Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av
pensionsförhållandena för vissa befattningshavare,
m. yr?.; given Stockholms slott den 18 mars 19i9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt under punkterna 1 :o—7 :o.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 18 mars 19^9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,
Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för ecklesiastik- och inrikesdepartementen,
t. f. chefen för social- och kommunikationsdepartementen, statsrådet
Danielson, och t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Andersson,
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, frågor
om reglering av pensionsförhållandena för vissa befattningshavare, m. m.
samt anför därvid följande.

1 :o.

Dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

För flertalet av dem, som av statsmedel äga uppbära livränta eller annan
kontant ersättning på grund av olycksfall eller yrkessjukdom, regleras rätten
till dyrtidstillägg å sådan ersättning genom förordningen den 30 juni
1 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 166.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 166.

1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, in. in. Förordningen trädde i kraft
den 1 januari 1944 — tidigare gällde förordningen den 19 december 1941
(nr 942) i samma ämne — och skulle gälla till och med den 31 december
1945 men har successivt givits fortsatt giltighet, senast genom förordning
den 26 juni 1948 (nr 426), varigenom giltighetstiden utsträckts till utgången
av år 1949.

Jämlikt förordningen den 30 juni 1943, nr 449, utgår under vissa förutsättningar
dyrtidstillägg till den som äger rätt till bland annat livränta enligt
någon av vissa i förordningen uppräknade lagar eller författningar. Har
Konungen förordnat, att ersättning skall utgå enligt grunderna i någon av
ifrågavarande lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan
ersättning. Såsom förutsättning för att dyrtidstillägg skall utgå gäller
— utom beträffande vissa under militärtjänstgöring skadade eller deras
efterlevande — att livräntan föranletts av olycksfall som inträffat eller
sjukdom som yppats före den 1 januari 1941 och att den skadades arbetsförmåga
är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgår med 20
procent av livräntans belopp; dock att vissa under militärtjänstgöring skadade
och efterlevande till dem äro berättigade till dyrtidstillägg med 40
procent.

Vid 1945 års riksdag upptogs till behandling frågan om dyrtidstillägg å
vissa av staten bekostade livräntor, beträffande vilka bestämmelser om sådant
tillägg då saknades. I skrivelse den 19 maj 1945 (nr 274) hemställde
sålunda riksdagen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion
(nr 4) och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av
riksdagen godkända utlåtande (nr 44), att Kungl. Maj :t ville dels bemyndiga
järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars trafikmedel i enlighet med
grunder som Kungl. Maj :t fastställde utbetala dyrtidskompensation åt personer,
som uppbure livräntor från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, dels ock föranstalta
om utredning angående beredande av sådan kompensation åt personer, som
på annan grund uppbure livräntor såsom skadestånd från staten, samt vidtaga
av utredningen påkallade åtgärder.

Vidkommande livräntetagare enligt 1886 års lag bemyndigade Kungl.
Maj :t järnvägsstyrelsen genom beslut den 26 oktober 1945 att, räknat från
och med den 1 juli 1945, tills vidare till och med den 31 december 1946 till
den, som uppbure livränta från staten enligt nämnda lag, av statens järnvägars
trafikmedel utbetala dyrtidstillägg med 20 procent av förmånens
belopp, dock icke å den del av livräntan som överstege 2 000 kronor. Härvid
skulle iakttagas att dyrtidstillägg icke finge utgå å livränta som föranletts
av skada, vilken inträffat efter den 31 december 1940 eller uppenbarligen
medfört mindre nedsättning i den skadades arbetsförmåga än med
tre tiondelar. Bemyndigandet avsåg icke livränta, som jämlikt 1886 års lag
utginge till förutvarande befattningshavare hos statens järnvägar eller till
änka eller barn efter sådan befattningshavare. Genom beslut den 8 maj

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

3

1948 har Kungl. Maj :t därjämte förordnat, att dyrtidstillägg, varom här är
fråga, må — under förutsättning att den skada, på grund av vilken livränta
utgår, kan anses ha medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga
med minst sjuttiofem procent — räknat från och med den 1 januari 1948
utgå å livräntebelopp intill 3 000 kronor för år. Genom beslut senast den 30
juni 1948 har Kungl. Maj :t förlängt giltighetstiden för nyssnämnda bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att gälla tills vidare till utgången av år 1949.

I fråga om övriga i förutnämnda riksdagsskrivelse avsedda livräntetagare
verkställdes inom finansdepartementet en utredning, som gav vid handen,
att staten — bortsett från pensioner till vissa under militärtjänstgöring
skadade förutvarande beväringsmän, beträffande vilka frågan om dyrtidskompensation
icke ansågs vara av beskaffenhet att behöva underställas
riksdagens prövning — bekostade omkring sjuttio livräntor eller liknande
understöd på grund av olycksfall eller yrkessjukdom, för vilka bestämmelser
om dyrtidstillägg saknades. Av utredningen framgick vidare, att
ifrågavarande ersättningar vanligen utgingo på grund av laga kraftvunnen
dom eller sådan dom i förening med riksdagsbeslut eller enbart på grund
av riksdagsbeslut, stundom även på grund av avtal eller avtal i förening
med riksdagsbeslut. Såvitt kunnat utrönas hade vid fastställandet av ersättningsbeloppens
storlek icke i något fall hänsyn tagits till att penningvärdet
i en framtid kunde komma alt undergå förändringar.

I proposition nr 252 till 1946 års riksdag hemställde Kungl. Maj :t därefter
om riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med
ett i propositionen framlagt förslag utfärda bestämmelser angående dyrtidstillägg
å nu berörda livräntor och därmed jämförliga ersättningar att
utgå från och med den 1 juli 1946 tills vidare till och med den 31 december
1947. Förslaget innebar, att dyrtidstillägg å ersättningarna skulle utgå
med 20 procent av förmånens belopp. Ersättning, vilken fastställts att utgå
på grund av skada som inträffat eller sjukdom som yppats efter den 31 december
1940 eller uppenbarligen medfört mindre nedsättning i den skadades
eller sjukes arbetsförmåga än med tre tiondelar, skulle emellertid icke
berättiga till dyrtidstillägg. Icke heller skulle sådant tillägg utgå, om ersättning
på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före
den 1 januari 1941 fastställts genom beslut efter sistnämnda dag och uppenbarligen
beräknats med hänsyn till levnadskostnaderna å fastställelsedagen.
Vidare skulle dyrtidstillägg icke utgå på den del av ersättningsbeloppet,
som överstege den livränta ersättningstagaren vid full invaliditet
skulle ha uppburit, om olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse före den
1 januari 1942 varit tillämplig å honom, d. v. s. 2 000 kronor eller, när den
skadades tillstånd krävde särskild vård, 3 000 kronor. Sedan propositionen
bifallits (statsutsk. uti. nr 211; r. skr. nr 449), bemyndigade Kungl.
Maj :t i särskilda brev den 29 juni 1946 de ämbetsverk, vilka utgiva livräntor
och andra ersättningar av här ifrågavarande slag, att å ersättningarna
utbetala dyrtidstillägg i enlighet med vad som föreslagits i propositionen.

Genom särskilda brev — senast den 30 juni 1948 (jfr prop. nr 251/1948;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

statsutsk. uti. nr 198; r. skr. nr 385) — till nyssberörda ämbetsverk har
Kungl. Maj :t förordnat om förlängd giltighet av nyss angivna bemyndigande
tills vidare till utgången av år 1949.

Departementschefen. Såsom av det förut anförda framgår, ha 1946, 1947
och 1948 års riksdagar bemyndigat Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
om dyrtidstillägg å här avsedda livräntor och jämförliga ersättningar enligt
grunder, som nära ansluta sig till föreskrifterna i förordningen den 30 juni
1943, nr 449. Såväl bemyndigandet som förordningen gälla till utgången av
innevarande år. I en den 4 mars 1949 framlagd proposition nr 109 har
Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för socialdepartementet föreslagit,
att förordningen gives förlängd giltighet i oförändrad form under ytterligare
ett halvt år. Med hänsyn härtill finner jag giltighetstiden för förenämnda
bemyndigande på motsvarande sätt böra utsträckas att omfatta tiden
till och med den 30 juni 1950.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att det Kungl. Maj :t lämnade bemyndigandet att utfärda
bestämmelser angående dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m.
i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom, vilket gäller
till utgången av år 1949, må erhålla fortsatt giltighet tills
vidare till och med den 30 juni 1950.

2:o.

Beräkning av väntetid i pensionshänseende för vissa vägarbetare.

I propositionen 1943: 286 (punkt 13) upptogos till behandling vissa pensionsfrågor,
som sammanhängde med förstatligandet från och med den 1
januari 1944 av den allmänna väghållningen på landet. Dessa frågor avsågo,
bland annat, huruvida för de arbetare vid vägdistrikt, som övergingo i statens
tjänst och blevo underkastade tjänstepensionsreglementet för arbetare,
särskilda bestämmelser borde meddelas om beräkning av s. k. väntetid. Med
väntetid avses sådan föregående anställningstid i statens tjänst av antingen
21 månader i följd eller minst 7 månader under vart och ett av tre på varandra
följande kalenderår eller ock tillhopa minst 30 månader under högst
fem på varandra följande kalenderår, som enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare utgjorde och enligt 1947 års motsvarande reglemente
utgör förutsättning för vederbörande reglementes tillämpning. I fråga om
de särskilda bestämmelser rörande väntetid, som kunde erfordras för nyssnämnda
arbetare, anfördes i propositionen bland annat följande.

