyttjande, till vilket man i
praktiken många gånger ej kunde sträcka sig på grund av en med tiden
förändrad uppfattning om vad som vore en lämplig bebyggelse och den anpassning
härtill som inträdde i den fria marknaden. På vissa ställen vore
exempelvis de bestämmelser för en tomts maximala utnyttjande, som förekomme
i 1874 års byggnadsstadga, ännu gällande. Det innebure i många
fall rätt till ett betydligt intensivare utnyttjande än som en enskild byggnadsföretagare
nu troligen skulle anse lämpligt att taga ut. Det kunde då
icke komma i fråga att basera beräkningen av det hypotetiska avkastningsvärdet
på ett fullt utnyttjande intill de gränser 1874 års byggnadsstadga
medgåve. Under det »tak», som byggnadsrätten lade, finge större bebyggelse
ej förutsättas än som svarade mot vad som vid beräkningstillfället av
en byggnadsföretagare skulle anses vara rimligt och klokt med hänsyn till
då gängse standard. För andra städer gällde äldre stadsplaner som möjliggjorde
ett utnyttjande, som icke uppfyllde de krav man numera ställde på
en fullgod stadsplan. Även i sådana fall borde ersättningsbeloppet vid expropriation
bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera
gällande principer reviderad stadsplan. I nu förevarande avseende yttrar
utredningen vidare:

En sådan grund för expropriationsersättningens bestämmande kan icke
sägas missgynna den enskilde. Bebyggande av en tomt med stöd av 1874 års
byggnadsstadga eller efter en föråldrad stadsplan skulle giva till resultat en

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnad, som knappast kan komma att inrymma fullgoda lokaler i enlighet
med de krav som numera ställas. Lokalerna kunna till följd därav bliva
mindre efterfrågade och byggnaden följaktligen innebära en felinvestering.

Huvudskälet för att markutredningen sålunda föreslagit, att expropriationsersättningarna
skola grundas på planer i anslutning till vid tidpunkten
för expropriationen gällande regler för stadsplaneläggningen är dock
att ersättningsfrågan bör bedömas ur förutsättningarna av en samhälleligt
lämplig stadsplan. Att i detta moment av värderingsförfarandet jämväl hänsyn
skall tagas till att gällande planer för ett samhälle många gånger äro
överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjligheter
betraktar utredningen som en självklar sak. Bebyggelsemöjligheterna
skola prövas ur här angivna synpunkter och utnyttjandet inom planområdet
eventuellt reduceras med hänsyn till de olika krav som ur samhällelig
synpunkt böra tillgodoses.

Vad markutredningen härovan anfört om värderingen vid expropriation
av fastigheter inom planlagda områden får betydelse vid genomförandet av
saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Vid dessa saneringar bör värderingen
av marken, i enlighet med vad utredningen härovan framhållit, baseras
på de saneringsplaner som upprättades och icke på de planer som
gällde tidigare.

Markutredningen framhåller, att det i vissa fall skulle leda till oriktigt
resultat att taga övervägande hänsyn till avkastningsvärdet. Detta gällde
framförallt jordbruk och särskilt mindre sådana. Avkastningsvärdet för ett
småbruk vore ofta synnerligen lågt, men dylika fastigheter betingade ofta
höga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I dylika fall
borde försäljningspriset för ungefär likvärdiga objekt vara den i första
hand utslagsgivande faktorn.

Markutredningen understryker även angelägenheten av att man hölle väl
isär markersättningen och intrångsersättningen. Om exempelvis expropriation
skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medförde detta
verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark bleve överdimensionerade,
och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas.
Om hela expropriationsersättningen då uträknades såsom skillnaden mellan
avkastningsvärdet före och efter expropriationen, borde man emellertid
akta på att icke i markvärdeersättningen inginge element av natur att
rätteligen böra betecknas såsom intrångsersättning. I annat fall kunde man
genom expropriationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på
orten.

Anvisningar för värderingsregelns praktiska tillämpning.

För att närmare precisera de normer, som borde ligga till grund vid ersättningens
beräknande, har markutredningen till speciell behandling upptagit
några särskilt viktiga grupper av expropriationsfall. 1

1. Expropriation av planlagd, obebyggd mark.

I uppskattningen av värdet enligt »ortens pris» inginge bl. a. att söka
räkna fram nettopriset, d. v. s. råmarksvärdet. Fn markexploatör finge
nämligen oftast vidkännas utgifter för markens iordningställande för bebyggelse,
och dessa kostnader skulle givetvis frånräknas bruttotomtpriset,

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

d. v. s. priset å mark i exploateringsfärdigt skick. Hur detta kunde tillgå
exemplifierar markutredningen på följande sätt.

Man utgår från den exploatering av marken som gällande stadsplan medger.
Det bör dock härvid observeras att gällande planer för ett samhälle
många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida
utvecklingsmöjligheter. Reduktioner måste då göras av denna eller andra
anledningar.

Man har härmed en utgångspunkt för att beräkna de möjliga markforsäljningsinkomsterna
vid exploateringen och har att multiplicera i stadsplanerna
fastställda tomtytor eller våningsytor med de bruttotomtpriser,
som befinnas motsvara det rådande marknadsläget (exempelvis sadant
detta karakteriseras genom av den statliga fastighetsbelåningen fastslagna
normer). Därmed erhåller man den genom exploateringen möjliga totala

markf örsälj ningsinkomsten.

Sedan gäller det att beräkna alla utgifter i samband med exploateringen.

Dessa äro i första hand kostnaderna för terassering och beläggning av
gator samt desammas förseende med avloppsledningar. Hari inräknas också
kostnaderna för anordningar för dagvattnets avledande. Det bor omnämnas,
att kostnader för huvudgator till större bredd an vad som motsvarar
det lokala behovet skäligen icke böra belasta exploatermgskostnaderna.
Ej heller kostnader för större reningsanläggningar for avloppsvatten,
vilka kostnader få anses hänförliga till sådana utgifter som skola belasta
det allmänna, böra inräknas i exploateringskostnaderna.

Kostnaderna för ordnande av parker torde, med undantag for sadana
mindre parkområden eller planteringar soni betjäna, endast ett begransat
lokalt område, icke böra inräknas bland utgifterna vid uppgörandet av ex ploateringskalkylen.

, , . , ,

Kostnaderna för gas-, vatten- och elektriska ledningar ävensom gatuDelysning
böra ej heller belasta exploateringskalkylen. Kostnaderna härtör
täckas i regel genom förbrukningsavgifter.

I enlighet med vad tidigare anförts böra i exploateringskostnaderna Inräknas
extraordinära kostnader för förstärkning av undergrunden och för
bergsprängning, schaktningskostnader, utfyllnadsarbeten o. d. Kostnaderna
härför böra uppskattas efter sedvanliga grunder.

Till omkostnaderna för exploateringen höra även administrationskostnader.
Dessa utgöras av kostnader för tomtkartor (under förutsättning att
dessa vid tomtförsäljningarna tillhandahållas tomtköparna utan ei sättning)
samt försäljningskostnader. Administrationskostnaderna för gatu- och ledningsarbeten
böra upptagas direkt under dessa omkostnader.

Om de sammanlagda utgifterna för exploateringen dragas från inkomsterna
från markförsäljningarna erhålles ett uttryck för exploateringens samlade
ekonomiska nettobehållning. Dock är att märka att töi säljningsinkomsterna
inflyta under ett visst antal år och att gatubyggnadskostnaderna
antingen komma något före i tiden eller i gynnsammaste fall kunna fordelas
under ungefär samma antal år. Antalet år som exploateringen omfattar,
exploateringstiden, bör således beräknas. En viss ledning kan härvid
erhållas genom de befolkningsprognoser och de prognoser rörande utvecklingen
av bostadsstandarden, som böra ligga till grund för generalplaner
och bostadsförsörjningsprogram.

Om sålunda exploateringstiden antages vara känd, erhålles cxploatenngsmöjligheternas
kapitalvärde genom alt till nutidpunkten diskontera de årliga
nettoinkomsterna av exploateringen. Det är detta kapitalvärde, som
skall betalas för marken vid expropriationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beaktandet av exploateringstiden kan innebära — i de fall då planerna
äro överdimensionerade i förhållande till ortens utvecklingsmöjligheter och
då alltså exploateringstiden skulle bli mycket lång — att även planlagd
mark visar sig icke äga något mervärde för tätbebyggelse. I sådant fall sker
värdering enligt vad som sägs nedan under 2.

Om värderingen gällde enstaka tomter av obebyggd planlagd mark bleve
förfarandet enklare. Härom uttalar markutredningen:

Värdet av marken får anses motsvara nuvärdet av det nettobelopp, som
kan erhållas vid försäljning av tomterna. Bruttovärdet fixeras med utgångspunkt
från den prisnivå som utbildats för tomter med motsvarande i stadsplan
medgivna utnyttjande. Därefter fråndragas eventuella kostnader som
skola erläggas till samhället för gatumark och gatubyggnadsbidrag samt
eventuella kostnader för extraordinära grundläggningsarbeten, utfyllnadsarbeten
och dylikt, varvid nettovärdet erhålles. Antages tomten kunna bliva
bebyggd omedelbart, bör nettovärdet ersättas vid expropriation. Antages
tomten bliva bebyggd efter viss tid, bör ersättningen utgå för det sålunda
beräknade nettovärdet vid det antagna exploateringstillfället, diskonterat till
nutidpunkten.

Såsom framhållits i anslutning till den av utredningen föreslagna huvudregeln
för värdering kunde en beräkning av markvärdet som sålunda baserades
på ortens pris i vissa fall, där en tillförlitlig ortsprisnivå saknades
eller där de ortspriser, som funnes tillgängliga, vore uppenbart avvikande
från ett skäligt avkastningsvärde, behöva justeras genom beräkning av
markvärdet på basis av avkastningsvärdet. Sådana avvikelser kunde å ena
sidan vara förorsakade av att en särskild fastighet kunde förväntas bli
använd för särskilda ändamål såsom till affärslokaler eller å andra sidan
förorsakade av tillfälliga konjunkturer som höjde värdena över vad som
på längre sikt kunde vara rimligt. En fullständigare kalkyl måste då utföras.
Som exempel härpå anför markutredningen följande.

Man utgår därvid från den årliga bruttoavkastning, som kan förväntas
vid ett bebyggande av fastigheten. Därvid böra hyresinkomsterna bedömas
med beaktande av bl. a. den framtida hyresutvecklingen på orten, lägesförhållanden
m. in. Från de årliga bruttoinkomsterna dragas sedan de beräknade
sammanlagda årliga omkostnaderna för fastighetens drift och skötsel,
d. v. s. kostnaderna för skatter, bränsle, förbrukningsavgifter för vatten,
elektrisk ström o. d., kostnader för reparationer, försäkringar och fastighetsförvaltning
in. m. ävensom hyresförluster. På så sätt erhålles fastighetens
årliga nettoavkastning. Denna årliga nettoavkastning minus den enligt
gällande räntefot och byggnadens förväntade livslängd beräknade annuiteten
på dess byggnadskostnad kan betraktas som räntan på byggnadsmarkens
värde. Detta erhålles alltså genom kapitalisering av sagda differens
enligt gällande räntefot. Därvid erhålles den bebyggelsefärdiga markens
värde. Detta värde minskat med kostnaderna i samband med exploateringen
utgör det hypotetiska råmarksvärde som skall ersättas. 2

2. Expropriation av icke planlagd, obebyggd mark.

Tillvägagångssättet borde enligt markutredningen här vara, att jämförelse
skedde med försäljningspriser för fastigheter med ungefär samma storlek,
samma fördelning i olika ägoslag och samma godhet på jorden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

den fastighet som skulle exproprieras. I många, kanske i de flesta fall kur
de en sådan jämförelse med under senare år försålda fastigheter vara svår att
erhålla. Reduktion och tillägg med hänsyn till föreliggande omständigheter
finge då vidtagas. En framkomlig väg vore också att med utgångspunkt från
taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter av motsvarande storleksordning
framräknades ett skäligt dagsvärde med ledning av det material över köpeskillingar
för jordbruksfastigheter i förhållande till taxeringsvärdena som
funnes tillgängligt inom statistiska centralbyrån. Vid expropriation av ett
flertal smärre obebyggda fastigheter belägna intill varandra borde i allmänhet
varje fastighet ej uppskattas för sig; man borde i stället betrakta området
som en enhet.

Markutredningen tillägger i detta sammanhang, att det hade varit önskvärt
att utforma närmare regler för uppskattningar av jordbruksvärden.
Då emellertid fastighetsbildningssakkunniga vore sysselsatta med ungefär
samma problem, syntes denna utredning böra avvaktas.

3. Expropriation av bebyggda fastigheter.

Härom anför markutredningen följande. En bebyggd fastighet kunde av
ägaren utnyttjas alternativt, d. v. s. antingen genom uthyrning av den befintliga
bebyggelsen eller, efter den befintliga bebyggelsens rivning, såsom
mark för nybyggnad. Vid val av det senare alternativet vore fastighetens
nuvärde lika med markvärdet (minus eventuella nettokostnader för rivning
av befintlig bebyggelse). Vid val av det förra alternativet kunde fastighetsägaren
åtnjuta de årliga nettoavkastningar (bruttohyresintäkter minus löpande
drifts- och underhållskostnader), som upplöpte under fastighetens
återstående livstid men däremot först vid dennas slut komma i besittning
av markvärdet (minus nettorivningslcostnaden).

Vanligen kunde man utgå från att bebyggelsens ekonomiska livslängd
vore mera begränsad än den nyss avsedda fysiska livslängden. Varje förlängning
av en byggnads livslängd med ett år betydde att fastighetsägaren
måste vänta ytterligare ett år på att komma i åtnjutande av fastighetens
markvärde. Genom förlängning av livstiden med ett år erhölle fastighetsägaren
visserligen byggnadens nettoavkastning under året men förlorade i
stället ett års ränta på markvärdet. Den ekonomiskt gynnsammaste livslängden,
och följaktligen enligt vad förut sagts det högsta nuvärdet för fastigheten,
erhölles alltså om byggnadens rivning planerades till den tidpunkt,
då dess nettoavkastning på grund av stigande ålder (med sjunkande hyresintäkter
och stigande drifts- och underhållskostnader) sjunkit till att motsvara
räntan på markvärdet. Skulle redan vid expropriationstillfället fastighetens
nettoavkastning ha sjunkit under räntan på markvärdet, visade detta
att bebyggelsen redan överskridit den ekonomiska livslängden, varför fastigheten
endast borde ersättas med markvärdet minus nettorivningskostnaden.

Om däremot fastighetens årliga nettoavkastning vore större än räntan på
markvärdet, måsle den befintliga bebyggelsens avkastningsvärde beräknas.
Hela fastighetens kapitalvärde vore då lika med befintlig bebyggelses av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

kastningsvärde (beräknat för den återstående, på förut angivet sätt bestämda
ekonomiska livslängden) plus det till nutidpunkten från den ekonomiska
livslängdens slut diskonterade markvärdet.

Med en befintlig bebyggelses avkastningsvärde förstodes därvid summan
av de till nutidpunkten diskonterade, under olika år av befintliga byggnaders
återstående ekonomiska livslängd förväntade nettoavkastningarna.
Med fastighetens nettoavkastning avsåges dess årliga bruttohyresintäkter
minskade med samtliga utgifter under året för fastighetens drift och skötsel
(därvid givetvis icke räntor och avskrivningar finge medtagas). Härvid
borde hyresinkomsterna prövas med beaktande av den rådande hyresnivån
och den sannolika framtida förändringen av denna. Det förhållandet att
äldre fastigheter krävde högre underhålls- och reparationskostnader än nya
fastigheter borde också beaktas.

I vissa fall måste man taga hänsyn till att det ofta skulle kunna bli lönande
för fastighetsägaren att efter viss tid genom ombyggnad anpassa lägenhetsbeståndet
till förändrad efterfrågan. Härigenom kunde den ekonomiska
livslängden och fastighetens nuvarande kapitalvärde ökas. I dylika
fall borde expropriationsersättningen motsvara avkastningsvärdet — beräknat
på basis av den för de olika åren förväntade lägenhetsindelningen
— varvid givetvis kostnaderna för byggnadens omändring, efter vederbörlig
diskontering från ombyggnadstidpunkten till nuet, måste jämställas med
driftkostnader.

Remissyttrandena.

Markutredningens förslag om grunderna för beräkningen av expropriationsersättning
har i de flesta yttrandena lämnats utan erinran.

Av de remissinstanser som framställt invändningar mot förslaget ha några
ifrågasatt lämpligheten av att borttaga den för närvarande gällande bestämmelsen
att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde.

Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit att, då å ena sidan en väsentlig
utvidgning av expropriationsändamålen ägde rum och å andra sidan
utvidgningen förde med sig både vanskliga och svårbedömbara, ekonomiskt
ofta mycket betydelsefulla värderingsspörsmål, det kunde ifrågasättas om
tillräckliga skäl funnes att ur lagtexten borttaga det ord som markerade,
att ersättning till fullo skulle utgå för det ingrepp som gjordes i annans
rättssfär. Det vore angeläget att i lagen gåves klart uttryck åt lagstiftningens
innebörd i fråga om ersättningens belopp.

Fastighetsägareförbundet har förklarat sig med bestämdhet kunna påstå
att det icke bevisats, att de nuvarande expropriationsnämnderna i allmänhet
på el t felaktigt sätt tillämpat lagens regel om ersättning med fulla
värdet. En eventuell tendens hos nämnderna att, om tvivelsmål om den rätta
värderingen förelåge, välja ett för den enskilde fastighetsägaren gynnsamt
alternativ, vore rimlig och billig, då expropriationen innebure, att den enskilde
tvångsvis frånhändes sin fastighet och att detta skedde på en tidpunkt,
som vore vald av den exproprierande kommunen och därför med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till marknadssituationen eller eljest kunde vara särskilt oförmånlig
för den enskilde. När utredningen sade sig avse att bibehålla principen
om ersättning med fulla värdet, borde det icke finnas någon anledning att
utbyta uttrycket »fulla värdet», om vars principiella innebörd dock någon
tvekan ej kunde råda, mot det mera uttunnade och oklara uttrycket »skälig
ersättning». Att införa en värderingsregel, som vore så formulerad, att dess
avsedda innebörd lätt skulle kunna förbises och därigenom verka till markägarens
nackdel, vore så mycket betänkligare, som man samtidigt planlade
och genomförde åtgärder vid sidan av expropriationslagstiftningen, vilkas
syfte vore att åstadkomma en nedpressning av värdet på de fastigheter, som
kunde bli föremål för tvångsinlösen. Såsom ett exempel hänvisades till de
bostadspolitiska stödåtgärder, som föreslagits av bostadssociala utredningen
och som vore avsedda att utnyttjas så, att det uppstode lediga lägenheter
i de hus som t. ex. av stadsplanetekniska skäl skulle bortrivas.

Lantbruksf örbundet har uttalat, att förbundet icke funne ifrågavarande
ändring erforderlig. Med hänsyn till att expropriationsnämnderna föresloges
bliva ersatta av domstolar, vilkas beslut skulle kunna överklagas i högre
instans, syntes man ej i fortsättningen behöva befara en felaktig tolkning
av uttrycket »full ersättning».

Riksförbundet landsbygdens folk har anmärkt att markutredningen överhuvud
taget icke syntes ha tagit hänsyn till att expropriationslagen icke i
första hand vore avsedd att giva kommunerna möjlighet att förvärva mark
för bebyggelse utan för andra ändamål. Markutredningen hade icke berört
vilken inverkan den föreslagna ändringen kunde hava på de andra expropriationsändamålen.
Riksförbundet ansåge det icke under några omständigheter
böra få ifrågakomma att man tummade på expropriationslagens princip
om att full ersättning skulle givas då den enskilde tvingades att avstå
från sin egendom. Ansåges särskilda bestämmelser vara erforderliga på
byggnadslagstiftningens område, borde dessa ha sin plats i byggnadslagstiftningen
och icke i den allmänna expropriationslagen.

Svea hovrätt har ansett det kunde ifrågasättas om icke orden »skäligt
värde» i förslaget jämförda med »fastighetens fulla värde» i nuvarande lagtext
kunde uppfattas såsom innebärande en saklig förändring till expropriatens
nackdel. Lämpligt syntes vara, att det stadgades att for fastigheten
skulle erläggas »löseskilling, motsvarande fastighetens värde med hansyn
tagen till etc.». ...

Två ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom bankföreningen
1m ifrågasatt om icke den föreslagna ändringen kunde föranleda en
tendens till sådan undervärdering av expropriationsobjekten, att huvudprincipen
om ersättning till fulla värdet undanskymdes. Bankföreningen
har därvid anfört, att det från lagstiftningsarbetet inom tvångavhandandets
område kunde hämtas ett belysande exempel på att skäligt varde icke ansetts
motsvara fulla värdet av eu vara. I ett år 1938 avlämnat förslag till
allmän förfogandelag hade rikskonnnissionen för ekonomisk försvarsberedskap
upptagit eu bestämmelse att för rekvirerad vara skulle utgå ersättning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

som prövades skälig med hänsyn till gällande pris. Enligt kommissionens
uttryckliga förklaring hade med bestämmelsen avsetts att giva staten möjlighet
att bestämma ersättning till ett lägre belopp än ortens pris. Enligt
bankföreningens mening vore det icke vare sig påkallat eller befogat att
frångå den nuvarande bestämmelsen om ersättning med fastighetens fulla
värde.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att fastställandet av det skäliga
värdet skall ske med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens
avkastning ha särskilda synpunkter anlagts i vissa yttranden.

Kyggnadslånebyrån har sålunda anfört, att med uttrycket »ortens pris»
borde förstås en representativ prisnivå för fastigheter av motsvarande beskaffenhet
och belägenhet. Åtminstone i storstädernas närhet förekomme
en livlig spekulation i såväl obyggda som byggda fastigheter. Om ett flertal
spekulationsköp förekommit i trakten, kunde en oskäligt hög prisnivå ha utbildats.
Denna borde då icke anses såsom representativ. Vid expropriation
av en sådan villafastighet, för vilken ett avkastningsvärde icke kunde beräknas,
borde ersättningens storlek bedömas med viss hänsyn till aktuella
produktionskostnader. I den mån ett sådant bedömande i det enskilda fallet
skulle komma att leda till ett ur skälighetssynpunkt uppenbart orimligt resultat,
syntes en modifiering kunna ske genom tillämpning av bestämmelserna
om ersättning för skada och intrång. Drätselkammaren i Malmö har
anfört att det i många fall vore svårt att erhålla en jämförelse med under
senare år representativa försäljningar av fastigheter. Med hänsyn härtill borde
man taga under övervägande huruvida icke avkastningsvärdet borde utgöra
den primära bedömningsgrunden. Såsom subsidiära bedömningsgrunder
kunde man tänka sig de värderingsgrunder, som statens byggnadslånebyrå
tillämpade. I andra hand borde hänsyn tagas till taxeringsvärdet, men därvid
borde i det särskilda fallet bedömas huruvida detta värde vore för högt
eller för lågt och jämkningar ske i anslutning därtill.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anmärkt att det knappast kunde anses
fullt tillfredsställande med en hänvisning till allenast ortens pris, då i
motiveringen påpekades, att man i vissa fall borde söka vägledning genom
jämförelse med prisläget på annan ort.

Lantbruksförbundet har anfört att med angivandet av ortens pris och
fastighetens avkastning utredningen endast syntes ha avsett att lämna exempel
på vilka beräkningsgrunder, som i allmänhet borde användas, och
förutsatt att även andra omständigheter kunde tagas i betraktande. Under
sådana förhållanden ansåge förbundet det oriktigt, att på sätt föreslagits
endast upptaga vissa beräkningsgrunder. Bankföreningen har framhållit
att bestämmelsen att värdet skulle beräknas med hänsyn tagen till ortens
pris och fastighetens avkastning vore ur saklig synpunkt direkt felaktig,
då vid beräknandet av en fastighets verkliga värde en mångfald olika
faktorer, utöver de nämnda, normalt måste spela in.

Länsarkitekten i Malmöhus län har i ett vid länsstyrelsens i länet yttran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de fogat utlåtande framhållit, att ersättningen borde utgöra just så mycket
att expropriatens förmögenhet vore densamma som den skulle varit om
expropriation ej ägt rum. Vid bedömandet av kritiken mot expropriationsnämndens
värdering vore det viktigt att hålla detta i minnet. Särskilt i senare
tider med nedgående penningvärde torde hänsyn ha tagits till svårigheten
för expropriaten att placera ersättningen så att hans förmögenhetsställning
ej rubbades. Det funnes ingen anledning antaga att nämnderna
ej försökt skipa rättvisa. Med anledning av att markutredningen bland annat
rekommenderat statens byggnadslånebyrås värderingar, anmärktes att
byråns pris i vissa fall varit orimligt låga, till och med understigande taxeringsvärdet.
Detta kunde icke bidraga till att skapa förtroende för värderingsprinciperna,
i synnerhet som såväl statens som kommunala myndigheters
organ intoge en partisk inställning. Domänstijrelsen har erinrat om
allmänhetens frihet att vistas å andras marker utan några egentliga inskränkningar
(allemansrätten). För egendomar som låge intill städer eller
andra större samhällen medförde denna frihet en årlig skadegörelse, för
vilken jordägaren icke haft annan ersättning än den som till äventyrs kunde
uppkomma vid markens ianspråktagande för tätbebyggelse. Det torde
icke vara lämpligt att under angivna omständigheter beröva markägaren
en skälig ersättning för dylika intrång vilka icke drabbade jordbruksfastigheter
i allmänhet. Det kunde också tänkas att en jordägare lagt ned kostnader
på anläggningar, som först i en framtid kunna ge ökat värde åt fastigheten.
Han hade icke räknat så noga med utgifterna under sin tid, då han
kunnat förutsätta att de framtida förbättringarna skulle komma hans efterlevande
tillgodo. Möjlighet att taga hänsyn till det mervärde utöver det allmänna
jordvärdet som en fastighet på grund av angivna förhållanden kunde
äga borde beredes.

Rörande fastigheternas taxeringsvärden såsom underlag för beräkningen
av expropriationsersättning ha vissa synpunkter framställts.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
har anfört att enligt förbundets mening betydande skäl talade för att, åtminstone
i städer och stadsliknande samhällen, taxeringsvärdet lades som
utgångspunkt vid expropriationsvärderingen. Värderingsförfarandet skulle
därigenom högst avsevärt förenklas och utrymmet för stridiga uppfattningar
begränsas. En sådan regel komme vidare att i hög grad bidraga till stabiliteten
å den fria fastighetsmarknad, som även i fortsättningen förutsattes
skola existera. Beträffande den närmare utformningen av värderingsregler,
grundade på taxeringsvärdena, hänvisade förbundet till bostadssociala
utredningens förslag därom, vilket icke uteslöte betydande jämkningar
då anledning därtill förefunnes eller fullständigt bortseende från taxeringsvärdet
i vissa fall. Förbundet kunde icke finna att den gränsdragning mellan
de fall, då taxeringsvärdet borde ligga till grund för expropriationsvärderingen,
och de fall, då andra beräkningsgrunder borde tillämpas, vore
omöjlig eller ens behövde medföra några avsevärda svårigheter. Förbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge sig för sin del kunna föreslå att taxeringsvärdena skulle läggas till
grund för värderingen vid expropriation för planändamål. Vid expropriation
för andra ändamål borde de av markutredningen föreslagna värderingsreglerna
komma till användning. Däremot har drätselkammaren i Linköping
uttalat att såvitt erfarenheterna i Linköping visade det vore otänkbart att
i något avseende lägga taxeringsvärdena till grund för expropriationsvärdering.

Markutredningens yttrande, att därest gällande stadsplan möjliggjorde
ett utnyttjande av marken, som icke uppfyllde det krav man numera ställde
på en fullgod stadsplan, ersättningen vid expropriation borde bestämmas
med utgångspunkt från en i anslutning till numera gällande principer r eviderad
stadsplan, har blivit föremål för särskilda yttranden i några
fall.

Överståthållarämbetet har anfört, att nämnda anvisning innefattade en
avvikelse från den eljest i betänkandet hävdade regeln att ortens pris och
avkastningsvärdet skulle läggas till grund för värderingen. I regel kunde
det antagas att »ortens pris» rönt inflytande av de utav utredningen berörda
förhållandena varför en särskild nedsättning på grund av dessa förhållanden
kunde bliva obillig mot markägaren. Endast i den mån man icke
kunde utröna ortens pris inom ett område där den föråldrade stadsplanen
gällde syntes särskild hänsyn till saneringsplanen böra tagas på sätt utredningen
anfört.

Industriförbundet har anmärkt att markutredningens förslag om nedjustering
av markvärdena till följd av minskad byggnadsrätt icke syntes tillräckligt
utrett.

Bankföreningen har framhållit att markutredningens uttalande ej sällan
kunde leda till ett avsteg från den fundamentala principen om full ersättning
åt expropriaten. En fastighet, som enligt saneringsplan exproprierades,
kunde tidigare ha tagit åt sig ett marknadsvärde, som överstege
det värde, som framkomme när den reviderade stadsplanen (saneringsplanen)
lades till grund för värderingen. Bostadssociala utredningen hade
i sitt slutbetänkande även uttalat, att en fastighets byggnadstekniska standard,
dess behov av byggnadsteknisk sanering, endast ofullständigt återspeglades
i marknadsvärdet och att marknadsvärdet vore relativt oberoende
av den omgivande miljöns stadsplanetekniska standard. Därvid hade även
betonats att fastighetens marknadsvärde således icke påverkades av att
byggnadernas livslängd ur samhällssynpunkt förkortades genom att stadsplanen
bleve otidsenlig. I en tid, då stadsplanerna åldrades snabbare än
byggnaderna, skulle enligt föreningens mening markutredningens värderingsregel
för saneringsfall uppenbarligen kunna leda till ekonomisk förlust
för den enskilde fastighetsägaren.

Handelskamrarnas nämnd har uttalat att den nya princip som innefattades
i markutredningens nyssnämnda yttrande innebure ytterligare en
uppluckring av huvudprincipen om att ersättning skulle utgå efter det fulla

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

värdet marken hade i den tidigare ägarens hand. Genom saneringsplanens
upprättande och den därmed förenade expropriationen kunde fastigheten
komma att väsentligt nedgå under det marknadsvärde, efter vilket fastighetskrediten
avpassats. Vid fastställande av saneringsplaner kunde det dessutom
ofta bli nödvändigt att med hänsyn till vikten av en för hela kvarteret
gynnsam sanering genomföra en betydligt hårdare begränsning av
utnyttjanderätten för en däri ingående tomt än för andra. Det måste bli
svårt att finna en rättvis värderingsgrund för de olika tomterna och saneringsplanen
borde därför icke utgöra underlag för beräkningen av de
olika fastigheternas värde. Uppenbarligen skulle ett godtagande av de uppdragna
principerna vara ägnat att medföra ekonomiska förluster för de
enskilda fastighetsägarna och även få ogynnsam återverkan på kreditmarknaden.
Ifrågasättas kunde slutligen, huruvida dessa principer överensstämde
med den i betänkandet i övrigt hävdade uppfattningen rörande kommunens
rätt att indraga en genom ökat utnyttjande inträdd värdestegring. Ur
rättvisesynpunkt kunde det i varje fall icke anses acceptabelt, att kommunen,
samtidigt som den gjorde anspråk på varje ökning av tomtvärdet,
som kunde följa av en vidgad byggnadsrätt, vägrade lämna gottgörelse för
den minskning av tomtvärdet som förorsakades genom reduktion av byggnadsrätten.

Bgggnadslånebgrån har anslutit sig till markutredningens uttalande men
framhållit att det torde vara nödvändigt, att den reviderade stadsplanen
icke lades till grund för expropriationsvärderingen, förrän planen prövats
och fastställts av stadsplanemyndigheterna. Endast därigenom vunnes garantier
för att prövningen verkställdes på samma sätt som beträffande andra
stadsplaner och under beaktande av alla_ inverkande omständigheter. I
annat fall skulle det tillkomma expropriationsmyndigheten att bedöma
stadsplanens skälighet. Byrån föresloge därför att markutredningens uttalande
kompletterades så, att därav tydligt framginge, att därmed icke avsåges
något undantag från regeln att planlagd mark skulle värderas med
utgångspunkt från den vid tidpunkten för anteckningen i fastighetsboken
gällande stads- eller byggnadsplanen. Byggnadslånebyrån har vidare anlagt
vissa synpunkter på de principer, efter vilka de intressekonflikter borde
lösas, som kunde uppkomma mellan den enskilde markägaren och kommunen
till följd av en planändring, varigenom den för marken tillåtna byggnadsrätten
minskades, antingen den helt borttoges eller den inskränktes genom
minskningen av våningsantalet. Byrån har härom närmare anfört:

Det förtjänar här framhållas, att den enskilde markägaren enligt byggnadslagen
har möjlighet att i samband med planens utställande göra erinringar
mot den föreslagna planen eller planändringen. Det får därvid
förutsättas, att den som anser sig ha anledning befara en värdeminskning
genom fastställandet av planen därvid kommer att bevaka sin rätt. Jämlikt
30 § 4 mom. byggnadsstadgan skall förslag till ändring av stadsplan
för redan bebyggt område åtföljas av erforderlig utredning angående de
ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande. Därvid synes även
frågan om planändringens inverkan på den enskilde markägarens ekono 7

Ilihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 181.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

miska ställning komma att belysas. Jämlikt 45 § byggnadslagen kan stadsplan
fastställas under villkor, att inlösen av viss mark äger rum. Enligt
uttalanden i samband med bestämmelsens tillkomst avser den bl. a. de fall,
då stadsplan, som syftar till sanering av befintlig bebyggelse, är så oförmånlig
för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade intressen
icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer
till stånd. Vid fastställande av planen torde Kungl. Maj :t komma att tillse,
att den enskildes rätt icke obehörigen trädes för när.

Byggnadslånebyrån har jämväl belyst sambandet mellan å ena sidan innehållet
i 48 § byggnadslagen och å andra sidan markutredningens nyssnämnda
uttalande. Vid bedömandet av detta samband syntes enligt byrån
följande synpunkter böra beaktas:

En genom planändring åstadkommen minskning av den tillåtna byggnadsrätten
kan vara motiverad antingen av att stadsplanen för ett större
område varit överdimensionerad i förhållande till orlens utvecklingsmöjligheter
eller att planen icke medgivit en skälig stadsplaneteknisk standard
eller av att behov, hänförliga till mer speciella samhälleliga intressen, måst
tillgodoses, exempelvis genom framdragande av en ny trafikled.

I förra fallet innebär planändringen, att den delvis »fiktiva» byggnadsrätt,
som konstitueras av en överdimensionerad plan, i en ändrad plan
anpassas med hänsyn till samhällets vid tiden för planändringen sannolika
utvecklingsmöjligheter och/eller med hänsyn till aktuella krav på
stadsplaneteknisk standard. Den i den nya planen tillåtna mindre bebyggelserätten
motsvarar i sådant fall den »reella» byggnadsrätt, som före
planändringen maximalt kunnat eller bort utnyttjas. Det synes då icke
rimligt, att den enskilde markägaren av kommunen skall kunna kräva ersättning
för den endast formella minskning av byggnad srätten, som planändringen
medfört. Byggnadslånebyrån tillåter sig i detta sammanhang hänvisa
till vad utredningen anfört om »flytande värde».

I senare fallet, då en »reell» byggnadsrätt inskränkes för att tillgodose
ett speciellt samhälleligt intresse, synes det däremot skäligt, att markägaren
erhåller ersättning för den ekonomiska förlust, som han åsamkas genom
inskränkningen.

Den av markutredningen uttalade principen för ersättningens bestämmande
i de fall stadsplanen är överdimensionerad synes vara av utomordentligt
stor betydelse vid genomförandet av en sanering av det äldre bostadsbeståndet.
Det synes därför angeläget, att markutredningens uttalanden
på denna punkt beaktas vid lagtillämpningen.

I detta syfte synas bestämmelserna i 48 § byggnadslagen böra — om så
erfordras — givas en sådan formulering eller en sådan tolkning, att desamma
avse rätt till ersättning endast i de fall, då planändringen vidtagits
för att tillgodose mer speciella samhälleliga intressen och inskränkningen
berör en med hänsyn till ortens utvecklingsmöjligheter in. in. »reell»
byggnadsrätt.

Beträffande markutredningens anvisningar för värderingsregelns
praktiska tillämpning har i några yttranden anförts, att remisstiden
icke medgivit ett närmare genomträngande av problemen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har emellertid anmärkt att de i den praktiska
tillämpningen vore ägnade att medföra alltför vidlyftiga utredningar
och därmed förenade stora kostnader. Värdeuppskattningen i ersättnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

frågor av denna art bleve i inånga fall med nödvändighet en skälighetsuppskattning
efter i orten rådande mycket skiftande förhållanden, vilka
icke alltid kunde inordnas under en i förväg uppgjord mall. I huvudsak
likartade synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt Göteborgs stadskollegium.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att de av markutredningen
föreslagna anvisningarna innebure ett i hög grad komplicerat bedömande
av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska frågor, vilket konnne att ställa
stora krav på sakkunskapen hos den myndighet, som prövade expropriationsmålet.
Erforderliga anvisningar för tillämpningen torde därför böra
meddelas. Jämväl fastighetsbildningssakkunniga och drätselkammaren i
Borås ha understrukit behovet av att lagtexten kompletterades med särskilda
anvisningar.

Departementschefen.

Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den
ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällande
expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom
helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita
expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan
angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke
i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att
expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp,
och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att utnyttja
de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill
vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvändigt
att bryta rådande värderingspraxis.

Orsakerna till det otillfredsställande resultatet av värderingarna äro av
flera olika slag. I synnerhet torde missförhållandena emellertid bero på brister
i systemet för ersättningarnas bestämmande, vilka leda till ojämnhet och
osäkerhet i tillämpningen. Dessa brister äro dels av organisatorisk art, dels
sammanhänga de med frånvaron av bestämda värderingsprinciper. I ett senare
avsnitt av min framställning kommer jag att förorda en omorganisation
av expropriationsmyndigheterna, som bl. a. innebär att en kår av experter
på fastighetsvärdering tillskapas. I nu förevarande avsnitt vill jag
behandla frågan i vad mån värderingen kan göras beroende av vissa fixa
normer, varigenom utrymmet för värderingsorganens subjektiva omdöme
minskas. Uppenbarligen kunna dylika normer icke helt eliminera den osäkerhet,
som är nödvändigt förbunden med varje värdeuppskattning, men
det bör vara möjligt att begränsa utrymmet för det irrationella momentet.
Man bör sålunda på denna väg kunna åtminstone nedbringa det övervärde,
som för närvarande ofta ingår i löseskillingen.

Den nu gällande huvudregeln i 7 § expropriationslagen om bestämmande
av ersättningen vid expropriation av fastighet utsäger endast, alt löseskillingen
skall motsvara fastighetens fulla värde. Markulredningen — vars
förslag i denna del lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena —

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förordar i stället den formuleringen, att ersättningen skall motsvara skäligt
värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens avkastning.

Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara
riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle,
kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet balett
värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör
då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa
försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller
köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd
av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra
få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsäljning
inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör bestämningen
av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske
genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen
tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande
beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den omständigheten,
att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga
låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig
efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbildats
efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropriationsersättningarna
icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna
från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I samband
härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation
av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpeskillingar
utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset.

Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en
ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet
på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för densamma
speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder
och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit, fastighetens
avkastning böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt
tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med
markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastighet
kan bli föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för expropriationen,
värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället
för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det förändrade
utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom
sådan tid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning.

Såväl vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde
som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd
mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven
i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gällande
plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett
senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempelvis
sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän
plats.

Från huvudregeln att värderingen skall ske med utgångspunkt från den
gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Särskilt
då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan
sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att
utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska,
sanitära eller andra —- är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bortses
från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller
rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse standarden.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om »flytande
markvärde». Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploateringsbehovet
för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska
förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från
att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade
för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala bebyggelsen
vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att
expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en
dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda omständighet
skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att
angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast framhålla
att det »flytande värdet» uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då fråga
är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden.

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värderingen
på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den
ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig
fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda övervägande
avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka
att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rättvisande
utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer
den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller
något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om
villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsomsättningen
sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredningen
antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens
utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är
om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds,
viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden;
det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med
hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt.

Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omständigheten
att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schematiskt
säl! manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att ut -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nyttja dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträffar
nytaxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock
taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som
därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen
förorda, afl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens
pris och fastighetens avkastning. Genom ordet »särskilt» antydes att
även andra faktorer som konstituera en fastighets värde höra uppmärksammas,
de nåda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegreppen
för värderingen.

Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att
expropriationsersättningen skall motsvara ett »skäligt» värde på fastigheten
synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle
stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens
bestämmande. ^ idare skulle, såsom också framhållits av några remissinstanser,
uttrycket »skäligt värde» i detta sammanhang lätt kunna giva upphov
till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegreppet
som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall motsvara
fastighetens »fulla» värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens
värde bör ersättas i sin helhet — en princip från vilken jag icke avser att
göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att
den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha föranletts
av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller
mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och bevara
det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsvara
värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför,
i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet »fulla» i lagtexten, kommer
denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskattningen
böra upphöra.

Den uppställda värderingsregeln synes icke vara mindre lämplig då fast
egendom exproprieras för andra ändamål än tillgodoseende av kommunernas
markbehov för tätbebyggelse; vad en remissinstans anfört i detta hänseende
finner jag därför icke böra hindra att regeln erhåller generell giltighet
för all fastighetsexpropriation.

Slutligen vill jag här erinra om att markutredningen även föreslagit en
speciell värderingsregel, avseende markvärdestegring i och omkring tätorter
och innebärande en viss överföring till det allmänna av sådan värdestegring.
Det betydelsefulla och komplicerade problem som här möter kommer
att av mig behandlas i nästföljande avsnitt; av skäl som där angivas har
jag ansett att spörsmålet icke kan bringas till lösning i detta sammanhang
utan att det bör göras till föremål för ytterligare utredning.

För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna
torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderingsmetoden
med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid
de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet
med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla
dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter
som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare
och jämnare värderingspraxis.

III. Överföring: till det allmänna av värdestegring vid

tätbebyggelse.

Vissa gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts har markutredningen i anslutning till frågan om
rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse även berört frågan
om vem som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer
genom att mark stiger i värde i samband med att den exploateras för
sådan bebyggelse.

Inledningsvis må här erinras om stadgandet i 5 § andra stycket byggnadslagen
och vissa i anslutning därtill gjorda uttalanden under förarbetena
till lagen (prop. 1947:131). I nämnda lagrum föreskrives, att det
för att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid
planläggning enligt byggnadslagen prövats vara från allmän synpunkt lämpad
för ändamålet.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag yttrade jag (s.
157) bl. a. att, om en uttrycklig bestämmelse av nämnda innebörd intoges i
lagen, det icke vore erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att ersättning
för tätbebyggelsevärde icke skulle utgå, när markägare hindrades
att exploatera marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip
hade ju utmärkts att markägarens rätt icke omfattade generell befogenhet
att använda marken för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens
rätt borde utan särskild föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan
lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen. Därest sålunda vid expropriation
fråga uppkomme om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål,
måste självfallet marken värderas med beaktande av alla de
inskränkningar som funnes intagna i byggnadslagstiftningen.

Lagrådet (s. 366) fann det vanskligt att bedöma lämpligheten av de nya
bestämmelser, som i det remitterade förslaget upptagits till förhindrande
av att den enskilde till nackdel för det allmänna finge draga fördel av rätt
till bebyggelse, som väsentligen möjliggjordes genom det allmännas åtgärder.
Bl. a. åsyftades därmed 5 §, varigenom indirekt uttrycktes regeln, att
tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än
sådan, som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet. Härom anförde
lagrådet följande.

Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den
kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste
öva inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget
intill en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att ut -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

vidgas till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del
därav måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet
att hänsyn därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området börande
mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det
förefaller likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdestegring,
som vid en blivande planering med all säkerhet kommer att konstateras,
skall vara helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tidpunkten
för planläggningen. Tvärtom synes uppenbart, att man från det
allmännas sida bör godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter
den större eller mindre sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas,
så småningom inträder i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just
därför att en dylik värdestegring är att betrakta såsom ett legitimt resultat
av den diskontering av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga
försäljningar, skulle en skyldighet för markägaren att innan planläggningen
skett underkasta sig en nedvärdering av marken vid t. ex. en expropriation
framstå såsom i hög grad obillig och medföra en betänklig osäkerhet
på fastighetsmarknaden. En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så
mycket olämpligare som det i praktiken skulle vara svårt att göra skillnad
mellan, å ena sidan, den värdestegring, som alltid uppkommer i avseende
å en fastighet av ifrågavarande art genom förbättrade avsättningsmöjligheter,
bättre kommunikationer genom grannskapet till tätorten, ökad fördel
av glesbebyggelse, större möjligheter att uthyra bostadslägenheter sommartid
och dylikt, samt, å andra sidan, den värdestegring, som föranledes
av utsikten att marken skall komma att bli använd till tätbebyggelse. Omfattningen
av sistberörda värdestegring får för övrigt icke överdrivas. Med
de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan värdestegring överhuvud
icke kunna uppkomma när det är fråga om mark, som från sundhetssynpunkt
eller eljest från allmän synpunkt måste antagas aldrig kunna godtagas
för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt "bliva relativt blygsam
pa grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, samfärdsels-
eller naturskyddsförhållanden ej kommer att få användas för tätbebyggelse
eller att marken kommer att för längre eller kortare tid undantagas
från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första
planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse, kommer en
av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring att, såsom grundad
på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen.

Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda
maste goras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma
mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda
marknadsvärdet och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer
näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna
undvikas att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i
överensstämmelse med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt
lag hushöjd är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höjnil?M
genomförd- även i framtiden — allt efter den större eller mindre sannolikheten
för ändringens genomförande — öva inverkan på tomtens värde,
vårtor hänsyn bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den
värdestegring, som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres
icke kan dessförinnan beaktas.---Att vid fastighetstaxering nu be rörda

värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet
synes också uppenbart.

Enligt lagrådets mening kunde, under förutsättning att ifrågavarande
värderegel hade den innebörd som av lagrådet antagits, någon principiell
invändning mot densamma icke göras.

105

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande anförde jag (s. 402) att
det vid remissen till lagrådet ansetts, att något förslag till bestämmelser rörande
den närmare regleringen av de värderingsspörsmål, som berördes i
lagrådets utlåtande, ej borde framläggas, enär dessa frågor förutsattes skola
prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som
enligt meddelade direktiv ankomme på markutredningen.

Enligt 162 § byggnadslagen skall vid prövning av fråga om lösnings- eller
ersättningsplikt med avseende å mark, vilken enligt lagen eller föreskrift,
som meddelats med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse,
värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, som marken
vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder;
och må jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse
komma i betraktande.

Till motivering av denna bestämmelse anförde jag (prop. 1947:131 s.
299) bland annat följande.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip
i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den
befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om
någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall
utgå för det värde marken må ha för sådan användning.

Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande tillgodogör
sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det
blir aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik
men har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde
som redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det
värde som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig
icke är lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelsevärde
dock ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att
lösa mark, värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet,
även då det varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle
gå fram över området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas.
Tätbebyggelsevärdet bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantagsstadgande
skall utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbebyggelse
kommer att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att bedöma,
men det ligger i sakens natur att en exakt värdering av ett spekulationsvärde
icke kan göras. Det förefaller mig motiverat att hålla uppskattningen
av ett spekulationsvärde snarare i underkant än i överkant.

I detta sammanhang må även lämnas vissa uppgifter om en i markutredningens
betänkande omnämnd, år 1 9 4 7 i England antagen lag
o in in a r k p laneri n g, The Town and Country Planning Ad. Denna
innehåller bland annat regler om upprättande av planer tör all mark och
bestämmelser om expropriation av mark för att säkra planernas genomförande.
Därjämte innehåller lagen emellertid bestämmelser, som syfta till eu
vittgående lösning av de problem, som äro förknippade med markens exploateringsvärde
(development value), d. v. s. det värde utöver värdet för nuvarande
användning, som marken kan ha med hänsyn till möjligheten av ett
mer inbringande utnyttjande. Förekomsten av exploateringsvärden och ti -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

digare rådande skyldighet att vid expropriation av mark utgiva ersättning
för sådana värden ha ansetts utgöra de viktigaste hindren för att genomföra
en ändamålsenlig planering.

Enligt lagen må i regel ingen ny exploatering av mark eller byggande
därå ske utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Frågan huruvida
tillstånd skall meddelas eller ej skall bedömas ur samhälleliga synpunkter.
Med exploatering avses uppförande av byggnad, utövande av industri, gruvdrift
eller annan verksamhet i, på, över eller under marken ävensom varje
annan reell förändring i användningen av byggnad eller mark. Vissa åtgärder
skola icke anses innebära exploatering, såsom underhållsarbeten å byggnad
vilka icke förändra ändamålet med byggnaden eller dess yttre utseende,
viss användning av gårdstomt varå finnes boningshus samt användning av
mark för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare undantag kunna föreskrivas
av vederbörande minister.

Vägras tillstånd till exploatering, kan markägaren i vissa fall påfordra
att marken inlöses, särskilt då tillstånd vägras för exploatering av mark,
som icke är lämpad för en skäligt inkomstbringande användning i hittillsvarande
skick. 1 vissa fall medför avslag å en exploateringsansökan, att
ersättning skall utgivas till markägaren. Så är förhållandet bland annat om
ansökningen avser sådan ändring i byggnad som ökar dess volym med högst
en tiondel ävensom uppförande å jordbruk av vissa slags byggnader.

Beviljas tillstånd till exploatering, skall den värdestegring som därigenom
uppkommer helt eller delvis indragas till staten genom att markägaren erlägger
eller garanterar en exploateringsavgift (development charge) innan
exploateringen får utföras. Beviljas exploateringstillstånd i de nyss nämnda
fall, då avslag å ansökan därom skulle ha medfört rätt för markägaren till
ersättning, utgår dock ingen exploateringsavgift. Det förutsättes, att även
andra undantag kunna stadgas i tilläggsförfattningar, som skola godkännas
av parlamentet. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om beräkningen
av exploateringsavgiften. Det stadgas blott att den centrala statliga
myndighet, som skall bestämma avgiftens storlek, skall taga hänsyn till
sådan värdestegring, som blir en följd av eller sannolikt kommer att bliva
en följd av exploateringen. Det förutsättes, att den närmare regleringen skall
ske i särskilda följ dförfattningar, som skola godkännas av parlamentet.
Vid lagens framläggande anfördes, att avgiften stundom kunde bli lägre än
värdestegringen och att en ringa värdestegring icke skulle föranleda påförande
av avgift.

Avgiften kan bestämmas att erläggas som ett engångsbelopp eller i periodiska
betalningar, och den statliga myndigheten kan påfordra att säkerhet
ställes för framtida betalningar.

Därest ändrade förhållanden därtill föranleda, kan den statliga myndigheten
nedsätta exploateringsavgiften och återbetala motsvarande belopp.

Skyldighet att erlägga exploateringsavgift föreligger i regel icke beträffande
mark, som innehaves av kommuner eller av kyrkor, sjukhus, skolor
och andra välgörenhetsinrättningar. Lagen gäller ej heller mot kronan.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Verkan av lagen liar angivits bliva, att i framtiden värdet å exploateringstal''
mark kommer att stanna vid det värde marken har för sin nuvarande
användning. Köpare av sådan mark måste vid beräkningen av köpeskillingen
taga hänsyn till att han vid exploatering har att utgiva exploateringsavgift.
Han kommer icke sammanlagt att för marken betala mer än vad
han före lagens ikraftträdande skulle ha erlagt, men i stället för att erlägga
hela beloppet till säljaren skall han betala en del till denne och en del till
staten.

Vid expropriation av mark skall ersättningen bestämmas under den förutsättningen,
att exploateringstillstånd endast beviljas för sådana ändamål
beträffande vilka ett avslag av exploateringsansökan medför rätt till ersättning
för markägaren. Expropriationsersättningen kommer alltså att i
huvudsak begränsas till värdet av marken med dess existerande användning.

För markägarna blir följden av bestämmelserna att de gå miste om markens
exploateringsvärde. Härför anses de i princip icke vara berättigade till
ersättning, bortsett från de förut nämnda speciella fallen. Emellertid har
det ansetts, att ett strängt fasthållande av denna princip skulle i många
fall få obilliga följder. För att undvika detta har ett belopp om 300 miljoner
pund ställts till förfogande för utbetalningar till markägarna. Krav
på ersättning må framställas av de markägare, som anse att deras mark
hade exploateringsvärde vid lagens ikraftträdande. Sedan yrkandena framställts
och granskats, skall ett lagförslag rörande grunderna för utbetalningarna
underställas parlamentet. Utbetalning skall ske snarast möjligt efter
det detta förslag godkänts, senast inom fem år efter det 1947 års lag trätt
i kraft. Betalning utgår i form av statsobligationer.

Markutredningen.

1 markutredningens betänkande erinras om det här förut återgivna uttalandet
av mig vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag. Utredningen
framhåller att uttalandet närmast gällde sådan mark, som vid
planläggningen befunnes icke böra få tätbebyggas. Emellertid syntes den
uttalade grundsatsen icke kunna undgå att öva återverkan även på beräkningen
av ersättningen för mark, som enligt planen avsattes till tätbebyggelse.
Det vore stötande, om en jordägare, vars mark i sin helhet icke finge
tätbebyggas, skulle vid en expropriation få åtnöjas med jordbruksvärdet,
medan grannen, vars mark finge disponeras för tätbebyggelse, vid en expropriation
skulle få räkna sig till godo det mervärde som tätbebyggelsen
möjligen kunde skapa. Ur rättvisesynpunkt vore det påtagligt, att båda
markägarna borde behandlas lika. Den ändring i användningssättet för marken,
som betingades av samhällets tillväxt och i samband därmed stående
planläggningsåtgärder och som bestode i att området bleve föremal för
tätbebyggelse, borde icke få föranleda, att den enskilde markägaren bleve i
tillfälle alt tillgodogöra sig den värdeökning som marken i samband härmed
kunde komma att undergå. Denna värdeökning borde i stället över -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

föras till det allmänna, närmast vederbörande kommun. Detta borde kunna
ske på så sätt att kommunen erhölle rätt att expropriera marken till det
varde den hade innan ändringen av markens användning beslutades. Hade
kommunen emellertid icke begagnat sin rätt att sålunda expropriera marken
för glesbebyggelsevärdet, borde tätbebyggelsevärde, som därefter kunde
uppkomma på marken, tillfalla den enskilde markägaren och således vid en
eventuell framtida expropriation inräknas i ersättningen.

Förutom genom ändring i själva markanvändningen kunde förändring i
markvärdet inträda genom att mark, som redan vore tätbebyggd eller enligt
fastställd stadsplan eller byggnadsplan vore avsedd att användas för
dylik bebyggelse, genom en ändring i planen finge byggnadsrätten utökad.
Så vore fallet om t. ex. tvåvåningsbebyggelse varit medgiven men enligt en
stadsplaneändring sjuvåningsbebyggelse bleve tillåten. En dylik förändring
i byggnadsrätten kunde tydligen föranleda en höjning i markvärdet. Enahanda
kunde förhållandet vara, om enligt planen bebyggelsen varit bestämd
för bostadsändamål, men genom en senare planändring kontors- och affärslokaler
finge inredas i fastigheten. Även en dylik förändring kunde genom
en väntad stegring i hyresintäkten medföra en ökning i markvärdet. Om
kommunen funne sig ha anledning att genom expropriation förvärva dylik
mark innan stadsplanen eller byggnadsplanen fastställts, borde enligt utredningens
mening icke den enskilde tomtägaren få tillgodogöra sig den
höjning av markvärdet, som ändringen i planen gåve upphov till. I så fall
borde kommunen äga att förvärva marken till det värde den hade före
planändringen.

Markutredningen framhåller, att markvärdestegringen kunde tillföras det
allmänna även på en annan väg än expropriationens, nämligen genom en
överenskommelse med markägaren, varigenom samhället tillförsäkrade sig
denna värdestegring eller en del därav. För närvarande förekomme ej sällan
i viss mån liknande uppgörelser i samband med att stadsplan lades över
ett visst område, och i 44 § andra stycket byggnadslagen hade också såsom
ett alternativ till s. k. zonexpropriation anvisats den möjligheten, att ägaren
till mark, som skulle exproprieras, lämnade särskilt bidrag till stadsplaneregleringens
genomförande, vilket bidrag bestämdes av Kungl. Maj :t. Kommunen
kunde också tänkas utnyttja berörda möjlighet för att tillförbinda
markägaren att t. ex. i bostadshus, som komme att uppföras på det ifrågavarande
området, hålla en lägre hyresnivå än eljest.

I fråga om dylika frivilliga uppgörelser vore att märka, att eftersom uppgörelsen
hänförde sig till en viss stadsplan eller byggnadsplan eller ändring
däri, en ny situation inträdde, ifall genom en senare ytterligare ändring i
planen en ny utvidgning skedde av byggnadsrätten, respektive en för fastighetsägaren
gynnsam ändring skedde i dispositionsrätten till fastigheten.
I så fall återinträdde samhällets rätt till expropriation respektive möjlighet
att efter förhandling tillgodogöra sig det genom ändringen eventuellt ökade
värdet.

Markutredningen har diskuterat hur man närmare borde precisera den

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att
markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet. Det kunde
övervägas, om detta borde anknytas till upprättandet av generalplan, till
upprättandet eller fastställandet av stadsplan eller byggnadsplan eller till
att byggnadslov beviljades.

Utredningen anför, att det med hänsyn till den enskildes intresse givetvis
vore önskvärt, att kommunen skulle få ta slutlig ståndpunkt till frågan
redan efter generalplanens upprättande och fastställande. Eljest bleve följden,
att om någon förvärvade mark, som enligt generalplanen utlagts till
tätbebyggelse, han vid uppgörelsen om priset måste vara på det klara med
att han riskerade att, om marken exproprierades av samhället, innan bebyggelsen
kunde påbörjas, tätbebyggelsevärdet ej ersattes. Det kunde också
i och för sig anses rimligt, att marken finge absorbera tätbebyggelsevärdet
vid den tidpunkt, då dess användning för tätbebyggelse blivit fixerad i en
fastställd generalplan. Häremot kunde dock invändas att generalplanen,
även om den eventuellt blivit fastställd, endast hade en preliminär karaktär
och skulle vara föremål för kontinuerlig överarbetning och förändring. Till
följd härav komme ändringar i generalplanen, varigenom tidigare för tätbebyggelse
planerade områden bleve härifrån undantagna och tvärtom, ofta
nog att förekomma. En verklig fixering av det ändamål, vartill marken
skulle användas, skedde först i samband med att man ginge över till den
mera detaljerade planläggning, som upprättande av stadsplan eller byggnadsplan
innebure. Den enskilde markägaren hade sålunda knappast någon
möjlighet att överblicka, om marken kunde komma att få tätbebyggas. Givetvis
bleve det även vanskligt för vederbörande kommunala myndigheter
att, innan stadsplan respektive byggnadsplan upprättats, fatta slutlig ståndpunkt
till frågan, om kommunen vore i behov av markområdet eller ej. Det
vore därför ur samhällets synpunkt önskvärt, att frågan om begagnande av
lösningsrätten hölles öppen i varje fall intill tiden för stadsplanens resp.
byggnadsplanens fastställande. Att a andra sidan hålla lösningsrätten a\
marken till glesbebyggelsevärdet öppen ända fram till tidpunkten för byggnadslovets
meddelande, skulle onekligen medföra en osäkerhet på fastighetsmarknaden,
som kunde menligt återverka på byggnadsproduktionen.
Utredningen betonar, att den räknat med förhandenvaron av en fri fastighetsmarknad
även inom stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden.
Med hänsyn härtill måste betingelser skapas för att en dylik fastighetsmarknad
skulle kunna funktionera och utredningen hade vid valet av tidpunkten,
då kommun senast skulle göra sin rätt att inlösa marken till jordbruksvärde
jämte eventuellt mervärde för glesbebyggelse gallande, sokt beakta
berörda förhållande.

Som en lämplig medelväg har markutredningen därför valt alt fixera
tidpunkten i fråga till stadsplanens resp. byggnadsplanens fastställande.
Därmed vunnes också viss överensstämmelse med det i 44 § andra stycket
byggnadslagen givna stadgandet om s. k. zonexpropiiation.

Den avsevärda tid, som sålunda kunde komma att förflyta från det att

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

markområdets framtida användning genom generalplanen blivit i viss mån
förhandsbestämd till dess att samhällets lösningsrätt till glesbebyggelsevärdet
vore försutten, medförde visserligen, framhåller utredningen, den olägenheten,
att fastighetens värde vid en eventuell försäljning bleve svårhestämbart,
men just denna ovisshet komme att å andra sidan verka dämpande
på eventuella jordvärdestegringstendenser. En omtänksam köpare
skulle säkerligen icke vilja utsätta sig för risken att till markägaren betala
ett tätbebyggelsevärde, som han, i händelse samhället begagnade sin
expropriationsrätt, icke finge ersatt.

Då det ur rättssäkerhetens synpunkt vore av vikt, att en eventuell köpare
av marken ägde kännedom om att kommunen begärt expropriation av området,
borde utfärdandet av stämning å markägaren till vederbörande domstol
vara den rättshandling, som bleve avgörande för kommunens rätt att
expropriera marken till glesbebyggelsevärdet. Anteckning om stämningens
utfärdande skulle nämligen ske i fastighetsboken. Kommunen borde sålunda
göra ansökan om expropriation hos Kungl. Maj :t i så god tid före
stadsplanens fastställande, att ej blott Kungl. Maj :ts bifall till expropriationsansökan
hunne meddelas dessförinnan utan även stämningsansökan
till domstolen kunde ingivas och stämningen hinna utfärdas, innan fastställelsen
skedde.

I enlighet med vad sålunda anförts har markutredningen föreslagit att
i 7 § expropriationslagen skulle införas en bestämmelse av innehåll, att
värde å fastighet, som exproprieras, ej må beräknas på grund av väntad
tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan var tillåten, då stämning i expropriationsmålet utfärdades.
I

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag med avseende å värdestegring vid
tätbebyggelse har markutredningen till bemötande upptagit de av lagrådet
vid behandlingen av förslaget till byggnadslag anförda synpunkterna. Utredningen
kunde för sin del ej finna, att, om kommunen begagnade sin rätt
att före stadsplanens eller byggnadsplanens fastställande expropriera marken,
markägarens legitima anspråk på ersättning skulle trädas för när, om
markvärderingen skedde med utgångspunkt från det användningssätt marken
vid tillfället i fråga hade och den utnyttjanderätt som då förelåge. I
själva verket innebure detta, att ersättningen utginge efter det värde marken
hade i den dåvarande ägarens hand. I detta sammanhang borde särskilt
framhållas, att den äldre uppfattningen om en jämn koncentrisk utveckling
av tätortsbebyggelsen, vilken gåve markägarna över lag i tätorternas
omgivning anledning att räkna med en framtida tätbebyggelse och en därav
härflytande värdestegring, numera vore föråldrad. Den moderna tätbebyggelsen
i städers och andra tätorters omgivning skedde endast på vissa ställen
och efter en planering, vid vilken tekniska, ekonomiska, sociala och demografiska
fåktorer fällde utslaget. Den enskilde markägaren ägde sällan eller
aldrig förutsättningar att på förhand någorlunda säkert bedöma hur dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

faktorer i sista hand komme att påverka planeringen och markutnyttjandet.
Så kunde t. ex. en sådan teknisk fråga som kommunikationssystemets
uppläggning för hela orten bli avgörande för om ett visst område upptoges
för tätbebyggelse eller ej. Men som regel kunde denna fråga endast besvaras
efter ingående utredningar som omfattade hela orten och sålunda berörde
alla markområden på en gång. Företagslokaliseringen åter påverkade behovet
av mark för tätbebyggelse. Men den vore i sin tur många gånger en
fråga, som icke kunde bedömas ens ur ortens synvinkel utan där riksomfattande
synpunkter måste bliva bestämmande. Det vore framför allt på
» gener alplanestadiet», som dessa faktorer gjorde sig gällande och på ett
avgörande sätt reducerade markägarnas förutsättningar att bedöma situationen.
Om sålunda den enskilde markägaren på »generalplanestadiet» lika
litet kunde bedöma lämpligheten eller möjligheten av tätbebyggelse på ett
område som han själv kunde påverka de faktorer, som objektivt sett borde
vara avgörande för om man vid planeringen räknade med tätbebyggelse eller
ej, så syntes han ej heller höra kunna räkna med att marken toge åt sig
ett tätbebyggelsevärde.

Därjämte borde enligt markutredningen beaktas, att den omständigheten,
att samhället ägde möjlighet att expropriera marken till glesbebyggelsevärdet
verkade dämpande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En köpare
av mark vore nämligen icke benägen att för marken betala ett högre
pris än det belopp som han vid en eventuell expropriation av marken kunde
beräknas få ersatt. I

I övergångshänseende framhåller markutredningen att bestämmelsen i
162 § byggnadslagen endast har avseende på de fall, då värdering av mark
erfordras för tillämpning av byggnadslagens stadganden. För markutredningens
del uppkomme frågan, huruvida samma princip övergångsvis borde
gälla vid tillämpning av de nya ersättningsbestämmelser i expropriationslagen,
som utredningen i det föregående föreslagit.

Utredningen anför härom, att en sådan tillämpning måhända icke i och
för sig skulle vara påkallad. Utredningen hade icke åsyftat att göra någon
principiell ändring i gällande lags ståndpunkt, enligt vilken expropriaten
skulle bibehållas vid samma förmögenhetsställning efter expropriationen
som före. De jämkningar som utredningen föresloge i 7 § hade huvudsakligen
till syfte att förhindra att expropriaten finge räkna sig till godo en
fiktiv värdeökning och sålunda förbättra sin förmögenhetsställning tack
vare expropriationen. Ä andra sidan kunde göras gällande, att de bestämmelser
som i 7 § givits därom, att tätbebyggelsevärde ej finge ersättas vid
expropriation av fastighet, för vilken stadsplan eller byggnadsplan ej fastställts,
i vissa fall kunde leda till att markägaren skulle gå förlustig ett
redan uppkommet tätbebyggelsevärde. Då bestämmelsens syfle vore alt förhindra
en framtida uppkomst av tälbebyggelsevärde å dylik mark och då
följdriktigheten kunde synas kräva alt byggnadslagen och expropriationslagen
stode i överensstämmelse med varandra, hade utredningen stannat för

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att ändringarna i sistnämnda lag borde åtföljas av en övergångsbestämmelse
av i huvudsak samma lydelse som 162 § byggnadslagen. För vinnande av
nödig enhetlighet vid värderingsfrågans bedömning syntes det synnerligen
angeläget att det tätbebyggelsevärde, som enligt övergångsbestämmelsen
finge ersättas, hänförde sig till samma tidpunkt som i 162 § byggnadslagen
vore avgörande, nämligen den 1 januari 1948. Det kunde knappast sägas att
lagstadgandet därigenom finge tillbakaverkande kraft i egentlig mening.
Principen att tätbebyggelsevärde i regel ej skulle ersättas grundade sig såsom
tidigare påpekats huvudsakligen på byggnadslagens allmänna bestämmelser
och det kunde icke sägas ske markägaren någon orätt genom att det
undantag från tillämpningen av denna grundsats, som förevarande övergångsbestämmelser
innebure, grundades på ett fastighetsvärde, som hänförde
sig till tiden för den allmänna principens genomförande.

Med anledning härav har markutredningen föreslagit en övergångsbestämmelse
av innehåll, att vid beräkning av fastighetsvärde enligt de av utredningen
förordade reglerna skälig hänsyn skulle tagas till det värde, marken
närmast före den 1 januari 1948 ansågs ha enligt då gällande grunder och
att förty, jämväl i andra fall än i nyssnämnda regler avsåges, det värde som
då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma i betraktande.

Mot utredningens förslag i denna del har reservation anförts av arkitekten
S. Lindström och professorn T. Palander. Herr Lindström har därvid, med
instämmande av herr Palander, framhållit att det syntes bliva nödvändigt
för utredningen att senare taga under ingående övervägande om markspekulationen
och fastighetsmarknaden kunde tänkas ha en samhällsnyttig
uPPS''ft a^t fylla i framtiden, när det gällde mark för tätbebyggelse, och i
så fall under vilka villkor denna marknad kunde tänkas fungera på ett tillfredsställande
sätt. När utredningen nu räknade med fastighetsmarknadens
fortsatta existens, hade det varit angeläget att förslaget utformats så, att
man undveke risker för allvarliga störningar på denna marknad. Detta
hade delvis skett. Men denna synpunkt hade ej blivit konsekvent beaktad. I
anslutning härtill anför herr Lindström:

Markutredningen förutsätter, att mark, som inte frigivits för tätbebyggelse
genom fastställande av detaljplan, ej bör få taga åt sig tätbebyggelsevärde,
»tomtvärde». Vid expropriation av sådan mark skall, bortsett'' från
tillämpning av övergångsbestämmelserna, ersättning endast utgå för jordbruksvärde,
skogsvärde eller liknande värde och eventuellt det värde marken
kan ha med tanke på möjlighet till glesbebyggelse, vad jag nedan kallar
»allmänt jordvärde». Detta synes lämpligt. Emellertid befarar jag, att mark
belägen kring tätorterna, vilken inte blivit öppnad för tätbebyggelse, skulle
komma i en mycket ogynnsam ställning såsom marknadsobjekt. En
markägare, som exempelvis själv icke längre vill eller kan bedriva jordbruk
på sådan mark, torde få svårt att finna köpare till marken annat än för
priser, som ligga lägre än för motsvarande mark på andra ställen. Här bortser
jag från den mark, där övergångsbestämmelserna komma i fråga. Då
kommunen kan tänkas expropriera marken utan att ersätta tätbebyggelsevärde,
lär möjligheterna vara små att finna köpare, som betala tomtvärden

113

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

för att ligga med marken i spekulationssyfte. I avsikt att spekulera i framtida
tätbebyggelse bli köpare kanske ej ens villiga att betala jordbruksvärde
för marken. Å andra sidan torde jordbrukare, som vill förvärva en egendom,
söka sig till områden, där de kunde vänta att i lugn få fortsätta sitt
arbete, medan de i viss mån kunde väntas undvika mark, som hotas av
expropriation. Därest vid expropriation intrångsersättningarna utdömas
fullt skäligt, skulle visserligen ingen ekonomisk olägenhet uppstå för jordägaren-jordbrukaren.
Men det torde ändå förhålla sig så, att han många
gånger känslomässigt föredrar att finna en plats på rena landsbygden, där
han kan räkna med att bli bofast i stället för att slå sig ned i tätortens närhet,
där hans verksamhet kanske bara finge fortsätta en kort tid. Även denna
kategori av köpare skulle sålunda »underbetala» den expropriationshotade
marken i tätortens omedelbara närhet. I vissa fall skulle då marknadspriset
på sistnämnda slag av mark kunna sjunka under jordbruksvärdet på likartad
mark på ren landsbygd. En sådan konsekvens torde allmänt uppfattas
som orimlig. Enligt min mening bör man därför överväga att komplettera
kommunens rätt, enligt markutredningens förslag, att tvångsvis förvärva
mark, som ej detaljplanelagts, till jordbruksvärde eller »allmänt jordvärde»,
med en skyldighet för kommunen att inlösa marken efter enahanda grunder,
där markägaren till följd av sannolik förväntan om expropriation ej kan avyttra
marken till pris som eljest skäligen skulle kunnat erhållas för marken
såsom jordbruksmark. Markägaren skulle sålunda garanteras, att värdet av
hans mark ej genom expropriationsrisken sjönk under det »allmänna jordvärdet».

