Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1

Nr 180.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om explosiva varor; given Stockholms slott den
1 april 1949.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning om explosiva varor.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Sammanfattning.

Förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor skall enligt
förslaget ersättas av en ny förordning. I denna har hänsyn tagits till utvecklingen
på området. Vissa luckor i nu gällande bestämmelser ha utfyllts.
Den nuvarande indelningen av de explosiva varorna i två klasser har
ersatts dels av en indelning i fem huvudslag och dels av en indelning
i fem transportklasser. Kommerskollegium skall upprätta och utfärda en
systematisk förteckning över sådana explosiva varor, som få tillverkas och
användas här i riket. Förteckningen skall lämna uppgift om vissa bestämmelser
beträffande olika slag av explosiva varor. Tillstånd kräves i stort
sett för all tillverkning av explosiva varor. Likaså kräves i princip tillstånd,
i allmänhet av polismyndigheten i orten, för varje innehav av sådana varor.
Undantag kommer dock att göras för bl. a. vissa pyrotekniska varor.
Bestämmelserna om förvaring ha skärpts. I fråga om transportföreskrifterna
ha såväl uppmjukningar som skärpningar genomförts. Förenklingar ha vidtagits,
framför allt i fråga om det formella förfarandet i olika ärenden. En
viss decentralisering har genomförts. Ett stort antal detalj bestämmelser samt

1 lliluing till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr ISO.

2 Kungl. May.ts proposition nr 180.

föreskrifter av rent teknisk natur ha utmönstrats ur förordningen. I stället
får kommerskollegium befogenhet att utfärda kompletterande bestämmelser
och tillämpningsföreskrifter. Kollegium äger enligt förslaget medgiva, att förordningens
bestämmelser helt eller delvis icke skola vara tillämpliga på visst
eller vissa varuslag. Länsstyrelserna få rätt att i individuella fall medgiva
undantag från vissa föreskrifter. Den nya förordningen föreslås skola träda
i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

3

Förslag

till

Förordning om explosiva varor.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med explosiva varor förstås i denna förordning varor, som bestå av
eller innehålla explosiva eller pyrotekniska ämnen.

Till explosiva varor hänföras ej explosiva luft- och gasblandningar, ej
heller tändstickor.

Bestämmelserna i denna förordning skola icke gälla beträffande läkemedel
och uteslutande för tillverkning därav avsedda varor, som innehålla
eller bestå av explosiva ämnen; dock må kommerskollegium i den utsträckning
som finnes påkallad föreskriva, att tillverkning annorstädes än å apotek
av sådana läkemedel och varor samt transport av sistnämnda varor skola
vara underkastade förordningens bestämmelser.

2 §•

Denna förordning skall allenast i den mån Kungl. Maj :t särskilt förordnar
därom äga tillämpning på försvarets fabriker, verkstäder, forskningsanstalter
och förråd samt kronan tillhöriga explosiva varor, som äro avsedda
för försvarets behov. Vad i denna förordning stadgas om transport skall
dock utan sådant särskilt förordnande gälla även explosiva varor som nyss
nämnts, såvida icke transporten sker under ledning av militärbefäl eller
annan av försvarsmyndighet förordnad person.

Beträffande ammunition och tändmedel, som avses i vapenförordningen,
samt hagelpatroner och härför avsedda tändhattar skola bestämmelserna
i 5 och 7 kapitlen av denna förordning äga tillämpning allenast på tillverkares
och handlandes befattning med sådana varor i och för rörelsen.

3 §.

1 inom. Explosiva varor indelas i denna förordning i följande huvudslag,
nämligen

sprängämnen, såsom dynamit, nitrocellulosa, nitroglycerin och trotyl,

krut, såsom kanonkrut, gevärskrut och svartkrut,

ammunition, såsom hagel- och kulpatroner, patroner för slaktmasker
samt laddade patron- och laddningshylsor, granater, bomber och minor,

tändmedel, såsom sprängkapslar, tändhattar och stubin, samt

pyrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser, icke explosiva brand- och
rökbomber samt explosiva leksaker.

2 mom. Med hänsyn till den olika farligheten vid transport hänföras de
explosiva varorna till transportklasserna A, B, C, D och E. De olika transportklasserna
omfatta följande varuslag, nämligen

4

Kungi. Maj:ts proposition nr ISO.

transportklass A knallkvicksilver, nitroglycerin och andra högkänsliga explosivämnen
samt ammunition och tändmedel, som icke kunna anses transportsäkra,

transportklass B sprängkraftiga tändmedel i allmänhet, såsom sprängkapslar
och detonerande stubin,

transportklass C dynamit, svartkrut samt därmed i avseende å transportsäkerhet
jämförliga sprängämnen och krut,

transportklass D mindre känsliga sprängämnen, röksvagt krut, militär
ammunition i allmänhet samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga
pyrotekniska varor, samt

transportklass E annan ammunition än ovan nämnts, icke sprängkraftiga
tändmedel i allmänhet, såsom tändhattar och snabbstubin, samt därmed i
avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska varor.

3 mom. Med militär explosiv vara förstås i denna förordning explosiv
vara, som är avsedd uteslutande eller huvudsakligen för militärt ändamål.

4 §•

1 mom. Uppstår fråga, huruvida viss vara skall anses som explosiv, tillkommer
det kommerskollegium att avgöra frågan.

Allenast sådana explosiva varor, som blivit av kommerskollegium godkända,
må tillverkas eller innehavas inom riket eller dit införas. Utan hinder
härav må dock varor, som icke godkänts, tillverkas eller införas i ringa
myckenhet för anställande av försök enligt vad därom stadgas i 9, 12 och
54 §§.

Explosiv vara, för vilken åtgärder eller anordningar, som angivas i denna
förordning eller med stöd därav utfärdade tillämpningsföreskrifter, icke
kunna anses utgöra betryggande skydd mot explosion eller vars användning
kan befaras medföra särskilda olägenheter ur ordningssynpunkt, må icke
godkännas för tillverkning, innehav eller införsel.

2 mom. Då skäl äro därtill, äger kommerskollegium medgiva, att bestämmelserna
i denna förordning helt eller delvis icke skola vara tillämpliga på
viss explosiv vara.

3 mom. Med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning avgör
kommerskollegium till vilket huvudslag och till vilken transportklass explosiv
vara är att hänföra samt, efter samråd med krigsmaterielinspektionen
inom handelsdepartementet, huruvida explosiv vara skall anses som militär
explosiv vara.

4 mom. För explosiv varas godkännande eller hänförande till visst slag
eller viss transportklass eller för medgivande att bestämmelserna i denna
förordning helt eller delvis icke skola äga tillämpning på viss explosiv vara
äger kommerskollegium meddela de villkor och föreskrifter, som finnas
påkallade.

5 §.

Kommerskollegium skall utgiva en systematisk förteckning över samtliga
explosiva varor, som godkänts enligt 4 § 1 mom. Förteckningen skall lämna
0111 kollegii beslut beträffande olika slag av explosiva varor samt
innehålla hänvisningar till de särskilda bestämmelser, som förekomma för
vissa varuslag. Har kollegium meddelat föreskrift som i 1 § tredje stycket
sägs, skall förteckningen innehålla uppgift jämväl därom.

6 §.

Varje med stöd av denna förordning meddelat tillstånd eller godkännande
må av vederbörande myndighet ändras eller återkallas, om gällande bestämmelser
icke iakttagas eller förutsättningarna för meddelandet av till -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

ståndet eller godkännandet rubbats eller icke längre äro för banden, eller
om det påkallas av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet eller andra förhållanden
av synnerlig vikt.

Har myndighet ändrat eller återkallat tillstånd, beträffande vilket särskilt
tillståndsbevis utfärdats, åligger det efter anmaning tillståndshavaren
att till myndigheten ofördröj ligen avlämna beviset.

2 KAP.

Om tillverkning.

7 §•

Med tillverkning av explosiv vara törstås i denna förordning varje förfarande,
varigenom dylik vara framställes av icke explosiva ämnen eller förarbetas
till annan explosiv vara. Till tillverkning hänföres dock icke klargöring
av ammunitionseffekter, montering av tändmedel eller liknande åtgärd
för explosiv varas färdigställande, därest den på grund av varans beskaffenhet
samt sättet för varans transport och användning normalt företages
i samband med förbrukningen.

Såsom fabriksinässig betecknas tillverkning, där flera än tre personer sysselsättas.

8 §.

Då skäl äro därtill, äger kommerskollegium föreskriva, att explosiv vara
må tillverkas allenast för visst eller vissa ändamål. Kollegium må ock helt
förbjuda tillverkningsförfarande, som är förenat med särskild fara.

9 §•

Explosiv vara må icke i andra fall än i andra, tredje och fjärde styckena
sägs tillverkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Att för tillverkning av explosiv
vara, som tillika är att hänföra till krigsmateriel, härjämte erfordras
tillstånd av Kungl. Maj :t, framgår av bestämmelserna i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel in. m.

Vid fabrik, som med vederbörligt tillstånd inrättats för tillverkning av
visst eller vissa slag av explosiva varor, må utan särskilt tillstånd andra
explosiva varor, även sådana som icke godkänts av kommerskollegium enligt
4 § 1 inom., försöksvis framställas i den omfattning, som erfordras för
att bedöma varornas praktiska användbarhet. Försöksframställningen må
dock icke avse varor av annat huvudslag än fabrikstillståndet omfattar, med
mindre sprängämnesinspektionen medgivit detta. Försöksvis framställda
varor må ej utlämnas från fabriken för annat ändamål än anställande av
försök under fabriksföreståndares eller avdelningsföreståndares tillsyn och
ansvar eller under kontroll som föreskrivits av sprängämnesinspektionen.

Å laboratorier vid rikets universitet, högskolor, andra statliga eller statsunderstödda
forskningsanstalter, högre allmänna och tekniska läroverk samt
liknande läroanstalter må utan tillstånd och utan alt nedanstående bestämmelser
i detta kapitel iakttagas under vederbörande lärares eller forskares
ledning och ansvar explosiva varor, även icke godkända, framställas i den
omfattning, som erfordras för laboratoriemässiga försök. Explosiv vara, som
icke omedelbart förbrukas vid sådant försök, skall snarast oskadliggöras.

Envar som jämlikt bestämmelserna i vapenförordningen äger innehava
hagel- eller annat jaktgevär eller sportgevär må utan tillstånd och utan att
iakttaga föreskrifterna nedan i detta kapitel ladda ammunition till geväret
för eget bruk.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

10 §.

Tillstånd att tillverka explosiva varor må av länsstyrelsen meddelas den,
som är behörig att idka fabriks- och hantverksrörelse i allmänhet och prövas
lämplig att driva tillverkningen. Skall tillverkningen avse explosiv vara, som
tillika är att hänföra till krigsmateriel, må länsstyrelsen icke bevilja tillstånd
åt annan än den, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd enligt förordningen om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. in.

Där ej särskilda skäl föranleda till annat, skall ansökan om tillstånd till
fabriksmässig tillverkning av länsstyrelsen på sökandens bekostnad kungöras
i tidning i orten. Härvid skall utsättas viss tid, inom vilken erinringar
mot ansökningen skola göras hos länsstyrelsen. Intill utgången av denna
tid skall ett exemplar av erforderliga handlingar förvaras tillgängligt hos
polismyndigheten i orten. Underrättelse härom skall intagas i kungörelsen.
Beviljas sedermera tillstånd, skall detta beslut kungöras på samma sätt.

Länsstyrelsens tillstånd skall avse visst eller vissa slag av explosiva varor
och skall förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt
fall finnas erforderliga. Tillverkningstillstånd medför rätt att förvärva explosiva
varor, som erfordras för tillverkningen.

Tillstånd att tillverka explosiva varor annorledes än fabriksmässigt må
blott avse laddning av handvapenammunition och tillverkning av pvrotekniska
varor.

11 §■

Tillverkning av explosiva varor skall förestås av en av länsstyrelsen godkänd
föreståndare. Vid anläggning av större omfattning må särskilda föreståndare
godkännas för olika avdelningar. För föreståndare skall finnas
av länsstyrelsen godkänd vikarie, såvida icke länsstyrelsen med hänsyn till
rörelsens ringa omfattning medgivit undantag härifrån.

Föreståndare är ansvarig för att rörelsen drives på behörigt sätt i tekniskt
avseende samt att denna förordning och med stöd därav meddelade
föreskrifter och beslut efterföljas. Han skall, då tillverkning av explosiv vara
pågår, själv eller genom vikarie öva tillsyn över tillverkningen. Föreståndare
vid fabrik eller vikarie, som vid förfall för föreståndaren inträtt i dennes
ställe, skall hava sin bostad i närheten av fabriken, där ej länsstyrelsen
medgivit annat.

Vid fabriksmässig tillverkning må ej annan godkännas såsom föreståndare
eller vikarie än den, som äger erforderliga teoretiska kunskaper och
praktisk erfarenhet i sådan tillverkning, som skall förekomma vid fabriken,
samt i övrigt prövas lämplig. Såsom vikarie för föreståndare vid svartkrutbruk
eller fabrik för tillverkning endast av blandningssprängämnen med
låg känslighet må dock godkännas lämplig person med allenast praktisk
erfarenhet.

Vid annan än fabriksmässig tillverkning må såsom föreståndare eller
vikarie godkännas lämplig person, som äger praktisk erfarenhet i den tillverkning
varom fråga är.

12 §.

Utan hinder av vad i 10 och 11 §§ stadgas må person, som äger erforderliga
teoretiska insikter och i övrigt prövas lämplig, beviljas tillstånd att
tillverka explosiva varor av visst eller vissa slag, även sådana som icke godkänts
av kommerskollegium enligt 4 § 1 inom., försöksvis i uppfinnings-,
undervisnings- eller vetenskapligt syfte. Sådant tillstånd må ej avse tillverkning
i större omfattning än som erfordras för att bedöma varornas praktiska
användbarhet. Tillståndet skall förbindas med de villkor och före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

7

skrifter, som i varje särskilt fall finnas erforderliga, och medför jämväl
rätt att förvärva explosiva varor, som erfordras för tillverkningen. Tillverkad
vara må icke utlämnas för annat ändamål än anställande av försök
under kontroll, som föreskrivits av sprängämnesinspektionen.

13 §.

Tillverkning av explosiv vara må icke äga rum å plats, där tillverkningen
kan medföra särskild fara för omgivningen.

Tillverkningsställe må ej vara beläget inom tätbebyggt område. Tillverkning
av sprängämnen, krut, sprängladdad ammunition eller sprängkraftiga
tändmedel må ej bedrivas på mindre avstånd än 5 000 meter från område
som nyss sagts, 500 meter från offentlig byggnad, station å till allmän
trafik upplåten järnväg eller annans hus, vari människor bo eller eljest
varaktigt uppehålla sig, eller 200 meter från allmän väg eller från järnväg
eller farled, som är upplåten till allmän trafik, eller från gränsen till annans
fasta egendom, såvida ej ägaren till egendomen annat medgivit.

Där tillverkningen är av mindre farlig beskaffenhet eller skall ske i
ringa omfattning eller där eljest synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen
medgiva undantag från bestämmelserna i andra stycket.

14 §.

Anläggning för tillverkning av explosiva varor skall vara så inrättad och
rörelsen bedrivas så, att faran för omgivningen och de i rörelsen sysselsatta
blir så ringa som möjligt. Härjämte skall tillses att erforderlig säkerhet
vinnes för att explosiva varor icke åtkommas av obehöriga. Närmare
bestämmelser i dessa ämnen samt erforderliga ordningsföreskrifter för tillverkningsställen
utfärdas av kommerskollegium. Innan bestämmelser av
byggnadsteknisk natur meddelas, skall kollegium samråda med byggnadsstyrelsen.
Kan härvid i någon fråga enighet icke uppnås, skall frågan hänskjutas
till Kungl. Maj :ts avgörande.

Tillverkare skall föra böcker om sitt innehav av explosiva varor i den utsträckning
som kommerskollegium föreskriver. Sådan bok skall förvaras
tio år från den dag sista anteckningen gjordes.

15 §.

Ej må tillverkning av explosiva varor påbörjas förrän vid avsyning, som
länsstyrelsen låtit verkställa, befunnits, att tillverknings- och förvaringslokaler
samt övriga anordningar och förhållanden överensstämma med gällande
föreskrifter och länsstyrelsens tillstånd. Konstateras någon avvikelse,
skall rättelse vidtagas och därefter förnyad avsyning ske.

16 §.

Från vad länsstyrelse föreskrivit i beslut om tillstånd till tillverkning av
explosiva varor äger sprängämnesinspektionen medgiva avvikelse, då fråga
är om utbyte av maskiner eller ändring av tillverkningsmetod eller sådan
ändring av byggnad, som icke utgör nybyggnad, samt utbytet eller ändringen
icke medför ökad fara. Om sådant medgivande skall inspektionen
underrätta länsstyrelsen.

17 §.

Vill tillverkare icke vidare utnyttja honom medgiven rätt att tillverka
explosiv vara, skall han göra anmälan därom till länsstyrelsen, som har
att återkalla det meddelade tillståndet.

Har vid fabrik eller annat tillverkningsställe tillverkningen av explosiva
varor icke igångsatts inom ett år efter avsyningen eller har tillverkningen
varit helt inställd under längre tid i följd än ett år eller under större delen

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

av de senaste två kalenderåren, skall tillståndshavaren göra anmälan
därom till länsstyrelsen. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
skall länsstyrelsen återkalla tillverkningstillståndet eller föreskriva, att
tillverkningen icke må börja eller återupptagas förrän vid förnyad avsyning
konstaterats, att tillverknings- och förvaringslokaler samt övriga anordningar
och förhållanden överensstämma med gällande föreskrifter och
länsstyrelsens beslut.

18 §.

Övergår tillverkningsställe till ny innehavare och vill denne fortsätta
rörelsen, skall han inom en månad göra ansökan därom hos länsstyrelsen.
I avvaktan på länsstyrelsens beslut må rörelsen fortsättas under godkänd
föreståndares eller vikaries ledning.

Har tillverkare avlidit eller råkat i konkurs, må utan hinder därav rörelsen
fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under längst
ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen, under
förutsättning att anmälan göres till länsstyrelsen inom en månad från
nämnda tidpunkt och rörelsen förestås av godkänd föreståndare.

3 KAP.

Förpackning och märkning.

19 §.

Explosiv vara skall, då den såsom färdig handelsvara utlämnas från tillverkningsställe
eller från handelsrörelse, vara förpackad på ett ändamålsenligt
och betryggande sätt.

I samma kärl eller låda må icke packas flera slag av explosiva varor, såvida
ej kommerskollegium beträffande ifrågavarande varuslag medgivit sampackning.
Utan kollegii medgivande må ej i kärl eller låda, som innehåller
explosiv vara, inrymmas annat föremål, som icke erfordras för varans
förpackning.

Där ej kommerskollegium medgivit annat, skall ytterförpackning vara
märkt så, att varans egenskap av explosiv vara samt transportklass tydligt
framgå.

20 §.

Det ankommer på kommerskollegium att utfärda de ytterligare föreskrifter
angående förpackning och märkning av explosiva varor, som finnas
erforderliga.

4 KAP.

Om handel.

21 §.

Handel med explosiva varor må icke bedrivas av annan än den, som erhållit
tillstånd därtill av länsstyrelsen. Tillståndet skall avse visst eller vissa slag
eller huvudslag av explosiva varor eller ock dylika varor i allmänhet och
skall förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnas
erforderliga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den, som innehar tillstånd att
tillverka explosiv vara av visst slag, idka handel med sådan vara av egen eller
annans tillverkning från tillverkningsstället eller från upplagsmagasin, som

9

Kunql. Maj:ts proposition nr 180.

han jämlikt 45 § erhållit tillstånd att anordna för ändamålet. Behörig tillverkare
av sprängämnen, krut eller ammunition må från plats som nyss
sagts utan särskilt tillstånd idka handel jämväl med tändmedel.

22 g.

Tillstånd till handel med explosiva varor må meddelas allenast där behov
av rörelsen föreligger. Utan behovsprövning må dock behörig vapenhandlare
beviljas tillstånd att idka handel med ammunition till vapen, som han
äger sälja.

Ej må tillstånd meddelas annan än den, som är behörig att idka handel i
allmänhet och prövas lämplig att driva rörelsen. Skall bolag eller förening
utöva rörelsen, skall denna förestås av en av länsstyrelsen godkänd föreståndare
som är ansvarig för verksamhetens behöriga utövande. Vid förfall för
tillståndshavare eller föreståndare må i dennes ställe rörelsen förestås av
en av länsstyrelsen godkänd vikarie. Föreståndare och vikarie skola uppfylla
de för tillståndshavare föreskrivna villkoren.

23 g.

Den som erhållit tillstånd att idka handel med explosiva varor må icke
påbörja rörelsen förrän vid avsyning, som länsstyrelsen låtit verkställa, befunnits,
att handels- och förvaringslokaler äro belägna och inrättade i överensstämmelse
med gällande föreskrifter och länsstyrelsens beslut. Konstateras
någon avvikelse, skall rättelse vidtagas och därefter förnyad avsyning
ske.

24 g.

I samband med handel må explosiv vara överlåtas allenast till den, som
äger innehava densamma. Till annan än behörig tillverkare eller behörig
handlande må icke överlåtas större myckenhet än förvärvaren enligt företett
tillståndsbevis eller utan tillstånd äger förvärva eller på en gång innehava.

Handlande skall föra inköps- och försäljningsbok samt anteckna gjord
överlåtelse å förvärvares tillståndsbevis i den utsträckning och enligt de
närmare föreskrifter, som kommerskollegium fastställer. Beträffande anteckning
å tillståndsbevis om överlåtelse av ammunition och tändmedel, som
avses i vapenförordningen, skall iakttagas vad i nämnda förordning sägs.
Inköps- och försäljningsbok skall förvaras tio år från den dag sista anteckningen
gjordes.

Ej må sprängämnen, krut eller sprängkraftiga tändmedel utlamnas till
ombud, som icke fyllt aderton år. Då förhållandena giva anledning därtill,
skall utlämnande av explosiv vara vägras, med mindre mottagaren legitimerar
sig på tillfredsställande sätt och lämnar kvitto å den mottagna varan
samt, där han uppträder såsom ombud för annan, företer vederbörlig fullmakt.

25 §.

Vill någon, som erhållit tillstånd att idka handel med explosiva varor, icke
vidare driva sådan rörelse, skall han göra anmälan till länsstyrelsen, som hai
att återkalla tillståndet.

Har handlande som i första stycket sägs överlåtit rörelsen eller avlidit eller
råkat i konkurs, skall i fråga om rörelsens fortsatta bedrivande vad i 18 §
stadgas äga motsvarande tillämpning; dock vare i fall som angives i andra
stycket av nämnda paragraf godkänd vikarie likställd med godkänd föreståndare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

5 KAP.

Om innehav, förvärv och förvaring.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Explosiv vara må innehavas allenast av den, som erhållit tillstånd därtill
i den ordning som sägs i detta kapitel.

. Vad i första stycket stadgas äger icke tillämpning på sprängämnesinspektionen
eller polismyndighet eller på den, som är berättigad att tillverka
eller pa grund av tillverkningstillstånd förvärva den vara varom fråga är
eller att idka handel därmed, eller på arbetstagare i fall som avses i 28 §.

Att undantag från bestämmelsen i första stycket må medgivas av kommerskollegium
beträffande viss explosiv vara framgår av 4 § 2 mom. Där ej
annat angivits i tillståndsbeviset, innefattar tillstånd att innehava explosiv
vara rätt att förvärva varan allenast från den som äger idka handel därmed.

Den som på grund av tillstånd eller eljest behörigen innehar explosiv
vara ma overlata densamma allenast till den, som är berättigad att förvärva
varan från honom.

27 §.

Ej må tillstånd att innehava explosiv vara meddelas annan än den, som
kan antagas komma att handhava varan med nödig aktsamhet och icke
missbruka densamma.

Tillstånd att innehava sprängämnen, annat krut än jaktkrut eller sprängkraftiga
tandmedel må meddelas allenast i fall där behov av varan i sökandens
rörelse eller verksamhet föreligger.

Förråd av explosiva varor, som bolag eller förening erhållit tillstånd att
innehava, skall förestås av en av tillståndsmyndigheten godkänd förestån?®r.
e,nso™ ar ansvarig för de explosiva varornas vård och användning. Vid
torfall for tillstandshavare eller föreståndare må i dennes ställe förrådet
orestas av en av tillståndsmyndigheten godkänd vikarie. Föreståndare och
vikarie skola uppfylla de för tillståndshavare föreskrivna villkoren.

28 §.

Dar så erfordras för utförande av visst arbete, må arbetsgivare överlämna
explosiv vara till arbetstagare att av denne på eget ansvar innehavas för
arbetsgivarens rakning, under förutsättning att arbetstagaren fyllt aderton
ar och kan antagas komma att handhava varan med nödig aktsamhet och
icke missbruka densamma.

Större myckenhet må icke på en gång utlämnas än som beräknas motsvala
arbetstagarens dagsforbrukning, såvida icke särskilda förhållanden nödvändiggöra
storre tilldelning. Arbetsgivaren skall tillse, att arbetstagaren
bär mojhghet att forvara de explosiva varorna i enlighet med bestämmelserna
i detta kapitel.

Om utlämnade myckenheter explosiv vara skall arbetsgivaren föra anteckningar
enligt de narmare föreskrifter, som meddelas av kommerskollegium.
aadana anteckningar skola förvaras under två år.

29 §.

Militär explosiv vara må med de undantag, som kommerskollegium efter
samråd med krigsmaterielinspektionen bestämmer, icke förvärvas eller innenavas
av annan an kronan eller den, som erhållit tillstånd att tillverka såaan
vara.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

3° §.

Är någon, som behörigen kommit i besittning av explosiv vara, icke längre
berättigad att innehava densamma, skall han ofördröj ligen oskadliggöra
varan eller överlåta densamma till någon, som är berättigad att förvärva
varan från honom, eller överlämna den till polismyndigheten i orten för
oskadliggörande. Då särskilda skäl äro därtill, må polismyndigheten medgiva
anstånd med åtgärd som nu sagts.

Kommer någon i besittning av explosiv vara utan att äga behörighet att
innehava densamma, skall han göra anmälan därom till polismyndigheten i
orten. Denna har att förordna hur med varan skall förfaras.

31 §.

Envar som innehar explosiv vara är skyldig förvara och handhava varan
så, att det föreligger tillfredsställande säkerhet för att den ej åtkommes av
obehörig eller vållar skada genom antändning eller explosion.

Förråd av explosiv vara skall vara beläget på betryggande avstånd från
annat förråd av sådan vara. .......

Olika slag av explosiva varor må med iakttagande av nödig försiktighet
förvaras i samma förvaringsrum, såvida icke kommerskollegium beträffande
särskilda varuslag meddelat förbud mot samförvaring.

32 §.

Under iakttagande av vad nedan i detta kapitel stadgas om olika slag av
förråd, nämligen förbrukningsförråd (mindre och större), kringföringsförråd,
handförråd å arbetsplats, handelsförråd samt förråd i fabriks- och upplagsmagasin,
har kommerskollegium att utfärda ordningsföreskrifter beträffande
förvaringen av explosiva varor samt närmare bestämmelser om hur
förvaringsrum för förråden skola vara belägna och beskaffade.

Innan bestämmelser av byggnadsteknisk natur utfärdas, skall kommerskollegium
samråda med byggnadsstyrelsen. Kan härvid i någon fråga enighet
icke uppnås, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande.