I en av statskontoret upprättad promemoria hade framhållits, att något
särskilt medgivande att såsom väntetid räkna föregående anställning hos
det vägdistrikt, varifrån övergång skett, ej erfordrades enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, såvitt anginge anställningshavare, vilken
i samband med vägförstatligandet överginge till statsanställning. Om däremot
övergången skedde först sedan någon tid förflutit efter förstatligandet,

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

syntes gällande bestämmelser icke medgiva dylik tillgodoräkning. Då det
syntes rimligt att även i sådant fall den föregående anställningen skulle
få räknas såsom väntetid, borde medgivande härtill utverkas av riksdagen.
Medgivandet syntes dock böra omfatta endast sådana fall, där övergången
skett inom tre år efter vägförstatligandet. I övrigt borde med anställningstid
hos det vägdistrikt, hos vilket arbetaren senast varit anställd, likställas
anställning hos annat vägdistrikt men ej hos väghållningsdistrikt.

Med bifall till förenämnda proposition bemyndigade riksdagen (bankoutsk.
uti. nr 70; r. skr. nr 466) Kungl. Maj:t att, bland annat, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen förordats meddela föreskrifter
om pensionsförhållandena för vissa anställningshavare, som med anledning
av förstatligandet av den allmänna väghållningen på landet överginge i
statens tjänst.

Bestämmelser i ämnet meddelades därefter i kungörelsen 1943. 710. Beträffande
tillämpningen av 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
å den, som före vägväsendets förstatligande innehaft anställning hos vägdistrikt,
föreskrevs därvid, att vid beräkning av väntetid anställning hos
vägdistrikt skulle likställas med anställning i statens tjänst, såvitt gällde
den, vilken senast den 1 januari 1947 vunnit sådan anställning som a\-såges i reglementet.

I propositionen 1946:275 (punkt 4) föreslogs, att den nyssnämnda förmånen
i fråga om väntetidens beräkning skulle i enlighet med ett av
svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet framlagt förslag få gälla
jämväl de förutvarande arbetare vid vägdistrikt, som först under år 1947
eller år 1948 komme att vinna pensionsberättigande anställning vid vägunderhållsarbete.

Till stöd för förslaget anförde förbundet, att på grund av de extraordinära
förhållanden, som rått under de närmast förflutna åren och delvis ännu
rådde i fråga om vägtrafiken, många av de i anslutning till förstatligandet
av väghållningen permitterade arbetarna icke kunde beräknas erhålla anställning
vid vägunderhållsarbete före den 1 januari 1947. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrkte förbundets förslag och framhöll därvid, att
vägunderhållsarbetena måste avvägas med hänsyn till trafikens omfattning
och att man kunde förvänta, att denna nått förkrigstidens nivå under år
1948, vid vilken tid en stabilisering av anställningsförhållandena vid vägunderhållet
alltså syntes vara att emotse.

Ifrågavarande proposition bifölls av riksdagen (bankoutsk. uti. nr 63; r.
skr. nr 411), varefter kungörelse 11946: 464) utfärdades om härav påkallad
ändring i kungörelsen 1943: 710.

I två särskilda skrivelser den 1 och den 28 oktober 1948 har svenska vägoch
vattenbyggnadsarbetareförbundet hemställt, att förmånen alt såsom väntetid
få räkna anställning hos vägdistrikt måtte utsträckas till att omfatta
dem, som senast den 1 januari 1951 vunne i tjänstepensionsreglementet för
arbetare avsedd statsanställning. Förbundet har därvid påpekat, alt dess
framställning avsåge även arbetarpersonal vid vägförvallningarnas bygg -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

nadsarbeten, å vilken personal 1942 och 1947 års tjänstepensionsreglementen
för aibetare enligt särskilda beslut av Kungl. Maj :t i viss omfattning och
under närmare angivna villkor erhållit tillämpning. Såsom skäl för sin framställning
har förbundet åberopat, att det visat sig, att ehuru vissa av de i
samband med väghållningens förstatligande permitterade arbetarna vid vägdistrikten
återtagits i statens tjänst, alltjämt många återstode, vilka uppenbarligen
icke hade möjlighet att bliva återanställda senast den 1 januari
1949. I detta sammanhang har förbundet framhållit, att medan antalet arbetare
hos vägdistrikten i början av juli 1939 uppgick till omkring 22 000, utgjorde
antalet arbetare hos vägförvaltningarna vid samma tidpunkt under år
1948 endast 11 000 å 12 000.

I ärendet ha infordrade utlåtanden avgivits av väg- och vattenbgggnadsstyrelsen,
statskontoret och statens pensionsanstalt. Ingen av remissmyndigheterna
har framställt någon erinran mot bifall till framställningen. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att oaktat vägtrafiken
nära nog återgått till förkrigstidens omfattning, väghållningen på
grund av det statsfinansiella läget och av arbetsmarknadspolitiska skäl icke
kunnat intensifieras i samma tempo. Det funnes därför anledning antaga,
att annu ett flertal arbetare, som innehaft anställning hos vägdistrikt, avvaktade
tillfälle till återanställning inom vägväsendet. Stabiliseringen av anställningsförhållandena
syntes sålunda med all säkerhet komma att taga i
anspråk ännu någon tid.

Departementschefen. Såsom av det anförda framgår ansågs det skäligt, då
den allmänna väghållningen på landet från och med den 1 januari 1944 förstatligades,
att arbetare vid vägdistrikt, vilken först någon tid efter förstatligandet
övergick till statsanställning, förenad med pensionsrätt enligt
tjänstepensionsreglementet för arbetare, fick såsom s. k. väntetid tillgodoräkna
den tid, varunder han varit anställd hos vägdistrikt. Ursprungligen
fastställdes en frist av tre år från förstatligandet, inom vilken sådan statlig
anställning skulle ha erhållits för att nu nämnd tillgodoräkning skulle få
ske. Sedermera utsträcktes fristen till att omfatta fem år. Svenska väg- och
vattenbyggnadsarbetareförbundet har nu hemställt, att fristen måtte förlängas
med ytterligare två år.

Huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för en dylik ytterligare
förlängning anser jag för min del kunna vara i någon mån tveksamt med
hänsyn till att här är fråga om en i samband med väghållningens förstatligande
tillskapad särskild övergångsanordning. I betraktande av vad förbundet
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört i ärendet vill jag dock icke
motsätta mig, att den tidpunkt, då förutvarande vägdistriktsarbetare senast
skall ha vunnit i tjänstepensionsreglementet för arbetare avsedd statlig anställning
för att kunna tillgodoräkna anställningstid hos vägdistrikt såsom
väntetid, i enlighet med vad i ärendet föreslagits framflyttas till den 1 januari
1951. En sadan framflyttning bör givetvis avse även arbetarpersonal
vid vägförvaltningarnas byggnadsarbeten.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela föreskrift
i fråga om beräkning av väntetid i pensionshänseende
för vissa vägarbetare.

3:o.

Förbättrade pensionsförmåner för förra befattningshavarna å övergångsstat
vid statens järnvägar Bror Edvin Andersson och Axel Vilhelm Svensson.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Andersson,

att han är född den 16 juni 1879 och således 69 år gammal;
att han anställdes vid Kalmar järnväg år 1898;

att han vid förstatligandet av nämnda järnväg den 1 juli 1940, vid vilken
tidpunkt han vid järnvägen hade anställning som lokförare, övergick i statens
järnvägars tjänst;

att han från och med den 1 januari 1941 uppfördes å för övertagen personal
avsedd övergångsstat utan skyldighet att bestrida någon i statens
järnvägars aktiva personalstat upptagen, i vederbörande tjänstepensionsreglemente
avsedd befattning;

att Andersson, därest han erhållit befattning å aktiv stat vid statens järnvägar,
skulle jämlikt avtalet angående statens övertagande av Kalmar järnväg
ha inplacerats i lönegrad A 12 civila avlöningsreglementet;

att han under sin anställning vid statens järnvägar tjänstgjort såsom oljeinspektör; att

han avgått ur statens järnvägars tjänst med utgången av juni 1942
med rätt till pension, vilken för närvarande utgår med 4 560 kronor 48 öre
för år, inberäknat rörligt tillägg;

samt att nyssnämnda pension är beräknad med utgångspunkt från pensionsuniderlaget
för lönegrad A 12; samt
beträffande Svensson,

att Svensson är född den 15 mars 1883 och således 66 år gammal;
att han efter anställning vid Karlskrona—Växjö järnväg, senast såsom
lokförare, i samband med statens övertagande av nämnda järnväg den 1
juli 1941 övergick i statens järnvägars tjänst;

att han från och med den 1 januari 1942 uppfördes å övergångsstat med
skyldighet att bestrida eu vakant stallförmansbefattning, vilken tjänst han
uppehöll till och med den 30 juni 1942;

att han den 1 juli 1942 efterträdde Andersson såsom oljeinspektör och i
sådan egenskap tjänstgjorde vid statens järnvägar till utgången av mars
1946, då han avgick ur tjänst med rätt till pension;

8

Kanyl. Maj:ts proposition nr 166.

att jämlikt avtalet angående statens övertagande av Karlskrona—Växjö
järnväg Svensson skulle ha inplacerats i lönegrad A 12 civila avlöningsreglementet,
om han erhållit befattning å aktiv stat vid statens järnvägar;
samt

att pensionen är beräknad med utgångspunkt från pensionsunderlaget för
sistnämnda lönegrad och för närvarande utgår med 4 596 kronor 48 öre för
år, inberäknat rörligt tillägg.

Styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet har gjort framställning i
syfte att Andersson och Svensson måtte i pensionshänseende bliva likställda
med å aktiv stat anställd lokförare i lönegrad A 12 (från och med den
1 juli 1947 lönegrad Ca 16) och således komma i åtnjutande av den efter
lönegrad A 13 (från och med den 1 juli 1947 lönegrad Ca 17) beräknade
pensionsrätt, som med hänsyn till rätten att utöver lön åtnjuta loktjänstpenningar
tillkommer lokförare. Såsom motivering till sin framställning
har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Befattningen som oljeinspektör finnes ej uppförd i vederbörande tjänsteförteckning.
Den tillkom under kriget som en följd av importsvårigheter
i fråga om olja och nödvändigheten att på allt sätt nedbringa konsumtionen
av denna vara. Lokföraren Andersson var känd som en mycket dugande
man, som också hade förmågan att sporra andra till krafttag i denna bristsituation.
Det var vid övriga distrikt lokmästare och underingenjörer, som
skötte uppgiften. När han avgick med pension, togs lokföraren Svensson
i anspråk för uppgiften i fråga. Även han var erkänd som eu dugande
kraft. 5

Andersson och Svensson ha utfört en tjänst som utan tvekan är högre
än lokförarens och böra därför icke få åtnöjas med lägre pension än som
tillkommer en lokförare på aktiv stat. Värdet av oljeinspektörernas arbete
under krigsåren framgår av en redogörelse, som järnvägsstyrelsen avgivit
och som publicerats i dagspressen. Enligt denna redogörelse inbesparades
under perioden oktober 1939—oktober 1946 icke mindre än 23 miljoner
kronor genom ifrågavarande verksamhet.

Järnvägsstyrelsen har i avgivet utlåtande anfört, att den omständigheten,
att Andersson och Svensson under den tid, de innehaft anställning vid
statens järnvägar på övergångsstat och därvid icke uppehållit aktiv befattning,
tjänstgjort som oljeinspektörer, enligt styrelsens mening icke kunde
anses motivera, att de finge komma i förmånligare ställning i pensionshänseende
än övriga till lönegrad A 12 hänförliga befattningshavare i allmänhet.
Styrelsen ansåge sig därför icke kunna tillstyrka framställningen.

Statskontoret har anslutit sig till vad järnvägsstyrelsen anfört.

Departementschefen, hör egen del finner jag mig — dock icke utan viss
tvekan — böra förorda, att Andersson och Svensson, med hänsyn till det
arbete de utfört under anställningen vid statens järnvägar, i fråga om rätt
till pension jämställas med sådan befattningshavare vid enskild järnväg,
som erhållit befattning såsom lokförare på aktiv stat vid statens järnvägar,
och alltså komma i åtnjutande av den förbättrade ställning i pensionshän -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 166.

9

seende, som avses med den föreliggande framställningen. Jag hemställer
sålunda, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra befattningshavarna å övergångsstat vid statens
järnvägar Bror Edvin Andersson och Axel Vilhelm Svensson
må åtnjuta tjänste- och familjepensionsrätt, såsom om
de vid avgången ur statens järnvägars tjänst innehaft befattning
såsom lokförare å aktiv stat.

4:o.

Befrielse för huvudmannen för flygmekanikerskolan i Mölndal från vissa
engångsavgifter enligt reglementet för statens pensionsanstalt.

I fråga om flygmekanikerskolans tillkomst må meddelas följande.

Genom beslut den 9 april 1943 anbefallde Kungl. Maj :t skolöverstyrelsen
att verkställa utredning i fråga om möjligheterna att från och med arbetsåret
1943/44 taga någon av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom i Göteborgs
och Bohus län i anspråk för utbildning av flygmekaniker.

I proposition nr 255 till 1943 års riksdag angående anslag till kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning m. in. förutsattes, att, om någon
av dessa verkstadsskolor för arbetslös ungdom komme att tagas i anspråk
för utbildning av flygmekaniker, Kungl. Maj :t skulle äga göra de avvikelser
från gällande bidragsgrunder, som kunde föranledas av en omorganisation
av någon av sagda verkstadsskolor. Riksdagen framställde icke någon
erinran häremot.

Skolöverstyrelsen framlade i skrivelse den 12 maj 1943 utredning rörande
möjligheterna för omorganisation av verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom i Mölndal till verkstadsskola för utbildning av flygmekaniker. Fortsatta
förhandlingar i ämnet fördes därefter mellan den sakkunnige, som
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallats för förhandlingar med landsting
och kommuner angående anordnande av flygmekanikerutbildning, samt
representanter för Göteborgs och Bohus läns landsting ävensom Mölndals
stad. Vid förhandlingarna framgick, att landstinget icke var berett att övertaga
arbetslöshet sskolan i Mölndal eller att där anordna en central verkstadsskola,
medan delegerade från Mölndals stad voro beredda att hos stadsfullmäktige
i Mölndal tillstyrka, alt flygmekanikerutbildning anordnades
vid stadens verkstadsskolor för arbetslös ungdom under villkor, hland andra,
att staten i viss angiven utsträckning lämnade bidrag till skolans verksamhet.

Sedan stadsfullmäktige i Mölndal fattat beslut i ämnet, medgav Kungl.
Maj :t efter framställning av styrelsen för Mölndals stads skolor för yrkesutbildning
genom beslut den 28 januari 1944, att stadens verkstadsskolor för
arbetslös ungdom finge, räknat från och med den 1 januari 1944, successivt
omorganiseras till eu verkstadsskola för utbildning av flygmekaniker.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Beträffande statsbidrag^’!!Ikoren intager flygxnekanikerskolan en särställning
i förhållande till de med densamma närmast jämförliga centrala verkstadsskolorna.
Bortsett från vissa lokalkostnader bestridas sålunda såvitt
angår flygmekanikerskolan i princip samtliga utgifter helt av statsmedel,
under det att de centrala verkstadsskolorna väl liksom flygmekanikerskolan
åtnjuta statsbidrag, avsett att täcka samtliga avlöningskostnader, men däremot
för övriga utgifter regelmässigt åtnjuta statsbidrag motsvarande endast
viss andel av kostnaderna.

Statens pensionsanstalt har genom beslut den 6 juni 1947 beviljat pensionsrätt
från och med den 1 oktober 1946 för en rektorsbefattning och 15
yrkeslärarbefattningar vid flygmekanikerskolan i Mölndal samt medgivit
rätt till retroaktiv tjänstårsberäkning mot engångsavgift för innehavarna
av rektorsbefattningen och 12 lärarbefattningar. Den engångsavgift, som av
pensionsanstalten härvid debiterats staden Mölndal i egenskap av skolans
huvudman, är beräknad jämlikt mom. 5 a) övergångsstadgandena till kap.
IV i pensionsanstaltens reglemente, innebärande lindring med 34 652 kronor
— halva huvudmannaandelen — i den enligt § 9 mom. 1 reglementet
erforderliga engångsavgiften.

Styrelsen för flygmekanikerskolan i Mölndal har nu hos Kungl. Maj:t
gjort framställning i syfte att erhålla befrielse jämväl från återstående på
huvudmannen belöpande andel, 34 652 kronor jämte räntetillväxt, av nyssnämnda
engångsavgift ävensom från motsvarande andel, preliminärt beräknad
till ungefär 1 900 kronor, i engångsavgift för viss ytterligare retroaktiv
tjänstårsberäkning för rektorn och en av lärarna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har tillstyrkt framställningen och därvid
anfört följande.

Flygmekanikerskolan har i fråga om statsbidrag intagit en särskilt förmånlig
ställning även i jämförelse med de centrala verkstadsskolorna. Anskaffning
av stadigvarande undervisningsmateriel såväl som vissa omändringsarbeten
å verkstadsbyggnaden bekostas helt av statsmedel och statsbidrag
utgår till den räntekostnad, som åvilar Mölndals stad för medel upplånade
i samband med inköp av verkstadsbyggnaden. Till grund härför torde
ligga de speciella intressen — att säkerställa försvarets behov av flygmekaniker
— som förelågo vid skolans tillskapande samt skolans karaktär av
riksskola. Av eleverna komma endast 5 procent från Mölndal men däremot
29 procent från länet i övrigt och 66 procent från orter utom Göteborgs och
Bohus län.

Då skolan alltså tjänar ett hela rikets intresse och då den är anordnad
och drives så gott som helt med statsmedel, synes det kunna övervägas, att
statsverket även i nu förevarande avseende åtager sig ett högre bidrag än
vad eljest skulle bliva fallet. Överstyrelsen får'' därför tillstyrka, att riksdagen
förelägges det förslag i ärendet, som må vara erforderligt för ett bifall
till framställningen.

Statens pensionsanstalt har i utlåtande den 29 oktober 1948 förklarat sig
icke vilja motsätta sig tillmötesgående av framställningen och därvid anfört
i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

11

Vid inordnande av nya kategorier av befattningshavare under pensionsanstaltens
reglemente har staten plägat under en övergångstid helt påtaga
sig huvudmannens kostnader för retroaktiv tjänstårsberäkning. Så har intill
år 1933 skett även beträffande den under § 41 i) pensionsreglementet upptagna
gruppen lärare vid statsunderstödd kommunal anstalt för yrkesundervisning,
till vilken grupp rektor och lärare vid flygmekanikerskolan i Mölndal
äro att hänföra. Då denna grupp från och med den 1 juli 1926 inordnades
under reglementet för statens pensionsanstalt, stadgades sålunda att, om
befattning anmäldes före den 1 januari 1929, förekommande engångsavgift
ej skulle utgå med högre belopp än det, för vilket huvudmannen enligt
§ 9 mom. 2 ägde uttaga ersättning genom löneavdrag av befattningshavaren.
Tidsgränsen den 1 januari 1929 framflyttades sedermera i flera omgångar,
sista gången till den 1 januari 1933 enligt den nuvarande lydelsen av mom. 5
övergångsstadgandena till kap. IV.

