Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Nr 162.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1918
vid dess trettioförsta sammanträde fattade beslut,
m. m.; given Stockholms slott den A mars 19A9.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen förordas svensk ratificering av dels de av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1948 antagna konventionerna
(nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten samt (nr
88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation dels ock den
av organisationens allmänna konferens år 1947 antagna konventionen (nr
81) angående arbetsinspektion inom industri och handel.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. t samt. Nr 162.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars
19 W.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 19i8 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m. m. samt anför i anslutning därtill följande.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.
För närmare upplysningar om Internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet må hänvisas till dels propositionen nr 361 till 1921 års iriksdag,
dels propositionen nr 111 till 1947 års riksdag (avseende ändringar i
Internationella arbetsorganisationens stadga samt en mellan Förenta Nationerna
och Internationella arbetsorganisationen träffad överenskommelse
om organisationens anknytning till F. N.), dels den av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj :ts uppdrag under
åren 1928 1948 utgivna publikationsserien »Internationella arbetsorgani sationen»,

särskilt »I. Allmän del», dels ock de genom delegationens försorg
sedan år 1935 publicerade översättningarna av generaldirektörens för
Internationella arbetsbyrån årsrapport, ett översättningsarbete, som enligt
beslut av 1947 ars nordiska socialministermöte fullgöres i samverkan med
danska och norska myndigheter. För förhandlingar och beslut vid arbetskonferensens
ar 1947 hallna trettionde sammanträde har redogörelse lämnats
i propositionen nr 189 till 1948 års riksdag.

Enligt bestämmelserna i arbetsorganisationens stadga skall organisationens
allmänna konferens sammanträda vid behov, dock minst en gång
varje år.

Enligt artikel 19 i stadgan har organisationens beslutande församling, den
Internationella arbetskonferensen, att beträffande förslag, som äro uppförda
på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen
skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention,
avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande vid
lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer
en ratificerad konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd
eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om
utredning, plägar det givas formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde
underställa därå antagna rekommendationer och konventioner
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av
lagstiftnings- eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter
är omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett
år, skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18
månader från sammanträdets avslutande.

Medlemsstaternas förpliktelser med avseende å av arbetskonferensen antagna
konventioner och rekommendationer ha numera vidgats och skärpts,
sedan de ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga, som antogos
av konferensen vid dess tjugunionde sammanträde år 1946 och för
vilka redogörelse lämnats i förenämnda proposition nr 111 till 1947 års
riksdag, trätt i kraft under år 1948.

Beträffande konventionerna föreskrives sålunda numera i artikel 19 moment
5 c), att varje medlem skall underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventionen
vederbörlig myndighet samt om av densamma vidtagna åtgärder.
Vidare föreskrives i samma artikels moment 5 e) att medlem, som icke
ratificerat viss konvention, tid efter annan har att till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och
praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den
omfattning, i vilken konventionens bestämmelser genomförts eller avses att
genomföras genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller
annorledes, med angivande tillika av de omständigheter, som förhindra eller
fördröja ratificeringen av konventionen. Motsvarande föreskrifter meddelas
i fråga om rekommendationer (artikel 19 moment 6) med tillägg, att
redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer
som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller tillämpning
av bestämmelserna i desamma. Uppenbarligen avses härigenom att uppnå
vidsträcktare kontrollmöjligheter med avseende å genomförandet av arbetskonferensens
beslut, varjämte förutsättningar skapats för ratifikation av konventioner
under andra villkor än för närvarande.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med av Internationella
arbetsorganisationen beslutade konventioner och rekommendationer
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån (artiklarna
20—21), varvid emellertid föreskrivits att ett av de två officiella
exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention
eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare
samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas För -

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

enta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettioförsta sammanträde hölls i San
Francisco under tiden den 17 juni—den 10 juli 1948. I sammanträdet deltogo
representanter för 51 medlemsstater, av vilka 38 sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess förenämnda publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande
överläggningsämnen:

I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsrapport.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Medlemsstaternas årsrapporter angående tillämpningen av konventioner
i enlighet med artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga.

IV. Arbetsförmedlingens organisation (andra behandling) samt revision
av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

V. Yrkesvägledning (första behandling).

VI. Löneproblem:

a) Allmän rapport (förberedande diskussion);

b) Klausuler rörande skäliga löner i kontrakt, där offentlig myndighet
är part (första behandling);

c) Rättsskydd för löner (första behandling).

VII. Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (andra behandling).

VIII. Tillämpning av principerna för förenings- och förhandlingsrätten, kollektivavtal,
medling och skiljedom ävensom samverkan mellan offentliga
myndigheter samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
(första behandling).

IX. Partiell revision av 1919 års konvention angående kvinnors nattarbete
och av 1934 års reviderade konvention i samma ämne.

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 16 april 1948 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och dåvarande chefen för socialdepartementets rättsavdelning, revisionssekreteraren Lars
Gunnar Ohlsson samt såsom ersättare för regeringsombuden generalkonsuln i San Francisco
Victor Emanuel Lindholm;

såsom arbetareombud landsorganisationens dåvarande andre ordförande Gustav Vahlberg
med amanuensen hos landsorganisationen Nils Kellgren och ombudsmannen i samma
organisation Nils Goude såsom experter; samt

.såsom arbetsgivareombud förre verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen
Fritiof Soderbäck med verkställande direktören i arbetsgivareföreningen Bertil
Kugelberg och direktören i samma förening Erik Brodén såsom experter samt såsom
ersättare for Kugelberg verkställande direktören i sågverksförbundet Torsten Thornander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

X. Partiell revision av 1919 års konvention angående barns och minderårigas
nattarbete inom industrien.

XI. Utbyte av de i förteckningen till 1947 års konvention angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden)
intagna bestämmelserna i dels 1934 års reviderade konvention angående
kvinnors nattarbete, dels ock 1919 års konvention angående
barns och minderårigas nattarbete inom industrien mot motsvarande
bestämmelser i de reviderade konventionerna i samma ämne.