33 §.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva undantag från
denna förordnings bestämmelser om förvaringsrums belägenhet och beskaffenhet
ävensom från kommerskollegii föreskrifter härutinnan. Sådant medgivande
må förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt
fall finnas erforderliga.

34 §.

Vad i detta kapitel stadgas om sprängämnen skall äga tillämpning jämväl
beträffande presskroppar av sprängämnen och annan dylik ammunition.

Mindre förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och
sprängkraftign tändmedel.

35 §.

Vill förbrukare samtidigt på samma ställe innehava högst 5 kilogram
sprängämnen och krut samt 100 sprängkapslar (mindre förbrukningsförråd
av sådana varor), har han att ansöka om tillstånd därtill hos polismyndigheten
i den ort, där varan skall förvaras. Polismyndighet äger förordna
polisman att mottaga sådan ansökan och utlämna tillståndshevis.

Använder sökande yrkesmässigt sprängämnen och giver förbrukningens
storlek skälig anledning därtill eller föreligga eljest särskilda skäl, äger polismyndigheten
förordna, att bestämmelserna angående större förbruknmgsförråd
skola äga tillämpning.

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 180.

36 §.

Tillstånd att innehava mindre förbrukningsförråd av sprängämnen, krut
och sprängkraftiga tändmedel må icke meddelas för längre tidän tre år. Då
tillstånd beviljas, skall polismyndigheten angiva den största myckenhet av
varje varuslag, som må på en gång innehavas, ävensom den myckenhet som
sammanlagt må förvärvas årligen eller under den tid tillståndet gäller. I
övrigt skola meddelas de föreskrifter och villkor, som i varje särskilt fall
finnas erforderliga.

37 §.

Mindre förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel skall ligga på betryggande avstånd från byggnad, som bebos av
annan än den som är ansvarig för förrådet och hans familj, samt från andra
ställen, där människor varaktigt uppehålla sig eller där mycket folk
plägar komma tillsammans, ävensom från allmänt trafikerad väg, gata,
järnväg och farled. Tillfälligt undantag härifrån må dock medgivas, där detta
prövas erforderligt för sprängningsarbete inom tätbebyggt område.

Större förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga

tändmedel.

38 §.

Större förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel
må omfatta högst 60 kilogram sprängämnen och krut samt 3 kilogram
sprängkraftiga tändmedel, därav högst 1 200 sprängkapslar.

Har förbrukare behov av att samtidigt på samma ställe förvara större
myckenhet sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel än i första
stycket sägs och äro omständigheterna sådana, att det icke skäligen kan
krävas, att upplagsmagasin anordnas, äger tillståndsmyndigheten medgiva,
att ovan angivna myckenheter må överskridas under förutsättning att förrådet
fördelas på flera förvaringsrum, belägna på betryggande avstånd från
varandra och inrymmande vart och ett högst de i första stycket angivna
myckenheterna.

Beträffande belägenheten av större förbrukningsförråd skola i övrigt bestämmelserna
i 37 § äga motsvarande tillämpning.

39 §.

1 mom. Tillstånd att innehava större förbrukningsförråd av sprängämnen,
kl;ut ®ch sprängkraftiga tändmedel meddelas av polismyndigheten i den ort,
där förrådet skall förvaras, såvida förrådet skall vara inrymt i förvaringspersedel,
som tillverkats under sprängämnesinspektionens kontroll.

1 fall so in i första stycket avses må tillstånd icke meddelas för längre tid
än tre år. Är fråga om stationärt förråd, må dock efter besiktning giltighetstiden
för tillståndet utsträckas till fem år.

Då tillstånd beviljas, skall polismyndigheten angiva den största myckenhet
av varje varuslag, som må på en gång innehavas. Om skäl äro därtill,
skall jämväl föreskrivas att endast viss begränsad myckenhet sammanlagt
må förvärvas årligen eller under den tid "tillståndet gäller. I övrigt skall
polismyndigheten meddela de föreskrifter och villkor, som i varje särskilt
fall finnas erforderliga.

2 mom. Skall större förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel förvaras i annat förvaringsrum än i 1 mom. sägs, ankommer
det på länsstyrelsen att meddela tillstånd. Härvid skola bestämmelserna
i 1 mom. tredje stycket äga motsvarande tillämpning.

Tillstånd må av länsstyrelse meddelas att gälla tills vidare "under förut -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

sättning att förvaringsrummets beskaffenhet är likvärdig med den som föreskrives
för upplagsmagasin.

Ej må explosiva varor inläggas i förvaringsrum varom i detta moment är
fråga förrän vid avsyning, som länsstyrelsen låtit verkställa, befunnits, att
förvaringsrummet är inrättat i överensstämmelse med länsstyrelsens tillståndsbeslut.
Konstateras någon avvikelse, skall rättelse vidtagas och därefter
förnyad avsyning ske.

Kringföringsförråd av sprängämnen, krut och språngkraftiga tändmedel.

40 §.

1 mom. Vill någon, som utför sprängningsarbeten å skilda orter, medföra
mindre eller större förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och
sprängkraftiga tändmedel utan att i varje särskilt fall inhämta tillstånd enligt
bestämmelserna i 35 eller 39 §, har han att hos länsstyrelsen ansöka
om tillstånd att innehava kringföringsförråd av sådana varor.

Kringföringsförråd må icke förvaras inom tätbebyggt område.

Tillstånd att innehava förråd varom här är fråga skall förbindas med de
villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

2 mom. Vill någon, som har att utföra sprängningsarbete i farled eller
liknande arbete, ombord å fartyg medföra för ändamålet erforderliga explosiva
varor, skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Handförråd å arbetsplats av sprängämnen, krut och
språngkraftiga tändmedel.

41 §.

Under arbetsuppehåll på arbetsplats må handförråd om högst 5 kilogram
sprängämnen och krut samt 100 sprängkapslar tillfälligt förvaras annorstädes
än i det förvaringsrum, varifrån det uttagits, om det på grund av arbetsplatsens
avlägsna belägenhet skulle vara förenat med avsevärda olägenheter
att återställa handförrådet. Härvid skall dock iakttagas att förvaringsplatsen
ligger på betryggande avstånd från byggnader, ställen och kommunikationsleder,
som i 37 § avses.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger polismyndigheten i orten medgiva,
att även större handförråd än i första stycket avses må förvaras på sätt
där angives. Sådant medgivande skall förbindas med de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Förbrukningsförråd av ammunition, icke sprängkraftiga tändmedel och

pgrotekniska varor.

42 §.

Vill förbrukare innehava ammunition, icke sprängkraftiga tändmedel eller
pyrotekniska varor, har han att inhämta tillstånd därtill av polismyndigheten
i orten. Då sådant tillstånd beviljas, skall polismyndigheten meddela
de villkor och föreskrifter beträffande varumängd, förvaringsrum och
andra förhållanden, som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Handelsförråd.

43 §.

Handelsförråd må innehålla högst 60 kilogram sprängämnen och krut,
10 kilogram sprängkraftiga tändmedel samt 100 kilogram pyrotekniska varor
ävensom ammunition och icke sprängkraftiga tändmedel till de myckenheter,
som länsstyrelsen i varje särskilt fall föreskriver.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Handelsförråd må anordnas inom tätbebyggt område allenast under förutsättning
att det erfordras för att tillgodose handelns behov och att förvaringen
kan ordnas på ett ur säkerhetssynpunkt nöjaktigt sätt.

Handelsförråd av sprängämnen, krut eller sprängkraftiga tändmedel skall
vara beläget på betryggande avstånd från kyrka, biograf eller annan större
samlingslokal samt i övrigt förlagt och anordnat så, att mera omfattande
skadeverkningar av en explosion förebyggas.

Fabriks- och upplag smagasin.

44 §.

Beträffande magasin beläget i anslutning till tillverkningsställe som i
2 kapitlet avses (fabriksmagasin) skola bestämmelserna i 2 kapitlet i tilllämpliga
delar gälla. Där ej synnerliga skäl föranleda till annat, må länsstyrelsen
icke medgiva, att större myckenhet explosiva varor än 50 000 kilogram
inrymmes i sådant magasin. I fråga om ammunition skall härvid inräknas
endast vikten av explosiva och pyrotekniska ämnen.

45 §.

\ ill tillverkare som avses i 2 kapitlet förvara explosiva varor annorstädes
än i anslutning till tillverkningsstället eller vill handlande eller förbrukare
samtidigt på samma ställe innehava större myckenhet explosiva varor än
som må förvaras i handelsförråd eller förbrukningsförråd, skall han hus
länsstyrelsen i det län, där varorna skola förvaras, ansöka om tillstånd att
anordna upplagsmagasin.

Upplagsmagasin må icke vara beläget å plats, där det kan medföra särskild
fara för omgivningen.

o Magasin varom här är fråga må icke ligga inom tätbebyggt område. Skall
sådant magasin inrymma sprängämnen, krut, sprängladdad ammunition
eller sprängkraftiga tändmedel, skall det ligga på betryggande avstånd från
bostäder och andra ställen, där människor varaktigt uppehålla sig eller där
mycket folk plägar komma tillsammans, ävensom från allmänt trafikerad
väg, gata, järnväg och farled.

46 §.

Då tillstånd att anordna upplagsmagasin beviljas, skall länsstyrelsen
meddela de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnas erforderliga.
Endast om synnerliga skäl äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva, att
större myckenhet explosiva varor än 25 000 kilogram inrymmes i samma
magasin. I fråga om ammunition skall härvid inräknas endast vikten av
explosiva och pyrotekniska ämnen.

Beträffande upplagsmagasin skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i
10 § andra stycket, 14 § andra stycket samt 15—17 §§ stadgas.

6 KAP.

Om transport.

47 §,

Med transport av explosiv vara avses varje förflyttning av sådan vara
mellan tillverknings-, försäljnings-, förvarings- och förbrukningsställen med
undantag av förflyttning inom fabriksområde för tillverkning av sådan vara
eller inom gruva, stenbrott eller annat dylikt förbrukningsställe eller mel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

15

lan förvarings- och förbrukningsställen, som äro belägna på samma fastighet
eller eljest i anslutning till varandra. Förflyttning på allmän väg räknas
dock städse som transport.

48 §.

Explosiv vara skall vid transport vara förpackad och märkt på sätt kommerskollegium
föreskrivit. Den skall behandlas med nödig försiktighet.

Icke färdig handelsvara må ej transporteras utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, varifrån transporten utgår. Sådant tillstånd skall förbindas
med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnas påkallade.

49 §.

Till transportklass A hänförlig vara må icke transporteras utanför ställe,
där varan tillverkats, eller utanför förbrukningsställe, där varan färdigställts
för användning, såvida icke länsstyrelsen i det län, varifrån transporten
utgår, lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall förbindas med
de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Explosiv vara tillhörande transportklass B, C eller D må transporteras
endast under iakttagande av de särskilda föreskrifter, som finnas meddelade
för transport av vara av ifrågavarande transportklass.

Explosiv vara, soin upptagits i transportklass E, må transporteras utan
iakttagande av andra föreskrifter än som i 48 § angivas.

50 §.

1 mom. Explosiv vara, som tillhör transportklass B, C eller D, skall transporteras
under tillsyn av behörig person, som har att svara för att gällande
transportbestämmelser iakttagas och att varan å bestämmelseorten eller å
etappställe överlämnas till adressaten eller annan behörig mottagare. Varan
skall åtföljas av följesedel, till vilken formulär fastställes av kommerskollegium.

2 mom. Behöriga att för transport mottaga vara som i 1 mom. sägs och
att öva tillsyn över transport av sådan vara äro

a) den som erhållit särskilt tillstånd därtill,

b) den som är behörig att innehava varan samt godkänd föreståndare
och godkänd vikarie för honom,

c) vid järnvägstransport stationsföreståndare, tågklarerare och tågbefälhavare
samt av dem beordrad järnvägspersonal,

d) vid transport med motorfordon i linjetrafik för godsbefordran föraren,
samt

e) vid transport med fartyg redare, befälhavare och av dem beordrad befälspersonal
samt av hamnmyndighet förordnad person.

Tillstånd som under a) sägs må meddelas den, som kan antagas äga nödig
insikt i fråga om explosiva varors handhavande och som i övrigt prövas
lämplig. Bolag eller förening må beviljas dylikt tillstånd, under förutsättning
att person, som fyller nyss angivna villkor, samtidigt godkännes såsom
föreståndare för verksamheten. Tillstånd och godkännande som nu sagts
meddelas av länsstyrelsen. Är fråga om enstaka transport, må tillstånd
för enskild person beviljas jämväl av polismyndigheten i orten.

3 mom. Möter vid transport av explosiv vara, som i denna paragraf avses,
hinder för alt varan överlämnas till adressat eller annan som är behörig
mottaga densamma och kan varan icke återställas till avsändaren eller
för varuägarens räkning inläggas i förvaringsrum, som i 5 kapitlet sägs,
eller ställas under betryggande bevakning, skall anmälan göras till polismyndigheten
i orten, som förordnar hur med varan skall förfaras.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 180.

51 §.

Det ankommer på kommerskollegium att utfärda föreskrifter om de myckenheter
explosiva varor av transportklasserna B, C och D, som må försändas
med olika slag av transportmedel. Kollegium har därjämte att föreskriva
vad som skall iakttagas vid och i anslutning till transport av nyssnämnda
varor. Innan föreskrifter utfärdas rörande transport till lands, skall
kollegium samråda med järnvägsstyrelsen och, i ärenden som beröra den
yrkesmässiga automobiltrafiken för godsbefordran, jämväl statens biltrafiknämnd.
Kan i någon fråga enighet icke uppnås, skall frågan hänskjutas
till Kungl. Maj :ts avgörande.

52 §.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger länsstyrelsen i det län, varifrån transport
utgår, att för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna i
48 § första stycket första punkten och 50 § 1 mom. samt från de transportföreskrifter,
som meddelats av kommerskollegium. Sådant medgivande må
förbindas med de villkor och föreskrifter, som finnas erforderliga.

Bestämmelserna ovan i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter
äga icke tillämpning, då behörig innehavare av handvapenammunition
själv medför högst 50 kilogram dylik vara.

53 §.

Utöver bestämmelserna i denna förordning och med stöd därav meddelade
föreskrifter skall beträffande järnvägstransport av explosiva varor gälla
vad därom stadgas i gällande järnvägstrafikstadga och vederbörande taxa.

I trafik till och från länder, som äro anslutna till internationella fördraget
om godsbefordring å järnväg, skola fördragets föreskrifter lända till
efterrättelse.

I fråga om befordran av explosiva varor med allmänna posten och med
luftfartyg skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

7 KAP.

Om import.

54 §.

1 mom. Explosiv vara, som icke godkänts av kommerskollegium enligt
4 § 1 mom., må införas till riket allenast efter särskilt tillstånd av kollegium.
Sådant tillstånd, som jämväl medför rätt att innehava varan, må icke
beviljas för annat ändamål än anställande av försök och må blott avse
ringa myckenhet. Då tillstånd lämnas, skall kollegium meddela de säkerhetsföreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

2 mom. Tillverkare och handlande äro oförhindrade enligt denna förordning
att till riket införa sådana explosiva varor, som de erhållit tillstånd att
tillverka eller med vilka de äga rätt att idka handel. I övrigt må godkänd
explosiv vara icke införas utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län,
där varan skall förvaras. Sådant tillstånd, som jämväl medför rätt att innehava
varan, må icke meddelas annan än den, som uppfyller de i 27 § föreskrivna
villkoren. Införseltillstånd skall förbindas med de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

17

8 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

55 §.

Den allmänna tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser om
explosiva varor utövas av länsstyrelserna med biträde av underlydande polismyndigheter.

Sprängämnesinspektionen skall lämna dessa myndigheter erforderligt tekniskt
biträde vid tillämpningen av bestämmelserna. Därjämte åligger det
inspektionen att medverka i tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad,
särskilt i vad avser tillverkning av explosiva varor, samt att öva kontroll
över tillverkningen av dels flyttbara förvaringspersedlar för sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel och dels dörrar till magasin och liknande
förvaringsrum för sådana varor.

När helst det av tillsynsmyndighet som avses i första eller andra stycket
påfordras äger myndigheten vinna tillträde till lokal, där explosiv vara tillverkas,
förvaras eller hålles till salu, samt till ställe, där sådan vara förbrukas.
Tillsynsmyndighet är vidare berättigad att erhålla de upplysningar och
de prov å varor och materialier, vilka myndigheten anser sig behöva för sin
tillsyn, samt att taga del av böcker och anteckningar, som föras på grund
av föreskrift i denna förordning.

Sprängämnesinspektionen äger ock när helst inspektionen det påfordrar
vinna tillträde till lokal, där i andra stycket nämnda förvaringspersedlar
och dörrar tillverkas.

56 §.

Inträffar explosion i tillverknings- eller förvaringsrum eller vid transport
av explosiv vara eller förorsakas genom explosion i samband med användning
av explosiv vara mera betydande person- eller egendomsskada, skall
anmälan därom ofördröjligen göras till polismyndigheten i orten. Intill dess
polis kommit tillstädes, skall såvitt möjligt allt lämnas orubbat på explosionsplatsen.

Polismyndigheten skall verkställa den utredning och vidtaga de åtgärder,
som betingas av omständigheterna. Om det icke finnes uppenbart betydelselöst
att så sker, skall polismyndigheten vidarebefordra anmälan till sprängämnesinspektionen.
I samband därmed skall upplysning lämnas om vidtagna
åtgärder och i förekommande fall protokoll över verkställd utredning
översändas.

Har explosiv vara, som kan vålla skada om den kommer i barns eller annan
obehörigs hand, stulits eller har sådan vara på annat sätt förkommit
utan att kunna återfinnas vid omedelbart verkställda efterforskningar, skall
ock anmälan ofördröjligen göras till polismyndigheten i orten.

57 §.

Hos länsstyrelse skall i lämplig form föras register över samtliga av länsstyrelsen
enligt denna förordning meddelade tillstånd och godkännanden.

Hos polismyndighet skall på samma sätt föras register över dels i första
stycket avsedda, av länsstyrelsen meddelade beslut, som angå polismyndighetens
förvaltningsområde, och dels av polismyndigheten enligt denna förordning
meddelade tillstånd och godkännanden.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19U9. 1 samt. Nr ISO.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 180

1 register skall anteckning göras om sådana förhållanden som äro av betydelse
för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om explosiva
varor.

58 §.

1 mom. I samtliga ärenden enligt denna förordning, för vilkas avgörande
tekniska synpunkter ha betydelse, skall den beslutande myndigheten, där ej
särskilda skäl föranleda till annat, inhämta yttrande från sprängämnesinspektionen.
Polismyndighet är dock skyldig att höra inspektionen endast
om förhållandena i det enskilda fallet giva särskild anledning därtill.

I ärenden, där kännedom kräves om någons personliga egenskaper eller
lämplighet, skall yttrande inhämtas från polismyndigheten i den ort, där
vederbörande har sitt hemvist, såvida icke av särskilda skäl sådant yttrande
icke finnes erforderligt.

Då vid ärendes avgörande hänsyn bör tagas till ordnings- och säkerhetssynpunkter,
skall polismyndigheten i orten höras, såvida icke av särskild
anledning sådant yttrande ej är påkallat. Då brandskyddssynpunkter föranleda
därtill, skall brandchefen i orten beredas tillfälle att yttra sig.

1 övrigt skall i ärenden varom här är fråga yttrande inhämtas från berörda
myndigheter i den utsträckning så prövas erforderligt.

2 mom. Där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, skall avsyning av
fabrik förrättas av sprängämnesinspektionen i samråd med polismyndigheten
och brandchefen i orten.

Avsyning av annan anläggning än i första stycket sägs skall verkställas
av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen därstädes, såvida
icke länsstyrelsen på grund av särskilda skäl förordnar, att avsyningen
skall verkställas i annan ordning.

Vid avsyning skall sökanden eller ombud för denne beredas tillfälle att
närvara.

3 mom. Kostnaderna för avsyning eller för sådan besiktning, som myndighet
har att förrätta eller finner erforderlig för meddelande av beslut eller
avgivande av yttrande, skola bestridas av sökanden enligt de närmare bestämmelser,
som kommerskollegium meddelar.

59 §.

Utöver vad förut sagts skall kommerskollegium meddela de föreskrifter
och anvisningar beträffande tillämpningen av denna förordning, som finnas
påkallade.

Det åligger vidare kollegium att i erforderlig utsträckning fastställa formulär
till ansökningsblanketter, tillståndsbevis m. m.

60 §.

Polismyndighets beslut må överklagas hos länsstyrelsen sist å trettionde
dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Över länsstyrelses beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
som skola hava inkommit till handelsdepartementet inom tid som i
första stycket sägs.

Beträffande klagan över sprängämnesinspektionens eller kommerskollegii
beslut gäller vad därom är stadgat i vederbörande instruktioner.

Beslut som nu nämnts lända till efterrättelse utan hinder av besvär, intill
dess annorlunda förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

19

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

61 §.

1 mom. Tillverkar någon eller idkar handel med explosiv vara eller innehar
eller förvärvar någon eljest sådan vara utan att vara berättigad därtill,
eller

innehar eller förvärvar någon större myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som obehörigen tillverkats, innehaves eller förvärvats, skall förklaras
förverkad till kronan. Har förseelsen skett av förbiseende eller äro
eljest särskilda skäl därtill, äger rätten pröva, huruvida varan skall vara
förverkad. Finnes varan ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

2 mom. Inför någon till riket explosiv vara, där enligt 54 § tillstånd härtill
erfordras, utan att hava erhållit sådant tillstånd, straffes med dagsböter
eller fängelse, och skall den olovligen införda varan förklaras förverkad till
kronan. Finnes varan ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Lika med olovlig införsel anses försök därtill.

3 mom. Bryter tillverkare eller föreståndare för tillverkning eller vikarie
för honom mot bestämmelse, som meddelats med stöd av 8 §, eller

transporterar någon explosiv vara, hänförlig till transportklass A, utanför
tillverknings- eller förbrukningsställe utan vederbörligt tillstånd eller utan
att iakttaga de för transporten meddelade villkoren eller föreskrifterna,
straffes med dagsböter.

Beträffande varor, som obehörigen tillverkats eller transporterats, skall
vad i 1 mom. sista stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

4 mom. Underlåter innehavare av tillståndsbevis att, efter vad i 6 § andra
stycket sägs, avlämna beviset, eller

åsidosättes vad i 9 § tredje stycket sista punkten stadgas eller bestämmelse
i 11 eller 17 § eller vad i 9 § andra stycket sista punkten eller 12 eller
14 § eller med stöd därav eller av It) § tredje stycket föreskrivits, eller
uraktlåter tillverkare, handlande, föreståndare för tillverkning eller handelsrörelse
eller vikarie för handlande eller föreståndare att iakttaga i 3 kap.
eller med stöd därav meddelad föreskrift angående explosiv varas förpackning
eller märkning, eller

åsidosättes föreskrift, som meddelats med stöd av 21 § första stycket,
eller vad i 22 § andra stycket eller 24 § eller 25 § första stycket stadgas
eller föreskrift, som meddelats med stöd av 24 § andra stycket, eller

förvarar någon å förvaringsställe större myckenhet explosiv vara än vad
i varje särskilt fall är medgivet, eller förvarar någon explosiv vara å förvaringsställe,
som icke är medgivet, eller

åsidosättes vad i 2(5 g tredje eller fjärde stycket, 27 § tredje stycket, 28 §
första eller andra stycket eller 31 g första stycket stadgas eller i 28 g tredje
stycket, 30, 40, 41 eller 40 § eller med stöd därav meddelad föreskrift eller
vad med stöd av 31 g tredje stycket eller 32, 33, 36, 39 eller 42 g föreskrivits,
eller

bryter någon mot bestämmelse i 50 g 1 eller 3 mom. eller mot vad i 48 §
eller med stöd därav eller av 51 § eller 52 g första stycket föreskrivits eller
mot föreskrift, som avses i 53 § andra stycket, eller

söker någon genom oriktig uppgift om varans beskaffenhet eller i annat

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

avseende eller genom att underlåta anmälan om varans beskaffenhet att få
explosiv vara transporterad i strid mot bestämmelserna i 6 kap. eller föreskrift,
som meddelats med stöd därav, eller

åsidosätter någon föreskrift, som med stöd av 54 § meddelats i samband
med beviljande av införseltillstånd, eller

underlåter någon att göra anmälan som i 56 § sägs,

straffes med dagsböter.

5 mom. Beträdes någon i annat fall än ovan i denna paragraf sägs med
vårdslöshet vid handhavande av explosiv vara,

straffes med dagsböter.

6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom, eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som nu sagts må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

7 mom. Är explosiv vara förverkad, vare ock emballage eller kärl, vari den
förvaras, förverkat till kronan.

62 §.

Böter tillfalla kronan.

63 §.

Explosiv vara, som tagits i beslag, skall sättas under försegling av den,
som verkställt beslaget, samt förvaras på sätt i 31 § föreskrives till dess
genom lagakraftvunnen dom avgjorts, om varan skall anses förverkad. Om
beslaget och de för varans förvaring vidtagna åtgärderna skall den, som
verkställt beslaget, ofördröj ligen göra anmälan till sprängämnesinspektionen
eller polismyndigheten, som har att meddela erforderliga närmare föreskrifter
om varans förvaring.

Explosiv vara, som genom lagakraftvunnen dom förklarats förverkad,
skall försäljas på sätt länsstyrelsen bestämmer; länsstyrelsen må dock förordna
att varan i stället skall oskadliggöras efter sprängämnesinspektionens
eller polismyndighetens anvisning.

64 §.

Dömes någon för förseelse som i 61 § sägs eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari sådan dom meddelats, och innehar den dömde tillstånd eller
godkännande, som i denna förordning avses, skall åklagaren ofördröj ligen
om domen underrätta myndighet som meddelat tillståndet eller godkännandet.
Enahanda underrättelseplikt åligger åklagaren, där någon övertygats
om gärning som avses i nämnda paragraf men förklarats jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen ej kunna fällas till ansvar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 18 maj 1928 (nr
139) angående explosiva varor samt de särskilda stadganden, som innefatta
ändring i eller tillägg till sistnämnda förordning.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas.

Tillstånd, som med stöd av äldre förordning meddelats någon att tillverka
eller driva handel med explosiv vara eller att innehava sådan vara i

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

21

upplagsmagasin, skall för tid tillståndet avser fortfarande äga giltighet under
förutsättning att tillståndshavaren före den 1 januari 1950 till länsstyrelsen
insänder gällande tillståndsbevis eller bestyrkt avskrift därav med
anmälan att han önskar fortsätta rörelsen. Dock vare tillståndshavare pliktig
att efter denna förordnings ikraftträdande i utövningen av sin rättighet
iakttaga bestämmelserna i denna förordning och med stöd därav meddelade
tillämpningsföreskrifter samt de särskilda villkor, som länsstyrelsen med
stöd av de nya bestämmelserna kan finna skäligt föreskriva. Där synnerliga
skäl äro därtill, må länsstyrelse efter ansökan medgiva, att tidigare
gällande tillstånd under viss tid, högst fem år efter förordningens ikraftträdande,
må utövas utan iakttagande av viss föreskrift i förordningen.

Explosiv vara, som före denna förordnings ikraftträdande blivit förpackad
och märkt enligt då gällande föreskrifter, må innehavas, försäljas och
transporteras jämväl efter förordningens ikraftträdande utan hinder av att
förpackningen eller märkningen icke överensstämmer med de nya bestämmelserna.
Sådan vara må dock icke försändas utan att transportklass finnes
angiven å ytterförpackningen.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari
1950, dock med verkan tidigast från och med nämnda dag.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Utdrag av protokollet över liandelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch
inrikesdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson, fråga om ny förordning om explosiva varor och anför därvid
följande.