I reservationen anföres även avvikande mening angående bestämmande av
ersättning för gatumark, i vilket hänseende befaras, att utredningens förslag
skulle av de flesta betraktas som orättvist. För denna del av reservationen
kommer att redogöras i ett följande avsnitt.

Herr Lindström avslutar sitt uttalande med att framhålla att byggnadslagen
kommit att i stor utsträckning baseras på gränsdragningen mellan
glesbebyggelse och tätbebyggelse efter principer som förordats av länsarkitekten
Häggbom och Lindström i särskilt yttrande till 1942 års stadsplaneutrednings
slutbetänkande. Markutredningen hade nu dragit de logiska konsekvenserna
av denna gränsdragning för markvärderingens vidkommande.
Herr Lindström hade därför all anledning biträda markutredningens förslag
i det väsentliga. Men utredningen hade i viss mån bortsett från följande
principiella synpunkter, som gjorde de antydda justeringarna önskvärda.
Dels borde en lagstiftning icke leda till så olika konsekvenser för olika individer,
alt detta allmänt kunde uppfattas som orättvist. Dels borde en lagstiftning
icke göra förutsättningarna för enskild företagsamhet och penningplacering
i fastigheter orimliga eller obilliga, så länge sådan verksamhet ej
blott vore fullt legitim utan i vissa sammanhang ansåges samhällsnyttig.

Remissyttrandena över markutredningens förslag.

Markutredningens förslag har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Byggnadslunebyrån har sålunda framhållit, alt
det såväl ur bostadspolitisk som samhällsplancringssynpunkt syntes angeläget,
att värden som konstituerades av väntad tätbebyggelse indroges till
(let allmänna. Eljest kunde befaras alt statliga subventioner lill bostads 8

Dihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr ISi.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

byggandet i viss utsträckning komme markexploatörer till godo, varigenom
realiserandet av den bostadspolitiska målsättningen i vad avsåge bostadskostnaderna
äventyrades. Landsorganisationen har anfört, att värdestegringen
på tomtmark genom tätorternas uppkomst och utveckling hade
varit och vore en vanlig orsak till förmögenhetsbildning utan personliga
motprestationer. Det måste anses orättvist och oriktigt, om markvärdestegring
skulle tillfalla enskilda exploatörer och icke samhället. Landsorganisationen
hälsade därför markutredningens förslag i denna del med
stor tillfredsställelse. Landsorganisationen ville emellertid framhålla att
utredningen även bort uppmärksamma den markvärdestegring som uppkomme
å fritidsområden, där enskilda genom uppförande av sportstugor
och planering av vägar kunnat hastigt framkalla sådana tomtvärdestegringar
som måste anses orimliga. Då fritidsfrågorna framför allt i de större
städerna i allt högre grad krävde samhällets medverkan för sin lösning,
syntes markutredningen ha bort pröva frågan hur man vid region- och
generalplaneläggning skulle kunna utnyttja expropriationsinstruinentet. Det
kunde nämligen ej råda någon tvekan om att värderingsreglerna i sådant fall
komme att bliva alltför generösa i förhållande till det skäliga. Enligt landsorganisationens
mening vore det överhuvud angeläget, att markutredningen
i sitt fortsatta arbete närmare redovisade de skäl som förestavat utredningens
ståndpunktstagande för en fri fastighetsmarknad även inom stadsplanelagda
och byggnadsplanelagda områden samt därjämte förutsättningslöst
diskuterade sociala och ekonomiska fördelar respektive nackdelar med
en på olika sätt bunden fastighetsmarknad. Då fastighetsmarknaden utgjorde
en av de viktigaste källorna till en ojämn och i många fall obillig inkomstfördelning,
borde den granskas ur vidare synpunkter än vad markutredningen
i föreliggande betänkande gjort.

Stadsförbundet har i princip tillstyrkt, att markvärdestegringar på grund
av väntad tätbebyggelse indroges till samhället, men har framhållit att det
icke syntes tillfredsställande att själva ändringen i den en gång tillåtna
bebyggelsevolymen bleve avgörande för möjligheten att indraga värdestegringen.
Det vore mycket vanligt då stadsplan upprättades över ett redan
byggnadsplanelagt område, att den byggnadsrätt, som en gång enligt byggnadsplanen
tillagts avstyckade tomter, oförändrad bibehölles i stadsplanen.
Icke desto mindre brukade tomtmark undergå en högst betydande värdeökning
beroende på att genom stadsplanens uppkomst de skyldigheter, som
vore oupplösligt förenade med administrerandet av sådan plan beträffande
exempelvis vägar och avlopp etc., lades på mer ansvarskännande och därför
effektivare händer. Tidpunkten för den största värdestegringens inträde
sammanfölle för övrigt ofta icke med tidpunkten för den nya planens fastställande.
Vid indelningsändring vore det tvärtom så, att beslutet om meddelande
av stads- eller köpingsrättigheter eller om visst områdes sammanläggande
med stad utgjorde det tillfälle markvärdestegringen gjorde sig
mest kännbar. Med markutredningens förslag skulle ägare till byggnadsplanelagd
mark, som stadsplanelades utan ändring i byggnadsrätten, icke

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

behöva riskera att vid expropriation avstå någon del av värdestegringen som
uppkommit i samband med indelningsändringen och därmed sammanhängande
förhållanden. Skulle byggnadsrätten för en sådan markägares
tomt utvidgas vid stadsplaneläggningen, bleve markägaren ändock förvarad
vid den markvärdestegringsvinst som fölle på den redan enligt byggnadsplanen
tillåtna bebyggelsen. För att undvika sådant otillfredsställande resultat
borde i lagtexten klart ges uttryck åt att icke blott det särskilda mervärde,
som en i ny plan medgiven utvidgning i byggnadsrätten föranledde,
utan även varje annan i avvaktan på den nya planen Ackumulerad markvärdestegringsvinst
skulle avstås vid expropriation. Fn invändning att det
måhända bleve svårt att giva ett lagtekniskt adekvat uttryck åt en sådan
princip förlorade i betydelse om expropriationsnämnderna förstärktes med
erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap.

Stadsförbundet har vidare i anslutning till dess tidigare återgivna förslag
om avfattningen av 1 § 7. expropriationslagen anfört, att de fall, då
oförtjänt markvärdestegring icke vore möjlig att åtkomma med expropriationslagens
hjälp därför att de medgivna bebyggelseökningarna vore alltför
obetydliga för att spela någon roll för kommunens utveckling eller kommunen
av skilda anledningar icke funne det med sitt intresse förenligt att inlösa
marken och därpå belägna byggnader, i stället borde regleras i byggnadslagen.
Där borde upptagas en bestämmelse som ålade markägaren att
utge ett i särskild ordning bestämt lösenbelopp motsvarande det värde som
bebyggelseökningen tillförde fastigheten. Dylika frågor borde avgöras av
expropriationsnämnden. Lämnades värderingen i allmänhet vid expropriation
till domstolsprövning, kunde nyssnämnda värderingsfrågor jämväl anförtros
sådan domstol.

Fastighetsbildningssakkunniga ha erinrat därom att vid upprepade tillfällen
förslag framställts om införande av en särskild skatt på oförtjänt
värdestegring av fastighet och att frågan varit föremål för ett långvarigt,
tidvis mycket intensivt utredningsarbete, dock utan att enighet nåtts om
riktlinjerna för skattens utformning. Det av 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt
framlagda förslaget hade icke heller lett till lagstiftning.
Den av markutredningen valda metoden ledde skenbart till en högst väsentlig
förenkling av det intrikata problemet. Frågan om indragning till det
allmänna av oförtjänt värdestegring förbleve emellertid ett svårlöst problem
även sedan man övergivit skattevägen och beträtt den av markutredningen
anvisade. Den enskilde markägaren hade otvivelaktigt hittills haft
en alltför gynnad ställning och på ett otillbörligt sätt kunnat tillskansa sig
exploateringsvinster. Man syntes icke nu böra gå till en motsatt ytterlighet.
Markutredningens förslag ledde till ett obetingat krav på att värderingsförfarandet
skedde inom ramen för ett domstolsförfarande med motiverat
beslut och besvärsrätt så att eu enhetlig praxis i rättssäkerhetens intresse
kunde bildas.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningens förslag i denna del har helt avstyrkts av kommerskollegium,
lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, industriförbundet,
handelskamrarnas nämnd och fastighetsägareförbundet.

Kommerskolleginm har anfört att frågan om indragning av oförtjänta
värdestegringar till det allmänna utgjorde ett så väsentligt problem, att det
icke kunde vara riktigt att det, såsom skett i markutredningens betänkande,
löstes i förbigående utan att göras till föremål för någon närmare diskussion.
Kollegium motsatte sig, att en så vittsyftande ändring av hittillsvarande
principer genomfördes utan att problemkomplexet gjordes till föremål för ett
grundligt övervägande.

Lantbruksförbundet, som enligt vad tidigare anförts även avstyrkt förslaget
om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt, har framhållit att
man borde invänta verkningarna av byggnadslagen, innan ändringar i lagstiftningen
rörande ersättning för väntad tätbebyggelse genomfördes. Som
framginge av lagrådets erinringar mot principen i 5 § byggnadslagen vore
vanskligheterna beträffande utformandet av regler rörande sådana ändringar
mycket stora. Frågan måste bliva grundligt utredd av en kommitté
med företrädare för de olika intressena och med tillgång till ekonomisk
expertis.

Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt samma synpunkter
som lantbruksförbundet och därvid framhållit att vid blivande allsidig och
förutsättningslös prövning av problemet om markvärdestegringen man i
första hand borde överväga huruvida den enskilde över huvud taget skulle få
uppträda på fastighetsmarknaden eller samhället skulle förbehålla sig all
verksamhet beträffande tätbebyggelse. Vidare anmärkte förbundet att det
icke enbart vore markvärdet som underginge förändringar genom samhällets
utveckling. Då även andra värden berördes därav syntes det icke riktigt att
inskränka sig till en reglering av markvärdestegringen.

Industriförbundet har anfört att det vore märkligt, att markutredningen
i samband med förslaget om indragning av tätbebyggelsevärdet till det allmänna
undvikit varje finansrättslig analys och icke berört frågans fiskaliska
sammanhang med andra skatteformer, såsom den fastighetsväsendet åvilande
garantiskatten och reglerna om beskattning av realisationsvinst. Förbundet
kunde icke finna indragning av markvärdestegringen sakligt motiverad. Utredningen
hade synbarligen betraktat som ett axiom, att varje markvärdestegring
vore ett resultat av stadsplaneläggningen. Utredningen hade helt
förbisett, att markvärdet utgjorde ett uttryck för näringslivets aktivitet, den
hade icke sökt bedöma värdets storlek eller den omständigheten att värdestegringarna
delvis voro en reflex av den pågående penningvärdeförsämringen.
Det reella markvärdet hade med hänsynstagande till penningvärdets
förändringar under senare år i allmänhet visat en sakta avtagande tendens.
Detta hade utredningen ej observerat, trots att detta framginge av bostadssociala
utredningens betänkande. En logisk följd av utredningens uppfattning
att varje markvärdestegring uppstode genom åtgärder från det allmännas
sida bleve, att det allmänna också förorsakade varje förändring

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nedåt av markvärderingarna. Att markvärdet kunde falla, t. ex. genom ändrade
dispositioner av stadsplanen, därpå funnes otvetydiga exempel. Ville
man behandla problemen följdriktigt, måste det allmänna uppenbarligen
lämna ersättning för varje markvärdeminskning. Det vore för övrigt märkligt,
att sambandet mellan ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. det nuvarande
medlet att till det allmänna indriva markvärdestegring, och markutredningens
eget system icke redovisats. Markutredningen hade icke förmått
visa att expropriation skulle vara ett lämpligt instrument för att komma till
rätta med problemet om oförtjänt markvärdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har anfört, att grundsatsen att ersättning för
tätbebyggelsevärde icke finge utgå utgjorde ett betydelsefullt och till sina
verkningar utomordentligt allvarligt avsteg från hittills gängse normer för
markvärdering. Några bärande argument för markutredningens förslag hade
icke redovisats i betänkandet. Det kunde mahända i och för sig icke sägas
vara ur allmän synpunkt stötande, att innehavaren av mark, som vid ett
tillfälle icke vore användbar för tätbebyggelse, icke berättigades erhålla ersättning
av det allmänna för att marken icke vore lämplig för nyttjande.
Däremot kunde det icke anses rimligt att därav draga den slutsatsen, att ersättning
för det verkliga tätbebyggelsevärdet icke skulle tillerkännas för
mark, som vore lämplig för sådan tätbebyggelse och därför av en kommun
toges i anspråk för detta ändamål. En sådan konsekvens av byggnadslagstiftningen
var icke uppenbar vid den tid då den behandlades av remissinstanser
och riksdagen. Det måste därför anses principiellt förkastligt att taga dessa
ursprungligen icke förutsedda konsekvenser som direkt utgångspunkt för de
föreslagna undantagsreglerna. Några motiv för de föreslagna inskränkningarna
i den enskilda äganderätten kunde icke heller framföras ur rättvisesynpunkt.

Nämnden delade jämväl den uppfattning, varåt två reservanter i markutredningen
givit uttryck, rörande angelägenheten att förslaget utformades så,
att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes ävensom
att den icke lände till olika konsekvenser för olika individer och att den
icke gjorde förutsättningarna för enskild företagsamhet och enskilda penningplaceringar
i fastigheter orimliga och obilliga. Nämnden har vidare
framhållit, att det i många situationer kunde inträffa, att ett föremål avsevärt
stege i värde utan att detta behövt bero på någon arbetsinsats eller annan
åtgärd av dess ägare. En princip att oförtjänt värdestegring skulle indragas
till det allmänna innefattade en nyhet för vår rättsordning och dess konsekventa
genomförande skulle föra mycket långt. Det vore ett i hög grad
motiverat krav, att under förslagets vidare behandling klargjordes den ifrågasatta
principens förhållande till gällande rättsordning och hur långt man
vore beredd att följa de vägar som bär öppnat sig. Nämnden har ytterligare
anmärkt, att det ingalunda alltid vore berättigat att påstå att det ökade värde,
som bleve en följd av att det allmänna gåve tillstånd till tätbebyggelse av ett
visst område, tillförts av det allmänna. Det vore över huvud taget knappast
görligt, alt på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande

118

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet — som alltså skulle
föreligga som ett slutresultat av en fortgående samhällsbildning intill
den tidpunkt då fråga bleve om bostadsbebyggelse på marken och det allmänna
skulle inträda och konfiskera värdestegringen — och ett tidigare glesbebyggelsevärde.

Nämnden har framhållit att syftet med kommunal expropriation liksom
för kommunal verksamhet över huvud taget hittills icke varit att tillföra
kommunen vinst. Ett direkt överförande till kommunen av den värdestegring
som hittills tillkommit den enskilde markägaren skulle emellertid i sak betyda
en form av kommunal markbeskattning, som i sista hand syftade till att
tillföra kommunen vinst. Ett sådant förfarande kunde ur principiell synpunkt
icke anses tillfredsställande och i åtskilliga hänseenden, bland annat
då det gällde förhållandet till de statliga skatter som markägaren-exploatören
hade att erlägga, torde av utredningen icke beaktade komplikationer kunna
inträda. En mot värdestegring på råmarken svarande avräkning på hyrorna
skulle å andra sidan bli av mycket ringa betydelse. Råmarkspriset utgjorde
nämligen i regel blott en bråkdel av totalkostnaderna, vilka i sin tur i förhållande
till övriga byggnadskostnader endast i ringa grad återverkade på
hyresnivån. I nyexploaterade ytterområden ute i landet torde man således
numera räkna med att tomtprisets andel i hyran uppginge till allenast 4 %.
Vid en bostadslösa på 2 400 kronor skulle detta innebära att knappt 100 kronor
fölle på tomtkostnaden. Råmarksprisets andel bleve i regel betydligt
mindre. För genomförandet av det bostadspolitiska programmet kunde alltså
de komplicerade och ojämnt verkande värdestegringsprinciper, som markutredningen
föreslagit, icke anses påkallade.

Fastighetsägareförbundet har, såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena
rörande den föreslagna utvidgningen av kommunernas expropriationsrätt,
framhållit att uppkomsten av markvärdestegring vore resultatet av
en samverkan mellan det allmänna och enskilda samhällsmedlemmar och att
det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet varit och måste vara de enskilda
individernas självverksamhet i näringslivet och annorstädes. I detta
hänseende har fastighetsägareförbundet anlagt synpunkter likartade med
dem av industriförbundet och handelskamrarnas nämnd anförda.

Svea hovrätt har anfört, att hovrätten icke funne det motiverat att, såsom
skett av markutredningen, hänvisa till principen om likställighet mellan
olika expropriater såsom grund för förslaget att införa förbud mot att en
expropriat, vars mark icke vore underkastad inskränkning i fråga om tätbebyggelse,
erhölle ersättning för tätbebyggelsevärde, då förbudet ej skulle
gälla i alla fall utan blott i en del fall. Den föreslagna gränsdragningen
mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå eller icke,
syntes godtycklig. Enligt hovrättens mening medförde visserligen det förhållandet,
att kommunen tillerkänts makt att bestämma, var och när tätbebyggelse
finge äga rum, att man i allmänhet icke kunde räkna med att ett område,
som ännu icke gjorts till föremål för detaljplanering, komme att bli
använt för tätare bebyggelse. Emellertid torde ofta nog naturförhållandena,

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

befintliga kommunikationsleder, samhällets hittillsvarande utveckling och
andra omständigheter giva vid handen att ett område, som ej detaljplanerats
eller ens undergått planläggning av något slag, en gång, kanske inom en tidrymd
som kunde med tämligen stor säkerhet beräknas, komme att bliva disponerat
för tätbebyggelse. I den mån sannolikheten härför växte komme markens
värde att stiga, därest ej en lagstiftning sådan som den föreslagna lade
hinder i vägen. Enligt hovrättens mening vore det berättigat att en sådan värdestegring,
som utövade inverkan på fastighetens försäljningsvärde, toges i
beräkning vid fastställande av expropriationsersättning. Det borde emellertid
åligga expropriaten att i sådana fall, som måste anses höra till undantagen,
förebringa erforderlig utredning om förefintligheten av ett mervärde på
grund av beräknad tätbebyggelse. Beträffande det berättigade i att markägaren
på detta sätt finge komma i åtnjutande av ett på en sannolikhetsberäkning
grundat mervärde hänvisade hovrätten vidare till det uttalande i denna
fråga som gjorts av lagrådet. Hovrätten anmärkte ytterligare, att markutredningen
i motiveringen till den föreslagna ändringen i 1 § 7. expropriationslagen
uttalat att kommunen borde vara berättigad att erhålla expropriation,
om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens
framtida utveckling. Om i detta hänseende hänsyn skulle få tagas till en
blott sannolik utveckling, syntes detsamma böra vara fallet vid uppskattningen
av markens värde i expropriatens hand. Hovrätten förordade att bestämmelsen
om beräknande av tätbebyggelsevärde omarbetades till överensstämmelse
med vad hovrätten salunda funnit riktigt. .

I huvudsak samma synpunkter ha framlagts av domänstijrelsen, sti/tsnämnden
i Uppsala och bankföreningen.

Bankföreningen har därutöver framhållit att den osäkerhet på fastighetsmarknaden,
som skulle bliva en oundviklig följd, därest den av lagrådet uppmärksammade
allmänna värdestegringen icke finge beaktas vid expropriationsersättningens
bestämmande, uppenbarligen skulle vara ägnad att avsevärt
försvåra prövningen av ärenden rörande fastighetskredit och att minska
de enskilda fastighetsägarnas möjligheter att erhålla sådan kredit. Införandet
av en sådan grundsats skulle i själva verket betyda, att kreditinstituten
komme att föranledas till en omprövning av samtliga de engagemang, dar
säkerheten utgjordes av inteckning i icke stadsplanelagd mark i närheten
av tätbebyggda samhällen. Att detta skulle vara ägnat att inverka störande
på kreditmarknaden vore självklart. I

I några yttranden har principen om indragning av markvärdestegring
godtagits men en annan metod ifragasatts än den av markutredningen
föreslagna.

Hovrätten för Nedre Norrland har framhållit att det i och för sig kunde
vara riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommunens
planreglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren
till godo. Stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen vilade i
viss mån på en sådan princip. En följdriktig utveckling av den rätt till

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ekonomisk zonexpropriation, som redan förelåge enligt detta stadgande,
syntes vara, att stadgandet ersattes med en generell föreskrift av innehåll
att kommunen medgåves rätt att lösa mark, om genomförandet av stadsplan
beträffande den marken kunde antagas medföra väsentligt ökat värde
på densamma och ägaren ej heller ersatte kommunen det mot värdestegringen
svarande beloppet. Kommunens ansökan om inlösen borde i dylika
fall, pa samma sätt som för närvarande vore föreskrivet, göras innan planen
fastställdes. Kunde enighet icke vinnas om det belopp, för vilket värdestegringen
skulle beräknas, borde möjlighet finnas afl få tvisten hänskjuten
till prövning av opartisk myndighet, i anslutning till vad som nu gällde
enligt 44 § tredje stycket byggnadslagen. Om en föreskrift av angiven innebörd
upptoges i fråga om stadsplan, torde motsvarande böra stadgas beträffande
byggnadsplan. Vid värdestegringens bestämmande borde tillämpas
de värderingsgrunder, som i allmänhet gällde vid marklösen. Markens
värde före planens fastställande skulle sålunda — under förutsättning att
markutredningens förslag till ändring i 7 § expropriationslagen genomfördes
— beräknas enligt däri angivna regler, med beaktande tillika av de
övergångsbestämmelser som befunnits nödvändiga.

Kammarkollegiet har anfört, att markutredningen icke på något sätt
motiverat varför just kommunerna framför staten skulle anses representera
det allmänna och därigenom komma i åtnjutande av all jordvärdestegiing
på mark såväl i enskild som i allmän ägo. Kollegiet har hänvisat till
ett av kollegiet tidigare avgivet utlåtande över ett av särskilda sakkunniga
avgivet förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. I
detta utlåtande hade kollegiet i princip ansett intet vara att erinra mot beskattning
av oförtjänt värdestegring men framhållit att, därest kommun
tillerkändes andel i sådan skatt, skulle spänningen mellan rika och fattiga
kommuner ökas och en av statsmakterna eftersträvad skatteutjämning motverkas,
varjämte kollegiet förordat att statliga och ecklesiastika egendomar
i allt fall borde undantagas från sådan beskattning, vilken eljest reellt
sett skulle bli en beskattning å statsverket eller å kyrkofonden. Därutöver
liar kollegiet i nu förevarande yttrande erinrat att kommunerna härledde
sina befogenheter från staten. Om värdestegringsskatt infördes borde denna
uppbäras av statsverket. Kollegiet hölle före att vid uttagande av avgift eller
skatt å jordvärdestegring de principer, som låge till grund för engelsk lagstiftning,
kunde tjäna till ledning. En exploateringsavgift skulle exempelvis
kunna uttagas. Vid meddelande av fastställelse av stads- eller byggnadsplan
skulle tillika fastställas skyldighet för ägaren till mark som berördes av
planen, att till statsverket vid försäljning eller exploatering av marken av
köpe- eller löseskillingen utgiva skälig andel av den inträdda jordvärdestegringen.
Markägaren skulle alltså få behålla viss del av jordvärdestegringen
men det allmänna skulle komma i åtnjutande av återstoden. Sistnämnda del
skulle kunna få disponeras till subventionering för bostadskostnadernas
nedbringande i landet antingen genom direkta statsbidrag eller indirekt
genom anslag till kommunerna. I viss mån motsvarande bedömning skedde
i fall, som avsåges i 44 § andra stycket samt 70—71 §§ byggnadslagen.

121

Kiinrjl. Maj:ts proposition nr 184.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har icke kunnat dela utredningens åsikt
att s. k. oförtjänt värdestegring alltid skulle tillföras det allmänna endast
genom ett expropriationsförfarande. Länsstyrelsen åsyftade därvid särskilt
det fallet, att tätbebyggelse redan funnes inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt
område, men genom ändring av planen en ökning av hushöjden
bleve tillåten. Enligt länsstyrelsens åsikt behövde en fastighetsägare
icke berövas äganderätten till sin fastighet, därest värdestegringen
komme det allmänna till godo genom taxeringsförfarande. Frågan om lämpligaste
formen för en dylik beskattning ansåge länsstyrelsen böra göras
till föremål för närmare utredning.

Stiftsnämnden i Uppsala har betonat att de åtgärder som erfordrades ur
bostadspolitisk synpunkt borde genomföras utan att den enskildes rätt
enligt hittills gällande rättsuppfattning kränktes. Det i England tillämpade
förfarandet förefölle därför förtjänt att tagas under mycket allvarligt
övervägande.

I ett yttrande av länsarkitekten i Kristianstads län, fogat vid utlåtandet
från länsstyrelsen i länet, samt i yttrandena från landskommunernas förbund
och handelskamrarnas nämnd har påpekats att ojämnheter och orättvisor
kunde vid den föreslagna lagstiftningens tillämpning föranledas av
den omständigheten att indragning av markvärdestegringen vore beroende
av hur kommunerna ställde sig till frågan om expropriation.

Beträffande möjligheten för en markägare att undvika expropriation genom
frivillig uppgörelse med kommunen har landsorganisationen
uttalat, att landsorganisationen icke ville motsätta sig att lagstiftningen
gåve sådana möjligheter, därest markägaren lämnade kommunen gottgörelse
för värdeökningen eller en del därav. För att undvika att olika praxis
i kommunerna utbildades måste det emellertid beredas möjlighet för högre
instans att pröva överenskommelses skälighet. Detsamma gällde det föreslagna
medgivandet, att kommun kunde avstå från expropriation om
markägaren förbunde sig att i de byggnader, som uppfördes, hålla viss lägre
hyresnivå eller gjorde liknande utfästelser.

Drätselkammaren i Malmö har angående markutredningens uttalande,
att expropriation kunde undvikas om ett samhälle exempelvis tillförbunde
markägaren att i bostadshus, som komme att uppföras å marken, hålla en
lägre hyresnivå än som eljest skulle råda, anfört att ett sådant tillförbindande
på ett eller annat sätt måste tryggas. Om inga särskilda lagregler
infördes härom, måste man utnyttja någon form av säkerhet. Inteckningssäkerhet
vore i många fall den enda säkerhet som stode till huds, men
sådan säkerhet kunde komma att oförmånligt påverka möjligheterna att
belåna fastigheten. Vid sådant förhållande hade kommunen i de flesta fall
— bortsett från det i 44 § andra stycket byggnadslagen anmärkta fallet —
icke annan möjlighet än att förvärva marken antingen genom expropriation
eller genom frivilligt förvärv.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Vissa remissinstanser ha framhävt praktiska svårigheter vid
förslagets tillämpning. Därvid ha bl. a. uttalanden gjorts beträffande den
tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att
markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet.

Stadsförbundet har anmärkt att förslaget skapade svårigheter därigenom
att kommunerna måste vara beredda att vid varje tillfälle av planändring
bevaka att uppkommen markvärdestegring indroges. Bevakningen bleve särskilt
omfattande varje gång ny stadsplan eller byggnadsplan skulle fastställas.
Det gällde då för de kommunala myndigheterna att med ledning av
tillgängliga prognoser rörande befolknings- och bostadsutveckling samt industrilokaliseringsundersökningar
klargöra för sig i vilken utsträckning
mark kunde anses erforderlig för kommunens vidare utveckling, samt var
som följd av dessa utvecklingstendenser markvärdestegring redan inträtt
eller kunde förväntas inträda. Bedömandet av dessa frågor underlättades
dock i den mån generalplaner kunde upprättas. Värre vore därför att de
markförvärv, som i samband med detaljplacering bleve aktuella, många
gånger måste draga med sig synnerligen betungande ekonomiska engagemang.
Stadsförbundet har härom ytterligare anfört:

För stadsplanefrågornas del, där kommunerna helt hålla ärendena i sin
hand, bli svårigheterna förhållandevis mindre, eftersom kommunen kan uppskjuta
planläggningens fastställande och därmed markförvärven till för
kommunen lämpliga tidpunkter. För byggnadsplanernas del åter gestaltar
sig saken annorlunda, eftersom det här även i framtiden oftast bliva enskilda
intressenter, som framdriva planläggningen. Under alla förhållanden
måste det möta stora svårigheter att på ett ungefär förutse vilka värden på
marken som kunna komma att åsättas av expropriationsmyndigheterna. Då
härtill kommer att de kommunala markförvärven regelmässigt finansieras
med underställningspliktiga lån är det lätt att inse att för kommunerna
brydsamma situationer kunna inställa sig i samband med framtida planläggning.
Innan de nya planerna fastställas skola då kommunerna hos
Kungl. Maj :t utverka icke blott expropriationstillstånd utan även tillstånd
att upptaga för markförvärven erforderliga lån. Fn rad viktiga kommunala
beslut måste alltså fattas under i regel mycket kort tid. Allt efter ärendenas
gång måste kommunen dessutom vara beredd på att släppa sina ursprungliga
expropriationspåståenden. Avviker expropriationsnämndens värdering
på ett påfallande sätt från vad kommunen utgått från vid expropriationsstämningens
ingivande, tvingas kommunen under den korta tid, som
förlöper mellan expropriationsnämndens beslut och domstolens fastställelse
därav, att pröva och avgöra frågan om återkallelse. Och skulle —• såsom
kommittémajoriteten tänkt sig — domstolar verkställa värderingen i slutliga
utslag, måste kommunen i motsvarande situation skyndsamt överklaga
domen samt bereda sig på att i högre instans återkalla sin talan. En sådan
ordning kan, alldeles bortsett från motpartens eventuella skadeståndsyrkanden,
medföra icke oväsentliga processkostnader och passar dessutom
föga för det kommunala arbetssättet. Det syntes vidare förutsätta införandet
av ett fullmaktssystem som i betänklig mån skulle sätta de beslutande
organen ur funktion. För att undkomma dessa olägenheter tvingas man
— om ett fördröjande av planernas fastställande till dess expropriationsfrågorna
slutgiltigt lösts skall kunna undvikas — att införa regler om en

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tidsbegränsad förköpsrätt till glesbebyggelse- respektive byggnadsplanevärde,
som av kommun skulle kunna användas även sedan den nya planen
fastställts. Den av utredningen subsidiärt antydda möjligheten att uppskjuta
markvärdestegringsindragningen till tidpunkten för byggnadslovens meddelande
torde visa sig praktiskt ogenomförbart bland annat därför att resultatet
säkerligen bleve att byggnadsnämnderna översvämmades med ansökningar
om byggnadslov.

Landskommunernas förbund har jämväl behandlat de av stadsförbundet
åberopade svårigheterna för kommunerna och därutinnan anfört bl. a. följande: Det

är visserligen sant att en kommun när som helst innan ett planärende
tages upp kan upptaga och pröva frågan om markförvärv inom området.
För städernas och särskilt storstädernas del, där anställda tjänstemän kontinuerligt
följa bebyggelseutvecklingen, innebär väl detta kanske också en
tillräcklig garanti för att kommunens intressen rättidigt bevakas. Vad landskommunerna
beträffar är det däremot föga troligt att de på egen hand skola
taga erforderliga initiativ till markförvärv; de framsynta undantagskommunerna
bekräfta än så länge endast regeln. Hos landskommunerna kommer
vidare liksom nu de flesta planärenden att aktualiseras genom framställningar
från enskilda. I detta sammanhang bör man ha i minnet, att byggnadsplaneinstitutet
numera i sig upptagit de tidigare avstyckningsplanerna.
Det blir med andra ord icke landskommunen utan dessa enskilda som i
praktiken bestämma den yttersta tidpunkten för eventuella kommunala markförvärv
till glesbebyggelsevärde. För sin del tror också förbundet att utredningen
överskattat möjligheterna för kommunerna att genom frivilliga köp
förvärva kommunalt erforderliga glesbebyggelseområden. Den omständigheten
att ändå expropriationsgillt ändamål måste föreligga för att kommun
skall kunna sätta makt bakom sin begäran om markförvärv lär säkerligen
göra markägaren mindre medgörlig. Han kan ju alltid hysa hopp om att
hos Kungl. Maj :t gendriva kommunens expropriationspåstående såsom
ogrundat och i sista hand att tillämpningen av övergångsreglerna i byggnadslagens
1C2 § skall ge honom bättre valuta än den kommunen erbjudit.
Själva tanken att en såsom erforderlig bedömd reglering av bebyggelse skall
behöva anstå i avvaktan på olika myndigheters ställningstagande till ur
regleringssynpunkt ovidkommande frågor om det kommunala expropriationsbehovet,
den kommunala upplåningen etc. framstår i princip som föga
tilltalande. Redan nu har man obehagliga erfarenheter av vad det vill säga
att planärenden i åratal ligga hos myndigheter medan en oreglerad bebyggelse
tar vid utanför de byggnadsförbjudna områdena. Vad den ekonomiska
sidan av saken angår måste det enligt styrelsens mening för kommunernas
del i regel bli fråga om ekonomiskt sett" betydande ärenden, vilka minst
av allt lämpa sig för "snabbehandling.---Ännu finns i våld land myc ken

tätbebyggelse, som endast ofullständigt om ens alls byggnadsreglerats.
Den areal mark, som årligen planlägges, är också mycket betydande och
motsvarar med nu gällande höga råmarksvärden och tomtpriser stort kapital.
Åtminstone hos landskommunerna, som i regel sakna tillgång på erforderlig
expertis för bedömande av markbehovet och för värdering av
mark, kan tvånget att snabbt fatta beslut dessutom leda till en ur allmänna
synpunkter icke önskvärd oenhetlighet i praxis. Den ena kommunen kan
av sociala skäl — för att förekomma markvärdestegringsvinster —■ känna
sig skyldig att i vidaste mån begagna sig av de nu öppnade möjligheterna
till markförvärv till glesbebyggelsevärden utan att närmare reflektera över

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

om den är i stånd att själv exploatera marken eller på längre sikt betjänt
av att binda kapital vid jord. Den andra kommunen kan av missriktat
sparsamhetsnit och ovisshet om följderna eller ovidkommande skäl — risken
för försök till obehörig påverkan på kommunens ställningstagande i
den ena eller andra riktningen kan man icke helt bortse ifrån -— avstå från
att göra ett eljest befogat bruk av sin på den nya lagstiftningen stödda förhandsrätt
till erforderliga markförvärv. Där region- och generalplaner upprättas
och industrilokaliseringsundersökningar företagits underlättas visserligen
både den kommunala och den statliga prövningen av hithörande
ärenden, men såsom alla veta kommer det att dröja decennier, innan detta
för bebyggelseproblemens överblickande erforderliga underlag överallt står
till buds. Det torde också vara oriktigt att förlita sig på att Kungl. Maj :t
vid prövningen av expropriations- och lånetillstånd i någon högre grad skall
kunna tillrättalägga saken. En mera ingående prövning ur olika synpunkter
av alla de expropriati-onsansökningar, som kunna förväntas inkomma
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle förvisso kräva en kraftig
utbyggnad av Kungl. Maj :ts kansli. Om kommunernas skyldighet att
svara för sin bostadsförsörjning fastslås i lag, torde Kungl. Maj :t för övrigt
i de flesta tveksamma fall anse sig moraliskt förpliktad att icke genom vägrat
expropriationstillstånd försvåra för kommun att skaffa sig mark som
den anser behövlig för detta ändamål. Situationen skulle i alla dessa hänseenden
bli en annan om kommunerna kunde beredas viss respittid för att
i lugn få överväga markförvärven. Helst borde de också genom ändring i
1946 års fondbildningslag tillerkännas rätt till fondering av medel för ändamålet
i analogi med vad bostadssociala utredningen föreslagit om sanering.

Förbundet har vidare erinrat att markutredningen prövat och avvisat
tanken på att kommun skulle, intill dess byggnadslov beviljades, kunna bevara
rätten att inlösa mark till glesbebyggelsevärde, De anförda skälen ansåge
förbundet i och för sig bärande men förbundet vore icke övertygat om
att detta hugskott skulle utgöra det enda möjliga alternativet till den lösning
markutredningen själv förordat. För egen del ansåge förbundet, alt
kommunen borde beredas möjlighet att, där omständigheterna motiverade
detta, i samband med ärende om byggnadsplans fastställande få fråga om
optionsrätt att till glesbebyggelsevärde förvärva bestämda markområden
under viss kortare tid, dock högst två år, prövad av Kungl. Maj :t. Självfallet
skulle denna prövning ske efter samma grunder som gällde för expropriationstillstånd.
Lagtekniskt skulle ett sådant stadgande, vilket lämpligen
borde få sin plats i 7 § av expropriationslagen, få samma karaktär som
den bestämmelse i byggnadslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t i samband med
stadsplans fastställande ägde föreskriva att markägare som hade särskild
nytta av planen ersättningsfritt skulle avstå mark för allmänna ändamål
eller, om han vore markexploatör, själv anlägga vägar och avloppsledningar.
Självfallet borde stadgandet — i analogi med 70 § andra stycket byggnadslagen
— kompletteras med bestämmelser om införande av anteckning i
fastighets- eller inteckningsbok. Det kunde befaras, att de kommuner som
berördes av kommunsammanslagningarna med hänsyn till ovissheten om
sin framtid avstode från att begagna sig av de möjligheter till markförvärv
på förmånliga villkor som den nya lagstiftningen ville öppna. Även detta

125

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 184.

talade för en uppmjukning av tidsfristregeln. I allt fall borde av konimunindelningsregleringen
berörd landskommun kunna i övergångsbestämmelse
tillerkännas den föreslagna optionsrätten att utövas av den blivande storkommunen.

En förlängning av tidsfristen har även föreslagits i utlåtanden som av
drätselkammaren i Örnsköldsvik och Ytterlännäs kommunalnämnd avgivits
till länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Byggnadslånebyrån har framhållit att det syntes angeläget, att markägare
och presumtiva markköpare på ett så tidigt stadium som möjligt av expropriationsärendets
handläggning erhölle kännedom om att kommunen
avsåge att expropriera marken. Det torde dessutom stundom vara så att
en plans lämpliga utformning bleve beroende av om expropriation komme
till stånd eller icke, varför i sådana fall expropriationsärendet och planärendet
borde behandlas samtidigt i de instanser som hade att yttra sig
däröver. Sambandet mellan expropriation och plan torde lämpligen böra
belysas i den beskrivning som enligt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skulle
åtfölja stadsplanekartan. — Enligt byggnadslånebyråns erfarenhet kunde
under tiden mellan ingivandet av expropriationsansökan och meddelandet
av tillstånd till expropriation markägaren genom bulvanförsäljningar eller
på annat sätt överlåta större delen av den mark som avsåges att exproprieras.
Härigenom försvårades ett genomförande av expropriationen och olägenheter
kunde uppkomma för sådana köpare som varit i god tro. Betydande
fördelar kunde därför vinnas om möjlighet bereddes kommunen att
redan i samband med att fråga om expropriation av mark väcktes få anteckning
därom införd i fastighets- eller inteckningsboken. Markens värde
borde därefter vid expropriationen bedömas med hänsyn till den stadseller
byggnadsplan, som gällde då sådan anteckning infördes. Efter sådan
anteckning skulle överlåtelse av marken icke utgöra hinder mot expropriationsrättens
utövande. Kungl. Maj it skulle också samtidigt kunna meddela
beslut i expropriations- och stadsplanefrågan. Byrån hänvisade jämväl
till en motsvarande bestämmelse i 70 § andra stycket byggnadslagen
samt ifrågasatte huruvida icke i 30, 35 och 109 §§ byggnadslagen förbud
borde stadgas mot tomtindelning av och nybyggnad å mark, beträffande
vilken anteckning om expropriation skett i fastighets- och inteckningsboken.

Åtskilliga myndigheter ha anslutit sig till den av reservanterna i utredningen
framförda meningen att det borde övervägas att komplettera kommunens
rätt att tvångsvis förvärva mark, som ej stadsplanelagts, till jordbruksvärde
eller »allmänt jordvärde», med en skyldighet för kommunen
att inlösa marken efter enahanda grunder, där markägaren
till följd av sannolik risk för expropriation ej kunde avyttra marken
till pris som eljest skäligen skulle kunnat crliallas för mai ken sasom
jordbruksmark. Detta är förhållandet med hovrätten för Västra Sverige,
byggnadsstyrelsen, domänstyrclsen samt länsstyrelserna i Blekinge, Malmö -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hus, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Frågan har jämväl upptagits
av byggnadslånebyrån, länsarkitekternas förening, industriförbundet
ävensom i ett av överlantmätaren i Örebro län avgivet utlåtande, bifogat
länsstyrelsens yttrande. Utöver de synpunkter som anförts i reservationen
har i yttrandena framkommit följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit att därest ett stadgande om
skyldighet för kommun att inlösa viss mark skulle få någon betydelse som
skydd för den enskilde jordägaren mot ett sjunkande markvärde torde
bestämmelsen böra utformas så, att kravet på bevis för jordägaren icke
bleve alltför rigoröst vare sig i fråga om sannolikheten för expropriation
eller beträffande ifrågasatta bebyggelseplaners inverkan på hans möjlighet
att erhålla skäligt pi’is för marken såsom jordbruksmark.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län borde vid justeringen av markutredningens
förslag utgångspunkten vara, att en fri fastighetsmarknad fortfarande
skulle kunna existera även inom de planlagda tätorterna jämte
deras omgivningar samt fungera under drägliga och rättvisa villkor. Därjämte
måste det vara en självklar fordran, att reglerna utformades på sådant
sätt, att en önskan att undvika för det allmänna rättsmedvetandet stötande
verkningar icke medförde en ur tekniska, ekonomiska eller sociala
synpunkter snedvriden planläggning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har erinrat om att enligt lagen den 30
juni 1947 om kronans förköpsrätt en fastighetsägare kunde erhålla besked
från lantbruksnämnden huruvida hans fastighet vore behövlig för rationaliseringsändamål
och förty kunde göras till föremål för inköp enligt denna
lag. Genom att dylikt besked skulle avse viss tid, minst två och högst fem
år, ansåges en fastighetsägare åtnjuta åtminstone temporär trygghet mot
ingripande. Det syntes lämpligt att en liknande anordning genomfördes i
expropriationslagen till tryggande av markägares okvalda besittning av sin
egendom under viss tid, förslagsvis 10 år. Ett dylikt stadgande borde gälla
vid sidan om skyldigheten för kommunen att efter erbjudan inlösa för
framtida exploatering avsedd mark.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört att man kunde tänka sig nå en
tillfredsställande reglering av de utav reservanterna omnämnda missförhållandena
genom att öppna möjlighet för en köpare av mark varom fråga
vore att erbjuda kommunen att övertaga köpet med den verkan att, om
erbjudandet ej accepterades eller expropriation inom angiven tidsfrist icke
påkallades, expropriationen ej finge ske inom viss tidsrymd, exempelvis
10 eller 15 år, därefter. En dylik anordning syntes, samtidigt som den torde
tillgodose skäliga anspråk från jordägarens sida på trygghet i besittningen,
icke medföra någon oskälig belastning för kommunerna med avseende å
markförvärv för tillgodoseende av framtida markbehov.

Byggnadslånebyrån har funnit att utredningens förslag möjligen kunde
leda till de av reservanterna angivna konsekvenserna. Det vore dock förenat
med betydande svårigheter att konstatera, att inträdd värdeminskning
hade sin grund i föreliggande risk för expropriation och icke i andra före -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

teelser, vilka hade samband med fluktuationerna på den allmänna fastighetsmarknaden.
På grund härav vore byrån icke beredd att nu förorda den
av reservanterna föreslagna skyldigheten för kommunerna lösa viss mark.
Byrån ansåge emellertid att frågan borde ägnas uppmärksamhet och att
den borde upptagas till förnyad prövning, när erfarenhet i nu ifrågavarande
avseende vunnits.

Länsarkitekternas förening har framhållit att den ifrågasatta skyldigheten
att lösa expropriationshotad mark syntes komma att i väsentlig mån
närmare övervägas vid utvecklingsplaneringen pa jordbrukets område. Därvid
finge erfarenheten giva svar på frågan huruvida sådana principer, som
reservanterna framfört, borde upptagas i expropriationslagstiftningen.

Industriförbundet har såsom sin mening framhållit att kommunens rätt
att expropriera måste motsvaras av en rätt för den enskilde, som befinner
sig under expropriationshot, att påfordra att expropriation sker.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att kommuns rätt att expropriera
mark utan att erlägga tätbebyggelsevärde borde motsvaras av ett förbud
för kommunen att bereda sig vinst vid senare försäljning av
marken eller av en förpliktelse att använda sådan vinst till beredande av
billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning av gator
och andra allmänna platser. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av justitiekanslersämbetet,
hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Västmanlands och Västerbottens län. Kammarkollegiet har därvid
erinrat om stadgandet i 101 § expropriationslagen, där liknande synpunkter
kommit till uttryck.

Jämväl stiftsnämnden i Uppsala har framhållit, att det vore skäligt att
kommun för försäljning av exproprierad mark icke finge betinga sig ett
pris som väsentligt överstege självkostnadspriset. Därest detta med hänsyn
till tomtpriset i orten och av andra skäl icke vore möjligt att genomföra,
vore det mera i överensstämmelse med rättskänslan att vinsten icke komme
den exproprierande kommunen tillgodo utan tillfölle staten för att användas
till nedbringande av bostadskostnaderna eller på skäligt sätt fördelades
mellan kommunen och staten.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen har justitickanslersämbetet
anfört att, därest de allmänna bestämmelserna i byggnadslagen
om den kommunala regleringen av tätbebyggelsen i praktiken
finge den verkan som avsetts, skulle något tätbebyggelsevärde icke uppkomma
efter bygggnadslagens ikraftträdande och något hinder skulle då
icke föreligga att giva övergångsbestämmelsen vanligt innehåll, d. v. s. medgiva
ersättning efter förhållandena vid ikraftträdandet av ändringarna i
expropriationslagen. Uppkomme emellertid ett tätbebyggelsevärde skulle
delta ersättas enligt huvudregeln, att någon ändring i ägarens förmögenlielsställning
icke skulle inträda, och för sådant fall borde den avgörande

128

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tidpunkten liksom i förstnämnda fall vara ikraftträdandet av ändringarna
i expropriationslagstiftningen.

Även hovrätten för Nedre Norrland har förklarat, att hovrätten icke kunde
tillstyrka att värderingsregeln rörande tätbebyggelsevärdet skulle tillämpas
räknat redan från och med den 1 januari 1948. Hovrätten kunde nämligen
icke dela markutredningens mening, att en övergångsbestämmelse av
denna innebörd, ehuru hänförande sig till förfluten tid, likväl icke skulle
få tillbakaverkande kraft.

Industriförbundet har framhållit, att det självfallet ofta kunde bliva ytterst
komplicerat att konkret utröna det tätbebyggelsevärde som uppkommit
före den 1 januari 1948, i synnerhet vid en långt i framtiden uppkommande
expropriation. För annan än nu obebyggd råmark kunde denna låsning
vid 1947/48 års läge givetvis icke ifrågakomma, om en sådan åtgärd
över huvud taget borde tillgripas. Jämväl handetskamrarnas nämnd har
framhållit de betydande svårigheterna som uppkomme vid tillämpningen av
bestämmelsen.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att övergångsbestämmelserna
borde göras till föremål för översyn i syfte att åstadkomma restriktiva grunder
för beräkning av ersättning för värdestegring, som retroaktivt kunde
komma att medgivas.

Departementspromemorian.

Såsom kritik av markutredningens förslag i fråga om markvärdestegringen
anföres i promemorian, att det framför allt vore sammankopplingen
av frågan om expropriation och frågan om värdestegringen, som framkallat
betänkligheter under departementsbehandlingen av förslaget. Det hade
ansetts som en olägenhet med utredningens lösning av det senare problemet,
att i varje särskilt fall indragningen av värdestegringen bleve beroende
av om marken exproprierades och av om detta skedde i så god tid, att endast
glesbebyggelsevärdet behövde ersättas. Detta i sin tur kunde ingalunda
antagas bli regel utan beroende av en rad olika faktorer, som i och
för sig icke hade något att göra med om värdestegringen skäligen borde
stanna hos markägaren eller tillfalla det allmänna. I detta hänseende anföres
i promemorian vidare:

Till en början är det påtagligt, att det föreslagna systemet i olika hänseenden
ställer stora krav på kommunerna. Detta gäller icke minst det
administrativa, i vilket hänseende kommunerna av naturliga skäl ha mycket
olika förutsättningar att bemästra problemet. Det blir nödvändigt för
kommunerna att i sin markpolitik handla planmässigt och förutseende
för att hinna med att utverka expropriationstillstånd och eventuellt lånetillstånd
innan detaljplanen fastställes. En ytterst olämplig konsekvens av
systemet skulle uppkomma, om kommunerna frestades att fördröja planärendena
för detta ändamål. Vidare skulle omfattande expropriationer på
ett tidigt stadium av ett samhälles utveckling medföra betydande kapitalutlägg
för kommunen under lång tid, vilket ter sig vanskligt och kan verka
avskräckande även där engagemanget är ekonomiskt sunt och välbetänkt.
Det bör icke heller döljas, att långsiktiga engagemang i tomtmark icke äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 129

helt riskfria affärer och att det kan vara svårt att bedöma de framtida
utsikterna.

Av dessa och liknande skäl måste det stundom inträffa att expropriation
icke blir av, helt enkelt enär kommunen administrativt och arbetstekniskt
icke rår med saken eller av ekonomiska skäl varit tvingad eller ansett sig
vara tvingad att avstå. I dessa fall kommer värdestegringen mera av en
slump att stanna på markägaren. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande.

I markutredningens förslag om vidgad expropriationsrätt för kommunerna
ligger bl. a. den tanken, att kommunerna med stöd av denna rätt
ofta skola kunna få till stånd överenskommelser i godo, som på olika sätt
kunna tjäna bostadspolitiska syften.--— Då här talas om svårighe terna

för kommunen att genomföra en expropriation, gäller detta emellertid
även dylika uppgörelser i godo, vilka träffas i kraft av kommunens expropriationsrätt.
Har tiden för expropriation försuttits, äro även sådana uppgörelser
tydligen omöjliga.

Allvarliga olägenheter kunna även uppstå, där kommunen helt avsiktligt
underlåter att expropriera eller att med stöd av sin expropriationsrätt
genomdriva någon sådan anordning som nyss sagts. Intet hindrar en kommun
att sålunda indraga värdestegringen beträffande vissa markägare men
underlåta det i fråga om andra. Skälen för en sådan differentiering kunna
vara olika. Ett markområde kan exempelvis ha inköpts av ett industriföretag
för framtida utvidgning, och kommunen underlåter att expropriera
detta område, enär kommunen är angelägen om att gynna och behålla företaget,
dess arbetstillfällen och dess skattekraft. Företaget är emellertid
oförhindrat att sedermera sälja området till tomter och inkassera vinsten
i stället för att utvidga rörelsen. En uppgörelse om att expropriation skall
underlåtas kan komma att ingå i mera komplicerade avtal om skattelättnader
o. s. v. och därigenom bli svårt att bedöma för utomstående och ge
anledning till missförstånd om de verkliga skälen. Det hela kan få ett drag
av godtycke och mannamån, som vore synnerligen olyckligt och kunde ge
anledning till svåra stridigheter. Det vore även oklokt att här helt blunda
för risken av obehöriga personliga inflytelser. Det kommunala besvärsinstitutet
är icke ett tillräckligt korrektiv, eftersom vad som skulle påtalas icke
vore ett visst beslut utan frånvaron av en viss åtgärd, nämligen expropriation,
eller denna åtgärds försening efter den kritiska tidpunkten. Föremålet
för en besvärstalan kan därför icke preciseras på samma sätt som om den
gäller en positiv åtgärd.

Med anledning härav hade det, enligt vad i promemorian uttalas, framstått
såsom angeläget att finna en form för värdeindragning, som icke på
samma sätt vore beroende av eu annan åtgärd, expropriationen, och av de
olika faktorer som inverkade på frågan om denna andra åtgärd faktiskt
bleve genomförd. Härvid hade främst det engelska systemet med en särskild
exploateringsavgift kommit i åtanke.

Det framhålles i promemorian all någon mera allmängiltig lösning av
det stora problemet om oförtjänt markvärdestegring icke åsyftades. Diskussionen
vore i detta sammanhang strängt begränsad till den värdestegring,
som skedde i anslutning till detaljplanering för tätbebyggelse, d. v. s. till
skillnaden mellan å ena sidan markens värde för sådan tätbebyggelse, som
medgåves genom planen, och å andra sidan dess värde för annan använd!)
llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning (jordbruk, skogsbruk, glesbebyggelse o. s. v.); vid ändring av gällande
plan avsåges i stället skillnaden i värde för sådan användning som vore tilllåten
före ändringen och sådan som vore tillåten efter denna. I fråga om
skälen för att värdestegringen borde indragas till det allmänna vore denna
begränsning av spörsmålet klargörande. Om i princip all markvärdestegring
toges i betraktande, innebure det ett synnerligen komplicerat problem
att däri urskilja vad som vore att hänföra till »oförtjänt» stegring. Begränsades
frågan däremot såsom antytts, bleve åtminstone regelfallet lättare
att bedöma. Inom den ekonomiska doktrinen rådde allmänt enighet om
det berättigade i indragning eller hård beskattning av sådan värdestegring
på mark, som helt föranleddes därav att området råkade ligga i utvecklingslinjen
för en tätort och därför endast genom att en viss tid förflöte och
utan några åtgärder från ägarens sida komine att stiga betydligt i värde.
Även frågan, om värdestegringen eller skatten på densamma borde tillfalla
staten eller kommunen bleve med denna begränsning lättare att besvara.
Stegringen hänförde sig till markens värde för tätbebyggelse, ett begrepp
som i byggnadslagen definierades som »sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov».
I vårt samhällssystem vore det praktiskt taget kommunen, som svarade
för dessa gemensamma anordningar, och på grund härav syntes det
för svenska förhållanden ligga närmast till hands att kommunen och icke
staten skulle uppbära värdestegringsskatten. Det vore naturligt att markägarna
bidroge till anordningarna genom en avgift eller skatt till kommunen,
beräknad på skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tätbebyggelsevärde.
Traditionellt bestode det i allmänhet en betydande skillnad mellan
dessa båda värden, och rent principiellt kunde man fråga, om detta vore
nödvändigt. Om skillnaden eller huvuddelen därav bleve ett tillskott till utförandet
av gemensamma anordningar för området, finge skillnaden emellertid
en förnuftig mening. Det kunde övervägas att även formellt reservera
de influtna medlen för vissa bostadspolitiska ändamål.

Indragningen av värdestegring i samband med detaljplanering vore emellertid,
enligt promemorian, icke endast grundad på ett samhällsekonomiskt
resonemang, om vars riktighet i princip man allmänt vore enig, ehuru de
praktiska svårigheterna för dess konsekventa genomförande vore stora och
formerna därför omstridda. Den kunde även, såsom markutredningen framhållit,
föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplaneoch
byggnadslagstiftning. Det senare sambandet vore måhända än mera påtagligt
i en annan punkt än den av markutredningen angivna, nämligen vad
anginge stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk
zonexpropriation. Detta stadgande — som i huvudsak oförändrat funnits i
vår stadsplanelagstiftning ända sedan 1931 — avsåge det fallet, att genomförande
av stadsplan för ett område å ena sidan kostade staden väsentligt
mera än vad staden finge in i gatukostnadsbidrag, å andra sidan väsentligt
ökade kvartersmarkens värde. I den situationen kunde staden kräva att
i skälig mån bliva ersatt för merkostnaden, antingen genom direkt bidrag

131

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

eller genom att staden finge expropriera marken. I denna bestämmelse utsädes
alltså klart, att vissa gemensamma anordningar, som stadsplanen
förde med sig, skulle åtminstone i viss mån bekostas ur den värdestegring
på tomtmarken, som stadsplanen jämväl hade till följd. Det här föreliggande
förslaget kunde sägas innebära ett mera konsekvent fullföljande av
denna tanke.

På grund av det anförda föreslås i promemorian, att sedan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd en avgift skall påföras sådan mark inom det
planlagda området, som enligt planen får tätbebyggas och som har högre
värde för sådan användning än för annan. Även vid ändring av plan skulle
avgift utgå på den värdestegring, som skedde om byggnadsrätten enligt planen
ökades, t. ex. om ett villaområde ändrades till att avse bebyggelse med
hyreshus. I båda fallen borde dock av praktiska skäl avgiften icke sättas
så att den täckte hela värdestegringen. Det vore framför allt två synpunkter,
som talade härför. Den ena vore, att markägaren borde ha ett ekonomiskt
intresse att själv bedriva styckning och tomtförsäljning, om kommunen
icke ansåge sig böra övertaga denna funktion. Det borde således finnas en
marginal för besvär och risker i samband med själva exploateringsföretaget.
Det andra skälet vore det, att beräkningen av värdestegringen ju endast
kunde bli ungefärlig. Det fordrades en säkerhetsmarginal även ur denna
synpunkt, och avgiften måste därför hållas i underkant. Hellre än att för
detta ändamål genomgående beräkna värdestegringen lågt borde reglerna
utformas så, att värdestegringen väl kunde uppskattas till sitt verkliga belopp
men att avgiften alltid stannade något under detta. En marginal på
20 % syntes ur båda dessa synpunkter vara lämpligt avvägd. En beskattning
på 80 % vore uppenbarligen tillräcklig för att neutralisera sådana
oskäliga värdestegringar, som på detta område förekommit. I vissa mera
ovanliga fall vore förhållandena så olika mot de typiska, att indragning av
värdestegringen icke vore motiverad. Om exempelvis ett industriföretag för
sin personal ordnade ett helt bebyggelseområde, uppläte mark till såväl enskild
bebyggelse som allmänna ändamål och bekostade de gemensamma
anordningar, som erfordrades i anledning av bebyggelsen, förelåge icke de
skäl som enligt vad förut framhållits motiverade indragningen. För dessa
och liknande fall borde finnas en allmän dispensmöjlighet. I allmänhet kunde
det med ledning av vad här anförts om den principiella grunden för indragningen
icke bereda svårigheter att särskilja dispensfallen.

Enligt förslaget skulle, sedan stadsplan eller byggnadsplan eller ändring
däri blivit fastställd, kommunen och markägaren var för sig äga påkalla
bestämmande av den planvärdestegring som skulle ligga till grund för beräkning
av exploateringsavgift. Avgiften skulle erläggas innan lov till nybyggnad
första gången meddelades efter det planen eller ändringen blivit
fastställd.

I promemorian erinras härefter att lagrådet vid behandlingen av förslaget
till byggnadslag funnit det uppenbart, att man från det allmännas sida borde
godtaga en värdestegring som på angivet sätt, alltefter den större eller mind -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

re sannolikheten att tätbebyggelse skulle medgivas, så småningom inträdde i
avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Härom anföres:

Efter genomförande av systemet med exploateringsavgift kommer emellertid
av det slags värdestegring, varom här är fråga, icke att »slå igenom»
mera än möjligen den mindre del därav, som markägaren får behålla, och
om denna ringa värdestegring skall få komma till uttryck i expropriationsersättningen
beror på omständigheterna; principiellt är det intet hinder
att så sker. Såsom markutredningen framhållit, skulle redan möjligheten
att kommunen kan expropriera marken till glesbebyggelsevärde dämpa sådan
prisstegring, som före detaljplanen kunde inträda på grund av förväntan
om framtida tätbebyggelse. Med förslaget om exploateringsavgift
blir denna effekt ännu säkrare. Det blir då icke ens skäl för enstaka markägare
att spekulera i möjligheten att just han av någon anledning skall slippa
ifrån expropriation före den kritiska tidpunkten och därmed få behålla
värdestegringen.

Angående den föreslagna exploateringsavgiftens inverkan i övrigt på markpriserna
framhålles i promemorian:

Det bör understrykas, att exploateringsavgiftens syfte och funktion endast
är att upphäva eller rättare sagt mycket starkt minska skillnaden mellan
glesbebyggelsevärde och markens nettopris vid försäljning till tätbebyggelse.
Däremot kan den icke fullgöra funktionen att hålla dessa värden
konstanta och förebygga prisstegringar. Om exempelvis exploateringsavgift
uttaxerats och betalats med utgångspunkt från ett visst tätbebyggelsevärde,
hindrar detta icke markägarna att sluta sig samman och därefter driva upp
priserna på mark för tätbebyggelse utöver den tidigare nivån. I svåraste fall
kan det tänkas, att markägarna helt enkelt lägga avgiften ovanpå det av
dem önskade priset som en extra kostnad och därefter göra sådana vinster
som man velat förhindra.

Att hindra sådant ligger utanför avgiftssystemets uppgift och verkningsförmåga.
I detta hänseende komma att behövas samma korrektiv som förut.
I första hand är det konkurrensen som verkar tillbakahållande på priserna,
och om denna faktor icke är tillräckligt stark, blir det kommunens uppgift
att etablera den konkurrens som behövs. Kommunen måste då förvärva
tomtmark och bjuda ut tillräckligt mycket därav för att hejda prisstegringen.
Kan mark ej erhållas frivilligt, måste expropriation tillgripas.

Detta är ett av de viktigaste skälen för att kommunernas rätt att expropriera
tomtmark bör vidgas. Det är också uppenbart, att den priskontrollerande
effekten av en dylik åtgärd helt är beroende av hur expropriationsersättningen
bestämmes. Om ersättningen tenderar att följa med i
prisstegringen, är hela åtgärden förfelad. För denna sida av uppgiften,
kontrollen av markprisernas absoluta höjd, äro därför reglerna om expropriationsersättningens
beräkning av avgörande betydelse.

I förevarande hänseende uttalas vidare i promemorian, att det således
framdeles liksom hittills komme att krävas planmässighet, förutseende och
påpasslighet från kommunernas sida vid handhavande av bostadspolitiken.
Då förut framhävts, att man icke borde ställa alltför stora krav på kommunerna
i fråga om att på ett tidigt stadium vara beredda på expropriationsåtgärder,
och anvisning givits på en lösning, nämligen systemet med exploateringsavgift,
som icke ställde så stora krav, hade detta endast avsett
den av markutredningen väckta frågan om indragning till det allmänna av

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

markvärdestegringen vid detaljplanering och speciellt den avgörande betydelse,
som utredningen tillmätt tidpunkten för detaljplanens fastställande. Frågan
hade med andra ord endast gällt problemet om att utjämna den relativa
skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tomtpris. Beträffande däremot
angelägenheten att hålla nere markpriserna absolut taget vore kraven på kommunerna
desamma som förut, låt vara att deras fullgörande underlättades
genom vidgad rätt att expropriera. I sista hand vore det kontrollen av hyresnivån
som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften på allmänheten.
Att hindra höjningar av denna nivå vore en bostadspolitisk uppgift
för samhället, som förelåge oavsett om exploateringsavgift infördes. Fullgjordes
denna uppgift riktigt — och även där vore kommunernas insats och
deras expropriationsrätt av betydelse — vore det svårt att se hur denna övervältring
skulle lyckas.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian berörts frågan, hur exploateringsavgiften
kommer att förhålla sig till de båda andra former för avgifter
från markägare till kommunen, som regleras i byggnadslagen, nämligen
g a tu marksersättning och gatubyggnadsersättning. Om
dem båda gällde detsamma som förut sagts om den ekonomiska zonexpropriationen,
nämligen att exploateringsavgiften innebure ett mera konsekvent
fullföljande av den princip, som kommit till uttryck i dessa äldre bestämmelser.
Principen innebure i korthet, att den planmässiga bebyggelsen droge
med sig vissa kostnader — i detta fall för gator, ledningar m. m. — men å
andra sidan ökade värdet på angränsande tomtmark och att i enlighet härmed
avgifter läggas på denna mark för att bidraga till de ifrågavarande
kostnaderna. Exploateringsavgiften innebure detsamma, men den toge steget
fullt ut och utmättes efter hela värdeökningen utan att närmare precisera
beloppet av de kostnader, som skulle täckas med avgiften. Exploateringsavgiftens
uttagande kunde därför ses som en större åtgärd, som inneslöte de
båda andra, mindre avgifterna. Om förhållandet mellan dem anföres följande.

Exploateringsavgiften räknas på skillnaden mellan å ena sidan nettovärdet
för tätbebyggelse och å andra sidan glesbebyggelsevärdet. Sagda nettovärde
erhålles genom att från bruttovärdet vid försäljning av mark till tätbebyggelse
draga allehanda exploateringskostnader, såsom för administration, ledningsarbeten
m. in., bland dem även de båda nyssnämnda gatuavgifterna.
Om dessa icke dragas ifrån, blir nettovärdet och därmed exploateringsavgiften
så mycket större. Av de båda gatuavgifterna är gatubyggnadsersättningen
fakultativ såtillvida, att det ligger i stadens hand att bestämma om
införande av sådan avgift inom staden. Sker det ej, blir alltså exploateringsavgiften
så mycket högre. Härvidlag bortses från den skillnad, som uppkommer
därigenom att exploateringsavgiften icke täcker hela värdestegringen
utan endast 80 % därav.

Det kunde, enligt promemorian, ifrågasättas, om icke gatuavgifterna borde
avskaffas då exploateringsavgiften infördes. Två skäl kunde anföras för att
bibehålla gatuavgifterna. Det ena låge däri, att det vid uttagande av en avgift
både för den avgiftspliktige och för mottagaren kunde vara tilltalande,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att avgiften ginge till ett konkret närliggande ändamål och till beloppet bestämdes
av den faktiska kostnaden för detta ändamåls genomförande. Det
andra skälet gällde särskilt det fallet, att värdestegringen vid tätbebyggelse
vore ringa, måhända obetydligt större än vad som åtginge till gatuavgifter och
andra exploateringskostnader. I sådant fall vore det mera praktiskt att taga
ut gatuavgifter än en exploateringsavgift. Dessa avgiftsformer kunde därför
tänkas alternera med varandra; att de i det enskilda fallet skulle utgå vid sidan
av varandra föreföll däremot mera opraktiskt. På grund härav syntes
det vara lämpligast att bestämmelserna om gatuavgifter åtminstone tills vidare
kvarstode i lagen. Det kunde dock övervägas att göra gatumarksersättningen
fakultativ på samma sätt som gatukostnadsersättningen. I så fall
komme det att ligga i kommunens hand att avgöra, om den för sin del ville
låta exploateringsavgiften konsumera de båda andra eller hålla alla vägar
öppna. Även om gatumarksersättningen icke gjordes fakultativ i lagen, borde
dock kommunen i det enskilda fallet kunna avstå från densamma för att
förenkla uträkningen av exploateringsavgiften och slippa dubbel uppbörd.

I anslutning till reglerna om exploateringsavgift har föreslagits en övergångsbestämmelse,
enligt vilken vid beräkning av planvärdestegring värdet
å marken före planens eller planändringens fastställande skall bestämmas
med skälig hänsyn till det värde, marken den 1 januari 1949 ansågs äga enligt
dittills tillämpade grunder.

I promemorian anföres att det vore uppenbart, att den föreslagna beskattningen
icke kunde drabba sådan värdestegring, som redan vid tiden för den
nya lagens ikraftträdande hade inträtt och i olika avseenden erhållit rättslig
och ekonomisk betydelse. En övergångsbestämmelse erfordrades därför
av liknande innehåll som motsvarande stadgande i 162 § byggnadslagen.
För årtionden framåt bleve denna övergångsbestämmelse tydligen av stor
betydelse vid tillämpningen av de föreslagna reglerna. Systemet med en
beskattning till 80 % av markvärdestegringen vid detaljplanering avsåge
sådana områden, som vid tiden för ikraftträdandet ägde endast glesbebyggelsevärde,
d. v. s. där ingen förväntan om framtida tätbebyggelse ännu tagit
sig uttryck i värdestegring. Under åtskilliga år framåt hade de flesta
områden, som ifrågakomme till tätbebyggelse, före lagens ikraftträdande tagit
åt sig något tätbebyggelsevärde, och i alla dessa fall kunde förslagets innebörd
anges vara den, att om detaljplan eller ändring däri fastställdes
efter lagens ikraftträdande, avgift utginge med 80 % av den skillnad, som
eventuellt förelåge mellan markens värde för tätbebyggelse efter fastställandet
och det värde marken hade då lagen trädde i kraft. Om tätbebyggelsevärdet
redan vid denna tidpunkt helt »slagit igenom», funnes ingen
sådan skillnad, och ingen avgift utginge. Men om, såsom vanligen skedde,
prisstegringen på grund av väntad tätbebyggelse skedde gradvis, berodde
det på hur långt denna process fortskridit och påverkat gängse försäljningspriser.

I likhet med markutredningen framhålles i promemorian att i de fall, då

135

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tillämpning av övergångsbestämmelsen ifrågakomme lång tid efter lagens
ikraftträdande, borde uppmärksammas att penningvärdet kunde ha förändrats
under mellantiden. Hänsyn borde då tagas till denna förändring vid
bestämmandet av värdestegringen, varvid vissa av utredningen angivna beräkningsmetoder
kunde komma till användning. Det vore endast vid tilllämpning
av övergångsbestämmelserna som denna faktor bleve av betydelse.

I övrigt grundades exploateringsavgiften på en uppskattning av det värde
som marken vid en och samma tidpunkt, nämligen detaljplanens fastställande,
hade för olika användning, och några sådana förändringar, som
kunde iakttagas under längre tidrymder, inverkade därför icke på beräkningen.

Remissyttrandena över departementspromemorian.

Av de remissinstanser, som yttrat sig över departementspromemorian i
denna del, ha ungefär hälften tillstyrkt förslaget om exploateringsavgift eller
eljest i princip lämnat detsamma utan erinran. Därvid har i åtskilliga
fall uttalats, att förslaget vore ändamålsenligare än den av markutredningen
föreslagna metoden för markvärdestegringens indragande till det
allmänna. Lantbruksförbundet, som gjort ett dylikt uttalande, har tillika
framhållit att med den i promemorian föreslagna lösningen en utsträckning
av expropriationsrätten för kommunerna utöver vad i 44 § byggnadslagen
stadgades vore obehövlig.