Senare hava bestämmelser om dylik hel befrielse från att erlägga huvudmannaandelen
i förekommande engångsavgifter utfärdats exempelvis i fråga
om befattningshavare vid vävskolan i Borås (kungörelsen nr 506 år 1939)
och för icke-ordinarie befattningshavare vid statsunderstött handelsgymnasium
(kungörelsen nr 418 år 1943). Flygmekanikerskolan har emellertid,
liksom de centrala verkstadsskolorna, på sätt förut nämnts ansetts falla
under det allmänna begreppet statsunderstödd kommunal anstalt för yrkesundervisning
och har således icke kommit i åtnjutande av den nyss omförmälda,
för dylik anstalt för tiden intill 1932 års utgång medgivna särskilda
lindringen i engångsavgift.

Flygmekanikerskolan representerar en särskild yrkesskoltyp, avsedd såsom
en undervisningsanstalt för hela landet på ett yrkesområde, som framvuxit
först under senare tid och som för staten erhållit särskild betydelse
med hänsyn till flygvapnets behov av yrkesntbildade mekaniker. Den är
därjämte, såsom av yrkesöverstyrelsens utlåtande framgår, i finansiellt
hänseende i särskilt hög grad beroendé av staten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill pensionsanstalten icke motsätta
sig att staten för nu ifrågavarande fall under en övergångstid helt påtager
sig huvudmannens retroaktiva pensionskostnader. Pensionsanstalten får
därför hemställa, att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga följande
förslag till övergångsstadgande till kap. IV reglementet för statens pensionsanstalt: »22.

Om lärarbefattning vid flygmekanikerskolan i Mölndal efter reglering
enligt § 5 före den 1 juli 1949 anmäles för beredande av pensionsrätt
åt innehavaren, skall engångsavgiften ej utgå med högre belopp än det, för
vilket huvudmannen enligt § 9 mom. 2 må uttaga ersättning genom löneavdrag
av befattningshavaren.»

Statskontoret har anslutit sig till statens pensionsanstalts hemställan.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna och av skäl, som åberopats
av dessa, finner jag mig böra förorda, att möjlighet beredes huvudmannen
för flygmekanikerskolan i Mölndal till befrielse från huvudmannaandelen
av engångsavgift, som erfordras för retroaktiv giltighet av reglementet
för statens pensionsanstalt å lärare vid skolan. Medgivandet synes
mig böra lämnas i den form, som föreslagits av pensionsanstalten.

Enär huvudgrunderna för pensionsanstaltens reglemente fastställts av
riksdagen, synes den nu föreliggande frågan böra underställas riksdagens

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 166.

prövning. Sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, torde Kungl. Maj :t äga
att utfärda erforderliga författningsbestämmelser. Jag hemställer alltså, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att, därest lärarbefattning vid flygmekanikerskolan i
Mölndal efter reglering enligt § 5 reglementet för statens
pensionsanstalt den 31 december 1919 före den 1 juli 1949
anmäles för beredande av pensionsrätt åt innehavaren, den
för retroaktiv giltighet av reglementet föreskrivna engångsavgiften
ej skall utgå med högre belopp än det, för vilket
huvudmannen enligt § 9 mom. 2 må uttaga ersättning genom
löneavdrag av befattningshavaren.

5:o.

Tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra lärarinnan i pappslöjd
vid Stockholms stads folkskolor Sigrid Beata Sucksdorff. Av handlingarna i
ärendet inhämtas,

att Sucksdorff är född den 7 maj 1882 och således 66 år gammal;

att hon under tiden 1 september 1908—31 augusti 1910 tjänstgjort såsom
biträdande lärarinna i handarbete vid Tysta skolan i Lidingö;

att hon från och med september månad 1910 till och med den 3 juni 1921
innehaft anställning såsom sömnads- och handarbetslärarinna vid Hemmet
Fristad i Bromsten;

att hon under tiden 22 augusti 1922—6 maj 1947 tjänstgjort såsom lärarinna
i pappslöjd vid Stockholms stads folkskolor, därav från och med
den 1 januari 1934 såsom ordinarie lärarinna;

att Sucksdorff för pension enligt reglementet för statens pensionsanstalt
äger tillgodoräkna allenast tjänstgöringstiden vid Stockholms stads folkskolor
eller sålunda 24 hela tjänstår och att pensionsanstalten i enlighet
härmed förklarat Sucksdorff berättigad till pension, motsvarande 2‘A> av
hel pension;

att pensionen från statens pensionsanstalt efter viss teknisk omreglering
från och med den 1 juli 1947 utgör 1 572 kronor för år jämte rörligt tillägg
med för närvarande 12 procent;

samt att Sucksdorff från Stockholms stad enligt det kommunala reglementet
om tilläggspension för övningslärare åtnjuter tilläggspension med
1 759 kronor 24 öre, inberäknat tilläggsförmåner.

Av utredningen i ärendet framgår beträffande Tysta skolan, att verksamheten
vid skolan bedrives av stiftelsen Tysta skolan, att vid skolan, som numera
är yrkesskola för dövstumma flickor, under åren 1908—1910, då
Sucksdorff tjänstgjorde vid skolan, meddelades undervisning i teoretiska
och praktiska ämnen, motsvarande undervisningen i statens skolor för dövstumma,
samt att stiftelsen under nyssnämnda år åtnjöt statsbidrag.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Beträffande Hemmet Fristad framgår av utredningen i ärendet, att verksamheten
vid hemmet, vilket numera nedlagts, bedrevs av stiftelsen Hemmet
Fristad i anslutning till Svenska diakonissanstalten, att i hemmet för uppfostran
och stöd i sedligt avseende mottogos unga kvinnor, vilka bland annat
erhöllo undervisning i sömnad, handarbete och vävnad, samt att stiftelsen
från och med år 1914 åtnjöt statsbidrag.

I en den 31 oktober 1947 dagtecknad skrift anhöll Sucksdorff hos Kungl.
Maj:t om medgivande att såsom tjänstår för pension enligt reglementet för
statens pensionsanstalt tillgodoräkna tid, varunder hon tjänstgjort vid Tysta
skolan och Hemmet Fristad.

Skolöverstyrelsen anförde i utlåtande den 21 november 1947, att Sucksdorffs
tjänstgöring vid Tysta skolan och vid Hemmet Fristad syntes överstyrelsen
fullt likvärdig med hennes tjänstgöring såsom ordinarie lärarinna
i pappslöjd vid Stockholms folkskolor. Under erinran tillika att Kungl.
Maj :t och riksdagen år 1940 (prop. nr 72, p. 2; bankoutsk. uti. nr 17, p. 2;
r. skr. nr 125) medgivit, att lärarinnan i kvinnlig slöjd i Sundbybergs
skoldistrikt Augusta Pauline Walkendorff finge för erhållande av pension
från statens pensionsanstalt tillgodoräkna sig under åren 1914—1918 fullgjord
tjänstgöring såsom lärarinna vid Hemmet Fristad under villkor att
visst engångsbelopp inbetalades till pensionsanstalten, hemställde skolöverstyrelsen,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Sucksdorff
finge för att komma i åtnjutande av hel pension från statens pensionsanstalt
tillgodoräkna under tiden 1 september 1908—31 augusti 1910 och 1
januari 1914—3 juni 1921 fullgjord tjänstgöring vid Tysta skolan och vid
Hemmet Fristad.

Statens pensionsanstalt förklarade i utlåtande den 14 januari 1948, att
pensionsanstalten med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört icke ville
motsätta sig, att Sucksdorff för erhållande av pension från anstalten finge
tillgodoräkna sig under nyss angiven tid fullgjord tjänstgöring vid nämnda
skolor under villkor att Sucksdorff till pensionsanstalten inbetalade ett belopp,
motsvarande den engångsavgift, som belöpt å henne, därest §§ 6 och 9
anstaltens reglemente varit i förevarande fall tillämpliga, och vilken avgift,
beräknad per den 1 april 1948, utgjorde 392 kronor.

I utlåtande den 30 januari 1948 över Sucksdorffs ansökning anförde
statskontoret, att, därest Sucksdorff i överensstämmelse med vad de i ärendet
hörda myndigheterna föreslagit skulle få tillgodoräkna sig tjänstgöring
vid Tysta skolan och Hemmet Fristad — varemot i och för sig intet syntes
vara att erinra — detta enligt vad statskontoret inhämtat skulle medföra
minskning av det kommunala tillägget, på grund varav tillgodoräkningsmedgivandet
icke skulle åstadkomma någon höjning av de samlade pensionsförmåner
Sucksdorff ägde uppbära från pensionsanstalten och staden.
Vid nu angivet förhållande syntes ansökningen icke böra föranleda någon
Kungl. Maj:ls åtgärd.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

I enlighet med statskontorets förslag fann Kungl. Maj:t jämlikt beslut den
20 februari 1948 Sucksdorffs ansökning icke föranleda någon åtgärd.

I en den 29 april 1948 dagtecknad skrift har Sucksdorff — med företeende
av utredning av Stockholms folkskoledirektion, utvisande att ett tillgodoräkningsmedgivande
för Sucksdorff i ifrågasatt omfattning skulle medföra
icke endast en ökning av den från statens pensionsanstalt utgående
pensionen med 618 kronor 24 öre utan även en höjning av de kommunala
pensionsförmånerna med 135 kronor 80 öre för år — hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte upptaga Sucksdorffs framställning till ny prövning.

Statskontoret har i förnyat utlåtande den 18 maj 1948 anfört, att då enligt
sålunda föreliggande ändrade besked från Stockholms folkskoledirektion
den förhöjning av Sucksdorffs pension från statens pensionsanstalt,
som en tillgodoräkning av tjänstetiden vid Tysta skolan och Hemmet Fristad
skulle medföra, icke komme att föranleda en motsvarande minskning
av hennes kommunala tilläggspension, ämbetsverket icke ville göra erinran
mot att Sucksdorff i den utsträckning och under de villkor, som av pensionsanstalten
i dess utlåtande angivits, finge tillgodoräkna sig anställningstiden
vid nämnda skolor.