XII. Privilegier och immuniteter för Internationella arbetsorganisationen.

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifterna under år 1949; budgeten
fastställdes till 5 215 539 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänföra sig till punkterna
IV, VII och IX—XI på dagordningen, äro av beskaffenhet att i enlighet med
förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola
underställas riksdagen, nämligen:

1) Konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten.

2) Konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation.

3) Rekommendation (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation.

4) Konvention (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien
(reviderad 1948).

5) Konvention (nr 90) angående minderårigas nattarbete inom industrien
(reviderad 1948).

6) Akt angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden), 1947, fogade
förteckningen.

Texterna till konventionerna, rekommendationen och akten torde få såsom
bilagor (Bil. A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Det torde böra anmärkas, att den under punkt IV upptagna frågan om
revision av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
icke ledde till något konferensens beslut men kommer att ånyo
upptagas å nästa konferenssammanträde.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet
antagna resolutioner (Bil. G).

Härefter övergår jag till att behandla de konventioner samt den rekommendation
och akt, vilka antogos vid 1948 års arbetskonferens. Jag kommer
att i detta sammanhang även underställa riksdagens prövning frågan
om ratificering från Sveriges sida av en vid 1947 års konferens antagen
konvention (nr 81) angående arbetsinspektion inom industri och handel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Texten till konventionen nr 81 torde också få såsom bilaga (Bil. H) fogas till
protokollet i detta ärende.

Konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten.

Med avseende å den förberedande behandlingen av det ämne
som regleras genom förevarande konvention (Bil. A) samt vissa andra därmed
sammanhängande spörsmål må följande anföras.

På initiativ av fackliga världsfederationen och den amerikanska fackföreningsfederalionen
fästes Förenta Nationernas och Internationella arbetsorganisationens
uppmärksamhet på problemet om de fackliga rättigheterna. Vid
sitt fjärde sammanträde (februari—mars 1947) anmodades Förenta Nationernas
ekonomiska och sociala råd att granska av de båda organisationerna
överlämnade promemorior med vissa förslag rörande »garantier för utövandet
och utvecklingen av fackföreningars rättigheter». Rådet hänsköt dessa
dokument till Internationella arbetsorganisationen i enlighet med bestämmelserna
i den år 1946 mellan Förenta Nationerna och organisationen träffade
överenskommelsen1 med en anhållan, att frågan skulle upptagas på dagordningen
för arbetskonferensens nästkommande sammanträde. Med bifall till
denna framställning beslöt Internationella arbetsbyråns styrelse, att frågan
om föreningsfrihet och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
(industrial relations) skulle uppföras på dagordningen för arbetskonferensens
30:e sammanträde, Genéve, juni—juli 1947.

I anledning av de till arbetsbyrån överlämnade dokumenten fattade 1947
års arbetskonferens åtskilliga beslut. Sålunda antog konferensen en resolution
angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, vilken
angav huvudprinciperna för föreningsfriheten. Vidare beslöt konferensen,
övertygad som den var om nödvändigheten av att snarast möjligt vidtaga
åtgärder för att genomföra dessa principer i en internationell akt, att på
dagordningen för nästa allmänna sammanträde uppföra frågan om föreningsfrihet
och skydd för organisationsrätten för antagande av en eller flera
konventioner. Då emellertid enligt konferensens uppfattning de sålunda
vidtagna åtgärderna endast utgjorde ett första led i det handlingsprogram,
som Internationella arbetsorganisationen borde genomföra i fråga om förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, beslöt konferensen ytterligare
att såsom en särskild punkt på dagordningen för nästa allmänna sammanträde
till en första diskussion upptaga tillämpningen av principerna för
förenings- och förhandlingsrätten, kollektivavtal, medling och skiljedom
ävensom samverkan mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer. Slutligen antog 1947 års konferens en resolution
angående eventuellt upprättande av ett internationellt organ för tryggande
av föreningsfriheten.

1 Jfr Bilaga till Kungl. Maj :ts proposition nr 111 till 1947 års riksdag, s. 47 o. f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

Såväl Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd som generalförsamlingen
godkände sedermera de av arbetsorganisationen vid dess 30 :e
sammanträde antagna principerna samt anmodade organisationen att fortsätta
sina ansträngningar för att få till stånd en eller flera internationella
konventioner.

Vid sitt 31 :a sammanträde fattade arbetskonferensen en rad viktiga
beslut i förevarande ämne. Sålunda beslöt konferensen

1) antaga en konvention angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten,

2) antaga en resolution angående upprättande av ett internationellt organ
för tryggande av föreningsfriheten, enligt vilken konferensen anmodade
arbetsbyråns styrelse att träda i förbindelse med vederbörande organ inom
Förenta Nationerna för en närmare undersökning av frågan,

3) redovisa vissa slutsatser rörande frågan om tillämpningen av principerna
om förenings- och förhandlingsrätten; tillika beslöt konferensen att
uppföra denna fråga på dagordningen för konferensens nästkommande
sammanträde i syfte att fatta definitivt beslut i ämnet samt

4) på dagordningen för nästkommande sammanträde för första diskussion
uppföra frågan om »industrial relations», innefattande kollektivavtal,
medling och skiljedom samt samverkan mellan offentliga myndigheter samt
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.