Hovrätten för Övre Norrland har icke funnit något vara att erinra mot
de föreslagna bestämmelserna om exploateringsavgift under förutsättning
att garantier skapades för att kommunerna begagnade influtna avgifter tdl
beredande av billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning
av gata eller andra allmänna platser, överståthållarämbetet har erinrat att
de olika försök, som tidigare gjorts att lösa spörsmålet om skatt till det allmänna
på s. k. oförtjänt jordvärdestegring, icke lett till resultat. Närmast
hade väl anledningen därtill varit den att man bedömt ämnet ur ren beskattningssynpunkt
och därvid icke lyckats finna någon ur rättssäkerhetssynpunkt
betryggande anordning. Det remitterade förslaget hade behandlat saken
efter delvis andra grunder och det syntes ämbetet otvivelaktigt att man
därigenom nått fram till en bättre uppläggning av frågan än vad tidigare
varit fallet. Genom att frågan om fastställande av exploateringsavgiften anförtroddes
åt eu sakkunnig ägodelningsrätt öppnades nämligen en väg att
på ett för rättssäkerheten betryggande sätt införa ifrågavarande avgiftsskyldighet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit del framlagda förslaget
om exploateringsavgift väl genomtänkt och utformat. Det väsentliga problemet,
nämligen huru tätbebyggelsevärdet såsom sådant skulle kunna undandragas
spekulation, vunne emellertid icke sin lösning genom förslaget.
Visserligen tillråddes kommunerna att genom eu framsynt markpolitik förvärva
lämpliga tomtområden för att medelst prisreglerande konkurrens
hålla markpriserna nere i eu skälig nivå, men möjligheterna härtill borde
icke överskattas. Än mindre syntes detta böra vara fallet med promemorians

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

optimistiska uttalande om den prisreglerande inverkan, som kontrollen av hyresnivån
kunde ha. Val kunde denna kontroll i viss mån förebygga prisstegringar
i fråga om hyreshus men beträffande enfamiljshus kunde en sådan
påverkan bliva skäligen ringa. Länsstyrelsen i Västmanlands län har som
helhetsomdöme uttalat att förslaget i hög grad kunde förväntas underlätta
ett samhälles möjligheter alt i tid kunna vidtaga åtgärder, som kunde bliva
till gagn för en ändamålsenlig utveckling av den aktiva bostadspolitiken.
Det borde dock framhållas att i vissa gränsfall det kunde uppkomma avsevärda
svårigheter för ett rätt bedömande av en värdestegrings storlek och
detta särskilt i ett planområdes periferi.

Stadskollegiet i Stockholm har meddelat att stadens fastighetsnämnd och
fastighetsborgarrådet hävdat den uppfattningen att kompletteringen av den
utvidgade expropriationsrätten med en lagstiftning om exploateringsavgift
skulle innebära en försvagning av markutredningens förslag. Stadskollegiet
kunde emellertid icke dela denna uppfattning. Man vågade nämligen knappast
räkna med att alla kommuner skulle komma att genomföra expropriationer
i den omfattning som vore den principiellt riktiga. Det innebure
därför icke någon nackdel om en annan möjlighet öppnades att till
det allmänna indraga den oförtjänta värdestegring som regelmässigt uppkomine
när mark upplätes för tätbebyggelse eller när eljest ett intensivare
utnyttjande av byggnadsmark medgåves. Det borde också uppmärksammas
att utmätandet av exploateringsavgiften innebure fastställandet
av markvärden som bleve grundläggande vid en eventuell framtida expropriation.
En sådan hade därigenom väsentligt underlättats. Enligt kollegiets
mening kunde exploateringsavgiften uppenbarligen icke om den utmättes
på riktigt sätt verka höjande på prisnivån. Denna bestämdes såvida bostadsbrist
ej förelåge av en fri marknad. Oförtjänta värdestegringen vore en del
av markägarens vinst på exploateringsaffären och alltså icke någon verklig
produktionskostnad. Den måste därför kunna indragas till det allmänna utan
att hyrespriset stege. Vid fri marknad kunde förutsättas att markägaren
alltid uttoge högsta möjliga pris för sin mark, och den omständigheten, att
en kommun erhölle rätt att uttaga en exploateringsavgift skapade icke någon
möjlighet för markägaren att ytterligare höja mark- eller hyrespriser. För
övrigt förtjänade det påpekas att den föreslagna lagstiftningen icke tvingade
kommunen att till sig indraga hela den oförtjänta markvärdestegringen.
Man kunde även tänka sig att exploateringsavgiften fastställdes samtidigt
som avtal träffades med markägaren om att han icke behövde inbetala avgiften
så länge han upprätthölle en av kommunen godkänd lägre hyresnivå,
likaså beredde exploateringsavgiften givetvis, om den uttoges, kommunerna
ökade resurser att genom subventioner pressa ned priserna.

Beträffande de remissyttranden, vari tillkännagivits en övervägande b etänksam
inställning till promemorians förslag om exploateringsavgift,
har förslaget helt avstyrkts eller eljest ansetts icke böra läggas till
grund för lagstiftning av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen,
bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Jämtlands län, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen, fastighetsägareförbundet,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund,
riksförbundet landsbygdens folk, länsarkitekternas förening, bankföreningen,
drätselkammaren i Linköping, advokatsamfundet, handelskamrarnas
nämnd samt byggnadsindustriförbundet. I vissa yttranden ha för-''
slagets konsekvenser i skilda hänseenden funnits så svåra att överblicka att
något helhetsomdöme icke kunnat avgivas. Från flera håll har ifrågasatts
behov av ytterligare utredning.

Kammarkollegiet har till en början anfört att ett förslag med ifrågavarande
karaktär syntes ha bort grundas på en mera ingående motivering
och ha bort närmare belysas till sina syften och verkningar, vilka ingalunda
kunde betraktas som självklara. Exploateringsavgiftens ställning och
betydelse inom skattesystemet och dess samordning med övriga former av
fastighets- och rörelsebeskattning syntes också böra kräva en närmare undersökning,
liksom dess betydelse för fastighetstaxeringen hade bort närmare
belysas. Vinst på exploateringsverksamhet syntes redan nu vara jämförelsevis
hårt beskattad. Det kunde befaras att en exploateringsavgift kunde
medföra ej önskvärda konsekvenser för beskattningen i övrigt. Värdeförändringar
utan ägarens åtgöranden förekomme dagligen och stundligen på
lösören, på konstverk samt på fastigheter. Dessa värdeförändringar kunde
betecknas som »oförtjänta» men beskattades endast i vanlig ordning såsom
inkomst eller förmögenhet. Någon anledning att sätta dylik värdestegring
på exploateringsmark i särklass syntes ej föreligga. En viss särställning intoge
dock en prisstegring på tomtmark, framkallad genom monopol eller
konstlad knapphet på utbud. Den härigenom uppkommande vinsten kunde
emellertid icke alltid betecknas som »oförtjänt». Den kunde nämligen förutsätta
bestämda strävanden och betydande uppoffringar för att nå det avsedda
målet. I vissa fall uppkomme den naturligtvis utan några särskilda
ansträngningar. En sådan monopolvinst på tomtmark borde skiljas från
den naturliga värdestegring som alltid syntes uppstå vid ett samhälles tillväxt.
Den komme ej blott markexploatören till godo utan även övriga fastighetsägare
inom samhället, men ej blott dessa utan också rörelseidkare,
som erhölle större omsättning, samt arbetskraft, som kunde erhålla bättre
arbetstillfällen och mera lönande sysselsättningar. En värdestegring på exploateringsmark
av sådan anledning skilde sig i princip icke på något sätt
från den ekonomiska förbättring, som komme flertalet till del när ett samhälle
utvecklades. Värdestegringen på marken uppkomme jämförelsevis
sent och vore den första som försvunne, om stagnation eller tillbakagång
skulle inträda. Ett utnyttjande av ett markmonopol för att pressa upp tomtpriserna
över del skäliga vore socialt förkastligt vare sig spekulanten vore
ett enskilt företag eller ett samhälle. Lagstiftningens strävan syntes följaktligen
i första hand böra gå ut på att förhindra uppkomsten och utnyttjandet
av dylika monopol genom att möjliggöra att tomtmark lillhandahölles
till skäligt pris. Härför vore närmast erforderligt att expropriationsrätten
vidgades och att möjlighet bereddes alt vid expropriationen värdera

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

marken med bortseende från den konstlade prisstegringen. Enligt kammarkollegiets
mening drabbade det i promemorian framlagda förslaget med en
konfiskatorisk beskattning även den naturliga och rimliga värdestegringen
på exploateringsmarken och stärkte stadsplanesamhällenas monopol på
■markexploatering utan att uppställa några garantier mot dess missbruk.
Vidare kunde förslaget, om det realiserades, befaras verka uppdrivande på
tomtpriserna i vissa fall, då markexploatören finge ett starkt intresse av att
tomtpriset sattes högt, varigenom hans vinstandel ökades, och vederbörande
kommun hade samma intresse, eftersom det ökade dess skatteinkomst. I
detta sammanhang anför kammarkollegiet ytterligare:

En hänvisning till det engelska systemet kan ej försvara det föreliggande
förslaget, som ej har mycken likhet med detta. I England har man företagit
en medveten socialisering av exploateringsrätten inom hela landet på så
sätt, att staten mot ersättning övertagit de outnyttjade exploateringsmöjligheter,
som redan finnas, och därefter försäljer exploateringsrätt, när någon
vill taga den i anspråk. Det har antagits, att utgående ersättningar och
inflytande avgifter skulle väga ungefär jämnt. Det engelska systemet vilar
på ett bestämt syfte och anvisar en enkel och klar linje för dess uppnående.
Emellertid lär genomförandet i praktiken komma att ställa de statliga och
kommunala myndigheterna inför problem, som icke äro så lätta att bemästra.
Anledning synes därför kunna vara att avvakta, huru det engelska
försöket med socialisering av exploateringsrätten kommer att utfalla innan
detta tages till förebild under de rätt olika svenska förhållandena.

Från dessa allmänna synpunkter har kollegiet ansett sig ej kunna tillstyrka
den föreslagna exploateringsavgiften. Även om man på de skäl som
anförts i promemorian skulle acceptera en exploateringsavgift för stadsplanelagda
områden inom stad och därmed jämförliga samhällen, syntes motiveringen
i promemorian icke täcka uttagandet av exploateringsavgift inom
byggnadsplaneområden eller inom stadsplaneområden på landsbygden. Kommunen
hade i dessa fall i regel icke någon skyldighet att vidkännas kostnader,
som föranleddes av exploateringen, och i allt fall kunde den tillgodoräkna
sig den ökning i skatteunderlag, som exploateringen medförde. Enligt
förslaget skulle exploateringsavgift också utgå, om efter ändring av
stadsplan mark finge tätbebyggas och dess värde för sådan bebyggelse vore
högre än dess värde för den bebyggelse och användning i övrigt, som enligt
planen dessförinnan var medgiven. Det kunde medgivas, att en bestämmelse
om exploateringsavgift erfordrades för det fall, att stadsplan ändrades
så, att ett område, som förut icke fått bebyggas eller endast fått bebyggas
för industriändamål eller upplag eller dylikt, efter planändringen finge
byggas för bostadsändamål. Däremot kunde det ifrågasättas om det vore
lyckligt att uttaga exploateringsavgift för det fall att tomten finge större
värde för tätbebyggelse. Om en stadsplaneändring i sådan riktning numera
vidtoges, måste ändringen vara påkallad av samhällets intresse, och det
måste vidare presumeras att det vore ett önskemål att de ökade byggnadsmöjligheterna
utnyttjades så snart och så billigt som möjligt. Markvärdestegringen
genom planändringen motsvarade emellertid det kapitaliserade

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

värdet av nettovinsten på den nybyggnad, varigenom planändringen utnyttjades,
och denna komme följaktligen att konfiskeras till 80 procent genom
exploateringsavgiften. Följden bleve att tomtägaren, som i detta fall icke
dreve någon exploateringsrörelse, icke komme att visa något större intresse
av att förnya byggnaderna på tomten.

Lnntmäteristijrelsen har anmärkt att det ekonomiska utbytet av de föreslagna
exploateringsavgifterna sannolikt bleve ringa. Kommun, som ville
taga ut exploateringsavgift, måste visa, att exploateringsvinst uppstode samt
vinstens storlek. Detta vore en invecklad och svår uppgift med hänsyn
till de många olika faktorer som påverkade markvärdet. Det föieslagna
förfarandet för att fastställa avgifternas storlek kunde också bli både besvärligt
och kostnadskrävande. Erfarenheterna rörande tillämpningen av
bestämmelserna i 24 § andra stycket i 1931 års stadsplanelag, numera 44 §
andra stycket byggnadslagen, om s. k. ekonomisk zonexpropriation visade
hur svårt det vore att tillförlitligt uppskatta exploateringsvinsten (jfr stadsplaneutredningens
betänkande III, SOU 1945: 15 s. 308). Departementsförslaget
anknöte i stort sett till den metod, som funnes angiven i dessa lagrum
och vilken i praktiken sålunda visat sig vara synnerligen svår att
tillämpa. Ekonomisk zonexpropriation hade under de gångna åren icke skett
mer än möjligen i ett eller annat fall. Ej minst på grund av den föreslagna
övergångsbestämmelsen om hänsynstagande till de tätbebyggelsevärden, som
funnes redan vid lagens ikraftträdande, komme under de första åren eller
årtiondena de avgiftsbelagda exploateringsvinsterna — i den mån de överhuvud
ginge att fastställa — att bli små. Det måste därför befäl as, att de
kommuner som försökte taga ut exploateringsavgifter bleve avskräckta genom
det ringa utbyte som därvid erhölles. Följden bleve då antingen att de
nya bestämmelserna i stort sett icke alls tillämpades, varvid lagstiftningen
förfelade sitt syfte, eller att bestämmelserna användes endast i vissa fall.
I det senare fallet uppkomme sådana ojämnheter i tillämpningen, som det
just varit ett av promemorieförfattarens önskemål att söka undvika. Följden
av de administrativa svårigheter, som förslaget medförde, bleve en ny
belastning på byggnadsindustrien och den byggande allmänheten. Att nybyggnadslov
förbundits med exploateringsavgiften kunde därjämte i många
fall betaga fastighetsägare lusten att verkställa eljest önskvärda ombyggnader,
som enligt byggnadslagen vore att hänföra till nybyggnad. En allvarlig
invändning mot departementsförslaget vore också att den nya skatten
eller avgiften icke komme att träffa de ursprungliga markägarna. Dessa
komme säkert att försöka vältra över skatten på tomtköparna och de hade
goda möjligheter att lyckas därmed, i all synnerhet som avgifterna loges
ut på ett mycket sent stadium eller i samband med prövningen av byggnadslovet.
All övervältringen skulle kunna förhindras genom kontroll av hyresnivån
synles icke möjligt. Vore del sa enkelt att hålla neie markpriserna
som genom en kontroll av hyresnivån borde givetvis denna metod tillgripas
i första band. Hela det ifrågavarande förslaget kunde då vara onödigt. I
detta avseende anför lantmäteristyrelsen vidare:

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

över huvud är uttalandet i promemorian om att kontrollen över hyresnivån
i sista hand hindrar markägaren att vältra över exploateringsavgiften
på allmänheten dunkelt. Det synes tvärtom tydligt att denna avgift även
med nuvarande hyresregleringslagstiftning måste påverka hyrorna i stigande
riktning. Den fastighetsägare, som erlägger exploateringsavgift för sin
nybyggnad, måste ju få räkna sig avgiften till godo''som kapitalkostnad och
därmed som grund för en i samma mån höjd hyressättning. Givetvis inträffar
detsamma om tomten inköpes av annan för nybyggnad och den värdestegring,
som exploateringsavgiften motsvarar, inräknas i köpeskillingen.
Om en sådan förbättring i bostadstirigången skulle inträffa, som utgjorde
anledning till hyresregleringens avskaffande, något som skulle innebära att
hyrorna bestämdes genom fri konkurrens, lärer det vara alldeles självklart
att exploateringsavgifterna måste medverka till en höjning av hyresnivån i
den mån icke expropriation tillgripes. Detta skulle bli mest markant i det
fall att hyresregleringen avskaffades vid samma tidpunkt då exploateringsavgifterna
kunde börja ge något. I själva verket skulle möjligen uttagandet
av exploateringsavgifterna kunna anföras som skäl för hyresregleringens
fortsatta giltighet, enär de nybyggda husen genom dessa avgifter måste bli
dyrare och därför påverka hela hyresnivån i stigande riktning. Oavsett vad
nu antörts är det emellertid betänkligt att grunda det resonemang, som promemorieförfattaren
fört i nu förevarande avseende, med utgångspunkt bl. a.
från kontrollen av hyresnivån, när man icke vet om den nuvarande provisoriska
kontrollen skall bibehållas för någon tid, som i detta sammanhang kan
betraktas som avsevärd, eller om någon permanent ersättning härför skall
tillskapas.

Med anledning av den kritik som riktats mot markutredningens förslag
framhåller lantmäteristyrelsen, att det icke var markutredningens avsikt att
expropriation alltid skulle behövas för att indraga värdestegring till det allmänna.
Tvärtom utgick utredningen ifrån att i de kanske flesta fall frivillig
uPP§örelse skulle kunna träffas mellan markägare och kommun om att
kommunen avstod från sin expropriationsrätt mot att markägaren betalade
vissa avgifter eller utfäste sig till andra prestationer, t. ex. att hålla nere
hyrorna i de nybyggda husen. Därest man ville fastställa en viss form för
bestämmandet av den avgift, som markägare borde erlägga för att, sedan
expropriationsrätt beviljats, bli befriad från expropriationen, kunde en sådan
ändring i markutredningens förslag givetvis genomföras. Såsom exempel
på stadganden som kunde tjäna som förebild kunde nämnas 44 § tredje
stycket och 65 § byggnadslagen. För att möjliggöra goda tätortsbildningar
på den mark, som i alla avseenden vore mest lämpad för ändamålet, och
för att på så sätt förverkliga byggnadslagstiftningens syften måste kommunerna
emellertid driva en aktiv markpolitik. De måste själva köpa mark och
tillhandahålla den på rimliga villkor. Detta vore i längden enda sättet att
hålla nere markpriserna. Och endast om kommunen finge en vidsträckt
expropriationsrätt kunde den driva en sådan politik. Departementsförslaget
gåve kommunerna möjlighet att utan större aktiva insatser avvakta utvecklingen.
Ansvaret för exploateringen vilade på de enskilda, men kommunerna
finge möjlighet att i efterhand lägga sig till med största delen av exploateringsvinsten.
Genom markutredningens förslag stimulerades däremot kom -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

munerna alt på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen själva taga ansvaret
för markpolitiken. Detta vore följdriktigt med hänsyn till det ansvar,
som åvilade kommunerna för bostadsförsörjningen och vore även i övrigt
till stor fördel. På grund av det anförda ansåge lantmäteristyrelsen att
markutredningens förslag i förevarande del vore att föredraga framför departementsför
slaget.

Fastighetsbildningssakkunniga, som avfattat sitt yttrande efter visst samråd
med lantmäteristyrelsen, har förklarat att de sakkunniga i likhet med
lantmäteristyrelsen och på i huvudsak samma grunder föredroge det av
markutredningen föreslagna alternativet, eventuellt i den modifierade form
som antytts i lantmäteristyrelsens yttrande. Även länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har uttalat sig på väsentligen samma sätt som lantmäteristyrelsen.

Bostadsstyrelsen har anfört att ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda,
den avgörande frågan vore, huruvida ett genomförande av förslaget
till lagstiftning om exploateringsavgift skapade garantier för skäliga tomtkostnader
och om det vore ägnat att förhindra uppkomsten av tätbebyggelsevärden.
Bostadsstyrelsen kunde icke finna, att departementsförslaget lämnade
garantier i dessa avseenden. Härvid ville styrelsen i första hand framhålla
den uppenbara fara, som låge däri, att markägaren och kommunen vid
införande av expropriation savgift finge ett gemensamt intresse att höja
tomtvärdena. Visserligen komme alltfort låga tomtpriser att ligga i linje
med kommunernas allmänna bostadspolitiska uppgifter. Men i varje särskilt
värderingsfall komme kommunen att få ett fiskaliskt intresse att åsätta
ett högt värde, vilket lätt medförde en värdering i överkant — i varje fall
icke en återhållande värdering — med den följd att tomtpriserna komme
att stiga. Ett annat förhållande, som ur här ifrågavarande synpunkt vore
ägnat att ingiva betänkligheter, vore den föreställning om eu särskild »planvärdestegring»,
som genom förslaget bleve legaliserad. Denna utgjordes i
sin helhet av oförtjänt värdestegring. En lagstiftning, som räknade med en
sådan såsom en normal företeelse, kunde icke vara ett lämpligt led i planmässiga
åtgärder, som avsåge att förhindra uppkomsten av oförtjänt värdestegring.
I departementspromemorian hade anförts, att det i sista hand vore
kontrollen av hyresnivån, som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften
på allmänheten. Härtill kunde framhållas, att hyreskontrollen
erfarenhetsmässigt icke utgjorde ett effektivt hinder mot markvärdestegringen.
Sålunda kunde hyreskontrollen icke ha någon inverkan på värdestegringen
av mark, som skulle bebyggas med enfamiljshus. Då enfamiljshusen
vore att anse som eu socialt önskvärd bostadsform, vore det angeläget,
att egnahem sproduktionen icke motverkades genom en spekulativt
betonad exploateringsverksamhet. Bostadsstyrelsen hade kunnat konstatera
en oroväckande prisstegring särskilt för egnahemstomter. Bostadsstyrelsen
ville framhålla, alt kommunen på sätt markutredningen föreslagit borde,
efter Kungl. Maj :ts prövning av föreliggande behov, tillerkännas rätt att expropriera''
sådan mark, som erfordrades för att samhällets utveckling ej

142

Kunyl. Maj:ts proposition nr 184.

skulle hämmas, och att den av utredningen angivna värderingsgrunden för
beräknande av löseskilling vid expropriation i allt väsentligt borde godtagas.
Markägaren borde sålunda icke under åberopande av att han själv ämnade
exploatera marken kunna förhindra expropriationen, enär i så fall risk
förelåge, att kommunen utestängdes från möjlighet att äga mark och därmed
även berövades möjligheten att dels leda bebyggelsens utveckling, dels
hålla prisnivån under kontroll. Vid en lagstiftning i enlighet med markutredningens
förslag uteslötes icke möjlighet för lojala och vederhäftiga markägare
att bedriva exploateringsverksamhet. Markutredningen hade därom
anfört, att det givetvis stode parterna fritt att träffa godvillig överenskommelse,
varigenom samhället avstode från expropriation mot att detsamma
tillförsäkrades eventuell värdestegring eller del därav. En dylik rätt till
värdeindragning borde på sätt skett i 44 § byggnadslagen kunna lagfästas.
Icke heller skulle enskilda förhindras handhava byggnadsverksamhet, därest
marken efter expropriation upplätes med tomträtt. Med hänvisning till vad
sålunda anförts angående de ur bostadspolitisk synpunkt direkt skadliga
verkningar, som sannolikt skulle bli eu följd av ett genomförande av föreliggande
förslag till lagstiftning om exploateringsavgift, ville bostadsstyrelsen
bestämt avstyrka nämnda förslag.

Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning härtill att den kritik, som i departementspromemorian
anförts gentemot markutredningens förslag till
ändrad expropriationslagstiftning, avsåge väsentligen administrativa frågor.
Härom har styrelsen närmare anfört:

Expropriationsförfarandet i enlighet med markutredningens förslag skulle
säkerligen såsom i promemorian framhållits komma att ställa vissa krav
på kommunens administration. Sålunda måste kommuner verkställa viss utredning
rörande behovet av den mark som erfordras för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordningar och som avses att exproprieras. Därest
emellertid såsom markutredningen förutsatt expropriationsförfarandet
blir ett led i själva planläggningsproceduren, torde en sådan utredning icke
böra uppfattas såsom ett merarbete på grund av den tillämnade expropriationen,
enär ju för planläggningsarbetet som sådant, oberoende av huruvida
expropriation i samband därmed skall tillgripas, krävs en dylik utredning.
Enligt uttalande av markutredningen måste vid Kungl. Maj :ts prövning av
expropriationsärendet viss hänsyn tagas till det pris, som markägaren begärt.
I det fall prisfrågan är expropriationsanledning, måste givetvis kommunen
motivera kravet på expropriation genom företeendet av visst utredningsmaterial
i värdefrågan. Den slutliga värderingen verkställes av expropriationsmyndigheten.
I annat fall, då sålunda icke prisfrågan utan exempelvis
den omständigheten att markägaren vägrar att tillhandahålla erforderlig
mark för exploatering utgör expropriationsanledning, krävs ingen
annan utredning än den som alltid bör verkställas i samband med planering
för tätbebyggelse.

Enligt bostadsstyrelsens mening skulle däremot ett genomförande av förslaget
till lagstiftning om exploateringsavgift för kommunerna komma att
medföra en avsevärd administrativ belastning. Bestämmandet av exploateringsavgift
måste föregås av ett i de flesta fall ganska komplicerat värde -

143

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

ringsförfarande. Sålunda måste utöver markens värde ur avkastningssynpunkt,
d. v. s. jordbruks- och/eller skogsvärde, ett bruttotomtpris fixeras,
exploateringskostnader beräknas och exploateringstiden bedömas. Först därefter
kunde exploateringsavgiften beräknas. Sannolikt komme markägarna
att prestera motsvarande utredningar. I de flesta fall komme det slutliga
fastställandet av exploateringsavgift att föregås av tidskrävande förhandlingar
mellan berörda parter. Indrivandet av exploateringsavgifter i samband
med beviljandet av byggnadslov samt förandet av register över avgifterna
komme säkerligen att medföra en avsevärd arbetsbelastning för den kommunala
administrationen. I anslutning härtill kunde nämnas, att flertalet
kommuner, inom vilka funnes fastställda stadsplaner, just med hänsyn till
befarad administrativ belastning, undvikit att antaga gatukostnadsbestämmelser.
Erinras kunde även, att frågan om bestämmande av markvärdestegring
enligt departementslörslaget skulle bli aktuell även för det stora antal
kommuner, som hade byggnadsplan men däremot icke stadsplan och vilka
därför tidigare ej berörts av sådana administrativa problem, varom här vore
fråga. Dessa kommuner skulle genom förslaget påläggas ett komplicerat arbete,
varom de helt saknade erfarenhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit det av promemorian framgå, att
man ansett värdestegringens indragande till det allmänna vara något som i
och för sig borde av samhällsmakten eftersträvas. Departementsförslaget
syntes emellertid länsstyrelsen kunna ge anledning till principiella invändningar.
Den engelska lagstiftning, som stått som förebild, toge sikte på all
markvärdestegring genom ändrad användning av marken. Det föreliggande
förslaget vore däremot begränsat till sådan värdestegring som uppkomme
genom markens utnyttjande för tätbebyggelse. Något annat skäl hade icke
givits för denna begränsning än svårigheten att i andra fall bestämma om
och i vad mån en »oförtjänt» värdestegring inträtt vid nytt, mera inbringande
användningssätt. Man hade sålunda brutit ut den mindre del av problemet
om jordränta och jordvärdestegring, som hänförde sig till tätbebyggd
mark, och låtit rent praktiska sociala skäl motivera problemlösningen. Det
ville också synas innebära en motsägelse, då man i promemorian å ena sidan
principiellt ifrågasatte om det vore nödvändigt med den i allmänhet betydande
skillnad mellan glesbehyggelsevärde och tätbebyggelsevärde, som traditionellt
bestode, och förklarade exploateringsavgiftens syfte och funktion
vara att upphäva eller i varje fall starkt minska denna skillnad, medan man
å andra sidan uppenbart syftade till en beskattning av värdestegringen och
ansåge att skillnaden i värde finge en förnuftig mening, om den (till största
delen) bleve ett tillskott till gemensamma anordningar för marken vid bebyggelse.

Rent praktiskt sett kunde departementsförslaget enligt länsstyrelsens mening
medföra åtskilliga icke önskade följder eller ge anledning till nya
komplicerade situationer. Det kunde visserligen erkännas att en exploateringsavgift
i högre grad än en markvärdeindragning enligt markutredningens
förslag vore ägnad att hålla nere värdet å mark, innan densamma de -

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

taljplanerades och frigåves för tätbebyggelse. Såsom i promemorian påpekats
hade man emellertid därmed icke säkerställt tillgången på lämplig och
billig mark för bebyggelse. Eftersom exploateringsavgiften i markägarnas
ögon med rätta komme att framstå som en beskattning, vilken de därav
drabbade kunde antagas vilja undgå, komme följden att bli att den markägare,
som skulle betala avgiften, försökte taga igen denna genom högre ersättning
för nyttjandet av de uppförda bostäderna. Hindrades han härav
genom en av samhället bestämd hyresnivå, bleve han naturligtvis obenägen
att utnyttja sin mark för tätbebyggelse och därmed bleve huvudsyftet med
markutredningens förslag såsom länsstyrelsen fattat det — nämligen säkrandet
av billig mark för tätbebyggelse — förfelat. Enda korrektivet häremot
vore, att kommunen själv förvärvade tillräckligt mycket välbelägen
mark för att kunna erbjuda konkurrens. En vidgad expropriationsrätt vore
här ett oundgängligt remedium. I själva verket vore man därmed tillbaka
till den situation, som ansågs bli en följd av markutredningens förslag,
nämligen att kommunen måste göra omfattande markförvärv, genom expropriation
eller hot därom, för att i rätt tid och ordning och till rimliga priser
kunna ställa mark till förfogande för bebyggelse. Samtidigt måste den utveckla
energi och påpasslighet i planarbetet. De krav, som sålunda skulle
komma att ställas på kommunerna, bleve måhända till och med större än
enligt markutredningens förslag, bland annat emedan avgiftens bestämmande
och utkrävande erfordrade sin särskilda administrativa apparat. Ett
ytterligare villkor för att det nyss nämnda huvudsyftet skulle nås vore att
kommunen icke själv begärde avsevärt mer för den mark den sålde än vad
den kostat och icke heller av den som därefter bebyggde marken utkrävde
någon exploateringsavgift (utom möjligen vad som motsvarade gatumarksersättningen,
eventuellt gatukostnadsersättningen), eftersom därigenom
marken icke blott komme att officiellt ha värderats upp utan även faktiskt
komme att ha kostat husbyggaren mer än vad samhället egentligen ville
att den skulle kosta. Exempel saknades icke på kommuner, som själva satt
sådant pris på välbelägen tomtmark, vilken den ägt, att marken fått ligga
oanvänd, enär ingen kunnat betala priset. Bleve exploateringsavgiften att
räkna med som en ordinarie inkomstkälla för kommunen, låge det även
nära till hands att kommunen icke ville avstå från den inkomsten. Särskilt
på landsbygden kunde en annan följd tänkas uppkomma av exploateringsavgift
å mark som tätbebyggdes. Tätbebyggelsebegreppet vore i byggnadslagen
mycket allmänt och vagt definierat. De anvisningar om vad som skulle
förstås med tätbebyggelse, vilka avsåges skola utfärdas av byggnadsstyrelsen,
kunde aldrig bli så fullständiga, att ej utrymme lämnades de lokala
myndigheterna att tolka begreppet olika. En markägare, som ville bebygga
sin mark och stode inför utsikten att få betala både planering av marken
och exploateringsavgift, om bebyggelsen av myndigheterna uppfattades som
tätbebyggelse, komme naturligt nog att så långt det vore möjligt bygga
på sådant sätt att bebyggelsen bleve att räkna som glesbebyggelse. Den koncentration
av bebyggelsen, som med hänsyn till det allmännas kostnader

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vore önskvärd, skulle sålunda komma att motverkas i detta fall. I ännu högre
grad än beträffande de stora städerna hade man anledning betvivla att
landsbygdens kommuner mäktade möta en sådan utveckling med en effektiv
markpolitik. Länsstyrelsen har vidare i detta sammanhang anfört:

Med hänsyn till bristen på sakkunnig arbetskraft för uppgörande av
stads- eller byggnadsplan i alla de fall, där eu bebyggelseutveckling av tätbebyggelsekaraktär
pågår eller väntas, torde myndigheterna i vissa fall bli
nödsakade att — även där frågan icke kan anses helt klarlagd ■ ge dispens
för tätbebyggelse, vare sig det nu blir fråga om dispens från nybyggnadsförbud,
som må gälla i avvaktan på planens fastställande, eller det gäller
tillstånd till byggnadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse, utan att
ens beslut ännu fattats om upprättande av plan. Skola nu samma myndigheter
också lojalt se till att exploateringsavgift utkräves vid tätbebyggelse,
torde de bli ytterst restriktiva med sådana dispenser, trots att dessa i många
fall äro önskvärda. Frånvaron av detaljplan utesluter nämligen formellt ett
uttagande av exploateringsavgift, ehuru denna sakligt sett borde utgå. Tilllåtes
åter av praktiska hänsyn tätbebyggelse, fastän detaljplan ännu icke
hunnit fastställas, begår man även en orättvisa mot de enskilda markägarna,
eftersom de som bygga först slippa ifrån avgifter, medan de som av
en eller annan anledning icke bygga förrän plan fastställts få utge sådan.
Det torde för övrigt i många fall på landsbygden icke bestå någon större
skillnad mellan tomtvärdet inom en plan och strax utanför, och begränsningen
av exploateringsavgiften till planlagt område innebär även av den
anledningen en orättvisa.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat sig sakna möjlighet att, på den tid
som stått till buds, bilda sig en fullt säker uppfattning om, huruvida systemet
med uttagande av exploateringsavgift vore att föredraga framför det
av markutredningen föreslagna expropriationsförfarandet. Från länsarkitektens
och överlantmätarens i länet sida hade starka invändningar gjorts
mot den i promemorian förordade lösningen. Med hänsyn därtill ansåge
länsstyrelsen att frågan borde ytterligare övervägas, innan definitiv ställning
toges.

I ett vid länsstyrelsens yttrande fogat utlåtande av länsarkitekten i länet
har denne anfört bland annat att det kunde ifrågasättas, om det nu föreliggande
förslaget om exploateringsavgift innebure en lämplig lösning av
problemet om markvärdestegringens överförande till det allmänna. Enbart
det förhållandet att exploateringsavgiftens erläggande skulle vara beroende
av om detaljplan (stadsplan eller byggnadsplan) eller mera genomgripande
ändring däri fastställts efter lagens ikraftträdande syntes kunna leda
till mindre önskvärda konsekvenser. I detta avseende borde erinras om att
det system, som tidigare rått på planväsendets område, kritiserats därför
att det medfört, att stadsplaner och byggnadsplaner på många håll fastställts
för större områden ån som inom rimlig tid skulle kunna bliva bebyggda,
vilket i sin tur kunde bidraga till onödigt stora kostnader för vägar
och anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Stadsplaneutredliingen
1942 diskuterade detta spörsmål och rekommenderade en omprövning
av gällande detaljplaner med avseende å planområdenas omfattning.

10 Ilihang till riksdagens protokoll 19''i''J. 1 sand. AV 184.

14G

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Man kunde sålunda utgå ifrån att inom många kommuner funnes mer än
tillräckligt med mark detaljplanelagd för de närmaste årens bebyggelseutveckling.
Dessa detaljplaner kunde vara så beskaffade, att de under lång
tid kunde ligga till grund för bebyggelse antingen i befintligt skick eller
efter sådana mindre ändringar, som icke medförde högre användningsvärde
å marken. Vid exploatering av planområden av nu nämnda slag skulle icke
någon exploateringsavgift utgå. Om det skulle visa sig vara från allmän
synpunkt lämpligt att fastställa detaljplan efter lagens ikraftträdande för en
samtidig exploatering av ett angränsande område, skulle däremot skyldighet
inträda att erlägga dylik avgift för detta. Med hänsyn till kostnaderna
för gemensamhetsanläggningar kunde dock ett förhållandevis större bidrag
från markägare vara motiverat i de fall avgift ej skulle komma att utgå.
Kommuner, där man enligt förut gällande planlagstiftning varit alltför förutseende
med detaljplanläggningen, komme förvisso också i en ogynnsammare
ställning än de kommuner, där denna planläggning legat efter. En nedskärning
gv gällande detaljplaner, som kunde vara mycket välmotiverad från
allmän synpunkt, komme sannolikt att stöta på motstånd från markägarehåll,
om den föreslagna exploateringsavgiften infördes, då förekomsten av en
fastställd plan komme att för markägaren innebära eu garanti för att tätbebyggelsevärdet
i dess helhet bleve förbehållet honom. En ökad spekulation i
redan detaljplanerad mark kunde emotses, vilket kunde bidraga till att bebyggelsen
sökte sig över till mindre lämpliga områden. På grund av ett starkt behov
av nya bostäder och svårigheter att snabbt planera lämpligare mark på
annat håll ville en kommun kanske ej alltid använda sig av de korrektiv mot
en mindre önskvärd spridning av bebyggelsen, som den nya byggnadslagen
erbjöde. Exploateringsavgiften kunde sålunda komma att direkt motverka
den nya byggnadslagstiftningens syftemål.

överlantmåtaren i samma län har, likaledes i ett vid länsstyrelsens yttrande
fogat utlåtande, uttalat att den i promemorian anförda kritiken mot
markutredningens förslag icke vore bärande. Därom har överlantmätaren
närmare yttrat:

Det är visserligen riktigt, att man av praktiska skäl ej kan räkna med,
att all mark, som planlägges för tätbebyggelse, kan av vederbörande kommuner
exproprieras, men detta torde ej heller vara nödvändigt för att hindra
uppkomsten av omotiverad värdestegring. För detta ändamål torde endast
erfordras, att kommunerna förvärva så mycket mark, att de i viss omfattning
kunna erbjuda tomtmark för bebyggelse av olika slag till ett pris,
som motsvarar glesbebyggelsevärdet -j- administrations-, försäljnings- och
liknande kostnader. Därmed torde kommunerna kunna erbjuda en konkurrens,
som i stort sett bör kunna hålla tomtpriserna nere vid glesbebyggelsevärdet
och eliminera de oskäliga vinster, som jordägarna hittills ofta kunnat
uttaga. Det är således icke för detta ändamål nödvändigt, att expropriation
utövas i varje fall, där plan för tätare bebyggelse skall fastställas,
och allt eftersom tomtpriserna i allmänhet komma att genom kommunernas
konkurrens på tomtmarknaden pressas ned och det nya prisläget därmed
kommer att framstå såsom det normala, torde behovet av expropriation
för upprätthållande av konkurrensen även kunna beräknas komma att suc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

147

cessivt minska. Överlantmätaren förutsätter härvid, att frågan begränsas
till den värdestegring, som inträder i och med att mark frigives för tätare
bebyggelse eller för bebyggelse i större utsträckning än tidigare plan medgivit.
Givetvis ställer dock även en till det egentliga tätbebyggelsevärdet i
allmänhet begränsad tomtprispolitik vissa krav på kommunernas administrativa
och ekonomiska resurser, men några oöverkomliga svårigheter
synes det i allmänhet icke kunna bli fråga om.

Den värdestegring, som i regel uttages vid övergång från gles- till tätbebyggelse,
torde såsom i promemorian framhållits huvudsakligen ha en rent
traditionell grund. Den beror således icke på speciella egenskaper hos objekten
och bör därför kunna elimineras genom konkurrens från kommunerna
enligt ovan anförda resonemang. Därmed förfaller även den mot markutredningens
förslag anförda invändningen, att orättvisa skulle uppkomma,
därest kommun underläte att utöva expropriationsrätten mot alla ägare av
jord, som planlägges för tätbebyggelse. Om blott kommunen exproprierar
eller eljest förvärvar mark i tillräcklig omfattning för att kunna konkurrera
på tomtmarknaden, torde icke heller de jordägare, som undgå expropriation,
kunna uttaga priser, som väsentligt överstiga glesbebyggelsevärdet.
Man synes det oaktat icke behöva befara, att jordägarna i allmänhet
komma att motsätta sig en exploatering för tätbebyggelse. Dels är nämligen
detta, sedan plan fastställts, enda möjligheten att realisera det övervärde,
som har sin grund i rätten till glesbebyggelse, dels bör även marginalen för
administrations- och försäljningskostnader erbjuda en viss stimulans till
utbud av tomtmark. Om därtill värderingsreglerna för expropriation i analogi
med departementsförslaget utformas så, att jordägarna tillförsäkras en
värdestegring härutöver motsvarande 1/5 av den traditionella synes man i
allmänhet icke behöva räkna med någon stagnation i fråga om utbuden
av tomtmark. Genom att till värderingsreglerna foga lämpligt avvägda övergångsbestämmelser
torde därvid även riskerna för orättvisor kunna undgås.

I jämförelse med markutredningens förslag medförde enligt överlantmätarens
mening departementsförslaget dels å ena sidan en mera begränsad
effekt, dels å andra sidan vissa mera betydande svårigheter vid genomförandet.
Departementsförslaget eliminerade nämligen inte värdestegringen eller
del av densamma utan åsyftade endast en indragning till det allmänna av
huvuddelen av densamma. Exploateringsavgifterna syntes sålunda innebära
dels ett sanktionerande av den traditionella värdestegringen såsom sådan,
dels eu beskattning av densamma, eu beskattning som i förhållande till
markutredningens förslag syntes komma att fungera såsom eu beskattning
på byggnadsproduktionen. Visserligen anfördes i promemorian, att avgifterna
lämpligen borde disponeras för bosladssociala och liknande ändamål,
men upptagande av avgifter, som sedan ånyo skulle fördelas bland avgiftsbetalarna,
syntes innebära en omotiverad omgång, om samma resultat —
såsom markutredningen avsett — kunde ernås genom att värdestegringen
elimineras. Det föreslagna avgiftssystemet kunde icke förhindra ökad värdestegring
utan att lila till konkurrens genom eu kommunal markpolitik.
Men därmed vore man tillbaka till markutredningens förslag. Då man nu
med detta i princip kunde eliminera de värdestegringar, departementsförslaget
avsåge att beskatta, förefölle sistnämnda förslag alt vara överflödigt.
Det kunde snarast befaras, alt detsamma komme att komplicera värderings -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

reglerna för expropriation och medföra risker för orättvisor. Den största
svårigheten vid ett realiserande av departementsförslaget vore nämligen,
att säkerställa en rättvis och riktig bestämning av planvärdestegringen. Om
och i den mån beräkningen av denna icke motsvarade de verkliga förutsättningarna,
kunde avgifterna komma alt motverka den mest ändamålsenliga
utvecklingen av tätbebyggelsen. Bleve de för höga, kunde de verka återhållande
på den bebyggelse, som med hänsyn till de verkliga ekonomiska förutsättningarna
borde komma i första rummet, bleve de för låga, kunde de
stimulera en bebyggelse, som rätteligen borde anstå till dess mera förmånliga
områden i första hand utbyggts. Visserligen förutsatte byggnadslagen
en sträng begränsning av planområdena till vad som motsvarade aktuella
behov, men denna begränsning kunde av praktiska skäl dock aldrig göras
så snäv, att man kunde räkna med omedelbar exploatering av planområdena
i deras helhet. Vid beräkningen av planvärdestegringen vore det därför
nödvändigt att genomföra en tämligen långt i detalj gående differentiering
varvid bl. a. exploateringstiden, skillnader i markbeskaffenhet,
väntad utveckling av kommunikationsförhållandena, estetiska synpunkter
o. s. v. borde beaktas. Det kunde näppeligen undvikas, att bedömningen i
alla dessa hänseenden bleve i högre eller mindre grad behäftad med en viss
osäkerhet, och att i motsvarande grad uppkomme risker för orättvisor och
skadlig påverkan av den ekonomiskt förmånligaste utvecklingen ur såväl
det allmännas som de enskildas synpunkt.

Landsorganisationen har anfört att den primära målsättningen icke syntes
böra vara att förbehålla det allmänna den genom tätortsbildning uppkommande
värdestegringen av mark utan att i görligaste mån söka förhindra
orsakerna till en markvärdestegring. Det bästa medlet härför syntes
enligt landsorganisationens uppfattning vara att kommunerna stimulerades
till att själva köpa mark och tillhandahålla denna på rimliga villkor.
Departementsförslaget syntes icke tillräckligt ha uppmärksammat denna
kommunernas primära uppgift. Det kunde inte heller förbises att varje
schematisk regel beträffande avgiftens storlek måste i tillämpningen bli mer
eller mindre orättvis. I varje fall kunde ingen sådan godtycklig ersättningsregel
ersätta den stimulans till aktiv markpolitik som markutredningens
förslag innebure. I promemorian behandlades även frågan om markägarnas
möjlighet att vid genomförandet av departementsförslaget övervältra exploateringsavgiften
på allmänheten. Under hänvisning till nuvarande hyreskontroll
hävdades det att dylik övervältring blott svårligen kunde ske.
Landsorganisationen ville givetvis instämma i att liyreskontrollen verkade
dämpande på markpriserna, åtminstone vad gällde tomtmark för flerfamiljshus,
men att så knappast varit fallet beträffande tomtmark för enfamiljshusen.
Det måste även anses olämpligt att en kristidslagstiftning lades
till grund för ett så viktigt och betydelsefullt område som expropriationslagstiftningens.
Frivilliga överenskommelser mellan kommun och markägare,
enligt vilka markägaren fick behålla marken, därest han lämnade
kommunen gottgörelse för värdeökningen eller en del därav borde enligt

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

landsorganisationens uppfattning så långt som möjligt komma till stånd.
Därest kommun icke hade vidgad lagstiftningsrätt att expropriera önskvärd
tomtmark syntes dock möjligheten till skäliga uppgörelser vara begränsad.
Landsorganisationen ville därför framföra tanken att den tilltänkta lagstiftningen
måtte giva vidgat rum för frivilliga överenskommelser utan besvärlig
administrativ omgång. På så sätt skulle expropriationsinstrumentet
komma till användning i blott de nödvändigaste och mest angelägna fallen.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore beklämmande att konstatera,
att då det nu framlades ett revolutionerande förslag till ingrepp i
rätten till mark och dess värde, man i samband därmed icke ens diskuterade
den stora centrala frågan, d. v. s. det berättigade överhuvud i att beröva den
enskilde värdestegringen å hans egendom. Tvärtom gåve promemorian det
intrycket, att man utgått ifrån, att denna, oavsett de erinringar, som framställts
mot markutredningens förslag, skulle innehålla ett förslag om sättet
för indragande av den markvärdestegring, som ansåges härröra från byggnalsplane-
eller stadsplaneläggning. En klargörande argumentering för det
berättigade i indragningen hade sålunda uppenbarligen ansetts obehövlig.
Den brist på utredning, som i flera hänseenden utmärkte promemorian,
hade även tagit sig det uttrycket, att man icke klargjort frågan, huruvida
den föreslagna exploateringsavgiften vore att betrakta såsom en skatt eller
såsom en på fastighetsägarna lagd avgift för speciella förmåner, som bereddes
dem. Det ville synas, att denna fråga vore av den största praktiska betydelse.
Om exploateringsavgiften vore tänkt såsom en skatt, måste man
uttryckligen efterlysa utredning, som gåve vid handen, att avgiften läte sig
inpassa i det rådande skattesystemet, vars grundläggande princip vore likställighet
mellan medborgarna. Oavsett om exploateringsavgiften vore att
betrakta såsom en skatt, åvälvd vissa fastighetsägare, eller såsom en avgift
för förmåner, som bereddes dem, vore det av synnerlig vikt, att det genom
utredning klargjordes, huruvida icke de med planläggning sammanhängande
skyldigheter mot samhället, som redan nu vilade på fastighetsägarna,
motsvarade vad man skäligen kunde begära såsom gottgörelse för den värdestegring,
som uppkomme t. ex. genom att en gata vidgades och i samband
därmed antalet våningar i vidliggande hus höjdes. Skyldigheterna hade vid
olika tillfällen skärpts. Sammanställdes denna omständighet med det förhållandet,
att gatuväsendet icke allenast vore en fastighetsägarnas angelägenhet
utan även, och framför allt, en allmänt medborgerlig angelägenhet,
kunde man icke rimligen komma till annan slutsats än att redan med
det nuvarande systemet deti allmänna erhölle en fullgod ersättning för
planläggningen och därav framkallade utgifter. Så mycket klarare syntes
detta, om man hölle i minnet att även fastighetsägarna genom erläggande
av garanterad fastighetsskatt och jämväl skatter i övrigt
liksom övriga medborgare bidroge till repartitionen för bestridande av de
allmänna utgifterna. Den påtalade bristen på utredning i promemorian
förelåge även såtillvida, alL det icke kunde sägas ha gjorts något försök
alt närmare belysa förekomsten av sådan markvärdestegring, som man

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge motivera den sammanfattande beteckningen »oförtjänt». I vilken
utsträckning eller under vilka förhållanden dylik värdestegring uppkommit
vore överhuvud icke klarlagt. Att mark i de större samhällena och
dessas grannskap stigit i värde vore riktigt. I vad mån denna värdestegring
allenast motsvarat t. ex. penningvärdets fall hörde emellertid till det som
icke blivit utrett. Icke heller hade man undersökt i vad mån markvärdestegringen
allenast motsvarade en accumulerad ränteförlust; det borde icke förbises,
att ett värde med t. ex. 5 % ränta på ränta fördubblades på ungefär
15 år. En intensivare utredning skulle sannolikt också hl. a. visa, att s. k.
oförtjänt värdestegring i väsentlig utsträckning hörde till ett nu förgånget
tidsskede. De stora och vederhäftiga exploateringsföretagen hade i stort sett
och på lång sikt arbetat med en vinstmarginal, som med hänsyn till riskerna
varit att beteckna såsom mycket blygsam. Det borde också tilläggas, åt!
dessa företag vore underkastade inkomstbeskattning å försäljningen av
sina fastigheter även om fastigheterna varit i företagets ägo i mer än tio år.
\ issa uttalanden i promemorian måste betraktas såsom anmärkningsvärda.
Då det framhölles att långsiktiga engagemang i tomtmark icke vore helt
riskfria affärer och att det kunde vara svårt att bedöma de framtida utsikterna
innebure detta, att kommunen ansåges ha anspråk på att icke behöva
bära risker i sina tomtaffärer; kommunen skulle sålunda komma i åtnjutande
av en fördel, som icke tillkomme privata markexploatörer, vilka ju
tvingades bära riskerna själva.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har förklarat
att enligt förbundets mening markutredningens förslag var så till
vida principiellt riktigt, som ett förverkligande därav skulle innebära dels
att all värdestegring, sålunda även den framtida, på knapphet m. m. beroende,
komme att stanna hos kommunerna, dels ock att glesbebyggelsevärdena
i stort sett icke komme att stiga över 1947/1948 års nivå. Förbundet
kunde icke finna, att promemorians förslag om exploateringsavgift nådde
fram till samma enligt förbundets mening principiellt riktiga lösning.
En svaghet i promemorieförslaget vore att exploateringsavgiften vore konstruerad
såsom endast en engångsavgift, som drabbade råmarksägaren vid
den tidpunkt då marken lades under detaljplan. Alla kommande ägare till
planlagd mark komme att få full ersättning för värdestegringen. Härigenom
hade man icke nått det enligt förbundets mening principiellt riktigaste
vid värdestegringsindragning, nämligen möjligheten att fortlöpande
tillgodogöra sig jordräntan. Exploateringsavgiften bleve en avgift in casu;
det kunde antagas, att inom viss tid ny exploateringsavgift måste uttagas.
Värdestegringsindragningen skedde därigenom språngvis och onödigt
ojämnt. Den planvärdestegring, på vilken exploateringsavgiften skulle beräknas,
skulle bestämmas av markägaren och kommunen gemensamt eller
i händelse av tvist av domstol. Markägaren, som enligt förslaget finge
behålla en procentuell andel av planvärdestegringen, komme att göra sitt
yttersta för att få denna så hög som möjligt. Jämväl kommunerna kunde
emellertid i vissa fall antagas hava intresse av att planvärdesteg -

151

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 184.

ringen sattes så liög som möjligt; desto större bleve deras andel av densamma.
I förbundets riksomfattande erfarenhet av kommunal markpolitik
gåves exempel på att i denna understundom de ekonomiska synpunkterna
tillmätts större betydelse än de rent bostadspolitiska. Även om en dylik inställning
kunde antagas komma att alltmera försvinna droge detta dock avsevärd
tid. Det syntes därför vara betänkligt att genom införandet av en
exploateringsavgift, som kunde användas att mera tjäna kommunernas ekonomiska
intressen än de rent bostadspolitiska syftena, författningsvägen
tillskapa ett stöd för dessa intressen. Enligt promemorian skulle åtskilliga
administrativa ärenden beträffande exploateringsavgift handläggas av byggnadsnämnd.
Detta vore enligt förbundets mening icke lyckligt. Samarbetet
med byggnadsnämnderna vore, åtminstone för över hela riket arbetande bostadsproducenter,
redan så komplicerat och byggnadslovsärendena redan nu
av den tillkrånglade natur, att ytterligare bestämmelser därom icke borde
tillskapas utan den mest tvingande nödvändighet. Bestyret med eventuell exploateringsavgift
borde enligt förbundets mening läggas på annat kommunalt
organ. Promemorian toge enligt förbundets åsikt icke i tillräcklig utsträckning
hänsyn till det förhållande, att råmarksägaren själv bedreve exploateringen
utan vinstsyfte. Även i ett sådant fall hade nämligen kommunen
möjlighet att få en planvärdestegring fastslagen och att uttaga exploateringsavgift.
Det vore emellertid enligt förbundets mening icke riktigt, om
t. ex. förbundet och därtill anslutna föreningar, som dreve en vittomfattande,
ofta från råmarksstadiet gående exploateringsverksamhet på kooperativ bas
och utan vinstsyfte, skulle belastas med exploateringsavgift. En dylik avgift
skulle bliva en hittills obefintlig utgiftspost för köparen av en egnahemsvilla
eller bostadsrättslägenhet. Den skulle i detta fall så långt ifrån bidraga till
att hålla boendekostnaden nere som den skulle fördyra densamma. Det
för förbundet angelägnaste vore just att bostadskostnaden kunde nedbiingas
eller i vart fall att den icke höjdes. Förslaget om exploateringsavgift
syntes icke medföra några dylika verkningar. Snarare vore att allvarligt
befara, att en exploateringsavgift av i promemorian skisserad art komine
att medföra en höjning eller i vart fall en tendens till höjning av tomtpriserna.
Denna höjning måste i sista hand betalas av de boende. En exploateringsavgift
syntes i praktiken mera kunna komma att tjäna kommunernas
fiskaliska intressen än bostadsproduktionen, vare sig denna bedreves
av kommunerna eller av enskilda.

Medan det icke syntes förbundet betänkligt att för expropriation föreskriva
vissa värderingsregler, innebärande att värdestegring å mark för
al! framtid indrogs till kommunerna, syntes det förbundet synnerligen tveksamt
om eu endast eu viss grupp individer i riket träffande exploateringsavgift,
till sin karaktär närmast en omsättningsskatt, kunde anses lämplig
och riktig. Ett angrepp på den över hela riket fortgående jord värdestegringen,
som endast träffade en begränsad del därav, nämligen planvärdestegringen,
måste lätteligen komma att betraktas som kasuellt och godtyckligt.
Det vore för lekmannen svårförståeligt, varför en jordägare utom plan -

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

område oförhindrad skulle kunna diskontera jordvärdestegringen, medan
en jordägare vars område lades under detaljplan måste avstå därifrån.
Tätortskommunernas intresse av inkomster kunde icke sägas vara större
än de rena landsortskommunernas. Förbundet finge med hänvisning till
vad sålunda anförts avstyrka införande av exploateringsavgift på sätt i promemorian
föreslagits. Förbundet hemställde, att till förnyad prövning upptoges
frågan huruvida icke markutredningens förslag kunde genomföras
trots de administrativa—tekniska hinder som kunde föreligga. Dessa
hinder vore icke oöverkomliga. Förbundet ville hänvisa till kommunernas
möjlighet att vända sig till privat arbetande expertis i ärendet. Därest icke
ett genomförande av markutredningens förslag skulle synas möjligt tilläte
sig förbundet att föreslå, att frågeställningen begränsades till att avse endast
vidgade möjligheter till expropriation för kommunerna. Enligt förbundets
erfarenhet gåve redan byggnadslagen kommunerna goda möjligheter
att förhandlingsvägen hålla enskilda vinstintressen i fråga om mark
nere. Dessa möjligheter vore emellertid helt naturligt större ju mera mark
kommunerna själva kunna bjuda ut på marknaden.

Industriförbundet har anfört att det nu föreliggande förslaget i fråga om
oförtjänt markvärdestegrings indragning till det allmänna syntes utgöra
en i formellt hänseende bättre lösning av frågan än vad som tidigare framkommit.
Men icke heller förevarande förslag ginge fritt från åtskilliga invändningar.
Man komme icke heller vid denna lösning bort från problemställningen
att skilja mellan förtjänt och oförtjänt markvärdestegring. Det
vore långt ifrån alltid som en uppkommen värdestegring föranleddes av det
allmännas insatser; den enskilde fastighetsägaren kunde på mångahanda
sätt, exempelvis genom startande eller utvidgning av en rörelse, kraftigt
bidraga till värdeskapandet. Vad särskilt gällde industriföretagens markområden
kunde erinras om att åtskilliga industriföretag genom en förutseende
politik ofta förvärva stora områden som markreserver. För bestämmandet
av exploateringsavgiftens storlek bleve värderingsfrågan av avgörande betydelse.
All erfarenhet gåve emellertid vid handen, att värdering av mark
hörde till de mest komplicerade problem som funnes, och meningarna i
värderingsfrågan ginge ofta isär även mellan experterna. Några objektivt
oantastbara grunder vore svåra att finna. En osäkerhetsfaktor vore t. ex.
diskonteringssatsen för framräknandet av kapitalvärdet. Emellertid hade
denna viktiga fråga ej upptagits i förevarande promemoria. En mycket omdiskuterad
fråga vore, huruvida en markvärdestegringsskatt, alternativt exploateringsavgift,
av markägaren kunde övervältras på hyresgästerna och
belasta dessa som en merkostnad. Att risk funnes för en övervältring vore
uppenbart, särskilt i ett knapphetsläge på bostäder. Detta övervältringsproblem
vore av så fundamental betydelse för ett ställningstagande till exploateringsavgiften,
att skulle införandet av sådan avgift medföra en höjning
av hyresnivån, vore förslaget ogenomförbart. Därigenom skulle nämligen
den av alla parter godtagna målsättningen om lägre bostadskostnader
äventyras. Slutligen kunde framhållas, att i departementspromemorian icke

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

framlagts någon kalkyl över det väntade ekonomiska resultatet av den föreslagna
exploateringsavgiften. Med hänsyn till de betydande förvaltningskostnader
och tekniska komplikationer, som en dylik avgift skulle medföra,
hade en sådan utredning haft sitt givna intresse.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat att förbundet så länge
förslaget om expropriationsrätt icke klart utformats och det därför icke
vore möjligt att helt överblicka problemen för sin del måste avstyrka att det
framlagda förslaget om exploateringsavgift nu lades till grund för lagstiftning.
Det syntes riksförbundet angeläget att frågan upptoges i ett större
sammanhang, förslagsvis i samband med ett allmänt förslag till bestämmelser,
som avsåge att förebygga prisstegringar på hyresmarknaden. Den
priskontrollerande effekt, som enligt promemorian skulle uppkomma om
kommunerna tillerkändes en utökad expropriationsrätt, syntes riksförbundet
vara problematisk och osäker. Det funnes enligt förbundets mening icke
skäl till att frigöra frågan om värdeindragning från frågan om expropriation.

Länsarkitekternas förening har anfört att under den korta tid byggnadslagen
gällt det hade visat sig, att stora svårigheter uppstode att tolka tätbebyggelsebegreppet.
Enligt departementschefens uttalande i samband med
behandlingen av 6 § byggnadslagen skulle närmare anvisningar i ämnet
utarbetas av byggnadsstyrelsen. På grund av landets skiftande förhållanden
bleve det mycket svårt att åstadkomma enhetliga regler. Detta försvårade
även tillämpningen av den föreslagna ändringen av byggnadslagen.
Risk förelåge, därest exploateringsavgiften infördes endast för tätbebyggelse,
att man i största möjliga mån utnyttjade möjligheterna att undvika sådan
bebyggelse. Härigenom motarbetades lagstiftningens mening. Man hade således
för landsbygdens del anledning antaga, att exploateringsavgiften åstadkomme
ej oväsentliga orättvisor. I fråga om sommarbebyggelsen gällde, att
stat och kommun i ytterst ringa omfattning verkat för tillkomsten därav.
Sådan bebyggelse hade nästan alltid tillkommit genom enskilt eller kooperativt
initiativ. Därest exploatering för sommarbostadsändamål avgiftsbelades
enligt lagförslaget, hade man anledning antaga, att markägarna bleve
obenägna att verka för tillkomsten därav, särskilt som de markägare, vilka
vore att anse som exploatörer, även skulle betala kostnaderna för byggnadsplans
upprättande. Dessa synpunkter hade måhända icke så stoi betydelse
i nuvarande krisläge men om — som man hoppades en föi bättring
inträdde, borde alla möjligheter att skapa för stadsbefolkningens vila
och rekreation lämpliga sommarbostadsområden tillvaratagas. Det borde
framhållas, att systemet med exploateringsavgift krävde ytterst detaljerade
planer, därest det skulle vara möjligt att med någon tillförlitlighet beräkna
tätbebyggelsevärdet på marken. För de områden, där hyreshusbebyggelse
skulle förekomma, bleve olägenheterna kanske icke så stora men för egnahemsområden
och motsvarande vore det mycket svårt att i detalj bestämma
den tillåtna bebyggelsens omfattning. Hittills uppgjorda planer för dylika
områden hade vanligen medgivit ett bebyggande till en fjärdedel eller en

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

femtedel av tomtplatsernas areal, under det att man normalt bebyggde kanske
en tiondel. En sådan marginal vore emellertid önskvärd. På senare tid
hade man strävat efter att ej binda bebyggelsens utformning för mycket i
planerna och detta hade bl. a. kommit till uttryck i den nya byggnadsstadgan,
där det påpekades, att byggnadsverksamheten ej borde kringgärdas i
vidare mån än som vore nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda
syftet. Det syntes föreningen som om markutredningens förslag om
utvidgad expropriationsrätt vore lämpligare än systemet med exploateringsavgift.
Då detta system kunde antagas ha betydelse för stora och relativt
större samhällen men ej för de mindre samhällena och landsbygden, borde
övervägas att en eventuell lag gjordes fakultativ. I varje fall borde det nu
föreliggande förslaget icke utan väsentlig omarbetning fastställas.

Bankföreningen har uttalat, att frågan om jordvärdestegringens indragande
till det allmänna vore en skattefråga som sedan gammalt varit föremål
för uppmärksamhet i många länder och som särskilt aktualiserats i tider
med inflatorisk tendens. Beredningen av densamma borde då också ske i
den för sådana frågors behandling gängse ordningen och icke som en bostads-
eller byggnadspolitisk fråga. Även om det förhölle sig så som i promemorian
sades, nämligen att den värdestegring som skedde i anslutning
till detaljplanering för tätbebyggelse kunde till sina orsaker, förlopp och
omfattning konstateras med större säkerhet än jordvärdestegring i allmänhet,
utgjorde detta intet skäl för att denna del av frågan om skatt på jordvärdestegring
skulle behandlas i andra och för frågans allsidiga belysning
mindre betryggande former än övriga skattefrågor. Redan den lagtekniska
lösning som här föresloges lydde på att man vore inne på fel väg. Att, som
i promemorian föreslagits, låta bestämmelserna om den beskattning, varom
här vore fråga, inflyta i byggnadslagen innebure en sammanblandning av
bebyggelsepolitiska och skattespörsmål som saknade varje saklig grund.
Införandet av en exploateringsavgift kunde icke i någon mån underlätta
genomförandet av byggnadslagens syften och byggnadslagens bestämmelser
om stadsplan in. in. utgjorde icke i och för sig någon grund för införande
av exploateringsavgift. I detta hänseende har föreningen vidare anfört:
I

I promemorian hävdas visserligen, att del sambandet skulle föreligga mellan
frågan om indragning av värdestegring i samband med detaljplanering
och de bebyggelsepolitiska spörsmålen, att förstnämnda fråga skulle kunna
föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplane- och
byggnadslagstiftning. Härvid framhålles särskilt stadgandet i 44 § andra
stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Detta resonemang
är emellertid icke hallbart. Den nämnda bestämmelsen bär uppenbarligen
icke till syftemål att till kommunen indraga värdestegring. Den är
endast uttryck för den i och för sig rimliga regeln, att om värdestegring på
marken inträder genom regleringsåtgärden, kommunen kan få sina kostnader
för företaget ersatta av markägaren i större utsträckning än som eljest
skulle vara fallet. Något belopp utöver de egna kostnaderna kan kommunen
sålunda icke erhålla på grund av nämnda lagrum. Vad som i promemorian

Kunql. Maj:ts proposition nr 184.

155

föreslås är något helt annat, nämligen att värdestegringen skall till viss del
tillfalla kommunen, oberoende av om kommunen liaft några kostnader eller
icke.

Även med den principiella ståndpunkt till problemet som bankföreningen
sålunda intoge ansåge sig bankföreningen dock böra något närmare granska
det framlagda förslaget om exploateringsavgift. Därvid uppställde sig främst
frågan om de allmänna verkningarna av en sådan avgift. Bankföreningen
skulle icke närmare ingå på det omstridda spörsmålet, huruvida en övervältring
av en dylik avgift på hyresgästerna vore teoretiskt möjlig eller icke.
Praktiskt sett vore frågan om övervältringen beroende av tillgången och
efterfrågan på tomtmark. Vore utbuden av sådan mark tillräckliga, vore
någon övervältring icke möjlig. Man finge emellertid räkna med den möjligheten,
att en viss knapphet på för bebyggelse lämplig mark kunde komma
att bli en tämligen konstant företeelse. Då kunde fara föreligga för att erlagd
exploateringsavgift konnne att inräknas i fastighetskostnaderna med
därav följande avspegling i hyresnivån. Det i promemorian rekommenderade
remediet härför — att kommunerna skulle etablera en utbudskonkurrens
för nedpressande av tomtpriserna —- vore enligt bankföreningens mening
praktiskt ogenomförbart. Något annat medel att vid bristande utbud hindra
en övervältring syntes då icke återstå än kontrollering av hyresnivån. Detta
skulle såvitt bankföreningen kunde finna förutsätta ett bibehållande av
hyresregleringen för all framtid. Vid sidan om sina övriga allvarliga brister
skulle sålunda den tilltänkta exploateringsavgiften kunna bli anledning till
bibehållande av en med tiden alltmera fördärvlig tvångströja på den viktiga
del av produktionen, som avsåge tillskapandet av bostäder. Härtill lcomme,
att redan själva införandet av en exploateringsavgift skulle vara ägnat
att medföra eu viss stagnation och stelhet på fastighetsmarknaden. Den normala
omsättningen av fastigheter på icke stadsplanelagda områden i städernas
närhet komme säkerligen att ofördelaktigt påverkas av en sådan avgift,
och därvid konnne också det rätta utnyttjandet av sådana områden att
försvåras eller fördröjas. I fråga om redan stadsplanelagd mark kunde exploateringsavgiften
medföra, att en fastighetsägare ansåge det vara fördelaktigare
att bibehålla den gamla bebyggelsen än att bebygga tomten enligt
en ny stadsplan och därvid nödgas erlägga exploateringsavgift. Visserligen
förelåge för sådant fall möjlighet för kommunen alt ingripa med stöd av 44 §
byggnadslagen för genomförandet av stadsplanen — den möjligheten funnes
alldeles oavsett exploateringsavgiftens införande — men redan den omständigheten
alt stadsplanens frivilliga genomförande försvårades måste anses
utgöra eu nackdel. Utöver den allmänna orättvisa, som kännetecknade en
värdestegringsskatt enbart å mark för tätbebyggelse, måste det konstateras,
att bur än den föreslagna avgiften beräknades, så komme den att drabba
skilda ägare av sådan mark väsentligt olika. Ägaren av eu villatomt på landet,
som genom ett närliggande samhälles expansion helt oväntat finge tätbebyggelsevärde,
kunde väl bära, att eu del av den därigenom uppkommande
värdestegringen tillfölle det allmänna. Helt annorlunda förhöllc det sig

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

med en fastighetsägare som satte igång ett exploateringsföretag på sin obebyggda
mark. Om en sådan fastighetsägare skulle bli tvungen att vid tomternas
bebyggelse erlägga exploateringsavgift enligt förslaget eller, vilket
vore detsamma, sälja dem för en med exploateringsavgiften reducerad köpeskilling,
kunde man befara, att den privata exploateringsverksamheten
skulle väsentligt nedgå. Erfarenheten visade, att dylika exploateringsföretag
ingalunda alltid vore goda affärer, utan tvärtom mycket ofta vore direkt
förlustbringande, om man toge hänsyn till kapitalräntorna under den vanligen
mycket långa exploateringstiden. Enligt bankföreningens uppfattning
vore det icke lyckligt, om dylik exploateringsverksamhet skulle hämmas genom
avgiftens införande; att denna verksamhet skulle i någon större utsträckning
kunna övertagas av kommunerna vore av många skäl uteslutet.
Vad beträffade själva förfarandet vid planvärdestegringens bestämmande
föresloges i promemorian, att staden och markägaren var för sig skulle äga
påkalla sådant bestämmande, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fastställd.
Detta medförde, att bedömandet av planvärdestegringen på grund av
en och samma stadsplaneläggning skulle kunna ske vid olika tillfällen, även
beträffande fullt likvärdig mark. En sådan ordning syntes icke vara tillfredsställande,
då därigenom domstolsavgörandet i det första målet lätt
kunde bli helt bestämmande såväl för utgången i samtliga övriga mål som
för frivilliga uppgörelser, även om måhända markägaren i det första målet
icke förstått att förebringa fullständig utredning om alla relevanta omständigheter
och utgången i detta varit betingad av denna bristfälliga utredning.
Över huvud skulle den önskvärda enhetligheten i bedömandet bättre tillgodoses,
om planvärdestegringen bestämdes samtidigt för alla fastigheter
som berördes av en ny stadsplan. Så snart stadsplan utlagts över ett område
borde därför kommunen vara skyldig att tillse, att planvärdestegringen å
alla fastigheter under planen omedelbart upptages till bestämmande antingen
genom frivilliga överenskommelser eller vid domstol.

Advokatsamfundet har i stort sett uttalat sig på samma sätt som bankföreningen.
Härutöver har samfundet framhållit att man rörde sig med fiktioner,
då det förutsattes att mark, som ännu icke blivit planlagd, ej hade annat
värde än det som berodde på dess faktiska användning. En prisstegring
syntes alltid komma att ske å mark, som vore belägen intill en tätort, och
denna stegring konune alltid att inträda långt innan planering av marken
vore aktuell. Det syntes uppenbart att exploteringsavgift icke skulle utgå
för den värdestegring, som kanske tagit sin början långt före stadsplanens
framläggande. Beträffande förfarandet vid fastställandet och erläggandet av
exploateringsavgift borde övervägas om icke frågan om befrielse respektive
nedsättning av exploateringsavgiften borde i rättssäkerhetens intresse prövas
av domstol i stället för att avgöras genom dispens av Kungl. Maj :t i
statsrådet. Sistnämnda synpunkt har anförts även av kommerskollegium,
som därjämte framhållit att frivilliga överenskommelser mellan parterna
såsom grundläggande för exploateringsavgiften lämnade kommunerna möjlighet
att behandla olika markägare efter olika principer. Mot förslaget i

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

denna del kunde sålunda i nämnda hänseende riktas samma kritik som mot
markutredningens förslag. Det syntes därför kunna ifragasättas, om icke
prövning och "fastställelse av planvärdestegring alltid borde ske av domstol.

Drätselkammaren i Linköping har såsom eget yttrande åberopat ett av
fastighetsdirektören i staden avgivet utlåtande. Denne har framhållit att
den bästa vägen att komma till rätta med markvärdestegringsproblemet alltid
måste vara en framsynt, planmässig och påpasslig markpolitik från
kommunernas sida. I de större stadskommuner, som ägde exploateringsmark
i tillräcklig omfattning, kunde man knappast tala om att markvärdestegringsproblemet
beträffande sådan mark i enskild ägo erbjöde några
större svårigheter. För den som praktiskt arbetat med dessa problem under
en följd av år måste den av departementet framförda kritiken mot
markutredningens förslag anses vara synnerligen löst grundad. Över huvud
taget syntes den framförda kritiken bottna i en alltför låg och skrivbordsbetonad
uppfattning om kommunernas möjligheter att bemästra de praktiska
problem av administrativ och ekonomisk art, som markutredningens
förslag skulle föra med sig. Den väsentliga anmärkningen på kommunerna
måste sägas vara den, att man i alltför liten utsträckning intresserat sig
för att förvärva mark för exploateringsändamål och för att ta upp konkurrensen
med de enskilda markägarna i syfte att hålla tomtpriserna nere.