Inledning.

Gällande förordning angående explosiva varor utfärdades den 18 maj
1928 (nr 139). Den har sedermera ändrats vid ett stort antal tillfällen. Därjämte
ha vissa avvikelser från förordningen gjorts i kungörelse den 20
april 1945 (nr 126) om tillfällig inskränkning i rätten att sjöledes transportera
explosiva varor samt i en tidsbegränsad kungörelse den 29 november
1940 (nr 965) med vissa bestämmelser rörande explosiva varor. Sistnämnda
kungörelse har flera gånger förlängts, senast genom kungörelse
den 19 november 1948 (nr 719) för tiden intill utgången av år 1949. Nämnas
må dessutom, att Kungl. Maj :t i ett flertal fall meddelat dispens från
tillämpning av särskilda bestämmelser i förordningen.

Inom statens organisationsnäinnd (av år 1930) utarbetades i början av
1930-talet ett förslag, att länsstyrelserna skulle i viss utsträckning frigöras
från sin befattning med ärenden angående explosiva varor. Förslaget avsåg,
att ärenden rörande tillstånd att tillverka explosiva varor och att anlägga
upplagsmagasin för sådana varor samt vissa därmed sammanhängande ärenden
skulle överflyttas till konnnerskollegium. Förslaget har emellertid icke
blivit genomfört.

Under beredskapstiden i samband med andra världskriget uppmärksammades
vissa brister i föreskrifterna beträffande explosiva varor. I anledning
härav tillkallades i juli 1941 sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder
beträffande förvaring och innehav av explosiva varor. Med skrivelse
den 22 december samma år överlämnade de sakkunniga en av vissa
ritningar åtföljd promemoria med förslag till skärpta tekniska föreskrifter
för förvaring och innehav av explosiva varor. Sedan yttranden i ärendet

23

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

inkommit från åtskilliga myndigheter, överlämnade de sakkunniga den 16
april 1942 förslag till vissa ändringar i promemorian. Den 8 maj 1942 förordnade
Kungl. Maj :t, att promemorian i den av de sakkunniga reviderade
avfattningen skulle för kännedom överlämnas till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna, med skyldighet för länsstyrelserna att i erforderlig omfattning
underrätta vederbörande stadsmyndigheter därom.

Genom beslut den 25 september 1942 bemyndigade Kungl. Maj :t dåvarande
chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för
att utreda frågan om revision av förordningen angående explosiva varor.
Såsom sakkunniga tillkallades den 8 oktober samma år direktören, filosofie
doktor S. A. G:son Nauckhoff, ordförande, järnhandlaren J. Anderson,
majoren C. H. Jentzen, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
C. A. D. Jonsson, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin och sprängämnesinspektören,
majoren C. F. Westrell. Sedan Jentzen erhållit begärt
entledigande från uppdraget, förordnades den 1 oktober 1945 majoren C. O.
J. Nordzell till sakkunnig. De sakkunniga, som antogo benämningen 1942
års sakkunniga för revision av förordningen angående explosiva varor, avgåvo
den 17 november 1947 betänkande med förslag till ng förordning angående
explosiva varor m. in. (SOU 1948: 8). Då i det följande användes
uttrycket de sakkunniga, åsyftas nu ifrågavarande sakkunniga.

Över de sakkunnigas betänkande ha utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, riksförsäkringsanstalten (som bifogat sammandrag
av yttranden från yrkesinspektörerna), arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen (som samrått med föreståndaren för kemiska avdelningen
vid statens farmaceutiska laboratorium), statens kriminaltekniska
anstalt, statspolisintendenten (som bifogat transumt av yttrande från t. f.
chefen för statspolisens avdelning i Gävle), bevakningsinspektören, civilförsvarsstyrelsen,
riksbrandinspektören, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen (som bifogat yttranden från tulldirektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkammaren i Hälsingborg),
domänstyrelsen, krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet,
kommerskollegium (som bifogat yttranden från samtliga bergmästare,
Stockholms och Skånes handelskammare, Svenska lantmännens
riksförbund, Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriksaktiebolag, Sveriges
redareförening samt fartygsinspektörerna i Skellefteå, Kalmar och Malmö
distrikt), decentraliseringsutredningen, överståthållarämbetet (som,
överlämnat yttranden från Stockholms stadsfullmäktige samt poliskammaren
och kontrollanten över explosiva varor i Stockholm), länsstyrelserna
(som i ett flertal fall bifogat yttranden från underlydande polismyndigheter
in. fl.), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska hamnförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler
och Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet, Svenska brand -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

skyddsföreningen, Svenska brandkårers riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet,
Sveriges Industriförbund (som bifogat yttrande från Svenska
gruvföreningen), Sveriges kemiska industrikontor (som överlämnat yttrande
från Skånska bomullskrutfabriks aktiebolaget), Jernkontoret, Svenska
teknologföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges järnhandlareförbund, Cykel- och sporthandlarnas
riksförbund, Skytteförbundens överstyrelse (som bifogat yttranden från
tjugofem skytteförbund), Centralförbundet för befälsutbildning, Svenska
sportskytteförbundet, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska jägareförbundet,
Aktiebolaget Bofors Nobelkrut, Nitroglvcerin aktiebolag, Pyrotekniska
aktiebolaget C. R. Hansson & Söner, Hammargren & Co. aktiebolag, Aktiebolaget
Svenska Metallverken samt Aktiebolaget Norma projektilfabrik.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till ny förordning om explosiva varor.

Huvuddragen av bestämmelserna om explosiva varor.

Gällande förordning.

Med hänsyn till den olika farligheten indelas de explosiva varorna i 1928
års förordning i två klasser, första och andra klassen. Klassindelningen är
emellertid delvis genombruten genom särbestämmelser för vissa varuslag.
Den ligger dock till grund för en stor del av förordningens bestämmelser.
Explosiva varor av första klassen få i allmänhet icke tillverkas utan tillstånd
av länsstyrelsen, och tillverkningen får i huvudsak blott ske fabriksmässigt.
Yrkesmässig tillverkning av explosiva varor av andra klassen kräver likaledes
tillstånd av länsstyrelsen, medan icke yrkesmässig tillverkning av dylika
varor får äga rum utan särskilt tillstånd. Handel med explosiva varor får
blott bedrivas av den, som erhållit tillstånd därtill av länsstyrelsen, samt därjämte
i viss utsträckning av tillverkare. I fråga om allmänhetens innehav av
explosiva varor gäller, att vissa myckenheter krut, handvapenammunition
och pyrotekniska varor få innehavas utan särskilt tillstånd. Därutöver få
krut, dynamit eller annan för sprängningsarbete avsedd explosiv vara samt
tändhattar för sprängämnen i viss begränsad utsträckning innehavas av den,
som har behov av dylika varor och kan uppvisa visst intyg rörande sin person,
s. k. säkerhetsintyg. Vidare får arbetstagare utan tillstånd inneha explosiva
varor, som arbetsgivare överlämnat till honom för utförande av visst
arbete. I övrigt kräves särskilt tillstånd för innehav av explosiva varor. Dylikt
tillstånd meddelas av länsstyrelsen eller, då fråga är om s. k. tillfälligt magasin
i stad, av poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare. Vissa
bestämmelser finnas om hur explosiva varor skola förvaras, men bestämmelserna
i ämnet äro ofullständiga. 1928 års förordning innehåller vidare bland
annat stadganden om förpackning, märkning, transport och import av ex -

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 180-

25

plosiva varor. Enligt bemyndigande i förordningen ha förpackningsföreskrifter
i viss utsträckning utfärdats av kommerskollegium. Transportbestämmelserna
i förordningen avse huvudsakligen explosiva varor av första
klassen. Sådana explosiva varor, som avses i gällande vapenkungörelse, äro
underkastade såväl bestämmelserna i 1928 års förordning som föreskrifterna
i sistnämnda kungörelse. En särskild myndighet, sprängämnesinspektionen,
skall lämna erforderligt tekniskt biträde vid tillämpningen av förordningen
angående explosiva varor.

En utförligare redogörelse för bestämmelserna i 1928 års förordning lämnas
i det följande i samband med behandlingen av särskilda frågor. Beträffande
innehållet i gällande förordning hänvisas i övrigt till författningstexten,
som står intagen bl. a. i senaste upplagan av Sveriges rikes lag.

De sakkunnigas förslag.

I fråga om grunderna för lagstiftningen om explosiva varor framhålla de
sakkunniga, att regleringen på området tidigare huvudsakligen tagit sikte
på farorna vid en rent legal hantering av dylika varor. Sedan genom teknikens
framsteg varornas hanteringssäkerhet vid tillverkning, transport och
användning blivit allt större, hade emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning
faran för obehörig åtkomst och missbruk av varorna trätt i förgrunden
jämsides med och före riskerna vid den legala hanteringen. Erfarenheten
hade nämligen givit vid handen, att explosiva varor spelade en betydande
roll som kampmedel vid politiska oroligheter. Frågan om betryggande
förvaring av explosiva varor vore därför i betydande grad en fråga om skydd
för samhälls- och rättsordningen.

Med denna utgångspunkt föreslå de sakkunniga, att gällande förordning
angående explosiva varor ersättes av en ny, mera omfattande förordning i
ämnet. I anknytning till vissa bestämmelser i den nya förordningen föreslås
vidare, att sprängämnesinspektionens chefsmyndighet d. v. s. för närvarande
kommerskollegium skall utgiva en förteckning över sådana explosiva
varor, som få tillverkas här i riket och hit införas. Utkast till dylik förteckning
har intagits i betänkandet. De sakkunniga förorda vidare, att det
överlämnas till sprängämnesinspektionens chefsmyndighet att utfärda vissa
icke tidsbeständiga tillämpningsföreskrifter av teknisk natur. Sålunda skall
chefsmyndigheten enligt de sakkunnigas förslag meddela specialföreskrifter
rörande förpackning och märkning av särskilda varuslag, förbud mot samförvaring
och samlastning av vissa varor samt närmare föreskrifter beträffande
förvaringsrums belägenhet och beskaffenhet in. in. Ett utkast till tilllämpningsföreskrifter
finnes intaget i betänkandet. Slutligen föreslå de sakkunniga,
att en Kungl. kungörelse med särskilda bestämmelser rörande statlig
myndighets befattning med explosiva varor för krigsmaktens behov utfärdas.
De sakkunniga äro för närvarande sysselsatta med att utarbeta förslag
till dylik kungörelse.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Vad angår innehållet i den föreslagna nya förordningen må här näinnas,
att den nuvarande indelningen av de explosiva varorna i två klasser övergivits.
I stället indelas varorna efter användning och gängse benämningar
i fem huvudslag: sprängämnen, krut, ammunition, tändmedel och pyrotekniska
varor. Sådana explosiva varor, som äro avsedda uteslutande eller huvudsakligen
för militärt ändamål, särskiljas under beteckningen militära
explosiva varor och skulle i princip icke få innehavas av annan än kronan.
Med hänsyn till behovet av varierande transportföreskrifter för olika
till samma huvudslag hörande varor hänföras vidare de explosiva varorna
till fem transportklasser, betecknade A, B, C, D och E. Rätten att tillverka
explosiva varor utan tillstånd har i den föreslagna förordningen avsevärt
inskränkts. Bestämmelserna om förvaring ha skärpts i anslutning till de
riktlinjer, som uppdragits av 1941 års sakkunniga. Härvid ha bestämmelser
meddelats bl. a. om erforderlig inbrottssäkerhet och brandsäkerhet för
olika slag av förvaringsrum. Vidare har transport av explosiva varor i flera
fall än förut blivit föremål för närmare reglering. Bl. a. ha de sakkunniga
föreslagit en särskild tillsyn över transporter av varor, tillhörande transportklasserna
B, C och D. Den nuvarande rätten att innehava explosiva
varor med stöd av säkerhetsintyg har ingen motsvarighet i de sakkunnigas
förslag. I princip fordras tillstånd för varje innehav av sprängämnen, krut
och sprängkraftiga tändmedel. Beträffande pyrotekniska m. fl. varor skulle
sprängämnesinspektionens chefsmyndighet avgöra i vilken utsträckning varorna
skulle få innehavas fritt. Beslutanderätten i flertalet ärenden rörande
förvärv och innehav av explosiva varor har överflyttats till de lokala polismyndigheterna.
De sakkunnigas förslag går vidare ut på att vapenkungörelsens
bestämmelser om förvärv av ammunition skola förenklas och överflyttas
till förordningen om explosiva varor. Innehavares allmänna åligganden
i fråga om explosiva varors vård och behöriga handhavande ha reglerats
mera utförligt än tidigare. Vidare ha ansvarsbestämmelserna skärpts i förhållande
till nu gällande förordning.

Huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag beröras närmare vid den följande
behandlingen av särskilda frågor. I övrigt hänvisas beträffande förslagets
innehåll till betänkandet (SOU 1948: 8). De sakkunnigas förslag
till ny förordning, som omfattar 163 paragrafer jämte övergångsbestämmelser,
finnes där intaget på sidorna 5—64.

Remissyttrandena.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag vitsordas allmänt behovet av en
revision av förordningen angående explosiva varor. De allmänna riktlinjerna
i förslaget tillstyrkas i stort sett eller lämnas utan erinran. Sålunda
förklarar exempelvis länsstyrelsen i Östergötlands län, att ur de synpunkter
länsstyrelsen företrädde någon invändning icke torde kunna resas mot
de sakkunnigas förslag. De föreslagna skärpningarna av bestämmelserna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

27

förvaring och innehav syntes länsstyrelsen ägnade att öka säkerheten vid
handhavandet av explosiva varor. Förslagen att decentralisera tillståndsgivningen
och att avskaffa säkerhetsintygen vore likaledes beaktansvärda. Bevalcningsinspektören
uttalar, att de sakkunnigas förslag erbjöde åtskilliga
förbättringar med avseende å skyddet mot olovliga tillgrepp, mot skadegörelse
av olika slag samt mot olyckshändelser. Riksförsäkringsanstallen framhåller,
att det icke minst ur arbetarskyddssynpunkt vore av behovet påkallat
att skärpa kontrollen över tillverkning, bearbetning, förvaring och annat
handhavande av explosiva varor.

I en del yttranden ifrågasättes emellertid, huruvida icke bestämmelserna
skärpts i alltför hög grad. Länsstyrelsen i Hallands län finner sålunda visserligen
förslagets riktlinjer i huvudsak lämpliga ur ordnings- och säkerhetssynpunkt
men framhåller samtidigt, att förslaget i en del avseenden innefattade
onödiga eller alltför omständliga regleringar. Nitroglycerin aktiebolag
betonar önskvärdheten av att bestämmelserna icke göras strängare
och mera komplicerade än som vore oundgängligen nödvändigt. Domänstyrelsen
framhåller, att tillämpningen av den föreslagna förordningen skulle
medföra vissa svårigheter för skogsbruket med dess speciella arbetsförhållanden.
Gällande bestämmelser borde dock skärpas för att minska olycksfallsfrekvensen.
Jernkontoret påtalar, att förhållandena vid gruvor ej tillräckligt
beaktats.

Omdömena om den lagtekniska utformningen av de sakkunnigas förslag
växla. Från flera håll framhålles, att förslaget vore överskådligt och lättläst.

I andra yttranden uttalas däremot, att bestämmelserna vore svårlästa och
mindre överskådliga. Vidare påtalas, att förordningen trots detaljrikedom
vore vagt och otydligt formulerad i åtskilliga avseenden samt att bestämmelser
rörande samma sak återfunnes på flera olika ställen. Hänvisningar
till andra paragrafer förekomme vidare i alltför stor utsträckning. Uttalanden
av i huvudsak detta innehåll ha gjorts bland annat av domänstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län, Stadsförbundet,
Köpmannaförbundet, Järnhandlareförbundet och Nitroglycerin
aktiebolag. Från några håll har särskilt framhållits, att de föreslagna bestämmelserna
vore alltför vidlyftiga och att det kunde betvivlas, att handlande
och allmänhet skulle kunna taga del av och iakttaga alla bestämmelserna.
Kommerskollegium ifrågasätter, om den föreslagna förordningens
disposition vore bättre än den nuvarande förordningens.

Byggnadsstyrelsen och Stockholms handelskammare ifrågasätta, om icke
tekniska detalj bestämmelser i större utsträckning än som skett skulle kunna
utmönstras ur förordningen och överflyttas till tillämpningsföreskrifter
eller för olika varuslag avsedda anvisningar, önskemål om alt förordningens
omfång måtte göras mindre framställas även av länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings och Skaraborgs län. En översyn av författningstexten
förordas även i ett flertal andra yttranden.

Förslaget att vapenkungörelsens bestämmelser om förvärv av ammunition

28

Kunffl. Maj:ts proposition nr 180.

skulle överflyttas till förordningen angående explosiva varor har i vissa yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran men på andra håll mött kritik.
Någon närmare redogörelse för yttrandena i denna fråga kommer icke
att lämnas här, enär en sådan redogörelse intagits i den nyligen avlåtna
propositionen (nr 95) med förslag till vapenförordning.

I övrigt ha de föreslagna bestämmelserna på åtskilliga punkter blivit föremål
för detaljkritik. Invändningarna, som huvudsakligen avsett frågor av
speciell eller teknisk natur, beröras i det följande i den utsträckning som
synes erforderlig.

Departementschefen.

På grund av de stora risker, som äro förknippade med handhavandet av
explosiva varor, är en särskild reglering på detta område ofrånkomlig. Härtill
kommer, att kontroll över flertalet explosiva varor erfordras ur allmänna
säkerhets- och ordningssynpunkter. En fri tillgång till dessa varor skulle
bl. a. öka möjligheterna till brottsliga handlingar av olika slag.

Gällande förordning angående explosiva varor har ändrats vid ett stort
antal tillfällen. Vidare bär Kungl. Maj :t i ett flertal fall meddelat dispens
från tillämpning av särskilda bestämmelser i förordningen. Tillkomsten av
nya slag av explosiva varor i förening med en mångsidigare användning av
sådana varor bär medfört, att förordningens bestämmelser icke längre motsvara
de krav, som med hänsyn till allmän säkerhet å ena sidan och bekväma
omsättningsmöjligheter å andra sidan böra uppställas. Vidare saknas
föreskrifter i flera viktiga avseenden. Den nuvarande indelningen av de explosiva
varorna i två klasser erbjuder icke tillräckligt stora möjligheter till
en differentiering av bestämmelserna på området. Det synes därjämte vara
en brist, att icke-yrkesmässig tillverkning av ett stort antal explosiva varor
får ske fritt och okontrollerat. Vidare behöva bestämmelserna om innehav
och förvaring av explosiva varor skärpas i flera avseenden. Transportbestämmelserna
synas böra göras mera fullständiga. Hänsyn bör härvid tagas
till utvecklingen på kommunikationsväsendets område. Vidare torde en del
förenklingar, framför allt i fråga om det formella förfarandet, samt en viss
decentralisation av beslutanderätten kunna genomföras. Dessutom äro ett
flertal bestämmelser av teknisk natur i behov av en modernisering. En revision
av 1928 års förordning är sålunda i hög grad av behovet påkallad.
Lämpligast torde vara att en helt ny förordning i ämnet utfärdas.

Huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag ha i stort sett tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av myndigheter och andra, vilka yttrat sig i ärendet.
De invändningar, som gjorts mot förslaget, ha i flertalet fall avsett formella
frågor eller bestämmelser av speciell eller teknisk natur. I en del yttranden
har dock ifrågasatts, om icke bestämmelserna skärpts alltför mycket
och regleringen gjorts alltför långtgående. För egen del anser jag att principerna
i de sakkunnigas förslag äro väl lämpade att läggas till grund för

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

en ny lagstiftning. Den rättsliga regleringen på området synes dock i vissa
avseenden böra inskränkas i förhållande till vad de sakkunniga avsett. Vidare
böra vissa förenklingar genomföras samt möjligheterna till en anpassning
efter förhållandena i de enskilda fallen ökas. Bl. a. böra länsstyrelserna
få rätt att i en del fall medgiva undantag från förordningens bestämmelser.
Även andra avvikelser i sak från de sakkunnigas förslag torde böra göras.

De sakkunnigas förslag till ny förordning är synnerligen utförligt och
detaljerat. Det innefattar dock icke någon uttömmande reglering av ämnet
utan är avsett att kompletteras med tillämpningsföreskrifter i olika avseenden
och med en förteckning över vilka explosiva varor som skola få tillverkas
och importeras. Både tillämpningsföreskrifterna och förteckningen
skulle enligt de sakkunniga utfärdas av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet.
Den nuvarande förordningen om explosiva varor är utfärdad av
Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Med hänsyn till bestämmelsernas
vikt bör riksdagen beredas tillfälle att yttra sig över den nya författningen.
I departementsförslaget ha blott i ringa utsträckning medtagits bestämmelser
av teknisk eller eljest mera speciell natur. I stället har kommerskollegium
tillerkänts befogenhet att i jämförelsevis stor utsträckning utfärda kompletterande
bestämmelser samt tillämpningsföreskrifter till den nya förordningen.
Härigenom samt genom den omarbetning i övrigt av sakkunnigförslaget,
som företagits, har det blivit möjligt att nedbringa antalet paragrafer i departementsförslaget
till 64 mot 99 i nu gällande förordning och 163 i sakkunnigförslaget.
Då gällande förordning till dispositionen synes mera överskådlig
än de sakkunnigas förslag, har departementsförslaget disponerats i
huvudsaklig överensstämmelse med 1928 års förordning.

De sakkunniga ha föreslagit, att vapenkungörelsens bestämmelser om
förvärv av ammunition skulle förenklas och överflyttas till förordningen om
explosiva varor. Denna fråga har behandlats i förut nämnda proposition med
förslag till vapenförordning. Med stöd av vad där anförts har allmänhetens
förvärv, innehav, förvaring och import av ammunition och tändmedel, som
avses i vapenförordningen, samt av hagelpatroner och tändhattar för sådana
reglerats i sistnämnda förordning eller lämnats helt fria. Frågan om
tillverkning och transport av samt handel med dylika varor behandlas däremot
i departementsförslaget till ny förordning om explosiva varor. Härvid
är att märka, att de föreslagna transportbestämmelserna icke skola äga tilllämpning,
då behörig innehavare av handvapenammunition själv medför
högst 50 kilogram dylik vara.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Särskilda frågor.

Sprängämnesinspektionens ställning.

Nuvarande läge och de sakkunnigas förslag. Sprängäninesinspektionen är
för närvarande underställd kommerskollegium och sorterar under handelsdepartementet.
Den skall lämna olika myndigheter erforderligt tekniskt
biträde vid tillämpningen av bl. a. 1928 års förordning om explosiva varor.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle inspektionen fortfarande ha samma
uppgift, varjämte den skulle biträda vid övervakningen av förordningens
efterlevnad, särskilt i vad avser tillverkning av explosiva varor.

De sakkunniga ifrågasätta en ändring beträffande sprängämnesinspektionens
ställning i organisatoriskt avseende. De erinra om att 1938 års arbetarskyddskommitté
i betänkande med förslag till organisation av tillsynen å
arbetarskyddslagstiftningen m. in. (SOU 1946:88) föreslagit, att sprängämnesinspektionen
skulle inordnas under arbetsrådet (numera arbetarskyddsstyrelsen).
Detta förslag finna emellertid de sakkunniga olämpligt, enär
sprängämnesinspektionens viktigaste uppgifter till övervägande delar falla
utanför arbetarskyddslagstiftningen. Den myndighet, som har den närmaste
naturliga anknytningen till sprängämnesinspektionens verksamhet, är enligt
de sakkunnigas uppfattning statens brandinspektion. Ett intimt samarbete
existerar även, uttala de sakkunniga, mellan brandväsendets representanter
och sprängäninesinspektionen. Under framhållande av att riksbrandinspektören
i vissa avseenden lyder under civilförsvarsstyrelsen framkasta
de sakkunniga tanken, att även sprängäninesinspektionen skulle kunna inordnas
i samma verk. På längre sikt synes det emellertid de sakkunniga vara
mest rationellt, att statens brandinspektion och sprängäninesinspektionen
sammanföras i en gemensam, fristående organisation, sorterande under inrikesdepartementet.
För sprängämnesinspektionens inordnande under sistnämnda
departement talar enligt de sakkunniga den omständigheten, att lagstiftningen
om explosiva varor numera främst finge anses tjäna upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet. De sakkunniga anse dock, att frågan
om sprängämnesinspektionens framtida ställning är så komplicerad,
att den borde utredas närmare. I avvaktan härpå kunde enligt de sakkunnigas
mening inspektionen alltjämt sortera under kommerskollegium och
handelsdepartementet. Eftersom emellertid frågan om den framtida ställningen
vore svävande, ha de sakkunniga i författningstexten använt uttrycket
sprängämnesinspektionens chefsmyndighet i stället för kommerskollegium.

Remissyttrandena. Förslaget om en utredning beträffande sprängämnesinspektionens
framtida ställning tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelspn
och riksbrandinspektören. Tanken på en fristående,
sammanslagen brand- och sprängämnesinspektion vinner anslutning av

Kungi. Maj:ts proposition nr ISO.

31

riksbrnndinspektören och handelskammaren i Sundsvall men kritiseras av
riksförsäkringsanstalten och Brandskyddsföreningen. Kommerskollegium
vill icke bestämt motsätta sig den ifrågasatta omorganisationen men framhåller
bl. a., att olägenheter kunde uppstå, om sprängämnesinspektionen
inplacerades i ett ämbetsverk, som kunde bli benäget att icke tillräckligt
beakta ekonomiska synpunkter utan uteslutande såge frågorna ur teknisk
synvinkel. Organisationsfrågan borde enligt kollegium vila tills ett säkrare
omdöme om inspektionens blivande ställning kunde erhållas i samband med
utarbetandet av nya föreskrifter om film samt ifrågasatt omarbetning av
förordningen om eldfarliga oljor. Betydelsen av att sprängämne sin spektionens
chefsmyndighet bär kännedom om näringslivets förhållanden betonas
av Industriförbundet, Kemiska industrikontoret och Skånes handelskammare.

Departementschefen. I årets statsverksproposition (bil. 12 s. 18) uttalade
jag, alt ehuru vissa organisatoriska skäl syntes tala för att sprängämnesinspektionen
och statens brandinspektion sammanfördes till en fristående
arbetsenhet, jag för närvarande icke vore beredd att förorda en sådan lösning,
vilken sannolikt skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Jag
är alltjämt av den uppfattningen, att sprängämnesinspektionen tills vidare
bör tillhöra kommerskollegium och sortera under handelsdepartementet.
Härför talar enligt min mening icke blott nyssnämnda synpunkt utan även
den omständigheten, att frågan om en revision av förordningen om eldfarliga
oljor står på dagordningen och att behov allt mera framträtt av en
likartad lagstiftning för närstående varugrupper med jämförliga egenskaper.
Innan dessa frågor blivit utredda och slutlig ställning därvid tagits till
sprängämnesinspektionens uppgifter på ifrågavarande områden, synes anledning
icke finnas att överväga en ändring av den nuvarande organisationen.

Då det således icke står klart, om eller när sprängämnesinspektionen kommer
att lösgöras från kommerskollegium, synes anledning icke finnas att
såsom de sakkunniga föreslagit i den nya lagstiftningen om explosiva varor
använda det längre uttrycket sprängämnesinspektionens chefsmyndighet i
stället för kommerskollegium. Skulle den slutliga organisatoriska lösningen
bli, att sprängämnesinspektionen och brandinspektionen slås samman till
en myndighet, kan för övrigt uttrycket sprängämnesinspektionens chefsmyndighet
icke användas såsom benämning på det nya verket.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 180

Förordningens tillämpningsområde och indelningen av de

explosiva varorna.