Efter denna redogörelse övergår jag till att lämna en kortfattad analys av
konventionens olika artiklar.

Konventionen torde, såsom i det föregående framhållits, kunna betraktas
såsom ett första steg i utvecklingen av en internationell reglering av de rättigheter,
som skola tillerkännas arbetsmarknadens partsorganisationer. Arbetskonferensen
har fortfarande att till behandling upptaga åtskilliga av
arbetsbyrån utarbetade rapporter och texter, avseende bl. a., att närmare
fastställa den roll som arbetarnas och arbetsgivarnas sammanslutningar
äro kallade att spela inom området för den sociala och ekonomiska politiken.

Av denna anledning har konventionen begränsats till att definiera de
grundläggande garantier som arbetare och arbetsgivare samt deras organisationer
böra åtnjuta. Dessa garantier, som arbetsorganisationens medlemsstater
enligt konventionens artikel 1 åtaga sig att lämna, täcka alla
väsentliga aspekter av arbetar- och arbetsgivarorganisationernas tillvaro
från tidpunkten för deras grundande till deras upplösning.

Enligt artikel 2 skola arbetare och arbetsgivare »utan någon som
helst åtskillnad, äga rätt att utan därtill i förväg inhämtat medgivande bilda
organisationer efter sitt fria skön ävensom att utan andra förbehåll än
dem vederbörande organisations stadgar uppställa, ansluta sig till sådana
organisationer».

Denna artikel garanterar för det första arbetarna och arbetsgivarna rätt
att bilda och ansluta sig till organisationer utan därtill i förväg inhämtat
bemyndigande av de offentliga myndigheterna. Stater, beträffande vilka

Kunffl. Maj:ts proposition nr 162.

konventionen är i kraft, erkänna sålunda rätten att bilda och tillhöra organisationer
såsom en arbetare och arbetsgivare tillkommande rätt samt avstå
därigenom från att vare sig direkt eller indirekt ifrågasätta denna rätt.

Vad vidare beträffar formuleringen »utan någon som helst åtskillnad»
bör denna tolkas såsom innebärande, att föreningsfrihet skall tillkomma icke
blott arbetare och arbetsgivare inom det privata näringslivet utan även anställda
och tjänstemän i det allmännas tjänst utan någon som helst åtskillnad
med avseende å sysselsättning, kön, hudfärg, ras, trosbekännelse, nationalitet
eller politisk åsikt.

Genom att slutligen i konventionen intaga orden »organisationer efter
sitt fria skön», avsåg konferensen att taga hänsyn till det förhållandet, att det
i åtskilliga länder finnes flera representativa arbetar- och arbetsgivarorganisationer,
mellan vilka vederbörande av religiösa eller politiska skäl kan
välja, men gav icke härigenom något uttryck för en uppfattning i frågan,
huruvida en enhetlig fackorganisation är att föredraga i arbetarnas och
arbetsgivarnas intresse framför ett flertal sammanslutningar.

Konventionens artikel 3 definierar arbetar- och arbetsgivarorganisationernas
självstyrelse. Enligt första stycket av artikeln skola organisationerna
»äga rätt att avfatta sina stadgar och reglementen samt utse sina
representanter i full frihet, organisera sin förvaltning och verksamhet samt
fastställa sitt handlingsprogram». Artikelns andra stycke föreskriver, att
»offentliga myndigheter skola avhålla sig från varje ingripande, som begränsar
denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande».

Den rätt att bilda organisationer, som enligt artikel 2 tillförsäkras arbetare
och arbetsgivare såsom individer, kompletteras i förevarande artikel genom
den organisationerna lämnade friheten att själva handhava sina ange--lägenheter som de önska.

Artikel 4 föreskriver, att arbetar- och arbetsgivarorganisationer icke
skola kunna genom administrativ åtgärd vare sig upplösas eller förbjudas
att bedriva sin verksamhet. Denna bestämmelse avser att sätta organisationerna
i stånd att komma i åtnjutande av alla garantier, som ett normalt
rättsligt förfarande lämnar i sådana fall, då upplösning eller förbud stadgas
i den nationella lagstiftningen såsom ett straff för en överträdelse av lagen.

I artikel 5 föreskrives, att arbetar- och arbetsgivarorganisationer
skola äga rätt att bilda och ansluta sig till förbund och centralorganisationer,
såväl nationella som internationella. Denna bestämmelse giver uttryck
åt den solidaritet i intressefrågor som förenar arbetare med arbetare och arbetsgivare
med arbetsgivare, en solidaritet som icke är begränsad till vare
sig företag, sysselsättning, industri eller land. Artikeln står vidare i överensstämmelse
med den praxis som tillämpats både av Förenta Nationerna och
Internationella arbetsorganisationen, vilken som bekant formellt erkänt nationella
och internationella arbetar- och arbetsgivarorganisationers status
och anknutit dem till sin verksamhet.

Artikel 6 stadgar, att de i de föregående artiklarna lämnade garan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

tierna skola omfatta förbund och centralorganisationer av arbetare och arbetsgivare.

I artikel 7 stadgas, att »arbetar- och arbetsgivarorganisationers, förbunds
och centralorganisationers förvärv av rättskapacitet icke skall vara
underkastat villkor av beskaffenhet att inskränka tillämpningen av bestämmelserna
i artiklarna 2, 3 och 4 härovan», d. v. s. de artiklar, som lämna
föreskrifter om arbetar- och arbetsgivarorganisationers bildande, verksamhet
och upplösning. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att förhindra,
att förlänandet av rättskapacitet tjänar såsom förevändning att ifrågasätta
de i konventionen givna garantierna.