Departementschefen. Med hänsyn till numera upplysta förhållanden anser
jag mig böra förorda, att — på sätt samtliga myndigheter nu tillstyrkt
— förslag förelägges riksdagen om medgivande för Sucksdorff att för erhållande
av pension från statens pensionsanstalt tillgodoräkna sig den tid,
varunder hon innehaft anställning såsom lärarinna vid Tysta skolan och
Hemmet Fristad och statsunderstöd utgått till dessa anstalter. Såsom villkor
för ett sådant medgivande bör föreskrivas, att till pensionsanstalten
inbetalas engångsavgift, beräknad enligt av pensionsanstalten angivna grunder.
Dessa innebära, att dylik avgift skall erläggas allenast med belopp,
motsvarande det, för vilket huvudmannen vid tillämpning av §§ 6 och 9 i
pensionsanstaltens reglemente ägt uttaga ersättning genom löneavdrag av
Sucksdorff. ö

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra lärarinnan i pappslöjd vid Stockholms stads folkskolor
Sigrid Beata Sucksdorff ma för erhållande av pension
från statens pensionsanstalt tillgodoräkna sig under tiderna
1 september 1908—31 augusti 1910 och 1 januari
1914 3 Juni 1921 fullgjord tjänstgöring såsom lärarinna

vid Tysta skolan i Lidingö och vid Hemmet Fristad i Bromsten,
dock under villkor att Sucksdorff till pensionsanstalten
inbetalar ett belopp, motsvarande den engångsavgift,
som belöpt å henne, därest §§ 6 och 9 i anstaltens reglemente
varit i förevarande fall tillämpliga.

Kung!. Maj:ts proposition nr 166.

15

6:o.

Pensionsreglering för befattningshavare hos clearingnämnden.

I särskilda skrivelser till chefen för handelsdepartementet, dagtecknade
respektive den 30 april 1947, den 28 februari 1948 och den 7 februari 1949,
har clearingnämnden gjort framställning i fråga om pensionering av den
hos nämnden anställda personalen. I skrivelsen den 30 april 1947 hemställde
clearingnämnden sålunda om bemyndigande för nämnden att med anlitande
av uppkomna överskott å uttagna clearingavgifter ombesörja pensionering
hos svenska personal-pensionskassan av de hos nämnden anställda befattningshavarna.
I avgivet yttrande över denna framställning avstyrkte statskontoret,
att pensionsfrågan ordnades vid sidan av de statliga pensioneringsnorinerna
genom anslutning till enskild pensionsinrättning, vilket i
föreliggande fall skulle för staten medföra betydande engångskostnader. Nu
berörda framställning har därefter icke föranlett någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.

I förenämnda skrivelse den 28 februari 1948 anhöll clearingnämnden
därefter, att frågan om pensionsrätt för nämndens befattningshavare måtte
upptagas till avgörande i samband med behandlingen av dåmera föreliggande,
av tillkallad utredningsman i avgiven promemoria framlagt förslag
om pensionsrätt för vissa befattningshavare vid statens krisorgan.

Vid ställningstagande till frågan om pensionsregleringens omfattning
hade nyssnämnde utredningsman ansett sig böra undantaga vissa organ,
däribland clearingnämnden, på den grund att en successiv avveckling av
verksamheten vid dessa organ påginge. Kungl. Maj :t, som i propositionen
nr 129 till 1948 års riksdag på grundval av innehållet i förberörda promemoria
framlade förslag i fråga om pensionsreglering för krisorganens befattningshavare,
anslöt sig därvid i fråga om clearingnämnden till den av
utredningsmannen intagna ståndpunkten. Vid riksdagsbehandlingen av
ärendet väcktes emellertid motioner — likalydande motionerna 1: 296 och
11:456 — i vilka yrkades, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa
om framläggande i särskild proposition av förslag till pensionsreglering även
för c.learingnämndens tjänstemän. I anledning av dessa motioner framhöll
bankoutskottet i sitt utlåtande nr 34, att inom clearingnämnden efter samråd
med finansdepartementet undersökning inletts rörande möjligheterna
att ernå ett efter de speciella förhållandena vid detta organ anpassat system
för pensionering av befattningshavarna. Det syntes vara att förutse,
alt denna undersökning kunde av Kungl. Maj :t föreläggas 1949 års riksdag.
Vid sådant förhållande funne utskottet motionerna icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen, som för sin del biföll Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för den egentliga krisförvaltningen, beslöt
i överensstämmelse med bankoutskottets hemställan. Föreskrifter angående
pensionering av vissa befattningshavare vid statens krisorgan hava
sedermera utfärdats i kungörelse den 30 juni 1948 (nr 537).

IG

Kungi. Maj:ts proposition nr 166.

Huvudgrunderna för den sålunda för krisförvaltningen beslutade
pensionsregleringen kunna sammanfattas sålunda.
Pensionsrätten är personlig och följer sålunda icke automatiskt med innehavet
av viss befattning. Pensionsrätten är vidare subsidiär, d. v. s. från
pensionsregleringen undantagas samtliga befattningshavare, som redan äro
pensionerade eller i sin anställning hos krisorganet bibehålla i annan tjänst
förvärvad pensionsrätt. Pensionsrätt beviljas efter skäiighctsprövning samt
kan endast medgivas heltidsanställd befattningshavare. För pensionsrätts
inträde fordras en karenstid av 36 anställningsinånader, en minimiålder av
22 år och en maximiålder av 53 år ävensom att befattningshavaren har
svenskt medborgarskap. För bestämmande av pensionsund erlag indelas befattningshavarna
i fyra pensionsgrupper, med underlagen bestämda till samma
belopp som pensionsunderlagen för lönegraderna Ca 8, 13, 19 och 23
(eller löneklasserna 11, 16, 22 och 26) enligt 1947 års allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementen. Inplaceringen i pensionsgrupper följer i huvudsak
lönegruppsindelningen i avlöningsbestämmelserna för befattningshavare
vid statens krisorgan. Viss hänsyn vid bestämmandet av pensionsunderlag
skall emellertid även tagas till anställningstidens längd och yrkesutbildningens
beskaffenhet.

För tjånstårsberäkning i pensionshänseende kan överrevisionen för krisförvaltningen
medgiva tillgodoräkning av två tredjedelar av tid för tjänstgöring
i av pensionsregleringen omfattat krisorgan före pensionsrättens inträde.

Pensionsåldern utgör för befattningshavare i de två lägsta pensionsgrupperna
60 år samt för befattningshavare i de två högre pensionsgrupperna respektive
63 och 65 år.

I avseenden, som i kungörelsen icke särskilt beröras, skola i tillämpliga
delar gälla de bestämmelser, som i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
med därtill hörande tillämpningsföreskrifter meddelats
beträffande civil extra ordinarie befattning med motsvarande pensionsunderlag.

Den i bankoutskottets utlåtande avsedda, av clearingnämnden igångsatta
utredningen rörande pensionsförhållandena för nämndens personal har
verkställts av statskommissaricn E. Norberg, och har nämnden med sin
skrivelse den 7 februari 19A9 till chefen för handelsdepartementet överlämnat
av Norberg utarbetad promemoria, innefattande förslag till grunder för
beviljande av pensioner och avskedsersättningar åt befattningshavare hos
nämnden. Beträffande antalet befattningshavare hos nämnden och längden
av dessas anställningstid meddelas i skrivelsen följande.

Nämnden inrättades år 1934, och de flesta av de nuvarande tjänstemännen,
vilkas antal utgör 37, anställdes under de två första verksamhetsåren
och ha alltså nu 12 å 14 tjänstår. Innan avveckling av nämnden kan tänkas
äga rum, kommer därtill med all sannolikhet att läggas ytterligare åtminstone
2 å 3 år. De anställdas ålder är i medeltal över 50 år, endast ett
fåtal äro under 45 och av dem endast fyra under 40.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 166.

17

I fråga om anställningsförhållandena inom nämnden har i statskommissarien
Norbergs promemoria anförts följande.

Vid nämndens tillkomst hade man icke anledning räkna med att verksamheten
skulle erhålla sådan varaktighet, som sedermera visade sig bliva
fallet. I stället torde man ha förutsatt, att nämndens arbetsuppgifter skulle
bliva av tillfällig och relativt snabbt övergående natur. Detta förhållande
kom även att prägla såväl personalrékryteringen som lönesättningen. Åtskilliga
av de anställda voro personer i relativt hög ålder, och lönerna anpassades
närmare efter löneläget på den allmänna arbetsmarknaden än efter
de mera stela statliga avlöningsprinciperna. Efter mönster från bl. a.
affärsbankerna tillerkändes även personalen vissa speciella förmåner, som
icke förekomma inom den egentliga statsförvaltningen, exemplvis fri lunch.
Då verksamheten sedermera såg ut att bliva bestående för längre tid än som
ursprungligen antagits, aktualiserades frågan vilka åtgärder, som lämpligen
borde träffas för att bereda personalen visst ekonomiskt skydd vid anställningens
framlida upphörande. I detta syfte beslöt nämnden i december
1936 att fortsättningsvis innehålla visst belopp av månadslönen för att för
tjänstemännens räkning insättas på i postsparbankens förvar liggande postsparbanksböcker.
Sålunda skulle, med undantag för vissa tjänstemän i
chefsställning, månadsvis insättas

50

kronor

för

tjänsteman i

åldern

över 50

år

40

»

2>

40—50

30

» »

>

30—39

»

25

» »

»

25—29

2>

20

»

»

2> »

20—24

»

15

»

»

» ■»

» under 20

Viss del av de innehållna medlen ha sedermera placerats i statsobligationer.