Gällande förordning. 1928 års förordning äger icke tillämpning på sådana
explosiva varor, vilkas användning icke är grundad på varornas explosiva
beskaffenhet i och för sig. Detta innebär, att exempelvis sådana läkemedel,
som innehålla explosiva ämnen, falla utanför förordningen. Från dennas
tillämpningsområde undantagas härjämte några angivna varor såsom färdig
handelsvara samt tändstickor. Förordningen äger vidare icke tillämpning å
kronans fabriker, verkstäder och förråd eller, med viss inskränkning i fråga
om transport, å kronan tillhöriga explosiva varor, vilka äro avsedda för
krigsmaktens behov.

Med hänsyn till den olika farligheten indelas de explosiva varorna i 1928
års förordning i två klasser, första och andra klassen. Till första klassen
hänföras vissa uppräknade mera farliga varor samt varor, som i avseende å
känslighet äro att likställa med de uppräknade. Till andra klassen höra en
del särskilt nämnda varor, som ansetts mindre farliga, samt varor, som äro
att likställa med dessa i fråga om känslighet. Uppstår fråga, huruvida en
icke särskilt nämnd vara är att hänföra till explosiv vara eller till dylik
vara av första eller andra klass, tillkommer det kommerskollegium att meddela
föreskrift härom. Nyssnämnda klassindelning är delvis genombruten
genom att en del varor, som tillhöra första klassen, i vissa avseenden behandlas
såsom tillhörande andra klassen och omvänt. Beträffande en del
mycket känsliga varuslag, såsom knallkvicksilver och blyazid, gälla särskilda
bestämmelser; bl. a. råder transport- och i viss utsträckning även
tillverkningsförbud.

De sakkunniga. De sakkunnigas förslag till förordning äger tillämpning
även på sådana explosiva varor, vilkas användning icke bygger på varornas
explosiva egenskaper, alltså t. ex. läkemedel som innehålla nitroglycerin
samt nitrocellulosa för lackberedning. Såsom skäl härför åberopas, att en
explosiv varas farlighet är oberoende av det ändamål, för vilket varan är
avsedd. De särskilda intressen, som den nuvarande begränsningen av förordningens
tillämpningsområde avsett att tjäna, vilja de sakkunniga i stället
tillgodose genom en del specialbestämmelser för ifrågavarande varor.
För att undanröja tvekan om förordningens tillämpningsområde föreslås,
dels att i tveksamma fall sprängämnesinspektionens chefsmyndighet skall
avgöra, huruvida vara är av den beskaffenhet att förordningen skall vara
tillämplig å densamma, dels att nämnda myndighet till allmänhetens och
myndigheternas vägledning skall utgiva en förteckning över sådana explosiva
varor, som få tillverkas inom riket och hit införas. I förteckningen skulle
icke få upptagas vara, som icke visat sig vara i betryggande grad hanteringssäker
eller vars användning skäligen kunde befaras komma att medföra
allmän olägenhet ur ordningssynpunkt. I stället för bestämmelserna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

33

1928 års förordning att vissa angivna varuslag skola vara undantagna från
förordningens tillämpningsområde föreslå de sakkunniga ett stadgande av
innehåll, att sprängämnesinspektionens chefsmyndighet äger bestämma, att
vara, som är att anse som explosiv men för vars hänförande under förordningen
skäl ej föreligger, skall undantagas från förordningens tillämpning.
Såsom förutsättning för sådant undantag skulle kunna uppställas särskilda
villkor i fråga om varans sammansättning, förpackning och dylikt. I anslutning
härtill föreslås att varor, som visserligen äga explosiva eller närbesläktade
egenskaper men på vilka förordningen icke skall vara tillämplig, skola
upptagas i en särskild bilaga till nyssnämnda förteckning. Beträffande tändstickor
och vissa i farlighetshänseende därmed jämställda varor avse de
sakkunniga, att allenast tillverkningen skall ställas under kontroll och att
varorna såsom färdig handelsvara icke skola behandlas såsom explosiva.
Detta skulle även gälla vissa angivna läkemedelsberedningar, innehållande
explosivämnen. Såsom motivering för att tillverkningen av tändstickor skulle
föras in under förordningens bestämmelser åberopas bl. a., att en olycka
med svår personskada som följd inträffat i en tändsticksfabrik, som under
mycket primitiva förhållanden och under olämplig ledning inrättats i ett
garage. Av bilagan till de sakkunnigas förteckning över explosiva varor
framgår, att de sakkunniga icke räkna explosiva luft- och gasblandningar
såsom explosiva varor. Beträffande det nuvarande undantaget för kronans
fabriker, verkstäder och förråd samt kronan tillhöriga explosiva varor, avsedda
för krigsmaktens behov, anföra de sakkunniga, att de bestämmelser,
som gällde för explosiva varors handhavande i allmänhet, i stort sett borde
gälla även för statlig myndighets befattning med sådana varor. Vissa avvikelser
vore dock nödvändiga för krigsmaktens del. Dessa borde angivas i
den förut omnämnda kungörelsen med särskilda bestämmelser rörande
statlig myndighets befattning med explosiva varor för krigsmaktens behov.

Vad angår frågan om den ur systematisk synpunkt lämpligaste indelningen
av de explosiva varorna anföra de sakkunniga bl. a., att den nuvarande
indelningen i två klasser visat sig otillräcklig. De för första klassen gällande
bestämmelserna vore i vissa avseenden alltför stränga, de för andra klassen
avsedda alltför ofullständiga. Den ytterligare differentiering, som ernåtts
genom alt en del varor och varugrupper under vissa omständigheter behandlades
såsom tillhörande första klassen och under andra omständigheter
såsom tillhörande andra klassen, hade medfört åtskilliga olägenheter och
bidragit till alt i allmänhetens ögon utplåna skillnaden mellan första och
andra klassen. Enligt de sakkunnigas mening kunde en konsekvent klassindelning
efter farlighetsgraden svårligen genomföras. Ett stort antal undantagsbestämmelser
skulle under alla förhållanden bli erforderliga. De
explosiva varorna vore nämligen av sinsemellan mycket olika beskaffenhet
och deras farlighet växlade med hänsyn till ett flertal olika faktorer.
Varor, som exempelvis i avseende å tillverkning eller förvaring borde behandlas
lika, kunde icke alltid lämpligen hänföras under samma transportföreskrifter
eller under gemensamma bestämmelser rörande förvärv. De sak !5

llihang till riksdagens protokoll 19''i''J. 1 samt. Nr ISO.

34

Kiingl. Maj:ts proposition nr 180.

kunniga föreslå därför, att den nuvarande klassindelningen frångås. I stället
förorda de, att de explosiva varorna i första hand indelas efter användning
och gängse benämningar i fem huvudslag, nämligen sprängämnen,
krut, ammunition, tändmedel och pyrotekniska varor. Denna indelning vore
enligt de sakkunnigas mening enkel och lättfattlig för allmänheten och hade
samtidigt den fördelen, att den gåve väsentligt ökade möjligheter att anpassa
förordningens bestämmelser efter de olika varuslagens växlande egenskaper.
För de till samma huvudslag hörande varorna kunde i allt väsentligt
gemensamma bestämmelser gälla såväl i fråga om tillverkning och förvaring
som i fråga om förvärv och innehav. Varierande bestämmelser för
olika till samma huvudslag hörande varor erfordrades huvudsakligen då det
gällde varornas transport.

För att möjliggöra den ur transportsynpunkt erforderliga differentieringen
hänföra de sakkunniga de explosiva varorna till fem transportklasser,
benämnda A, B, C, I) och E. De lindrigaste bestämmelserna skulle gälla
för transportklass A, vilken skulle omfatta ammunition, som icke är att
anse såsom militär ammunition, icke sprängkraftiga tändmedel samt därmed
i avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska varor. För
denna transportklass föreslå de sakkunniga, bortsett från en allmän erinran
om varsam behandling, inga andra föreskrifter än en bestämmelse, att
varorna vid transport skola vara förpackade och märkta på föreskrivet sätt.
Transportklass B skulle omfatta mindre känsliga sprängämnen, röksvagt
krut, militär ammunition samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga
pyrotekniska varor. Dylika varor, liksom varor hörande till transportklasserna
C och D, få enligt de sakkunnigas förslag transporteras endast
under iakttagande av vissa särskilda föreskrifter angående tillsyn m. m.
Till transportklass C skulle höra dynamit, svartkrut samt därmed i avseende
å transportsäkerhet jämförliga sprängämnen och krut. Det karakteristiska
för denna transportklass är, att järnvägstransport av dithörande,
varor i princip skulle få ske endast med s. k. kruttåg. Transportklass D
skulle omfatta sprängkraftiga tändmedel. Särbestämmelserna för denna
klass avse främst att förebygga risker vid samtransport. Till transportklass
E skulle hänföras knallkvicksilver, nitroglycerin och andra högkänsliga
explosivänmen ävensom ammunition och tändmedel, som icke kunna anses
transportsäkra. Enligt förslaget få dylika varor icke utan särskilt tillstånd
av länsstyrelsen transporteras utanför den fabrik, där varorna tillverkas
och förarbetas, eller utanför förbrukningsställe, där varorna klargöras
för användning.

Enligt de sakkunnigas förslag ankommer det på sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet att avgöra till vilket huvudslag och till vilken transportklass
olika förekommande explosiva varor skola hänföras. Uppgifter
härom skola införas i förteckningen över tillåtna explosiva varor. Såsom
förutsättning för att vara skall hänföras till visst huvudslag eller viss transportklass
skulle chefsmyndigheten äga föreskriva särskilda villkor i fråga
om varans sammansättning, förpackning och dylikt. När skäl därtill före -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

35

ligga, må chefsmyndigheten vidare enligt de sakkunnigas förslag bestämma,
att smärre myckenheter av viss till strängare transportklass hänförlig
vara må under särskilda förutsättningar transporteras i lindrigare transportklass.

Sådan explosiv vara, som är avsedd uteslutande eller huvudsakligen för
militärt ändamål, bör enligt de sakkunniga upptagas i förteckningen över
tillåtna explosiva varor under den särskilda beteckningen militär explosiv
vara. Sådan vara får icke förvärvas eller innehavas av annan än kronan, såvida
icke undantagsvis sprängämnesinspektionens chefsmyndighet efter
samråd med krigsmaterielinspektionen medgivit annat beträffande viss vara.
Uppgift om sådant medgivande skall enligt förslaget intagas i nyssnämnda
förteckning.

Remissyttrandena. Generaltullstyrelsen ifrågasätter, om icke explosiva varor,
som infördes för att användas till sådant ändamål att deras explosiva
egenskaper saknade betydelse och som inkomme i mindre av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet maximerade kvantiteter, skulle kunna generellt
undantagas från förordningens bestämmelser.

Medicinalstyrelsen hemställer, att läkemedel och varor uteslutande avsedda
för tillverkning av läkemedel måtte undantagas från förordningens
tillämpning. Samtidigt förordar emellertid styrelsen, att särskilda skyddsåtgärder
i viss utsträckning föreskrivas för transport av alkohollösningar
av nitroglycerin. Såsom skäl för sin hemställan åberopar styrelsen i huvudsak
följande.

Vissa explosiva ämnen, främst nitroglycerin, ha stor användning hland
annat såsom effektivt lindrande medel vid akuta anfall av vissa hjärt- och
kärlsjukdomar. De sakkunniga ha visserligen avsett, att vissa angivna läkemedelsberedningar
skola såsom färdig handelsvara vara undantagna från
förordningens tillämpning. Möjlighet måste emellertid finnas för läkarna att
utan särskilda formaliteter använda även specialkompositioner, som icke
undantagits från förordningen. Angeläget är vidare, att läkemedel innehållande
explosiva varor även framdeles utan undantag kunna sändas med
post. Postbefordran torde emellertid icke bli tillåten i fråga om läkemedel,
å vilka förordningen om explosiva varor äger tillämpning. Medicinalstyrelsen
känner icke till något fall, där explosivämne i form av färdigt läkemedel
genom explosion eller dylikt vållat skada å liv eller egendom. —
Vad själva tillverkningen angår kunna skäl möjligen finnas att göra skillnad
mellan läkemedelsfabriker och apotek. För de förras del bli olägenheterna
av de sakkunnigas förslag mindre omfattande. Styrelsen håller dock
iöre, att det icke är nödvändigt alt låta förordningen om explosiva varor bli
tillämplig å läkemedelsfabrikernas tillverkning. I viss mån samma synpunkter
kunna anläggas på apotekens tablettil Iverkning. Apotekens övriga
tillverkning av läkemedel, innehållande explosiva varor, torde icke kunna
ordnas i överensstämmelse med den föreslagna förordningen. De förhållanden,
under vilka tillverkningen hittills ägt rum, ha icke heller medfört
sådana risker, att skärpta bestämmelser nu erfordras. Såvitt styrelsen har
sig bekant har inget olycksfall förekommit vid dylik tillverkning. Härtill
kommer, att läkemedlen i fråga tillredas uteslutande av farmaceutisk! skolad
personal.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Förslaget att det nuvarande undantaget för tändstickor skulle borttagas
möter bestämda gensagor från Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriksaktiebolag
och Kemiska industrikontoret. Bolaget framhåller, att hos bolaget
varken tändsats eller plånmassa under de senaste tjugo åren förorsakat
personskada med dödlig utgång eller med bestående allvarligt men som
följd. Vidare anför bolaget bl. a., att klassificeringen av bolagets fabrikation
som tillverkning av explosiv vara kunde medföra olägenheter för bolagets
export samt att tändstickstillverkningen ej vore underkastad kontroll av
statlig sprängämnesmyndighet i något av de länder, dit bolagets export
ginge, utom i Schweiz, där dock bestämmelserna knappast längre tillämpades.
Kemiska industrikontoret framför samma synpunkter och framhåller
dessutom, att den nya arbetarskyddslagstiftningen torde hindra etablering
av primitiva tändsticksfabriker. Kommerskollegium synes anse att kontroll
över tändstickstillverkningen knappast erfordras.

De sakkunnigas avsikt att förordningen om explosiva varor i stort sett
skulle gälla även beträffande statlig myndighets befattning med sådana
varor har icke blivit föremål för någon principiell kritik. I vissa yttranden
framhålles dock, att slutlig ställning icke kunde tagas till frågan, innan
förslag framlagts till den tillämnade kungörelsen med vissa särbestämmelser
för krigsmaktens del. Civiltörsvarssturelsen och bevakningsinspektören
föreslå, att särbestämmelserna i kungörelsen skola bliva tillämpliga även
å civilförsvaret. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter detsamma
beträffande bl. a. polisen. Försvarets fabriksstgrelse framhåller att
kungörelsen borde vara tillämplig även å den tillverkning för civila ändamål,
som försvarets fabriksverk ur beredskapssynpunkt bedreve för att bereda
verkets personal sysselsättning.

De sakkunnigas förslag att en förteckning skall utgivas över sådana
explosiva varor, som få tillverkas och importeras, tillstyrkes genomgående.
Beträffande innehållet i utkastet till förteckning föreslås från flera håll
ändringar och kompletteringar.

De sakkunnigas nya indelning av de explosiva varorna tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i så gott som samtliga yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser emellertid, att vad de sakkunniga anfört om olägenheterna
med den gamla och fördelarna med den nya indelningen knappast
vore övertygande. Länsstyrelsen menar, att en indelning av de explosiva varorna
efter farlighetsgraden hade varit att föredraga, i synnerhet som allmänheten
vant sig vid en sådan indelning och samma indelningsgrund användes
i andra fall. Försvarets forskningsanstalt föreslår vissa ändringar
i indelningen i olika huvudslag. Vad angår den föreslagna indelningen i
tränsportklasser förordar järnvägsstyrelsen, att till transportklass A hänföras
de mest farliga varorna och till transportklass E de minst farliga.
Såsom skäl härför åberopar styrelsen, att i järnvägsstyrelsens godstransportföreskrifter
vanliga vagnslastsändningar med hänsyn till angelägenhetsgraden
ur befordringssynpunkt indelas i befordringsklasserna A, B och
C. Till klass A hänfördes härvid vagnar, vilkas befordran vore mest ange -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

lägen och till klasserna B och C övriga vagnar efter minskad angelägenhetsgrad.
Enligt styrelsens uppfattning skulle det vara mindre lämpligt att med
A beteckna å ena sidan sådana explosiva varor, som tarvade minst tillsyn,
och å andra sidan den klass av godsvagnar, som krävde det största hänsynstagandet
vid befordringen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, atl förordningen
om explosiva varor i allmänhet bör vara tillämplig även på sådana varor,
vilkas användning icke sammanhänger med deras explosiva egenskaper.
Varornas farlighet och icke det ändamål, som de äro avsedda att tjäna, bör
här i princip vara utslagsgivande. Med den utformning, som departementsförslaget
fått, blir det möjligt för kommerskollegium att medgiva erforderliga
undantag från förordningens tillämpning bl. a. för nu ifrågavarande
varor. Det torde utan vidare kunna förutsättas, att kollegium i den utsträckning,
som är försvarlig ur säkerhetssynpunkt, kommer att medgiva
sådana undantag. Härigenom torde näringslivets intressen bli tillräckligt
tillgodosedda.

Från medicinalstyrelsens sida ha invändningar rests mot att läkemedel
och varor, uteslutande avsedda för tillverkning av läkemedel, skulle föras in
under förordningen. Särskilt har styrelsen vänt sig mot att förordningens
bestämmelser skulle vara tillämpliga på apotekens läkemedelstillverkning
och i viss utsträckning även på färdiga läkemedel. De skäl, som medicinalstyrelsen
anfört, synas mig tala för att förordningen om explosiva varor
över huvud taget icke bör avse färdiga läkemedel eller apotekens läkemedelstillverkning
trots att farliga explosiva ämnen ibland användas vid läkemedelsframställningen.
Anledning kan däremot finnas att i viss utsträckning
göra förordningen tillämplig på läkemedelsfabrikernas tillverkning samt på
transport av varor, avsedda för tillverkning av läkemedel. Med hänsyn härtill
innehåller departementsförslaget den föreskriften (1 § tredje stycket),
att explosivvaruförordningens bestämmelser icke skola gälla beträffande
läkemedel och uteslutande för tillverkning därav avsedda varor som innehålla
eller bestå av explosiva ämnen. Kommerskollegium skall dock i den
utsträckning som finnes påkallad kunna föreskriva, att tillverkning annorstädes
än å apotek av sådana läkemedel och varor samt transport av sistnämnda
varor skola vara underkastade förordningens bestämmelser.

Enligt departementsförslaget hänföras explosiva luft- och gasblandningar
ej till explosiva varor. Med nyssnämnda blandningar avses närmast explosiva
blandningar av brännbar gas eller ånga med luft eller blandningar av
eljest med varandra explosivt reagerande gaser samt explosiva blandningar
av brännbart damm med luft. Blandningar av flytande luft eller syrgas med
kolpulver eller liknande skola däremot räknas som explosiv vara.

Tändstickor äro undantagna från tillämpningen av 1928 års förordning.
Med hänsyn till bl. a. att eu svår olycka inträffat vid en primitivt bedriven
tändstickstillverkning ha de sakkunniga föreslagit, att tillverkningen av
tändstickor skulle regleras enligt förordningen om explosiva varor. Häremot

38

Kung’. Maj:ts provosition nr 180.

har Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriksaktiebolag in. fl. gjort erinringar.
Bolaget har framhållit, att under de senaste tjugu åren ingen allvarlig
explosionsolyeka inträffat vid bolagets tillverkning och att tändstickstillverkningen
i utlandet nästan undantagslöst icke betraktades som tillverkning
av explosiv vara. På av bolaget anförda skäl och med hänsyn till att den
nya arbetarskyddslagstiftningen torde erbjuda tillräckligt skydd för de anställda
förordar jag, att tändstickor undantagas från förordningens tillämpning.

De sakkunniga ha föreslagit, att bestämmelserna i förordningen om explosiva
varor i stort sett skulle gälla även beträffande statlig myndighets
befattning med sådana varor. Mot denna tanke har ingen principiell kritik
riktats och jag ansluter mig till densamma. De sakkunniga ha emellertid
samtidigt framhållit, att militära förhållanden gjorde vissa avvikelser nödvändiga
för krigsmaktens del. Avvikelserna skulle enligt de sakkunnigas avsikt
intagas i en särskild kungörelse, utfärdad av Kungl. Maj :t. Något förslag
till sådan kungörelse har emellertid ännu icke hunnit utarbetas av de
sakkunniga. Med hänsyn härtill är jag icke för närvarande beredd taga ställning
till frågan, i vilka avseenden särbestämmelser behöva utfärdas för krigsmaktens
del. Under nu angivna förhållanden och med hänsyn tagen jämväl
bl. a. till civilförsvarsstyrelsens önskemål förordar jag, att i förordningen
göres undantag för försvarets fabriker, verkstäder, forskningsanstalter
och förråd samt, med viss begränsning, för kronan tillhöriga explosiva
varor, som äro avsedda för försvarets behov. Med försvaret avses bcigtta,
sanmiajiAuuig jämväl civilförsvaret. Sedan det blivit utrett, vilka särbestämmelser
som erfordras för försvarets del, torde det ankomma på Kungl. Maj :t
att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser. Med den utformning,
som departementsförslaget fått, torde andra myndigheter än försvarets
icke för närvarande ha behov av särskilda undantagsbestämmelser.

Ur såväl allmänhetens som myndigheternas synpunkt synes det vara
lämpligt, att en förteckning upprättas av kommerskollegium över sådana
explosiva varor, som få tillverkas och innehavas här i riket och hit införas.
Vid förteckningens uppgörande bör hänsyn tagas till de ändrings- och kompletteringsförslag,
som gjorts i remissyttrandena. I huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunniga anser jag, att i förteckningen icke böra få
upptagas varor, vilkas användning kan befaras komma att medföra särskilda
olägenheter ur ordningssynpunkt. Däremot synes det knappast kunna
föreskrivas, att varor, som icke visat sig vara i betryggande grad hanteringssäkra,
ej få upptagas i förteckningen. Om sådana högkänsliga explosivämnen,
som enligt de sakkunnigas förslag avses skola höra till transportklass
E, torde nämligen med vanligt språkbruk just kunna sägas att de icke äro i
betryggande grad hanteringssäkra. I stället torde förbudet höra avse varor,
för vilka sådana åtgärder eller anordningar, som angivas i förordningen eller
med stöd därav utfärdade tillämpningsföreskrifter, icke kunna anses utgöra
betryggande skydd mot explosion.

Förslaget att den nuvarande indelningen av de explosiva varorna i två

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

39

klasser skall avskaffas och ersättas av en indelning dels i fem huvudslag,
nämligen sprängämnen, krut, ammunition, tändmedel och pyrotekniska varor,
och dels i fem transportklasser, betecknade A, B, C, D och E, har mött
invändningar endast i några enstaka yttranden. De sakkunnigas skäl för
den nya indelningen synas mig övertygande och jag tillstyrker därför densamma.
I anslutning till den nuvarande klassindelningen och till järnvägsstyrelsens
beteckningar av förekommande vagnslastsändningar med hänsyn
till angelägenhetsgraden ur befordringssynpunkt förordar jag dock, att bokstavsbeteckningarna
för transportklasserna omkastas, så att transportklass
A kommer att omfatta de mest känsliga varorna och transportklass E de varor,
som kräva minst aktsamhet och tillsyn vid transport.

I övrigt ansluter jag mig i stort sett till de sakkunnigas förslag i de frågor,
som behandlats i detta avsnitt. Bestämmelserna i departementsförslaget ha
dock i stor utsträckning erhållit en annan redaktionell utformning än de
sakkunniga föreslagit. Bl. a. ha vissa definitioner av närmast teoretiskt intresse
uteslutits och delvis ersatts av exempel. Jämväl i övrigt ha bestämmelserna
gjorts mindre vidlyftiga.

Tillverkning av explosiva varor.

Gällande förordning. Beträffande tillverkning av explosiva varor av första
klass är huvudregeln, att dylika varor icke få tillverkas utan tillstånd av
länsstyrelsen och att tillverkningen blott får ske fabriksmässigt. Från denna
regel finnas vissa undantag, som avse framställning av små kvantiteter
explosiva varor i försöks-, uppfinnings-, undervisnings- eller vetenskapligt
syfte. En del mycket känsliga ämnen få vidare blott tillverkas för vissa
angivna ändamål. Enligt särskilt stadgande i förordningen äro bestämmelserna
om tillverkning av explosiva varor av första klass tillämpliga jämväl
på framställning av råcelluloid eller råfilm ur nitrocellulosa. I fråga om
explosiva varor av andra klass gäller, att icke yrkesmässig tillverkning av
sådana varor får äga rum utan särskilt tillstånd. För yrkesmässig tillverkning
kräves tillstånd av länsstyrelsen.

Ansökan om tillstånd att tillverka explosiva varor skall innehålla vissa
angivna uppgifter beträffande tillverkningsstället och de varor, som skola
tillverkas. Avser ansökan fabriksmässig tillverkning, får den icke bifallas
utan att först ha varit kungjord i länskungörelserna och tidning i orten.

Vid varje fabrik för tillverkning av explosiva varor skall finnas en av
länsstyrelsen godkänd föreståndare, som skall ha vissa angivna kvalifikationer.
Föreståndaren är bland annat ansvarig för att rörelsen drives på
behörigt sätt i tekniskt avseende och att gällande föreskrifter iakttagas.
Han kan ha en eller flera vikarier, som utses av länsstyrelsen. Föreståndaren
eller vikarie, som vid förfall för föreståndaren inträtt i hans ställe,
skall ha sin bostad vid eller i närheten av fabriken.

Fabrik för tillverkning av explosiva varor av första klass får icke ligga
å ställe, där rörelsen kan medföra särskild fara för omgivningen. Sådan

40

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO

fabrik får vidare icke vara belägen inom samhälle, där den för städerna
gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, och skall ligga på vissa
minimiavstånd från samhälles för bebyggande planlagda område och från
kommunikationsleder, bostadsbyggnader m. in. Från sistnämnda regler kan
dock länsstyrelsen i viss utsträckning medgiva undantag.

I förordningen finnas vissa föreskrifter hur fabriksanläggning för tillverkning
av explosiva varor skall vara inrättad och hur arbetet m. m. skall
bedrivas för att faran för omgivningen och de i rörelsen sysselsatta skall
bli så ringa som möjligt. Tillverkning vid fabrik får icke taga sin början
förrän fabriken avsynats av sprängämnesinspektionen och därefter godkänts
av länsstyrelsen. Från länsstyrelsens beslut rörande fabrik kan
sprängämnesinspektionen i viss utsträckning medgiva avvikelser, då fråga
är om mindre ändring av teknisk art, vilken icke medför ökad fara.