Enligt fastighetsdirektörens mening komme departementsförslaget ingalunda
att ställa mindre krav på kommunerna i administrativt hänseende än
markutredningens förslag. Det förra komme att fordra en fortlöpande översyn,
som väl i regel måste ske av fast anställd arbetskraft, val med den kommunala
administrationen måste utökas, under det att expropriationsförfarandet
enligt markutredningens förslag finge karaktären av ett arbete a"\
engångsnatur, som kunde skötas av särskilt tillkallade specialistei. Det syntes
för övrigt kunna påstås, att arbetet med att fastställa storleken hos de
inträffade värdestegringarna bleve mera arbetskrävande än det relativa fåtal
expropriationer, som kommunerna måste genomföra för att säkerställa
sitt markinnehav enligt markutredningens förslag. Den som hade eifai enhet
av arbetet med uttagande av gatubyggnadskostnader — bestyret med
uttagande av exploateringsavgifter syntes bli rätt likartat med utkrävandet
av gatukostnader — kunde vitsorda, att det ekonomiska utbytet härav
bleve häpnadsväckande dåligt, om man jämväl toge i betraktande de höga
administrationskostnader, som uttagandet av gatukostnader förde med sig.
Om man såge till verkningarna av systemet med exploateringsavgifter, skulle
man finna, att detta icke komme alt verka återhållande utan snarare uppdrivande
å tomtpriserna, icke minst med hänsyn till att ett tröskelvärde,
20 öre per in2, fastslagits i departementsförslaget. Enligt fastighetsdirektörens
mening komme systemet med exploateringsavgifter att verka gynnsamt
allenast ur fiskalisk synpunkt; ur allmän bostadspolitisk synpunkt
bleve konsekvenserna av allt att döma menliga. Ur sistnämnda synpunkt
syntes markutredningens förslag vara långt överlägset. Endast i clt speciellt
fall kunde ett system med exploateringsavgift anses ha berättigande,

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

nämligen när det gällde redan stadsplanelagd mark, där genom ny stadsplan
bebyggelsei ätten avsevärt ökades. I dylika fall borde värdestegringen
På samma sätt som föreskrives i 44 § byggnadslagen beträffande ekonomisk
zonexpropriation kunna indragas till staden. Bestämmelser härom syntes
utan svårighet kunna intagas i byggnadslagen genom eu komplettering
av 44 §. Härigenom skulle också den bristande överensstämmelse, som förelåg
mellan stadgandet i 44 § byggnadslagen och markutredningens förslag,
elimineras.

Handelsknmrarnas nämnd har anfört att det icke direkt framginge av promemorian,
om vad som där sades om »gemensamma anordningar» avsåge
endast gator och ledningar. Då kostnaderna härför redan nu till stor del sloges
ut på fastighetsägarna, måste emellertid därmed åsyftas främst andra
för områdets innevånare avsedda inrättningar. Under sådana förhållanden
kunde, såvitt nämnden kunde finna, den slutsats, som droges i promemorian,
nämligen att markägarna borde bidraga till anordningarna genom en avgift
eller skatt till kommunen, icke vara riktig; den stode tvärtom i strid med
gällande grunder för den kommunala beskattningen och innebure strängt
taget en återgång till redan övergivna äldre beskattningsprinciper. Behovet
av dylika kollektiva anordningar stode icke i relation till fastighetsbeståndet
i och för sig utan till antalet innevånare i området i fråga, och kommunalskattelagen
utginge ifrån att härtill skulle bidraga kommunens samtliga
enskilda innevånare och icke vissa kategorier därav. Även om icke full klarhet
lämnades i promemorian om i vad mån en markägare vid beräknande
av värdestegring ägde avdraga exploteringskostnader finge dock avsikten
i princip antagas vara, att markvärdestegring skulle indragas även i de fall,
då markägaren själv bekostade och utförde flertalet av de kollektiva anordningar
inom ett exploaterat område, som kunde anses erforderliga. För övrigt
vore det icke ovanligt, att den markägare som hemburit vinsten av värdestegringen
frånhänt sig marken, innan bebyggelse ägde rum och behov av
kollektiva anordningar gjorde sig gällande. Icke heller kunde nämnden ansluta
sig till den mening som hävdades i promemorian, nämligen att indragningen
av värdestegring kunde föras tillbaka på principer »som sedan länge
funnits i vår stadsplane- och byggnadslagstiftning». Bestämmelserna i 44 §
andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation, vilka härvidlag
särskilt åberopats, kunde således icke sägas syfta till att indraga värdestegring
eller att över huvud taget tillförsäkra kommunen vinst. Innebörden
av nämnda lagrum vore tvärtom den, att kommunen i fall, där värdestegring
på marken inträdde, kunde få sina kostnader för viss bestämd reglering
täckta i större utsträckning än vad eljest vore möjligt. Såvitt nämnden
kunde finna, vore det icke möjligt, att, utan restriktioner i andra hänseenden,
i längden hindra i en tätorts närhet befintlig, välbelägen mark att stiga
i värde redan avsevärd tid, innan detaljplanering aktualiserades. Det vore
dessutom utomordentligt vanskligt att med någon rimlig grad av tillförlitlighet
till beloppet fastställa ett visst glesbebyggelsevärde och ett visst tätbebyggelsevärde.
Dessa värderingsspörsmål hade trots detta blott i korthet

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

159

berörts i promemorian. Att fasta normer härför utarbetades vore emellertid
ofrånkomligt. Icke heller hade förslagets verkningar nr fastighetsekonomiska
synpunkter belysts eller dess samband med reglerna om fastighetstaxering.
Klarläggande undersökningar härutinnan måste anses nödvändiga. Beträffande
exploateringsavgiften och penningvärdeförändringar har nämnden anfört: En

stor tördel med den i departementspromemorian föreslagna lösningen
är otvivelaktigt, att värdestegringen icke i lika hög grad som i markutredningens
förslag påverkas av förändringar i penningvärdet. Att — såsom förutsättes
i promemorian —- penningvärdefluktuationer komma att inverka på
beräkningen av exploateringsavgiften allenast under en övergångstid, är
emellertid enligt nämndens uppfattning icke riktigt. Genom att exploateringsavgift
må fastställas redan då ett område detaljplaneras men icke behöver
erläggas, förrän den medgivna bebyggelserätten utnyttjas, kan tämligen
lång tid förflyta, innan avgiften betalas. Under tiden inträffande ändringar
i penningvärdet äro ägnade att påverka markutnyttjandet. Sjunker penningvärdet,
gör den ägare som innehar marken, då bebyggelse aktualiseras, en
vinst. Stiger penningvärdet, inträder eu förlust som för honom kan vara så
stor, att den påverkar hans benägenhet att utnyttja den medgivna byggnadsrätten.
Det kan möjligen för honom te sig fördelaktigare, att behålla den tidigare
bebyggelsen än att utgiva exploateringsavgift och företaga nybebyggelse.
Som förslaget utformats, föreligger för övrigt sådan risk för stagnation
i bebyggelsen oberoende av eventuella penningvärdefluktuationer. Förändringarna
i penningvärdet kunna dessutom inverka på själva storleken av
exploateringsavgiften, och under en inflation fastställda höga exploateringsavgifter
komma att verka återhållande på en i en följande depression i hög
grad önskvärd företagsamhet på bostadsmarknaden. Ett problem, som i
samband härmed borde närmare utredas men vilket icke ens berörts i promemorian,
är frågan om i vad mån en markägare genom att påkalla större
eller mindre ändringar i en fastställd stadsplan kan få en i ett tidigare rådande
inflationsläge bestämd exploateringsavgift reviderad.

Enligt nämndens mening måste man som något normalt räkna med att
vid försäljning av mark belastad med fastställd exploateringsavgift köpeskillingen
fixerades med hänsyn till avgiften såsom ett fastigheten åvilande
onus. Det vore också naturligt, att markägare, som till följd av en hög exploateringsavgift
gått miste om större delen av eu inträdd värdeökning, bleve
benägen att i största möjliga utsträckning kompensera sig härför och hölle
på marken i avvaktan på inträdet av en väntad högre prisnivå. Exploateringsavgiften
kunde sålunda i dylika fall komma att verka direkt prisuppdrivande
och — även om råmarksprisets andel av hyreskostnaderna vore
mycket obetydlig — i längden alt återverka på hyresnivån. Som korrektiv
för eu sådan utveckling rekommenderades i promemorian konkurrensen på
lomtmarknaden. Den jordpolitik, som många kommuner under de senaste
åren bedrivit, hade emellertid så långt ifrån verkat dämpande på jordvärdestegringen,
som den tvärtom i icke ringa grad medverkat till eller förorsakat
en allmän höjning av markpriserna. Med den knapphet på mark, som alltid
konime att råda i städernas centrala delar, kunde prisnivån på sådan mark
knappast i någon nämnvärd grad påverkas genom kommunala markutbud.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

En aktiv kommunal tomtpolitik försvårades jämväl av att enskilda tillhörig
tomtmark i regel vore begärligare objekt än den kommunen tillhandahölle
bl. a. till följd av den större frihet vid markutnyttjandet som följde den enskilda
marken och på grund av den doktrinära tillämpning av tomträttsinstitutet,
som många kommuner tillämpade. Där blott tomträttsupplåtelser förekomme,
kunde kommunen icke påverka prisbildningen på mark under äganderätt.
Nämnden ansåge sig icke kunna underlåta att i detta sammanhang
framhålla, att departementsförslaget — liksom ock markutredningens förslag
— måste sägas vittna om en överdriven tilltro till kommunernas förmåga
att under alla förhållanden bättre än den enskilde planera för framtiden.

Ett av de argument som i departementspromemorian åberopats emot
markutredningens förslag om indragning av värdestegring genom expropriation,
nämligen att risk förelåge för att kommunen efter uppgörelse med
vissa särskilt önskvärda markägare skulle avsiktligt underlåta att expropriera,
kunde enligt nämndens mening framföras även gentemot det nu aktuella
lagförslaget. Då detta förutsatte, att planvärdestegringens storlek
skulle bestämmas genom överenskommelse mellan kommun och markägare,
och att dom stolsvägen skulle anlit as blott om enighet icke uppnåddes, kunde
knappast undvikas, att i många fall ovidkommande synpunkter utövade inflytande
vid uppgörelserna. Såvitt nämnden kunde finna, strede det i och för
sig emot de principer, som hittills uppburit svensk skattelagstiftning, att det
allmänna och en enskild part kunde fritt förhandla om storleken av en offentlig
avgift. Vissa fördelar i nu berörda hänseende skulle enligt nämndens mening
vinnas, om lagtexten ändrades därhän, att det ålåge kommunen att,
omedelbart efter det stadsplan för visst område fastställts, låta i ett enda
sammanhang bestämma planvärdestegringsbeloppen för samtliga i området
ingående fastigheter.

Flera av de synpunkter, som framkommit i de nu återgivna yttrandena,
ha anförts även i andra yttranden. Sålunda har hovrätten för Nedre Norrland
ansett att en övervältring av exploateringsavgiften på allmänheten vore
ofrånkomlig. Något annat vore obilligt gentemot markägaren. Vad som
borde hindras vore att markägaren vid exploateringen icke blott räknade
sig till godo den avgift som det ålåge honom att gälda utan sökte kringgå
syftet med avgiften genom att därutöver tillgodoföra sig belopp motsvarande
planvärdestegringen. Även lantbruksstyrelsen har funnit anledning befara
att exploateringsavgiften komme att medverka till höjning av hyresnivån
och till fortsatt värdestegring. Efter viss komplettering av markutredningens
förslag skulle detta däremot ge kommunen möjlighet till kontroll
över de tomtpriser, som komme att tillämpas vid exploatering inom
kommunen. Enligt markutredningens förslag skulle man i första hand genom
godvilliga överenskommelser med lojala exploatörer söka nå en lösning
av indragningsspörsmålet. Styrelsen vore emellertid för sin del benägen
att gå ett steg längre än utredningen och ifrågasätta om icke gången

161

Kanal. Maj.ts proposition nr 184.

i ärenden om förvärv av mark för kommun regelmässigt borde vara den
antydda. Expropriation skulle då, därest ej särskilda omständigheter till
annat föranledde, icke medgivas med mindre den expropriationssökande
kommunen visat att förhandlingar förts utan för kommunen godtagbart
resultat. Man finge förutsätta att expropriationsfrågan bleve ett normalt
led i planarbetet och att det icke komme att medföra nämnvärt större belastning
av den administrativa apparaten än upprättandet av stads- eller
byggnadsplan i och för sig medförde. I vart fall syntes det nödvändigt att
den utredning om ett planförslags ekonomiska konsekvenser, som alltid
borde göras innan planen antoges, även komme att omfatta frågan om expropriation
och värdeindragning. Ett stadgande av denna innebörd syntes
lämpligen kunna införas i 13 § 4 mom. och 120 § byggnadsstadgan. Byggnndsindustriförbundet
har framhållit att det vore tvivelaktigt om den föreslagna
exploateringsavgiften verkligen rimmade med de moderna bostadssociala
strävandena. Den syntes nämligen kunna förväntas medföra en fördröjning
av saneringen. Nu funnes möjlighet att offra ett visst värde i en
äldre bebyggelse och låta det ersättas av ett genom rivning frigjort högre
tomtvärde. Hade detta värde redan förbrukats i en värdestegringsskatt,
bortfölle denna möjlighet. Ekonomisk självsanering försvårades alltså. I
detta sammanhang påpekade förbundet att förslaget icke vore så uppbyggt
att, såsom avsett, markutredningens värderingsregler kunde tillämpas.
Dessa vore i stor utsträckning baserade på diskontering av olika värden till
expropriationstillfället. En sådan värdering förutsatte att värderingsbeloppet
betalades i omedelbar anslutning till värderingen. Om detta icke bleve
fallet utan betalningen uppskötes, bleve det åsatta värdet inaktuellt och
därigenom felaktigt. Hade t. ex. ett värde uträknats genom diskontering
per 20 år, motsvarade det efter 20 år med all sannolikhet ej det aktuella
värdet. Å andra sidan måste, om denna diskonteringsmetod ej tillämpades,
resultatet i andra fall bli felaktigt. Man kunde t. ex. tänka på det fall att
för självsanering plan lades över ett område med bebyggelse av väsentligt
olika kvalitet. Enligt förslaget kunde värdering begäras omedelbart och
fastighetsägaren hade rätt att betala genast. Självfallet vore det vid omedelbar
betalning orimligt, om icke hänsyn härvid toges till bebyggelsens
sannolika återstående livslängd, 10 eller kanske 50 år.

Föredraganden inom överståthållarämbetet bär i ett särskilt yttrande,
vari förslaget om exploateringsavgift avstyrktes, uttalat bl. a. att de värderingsspörsmål
som uppkomme vid tillämpningen av den tillämnade lagstiftningen,
kunde förutses bliva mycket arbetskrävande, och kostnaderna komme
därför att bliva betydande. Därest den totala kostnaden för proceduren
med fastställande av exploateringsavgifters belopp till sin storlek närmade
sig avgifternas belopp, vore proceduren ur nationalekonomisk synpunkt
knappast berättigad. Detta förhållande rubbades givetvis icke därav
att dessa procedurkostnader till stor del bleve dolda eller drabbade andra
rättssubjekt än den kommun, till vilken värdestegringen skulle indragas.
Den inkomst rikets kommuner komme att erhålla genom exploateringsav 11

Hihaitg till riksdagens protokoll 1949. t samt. Nr 184.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gifter motvägdes vidare till ej ringa del genom bortfall av de skatter till
stat och kommun för inkomst, realisationsvinster och förmögenhet, som
från markägare skolat utgå om exploateringsavgift ej erlades. Storleken av
dessa bortfallna skatter syntes med hänsyn till numera gällande skattesatser
icke böra underskattas.

Överlantmätaren i Hallands län har i utlåtande, fogat vid länsstyrelsens
i länet yttrande, ansett det tvivelaktigt om förslaget, enligt vilket planvärdestegringen
vid en viss tidpunkt fixerades att gälla under obegränsad tid
framåt, verkligen kunde vara tillräckligt för att på lång sikt åvägabringa
en överflyttning på kommunen av s. k. »oförtjänt» markvärdestegring.
Markvärdestegringen brukade nämligen ej stagnera i och med att plan blivit
fastställd utan visade ofta en tendens att öka efter hand och detta i
hastigare takt än vad som sammanhängde med penningvärdets förändringar.
Fall kunde även tänkas uppstå där markvärdestegringen avtoge beroende
på minskad efterfrågan på mark för tätbebyggelse, kanske föranlett
av inträffad stagnation i en tätorts utveckling. På grund härav syntes föreslagna
bestämmelser böra i så måtto omarbetas, att en prövning av planvärdestegringen
kunde ifrågakomma om väsentligt ändrade förhållanden
inträffade i avseende å markprisernas storlek. Drätselkammaren i Uppsala
har på liknande skäl ifrågasatt att exploateringsavgiften, därest markexploatören
skulle dröja med att begagna sig av möjligheten att bebygga
marken, gjordes till föremål för en omprövning och omvärdering sedan en
viss tidsperiod efter dess fastställande kunde ha förflutit, exempelvis i samband
med fastighetstaxeringen vart femte år. Även stadsförbundet har berört
denna fråga. Från teoretiska utgångspunkter skulle det enligt förbundets
mening vara riktigt, om avgiftssystemet kunnat göras ännu mera ingripande.
Det hade sålunda varit önskvärt om man kunnat effektivisera
avgiftssystemet genom att låta avgiften utgå på värdet av den tillagda byggnadsrätten
vid tidpunkten för dess utnyttjande i stället för vid tidpunkten
för detaljplanens fastställande och, om tomten bebyggdes i flera omgångar,
låta avgiften utgå etappvis i proportion till ianspråktagen byggnadsrätt och
med beaktande av de ändringar i markvärdet som inträffat under intervallerna.
Mot ett skärpande av avgiftssystemet talade å andra sidan en rad
vägande skäl. Förbundet ansåge sig därför icke kunna resa någon invändning
mot att värdestegringsindragningen begränsades på sätt i promemorian
föreslagits. Detta skedde dock under den uttryckliga förutsättningen
att den ifrågasatta utvidgningen av den kommunala expropriationsrätten
bleve minst lika omfattande som enligt markutredningens förslag. Såsom
förbundet uppfattat promemorieförslaget utgjorde en uppenbart omotiverad
höjning av priserna inom ett samhälle, åstadkommen exempelvis genom
övervältring av exploateringsavgiften, alltid ett sådant kriterium på
monopolistiskt eller eljest för samhällsutvecklingen otillräckligt markutbud,
som motiverade att för bostads- och industribebyggelse lämplig mark överfördes
i samhällets ägo. Om detta vore riktigt syntes någon motsägelse
icke ligga i att avgiftssystemet endels åsyftade att begränsa expropria -

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

163

tionsinstitutets användning till det ur samhällets synpunkt nödvändiga,
endels i förening med utvidgad expropriationsrätt ville motverka en allmän
j ordvärdestegring.

Högskoleutbildade väg- och vattenbgggares riksförbund har ansett det
nödvändigt att exploateringsavgiften snarast möjligt efter stadsplaneläggningen
bleve bestämd och även fördelad på olika försäljningsobjekt samt
att uppgifter därom hölles tillgängliga för allmänheten. En viss fördelning
skulle då lämpligen ske redan i samband med bestämmandet av den totala
exploateringsavgiften, och i övrigt borde fördelningen genomföras i samband
med tomtindelningen. Möjligen borde genom en särskild bestämmelse
säkras att så verkligen bleve fallet. En fördelning av exploateringsavgiften
för ett större markområde i en ägares hand rymde emellertid flera
problemställningar, som icke upptagits till behandling i promemorian. Sålunda
kunde det diskuteras efter vilka principer fördelningen skulle ske;
om tvist i fråga om fördelningen skulle kunna liänskjutas till domstolen
eller på annat sätt prövas, samt andra därmed sammanhängande frågor.
Om man tänkte på vem som kunde ha intresse av att exploateringsavgiftens
fördelning skedde på ena eller andra sättet, skulle man finna att detta
för markägaren och köparen spelade mindre roll, men däremot för kommunen
kunde vara av viss betydelse. För markägaren vore frågan av mindre
betydelse därför att om exploateringsavgiften för en tomt vore relativt
sett för stor, så bleve avgiften för en annan tomt i motsvarande mån mindre,
ty den totala exploateringsavgiften vore en gång fastställd. Även för tomtköparen
vore det inom vissa gränser utan större betydelse hur stor exploateringsavgift
som tomten vore behäftad med. Vid bestämmande av den
köpeskilling han kunde anse sig villig att utge hade han nämligen att taga
i betraktande samtliga utgifter som belastade tomten, således även exploateringsavgiften.
För kommunen kunde däremot fördelningen få större betydelse.
Om en tomt pålades en så stor exploateringsavgift att dess nettovärde
bleve mycket litet eller rent av negativt, vore det troligt att tomten
förbleve outnyttjad och kommunen ginge miste om exploateringsavgiften.
Även om »snedbelastningen» vore mindre utpräglad men dock sådan att
viss mark eller visst slag av bebyggelse gåve markägaren större förtjänst än
annan mark eller bebyggelse, kan en ur allmänna synpunkter mindre önskvärd
ensidighet i exploateringen uppkomma. Med hänsyn till det anförda
kunde bestämmandet av exploateringsavgiftens fördelning göras administrativt
enkel genom att kommunen gåves befogenheter att slutgiltigt bestämma
i denna fråga. Jämväl länsarkitekten i Uppsala län har, i ett vid
länsstyrelsens i länet yttrande fogat utlåtande, påpekat att det icke klart av
förslaget framginge huru exploateringsavgiften skulle fördelas. Denna fråga
borde även klargöras med hänsyn till huruvida 20-öresgränsen borde beräknas,
exempelvis kvartersvis, fastighetsvis eller slås ut på hela planområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har befarat all de föreslagna bestämmelserna
om exploateringsavgift komme att medföra eu betydande osäkerhet
på fastighetsmarknaden. I anslutning därtill har länsstyrelsen framhållit

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den ogynnsamma inverkan förslaget kunde få för ägare av jordbruksfastighet
som bleve föremål för expropriation. Äganderätten till jordbruksfastigheter
vore i regel förbunden med hårt arbete för livsuppehället. Avkastningen
av jordbruket vore som regel relativt liten men gåve dock sin utövare
nödtorftig bärgning. Om äganderätten till jorden vid expropriation
ersattes med en summa pengar, beräknad efter ett värde som nu i allmänhet
sattes på sådan råmark, ett glesbebyggelsevärde, kunde detta belopp
icke ge sådan avkastning att den förutvarande jordbrukaren finge samma
möjlighet att försörja sig och de sina. En allmän uppvärdering av jordbruksmarken
syntes därför först erforderlig, om man skulle kunna genom
värdestegringsindragning fråntaga jordbrukarna marken utan möjlighet
för dem att utfå ett högre värde än glesbebyggelsevärdet. Särskilt i tider
med nedgående penningvärde måste beaktas svårigheten att placera ersättningen
för jorden så att förmögenhetsställningen ej rubbades för förutvarande
ägaren. I detta sammanhang kunde man ej utan skäl göra följande
fråga. Om markägare genom exploateringsavgift skulle betala den
värdeökning, som uppstode genom att marken på grund av fastställelsen
av stadsplan eller ändring däri finge tätbebyggas eller bebyggas på ett mer
ekonomiskt sätt än förut, varför skulle då ej ersättning utgå till markägaren
om genom stadsplaneändring markens tidigare möjliga utnyttjande för
tätbebyggelse begränsades.

Föredraganden inom överståthållarämbetet har i sitt skiljaktiga yttrande
uttalat att uppskattning av såväl marks tätbebyggelsevärde som markens
glesbebyggelsevärde måste ske genom en hel serie beräkningar och bedömanden
av skilda slag. Dessa kunde icke förväntas ge ett tillnärmelsevis tillförlitligt
resultat. Redan en höjning av byggnadsarbetarnas lönesatser eller
byggnadsmaterielpriserna efter det beräkning av byggnadskostnaderna
gjorts, resulterade ju under förutsättning att den allmänna hyresnivån icke
samtidigt höjdes däri, att mindre belopp av hyresintäkterna återstode till betalning
av ränta å markvärdet. Markvärdet vore förty icke längre så högt
som förut. Samma förhållande inträffade, om det visade sig att grundläggningsarbetena
till följd av markens beskaffenhet bleve kostsammare än som
beräknats då markvärdet uppskattades. Arten av dessa beräkningar gjorde
att värderingen bleve fiktiv. Huruledes skulle normer uppställas för t. ex.
värdet av det arbete som utfördes av byggherren vid planerandet och förberedande
av bygget. En viss osäkerhet vid beräkning av fastigheters olika
värde förefunnes givetvis alltid, t. ex. vid fastighetstaxering. Om en fastighet
åsattes för högt taxeringsvärde hade emellertid detta för fastighetsägaren
allenast den följd att han under några år nödgades ur avkastningen erlägga
något högre skatt än som lämpligen bort utgå. Taxeringsfrågan kunde ånyo
upptagas till prövning efter några få år. Exploateringsavgiften utgjorde i
motsats härtill en kapitalutgift och den utginge med ett så högt belopp att
en felaktig värdering kunde allvarligt rubba markägarens ekonomiska ställning.
Någon möjlighet att erhålla omprövning av frågan om värdestegringen
inrymdes icke i den föreslagna lagen. Med hänsyn till omöjligheten att till -

165

Kungl. Alaj.ts proposition nr 184.

förlitligt och på objektiva grunder beräkna planvärdestegring kunde sålunda
förslaget icke tillgodose skäliga krav på rättssäkerhet. Uppsala universitet
har anfört liknande synpunkter. Kommer skollegium har framhållit, att i
varken lagtext eller motivering angivits efter vilka grunder värdet för annan
användning än tätbebyggelse skulle beräknas. Enligt kollegiets mening
borde i möjligaste mån detaljerade föreskrifter härutinnan givas, då utrymme
eljest lämnades för godtycke och en skiftande tillämpning av värderingsreglerna.

Stadsarkitekternas förening har erinrat att enligt förslaget byggnadsnämnden
kunde tillse att exploateringsavgift blivit erlagd innan byggnadslov beviljades.
I samband härmed uppkomme sålunda likartad skyldighet för
nämnden som förelåge för gatumark och kostnad för gatas utläggande. Emellertid
bleve uträknandet och fastställandet av dylika avgifter av helt annan
art än de som rörde gatukostnad och gatubidrag, då först efter stadsplanens
fastställande planvärdestegringens storlek i vissa fall kunde bestämmas av
domstol. I förslaget hade icke givits anvisning huru det skulle förfaras då
byggnadslov i avvaktan på stadsplaneändring lämnades dispensvägen. Den
ytterligt komplicerade fastställelseproceduren för stadsplanering bleve ytterligare
komplicerad och härtill komme att i fråga om avgiftsplikten och
avgiftens storlek ett flertal myndigheter vore inkopplade vid bestämmandet.
Det syntes föreningen som om dessa förhållanden menligt kunde komma
att inverka på ett för planerandet och byggandet gagneligt tillämpande av de
gällande byggnadsförfattningarna och att det vore lyckligare om man funne
en form där exploateringsavgiften icke sammankopplades med byggnadslov
utan frigjordes från behandling av byggnadsnämnd. Drätselkammaren i
Borås har ansett att byggnadsnämndens befattning med exploateringsavgiften
borde inskränkas till ett konstaterande huruvida uppgörelse träffats eller
om så icke skett. Exploateringsavgiften hade såsom i promemorian framhållits
karaktär av skatt eller avgift. Dess fastställande och uttagande borde ankomma
på det stadens organ som hade att svara för stadens drätsel. Vid
bristande åsämjande borde alla hithörande klagomål hänföras till ägodelningsrätten
eller den instans som eljest kunde komma att döma i dessa
frågor. Länsarkitekten i Stockholm län har ifrågasatt om man icke skulle
kunna förenkla förfaringssättet så att de små, ofta betydelselösa fallen sållades
bort och att exploateringsavgift, om sådan borde komma till stånd,
lades på de ekonomiskt betydelsefulla fallen genom ett särskilt förordnande
vid fastställandet av planen såsom enligt 113 § byggnadslagen beträffande
byggnadsplan. Även stadsförbundet har framhållit alt det föreslagna avgiftssystemet
i administrativt hänseende komme att ställa mycket stora krav
på kommunerna. Hithörande frågor syntes böra bliva föremål för fortsatt
övervägande. De utgjorde förslagets svåraste stötestenar och förbundet kände
sig icke övertygat om alt alla möjligheter att åstadkomma förenkling uttömts
med föreliggande förslag.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om exploateringsavgiftens storlek ha åtskilliga
remissinstanser uttalat sig. Därvid har i allmänhet gjorts gällande att den
föreslagna procentsatsen, 80 %, vore för hög; den markägaren förbehållna
andelen av markvärdestegringen vore icke ägnad att stimulera till enskild
exploateringsverksamhet. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av Svea hovrätt,
kammarkollegiet, domänstyrelsen, kommerskoltegium, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län. Av
handelskamrarnas nämnd har anförts att för avvägningen mellan å ena sidan
med markexploatering förenade risker och marginaler för felvärderingar
samt å andra sidan kommunens intresse av att indraga största möjliga
andel av värdestegringen hade i promemorian icke anförts några sakliga
skäl. Icke heller hade redovisats några undersökningar rörande räntabiliteten
och lönsamheten vid markexploateringar eller angivits några gränser,
mellan vilka vid fastighetsvärderingar åsatta värden normalt brukade
pendla. Nämnden vore icke för sin del beredd att angiva något objektivt
underlag för en dylik avvägning men ansåge sig dock i varje fall kunna
fastslå att markägarens andel icke kunde anses vara ens tillnärmelsevis
tillräcklig med hänsyn till de syften denna skulle tjäna. Redan i normala
fall, då vid fastighetsvärderingar hänsyn kunde tagas till gängse marknadsvärden
och jämförelse stode att erhålla i saluvärden på likvärdig mark, borde
man räkna med högst betydande felmarginaler. Dessa ansåges stå i direkt
proportion till markvärdets storlek; vid uppskattning av tvenne markvärden
måste man räkna med att risken för felvärdering fördubblades. Med
de utomordentligt osäkra värderingsprinciper som framdeles avsåges bli
tillämpade accentuerades denna risk ytterligare. Redan dessa förhållanden
måste påkalla en högst avsevärd ökning av den markägaren tillkommande
andelen av exploateringsavgiften, såvida icke ägaren skulle behöva riskera
att betala exploateringsavgift på en värdeökning som i realiteten icke existerade.
Bankföreningen har gjort ett liknande uttalande.

Byggnadsstyrelsen samt överlantmätarna i Blekinge och Västerbottens
län ha förordat att exploateringsavgiften skulle begränsas till 2/3 av den beräknade
värdestegringen. Av länsarkitekten i Stockholms län har ifrågasatts
att den föreslagna procentsatsen borde minskas till 70 %, medan länsstyrelsen
i Norrbottens län ansett den markägaren förbehållna andelen av
värdestegringen icke böra understiga 30—35 %. Industriförbundet har erinrat
att bostadssociala utredningen i sitt förslag till expropriationsbestämmelser
syntes ha räknat med en felmarginal av 20 %. En felmarginal på
förslagsvis 20 % borde beräknas kring de framkomna värdena, och värdestegringen
inom denna felgräns borde vara helt fri från avgift. Förslagsvis
samma procent borde även den enskilde markägaren få behålla såsom stimulans
för exploatering i egen regi. Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit
att avgiften bestämdes att normalt utgå med belopp motsvarande
hälften av planvärdestegringen. Det kunde naturligtvis tänkas att i vissa
fall en högre exploateringsavgift kunde vara befogad. Bevisbördan härom
borde då åvila kommunen. Även länsstyrelsen i Hallands län och Uppsala

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

167

universitet ha ifrågasatt att exploateringsavgiften skulle utgöra 50 % av
värdestegringen. Länsstyrelsen i Kronobergs lån och domkapitlet i Uppsala
ärkestift ha funnit det olämpligt att över huvud fastlåsa exploateringsavgiftens
storlek. Länsstyrelsen har därvid anfört att avgiften dessutom
fixerats i ett för högt läge. Det tedde sig för länsstyrelsen obilligt att fastställa
den enskilde markägarens vinst- och riskmarginal till blott 20 %.
Ett fastlåsande av exploateringsavgiften vid föreslagna 80 % skulle i allt
för många fall förhindra tillbörligt hänsynstagande till sådana åtgärder för
åstadkommande av värdestegring som vidtagits av markägaren i stället för
av kommunen. Länsstyrelsen föresloge att exploateringsavgiften gjordes
rörlig inom vissa gränser. Därest uppgörelse i godo ej skulle kunna träffas
mellan kommun och markägare, skulle det ankomma på parterna att inför
den myndighet, som ägde fastställa avgiften, prestera bevisning rörande
de åtgärder var och en av dem vidtagit till förhöjande av markvärdet m. in.,
varefter myndigheten skulle ha att fixera den procentsats inom de givna
gränserna, enligt vilken avgiften skulle utgå.

Stadskollegiet i Stockholm har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge
att låta fastighetsägaren behålla 20 % av den markvärdestegring som
konstaterades vid medgivandet till tätbebyggelse. Normalt komme, även om
full exploateringsavgift uttoges, en betydande markvärdestegring att tillfalla
markägarna. Drätselkammaren i Malmö har ansett att åtminstone vid expropriation
markägaren icke borde erhålla någon del alls av markvärdestegringen.
Sedan kommunen exproprierat marken, vore det ju meningen
att kommunen själv skulle exploatera densamma; några besvär och risker
för markägaren förlåge således icke. Det andra i promemorian angivna skälet
till att icke hela värdestegringen indroges genom exploateringsavgiften
— nämligen att beräkningen av värdestegringen endast kunde bliva ungefärlig
— vore icke bärkraftigt, enär all värdering ju alltid innebure osäkerhetsmoment.
Hyresgästernas s parkasse- och byggnads föreningars riksförbund
bär anfört att enligt förslaget markägaren skulle erhålla procentuell
andel av planvärdestegringen, d. v. s. hans andel bleve större ju större stegringen
vore. Förbundet kunde icke finna bärande skäl härför; värdestegringen
inträdde i alla fallen utan hans medverkan och markens bättre eller
sämre läge ur exploateringssynpunkt hade han heller icke del i. Enligt förbundets
mening vore det riktigare att av planvärdestegringen förbehålla
markägaren eif visst, alltid och överallt lika stort belopp, eller en viss procent
av glesbebyggelsevärdet. Härigenom skulle man eliminera det incitament
till för hög eller hög beräkning av planvärdestegringen som låge i
markägarens intresse av att få så stor del som möjligt av denna; även vid
eventuell exploatering skulle en sådan regel ha betydelse genom att värderingsförfarandet
avsevärt förenklades.

Beträffande frågan om exploateringsavgiften skulle
tillfalla kommunen har kammarkollegiet anfört, att i allmänhet
gällde att eu markexploatering med åtföljande bebyggelse för kommunen

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

medförde ett ökat skatteunderlag, som väl täckte kommunens ökade utgifter
för området, särskilt om man beaktade den standardförbättring sonr ofta
bleve resultatet. Konsekvensen av exploateringsavgiften syntes följaktligen
bli den att de i utveckling stadda kommunerna med stigande skatteunderlag
skulle icke blott draga fördelar av detta utan dessutom få kontant betalning
för den inom tätbebyggelsen uppkommande markvärdestegringen.
Ett samhälles utveckling berodde mera sällan på kommunala åtgärder utan
ytterst på dess naturliga förutsättningar för mänskligt livsuppehälle av
olika art. En framsynt kommunal ledning kunde ibland göra åtskilligt för
utnyttjandet t. ex. av en hamn i konkurrens med andra hamnar. I allmänhet
berodde dock utvecklingen på andra faktorer såsom befolkningens speciella
duglighet eller företagsamhet samt kommunens lämplighet för industrier
eller andra inkomstgivande anordningar eller institutioner. Härvidlag kunde
statens ingripande vara betydelsefullt. Till en kommun kunde förläggas
statliga institutioner — universitet, högskolor, andra vetenskapliga forsknings-
eller försöksanstalter etc. — eller regementen eller statliga industrier.
Kollegiet ville i detta sammanhang erinra om att statsverket å andra sidan
i talrika fall funnits böra träda stödjande emellan, när ett samhälles ekonomi
blivit allvarligt rubbad därigenom att exempelvis ett regemente indragits
eller förflyttats från samhället eller en industri inom samhället måst
nedläggas. Av de angivna skälen ansåge kollegiet att, om en särbeskattning
av markexploatering borde ifrågakomma, denna borde göras helt statlig och
användas för bostadssociala ändamål så att den främjade en standard- och
skatteutjämning mellan kommunerna.

Lantbruksförbundet har ansett att om exploateringsavgiften icke skulle
användas för tillkomsten av gemensamma anordningar utan kunna reserveras
för vissa bostadspolitiska ändamål, avgifterna borde behandlas som
skatt på ett visst slags värdestegring. Denna skatt borde då helt eller delvis
tillgodoföras staten. Det hade med skäl befarats att införandet av en exploateringsavgift,
som skulle tillfalla kommunerna, komme att öka klyftan mellan
fattiga och rika kommuner. Liknande synpunkter ha framförts av riksförbundet
landsbygdens folk och domkapitlet i Uppsala ärkestift. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har ifrågasatt om ej viss del av exploateringsavgiften
borde tillfalla staten, .vars organ och myndigheter granskade, prövade
och fastställde stats- och byggnadsplaner och som vidare i vissa fall lämnade
bidrag till planers upprättande och genomförande. Härförutom syntes
det ej vara ur vägen att från det allmännas sida viss tillsyn funnes huru
kommunernas befogenheter beträffande exploateringsavgifterna utövades.
Särskilt nödvändigt bleve detta beträffande byggnadsnämnderna på landsbygden,
vilka i regel saknade erfarenheter om byggnads- och planväsendet
och dithörande frågor. Till staten inflytande medel borde antingen behandlas
som vanliga skattemedel eller ock tillgodoföras en särskild länsfond,
varav medel skulle kunna tagas och användas till befrämjande av byggnadsväsendet
i länet (upplysnings- och rådplägningsverksamhet etc.). Uppsala
universitet har uttalat sig på liknande sätt.

169

Kungi. Maj.ts provosition nr 184.

Förslag om exploatering savgift ernås reserverande för
visst ändamål ha framställts från vissa håll. Byggnadsstyrelsen har
sålunda framhållit att den vinst som kommunen erhölle genom värdestegringens
överförande från markägaren till kommunen borde komma allmänheten
till godo i form av minskade bostadskostnader. Detta innebure att
exploateringsavgifterna icke borde få ingå i kommunens budget såsom vanliga
skattemedel utan de borde avskiljas för att användas för nämnda syfte.
Detta skulle kunna tillgodoses t. ex. genom att medlen disponerades till inköp
av tomter, vilka gratis eller till underpris tillhandahölles byggmästare
mot det att kommunen finge bestämma hyrorna med hänsynstagande till
det pris som tomten kunde ha betingat för byggmästaren. Kommunen kunde
givetvis även själv låta å tomter, förvärvade med anlitande av exploateringsavgifter,
uppföra bostäder som sedermera tillhandahölles allmänheten
till reducerade hyror. Andra former för att tillgodose behovet av billiga
bostäder kunde också uppenbarligen ifrågakomma. Länsstyrelsen i Stockholms
län, som uttalat sig i samma riktning, har ifrågasatt om icke lagtexten
borde upptaga föreskrifter i detta hänseende för att förebygga att medlen
toges i anspråk för helt andra ändamål. Enligt länsstyrelsen i Kalmar
län borde man, för att uppnå syftet med uttagande av exploateringsavgifter,
införa en föreskrift att erlagda avgifter skulle användas till anläggande av
gator, allmänna platser, vatten- och avloppsledningar eller andra dylika
gemensamma anordningar, som påkallades av den markexploateringen följande
nybebyggelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har såsom ett exempel
på behovet av lagliga garantier i förevarande hänseende anfört att i en
landskommun, där en omfattande sommarbebyggelse uppstode på grund av
närheten till en storstad och de i landskommunen förefintliga naturliga betingelserna
för en rekreationsort, kommunen kanske icke alls hade något
intresse för att ordna vägar, vatten- och avloppsledningar in. in., då nämligen
sommargästerna icke tillförde kommunen skatteintäkter på samma
sätt som en bofast befolkning. Att i dylikt fall exploateringsavgiften skulle
få användas av kommunen för ändamål, som uteslutande eller huvudsakligen
lillgodosåge den fasta befolkningens behov, kunde icke vara rimligt.

Stadsförbundet har ifrågasatt om icke i samband med förevarande lagstiftning
sådan ändring av kommunala fondbildningslagen borde genomföras
som möjliggjorde för kommunerna att fondera influtna avgifter i särskilda
fonder för markförvärv i analogi med vad bostadssociala utredningen
på sin tid föreslog i fråga om fondering för saneringsändamål. Behov av
dylika fonder syntes alltjämt föreligga. De inflytande medlen kunde också
betraktas såsom ett slags kommunalt kapital som egentligen icke borde få
användas till andra ändamål än bekämpande av markvärdestegring genom
eget markutbud och skapandet av anordningar, som varaktigt tjänade tätbebyggelsens
intresse.

Vad i departementspromemorian anförts om g a t u m arkser s ä 11-ning och gatubyggnadsersättning har föranlett uttalanden av

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

flera remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att hovrutten
för sin del livligt förordade att gatuavgifterna bringades att upphöra i
samband med exploateringsavgiftens införande. Gatumarksersättning vore
ofta synnerligen besvärlig att fastställa. Många och invecklade regler för
dess uträknande hade måst upptagas i lagen. Det vore beklagligt om den
möjlighet till avveckling av hela detta system som nu genom exploateringsavgiften
yppade sig icke tillvaratoges. Ett annat skäl för gatuavgifternas
avskaffande i detta sammanhang vore följande. Det vore för markägaren
angeläget att så snabbt som möjligt få planvärdestegringen beräknad och
exploateringsavgiften fastställd. Skulle exploateringsavgiftens storlek emellertid
vara beroende av storleken av gatuavgifterna, kunde ett avgörande
härutinnan fördröjas högst väsentligt. Om mot hovrättens mening gatuavgifterna
skulle kvarstå vid sidan av exploateringsavgiften, måste den i 8 §
byggnadsstadgan omförmälda gatukostnadsförteckningen bibehållas. Vid
sådant förhållande borde även exploateringsavgiften antecknas i förteckningen.
Alla avgifterna hade i grunden samma karaktär. Lämplighetsskäl
talade då för att alla återfunnes i samma förteckning. Länsarkitekternas förening
och industriförbundet ha uttalat sig i samma riktning, varjämte fastighetsägareförbundet
förklarat sig icke kunna undgå att finna det stötande
att kommunen efter eget val finge uttaga exploateringsavgift eller gatukostnadsbidrag.

Lantmäteristgrelsen och stadskollegiet i Göteborg ha däremot ansett att
om de särskilda gatuavgifterna borttoges risken vore stor att markägarna
därigenom gjorde en direkt vinst på kommunens bekostnad. Drätselkammaren
i Uppsala, som tillkännagivit samma mening, har framhållit att skvldigheten
att erlägga ersättningen för gatuinark numera enligt byggnadslagen
inträdde redan i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande.
Stadens rätt att uttaga gatukostnadsersättning inträdde följaktligen tidigare
än rätten att uttaga exploateringsavgift. Hinder borde naturligen icke möta
för staden att i det enskilda fallet sammanlägga exploateringsavgiften och
gatuavgifterna, varigenom uppbördsförfarandet skulle förenklas. Högskoleutbildade
väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat att gatuavgifterna
stundom, i motsats till vad i promemorian gjorts gällande, täckte hela
eller så gott som hela värdestegringen medan exploateringsavgiften endast
skulle utgöra 80 % av denna värdestegring. Om endast exploateringsavgiften
utginge, skulle alltså staden i vissa fall icke få de kostnader täckta, som med
nu gällande bestämmelser skulle bäras av markägaren. Liknande bleve
för övrigt fallet närhelst gatuavgifterna räknades som inneslutna i exploateringsavgiften,
emedan de då endast bleve ersatta med 80 % i stället för
100 %. Att låta gatuavgifter och exploateringsavgifter alternera så att i ett
fall det ena slaget, i ett annat det andra slaget av avgifter skulle ensamt
utgå, stötte på den olägenheten att avgifterna hade olika förfallotid. Dä
enbart gatuavgifter valdes kunde ingenting invändas mot att dessa avgifter
finge den för dem vanliga förfallodagen men om enbart exploateringsavgift
skulle utgå, komme den del därav som motsvarade gatuavgifterna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

171

erläggas vid en ibland avsevärt senare tidpunkt än som annars skulle vara
fallet och därmed också senare än tidpunkten för kommunens kostnader.
Det borde också observeras att uppskattningen av exploateringsavgiften
skulle baseras på förhållanden och priser vid tidpunkten för den nya planens
fastställelse, medan däremot gatuavgifterna skulle baseras på aktuella
värden och verkliga kostnader för utläggning av mark till gata resp. gatas
ordnande. Ur denna synpunkt skulle såväl slopandet av gatuavgifterna som
alternering mellan de olika slagen av avgifter innebära olägenheter för
kommunerna. Ur allmän synpunkt vore det en fördel att så långt möjligt
basera utgifterna på aktuella förhållanden i samband med byggandet.

Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen har framhållit att styrelsens statsbidragsverksamhet
rörande gatuväsendet komplicerades genom att densamma delvis
gjorts beroende av bestämmelserna angående sådan ersättning. Enligt vad
styrelsen erfarit hade tillämpandet av bestämmelserna även för städerna
medfört betydande svårigheter; dessa kvarstode delvis såvitt styrelsen trodde
sig veta trots de ändringar som blivit möjliga genom den nya byggnadslagstiftningen.
Det vore därför önskvärt, särskilt då nu ytterligare ersättningsskyldighet
skulle läggas på fastighetsägarna, att en förenkling av bestämmelserna
kunde åstadkommas vid det övervägande som i promemorian förutsattes
skola ske. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat att, därest
förslaget om exploateringsavgift genomfördes, bestämmelserna om gatumarksersättning
och gatukostnadsersättning utformades så att endast en
avgift i sådana fall behövde beräknas. Detta vore nödvändigt för vinnande
av erforderlig klarhet och reda.

Beträffande övergångsbestämmelsen har drätselkammaren i
Uppsala ansett att förslaget, att beskattningen icke skulle träffa sådan värdestegring
som redan inträtt vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, kunde få betänkliga konsekvenser. Vid beräkningen av planvärdestegringen
skulle nämligen värdet å marken före fastställandet av
plan eller ändring däri bestämmas med skälig hänsyn till det värde marken
vid nämnda tidpunkt ansetts äga »enligt dittills tillämpade grunder». För
Uppsalas vidkommande skulle det kunna tänkas få till följd att de alltför
höga priser, som under de sista åren tillämpats vid markförsäljningar i stadens
ytterområden och som bostadsnämnden i samband med prövningar av
ansökningar om statliga lån förklarat sig icke kunna godkänna, kunde bliva
normerande för prissättningen. Som exempel på denna prissättning kunde
nämnas att småstugebyggare i flera fall nödgats betala 4 kronor per nr råmark,
medan priset å färdig tomtmark inom det egentliga stadsområdet icke
låge högre än 3: 50 kronor per in2. Prissättningen kunde lämpligen anknytas
till de normer vilka bostadsstyrelsen tillämpade vid bedömandet av hithörande
spörsmål. Därigenom skulle erhållas en last utgångspunkt för bestämmandet
av markvärdet; i annat fall skulle syftet med lagstiftningen
kunna bliva mer eller mindre förfelat.

Länsarkitekten i Stockholms län har i utlåtande, fogat vid det av läns -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

styrelsen i länet avgivna yttrandet, ifrågasatt om ej en övergångsbestämmelse
borde införas med hänsyn till redan för prövning inlämnade planer.
I ett icke oväsentligt antal fall hade prövningen av dessa gjorts beroende
av generalplans eller dispositionsplans utarbetande, där svårighetsgraden
vid prövningen varit växlande och denna olika tidskrävande. Markägaren
drabbades härvid slumpvis av de nya avgifterna. Det syntes icke oskäligt alt
planer, vilka inlämnats till prövning och fastställelse före den 1 juli 1948
men som beroende på svårigheter av nyssnämnt slag icke hunnit vinna fastställelse
före den 1 januari 1949, fritoges från dylik avgift.

Kammarkollegiet har anfört att, eftersom enligt övergångsbestämmelserna
det tätortsvärde som fanns den 1 januari 1949 icke belädes med
exploateringsavgift, frågan bleve huru en markägare, som icke själv ämnade
exploatera marken, skulle kunna tillgodogöra sig detta värde vid markens
försäljning för exploatering utan att stadsplan upprättats. Enligt förslaget
kunde fastställande av exploateringsavgift påkallas först sedan stadsplan
eller ändring däri blivit fastställd. I dessa fall mötte markägaren sannolikt
ofta nästan oöverstigliga svårigheter att bedöma vilket tätortsvärde
som skulle tillgodoräknas honom enligt övergångsbestämmelserna, och en
köpare vågade knappast avgiva ett köpeanbud som innefattade sagda säljaren
tillkommande tätortsvärde. Svårigheterna medförde sannolikt att försäljning
av mark med tätortsvärde förhindrades innan stadsplan upprättats.

Överståthållarämbetet har funnit det med fog kunna befaras, att ju längre
tid, som förflutit efter den 1 januari 1949, dess större bleve svårigheterna
att vid en värdering rättvist fastslå det värde, som mark ägt kanhända för
flera år sedan. Därtill komme svårigheterna att beakta inverkan av penningvärdesförändringar.
Större säkerhet vid »ingångsvärdets» fastställande
skulle troligen ernås, om såsom »ingångsvärde» beräknades markens värde
vid tidpunkten för värderingen. Detta medförde emellertid, att en »ingångsvärdering»
måste kunna påkallas vid en långt tidigare tidpunkt än den i
förslaget angivna, nämligen då marken inginge i stadsplan för tätbebyggelse.
I stället borde kommun och markägare närhelst den ena eller den
andra så funne erforderligt, kunna påkalla »ingångsvärdering» av fastighet.
Därigenom syntes också vinnas bättre överensstämmelse med de av
markutredningen tänkta ändringarna i expropriationslagen, enligt vilka
kommun skulle kunna påkalla expropriation av mark på ett jämförelsevis
tidigt skede. Genom ett närmare samordnande av bestämmelserna rörande
rätt till expropriation och rätt till exploateringsavgift vunnes, att kommun
vid ungefär samma tidpunkt hade möjlighet att välja mellan att låta mark
exproprieras exempelvis för framtida byggnadsändamål eller att låta den
fortfarande förbliva i enskild ägares hand men med skyldighet för ägaren
att gälda exploateringsavgift. Om »ingångsvärdet» bestämdes vid denna tidigare
tidpunkt, bleve emellertid nödvändigt att i de fall, då icke enighet
uppnåddes mellan parterna, göra en senare uppskattning av exploateringsvärdet.
De dubbla förrättningar, som skulle bliva följden härav, medförde
väl något ökad kostnad för det allmänna men samtidigt ökades rättssäker -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

heten. Det syntes nämligen kunna befaras att, om exploateringsvärdet skulle
bestämmas samtidigt som »ingångsvärdet» fastsloges, efteråt sådana förändringar
kunde ske i fråga om markens exploateringsvärde, exempelvis
genom ändrade byggkostnader, ändringar i stadsplan, ändrade trafikleder
och annat, att, när en gång marken skulle exploateras, det vid första stadsplaneläggningen
åsatta »ingångsvärdet» ej längre bleve rättvisande. En relativt
liten förskjutning i värdet nedåt kunde sålunda medföra, att exploateringsavgiften
överstege hela värdestegringen och därigenom komme avgiften
att med allt fog kännas som en verklig orättvisa. Därest en omläggning
skedde i den av ämbetet nu förordade riktningen, vore det påkallat att så
snart »ingångsvärdering» skett, anteckning därom skedde i fastighetsboken.
Härigenom vunnes, att nya ägare av fastigheten hade full klarhet i fråga om
den ersättningsskyldighet, som kunde komma att påläggas dem.

Även högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat
de svårigheter som tillämpningen av den föreslagna övergångsbestämmelsen
komme att medföra. Enligt förbundets mening komme svårigheterna
framför allt att vara förknippade med frågan om vilken tätbebyggelse och
tidpunkten härför som vid lagens ikraftträdande kunde anses berättigad att
förvänta för viss mark. Då denna svårighet komme att bliva avsevärd, om
en längre tidsperiod förflutit efter lagens ikraftträdande när en exploatering
komme till stånd, ville förbundet framföra den tanken att kommunerna
så snart som möjligt sökte bilda sig en uppfattning om de markvärden
som vore rådande i olika delar av kommunen vid tidpunkten för lagens
tillkomst.

Uppsala universitet har framhållit att det vore av fundamental betydelse,
att de av övergångsbestämmelsen föranledda beräkningarna skulle ske så
att all inverkan av penningvärdets förändringar eliminerades. Skedde icke
detta, kunde en icke avsedd och höggradigt stötande indirekt konfiskation
inträda.

Departementschefen.

Sedan länge ha statsmakterna haft uppmärksamheten riktad på den värdestegring
som, ofta i samband med förfarande av mer eller mindre spekulativ
art, äger rum på mark i och omkring växande tätorter. Olika förslag
ha även framlagts att oförtjänt vinst, som uppkommer genom dylik värdestegring
i anledning av förväntad tätbebyggelse, skall indragas till det allmänna.
Dessa förslag ha närmast gått ut på att frågan skulle lösas beskattningsvägen.
Markutredningens betänkande innefattar även ett förslag till
indragning av sådan värdestegring. Den av utredningen förordade lösningen
innebär dock att markvärdestegringen överföres till det allmänna på annat
sätt än genom beskattning. Det åsyftade målet skulle nås genom tillskapandet
av en specialregel angående storleken av expropriationsersättning i hithörande
fall.

Markutredningen föreslår sålunda att till föreskrifterna i 7 § expropriationslagen
om löseskillingen för fastighet fogas en föreskrift att fastighetens

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

värde ej får beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan
bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan var tillåten,
då stämning i expropriationsmålet utfärdades. Ersättning skall alltså endast
utgå för det värde marken har i sin aktuella användning, t. ex. för jordbruk
eller för sådan bebyggelse som ej räknas som tätbebyggelse (glesbebyggelsevärdet),
och det ökade värde, som föranledes av den väntade tätbebyggelsen,
kommer följaktligen i realiteten att överföras till den exproprierande
kommunen. Förutsättningen härför är dock som nämnts att expropriationsförfarandet
sättes i gång så tidigt att stämningen i expropriationsmålet
hinner utfärdas innan stadsplan resp. byggnadsplan blivit fastställd.
Om kommunen ej begagnar sig av denna möjlighet, kommer däremot
värdeökning i anledning av tätbebyggelse att tillfalla markägaren; vid expropriation
efter planfastställelsen skall nämligen tätbebyggelsevärdet ligga
till grund för expropriationsersättningens bestämmande. Vad markutredningen
sålunda föreslagit är avsett att gälla jämväl i det fall att redan planlagd
mark genom ändring i planen får ökad bebyggelserätt. Om exempelvis
en tomt med rätt till tvåvåningsbebyggelse avses skola bli tillåten för bemed
sjuvåningshus, kan kommunen före den erforderliga planändringens
fastställande expropriera tomten utan ersättningsskyldighet för
värdeökningen på grund av den förhöjda byggnadsrätten. Markutredningen
har framhållit att den föreslagna värdeindragningen icke nödvändigtvis behöver
ske genom expropriation. Kommunerna kunna även under hänvisning
till sin expropriationsrätt genom överenskommelser med markägarna
tillförsäkra sig den av blivande bebyggelserätt föranledda värdeökningen.

Ehuru detta markutredningens förslag i flertalet remissyttranden lämnats
utan erinran, ha dock av vissa remissinstanser framförts allvarliga invändningar.
Sålunda har patalats att den vittsyftande ändring av hittillsvarande
principer, som förslaget innefattade, icke föregåtts av tillräckligt
grundlig utredning. Bland annat saknades varje finansrättslig analys, och
frågans sammanhang med beskattningen hade ej berörts. Det vore knappast
görligt, att på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande
sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet och ett tidigare
glesbebyggelsevärde. I vart fall måste den ifrågasatta värdeindragningen utformas
så att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes,
eftersom förslaget utginge från den förutsättningen att en fri fastighetsmarknad
fortfarande skulle existera. Den föreslagna gränsdragningen
mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå, och andra
faU syntes godtycklig. Det vore otillfredsställande att den enskilde kunde
berövas äganderätten till sin fastighet för att kommunen skulle erhålla därå
uppkommen värdestegring. Att expropriation till glesbebyggelsevärde måste
ske redan före planfastställelsen komme å andra sidan att ställa mycket
stora administrativa krav på kommunerna. Då kommunerna i stor utsträckning
icke kunde antagas komma att motsvara dessa krav, bleve värdeindragningen
mycket ojämn. Även inom samma kommun kunde systemet
komma att verka synnerligen orättvist, om icke alla ifrågavarande fastigheter
bleve exproprierade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

175

Framför allt på grund av sistnämnda anmärkningar, d. v. s. värdeindragningens
sammankoppling med expropriationsinstitutet och dess befarade
slumpvisa verkan, bär i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
framlagts ett nytt förslag till lösning av ifrågavarande problem. Enligt
detta förslag skall, sedan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, en
exploateringsavgift påföras all mark, som enligt planen får tätbebyggas och
som har högre värde för sådan användning än för annan. Även efter planändring
skall avgift påföras, i den mån mark må tätbebyggas och dess värde
för sådan bebyggelse är högre än dess värde för tidigare medgiven användning.
Avgiften föreslås skola utgöra 80 procent av värdestegringen; den skall
erläggas till kommunen innan lov till nybyggnad första gången gives efter
det planen eller ändringen blivit fastställd. Departementspromemorians förslag
innebär alltså att den skillnad, som vid tidpunkten för plans eller planändrings
fastställande finnes mellan tätbebyggelsevärde och glesbebyggelsevärde
eller tidigare tätbebyggelsevärde, till huvudsaklig del indrages till
kommunen, då bebyggelserätten enligt planen eller planändringen först utnyttjas.
Att indragningen ej föreslagits skola ske till värdestegringens hela
belopp beror på att markägaren ansetts böra ha ett ekonomiskt intresse av
att själv ombesörja exploateringen samt att beräkningen av värdestegring
alltid är osäker. Värdeökning som uppkommer efter plan- eller planändringsfastställelsen
förbehålles helt markägaren. När kommunen exproprierar
planlagd mark, medför förslaget att expropriationsersättningen skall
grundas på tätbebyggelsevärdet, om exploateringsavgiften erlagts; i annat
fall skall sagda värde först minskas med avgiftens belopp.

Även mot departementspromemorians förslag ha under remissbehandling -

en anförts åtskilliga invändningar. Delvis äro därvid framkomna synpunkter
överensstämmande eller likartade med dem som andragits beträffande
markutredningens förslag. Sålunda bär också i fråga om departementspro -

memorians förslag efterlysts grundligare utredning och framhållits de stora
administrativa svårigheter som kommunerna skulle förorsakas genom förslagets
genomförande. I samband därmed ha uttalats farhågor för att kostnaderna
för värdeindragningen skulle överstiga avgifternas sammanlagda
belopp. Vidare har anmärkts att avgiften icke komme att drabba markexploatören
utan den som ägde marken då den skulle bebyggas och i sista
hand allmänheten. Det vore nämligen antagligt att avgiften komme att verka
höjande på markpriserna. Med hänsyn bland annat härtill finge exploateringsavgiften
sannolikt direkt skadliga verkningar ur bostadspolitisk synpunkt.
Uttagande av exploateringsavgift i samband med byggnadsplans fastställande
vore ej motiverat, eftersom kommunen i regel icke hade skyldighet
att ombesörja gemensamma anordningar å byggnndsplanelagda områden.
Att uttaga avgift med anledning av förhöjd byggnadsrätt kunde verka
hämmande i fråga om byggnadsrättens utnyttjande. Den markägaren för -

behållna delen av värdestegringen vore för knappt tilltagen för det syfte

den skulle tillgodose. Slutligen må nämnas, alt det ifrågasatts om ej exploateringsavgiften
borde tillfalla sluten i stället för kommunen.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av det sagda framgår att meningarna i denna fråga äro mycket delade,
framför allt beträffande den lämpligaste vägen för lösningen och de tekniska
problem av juridisk och administrativ art som därvid yppas. Det är därför
nödvändigt att i första hand avgöra, om frågan, oavsett vad under ärendets
behandling sålunda förekommit, nu bör föras fram till en lösning eller
om den bör bli föremål för vidare utredning. Att fortsatta undersökningar
och ytterligare överväganden skulle vara till nytta innan ett på sitt område
så genomgripande och vittutseende projekt som detta förverkligas, synes
ovedersägligt. Å andra sidan är det av flera skäl angeläget, att problemet om
markvärdestegring i tätorterna utan dröjsmål når en lösning. Utöver de
principiella synpunkter, som kunna anföras till stöd för en beskattning av
oförtjänt värdestegring, må här endast framhållas att planeringsarbetet skulle
underlättas om skillnaderna i markvärdet utjämnades och således detaljutformningen
av planerna icke finge så kraftiga ekonomiska verkningar för
samhället och de enskilda markägarna som nu är fallet.

Inför valet mellan att omedelbart genomföra något av de båda alternativa
förslagen eller att hänvisa frågan till ytterligare utredning är det av stor
vikt att klargöra hur snart verkningarna av en reform kunna väntas framträda
och bli av betydelse. I detta avseende äro särskilt de övergångsbestämmelser
att uppmärksamma som förutsetts i de båda förslagen. Såväl
av markutredningen som i departementspromemorian ansågs det som en
given sak, att indragningsåtgärden icke borde drabba sådan värdestegring
som inträtt redan före lagens ikraftträdande och som kommit till synes i
marknadspriser, vid fastighetsbelåning eller på annat liknande sätt. Med
hänsyn härtill föreslogs, att vid tillämpningen av de nya bestämmelserna
skälig hänsyn skulle tagas till det värde som marken närmast före lagändringens
ikraftträdande hade enligt då gällande grunder. Till denna princip,
mot vilken i huvudsak icke framställts några invändningar i remissyttrandena,
vill även jag uttala min anslutning. En retroaktivt verkande regel
skulle förvisso både verka obillig och åstadkomma en betänklig rättsosäkerhet.

De nödvändiga övergångsbestämmelserna skulle alltså innebära att verkningarna
av de nya föreskrifterna komme att inträda först efter hand och
att reformen ej skulle få full effekt förrän efter en relativt lång tids förlopp.
Den markvärdestegring varom här är fråga kan väl stundom försiggå
tämligen snabbt, men i regel är stegringen långsam. En förskjutning
av ikraftträdandet på ett eller annat år skulle därför icke medföra någon
försening av betydelse i reformens slutliga genomförande. Vid sådant förhållande
och då, som nyss nämnts, ett uppskov å andra sidan skulle vara av
stort värde för att skapa ökad klarhet angående omstridda viktiga frågor,
vill jag förorda att hela spörsmålet om värdestegringsindragning underkastas
fortsatt utredning. Det är min avsikt att, så snart riksdagen behandlat
de förslag till ändring av expropriationslagstiftningen vilka torde komma
att framläggas för densamma, föranstalta om att sådan utredning igångsättes
och skyndsamt föres till slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

177

I detta sammanhang vill jag omnämna att jag låtit inom departementet
undersöka om det icke vore möjligt att genom en särskild provisorisk lagstiftning
fixera en tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1950, till vilken övergångsbestämmelserna
i den blivande lagstiftningen angående värdestegringsindragning
kunde hänföra sig. Därigenom skulle man, i avbidan på den definitiva
lösningen, redan nu kunna sätta en spärr för den kontinuerliga
markvärdestegringen. De lagtekniska svårigheterna att genomföra en anordning
av nämnda slag, som samtidigt håller dörren öppen för de båda alternativen,
ha emellertid visat sig oöverstigliga.

Avslutningsvis vill jag understryka, att det av mig förordade uppskovet
för ny utredning liksom vad av mig anförts därom, att reformens verkningar
endast komma att framträda så småningom, blott gäller det i detta avsnitt
behandlade spörsmålet, nämligen indragningen av markvärdestegringen.
De svårigheter av ekonomisk art, som nu ofta hindra kommunerna från att
genomföra önskvärda projekt på tomt- och bostadspolitikens område, vållas
icke endast — kanske ej ens i främsta rummet — av just denna värdestegring
utan av andra omständigheter, såsom av den genomgående övervärderingen
vid expropriation, av monopoltendenser vid prisbildningen i fria marknaden
o. s. v. I dessa senare hänseenden avse de förslag, som av mig i andra avsnitt
förordas för omedelbart genomförande, att åstadkomma rättelse på
flera olika vägar. Redan den omständigheten, att kommunerna genom en vidgad
expropriationsrätt få möjligheter att öka sitt markinnehav, medför att
en fortsatt markvärdestegring i större omfattning förbehålles det allmänna.
Och beträffande prisbildningen på fastighetsmarknaden är tillskapandet av
konkurrens från kommunens sida ett mera effektivt medel än något annat.
Genom nya värderingsregler och omorganisation av expropriationsmyndigheterna
torde expropriationsersättningarna kunna hållas nere vid en skälig
nivå. Alla dessa förbättringar böra kunna inom kort få betydande verkningar
och torde under åtskillig tid framåt få större ekonomiska konsekvenser
än en regel om värdeindragning, som till en början mest får karaktär
av en principiell kursförändring med huvudsaklig verkan i framtiden.

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriations ersättning.

A. Ersättning för gatumark ni. in.

Enligt 137 § byggnadslagen skall ersättning för mark, som stad löser
jämlikt 41 § samma lag, i princip bestämmas efter de allmänna bestämmelserna
i expropriationslagen, d. v. s. till markens fulla värde.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag anförde jag (prop.
1947: 131 s. 209) att denna ersättningsregel vid inlösen av gatumark i allmänhet
brukade tillämpas så att värdet av kringliggande tomtmark lades till
grund för löseskillingens bestämmande. Detta kunde leda till resultat, som

12 Itihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

icke stode i överensstämmelse med grunderna för byggnadslagstiftningen.
.lag yttrade härom vidare:

Såsom jag förut framhållit bör ersättning ej utgå för att ägaren ej tillätes
exploatera sin mark för tätbebyggelse, och det är i nya lagen en genomgående
princip att mark som belägges med inskränkning i dispositionsrätten
skall, när fråga uppkommer om lösen eller ersättning, uppskattas efter värdet
vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom. Att t. ex. gatumark skall,
sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde» endast därför att kringliggande
tomter öka i värde är orimligt. Den kan ju icke användas till tomt
och varken har eller kan få något tomtvärde så länge stadsplanen är oförändrad.
Jag har utgått från att det med hänsyn till utgångspunkterna för
lagen är självfallet, att de grunder för värdering av gatumark som jag nu
kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde gatumarken skulle ha, om
den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen icke läggas till grund
för bestämmande av löseskillingen. Denna bör i stället bestämmas med utgångspunkt
från markens realvärde, när hindret mot markens utnyttjande
för bebyggelse uppkom. Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde
vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu
sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med
avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt
41 § äger lösa.

Markutredningen.

Markutredningen ansluter sig för sin del till den av departementschefen
uttalade uppfattningen. Lika litet som ägaren av en fastighet, där byggnadsrätten
minskades, kunde av det allmänna kräva ersättning för den värdeminskning
fastigheten till följd därav underginge, lika litet borde ägaren
av ett markområde, där någon bebyggelse över huvud taget ej medgåves
på grund av att området — i varje fall första gången stadsplan uppgjordes
— bleve utlagt till gata eller allmän plats, kunna mot det allmänna resa
kravet, att markens värde skulle ersättas som om bebyggelse å marken
vore medgiven.

Markutredningen tillägger, att om kommunerna ■— såsom utredningen
förutsatte — begagnade de möjligheter utredningens förslag erbjöde att förvärva
mark utanför de områden, för vilka stadsplan resp. byggnadsplan
fastställts, komme något behov att inlösa gatumark ej att föreligga.

Två ledamöter av markutredningen, arkitekten S. Lindström och professorn
T. Palander, ha anfört reservation i detta avseende. I reservationen
yttrar herr Lindström, med instämmande av herr Palander, följande:

Markutredningen förutsätter, att vid inlösen av gatumark tätbebyggelsevärde
icke må åsättas gatumarken i annan mån än övergångsbestämmelserna
föranleda. Vid intensiv bebyggelse skulle sålunda under vissa förhållanden
ägarna till kvartersmarlcen kunna erhålla höga priser för sin mark,
medan ägare av den intilliggande gatumarken ej finge ut mer än jordbruksvärdet
eller »allmänt jordvärde» av sin mark. Detta synes mig alls inte rimligt
ut flera synpunkter.

För det första skulle nog en sådan ordning av de flesta människor betraktas
som orättvis. Man skulle i allmänhet ha svårt att förstå det riktiga i att
marken på den ena sidan av staketet mot gatan sägs ha mångdubbelt högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

179

värde än på den andra sidan, och att den ena markägaren vid tvångsinlösen
får ersättning för tätbebyggelsevärde, medan grannen inte. Visserligen
uppstår ett likartat förhållande mellan ägare av kvartersmark inom stadsplan
och ägare av mark utanför stadsplan enligt utredningens förslag. Och
detta finner jag vara i sin ordning. Ty man torde uppfatta det som naturligt
att tätbebyggelsevärden ej kan uppstå inom de större sammanhängande
områden, där tätbebyggelse ej lämpligen kan få komma till stånd efter de
undersökningar och överväganden, som ägt rum i samband med planläggningen.
Men det är eu annan sak att inom de områden, som vid planläggningen
anvisats för tätbebyggelse, olika markägare skulle kunna få i princip
helt olika behandling.

Särskilt stötande kan en tillämpning av utredningens förslag bli om principen
skulle gälla även vid stadsplaneändring. I fastställd plan kan en fastighet
vara upptagen till kvartersmark, en annan till gata. Vid stadsplaneändringen
kan detta förhållande kastas om. Verkan för fastighetsägarna
blir, att den ene, som tidigare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde
för sin fastighet och betalt eller belånat den därefter, kan bli helt berövad
detta, medan den andre plötsligt får ett sådant värde på sin fastighet.
Det är enligt min mening uppenbart, att så kraftiga förändringar i värdena
i samband med planeringen måste verka förödande på fastighetsmarknaden.
.lag är av den meningen, att man snarare än att etablera en sådan »ordning»
bort överväga en avveckling i någon form av den fria handeln med mark
inom detaljplanelagda områden. Skulle å andra sidan den här diskuterade
principen om allmänt jordvärde på gatumarken ej tillämpas vid stadsplaneändringar
utan endast första gången stadsplan fastställes, synes andra
märkliga konsekvenser uppstå. Ersättning skulle väl då utgå efter grunder,
som ansluta till bestämmelsen i 48 § byggnadslagen, varvid ersättningen
skulle beräknas med hänsyn tagen till byggnadsrätten före stadsplaneändringen.
Vid en stadsplaneändring, vid vilken tidigare kvartersmark göres
till gatumark och samtidigt bebyggelseintensiteten på kvartersmarken av
en eller annan anledning minskas skulle då gatumarken garanteras vid ett
realvärde högre än kvartersmarken. Icke heller det en tillfredsställande
ordning.