Ett av de mest komplicerade problem som måste lösas vid konventionens
utformande var spörsmålet att bringa begreppet »föreningsfrihet» såsom
detta definieras i konventionen i överensstämmelse med begreppet »allmän
ordning» eller »lagenlighet».

Artikel 8 föreskriver i första stycket, att »vid utövandet av de i denna
konvention fastställda rättigheterna skola arbetare och arbetsgivare samt
deras respektive organisationer, i likhet med andra enskilda personer eller
organiserade sammanslutningar, ställa sig landets lagar till efterrättelse».

I andra stycket av samma artikel heter det emellertid, att »landets lagar
må icke avfattas eller tillämpas på sätt, som kan vara ägnat att begränsa
i denna konvention fastställda garantier».

Uttrycket »landets lagar» i artikelns andra stycke torde få tolkas såsom
avseende hela den nationella lagstiftningen, sålunda innefattande varje speciallagstiftning,
som hänför sig till arbetares och arbetsgivares organisationer.
Åtskilliga ändringsförslag hade framlagts i syfte att i konventionstexten
infoga en hänvisning till nationell lagstiftning rörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer,
så att staterna skulle kunna utfärda vissa bestämmelser,
som utan att inskränka på organisationernas rättigheter, likväl skulle
angiva de villkor som ansåges oundgängliga för deras bildande och normala
verksamhet. Dessa ändringsförslag återtogos dock.

Konventionens tillämpningsområde bestämmes av den mycket allmänna
formuleringen »utan någon som helst åtskillnad» i den ovan behandlade
artikel 2. I avsaknad av en formell reservation kunna alla arbetsgivare och
alla arbetare, även de i offentlig tjänst anställda, göra anspråk på att konventionen
skall tillämpas på dem. Med hänsyn emellertid till den omständigheten
att i åtskilliga länder medlemmar av poliskåren och stundom även
medlemmar av krigsmakten ej ha rätt att organisera sig, antog konferensen
en bestämmelse, artikel 9, varigenom åt den nationella lagstiftningen
förbehålles rätten att bestämma, i vilken utsträckning konventionen skall
tillämpas på krigsmakt och poliskår. 1 enlighet med artikel 19 mom. 8 av
Internationella arbetsorganisationens stadga skall dock »medlemsstats ratificering
av denna konvention icke utöva inverkan på redan existerande
lag, dom, sedvänja eller avtal, på grund varav medlemmar av krigsmakten
eller poliskåren åtnjuta någon genom denna konvention dem tillförsäkrad
rättighet».

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

I artikel 10 lämnas en definition av begreppet »organisation», varmed
skall förstås varje sammanslutning av arbetare eller arbetsgivare, som
har till ändamål att främja och värna arbetares och arbetsgivares intressen.
Diskussion i vederbörande utskott klargjorde, att denna bestämmelse
borde tolkas så, att arbetare och arbetsgivare och deras organisationer äga
rätt att inom ramen för artikel 8 ansluta sig till vilken som helst politisk
eller annan organisation.

I artikel 11 upptagas föreskrifter om skydd för organisationsrätten,
medan detaljerna rörande tillämpningen skola avgöras i en internationell
reglering rörande organisationsrätten och rätten att föra kollektivavtalsförhandlingar.

Artiklarna 12 och 1 3 slutligen äro grundade på artikel 35 av
Internationella arbetsorganisationens stadga och innehålla sedvanliga bestämmelser
rörande konventionens tillämpning på utanför moderlandet belägna
områden.

Konventionen antogs med 127 röster mot 0, medan 11 delegater nedlade
sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för konventionens antagande.

Över ifrågavarande konventionstext har delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet efter hörande av socialstyrelsen samt svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens
centralorganisation avgivit yttrande.

Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen i ett tidigare till delegationen avgivet
yttrande tillkännagivit som sin mening, att biträdandet av en konvention
efter de av Internationella arbetsbyrån ifrågasatta riktlinjerna icke torde
behöva föranleda några större ändringar av svensk rätt. Styrelsen fortsätter.

Det kunde konstateras, att vissa från svensk sida till Internationella arbetsbyrån
framförda önskemål beträffande enskilda punkter hade tillgodosettis
i den antagna konventionen. Konventionens artikel 2 innehölle emellertid
en generell regel om arbetsgivares och arbetares rätt att bilda organisationer
samt ansluta sig till sådana. I anknytning härtill ville styrelsen
åberopa^ ett till delegationen avgivet yttrande angående Internationella arbetsbyråns
rapport om principerna för tillämpning av organisationsrätten
och rätten att kollektivt förhandla. Styrelsen hade där erinrat om ett från
svenskt håll framfört men icke beaktat förslag om införandet av en förmansklausul
i de ifrågasatta bestämmelserna och framhållit, att anslutning
till en internationell reglering utan sådan klausul skulle förutsätta ändring
av 3 § lagen, om förenings- och förhandlingsrätt, vilken anslöte sig till en
sedan länge i vårt land utbildad och i ett flertal kollektivavtal kodifierad
rättsuppfattning. Med hänsyn till den anförda synpunkten vore styrelsen
tveksam, huruvida konventionen kunde ratificeras av Sverige, innan den i
nämnda yttrande berörda frågan om tillämpningsprinciperna hade klarlagts,
vilket avsåges skola ske vid Internationella arbetskonferensens nästa sammanträde.