I samband med beslutet om dylika insättningar av lönemedel synas vissa
löneförhöjningar ha genomförts, som i stort sett täckte de extra-ordinära
avdragen. I fortsättningen torde dock löneutvecklingen ha kommit att i huvudsak
följa de löner, som för befattningshavare i jämförlig ställning tilllämpats
inom de efter 1939 inrättade egentliga krisorganen, och numera
gälla för lönesättningen i allt väsentligt samma grunder som för krispersonalen
i allmänhet.

1 detta sammanhang är vidare att beakta, att principen om uppsamlande
genom löneavdrag av ett sparkapital, avsett att utbetalas först vid avgången
ur tjänst, icke konsekvent upprätthållits, i det att vissa befattningshavare
efter särskild framställning under anställningstiden utfått hela eller viss
del av sitt sparkapital, varjämte, såsom förut antytts, för andra befattningshavare
någon avsättning av sparmedel aldrig ägt rum. Det låter sig fördenskull
svårligen göra, att vid pensionsfrågans bedömande taga särskild hänsyn
till förekomsten i större eller mindre utsträckning av innestående sparkapital.
Detta kapital torde nämligen icke kunna betraktas såsom »uppskjuten
lön» i samma bemärkelse som en enligt sedvanliga pensioneringsgrunder
intjänad pension, utan lärer få närmast jämföras med andra på frivillighetens
grund hopbragta sparmedel.

Det i promemorian innefattade förslaget är av följande innebörd.

De äldre befattningshavarna hos nämnden, vilka kunna räkna minst 12
anställningsår i statens tjänst, komma vid avgången i åtnjutande av en

2 Itihnng till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 166.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

omedelbart utfallande pension, medan övriga tjänstemän, som hava en anställningstid
av förslagsvis minst 5 år, erhålla avskedsersättning med ett engångsbelopp,
ställt i viss relation till den uppburna avlöningen. Därvid borde
följande villkor och förutsättningar gälla.

För rätt till omedelbart utfallande pension vid avgång ur clearingnämndens
tjänst bör krävas:

att anställningen hos clearingnämnden tillträtts före fyllda 53 år,

att tjänstemannen vid avgången uppnått 55 års ålder samt kan räkna
minst 12 anställningsår i statens tjänst,

att annan lämplig anställning i statens tjänst icke kan beredas vederbörande;
samt

att tjänstemannen ej på grund av annan tidigare anställning är berättigad
uppbära pension, livränta eller liknande gottgörelse.

Pensionsunderlaget bestämmes i enlighet med de för tjänstepension till
vissa befattningshavare vid statens krisorgan angivna grunderna, under
iakttagande av dels att pensioneringen endast omfattar rätt till tjänstepension
och dels att såsom tjänstår för pension må räknas hela den tid anställningen
hos clearingnämnden varat. Om och i vad mån för bestämmande av
pensionsbeloppets storlek tillgodoräkning må äga rum jämväl av annan statsanställning,
som innehafts före inträdet i clearingnämndens tjänst, bör bliva
beroende på prövning i varje särskilt fall.

Med pension bör följa rätt till rörligt tillägg enligt 1947 års grunder.

Rätt till avskedsersättning tillkommer den, som vid avgången kan räkna
minst 5 anställningsår hos clearingnämnden och som icke kan beredas annan
lämplig statsanställning i omedelbar anslutning till avgången ur clearingnämndens
tjänst. Avskedsersättning utgår med belopp, motsvarande sammanlagda
beloppet av en månadslön för varje helt anställningsår utöver 5,
varvid skall räknas med medelmånadslönen under de sista fem anställningsåren
eller alltså med V® av den uppburna totala avlöningen under nämnda
tid.

I promemorian anföres vidare i anslutning till redogörelsen för förslagets
innebörd, att av clearingnämndens den 1 november 1948 kvarstående 38 befattningshavare
skulle vid tillämpning av de föreslagna pensionerings- och
ersättningsgrunderna 8 bliva berättigade till pension till belopp mellan 3 505
och 1 410 kronor och 23 till avskedsersättning med belopp varierande mellan
9 170 och 310 kronor, allt under förutsättning att nämndens verksamhet avvecklades
per den 1 juli 1949 och att annan statsanställning icke kunde beredas
befattningshavarna. Av återstående 7 befattningshavare vore två berättigade
till pension från annat håll, och 5 hade — ehuru de tills vidare formellt
kvarstå på clearingnämndens personalstat — beretts anställning hos valutakontoret.
De till valutakontoret överflyttade tjänstemännen förutsattes få
sin pensionsfråga löst enligt de för krisförvaltningens anställda gällande pensioneringsgrunderna,
vilka vore tillämpliga även å valutakontorets personal.

För egen del har clearingnämnden förklarat sig icke kunna biträda det av
Norberg utarbetade förslaget i oförändrat skick. Sålunda har nämnden avstyrkt
förslaget i vad det avser utgivande av avskedsersättning och förordat,
att pensionsrätt måtte beredas samtliga befattningshavare. Vidare har nämnden
föreslagit, att befattningshavarna även måtte få åtnjuta rätt till familje -

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 166.

pension. Enligt nämndens uppfattning syntes pensionsfrågan för nämndens
befattningshavare lämpligast böra ordnas genom tillämpning ä befattningshavarna
av 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 19 februari 1949 hemställt, att förevarande pensionsfråga måtte
lösas med beaktande av nyss återgivna av clearingnämnden framförda önskemål
och förslag.

Statskontoret har i utlåtande den 26 februari 1949 förordat, att clearingnämndens
befattningshavare inordnas under de för krisorganen utfärdade
pensionsbestämmelserna samt till stöd för detta förslag anfört följande.

Statskontoret, som i anledning av tidigare förslag till lösande av pensionsfrågan
för clearingnämndens personal tillstyrkt, att pensioneiing ordnades
för befattningshavare med varaktig anställning, vill i frågans nuvarande
läge icke motsätta sig, att en reglering av pensionsförhållandena för
personalen kommer till stånd i den ordning och pa de villkor, som i det
följande angives. Den omständigheten, att clearingnämndens befattningshavare
vid ordnandet av pensioneringen för krisorganens personal på grund
av den förestående avvecklingen av nämndens verksamhet lämnades utanför
pensioneringen, synes knappast motivera, att pensioneringen i princip skulle
ordnas efter mindre förmånliga grunder än som tillämpas för nämnda personal.
Å andra sidan utgör det förhållandet, att clearingnämnden började sin
verksamhet redan år 1934 icke bärande skäl för att personalen skulle i ett
eller annat avseende erhålla gynnsammare villkor, än mindre att den skulle
direkt inordnas under de allmänna statliga pensionsbestämmelserna. En sådan
anordning skulle bland annat medföra, att den icke obetydliga del av nämndens
personal, som övergått till valutakontoret och därvid blivit underkastad
pensionsbestämmelserna för krisförvaltningen, skulle bliva sämre ställd än
övrig personal hos nämnden. Erinras må, att även inom krisförvaltningen
förekommer i stor utsträckning, att personalen varit anställd i statens tjänst
redan före tillkomsten av respektive krisorgan. Så till exempel övertog livsmedelskommissionen
ett trettiotal befattningshavare från kommissionens företrädare
statens jordbruksnämnd. Såvitt statskontoret kan finna, råder för
clearingnämndens personal i fråga om formen för anställningen och tjänstgöringsförhållandena
i stort sett överensstämmelse med vad som gäller för
krisorganens befattningshavare, bortsett från att ersättningsförmånerna synas
hava utmätts i det hela gynnsammare. Det faller sig därför naturligt,
att pensioneringen ordnas efter samma grunder som de för krisförvaltningen
tillämpade. Statskontoret får alltså för sin del föreslå, att clearingnämndens
befattningshavare inbegripas under krisförvaltningens pensionsbestämmelser
i den män de icke redan i annan ordning äro tillförsäkrade pension.
Detta innebär i förhållande till utredningsmannens förslag, att befattningshavarna
bliva tillförsäkrade såväl tjänste- som familjepensionsrätt. Vidare
följer härmed, alt tjänstepension endast tillkommer befattningshavare, som
vid anställningens upphörande uppnått föreskriven pensionsålder, lägst 60
år, eller ock avgår på grund av sjukdom. Sker avgången ur tjänst före uppnådd
pensionsålder av andra skäl än sjukdom kommer befattningshavaren
att bliva berättigad till tjänstelivränta samt för sina efterlevande till familjelivränta.
Tjänstelivräntan kommer alt utgå först från och med fyllda 65
år eller vid dessförinnan inträffad invaliditet. Pensionsregleringen synes
skäligen böra givas giltighet från och med den 1 juli 194«3. Då kungörelsen
med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan
icke är tillämplig å clearingnämndens befattningshavare, lärer böra an -

20

KliikjI. Maj:ts proposition nr 166.

komina på Kungl. Maj :t att bestämma till vilken pensionsgrupp befattningshavarna
skola hänföras. I övrigt synas skäl icke föreligga för avvikelser från
pensionskungörelsens villkor och bestämmelser. Befattningshavare, som lämnat
sin anställning hos nämnden före den 1 juli 1948, omfattas icke av pensioneringen.

I anslutning härtill har statskontoret i fråga om clearingnämndens fortsatta
verksamhet ävensom rörande avlöningsförhållandena inom nämnden
anfört följande.