Om man emellertid följer utredningens förslag, fruktar jag också, att den
allmänna rättsuppfattningen många gånger kommer att ta sig det uttrycket,
att man icke upprättar, antar eller fastställer planförslag, som i här berörda
avseende verka alltför stötande. Denna hänsyn kan då medföra att man
vid planläggningen gör avsteg från vad som ur teknisk, ekonomisk eller
social synpunkt är de riktiga lösningarna.

För det andra synes principen vila på en felaktig tankegång. Man gör
gällande, att gatumarken till skillnad mot kvartersmarken icke kan ekonomiskt
exploateras och alltså ej har samma värde som kvartersmarken.
Emellertid är det klart, alt kvartersmarken ej kan exploateras utan alt gatumarken
tages i anspråk. Båda slagen av mark äro lika nödvändiga för alt
bebyggelse skall kunna komma till slånd och ge ekonomisk avkastning.
Att ägare av kvartersmark då skall få andel i denna avkastning, men icke
cigare av gatumark, är ej logiskt motiverat. Den bristande konsekvensen
i tankegången kan emellertid få ännu mer drastisk följd än som framträder
vid första påseende. Markutredningen anser, att markvärdet många gånger
kan definieras som skillnaden mellan till nuvärde diskonterade inkomster
och utgifter lör en fastighet vid bästa ekonomiska utnyttjande av densamma
enligt gällande föreskrifter. Tänker man sig nu eu förnuftig köpare av
eu tomt, så har han all räkna med de sannolika framtida hyresintäkterna
å ena sidan och byggnadskostnader, underhåll, drift, skaller och andra på -

180

Kungi. Maj ds proposition nr 184.

lagor å den andra sidan. Av en jämförelse mellan summorna på ena och
andra sidan framgår vad han kan betala för tomten. Bland utgifterna finnes
gatumarksersättningen enligt byggnadslagens 56 §. Har nu gatumarken
lågt värde, blir denna ersättning låg, tomtköparen kan kalkylera med något
lägre utgifter och ur hans kalkyl framgår ett högre tomtvärde. Samma
kalkyl skulle också få göras vid en expropriation. Sänkta värden på gatumarken
får höjda värden på tomtmarken till följd! Då kommunerna som
regel torde av tomtägarna utta huvuddelen av alla kostnader för gatumarken,
verkar sålunda nedvärderingen av gatumarken ej främst som en förmån
till det allmänna utan till vissa markägare. Denna olyckliga konsekvens
torde inte kunna undvikas annat än genom en bestående, mycket detaljerad
och drastisk pris- och hyreskontroll, som garanterar, att utgiftsminskningen
genom sänkning av gatumarkspriset kominer till fullt uttryck i lägre
priser på fastigheten eller lägre hyror. Jag anser det inte berättigat räkna
härmed. Enligt min uppfattning bör i princip den värdestegring på marken,
som en viss art av bebyggelse medför, så vitt enskilda över huvud få tillgodogöra
sig denna värdestegring, fördelas mellan markägarna, oavsett om genom
planläggning marken utlagts till gata eller ej. Detta är så mycket naturligare
som man i gatumarksersättningen redan har ett instrument, vilket
i praktiken fungerar som ett clearinginstitut mellan ägarna av tomtmarken
och gatumarken.

Om gatumarken och parkmarken värderas i princip lika med kvartersmark,
torde kommunerna få vidkännas högre kostnader i vissa fall än om
gatumarken och parkmarken åsättes »allmänt jordvärde». Det bör dock
observeras, att huvuddelen av kommunernas utgifter för gatu- och parkmark
genom gatumarksersättningen torde överföras på tomtägarna och sålunda
i realiteten inte belastar det allmänna. Därest markutredningens
förslag genomföres, få också kommunerna före detaljplans fastställande tillfälle
att förvärva ej blott blivande gatumark utan även kvartersmark till
»allmänt jordvärde». Det allmännas intresse förefaller mig härigenom förhållandevis
väl tillgodosett. Emellertid har det gjorts gällande, att samhällen
i vissa fall sedan länge nyttjat gatumark utan att ha övertagit äganderätten.
Ibland skulle då ett formellt övertagande av marken medföra betydande
utgifter för det allmänna, om marken därvid skulle ersättas efter
tomtvärde. Som regel torde detta heller inte vara skäligt. För att lösa
problemen i detta sammanhang synas särskilda föreskrifter kunna utfärdas.
I samband därmed bör då övervägas en ändring av 20 § byggnadslagen och
till denna anknutna paragrafer, så att, i vissa där berörda fall, ej endast nyttjanderätt
till gatumarken utan ersättning tillerkännes samhället utan själva
äganderätten.

Remissyttrandena.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom
handelskamrarnas nämnd ha anslutit sig till vad reservanterna anfört,
överståthållarämbetet har tillika uttalat tveksamhet huruvida utredningens
synpunkter städse erhållit en tillräcklig och lättfattlig utformning. Reservanterna
hade sålunda anfört, att om vid ändring av fastställd stadsplan
såsom kvartersmark tidigare utlagd mark överfördes till gata, tillämpandet
av utredningens förslag finge den verkan att markägaren, som tidi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

181

gare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde för sin fastighet och
betalt eller belånat den därefter, kunde bliva helt berövad detta värde. Såsom
överståthållaräinbetet för sin del fattat innebörden av förslaget komme
däremot en sådan verkan icke att inträffa.

Drätselkammaren i Linköping har förklarat att drätselkammaren starkt
ifrågasatte huruvida det vore riktigt att, där en i stadsplanen fastställd
byggnadsrätt genom gatuframdragning eller gatubreddning fråntoges tomten,
värdera därav berörd mark som om den icke finge bebyggas.

Lantmåteristyrelsen har uttalat, att det visserligen vore fullt berättigat
att tillämpa väsentligt lägre värde på gatumarken än på den omgivande
kvartersmarken, om exempelvis gatumarken utgjorde en i en exploatörs
hand kvarstående rest eller gatumark förvärvats i spekulationssyfte. Hade
däremot ett mindre markområde, som förvärvats i god tro bl. a. om förevarande
bebyggelserätt, genom planläggning väsentligen fördelats på gator,
torg och andra allmänna platser, syntes det skäligt, att kvartersmarkspriset
finge normera värdesättningen. Länsarkitekternas förening har anfört
därmed likartade synpunkter.

Landsorganisationen har funnit det nödvändigt att den centrala instans,
som förutsattes skola taga ställning till expropriationsansökan ur allmänt
samhällsekonomiska synpunkter, noga skulle följa utvecklingen, därest
värderingsreglerna i praktiken icke bleve tillämpade i överensstämmelse
med lagstiftningens intentioner. Därvid borde de av reservanterna påpekade
konsekvenserna beaktas. Det syntes vara klart att i princip den värdestegring
på marken, som en viss art av bebyggelse medförde, såvitt enskilda
över huvud finge tillgodogöra sig denna värdestegring, fördelades mellan
markägarna, oavsett om genom planläggning marken utlagts till gata eller ej.

Landskommunernas förbund har framhållit, att en anordning, varigenom
i enlighet med reservanternas uppfattning gatumark skulle uppskattas till
samma värde som kringliggande tomtmark, skulle kunna få olyckliga konsekvenser
för samhällen där gatumarken genom försummelser från samhällets
sida icke tidigare överförts på samhället i samband med stadsplans
fastställande. Även om i de flesta fall värdet av denna gatumark med hänsyn
till 143 § byggnadslagen komme att vid inlösen åsättas ett lågt värde,
tillstyrkte förbundet på det livligaste vad markutredningens majoritet föreslagit.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit, att när Malmö stad exproprierat
gatumark, som jämte intilliggande tomtmark ägdes av markexploatör, hade
expropriationsersättningen bestämts till det värde gatumarken hade, då hindret
mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkommit. Skälet härtill vore
att markexploatören för att kunna tillgodogöra sig gatumarkens värde lagt
detta å tomtmarken och genom bestämmandet av priset å tomtmarken med
hänsyn härtill vid dess försäljning även tillgodogjort sig gatumarkens värde.
Då enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen och expropriationslagen
i dess föreslagna nya lydelse hänsyn skulle tagas till gatumarkens
värde den 1 januari 1948 enligt dittills tillämpade värderingsgrunder,

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

borde detta innebära, att i angivna fall någon hänsyn till tätbebyggelsevärdet
icke skulle tagas. Då detta emellertid icke fullt tydligt framginge av
betänkandet, vore det önskvärt att ett auktoritativt uttalande därom gjordes.

Departementschefen.

I samband med tillkomsten av byggnadslagen gjorde jag ett uttalande om
ersättningen för gatumark och annan mark som stad äger lösa enligt 41 §
nämnda lag. Vad i en reservation till markutredningens betänkande och
remissyttrandena däröver anförts synes vara grundat på den förutsättningen
att utredningens förslag om värdeindragning genomföres. Såsom av det föregående
framgår anser jag emellertid värdeindragningsspörsmålet bör underkastas
ytterligare utredning, och givet är att vad därvid framkommer även
kan påverka frågan om värdering av gatumark in. m. För närvarande torde
jag kunna inskränka mig till att något närmare utveckla min tidigare intagna
ståndpunkt.

Såsom jag i det föregående vid behandlingen av principerna för värdering
av fastighet vid expropriation framhållit, skall utnyttjanderätten å
planlagd mark i regel bedömas efter gällande plan. Då fråga är om mark
för gata eller annan allmän plats måste dock, liksom i ett par andra i det
föregående berörda fall, vissa modifikationer göras i denna huvudregel.

Det synes till en början vara klart att i det ögonblick, då plan första
gången lägges över ett område, marken därinom i allmänhet måste anses ha
samma värde, vare sig den enligt planen kommer att användas för enskilt
bebyggande eller för nyssnämnda allmänna ändamål. Sedan planen fastställts,
kan väl kvartersmarken stiga i värde mer än som redan skett, men
efter byggnadslagens ikraftträdande saknas uppenbarligen grund för att
jämväl mark som är avsedd till exempelvis gata skall undergå en liknande
värdestegring. Då gatumark eller annan dylik mark löses, bör därför ersättningen,
med tillämpning av de av mig förordade principerna för värdering
av fastighet vid expropriation, bestämmas till markens värde närmast före
planfastställelsen och en högre värdesättning ifrågakomma endast i den mån
övergångsbestämmelserna i 162 § byggnadslagen medge det.

Vad angår det fall att mark, som enligt redan gällande plan är avsedd
för enskilt bebyggande, genom planändring reserveras för t. ex. gatuändamål,
bör tydligen ersättningen vid markens inlösning utgå efter motsvarande
grunder. Ersättningen skall alltså bestämmas med utgångspunkt från fastighetens
värde närmast före planändringen. Värdeökning efter planändringens
fastställande kan ifrågakomma endast övergångsvis i enlighet med
vad som är föreskrivet i 162 § byggnadslagen.

Vad nu sagts i fråga om mark för gata eller annan allmän plats är icke
i samma mån tillämpligt beträffande mark som eljest tages i anspråk för
annat än enskilt bebyggande. Värderingen av mark, avsedd för en mera omfattande
parkanläggning, bör sålunda ske i nära anslutning till huvudregeln,
att utnyttjanderätten skall bedömas efter gällande plan. Än mindre bör en
avvikelse därifrån medgivas, när det gäller helt friliggande områden, såsom
flygplatser, begravningsområden, o. d.

Kungl. l\laj:ts proposition nr 184.

183

B. Ersättning för skada och intrång.

Såsom förut nämnts (avsnitt II) medges i 7 § gällande expropriationslag
att det vid expropriation utgår, förutom ersättning för den exproprierade
egendomens värde, även full ersättning för skada och intrång, som uppkommer
utöver själva egendomsförlusten.

I bostadssociala utredningens slutbetänkande (SOU 1947:26) har gjorts
vissa uttalanden angående de praktiska konsekvenserna, speciellt vid sanering
av äldre tätbebyggelse, av gällande bestämmelser om ersättning för
skada och intrång. Enligt utredningen hade det kunnat konstateras att i fall,
då den exproprierade markarealen var liten och expropriationsvärdet uppgick
till mindre belopp, ersättning för skada och intrång ofta utdömdes
till belopp, som i jämförelse med själva markvärdet var högst betydande.
Innefattade expropriationen större värden, bleve visserligen ersättningar för
skada och intrång i allmänhet icke någon större del av slutsumman. Uppenbart
vore dock, att dylika ersättningar absolut taget kunde uppgå till icke
obetydliga belopp och därigenom komma att avsevärt fördyra en i större
omfattning genomförd saneringsverksamhet. Butiker, som funnes inom
området och kanske hade ett betydande good-willvärde, måste flyttas, för
fabriker eller verkstäder måste nya lokaler sökas. Även om en viss fabrikseller
affärsverksamhet finge bestå inom området, kunde saneringens genomförande
medföra driftsavbrott.

Markutredningen.

Markutredningen säger sig finna de av bostadssociala utredningen framförda
synpunkterna värda allt beaktande men framhåller att problemet
även hade andra sidor. Som förut nämnts hade alltifrån expropriationslagstiftningens
tillkomst angivits som ledande princip för expropriationsersättningens
bestämmande, att den enskilde skulle »sättas i trygghet för allt lidande».
Denna grundsats finge icke sättas åt sidan. Dess tillämpning krävde
ett omsorgsfullt övervägande av de svårigheter i skilda hänseenden, som
den enskilde kunde utsättas för på grund av att han tvingades avstå sin
egendom till det allmänna. Och för dessa svårigheter borde han kompenseras.
I praktiken förekomme sålunda ej sällan fall, där intrångsersättning
måste vara påkallad av skälighet och rättvisa mot den enskilde. Utredningen
anför några exempel härpå:

Om en del av ett mindre jordbruk exproprieras och den återstående marken
svårligen kan bereda markägaren rimlig försörjning, bör ägaren icke
ersättas endast för det värde den exproprierade delen i sig själv kan anses
ha. En intrångsersättning är dessutom påkallad, som ger markägaren fullt
vederlag för den minskning av de försörjningsmöjligheter, som marken i
obeskuret skick bereder honom.

Ett fall som icke sällan kan förekomma är, alt samhällets expropriation
för genomförande av stadsplan går fram över eu äldre villastadsbebyggelse.
Den ersättning en villaägare kan få för en exproprierad villatomt jämte
bebyggelse kan då komma att bestämmas till avkastningsvärdet av fastig -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

heten i befintligt skick. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana,
att en likvärdig bostad varken kan förvärvas till ett motsvarande pris eller
förhyras till ett belopp, som svarar mot den lämnade ersättningen. Utredningen
finner lämpligt, att en intrångsersättning i dylika fall kan bestämmas
att utgå i form av ett kapitalbelopp, som expropriaten kan använda antingen
som tillskott vid uppförande eller inköp av en likvärdig bostad eller
ock för anskaffande av en livränta.

Som ett ytterligare exempel på fall, då intrångsersättning kan vara rimlig
må nämnas att vid en expropriation en mindre del av en villa-tomt fråntages
ägaren för att t. ex. utläggas till gata. Det obehag som tillfogas honom
genom att t. ex. gatan kommer att gå fram nära intill boningshuset, eller att
en häck spolieras e. d. kan icke ersättas enbart med ett markvärde, beräknat
efter ortens pris, för den mark som exproprieras. Man kan då tänka
sig att man värderar fastigheten i obeskuret skick och därefter den efter
expropriationen kvarstående fastighetsdelen efter ortens pris med hänsyn
tagen till den förändrade kvaliteten hos fastigheten. Skillnaden mellan dessa
värden bör då ersättas, och denna ersättning består endels av markvärdet på
den exproprierade markdelen och för övrigt av intrångsersättning. Intrånget
kan emellertid i vissa fall av individuella och tillfälliga orsaker vara större
än som framgår av ett dylikt resonemang som bygger på accepterandet av
värdenormer som äro allmänt gängse. I den mån intrång därutöver sker i
något som för den enskilde fastighetsägaren framstår som ett väsentligt
värde synes ersättning emellertid även böra utgå härför, därest värdet och
intrånget synas vara reella och ostridiga.

I anslutning till dessa exempel har markutredningen understrukit vikten
av att frågan om beredande av ersättning för skada och intrång gjordes till
föremål för ett grundligt övervägande från den myndighets sida, som hade
att bestämma expropriationsersättningen. Om man å ena sidan icke borde
godtaga krav som inneburo ersättning för uppgivna förluster utan tillräcklig
grad av sannolikhet, så vore det å andra sidan väl så angeläget att expropriaten
finge gottgörelse för försämrade verksamhetsmöjligheter samt
för obehag och lidande, som verkligen tillskyndades honom genom expropriationen
och som även kunde ha sin grund i personliga förhållanden och
tillfälliga omständigheter.

Markutredningen erinrar i detta sammanhang om huvudinnebörden i dess
förslag. Enligt detta komme möjligheterna för kommunerna att expropriera
mark att utvidgas avsevärt. En latent expropriationsmöjlighet komme att
existera beträffande all mark inom stora områden kring tätorter. Detta syntes
närmast medföra två konsekvenser. Å ena sidan syntes köp och försäljning
av mark här hämmas av ovisshet om ersättningens storlek vid en eventuell
framtida expropriation. Men å andra sidan — och detta vore av betydelse
i nu förevarande sammanhang — skulle initiativlusten och viljan att
effektivt utnyttja fastigheter inom här berörda områden komma att hämmas,
om ägarna ej vågade räkna med att vid en eventuell expropriation
bl. a. intrångsersättningarna gåve full kompensation för investeringar av
olika slag.

Markutredningens förslag i förevarande hänseende innefattar i förhållande
till gällande bestämmelser allenast den avvikelsen att däri icke ut
tryckligen angives att »full» ersättning skall utgå för intrång och skada.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

185

Remissyttrandena.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore oförståeligt varför markutredningen
icke i lagtexten, liksom för närvarande vore fallet, angivit att
»full» ersättning skulle utgå, då det med hänsyn till vissa yttranden i motiven
dock ville synas, som om utredningen närmast tänkt sig att full ersättning
skulle utgå.

Industriförbundet har framhållit att med den föreslagna utvidgade expropriationsrätten
komme frågor om ersättning för intrång att fa avsevärt
ökad omfattning och betydelse. Detta gällde exempelvis butiker, som vore
beroende av ett visst läge, och där expropriation med en utflyttning av butiksinnehavaren
som en oundviklig följd för honom kunde få ödesdigra
konsekvenser. Skulle en kommun för bostadsändamål vilja utnyttja ett föi
industriell verksamhet använt område och genom en stadsplaneändring
skaffa sig den formella förutsättningen för ett expropriationsförfarande,
bleve frågan om intrång i rörelsen av fundamental betydelse för vederbörande
industriföretag. Mot bakgrunden av dessa förhållanden ansåge förbundet
att det saknades varje anledning att biträda den av markutredningen
utan någon motivering föreslagna justeringen av ersättningsgrunderna
för intrång i rörelse vid expropriation, varigenom det nuvarande uttrycket
»full ersättning» utbyttes mot allenast »ersättning».

Hgresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
har erinrat, att bostadssociala utredningen föreslagit att vid expropriation
för saneringsändamål Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att beträffande
område, som vore avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara att, om
inom området efter förklaringens meddelande hyresavtal inginges för längre
tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skulle kunna grunda
någon ersättningsrätt vid expropriation. Förbundet vore av den uppfattningen
att, därest sådan bestämmelse icke meddelades, hyresgäster i saneringsfastighet
komme att tillerkännas ersättning för skada och intrång, som
i många fall kunde antagas stiga till avsevärda belopp. Fn hyresgäst, som
med vetskap om att sanering vore förestående inginge hyresavtal, kunde
emellertid icke rimligen ha något anspråk på ersättning för att han nödgats
avflytta från lägenheten. Förbundet hemställde därför, att det ånyo övervägdes
huruvida icke en bestämmelse motsvarande den av bostadssociala
utredningen föreslagna borde införas i expropriationslagen.

Departementschefen.

Mot vad markutredningen anfört i fråga om ersättning för skada och intrång
har jag i huvudsak icke något att erinra. Då jag i det föregående förordat
att ur gällande lags uttryck »fastighetens fulla värde» ordet fulla
skall utgå, synes även ersättningen för skada och intrång höra angivas utan
dylik bestämning. I annat fall skulle obefogade motsatsslut kunna göras vid
tolkningen av bestämmelserna.

Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts i anslutning till bostads -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sociala utredningens förslag om viss begränsning av ersättningen för förlorad
hyresrätt inom saneringsområden vill jag framhålla, att detta förslag lämpligen
bör prövas i samband med övriga problem rörande sanering samt att
frågan därom är under övervägande inom socialdepartementet.

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning.

I 7 § lagen om expropriation är stadgat, att expropriationsersättningen
skall bestämmas i penningar att utgå på en gång.

Under förarbetena till lagen föreslogs, att i den mån fråga vore om sådan
skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas, ersättningen skulle få bestämmas
att utgå i form av årlig avgift. Detta förslag upptogs emellertid ej.
Tanken att skjuta hela ersättningsfrågan på framtiden synes ej ha varit
föremål för övervägande.

Enligt 2 kap. 24 § vattenlagen gäller däremot att den som genom byggande
i vatten lider skada eller intrång, som vid meddelande av vattendomstolens
tillstånd till byggnaden icke förutsetts, kan framställa anspråk å ersättning
inom viss av vattendomstolen i tillståndsbeslutet föreskriven tid. Denna bestämmelse
lär i vissa fall ha av vattendomstolarna tillämpats så att sakägare
vid handläggningen av tillståndsfrågan hänvisats att, om skada uppkomme,
genom anmälan inom viss tid till vattendomstolen göra sina anspråk
gällande.

Markutredningen.

Markutredningen framhåller att i samband med frågan om ändrade bestämmelser
om expropriationsersättning också väckts spörsmålet, att i vissa
fall prövningen av ersättning för skada, som genom expropriationen eller
den exproprierade fastighetens användning förväntades komma att drabba
markägaren eller annan, skulle kunna uppskjutas och företagas till avgörande
först sedan skada inträffat på liknande sätt som tillämpades i vattenmål.
Med nuvarande organisation för handläggning av expropriationsmål
ställde det sig dock svårt att genomföra denna tanke. Medan vattendomstolen
vore ett permanent organ med en sammansättning, som under längre
tid vore konstant, tillsattes expropriationsnämnden för ett visst expropriationsmål,
och skulle frågan om bestämmande av skadestånd senare upptagas,
måste en ny expropriationsnämnd —- sannolikt med annan sammansättning
än den förra — taga vid. Enligt markutredningens förslag skulle
emellertid frågan om expropriationsersättningens bestämmande icke längre
handläggas av expropriationsnämnd utan av domstol. Om detta genomfördes,
skulle de framtida organen för prövning av expropriationsersättningen
erhålla en sådan permanens, att den berörda olägenheten ej komme att göra
sig gällande.

Enligt utredningens mening vore det i varje fall i sak önskvärt, att ett
uppskov med prövningen av ersättningsfrågan såvitt anginge ersättning för

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

skada eller intrång i tveksamma fall kunde ske. Det syntes lämpligt, att
möjlighet bereddes domstolen att på yrkande av part hänvisa sakägare att
i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller
intrång, som funnes ej lämpligen kunna prövas i målet.

Remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att det föreslagna
uppskovsförfarandet utan olägenhet borde kunna tillämpas även om särskilda
expropriationsdomstolar icke inrättades utan ett system med expropriationsnämnder
bibehölles. Ordföranden i Älvsborgs läns expropriationsnämnder
har i ett utlåtande, fogat till länsstyrelsens i länet yttrande, givit
uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört att vid handläggningen av
den uppskjutna delen av målet nämnden kunde erhålla en sammansättning
speciellt med tanke på det isolerade avsnitt av målet som återstode till behandling.

Departementschefen.

Liksom för närvarande skall enligt markutredningens förslag expropriationsersättning
i princip bestämmas att utgå på en gång. För det fall att ersättning
för skada eller intrång finnes ej lämpligen kunna prövas i expropriationsmålet
har emellertid utredningen föreslagit öppnande av möjlighet
att hänvisa ersättningsfrågan till särskild rättegång. Även om behovet av en
sådan anordning icke är särskilt stort och densamma rimligen ej heller bör
utnyttjas annat än undantagsvis, kan det dock i vissa fall vara ur rättssäkerhetens
synpunkt fördelaktigt att fråga om ersättning för skada eller intrång
icke behöver prövas på ett tidigt stadium. I likhet med remissinstanserna har
jag därför intet att erinra mot förslaget. Med anledning av att markutredningen
ansett förslaget svårligen kunna genomföras med hittillsvarande organisation
för handläggning av expropriationsmål vill jag nämna att jag i det
följande ämnar föreslå inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

V. Expropi’iation och försäljning av kronans, kyrkans och

universitetens mark.

Gällande bestämmelser.

Eftersom stora markområden, icke minst inom städer och andra tätorter
eller i deras närhet, tillhöra kronan, uppkommer ej sällan fråga om att taga
kronojord i anspråk för sådant allmänt ändamål, för vilket expropriation må
äga rum. Detsamma gäller mark, som tillhör vissa allmänna institutioner
men icke räknas till kronojord i egentlig mening; i det följande beröras
endast de två viktigaste slagen därav, nämligen kyrklig jord samt mark i
universitetens ägo.

Enligt expropriationslagen kan kronans mark icke exproprieras. Att besluta
om frivillig försäljning av kronans jord tillkommer jämlikt 77 § rege -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ringsformen Kungl. Maj :t och riksdagen. För ett år i sänder brukar Kungl.
Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande till försäljning i viss omfattning (se
för innevarande budgetår prop. 1948: 241 och Kungl. Maj:ts cirk. den 30
juni 1948, SFS nr 599).

Huruvida expropriation kan ske av kyrklig jord är beroende på omständigheterna
i det enskilda fallet. Viss till kyrkliga ändamål anslagen jord
är otvivelaktigt kronans, under det att man i andra fall ansett, att jorden
med äganderätt tillhör viss församling eller kyrka. I stor utsträckning är
kyrklig jord donerad av enskilda, och donationsbestämmelserna kunna då
giva ledning för bedömandet. Ofta är emellertid äganderätten till kyrklig
jord oklar och omtvistad. Då 1908 års expropriationsrättskommittö föreslog
införande av den nu gällande bestämmelsen, att expropriation icke får ske
mot kronan, yttrade kommittén att det möjligen icke kunde anses vara
fullt klart, vad den föreslagna bestämmelsen innebure i fråga om kyrklig
jord. Dittills hade avstående av sådan jord för allmänna ändamål beviljats
av Kungl. Maj :t utan att något särskilt medgivande av riksdagen eller, med
hänsyn till prästerskapets privilegier, av kyrkomötet funnits behövligt. Jorden
hade därvid i regel betraktats såsom kronojord utan att någon särskild
uppmärksamhet torde ha ägnats åt om jorden varit kronans eller tillhört
vederbörande församling. Enligt kommitténs förslag skulle i huvudsak samma
förfarande tillämpas, så att avstående eller upplåtande av kyrklig jord
komme att ske enligt de för kronojord gällande reglerna utom då jorden
funnes icke tillhöra kronan i vilket fall expropriationslagen skulle tillämpas.

Om försäljning av kyrklig jord gäller numera särskild lag den 4 januari
1927. Enligt denna må sådan försäljning ske under vissa förutsättningar.
Bland dessa nämnes att jorden erfordras för expropriationsändamål. Likaledes
må försäljning ske av områden som äro tjänliga till tomter, då samhällelig
nytta, såsom uppkomsten av egna hem, främjas därav. Avhändelsen
får icke vara till olägenhet för det allmänna, och vederlaget skall motsvara
jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris. Ärendet prövas och avgöres
av kammarkollegium, såvitt ej, på grund av stadgande i annan lag eller
enligt bestämmande av Kungl. Maj :t, ärendet skall ankomma på Kungl.
Maj :ts prövning.

Beträffande den jord, som disponeras av universiteten, hävdas av
dessa, att jorden i fråga tillhör universiteten såsom särskilda publika korporationer
och icke kronan i egentlig mening. Dylik jord har också i praxis
varit föremål för expropriation.

Tidigare framställningar och förslag.

Från städers och andra tätorters sida ha vid olika tillfällen anförts klagomål
över svårigheter att på skäliga villkor förvärva jord under allmän
disposition, framför allt kyrklig jord samt mark tillhörig universiteten.

Sålunda har styrelsen för svenska stadsförbundet i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 15 februari 1943 framhållit, att handläggningen av statliga och
ecklesiastika markfrågor i åtskilliga fall stode i direkt motsatsställning till

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

statsmakternas bostadspolitik. Det anmärktes bl. a. på den orimligt långa
tid som i en del fall åtgått för ärendenas behandling. Framför allt gällde
klagomålen emellertid de begärda priserna. Styrelsen ville särskilt framhålla
den betänkliga markvärderingsprincip, som statsorganen stundom
tillämpat. Sålunda drevs markvärdet upp genom att man utarbetade en
tänkt stadsplan, som förutsatte, att marken exploaterades ytterligt hårt och
i vart fall betydligt hårdare än vad staden förutsatt.

Sedan stadsförbundets framställning remitterats för yttrande, beslöt
Kungl. Maj :t den 31 december 1943 att densamma icke skulle föranleda
någon åtgärd.

I annat sammanhang har av drätselkammaren i Borås uttalats att de statliga
och kyrkliga myndigheterna i prisuppskruvande syfte uppträtt lika
energiskt som vilken enskild fastighetsägare som helst. Drätselkammaren
i Uppsala har framhållit, att då de områden, som gränsade till det egentliga
bebyggda stadsområdet i Uppsala, låge i Uppsala universitets hand, svårigheterna
i ifrågavarande hänseende varit så betydande, att de lagt hinder
i vägen för stadens naturliga utveckling. De tomtpriser, universitetet velat
betinga sig vid försäljning av mark, hade icke oväsentligt överstigit de tomtpriser
i staden, som stadens byggnadslånebyrå fastställt för beviljande av
statliga tertiär- och tilläggslån. Den av universitetet sålunda bedrivna markpolitiken
hade haft till följd, att bebyggelsen å universitetets mark på sistone
praktiskt taget helt upphört. Staden hade i stället för bostadsbebyggelse
måst upplåta ur bostadssynpunkt mindre välbelägna områden i stadens
ytterområden, vilket förorsakat staden extra kostnader för gator och ledningar.

Statens byggnadslånebyrå har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 juni
1945 påvisat att statliga myndigheter vid försäljning och värdering av mark
tillämpade principer, vilka icke stode i överensstämmelse med statsmakternas
intresse av att underlätta bostadsproduktionen. Detta hade, framhöll
byrån, föranlett uppkomsten av missförhållanden som vore ägnade att skapa
irritation mellan å ena sidan byrån och å andra sidan de kommuner och
enskilda, vilka av nämnda myndigheter förvärvat mark till högre priser
än byrån kunde godtaga. Med hänsyn till vikten av att den av statliga myndigheter
bedrivna politiken beträffande försäljning och värdering av för
bostadsändamål avsedd mark med det snaraste bringades i överensstämmelse
med den av statsmakterna bedrivna bostadspolitiken, hemställde byggnadslånebyrån
om skyndsam utredning avseende dels frågan om en översyn
av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse
mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tillämpning av rationellare
grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad jord.
Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

Det här berörda problemet har även behandlats vid 1944 och 1940

års riksdagar.

T motion i andra kammaren 1944: 29 föreslogs riksdagsskrivelse med be -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gäran om utredning dels om ett rationellare förfarande vid värdering av ecklesiastika
jordar, exempelvis genom tillsättande av en statens värderingsnämnd
och i samband därmed en revision av gällande bestämmelser för
försäljning av kyrklig jord, och dels om en översyn av de ecklesiastika organens
försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan
denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspolitiken.
Motionen avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 55) och
föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Ett liknande förslag framställdes i motion i andra kammaren 1946: 270,
och i motion i samma kammare 1946: 351 föreslogs utredning om vidgad
rätt att försälja kyrklig jord. I anledning därav beslöt riksdagen skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan om översyn av gällande bestämmelser om
försäljning av kyrklig jord (första lagutskottets utlåtande nr 50, riksdagens
skrivelse nr 378).

Det ifrågavarande problemet har berörts även under behandlingen ho.i
Kungl. Maj :t och riksdagen av frågan om bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom. Vid anmälan av denna fråga för budgetåret
1946/47 (prop. 1946: 198) redogjorde chefen för finansdepartementet för
byggnadslånebyråns förutnämnda framställning och uttalade därvid, att
frågan icke kunde lösas utan särskild utredning. I avvaktan på resultatet
av en sådan borde Kungl. Maj :t tills vidare få befogenhet att vid försäljning
av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg från den eljest
gällande regeln att priserna skulle ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för
staten som möjligt. Sådant avsteg borde ske, där det påkallades av hänsyn
till den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken, och garantier funnes
för att det lägre försäljningspriset icke föranledde enskild spekulationsvinst.
Då sådant avsteg ifrågasattes, borde ärendet prövas av Kungl.
Maj :t, icke av underlydande förvaltningsmyndighet. Beträffande försäljningar
utanför bemyndigandet finge lösningen bli beroende på utredningens
resultat. Detta förslag till provisoriska åtgärder lämnades av riksdagen utan
erinran.

Markutredningen.

I markutredningens betänkande framhålles angelägenheten av att statliga
och kyrkliga markförsäljningar bedömas ur de synpunkter, som äro
grundläggande för byggnadslagstiftningen och att marken värderas efter
de grunder, som kunna bli beslutade i samband med en ändring av expropriationslagen.
Statsmakterna borde sträva efter att såväl kronans som kyrkans
markförsäljningar bleve i alla avseenden föredömliga. Likformighet
och rättvisa vid värdering av kronojord, vilken upplätes för sådana ändamål
som omförmäldes i 1 § expropriationslagen stode icke att vinna på
annat sätt än att värderingen överlämnades åt ett enda statligt organ. Detta
organ skulle icke endast ha att verkställa värderingen av marken utan
jämväl bedöma frågan ur alla de synpunkter som i sammanhanget bleve
aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor, befolkningsutveck -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ling in. m. Enligt meddelade direktiv komme markutredningen att till prövning
upptaga frågan om inrättande av ett centralt statligt organ som hade
att åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners handläggning
av markfrågor. I avvaktan på att denna fråga löstes borde uppdragas
åt något befintligt statligt organ att verkställa värdering av all till
försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

De organ som för detta ändamål kunde komma i fråga vore enligt utredningens
uppfattning endera den statliga stadsplanemyndigheten (byggnadsstyrelsen)
eller det bostadspolitiska organet (byggnadslånebyrån). Då det
finge förutsättas att ett intimt samarbete mellan dessa båda verk komme
att etableras skulle värderingsuppdragen lika väl kunna verkställas av det
ena som det andra verket. Med hänsyn till att det bostadspolitiska organet
i samband med långivningen till bostadsbyggandet framför allt vid den kommande
saneringen av det äldre bostadsbeståndet, måste taga ställning till
frågor som i hög grad berörde värdet av mark för bostadsändamål, och för
dessa arbetsuppgifter hålla en viss administration, syntes det utredningen
emellertid lämpligast, att värderingen av kronans mark — dock endast
såvitt anginge jord avsedd för tätbebyggelse — uppdroges åt byggnadslånebyrån.

På grund härav föreslår markutredningen i första rummet att direktiv
lämnas till samtliga statliga verk och myndigheter, som ha att förvalta
kronan och kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning
av fastigheter inom tätorter, där fråga är om sådant ändamål som avses
i 1 § punkt 7 expropriationslagen, skola handläggas i samråd med statens
byggnadslånebyrå. Åtminstone borde sådant samråd ske i alla frågor
av större vikt eller av principiell betydelse.

Markutredningen framhåller emellertid att även om man genom en centralisering
av värderingen av kronans mark kunde räkna med ett säkrare
och mera enhetligt bedömande av markvärdenå i överensstämmelse med
markutredningens förslag än för närvarande, vore dock icke sådana fall
uteslutna, där statens och kommunernas intressen i prisfrågan icke kunde
förenas. Om olösliga motsättningar skulle uppstå mellan de båda parterna,
borde tvisten lösas på samma sätt då det gällde kronans mark som då det
gällde enskild mark, d. v. s. med anlitande av expropriationsförfarande.

Av detta skäl föreslår utredningen tillika att rätt till expropriation skall
föreligga jämväl i fråga om kronans mark.

Remissyttrandena.

Frågan om inrättande av ett centralt statligt organ med uppgift
alt åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners
handläggning av markfrågor bär berörts i vissa yttranden. Sålunda har kammarkollegiet
ansett att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning för
värdering och försäljning av statlig och ecklesiastik jord. Även domänstyrelsen
har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge för inrättandet av ett
nytt statligt organ. Ett sådant organ skulle enligt markutredningen icke en -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dast verkställa värdering utan även bedöma försälj ning,sfrågan, ur alla de synpunkter
som i sammanhanget bleve aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor,
befolkningsutveckling m. in. Den enskilda tillhöriga marken
konune emellertid icke att underkastas en sådan extra prövning. Detta vore
icke någon rationell ordning. Beträffande värderingen kunde kronan icke
räkna med andra värden än dem som bestämdes för de enskilda områdena.
Det statliga organets medverkan syntes överflödig, så mycket mera som
den kronan tillhöriga jorden merendels utgjorde en obetydlig del av ifrågavarande
exploateringsområden. För rådfrågning av expertis i tveksamma
fall syntes den medverkan, som kunde lämnas av byggnadslånebyrån, vara
till fyllest.

Vattenfallsstyrelsen har anfört, att det skulle vara synnerligen olämpligt,
att ett utomstående verk skulle äga åvägabringa en dylik samordning. Endast
rådgivande befogenhet borde tilldelas detta nya organ, åtminstone då
det gällde ett affärsdrivande verk som vattenfallsstyrelsen.

Stiftsnämnden i Uppsala har, i ett utlåtande som fogats till Uppsala domkapitels
yttrande, förklarat, att inrättandet av ett särskilt statligt organ,
såvitt rörde den ecklesiastika jorden, vore obehövligt. Större områden ecklesiastik
mark, avsedda till exploatering för tätbebyggelse, hade endast i
undantagsfall försålts till kommuner. I sådana fall hade den praxis utvecklat
sig, att värdering enligt parternas överenskommelse verkställdes av två
utav kammarkollegiet tillkallade experter och icke — såsom i kyrkliga försäljningslagen
föreskreves — av boställsnämnden eller dess ordförande. Dessa
experter hade alltifran 1942 i ett 60-tal fall verkställt värderingar. Därvid
hade hänsyn tagits till alla de omständigheter, som vore av betydelse för
att få fram det s. k. råmarksvärdet vid för sälj ningstillfället. Värderingssättet
hade i stort sett utfallit till samtliga parters belåtenhet. Det hade godtagits
av statens byggnadslånebyrå, som fått dessa ärenden på remiss. Kungl.
Maj :t som haft att lämna försäljningsmedgivandena i fall, då försäljningspriset
utgjort avsevärda belopp, hade icke heller funnit anledning ändra
experternas förslag till försäljningspris, i varje fall icke så långt stiftsnämndens
erfarenhet sträckte sig.

Landsorganisationen har förklarat, att den utginge från att berörda administrativa
fråga löstes i samarbete med lokaliseringsutredningen. Det
centrala organets uppgifter syntes böra samordnas med allmän prövning
av kommunernas ansökningar om expropriation.

Marbutredningens förslag om utfärdande av sådana direktiv för
de statliga verk och myndigheter, som förvaltade kronan och
kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning av fastigheter
inom tätorter i vissa fall skulle handläggas i samråd med byggnadslånebyrån,
bär tillstyrkts av vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., stadsförbundet
samt drätselkammaren i Borås. Byggnadsstyrelsen har härom närmare
anfört:

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Enligt kungörelsen den 26 november 1920 angående förfarande vid avyttringar
av staten tillhörig tomtmark av visst slag skola vederbörligen beslutade
avyttringar av staten tillhöriga bebyggda eller obebyggda tomter
eller till byggnadstomter lämplig mark i eller invid städer och stadsliknande
samhällen, i den mån annat ej är eller varder föreskrivet, verkställas
genom byggnadsstyrelsens försorg. För sådant ändamål bör, i fråga om fastighet
som står under inseende av annan myndighet än byggnadsstyrelsen,
nämnda myndighet ofördröj ligen meddela styrelsen underrättelse om avyttringsbeslutet
samt överlämna fastigheten till styrelsens förvaltning, när så
med hänsyn till det ändamål fastigheten dittills tjänat lämpligen kan ske.
På grund av att olika myndigheter erhållit särskilda bemyndiganden att försälja
under deras förvaltning stående egendom har kungörelsen kommit att
erhålla begränsad räckvidd i praxis. Byggnadsstyrelsens befattning med
dessa försäljningsärenden har därför kommit att inskränka sig till att, efter
begäran av vederbörande myndigheter, avgiva yttranden beträffande skäligheten
av ifrågasatta försäljningspriser. Då det alldeles övervägande antalet
fall av försäljningar torde komma att avse mark för bostadsändamål synes,
på sätt markutredningen föreslagit, statens byggnadslånebyrå eller det verk,
som kan komma att efterträda byrån vid tillämnad omorganisation, böra
anförtros den centrala värderingen av all till försäljning för tätbebyggelse
ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

Stadsförbundet har anmärkt att även efter förslagets genomförande kvarstode
de olägenheter som vore förenade med den nuvarande otympliga handläggningen
av kyrkliga försäljningsärenden. Även denna fråga borde slutligt
kunna få en rationell lösning, helst genom en långtgående decentralisering.
Man kunde eljest befara att de förmåner som lagförslaget ville tillförsäkra
kommunerna till stor del eljest skulle komma att stanna på papperet.

Länsstyrelsen i Hallands län, som i princip tillstyrkt förslaget, har dock
ansett att byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen hade större förutsättningar
än byggnadslånebyrån för ett allsidigt bedömande av markvärderingarna.
Länsstyrelsen förutsatte att det statliga organet skulle låta
lämpligt lokalorgan såsom länsstyrelse eller lantmäterikontor verkställa
utredningen och avgiva förslag beträffande de särskilda fallen, innan slutligt
värderingsförslag avgåves.

Byggnadslånebyrån har erinrat om att byrån för närvarande hölle en viss
administration för handläggning av markfrågor. Arbetsuppgifterna omfattade
dels bedömandet av tomtkostnader vid långivning och i samband därmed
en rådgivande verksamhet till tjänst för såväl kommuner som enskilda,
dels avgivande av utlåtanden i vissa statliga och kyrkliga försäljningsärenden
därvid även värderingar i betydande omfattning verkställdes. Med hänsyn
härtill och då det ur bostadspolitisk synpunkt vore angeläget, att en
samordning även framdeles komme till stånd mellan prissättningen vid statliga
markförsäljningar och de tomtpriser, som av byrån tillämpades vid
den statliga belåningen, syntes det lämpligt, att ifrågavarande värdcringsverksamhet
tills vidare förlädes till det centrala bostadspolitiska organet.
Den förvaltande myndigheten borde enligt byråns mening endast äga att
antingen fatta beslut i enlighet med den värderande myndighetens förslag

l:{ Bihang till riksdagens protokoll tOU9. 1 samt. Nr. 181.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

eller, i fall av avvikande mening, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för
avgörande. Det bostadspolitiska organet borde även handhava värdering av
all den mark för tätbebyggelseändamål, som staten avsåge att förvärva, enär
statliga markförvärv ofta åberopades som normgivande och sålunda kunde
bliva prejudicerande i högre grad än enskilda markförvärv. Med hänsyn till
dels att den kyrkliga försäljningslagen med därtill hörande tillämpningsföreskrifter
icke lämpligen borde ändras, förrän i samband med att frågan
om ett centralt statligt organ för handläggning av markfrågor definitivt
löstes, dels att inom kammarkollegium utredning påginge rörande den
kyrkliga försäljningspolitiken syntes, såvitt byrån kunde bedöma, värdering
av kyrkan tillhörig eller av kyrkan förvaltad mark emellertid icke för närvarande
kunna åläggas det bostadspolitiska centralorganet. För åstadkommande
av önskvärd samordning borde dock sådana kyrkliga försälj ningsärenden,
som avsåge mark för tätbebyggelse, underställas nämnda organ.
Byrån ville dock framhålla angelägenheten av att en översyn av bestämmelserna
i nämnda försäljningslag snarast komme till stånd.

Markutredningens förslag i denna del har avstyrkts av kammarkollegiet,
domänstyrelsen och domkapitlet i Linköping. Kammarkollegiet har yttrat
att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning. Domänstyrelsen har
framhållit, att samråd med byggnadslånebyrån sedan flera år tillbaka ägt
rum vid domänverkets försäljningar och att uppgörelser om markförsäljning
till städer och landskommuner därigenom i åtskilliga fall underlättats.
Upphävdes emellertid förbudet mot expropriation av kronojord syntes samrådande
icke behöva göras obligatoriskt, utan kunde inskränkas till frågor
av större vikt eller av principiell betydelse eller då eljest sådant samråd på
grund av särskilda omständigheter kunde anses påkallat.

Domkapitlet i Linköping har till utveckling av sitt avstyrkande anfört
bl. a. följande.

I själva verket synes byggnadslånebyrån sedan ett flertal år tillbaka hava
fyllt den funktion, som den jämväl framdeles skulle få åt sig uppdragen.
Man torde utan tvekan kunna fastslå att byggnadslånebyråns befattning
med de kyrkliga försäljningsärendena kommit betydande oro åstad bland
de myndigheter som enligt gällande lagföreskrifter fått åt sig anförtrott
handläggningen av dessa ärenden. Enligt kyrkliga försäljningslagen skall
vederlaget vid försäljning av kyrklig jord motsvara jordens värde enligt i
orten gängse skäligt pris. Utan att någon ändring skett i denna lagföreskrift
har en till synes annan princip av byggnadslånebyrån lagts till grund för
värdering av kyrklig jord. På annat vis torde man nämligen icke kunna
förklara de avsevärda sänkningar, som byggnadslånebyrån ifrågasatt beträffande
de förslag till köpeskillingar, som framlagts av de nu ansvariga
förvaltningsmyndigheterna, och detta även om dessa förslag framlagts av
kammarkollegiet efter av särskilda tillkallade sakkunniga verkställda "utredningar
och undersökningar och även om köparen (kommunen, staden) och
säljaren (pastoratet) biträtt det sålunda framlagda förslaget.

Det torde icke vara svårförståeligt om domkapitlet därför förklarar sig
med en viss skepsis emotse en sådan koncentration av all bestämmanderätt
till en myndighet, som icke vare sig traditionsenligt eller på annat sätt blivit
ålagd att bevaka den kyrkliga jordens rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

195

Domkapitlet har vidare framhållit att det givetvis även ur kyrkans synpunkt
vore angeläget att genom försäljning av kyrklig jord bidraga till ordnande
av en ur social synpunkt eftersträvansvärd och förebildlig allmän bostadspolitik.
Domkapitlet ansåge sig emellertid med fullt fog kunna bestrida
att de markvärden, som legat till grund för försäljningarna av kyrklig
jord, verkat prisfördyrande på hyres- eller bostadsmarknaden.

Förslaget om upphävande av förbudet mot expropriation av kronans
mark har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena
men har från vissa håll avstyrkts.

Kammarkollegiet har förklarat, att kollegiet, därest kommuns expropriationsrätt
inskränktes på sätt kollegiet föreslagit, d. v. s. till stadsplanelagd
mark, inte hade något att erinra mot att expropriation finge gälla även kronans
jord, ecklesiastik jord, akademiers jord, skolan anslagen eller donerad
jord samt annan för statligt ändamål anslagen eller donerad jord. Detta
skulle stå i full överensstämmelse med vad i övrigt gällde om dylik jord i
byggnadslagen, i vilken den av kollegiet föreslagna expropriationsrätten för
kommun jämväl skulle intagas. Vunne emellertid kollegiets nyssnämnda förslag
ej beaktande borde i varje fall undantagas nu nämnda slag av jord.
Beträffande alla dem gällde, att det ytterst vore statsmakterna själva, som
bestämde om jorden skulle få försäljas och villkoren därför. Beträffande
den s. k. »städernas donationsjord», vilken icke omnämnts av markutredningen,
gällde jämlikt Kungl. Maj :ts brev den 27 januari 1897, att denna
jord av vederbörande stad finge försäljas till enskild endast efter Kungl.
Maj :ts tillstånd och till pris, som bestämdes antingen av Kungl. Maj :t eller
av nämnd på sätt Kungl. Maj :t föreskreve. 1947 års riksdag hade begärt
utredning om reglerna för försäljning till enskilda av dylik jord. Åtminstone
tills vidare syntes därför sådana donationsj ordar böra undantagas från den
lagstiftning som föreslagits av markutredningen.

Statskontoret har ansett att tillräckliga skäl icke förelåge för upphävande
av förbudet mot expropriation av kronans mark. Statskontoret utginge
från att överenskommelse borde kunna komma till stånd mellan de kommunala
myndigheterna och kronan i de fall, då fråga uppkomme om förvärv
av kronomark för det i lagförslaget avsedda ändamålet.

Egnahemsstyrelsen har anmärkt att expropriation av sådan ecklesiastik
jord, som icke ägdes av kronan, syntes kunna ske även med nuvarande lydelse
av expropriationslagen. Då det gällde kyrklig jord, vartill kronan vore
ägare, t. ex. av kronan anslagna boställen, och kronojord i egentlig mening
ansåge egnahemsstyrelsen, att Kungl. Maj :t borde kunna utfärda sådana
föreskrifter för de myndigheter som förvaltade dylika jordar, att en
sådan situation med olösliga motsättningar i prisfrågan, som omnämnts av
utredningen, icke skulle behöva uppstå. Vid sådana försäljningar av kronojord,
som skulle underställas riksdagen, finge ju denna tillfälle att yttra
sig jämväl om försäljningspriset och eventuellt uttala sig för en nedsättning
av detsamma. Med hänsyn härtill och då styrelsen funne det mindre
lämpligt, att Kungl. Maj:t skulle nödgas besluta om expropriation från kronans
fastigheter, avstyrkte styrelsen bifall till förslaget i denna del.

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Även fastighetsbildningssakkunniga har ifrågasatt lämpligheten av markutredningens
förslag i förevarande del. Ur principiell synpunkt måste det
te sig egendomligt, att Kungl. Maj :t skulle bevilja expropriation enär statliga
myndigheter icke kunde förmås att gå med på rimliga uppgörelser.
Den framförda kritiken mot hittills tillämplig försäljningspolitik saknade
visserligen icke fog särskilt i vad gällde kyrklig jord. I den mån den kyrkliga
jorden icke redan fölle under expropriationslagen erinrades om chefens
för finansdepartementet förut återgivna uttalanden. Det syntes de sakkunniga
tillräckligt dels att samråd skedde med statens byggnadslånebyrå respektive
den blivande bostadsstyrelsen och dels att erforderliga direktiv i
övrigt gåves till de statliga verk och myndigheter som hade att förvalta
kronans jord. Under alla förhållanden syntes effekten av dylika direktiv
kunna avvaktas innan statsmakterna intoge slutlig ståndpunkt.

Lunds domkapitel, som icke haft något att erinra mot förslaget, har förklarat
att domkapitlet förutsatte att Kungl. Maj :t vid prövning av ansökan
om expropriationsrätt beträffande kyrklig jord beaktade önskemålet, att
expropriation av sådan jord icke måtte medgivas, därest intrång eller olägenhet
skulle vållas de kyrkliga intressena och församlingsändamålen, exempelvis
genom olämplig bebyggelses förläggande till närheten av kyrka
eller kyrkogård.

Domkapitlet i Linköping har förklarat sig icke vilja motsätta sig att jämväl
kyrklig jord kunde bli föremål för expropriationsförfarande, icke minst
med hänsyn till att olösliga motsättningar kunde uppstå mellan de borgerliga
och kyrkliga intressena. Den av statsmakterna godkända principen, att
kyrklig jord icke skulle tagas i anspråk för sociala ändamål annat än mot
full ersättning, kunde nämligen sättas i fara med de under senare år tillämpade
värderingsprinciperna. Detta komme säkerligen att visa sig om man,
trots penningvärdets fortsatta fall, vidhölle att 1935 års pris alltjämt skulle
läggas till grund för framtida markvärderingar. Med hänsyn till prisstegringen
kunde det inte anses rättvist eller ens rimligt att den jord, som
kyrkan nu innehade, skulle försäljas efter 1935 års priser för att kyrkan
sedan — t. ex. för fullgörande av skyldigheten att tillse att prästlönefonden,
där så läte sig göra, användes till inköp av nya fastigheter —- skulle förvärva
ny jord efter vid varje tidpunkt gällande priser.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att för en kommun, som undergått
en så hastig utveckling som Linköping, hade svårigheterna att på
lämpliga villkor förvärva mark för exploatering varit särskilt kännbara.
Med hänsyn till stadens karaktär av gammal stifts- och lärdomsstad hade
det i första hand varit ecklesiastik och kyrklig jord som härvid kommit i
fråga. Priserna hade ställt sig höga i förhållande såväl till de av staden eljest
betalade priserna som det utnyttjande, som vid värderingstillfället varit
avsett. Staden hade därför i vissa fall nödgats ändra stadsplanen på sådant
sätt att exploatering på grundval av de betalade markpriserna blivit ekonomiskt
genomförbar. Vid förvärv av mark från egendomar under domänstyrelsens
förvaltning hade långt gynnsammare villkor kunnat erhållas än

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

beträffande den ecklesiastika och kyrkliga jorden. Erfarenheterna beträffande
sistnämnda slags jord hade varit mindre gynnsamma, icke blott med
hänsyn till de av Kungl. Maj :t fastställda priserna utan också beträffande
själva förfarandet vid förvärvet, som vore synnerligen tidsödande och karakteriserades
av en mångfald olika värderingar. Sedan byggnadslånebyrån
beretts tillfälle att yttra sig beträffande priserna å sådan jord, hade emellertid
förhållandena förbättrats och ur bostadssocial synpunkt acceptabla
priser blivit fastställda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat sig icke ha något emot upphävandet
av förbudet mot expropriation av kronan tillhörig mark, under
förutsättning att lämpliga åtgärder vidtoges för att säkerställa en markpolitik
där kommunens finansiella intresse icke finge spela en avgörande roll.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att värderingsprinciperna
vid försäljning av kyrklig jord och annan mark i allmän ägo föranlett
klagomål. Det torde ej heller kunna förnekas att de priser, som betingats
vid tidigare köp av dylik mark, stundom varit höga och kunnat
medföra att i och för sig önskvärda kommunala markförvärv ej kommit till
stånd.

Såsom markutredningen erinrat har utredningen enligt meddelade direktiv
att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett centralt statligt organ
med uppgift att åvägabringa samordning av alla myndigheters och institutioners
handläggning av markfrågor. Markutredningens nu i första rummet
framlagda förslag, att i avbidan på lösningen av denna fråga vissa
ärenden rörande köp och försäljning skulle handläggas i samråd med nuvarande
bostadsstyrelsen, har redan varit föremål för statsmakternas behandling.
Det beslöts därvid att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter
beslutanderätten vid försäljning av statlig jord, alltid skall höra bostadsstyrelsen
angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse
och att myndigheten, därest den icke finner sig kunna godtaga styrelsens
förslag, skall vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för
avgörande (se prop. 1948:241 och cirkulär till vederbörande statsmyndigheter
SFS 1948:599).

Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande
förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det
ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj :t skulle ha
att pröva expropriationsansökan beträffande egendom i sådana fall då Kungl.
Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt
otillfredsställande konsekvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifrågasatts,
tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis
överflyttades till länsstyrelserna.

Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära
avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet
om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Be -

198

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

stämmelserna om försäljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan
äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att
för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita
expropriationsförfarande gentemot kronan. Åtminstone för närvarande anser
jag mig därför icke kunna förorda markutredningens förslag om upphävande
av förbudet att expropriera kronoegendom.

VI. Expropriationsmynclighetens organisation.

Gällande bestämmelser m. m.

Den i expropriationslagen stadgade ordningen för expropriationsfrågors
behandling innebär i huvudsak följande. Ansökan om expropriation
göres hos Ivungl. Maj :t, som bestämmer vilket område expropriationen
må omfatta. Kungi. Maj :t utsätter därjämte viss tid inom vilken den
som erhållit expropriationsrätten skall fullfölja frågan genom ansökning
om stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör (5 §).
Expropriationsmål upptages av underrätten i den ort, där fastigheten är belägen
(13 §). På den exproprierandes ansökning utfärdar rätten stämning
å fastighetens ägare samt andra ersättningsberättigade och kallar dem att
inställa sig vid rätten för målets förberedande handläggning (14 §). Ha
parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen, skall
överenskommelsen under vissa förutsättningar fastställas av rätten (59 §).
I annat fall skall, då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats,
inför rätten tillsättas nämnd för bestämmande av expropriationsersättningen
(21 §). Om parterna komma överens om val av expropriationsnämnd,
äga de bestämma huru många och vilka personer som skola deltaga
i nämnden. Antalet personer måste dock vara ojämnt (22 §). Utses
icke expropriationsnämnd på detta sätt, skall nämnden utgöras av ordförande
och fyra ledamöter. Ordförande är den som länsstyrelsen för en tid
av tre kalenderår utsett till ordförande i expropriationsnämnder inom länet.
Han skall vara en i praktiska värv väl förfaren man. Av ledamöterna
utses en av vardera parten och två av rätten. Valbara till ledamöter i expropriationsnämnder
inom varje län äro tjugufyra av landstinget utsedda
och, om stad som ej deltager i landsting finnes, tolv av stadsfullmäktige i
varje sådan stad valda ävensom så många av länsstyrelsen utsedda, som
motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. De valbara
utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är iakttages att länets
olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriationsnämnder
inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda
bland de valbara. Minst halva antalet av dem landsting och tolv av dem
länsstyrelsen utser böra vara ägare av jordbruksfastighet (23 och 27 §§).
Då expropriationsnämnden blivit utsedd, kallar ordföranden, så snart ske
kan, ledamöterna till sammanträde i den ort där fastigheten är belägen
(29 §). Part äger att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

199

låta höra sakkunniga inför nämnden. Vid förrättningen skall föras protokoll
(36 §). Såsom nämndens beslut gäller vad de flesta i nämnden säga.
1 fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest kungöras
huru nämnden inom sig röstat och ej heller skälen för beslutet uppgivas
(41 §). Sedan nämndens beslut kommit rätten tillhanda, upptages expropriationsmålet
till slutlig handläggning (43 §). Är ersättningen av expropriationsnämnden
bestämd till lägre belopp än den exproprierande i målet
erbjudit eller föreligger vissa andra särskilda omständigheter, skall ersättningen
av rätten jämkas. Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen
(45 §). Med iakttagande härav skall expropriationsnämndens uppskattning
fastställas av rätten. I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen
bestämt, må ändring i rättens utslag ej sökas (47 §). Den exproprierande
är pliktig att gälda alla av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande eller eljest av expropriationen
följande kostnader (67 §).

Uppskattningsfrågor skola även i vissa andra fall än då fråga är om expropriationsersättning
avgöras av nämnd tillsatt enligt expropriationslagens
regler med eller utan modifikationer. Bestämmelser härom finnas i
44, 53, 65, 71 och 137 §§ byggnadslagen, 4 kap. 11 § vattenlagen,
12 § 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom och
17 § 1884 års förordning angående patent.

Enligt 23 § 1943 års lag om allmänna vägar skall däremot
ersättningsanspråk i anledning av vägrätt prövas av ägodelningsrätten. Sådan
domstol handlägger även mål jämlikt 1925 års ensittarlag
(11 §) och 1 9 3 9 års lag om enskilda vägar (37 §). I

I de yttranden som avgivits över riksdagens förutnämnda skrivelse 1944:
415 angående utredning om vidgad rätt för kommuner att expropriera mark
har från några håll även frågan om expropriationsnämndernas sammansättning
berörts. Sålunda framhöll Göteborgs fastighetskontor att expropriationsnämndernas
sammansättning varierade starkt och att icke ens inom
samma jurisdiktionsområde utbildades en fast praxis. Det borde övervägas,
om ej värderingen vid expropriation borde verkställas av domstol,
sammansatt på särskilt sätt i likhet med ägodelningsrätt. Domstolens beslut
i dylika mål borde kunna överklagas. Härigenom skulle så småningom
en fast praxis utbildas rörande principerna vid värderingen. Drätselkammaren
i Hälsingborg yttrade, att frågan om expropriationsnämndens ersättande
med ett annat organ borde upptagas till prövning. Garantier borde
skapas för en kunnig och objektiv värdering. En värdering av en för ändamålet
utsedd ägodelningsdomare i länet jämte ägodelningsnämnden vore
att föredraga framför den nuvarande ordningen.

Stadsplaneutredningen berörde i sitt den 22 maj 1945 avgivna betänkande
med förslag till byggnadslag även frågan om organisationen av den myndighet,
som hade att vid marklösen enligt stadsplanelagen bestämma om
löseskillingens belopp. Utredningen föreslog visserligen ej någon ändring i

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den gällande ordningen, enligt vilken detta skedde genom expropriationsnämndens
försorg, men utredningen fann sig dock föranlåten att göra vissa
uttalanden beträffande erfarenheten om expropriationsnämndernas verksamhet.
Utredningen framhöll i detta sammanhang bland annat följande:

Vid bestämmande av marklösen uppkomma ej sällan svåra värderingsfrågor.
För lösande av dessa lämnar varken planlagstiftningen eller expropriationslagen
några närmare anvisningar. Av praxis kan expropriationsnämnden
ej heller hämta ledning, då skälen för nämndens beslut ej få
offentliggöras. Att ordföranden är densamma i samtliga expropriationsnämnder
inom länet är visserligen ägnat att medföra en viss likformighet i
bedömningsgrunderna men är ej tillräckligt för att åstadkomma en likartad
praxis inom hela landet. Oaktat nämndens beslut ofta innefatta avgöranden
av rent juridiska problem, är nämnden ej tillförsäkrad juridisk sakkunskap.

För att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna kunde enligt
stadsplaneutredningen tänkas olika vägar. Bland annat kunde man låta
expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller inrätta en rådgivande
överinstans, en expropriationsriksnämnd, till vilken expropriationsnämnderna
kunde hänskjuta värderingsspörsmål av större principiell betydelse.
Det skulle också vara möjligt att låta lösensummorna bestämmas icke av
expropriationsnämnd utan av domstol på samma sätt som redan skedde
enligt exempelvis lagen om allmänna vägar. Därest en reform av bestämmelserna
angående expropriationsnämndernas verksamhet erfordrades,
borde emellertid denna icke inskränkas till de värderingar som komme till
stånd med tillämpning av reglerna i byggnadslagen. Även vid expropriation
i allmänhet enligt expropriationslagen kunde de anmärkta bristerna
framträda. En allmän översyn av bestämmelserna i expropriationslagen
kunde dock uppenbarligen icke verkställas av stadsplaneutredningen.

I de över stadsplaneutredningens betänkande avgivna utlåtandena berördes
förevarande fråga av statens byggnadslånebyrå, som framhöll att ändrade
bestämmelser borde införas i fråga om expropriationsnämndernas
sammansättning, så att sakkunniginslaget starkare betonades. En tänkbar
lösning syntes vara att i expropriationsnämnd bereddes plats för en person
utsedd inom en för riket gemensam grupp auktoriserade markvärderingssakkunniga.
Lärarkollegiet vid tekniska högskolan ansåg, att det borde
övervägas att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar.
Expropriationsärendenas utgång skulle i så fall kunna förutses bättre
än nu, vilket vore till stort gagn ej minst för kommunerna. Överlantmätaren
i Kronobergs län framhöll, att värderingen av tomtmark numera oftast vore
ett rent tekniskt problem, som kunde klaras utan den apparat, som nu vore
föreskriven. I varje län borde finnas en särskild expropriationsnämnd, bestående
av tre sakkunniga personer, helst med teknisk utbildning. För nedbringande
av kostnaderna borde flera personer inom olika delar av länet
finnas tillgängliga. De skulle utses av länsstyrelsen, företrädesvis bland
civilingenjörer, lantmätare, larkitekter och byggmästare. Expropriationsnämnden
borde utses av rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

201

Markutredningen.

Markutredningen framhåller, att expropriationsförfarandet såsom av det
föregående framgår är tudelat. I ett administrativt förfarande, förlagt till
Kungl. Maj :t, prövades frågan huruvida rätt till expropriation skulle tillerkännas
sökanden. Expropriationsersättningens bestämmande skedde i ett
judiciellt förfarande vid domstol och expropriationsnämnd. Markutredningen
hade funnit anledning att ifrågasätta ändring i expropriationsförfarandet,
både i vad anginge handläggningen på dess första stadium och i fråga
om förfarandet i dess senare stadium. I förstnämnda hänseende hade utredningen
tagit under övervägande en överflyttning av vissa expropriationsärenden
från Kungl. Maj:t till länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas en
sakligt sett välmotiverad decentralisering av expropriationsärendena och
även en i och för sig önskvärd avlastning av ärenden från behandling hos
Kungl. Maj :t. På grund av att en rationell lösning av förevarande fråga
knappast stode att vinna utan att samtidigt en decentralisering genomfördes
av beslutanderätten i vissa planärenden och då endast en begränsad
tid stått utredningen till buds, hade utredningen ansett sig böra avstå från
uppgiften att framlägga ett förslag i frågan. Utredningen ville emellertid
starkt understryka angelägenheten av att frågan så snart som möjligt funne
sin lösning.

Vad anginge expropriationsmålens judiciella behandling hade de anmärkningar,
som riktats mot det nuvarande förfarandet, i första hand gällt expropriationsnämnderna.
Dessa saknade ofta den för värderingsfrågans bedömande
erforderliga juridiska och tekniska sakkunskapen. Själva uppskattningen
av fastighetens värde förutsatte ej sällan ett ställningstagande
till i hög grad invecklade principfrågor av såväl juridisk som teknisk art.
Det vore just när det gällde bedömande av dessa spörsmål som den nuvarande
organisationens svagheter framträdde. Bristerna i berörda hänseende
ledde ej sällan till att man knappast gjorde klart för sig de grundsatser,
efter vilka värderingen rätteligen borde ske, utan sökte komma fram till
ett resultat genom att helt summariskt göra en kompromiss mellan vad
den ena parten begärt och den andra medgivit. Härtill hade givetvis också
bidragit det förhållandet att nämnden ej behövde lämna någon motivering
för sitt beslut. Men även där nämnden fattade ståndpunkt till de principiella
grundsatserna för värderingen vore icke sörjt för att en enhetlig
och likformig praxis tillämpades. Med det nuvarande systemet komrae därför
närmast ur expropriatens synpunkt kravet på rättssäkerhet ej att bli
tillräckligt beaktat. De regler angående värdeberäkningen, som skulle komma
att gälla enligt markutredningens förslag, krävde för framtiden ett i
hög grad komplicerat bedömande av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska
frågor, vilket komme att ställa stora krav på sakkunskapen hos den myndighet
som prövade expropriationsmålet. En annan olägenhet, som den lnistande
likformigheten vid avgörande av expropriationsmålen och särskilt
värdeberäkningen enligt nuvarande ordning ledde till, vore att de kommunala
myndigheter, som hade hand om planeringsarbetet närmast i städer

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 184-

och tätorter, hade svart att förutse kommunens kostnader vid expropriation
av mark. Beaktas borde emellertid att genom de mera preciserade värderingsregler,
som markutredningen föreslagit, kravet på likformighet framdeles
syntes bli i någon mån bättre tillgodosett än vad för närvarande vore
fallet.

Enligt vad markutredningen vidare anfört gällde en annan anmärkning
mot den nuvarande ordningen för expropriationsnämndernas sammansättning
den mera organisationstekniska sidan. Om det gällde t. ex. framdragande
av en järnväg eller av ledningar, komme expropriationen oftast att
beröra ett stort antal jordägare, som stode emot samme sökande. För varje
jordägares mål komme då att konstitueras en särskild expropriationsnämnd.
I den mån expropriationerna bleve mera omfattande i samband med en
rationellare planläggning och bl. a. saneringsföretag, kunde denna praktiska
olägenhet med expropriationsnämnderna bli betydande. Mot de nuvarande
expropriationsnämnderna hade även riktats den anmärkningen, att nämnderna
ofta vore ganska ensidigt sammansatta, i det att bland de valda ledamöterna
markägareintressena vore allt för starkt representerade. Detta hade
förmenats leda till att ersättningarna av nämnderna ej sällan bestämdes
till allt för höga belopp.

Enligt markutredningens mening stode det klart att den nuvarande ordningen
för expropiiationsersältningens bestämmande i organisatoriskt hänseende
ej vore tillfredsställande och önskvärt vore givetvis att en reform
vidtoges i samband med de ganska genomgripande ändringar, som i det
föregående föreslagits i expropriationslagstiftningen. Den organisatoriska
ändringen kunde göras mer eller mindre ingripande. Man kunde i princip
bibehålla den nuvarande organisationen och begränsa sig till att vidtaga
vissa ändringar i expropriationsnämndens sammansättning. Man kunde
emellertid också tänka sig att avlysa systemet med expropriationsersättningens
bestämmande genom särskild nämnd och låta även värderingsfrågan
behandlas av domstol. Därvid kunde anlitas antingen de allmänna
domstolarna eller också en specialdomstol — antingen en redan bestående
sådan, därvid närmast ägodelningsrätterna kunde komma i fråga, eller
särskilda för ändamålet organiserade specialdomstolar.

Om man ville välja den förstnämnda av dessa linjer, reformering
av expropriationsnämnderna, kunde enligt markutredningen
kravet på juridisk sakkunskap lätt tillgodoses genom en föreskrift, att ordförande
i expropriationsnämnd skulle vara lagfaren och i domarvärv erfaren.
Vidare kunde önskemålet om tillgång på ekonomisk-teknisk expertis
bli beaktat genom att i nämnden insattes två sakkunniga i värderingsfrågor
såsom ledamöter, förslagsvis benämnda expropriationstekniker. Med
hänsyn till att värderingsfrågorna kunde beröra olika tekniska områden,
syntes lämpligt att länsstyrelsen förordnade fem sakkunniga, nämligen en
expert beträffande planläggning av tätorter (t. ex. stadsplanearkitekt, stadsplaneingenjör),
en byggnadsteknisk expert (t. ex. byggnadsingenjör, arkitekt,
byggmästare), en expert beträffande fastighetsbildning på landet (t. ex.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

lantmätare), en jordbruksekonoinisk expert (t. ex. agronom) samt en sltogssakkunnig
(t. ex. jägmästare, forstmästare). Därjämte borde förordnas ett
lika antal ersättare för dem. Tänkbart vore att det kunde bli behövligt att
i något län ha tillgång till flera experter inom samma fack. I så fall borde
Kungl. Maj :t äga förordna att mer än en suppleant skulle av länsstyrelsen
utses för någon eller några av de ordinarie teknikerna. Det borde ankomma
på ordföranden i nämnden att allt efter målets beskaffenhet till tjänstgöring
som ledamöter inkalla två av dessa tekniker eller suppleanter för dem.