Vid fabrik för tillverkning av explosiva varor får icke utan tillstånd av
länsstyrelsen tillverkningen ligga nere under längre tid än ett år vid äventyr
att tillverkningstillståndet upphör att gälla. Har länsstyrelsen medgivit avbrott
i tillverkningen, får denna icke återupptagas förrän efter avsyning
länsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. Vad nu sagts om avbrott i tillverkningen
äger motsvarande tillämpning i det fall att fabrik icke tagits i bruk,
sedan den blivit godkänd. Vill ägare av fabrik upphöra med rörelsen, skall
han göra anmälan därom till länsstyrelsen, som har att meddela erforderliga
föreskrifter.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag kräves i princip tillstånd
för varje tillverkning av explosiv vara. Någon motsvarighet har sålunda icke
medtagits till den nuvarande regeln, att icke yrkesmässig tillverkning av
explosiva varor av andra klass får ske utan tillstånd. Såsom skäl för denna
skärpning åberopa de sakkunniga, att hemmatillverkningen av explosiva
varor icke längre tjänade något berättigat intresse, som kunde uppväga de
vådor och olägenheter en sådan hantering medförde. Tillståndsgivningen
borde enligt de sakkunnigas mening fortfarande handhavas av länsstyrelserna,
enär lagstiftningen om explosiva varor främst tillgodosåge ordningsoch
säkerhetsintressen av polisiär natur.

Från regeln att explosiva varor icke få tillverkas utan tillstånd göra de sakkunniga
några begränsade undantag. Sålunda skulle den, som är berättigad
förvärva ammunition för jakt- eller sportgevär, utan särskilt tillstånd få
ladda sådan ammunition för eget bruk. I huvudsaklig överensstämmelse med
vad som för närvarande gäller för explosiva varor av första klass skulle vidare
i några fall tillstånd icke krävas för framställning av små kvantiteter
explosiva varor i försöks-, uppfinnings-, undervisnings- eller vetenskapligt
syfte.

Explosivämne, som icke är upptaget i kommerskollegii förteckning, får
enligt de sakkunnigas förslag icke tillverkas annat än försöksvis i små kvantiteter.
Några uppräknade slag av explosiva varor skulle blott få framställas
för vissa angivna ändamål. När skäl vore därtill, skulle sprängämnesinspek -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

tionens chefsmyndighet kunna föreskriva liknande inskränkningar beträffande
andra varuslag.

Om man bortser från tillstånd till försölcstillverkning i uppfinnings-, undervisnings-
eller vetenskapligt syfte skulle tillstånd att tillverka explosiva
varor hantverksmässigt eller eljest i mindre omfattning annorstädes än i
fabrik blott få avse laddning av handvapenammunition och tillverkning av
pyrotekniska varor. Härvid skulle vissa explosivämnen och explosiva blandningar
icke få framställas eller användas. När skäl vore därtill, skulle länsstyrelsen
kunna föreskriva, att endast sådana explosivämnen eller blandningar,
som godkänts av länsstyrelsen, skulle få användas vid tillverkningen.
En dylik begränsning borde enligt de sakkunniga föreskrivas för en del småtillverkare,
som utövade sin rörelse under primitiva förhållanden. En tillverkning
borde ej få anses som hantverksmässig, om flera än tre personer
sysselsattes i densamma.

De sakkunniga ha icke föreslagit någon motsvarighet till det nuvarande
stadgandet, att framställning av råcelluloid eller råfilm ur nitrocellulosa
skall vara underkastad bestämmelserna för tillverkning av explosiv
vara av första klass. Med samma fog borde enligt de sakkunniga tillverkning
av lacker o. d. av nitrocellulosa vara föremål för kontroll. All sådan
tillverkning medförde nämligen betydande brandrisker. Skulle icke
blott framställning av explosiva varor utan även sådan tillverkning av andra
varor, vid vilken explosiva ämnen användas såsom råvara, falla under explosivvaruförordningen,
gjordes enligt de sakkunnigas mening ett avsteg
från förordningens naturliga tillämpningsområde, vilket icke vore betingat
av praktiska skäl. Råcelluloid- och råfilmtillverkning samt liknande tillverkningar,
som medförde mera betydande brandrisker, borde i stället i erforderlig
utsträckning regleras i en särskild författning.

Vid ansökan om tillstånd att tillverka explosiva varor fabriksmässigt skola
enligt de sakkunnigas förslag fogas bl. a. ritningar över fabriksbyggnaderna
samt beskrivning av tillverkningsförfarandet och av maskiner och apparater,
som skola användas. Dessa handlingar skola enligt förslaget icke få delgivas
annan än vissa angivna myndigheter.

Frågan om det nuvarande kungörelseförfarandet beträffande anläggandet
av fabriker skulle kunna förenklas eller helt slopas har övervägts av de sakkunniga.
Dessa ha härvid kommit till det resultatet, att kungörelseförfarandet
borde bibehållas åtminstone under normala tider, därför att alla
parter hade intresse av att eventuella invändningar mot den planerade anläggningen
gjordes på ett tidigt stadium.

Tillstånd att tillverka explosiva varor skall enligt de sakkunnigas förslag
gälla tillsvidare och avse visst eller vissa slag av explosiva varor. I tillståndsbeviset
skall länsstyrelsen bl. a. meddela nödiga föreskrifter om tillverknings-
och förvaringslokalernas beskaffenhet, förfarandet vid tillverkningen
och andra dylika förhållanden.

I överensstämmelse med gällande ordning föreslå de sakkunniga, att vid
varje fabrik för tillverkning av explosiva varor skall finnas en av länssty -

42

K ungt. Maj.ts proposition nr 180

relsen godkänd föreståndare, som har att svara för tillverkningen in. m.
Skärpta bestämmelser ha emellertid föreslagits beträffande de förutsättningar,
som måste vara för handen för att en person skall kunna godkännas
som föreståndare eller som vikarie för föreståndaren. För hantverksmässig
eller därmed jämförlig tillverkning kräves ingen föreståndare. I
stället uppställa de sakkunniga vissa krav på tillståndshavarens person.

Enligt de sakkunnigas förslag får fabrik för tillverkning av explosiv vara
icke vara belägen å ställe, där tillverkningen kan medföra särskild fara
för omgivningen. Sådan fabrik får vidare icke ligga inom område, som ingår
i stadsplan. Från sistnämnda regel skulle dock länsstyrelsen kunna
medgiva undantag, där tillverkningen är av mindre farlig beskaffenhet eller
sker i ringa omfattning. Fabrik för tillverkning av sprängämnen, krut,
sprängladdad ammunition eller sprängkraftiga tändmedel skall enligt förslaget
ligga på vissa minimiavstånd från samhälles för bebyggande planlagda
område samt från kommunikationsleder, bostadsbyggnader m. m.
Avstånden äro desamma som nu gälla för fabrik för tillverkning av explosiv
vara av första klass. Från avståndsreglerna skulle länsstyrelsen kunna
medgiva undantag dels i fall som nyss sagts och dels där synnerligen gynnsamma
terrängförhållanden äro för handen eller särskilda skyddsanordningar
vidtagits. De sakkunnigas förslag innehåller vidare vissa ordningsföreskrifter
samt bestämmelser om konstruktionen av fabriksbyggnader
o. d. Reglerna om fabriks belägenhet och konstruktion in. m. skola enligt
förslaget i tillämpliga delar gälla även beträffande hantverksmässigt eller
eljest i mindre omfattning bedriven tillverkning, i den mån länsstyrelsen
icke med hänsyn till tillverkningens mindre farliga beskaffenhet och ringa
omfattning funnit skäl till eftergift.

De sakkunniga ha berört frågan om den intressekollision som uppstår,
då det blir aktuellt att bebygga ett område, som ligger inom riskzonen för
en fabrik eller ett magasin för explosiva varor. Enligt de sakkunniga skulle
en sådan intressekollision hittills ha förekommit blott beträffande upplagsmagasin.
Magasinen hade då alltid flyttats till en plats, som fyllt förutsättningarna
i förordningen. Mot en sådan lösning vore enligt de sakkunniga
icke något att anmärka, så länge anläggningens värde vore jämförelsevis
ringa. Om fråga emellertid vore om ett stort fabrikskomplex å ena sidan
och ett enstaka boningshus å andra sidan, syntes en sådan lösning icke
rimlig. I regel torde enligt de sakkunniga en fabriksägare ha skaffat sig
tillräckliga buffertområden gentemot enstaka bebyggelse (500 meters radie).
Det vore däremot svårare för en företagare att gardera sig mot påträngande
tätbebyggelse och stadsplanering (5 000 meters radie). Ett visst
skydd för hithörande anläggningar kunde enligt de sakkunnigas mening
dock vinnas genom den nya byggnadslagstiftningens bestämmelser om generalplanering
m. m. De sakkunniga hade därför icke ansett en särskild
lagstiftning för reglering av nyssnämnda intressekonflikter för närvarande
erforderlig.

Tillverkning av explosiva varor får enligt de sakkunnigas förslag icke

Kungl. Maj ds proposition nr 180.

43

taga sin början, innan tillverkningslokalerna efter avsyning godkänts av
länsstyrelsen. I motsats till vad för närvarande är fallet skulle detta gälla
icke blott fabriksmässig tillverkning utan även framställning i mindre skala
utom tillverkning å vissa laboratorier och laddning av ammunition för eget
bruk. Från länsstyrelsens beslut rörande tillverkningen eller tillverkningslokalerna
skulle sprängämnesinspektionen i några fall kunna medgiva avvikelser
under förutsättning att ändringarna icke medförde ökad fara. Denna
rätt skulle inspektionen ha bl. a. beträffande utbyte av tillverkningsmaskiner
och förändringar av tillverkningsmetoder.

Vad angår dröjsmål med rörelsens igångsättande, avbrott i rörelsen och
densammas nedläggande föreslå de sakkunniga i stort sett samma regler
som nu gälla. Såsom en nyhet föreslås att länsstyrelsen skall kunna förbjuda
vidare tillverkning, till dess ny avsyning verkställts, eller återkalla
tillverkningstillståndet i fall, då tillverkningen varit nedlagd under större
delen av de nästförflutna två åren.

Remissyttrandena. Ingen erinran har i stort sett gjorts mot förslaget att
explosiv vara i princip ej skall få tillverkas utan tillstånd av länsstyrelsen.
De föreslagna undantagen från huvudregeln ha berörts i en del yttranden.
Sålunda avstyrka länsstyrelsen i Kristianstads län och Föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler, att enskild person utan tillstånd skulle för eget bruk
få ladda ammunition för jakt- och sportgevär. Vidare framhålles från ett
flertal håll, att de föreslagna bestämmelserna om tillståndsfri tillverkning
av små kvantiteter explosiva varor i försöks-, uppfinnings-, undervisningseller
vetenskapligt syfte vore alltför snävt avfattade i olika avseenden.

Med anledning av de sakkunnigas förslag att framställning av råcelluloid
och råfilm m. m. av explosiva ämnen skall regleras i en särskild författning
framhåller riksbrandinspektören, att det vore av vikt att bestämmelser
i ämnet trädde i kraft samtidigt som den nya explosivvaruförordningen.

Vad angår kungörelseförfarandet vid anläggandet av fabrik ifrågasätter
länsstyrelsen i Stockholms län, om det måste givas den obligatoriska karaktär,
som det fått i förslaget. Länsstyrelsen i Kalmar län anser det uppenbart,
att obehöriga borde hindras erhålla kunskap om fabriker och magasin
för explosiva varor. Annat delgivningsförfarande än genom kungörelse
borde därför införas. Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Örebro
län göra gällande, att kungörelsens införande i länskungörelserna numera
saknade praktisk betydelse. Den förstnämnda av de tre länsstyrelserna anser
det lämpligare med ett meddelande till ägarna av grannfastigheterna i
riskzonen vid sidan av kungörelse i ortstidning.

Krigsmaterielinspektionen förordar en bestämmelse, att länsstyrelse icke
må meddela tillstånd att tillverka sådana explosiva varor, som utgöra krigsmateriel,
med mindre Kungl. Maj :t dessförinnan lämnat tillstånd enligt
förordningen den 20 juni 1935 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m.

De föreslagna bestämmelserna om föreståndare och vikarie för sådan be -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

röras i ett flertal yttranden. Härvid förordas uppmjukningar av bestämmelserna
i olika avseenden.

Med anledning av de föreslagna stadgandena angående fabriks belägenhet
anför försvarets fabriksstyrelse, att sannolikt icke någon av dess fabriker
uppfyllde alla de villkor, som uppställts. Därest bestämmelserna skulle
kvarstå i oförändrat skick, erfordrades att den föreslagna rätten för länsstyrelserna
att medgiva undantag icke utnyttjades alltför restriktivt. Enligt
f ortifikationsförvaltningen, Stadsförbundet och Industriförbundet borde
länsstyrelsen kunna medgiva undantag från förbudet att tillverka explosiva
varor inom stadsplanelagt område jämväl i fall då terrängförhållandena
eller vidtagna skyddsanordningar gåve tillräckligt skydd mot verkningarna
av en explosion. Riksbrandinspektören och Brandbefälsförbundet anse starka
skäl tala för att fabriker och magasin endast borde få anläggas på platser,
där bebyggelsen ordnats genom stads-, stom- eller byggnadsplan eller
utomplansbestäinmelser. Civilförsvarsstyrelsen föreslår förbud mot tillverkning
av explosiva varor även såvitt angår område, som ingår i byggnadsplan.
Mot de föreslagna minimiavstånden har styrelsen intet att erinra. Till
skydd mot bebyggelse i närheten av en redan uppförd fabrik borde införas
bestämmelser om skyddsbälten kring den färdiga fabriken. Även bevakningsinspektören
förordar att skyddszoner införas. Byggnadsstyrelsen framhåller,
att enligt byggnadslagstiftningens principer frågan var fabriksmässig
tillverkning av explosiva varor skall få äga rum regelmässigt borde studeras
vid en översiktlig planläggning avseende generalplan eller regionplan.
Ett allmänt förbud mot tillverkning av explosiv vara inom detaljplanelagt
område vore icke ändamålsenlig, då skyddsbälten eller andra anordningar
i en sådan plan kunde göra ett allmänt förbud omotiverat. Frånvaron av
stads- eller byggnadsplan utgjorde icke någon garanti mot framtida tätbebyggelse,
enär dylik plan numera icke finge avse större område än som vore
eller kunde väntas bli taget i anspråk inom överskådlig tid. I stället för uttrycket
»samhälles för bebyggande planlagda område» borde väljas ett uttryckssätt,
som angåve, att det betydelsefulla vore, oan området enligt verkställd
planläggning — översiktlig eller detaljerad — skulle få användas till
tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att spörsmålet i vad mån en
fabriks- eller magasin sanläggning kunde anses utgöra hinder för bebyggelse
inom riskzonen vore av så fundamental betydelse, att det anåste närmare
regleras. Liknande synpunkter utvecklas av Stadsförbundet, som även framkastar
frågan vem som skall ersätta ägarna av den inom riskzonen belägna
marken för det minskade markvärde, som anläggandet av en fabrik eller
ett magasin måste föra med sig. Jämväl Kemiska industrikontoret hemställer,
att nu berörda frågor anåtte upptagas till särskild prövning.

De föreslagna ordningsföreskrifterna och bestämmelserna om fabriksbyggnaderrias
konstruktion o. d. ha berörts i några yttranden och föranlett
förslag om en del ändringar och koanpletteringar. Yttrandena torde dock
icke behöva refereras här.

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det onödigt att kräva länsstyrelsens
godkännande av en fabriksanläggning. Ett enklare och snabbare förfaringssätt
vore enligt länsstyrelsens mening att blott kräva bevis om att anläggningen
vid avsyning visat sig överensstämma med tillståndsresolutionen.

Aktiebolaget Bofors vänder sig mot förslaget att utbyte av maskiner och
ändringar i tillverkningsmetoder icke skulle få företagas utan särskilt medgivande.
Bolaget ifrågasätter, om icke bestämmelserna i gällande förordning
vore tillfyllest. I allt fall borde anmälan krävas endast vid betydande omläggning
av tillverkningsmetoden eller utbyte av maskiner mot dylika av
helt annan konstruktion. Liknande synpunkter utvecklas av Stockholms
handelskammare.

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare och Aktiebolaget Bofors
förutsätta, att de föreslagna bestämmelserna angående avbrott i tillverkningen
blott äga avseende å fall, där hela tillverkningen vid fabrik eller
annat tillverkningsställe nedlagts. Teknologföreningen anser det vara en
alltför långtgående reaktion att återkalla tillverkningstillståndet i fall då
tillverkningen legat nere under större delen av de nästförflutna två kalenderåren.

Departementschefen. De faror för explosion, som äro förenade med all tillverkning
av explosiva varor, samt hänsynen till allmän ordning och säkerhet
tala för att en okontrollerad tillverkning av explosiva varor icke bör
tillåtas. Jag anser därför i likhet med de sakkunniga, att tillverkning av
explosiva varor i allmänhet icke bör få bedrivas utan särskilt tillstånd.
Såsom tillståndsmyndighet torde fortfarande länsstyrelserna böra fungera.
De av de sakkunniga föreslagna undantagen från tillståndskravet anser jag
mig kunna biträda. I anledning av vad som anförts i remissyttrandena ha i
departementsförslaget reglerna om tillståndsfri tillverkning i försöks-, uppfinnings-,
undervisnings- eller vetenskapligt syfte i några avseenden gjorts
mindre restriktiva än de sakkunniga föreslagit.

Liksom de sakkunniga anser jag, att sådana varor, som ej upptagits i
kommerskollegii förteckning över explosiva varor, icke böra få tillverkas annat
än i ringa myckenhet för anställande av försök. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle några angivna varor blott få tillverkas för vissa ändamål och
skulle vidare kommerskollegium kunna föreskriva liknande inskränkningar
för andra varuslag. Med hänsyn till utvecklingen på området synes det mig
icke lämpligt, att det fastslås i själva förordningen, att vissa varor äro underkastade
dylika inskränkningar i tillverkningsrätten. Det torde helt böra
överlämnas till kommerskollegium alt meddela föreskrifter i ämnet. Kollegium
synes vidare böra få rätt att förbjuda tillverkningsförfarande, som är
förenat med särskild fara. Härvid bör kollegium kunna göra skillnad mellan
exempelvis fabriksmässig och hantverksmässig tillverkning.

Jag är ense med de sakkunniga om att framställning av icke explosiva
varor ur explosiva ämnen icke bör regleras i explosivvaruförordningen. Det
nuvarande stadgandet om framställning av råcelluloid och råfilm ur nitro -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

cellulosa synes utan fara kunna utgå ur förordningen, enär någon produktion
av dylika varor, enligt vad jag inhämtat, icke lär förekomma i Sverige,
om man bortser från viss försöksframställning. Frågan om en särskild lagstiftning
beträffande tillverkning av celluloid och liknande brandfarliga
ämnen torde få övervägas i annat sammanhang.

Bestämmelserna angående tillståndshavare och föreståndare ha i departementsförslaget
uppmjukats såtillvida, att länsstyrelsen fått friare händer
vid prövningen av hithörande ärenden än enligt de sakkunnigas förslag.
Med hänsyn till den prövande myndighetens kvalifikationer och tillgången
till teknisk sakkunskap hos sprängämnesinspektionen torde icke några
risker vara förenade därmed. I departementsförslaget ha vidare i större omfattning
än i sakkunnigförslaget uppställts gemensamma regler för fabriksmässig
och annan tillverkning. Bl. a. ha bestämmelserna om föreståndare i
viss utsträckning gjorts gemensamma. I samband härmed vill jag framhålla,
att det givetvis icke möter något hinder att person, som erhåller tillstånd att
tillverka explosiva varor, samtidigt godkännes såsom föreståndare för tillverkningen.

De sakkunniga ha föreslagit, att vissa handlingar, som fogats till ansökan
om tillstånd till fabriksmässig tillverkning, skulle få utlämnas endast till
några angivna myndigheter. En sådan bestämmelse har icke sin rätta plats
i explosivvaruförordningen. Om handlingarna behöva undandragas offentligheten,
kan Kungl. Maj :t förordna därom med stöd av 1937 års lag om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Det synes icke nödvändigt att kräva, att ansökan om tillstånd att fabriksmässigt
tillverka explosiva varor alltid skall kungöras. Därest exempelvis
fabriksägaren äger all mark inom riskzonen omkring den planerade fabriken,
torde anledning saknas att kungöra ansökningen. Med hänsyn härtill
förordar jag, att länsstyrelsen skall kunna avstå från kungörelseförfarandet,
när särskilda skäl äro därtill. Då kungörelse sker, torde det vara tillfyllest
med kungörelse i ortstidning. Ansökan om tillstånd att tillverka sådana
explosiva varor, som enligt vad därom är särskilt stadgat utgöra krigsmateriel,
bör icke få beviljas av länsstyrelsen, med mindre Kungl. Maj :t
dessförinnan meddelat tillstånd enligt 1935 års förordning om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel in. m.

Liksom de sakkunniga anser jag, att tillstånd att tillverka explosiva varor
skall avse visst eller vissa varuslag och att vid annan än fabriksmässig
tillverkning allenast laddning av handvapenammunition och tillverkning
av pyrotekniska varor skola tillåtas. Möjlighet torde böra finnas att meddela
tillverkningstillstånd för viss tid. Även sådant tillstånd kan emellertid
enligt departementsförslaget återkallas under vissa förutsättningar, som
angivas i en allmän bestämmelse i 6 §. Varje tillverkningstillstånd skall
enligt departementsförslaget förbindas med de villkor och föreskrifter, som
i det särskilda fallet finnas erforderliga. Det är av vikt, att länsstyrelsernas
villkor och föreskrifter avvägas på ett ändamålsenligt sätt, så att å ena sidan
tillverkarna icke i onödan betungas och å andra sidan tillräckliga garantier

Kanyl. Maj:ts proposition nr 180.

47

mot tillverkningsriskerna erhållas. Ett nära samarbete mellan länsstyrelsen
och sprängämnesinspektionen torde här kunna ge ett gott resultat.

Vad angår frågan om tillverkningsställes belägenhet biträder jag i stort
sett de sakkunnigas förslag. Vissa jämkningar ha dock gjorts i departementsförslaget
bl. a. i anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört. Vidare
har länsstyrelsernas möjlighet att medgiva undantag från bestämmelserna
något utvidgats. Det ligger emellertid i sakens natur, att denna dispensgivning
måste handhavas med försiktighet, så att icke bestämmelsernas syfte
åsidosättes.

Den intressekollision, som uppstår då annan bebyggelse närmar sig en
fabrik för tillverkning av sprängämnen o. d., har berörts av de sakkunniga
och i några yttranden. Enligt grunderna för gällande byggnadslagstiftning
utgör förekomsten av en sådan fabrik icke i och för sig något hinder mot
bebyggelse av området omkring fabriken. Bl. a. av nationalekonomiska skäl
är det emellertid angeläget, att en kollision såvitt möjligt undvikes. Det
måste anses vara fabriksägarens sak att genom mark- eller servitutsförvärv
trygga sig mot glesbebyggelse inom ett område av 500 meter från fabriken.
Att på samma sätt skaffa sig skydd mot tätbebyggelse torde sällan vara
möjligt med hänsyn till storleken av det område (5 000 meters radie), inom
vilket sådan bebyggelse i princip utgör hinder för tillverkningens bedrivande.
Lämpligast torde vara, att fabriksägaren söker kontakt med de kommunala
och statliga planläggningsmyndigheterna och därvid inhämtar närmare
upplysningar om den tätbebyggelse, som planeras. Vid en eventuell planläggning
av riskzonen eller någon del därav skall enligt byggnadslagstiftningen
tillbörlig hänsyn tagas hl. a. till fabriksägarens intressen. Skulle
trots allt kollision uppstå mellan en fabrik och påträngande bebyggelse,
torde i en del fall sådana skyddsanordningar kunna vidtagas, att länsstyrelsen
kan medgiva undantag från explosivvaruförordningens bestämmelser
om avstånd o. d.

Bestämmelser om konstruktionen av fabriksbyggnader, ordningsföreskrifter
för tillverkning o. d. torde lämpligen böra utfärdas av kommerskollegiuin.
I fråga om de byggnadstekniska bestämmelserna skall kollegium enligt
departementsförslaget samråda med byggnadsstyrelsen. Kan härvid i
någon fråga enighet icke uppnås, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts
avgörande. I detta sammanhang vill jag erinra om att byggnadsstyrelsen
erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa en förberedande utredning
angående möjligheterna att åstadkomma förenklingar i olika avseenden i
fråga om byggnadsreglerande bestämmelser och dessas tillämpning. Som
ett led i denna utredning ingår att undersöka möjligheterna att sammanföra
olika byggnadsreglerande bestämmelser till ett så litet antal författningar
som möjligt. I samband med slutbehandlingen av denna fråga torde
det kunna övervägas att överflytta eu del byggnadstekniska föreskrifter i
explosivvaruförordningens tillämpningsbestämmelser till annan författning.

I likhet med länsstyrelsen i Hallands län anser jag det vara tillfyllest,
att vid avsyning konstateras, att tillverkningsställe är inrättat i överensstäm -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

melse med gällande författningsbestämmelser och länsstyrelsens tillståndsresolution.
Att kräva ett efterföljande godkännande av länsstyrelsen synes
vara en onödig omgång. Skulle vid avsyningen någon avvikelse konstateras,
skall enligt departementsförslaget rättelse vidtagas och därefter förnyad avsyning
ske. Rättelse och ny avsyning erfordras givetvis icke, därest länsstyrelsen
jämkar det meddelade tillståndet till överensstämmelse med de
vid avsyningen konstaterade förhållandena.

Beträffande departementsförslagets övriga bestämmelser vill jag i anledning
av några yttranden här blott framhålla, att bestämmelserna om avbrott
i tillverkningen icke äro avsedda att tillämpas, då allenast en gren
av tillverkningen nedlägges.

Förpackning och märkning.

Gällande förordning. I 1928 års förordning förbjudes sampackning av
olika slag av explosiva varor. I kärl eller låda, som innehåller dylik vara,
får vidare icke inrymmas annat föremål än sådant, som erfordras för varans
förpackning. Dessa bestämmelser äga dock icke tillämpning å varor,
som äro avsedda för militärt ändamål. Närmare bestämmelser om förpackning
finnas i förordningen allenast för vissa angivna slag av explosiva
varor. Beträffande övriga varuslag stadgas i huvudsak blott, att de skola
förpackas på ett ändamålsenligt sätt och att kommerskollegium skall utfärda
de ytterligare förpackningsföreskrifter, som kunna bliva erforderliga.
Dessutom innehåller förordningen vissa bestämmelser om märkning
av bl. a. ytterkärl för explosiva varor.

De sakkunniga. I fråga om förpackning och märkning göra de sakkunniga
åtskillnad mellan fabriksförpackning och minuthandelsförpackning. Beträffande
fabriksförpackning föreslås vissa bestämmelser av mera generell
natur. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som kunna befinnas erforderliga,
skola meddelas av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet. Bör
bruksanvisning medfölja viss vara, äger chefsmyndigheten enligt förslaget
förordna därom. När skäl äro därtill, skulle chefsmyndigheten beträffande
särskilda varor eller särskilda leveranser, exempelvis till utlandet, kunna
medgiva undantag från förordningens bestämmelser om fabriksförpackning.
Under rubriken minuthandelsförpackning föreslå de sakkunniga, att
vissa lindrigare föreskrifter beträffande förpackning och märkning skola
gälla för i minut försålda varor, som säljaren direkt eller med anlitande
av biträde överlämnar till köparen. Dessa lindrigare förpackningsbestämmelser
skulle däremot icke få tillämpas, om varan avlämnas till transport
med allmänna transportmedel. I specialmotiveringen till förslaget framhålla
de sakkunniga bl. a., att de föreslagna förpackningsbestämmelserna
icke utesluta att explosiv vara säljes styckevis.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Remissyttrandena. Handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare
framhålla, att de sakkunnigas förslag saknade bestämmelser om grossistförpackning.
Därest reglerna om fabriksförpackning vore avsedda att
tillämpas även å förpackning från grossist- och importörlager, borde detta
konnna till synes i författningstexten.