Av clearingnämndens yttrande i ärendet framgår, att någon avveckling av
nämndens verksamhet icke skulle vara omedelbart aktuell.''Statskontoret anser
sig emellertid böra starkt ifrågasätta, huruvida de återstående uppgifterna
för den statliga clearingverksamheten oundgängligen kräva ett fortsatt
bibehållande av nämnden. Det vill nämligen synas, som om clearingnämndens
hittillsvarande verksamhet skulle kunna överföras till riksbanken eller
valutakontoret, som då kunde från nämnden övertaga för ändamålet erforderlig
personal. Enligt vad statskontoret inhämtat bär vid respektive handelsavtals
avslutande en dylik möjlighet tagits i beaktande. Vid ett sådant
överförande synes personalen böra få finna sig i sådan reglering av löneförhållandena,
som kan befinnas erforderlig för vinnande av enhetliga lönevillkor
för personal med ensartade arbetsuppgifter. Av utredningen i ärendet
att döma har nämligen löneställningen för clearingnämndens befattningshavare
hållits högre än för motsvarande personal inom krisförvaltningen
bland annat därigenom, att personalen varit tillförsäkrad förmånen av
fri lunch, en förmån som över huvud taget ej tillkommer annan statsanställd
personal och som principiellt strider mot gällande avlöningsregler. Då skäl
för att clearingnämndens personal i angivna hänseende skulle vara bättre
ställd än statens befattningshavare i övrigt enligt statskontorets mening
saknas, torde även för det fall att nämnden skulle fortsätta sin verksamhet
en översyn böra ske av löneförhållandena syftande till att åstadkomma full
likställighet i lönehänseende med krisorganens befattningshavare. I varje
fall måste ett genomförande av pensionsrätt enligt vad ämbetsverket ovan
förordat till oavvislig förutsättning hava, att förmånen i fråga försvinner.

Frågan huru med de innestående sparkapitalen skall förfaras lärer böra
av Kungl. Maj :t i sammanhanget särskilt övervägas.

Departementschefen. På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår
omfattar den nästföregående år beslutade pensionsregleringen för vissa befattningshavare
vid statens krisorgan icke clearingnämndens personal.
Statsmakternas ståndpunkt härutinnan anslöt sig till den tillkallade utredningsmannens
förslag. Vid riksdagsbehandlingen av den rörande omförmälda
pensionsreglering framlagda propositionen väcktes motioner om reglering
av pensionsförhållandena även för clearingnämndens personal, men
motionerna avslogos av riksdagen under hänvisning till inom nämnden
igångsatt undersökning rörande lämpligaste pensioneringsformen för denna
personal. Resultatet av den åsyftade undersökningen föreligger nu i form
av den promemoria, som avgivits av statskommissarien Norberg och för
vars innehåll redogörelse lämnats i det föregående. Promemorian innefattar
förslag till grunder för beviljande av pensioner och avskedsersättningar åt
clearingnämndens befattningshavare, vilka grunder icke överensstämma vare
sig med bestämmelserna i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensions -

21

Kunyl. Maj:ts proposition nr 166.

reglementen eller med föreskrifterna i den år 1948 utfärdade kungörelsen
rörande pensionering av krisorganens befattningshavare. Förslaget har i väsentliga
hänseenden avstyrkts av clearingnämnden, som förordat, att de allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena måtte genom särskilt beslut
göras tillämpliga å nämndens befattningshavare. Statskontoret har däremot
föreslagit, att clearingnämndens personal skall inbegripas under pensionsbestämmelserna
för krisförvaltningen.

För egen del finner jag det önskvärt, att grunder bliva fastställda i avseende
å pensionering av clearingnämndens befattningshavare. Vid övervägande
av spörsmålet, huru denna pensionering bör anordnas, har jag ansett mig
böra biträda statskontorets förslag om tillämpning å berörda befattningshavare
av bestämmelser, motsvarande dem som gälla för krisförvaltningen. Jag
har således i likhet med statskontoret funnit tillräckliga skäl icke föreligga
för beredande åt clearingnämndens befattningshavare av annan — vare sig
förmånligare eller ogynnsammare — ställning i pensionshänseende än den
som tillkommer befattningshavare vid de krisorgan, för vilka förenämnda
kungörelse äger giltighet. Jag förutsätter emellertid i anslutning till vad
statskontoret anfört, att i fall då befattningshavare hos clearingnämnden
åtnjuter bättre förmåner i lönehänseende än motsvarande personal vid
krisförvaltningen en reglering av lönevillkoren överväges, innan pensionsrätt
medgives.

Beträffande tidpunkten för pensionsregleringens genomförande förordar
jag, att pensionsrätt må kunna medgivas retroaktivt från och med den 1
juli 1948. Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att meddela de särskilda bestämmelser,
som kunna vara erforderliga för tillämpning å clearingnämndens
personal av det i omförmälda kungörelse innefattade pensionssystemet.

Beträffande frågan huru bör förfaras med de medel, som för tjänstemännen
hos clearingnämnden insatts å postsparbanken, har jag hyst tvekan, huruvida
desamma böra få av tjänstemännen disponeras vid sidan om förmån,
utgående på grund av den nu förordade pensionsregleringen. På grund av
oklarheten rörande den rätta naturen av dessa medel och med hänsyn till
att å ena sidan dylik avsättning icke ägt rum för alla befattningshavare och
att å andra sidan vissa befattningshavare helt eller delvis utfått medlen i
fråga, finner jag mig emellertid för egen del böra förorda, att förfoganderätten
till ifrågavarande medel icke skall påverkas av pensionsförmån enligt de
av mig nu ifrågasatta pensioneringsgrunderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t alt, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat, meddela
pensionsbestämmelser för befattningshavare hos clearingnämnden.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

7 :o.

Bestridande av kostnaden för vissa pensioner vid allmänna barnbördshuset.

Allmänna barnbördshuset, som äger karaktären av en stiftelse, har sedan
lång tid tillbaka tjänat som utbildningsanstalt för läkare — tidigare även för
barnmorskor. Efter att från början ha varit helt självförsörjande erhöll
barnbördshuset fr. o. m. år 1846 smärre statsanslag. Med hänsyn till de ökade
kostnader för barnbördshuset, som beräknades bliva en följd av institutionens
inflyttning i de för densamma uppförda nybyggnaderna å Kungl.
Djurgården, beviljades fr. o. m. år 1913 särskilda extra anslag för uppehållande
av verksamheten. Delta anslag utgick år 1913 med 64 250 kronor och
hade år 1920 stigit till omkring 270 000 kronor. De alltmera ökade utgifterna
föranledde statsmakterna att påkalla bidrag jämväl från Stockholms stad
och län till bestridande av driftkostnaderna. Efter förhandlingar med staden
och länet träffades avtal, som trädde i kraft fr. o. in. år 1923 och som i huvudsak
innebar, att underskottet i driftkostnaderna för stadens och länets
sjuka halverades mellan staten och staden, resp. länet.

Numera gälla för fördelningen av driftkostnaderna sedan den 1 juli 1946
enligt därom mellan samma parter träffat avtal nya, av 1945 års riksdag
godkända grunder (se 1945 års statsverksprop. VIII p. 89 och r. skr. nr 8
p. 90). Enligt detta avtal skola staden och länet för sina sjuka betala ersättning
med 85 procent av det underskott, som eventuellt uppstår, sedan från
sjukhusets driftkostnader dragits påförda vårdavgifter ävensom statsanslaget,
motsvarande statsbidrag till driften av förlossningsanstalter. I driftkostnaderna
skall dock härvid ej inräknas anslag till avlöning åt erforderlig läkarpersonal,
vilka kostnader helt skola bestridas av staten. Av avtalet följer,
att staten —- utöver läkarkostnaderna, vilka aldrig belastat barnbördshusets
stat utan alltid ankommit på statsverket — skall svara för återstående 15
procent av nyssnämnda underskott ävensom för hela underskottet beträffande
sjuka från ort utom staden och länet. Kostnaderna för den enskilda
vårdavdelningen bestridas av inflytande legosängsavgifter.

Nu gällande avtal har uppsagts fr. o. in. den 1 juli 1949. Anledningen härtill
har varit, att Kungl. Maj :t genom beslut den 30 november 1945 godkänt
avtal mellan staten och Stockholms stad angående samarbete för uppförande
och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus. Detta avtal, beträffande
vars närmare innehåll torde få hänvisas till propositionen nr 102/1945,
innebar bl. a., att då den nya kliniken tagits i bruk — vilket beräknas komma
att ske den 1 juli 1949 — karolinska institutets hittills till barnbördshuset
förlagda obstetrisk-gynekologiska klinik överflyttas till denna nya klinik.
Avtalet har sedermera ersatts av ett av Kungl. Maj:t den 28 maj 1948 godkänt
avtal mellan samma parter angående samarbete för ny- och ombyggnad
samt drift av det staden tillhöriga Sabbatsbergs sjukhus (se prop. nr 213/
1948 och r. skr. nr 227).

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

23

Genom nyssnämnda rörande Sabbatsbergs sjukhus träffade avtal har huvudmotivet
för statens understödjande av allmänna barnbördshuset, nämligen
dettas användande för undervisning, bortfallit. Till följd härav har den
av Kungl. Maj :t tillsatta kommissionen för förhandlingar rörande karolinska
sjukhusets utbyggande samt allmänna harnbördshusets och seralimerlasarettets
ställning m. in. i enlighet med erhållet uppdrag fört förhandlingar
med direktionen över allmänna barnbördshuset och utsedda delegerade
från Stockholms stad och Stockholms läns landsting angående barnbördshusets
fortsatta verksamhet.