Genom den nuvarande rätten för parterna att utse var sin ledamot finge
nämnden i viss mån karaktär av skiljenämnd, vilket ur saklig synpunkt
kunde vara välmotiverat med hänsyn till arten av det avgörande som nämnden
hade att träffa. Då nämndens beslut hade karaktär av skiljedom, följde
därav att detsamma ej kunde överklagas. Därmed komme intresset att
snabbt få värderingsfrågan avgjord att bli på ett önskvärt sätt beaktad. Ur
psykologisk synpunkt spelade också parternas valrätt en viss roll. Genom
att vara i tillfälle att välja en ledamot, som kunde förutsättas äga partens
förtroende ökades dennes tillit till expropriationsförfarandet. Detta syntes
vara av betydelse särskilt för expropriaten. Han kunde förväntas ha lättare
att bära det ingrepp, som genom expropriationen skedde i hans rättssfär,
om han sålunda hade fått en viss medbestämmanderätt vid utseende av det
organ, som fastställde ersättningen, än om detta skedde av en nämnd, på
vars sammansättning han icke ägde något inflytande. Skulle parterna berövas
sin valrätt, borde det ej ifrågakomma att nämndens beslut icke skulle
kunna överklagas. Å andra sidan vore med parternas valrätt onekligen förenade
även vissa olägenheter. Lämnades valrätten helt fri, låge det i partens
intresse att utse en person, som helt gjorde sig till tolk för hans uppfattning.
Därmed bleve dennes känsla av domaransvar i viss mån avtrubbad
och man flyttade så att säga in partsombuden i den beslutande myndigheten
— en ordning som strede mot vedertagna principer för rättegångsordningen.
Skulle parternas valrätt såsom ifrågasatts bortfalla, skulle behovet
av en närmare legislativ reglering av förfarandet ytterligare skärpas.
Man skulle knappast kunna undgå att lämna mera ingående föreskrifter
huru vid förfarandet skulle tillgå, formerna för förebringande av bevisning
o. s. v. Då en så omfattande omläggning av lagstiftningen helst borde undvikas,
borde reglerna om utseende genom vardera parten av en nämndsledamot
lämnas oförändrade. Däremot borde — med hänsyn till att behovet
av sakkunskap i nämnden blivit tillgodosett genom de av länsstyi elsen utsedda
teknikerna — domstolen ej utse någon ledamot av nämnden.

Expropriationsnämnden skulle alltså enligt markutredningen —- i 1 all
linjen att reformera expropriationsnämnderna valdes — få följande sammansättning:
ordföranden, utsedd av länsstyrelsen, två av ordföranden tillkallade
expropriationstekniker, utsedda bland fem av länsstyrelsen förordnade,
samt en av vardera parten utsedd ledamot, vilka två ledamöter skulle
väljas bland de i regel 48 till dylikt ledamotskap valbara, som utsetts av
länsstyrelsen samt landstinget (resp. stadsfullmäktige) i den ordning som

204:

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

i gällande lag stadgades. Den i 22 § expropriationslagen parterna förbehållna
bestämmanderätten över expropriationsnämndens sammansättning, då
de vore därom ense, borde ej rubbas. Något överklagande av expropriationsnämndens
beslut kunde icke komma i fråga. Behovet av större likformighet
de olika nämnderna emellan i principiella värderingsfrågor skulle lämpligen
kunna tillgodoses genom regelbundet återkommande överläggningar
mellan ordförandena och även teknikerna i de olika länen. Initiativet till
dylika överläggningar borde få ankomma på chefen för justitiedepartementet.

Beträffande frågan om motivering av expropriationsnämndens beslut erinrar
markutredningen att, när på sin tid nuvarande ordning föreslogs av
lagutskottet vid 1840—41 års riksdag, den motiverades med att det hörde
till »idén av en sådan jury som den föreslagna kompromissrätten» (motsvarande
den nuvarande expropriationsnämnden) att skälen för beslutet
ej finge uppgivas och klagan mot beslutet ej föras. Såsom härav framginge
ville man genom förbudet närmast säkerställa den rätt att mera fritt och
obundet bedöma ersättningsfrågan som man avsåg att den planerade juryn
skulle utöva. Emellertid hade därmed onekligen främjats en ordning,
där nämnden halkade förbi de principiella värderingsfrågor, som den under
arbetets fortgång ställdes inför, och enbart nöjde sig med en kompromiss
mellan vad expropriaten fordrat och exproprianden medgivit. Och dock vore
det just en av nämndens viktigaste uppgifter att mera i detalj reda ut värderingsproblemet.
Därförutan kunde en tillförlitlig och likformig bedömning
ej säkerställas.

Markutredningen erinrar att bostadssociala utredningen i sitt slutbetänkande
(del II s. 287) behandlat förevarande fråga och framhållit, att om
det stadgades att skälen för expropriationsnämndens beslut och från beslutet
avvikande mening jämte skälen för denna skulle antecknas i protokollet
ökad garanti vunnes för att verkligen blott objektiva grunder skulle
bli bestämmande vid uppskattningen. Markutredningen delade i huvudsak
denna uppfattning. Genom att nämnden motiverade sitt beslut vunne man
i någon mån visshet om att nämnden verkligen beaktat alla de olika faktorer,
till vilka vid värderingen skulle tagas hänsyn. Men därjämte vore
en sådan ordning också av betydelse ur prejudikatbildningens synpunkt
och man komme därmed även att främja enhetligheten i avgörandet de
olika nämnderna emellan. Markutredningen vore dock tveksam om man
borde gå så långt att man ålade expropriationsnämnden att alltid angiva
skälen för sitt beslut. Man syntes tills vidare böra stanna vid att undanröja
förbudet för nämnden att i protokollet införa eller eljest kungöra skälen
för sitt beslut. Däremot skulle förbudet såvitt avsåge frågan huru nämnden
inom sig röstat alltfort kvarstå.

Vad härefter angår den lösningen av organisationsfrågan, att domstol
får fastställa expropriationsersättningen, framhåller markutredningen att

205

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

till förmån därför talade i första hand kravet på rättssäkerhet vid ersättningsfrågans
avgörande. Förutom att man med en sådan ordning vunne en
fastare organisation än med expropriationsnämndsinstitutet, vore också en
stadigare rättspraxis vid värderingen att förvänta. Den enda invändningen,
som syntes kunna riktas mot domstolsförfarandet vore att detta skulle bil
omständligare och ägnat att lända till tidsutdräkt, bl. a. genom att utslaget
kunde överklagas i högre instans. Olägenheten härav kunde dock väsentligt
minskas genom rätt för exproprianden att tillträda egendomen dessförinnan,
förslagsvis redan sedan stämning i målet utfärdats.

Markutredningen yttrar vidare att det väl skulle vålla minsta rubbning i
den bestående organisationen om de allmänna underrätterna anförtroddes
uppskattningen av expropriationsersättningen. Däremot kunde emellertid
göras gällande, att de allmänna domstolarna knappast förfogade över den
särskilda expertis, som för prövningen av värderingsfrågor vore av nöden.
Främst gällde denna invändning stadsdomstolarna men i någon män även
häradsrätterna. Att komplettera häradsrätten, som i princip vore en enmansdomstol,
med en tekniskt sakkunnig ledamot vore knappast möjligt,
enär häradsrätten då skulle övergå till att bli en kollegial domstol, ett system
som vore oförenligt med häradsnämndens traditionella ställning.

Enligt markutredningens mening vore emellertid tanken att förlägga värderingsfrågan
till de allmänna domstolarna ägnad att väcka allvarliga betänkligheter
med hänsyn till att arbetet i fråga kunde befaras i en del domsagor
och rådhusrätter bli så betungande att det skulle i hög grad kunna
förrycka domstolarnas normala verksamhet, önskemålet om större likformighet
vid värderingen skulle också illa tillgodoses på denna väg. Antalet
värderingsorgan skulle komma att mycket starkt ökas. Medan stommen i
den nuvarande organisationen utgjordes av de 25 expropriationsnämndsordförandena
i riket, uppginge underrätternas sammanlagda antal till 166.
Olägenheterna med en så stark spridning av värderingsorganen skulle bil
stora, särskilt under det första årtiondet av den nya ordningens tillämpning
då vägledande prejudikatsbildning ej hunnit komma till stånd. Därtill komme
att ett stort antal domstolar skulle få en alltför ringa erfarenhet om uppskattningsfrågorna
för att förvärva en verklig kompetens på området.

I fråga om expropriationsmålens överflyttande till ägodelningsrätt
erinrar markutredningen att målen angående expropriation av vägrätt i
samband med 1943 års vägreform förlädes till ägodelningsrätten. Efter en
närmare redogörelse för skälen härtill (betänkandet s. 140—142) anför utredningen
:

Såsom av det anförda framgår var anledningen till att man vid nya väglagens
genomförande överflyttade vägrättsmålen från allmän underrätt till
ägodelningsrätt närmast den, att man önskade komma ifrån den dittills gällande
ordningen, att ersättningsfrågan avgjordes av en domstol, som icke
varit i tillfälle att dessförinnan själv besiktiga det objekt, som värderingen
»ällde. Det brott mot omedelharhetsgrundsatsen, som förfarandet enligt 1930
års vägrättslag innehar, där domstolens beslut väsentligen grundades på utsaga
av två gode män, ansågs så betydande, att man ansåg sig böra finna en

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordning, varigenom den beslutande myndigheten själv verkställde synen
och på grundval därav värderingen. Då i häradsrätt med dess manstarka
nämnd anordnande av rättens syn på stället ansågs bli alltför kostsam, föll
det sig naturligt att, för nedbringande av antalet i synen deltagande domstolsledamöter,
söka en anknytning till ägodelningsrätten med dess i domsagorna
till allenast fyra personer uppgående ledamotsuppsättning. Detta
lag så mycket närmare till hands som ägodelningsrätten enligt enskilda
väglagen redan hade en värderingsuppgift, likartad med den, som genom
vägrättsmålens överflyttning skulle bli den ålagd.

I anslutning härtill uttalar markutredningen att problemet emellertid finge
en helt annan och vidare aspekt om det gällde att överflytta hela expropriationsförfarandet
på ägodelningsrätten. På landet utgjordes ägodelningsrätten
av i regel ordinarie domaren i domsagan samt tre i särskild ordning
utsedda ägodelningsnämndemän. Det vore långt ifrån säkeit att ägodelningsnämndemännen
ägde den förtrogenhet med frågan om värdering av
mark, som vore önskvärd och nödvändig för en expropriationsdomstol.
Dessutom komme onekligen markägareintressena att bli väl dominerande,
när dessa vid en omröstning ofta förfogade över tre röster mot ordförandens
enda röst. Särskilt bristfälligt tedde sig värderingsorganets kompetens vid
bedömande av lösenfrågor i stad som tillhörde domsaga eller i andra större
tätorter (köpingar och municipalsamhällen). Där gällde värderingen speciella
problem som hade avseende på tomtmark och gatumark, i vilket fall
invecklade spörsmål om den medgivna bebyggelsens inverkan på markvärdet
komme under bedömande. Det stode utan vidare klart att ägodelningsrätten
icke i oförändrat skick kunde tjänstgöra såsom värderingsorgan i
dylika fall. Man finge då förstärka ägodelningsrätten med förslagsvis två
sakkunniga ledamöter. Liksom enligt det förut behandlade alternativet
skulle länsstyrelsen för varje län utse fem expropriationstekniker jämte lika
många ersättare. Ägodelningsdomaren skulle ha att bland dessa tekniker
utse två att i varje mål tjänstgöra i rätten. Antalet ägodelningsnämndemän
och formen för deras utseende kunde förbli oförändrad, dock borde utan
olägenhet antalet ägodelningsnämndemän kunna minskas till två.

I stad med rådhusrätt utgjordes ägodelningsrätten för närvarande av
rådhusrätten eller en av dess avdelningar. Här funnes således ej något lekmannaelement
i rätten utan denna bestode av tre lagfarna domare. Även här
måste ägodelningsrätten erhålla en annan sammansättning vid handläggning
av expropriationsmål, förslagsvis genom förstärkning med två tekniskt
sakkunniga personer, vilka lämpligen kunde tillkallas av rätten för varje
särskilt mål bland de av länsstyrelsen förordnade expropriationsteknikerna.

Enligt markutredningens uppfattning skulle kravet på ökad likformighet
i bedömande av principiella värderingsfrågor med detta system bli bättre
tillgodosett än om de allmänna underrätterna skulle utgöra expropriationsdomstolar.
Expertinslaget skulle nämligen bli gemensamt för alla ägodelningsrätterna
i länet, och de sakkunniga ledamöterna komme då givetvis
att verka för att önskvärd likformighet bleve rådande vid uppskattningarna
inom länet. Emellertid måste ägodelningsrätten såväl i domsagorna som i

Kung1. Maj:ts proposition nr 184.

207

magistratsstäderna undergå en så omfattande förändring, om den skulle
tjänstgöra som expropriationsdomstol, att den närmast måste karakteriseras
som en helt ny specialdomstol. Det låge med hänsyn härtill nära till
hands att i stället organisera särskilda specialdomstolar för
expropriationsmålen efter grunder, som vore betingade av dessa måls egenart.
En förebild i sådant hänseende erbjöde de nuvarande vattendomstolarna,
som ofta nog hade att verkställa markvärderingar av likartat slag
som de vilka skulle förekomma vid en expropriationsdomstol.

Om de legislativa synpunkterna på organiserande av specialdomstolar
över huvud taget för handläggning av vissa slag av mål har markutredningen,
med åberopande av processlagberedningens betänkande angående rättegångsreformens
ikraftträdande (SOU 1944: 10), anfört:

Såsom processlagberedningen där framhållit, är upprättandet av specialdomstolar
för vissa grupper av mål rent principiellt sett förenat med vissa
olägenheter. Bland praktiska sådana har nämnts svårigheten att åstadkomma
en jämn arbetsfördelning mellan de olika domstolarna. För att kunna
fullt utnyttja tillgängliga arbetskrafter måste ofta antalet specialdomstolar
starkt begränsas, varigenom parter och vittnen bliva betungade med dryga
resor — vilket särskilt i en muntlig rättegångsordning är en allvarlig olägenhet.
Denna nackdel kommer dock knappast att göra sig gällande för
expropriationsdomstolarnas del. Även om dessas antal skulle i jämförelse
med de allmänna underrätterna bli starkt begränsat — markutredningen
kommer i det följande att föreslå, att länen bli domkrets — ligger det i sakens
natur, att domstolen i de flesta fall måste för att kunna verkställa
uppskattningen besiktiga den mark, vars expropriation är i fråga; huvudförhandlingen
kommer således att förläggas till ort och ställe, och där bli
parterna i tillfälle att dels personligen föra sin talan, dels i förekommande
fall förebringa bevisning och sakkunnigutredning.

Ett annat skäl som framförts gäller risken av kompetenskonflikter mellan
de allmänna domstolarna och specialdomstolarna. Sådana konflikter kunna
dock med hänsyn till den strikta avgränsning, som expropriationsmålen ha,
knappast vara att befara, och ej heller lärer grund finnas för den farhåga,
som likaledes i diskussionen framförts, nämligen att andra rättsgrundsatser
kunde bli förhärskande vid målens avgörande i specialdomstolen än som
gälla i fråga om rättsskipningen i övrigt. Den förnämsta uppgiften, som
expropriationsdomstolen skulle få, gäller nämligen uppskattningen av markvärdet,
och de grundsatser, som därvid tillämpas, äro av så speciell art, särskilt
när det gäller fastigheter i städer och tätorter, att någon motsvarighet
härtill vid de allmänna domstolarnas rättstillämpning knappast torde
finnas.

Ur synpunkten av de allmänna principerna för processlagstiftningen har
slutligen emot upprättandet av specialdomstolar framhållits den risk, som
föreligger för eu söndersplittring av domstolsväsendet, och den fara, som
därvid uppstår för en isolering av de allmänna underdomstolarna, ifall man
mera generellt skulle undandraga de mål, för vilkas bedömande särskild
sakkunskap erfordras, dessa domstolars kompetens. För expropriationsmålcns
del kommer dock denna synpunkt ej i fråga. Redan nu är underrätternas
handläggning av dessa mål begränsad till i huvudsak rent formella åtgärder.
Något sakligt bedömande av huvudfrågan, nämligen värderingen,
ligger ej inom underrättens behörighet, och eu överflyttning av den formella
handläggningen av expropriationsmålen till eu annan domstol torde

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

snarast framstå såsom en i och för sig önskvärd avlastning av de allmänna
underrätterna.

Såsom processlagberedningen betonat bör frågan om en särskild domstolsorganisations
företräde framför de allmänna domstolarna närmast bli
beroende av huruvida de rättsskipningsuppgifter, som föreligga inom det
ifrågakommande specialområdet, kunna väntas bliva, särskilt ur rättssäkerhetens
synpunkt, på bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild sammansättning
än av allmän domstol. Det torde på grund av det tidigare anförda
stå klart, att själva värderingen i expropriationsmålen för att ett ur
rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande resultat skall nås kräver tillgång
särskilt på teknisk sakkunskap. Bedömningen kan därför icke överlämnas
till någon redan befintlig typ av domstolar utan en mer eller mindre
ingripande organisatorisk ändring. I någon form måste ett i markvärderingsfrågor
särskilt sakkunnigt element inlemmas i domstolen, och med
hänsyn till rättssäkerheten är det otvivelaktigt en fördel, om detta element
kommer att utgöra en integrerande del i själva domaruppsättningen än om
det utgöres av ett mer eller mindre fristående organ.

Markutredningen framhåller att betydande vanskligheter mötte i fråga
om uppskattningen av den arbetsbörda som kunde komma att åvila specialdomstolar
för expropriationsmål. Om länet gjordes till domkrets för expropriationsdomstolen
vunne man emellertid en viss anknytning till den rådande
organisationen. Därmed underlättade man också för domstolen att
utan alltför dryga kostnader och för stor tidsspillan verkställa syn på
stället.

Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning borde enligt
markutredningen ordföranden förordnas av Kungl. Maj :t. Som kompetenskrav
borde liksom för vattenrättsdomare uppställas att vederbörande skulle
vara lagfaren och i domarevärv erfaren. Lämpligen borde övergångsvis, tills
dess erfarenhet vunnits om arbetsbelastningen inom de olika domstolarna,
till ordförande i domstolen utses någon häradshövding i länet, vilken finge
beredas tjänstledighet från häradshövdingämbetet. Detta medförde den fördel
att, i händelse arbetsuppgifterna i expropriationsdomstolen tidvis skulle
tryta, han kunde återgå till sin ordinarie tjänst.

Den tekniska sakkunskapen borde representeras av två ledamöter i domstolen.
För att alltefter målens beskaffenhet bereda olika slag av sakkunskap
plats kunde, om länet gjordes till domkrets, genom länsstyrelsens försorg
förordnas ett lämpligt antal personer, förslagsvis fem, som ägde expertis
i de förut angivna ämnena. Tiden för förordnandet borde bestämmas till
sex år. Det skulle sedan ankomma på domstolens ordförande att inkalla
de två av dessa tekniker, som närmast representerade den expertis som i
målet erfordrades.

Härutöver borde i domstolen sitta två nämndemän. Liksom i vattendomstolarna
borde nämndemännen skifta alltefter den plats där förrättningen
skulle företagas. För att undvika onödiga valförrättningar vore lämpligt att
expropriationsnämndemän utsåges av samma fullmäktige som valde vattenrättsnämndemän,
och där så utan avsevärd olägenhet kunde ske, vid samma
tillfälle som då vattenrättsnämndemän valdes; i stad med rådhusrätt borde

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

expropriationsnämndemännen väljas av stadsfullmäktige. Antalet expropriationsnämndemän
borde utgöra två för domsaga som utgjorde ett tingslag
samt för domsaga som omfattade flera tingslag en för varje tingslag. I
stad som utgjorde egen domsaga, särskilt i storstäderna, borde antalet expropriationsnämndemän
vara större. Antalet expropriationsnämndemän borde
fastställas av Kungl. Maj :t.

Liksom vid vattendomstol skulle det tillkomma ordföranden i expropriationsdomstolen
att för varje mål inkalla två nämndemän till tjänstgöring.
Expropriationsdomstolen borde ha ett kansli med en sekreterare. Om denne
vore sekreterare vid någon underrätt inom domkretsen och åtnjöte tjänstledighet
för arbetet i expropriationsdomstolen borde han liksom ordföranden
kunna återgå till sin tjänst, i fall på grund av för ringa antal mål
arbetet i expropriationsdomstolen tidvis skulle komma att ligga nere. Närmare
administrationsbestämmelser borde utfärdas av Kungl. Maj :t.

Frågan om val av överinstans över expropriationsdomstolarna erbjöde enligt
markutredningens mening ej några större svårigheter. Det kunde ifrågasättas,
huruvida ej såsom andra instans borde fungera en särskild division
i Svea hovrätt, således en ordning liknande den som gällde för vattendomstolarna.
Därvid uppkomme frågan huruvida en sådan division borde ha
sedvanlig sammansättning eller om den borde förstärkas med ett sakkunnigt
element. I enlighet med vad processlagberedningen i nyssnämnda betänkande
anfört borde man dock stanna för att icke i en eventuell specialdomstol
för expropriationsmålen insätta några sakkunniga ledamöter. Emellertid
syntes det tveksamt huruvida överhuvud taget några större fördelar
skulle stå att vinna med en sådan organisation av överinstansen och otvivelaktigt
vore att vissa olägenheter vore förenade med en så stark koncentration
av andra instans att den utgjordes av en domstol för hela riket. Övervägande
skäl syntes tala för att icke beröva överprövningen i andra instans
den närmare kontakt med de lokala förhållandena som ett hänvisande av
målen till hovrätterna innebure. Man borde därför låta den vanliga instansordningen
gälla, men i hovrätternas arbetsordningar syntes böra stadgas
att expropriationsmålen borde upptagas på en och samma division inom
varje hovrätt. Överklagandet till hovrätt borde ske genom vad. Hovrättens
dom borde i vanlig ordning kunna överklagas till högsta domstolen.

Sammanfattningsvis har markutredningen förklarat sig finna skälen mot
expropriationsnämndens bibehållande vara synnerligen tungt vägande. Verkan
av de i övrigt av utredningen föreslagna förändringarna i expropriationslagstil''t
ningen kunde äventyras om ersättningsfrågorna framdeles
skulle avgöras av expropriationsnämnderna, även i den av utredningen
diskuterade »förstärkta» formen. Om man i så fall skulle välja »förstärkt
ägodelningsrätt» eller expropriationsdomstol kunde vara mera tveksamt.
Utredningen funne emellertid att skälen som kunde anföras mot ägodelningsrätten
vore av allvarlig art. Särskilt vore del ägodelningsrättens sammansättning
vid tätort under landsrätt som ingåve betänkligheter, då de markpolitiska
frågor inom dessa tätorter enligt utredningens mening ofta vore av

14 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr. 184.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

mycket stor betydelse och av komplicerad natur. Utredningen föresloge därför
inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

Markutredningen förordar i detta sammanhang att vägrättsmålen överflyttades
till de blivande expropriationsdomstolarna. Dessa mål avsåge icke
sällan mark, som vore belägen inom tätorter. Värderingen av sådan mark
konnne, som utredningen tidigare framhållit, att vid tillämpningen av de av
utredningen föreslagna värderingsgrunderna bliva komplicerad och kräva
bedömande av sakkunniga som icke funnes representerade i ägodelningsrätterna
med deras nuvarande sammansättning. Ur synpunkten av en enhetlig
praxis i alla mål, som avsåge ersättning för mark, syntes markutredningen
synnerligen starka skäl tala för att vägmålen överfördes till expropriationsdomstolarna.

Mot markutredningens förslag i förevarande del ha två ledamöter av utredningen
anmält avvikande mening.

Markutredningens ordförande, herr Jacobsson, har ansett att systemet
med expropriationsnämnd vore att föredraga framför inrättande av specialdomstolar
för expropriationsmålen. Själva värdeuppskattningen vore
nämligen av natur att icke väl lämpa sig för en strikt juridisk prövning
utan vore mera ägnad för den mera fria bedömning, som vore möjlig för
ett organ, grundat på skiljemannainstitutionens grundsatser. En annan fördel
med en sådan organisation vore att värderingsfrågan i regel bleve slutgiltigt
avgjord i expropriationsnämnden och icke kunde genom överklagande
dragas igenom alla instanser, vilket för en snabb behandling av målen
vore av betydelse. Svagheterna i den rådande organisationen av expropriationsnämnderna
läte sig utan större svårigheter övervinnas genom de av
utredningen ifrågasatta förändringarna.

Herr Nordenstam, som i likhet med majoriteten inom utredningen funnit
att värderingen vid expropriation måste verkställas av domstol, har uttalat
sig för det av utredningen diskuterade alternativet med ägodelningsrätt,
förstärkt med två särskilda sakkunniga ledamöter, och har härvid bland
annat anfört:

Enligt min mening måste det anses vara olämpligt att tillskapa en särskild
specialdomstol för ifrågavarande ändamål, då man redan har en sådan
domstol, nämligen ägodelningsrätten, som handlägger liknande värderingsfrågor.
Ägodelningsrätt handhar för närvarande värderingen ej blott vid
det allmännas förvärv av vägrätt enligt lagen om allmänna vägar utan även
vid uppskattning av ersättning för mark och intrång vid anläggande av
enskild väg enligt lagen om enskilda vägar samt vid bestämmandet av lösen
för mark, som avstås enligt ensittarlagen. Därjämte uppkomma likartade
värderingsspörsmål även i andra mål, som avgöras av ägodelningsrätterna,
t. ex. i mål rörande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning in. m. Som ett
led i strävandena att rationalisera landets jordbruk kan enligt en år 1947
beslutad ändring av expropriationslagen verkställas expropriation. Denna
ingår därvid som ett led i en omreglering av fastighetsbeståndet i syfte att
skapa mera bärkraftiga jordbruk. En omreglering kan innebära att en jordägare
i stället för den av honom innehavda fastigheten tillägges en fastighet
av annan belägenhet, omfattning och beskaffenhet och även att en jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

211

ägare kan helt eller delvis utlösas. Den rättsliga prövningen av fastighetsbildningsåtgärderna,
däri inbegripet värdering och bestämmande av ersättningar,
vilar på ägodelningsrätten. Om även expropriationsvärderingen anförtros
åt samma myndighet, torde betydande fördelar uppkomma. Även i
övrigt måste det anses vara en avsevärd fördel om alla de värderingar av
jord, som enligt vad ovan nämnts erfordras i olika sammanhang, verkställas
av samma domstol. Den av majoriteten uppdragna gränsen mellan mål som
skola avgöras av expropriationsdomstol och mål som skola avgöras av ägodelningsrätt
måste vara konstlad. Följden skulle bli att en och samma fråga
rörande fastighetsbildning, vari en expropriation ingår som en detalj, kunde
bli föremål för behandling av båda domstolarna.

Vidare har herr Nordenstam framhållit att det bleve en ganska avsevärd
skillnad mellan den vanliga och den »förstärkta» ägodelningsrätten. Grundstommen
i den nuvarande ägodelningsrätten behölles emellertid oförändrad.
I organisatoriskt hänseende vore allt som erfordrades för reformens genomförande
att de förutnämnda särskilda experterna tillsattes. En viss olägenhet
kunde möjligen anses uppkomma genom att ägodelningsrättens sammansättning
bleve olika i olika fall. Någon fullt rationell gränsdragning mellan
de olika fallen hade knappast gjorts. Att nu upptaga frågan om ägodelningsrättens
normala sammansättning till prövning kunde dock ej ifrågakomma.
Prövningen därav ankomrae närmast på fastighetsbildningssakkunniga.
Den föreslagna anordningen med »förstärkt» ägodelningsrätt föregrepe
på intet sätt de sakkunnigas arbete.

Slutligen har herr Nordenstam anmärkt att hur än expropriationsvärderingen
i förevarande sammanhang anordnades vägrättsmålen borde, där ej
i särskilda fall omständigheterna föranledde till annat, bibehållas hos de
vanliga ägodelningsrätterna. Att generellt överflytta dessa mål till expropriationsdomstol
eller till »förstärkt» ägodelningsrätt syntes vara att i
onödan komplicera och fördyra vägrättsmålens handläggning.

Remissyttrandena över markutredningens förslag.

I de flesta yttrandena ha remissinstanserna tagit ställning till de alternativ
för organisationen i expropriationsmål, som diskuterats av markutredningen.
Bibehållandet av expropriationsnämnd, men i regel med förändringar
i dess sammansättning i huvudsaklig överensstämmelse med reservationen
av markutredningens ordförande, har förordats av 26 remissinstanser,
nämligen justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, bgggnadsstgrelsen,
statskontoret, lantbruksstgrelsen samt länsstgrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands
och Västerbottens län ävensom stadsförbundet, länsarkitekternas förening,
Stockholms stadskollegium och föreningen Sveriges häradshövdingar. Samma
anordning har förordats av en minoritet inom Göta hovrätt.

överflyttandet av expropriationsmålen till ägodelningsrätt, med i huvudsak
den av herr Nordenstam föreslagna sammansättningen, har förordats

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av 21 remissinstanser, nämligen Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för övre Norrland, vattenfallsstyrelsen, domånstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
egnahemsstyrelsen, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands
och Västernorrlands län ävensom fastighetsbildningssakkunniga,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., industriförbundet,
lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk och
bankföreningen.

Det av markutredningens majoritet föreslagna inrättandet av särskilda
expropriationsdomstolar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 15
remissinstanser, nämligen kammarkollegiet, byggnadslånebyrån samt länsstyrelserna
i Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län ävensom stiftsnämnden
i Uppsala, Lunds domkapitel, större akademiska konsistoriet i
Lund, landsorganisationen, fastighetsägareförbundet, Göteborgs stadskollegium
samt drätselkamrarna i Malmö, Borås, Linköping och Uppsala.

Ordföranden i processnämnden har tillstyrkt att expropriationsmålens
behandling överflyttades till domstol men framhållit att det vore förenat
med stora svårigheter att på grundval av den föreliggande utredningen intaga
bestämd ståndpunkt till alternativen ägodelningsrätt och särskild expropriation
sdom st ol.

Bland de remissinstanser, som förordat bibehållandet av expropriationsnämnden,
ha flera, lagt särskild vikt vid att förfarandet
bleve snabbare och billigare än vid tillämpning av annat alternativ.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat att domstolarna på landet
ingalunda fått det intrycket att expropriationsnämndernas värderingar
av exproprierad mark skett på ett sätt som kunde vara föremål för allvarliga
anmärkningar. Föreningen har vidare framhållit att det i dessa frågor
hade utomordentlig betydelse att i det organ, som skulle avgöra markvärderingen,
sutto två partsrepresentanter. Även lantbruksstyrelsen har anfört,
att expropriationsnämnderna ganska väl fyllt sina uppgifter, och länsstyrelsen
i Östergötlands län har uttalat, att parternas medbestämmanderätt
vid utseendet av det organ, som skulle fastställa ersättningen, borde
öka parternas tillit till förfarandet och leda till större förståelse för det
ingrepp som expropriationen innebure.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som betonat att värderingen
vid expropriation regelmässigt i större eller mindre omfattning måste innebära
en skälighetsprövning, har framhållit att detta förhållande vore en
väsentlig anledning att bibehålla expropriationsnämnderna.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att markutredningen syntes ha
förutsatt en väsentlig ökning av antalet expropriationsmål, och har därför
som skäl mot bibehållandet av expropriationsnämnderna uttalat farhågor
för att, då ordförandena torde komma att utses bland underrättsdomarna,
deras ordinarie tjänster i huvudsak finge bestridas av vikarier. Vidare har
framhållits att en häradshövding, som utsetts till ordförande i expropriationsnämnd,
därigenom skulle bli jävig att i häradsrätten handlägga expropriationsmålen
i sin domsaga.

213

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

Justitiekanslersämbetet har förordat att ordföranden i nämnden utsåges
av Kungl. Maj :t. Nämndens beslut borde vidare under vissa förutsättningar
kunna överklagas, varför inrättandet av en riksexpropriationsnämnd borde
övervägas. Rätten till överklagande borde icke vara ovillkorlig. En spärr
skulle kunna anordnas genom att överklagandet gjordes beroende av tillstånd
av den domstol, där målet handlades, eller av riksnämnden i förenklad
sammansättning.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Västerbottens
län ha förordat en anordning varigenom part skulle kunna vinna rättelse
i expropriationsnämnds beslut.

Svea hovrätt har uttalat, att det torde vara allmänt erkänt att det vore
ytterst oegentligt att parternas intressen få sin specialrepresentation i den
myndighet, som på statens vägnar dömer i en tvist. Hovrätten föresloge därför
att parternas valrätt avskaffades. Den hemliga omröstningen borde avskaffas
och nämnden åläggas att motivera sina beslut. Nämndens ledamöter
borde vara underkastade ämbetsansvar.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, stadsförbundet och
Stockholms stadskollegium ha avstyrkt, att ordföranden i nämnden obetingat
skulle vara lagfaren.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt att antalet av personer
valbara till ledamöter i nämnden borde, åtminstone i mindre län,
minskas så att nämndens sammansättning ej växlade alltför mycket.

Till förmån för värderingsfrågornas behandling vid domstol, vare
sig ägodelningsrätt eller särskild expropriationsdomstol, ha flera remissinstanser
särskilt understrukit, att denna organisationsform ägde företräde
med hänsyn till rättssäkerheten och särskilt möjligheterna för part att få
sin talan prövad i högre instans.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om att enligt gällande expropriationslag
någon förberedelse sådan som i tvistemål i allmänhet icke ägde
rum ävensom att lagen ej reglerade förfarandet inför expropriationsnämnden.
Till stöd för att förlägga expropriationsfrågornas sakliga behandling
till domstol talade framförallt att dessa frågor därigenom inordnades i ett
rättsligt reglerat förfarande av väsentligen samma karaktär som t. ex.
rättegången i vatten- eller jorddelningsmål.

Svea hovrätt har, utgående från senare tids erfarenhet — särskilt från
vattenöverdomstolen och från hovrättens befattning med mål från ägodelningsrätt
angående ersättning för vägmark — behandlat frågan, om det ur
rättssäkerhetens synpunkt vore förenat med någon verklig nytta att renodlade
värderingsfrågor finge överklagas, överinstansen, som knappast hade
praktisk möjlighet att i likhet med underinstansen bilda sig en mening genom
syn på stället, ansåge sig i regel icke kunna ta på sitt ansvar att meddela
en från underinstansen avvikande dom. Värdet av överprövningen
stode alltså icke i rimlig proportion till det arbete, som staten måste kosta
på denna prövning. Naturligen låge däremot saken till på annat sätt så -

214

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

vitt anginge särskilda med värderingen förknippade principfrågor. Med hänsyn
härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke lagändringar vore påkallade,
som löste detta problem. En ändring kunde ske i form av specialregler
angående de omständigheter av principiell natur, som måste föreligga
för att en värderingsfråga skulle få gå vidare. Enklast skulle ändringen
ske genom att avgörandet om fullföljdens tillåtlighet finge ske från fall
till fall, antingen i form av en dispensprövning av överinstansen i likhet
med vad som gällde för högsta domstolen eller i form av ett tillstånd till
fullföljd, meddelat av underinstansen. I detta läge syntes det vara
mindre lämpligt att utan vidare införa regler om ovillkorlig rätt till fullföljd
av värderingsfrågor i expropriationsmål. Bäst vore, om frågan angående
fullföljden kunde upptagas omedelbart för alla rättsområden, där
den vore praktisk, alltså beträffande vattenrätt, expropriation och åtskilliga
ämnen hörande under ägodelningsrätterna.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten
för Västra Sverige ha anfört att inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar
åtminstone för närvarande vore praktiskt ogenomförbart
med hänsyn till rådande personalsvårigheter i de allmänna domstolarna.
Svea hovrätt har därvid anfört, att det vore uteslutet att långvarig tjänstledighet
skulle kunna beredas 25 häradshövdingar. Det vore även ytterst
olämpligt med en sådan anordning just vid en tidpunkt, då rättsväsendet
skulle söka anpassa sig efter den nya rättegångsordningen. Härtill komme
svårigheter med anskaffande av sekreterarhjälp och lokaler. Det anmärktes
tillika, att jämväl rådhusrätterna arbetade med högst betydande personalsvårigheter.
Svea hovrätt har jämväl uttalat att liknande personalsvårigheter
skulle uppstå om expropriationsmålen överflyttades till ägodelningsrätterna.

Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt på att någon undersökning
icke utförts angående omfattningen av det arbete som skulle åvila särskilda
expropriationsdomstolar. Hovrätten ifrågasatte riktigheten av markutredningens
antagande att dessa domstolar skulle få full sysselsättning under
stora delar av året.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst att antalet expropriationsmål
i länet hittills varit ringa och att någon avsevärd ökning av antalet icke
vore att förvänta på grund av den föreslagna utökningen av expropriationsändamålen.
Det vore därför ej rimligt att inrätta en specialdomstol i länet.

Till förmån för ägodelningsrätterna ha flera remissinstanser framhållit,
att det syntes onödigt och olämpligt att tillskapa specialdomstolar då ägodelningsrätterna
redan funnes. Vattenfallsstyrelsen har uttalat att det för
parterna måste vara en fördel att ha tillgång till flera domstolar inom samma
län, och länsstyrelsen i Malmöhus län har betonat att införandet av
expropriationsdomstolar med länen som domkrets måste komma att medföra
ökade kostnader för såväl parter som det allmänna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit olämpligheten att
ha två ägodelningsrätter, en för vanliga ägodelningsmål och en för expro -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

priationsmål. Artskillnaden mellan dessa mål vore så betydande, att det
ej borde ifrågakomma att det bland allmänheten kunde uppkomma den
uppfattningen att det vore den vanliga ägodelningsrätten, som handhade
och avgjorde expropriationsmålen med dess utpräglade jordpolitiska natur.

Beträffande alternativet med särskild expropriationsdomstol ha Svea hovrätt,
Göta hovrätt och kammarkollegiet ifrågasatt om behov förelåge av en
domstol för varje län.

Bgggnadslånebyrån har uttalat att erfarenheten finge visa om det icke
bleve nödvändigt att för ordförandeskapet i expropriationsdomstolen inrätta
ett särskilt ämbete.

Stiftsnämnden i Uppsala och drätselkammaren i Borås ha med åberopande
av att stadsdomarna i många fall förvärvat praktisk erfarenhet i
fastighetsfrågor ifrågasatt om icke sådan domare vore lika väl skickad att
vara expropriationsdomare som häradshövdingarna.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har föreslagit att
vattenöverdomstolen eller en särskild avdelning i Svea hovrätt skulle fungera
som andra instans.

Överlantmätaren i Örebro län har i ett yttrande till länsstyrelsen i länet
förordat att värderingen vid expropriation skulle grundas på ett förrättningsförfarande
analogt med skiftesförfarandet under ledning av en såväl
ekonomiskt-tekniskt som juridiskt utbildad tjänsteman.

Beträffande förslaget om expropriationstekniker har bl. a.
uttalats följande.

Lantbruksstgrelsen, som tillstyrkt bibehållandet av expropriationsnämnderna,
har anfört att, därest länsstyrelsen vid utseendet av personer valbara
till expropriationsnämnd uppförde tillräckligt antal experter, det bleve möjligt
för den exproprierande parten att vid valet av nämnd tillförsäkra sig
önskvärd expertis. Anordningen med särskilt förordnade tekniker behövde
då icke tillgripas.

Lantmäteristyrelsen, som förordat alternativet med ägodelningsrätt, har
framhållit att det vore angeläget att sakkunskap i fråga om fastighetsbildning
i stad funnes tillgänglig i domstolen. Styrelsen föresloge därför att
antalet expropriationstekniker bestämdes till sex, av vilka en borde vara
särskilt förtrogen med städernas fastighetsförhållanden.

Även Göteborgs stadskollegium har betonat behovet av en expert på fastighetsbildning
i stad och föreslagit att kvalifikationen sakkunskap beträffande
fastighetsbildning på landet ändrades till sakkunskap beträffande
fastighetsbildning.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att bostadspolitisk sakkunskap bleve
representerad bland expropriationsteknikerna.

Drätselkammaren i Linköping har anfört, att avfattningen av kvalifikationsbestämmelserna
kunde komma att verka så, att de personer, som kanske
hade den största erfarenheten beträffande särskilt fastighetsvärdering
i stad utan att vara specialister på stadsplanefrågor och byggnadstekniska

216

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

frågor, icke skulle bli behöriga som expropriationstekniker. Kvalifikationskraven
borde i stället vara sakkunskap och erfarenhet beträffande värdering
av fastigheter, för två av teknikerna från fastigheter i stad och för de
övriga från lantfastigheter. Av de sistnämnda borde en äga speciell insikt
i skogsfrågor.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom
Göteborgs stadskollegium och drätselkammaren i Malmö ha gjort uttalanden
i den riktningen att det vore av särskild vikt att sakkunskap i
fråga om markvärdering vore tillgänglig.

Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt sådan ändring i 21 kap. 2 §
tredje stycket jorddelningslagen att som kompetenskrav för en av ägodelningsnämndemännen
uppställdes att han vore förtrogen med frågor om värdering
av mark inom tätbebyggelse.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län har förordat särskilda kompetenskrav
för ägodelningsnämndemännen i syfte att bemästra värderingsuppgifterna
i tätorter, medan hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund i samma syfte ifrågasatt att utse särskilda expropriationsnämndemän
eller tillkalla särskilda sakkunniga.

Fastighetsbildningssakkunniga har beträffande ägodelningsnämndemännens
kompetens understrukit, att det i regel komme att gälla att fastställa
den exproprierade markens värde såsom jordbruksfastighet. Detta gällde
även flertalet fall av expropriation i och för tätbebyggelse. En betydande
del av expropriationsfallen torde komma att åsyfta en rationalisering av
ortens jordbruk, alltså frågor där kunskap om jordbrukets förhållanden är
av största värde.

Beträffande frågan, huruvida vågrätts in ålen böra överflyttas till
»förstärkt» ägodelningsrätt respektive särskild expropriationsdomstol, ha
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen förordat målens
överförande till »förstärkt» ägodelningsrätt, och länsstyrelsen i Kronobergs
län målens överförande till särskild expropriationsdomstol.

Fastighetsbildningssakkunniga ha däremot ansett att målen borde bibehållas
hos de vanliga ägodelningsrätterna.

Departementspromemorian.

I promemorian erinras om de huvudanmärkningar, som riktats mot den
nuvarande ordningen för expropriationsersättningarnas bestämmande, bland
annat om bristande enhetlighet i praxis. Det framhålles, att när systemet
med expropriatiomsnämnder på sin tid infördes, denna brist väl icke varit
särskilt framträdande; uppgiften att bestämma ett skäligt, uppåt avrundat
saluvärde med ledning av gängse marknadspriser hade i allmänhet icke
förefallit alltför komplicerad. De senaste decenniernas intensiva utveckling
av våra tätorter och över huvud taget de genomgripande förändringarna i
vårt ekonomiska liv hade ändrat detta förhållande. Prisbildningen i fråga
om exempelvis tomtmark i tätorter hade blivit ett socialt problem av vikt

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

och gjorts till föremål för ekonomisk-teoretiska undersökningar. De av
markutredningen i dess betänkande föreslagna värderingsprinciperna åsyftade
huvudsakligen att åstadkomma en fastare grund för värderingen av
tomtmark, i vilket hänseende expropriationsersättningarna för närvarande
enligt föreliggande statistiska! uppgifter vore dels genomgående mycket
höga, dels även mycket starkt varierande. För att ett sådant försök att stabilisera
värderingarna skulle kunna göras krävdes emellertid ett annat system
för uppskattningsfrågornas handläggning. Om expropriationsnämnderna
alltjämt skulle kunna inskränka sig till att utan motivering angiva beräkningens
slutresultat, funnes i allmänhet ingen möjlighet att utröna, om
de av statsmakterna vedertagna värderingsprinciperna blivit följda. Om
principerna för värderingen skulle regleras i lag —■ med den härför gängse
tekniken varvid grunddragen återgivas i lagtexten och principerna närmare
utvecklas i motiven — krävdes också, att praxis på området utformades på
samma sätt som annan rättspraxis, nämligen i motiverade beslut, som kunde
överklagas, och med vägledande prejudikat i högsta instans. Att, såsom
markutredningen diskuterat, påbjuda motivering av expropriationsnämndens
beslut vore icke tillräckligt. Så enkelt vore icke problemet, att praxis
bleve enhetlig så snart motiveringen bleve öppen. Rätten till överklagande
vore ett nödvändigt komplement därtill. Men infördes också denna rätt,
hade man avlägsnat sig långt från idén om en skiljenämnd, och det funnes
icke längre något skäl att ej utforma förfarandet helt som en domstolsprocess.
Vid en överflyttning av expropriationsmålen till domstolarna löstes
av sig själv frågan om att värderingsorganet borde utrustas med juridisk
sakkunskap.

Mot det av markutredningens majoritet framlagda förslaget, att helt nya
specialdomstolar skulle inrättas för ändamålet, talade emellertid, enligt promemorian,
vägande organisatoriska skäl:

Det skulle innebära en olycklig splittring av arbetet i den berörda domsagan
— ofta måhända en av de större och mest arbetstyngda i länet — som
vore särskilt olämplig i den nydaningstid, som domstolarna nu genomleva.
De hovrätter, som yttrat sig i ärendet, ha också kraftigt avstyrkt detta förslag.
Även bortsett från dessa praktiska skäl strider förslaget mot den
sedan lång tid tillbaka rådande tendensen att undvika inrättande av specialdomstolar
och så långt det är praktiskt möjligt avveckla befintliga sådana.
Den principiella grunden för denna inriktning är åsikten, att domstolarna
böra vara beredda att taga ställning till rättslvister inom alla områden av
samhälleligt och mänskligt liv, även mera särpräglade sådana. I varje specialisering
ligger — förutom vissa obestridliga praktiska fördelar — en tara
för begränsning av synfältet, för instängdhet inom ett trångt fackområde.
För både fackmän och lekmän inom en domstol bör det vara en styrka
att få den vidaste möjliga utblick och skiftande erfarenhet, något som i
längden kommer rättskipningen till godo.

Av dessa skäl borde det om möjligt ordnas så, att nyorganisationen anknötcs
nära till den bestående, antingen så alt uppgiften helt lades på någon
nu bestående domstol eller så att eu ny domstol anknötes till den befintliga
underrättsorganisationen på samma sält som ägodelningsrätterna

218

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

anknutits till häradsrätterna, d. v. s. att juristdomaren-ordföranden vore
gemensam, liksom kansliet. Nyorganisationen innebure då ej inrättandet av
några helt nya tjänster. Ett närmare ställningstagande härtill vore emellertid
beroende på frågan om expropriationsdomstolarnas sammansättning.

I promemorian erinras i detta hänseende att markutredningen föreslagit
inrättande i varje län av en grupp experter på värderingsfrågor
i expropriationsmål, kallade expropriationstekniker. Att sålunda tillskapa
en kår av specialister på detta område vore ett uppslag av stor betydelse,
som syntes böra genomföras. Det vore emellertid en öppen fråga, om
specialisterna borde vara ledamöter av rätten eller sakkunniga utanför denna.
Detta vore ett allmänt principspörsmål som hade giltighet även på andra
områden. I allmänhet ansåges, att övervägande skäl talade mot att experter
toge säte i själva domstolen. I vissa fall — såsom ofta i vattenmål —
kunde tekniska och rättsliga bedömningsgrunder vara så nära förknippade,
alt det vore omöjligt att döma i saken utan att fullt behärska båda områdena,
och då finge olika ledamöter av rätten var för sig taga ansvaret för
dessa olika inslag i avgörandet. Sådana skäl kunde icke åberopas i fråga
om expropriationsdomstolarna. Att markvärdering i viss mån blivit en specialitet
och att denna specialitet borde ytterligare utvecklas betydde ej, att
saken vore så svårtillgänglig, att icke en juristdomare eller eu erfaren lekmannadomare
kunde följa specialistens resonemang och bilda sig ett omdöme
om saken. Av domstolarna krävdes i den vägen på andra områden
mycket mera än här bleve fallet. Principiellt kunde mot experternas deltagande
i domstolen anföras följande.

Expertens mening i saken bör framföras i den offentliga förhandlingen,
icke först vid rättens enskilda överläggning. Parterna böra få höra vad han
säger och bemöta det, om de kunna. Det bör icke vara så, att parterna från
båda sidor anföra sakkunnigutlåtanden och argumentera med ledning av
dessa, varefter rätten sammanträder och dess egen expert då för fram ännu
en annan mening än dem som ventileras under förhandlingarna. Sker
så, få parterna först i andra instans tillfälle att diskutera denna mening
och detta endast under förutsättning att den tydligt kommit till uttryck "i
domsmotiveringen, något som av rent praktiska skäl icke alltid kan väntas
bli fallet. Det drag av hemlighetsfullhet, som enligt vad förut framhållits
präglar det nuvarande förfarandet, skulle i viss mån dröja sig kvar,
om experterna sutte i domstolen. En praktisk svårighet med utredningens
förslag — dock självfallet icke i och för sig avgörande för frågan — ligger
däri, att endast två av de fem teknikerna kunna deltaga i avgörandet. Det
bör icke vara något opraktiskt fall att behov föreligger att höra tre av dem
i samma mål, någon gång kanske flera. I så fall finge två deltaga som ledamöter
och den eller de övriga som sakkunniga utom domstolen, en högst
otillfredsställande lösning, även frånsett att ordföranden därvid finge en
vansklig uppgift att avgöra fördelningen.

Å andra sidan, framhålles det i promemorian, skulle det vara en väl löslig
organisation att endast ställa specialisterna till domstolens förfogande
att i mån av behov anlitas som sakkunniga. Det viktiga låge i att de skulle
deltaga i varje inom distriktet förekommande mål av någon betydelse. En

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

god medelväg syntes vara, att deras hörande bleve obligatoriskt i varje
mål, frånsett sådana där saken vore så enkel och klar, att utlåtande uppenbarligen
ej behövdes. Självfallet skulle detta endast gälla i den mån saken
berörde vederbörandes fackområde, men liksom enligt markutredningens
förslag syntes minst två av experterna böra medverka i varje mål av betydelse.

Beträffande antalet experter förordas i promemorian en ökning därav
till sex. Av de fem utav markutredningen föreslagna skulle tre ha sakkunskap
med anknytning till landsbygdens förhållanden och den fjärde sakkunskap
i fråga om byggnader. Beträffande den mycket viktiga specialiteten
värdering av obebyggd tomtmark i tätorter skulle finnas endast en,
stadsplaneteknikern. Det vore angeläget att förvärva ännu en expert på tätorternas
markförhållanden, exempelvis en tjänsteman eller förtroendeman
hos en större stad som sysslat mycket med markförvärv. I så fall kunde
stadsplanearkitekten tänkas representera de stora dragen i tätorternas utveckling,
den andre experten tomtmarknadens detaljproblem. Det kunde antagas,
att den sistnämnde ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn
på saken, men detta borde icke hindra att hans synpunkter finge komma till
tals under förhandlingen, ej minst för att inom länet sprida erfarenheterna
från de kommuner som hade mera omfattande verksamhet av detta slag.

Det kunde dock måhända övervägas att icke i lagen så noggrant specificera
experternas kvalifikationer utan endast mera allmänt föreskriva, att de
skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem företrädesvis
på landet, andra i tätorter. I så fall kunde kanske antalet begiänsas
till fyra eller fem. Specialisterna borde benämnas marlclösenexperter. I

I enlighet med vad sålunda anförts föreslås i denna del i promemorian
följande. För att tillhandagå domstolarna i expropriationsmål såsom sakkunniga
vid bestämmande av expropriationsersättning skulle för varje län
finnas sex marklösenexperter. Av dem skulle en äga sakkunskap om jordbruk,
en om skogsbruk, en om fastighetsbildning på landet, en om husbyggnad,
en om planläggning av tätorter och en om värdering av tomtmark
i tätorter. De borde förordnas av Kungl. Maj :t och icke, som markutredningen
föreslagit, av länsstyrelsen, detta enär det borde kunna förekomma
— och stundom bleve nödvändigt — att samma person fungerade i två eller
flera län. Tiden för förordnandet borde begränsas till förslagsvis tre år.
Ersättare borde tillika förordnas. I varje expropriationsmål skulle rätten,
efter målets beskaffenhet, inhämta yttrande från två eller flera marklösenexperter,
där det ej vore uppenbart, att deras hörande icke erfordrades. Om
marklösenexpertens medverkan i målet borde i huvudsak gälla vad i rättegångsbalken
vore stadgat om sakkunnig, d. v. s. han skulle, om ej rälten
förordnade annat, avge skriftligt utlåtande och därjämte höras muntligen
om part yrkade det och hans hörande ej uppenbart saknade betydelse ellei
om rätten eljest funne det erforderligt. Hans ersättning borde enligt liknande
regler bestämmas av rälten och betalas av exproprianden. Organisa -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tionen medförde i denna del således inga särskilda kostnader för det allmänna.
Marklösenexperten skulle så till vida skilja sig från en sakkunnig
privatman att han yttrade sig under tjänstemannaansvar.

Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning i övrigt uttalas
i promemorian att ingen meningsskiljaktighet rådde därom, att en juristdomare
borde vara ordförande och att allmänbetrodda lekmän borde deltaga,
av praktiska skäl ej gärna flera än två eller tre. Med hänsyn härtill borde
övervägas, om icke på landet uppgiften borde anförtros ägodelningsr
åt t er na, som hade just denna sammansättning. Ägodelningsnämndemännen
skulle emellertid för närvarande vara »i lanthushållning kunniga»,
och det vore då anledning att i expropriationsdomstolarna införa sakkunskap
även om tätorternas markförhållanden, något som samtidigt kunde
tjäna till att neutralisera den starka intresserepresentationen. Detta vore
dock icke något som gällde enbart domstolarna i expropriationsmål. Även
ägodelningsrätterna kunde för sina nuvarande uppgifter behöva denna komplettering;
de hade icke sällan förrättningar i tätorterna.

Med anledning härav innefattar promemorian förslag att ägodelningsrätterna
såsom sådana kompletteras på angivet sätt och att expropriationsmålen
förläggas dit. Av ägodelningsnämndemännen skulle finnas två grupper,
en motsvarande de nuvarande och en med kvalifikationen att vara förtrogna
med fastighetsbildning i tätbebyggda orter. Det kunde emellertid övervägas,
om icke antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän kunde minskas
från tre till två. I en handläggning vid syn på stället komme i allmänhet att
dessutom deltaga minst två marklösenexperter, varför hela antalet deltagare
ändå bleve tämligen stort. Denna ändring syntes kunna genomföras även
i fråga om jorddelningsmålen, ehuru antalet deltagare där i allmänhet vore
mindre; dock vore överlantmätaren i regel närvarande. Beträffande jorddelningsmål,
i vilka sakkunskapen vore det viktigaste och intressesynpunkterna
gjorde sig mindre gällande, skulle domaren kalla nämndemän med
hänsyn till målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet målet
rörde. I allmänhet komme då båda nämndemännen att tillhöra samma
grupp. I expropriationsmål däremot, liksom i vissa därmed likställda mål
enligt byggnadslagen, vore intresserepresentationen av betydelse. Detta gällde
icke endast jordägarintresset i första gruppen. Inom andra gruppen
finge man räkna med att de valda ofta vore kommunala förtroendemän från
köpingar och städer under landsrätt och företrädde de kommunala intressena
där. På grund härav borde i alla expropriationsmål och mål enligt
byggnadslagen båda grupperna vara representerade, alltså en lekmannadomare
med särskild sakkunskap och en annan sådan utan speciell inriktning.
I anslutning till förslaget att det i varje mål tjänstgörande antalet
nämndemän skulle minskas från tre till två borde hela antalet nämndemän
i domsagan för varje grupp i regel kunna bestämmas till fyra. I domsagor
med flera tingslag borde dock liksom nu antalet vara större, och även i
andra mera vidsträckta domsagor kunde erfordras ett större antal. Det
syntes därför böra tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, var antalet borde
överstiga fyra.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Slutligen framhålles i promemorian, att anordningen med expropriationsmålens
förläggande till ägodelningsrätten syntes böra tillämpas även i städer
med rådhusrätt.

Remissyttrandena över departementspromemorian.

I frågan, huruvida expropriationsmålen skola liksom hittills behandlas av
expropriationsnämnd eller helt överflyttas till ägodelningsrätt eller särskild
expropriationsdomstol, ha remissinstanserna i allmänhet vidhållit sina förut
uttalade uppfattningar. Av de remissinstanser som tidigare förordat expropriationsnämndernas
bibehållande eller inrättande av särskilda expropriationsdomstolar
ha endast åtta, nämligen civilförsvarsstijrelsen, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och
Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala ärkestift samt stadskollegiet i Göteborg,
tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget eller eljest funnit detsamma
godtagbart.

I ett par yttranden har intagits ändrad ståndpunkt i förevarande fråga
utan att dock departementsförslaget ansetts kunna godtagas. Bostadsstyrelsen
har sålunda framhållit att den i promemorian föreslagna anordningen
på grund av det stora antalet ägodelningsrätter skulle innebära en betydande
risk för oenhetlig bedömning i värderingsfrågor. I det läge, vari
denna fråga förelåge, ville bostadsstyrelsen förorda att de nuvarande expropriationsnämnderna,
kompletterade med ett antal sakkunniga, bibehölles.
Den önskvärda enhetligheten i bedömandet av principfrågor de olika
nämnderna emellan borde kunna säkerställas genom regelbundet återkommande
överläggningar mellan expropriationsnämndsordförandena och mellan
de sakkunniga i de olika länen. Drätselkammaren i Borås har uttalat,
att överflyttning av expropriationsmålen till ägodelningsrätter ur de medelstora
tätorternas synpunkt icke kunde betraktas såsom någon lycklig lösning.
I en stad av Borås storleksordning förekomme i allmänhet icke mera
än 2 å 3 expropriationsmål om året. Skulle utvägen med tillsättande av specialdomstolar
verkligen visa sig stängd av statsfinansiella och övriga i promemorian
åberopade skäl ifrågasatte drätselkammaren om icke den av markutredningens
ordförande angivna linjen med kvalificerad nämnd vore mera
ändamålsenlig för städernas vidkommande. Så skulle speciellt bliva fallet
om en särskild riksvärderingsnämnd inrättades, hos vilken klagan skulle
kunna föras (jämför lokala värderingsnämnder och riksvärderingsnämnd
vid militära rekvisitioner in. in.).

Justitiekanslersämbetet har förklarat sig alltjämt vidhålla sin tidigare uttalade
ståndpunkt att expropriationsnämnden borde bibehållas i förändrad
sammansättning och efter vissa andra ändringar. Till stöd härför syntes
kunna framhållas dels att de huvudanmärkningar, som anförts mot nuvarande
system och som närmare angivits i promemorian, kunde tillgodoses
utan att systemet övergåves, dels ock att, om förfarandet helt utformades
som ett domstolsförfarande, de högre instansernas befattning med värderingsfrågorna
kunde befaras ofta icke innebära en verklig prövning av

222

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

dessa frågor, motsvarande den prövning som överinstanserna företoge i
rättsfrågorna. Sistnämnda synpunkt har åberopats även av byggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Hallands län. Dessa myndigheter ha i anslutning
därtill uttalat att fördelen av rätten att överklaga beslut i värderingsfrågor
icke stode i rimlig proportion till därmed förenade olägenheter i form av
minskad snabbhet i avgörandet, ökade kostnader in. in. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har anfört att ett överklagande kunde komma att avsevärt fördröja
det slutliga utslaget. Den exproprierande kunde emellertid få taga
fastigheten i besittning på ett tidigt stadium. Expropriaten kunde således
få avstå sin fastighet men till följd av överklagande lång tid få vänta på
1 ull markersättning eller intrångsersättning. Principen borde vara att ersättning
skulle gäldas innan intrång skedde. Denna princip vore svår att
törena med en prövningsrätt i högre instans av ersättningsfrågan.

Häradshövdingeföreningen har bland annat anfört att föreningens huvudinvändning
mot förslaget grundades därpå att här skulle inrättas särskilda
domstolar, som i allmänhetens ögon helt komme att jämställas med de vanliga
ägodelningsrätterna men vilka domstolars huvudsakliga uppgift vore att
fastställa vissa efter jordpolitiska grunder bestämda markpriser. I promemorian
sades också uttryckligen att markutredningens förslag i värderingsfrågorna
kunde sägas gå ut på att i värderingarna skulle införas en ny teknik
för att icke säga ingjutas en ny anda. Ett fullföljande av detta syfte
låge också i tanken att tillskapa en särskild grupp nämndemän, som skulle
representera ett intresse, motsatt det nuvarande bland ägodelningsnämndemännen
förhärskande jordägareintresset. Föreningen måste bestämt motsätta
sig att ägodelningsrätterna på detta sätt gjordes till tummelplats för
motsatta intressegruppers stridiga uppfattningar. Den misstro, som från
ena eller andra hållet så småningom komme att göra sig gällande mot dessa
ägodelningsrätter, komme lätteligen att medföra att även den vanliga ägodelningsrätten
minskade i anseende. Frågor av förevarande art hörde icke
hemma i en domstol. Dessa frågor vore just typiska för sådana spörsmål,
som skulle avgöras av en skiljenämnd av den beskaffenhet som expropriationsnämnden
utgjorde. Föreningen måste varna för att göra våra domstolar
till verktyg för från tid till annan växlande uppfattningar angående jordvärdet.
Om vad föreningen anfört icke vunne beaktande, ansåge föreningen
att särskilda domstolar, s. k. marklösenrätter, borde inrättas och särskilda
nämndemän utses till dem. Ägodelningsrätterna borde bibehållas oförändrade.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har uttalat att det i
realiteten komme att bliva marklösenexperterna som finge det avgörande inflytandet
beträffande expropriationsersättningens storlek. I de allra flesta
fall förutsatte icke uppskattningen något ställningstagande till invecklade
principfrågor av juridisk art utan värderingen vid expropriation innebure
i regel i större eller mindre omfattning en skälighetsprövning. Då marklösenexperterna
komme att yttra sig under tjänstemannaansvar, bleve det
säkerligen inte många gånger som ägodelningsrätten komme att frångå

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

de värderingsresultat som de kommit till. Det nu föreliggande förslaget hade
icke föranlett till ändrat ståndpunktstagande utan expropriationsnämnden
borde bibehållas med viss förändring i sammansättningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit att det väsentligaste önskemålet
med en organisatorisk förändring av expropriationsärendenas handläggning,
nämligen att vinna enhetlighet i ärendenas behandling, icke komme att
främjas av förslaget utan i stället att motverkas genom att expropriationsorganen
utökades från nuvarande antal, ett i varje län, till ett flertal i varje
län — i Kalmar län icke mindre än nio. Vissa detaljförbättringar i nuvarande
ordning borde emellertid kunna åstadkommas, såsom att ordföranden
i länets expropriationsnämnder utsåges av Konungen bland ordinarie underrättsdomare
i länet, att part i varje mål ägde utse en ledamot bland de
i sådant hänseende valbara, att av sex förordnade experter expropriationsdomstolen
utsåge två såsom ledamöter, att nämndens beslut skulle motiveras
och skiljaktiga meningar angivas, att en riksexpropriationsnämnd
skulle tillsättas samt att talan mot expropriationsnämndens uppskattning
finge fullföljas till riksexpropriationsnämnden i fall då skiljaktig mening om
beslutet förelåge inom nämnden samt under förutsättning att den domstol,
vid vilken målet vore anhängigt, funne sådan talan böra tillåtas med hänsyn
till de omständigheter ändringssökanden kunde anföra mot beslutets skälighet
eller riktighet. Samtliga ordförande i expropriationsnämnder borde en
gång årligen kallas till gemensam konferens inför riksexpropriationsnämnden
för att på så sätt erhålla del av och dryfta dennas och övriga expropriationsnämnders
praxis i syfte att vinna ökad enhetlighet i ärendenas behandling.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om sitt tidigare yttrande, vari
bl. a. uttalats att det ej vore otänkbart att mera ingående överväganden
kunde ge till resultat att en gemensam domstolsorganisation kunde skapas
för jorddelningsmålen och expropriationsmålen, även om därvid skulle påkallas
vissa avvikelser från ägodelningsrätternas nuvarande organisation och
domkretsindelning. Vad som med detta uttalande åsyftades var att ifrågavarande
organisationsproblem borde ses i sitt sammanhang med de önskemål
och behov som redan nu förelåge eller kunde komma att göra sig gällande
med hänsyn till reformer å jordlagstiftningens område och de nya uppgifter
som i samband med dessa reformer kunde komma att anvisas de nuvarande
ägodelningsrätterna. Den uppfattningen måste fortfarande hävdas att en
tillfredsställande och mera slutgiltig lösning av det föreliggande organisationsproblemet
endast kunde vinnas därigenom att det inordnades i detta
större sammanhang. I promemorian hade väl förordats vissa organisatoriska
förändringar beträffande ägodelningsrätterna å landet. Huruvida dessa
förändringar ur synpunkten av en blivande jordlagstiftning vore ändamålsenliga
eller tillräckliga vore dock ytterst vanskligt att bedöma allenast
på grundval av den nu föreliggande utredningen. Samma organisationsfrågor
berörde uppenbart även ägodelningsrätterna i städer med rådhusrätt.
Först efter eu jämförelse mellan de reformkrav, som sålunda från olika

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

synpunkter gjorde sig gällande, syntes ett mera definitivt svar kunna lämnas
å frågan huruvida en gemensam domstolsorganisation kunde ernås för
dessa grupper av mål och, om frågan besvarades jakande, hur denna domstol
skulle gestaltas.

Beträffande marklösenexpert ernås ställning har hovrätten
för övre Norrland framhållit att, om experterna icke vore ledamöter i
domstolen, den fördelen vunnes att överrätten i dit fullföljt mål ånyo kunde
höra samma sakkunniga som ägodelningsrätten. Hovrätten ansåge det
vara lämpligast att experterna skulle, i den omfattning som förutsatts i
promemorian, höras såsom sakkunniga i ägodelningsrätt. Vid en dylik anordning
tilläte icke bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken
att de sakkunniga deltoge i rättens överläggningar inom stängda dörrar.
Emellertid kunde det understundom i mål av mera komplicerad natur
tänkas vara av värde att de sakkunniga finge deltaga i överläggningarna för
att under dessa närmare klargöra sina ståndpunkter. Hovrätten ville därför
ifrågasätta huruvida icke i expropriationsmål domstolen borde äga att, i
den mån så funnes erforderligt, tillåta marklösenexperterna att deltaga i
dess överläggningar.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att marklösenexperterna finge
inträda såsom ledamöter i ägodelningsrätten vid dess behandling av expropriationsmål.
Att inträda såsom sakkunnig ledamot i en domstol vore ett förtroendeuppdrag
av helt annan karaktär än uppgiften att till domstolen avgiva
utlåtanden. Om experterna icke inginge i domstolen försvagades deras
ställning gentemot parterna och allmänheten och därmed deras intresse för
uppgiften. Erfarenheterna om å ena sidan insatsen av sakkunniga vid de
allmänna domstolarna och å andra sidan experterna hos vattendomstolarna
talade starkt för riktigheten av denna ståndpunkt. Då i promemorian
hävdades att ett drag av hemlighetsfullhet över förhandlingarna skulle dröja
sig kvar om experterna sutte i domstolen, kunde härtill invändas att det
icke någonsin torde ha gjorts gällande att något drag av hemlighetsfullhet
skulle vidlåda vattendomstolens funktion. Vad härefter anginge frågan om
antalet experter i varje särskilt mål hade i promemorian gjorts gällande att
stundom flera än två experter skulle behöva anlitas. De sakkunniga ifrågasatte
om detta ej vore att driva kravet på specialisering för långt. I ett icke
obetydligt antal mål av enkel beskaffenhet borde experterna helt kunna
undvaras. I andra mål borde det kunna räcka med en expert. I de viktigare
målen skulle slutligen två experter tillkallas. Lantmäteristijrelsen har anslutit
sig till fastighetsbildningssakkunnigas uttalande. Överlantmätaren i
Hallands län har ansett att skäl möjligen kunde tala för att experterna ej
gjordes till bisittare i domstolen men då därav följde att experternas möjligheter
att verka för en enhetlig praxis i expropriationsärendenas bedömande
avsevärt minskades, syntes ur det allmännas synpunkt större fördelar
vara att vinna om två experter vore bisittare i domstolen.

Även enligt stadsarkitektföreningen och drätselkammaren i Borås borde

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

marklösenexperterna vara ledamöter i rätten och icke stå såsom sakkunniga
utanför densamma. Drätselkammaren har i samband härmed framhållit,
att marklösenexperternas arbete och tidsspillan borde bekostas av
statsverket, samt därom närmare anfört:

Att exproprianden skall betala marklösenexperternas skriftliga utlåtande
och eventuella inställelse vid huvudförhandling enligt rättegångsbalkens
normer om ersättning till sakkunniga kommer att innebära, att exproprianden,
då det gäller frågor av mindre omfattning framdeles icke kan liksom
nu hänskjuta ärendet till expropriation. Kostnaderna för smärre expropriationer
— inklusive motpartens rättegångskostnader -— bruka f. n. kunna
begränsas till 600 å 800 kronor för direkta utlägg. Med den kännedom, som
drätselkammaren under årens lopp förvärvat av expropriationsnämndernas
praxis, hava förvärvsfrågor med ersättningar begränsade till ett par tusen
kronor därför med framgång kunnat hänskjutas till expropriation. Så
torde icke bliva fallet vid en tillämpning av departementets förslag om kostnadernas
fördelning.

Ordföranden i processnämnden har anfört, att inför den i promemorian
skisserade domstolsorganisationen inställde sig osökt frågan huruvida den
nya domstolen som sådan besutte den förtrogenhet med och den erfarenhet
å förevarande område att den vore i stånd att i mera invecklade fall självständigt
och objektivt tillgodogöra sig och bedöma det material, som framlades
i målet. Vad som framför allt kännetecknade sakkunnigbeviset som bevismedel
vore att en eller flera fackmän, såsom utanför domstolen stående personer,
toges i anspråk för besvarande av vissa preciserade frågor av facklig
innebörd. I den mån den sakkunniges medverkan ej läte sig på detta sätt
begränsas utan komme att omfatta ett bedömande av hela det föreliggande
saksammanhanget eller en väsentlig del därav, närmade sig hans funktion
allt mera domarens; det av honom avgivna yttrandet finge i huvudsak samma
karaktär som det votum domaren i egenskap av ledamot i rätten hade
att avgiva. Att i sådana fall bibehålla den sakkunnige som bevismedel, syntes
icke vara påkallat av några mera vägande rent processuella skäl; parternas
rätt tillvaratoges liksom beträffande domstolens eget avgörande genom
fullföljd sförfarandet. Vid besvarande av frågan huruvida sakkunnigelementet
borde beredas plats i domstolen eller ej vore ock förfarandets
gestaltning av betydelse. Därest av hänsyn till allmänna intressen, som domstolen
hade att tillvarataga, förfarandet — såsom i vattenmål och jorddelningsmål
— i väsentliga delar präglades av officialprincipen, låge häri ett
skäl att den sakkunnige bereddes plats i domstolen; han bure då ansvaret
för målets fullständiga utredning i tekniskt hänseende vare sig denna utredning
utfördes av honom själv eller därför anlitades sakkunskap utom
domstolen. Vid mera genomförd förhandlingsprincip åter, där parterna hade
till uppgift alt tillhandahålla utredningen och tillika finge vidkännas påföljden
av brister härutinnan, ställde sig saken väsentligt annorlunda. Uppenbart
mötte det stora svårigheter att, utan ingående kännedom om de
ifrågavarande målens natur och de syften lagstiftaren å detta område ämnade
fullfölja, avgiva något bestämt omdöme huruvida de vore i typhän 15

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr. 184.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

seende att hänföra till den ena eller andra gruppen. På denna punkt vore
dock att beakta att markutredningen utan meningsskiljaktighet ansett sig
böra upptaga det sakkunniga elementet i det dömande organet, vare sig som
sådant förordats expropriiationsnämnd, särskilt inrättad expropriationsdomstol
eller ägodelningsrätt.