Socialstyrelsen bär i övrigt icke haft något att erinra mot en svensk ratifikation
av ifrågavarande konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. 11

Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker att Sverige ratificerar konventionen.

Landsorganisationen tillstyrker likaledes svensk ratifikation av konventionen,
då de allmänna principer för den fackliga organisationsfriheten och
föreningsrätten, som fastställas i konventionen, sedan länge erkänts av den
svenska rättsordningen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har i princip intet att erinra
mot en internationell reglering av ifrågavarande spörsmål i enlighet med
konventionen. Med avseende å artikel 9 i konventionen anser sig TCO dock
böra framhålla, att från TCO:s representant vid tidigare handläggning av
denna fråga inom Internationella arbetsbyrån hävdats, att någon särbestämmelse
beträffande konventionens tillämpning på krigsmakt och poliskår
icke vore nödvändig. Då emellertid den svenska lagstiftningen vore så
utformad, att de nuvarande bestämmelserna om förenings- och förhandlingsrätt
icke gjorde några principiella undantag för denna grupp, syntes det
TCO icke föreligga några skäl, varför konventionen ur denna synpunkt icke
skulle kunna antagas av Sverige. Ur allmänna synpunkter syntes det emellertid
alltjämt TCO såsom om denna bestämmelse icke borde vara nödvändig.

För egen del anför delegationen följande.

Årets arbetskonferens kommer att bl. a. taga slutlig ställning till ett konventionsförslag
angående tillämpningen av principerna för förenings- och
förhandlingsrätten, vilket förslag preliminärt diskuterats vid 1948 års konferens
i San Francisco. Därvid hävdades från det svenska regeringsombudets
sida med skärpa, att denna tillämpningskonvention skulle förses med
en bestämmelse liknande den som finnes intagen i 3 § 5 st. lagen den It
september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt om s. k. förmansklausul.
Efter diskussion inom vederbörande utskott återtogs visserligen ett yrkande
av denna innebörd, men det lärer kunna förväntas, att förslaget kommer
att från svenska regeringens sida ånyo framföras vid årets konferens.
I likhet med socialstyrelsen finner delegationen det tveksamt, om artikel 2 i
förevarande konvention står i god överensstämmelse med nyss åberopade
lagrum. Ehuru delegationen finner det i och för sig angeläget, att Sverige
ratificerar förevarande konvention, synes det delegationen likväl, med hänsyn
till sagda tveksamhet, önskvärt, att dessförinnan full klarhet uppnås
beträffande tillämpningsprinciperna. Som nyss nämnts kan ett klarläggande
härutinnan förväntas redan vid årets arbetskonferens. Med hänsyn härtill
håller delegationen för mest välbetänkt, att frågan om ratifikation från
Sveriges sida får anstå, till dess slutlig ställning tagits till tillämpningsprinciperna.

Departementschefen.

Den här föreliggande konventionen innehåller vissa allmänna principer
rörande den fackliga organisationsfriheten. Dessa principer äro, såsom
landsorganisationen påpekat, sedan länge erkända i vårt land. Det är med
hänsyn härtill självfallet önskvärt att en ratifikation från svensk sida sker.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har emellertid
i likhet med socialstyrelsen funnit det tveksamt, huruvida artikel 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

av konventionen står i god överensstämmelse med 3 § 5 stycket lagen om
förenings- och förhandlingsrätt och med hänsyn härtill ansett det välbetänkt
att med ratificering av konventionen finge anstå till dess klarhet vunnits
beträffande utformningen av den internationella reglering angående
tillämpningen av principerna för förenings- och förhandlingsrätten, som
avses skola slutligt behandlas vid årets arbetskonferens.

I nyssnämnda artikel stadgas att arbetare och arbetsgivare skola, utan någon
som helst åtskillnad, äga rätt att utan därtill i förväg erhållet medgivande
bilda organisationer efter sitt fria skön ävensom att utan andra förbehåll
än dem vederbörande organisations stadgar uppställa, ansluta sig
till sådana organisationer. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt innehåller
i 3 § utöver en definition av begreppet föreningsrätt — bl. a. ett
angivande av de omständigheter, under vilka kränkning av föreningsrätten
föreligger. Sådan kränkning föreligger, heter det i paragrafens tredje stycke,
om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra
sidan för att förmå honom att icke inträda i eller utträda ur förening. I paragrafens
femte stycke säges vidare, att vad i paragrafen stadgas skall icke
utgöra hinder för intagande av föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må
vara medlem i förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intres>sen gentemot arbetsgivaren (s. k. förmansklausul).

Delegationens tveksamhet i denna fråga kan jag icke dela. Förevarande
konvention avser uppenbarligen främst att skapa en laglig grund och undanröja
hinder för utvecklandet av det organisationsväsende, som anses
vara en nödvändig förutsättning för att höja arbetarnas levnadsstandard.
Konventionens artikel 2 torde icke innebära annat än att från statens sida
några hinder icke få läggas för den fria organisationsrätten. Frågan i vad
mån organisationerna på arbetsmarknaden faktiskt kunna inverka på den
fria organisationsrätten —- exempelvis genom avtal om förmansklausul eller
genom avtal, innefattande bestämmelser om skyldighet för arbetstagare att
tillhöra viss fackförening — beröres sålunda enligt min mening icke av
ifrågavarande artikel, utan kommer detta spörsmål att regleras i en eventuell
framtida internationell överenskommelse angående tillämpning av organisationsrättens
principer. Vid sådant förhållande och då ej heller i övrigt
några hinder för ratifikation från svensk sida av här förevarande konvention
torde föreligga, vill jag tillstyrka en sådan ratifikation.