Skånes handelskammare anser, att under villkor, som angåves i förordningen,
importvaror icke borde vara underkastade bestämmelserna om fabriksförpackning.
Generaltullstgrelsen framhåller, att enär explosiva varor
enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket icke finge intagas i tullpackhus,
sådana varor borde kunna avskiljas från annat gods redan när de
mottoges av tullverket. Beträffande gods, som importeras, borde därför
sprängämnesinspektionens chefsmyndighet icke få medgiva undantag från
regeln att å ytterförpackning skall angivas förpackningens innehåll.

Mot de föreslagna reglerna om märkning av fabriksförpackning ha en
del smärre erinringar gjorts.

Vad angår bestämmelserna om minuthandelsförpackning föreslås från
några håll vissa jämkningar och tillägg. Här må blott nämnas, att kommerskollegium
anser det böra anmärkas, att försäljning styckevis skulle
vara tillåten.

Departementschefen. Förordningens bestämmelser angående förpackning
och märkning av explosiva varor torde kunna göras mera kortfattade än
vad de sakkunniga föreslagit. Blott några få grundläggande regler böra
ha sin plats i denna författning. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som
erfordras, kunna lämpligen utfärdas av kommerskollegium. Kollegium synes
härvid kunna bygga på de sakkunnigas förslag. Vissa ändringar torde dock
böra göras i anledning av vad som anförts i remissyttrandena.

Beträffande departementsförslagets innehåll vill jag här blott framhålla,
att jag förutsätter, att kommerskollegium icke medgiver sådana undantag
från förordningens märkningsföreskrifter, att tullverkets berättigade intressen
åsidosättas.

Handel med explosiva varor.

Gällande förordning. Handel med explosiva varor får icke bedrivas av
annan än den, som erhållit tillstånd därtill av länsstyrelsen. Utan hinder
härav får dock i allmänhet den, som erhållit tillstånd att tillverka explosiv
vara, försälja samma vara såsom färdig handelsvara tillika med erforderliga
tändhattar.

Tillstånd att idka handel med explosiva varor må meddelas tillsvidare
och endast där verkligt behov förefinnes. Tillstånd får icke beviljas annan
än den, som är behörig att idka handel i allmänhet och gjort sig känd för
ordentlighet och redbarhet samt i övrigt prövas lämplig att utöva rörelsen.
Bolag eller förening skall ha en för rörelsen ansvarig föreståndare, som uppfyller
nyssnämnda egenskaper. Vid förfall för tillståndsinnehavare kan an 4

llihang till riksdagens protokoll 4949. 1 samt. Nr ISO.

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 180.

nan person förestå rörelsen på eget ansvar, om han av länsstyrelsen godkänts
härför. Meddelat tillstånd kan avse handel med explosiva varor i allmänhet
eller med visst eller vissa varuslag. Den som erhållit tillstånd att
idka handel med explosiv vara av första klass äger jämväl handla med explosiv
vara av andra klass. Handlandes förvaringsutrymmen skola vara godkända
av länsstyrelsen.

Med undantag för de varuslag och myckenheter, som få innehavas utan
tillstånd, får explosiv vara icke försäljas till annan än den, som äger rätt
att tillverka sådan vara eller är behörig att idka handel därmed eller på
grund av meddelat tillstånd eller utfärdat säkerhetsintyg äger innehava dylik
vara till ifrågavarande myckenhet. Explosiva varor av första klass samt
tändhattar för sprängämnen få ej utlämnas till någon, som icke fyllt aderton
år. Den som handlar med explosiva varor skall föra särskild försäljningsbok
och avkräva köpare kvitto på utlämnad vara utom då fråga är om vissa angivna
varuslag. Ombud, som utkvitterar varan, skall inneha fullmakt, som
skall överlämnas till handlanden.

De sakkunniga. De sakkunnigas förslag överensstämmer i stort sett med
gällande rätt i fråga om förutsättningarna för rätt att idka handel med
explosiva varor. Tillverkares behörighet att utan särskilt tillstånd idka handel
har dock utvidgats. Sålunda skulle den, som erhållit tillstånd att tillverka
explosiv vara, få försälja sådan färdig handelsvara av egen och annans tillverkning.
Behörig tillverkare av sprängämnen, krut och ammunition skulle
vidare få idka handel med alla slags tändmedel. Beviljat handelstillstånd
skall enligt förslaget avse visst eller vissa slag eller huvudslag av explosiva
varor. För varje varuslag skall angivas den högsta myckenhet, som må innehavas
på en gång. Tillståndet skall gälla först sedan handels- och förvaringslokaler
blivit i föreskriven ordning avsynade och därefter av länsstyrelsen
godkända. Handelslökal får enligt de sakkunniga godkännas endast
om den är lämplig för ändamålet.

I principiell överensstämmelse med vad som för närvarande gäller föreslå
de sakkunniga, att explosiv vara ej må försäljas till annan än den, som
antingen äger rätt tillverka sådan vara eller idka handel därmed eller enligt
bestämmelserna i 9 kapitlet av de sakkunnigas förslag är berättigad att
förvärva och innehava varan. Till annan än tillverkare och handlande som
nyss sagts skulle explosiv vara icke få utlämnas i större myckenheter än
köparen är berättigad att på en gång innehava. Sprängämnen, krut, ammunition,
som är försedd med sprängladdning, och sprängkraftiga tändmedel få
enligt de sakkunnigas förslag ej utlämnas till ombud, som icke fyllt aderton
år. Andra explosiva varor skulle icke få utlämnas till ombud, som ej
fyllt sexton år. De sakkunniga föreslå vidare, att köpare skall avlämna särskilt
kvitto beträffande vissa varuslag och att ombud skall vara försett med
fullmakt av köparen att mottaga och kvittera varan. Dessutom skall handlande
föra särskild inköps- och försälj ningsbok för varor, som icke få utlämnas
annat än mot kvitto, samt göra anteckning om utlämnad explosiv vara

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

å köpares tillståndsbevis, därest detta blott gäller för inköp av viss angiven
sammanlagd myckenhet.

Remissyttrandena. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om
handel med explosiva varor ha berörts endast i ett fåtal yttranden.

Järnhandlareförbundet framhåller, att det i en del fall vore nödvändigt,
att en handlande hade flera godkända vikarier. Eljest kunde den sprängämnesköpande
allmänheten icke betjänas på ett snabbt och tillfredsställande
sätt. Vidare hemställer förbundet, att handlande även i fortsättningen
måtte kunna beviljas rätt att idka handel med explosiva varor över huvud
laget utan begränsning till visst eller vissa varuslag. I anslutning härtill föreslår
förbundet, att icke för varje varuslag utan blott för varje huvudslag av
explosiva varor skall angivas den största myckenhet, som vederbörande
handlande får på en gång inneha. Onödiga svårigheter skulle eljest kunna
uppstå för handlandena. Liknande synpunkter framföras av bl. a. Nitroghjcerin
aktiebolag.

Departementschefen. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om
handel med explosiva varor synas mig i stort sett ändamålsenliga. Vissa
ändringar torde dock böra göras. Det torde sålunda exempelvis i många fall
icke vara erforderligt, att tillstånd till handel med explosiva varor begränsas
så snävt, att för varje enskilt varuslag angives den största myckenhet,
som handlanden får på en gång inneha. Enligt min mening bör beträffande
tillståndets räckvidd blott stadgas, att tillståndet skall avse visst eller vissa
slag eller huvudslag av explosiva varor eller dylika varor i allmänhet och att
tillståndet skall förbindas med de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt
fall finnas erforderliga.

I departementsförslaget liksom i de sakkunnigas förslag bibehålies i stort
sett den nuvarande behovsprövningen vid meddelande av handelstillstånd
beträffande ifrågavarande varor. Behovsprövningen är främst betingad av
att riskerna skulle ökas, om det funnes alltför många affärer i branschen
med deras ofta stora förråd av explosiva varor; samtidigt skulle kontrollen
försvåras. Prövningen bör givetvis icke få främja några inonopolistiska tendenser.

Sedan länsstyrelsen meddelat handelstillstånd torde det vara tillfyllest,
att vid avsyning konstateras, att handels- och förvaringslokaler äro inrättade
i överensstämmelse med gällande bestämmelser och länsstyrelsens beslut.
Det torde vara en onödig omgång att kräva ett efterföljande godkännande
av länsstyrelsen.

Med anledning av Järnhandlareförbundets önskemål att flera vikarierande
föreståndare skulle kunna förordnas vill jag framhålla, att enligt departementsförslaget
hinder icke möter mot att biträde i affär under innehavarens
eller föreståndarens allmänna tillsyn och ansvar tager befattning med
explosiva varor, som säljas i affären.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt och i motsats till de
sakkunniga anser jag det icke vara skäl att uppställa någon särskild ålders -

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

gräns för ombud, som avhämtar andra explosiva varor än sprängämnen,
krut eller sprängkraftiga tändmedel.

Vad angår handlandens bokförings- och anteckningsskyldighet förordar
jag, att handlande skall föra inköps- och försäljningsbok samt anteckna
gjord överlåtelse å förvärvares tillståndsbevis i den utsträckning och enligt
de närmare föreskrifter, som kommerskollegium fastställer. Vid försäljning
av ammunition och tändmedel, som avses i vapenförordningen, har
handlande att iakttaga de föreskrifter, som nämnda förordning innehåller
beträffande anteckning å köpares tillståndsbevis. Bestämmelserna om handlandes
skyldighet att avkräva mottagare av explosiva varor särskilt kvitto
m. in. torde utan fara kunna uppmjukas. Enligt min mening är det tillfyllest
att i explosivvaruförordningen stadgas, att då förhållandena giva anledning
därtill, utlämnande av explosiv vara skall vägras, med mindre mottagaren
legitimerar sig på tillfredsställande sätt och lämnar kvitto på den mottagna
varan samt, där han uppträder som ombud för annan, företer vederbörlig
fullmakt.

Innehav, förvärv och förvaring.

Gällande förordning. Enligt 1928 års förordning får en person utan särskilt
tillstånd inneha 4 kilogram krut, 40 kilogram handvapenammunition
och 100 kilogram av vissa pyrotekniska varor. Annorstädes än å stadsplanelagt
område må ytterligare 25 kilogram krut samt 5 kilogram sprängämnen
och 200 gram tändhattar för sprängämnen innehavas av den, som har
behov därav och med s. k. säkerhetsintyg styrker sig vara så ansedd, att
trovärdighet bör skänkas uppgiften om behovet av och ändamålet med varan
samt att denna utan fara för missbruk bör kunna innehavas av honom. Sådant
intyg, som kan utfärdas av polischef, kommunalnämndsordförande
m. fl., gäller för högst ett år och medför rätt till upprepade inköp. Utan tillstånd
får vidare arbetstagare inneha explosiva varor, som arbetsgivare överlämnat
till honom för utförande av visst arbete. I övrigt får icke annan än
myndighet, som är pliktig taga befattning med explosiva varor, inneha sådana
utan tillstånd. Beträffande tillståndsgivningen gälla olika regler beroende
på om varorna skola förvaras i s. k. upplagsmagasin eller på annat
ställe, s. k. tillfälligt magasin. I det förra fallet är länsstyrelsen alltid tillståndsmyndighet.
I det senare fallet meddelas tillstånd i stad av poliskammare,
magistrat eller kommunalborgmästare och på landet av länsstyrelsen.
Vara, som innehaves på grund av tillstånd eller med stöd av säkerhetsintyg,
får icke utan länsstyrelsens medgivande överlåtas i annan ordning
än som stadgas för handel.

Upplagsmagasin är avsett för större myckenheter explosiva varor, högst
25 000 kilogram. Tillstånd att anordna sådana magasin kan meddelas tillverkare,
handlande eller förbrukare. Förordningen innehåller närmare bestämmelser
om hur sådant magasin skall vara beläget och inrättat och vad
som skall iakttagas vid magasinets begagnande. Här må blott nämnas, att

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

53

magasinet icke får ligga på ställe, där det kan medföra särskild fara för
omgivningen, och icke heller inom stadsplanelagt område. Innan upplagsmagasin
får tagas i bruk, skall det efter avsyning ha godkänts av länsstyrelsen.
För varje magasin skall finnas en av länsstyrelsen godkänd ansvarig
föreståndare, som skall vara myndig och ha prövats lämplig för uppdraget.

Tillstånd att ha explosiva varor i tillfälligt magasin kan meddelas bofast
förbrukare, som är känd för redbarhet och ordentlighet och har behov av
sådant tillstånd. Då tillstånd meddelas bolag eller förening, skall en av tillståndsmyndigheten
godkänd person, som uppfyller nyssnämnda villkor, vara
ansvarig för varornas vård och användning. I förordningen saknas bestämmelser
om hur tillfälligt magasin skall vara inrättat och beläget. Det ankommer
på tillståndsmyndigheten att i varje särskilt fall meddela erforderliga
föreskrifter härutinnan och om den myckenhet explosiva varor som får inrymmas
i magasinet. Härvid få vissa i förordningen angivna maximikvantiteter
icke överskridas.

I förordningen finnas särskilda bestämmelser om magasin i anslutning
till fabrik för tillverkning av explosiva varor. Sådant magasin, s. k. fabriksmagasin,
får inrymma högst 50 000 kilogram. Vidare innehåller förordningen
en del bestämmelser om de myckenheter explosiva varor, som handlande
får ha i s. k. handelsmagasin och i handelslokal. Handelsmagasin skall vara
inrett på visst angivet sätt och får icke vara förenat med boningshus. I samhälle,
där den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas,
skall handelsmagasin för explosiva varor av första klass ligga i mindre
trafikerad del av samhället och på minst 10 meters avstånd från annan
byggnad. Varken handelsmagasin eller handelslokal får tagas i bruk, innan
länsstyrelsen godkänt magasinet eller lokalen.

Gemensamt för alla former av innehav av explosiva varor gäller, att varorna
skola förvaras under lås, så att de icke äro åtkomliga för obehöriga,
och i övrigt så, att de ej äro utsatta för att antändas eller bringas till explosion.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att allmänna ordnings- och säkerhetssynpunkter
talade för att innehav av sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel borde göras till föremål för bättre kontroll än hittills.
Det vore inkonsekvent att i vapenkungörelsen ha stränga bestämmelser om
förvärv av ammunition och samtidigt ha en bristfällig reglering av innehav
av nyssnämnda varuslag. Om man hortsåge från en del varor med speciell
användning, borde intet av ifrågavarande varuslag få inköpas fritt. Vidare
borde den nuvarande rätten att inköpa sådana varor mot säkerhetsintyg
upphöra. Säkerhetsintygen gåve nämligen icke en tillräcklig översikt och
kontroll, dels därför att de medförde rätt till hur många inköp som helst
och dels därför att de kunde utställas av flera personer på samma ort. Särskilt
olämpligt vore det, alt sådana intyg kunde utfärdas av kommunalordförandena.
III. a. saknade dessa i eu del fall upplysningar, vartill polismyndigheten
hade tillgång. Enligt de sakkunnigas mening kunde en tillfreds -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ställande kontroll uppnås först om tillstånd av polismyndighet eller länsstyrelse
i princip krävdes för varje innehav av sprängämnen, krut och
sprängkraftiga tändmedel. Den av de sakkunniga tänkta ordningen behövde
icke försvåra legala förvärv av ifrågavarande varor, eftersom det i flertalet
fall skulle vara tillfyllest med tillstånd av polismyndigheten i orten. Denna
skulle sålunda få ge tillstånd till innehav dels av mindre förbnukningsförråd
(5 kilogram sprängämnen och krut samt 100 sprängkapslar) och dels av sådana
större förbrukningsförråd, som skulle förvaras i förvaringspersedel, vilken
tillverkats under sprängämnesinspektionens kontroll. För att göra det
lättare för allmänheten att i brådskande fall snabbt erhålla tillstånd föreslå
de sakkunniga dessutom, att tillståndsbevis avseende tillfälligt mindre förbrukningsförråd
skulle kunna utställas av konnnunalnämndsordförande
eller enskild polisman, sedan denne i det särskilda fallet per telefon inhämtat
polischefens tillstånd. Med tanke på att de kommunala säkerhetsintygen
utfärdats avgiftsfritt förutsätta de sakkunniga, att stämpelavgift och expeditionslösen
icke skulle utgå för tillstånd till innehav av mindre förbrukningsförråd
av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna beträffande innehav av
ammunition till gevär, pistoler o. d. och av tändhattar till patroner för sådana
vapen behandlas i propositionen (nr 95) med förslag till vapenförordning
och skola därför icke beröras här. Presskroppar av sprängämnen
och annan dylik ammunition likställas av de sakkunniga i innehavshänseende
med sprängämnen.

I fråga om annan ammunition och andra tändmedel än förut sagts liksom i
fråga om pvrotekniska varor samt vissa speciella sprängämnen, vilkas huvudsakliga
användning icke grundas på deras explosiva egenskaper, skall
enligt de sakkunnigas förslag sprängämnesinspektionens chefsmyndighet i
samband med upprättandet av förteckningen över tillåtna explosiva varor
avgöra, huruvida och under vilka förutsättningar samt till vilken myckenhet
de särskilda varorna få innehavas utan tillstånd. Där tillstånd kräves,
skall ansökan göras hos polismyndigheten i den ort, där varan skall förvaras.
Vad angår de pyrotekniska varorna har de sakkunnigas avsikt varit, att
tillstånd i regel skulle erfordras för varje förvärv av knallskott och vissa
sprängkraftiga fyrverkeripjäser. För förvärv av mindre kvantiteter av andra
pyrotekniska varor skulle i regel krävas, att förvärvaren fyllt sexton eller i
vissa fall aderton år. Några ofarliga varuslag skulle vara helt fria. Å andra
sidan skulle s. k. ryska smällare över huvud taget icke få tillverkas eller
införas.

Nu angivna regler angående förvärv och innehav av explosiva varor kompletteras
i de sakkunnigas förslag av den förut berörda bestämmelsen, att
militär explosiv vara icke får förvärvas av annan än kronan, såvida icke
sprängämnesinspektionens chefsmyndighet medgivit annat beträffande viss
vara. Vidare föreslås särskilda bestämmelser om arbetstagares rätt att utan
tillstånd handha explosiva varor för arbetsgivares räkning. Sålunda skulle
redbar och pålitlig person, som fyllt aderton år, utan tillstånd få anlitas för

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

mindre omfattande sprängningsarbeten, om arbetsgivaren eller av myndighet
godkänd ställföreträdare för denne utövade tillförlitlig kontroll över de
explosiva varornas handhavande. Kunde arbetsgivaren på grund av arbetsplatsens
belägenhet eller arbetenas omfattning icke utöva sadan kontroll,
skulle han under vissa förutsättningar få utlämna varorna till arbetstagaren
att av denne på eget ansvar innehavas för arbetsgivarens räkning. Sålunda
skulle bl. a. fordras, att arbetstagaren fyllt tjuguett år och ägde kännedom
om innehavares åligganden beträffande explosiva varors vård samt
nödig erfarenhet i sprängningsarbetens utförande.

Tillstånd att inneha explosiv vara får enligt de sakkunnigas förslag icke
beviljas annan än den, som kan antagas äga erforderligt omdöme och nödig
erfarenhet i fråga om varans handhavande och som icke skäligen kan antagas
komma att handha varan utan nödig aktsamhet eller att missbruka
densamma. I fråga om sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändnredel
kräves ytterligare, att tillståndshavaren skall vara myndig och känd för
redbarhet och ordentlighet samt ha behov av varorna. Bolag eller förening
skulle icke få beviljas tillstånd annat än om sökanden hade behov av varorna
och en person med förut nämnda egenskaper samtidigt godkändes såsom
ansvarig föreståndare för det förråd, som sökanden beviljades rätt att
inneha. För tillståndshavare och föreståndare skulle vikarie kunna förordnas.

Är innehavare av explosiv vara icke längre berättigad att inneha densamma
eller har han icke längre behov av varan, skall han enligt de sakkunnigas
förslag ofördröjligen förstöra varan eller återlämna den till försäljaren.
Denne är enligt förslaget skyldig att mottaga varan samt att inlösa
densamma, om den är i fullgott skick.

De sakkunniga framhålla, att erfarenheten visat, att en betryggande förvaring
av explosiva varor är av behovet påkallad såväl ur allmänna ordningsoch
säkerhetssynpunkter som med hänsyn till olycksfallsriskerna. De sakkunniga
föreslå därför, att förvaringsbestämmelserna skola skärpas och göras
mera utförliga än i 1928 års förordning. De sakkunnigas förslag bygger
härutinnan i huvudsak på 1941 års sakkunnigas promemoria. Enligt vad
de sakkunniga uppgiva äro förslagets bestämmelser i väsentliga delar redan
genomförda i praktiken. En hel del detaljhandelsförråd funnes dock, som
icke kunde anses motsvara de föreslagna föreskrifterna. I övrigt återstode
framför allt att förbättra förvaringsförhållandena hos småförbrukare och
på arbetsplatser.

Såsom allmän förvaringsnorm uppställa de sakkunniga regeln, att explosiv
vara skall förvaras så, att förvaringen erbjuder eu med hänsyn till varans
farlighetsgrad och myckenhet samt omständigheterna i övrigt tillfredsställande
säkerhet mot alt varan åtkommes av obehöriga eller vållar skada
genom antändning eller explosion. Denna norm utveckla de sakkunniga
närmare för olika slag av förråd, nämligen förbrukningsförråd (mindre
och större), kringföringsförråd, handförråd å arbetsplats, handelsförråd av
olika slag, fabriks- och upplagsmagasin samt tillfälliga upplag. För flertalet

56

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

av dessa former meddelas i förslaget vissa grundläggande bestämmelser
dels om förvaringsrummens belägenhet, dels om erforderlig inbrottssäkerhet
och dels om erforderlig brandsäkerhet. Dessa bestämmelser skulle kompletteras
av närmare föreskrifter av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet
om hur de olika slagen av förråd skulle vara inrättade och belägna.

I fråga om belägenhet kräva de sakkunniga i princip, att förråd av explosiva
varor skall ligga på betryggande avstånd från bostäder och andra ställen,
där människor varaktigt uppehålla sig och där mycket folk plägar komma
tillsammans, ävensom från allmänt trafikerad väg, gata, järnväg eller
farled. I fråga om mindre och större förbrukningsförråd av sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel göres dock undantag för byggnad, som
bebos av förrådsinnehavaren och hans familj. För de större förbrukningslörrådens
del göres vidare avsteg från principen för tillfälligt förråd, som
erfordras för utförande av arbete inom tätbebyggt område. Regeln är icke
heller direkt tillämplig på förbrukningsförråd av ammunition, icke sprängkraftiga
tändmedel och pyrotekniska varor. Undantag göres vidare för handelsförrådens
del. Där sådant erfordras för tillgodoseende av detaljhandelns
behov, får sålunda handelsförråd anordnas på eller i närheten av försäljningsställe
även inom tätbebyggd del av ett samhälle, under förutsättning
att förvaringen kan ordnas på ett ur säkerhetssynpunkt nöjaktigt sätt. Handelsförråd
av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel skall vara
beläget på betryggande avstånd från kyrka, biograf eller annan dylik församlingslokal
samt med hänsyn till de lokala förhållandena i övrigt förlagt
och anordnat sa, att mera omfattande skadeverkningar av en explosion såvitt
möjligt förebyggas. I motiven uttala de sakkunniga, att handelsförråd
av sprängämnen för framtiden borde bortflyttas från storstädernas centra
och förläggas till förorterna. När det gällde redan bestående handelsrättigheter,
borde man dock gå fram med försiktighet. För upplagsmagasinens
del har den förut nämnda huvudregeln skärpts genom en bestämmelse, att
sådant magasin med visst undantag icke får anordnas jiå område, som ingår
i stadsplan. I stället för upplagsmagasin och större förbrukningsförråd kan
i samband med större sprängningsarbeten under mycket kort tid anordnas
s. k. tillfälligt upplag. Sådant upplag får ligga även på plats, som icke motsvarar
fordringarna för nyssnämnda magasin och förråd.

För att explosiva varor icke skola komma i händerna på obehöriga skall
enligt förslaget förvaringsrum hållas låst och nycklarna förvaras så, att de
icke kunna åtkommas av obehöriga. För upplagsmagasin, större detaljhandelsförråd
och större förbrukningsförråd av sprängämnen och därmed i farlighet
jämförliga varor kräves vidare förvaringsrum av sådant material och
sådan konstruktion, att förvaringsrummet erbjuder betryggande säkerhet
mot inbrott medelst mekaniskt verkande hjälpmedel. För mindre
detaljhandelsförråd och mindre förbrukningsförråd av sådana varor
ävensom för förråd av mindre farliga varor än de förut nämnda medgivas
enklare förvaringsrum, vilka i regel dock skola erbjuda åtminstone
avsevärt motstånd mot inbrottsförsök medelst hjälpmedel av förut an -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

givet slag. Kravet på inbrottssäkerhet kan i vissa fall jämkas ined hänsyn
till förvaringsrummets belägenhet. Vidare kan exempelvis vid tillfälligt upplag
oavbruten bevakning ersätta inbrottssäkert förvaringsrum.

I förslaget fästes stort avseende vid brandskyddssynpunkter. Fabriks- och
upplagsmagasin för explosiva varor skola i princip vara av brandsäker beskaffenhet.
För vissa varuslag kan dock magasin av icke brandsäker konstruktion
godkännas. För mindre förvaringsrum än upplagsmagasin föreslås
varierande, efter omständigheterna anpassade brandskyddsföreskrifter.

Vad särskilt angår förvaringsrummen för förbrukningsförråd av sprängämnen
och därmed jämförliga varor må nämnas, att de sakkunniga förutsätta,
att flertalet större förbrukningsförråd komma att förvaras i sprängämneskistor
av stålplåt. Mindre förbrukningsförråd skulle på vissa villkor
få förvaras i låst källare, redskapsbod eller annan dylik lokal under sammanlagt
högst trettio dagar (tillfälligt mindre förbrukningsförråd). Vid
längre förvaring skulle sådant förråd vara inneslutet i en stadig låda e. d.,
som i sin tur skulle ha sin plats i en lokal av nyss angivet slag.

På arbetsplats uttaget handförråd skall enligt de sakkunniga efter arbetets
slut eller eljest, när förrådet icke kan hållas under tillsyn, återställas
till det upplag eller förråd, varifrån det uttagits. Mindre handförråd om
högst 5 kilogram sprängämnen och 100 sprängkapslar skulle dock på vissa
villkor kunna få lämnas kvar i närheten av arbetsplatsen.

De förut nämnda bestämmelserna angående förvaring av explosiva varor
kompletteras i de sakkunnigas förslag av ett antal ordningsföreskrifter.
Dessutom har en viss dispensrätt tillerkänts länsstyrelserna. Sålunda äro
dessa berättigade att i enlighet med anvisningar, som utfärdats av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet, medgiva förvaring i annan ordning än
förut sagts beträffande särskilda slag av explosiva varor, vilkas användning
icke grundas på deras explosiva egenskaper eller vilkas egenskaper och användning
kunna göra ett sådant medgivande försvarligt.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag att tillstånd av polismyndighet
eller länsstyrelse i princip skall krävas för varje innehav av sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel har mött erinringar allenast från Köpmannaförbundet
och två reservanter inom Landskommunernas förbunds
styrelse. Köpmannaförbundet anser, att eu mindre kvantitet krut in. m. fortfarande
borde få innehavas utan tillstånd. Reservanterna inom Landskommunernas
förbunds styrelse ha den uppfattningen att tillräckliga skäl icke
anförts för ett slopande av de kommunala säkerhet sintygen.