Enligt byggnadsstyrelsens mening vore det ett oavvisligt krav att man,
därest man valde domstolsalternativet i vad avsåge expropriationsmålens
handläggning, tillsåge att något direkt partsinflytande icke finge göra sig
gällande inom domstolen. Icke minst med hänsyn till de många gånger
utomordentligt stora ekonomiska värden som stode på spel i dessa mål,
vore det synnerligen angeläget att icke allmänhetens förtroende för domstolens
objektivitet i någon mån rubbades. Promemorieförfattaren hade haft
fullt klart för sig att det vore troligt att experten på värdering av tomtmark
i tätorter ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn på saken. På
grund härav och då den stadsplanetekniker som enligt markutredningens
förslag skulle finnas bland experterna borde kunna behärska såväl de stora
dragen av tätorternas utveckling som tomtmarknadens detaljproblem avstyrkte
byggnadsstyrelsen bestämt förslaget om utökning av antalet experter
på sätt i promemorian förordats. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett
att marklösenexperternas tjänstgöring i princip borde begränsas till endast
ett län, vid vilket förhållande det borde ankomma på länsstyrelsen att
utse dessa experter. Möjlighet borde dock beredas ägodelningsrätt att i undantagsfall,
då särskilda skäl det påfordrade, anlita marklösenexpert från
annat län. Marklösenexperternas antal syntes under angivna förutsättning
utan olägenhet kunna begränsas till 5 eller möjligen 4. Det syntes vidare
ej vara nödvändigt att i lagen specificera deras kvalifikationer i vidare mån
än de skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem
företrädesvis på landet och andra i tätorter. Även länsstyrelsen i Västerbottens
län har ansett att länsstyrelsen borde förordna experterna. Stadskollegiet
i Göteborg har erinrat, om det i kollegiets tidigare yttrande gjorda
uttalandet att sakkunskap i fråga om »fastighetsbildning på landet» blivit
företrädd men saknades i fråga om fastighetsbildning i stad. Denna anmärkning
kvarstode fortfarande. Drätselkammaren i Linköping har ansett
det anmärkningsvärt att icke kvalifikationskraven i fråga om värdering givits
större utrymme bland marklösenexperterna. Det vore fullt tillräckligt
att föreskriva att marklösenexperterna skulle vara förtrogna med värdering
av mark, två av dem på landet och två i tätorter. Om det i något fall skulle
erfordras — och detta komme väl knappast i fråga annat än då det gällde
speciella husbyggnadstekniska spörsmål — så kunde en husbyggnadstekniker
tillkallas som sakkunnig. I varje fall vore det för litet att ha endast
en marklösenexpert med erfarenhet och kunskap om värdering av tomtmark
i tätorter.

Högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund bär anfört att om
själva syftet med de föreslagna reformerna, en fastare grund för värderingarna
och en sakligare bedömning av frågorna, skulle kunna nås, bleve i hög

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

227

grad beroende på huruvida verkligt kompetenta krafter knötes till uppgiften.
Förbundet kunde därför icke ansluta sig till det alternativ som antytts
i promemorian, nämligen att experternas kvalifikationer icke så noggrant
skulle specificeras i lagen. Att i departementsförslaget tillfogats en
marklösenexpert med kunnighet och erfarenhet i värdering av tomtmark i
tätorter, syntes mycket befogat. I själva verket komme denna expert att bliva
den mest anlitade. Det kunde ifrågasättas om icke på många håll två eller
flera experter av detta slag komme att behövas.

Handelskamrarnas nämnd har funnit det diskutabelt om förslaget om inrättande
av ett fåtal fasta, länsvis utsedda marklösenexperter på det lämpligaste
sättet tillgodosåge ägodelningsrättens behov av teknisk sakkunskap.
Med hänsyn till att i de tvister varom här vore fråga den ena parten alltid
vore det allmänna, staten eller kommunen, ansåge nämnden för sin del att det
vore lämpligare att domstolen finge fritt inhämta den sakkunskap som i varje
särskilt fall ansåges påkallad, än att den skulle vara hänvisad till en begränsad,
av dylika uppdrag för sin bärgning beroende krets av experter, vilka
utsåges av och närmast komme att betrakta sig som representanter för
det allmänna.

Benämningen »marklösenexperter» har i ett par yttranden ansetts mindre
adekvat. I stället har förslagits av Göta hovrätt »markvärdesakkunniga»
och av fastighetsbildningssakkunniga »värderingssakkunniga».

Antalet ägodelningsnämndemän i en domsaga borde enligt
Göta hovrätts mening i regel bestämmas till sex för varje grupp. När domaren
skulle kalla nämndemän till tjänstgöring hade han att i viss mån
pröva vilka av samtliga nämndemän som vore mest lämpliga med hänsyn
till det särskilda målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet
målet gällde. Om antalet i varje mål tjänstgörande nämndemän bestämdes
till endast två, bleve domarens prövning svårare och viktigare än nu vore
fallet. Även överlantmätaren i Örebro lön har ansett en minskning av antalet
i lanthushållning kunniga nämndemän från minimum sex till minimum
fyra innebära en begränsning av möjligheten att i varje fall få med någon
nämndeman, som kände den trakt frågan gällde. Minskningen av antalet ledamöter
i nämnden syntes av psykologiska skäl också få anses innebära en
försvagning av lekmannainflytande i domstolen. I betraktande av den relativt
obetydliga ekonomiska besparing, som vunnes genom den föreslagna
ändringen kunde överlantmätaren icke tillstyrka densamma. Det kunde ifrågasättas
huruvida den föreslagna kategoriklyvningen beträffande ägodelningsnämndemännen
medförde någon fördel. Då det funnes flera domsagor,
där den enda mera betydande tätbebyggelsen bestode i ett eller annat municipalsamhälle,
kunde det i första hand erbjuda vissa svårigheter att inom respektive
domsagor finna fyra med fastighetsbildning i tätorter verkligt förtrogna
personer, som därjämte besutte de för domartjänsten önskvärda personliga
kvalifikationerna. Där detta vore möjligt förelåge dock risken att
kandidaternas erfarenheter av och synpunkter på ifrågavarande problem

228

Kangl. Maj:ts proposition nr 184-

vore relativt ensidiga. Det kunde i så fall ifrågasättas, huruvida icke de
lantbrukare som enligt nuvarande bestämmelser utsåges till ägodelningsnämndemän
och vilka i regel även vore allmänt betrodda och i respektive
hemortskommuners angelägenheter väl införsatta män, genom sin mera allmänna
kännedom om hithörande frågor ägde lika goda förutsättningar att
bedöma dem som de föreslagna tätortsnämndemännen. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har funnit den mycket komplicerade anordningen med olika
grupper av tjänstgörande ägodelningsnämndemän vara ur olika synpunkter
mindre lämplig.

Hovrätten för Övre Norrland har förklarat sig intet ha att erinra mot förslaget
att det antal ägodelningsnämndemän, som för varje gång skulle
tjänstgöra i domstolen, minskades från tre till två, såvitt anginge expropriationsmål.
Däremot kunde starkt ifrågasättas lämpligheten av att genomföra
sådan ändring i fråga om jorddelningsmålen. Ägodelningsnämndemännen
hade i allmänhet en stark ställning inom ägodelningsrätten och utövade
ofta ett betydelsefullt inflytande på målens avgörande. Det vore ej uteslutet
att förtroendet för ägodelningsrätterna skulle kunna minskas, därest
antalet folkvalda ledamöter generellt reducerades på föreslaget sätt. Överlantmätaren
i Värmlands län har ansett att det vore klokt att bibehålla det
nuvarande antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän, d. v. s. tre, varav
två alltid skulle tagas ur de nuvarande nämndemännens kategori. Stadsförbundet
har icke heller kunnat dela åsikten att, om ägodelningsrätten
bleve expropriationsmyndighet, antalet där tjänstgörande nämndemän skulle
kunna reduceras från tre till två. Skulle ägodelningsrätt betros med denna
nya uppgift, bleve det tvärtom ännu angelägnare än nu att lekmannaelementet
finge en tillfredsställande representation inom domstolen.

Fastighetsbildningssakkunniga har med instämmande av lantmåteristyrelsen
anslutit sig till promemorians förslag att nedsätta antalet nämndemän
från tre till två. Till stöd för en sådan åtgärd kunde åberopas önskvärdheten
av att antalet ledamöter i ägodelningsrätt, som ofta hade att verkställa
besiktningar, ej bleve för stort. Ur rent systematisk synpunkt tedde det sig
även tilltalande att ägodelningsrätterna vid behandling av viktigare expropriationsmål
skulle sammansättas i full överensstämmelse med vad som
redan gällde för vattendomstolarna. Vad i promemorian anförts om antalet
ägodelningsnämndemän i varje domsaga och om val av ägodelningsnämndemän
föranledde icke annan erinran från de sakkunnigas sida än att en
minskning av antalet ägodelningsnämndemän i varje domsaga kunde befaras
medföra praktiska olägenheter.

Överlantmätaren i Hallands län har ansett att rätten att deltaga i val av
elektorer för utseende av ägodelningsnämndemän icke borde vara begränsad
att utövas av endast dem, som vore ägare eller innehavare av jordbruksfastighet.
Om två av nämndemännen föreskreves vara i lanthushållning kunniga
ägare eller innehavare av jordbruksfastighet och två förtrogna med
fastighetsförhållandena i tätbebyggda orter, behövde en sådan utökning av
de röstberättigades antal icke medföra att fastighetsägarnas berättigade synpunkter
behövde bliva åsidosatta vid expropriationsmålens handläggning.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

Landskommunernas förbund har anfört att för landskommunernas vidkommande
valmännen för närvarande utsåges på kommunalstämma av de
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där ägde eller
innehade jordbruksfastighet. Tillräckliga skäl syntes icke finnas att förbehålla
denna krets rätten att ensam utse valmän, varför valmännen, liksom
enligt departementsförslaget beträffande köping, borde utses av fullmäktige.

Vad angår städer med rådhusrätt bär Göta hovrätt anfört att
enligt förslaget borde — utan att detta närmare motiverats anordningen
med expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätten tillämpas även
där. I detta sammanhang ville hovrätten dock framhålla att mål, vari värderingsspörsmål
förekomme, för närvarande vore ganska sällsynta hos ägodelningsrätterna
i städerna men att, därest förslaget om exploateringsavgift
och expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätterna genomfördes,
ägodelningsrätterna i städerna i betydande utsträckning komme att
handlägga värderingsfrågor. En domstol bestående av tre juristdomare syntes
ha mindre förutsättningar än en domstol bestående av en juristdomare
och två ägodelningsnämndemän att bedöma dylika frågor. Föreyarande lagstiftning
kunde därför ge anledning att överväga en omorganisation aven
av ägodelningsrätterna i stad. Uttalanden av liknande innehåll ha gjorts av
hovrätten för Nedre Norrland, ordföranden i processnämnden samt länsstyrelserna
i Östergötlands och Malmöhus län.

Drätselkammaren i Linköping har ifrågasatt om icke för städer med egen
magistrat det av markutredningen föreslagna systemet med expropriationsdoinstolar
vore att föredraga, särskilt som antalet expropriationer utom
under den första tiden efter lagens ikraftträdande — syntes bliva få och därför
möjligheterna att inhämta erfarenheter tämligen ringa. Man borde i detta
sammanhang akta sig för att överdriva omfattningen av den verksamhet som
en utvidgad expropriationsrätt för kommunerna komme att föranleda. Med
en sådan utvidgad lagstiftning att falla tillbaka på komme i de flesta
fall överenskommelser att träffas på frivillig väg, där ej skatteforhallandena
lade hinder i vägen.

Departementschefen.

Förfarandet vid expropriation består enligt gällande rätt av två huvudmoment.
Först prövas frågan huruvida expropriation skall medgivas. I detta
hänseende ankommer det på Kungl. Maj :t att efter ansökan meddela beslut.
Den andra delen av förfarandet avser huvudsakligen bestämmandet av expropriationsersättningen.
För detta ändamål skall ett särskilt mål anhängiggöras
vid allmän domstol av den som erhållit rätt till expropiiation. I enlighet
med de närmare regler, för vilka jag i det föregående redogjort, fastställcs
emellertid själva ersättningsbeloppet av en för varje mål särskilt
tillsatt expropriationsnämnd. Domstolens befattning med expropiiationsinålet
är därför väsentligen endast av formell natur.

Beträffande den första delen av expropriationsförfarandet har markutredningen
ifrågasatt en överflyttning från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna

230

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

av vissa expropriationsärenden, närmast dem där expropriationsobjektet har
ett mindre värde. En sådan åtgärd skulle enligt utredningens mening medföra
fördelar ur olika synpunkter. Utredningen har emellertid funnit att en
rationell lösning av frågan icke kan vinnas utan att en motsvarande decentralisering
genomföres i vissa planärenden. Till följd härav har utredningen
avstått från att framlägga något förslag på denna punkt. Även enligt min
mening skulle en viss decentralisering på här ifrågavarande område vara
önskvärd. Enligt vad jag inhämtat kommer också decentraliseringsutredningen
att till behandling upptaga såväl detta som närliggande spörsmål.

Vad härefter angår den senare delen av expropriationsförfarandet ligger
som nämnts dess tyngdpunkt i den värdering som verkställes av expropriationsnämnderna.
Denna del av proceduren liknar i viss mån ett skiljedomsförfarande.
Det finnes sålunda endast knapphändiga regler om handläggningen
inför nämnden, dennas avgörande träffas fritt utan att några legala
värderingsnormer behöva följas, omröstningen inom nämnden är hemlig
varför några reservationer ej förekomma, ingen motivering gives för beslutet,
och detta får ej överklagas. Karaktären av skiljenämnd framträder
även därigenom att vardera parten utser en ledamot i nämnden; denna består
i övrigt i regel av ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och ytterligare
två ledamöter, utsedda av rätten.

I diskussionen kring det föreliggande problemet har framförts en mångfald
olika synpunkter på frågan om hur denna del av expropriationsproceduren
bör utformas. Vad först beträffar den nuvarande ordningen ha åtskilliga
anmärkningar framställts mot denna. Sålunda har uttalats, att expropriationsnämnden
ofta saknade den för värderingsfrågans bedömande
erforderliga juridiska och ekonomisk-tekniska sakkunskapen. Därvid har
påpekats, att värdeberäkningen ej sällan förutsatte ett ställningstagande
till synnerligen invecklade principfrågor. Den gällande ordningen, enligt
vilken en särskild expropriationsnämnd tillsättes för varje mål, medförde
även att sammansättningen av nämnderna ofta varierade, även om ordföranden
i stor utsträckning vore gemensam; därmed följde bristande konsekvens
i avgörandena. Å andra sidan har anmärkts, att expropriationsnämnderna
hade en ensidig sammansättning såtillvida som jordägarintressena
vore alltför starkt representerade. En ändring av den nuvarande ordningen
bleve icke minst nödvändig om de föreslagna nya värderingsreglerna godtoges.
Därest expropriationsnämnderna alltjämt skulle kunna inskränka sig
till att utan motivering angiva beräkningens slutresultat, funnes nämligen
i allmänhet ingen möjlighet att utröna om dessa värderingsprinciper följdes.

Flera förslag, syftande till att undanröja olägenheterna i det nuvarande
förfarandet och nå fram till en bättre ordning, ha framförts i diskussionen
kring detta lagstiftningsärende, såväl av markutredningen och särskilda
dess ledamöter som i departementspromemorian och en del remissyttranden.
Gemensamt för dessa förslag har varit, att värderingen borde ske under
medverkan av en eller flera för denna uppgift särskilt lämpade experter,
i markutredningens förslag kallade expropriationstekniker. Dessa skulle

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tillsättas länsvis och framför allt ha till uppgift att befordra säkrare värderingsmetoder
samt sörja för kontinuitet och likformighet i praxis inom
länet. Genom att experterna i de olika länen samlades centralt till regelbundet
återkommande överläggningar skulle även enhetligheten i hela landet
främjas.

Utom beträffande denna, så gott som enhälligt biträdda, huvudprincip för
reformen, bryta sig meningarna starkt i fråga om den närmare organisationen
av expropriationsmyndigheterna.

Enligt en åsiktsriktning, som inom markutredningen företrätts av dess
ordförande, landshövding Jacobsson, borde expropriationsnämnderna bibehållas.
Till stöd härför har särskilt anförts, att värderingen lämpade sig
mindre för en juridisk prövning än för en fri bedömning av det slag som
toge sig uttryck i en skiljedom. Även snabbheten i avgörandet vore en fördel.
Kritiken mot de nuvarande expropriationsnämnderna borde kunna tillgodoses
genom ändringar i nämndernas sammansättning och arbetssätt. Sålunda
borde ordföranden vara jurist och erfaren i domarvärv samt ett par
av ledamöterna sådana expropriationstekniker som nyss nämnts. Vidare har
från en del håll uttalats, att det borde vara tillåtet eller rent av obligatoriskt
att nämndens beslut motiverades. Förslag ha även framkommit, att en överinstans
— en riksnämnd för expropriationsmål — skulle inrättas, hos vilken
besluten kunde överklagas.

Det övervägande antalet av dem som uttalat sig i frågan har däremot ansett,
att de påtalade svagheterna i organisationen motiverade att expropriationsnämnderna
avskaffades och att värderingen bleve —- liksom den mera
formella delen av målets handläggning -— anförtrodd åt domstol, antingen
någon nu befintlig sådan eller en för ändamålet nyinrättad.

Utredningens majoritet förordar sålunda att värderingen överflyttas till
specialdomstolar som skulle nyinrättas en för varje län. Dessa domstolar
borde sammansättas på ett sätt som liknade vad som föreslagits i fråga
om en reformerad expropriationsnämnd; de skulle bestå av en jurist som
ordförande, två expropriationstekniker och två lekmän (nämndemän).
Expropriationsdoinstolens beslut skulle kunna överklagas i de vanliga överrätterna.
För uppgifternas överförande till domstol talade enligt majoritetens
mening kravet på rättssäkerhet och följdriktighet vid ersättningsfrågans
avgörande, en synpunkt som finge ökad tyngd genom att värderingen
enligt förslaget bleve mera komplicerad än nu och genom att expropriationerna
säkerligen också skulle få större omfattning. En fastare organisation
och en jämnare praxis på detta område vore till fördel särskilt för de kommunala
myndigheter som sysslade med stadsplaneringen. Domstolsförfarandet
i flera instanser kunde visserligen föranleda tidsutdräkt, men olägenheten
därav minskades, om exproprianden finge rätt att tillträda egendomen
redan då målet anhängiggjordes. Att majoriteten förordade inrättandet av
specialdomstolar länsvis motiverades med alt hänsyn till expropriationsmålens
egenart påkallade särskilt för ändamålet uppbyggda domstolar och att
likformigheten i praxis bäst främjades om uppgiften lades på jämförelsevis
få domstolar.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

En reservant i utredningen, generaldirektör Nordenstam, har biträtt tanken
att värderingsfrågan fördes till domstol men föreslagit att därvid skulle
väljas ägodelningsrätterna med något ändrad sammansättning. Sålunda
borde ägodelningsrätt på landet vid behandlingen av expropriationsmål
bestå av en jurist (ägodelningsdomaren) såsom ordförande, två expropriationstekniker
och två nämndemän. Denna ägodelningsrätt komme alltså att
till sin sammansättning nära överensstämma med majoritetsförslagets specialdomstol.
I stad skulle däremot fungera den nuvarande ägodelningsrätten
— denna består av tre jurister — sedan den förstärkts med expropriationsteknikerna.
Reservanten framhåller till stöd för sitt förslag bl. a., att ägodelningsrätterna
nu behandlade vissa likartade värderingsfrågor vid tillämpning
av lagarna om allmänna vägar och enskilda vägar, ensittarlagen och
jorddelningslagen.

Även i departementspromemorian har föreslagits, att värderingen skulle
uppdragas åt ägodelningsrätterna, varvid emellertid expropriationsteknikerna
icke skulle bli ledamöter av rätten utan knytas till denna såsom fasta
sakkunniga. Beträffande rättens sammansättning i övrigt föreslås i promemorian
bl. a. nya regler om val av ägodelningsnämndemän i syfte att
göra intresserepresentationen mindre ensidig.

I remissyttrandena har vart och ett av dessa förslag vunnit flera förespråkare
utan någon markerad övervikt för något av förslagen.

Vid ett ståndpunktstagande till denna organisationsfråga synes det vara
lämpligt att först avgöra, om expropriationsnämnderna i en eller annan form
skola bibehållas, eller om värderingsuppgiften bör överflyttas till domstol.
Lösningen av detta spörsmål är framför allt beroende av beskaffenheten hos
de arbetsuppgifter som skola ankomma på värderingsorganet. Härom vill jag
framhålla att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör det
nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen och att
värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör
de avvikande meningar som förekommit vid omröstning i saken. För att säkerställa
den önskade enhetligheten och trygga rättssäkerheten, anser jag
det även erforderligt, att beslutet kan överklagas. Visserligen torde det, såsom
Svea hovrätt anfört, förhålla sig så, att en överinstans endast har begränsade
möjligheter att sakligt ompröva det resultat vartill den första instansen
kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock klagorätten
av vikt, och även eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter
tarvas ändring i beslutet. Det dröjsmål med målens slutliga avgörande, som
en överklagningsrätt medför, behöver i expropriationsärenden ej vålla alltför
stora olägenheter, om, såsom jag vill föreslå, den exproprierande lämnas
rätt att i förväg taga marken i besittning mot ställande av säkerhet. I detta
sammanhang vill jag även erinra om att flera av dem, som vilja bibehålla
expropriationsnämnderna, ansett det påkallat, att införa en riksinstans hos
vilken klagan skulle få föras över nämndernas avgöranden. Därmed skulle
emellertid särprägeln hos nämndsinstitutionen väsentligen bortfalla och hela
anordningen i huvudsak antaga formen av en i olika led uppbyggd domstols -

233

Kungl. Mai:ts proposition nr 184.

organisation. Det finnes då icke heller något skäl för att en del av förfarandet
— före och efter proceduren vid nämnden -— skulle ligga kvar hos
en annan domstol.

Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett
enhelligt och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande rättegångsbalkens
regler, återstår att avgöra om uppgiften hör läggas på någon
bestående domstol eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild
betydelse för ståndpunklstagandet härtill är förslaget om tillsättande
av expropriationstekniker. Delta är, såsom av det förut sagda framgar, gemensamt
för alla de framkomna förslagen, och endast i ett par remissyttranden
har värdet därav ifrågasatts. Även enligt min mening bör förverkligandet
av detta uppslag kunna leda till praktiska resultat av den största
betydelse. Det kan dock vara tveksamt om experterna böra vara medlemmar
av domstolen eller sakkunniga utanför denna. I departementspromemorian
förordades den senare lösningen, därvid bl. a. framhölls att teknikerna borde
göra sina uttalanden i den öppna förhandlingen under diskussion med parterna
och av dem åberopade sakkunniga. Flera remissorgan ha emellertid
förordat att experterna skola få säte i domstolen. De ha därvid bl. a. hänvisat
till vattendomstolarna där de tekniskt sakkunniga, vattenrättsingenjörerna,
med erkänt gott resultat ingå såsom integrerande del i själva domaruppsättningen.
Det synes även mig som om önskemålet om stadga och
kontinuitet i värderingarna kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna
bli ledamöter av domstolen och beklädas med det ansvar som
följer därmed. Förnyade beräkningar och annan omgång torde även lättare
kunna undvikas om expropriationsmyndigheten genom sakkunniga ledamöter
inom denna är i stånd att fortlöpande följa det ofta vidlyftiga värderingsarbetet.
Jag förordar därför att teknikerna erhålla domareställning.
Detta för emellertid med sig att, även om man väljer utvägen att inordna förfarandet
i den redan bestående domstolsorganisationen, expropriationsteknikerna
under alla förhållanden komma att bilda ett nytt inslag i domstolen
och att därför dennas sammansättning blir väsentligen en annan än förut.

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående
domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar
inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet
i domstolen och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna,
böra ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol
skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone
tills vidare en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie
tjänst, fungera som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning
verksamheten där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts
från hovrättshåll, varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera
arbetet i den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav
torde markutredningens majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och
det lär icke heller kunna ifrågakomma alt inrätta ett ganska stort antal nya
ordinarie domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning.
Det torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående or -

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ganisationen av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna
ske på samma sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet,
d. v. s. domaren i den allmänna underrätten göres tillika till ordförande
i domstolen för expropriationsärenden och kansliet blir gemensamt.
Därmed undvikes en helt ny organisation med nya tjänster, och de
ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas på ett smidigt sätt i det löpande
arbetet inom den redan bestående ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar
kan detta synas som en splittring av arbetsuppgifterna på flera
händer, men det bör emellertid understrykas, att expropriationsteknikernas
ställning blir densamma som enligt nämnda förslag och att det i främsta
rummet är genom dem som man kan ernå den eftersträvade likformigheten
i praxis. Såsom påtagliga om än icke mera betydande fördelar med anordningen
må även nämnas, att domstolen kan tillgodogöra sig den ordinarie
domarens kännedom om förhållandena i lians egen domkrets och att inställelsekostnaderna
för parter och vittnen bli mindre än som skulle blivit fallet
med en länsdomstol.

I den ifrågasatta domstolen torde slutligen, såsom markutredningen föreslagit,
böra ingå ett par lekmän. Av markutredningen liksom i departementspromemorian
förordades att dessa skola vara två nämndemän. Från några
håll har emellertid påyrkats att de borde vara representanter för parterna
och utsedda av dem. Därigenom ansågs nämligen parternas tillit till förfarandet
öka. Å andra sidan har från domstolshåll understrukits, att det vore
oegentligt att parternas intressen finge sin specialrepresentation i en myndighet
som på statens vägnar dömde i en tvist. För min del finner jag alldeles
övervägande skäl tala för att de i domstolen ingående lekmännen icke
utses av parterna utan få karaktären av självständiga lekmannadomare
(nämndemän).

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att den domstol, som i
första instans skall handlägga expropriationsmål, består av ägodelningsdomaren
i orten såsom ordförande, två expropriationstekniker med i allmänhet
länet som tjänstgöringsdistrikt samt två nämndemän. I enklare mål bör
det räcka med en tekniker. Domkretsen blir den allmänna underrättens. Om
man kallar detta en ny specialdomstol och ger den ett särskilt namn eller
om man — som i herr Nordenstams reservation — betecknar den som en
ägodelningsrätt med särskild sammansättning, synes i viss mån vara
endast en namnfråga. Då, såsom framhållits av bl. a. häradshövdingeföreningen,
de uppgifter som för närvarande ankomma på ägodelningsrätten
med vissa undantag äro av annat slag än dem som avses för här ifrågavarande
domstol samt då sammansättningen av denna och ägodelningsrätten
dessutom skulle förete väsentliga olikheter, särskilt i stad med rådhusrätt,
vill jag förorda, att den tilltänkta domstolen får ett särskilt namn, lämpligen
det av markutredningen föreslagna »expropriationsdomstol».

Det sagda innebär alltså att i varje domsaga eller stad med rådhusrätt skall
finnas en expropriationsdomstol med ägodelningsdomaren i orten såsom
ordförande. Beträffande städerna blir härigenom bestämt vilken av rådhus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

235

rättens lagfarna ledamöter som skall utöva ordförandeskapet, varjämte för
domsagornas vidkommande särskilda föreskrifter om vikarier in. in. bli obehövliga.
Beträffande kompetensområdet för expropriationsdomstolarna vill
jag här endast framhålla, att det åtminstone tills vidare icke synes lämpligt
att dit överflytta vägrättsmålen från ägodelningsrätterna. Visserligen förete
dessa mål stora principiella likheter med de allmänna expropriationsfrågorna
och visserligen bli de föreslagna expropriationsdomstolarna särskilt kvalificerade,
men en överflyttning skulle, såsom framhållits av en reservant inom
markutredningen, utan tvingande skäl komplicera och fördyra handläggningen
av dessa mål.

Från expropriationsdomstolen skall talan kunna fullföljas till hovrätt och
högsta domstolen på samma sätt som från andra underrätter. Någon speciell
sammansättning av överdomstolarna vid handläggningen av expropriationsmål
synes icke vara erforderlig. I den mån dessa domstolar anse att särskild
fackkunskap behöver tillföras domstolen, äga de givetvis, liksom i
andra mål, inhämta yttrande från sakkunnig instans.

Vad angår expropriationsteknikernas kvalifikationer har markutredningen
föreslagit att fem tekniker utses för varje län nämligen experter på följande
specialområden: planläggning av tätorter, byggnadsteknik, fastighetsbildning
på landet, jordbruk och skogsbruk. I departementspromemorian
föreslogs även en sjätte specialitet, nämligen värdering av obebyggd mark i
tätorter. Tillika ifrågasattes i promemorian att icke så noggrant som skett
i markutredningens förslag specificera vederbörandes kvalifikationer utan
angiva dessa mera allmänt, varvid antalet måhända kunde begränsas till
fyra eller fem.

För huvuddelen av expropriationsdomstolens arbete torde det vara tillräckligt
att föreskriva, att expropriationsteknikerna skola vara förtrogna
med frågor om värdering av mark, några av dem företrädesvis på landet,
andra i tätorter. Vidare bör man förvissa sig om att åtminstone någon av
dem är expert på värdering av byggnader och någon kunnig i taxering av
växande skog. Självfallet kan samma person företräda mer än ett slags
expertis, och bestämmandet av totalantalet tekniker bör i viss mån bli beroende
därav. På grund härav böra följande huvudgrunder tillämpas vid utseendet
av teknikerna. För varje län förordnas i allmänhet fyra—sex personer,
av vilka minst två skola äga kännedom om värdering av mark på
landet, minst två om värdering av mark i tätorter, minst en om värdering
av byggnader och minst en om värdering av växande skog. För de suppleanter,
som kunna behövas, böra gälla samma kvalifikationskrav. Då expropriationstekniker
eller suppleant för honom förordnas, bör anges vilken
eller vilka av de nu nämnda specialiteterna han företräder. Med ledning
härav kan ordföranden till tjänstgöring kalla den eller de tekniker som i
varje särskilt fall med hänsyn till målets beskaffenhet befinnas mest lämpliga.
Uppdraget alt vara expropriationstekniker synes böra lämnas för viss
tid, förslagsvis tre år.

Det torde böra uppmärksammas att hinder icke möter att utse samma
person till expropriationstekniker i två eller flera län. Då det kan vara

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

svårt att överallt finna rutinerade specialister på dessa områden, torde det
på sina håll rentav bli nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Bl. a.
med hänsyn härtill anser jag att expropriationsteknikerna böra, åtminstone
till en början, förordnas centralt av Kungl. Maj:t eller möjligen av myndighet
som Kungl. Maj :t finner lämplig.

Vad angår utseendet av lekmannainslaget i expropriationsdomstolarna synes
det, för att undvika en särskild valprocedur, lämpligt att två av nämndemännen
i orten kunna anlitas. I likhet med vad som sker i vattendomstolarna
torde det böra ankomma på ordföranden att, med hänsyn till egendomens
belägenhet och beskaffenhet, bestämma vilka som i varje särskilt fall
skola tillkallas för tjänstgöring. Med hänsyn till expropriationsmålens natur
torde det dock vara önskvärt att den ene är ägare av fastighet och den
andre fristående från fastighetsägarintressen. Såväl ägodelningsnämndemän
och vattenrättsnämndemän som nämndemän vid de allmänna domstolarna
böra kunna komma i fråga. Även om nämndemännen vid rådhusrätterna
närmast utsetts för att deltaga i handläggningen av brottmål, böra de kunna
anlitas jämväl för tjänstgöring i expropriationsdomstol.

Domstolens ordförande och nämndemännen böra vara berättigade till
resekostnads- och traktamentsersättning enligt vanliga grunder. Till expropriationsteknikerna
torde av statsmedel böra utgå såväl dylik ersättning
som särskilt arvode för nedlagt arbete. Arvodet synes böra bestämmas till
samma belopp som utgår i ersättning åt de i viss mån jämförbara tekniskt
sakkunniga ledamöterna i patentmål. Sistnämnda ersättning utgör för närvarande
(SFS 1944: 755) maximalt sextio kronor för dag. Förutom såvitt
rör domstolsordförande och nämndemän i städer, torde det ankomma på
Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i nu berörda ersättningsfrågor.
För ändamålet torde kunna anlitas det under riksstatens II huvudtitel
uppförda förslagsanslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter.

I detta sammanhang vill jag erinra om den framförda tanken att, till främjande
av en enhetlig praxis, anordna regelbundna sammankomster för
rådplägning mellan de lokala expropriationsorganen. Till dessa sammankomster,
vilka böra komma till stånd på initiativ av chefen för justitiedepartementet,
synas främst expropriationsteknikerna böra kallas. Jag förutsätter
att för deras resor och uppehåll vid dessa överläggningar skall utgå,
förutom arvode, sedvanligt rese- och dagtraktamente.

Såsom ett ytterligare medel att tillgodose behovet av sakkunskap och
likformighet skulle kunna tänkas inrättande i någon form av ett centralt
rådgivande organ. Ett sådant organ skulle kunna på begäran av domstolarna
avgiva yttranden i värderingsfrågor, särskilt sådana av ekonomisk-teknisk
art. Vidare kunde det lämna expropriationsorganen råd i olika detalj spörsmål,
upprätta exempelsamlingar, etc. Även om jag är väl medveten om den
nytta, ett sådant organ skulle kunna åstadkomma, är jag dock icke beredd
att för närvarande framlägga något förslag därom. Det är min avsikt att
med det snaraste föranstalta om erforderlig utredning i detta hänseende.
Om, såsom jag förutsätter, ett förslag i ämnet kan framläggas vid början av
nästa års riksdag, skulle ett blivande organ kunna träda i verksamhet re -

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dan innan handläggningen av expropriationsmål enligt den nya ordningen
på allvar kommit i gång.

VII. Ifrågasatt ändring av 160 § byggnadslagen.

Enligt 7 § första stycket byggnadslagen skall det närmaste inseendet över
byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd. Byggnadslagen hai trätt
i kraft den 1 januari 1948. I en övergångsbestämmelse till lagen, 160 §, stadgas
att, när särskilda skäl äro därtill, länsstyrelsen äger beträffande område
på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
ej fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän
från och med den 1 januari 1950.

I skrivelse den 24 januari 1949 har byggnadsstyrelsen ifrågasatt att den
i 160 § angivna tidpunkten skulle ändras till den 1 januari 1952.

Länsstyrelses rätt att i vissa fall dispensera från stadgandet, att byggnadsnämnd
skall finnas i varje kommun, tillkom med tanke på de små kommunerna
och begränsades därför att avse tiden till och med den 1 januari 1950,
då den nya kommunindelningen beräknades vara genomförd. Eftersom man
numera får utgå ifrån att kommunindelningen ej kan träda i kraft forran
den 1 januari 1952 (se AK prot. 1948 nr 21 s. 15—20), torde det vara
lämpligt att, på sätt byggnadsstyrelsen föreslagit, till nämnda dag framflytta
nyss angivna tidpunkt.

VIII. Specialmotivering.

Lagen om expropriation.

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts i
avsnitt I.

Såsom av avsnitt V framgått har jag icke godtagit markutredningens förslag
att rätt till expropriation skall föreligga jämväl i fråga om kronans
mark. Härav följer ävenledes att de formella ändringar, som markutredningen
föreslagit beträffande 2 och 12 §§, ej bli erforderliga. 7

7 §-

I fråga om första stycket av förevarande paragraf hänvisar jag till vad
som anförts i avsnitten II samt IV A och B.

Tredje stycket av paragrafen synes, i saklig överensstämmelse med markutredningens
förslag, böra flyttas till 34 § med den lydelse jag i det följande
föreslår.

Den av markutredningen föreslagna särskilda regeln med avseende å tatbebyggelsevärde
har behandlats i avsnitt III.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

13—47 och 47 a §§.

Dessa paragrafer innehålla för närvarande, enligt överskrifterna närmast
framför envar av 13, 14, 22 och 43 §§, bestämmelser om laga domstol
i expropriationsmål och förhandling i sådant mål, om expropriationsmåls
förberedande handläggning vid domstol, om expropriationsnämnd och om
expropriationsmåls slutliga handläggning. Med anledning av det av mig i
avsnitt VI förordade inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar för
expropriationsmålens handläggning måste hela denna del av lagen undergå
en genomgripande omredigering. Endast en mindre del av de nuvarande
reglerna kan bibehållas oförändrad i sak.

Den nya regleringen synes lämpligen böra ske så att bestämmelser meddelas
i 13 36 §§ om domstolar och rättegång i expropriationsmål samt i

37—40 §§ om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande,
överskrifter i enlighet härmed torde böra intagas närmast framför 13 resp.
37 §. Återstående paragrafer i förevarande del av lagen, nämligen 41—47
och 47 a §§, samt överskrifterna framför envar av 14, 22 och 43 §§ böra helt
utgå.

Vad angår innehållet i de nya bestämmelserna får jag anföra följande.

13 §: I denna paragraf bör i enlighet med markutredningens förslag intagas
ett stadgande av innehåll, att angående domstol i expropriationsmål
och rättegången i sådant mal skall i allt, varom ej i expropriationslagen
eller annan lag eller författning är särskilt stadgat, gälla vad i fråga om allmän
domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

74—77 §§: Med utgångspunkt från vad jag i avsnitt VI anfört synas bestämmelser
böra upptagas, i 14 § om expropriationsdomstols allmänna kompetens,
i 15 § om sådan domstols sammansättning, i 16 § om utseendet av
expropriationstekniker och i 17 § om expropriationsteknikers och nämndemäns
tjänstgöring.

I anslutning till 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken bör i ett andra stycke
av 15 § föreskrivas att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid
annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,
expropriationsdomstol är domför med ordföranden ensam. Denna domförhetsregel
bör däremot ej omfatta det fall att huvudförhandling hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Då ett mål går till huvudförhandling,
måste nämligen förutsättas att sakkunskap regelmässigt erfordras. Vid detta
förhållande synes i nyssnämnda fall vara lämpligare att domstolen är fullsutten
än att, såsom enligt markutredningens förslag, ordföranden är ensam
domare med viss skyldighet att rådgöra med en eller flera expropriationstekniker.

Beträffande 16 § anser jag, i anslutning till vad i avsnitt VI anförts, att
kompetensvillkoren för expropriationsteknikerna icke böra i lagtexten fastslås
i vidare mån än att föreskrift gives, att hälften av teknikerna skola ha
erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften beträffande
dylik värdering å landet. Så snart tekniker utsetts bör givetvis varje

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

expropriationsdomstol erhålla uppgift om de utsedda och deras sakkunskap.
I sistnämnda hänseende bör uppgiften självfallet vara så specificerad som
möjligt. Ett stadgande om uppgiftsskyldigheten kan lämpligen intagas i förevarande
paragraf.

18 §: Liknande omröstningsregler som vid vattendomstol enligt 11 kap.
12 § vattenlagen böra gälla vid expropriationsdomstol. I 18 § bör sålunda
föreskrivas att vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där
allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten, skall gälla, om vid överläggning
i expropriationsdomstol skiljaktiga meningar yppas samt att vid omröstning
ordföranden skall säga sin mening först, därefter expropriationsteknikerna
och sist nämndemännen.

19 §: Med förebild av 11 kap. 11 § vattenlagen bör i denna paragraf stad gas

att expropriationsdomstol för sina sammanträden är berättigad att disponera
över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan
allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål
eller utgöres av gudstjänstlokal. Vållas särskilda utgifter för uppvärmning,
belysning, städning eller dylikt, skola de ersättas av den exproprierande.
V

20 §: Till denna paragraf böra överflyttas de för närvarande i 13 § första
och andra styckena intagna forumbestämmelserna. Såsom markutredningen
funnit (22 §) erfordras därvid allenast vissa formella jämkningar.

21 §: Markutredningens förslag innehåller icke någon särskild bestämmelse
om stämningsansökans innehåll.

Ordföranden i processnämnden har ifrågasatt huruvida föreskrifterna i
42 kap. 2 § rättegångsbalken angående stämningsansökans innehåll lämna
tillräcklig ledning och om icke med hänsyn till expropriationsmålens
säregna beskaffenhet närmare bestämmelser erfordras. Stämningsansökan
och därtill hörande handlingar borde innehålla fullständiga upplysningar
rörande den fasta egendom, som vore föremål för expropriationen, och om
expropriationens omfattning och verkningar samt åtföljas av ritningar och
andra handlingar, som lämnade upplysning i dessa hänseenden. I ansökningen
borde även uppgivas den ersättning sökanden ville erbjuda. Att fullständiga
upplysningar i dessa hänseenden lämnades redan i stämningsansökan
vore av desto större betydelse som förberedelsen i dessa mål i allmänhet
borde åtminstone inledas genom skriftväxling.

Med föranledande härav synes i 21 § böra stadgas att den exproprierande
i stämningsansökan skall uppgiva, utöver vad eljest är stadgat, även
den ersättning han bjuder i målet samt att, då område som skall exproprieras
utgör del av fastighet, områdets storlek och läge noggrant skall angivas
i ansökningen eller därvid fogade handlingar. Den vidsträcktare skyldighet
i sistnämnda hänseende, som förefinnes enligt 16 § gällande lag, torde
icke böra utkrävas redan då ansökan om stämning göres utan bör bibehål -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

las såsom en särskild förpliktelse (se 26 § i förslaget). När expropriation
avser hel fastighet, skall givetvis i stämningsansökningen lämnas sådana
uppgifter att fastigheten kan identifieras. Att fordra någon noggrannare beskrivning
i detta fall torde ej vara behövligt.

22 §: Hit bör i överensstämmelse med markutredningens förslag (26 §)
sammanföras de stadganden, som i gällande lag återfinnas i 14 § första stycket
första punkten samt 17 och 18 §§. Vissa formella jämkningar påkallas
därvid.

23 §: I denna paragraf bör upptagas motsvarighet till gällande lags bestämmelser
i 14 § första stycket andra och tredje punkterna samt andra
stycket. Såsom markutredningen (27 §) förordat synes, förutom redaktionella
jämkningar, även en mindre saklig ändring böra vidtagas. Någon fixerad
tidsfrist mellan kungörelsens offentliggörande och målets upptagande
vid domstolen torde sålunda ej vara behövlig. Givetvis bör målet ej företagas
till huvudförhandling förrän vederbörande haft rimligt rådrum för att
kunna bevaka sin rätt.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit att särskilt inom inkorporerade
delar av städerna funnes många samfälligheter, vilka uppkommit vid ägostyckningar
och i vilka ett mycket stort antal personer vore delägare. Vid
expropriation av en del av en sådan samfällighet måste delgivning ske med
samtliga delägare, då 33 kap. 16 § rättegångsbalken icke vore tillämplig.
Drätselkammaren föresloge därför införandet av en bestämmelse, att
därest jordområde eller del därav, som toges i anspråk genom expropriation,
vore samfällt för fler än tio fastigheter, delgivning av stämning skulle
ske på samma sätt som för byalag.

Enligt min mening finnes det knappast tillräckliga skäl att i delgivningshänseende
likställa åsyftade samfälligheter med byalag. I vart fall är jag
icke för närvarande beredd att framlägga förslag i sådan riktning.

24 och 25 §§: Såsom markutredningen förordat (28 och 29 §§) kunna
bestämmelserna i 15 och 19 §§ av gällande lag bibehållas oförändrade. De
böra intagas i 24 resp. 25 §.

26 §: I denna paragraf bör, med vissa formella jämkningar huvudsakligen
enligt markutredningens förslag (30 §), intagas de stadganden som
för närvarande återfinnas i 16 §.

Ordföranden i processnämnden har anmärkt att i markutredningens förslag
icke upptagits någon bestämmelse i fråga om parts utevaro. Av stadgandena
i 36 § i förslaget följde väl att tredskodom ej kunde meddelas;
med hänsyn till ifrågavarande måls »karaktär av ansökningsmål» borde på
grund av parts utevaro tredskodom eller målets avskrivning icke komma
till användning. För att förslagets ståndpunkt till denna fråga skulle komma
till tydligt uttryck erfordrades emellertid särskild bestämmelse därom,
motsvarande stadgandet i 11 kap. 55 § andra stycket vattenlagen.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Uppenbarligen bör icke tredskodom ifrågakomma då part utebliver i expropriationsmål.
För att icke de villkor, som enligt 61 § gälla i fråga om
rätten att återkalla expropriationsanspråk, skoLa kunna kringgås, synes det
emellertid vara nödvändigt att den exproprierandes utevaro ej heller får
till följd att målet avskrives. Med hänsyn härtill bör, lämpligen såsom ett
tredje stycke i 26 §, föreskrivas att parts utevaro från domstolens sammanträde
ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande.

27 §: Enligt 78, 82, 88 och 91 §§ i gällande lag har den exproprierande i
vissa speciella fall, såsom vid expropriation för allmänna vägar, järnvägar,
in. in., rätt att tillträda fastigheten redan efter stämningens utfärdande. I
det följande, 37 §, kominer jag att föreslå att denna förtida tillträdesrätt
gives generell giltighet. Med anledning härav bör, i enlighet med vad markutredningen
föreslagit (31 §), även den princip om anstånd med expropriation
smålets handläggning, som för närvarande är stadgad i 79 §, vinna
tillämpning å expropriationsmål i allmänhet. Bestämmelse härom i huvudsaklig
överensstämmelse med sistnämnda lagrum bör intagas i förevarande
paragraf.

28 §: I anslutning till vad som är stadgat för vattendomstol i 11 kap.
45 § 2 mom. vattenlagen har markutredningen föreslagit (32 §) att domstolen,
där så finnes lämpligt skall äga att i stället för inhämtande av yttrande
av sakkunnig uppdraga åt expropriationsteknikerna eller en av dem att
med eller utan biträde av nämndemännen eller en av dem verkställa undersökning
å stället. I enklare fall skall sådant uppdrag kunna lämnas åt
nämndemännen eller en av dem. Om tiden för undersökningen skall domstolen
underrätta parterna. Protokoll över undersökningen skall föras av
den, domstolen därtill förordnat, och sedermera tillställas denna. Där undersökning
sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde
för syn å stället, skall dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts,
ej vara av nöden.

Ordföranden i processnämnden har ansett det föreslagna stadgandet motiverat
ur praktisk synpunkt. Tillämpningen hade emellertid knutits till
den förutsättningen att undersökningen avsåges träda »i stället för inhämtande
av yttrande av sakkunniga». Då sakkunnig av domstolen anlitades,
vore syftet därmed att tillföra domstolen fackkunskaper, till vilka den eljest
ej ägde tillgång. Syftet med nu ifrågavarande undersökning vore tvärtom
att begagna sig av den sakkunskap, som redan funnes företrädd inom
domstolen. De citerade orden borde därför utgå. Med hänsyn till betydelsen
av att för särskilda utredningsuppgifter, t. ex. teknisk utredning och
vidlyftigare värdering, kunde anlitas sakkunnig person utom domstolen,
kunde ifrågasättas om ej i lagen borde upptagas en motsvarighet till stadgandena
i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen.

Det av markutredningen föreslagna stadgandet synes mig i stort seti vara
lämpligt. Orden »i stället för inhämtande av yttrande av sakkunnig» skulle
emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen att domstolen

K! Bihang till riksdagens protokoll 101/9. 1 samt. Nr. 181.

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

genom att anlita expropriationsteknikerna för undersökning å stället vore
betagen möjligheten att inhämta yttrande av sakkunnig. De böra därför
utgå. Att såsom processnämndens ordförande ifrågasatt upptaga motsvarighet
till bestämmelserna i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen torde, med
hänsyn särskilt till vad i 40 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken är stadgat,
ej vara erforderligt.

29 §: Markutredningen har föreslagit (33 §) en bestämmelse enligt vilken
huvudförhandling i målet skall av domstolen hållas vid syn å stället
eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som är för parterna
väl belägen. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det
skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Ha de ledamöter,
som vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den
tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;
i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits
vid tidigare sammanträde, ånyo upptages.

Utredningen har anfört att dessa regler uppställts med förebild av 11
kap. 50 § första stycket och 57 § sista stycket vattenlagen. Beträffande uppskov
med huvudförhandling gällde enligt 43 kap. 11 § rättegångsbalken,
att ett återupptagande av målet till slutlig handläggning utan ny huvudförhandling
endast finge ske om dels de domare, som sutte i rätten vid det
senare tillfället, övervarit den tidigare handläggningen, dels ock återupptagandet
skedde inom två veckor från dagen för den första förhandlingens
avslutande. Då dessa regler ansetts alltför restriktiva för ett specialförfarande
av det slag, varom här vore fråga, hade det sista villkoret ansetts böra
uppgivas.

Ordföranden i processnämnden har funnit markutredningens förslag i
denna del vara motiverat av enahanda skäl, som föranlett motsvarande bestämmelser
i vattenlagen. Med hänsyn till att det processmaterial, som förekomme
i vattenmål, till stor del vore skriftligt, hade i It kap. 58 § nämnda
lag föreskrivits att vattendomstols utslag finge grundas även å handlingarna.
Även i övrigt förekomme i denna lag vissa bestämmelser, som tilläte
införande av skriftligt material i större utsträckning än i den allmänna processen,
It kap. 53 och 55 §§. Huruvida förhållandena påkallade motsvarande
undantag beträffande expropriationsmål, borde närmare övervägas.

Emot den av markutredningen föreslagna bestämmelsen har jag icke annat
att erinra än att, då syn ej erfordras, huvudförhandling bör hållas på
plats, som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader
uppstå. Att därjämte upptaga regler, som medgiva högre grad av skriftlighet
än vad i den allmänna processen är tillåtet, anser jag icke kunna förordas.
Även om utredningen i expropriationsmål ofta kommer att vara av teknisk
natur, kunna dock målen i stort sett icke anses i förevarande hänseende
jämförbara med vattenmålen. En inskränkning i muntligheisprincipen skulle

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lätteligen medföra att expropriationsmålen bleve föremål för övervägande
skriftligt förfarande.

30 och 31 §§: Till dessa paragrafer böra, med formella ändringar huvudsakligen
enligt markutredningens förslag (34 och 35 §§), överföras bestämmelserna
i 39 § gällande lag.

32 §: Hit böra överföras de i 38 § första och andra styckena gällande lagupptagna
bestämmelserna, varvid en redaktionell jämkning i anslutning till
markutredningens förslag (36 §) bör vidtagas. I förevarande paragraf synes
därjämte lämpligen kunna intagas en motsvarighet till stadgandet i 85 §
gällande lag. Detta hittills endast för speciella expropriationsfall avsedda
stadgande bör, såsom markutredningen föreslagit (51 § andra stycket), givas
generell giltighet i samband med utvidgning av rätten till förtida tillträde
och vad därmed sammanhänger. Därtill återkommer jag i det följande,
37—40 §§.

33 §: I enlighet med vad markutredningen föreslagit (37 §) bör stadgas
att, om den exproprierande tagit fastigheten i besittning, vid bestämmande
av expropriationsersättningen hänsyn icke får tagas till sådan ändring i
fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet. Stadgandet, som utgör
viss motsvarighet till bestämmelserna i 38 § tredje stycket och 63 § andra
stycket gällande lag, föranledes av nyssberörda förslag om generell förtida
tillträdesrätt efter stämningens utfärdande. Självfallet är att värderingen
måste hänföra sig till de förhållanden som rådde vid tiden för tillträdet.

34 §. Enligt markutredningens förslag (38 §) skall ersättning bestämmas
i penningar att utgå på en gång; dock må domstolen på yrkande av part
hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning
för skada eller intrång, som finnes ej lämpligen kunna prövas i
målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning inom den tid,
högst tio år, som i domen bestämmes, räknat från det denna vunnit laga
kraft. Uppkommer eljest fråga om ersättning för skada eller intrång, som
uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses
i målet, skola bestämmelserna i lagen ej äga tillämpning.

Svea hovrätt har beträffande uppskattning av skada eller intrång, som
uppstått först efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat
förutses i expropriationsmålet, anfört att något giltigt skäl icke syntes
förefinnas varför sådan uppskattning skulle upptagas av allmän domstol
och ej av expropriationsdomstolen.

Den av markutredningen föreslagna bestämmelsen motsvarar 7 § tredje
stycket och 65 § tredje stycket i gällande lag. I bestämmelsen ha intagits
regler angående den av mig i avsnitt IV C förordade möjligheten atl uppskjuta
bestämmandet av expropriationsersättning i vissa fall. Vad sålunda
föreslagits finner jag kunna godtagas med eu mindre redaktionell jämkning.
Då skada eller intrång, som uppstått först efter expropriationsmålets

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet, skall bedömas enligt allmänna
skadeståndsregler (grannelagsrätt etc.) och alltså ej enligt ersättningsbestämmelserna
i expropriationslagen, anser jag det lämpligt att mål
därom, liksom hittills, ej behandlas i den för expropriationsmål stadgade
ordningen.

35 och 36 §§: Med huvudsakligen de jämkningar markutredningen föreslagit
(39 och 40 §§) synas stadgandena i 47 § tredje stycket och 47 a §
andra stycket i gällande lag böra upptagas i förevarande paragrafer. Domstolens
förordnande, att betalning ur expropriationsersättningen i vissa
fall ej må utan särskild begäran tilläggas fordringsägare, skall givetvis, liksom
hittills, meddelas i domen. Någon uttrycklig föreskrift härom har icke
ansetts erforderlig.

Beträffande fullföljdsförfarandet utgår markutredningens förslag från att
de allmänna fullföljdsreglerna skola tillämpas; i fråga om fullföljdsinstansens
organisation och sammansättning föreslås ej heller några avvikelser.

Svea hovrätt har ansett att vid överklagande av expropriationsdomstols
avgörande rättsmedlet besvär borde komma till användning i likhet med
vad som är fallet beträffande ägodelningsmålen, vilka till sin karaktär äro
likartade med expropriationsmålen.

Ordföranden i processnämnden har anfört att enligt den avfattning, som
bestämmelserna om fullföljdsförf arandet erhållit i vattenlagen, vore fullfölj
dsinstansens skyldighet att företaga vattenmål vid huvudförhandling
mera begränsad än i mål i allmänhet. Anledningen till denna avvikelse vore
den skriftliga karaktär, som ofta kännetecknade processmaterialet i dessa
mål. Ej heller vore avsett att bevisupptagning skulle äga rum i fullföljdsinstansen
i samma omfattning som i mål i allmänhet. Till förebyggande av
de stora kostnader och andra olägenheter, som skulle vara förenade med
hållande av syn, hade sålunda i vattenlagen intagits föreskrift att bevis
genom syn å stället finge upptagas i vattenöverdomstolen allenast om synnerliga
skäl vore därtill. Motsvarande föreskrift hade meddelats även i jorddelningslagen.
Med hänsyn till de likartade förhållandena mellan expropriationsmål
samt jorddelnings- och vattenmål syntes övervägande skäl tala
för att full följdsförfarandet i expropriationsmål avpassades efter motsvarande
bestämmelser i de båda andra lagarna. Att så skedde hade sin huvudsakliga
betydelse för förfarandet i mellaninstansen; de vidtagna ändringarna
borde emellertid formellt avse även förfarandet i högsta domstolen.

Jag har förut i fråga om processens muntlighet framhållit att expropriationsmålen
icke äro direkt jämförbara med vatten- och jorddelningsmål.
Detsamma gäller även i fråga om fullföljdsförf arandet. Någon anledning att
föreskriva besvär i stället för vad såsom fullföljdsmedel anser jag sålunda
ej föreligga. Vidare synes stadgandet i 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken
utgöra tillräcklig garanti för att icke överinstanserna onödigt -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vis skola upptaga bevis. Icke heller i fråga om skyldigheten att företaga
mål vid huvudförhandling torde särregler vara påkallade för expropriationsmålens
vidkommande.

Om expropriationsdomstol, såsom jag tidigare förordat, i 14 § betecknas såsom
första domstol i expropriationsmål, lärer av den generella hänvisningen
i 13 § följa att klagan i dylikt mål skall föras i hovrätt och högsta domstolen
enligt vanliga regler.

37 §: Markutredningen har föreslagit (48 §) att de i 82 § gällande lag
upptagna bestämmelserna om förtida tillträde vid expropriation för järnvägar
skola erhålla tillämpning vid expropriation i allmänhet. Förutom att
bestämmelserna därvid erfordrade vissa formella jämkningar bl. a. med
hänsyn till utredningens förslag (54 §) om ändrade grunder vid beräkning
av ränta å expropriationsersättning, borde de kompletteras med en motsvarighet
till stadgandet i 54 § första stycket andra punkten i gällande lag.

Drätselkammaren i Malmö har ifrågasatt att kommun, med hänsyn till
kommunallagarnas regler om lån och borgen samt den reella betydelsen av
kommunens ansvar för sina förpliktelser, skulle vara fri från ställandet av
pant eller borgen.

Överståthållarämbetet har anfört att regeln om skyldighet för innehavare
av bostad att avflytta å första fardag efter erhållen underrättelse om att
mark skulle tagas i besittning av den exproprierande, syntes utomordentligt
hård och överensstämde icke med nutida uppfattning om graden av den
hänsyn som borde visas bostadshavare. Överståthållarämbetet föresloge att
tiden för avflyttning bestämdes till den fardag, som inträffade viss tid, t. ex.
tre månader, efter det bostadshavaren mottagit underrättelse samt att underrättelsen
skulle innehålla besked om de bestämmelser, till vilka hänvisades
i förevarande paragrafs sista stycke.

Med hänsyn till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses
skola kunna bli föremål för prövning i högre instans är det nödvändigt att
vidga hittillsvarande möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten
före expropriationens fullbordan. Markutredningens förslag i detta
hänseende anser jag i huvudsak kunna godtagas. I anledning av vad överståthållarämbetet
anfört synes emellertid böra stadgas att bostadshavare
icke skall vara skyldig att avflytta tidigare än å första fardag som inträffar
sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att
fastigheten skall tagas i besittning av den exproprierande. Såsom jag närmare
kommer att beröra vid 55 § anser jag mig för närvarande icke kunna
förorda ändring i fråga om räntan å expropriationsersättning. Jag är för
närvarande ej heller beredd att taga ställning till förslaget att den i 74 §
gällande lag upptagna bestämmelsen, att vad i lagen stadgas om ställande
av pant eller borgen ej skall gälla kronan, utsträckes till att avse även
kommun.

38—40 §§: 1 anslutning till vad under nästföregående paragraf förordats
böra även de i 83 § samt 84 § andra och tredje styckena gällande lag intagna

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bestämmelserna givas generell giltighet. Därvid bör emellertid Konungens
befallningshavandes befogenhet att förordna om fastighets upplåtande, då
ägaren vägrar att låta den exproprierande taga fastigheten i besittning utan
ersättnings gäldande, överflyttas på den domstol där expropriationsmålet
är anhängigt. Lämpligast synes vara att domstolen, då ägaren finnes ha
giltigt skäl för sin vägran, verkställer preliminär uppskattning av expropriationsersättningen
och meddelar förordnande under villkor att tre fjärdedelar
av det uppskattade beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande.
Förutom härav föranledda ändringar böra jämkningar vidtagas i
huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens förslag (49 och 50 §§
samt 51 § första stycket).

48 §.

Med hänsyn till att bestämmelserna om förtida tillträde avses skola upptagas
i 37—40 §§ synes överskriften framför 48 § böra ändras till »Om
expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande».

I förevarande paragraf erfordras endast vissa redaktionella jämkningar
(markutredningens förslag 41 § och 42 § första stycket).

50, 51 och 53 §§.

Dessa paragrafer påkalla endast vissa mindre justeringar i formellt hänseende
(markutredningens förslag 44 §, 42 § andra stycket, 45 och 47 §§).

54 §.

Första stycket i 54 § gällande lag avses skola ersättas av 37 § i förslaget
och bör således utgå.

I andra styckets lydelse enligt gällande lag erfordras vissa ändringar i saklig
överensstämmelse med vad markutredningen föreslagit (52 §). Sålunda
bör bl. a. stadgas att vad i 49 §, 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ är
föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning vid nedsättning enligt 38 §.

Såsom ett nytt stycke i förevarande paragraf torde böra införas en bestämmelse
att, om domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare
att i särskild rättegång föra talan om ersättning för skada eller intrång, vad
i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 § och 53 § första stycket är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om ersättning, som i sådan rättegång bestämmes.
Detta överensstämmer nära med markutredningens förslag (55 §).
Enligt min mening bör någon speciell regel om ränteberäkningen i dylikt
fall icke uppställas.

(55 §.)

Enligt 55 § i gällande lag skall den exproprierande erlägga 6 % årlig ränta,
i fall expropriationsersättningen erlägges efter den i 48 § bestämda tiden;
om fastigheten förut tagits i besittning av den exproprierande, skall
ränta erläggas från tillträdesdagen.

I skrivelse den 5 april 1938 (nr 167) har riksdagen hemställt om utredning
angående lämpligheten och sättet att bringa den i nämnda paragraf
stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

247

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande i ärendet (nr 33) yttrat, att en
undersökning borde ske rörande lämpligheten att bringa ifrågavarande räntebestämmelse
i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.
Härvid borde uppmärksammas frågan om den ifrågasatta anpassningen borde
vinnas genom att i lagrummet i fråga inskriva en lägre räntefot än den
gällande eller ock på något annat sätt. Vid utredningen borde jämväl övriga
räntebestämmelser i expropriationslagen bli föremål för översyn. Härjämte
framhöll utskottet, att med hänsyn till det allmänna ränteläget erinringar
kunde göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl på andra rättsområden
än det, som i sammanhanget varit föremål för utskottets uppmärksamhet.

Markutredningen har funnit det önskvärt, att vid den ganska omfattande
omarbetning, som expropriationslagen i förevarande sammanhang undergår,
även frågan om beräkning av ränta å expropriationsersättning i vissa
fall tages under övervägande. Att därvid allenast sänka den i lagen fixerade
ränteprocenten syntes utredningen mindre lämpligt. Anpassningen till
det under olika förhållanden skiftande ränteläget borde i stället vinnas genom
att räntefoten sattes i visst förhållande till riksbankens diskonto för
tre månaders växlar, vilket för närvarande vore 21/, procent. Härigenom
bleve det överflödigt att vid framtida förändringar i ränteläget vidtaga någon
lagändring. Den marginal, som syntes böra råda mellan räntefoten för
expropriationsersättning och riksbankens diskonto för tre manaders växlar,
kunde lämpligen bestämmas till 2 procent. Markutredningens förslag
(54 §) hade utformats med utgångspunkt därifrån.

Riksförbundet landsbygdens folk, som icke haft något att erinra mot
förslaget i och för sig, har dock ifrågasatt huruvida det vore lämpligt att
vidtaga en ändring enbart i expropriationslagen. Det syntes lämpligare att
upptaga räntespörspiålen i ett större sammanhang.

Enligt min mening måste i vart fall för närvarande räntesatsen 6 procent
anses vara för hög. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 februari
1949 bär emellertid tillkallats en särskild utredningsman för att verkställa
översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det synes
därför icke vara lämpligt att nu genom ändring av expropriationslagens
stadganden i detta hänseende föregripa denna utredning. Förevarande paragraf
torde därför tills vidare böra bibehållas i oförändrat skick.

57 §.

Markutredningen bär i denna paragraf föreslagit allenast formella ändringar,
vilka huvudsakligen torde böra iakttagas.

58 §.

1 enlighet med markutredningens förslag höra bestämmelserna i andra
stycket kompletteras med föreskrift för det fall alt nedsättning ägt rum i
samband med förtida tillträde av intecknad egendom (jfr inteckningsför -

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordningen 24 § 2 mom. 2 st. och 36 § 2 inom.). Föreskriften motsvaras av
stadgande i 84 § första stycket gällande lag.

59 och 60 §§.

På grund av vad jag i det föregående förordat erfordras, såsom ock markutredningen
föreslagit, vissa jämkningar i förevarande paragrafer.

61 §.

Markutredningen har anfört, att enligt gällande lag återkallelse av expropriationsanspråk
kunde framställas sist innan rätten meddelade utslag i
målet. Genom att expropriationsersättningen fastställdes av expropriationsnämnd,
hade den exproprierande, innan målet slutligt avgjordes, fått vetskap
om det belopp, till vilket expropriationsersättningen komme att uppgå,
och kunde då, om han funne detta för högt, avstå från expropriationen.
Enligt den nya ordningen för expropriationsmåls handläggning fastställdes
emellertid ersättningsbeloppet i expropriationsdomstolens dom. Någon återkallelse
— i händelse den exproprierande ej ville fullfölja expropriationen
— kunde då givetvis ej ske hos den domstol som dömt. I stället finge den
exproprierande tillgripa utvägen att överklaga målet till hovrätt och där
anmäla återkallelse. I enlighet med vad sålunda förordats har markutredningen
föreslagit ändring av förevarande paragraf.

Mot detta förslag bär jag intet att erinra. Härutöver erfordras även viss
formell jämkning.

63—66 §§.

Av dessa paragrafer har 65 § i viss mån ersatts genom 34 § i förslaget.
I övrigt erfordra ifrågavarande bestämmelser icke motsvarighet efter expropriationsmyndighetens
omorganisation och böra alltså, såsom markutredningen
föreslagit, upphävas tillika med överskriften närmast framför
63 §.

67 §.

Enligt denna paragraf har den exproprierande att bära alla av expropriationen
följande kostnader.

Markutredningen har framhållit att denna ordning ej sällan föranlett, att
fastighetens ägare låtit verkställa dyrbara utredningar rörande fastighetens
värde och i samband därmed stående frågor — allt på den exproprierandes
bekostnad. Expropriationskostnaderna hade därför ock understundom stigit
till oskäligt höga belopp. För att förhindra ett dylikt missbruk av den givna
ersättningsregeln föresloge utredningen att i 67 § skulle intagas en hänvisning
till stadgandena i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, varav framginge,
att den, mot vilken expropriation skedde, i dylikt fall själv hade att
svara för kostnaden i fråga.

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Göta hovrätt har anfört att enligt den föreslagna regeln expropriaten
i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad jämväl
i överinstans. Expropriatens behöriga intressen syntes emellertid kunna
tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt innebörd, att en sådan syntes
även mindre lämplig med hänsyn till de möjligheter, som därigenom komme
att lämnas expropriat att på expropriandens bekostnad onödigtvis fullfölja
talan i mål, vilka, därest en dylik bestämmelse ej funnits, kunde antagas
icke ha bragts under överinstansens prövning. Genom nya rättegångsbalkens
bestämmelser angående rättegångskostnad i tvistemål hade parts
rätt till ersättning för sådan kostnad i överinstans utvidgats så att kärande,
vilkens ändringsyrkande helt eller delvis bifölles, regelmässigt skulle tillerkännas
rättegångskostnadsersättning i samma instans. På grund av det
anförda ansåge hovrätten, att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad
borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde —
bortsett från de i 67 § i förslaget angivna begränsningarna — gälla allenast
i fråga om expropriationskostnad i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål borde tilllämpas
jämväl i expropriationsmål, dock med det tillägget, att överinstans
borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så funnes skäligt, tillerkänna
expropriat ersättning för kostnader vid instansen i fråga. I sistnämnda
hänseende kunde anmärkas, att omständigheterna kunde särskilt
då expropriand fullföljde talan och ändringsyrkandet helt eller delvis
bifölles av överinstansen — vara sådana, att det med hänsyn till expropriationsförfarandets
karaktär av tvångsförvärv skulle vara obilligt mot expropriaten,
om rättegångskostnadsersättning ej skulle, oaktat målet ginge
honom emot i överinstansen, kunna tillerkännas honom i samma instans.

Den av markutredningen föreslagna begränsningen i enlighet med bestämmelserna
i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken finner jag välmotiverad.
Vid införandet av ett stadgande härom synes den exproprierandes skyldighet
att gälda kostnader som föranledas av expropriationen böra något närmare
preciseras. Efter allmänna bestämmelser bör bär liksom eljest bedömas
huruvida viss kostnad skall stanna å statsverket eller gäldas av parterna.
Endast kostnad av sistnämnda slag bör omfattas av ersättningsskyldigheten.
Denna synes sålunda kunna bestämmas att avse motpartens kostnader
å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och
eljest i anledning av expropriationen. Att, såsom Göta hovrätt ifrågasatt,
stadga viss inskränkning med avseende å kostnaderna i hovrätt och högsta
domstol torde icke vara påkallat.

69 och 70 §§.

Främst omorganisationen av expropriationsmyndigbeten föranleder vissa
formella ändringar i förevarande paragrafer i enlighet med vad markutredningen
föreslagit.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

75, 78, 79, 82—86 och 88 §§.

Dessa paragrafer ersättas i huvudsak av bestämmelser i 27, 32 och 37—
40 §§ i förslaget. I övrigt erfordra de icke motsvarighet. Jämte överskriften
närmast framför 75 § böra de sålunda, såsom markutredningen föreslagit,
upphävas.

89 §.

Såsom markutredningen föreslagit bör ifrågavarande paragraf undergå en
mindre jämkning i formellt hänseende.

91—94 §§.

Med hänsyn till vad jag i det föregående föreslagit, bl. a. under 27, 34
och 37 §§, synas ifrågavarande paragrafer kunna uteslutas ur lagen. Detta
överensstämmer med markutredningens förslag.

95 §.

Denna paragraf behöver redaktionellt jämkas.

in §•

I enlighet med vad som anförts i avsnitt I bör under en ny paragraf, betecknad
111 §, intagas en särskild bestämmelse om det i 1 § 16. stadgade
expropriationsändamålet. Såsom överskrift framför paragrafen torde kunna
angivas »13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för tätbebyggelse
in. m.».

Ikraftträdandet.

I och för sig vore det önskvärt att den i det föregående föreslagna, ändrade
lagstiftningen om expropriation kunde få tillämpning redan från och
med den 1 juli innevarande år. Lagstiftningen kan emellertid knappast beräknas
bliva antagen i så god tid före nämnda dag att nödiga förberedelser
medhinnas. Vissa följdförfattningar av administrativ natur torde böra utfärdas,
varjämte expropriationstekniker skola utses. Viss tid måste också
reserveras för att de som få att taga befattning med de nya bestämmelsernas
tillämpning skola kunna sätta sig in i bestämmelserna. På grund härav
föreslår jag att lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1950.

Med avseende å övergången erfordras, förutom en generell klausul av vanligt
slag beträffande möjligen förefintliga hänvisningar till lagrum som
upphävas eller ändras, jämväl en bestämmelse rörande mål, i vilka stämning
utfärdats redan före ikraftträdandet.