Jag övergår nu till att i ett sammanhang behandla konventionen angående
den offentliga arbetsförmedlingens organisation och rekommendationen
beträffande samma ämne.

Konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens

organisation.

Beträffande den tidigare behandlingen av den fråga som regleras genom
förevarande konvention (Bil. B) må följande anföras.

Kungi. Maj.ts proposition nr 162.

Vid sitt 98 :e sammanträde beslöt arbetsbyråns styrelse att på dagordningen
för Internationella arbetskonferensens 30:e sammanträde, Geneve, juni
—juli 1947 uppföra frågan om den offentliga arbetsförmedlingens organisation
för behandling enligt den s. k. dubbla diskussionsproceduren.

Den dubbla diskussionsproceduren innebär, att frågan blir föremål för
behandling vid två på varandra följande konferenser. Sedan arbetsbyrån
utarbetat en preliminär rapport innehållande en redogörelse för lagstiftning
och praxis i olika länder ävensom ett frågeformulär i ämnet — vilket frågeformulär
i vederbörlig ordning besvarats av svenska regeringen — utarbetar
arbetsbyrån ännu en rapport på grundval av de svar på frågeformuläret,
som inkommit från de olika medlemsstaternas regeringar. Tillika angivas
de huvudspörsmål, som böra övervägas vid den första behandlingen.
Med ledning av vad som därvid framkommit utarbetar arbetsbyrån därefter
förslag till konventions- eller rekommendationstexter, vilka, sedan de underställts
regeringarna, föreläggas konferensen för en andra behandling.

Det må erinras om att arbetskonferensen år 1919 antog en konvention
angående arbetslöshet (ratificerad av Sverige), vars artikel 2 bl. a. stadgar,
att ett system av avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsbyråer skall
upprättas under kontroll av en central myndighet. Vidare antog arbetskonferensen
år 1933 en konvention jämte därtill ansluten rekommendation om
avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (likaledes ratificerad
av Sverige), varjämte konferensen år 1944 antog en rekommendation
angående den offentliga arbetsförmedlingen, vilken innehåller regler som
icke blott äro tillämpliga under övergångsperioden från krig till fred utan
även utgöra en del av ett program på lång sikt.

Vad härefter angår konventionens innehåll så föreskriver artikel 1, att
en avgiftsfri offentlig arbetsförmedling skall upprätthållas, vars huvuduppgift
skall vara att, där så är erforderligt i samverkan med andra, dylik
verksamhet utövande offentliga och enskilda institutioner, åvägabringa bästa
möjliga organisation av arbetsmarknaden såsom en integrerande del av ett
nationellt program för att uppnå och vidmakthålla full sysselsättning samt
utveckla och utnyttja produktionsresurserna.

Sedan arbetsförmedlingens huvuduppgift preciserats, övergår konventionen
till att i allmänna ordalag angiva organisationsmetoder samt de särskilda
uppgifter som skola åvila arbetsförmedlingen i varje land.

Sålunda föreskrives i artikel 2, att den offentliga arbetsförmedlingen
skall bestå av ett landsomfattande system av arbetsförmedlingsorgan
under ledning av eu central myndighet. Det sätt, på vilket förmedlingen
bör organiseras, genom lokala och regionala organ, bestämmes i artikel 3.
I artikel 4 föreskrives, att representanter för arbetsgivare och arbetare
skola till lika antal deltaga i arbetsförmedlingens organiserande och verksamhet,
och utöver den centrala rådgivande nämnden skola, där så är erforderligt,
även finnas regionala och lokala nämnder. I fråga om hänvisning
av arbetskraft innehåller konventionen endast i artikel 5 en allmänt
avfattad föreskrift av innebörd att riktlinjerna i detta avseende skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

utformas efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas representanter,
medan mera detaljerade regler i ämnet återfinnas i rekommendationen.

Arbetsförmedlingens särskilda uppgifter angivas närmare i artikel 6.
Artikel 7 behandlar åtgärder för att underlätta anställning inom speciella
yrken och näringsgrenar och artikel 8 anordningar för ungdomens
behov.

Övriga bestämmelser i konventionen behandla arbetsförmedlingens personal,
metoder för att stimulera till ett ökat utnyttjande från både arbetsgivarnas
och arbetarnas sida av arbetsförmedlingens tjänster på frivillighetens
väg samt samarbete mellan den offentliga arbetsförmedlingen med
privata arbetsförmedlingsbyråer, som drivas utan vinstsyfte.

Konventionen antogs med 129 röster mot 0; 7 ombud nedlade sina röster.
Samtliga svenska ombud röstade för konventionens antagande.

över konventionen har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, efter hörande av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation,
avgivit yttrande.

Socialstyrelsen erinrar i sitt utlåtande att styrelsen i tidigare yttrande till
delegationen ifrågasatt lämpligheten av att nu göra arbetsförmedlingens organisation
till föremål för en internationell reglering och att ge regleringen
formen av en konvention; i varje fall borde en sådan konvention begränsas
till arbetsförmedlingsverksamhetens huvuddrag.

Härefter anför socialstyrelsen följande.

Det borde här ånyo anmärkas, att arbetsförmedlingen i konventionens artikel
1 punkt 2 syntes ha tilldelats en mera vittgående uppgift än som torde
ha förutsatts i samband med statens övertagande av arbetsförmedlingsverksamheten
i Sverige.