I ett den 1 december 1947 dagtecknat betänkande framlade kommissionen
såsom resultat av förhandlingarna ett samma dag med representanterna
för Stockholms stad, Stockholms läns landsting och direktionen över barnbördshuset
villkorligt träffat avtal om ändrade grunder för fördelningen av
driftkostnaderna vid barnbördshuset. Innebörden av detta förslag var i stort
sett, att staden och länet helt skulle svara för driftunderskottet för sina patienter,
därvid i driftkostnaderna skulle inräknas jämväl läkarlönerna, och
att staden och länet härutöver skulle erlägga en platskostnadsavgift av 65
öre per debiterad vårddag, motsvarande skälig avskrivning av värdet å barnbördshusets
byggnader. Kostnaderna för beläggning med rikspatienter skulle
statsverket bestrida, varjämte av statsmedel skulle utgå ett anslag motsvarande
statsbidrag till driften av förlossningsanstalter.

I fråga om personalens pensionering stadgade avtalet, att för viss angiven
personal tidigare skedd anslutning till statens pensionsanstalt fortfarande
skulle gälla och den på huvudmannen fallande delen av pensionsavgifterna
till pensionsanstalten alltjämt ingå i barnbördshusets driftkostnader. För
övrig personal skulle staten betala hälften av pensionskostnaderna, medan
staden och länet skulle erlägga resterande del av pensionerna i förhållande
till patientbeläggningen.

Avtalet skulle gälla under tiden 1 juli 1949—30 juni 1954. Därest avtalet
icke uppsades inom viss tid, skulle det förlängas på obestämd tid med ömsesidig
uppsägningsrätt.

Beträffande statens bidrag till pensionskostnaderna anförde kommissionen.

Husmor, sjuksköterskor och barnmorskor äro anslutna till statens pensionsanstalt.
Den på huvudmannen, d. v. s. barnbördshuset, fallande andelen
av pensionsavgifterna ingår f. n. i barnbördshusets driftkostnader. Någon
ändring av detta förhållande har varken från stadens eller länets sida ifrågasatts.

Övriga befattningshavare vid barnbördshuset äga icke reglerad pensionsrätt
ulan pension har beviljats från fall till fall. Kostnaderna för dessa pensioner
ha hittills ingått i barnbördshusets driftkostnader. Enär redan avgångna
befattningshavare helt och nuvarande befattningshavare, som under
avtalstiden komma att avgå med pension, till ojämförligt största delen tjänstgjort
under tid, då staten med hänsyn till omfånget av sin bidragsskyldighel
varit mer än hälftenbrukare av barnbördshuset, har del för kommissionen
stått klart, att till grund för statens deltagande i pensionskostnaderna
icke kan läggas statens andel i driftkostnaderna under den i avtalsförslaget

24

Kanyl. Maj.ts proposition nr 166.

avsedda första giltighetsperioden, alltså till den 1 juli 1954. Enighet har i
stället vunnits om att pensionskostnaderna skola redovisas särskilt och till
hälften betalas av staten och till andra hälften av staden och länet. Den närmare
fördelningen av kostnaderna mellan staden och länet torde få ankomma
på överenskommelse dem emellan.

Skulle avtalet komma att förlängas, kan en ändring av kostnadsfördelningen
i fråga om blivande pensionärer bli motiverad.

I en till skrivelsen fogad bilaga redovisade kommissionen de befattningshavare
— med undantag av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor —
som voro i tjänst vid barnbördshuset år 1947 och som uppnå pensionsåldern
före utgången av år 1959, samt framlade en beräkning av storleken av
deras årliga pensioner.

I yttranden över förslaget framställde statskontoret och medicinalstyrelsen
vissa erinringar mot detsamma. Stockholms stadsfullmäktige godkände
avtalet endast under vissa förutsättningar.

I fråga om pensionskostnadernas fördelning uttalade statskontoret bl. a.,
att pensionskostnaderna liksom hittills borde inräknas hland driftkostnaderna
för barnbördshusets verksamhet.

Sedan kommissionen anmodats att avgiva utlåtande i anledning av remissyttrandena,
ansåg sig kommissionen böra träda i nya förhandlingar med
de utsedda delegerade från staden och länet. Såsom resultat av dessa förhandlingar
har kommissionen med skrivelse den 20 november 1948 framlagt
ett nytt förslag till avtal. Detta förslag innebär i förhållande till kommissionens
första förslag huvudsakligen den förändringen, att statsverket ej
längre skall svara för driftunderskottet på de s. k. riksplatserna, vilka i stället
övertagas av Stockholms län, samt att den på staden och länet fallande
platskostnadsavgiften fastställts till ett fast årligt belopp å sammanlagt
25 000 kronor. Därjämte har i förslaget inryckts en bestämmelse om att nu
gällande avtal fortfarande skall äga giltighet, till dess den vid barnbördshuset
bedrivna undervisningen överflyttas till den nya kvinnokliniken vid
Sabbatsberg.

Kommissionen har tillika anmält, att någon ändring i fråga om pensionskostnadernas
fördelning ej uppnåtts vid de nya förhandlingarna.

Bestämmelserna om pensionskostnaderna återfinnas i avtalsförslaget, § 6,
som har följande lydelse.

§ 6.

Under avtalstiden gäller beträffande befattningshavare, som icke avses i
andra stycket av denna paragraf, att staten bestrider hälften av de till dem
eller deras anhöriga utgående pensioner, om vilka beslut fattats eller i
hittills sedvanlig ordning kunna komma att fattas, samt att staden och länet
erlägga resterande del av pensionerna i förhållande till patientbeläggningen.

För husmoder, sjuksköterskor och barnmorskor skall tidigare i pensionshänseende
verkställd anslutning till statens pensionsanstalt fortfarande gälla
och den på huvudmannen fallande delen av pensionsavgifterna till statens
pensionsanstalt alltjämt ingå i barnbördshusets driftkostnader.

I skrivelse den 9 december 1948 har direktionen över allmänna barnbördsluiset
med utgångspunkt från bestämmelserna i det den 20 november 1948

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

framlagda avtalsförslaget verkställt beräkningar av det för budgetåret 1949/
50 erforderliga statsanslaget. Härvid bär statens bidrag till pensionskostnaderna
beräknats till 7 009 kronor.

Departementschefen. I proposition den 11 mars 1949, nr 130, angående vissa
anslag till universitetssjukhusen in. m. har Kungl. Maj:t framlagt förslag
till de ändrade grunder för fördelningen mellan staten samt Stockholms stad
och län av driftkostnaderna vid allmänna barnbördshuset, som böra föranledas
av den avsedda överflyttningen till Sabbatsbergs sjukhus av den hittills
till allmänna barnbördshuset förlagda obstetrisk-gynelcologiska kliniken.
Enligt dessa grunder skall till barnbördshuset utgå statsbidrag enligt 1937
års kungörelse om statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem
in. m. samt staten, i överensstämmelse med innehållet i det den 20 november
1948 framlagda avtalsförslaget, för tiden till och med den 30 juni
1954 påtaga sig ansvaret för halva kostnaden för de i § 6 första stycket avtalsförslaget
omförmälda pensionerna, utgående till personal, som ej är ansluten
till statens pensionsanstalt. Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj :t anförde
chefen för inrikesdepartementet, att han, enär vid avtalsförhandlingarna
ändring ej kunnat ernås i fråga om statens deltagande i pensionskostnaderna
och då avtalet endast vore avsett att gälla under fem år, icke ville motsätta
sig den föreslagna anordningen beträffande pensionskostnaderna. Departementschefen
förutsatte emellertid, att denna fråga med beaktande av
vad statskontoret yttrat upptoges till förnyad prövning, innan avtalet förlängdes.
Beträffande frågan om anvisande av medel för täckande av den på
staten belöpande andelen i pensionskostnaderna anförde departementschefen,
att frågan därom konnne att anmälas av chefen för finansdepartementet.

De i § 6 första stycket i avtalsförslaget avsedda pensionerna utgöras av
pensioner, som enligt Kungl. Maj :ts i varje särskilt fall, efter framställning
av direktionen för barnbördshuset, lämnade medgivande utgå till vid barnbördshuset
anställda befattningshavare, tillhörande administrations- och
ekonomipersonalen, eller efterlevande till dylika befattningshavare. För närvarande
utgå fem pensioner, varav tre tjänste- och två familjepensioner.
Dessa pensioner variera till beloppet mellan 3 996 och 840 kronor för år, å
vilka belopp utgår 12 procents rörligt tillägg. Före avtalstidens utgång den
30 juni 1954 kunna ytterligare ett tiotal befattningshavare beräknas avgå
ur tjänst och kunna därvid åberopa tjänstgöring av sådan längd, att de enligt
hittills tillämpad praxis böra komma i åtnjutande av pension. Därest
de i förenämnda proposition förordade grunderna för den framtida fördelningen
av driftkostnaderna vid allmänna barnbördshuset godkännas av riksdagen
och staten alltså skall tills vidare svara för halva kostnaden för nu
ifrågavarande pensioneringsverksamhet, bör Kungl. Maj:t liksom hittills
fastställa storleken av pensionerna. Jag förutsätter, att statens medverkan
i avseende å denna pensionering skall ifrågakomma allenast i fall, då befattningshavaren
tjänstgjort vid allmänna barnbördshuset under mer avsevärd
lid före den 1 juli 1949 eller den senare tidpunkt, då den obstetrisk-gyne 3

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. AV 166.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

kologiska kliniken överflyttas till Sabbatsbergs sjukhus. Kostnaden för statens
andel i pensionerna synes lämpligen böra bestridas från det under trettonde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd
m. m., och torde riksdagens medgivande härtill böra inhämtas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att för bestridande av statsverkets
andel i kostnaden för enligt Kungl. Maj :ts beslut
utgående pensioner åt befattningshavare vid allmänna barnbördshuset
eller efterlevande till dylika befattningshavare
taga i anspråk det under trettonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Vad föredragande departementschefen under punkterna
1 :o—7 :o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter
instämma, bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Carl Olov Sommar.

497374. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.