Enligt markutredningens mening borde någon överflyttning av sådana
mål till expropriationsdomstolarna ej äga rum. Den gällande ordningen för
handläggning av dessa mål borde sålunda fortfarande äga bestånd även efter
nämnda tidpunkt. Det kunde alltså förekomma att expropriationsnämnd
tillsattes även efter den nya lagens ikraftträdande. Följaktligen borde i de

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

län, där från tiden dessförinnan anhängiga mål vore för handen, expropriationsnämndsordförande
finnas förordnade liksom i förekommande fall
även av länsstyrelser samt landsting och stadsfullmäktige jämlikt 23 § expropriationslagen
utsedda personer, valbara till ledamöter av expropriationsnämnd.
Emellertid borde ej endast de för själva proceduren gällande reglerna
i dylika fall alltfort tillämpas utan expropriationsnämnderna vid sin
värdering också ha att tilllämpa de värderingsgrunder, som vore gällande
innan de nya lagbestämmelserna trädde i kraft. Övergångsbestämmelserna
hade med hänsyn härtill i markutredningens förslag avfattats så att i fråga
om expropriation eller lösningsrätt, varom stämning utfärdats före den nya
lagens ikraftträdande, äldre lag alljämt skulle äga tillämpning.

Vad sålunda i över gångshänseende föreslagits anser jag vara lämpligt, och
ett stadgande i enlighet därmed bör upptagas.

Följdändringar.

Vattenlagen.

Enligt 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skall, om kronan begagnar sin
lösningsrätt till strömfall och vattenverksbyggnader m. m., vad om expropriation
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning. Därvid skall
ersättningen i anledning av inlösen bestämmas av en särskild nämnd, bestående
av expropriation,snämndsordföranden och fyra ledamöter, av vilka
vardera parten utser två. Parterna ha därvid fri valrätt och äro ej begränsade
i sitt val till de personer, som jämlikt 23 § expropriationslagen i viss
ordning utses att vara valbara.

I likhet med markutredningen finner jag lämpligast att även nu ifrågavarande
mål överflyttas till expropriationsdomstolarna. Vissa ändringar i
nyssnämnda lagrum bli därvid erforderliga. I övrigt synas det ej behövas
särskilda anordningar med tanke på dylika mål, vilka ej beräknas bli synnerligen
talrika. Erforderlig vattenteknisk sakkunskap torde i allmänhet
kunna beredas säte i domstolen genom att lämplig expropriationstekniker
utses. Dessutom finnes ju alltid möjlighet att låta sakkunniga avgiva yttrande
inför domstolen.

Lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom.

Enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom skall när återköpsrätten
göres gällande — i händelse godvillig överenskommelse ej träffas mellan
parterna — bestämmandet av löseskillingen ankomma på en inför vederbörande
allmänna underrätt tillsatt s. k. återköpsnämnd. Om denna nämnds
sammansättning gäller vad som i expropriationslagen är stadgat om expropriationsnämnd.

Markulredningen har funnit att hela återköpsförfarandet bör överflyttas
från de allmänna domstolarna till expropriationsdomstolarna. I själva ver -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ket vore den värdering av en fastighet som skulle ske vid återköp helt likartad
med den, som expropriationsdomstolen eljest hade att företaga.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke något att erinra. Förslagets genomförande
synes kräva ändring i 6, 8, 10—18 och 20 §§ ifrågavarande lag.
I samband därmed böra vissa formella justeringar vidtagas. Liksom beträffande
expropriationsmål torde i övergångshänseende höra stadgas att mål
om återköp, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall
behandlas enligt äldre lag.

Bijggnadslagen den 30 juni 1947.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om inlösen av mark (bl. a. 18
21, 41, 44, 46, 47 och 48 § §). Mål om sådan inlösen handläggas enligt reglerna
om expropriationsmål, kompletterade med några specialbestämmelser i byggnadslagen
(137—145 §§). Genom de föreslagna ändringarna i expropriationslagen
komma dessa mål automatiskt att handläggas enligt de nya reglerna
för expropriationsmål, d. v. s. expropriationsnämnderna upphöra att fungera
däri och målen i sin helhet överföras i första instans till de nya expropriationsdomstolarna.
Såsom markutredningen föreslagit, föranleder detta ändringar
i 138, 139 och 141 §§, varjämte 140 § kan utgå. Även en mindre, redaktionell
ändring i 46 § bör vidtagas.

Expropriationsnämnd har emellertid en uppgift även i andra ärenden enligt
byggnadslagen. Sålunda sker i fall av s. k. ekonomisk zonexpropriation
(44 § andra stycket) en prövning hos Kungl. Maj :t på grundval av beräkningar
bl. a. av värdestegringen hos viss tomtmark och, därest parterna icke
äro eniga om det belopp till vilket värdestegringen skall beräknas, skall det
bestämmas av expropriationsnämnd. I två andra fall handlägger expropriationsnämnd
uppkommande tvister, nämligen fråga om ersättning av ägare
till s. k. specialområde för trafikled, som anordnats till eller genom området,
(53 §) samt fråga om storleken av ersättning för byggnad in. m. på
sådan mark, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t vid stadsplans fastställande
avstås till allmänna platser m. in. (71 §). I dessa tre fall bör, såsom
markutredningen jämväl föreslagit, nämndens funktion överföras på expropriationsdomstolen,
vilket föranleder ändringar i 44, 53 och 71 §§. Ändringen
av 71 § bör därvid utföras så att även tvist om ersättningen i annat
avseende än storleken skall ankomma på expropriationsdomstolen. I annat
fall skulle ett mål om sådan ersättning kunna bli föremål för behandling
vid både allmän domstol och expropriationsdomstol? och detta bör uppenbarligen
ej förekomma.

En liknande uppgift har expropriationsnämnd i fråga om den ersättning
för gatumark, som staden äger uttaga av ägarna till tomter vid gatan. Tvist
om sådan ersättning prövas visserligen av allmän domstol, men också i detta
fall skall expropriationsnämnd angiva en utgångspunkt för bedömningen,
nämligen det markvärde som skall ligga till grund för beräkningen. Markutredningen
har föreslagit, att expropriationsdomstol skulle övertaga sistnämnda
uppgift. I enlighet med vad jag nyss föreslagit beträffande 71 § för -

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordar jag, att ifrågavarande tvister i sin helhet handläggas av expropriationsdomstol.

Mycket nära dessa mål stå tvister om bidrag till gatubyggnadskostnad; frågor
om sådant bidrag och om ersättning för gatumark förekomma stundom
i samma mål. Med hänsyn härtill och då utgifter för gatubyggnad och liknande
exploateringskostnader höra till de faktorer vid fastighetsvärdering,
med vilka expropriationsdomstolarna genom sin verksamhet komma att bli
förtrogna, böra även sistberörda mål tillkomma dessa domstolar.

Sist angivna båda förslag föranleda ändringar i 65, 66 och 69 §§. Därvid
bör andra punkten i 65 §, som innehåller en saklig regel om hur uppskattningen
skall ske, i huvudsak oförändrad flyttas till 58 §, som förut innehåller
liknande bestämmelser.

Byggnadslagen behandlar emellertid även vissa andra fall av ersättning
till eller mellan markägare i samband med lagens tillämpning. Sålunda är i
22, 39 och 116 §§ fråga om ersättning för skada eller intrång på mark eller
byggnader. Tvister härom handläggas nu av allmän domstol, och markutredningen
har icke föreslagit någon ändring i detta förhållande. Då nu föreslås
inrättande av specialdomstolar, vilka skola besitta särskild sakkunskap i
fråga om värdering av fastigheter och vad därmed sammanhänger, är det
dock uppenbarligen lämpligt att till dem överföra även dessa tvister. Jag förordar
därför att så sker, vilket föranleder ändringar i 23 och 39 §§.

För det fall att expropriationsdomstol skall upptaga mål, som ej avser
inlösen av mark, synes böra föreskrivas att bestämmelserna om domstol
och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar skola gälla, där ej
annat är särskilt stadgat. Denna föreskrift kan lämpligen intagas i 137 §,
vilket föranleder jämkning av rubriken framför denna paragraf.

I enlighet med vad jag anfört i avsnitt VII bör slutligen också 160 § undergå
en mindre ändring, vilken omedelbart bör lända till efterrättelse.

Såsom markutredningen föreslagit bör i övergångshänseende föreskrivas
att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall behandlas
enligt äldre lag.

Förordningen den 16 maj 188b angående patent.

Enligt 17 § i förordningen angående patent äger Kungl. Maj:t om så prövas
nödigt förordna, att patenterad uppfinning skall upplåtas till allmänhetens
fria begagnande eller utövas för statens räkning. Patenthavaren är
dock i dylikt fall berättigad till full ersättning som, i fall överenskommelse
om ersättningsbeloppet ej kan träffas, skall bestämmas av särskild nämnd
tillsatt inför domstol i den ordning expropriationslagen föreskriver.

Markutredningen har funnit det icke vara lämpligt alt överflytta dylika
ersättningsfrågor till expropriationsdomstol, då denna domstol icke förfogade
över den särskilda sakkunskap som för prövning av dessa ersättningsfrågor
krävdes. Lämpligare syntes vara att låta ersättningsfrågan prövas
i den för patentmålen stadgade ordningen, d. v. s. av Stockholms rådhusrätt
med den förstärkning med särskilda sakkunniga ledamöter varom stad -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gades i 23 § 1 mom. patentförordningen. Därmed vunnes också överensstämmelse
med den ordning för handläggning av liknande ersättningsfrågor, som
funnes föreskriven i 10 § i lagen den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret.

Vad markutredningen sålunda föreslagit anser jag böra godtagas. Förutom
den erforderliga ändringen av 17 § i förevarande förordning, bör i övergångshänseende
stadgas att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande,
skall behandlas enligt äldre lag.

Lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

I likhet med markutredningen anser jag att inrättande av särskilda expropriationsdomstolar
bör föranleda ändring i 1 § i lagen om fri rättegång, varigenom
förmån av fri rättegång kan beredas part i expropriationsmål. Visserligen
torde behov av dylik förmån mera sällan förekomma, alldenstund
ersättning för rättegångskostnad i dylikt mål enligt expropriationslagens bestämmelser
i allmänhet skall gäldas av den exproprierande. Emellertid kunna
dock undantagsvis fall tänkas uppkomma, där beviljande av fri rättegång
kan bli av värde för en medellös eller mindre bemedlad part och i så fall
bör domstolen äga möjlighet att bereda parten denna förmån.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

1 Denna bilaga har här uteslutits. De i bilagan intagna lagförslagen äro likalydande med de
vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att 1 § 16. lagen angående ändring i lagen
om expropriation enligt förstnämnda förslag ej innehåller satsen »som icke är tätbebyggd»
samt att 22 § i samma lagförslag företer en mindre avvikelse av redaktionell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars
1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 10 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 18 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, samt

6) lag angående, ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet K. H. Henkow.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Huvudsyftet med förslaget är att åstadkomma en genomgripande utvidgning
av kommunernas möjlighet att expropriera jord, först och främst för
tillgodoseendet av bostadsbehovet men också för andra ändamål. En sådan
möjlighet kan ock otvivelaktigt vara till stort gagn, när det gäller att hindra
osund spekulation i jord och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbristen.
Genom byggnadslagstiftningen bär man vunnit möjlighet att hindra
enskilda exploatörer att efter eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen,

256

Kungl Maj:ts proposition, nr 184.

och som ett komplement till nämnda lagstiftning skulle expropriationsrätten
kunna fylla syftet att, oberoende av enskilda jordägares vilja till medverkan,
få till stånd den behövliga bebyggelsen å områden, som bäst lämpa
sig för ändamålet.

Förevarande förslag går emellertid vida längre än för dessa syften är erforderligt
och synes utgå från ett väl ensidigt betraktelsesätt. Den som har
att bedöma förslaget bör göra klart för sig, att den föreslagna lagtexten på
avgörande punkter är synnerligen elastisk och därför måhända icke vid
första påseendet ger intryck av att äga en så djupgående innebörd som den
i själva verket har. Den administrativa makten tillägges inom mycket vida
gränser en hart när oinskränkt handlingsfrihet gentemot de enskilda markägarna.
Allt kommer att bero på tillämpningen. Denna kan väl enligt förslagets
lydelse utövas på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan
motsatta intressen, men någon annan garanti för att så blir fallet än
den som ligger i tilltron till de myndigheter som skola handhava tillämpningen
lämnas icke. Vid en lagstiftning av denna typ komma de uttalanden,
som gjorts i lagens förarbeten, att få en utomordentlig betydelse för
lagstiftningens blivande verkningar. Förslagets förarbeten äro i detta avseende
icke ägnade att förebygga starka betänkligheter. Helhetsintrycket
blir att förslagets antagande i oförändrat skick skulle innebära en radikal
förändring i den enskilde jordägarens ställning, i det att den relativa trygghet,
som jordäganderätten hittills i allmänhet inneburit, bleve till väsentlig
del tillspillogiven. För den allmänna rättsuppfattningen i vårt land
måste det utan tvivel te sig främmande att i den betydande utsträckning
som här föreslagits utbyta den lagstadgade tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd,
där den administrativa makten efter fritt skön samt mer eller
mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra om den enskildes äganderätt
— det må röra sig om större eller mindre jordbruk, större eller mindre
bostads- eller andra fastigheter — skall utan tvingande skäl uppoffras.

Vad först markbehovet såsom förutsättning för expropriation beträffar
torde principen böra vara den, att detta behov för att kunna berättiga till
expropriation skall äga ett visst mått av styrka och aktualitet. Det bör icke
vara tillräckligt att den åsyftade användningen för byggnads- eller annat
ändamål av den mark, som exproprieras, skymtar såsom en tämligen obestämd
och avlägsen möjlighet. Förslaget öppnar emellertid väg för kommunerna
att genom expropriation tilltvinga sig mark i en utsträckning, som
går vida över det omedelbara eller med tillräcklig säkerhet överskådliga
behovet och som befriar dem från att i förväg närmare planera, om och när
och hur i anspråk tagen mark verkligen skall användas för det tänkta ändamålet.
Förslagets motivering är på denna punkt svävande. Markutredningen
har uttalat sig för att expropriation bör kunna beviljas, om det göres
sannolikt att marken erfordras för tätbebyggelseändamål. Departementschefen
synes visserligen vilja skärpa detta krav, då han yttrar att den i
expropriationsmålet förebragta utredningen bör, för att tjäna som grundval
''för expropriation, kunna anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

257

sådant ändamål. Men andra hans uttalanden, såsom rörande fördelen av
att samhället äger mark i den utsträckning att det ej behöver känna sig alltför
bundet av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ, antyda
möjligheten av mycket långt gående tolkning av den föreslagna expropriationsrättens
innebörd. Särskild uppmärksamhet förtjänar yttrandet om att
kommunerna böra säkra sitt markinnehav i god tid, i synnerhet så länge en
tillfredsställande lösning icke vunnits av problemet om indragning till det
allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Detta yttrande
framstår såsom en betydande modifikation av tidigare gjord förklaring
att frågan om markvärdestegringens överförande till samhället tillsvidare
lämnats å sido. Ty det kan svårligen förnekas, att expropriationsinstitutet
kan utnyttjas som ett effektivt medel för ett dylikt överförande och
otvivelaktigt måste såsom sådant framstå, om expropriationslagstiftningen
anordnas så att den skall kunna tillåta samhället att, utan att behöva åberopa
något mera närliggande behov av marken, tvångsförvärva densamma just
i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring.

Även på en annan punkt, som har visst sammanhang med den nyss berörda,
lider förslaget av oklarhet, nämligen beträffande frågan om en enskild
markägare skall kunna undgå expropriation genom att själv på ett godtagbart
sätt ombesörja markens exploatering. Enligt lagen om expropriation
gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får äga rum blott om
sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende av det behov
som konstateras vara för handen. Villkoret i sin generella utformning har
visserligen bibehållits i lagtexten, men formuleringen av det föreslagna nya
expropriationsändamålet har i verkligheten till väsentlig del berövat villkoret
dess strikta innebörd. Detta intryck förstärkes i hög grad av förslagets motivering.
Motiven präglas av uppfattningen att det under alla omständigheter
bör föredragas att exploateringen sker i kommunernas egen regi. Detta synes
dock icke utan vidare kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde
befordra allmänhetens intressen. Departementschefen har också i ett avsnitt
av remissprotokollet berört fördelen av en nyttig konkurrens på tomtmarknaden,
en fördel som skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes
i tillfälle att tvinga sig in på marknaden och därigenom bryta existerande
prismonopol. Förslagets genomförande skulle emellertid — även vid en
försiktig tillämpning av de nya reglerna — lätteligen på grund av det härmed
följande osäkerhetstillståndet få verkningar långt utöver sådana som
kunna betecknas såsom gynnsamt prisreglerande. Stor sannolikhet talar för
alt man, om förslaget upphöjes till lag, har att motse en kommunernas monopolställning,
som i stor utsträckning betager de enskilda lusten att äga
mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka
sig.

Lagrådet vill för sin del även understryka vissa betänkligheter av mera
allmän innebörd, åt vilka en del remissinstanser givit uttryck, i fråga om den
utvidgade maktställning som förslaget åsyftar för kommunernas räkning.
Det kan förvisso ifrågasättas, om därmed följande befogenheter kunna för IV

Bihang till riksdagens protokoll 10VJ. 1 samt. Nr 184.

258

Kungl Maj:ts proposition m 184.

väntas städse bli utövade med sådan oväld och förutseende skicklighet som
borde vara en förutsättning för en dylik maktställning. Betydelsefulla intressen,
såväl allmänna som enskilda, stå här på spel. I enlighet med vad
en remissmyndighet framhållit synes det, om förslaget genomföres, måhända
vara påkallat att garantier skapas för att icke den kommunala markoch
bostadspolitiken skötes på ett sätt som träder de allmänna och enskilda
intressena för nära.

De ändringar i övrigt i lagen om expropriation, som innefattas i förslaget,
äro väsentligen, även i den mån de hänföra sig till expropriation över huvud
taget, närmast föranledda av den tillämnade utvidgningen av expropriationsrätten.
Departementschefen har nämligen såsom skäl för dessa ändringar
framför allt åberopat angelägenheten av att underlätta användningen av
kommunernas expropriationsrätt genom att bryta nu rådande värderingspraxis
i fråga om löseskillingens bestämmande, vilken ansetts leda till för
höga ersättningsbelopp. Ändringarna gå ut på dels angivande av vissa värderingsprinciper
och dels expropriationsnämndernas ersättande med expropriationsdomstolar.
Lagrådet anser förslaget i dessa delar alltför ensidigt
betona den ena partssidans intressen och även i övrigt lämna rum för erinringar.

Vad lagrådet i enlighet med det nu anförda och i övrigt har att erinra
emot förslaget kommer i det följande att vidare utvecklas i anslutning till
de särskilda lagstadgandena.

Endast under förutsättning att förslaget omarbetas under hänsynstagande
i det väsentliga till vad lagrådet anfört anser sig lagrådet kunna till någon del
tillstyrka förslaget.

i §■

Markutredningens förslag om en utsträckning av expropriationsrätten avsåg
huvudsakligen att bereda kommunerna ökade möjligheter att förvärva
den mark, som erfordrades för bostadsförsörjningen och kommunernas allmänna
planering, så att kommunerna i god tid innan exploateringen bleve
aktuell kunde sätta sig i besittning av de behövliga jordområdena. Förslaget
— som upptog en särskild värderingsregel beträffande tätbebyggelsevärde
-—- syftade även till att för kommunerna möjliggöra att den markvärdestegring,
som växande tätorter i regel orsakade i omgivningen, i största möjliga
utsträckning tillfölle det allmänna och ej den enskilde markägaren. Då
emellertid ytterligare utredning ansetts erforderlig angående den sålunda
ifrågasatta överflyttningen av markvärdestegringen, skall enligt motiveringen
till det remitterade förslaget expropriationsanspråk icke kunna grundas
enbart på önskemålet att vinna en sådan överflyttning. Men i övrigt har
markutredningens förslag ansetts kunna läggas till grund för den i remissen
för kommun föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten.

Emellertid har departementschefen ansett, att den av markutredningen
föreslagna lagtexten är alltför allmänt hållen, och därför givit det föreslag -

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

259

na huvudstadgandet en annan lydelse i syfte att vinna en mera påtaglig
fixering av expropriationsändamålen. Såsom inledningsvis antytts anser
lagrådet att även det nu föreslagna stadgandet är alltför elastiskt och vittomfattande.

Enligt stadgandet skulle kommun i första hand erhålla expropriationsrätt
för att »säkerställa» att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar. Härigenom skulle, enligt
vad som anföres i motiven, kunna exproprieras mark, vare sig den är
belägen utom eller inom planlagt område och vare sig den redan är tätbebyggd
eller icke.

Såsom ett typfall, då icke tätbebyggd mark skall kunna exproprieras,
upptages i motiveringen expropriation för tillfredsställandet av den aktuella
bostadsförsörjningen. Sålunda anföres att, vare sig en markägare i spekulationssyfte
eller av annan icke godtagbar orsak vägrar att upplåta sin mark
för exploatering, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva marken,
då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt
och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av
fullvärdiga bostäder åstadkommas. Här syftas alltså närmast på ett aktuellt
markbehov, och någon erinran synes icke böra göras mot expropriationsrätt
i dessa fall beträffande mark, som icke redan är tätbebyggd.

De anmärkningar, som inledningsvis gjorts, att det för expropriation icke
bör vara tillräckligt att markbehovet skymtar såsom en tämligen obestämd
och avlägsen möjlighet, torde emellertid ha tillämpning på vissa andra i
motiveringen angivna fall. Här är det icke fråga om ett aktuellt behov, utan
kommun skulle kunna långt innan markens exploatering vore aktuell, så
att säga i förråd, expropriera mark för att själv i sinom tid kunna exploatera
eller till exploatering utbjuda marken på villkor, billigare än vad eljest
skulle blivit fallet. I den mån risk föreligger för att, om expropriation ej
sker, ett prismonopol driver upp priserna å marken till oskälig höjd och
under förutsättning att expropriationen begränsas till att omfatta sadan
mark som — även om den ej ingår i upprättad plan — dock måste förutses
under en närliggande framtid bli erforderlig för kommunens utveckling,
kan måhända erinran med fog ej heller göras mot en sådan utsträckning
av expropriationsrätten, ehuru man härigenom skulle införa ett expropriationsändamål
av delvis ny karaktär. Emellertid måste, såsom inledningsvis
berörts, fasthållas vid att utredningen skall erbjuda'' grund för antagande att
de enskilda markägarna icke själva äro beredda att exploatera marken på
rimliga villkor. Det i lagtexten använda ordet »säkerställa» synes redan med
hänsyn härtill mindre lämpligt, då det skulle kunna göra detta villkor illusoriskt.

Av motiven att döma synes man emellertid icke ha ansett sig böra begränsa
expropriationsrätten till mark, som salunda kan beräknas bliva erforderlig
inom en nära framtid. Expropriation skulle nämligen kunna medgivas
av mark kring ett samhälle i sådan omfattning, att man vid de blivande
planernas utarbetande icke behövde känna sig alltför bunden med hänsyn

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Detta -— som synes
strida mot vad i motiven anförts därom att för expropriation skall fordras
att det genom förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visat att marken
behövs för tätbebyggelseändamål — skulle möjliggöra att hela ytterområden
omkring ett samhälle genom expropriation överfördes i kommunens
ägo. En så vidsträckt expropriationsrätt synes av de skäl som inledningsvis
anförts icke böra godtagas. Den skulle icke heller väl överensstämma
med grunderna för stadgandet i 5 § expropriationslagen att om mer än
ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt
ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är. Även ur nu angivna synpunkter torde
ordet »säkerställa» icke höra här komma till användning.

Den nu behandlade nya expropriationsgrunden avser emellertid enligt
motiven icke endast — såsom ovan berörts — expropriation av mark, som
icke är tätbebyggd, utan även mark, som redan är tätbebyggd men där byggnadsrätten
enligt gällande plan icke helt utnyttjats. En särskild förutsättning
för expropriation i dylika fall skulle emellertid, fortfarande enligt motiven,
vara, att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig
betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Att sålunda även redan tätbebyggd mark skall kunna exproprieras är
svårt att utläsa omedelbart ur lagtexten, varför ett förtydligande härutinnan
synes erforderligt, om ståndpunkten vidhålles. Emellertid torde det kunna
ifrågasättas om en sådan regel verkligen bör införas. Beträffande stadsplanelagt
område torde 44 § första stycket byggnadslagen göra regeln obehövlig.
Enligt förslagets motiv åsyftas huvudsakligen fall, då inom område, där
byggnadsplan gäller, denna plan ändras så att byggnadsrätten ökas i mera
avsevärd omfattning t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillåtes i ett villaområde.
Dylik planändring torde dock sällan förekomma beträffande område
med endast byggnadsplan. Och särskilt då det gäller redan tätbebyggd
mark torde man böra på detta lagstiftningsområde framgå med varsamhet
och undvika ingripanden som ej äro av mera påtaglig betydelse för det allmänna.
Utvidgningen av expropriationsrätten synes därför i allt fall böra
begränsas till att avse endast mark som icke redan är tätbebyggd.

Utom för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
skulle enligt förslaget expropriationsändamålen utvidgas till att
avse även syftet »att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med
tomträtt». Detta expropriationsändamål var icke särskilt upptaget i markutredningens
förslag och har icke heller varit underställt remissinstansernas
granskning. Som skäl för denna utvidgning av expropriationsgrunderna har
anförts, att kommunen genom tomträttsupplåtelse skulle få betydligt ökade
möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området samt
att en eventuell värdestegring av marken skulle förbehållas det allmänna.

Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för
tomträttsupplåtelse kunna medgivas på ett mycket tidigt stadium. Visserligen
kan upplåtelse av tomträtt avse endast tomt å område, planlagt för be -

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggande, men att döma av motiven till remitterade förslaget skulle expropriation
kunna beviljas redan innan någon plan definitivt tagit form. Härtill
kommer att, medan eljest syftet med expropriation av mark för tätbebyggelse
skulle vara att erhålla säkerhet för att tomtmark bleve tillgänglig
på skäliga villkor, skulle något dylikt villkor icke gälla då det vore fråga om
expropriation för tomträttsupplåtelse. Sådan expropriation skulle nämligen,
enligt vad som uttryckligen angives i motiven, kunna beviljas oberoende
av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde
markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Ett godtagande
av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså innebära
ett än längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den
förut behandlade expropriationsgrunden för tätbebyggelse. Man kan svårligen
uppfatta den ifrågasatta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse
annorledes än som ett medel, som främst syftar till att vinna en överflyttning
å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intressen, som här
i övrigt skulle kunna komma i fråga, synas nämligen tillräckligt tillgodosedda
redan genom möjligheten att expropriera för tätbebyggelse. Erinras
må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att
om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från enskilda
till det allmänna, detta synes böra ske på ett för alla likformigt och
rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den
markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drabbas därav.

Lagrådet får därför bestämt avstyrka att såsom en särskild expropriationsgrund
upptages överförandet av mark i kommuns ägo för upplåtelse med
tomträtt.

Beträffande den utformning lagtexten erhållit på denna punkt må för övrigt
anmärkas, att man enligt motiven närmast synes ha syftat på expropriation
av obebyggd mark, men att lagtexten icke innehåller någon sådan
inskränkning. Visserligen är tomträttsinstitutet närmast avsett för obebyggd
mark, men laga hinder möter icke mot att tillämpa det även i fråga om bebyggd
mark. Enligt lagtexten skulle därför expropriation för dylikt ändamål
kunna beviljas vare sig området vore bebyggt eller icke samt, i förstnämnda
fall, vare sig å området funnes villabebyggelse eller höghusbebyggelse.
Lagregelns formulering skulle alltså medgiva att i tätorterna kommunen
utan några inskränkningar skulle kunna förvärva enskildas fastigheter
för att sedan upplåta dem med tomträtt. Även om man kan utgå irån
alt den högsta administrativa myndigheten icke skulle tillämpa regeln på
elt så stötande sätt, kan det dock icke vara med hävdvunnen lagstiftningsmetod
överensstämmande att på detta för den enskilde viktiga område lämna
så vida möjligheter för administrativt godtycke. Det lärer därför i varje fall
vara nödvändigt att även i fråga om denna expropriationsgrund uttryckligen
begränsa dess tillämpning till mark, som icke redan är tätbebyggd.

Med anledning av vad sålunda anförts får lagrådet hemställa om sådan
ändring av förslaget, att del i förevarande delar kommer att innehålla endast
all kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som icke är tät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bebyggd. skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed sammanhängande
anordningar, som kan förutses bliva erforderlig inom närliggande
framtid, med förbehåll tillika — genom villkorsbestämmelse i 111 § eller
annorstädes — att utredningen visar grund för antagande att marken eljest
icke på skäliga villkor blir tillgänglig för ändamålet.

7 §•

Vid sidan av reglerna, att expropriation må ske blott för något viktigt
allmänt intresse och på sådant sätt, att ändamålet vinnes med minsta intrång
i annans rätt, gäller såsom en för expropriationsinstitutet grundläggande
och typisk princip att för ingreppet skall lämnas full ersättning, så
att icke expropriationen för någon av dem, mot vilka den riktar sig, medför
försämring av hans ekonomiska ställning. Denna sats, som innebär bl. a.
att man har att från expropriation skilja alla slag av beskattning och sådana
legala inskränkningar i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom, som
kunna genomföras utan vederlag, måste anses vara av fundamental betydelse
för rättssäkerheten, då expropriation drabbar endast vissa rättssubjekt
enligt beslut, som i varje särskilt fall meddelats av den administrativa
makten.

Departementschefen har ock förklarat att med remitterade förslaget icke
åsyftas ändring i den i gällande lag stadgade principen om ersättning och
dess storlek. Förslaget i förevarande del skulle således — då denna princip
icke torde kunna anses ha på sedvanerättslig väg rubbats — icke avse
någon saklig nybildning utan endast ett förtydligande av vad som nu gäller.
Det lärer skola uppfattas som ett led i en strävan att förekomma att
rättstillämpningen blir ojämn och osäker och särskilt att motverka att ersättningarna
bli bestämda till högre belopp än vad som motsvarar verkliga
värdet vid tiden för expropriationen.

Bedömandet i vad mån klagomålen, att övervärdering ofta skett, äro
befogade, tarvar tydligen ingående kännedom om de skiftande omständigheter,
som i de olika fallen inverkat, och kan därför näppeligen grundas
endast på den förebragta utredningen. Förutsättes emellertid att de
påstådda missförhållandena föreligga i sådan omfattning, att en reaktion
från lagstiftarens sida påkallas, måste dock ifrågasättas, huruvida de föreslagna
ändringarna i 7 § skulle vara lämpliga.

De i gällande lag använda uttrycken »fulla värde» och »full ersättning»
torde kunna anses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara varken
mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom jämväl lägges
sådan betoning å kravet att ersättningen ej må sättas för lågt, att detta
intresse framstår såsom t. o. in. ännu viktigare än intresset att den ej
sättes för högt. Allmänt torde emellertid vid ett opartiskt bedömande medges
att en dylik ordning mellan dessa intressen bör upprätthållas för fall
då kollision mellan dem icke kan undvikas utan den prövande myndigheten
måste stanna i tvekan om verkliga värdet. Där lika goda skäl före -

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

263

ligga för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas.
Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att,
där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osäkerhet
om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed
förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianden. Man må väl söka
lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den
på hans motpart. Att helt eliminera de tveksamma fallen lärer ej vara
möjligt. Hur än förfarandet anordnas, torde det ofta bli vanskligt att precisera
verkliga värdet.

Jämväl oavsett den funktion lagens uttryckssätt sålunda kan anses äga
beträffande tveksamma fall, synes den föreslagna åtgärden att utesluta
orden »fulla» resp. »full» vara betänklig såsom ägnad att framkalla föreställningen
att lagstiftarens mening ej längre vore att gottgörelse skulle
utgå till fullo. Ett dylikt missförstånd kan icke anses mindre troligt än en
misstolkning av de uttryck, lagen nu använder, utan skulle bli så mycket
mer att befara som förslaget ju motiverats med att ersättningsbeloppen
borde nedbringas under vad hittills ofta utdömts. Vid reaktion mot övervärdering
måste noga tillses att icke resultatet i stället blir undervärdering
och att man sålunda kommer att skjuta över målet på ett sätt, som
delvis förvandlar expropriation till konfiskation. ,

Det beträffande löseskillingen för jorden föreslagna nya tillägget »med
hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning» synes ej heller
minska risken för ett motsatsslut av angivet slag. Tvärtom torde ett
dylikt i själva regeln inryckt tillägg kunna bli tolkat som om verkliga värdet
icke under alla förhållanden skulle ersättas. Regeln bör framstå i sin
renhet för sig, så att om några anvisningar i övrigt göras i lagtexten, dessa
dock icke kunna uppfattas som modifikationer av principen.

Vad i övrigt berörda tillägg beträffar, så torde det, ehuru det visserligen
är att föredraga framför markutredningens förslag härutinnan, icke lämna
mycken vägledning och i vissa hänseenden ej väl ange vad som åsyftas.

Ordet »särskilt», som tillsatts för att utmärka att även andra än de
nämnda förhållandena kunna inverka, synes tillika ge ett företräde åt dessa
vilket icke är befogat. Även om man kan taga ortspris och avkastning
som utgångspunkter, så blir det dock ofta i det speciella fallet andra faktorer
som böra vara slutligen avgörande och därför få största betydelsen.
Detta skulle bättre komma till uttryck, om man uteslöte ordet »särskilt»
och i stället tilläde »och övriga inverkande omständigheter» eller dylikt.

Med »ortens pris» måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt,
förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstämmelse
härmed synes också med uttrycket avses köpeskillingar, som i allmänhet
faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i orten under liden närmast
före värderingstillfället. Men förutom att någon egentlig motsvarighet
härtill knappast kan väntas föreligga beträffande särskilda rättigheter
såsom expropriation sobjekt och att vad som bär asyftas med eu ort och med
närmaste tid blir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen på -

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

pekat, de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter
till stor del ha varit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av värdet
t. o. in. a de sålunda sålda fastigheterna. Redan därför vore mindre
egentligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall bestammas
med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dylik hänvisning
att, om också ett slags marknadspris på jord stundom kan utbilda
sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploateras för tätbebyggelse,
jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — eventuellt
efter uppdelning i några typiska kvalitetsgrupper — kan värderas till bestämda
belopp per kvantitetsenhet (areal). Jordvärdet beror ju av en mängd
från fall till fall skiftande förhållanden på ett helt annat sätt än värdet av
vanliga handelsvaror. Det må vara tillräckligt att erinra om betydelsen av
jordens kultur och skogstillgångar samt av de till art och beskaffenhet ytterst
variabla anläggningar, som höra till den fasta egendomen, samt om fastighets-
och brukningsindelningarnas stora inverkan. I sin mån kunna väl
värdeskillnader mellan lika stora och av naturen lika beskaffade jordområden
i en och samma ort utjämnas vid bestämmandet av »löseskillingen»
genom att vid sidan därav utgår gottgörelse för skada och intrång till olika
rättsägare, men detta kan dock icke gälla tillnärmelsevis alla dylika värdefluktuationer,
åtminstone om man vill undvika att sådan särskild gottgörelse
cffta blir den väsentliga delen av expropriationsersättningen samt själva
löseskillingen sålunda nedsjunker till att avse blott ett minimum av värde,
gemensamt för all jord i orten och utan motsvarighet i de köpeskillingar
som bilda ortens pris.

Endast under tämligen speciella omständigheter torde sålunda synnerlig
ledning för bestämmandet av värdet av visst jordområde kunna hämtas av
ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kan bli missvisande.
För övrigt torde vid expropriation föreligga större risk för överdriven schablonering
än för att ett verkligt marknadspris, där ett sådant kan konstateras,
skulle lämnas obeaktat.

Enligt kommunal skattelagen skall visserligen fastighetstaxering i regel
ske efter ortens pris, men denna regel torde icke alltid vara lätt att tillämpa.
Dock äro förutsättningarna därför vid dylik taxering andra och större
än i nu törevarande fall. Taxeringsenheterna överensstämma någorlunda
med köpeobjekten vid försäljningar, medan det vid expropriation ofta är
fråga om blott delar av dylika enheter. Och av ändamålet med fastighetstaxeringen
följer, att man därvid bör söka det pris, som vid försäljning i
öppna marknaden skulle kunna med tämlig säkerhet påräknas för fastigheten
i befintligt skick utan större hänsyn till speciella, ännu icke utnyttjade
möjligheter att tillgodogöra sig potentiella högre värden genom omläggning
av användningssätt, omdaning av fastighetsindelningen in. m.
Även då expropriation avser hel taxeringsenhet och förhållandena icke ändrats
sedan taxeringen verkställdes, torde sålunda taxeringsvärdet knappast
kunna tjäna till annan ledning för beräkning av löseskillingen än såsom
angivande minimum av verkliga värdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

265

Mot uttrycket »fastighetens avkastning» må främst anmärkas, att detta
uttryck för tanken på den avkastning, som faktiskt utvinnes vid tiden för
värderingen och att emellertid — såsom i motiven med rätta framhållits —
det icke är beloppet av denna avkastning utan ett beräknat högre sådant
som skall läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet, om avkastningen
kan ökas genom ändring i brukningssättet och »det förändrade utnyttjandet
kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan
tid att det borde höja priset även vid frivillig försäljning». Med denna ståndpunkt
bör näppeligen ens som utgångspunkt anvisas den faktiskt utvunna
avkastningen, i varje fall icke utan uttryckligt förbehåll om att högre sådan
skall beräknas under vissa omständigheter. Iakttages ej detta, blir anvisningen
missledande i en mycket viktig tolkningsfråga. Man torde sålunda
i detta sammanhang snarare böra hänvisa till fastighetens beräkneliga
avkastningsförmåga än till avkastningen.

Avkastningsförmågan i nu angiven bemärkelse kunde väl tyckas beträffande
jord ha så stor betydelse för kapitalvärdet att den förtjänade nämnas
främst bland de härpå inverkande faktorerna och således icke borde,
på sätt vissa uttalanden av markutredningen antyda, komma i betraktande
först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blir otillämplig. Men svårigheten
ligger i att beräkna avkastningsförmågan och därvid skilja mellan
å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför
ej heller skola ersättas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske
t. o. in. av en eller annan spekulant beräknats vid ingångna köp, samt
å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla
men ej utnyttjats eller kommit till uttryck i köpeskillingar,
belåning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende,
som expropriationsnämnderna förmenas ha visat för stor undfallenhet för
expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt
mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypotetiska värden kan väl
knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att komma i
strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga,
måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så
avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel
enskilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oförsiktig
spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses såsom verkligt.
Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste
naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hänsyn icke endast
till kostnaden för dess utvinnande utan även till väntetid och riskmoment.
Som avkastningsförmågan i hög grad heror på brukningsindelning, kommunikationer
och annat, som icke hänför sig blott till vederbörande jordområdes
egen beskaffenhet, kunna kalkylerna bli mycket invecklade. Att
i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysande anvisningar angående
vad som är att iakttaga vid tillämpning av regeln om ersättning
för verkliga värdet torde svårligen låta sig göra.

266

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

Lagtexten i det remitterade förslaget skulle ej heller kunna kasta något
ljus över det kanske mest betydelsefulla och omstridda av de tolkningsspörsmål,
som möta vid uppskattning av expropriationsersättning, nämligen
frågan om det inflytande, som byggnadslagstiftningen utövar å jordens avkastningsförmåga
och å jordvärdet. Denna fråga har behandlats av markutredningen,
och departementschefen har uttalat sig om vissa avsnitt av
problemet i sådana sammanhang, att uttalandena kunna te sig som motiv
till förslaget. Men det torde få anses klart att, om lagstiftaren vill taga
någon ståndpunkt härutinnan på ett för lagtillämpningen bindande sätt,
det måste ske genom stadganden, som på grund av sitt eget innehåll kunna
anses reglera spörsmålet. Till att ge lagens sanktion åt teorier i ämnet
kunna de föreslagna bestämmelserna näppeligen vara tjänliga.

Huruvida ämnet lämpar sig för lagstiftning måste ock kunna dragas i
tvivelsmål, om man fasthåller principen att det är verkliga värdet som skall
ersättas. Hur stort inflytande å detta värde som rättsordningens innehåll än
indirekt kan utöva, är värdet självt dock ett faktiskt förhållande som svårligen
låter bestämma sig endast genom lagbud. I lag kan ju fastslås vad som
skall anses såsom värdet, men sker så, uppstår risk för att nyssnämnda
princip därigenom rubbas. Det visar sig också gärna en tendens att med
frågan, vad som är verkliga värdet, sammanblanda spörsmålet, huruvida det
är detta värde eller ett fingerat högre eller lägre som bör ersättas.

Om det för den viktiga grundsatsen om ersättning för verkliga värdet
vore äventyrligt att söka i lag fastställa metoden för detta värdes utrönande,
så torde dock än mindre böra ifrågakomma att, såsom i förarbetena
till förslaget synes antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt administrativ
myndighet att meddela anvisningar i detta ämne. Tillämpningen av
lagreglerna härutinnan är för närvarande anförtrodd åt institutioner, som
fungera som domstolar, och även om deras sammansättning skulle ändras,
så torde denna deras karaktär ej böra förvandlas. Något sådant har icke
heller föreslagits. Domare kan ju emellertid icke i sin dömande verksamhet
få bindas av direktiv från administrativ myndighets sida, och sådan myndighet
torde därför ej heller böra i frågor om lagtolkningen utfärda anvisningar,
som kunna förväxlas med direktiv. Iakttagandet härav synes särskilt
viktigt i ett fall som det förevarande, där just ordningen för ersättningens
bestämmande bildar huvudsakligaste skyddet för den enskildes lagstadgade
rätt. Värderingsproblemen torde kunna bli utredda och genom exempel
belysta utan att detta behöver ske i former som förläna handledningen
officiell karaktär.

Den utväg, som framför andra erbjuder sig för uppnående av en riktig tilllämpning
av regeln om expropriationsersättning och för nedbringande av
risken att den dömande myndigheten måste stanna i ovisshet om värdet,
torde dock vara att denna myndighet sammansättes så, att den kan anses
fullt skickad för ett självständigt och sakkunnigt utförande av sin uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

267

Med ovan angivna uppfattning att den föreslagna lagtexten ej kan anses
reglera eller belysa frågan om byggnadslagstiftningens verkan på jordvärdet,
skulle visserligen kunna tyckas att anledning saknades att nu gå
in på denna fråga. Men med hänsyn till innehållet i förslagets förarbeten
torde den dock icke böra här lämnas helt åsido.

Markutredningen synes ha utgått från en allmän sats att jordvärdet icke
kan eller åtminstone icke bör beräknas med hänsyn till andra användningssätt
än sådana, som vid tiden för expropriationen äro tillåtna. Att denna
sats emellertid icke kan äga allmängiltighet, om det är verkliga värdet som
sökes, torde framgå av det ovan berörda förhållandet att värdet av jord och
andra varaktiga nyttigheter normalt beror icke blott på omedelbart till
buds stående medel att utnyttja objektet utan även på någorlunda säkra
kalkyler angående framtida förhållanden, låt vara att sådana aldrig kunna
med full visshet förutsägas. Den allmänna inskränkning i exploateringsmöjligheterna,
som byggnadslagen medfört, kan därför icke gärna i så revolutionerande
omfattning, som markutredningen synes antagit, hindra uppkomst
av sådant tätbebyggelsevärde, som beror på befolkningens behov av
bostäder m. m. och på fastigheternas i deras läge och beskaffenhet grundade
förutsättningar att tillgodose detta behov. Myndigheterna måste ju vid
planbildning taga hänsyn till dessa omständigheter, som äro att anse som
de yttersta orsakerna till tätbebyggelsevärdet. Byggnadslagen har i förevarande
hänseende egentligen blott skapat nya riskmoment att taga i beräkning
vid fråga om tätbebyggelsevärde. Markutredningens förslag att i 7 §
expropriationslagen införa ett stadgande, som skulle hindra att värdet beräknades
med hänsyn till väntad men ännu vid expropriationen icke tilllåten
tätbebyggelse, har ju också uppfattats såsom avseende indragning till
det allmänna av redan existerande värde och av detta skäl icke upptagits
i remitterade förslaget. Det är vid nämnda förhållande klart, att markutredningens
närmare anvisningar om värdering av icke planlagd mark, vilka
naturligtvis bygga på utredningens nyssnämnda förslag, i väsentliga delar
icke kunna godtagas. I remitterade förslaget finnas de ock återgivna endast
i beskuret skick. Men även i detta skick skulle de vara missvisande, i det
att redan underlåtenhet att i dylika anvisningar nämna något om tätbebyggelsevärde
lätteligen skulle, särskilt vid jämförelse med anvisningarna angående
planlagd mark, komma att uppfattas som om dylikt värde icke skulle
få beräknas.

Samma uppfattning, som legat till grund för markutredningens inställning
till tätbebyggelsevärde å icke planlagd mark, kommer till synes även
i utredningens uttalanden om de bebyggelsevärden, som måste beräknas å
redan planlagd mark, men i detta fall synas slutsatserna dock i allmänhet
ha vunnit departementschefens gillande. Som princip anges sålunda även i
det remitterade förslaget att man bör räkna högst med den rätt till utnyttjande,
som är medgiven vid tiden för expropriationen. Meningen synes vara
alt man icke borde taga hänsyn till utsikter till framtida för jordägaren förmånliga
ändringar i planen, bur goda dessa utsikter än vore, men väl där -

268

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

emot, åtminstone under vissa omständigheter, till antagliga framtida hinder
att till fullo utnyttja föreliggande rätt till bebyggelse. I verkligheten torde
sannolikhetskalkyler, i vilkendera riktningen de än peka, kunna inverka på
värdet.

Emellertid är tydligt att normalt ett meddelat tillstånd till bebyggelse,
som förut varit förbjuden genom planbestämmelser eller dock ej tillåten,
medför att jordvärdet stiger, medan å andra sidan planer kunna utsläcka
eller nedbringa ett förut existerande bebyggelsevärde. Denna faktiska verkan
av planlagstiftningen blir naturligtvis att beakta vid expropriation, om
ersättningen därvid skall bestämmas till verkliga värdet. Finner lagstiftaren
orättvist eller obilligt, att den ene sålunda gynnas medan den andre
förlorar genom planbildningen, synes det dock icke kunna anses vara en
uPP§ift för expropriationslagstiftningen att utjämna dessa byggnadslagstifningens
verkningar, lika litet som man i expropriationsbestämmelser bör
söka skaffa den enskilde ersättning för värdeförluster, uppkomna genom
andra inskränkningar i hans rätt att utnyttja sin egendom. Utjämningen
kan ju icke gärna få bero på om expropriation sker, och det är icke säkert
att exproprianden är den som bör betala dylik ersättning. Vill man till det
allmänna indraga oförtjänt vinst, torde detta bli en beskattningsfråga. Skall
gottgörelse utgå för förlust, lärer det närmast ankomma på den lagstiftning,
genom vars regler förlusten uppstår, att sörja för kompensation. Därvid
kan ofta åt billighetsskäl ges ett helt annat utrymme än vid bestämmande
av expropriationsersättning, och formerna för gottgörelsen kunna friare
lämpas efter omständigheterna. Byggnadslagen inrymmer ju också vissa
slag av dylik kompensation genom sina regler om ersättnings- och lösningsplikt
för det allmänna. Beskattning och gottgörelse kunna emellertid anordnas
på sådant sätt att de jämväl i fråga om själva jordvärdet i större
eller mindre mån neutralisera värdestegringen respektive värdesänkningen.

Hela det i remisshandlingarna dryftade spörsmålet huruvida rättvisa och
billighet kräva särskilda regler beträffande gatumark och annan mark, som
enligt plan ej må bebyggas, får med nyss angivna betraktelsesätt en enkel
lösning för expropriationslagstiftningens vidkommande. Dylik mark, liksom
all annan, bör vid expropriation uppskattas till sitt verkliga värde vid
tiden för expropriationen, oavsett orsakerna till att värdet blivit vad det är.
Att här närmare utveckla expropriations- och byggnadslagarnas inbördes
förhållande skulle föra för långt.

I enlighet med det ovan anförda finner lagrådet att övervägande skäl tala
för bibehållande i nu förevarande paragraf av uttrycken »fulla värde» och
»full ersättning» samt att de i remitterade förslaget upptagna tilläggen till
paragrafens nuvarande innehåll äro föga tjänliga för sitt syfte och fastmer
i vissa delar ägnade att fördunkla innebörden av själva regeln.

13 §.

I fråga om expropriationsmyndighetens organisation innebär remitterade
förslaget betydande förändringar i förhållande till vad nu gäller. Allt -

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ifrån tillkomsten av den första svenska expropriationsförordningen i mitten
av 1800-talet har värderingsfrågan slutgiltigt avgjorts av en nämnd, vilken
utsetts antingen på sätt parterna själva överenskommit eller, om sådan
överenskommelse ej träffats, enligt viss lagstadgad ordning, som åt parterna
givit större eller mindre medbestämmanderätt vid valet. Enligt nu
gällande bestämmelser skall nämnden, om parterna ej överenskommit att ge
den annan sammansättning, utgöras av den, som länsstyrelsen för tre år utsett
till ordförande i expropriationsnämnder inom länet, samt fyra ledamöter,
som väljas, två av rätten och en av vardera parten, inom en större
krets personer, utsedd av landstinget och stadsfullmäktige i stad, som ej
deltager i landsting, samt länsstyrelsen. Nämndens beslut har karaktär av
skiljedom och får således ej överklagas. Varken skälen för beslutet eller
avvikande meningar få offentliggöras.

Enligt förslaget däremot skulle expropriationsmålens behandling helt
överlämnas åt domstolar, vilka således jämväl skulle ha att bestämma expropriationsersättningen.
I första instans skulle målen behandlas av en
för ändamålet inrättad specialdomstol, benämnd expropriationsdomstol och
bestående av ägodelningsdomaren, två särskilt utsedda expropriationstekniker
och två nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse skulle expropriationsdomstolen
dock vara domför med, förutom ordförande och nämndemän,
endast en expropriationstekniker. Från expropriationsdomstolen
skulle målen även i värderingsfrågan kunna fullföljas till hovrätten och
högsta domstolen.

Mot de nuvarande expropriationsnämnderna har framför allt anmärkts,
att det icke är sörjt för att det finns erforderlig juridisk och ekonomiskteknisk
sakkunskap hos nämnden och att sammansättningen av nämnden
ofta växlar, i det att ordföranden är den ende ledamoten, som
deltager i behandlingen av alla eller flertalet expropriationsmål i länet. Dessa
anmärkningar ha otvivelaktigt visst berättigande. Emellertid torde de
anmärkta bristerna kunna väsentligen avhjälpas genom sådan omorganisation
av nämnden som alternativt övervägts av markutredningen. Under sådana
förhållanden kunna dessa brister icke i och för sig utgöra tillräcklig
anledning att överlämna värderingsfrågans prövning åt domstol.

Av motiven till förslaget framgår också att det icke så mycket är svagheterna
i expropriationsnämndens nuvarande sammansättning, som föranlett departementschefen
att föreslå värderingens överflyttande på domstolar, utan
fastmera de förhållanden med avseende å nämndens beslut, som angivits i
det föregående, eller att beslutet icke motiveras och ej får överklagas samt att
skiljaktiga meningar icke offentliggöras. Att dessa förhållanden ansetts
utslagsgivande beror återigen, enligt vad motiven ge vid handen, på de förväntningar
departementschefen fäst vid tillämpningen av de värderingsregler,
han avsett att införa genom den föreslagna nya lagtexten i 7 § första
stycket och kommentaren därtill. Tydligen ha dessa regler betraktats såsom
det viktigaste medlet att nedbringa expropriationsersättningarna. Men endast
om värderingsorganet motiverar sin uppskattning blir det möjligt att kon -

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

trollera att reglerna verkligen följts. Och för säkerställandet av en enhetlig,
på vissa principer uppbyggd praxis och tryggandet av rättssäkerheten
har ansetts erforderligt att värderingen kan omprövas i högre instans.

Att största möjliga enhetlighet vid värderingsorganens ställningstagande
till principiella spörsmål bör eftersträvas är obestridligt.

Vid bedömandet av den tilltänkta överprövningens nytta måste dock först
och främst fasthållas, att i sådana fall, där överrätterna endast skulle ha
att godkänna eller jämka en i underinstansen med stöd av iakttagelser på
platsen verkställd skälighetsprövning, nyttan ej skulle komma att stå i
rimlig proportion till den olägenhet överrättens belastande med detta arbete
skulle föra med sig. All erfarenhet från domstolarnas verksamhet bestyrker,
att det finnes ytterst litet utrymme, praktiskt taget, för en vanlig överrätt
att jämka på värdering som i frågor av förevarande typ företagits av den
första instansen med dess större möjligheter att bedöma primärmaterialet.

Beträffande härefter de fall, där värderingen är beroende på frågor av
principiell innebörd, är det naturligen svårt att med någon säkerhet bedöma,
vilken betydelse överprövningen skulle få för ernående av en enhetlig
praxis. Såsom lagrådet under 7 § framhållit kunna uttömmande och bindande
normer för värderingen svårligen uppställas. Av utredningen i ärendet
synes också framgå att de värderingsregler, som skisserats, skulle bli tämligen
obestämda och tänjbara. I vissa fall skulle två eller flera olika normer,
som alternativt rekommenderats, kunna bli tillämpliga. Men ett riktigt
resultat skulle vinnas endast om i varje fall vederbörlig hänsyn tages
till samtliga förhandenvarande omständigheter, över huvud taget torde det
sällan bli fråga om tillämpning av någon allmän princip i dess renhet, i
det att olika från fall till fall skiftande förhållanden påkalla skönsmässiga
jämkningar. Det kan därför antagas att i många fall det slutliga resultatet
icke med säkerhet kan sägas hava påverkats av att i stället för en viss metod,
som framstår såsom möjligen riktigare, en annan kommit till användning.
Med hänsyn till vad nu anförts synes sannolikt, att överrätternas avgöranden
mycket sällan skulle få betydelsen av prejudikat.

Vad som ur rättssäkerhetens synpunkt är av vikt är icke att tillämpning
av vissa värderingsteorier kan redovisas utan att uppskattningen sker under
sakkunnigt och samvetsgrant hänsynstagande till alla ifrågakommande
omständigheter. I själva verket torde ett överdrivet betonande av värderingsmetoders
betydelse och krav på att uppskattningen utförligt motiveras
kunna bli till skada, särskilt med hänsyn till risken för att därigenom
värderingen blir alltför schablonmässig.

Även om det naturligtvis skulle vara en överdrift att förneka allt värde
av att uppskattningen kunde dragas under överrätternas prövning, är det
emellertid påtagligt, att därmed också skulle vara förenade direkta olägenheter.

Man skulle riskera att av expropriationen föranledda kostnader bleve avsevärt
högre än under nuvarande förhållanden, säkerligen i de allra flesta
fallen utan motsvarande nytta. Särskilt skulle detta bli förhållandet, om

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

sakkunnigutredning förebragtes jämväl i överrätterna. Härtill komma de
olägenheter som dröjsmålet med expropriationsmålens slutliga avgörande
skulle innebära. För att dessa olägenheter ej skola bli alltför stora har föreslagits,
att den exproprierande skall äga i förväg taga fastigheten i besittning
mot ställande av säkerhet. Expropriatens intresse av att fastigheten ej,
innan vederlag lämnas, fråntages honom har allenast såtillvida beaktats, att
om han vägrar att lämna från sig fastigheten utan ersättning, domstolen i
vissa särskilt angivna fall och då expropriaten eljest finnes ha giltigt skäl för
sin vägran väl får förordna om fastighetens upplåtande men endast under
villkor att exproprianden nedsätter tre fjärdedelar av det belopp, vartill expropriationsersättningen
i avbidan på lagakraftägande dom uppskattas. Expropriaten
skulle således, fastän i princip ej skyldig att avstå fastigheten
annat än mot full ersättning, efter fastighetens avträdande kunna få vänta
mycket lång tid på den ersättning som tillkommer honom. Visserligen skall
han enligt förslaget, liksom enligt gällande lag, under väntetiden njuta sex
procent ränta å beloppet. Av specialmotiveringen framgår emellertid, att
denna förmån är avsedd allenast som ett provisorium i avbidan på lagstiftning,
varigenom den legala räntan skall bringas i bättre överensstämmelse
med det allmänna ränteläget. Den tidsutdräkt, som skulle föranledas av
målets passerande genom tre instanser, skulle efter sådan räntesänkning
kunna åsamka expropriaten en kännbar förlust.

Olägenheterna av att talan i värderingsfrågan från expropriationsdomstolen
skulle kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen anser lagrådet
icke uppvägas av de fördelar som skulle vara förenade med en sådan
ordning. Med hänsyn bland annat till att parterna icke skulle ha något
inflytande på expropriationsdomstolens sammansättning lärer icke kunna
ifrågakomma att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar
men samtidigt avskära parterna från klagorätt. Lagrådet avstyrker
fördenskull det föreslagna inrättandet av expropriationsdomstolar.

Det ligger enligt lagrådets mening närmast till hands att bibehålla expropriationsnämnderna,
ehuru med förändrad sammansättning. Enligt ovan berörda,
inom markutredningen diskuterade förslag till omorganisation av
nämnderna skulle ordföranden utses av länsstyrelsen samt vara lagfaren
och erfaren i domarvärv. De två ledamöter, som för närvarande utses av
rätten, skulle utbytas mot expropriationstekniker. För varje län skulle av
länsstyrelsen förordnas fem tekniker, som skulle vara experter inom olika
specialområden. I nämnden skulle liksom nu sitta ytterligare två ledamöter,
som skulle utses av parterna på samma sätt som enligt gällande lag. Ordföranden
skulle för varje mål alltefter dettas beskaffenhet inkalla två av
teknikerna till tjänstgöring.

Lagrådet anser att en nämnd av i huvudsak denna sammansättning skulle
vara väl skickad att bestämma expropriationsersättningen. På ett par
punkter vill lagrådet förorda mindre avvikelser från berörda förslag. Ordföranden
torde böra tillsättas av Kungl. Maj :t. Expropriationsteknikerna
synas lämpligen — i likhet med vad som föreslagits i fråga om de lek -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

niker som skulle vara ledamöter av expropriationsdomstolen -— böra förordnas
av Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, och
deras antal och kvalifikationer torde ej böra angivas närmare än som skett
i remitterade förslaget beträffande expropriationsdomstolens tekniker. För
att nämndens sammansättning ej skall växla alltför mycket synes antalet
av de till ledamöter valbara personer som enligt 23 § i gällande expropriationslag
skola utses av landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager
i landsting, samt länsstyrelsen genomgående böra minskas till hälften
av vad där stadgas, så att hela antalet valbara kommer att utgöra i det
område, som bildas av Stockholms stad och län, 48 och i vart och ett av de
övriga länen 24.

Beträffande tiden, för vilken expropriationsteknikerna skulle förordnas,
synes den av departementschefen föreslagna perioden av tre år väl kort.
Med hänsyn till angelägenheten av att teknikerna ej känna sig stå i beroendeställning
till det allmänna anser lagrådet tiden böra bestämmas till
sex år. Självfallet är det av synnerlig vikt att icke till expropriationstekniker
liksom naturligtvis ej heller till ordförande i nämnderna -—-utses personer, som på grund av sin ställning kunna vara benägna att anlägga
partiska synpunkter på värderingen. Personer i tjänst hos kommun,
som själv har expropriationsintressen, böra tydligen ej ifrågakomma.

Om expropriationsnämnderna på sätt ovan förordats tillförsäkras juridisk
och ekonomisk-teknisk sakkunskap, bör redan på den grund kunna
förväntas att nämnderna, var inom sitt område, låta sina värderingar i
den utsträckning det är möjligt och önskvärt präglas av enhetlighet och
följdriktighet. Och säkerligen skulle sådana regelbundna sammankomster
mellan främst expropriationsteknikerna, som departementschefen avsett att
anordna, kunna verksamt främja likformighet mellan de olika nämndernas
praxis.

Med hänsyn bland annat till att parterna fortfarande skulle utse ledamöter
i nämnden, lärer förbudet mot angivande av skälen för nämndens
beslut och offentliggörande av avvikande meningar böra bibehållas. Då
beslutet ej skulle kunna överklagas, skulle ej heller finnas något sådant
intresse av att heslutet motiveras och skiljaktiga meningar redovisas som
påkallar att så sker i fråga om domstolsavgöranden.

Den parterna för närvarande tillkommande rätten att bestämma över
expropriationsnämndens sammansättning, då de äro ense därom, torde böra
bibehållas.

Den omarbetning av förslaget, som ett beaktande av lagrådets vid förevarande
paragraf gjorda erinringar skulle föranleda, innebär tydligen i det
stora hela en återgång i de av organisationsfrågan berörda delarna, beträffande
såväl lagens underrubriker som dess särskilda stadganden, till nu gällande
lags lydelse med vissa jämkningar, som huvudsakligen torde beröra
23, 25 och 27 §§ i sistnämnda lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

273

Övriga lagförslag.

Dessa ändringsförslag förfalla uppenbarligen i allt väsentligt, om lagrådets
erinringar i fråga om lagen om expropriation bliva beaktade.

De förändringar i gällande lag om expropriation, såvitt angår organisationsfrågan,
som lagrådet förordat, torde böra tillmätas återverkan även
på nu förevarande lagförslag i tillämpliga delar.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

1K liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

274

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1949.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 mars
1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 februari 1949 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, samt

(>) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rätlegång.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i det stora liela ställt sig avvisande till det remitterade förslaget.
En viss utvidgning av kommunernas möjlighet att expropriera jord
har lagrådet visserligen ansett kunna vara till gagn. Lagrådet har emellertid
uttalat, att förslaget i detta hänseende ginge vida längre än lagrådet ansåge
lämpligt. Enligt lagrådets mening skulle förslagets antagande i oförändrat
skick innebära en radikal förändring i den enskilde jordägarens ställning,
i det att den relativa trygghet, som jordäganderätten hittills i allmänhet
inneburit, bleve till väsentlig del tillspillogiven. Stor sannolikhet talade
för att man, om förslaget upphöjdes till lag, hade att motse en kommunernas
monopolställning, som i stor utsträckning skulle betaga de enskilda lusten
att äga mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunde väntas
sträcka sig. Endast under förutsättning att förslaget omarbetades under
hänsynstagande i det väsentliga till vad lagrådet anfört har lagrådet ansett
sig kunna tillstyrka detsamma.

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beträffande lagrådets uttalanden om förslagets innebörd i stort och dess
förhållande till den allmänna rättsuppfattningen vill jag särskilt framhålla
att dylika ställningstaganden — i detta ärende mer än vanligt i lagstiftningsfrågor
— enligt sakens natur måste hl i beroende av bedömarens samhällsekonomiska
värderingar. Det är över huvud taget icke möjligt att enbart
på juridisk grundval fatta ståndpunkt till dessa spörsmål. Bedömningen
måste ytterst grundas på politiska uppfattningar, t. ex. i vad mån eller pa
vad sätt äganderätten till tomtmark bör få inverka på tätorternas utveckling
eller hur omfattande uppgifter som böra läggas på kommunerna och andra
samhälleliga organ i syfte att trygga medborgarnas bostadsförsörjning.
Dessutom vill jag framhålla, att enligt min mening kan förslaget icke väntas
få sådana långtgående konsekvenser som lagrådet antagit.

Såsom framgår av mitt anförande vid förslagets remitterande till lagrådet
har utgångspunkten för de vidgade expropriationsmöjligheterna varit
bostadsförsörjningens behov. Kommunerna ha redan betydelsefulla uppgitler
på bostadspolitikens område, och det ligger enligt min mening i linje
med en önskvärd utveckling, att kommunernas verksamhet för befolkningens
förseende med fullgoda bostäder till rimliga priser alltmer aktiveras.
Även i övrigt böra kommunerna i väsentliga avseenden ha ansvaret, för bebyggelsen
inom sina områden. Kommunerna måste då också ha legala möjligheter
att fullgöra dessa utomordentligt betydelsefulla uppgifter.

Enligt min uppfattning har hehovct av en väsentlig utvidgning av kommunernas
expropriationsmöjligheter i praktiken givit sig starkt till känna,
ej minst i mindre, växande samhällen. Kommunalt verksamma personer
med skilda politiska åskådningar ha vid olika tillfällen omvittnat vilka
svåra olägenheter som vållats av privata markmonopol och möjligheterna
att spekulera i tomtmark.

I anledning av vissa yttranden av lagrådet vill jag vidare påpeka att enligt
det remitterade förslaget expropriationsrätt icke avsetts skola kunna
beviljas enbart i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring på
marken. Problemet om överförande till det allmänna av värdestegring vid
tätbebyggelse har nämligen, såsom framgått av mitt tidigare anförande,
hänskjutits till ytterligare utredning. En annan sak är att en exproprierande
kommun, liksom varje annan förvärvare av mark, rent faktiskt kommer
i åtnjutande av värdestegring som inträffar under den tid kommunen har
marken i sin ägo. Då fråga är om kommuner, har denna effekt icke samma
stötande innebörd som eljest ofta är fallet, enär eu dylik värdestegring till
övervägande del brukar bero på anordningar som tillkommit på föranstaltande
av det allmänna.

I samband med utvidgningen av expropriationsrätten har det funnits angeläget
att, icke minst i rättssäkerhetens intresse, precisera reglerna för
värdering av expropriationsföremålet så att eu riktigare och likformigare
värdesättning erhallcs än som ofta kommit till stånd med nu gällande regler.
Alt cxpropriationsersätlningens bestämmande enligt förslaget skall anförtros
åt domstol, är likaledes ägnat all skapa större säkerhet vid avgö -

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

randena. Både den exproprierande och den, från vilken expropriationen
sker, komma att åtnjuta denna ökade trygghet.

Vad lagrådet anfört har sålunda icke föranlett mig att frånfalla någon
av huvudpunkterna i förslaget.

Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av
mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, har lagrådet ansett
att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast
då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid. Om
kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol, är det
dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden
uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande syfte
kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium. För
att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande
utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga villkor blir
tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Då det gäller
mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda avseende lämnas
i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken sedermera vid
en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse ur synpunkten
av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser, synes icke
innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning vid expropriationstillfället.
Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållande
mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna för 5 § expropriationslagen.

Vidare har lagrådet ansett att expropriationsrätten icke borde omfatta
mark varå byggnadsrätten enligt gällande plan ej helt utnyttjats. Det torde
visserligen vara riktigt att de möjligheter till tvångsinlösen, som byggnadslagen
öppnar för dylika fall, i allmänhet äro tillfyllest. I vissa fall, t. ex. vid
tvångsförvärv av obebyggda områden vari ingå bebyggda enklaver, synes
ciock en begränsning i enlighet med lagrådets åsikt kunna medföra tekniska
olägenheter. I motsats till lagrådet anser jag därför att begränsningen ej
bör göras. Jag har icke heller funnit något förtydligande i lagtexten erforderligt
för att utmärka att ifrågavarande fall ingå under densamma.

I denna del har lagrådet slutligen också gjort invändning mot att expropriation
skulle kunna ske av mark för upplåtelse med tomträtt. Vad till
stöd därför anförts har icke föranlett mig att ändra min tidigare uttalade
mening. De fördelar som äro förenade med att samhället behåller äganderätten
till marken äro enligt min uppfattning så stora att avsikten att göra
tomträttsupplåtelse bör motivera expropriationsrätt. Däremot anser jag mig
för närvarande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda
hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör
begränsas till mark som icke redan är tätbebyggd. Sedan pågående utredning
om tomträttsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan
om denna begränsning.

Beträffande 7 § i lagen om expropriation synes lagrådets uttalande i sak
icke väsentligt skilja sig från den ståndpunkt som jag intagit i mitt tidi -

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

gare anförande. Lagrådet har emellertid ifrågasatt huruvida de föreslagna
ändringarna i paragrafen skulle vara lämpliga. För min del anser jag att
nyredigeringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att
eliminera sådana övervärden, som enligt en bestämd allmän uppfattning
hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall
motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara .»fullt»
utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla
principen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. Även ur synpunkten
av säkerhet och likformighet bör emellertid förslaget leda till bättre
resultat än den nuvarande bestämmelsen. Eftersom ortens pris och fastighetens
avkastning otvivelaktigt utgöra de väsentligaste värderingsgrunderna,
är det enligt min åsikt befogat att framhäva dessa. Lagrådets uttalande,
att endast under tämligen speciella omständigheter synnerlig ledning för bestämmandet
av värdet av visst jordområde skulle kunna hämtas av ortens
pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsäljningar torde i stället
ortspriset per nr regelmässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även
om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena
eller andra riktningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkastning
mot ordet avkastningsförmåga, synes knappast utgöra en förbättring.
Visserligen leder ordet »avkastning» närmast tanken till den faktiska avkastningen.
Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk avkastning i
praktiken blir avgörande för värderingen, synes det mig naturligt att lagtexten
avfattas i enlighet härmed. I den mån anledning finnes att tillgripa
eu beräkning av den hypotetiska avkastningen, bör detta ske på samma
sätt som andra, i lagtexten icke särskilt omnämnda, faktorer böra vinna
beaktande.

Under 13 § slutligen har lagrådet avstyrkt det föreslagna inrättandet av
expropriation sdomstolar och i stället förordat bibehållande av nuvarande
ordning med vissa ändringar. Sistnämnda förslag till lösning av organisationsproblemet
har redan tidigare framförts i detta lagstiftningsärende. Vad
lagrådet anfört innefattar ej några nya synpunkter av avgörande betydelse
och jag bär därför icke funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i
denna del. Jag vill här endast framhålla att förslaget att inrätta nya expropriationsdomstolar
främst är grundat på önskemålet att tillgodose rättssäkerhetsintresset.
De nya värderingsreglerna och den utförligare motivering
av värderingsbesluten, som bör bli en följd av dessa, torde skapa väsentligt
bättre förutsättningar för en överprövning i högre instans än som
vanligen äro för handen i rena värderingsfrågor. Klagorätten ger parterna å
ömse sidor garanti att inga synpunkter bli obeaktade vid löseskillingens bestämmande.

Utöver den ändring i 1 § av förslaget till lag angående ändring i lagen om
expropriation, som jag i det föregående förordat, bär eu mindre, redaktionell
jämkning i samma lagförslag funnits erforderlig.

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Föredraganden hemställer att lagförslagen, expropriationslagförslaget ändrat
i enlighet med vad sålunda anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

279

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition .............................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Lagförslag ............................................................. 3

Lag angående ändring i lagen om expropriation 3

Lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen............... 27

Lag angående ändring i lagen om återköpsrätt till fast egendom .......... 29

Lag om ändring i byggnadslagen........................................ 34

Lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen angående patent............ 40

Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om fri rättegång.............. 41

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 februari 1949 ...................... 42

I. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse 43

II. Principerna för värdering av fastighet vid expropriation 76

III. överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse ... 103

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriationsersättning 177

A. Ersättning för gatumark m. m................................... 177

B. Ersättning för skada och intrång .............................. 183

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning ........ 186

V. Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark .......................................................... 187

VI. Expropriationsmyndighetens organisation ........................ 198

VII. Ifrågasatt ändring av 160 § byggnadslagen 237

VIII. Specialmotivering................................................. 237

Utdrag av lagrådets protokoll för den 22 mars 1949 ........................ 255

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 24 mars 1949 ...................... 274