I konventionens artikel 4 krävdes, att samverkan mellan representanter
för arbetsgivare och arbetare inom den offentliga arbetsförmedlingen skulle
tryggas genom särskilda rådgivande nämnder." Det torde böra undersökas,
huruvida uppställandet av ett sådant krav kunde vara förenligt med den
svenska arbetsmarknadsstyrelsens organisation, som redan innefattade representation
för parterna på arbetsmarknaden men kanske dock icke strikt
formellt motsvarade konventionens här berörda föreskrift.

Socialstyrelsen ville åter vitsorda den avsevärda betydelsen av att en internationell
överenskommelse ernåddes om sådan skyldighet för arbetsförmedlingen
att medverka vid administrationen av arbetslöshetsförsäkringen
samt av hjälp- och andra åtgärder för arbetslösa, som föreskreves i artikel
6 punkt d.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller inledningsvis, att konventionens allmänna
principer och bestämmelser i stort sett syntes överensstämma med
vad som redan enligt lagstiftning, administrativa förordningar eller praxis
tillämpades i Sverige. Även i de punkter, där konventionens bestämmelser
eller ordalag avveke från vad i Sverige gällde, syntes dock förefintliga svenska
författningar äga en sådan utformning, att konventionen här kunde tilllämpas
utan ändringar av eller tillägg till dessa författningar. I viss ut -

Kungi. Maj:ts proposition nr 162.

sträckning hade utvecklingen i Sverige hunnit längre än vad som kunde anses
utgöra konventionens målsättning. Detta vore förhållandet exempelvis
beträffande organisationen av den centrala och regionala ledningen av arbetsförmedlingen.
Vad ovan anförts eller i fortsättningen anfördes torde
emellertid enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening icke böra utgöra något
hinder för Sveriges ratificering av förevarande konvention.

Styrelsen upptager härefter till närmare granskning vissa punkter i konventionen,
vilka i större eller mindre mån avvika från vad i Sverige gäller
eller som synas erfordra ett klarläggande från svensk synpunkt, samt anför
härom bl. a. följande.

Artikel 1 mom. 1. Bestämmelserna om offentlig arbetsförmedling äro
numera icke, såsom fallet tidigare var, intagna i en lag (lag om offentlig
arbetsförmedling den 15 juni 1934, SFS nr 267/1934) utan återfinnas i en
kungörelse (Kungl. Maj :ts kungörelse om den offentliga arbetsförmedlingen
den 30 december 1947, SFS nr 983/1947), i vilken kungörelse §§ 2—5 innehålla
de generella bestämmelserna om arbetsförmedlingens organisation och
arbetsprinciper. Upprätthållandet av en avgiftsfri offentlig arbetsförmedling
måste emellertid, då beslut härom fattats av statsmakterna, anses tillfullo
tryggat.

Mom. 2. Vad häri säges om att arbetsförmedlingen skall medverka »för
att uppnå och vidmakthålla full sysselsättning samt utveckla och utnyttja
produktionsresurserna» har i vederbörliga svenska författningar icke erhållit
en motsvarande konkret utformning, men kan anses ha kommit till uttryck
i instruktionen för arbetsmarknadsstyrelsen (SFS nr 439/1948). I 1 g
av instruktionen stadgas bland annat, att styrelsen skall handhava ledningen
av statlig och statsunderstödd planläggningsverksamhet för åtgärder till
motverkande av arbetslöshet samt att styrelsen har att vidtaga åtgärder,
som betingas av brist på arbetskraft. I anslutning härtill har i instruktionen
också intagits följande föreskrift: »Styrelsen skall med uppmärksamhet följa
den allmänna utvecklingen på de områden, som äro föremål för dess verksamhet,
såväl inom landet som såvitt möjligt i utlandet, samt vidtaga eller
hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade.»

Artikel 3 mom. 2. Häri angivna bestämmelser angående omprövning och
översyn av arbetsförmedlingens organisation äga ingen direkt motsvarighet
i de svenska författningarna, men den arbetsmarknadsstyrelsen tillkommande
allmänna uppgiften att vidtaga nödiga åtgärder för upprätthållandet av
arbetsförmedlingens effektivitet torde få anses täcka konventionsartikelns
innehåll (jfr härmed även det stadgande i instruktionen för arbetsmarknadsstyrelsen,
som ovan citerats under avsnittet om artikel 1 mom. 2).

Det må också framhållas, att det åligger länsarbetsnämnderna att ständigt
aktgiva på arbetsförmedlingens organisation i vederbörande län. I 2 $
av instruktionen för länsarbetsnämnderna (SFS nr 440/1948) stadgas nämligen,
att det åligger länsarbetsnämnd att följa utvecklingen på arbetsmarknaden
inom länet och hos arbetsmarknadsstyrelsen göra de framställningar
och de förslag, vartill läget giver anledning.

Artikel \ mom. 1. Genom den organisation, som den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
i Sverige erhållit, har tillgodosetts, att arbetsmarknadsparterna
äro representerade vid ledningen av arbetsförmedlingsverksamheten.
Arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter äro emellertid icke
ledamöter av eu rådgivande nämnd utan av en beslutande styrelse, varigenom
förutsättningarna för samverkan mellan parterna får anses tryggad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

— Arbetsförmedlingens regionala organ, länsarbetsnämnderna, ha en med
arbetsmarknadsstyrelsen likartad organisation.

Mom. 3. I förefintliga beslutande organ (arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna)
äro arbetsgivare och arbetstagare representerade till lika
antal och utsedda efter samråd med vederbörande partorganisationer, men
ifrågavarande organ äro likväl icke paritetiskt sammansatta, då vid sidan av
nämnda representanter ingå sådana bland annat för jordbruksnäringen, för
tjänstemannaorganisationer samt för frågor om kvinnlig arbetskraft.