Vad angår den föreslagna rätten för kommunalnämndsordförande och
enskild polisman att utställa bevis om tillstånd till innehav av tillfälligt
mindre förbrukningsförråd, sedan polischefen i varje särskilt fall meddelat
tillstånd per telefon, framhåller Landskommunernas förbunds styrelse, alt
del vore tillfyllest, att polisman hade denna befogenhet. Kommunal myndighet
borde enligt förbundets mening icke inkopplas på tillståndsgivningen.
S1 itroylycerin aktiebolag anser, att kommunalnämndsordförande och polis -

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

man borde få utställa tillståndsbevis avseende alla slag av mindre förbrukningsförråd.

Poliskammaren i Göteborg avstyrker, att bevis om tillstånd till innehav
av mindre förbrukningsförråd utfärdas kostnadsfritt. En sådan ordning
skulle enligt poliskammarens mening antagligen bl. a. medföra, att tillståndsbevis
koinme att uttagas i onödan.

Flera länsstyrelser och polismyndigheter vilja höja åldersgränsen för rätt
till inköp av vissa pyrotekniska varor från sexton till aderton eller tjuguett
år. Vidare ifrågasättes från en del håll, om icke försäljning av pyrotekniska
varor genom postorderaffärer borde förbjudas. Från den pyrotekniska industriens
sida framhålles, att krav på tillstånd för förvärv av knallskott
koinme att leda till en olaglig hemmatillverkning med ökade olycksfallsrisker
som följd.

Den föreslagna rätten för polismyndigheterna att meddela tillstånd i flertalet
ärenden rörande explosiva varor tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av bl. a. decentralisering sutredningen, överståthållarämbetet, ett stort antal
länsstyrelser, Stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler samt Polisförbundet. Länsstyrelsen
i Jönköpings län vill gå något steg längre än de sakkunniga gjort och ifrågasätter,
om icke ärenden angående detaljhandel och i viss utsträckning även
kringföringsförråd skulle kunna avgöras av polismyndigheterna. Länsstyrelsen
i Västmanlands län ifrågasätter å andra sidan, huruvida icke starka
skäl talade för att frågor om fabriksinagasin skulle avgöras av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet i stället för av länsstyrelserna.

Bestämmelserna om arbetstagares rätt att handha explosiva varor för
arbetsgivares räkning avstyrkas av kriminalpolisintendenten i Stockholm.
Med tanke på förhållandena i gruvor förorda däremot Jernkontoret, Gruvföreningen
och Teknologföreningen, att redan den .som fyllt aderton år borde
på eget ansvar få innehava explosiva varor för arbetsgivares räkning.

Förslaget om skyldighet för handlande att mottaga och under viss förutsättning
inlösa explosiva varor, som en kund vill återlämna, avstyrkes av
Kommerskollegium, Stockholms och Skånes handelskammare, Köpmannaförbundet
och Järnhandlareförbundet.

Den föreslagna skärpta förvaringen av explosiva varor hälsas med tillfredsställelse
av ett stort antal remissinstanser, däribland riksförsäkringsanstalten,
civilförsvarsstyrelsen, bevakningsinspektören, länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län, Föreningen
Sveriges landsfogdar samt Polisförbundet. Ytterligare skärpningar förordas
bl. a. av försvarets fabriksstyrelse, riksbrandinspektören, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrtands län samt Brandbefälsförbundet.
Å andra sidan anse bl. a. Järnhandlareförbundet, Industriförbundet
och Nitroglycerin aktiebolag, att skärpningarna gått alltför långt.
Domänstyrelsen och telegrafstyrelsen framhålla, att en del av de föreslagna
bestämmelserna skulle medföra praktiska svårigheter för skogsbrukets och
telegrafverkets arbetslag. Kommerskollegium förordar vissa jämkningar i
både skärpande och mildrande riktning.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Reglerna om upplagsmagasins belägenhet beröras i några yttranden. Sålunda
ifrågasätter försvarets fabriksstyrelse, om icke bestämmelserna borde
bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande stadganden för
fabrik. Civilförsvarsstyrelsen anför samma synpunkter som beträffande
fabriks förläggning. I yttranden av bl. a. kommerskollegium och Aktiebolaget
Svenska metallverken framhålles, att dispens borde kunna lämnas
från förbudet att anlägga magasin inom stadsplanelagt område. Jämväl
frågan om kollision mellan magasin och påträngande bebyggelse beröres i
några yttranden.

De sakkunnigas uttalande att handelsförråd av sprängämnen borde bortflyttas
från storstädernas centra och förläggas till förorterna möter invändningar
från Stockholms och Skånes handelskammare, Köpmannaförbundet,
Järnhandlareförbundet och Nitroghjcerin aktiebolag. Bl. a. framhålles,
att affärerna i tätorterna ofta hade de bästa förutsättningarna att
handha och försälja sprängämnen under betryggande former samt att allmänheten
skulle bli lidande på den av de sakkunniga skisserade ordningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker, att tillfälligt upplag i vissa
fall skulle få anordnas i stället för större förbrukningsförråd. Enligt länsstyrelsens
mening funnes inga garantier för att upplaget bleve så tillfälligt,
som avsikten vore.

Kanslipolisintendenten och kontrollanten över explosiva varor i Stockholm
anse, att inom tätbebyggda eller stadsplanelagda områden mindre
förbrukningsförråd av sprängämnen o. d. icke borde få förvaras på det
sätt som de sakkunniga föreslagit. Enligt Brandskyddsföreningen borde sådana
förråd icke få förvaras i redskapsbodar och liknande lokaler. Vad
angår de föreslagna lindrigare förvaringsbestämmelserna för tillfälliga
mindre förbrukningsförråd avstyrkas dessa av överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Skärpningar
av bestämmelserna rörande sistnämnda förråd förordas vidare av
riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium, länsstyrelsen i Västernorrland
s län samt Stockholms stadsfullmäktige. Jernkontorct, Gruvföreningen
och Teknologföreningen förorda däremot, att polismyndighet får rätt att
medgiva förlängning av den tid, som tillfälligt mindre förbrukningsförråd
skulle få innehavas. Nitroglycerin aktiebolag anser, att samtliga mindre förbrukningsförråd
borde få förvaras under de former, som de sakkunniga
föreslagit för tillfälliga sådana förråd. Domänstyrelsen framhåller, att inom
skogsbruket förhållandena kunde vara sådana, att anledning saknades att
kräva, att mindre förbrukningsförråd skulle förvaras inomhus i låst källare,
redskapsbod eller dylikt.

Medgivandet att mindre handförråd i vissa fali icke skulle behöva återföras
till det magasin eller förråd, varifrån det uttagits, möter gensagor
från bl. a. riksbrandinspektören, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus
län, Stockholms stadsfullmäktige och Brandbefälsförbundet. Länsstyrelsen
i Västcrnorrlands län anser, alt rätten alt kvarlämna varorna på
arbetsplatsen borde göras beroende av tillstånd av polismyndigheten. Domän -

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

styrelsen framhåller, att vid arbetsföretag långt från bebyggelse det måste
bli regel att lämna kvar handförråden på arbetsplatsen. Möjlighet härtill
borde finnas även då förråden innehölle mer än 5 kilogram sprängämnen.
Styrelsen förutsatte, att handförråden under natten samt vid helguppehåll
eller annat tillfälligt arbetsavbrott skulle kunna gömmas under stenar, ris
eller dylikt.

Jernkontoret och Gruvföreningen framhålla, att förslagets förvaringsbestämmelser
icke vore utformade så, att de passade för förhållandena i gruvor.

Vissa av de föreslagna ordningsföreskrifterna samt en de] förut icke
berörda bestämmelser om erforderlig brand- och inbrottssäkerhet för olika
slag av förråd ha behandlats i några yttranden. Dessa torde dock icke behöva
refereras här.

Departementschefen. Såväl ur allmänna ordnings- och säkerhetssynpunkter
som med hänsyn till olycksfallsriskerna är det av vikt, att sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel icke innehavas av olämpliga personer.
De nuvarande bestämmelserna om innehav av explosiva varor torde knappast
i tillräcklig grad tillgodose denna synpunkt. I likhet med de sakkunniga
anser jag det sålunda mindre lämpligt, att viss kvantitet krut får innehavas
fritt. Vidare torde den kontroll, som erhålles genom säkerhetsintygen,
vara behäftad med alltför stora brister. Jag vill här särskilt erinra om att
intygen i allmänhet medföra rätt till hur många inköp som helst under den
tid de gälla och att ordförandena i kommunalnämnd, kommunalfullmäktige
och kommunalstämma, vilka äro berättigade att utfärda sådana intyg, icke
sällan sakna betydelsefulla upplysningar om vederbörande sökande, vartill
polismyndigheterna ha tillgång. I likhet med de sakkunniga anser jag, att
ordnings- och säkerhetssynpunkter måste tillmätas sådan betydelse, att tillstånd
av polismyndigheten i orten eller i vissa fall av länsstyrelsen bör krävas
för varje innehav av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel.
.Tåg bortser därvid från en del speciella varuslag, beträffande vilka kommerskollegium
med stöd av 4 § 2 mom. i departementsförslaget torde böra medgiva
undantag från tillståndskravet.

I fråga om innehav av ammunition biträder jag de sakkunnigas förslag,
att lör presskroppar av sprängämnen och annan dylik ammunition samma
regler skola gälla som för sprängämnen. Allmänhetens innehav av patroner
och projektiler till handvapen, å vilka den föreslagna vapenförordningen
äger tillämpning, samt av tändmedel till sådan ammunition, regleras i sistnämnda
förordning och behandlas därför icke här. Från vapenförordningens
tillämpning undantagas hagelpatroner och tändmedel för sådana patroner,
emedan allmänheten anses fritt kunna få inneha sådana varor. Någon anledning
att i explosivvaruförordningen reglera allmänhetens innehav av dessa
varor finnes icke. Beträffande annan ammunition och andra tändmedel än
förut sagts liksom i fråga om pyrotekniska varor gäller, att varornas farlighet
i hög grad varierar. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det hör

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

61

överlämnas till kommerskollegium att i samband med upprättandet av förteckningen
över tillåtna explosiva varor avgöra, i vilken utsträckning sistnämnda
varuslag skola få innehavas fritt. I departementsförslaget föreskrives,
alt tillstånd av polismyndighet eller länsstyrelse kräves även för innehav
av ifrågavarande varor. Härvid förutsättes emellertid, att kommerskollegium
med stöd av 4 § 2 inom. i förslaget i stor utsträckning kommer att
medgiva undantag för nu berörda varuslag. De synpunkter, som framförts
i remissyttrandena, torde få närmare övervägas av kollegium. I detta sammanhang
vill jag blott framhålla, att det synes vara mindre lämpligt, att
två undre åldersgränser föreskrivas för rätten att tillståndsfritt inneha olika
slag av pyrotekniska varor.

Beträffande kompetensfördelningen mellan de lokala polismyndigheterna
och länsstyrelserna ansluter jag mig i stort sett till de sakkunnigas förslag.
Sålunda förordar jag, att det skall ankomma på polismyndigheten i orten
att meddela tillstånd till innehav av dels förbrukningsförråd av ammunition,
icke sprängkraftiga tändmedel och pyrotekniska varor, dels mindre förbrukningsförråd
av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel och
dels sådana större förbrukningsförråd av sistnämnda varor, vilka skola förvaras
i förvaringspersedel, som tillverkats under sprängämnesinspektionens
kontroll. Länsstyrelsen bör vara tillståndsmyndighet beträffande andra
slag av förråd än de nu nämnda. Med denna uppdelning av ärendena
blir polismyndigheten tillståndsmyndighet i det övervägande antalet fall.
Detta torde innebära fördelar för allmänheten. Någon tvekan torde icke kunna
råda om att polismyndigheterna äro fullt kompetenta för uppgiften. För
alt än ytterligare underlätta för allmänheten att snabbt erhålla tillstånd i
brådskande fall förordar jag, att då fråga är om mindre förbrukningsförråd
av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel, enskild polisman
skall få mottaga ansökan och utfärda tillståndsbevis, sedan han i varje särskilt
fall, exempelvis per telefon, inhämtat polischefens tillstånd. Motsvarande
befogenhet har i departementsförslaget icke tillagts kommunalnämndsordförande.
Såsom landskommunernas förbunds styrelse anfört kan
det ur vissa synpunkter vara olämpligt att kommunal myndighet inkopplas
på tillståndsgivningen. Då de kommunala säkerhetsintygen f. n. utfärdas
kostnadsfritt, finner jag det skäligt, att bevis om tillstånd till innehav
av mindre förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel bli fria från stämpelavgift och expeditionslösen. En sådan avgiftsfrihet
torde även vara eu förutsättning för att enskild polisman skall
kunna tillerkännas nyssnämnda befogenhet att utställa tillståndsbevis. Det
torde få ankomma på chefen för finansdepartementet att framlägga förslag
till erforderliga ändringar i förordningarna om stämpelavgiften och om expeditionslösen.
Med tanke särskilt på jordbrukarnas behov av sprängämnen
föreslås vidare, att tillstånd till innehav av mindre förbrukningsförråd av
sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel skall kunna meddelas för
så lång tid som tre år i sänder.

Vad angår förutsättningarna för att eu person skall kunna beviljas till -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

stånd att inneha explosiv vara torde gemensamt för alla varuslag böra föreskrivas,
att tillstånd ej må meddelas annan än den, som kan antagas komma
att handha varan med nödig aktsamhet och icke missbruka densamma.
I sakens natur ligger, att det uppställda kravet får tolkas olika för olika
varuslag beroende på varans farlighet o. d. Det torde icke vara skäl att begränsa
tillståndsmyndigheternas fria prövningsrätt genom en föreskrift
om att tillståndshavare skall ha uppnått viss ålder. I fråga om sprängämnen,
annat krut än jaktkrut och sprängkraftiga tändmedel torde böra föreskrivas,
att tillstånd må meddelas allenast i fall, där behov av varan i sökandens
rörelse eller verksamhet föreligger. För bolag och föreningar torde icke behöva
uppställas någon annan särregel än att förråd, som sökanden erhåller
tillstånd att inneha, skall förestås av en av tillståndsmyndigheten godkänd
föreståndare, som är ansvarig för de explosiva varornas vård och användning.
Sådan föreståndare bör uppfylla de för tillståndshavare föreskrivna
villkoren.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vissa särskilda bestämmelser erfordras
beträffande innehav av militär explosiv vara och beträffande arbetstagares
befattning med explosiva varor för arbetsgivares räkning. I sistnämnda
avseende synas de sakkunniga ha föreslagit en onödigt långtgående
reglering. Äro omständigheterna i det enskilda fallet sådana, att arbetsgivaren
fortfarande måste anses inneha de explosiva varorna, och arbetsgivaren
således själv bär ansvaret för varornas handhavande, torde han utan några
författningsbestämmelser i ämnet tillse, att endast lämpliga personer anlitas
för arbetets utförande. Någon specialreglering — vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen
— synes här icke vara av behovet påkallad. Skola
explosiva varor däremot överlämnas till en arbetstagare att av denne på
eget ansvar innehavas för arbetsgivarens räkning, torde vissa särskilda bestämmelser
erfordras beträffande arbetstagarens person m. in. Med hänsyn
till vad som anförts i remissyttrandena har i departementsförslaget den
undre åldersgränsen för sådan arbetstagare satts till aderton år. I övrigt ha
kraven på arbetstagarens person utformats i anslutning till vad som kräves
beträffande tillståndshavare.

Om någon, som behörigen kommit i besittning av explosiv vara, icke längre
är berättigad att inneha densamma, skall han enligt departementsförslaget
ofördröj ligen oskadliggöra varan eller överlåta densamma till någon, som är
berättigad att förvärva varan från honom, exempelvis en handlande, eller
överlämna den till polismyndigheten i orten för oskadliggörande. Det är
nämligen ur flera synpunkter angeläget, att överblivna explosiva varor icke
finnas kringspridda på många ställen. Då ingen förbrukare bör inköpa en
större mängd explosiva varor än han behöver för ett aktuellt arbete, torde
nyssnämnda regel i princip icke vara alltför sträng. Fall kunna emellertid
tänkas, då bestämmelsen skulle medföra icke avsedda ekonomiska förluster
för en innehavare. Med tanke härpå har i departementsförslaget föreskrivits,
att då särskilda skäl äro därtill, polismyndigheten äger medgiva anstånd
med åtgärd som nyss sagts. Härvid kan polisen meddela de säkerhetsföre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

63

skrifter som finnas påkallade. Avsikten med stadgandet är att innehavaren
skall kunna få ett visst rådrum för att komma i kontakt med lämplig köpare.
Jag anser mig däremot icke kunna biträda de sakkunnigas förslag att
handlande skall vara skyldig att mottaga och under viss förutsättning inlösa
explosiv vara, som en kund vill återlämna till honom.

De sakkunniga ha föreslagit, att utförliga, skärpta bestämmelser om förvaringen
av explosiva varor skola intagas i explosivvaruförordningen och
att därjämte sprängämnesinspektionens chefsmyndighet skall utfärda närmare
föreskrifter om hur förvaringsrum för särskilda varuslag och myckenheter
skola vara inrättade och beskaffade. Enligt min mening böra endast
vissa grundläggande förvaringsbestämmelser medtagas i förordningen.
1 enlighet med vad de sakkunniga föreslagit bör såsom allmän förvaringsnorm
stadgas, att envar som innehar explosiv vara är skyldig förvara varan
så, att det föreligger tillfredsställande säkerhet för att den ej åtkommes av
obehörig eller vållar skada genom antändning eller explosion. Samma norm
bör gälla för handhavandet av explosiva varor. De i sakkunnigförslaget meddelade
föreskrifterna om belägenheten av förråd av sådana varor böra medtagas
i till större delen oförändrat skick. För upplagsmagasinens del ha i
departementsförslaget vissa ändringar gjorts för att bättre överensstämmelse
skall erhållas med bestämmelserna om fabriks och fabriksmagasins
belägenhet. Vidare har den jämkningen vidtagits, att icke blott för större
utan även för mindre förbrukningsförråd av sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel tillfälligt avsteg under viss förutsättning kan göras från
kravet på betryggande avstånd från bostadsbyggnader in. m. Med anledning
av vad som anförts från köpmannahåll beträffande handelsförrådens belägenhet
vill jag framhålla att de sakkunnigas uttalande, att handelsförråd
av sprängämnen borde flyttas bort från städernas centra, blott tager sikte
på storstädernas centrala, kompakt högbebyggda områden. De sakkunnigas
ståndpunkt torde icke kunna anses onödigt restriktiv gentemot köpmännen.

I de sakkunnigas förslag till förordning finnas bestämmelser om hur förvaringsrum
för olika slag av förråd av explosiva varor skola vara beskaffade
ur inbrottssäkerhets- och brandskyddssynpunkt. Dessa bestämmelser
äro av den art, att de lämpligen böra utfärdas av kommerskollegium. Innan
bestämmelser av byggnadsteknisk natur meddelas, skall kollegium enligt
departementsförslaget samråda med byggnadsstyrelsen. Kan härvid i någon
fråga enighet icke uppnås, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande.
Då kommerskollegium utarbetar nu ifrågavarande bestämmelser,
bör kollegium tillse, att bestämmelserna icke göras mera detaljerade än som
oundgängligen erfordras. Samtidigt bör kollegium taga nödig hänsyn till
de skiftande förhållanden, under vilka explosiva varor användas för sprängningsarbeten
o. d. Från några håll har föreslagits, att de bestämmelser, som
sålunda skulle utfärdas av kommerskollegium, i viss utsträckning skulle
göras strängare än vad de sakkunniga föreslagit. Detta kan jag icke tillstyrka.
Vad särskilt angår de mindre förbrukningsförråden av sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel anser jag sålunda, all hinder icke

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

bör möta mot att en förbrukare under en kortare tid förvarar sådant förråd
på sätt som de sakkunniga föreslagit för tillfälligt mindre förbrukningsförråd.
Det torde få ankomma på kommerskollegium att bestämma den tid som
en dylik mindre skyddad förvaring skall tillåtas. Eventuellt kan det vara
lämpligt att kollegium överlämnar till polismyndigheterna att bestämma
ifrågavarande tid under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda
fallet.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att mindre handförråd av sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel under vissa förutsättningar bör
få tillfälligt kvarlämnas på en arbetsplats. Bestämmelse härom har upptagits
i 41 § i departeinentsförslaget. Då synnerliga skäl äro därtill, äger enligt förslaget
polismyndigheten i orten medgiva, att jämväl större handförråd må
förvaras på nyss angivet sätt.

Såsom komplement till explosivvaruförordningens bestämmelser om förvaringsrums
belägenhet och beskaffenhet ävensom till kommerskollegii föreskrifter
härutinnan stadgas i 33 § i departeinentsförslaget, att då synnerliga
skäl äro därtill, länsstyrelsen äger medgiva undantag från ifrågavarande
bestämmelser och föreskrifter. Denna dispensbestämmelse ersätter icke blott
sakkunnigförslagets dispensstadgande utan även exempelvis nämnda förslags
bestämmelser om tillfälligt upplag.

Transport av explosiva varor.

Gällande förordning. Vid all transport av explosiva varor skall varan
vara förpackad och emballaget märkt på föreskrivet sätt. I fråga om järnvägstransport
är huvudregeln, att explosiv vara av första klass får forslas
endast med tåg, som icke medför resande eller lätt antändbart gods, s. k.
kruttåg. Särskilda regler gälla i fråga om lastningen av och tillsynen över
godset. Vidare skola vissa anmälningar in. in. göras till och av stationsbefälet.
Å vissa järnvägslinjer får explosiv vara av första klass forslas jämväl
med annat tåg än kruttåg. Härvid skola iakttagas vissa i förordningen angivna
försiktighetsmått. Beträffande järnvägstransport av explosiva varor
av andra klass gäller i huvudsak blott, att dylika varor icke få forslas i samma
vagn som lätt antändbart gods eller i vagn med påfyrad eldstad. Resande
med järnväg får under iakttagande av vissa särskilda bestämmelser medföra
högst 1 kilogram krut och 5 kilogram handvapenammunition såsom
inskrivet resgods. Han får icke i personvagn medtaga annan explosiv vara
än 2 kilogram handvapenammunition. Å spårvagnar och motorfordon, som
användas i regelbunden persontrafik, få medföras 5 kilogram dylik ammunition.
Vad i övrigt angår transport landvägen annorledes än med järnväg
gälla särskilda föreskrifter för befordran av explosiva varor av första klass
till större myckenhet än 10 kilogram. Bland annat stadgas, att automobil,
som användes för dylik transport, skall vara försedd med säkerhetsanordningar,
som sprängämnesinspektionen föreskrivit, och ha godkänts av läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

65

styrelsen. Den största mängd explosiv vara, som får forslas med automobil,
utgör 2 000 kilogram. Föraren skall vara godkänd som förare av automobil
för transport av explosiv vara av första klass. Omfattar automobiltransport
mer än 200 kilogram, skall en särskild av länsstyrelsen förordnad tillsyningsman
medfölja automobilen. Vid envar landtransport annorledes än
med järnväg av mera än 200 kilogram explosiva varor av första klass skall
anmälan om transporten göras till länsstyrelsen, som i visst fall är skyldig
att underrätta den lokala polismyndigheten. Vid transport av mera än 500
kilogram skall länsstyrelsen, om så anses nödigt, förordna en tillsyningsman
för transporten även då denna icke sker med automobil. I fråga om
sjötransport av explosiva varor gäller, att allenast vissa myckenheter och
slag av explosiva varor få försändas med sådant fartyg, som skall vara försett
med passagerarfartygscertifikat. Beträffande transport av explosiva varor
med fartyg, som icke skall vara försett med passagerarfartygscertifikat,
gäller, att, om transporten omfattar vissa angivna myckenheter explosiva
varor av första klass, särskilda föreskrifter skola lända till efterrättelse i
fråga om fartygets uppehåll, lastning och lossning m. m. Regler om explosiva
varors förvaring ombord finnas icke blott i 1928 års förordning utan
även i av kommerskollegium meddelade Råd och anvisningar rörande transport
till sjöss av farligt gods.

De sakkunniga. De sakkunniga ha ansett det vara en allvarlig brist i gällande
förordning, att transport av explosiva varor av andra klass lämnats
så gott som helt oreglerad. Enligt vad erfarenheten visat hade denna brist
medfört icke obetydliga risker med hänsyn till explosionsfaran och möjligheterna
för obehöriga att åtkomma explosiva varor. De sakkunniga ha
försökt råda bot på detta missförhållande dels, såsom förut nämnts, genom
ett helt nytt system för de explosiva varornas klassificering och dels genom
att närmare reglera transportförhållandena i de avseenden, där bestämmelser
nu saknas. I väsentliga delar bygga dock de föreslagna transportbestämmelserna
på motsvarande föreskrifter i gällande förordning.

Beträffande de sakkunnigas uppdelning av de explosiva varorna på olika
transportklasser och vad som är det utmärkande för varje transportklass
hänvisas till det föregående. De sakkunnigas avsikt har varit, att icke färdig
handelsvara i allmänhet ej skall få transporteras. Skulle i något fall
transport av sådan vara visa sig erforderlig, borde enligt uttalande i motiven
bestämmelserna för transportklass E i de sakkunnigas förslag (d. v. s.
de strängaste bestämmelserna) tillämpas. Sådana tändmedel för och tillbehör
till ammunition som tändskruvar, riv- och slagtändare, tändrör o. d.
få enligt förslaget transporteras endast om de av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet godkänts såsom transportsäkra. Detsamma skulle gälla ammunition,
som är försedd med dylika tändmedel och tillbehör.

Transport av explosiva varor av transportklasserna B, C och D bör enligt
de sakkunniga stå under tillsyn av behörig person, som har att svara för
att transporten utföres med nödig försiktighet och i enlighet med gällande

5 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr ISO.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

föreskrifter och att varorna vid bestämmelseorten eller etappställe överlämnas
till adressaten eller annan behörig mottagare. Utförliga bestämmelser
föreslås om vem som skall vara behörig att öva tillsyn över sådan
transport och att mottaga nyssnämnda varor för transport. Bestämmelserna
innebära i huvudsak följande.

Behörig innehavare av ifrågavarande explosiva varor skulle själv få
transportera desamma. Med behörig innehavare likställes för honom godkänd
ställföreträdare (fabriks-, handels- eller magasinsföreståndare eller
särskild av länsstyrelsen för transportförmedling godkänd ställföreträdare).
För hämtning av explosiv vara vid järnvägsstation eller i butik eller för
sådan varas hemforsling till kund eller annan därmed jämförlig transport
skulle behörig innehavare eller ställföreträdare på eget ansvar kunna anlita
biträde av redbar och ordentlig person, som uppnått viss ålder, under villkor
att han personligen utövade tillförlitlig kontroll över varans behöriga
handhavande. Innehavare eller ställföreträdare skulle vidare kunna sända
varorna med vissa transportföretag, som på eget ansvar skulle äga utföra
dylika transporter. Behöriga att mottaga varorna och att öva tillsyn över
transport skulle härvid vara stationsföreståndare och tågbefälhavare samt
av dem beordrad järnvägspersonal vid järnvägstransport, föraren vid transport
med motorfordon i linjetrafik för godsbefordran samt redare, fartygsbefälhavare
och av dem beordrad befälspersonal vid transport med fartyg,
som vore underkastat besiktning enligt 16 § lagen om tillsyn å fartyg. Vid
samtrafik mellan dylika trafikföretag skulle den explosiva varan av behörig
person i det ena företaget överlämnas till behörig person i det andra företaget.
Där sådan försändning direkt till den slutliga adressaten icke vore
möjlig, skulle såsom mellanhand anlitas antingen personlig ställföreträdare
som förut nämnts eller, å ort där mera allmänt behov av dylik förmedling
förelåge, person eller speditionsföretag'' som erhållit länsstyrelsens tillstånd
att tillhandagå allmänheten vid transport av explosiva varor. För andra
transporter än sådana, som skedde under innehavares eller ställföreträdares
egen tillsyn eller utfördes av transportföretag, som förut nämnts, skulle finnas
särskild av länsstyrelsen eller polismyndighet förordnad tillsvningsman.
Utom vid vissa större transporter skulle vederbörande chaufför, forman
eller skeppare kunna vara sådan tillsyningsman. Vid samtliga transporter
av nu ifrågavarande varor skulle en särskild följesedel åtfölja godset.

Beträffande transport av explosiva varor av transportklasserna B, C och
D föreslå de sakkunniga särskilda bestämmelser jämväl i andra avseenden.
I fråga om järnvägstransport föreslås sålunda, att explosiv vara av transportklass
C skall få forslas endast med kruttåg och vissa därmed jämförliga
tåg medan varor, tillhörande transportklasserna B och D, skulle få forslas
även med andra tåg. För samtliga tre ifrågavarande transportklasser föreslås
vidare, att vissa särskilda försiktighetsmått skola vidtagas å avsändnings-
och mottagningsstationen samt under transporten. Å mottagningsstationen
skola varorna avhämtas inom vissa angivna tider. I fråga om explosiva
varor av transportklass C skall avsändaren därjämte bl. a. tillställa

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

67

stationsbefälet å avsändningsstationen en skriftlig förbindelse av mottagaren
att avhämta godset inom föreskriven tid. Vad angår resandes rätt att
vid järnvägsresa medföra gods av nu berörda transportklasser såsom handresgods
föreslå de sakkunniga, att efter anmälan till konduktör i avdelning
för icke-rökare skall få medföras högst 5 kilogram varor av transportklass
B samt, under viss förutsättning, av klass D högst 100 sprängkapslar. Något
gods av transportklass C skulle däremot icke få medtagas.

Transport landvägen annorledes än med järnväg av explosiva varor av
transportklasserna B, C och D får enligt de sakkunnigas förslag äga rum
med vissa angivna slag av fordon. Med ett och samma fordon får enligt förslaget
forslas högst vissa angivna myckenheter explosiv vara. Vidare föreslås
vissa särskilda försiktighetsmått, däribland vissa maximihastigheter för
motorfordon. Den nuvarande skyldigheten att göra anmälan till länsstyrelsen
om transport av explosiva varor ha de sakkunniga övervägt att avskaffa.
De ha dock stannat vid att föreslå, att om transport omfattar varor av transportklass
C till slörre myckenhet än 500 kilogram eller varor av transportklasserna
B och C till en sammanlagd myckenhet överstigande nämnda vikt,
avsändaren skall göra anmälan hos länsstyrelsen minst 96 timmar före transportens
avgång. Resande med spårvagn eller med motorfordon, som går i
linjetrafik för personbefordran, föreslås få medföra explosiva varor såsom
handresgods enligt samma regler som föreslagits för resande med järnväg.

Vad angår transport sjöledes föreslå de sakkunniga, att fartyg, som skall
vara försett med passagerarecertifikat, skall få medföra högst vissa angivna
myckenheter explosiva varor av transportklasserna B, C och D. Enligt förslaget
får vidare passagerare icke utan befälhavarens medgivande medföra
dylika varor ombord; medförda varor skola överlämnas till befälhavaren.
Vissa särskilda bestämmelser föreslås om förvaringen av explosiva varor av
transportklasserna B, C och D före lastning och efter lossning samt ombord.
Närmare föreskrifter om förvaringen ombord skulle meddelas av sprängämnesinspektionens
chefsmyndighet i samråd med fartygsinspektionen. Beträffande
transport av explosiva varor med fartyg, som icke skall vara försett
med passagerarecertifikat, föreslå de sakkunniga, att om transporten
skall omfatta större myckenheter explosiva varor av transportklasserna B,
C och D än fartyg med passagerarecertifikat får medföra, särskilda föreskrifter
skola lända till efterrättelse i fråga om fartygets uppehåll, lastning
och lossning m. in.

Remissyttrandena. Mot principerna i de föreslagna transportbestämmelserna
har i stort sett ingen erinran gjorts. Försvarets fabriksstyrelse finner
bestämmelserna väl avvägda och ägnade att tillgodose kravet på säkerhet
under transport. Jägareförbundet anmärker emellertid på att bestämmelserna
ofta skulle vara tillämpliga även i fall då eu jägare för med sig ammunition
från bostaden till jaktplatsen. Civilförsvarsstijrelsen uttalar önskemål
om att transporter på järnväg samt sjö- och luftledes måtte kringgärdas
med skärpta bestämmelser, motsvarande dem som föreslagits för transporter
landvägen annorledes än med järnväg.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Med hänsyn till de omfattande transporter, som äga rum mellan Bofors och
det cirka fem kilometer därifrån belägna skjutfältet, anser Aktiebolaget Bofors
det vara önskvärt, att dispens från transportbestämmelserna kunde lämnas
för dylika transporter. Jämväl kommerskollegium och Stockholms handelskammare
uttala sig för en dispensmöjlighet.

Kommerskollegium ifrågasätter, om det icke borde utsägas i förordningen,
att bestämmelserna för transportklass E skola tillämpas på transport av
explosiv vara, som icke utgör färdig handelsvara.

Marinförvaltningen ifrågasätter utan närmare motivering lämpligheten av
det föreslagna stadgandet, att tändskruvar samt riv- och slagtändare in. in.
skulle få transporteras endast om de av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet
godkänts såsom transportsäkra. Aktiebolaget Bofors framhåller,
att stadgandet måste tillämpas på ett smidigt sätt, då ett stort antal
konstruktioner funnes. Möjligen borde stadgandet sättas i kraft senare än
förordningen i övrigt.

'' ad angår den föreslagna särskilda tillsynen över transport av explosiva
varor, tillhörande transportklasserna B, C och D, föreslår järnvägsstyrelsen,
att även tågklarerare skall vara behörig att öva tillsyn. Vidare hemställer
styrelsen, att explosiva varor av transportklasserna B och D måtte få transporteras
med järnväg utan tillsyn av behörig person. Det skulle nämligen
bli personalkrävande och betungande för järnvägen att beordra särskild tillsyningsman
för sådant gods. Eventuellt skulle det bli nödvändigt att hänvisa
dylika transporter till tåglägenheter, som anordnades endast vissa dagar.
Kommerskollegium anser, att redare, fartygsbefälhavare och av dem
beordrad befälspersonal borde vara behöriga att öva tillsyn över sjötransport
oberoende av om fartyget vore underkastat besiktning eller ej enligt
16 § lagen om tillsyn å fartyg.

Järnvägsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av de föreslagna lättnaderna i
i råga om resandes rätt att medföra explosiva varor såsom handresgods.
Skulle lättnader genomföras, borde de enligt styrelsens förmenande hellre
avse godsets befordran som inskrivet resgods. Kommerskollegium betvivlar,
att bestämmelserna om anmälan till konduktör beträffande handresgods och
om godsets placering i kupé för icke-rökare komma att respekteras.

I fråga om transport landvägen annorledes än med järnväg av explosiva
varor av transportklasserna B, C och D föreslås i några yttranden vissa kompletteringar
av bestämmelserna om vilka fordon som få användas för dylik
transport. idare föreslås från en del håll vissa ändringar beträffande de
myckenheter explosiva varor som skulle få transporteras med olika slag av
fordon.

Bestämmelserna angående anmälan till länsstyrelsen i vissa fall om transporter
av explosiva varor landvägen annorledes än med järnväg ha berörts
i liera yttranden. Bl. a. har förordats, att anmälan skall göras direkt till
polismyndigheten och att anmälningstiden skall förkortas. Länsstyrelsen i
Hallands län anser den föreslagna anmälningsskyldigheten icke vara av behovet
påkallad med hänsyn till de säkerhetsföreskrifter, som skulle gälla
för transporterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

69

Stockholms handelskammare, Teknologföreningen och Aktiebolaget Bofors
anse det icke klart framgå vem som skall vara ansvarig för tillsynen
över explosiv vara, som skall inlastas å fartyg eller lossats därifrån. Generaltnllstijrelsen
framhåller, att enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket
explosiva varor icke finge intagas i tullpackhus. Med hänsyn till detta
förbud och den omständigheten att tullbevakning, som å kaj utövades över
där upplagt gods, endast avsåge att tillvarataga statens fiskaliska intressen,
förutsatte generaltullstyrelsen, att ansvaret för explosiva varors handhavande
vid lastning och lossning och för sådana varors förvaring icke
skulle åvila tullverket.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag till transportbestämmelser
synes mig i huvudsak lämpligt såsom grundval för nya föreskrifter i ämnet.
Det torde, emellertid icke vara erforderligt, att samtliga de föreslagna
bestämmelserna få sin plats i förordningen om explosiva varor. En del torde
med fördel kunna utfärdas av kommerskollegium. Jämväl i sak torde
vissa ändringar och kompletteringar böra göras. Bl. a. torde det vara möjligt
att i allmänhetens och näringslivets intresse medgiva vissa undantag
från de föreslagna bestämmelserna. Sålunda synes det varken ur explosions-
eller stöldfarosynpunkt vara erforderligt att uppställa några transportföreskrifter
för det fall, att behörig innehavare av handvapenammunition
själv medför högst 50 kilogram dylik vara. Detta gäller oberoende av
det fortskaffningsmedel, som vederbörande använder. Ett undantagsstadgande
av nu angivet innehåll har intagits i departementsförslaget. Genom
detsamma torde bl. a. jägareförbundets intressen ha blivit tillgodosedda.
Med tanke särskilt på näringslivets behov förordar jag vidare, att möjlighet
beredes länsstyrelserna att medgiva undantag från vissa transportföreskrifter
i fall då synnerliga skäl äro därtill. Jag förutsätter, att dylik dispens
lämnas allenast i sådana fall, där ett iakttagande av transportbestämmelserna
skulle vara oskäligt betungande och tillräckliga garantier mot explosions-
och stöldfara ändock äro för handen.

Liksom de sakkunniga anser jag, att explosiv vara, som icke utgör färdig
handelsvara, ej bör få transporteras utan tillstånd av länsstyrelsen i det
län. varifrån transporten utgår. Såsom kommerskollegium föreslagit torde
för tydlighetens skull en bestämmelse i ämnet böra intagas i förordningen.
För atl förebygga missförstånd bör här anmärkas, att färdig handelsvara
i och för sig omfattar likaväl råvaror och halvfabrikat som färdiga förbrukningsvaror.
Den nu förordade bestämmelsen avser sålunda endast vara,
som icke är färdigberedd i en pågående tillverkningsprocess.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle bl. a. vissa tändmedel för ammunition
få transporteras endast om de av kommerskollegium godkänts såsom
transportsäkra. Ett sådant stadgande synes icke erforderligt med hänsyn till
den rätt att meddela villkor och föreskrifter, som tillerkänts kommerskollegium
i 4 § 4 mom. i departementsförslaget.

Beträffande de sakkunnigas förslag om eu indelning i fem transport -

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

klasser, betecknade A, B, C, 1) och E, får jag hänvisa till vad jag tidigare
anfört. Jag vill här endast erinra om att bokstavsbeteckningarna omkastats
i departement sförslaget, så att i detta transportklass A omfattar de farligaste
och mest stötkänsliga varorna. Jag biträder förslaget att transport av
explosiva varor av klasserna B, C och D skall stå under tillsyn av behörig
person. Bestämmelserna angående vem som skall vara behörig att öva sådan
tillsyn och att mottaga dylika varor för transport ha dock i departementsförslaget
förenklats och kompletterats i vissa avseenden. Sålunda
ha enhetliga bestämmelser om tillstånd av länsstyrelse eller, vid enstaka
transport, av polismyndighet ersatt de föreslagna stadgandena angående
godkännande av ställföreträdare, tillstånd att tillhandagå allmänheten vid
transport av explosiva varor och förordnande som tillsyningsman. I likhet
med de sakkunniga förutsätter jag, att tillsyn över transport icke nödvändigtvis
behöver utövas genom ständig omedelbar uppsikt. En handlande
bör exempelvis ha rätt att sända ett parti dynamit till eu kund i sammia
ort med ett bud, utan att budets lämplighet prövats av länsstyrelsen eller
polismyndigheten. Då transporten sker på handlandens ansvar, kan det förväntas
att han utan några särskilda bestämmelser i ämnet ser till att budet
är lämpligt för uppdraget. Någon reglering i författning av detta och
liknande fall synes mig därför icke erforderlig. I anledning av järnvägsstyrelsens
yttrande förordar jag, att vid järnvägstransport jämväl tågklarerare
tillerkännes behörighet, varom här är fråga. I likhet med kommerskollegium
anser jag vidare, att vid sjötransport samma regler beträffande
behörigheten böra gälla oavsett om fartyget är underkastat tillsyn eller ej enligt
16 § lagen om tillsyn å fartyg. Med hänsyn till de särskilda förhållandena
i hamnarna torde det vidare vara lämpligt, att jämväl av hamnmyndighet
förordnad person blir behörig att mottaga explosiv vara för transport.

Järnvägsstyrelsen har hemställt, att explosiva varor av transportklasserna
B och D måtte få transporteras med järnväg utan tillsyn av behörig
person, enär det skulle bli personalkrävande och betungande för järnvägen
att beordra särskild tillsyningsman för sådant gods. Vid järnvägstransport
av explosiva varor av första klass medföljer för närvarande en särskild
s. k. krutvårdare. Enligt vad jag under hand inhämtat av de sakkunniga
har avsikten med deras förslag icke varit, att någon dylik person skulle
medfölja vid transport av explosiva varor av transportklasserna B och D.
Meningen vore blott att den, som hade ansvaret för godset, skulle ägna särskild
uppmärksamhet åt de explosiva varorna. Då det särskilt för trafikföretagens
del torde vara angeläget att närmare anvisningar lämnas om
den tillsyn, som skall utövas över transport av explosiva varor av ftransportklasserna
B, C och D, förordar jag, att förordningens tillsynsbestämmelser
av kommerskollegium kompletteras med tillämpningsföreskrifter i
ämnet.

Beträffande explosiva varor av transportklasserna B, C och D föreslå de
sakkunniga särskilda bestämmelser jämväl i andra avseenden än beträf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

71

fande tillsyn. Dessa bestämmelser synas mig icke vara av den natur, att
de behöva upptagas i förordningen. Då det kan inträffa att bestämmelserna
behöva jämkas med ganska täta mellanrum på grund av utvecklingen
på kommunikationsväsendets och näringslivets område och i anledning av
erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning i praktiken, synes det mig
mest ändamålsenligt, att dessa frågor regleras av en central förvaltningsmyndighet.
I departementsförslaget har därför föreskrivits, att det ankommer
på kommerskollegium att utfärda föreskrifter om de myckenheter explosiva
varor av transportklasserna B, C och D, som må försändas med olika slag av
transportmedel, samt att föreskriva vad som skall iakttagas vid och i anslutning
till transport av nyssnämnda varor. Innan föreskrifter rörande
transport till lands utfärdas, skall kollegium samråda med järnvägsstyrelsen
och, i ärenden som beröra den yrkesmässiga automobiltrafiken för godsbefordran,
jämväl statens biltrafiknämnd. Skulle därvid i någon fråga enighet
icke uppnås, skall frågan enligt departementsförslaget hänskjutas till
Kungl. Maj :ts avgörande. I detta sammanhang vill jag blott framhålla, att
jag ifrågasätter om det är nödvändigt att såsom de sakkunniga föreslagit
och även i en del remissyttranden förutsatts kräva anmälan till myndighet
beträffande vissa bil- och därmed jämställda transporter.

Import av explosiva varor.

Gällande förordning. Enligt 1928 års förordning får explosiv vara, vars
sammansättning ej är känd av sprängämnesinspektionen, icke införas till
riket. Vidare kräves särskilt tillstånd av kommerskollegium för import av
explosiv vara av första klass, som icke får tillverkas eller transporteras här
i landet. Importerad vara får icke utlämnas av tullmyndigheten, med mindre
mottagaren styrker sin behörighet att innehava partiet eller fråga är om
blott de slag och myckenheter, som få innehavas utan särskilt tillstånd.

De sakkunniga. Explosiv vara, som icke är upptagen i den förut nämnda
förteckningen över tillåtna explosiva varor, får enligt de sakkunnigas förslag
icke införas utan särskilt tillstånd av sprängämnesinspektionens chefsmyndighet.
Dylikt tillstånd får icke avse större myckenhet än som erfordras
för att sprängämnesinspektionen skall kunna undersöka varan.

Vidare föreslås, att ammunition, som utgör militär explosiv vara, med
visst undantag som här saknar intresse, icke skall få införas utan tillstånd
av chefen för handelsdepartementet. Denna ordning motiveras av de sakkunniga
med att ärenden angående kontroll över tillverkning av krigsmateriel
och över utförsel av sådan materiel handläggas inom handelsdepartementet.

Beträffande införsel av andra explosiva varor än de förut nämnda föreslå
de sakkunniga följande regler. Handlande och tillverkare, som äga idka handel
med visst eller vissa slag av explosiva varor, skulle utan särskilt till -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

stånd få införa sådana varor, som de äro berättigade att sälja. Förbrukare
skulle få införa explosiv vara efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, där
varan skall förvaras. I fråga om sådant tillstånd skulle i tillämpliga delar
gälla vad i 9 kapitlet i de sakkunnigas förslag stadgas om behörighet afl
förvärva och inneha explosiva varor.

Explosiv vara, som ankommer till riket, bör enligt de sakkunniga icke få
utlämnas av vederbörande tullmyndighet, med mindre mottagaren styrker,
att han är behörig att införa och innehava varan.

Remissyttrandena. Generaltullstyrelsen anser, att kronan borde få införa
explosiva varor utan särskilt tillstånd. Enligt styrelsen vore det vidare lämpligt,
att förordningen innehölle bestämmelser om transitering och annan befordran
under tullverkets kontroll samt om uppläggning å tullager och provianteringsfrilager
samt i frihamn. Vidare framhåller styrelsen, att även utan
särskilt stadgande därom, tullmyndighet icke utlämnar explosiv vara, med
mindre mottagaren styrker sin behörighet att införa densamma.

Krigsmaterielinspektionen anför, att tillstånd av chefen för handelsdepartementet
borde erfordras icke blott för införsel av ammunition, som utgjorde
militär explosiv vara, utan även för import av andra explosiva varor,
som hade nämnda karaktär. Vid import av dylika varor för behörig handlandes
räkning borde dock tillstånd kunna meddelas av länsstyrelsen.

Departementschefen. Import av explosiva varor för försvarets behov synes
icke behöva bli föremål för särskild reglering i förordningen om explosiva
varor. Med den utformning, som departementsförslaget fått, erfordras ingen
särskild bestämmelse därom, enär i förslaget försvarets fabriker, verkstäder,
forskningsanstalter och förråd samt kronan tillhöriga explosiva varor,
avsedda för försvarets behov, undantagas från förordningens tillämpning.

Tillverkare och handlande torde vidare böra vara oförhindrade enligt förordningen
om explosiva varor att införa sådana varor, som de erhållit tillstånd
att tillverka eller med vilka de äga rätt att idka handel. Den prövning
av tillverkarnas och handlandenas person, som göres innan tillverkningsoch
handelstillstånd beviljas, samt den bokföringsskyldighet, som ålägges
dem, synas erbjuda tillräckliga garantier mot missbruk av en dylik importrätt.

Om man bortser från förbrukares införsel av handvapenammunition o. d.,
som i enlighet med vad tidigare anförts icke skall regleras i explosivvaruförordningen,
torde explosiva varor mycket sällan importeras av andra än
kronan, tillverkare och handlande. För dessa fåtaliga fall torde det vara
skäl att kräva särskilt införseltillstånd av länsstyrelsen i det län, där varan
skall förvaras. Dylikt tillstånd bör jämväl medföra rätt att innehava varan
och bör icke få meddelas annan än den, som uppfyller de i 27 § i departementsförslaget
beträffande innehavare i allmänhet angivna villkoren. Så
länge det nuvarande allmänna importförbudet gäller erfordras därjämte tillstånd
till införseln av handelskommissionen. Med hänsyn till det ringa an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

73

tal fall, om vilka här blir fråga, torde man kunna acceptera den olägenhet,
som den dubbla prövningen av nu ifrågavarande införselärenden innebär.
Att avstå från länsstyrelsens tillståndsgivning är icke tillrådligt, då handelskommissionen
icke bör pröva införselärenden ur ordnings- och säkerhetssynpunkter.
F. ö. är det allmänna importförbudet icke avsett att bli
permanent.

Enligt min mening är det för närvarande icke påkallat att införa tillståndsprövning
av chefen för handelsdepartementet för införsel av militär
explosiv vara. De upplysningar, som krigsmaterielinspektionen har behov
av, kunna erhållas på annan väg. Icke heller torde det vara nödvändigt att
meddela särskilda bestämmelser beträffande transitering o. d. av explosiva
varor. Bestämmelserna i förordningen den 16 maj 1924 angående transitering
av införselförbjudna varor in. m. torde giva tillräcklig vägledning i
ämnet.

Liksom de sakkunniga anser jag, att explosiv vara, som icke godkänts av
kommerskollegium, bör få införas endast om kollegium givit tillstånd därtill.
Med viss jämkning i de sakkunnigas förslag förordar jag, att dylikt
tillstånd icke må beviljas för annat ändamål än anställande av försök och
blott må avse en ringa myckenhet. Kollegii införseltillstånd bör jämväl
medföra rätt att innehava varan för nyssnämnda ändamål. Tillståndet bör
förbindas med de säkerhetsföreskrifter, som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Tillsynen över förordningens efterlevnad m. m.

Den allmänna tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om explosiva
varor skall enligt departementsförslaget utövas av länsstyrelserna med
biträde av underlydande polismyndigheter. Sprängämnesinspektionen skall
lämna dessa myndigheter erforderligt tekniskt biträde samt dessutom själv
medverka i tillsynen, .särskilt över tillverkningen av explosiva varor. Vidare
skall inspektionen öva kontroll över tillverkningen av dels flyttbara förvaringspersedlar
för sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel och
dels dörrar till magasin och liknande förvaringsrum för sådana varor. Under
normala förhållanden torde myndigheterna kunna upprätthålla tillbörlig
respekt för förordningens bestämmelser genom systematiska stickprovsundersökningar
i stil med de s. k. flygande besiktningarna av motorfordonstrafiken.

Inträffar explosion i tillverknings- eller förvaringsrum eller vid transport
av explosiv vara eller förorsakas genom explosion i samband med användning
av explosiv vara mera betydande person- eller egendomsskada, skall
enligt departementsförslaget anmälan därom ofördröjligen göras till polismyndigheten
i orten. Denna skall verkställa den utredning och vidtaga de
åtgärder, som betingas av omständigheterna, samt därefter i allmänhet underrätta
sprängämncisinspektionen. För inspektionens tekniskt rådgivande
verksamhet är det nämligen av betydelse att få kännedom om sådana olycks(>
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sarnl. AV ISO.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

händelser. Underrättelserna kunna giva inspektionen anledning att meddela
tillståndsmyndigheterna nya eller ändrade anvisningar av teknisk art eller
att taga initiativ till ändringar i författningsbestämmelserna på området.
Eventuellt kan inspektionen finna det vara skäl att föreslå tillståndsmyndigheten
att ändra eller återkalla ett meddelat tillstånd eller godkännande.

Har explosiv vara, som kan vålla skada om den kommer i barns eller annan
obehörigs hand, stulits eller har sådan vara på annat sätt förkommit
utan att kunna återfinnas vid omedelbart verkställda efterforskningar,
skall enligt departementsför slaget likaledes anmälan ofördröj ligen göras till
polismyndigheten i orten.

Eftersom tillståndsmyndigheterna ha intresse av att få kännedom om sådana
överträdelser av förordningen om explosiva varor, som beröra dem,
föreskrives i departementsförslaget bl. a., att om någon dömes för överträdelse
av explosivvaruförordningen och den dömde innehar tillstånd eller
godkännande, som avses i förordningen, åklagaren skall underrätta myndighet,
som meddelat tillståndet eller godkännandet. Genom att underrättelseskyldigheten
lagts på åklagaren behöver någon underrättelse icke sändas
i de säkerligen oftast förekommande fallen, nämligen då åklagaren och
tillståndsmyndigheten äro samma person.

De sakkunnigas förslag innehåller ett stort antal bestämmelser om vilka
myndigheter som skola höras innan olika ärenden avgöras. Dessa remissbestämmelser
ha i yttrandena över de sakkunnigas förslag kritiserats från
två skilda synpunkter. Å ena sidan har framhållits, att det obligatoriska
remissförfarandet i förordningen i alltför hög grad kringskure de beslutande
myndigheternas möjligheter att vid utredningen förfara efter omständigheterna
och framtvingade en onödig pappersexercis. Å andra sidan göres
gällande, att remissbestämmelserna i en del fall borde utbyggas och kompletteras
med föreskrifter om att ytterligare myndigheter skulle höras i vissa
angivna fall. För egen del ansluter jag mig utan tvekan till den förstnämnda
uppfattningen. I departementsförslaget ha de många olika remissbestämmelserna
sammanförts till några få gemensamma bestämmelser, som ge
möjlighet till anpassning efter förhållandena i de särskilda fallen. Beträffande
bestämmelsernas innehåll får jag hänvisa till 58 § 1 mom. i departementsförslaget.
På liknande sätt ha bestämmelserna om olika slags avsvningsförrättningar
sammanförts till några få bestämmelser, som fått sin
plats i 58 § 2 mom. I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att kostnaderna
för avsyning och för sådan besiktning, som myndighet har att förrätta eller
finner erforderlig för meddelande av beslut eller avgivande av yttrande,
skola bestridas av sökanden enligt de närmare föreskrifter, som kommerskollegium
meddelar.

I övrigt innehåller departementsförslaget i huvudsak blott straff- och förverkandebestämmelser
samt föreskrifter om den ordning, i vilken besvär
skola anföras. Straffbestämmelserna ha skärpts i vissa avseenden i förhållande
till gällande rätt. I anslutning till vad de sakkunniga förordat och i
överensstämmelse med förslaget till vapenförordning ingår sålunda fängelsestraff
i straffskalan för vissa brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

75

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition inhämta riksdagens yttrande över det inom handelsdepartementet
utarbetade förslaget till förordning om explosiva varor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Gustaf Gyllenhaal.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Innehållsförteckning.

Propositionen............................

Förslag till förordning om explosiva varor..........................

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 1 april 1949 .....................

Inledning.............................

Huvuddragen av bestämmelserna om explosiva varor......................

Gällande förordning.........................

De sakkunnigas förslag..........................

Remissyttrandena............................

Departementschefen.............................

Särskilda frågor...........................

Sprängämnesinspektionens ställning............................

Förordningens tillämpningsområde och indelningen av de explosiva varorna..

Tillverkning av explosiva varor...........................

Förpackning och märkning............................

Handel med explosiva varor......................

Innehav, förvärv och förvaring.....................

Transport av explosiva varor.......................

Import av explosiva varor............................

Tillsynen över förordningens efterlevnad m. m.........................

Hemställan ................

Sid.

1

3

22

22

24

24

25

26

28

30

30

32

39

48

49

52

64

71

73

75

497058. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.