Artikel 11. Någon organiserad samverkan mellan den offentliga arbetsförmedlingen
och privata, utan vinstsyfte drivna arbetsförmedlingsbyråer
existerar för närvarande icke i Sverige. Dess byråer äro visserligen rapporteringsskyldiga
till arbetsmarknadsstyrelsen, men därutöver synes en
reell samvekan böra komma till stånd. Någon ändring av gällande bestämmelser
torde härvidlag icke vara påkallad; tillräcklig grundval för initiativ

1 samarbetsfrågan torde föreligga genom bestämmelserna i instruktionerna
för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna, vari (§ 1 resp. § 2)
vederbörande myndigheter åläggas att »samarbeta med enskilda organisationer
på de områden, som beröras av dess verksamhet».

Svenska arbetsgivareföreningen, som utgår från att den i artikel 1 punkt

2 sista satsen i konventionen upptagna huvuduppgiften för arbetsförmedlingen
att vidmakthålla full sysselsättning icke kommer att medföra ändring
i den svenska arbetsförmedlingens uppgift — i det svenska efterkrigsprogrammet
talar man som bekant ej om full sysselsättning utan om
hög och jämn sysselsättning — tillstyrker, att Sverige ratificerar konventionen.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation tillstyrka
likaledes ratificering.

För egen del har delegationen under åberopande av innehållet i de till
delegationen avgivna yttrandena och med vitsordande av att den organisation,
som arbetsförmedlingen numera i vårt land erhållit, minst motsvarar
de föreskrifter, som upptagits i konventionen, tillstyrkt, att konventionen
angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation ratificeras
av Sverige.

Rekommendation (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens

organisation.

Rekommendationen (Bil. C), som innehåller kompletterande bestämmelser
till konventionen, lämnar detaljerade regler med vissa utvidgningar av
de i konventionen fastställda grundprinciperna samt angiver metoder för
dessas tillämpning.

Vid konferensen antogs rekommendationen med 102 röster mot 24; fyra
ombud nedlade sina röster. Av de svenska ombuden röstade regerings- och
arbetarombuden för och arbetsgivarombudet mot rekommendationens antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Över rekommendationen har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet avgivit yttrande efter hörande av samma myndigheter
och organisationer som beträffande konventionen i ämnet.

Socialstyrelsen ifrågasätter lämpligheten ur svensk synpunkt av att föreskrifter
om arbetsmarknadsstatistikens anordning upptagas i rekommendationen
och framför tanken på en särskild konvention eller rekommendation
i fråga om arbetsmarknadsstatistiken. Styrelsen förklarar sig icke
vara beredd att nu taga definitiv ställning till rekommendationen ur denna
synpunkt.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att i rekommendationen intagna bestämmelser
i stort sett överensstämma med vad som gäller för den svenska
arbetsförmedlingens vidkommande. Då bestämmelserna i rekommendationen
i flertalet mera väsentliga avsnitt sammanfölle med i konvention nr
88 angivna stadganden, vilka närmare berörts i styrelsens utlåtande, syntes
en detalj granskning av rekommendationen i detta sammanhang icke
vara påkallad. Däremot borde i rekommendationen intagna bestämmelser,
i den mån de ginge utöver den av konventionen angivna ramen, beaktas
av statsmakterna och vederbörande myndigheter vid en fortsatt utbyggnad
och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen. Det kunde slutligen
anmärkas, att vissa av rekommendationens bestämmelser åsyftade
arbetsuppgifter, som i Sverige helt eller delvis tillkomme andra statliga
myndigheter än arbetsförmedlingen.

Svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och tjänstemännens
centralorganisation ha intet att erinra mot rekommendationen.

Delegationen har för sin del begränsat sig till att i anslutning till det av
arbetsmarknadsstyrelsen gjorda uttalandet tillstyrka, att rekommendationen
blir föremål för övervägande vid statsmakternas prövning av frågan
om den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling.

Departementschefen.

Vad först angår konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation ha i fråga om möjligheterna för svensk ratifikation
av densamma vissa detalj erinringar framförts av socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen. Av dessa erinringar synas de som gälla anordningarna
för tryggande av samverkan med representanter för arbetsgivare
och arbetare vara de viktigaste. Det torde vara obestridligt att strängt formellt
vissa skiljaktigheter föreligga mellan gällande svenska system och de
föreskrifter rörande partsrepresentation, som meddelats i konventionens artikel
4 och som innebära, att samverkan med arbetsmarknadens parter skall
tryggas genom rådgivande paritetiskt sammansatta nämnder. Enligt i Sverige
gällande ordning äro arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter
icke ledamöter av eu rådgivande nämnd utan av det beslutande organet
(arbetsmarknadsstyrelsen respektive länsarbetsnämnd); dessutom är arbetsinarknadsparternas
representation icke strängt paritetisk, i det att plats

2 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 162.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

jämväl beretts åt representanter för bl. a. jordbruksnäringen och tjänstemannaorganisationer.
Av det sagda torde emellertid framgå att skiljaktigheterna
mellan den i Sverige tillämpade ordningen och den i konventionen
föreskrivna väsentligen bestå däri, att man i Sverige gått längre i sin strävan
att tillförsäkra arbetsmarknadens parter inflytande på den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag anser följaktligen icke, att dessa skiljaktigheter äro
av beskaffenhet att böra föidiindra ratifikation från svensk sida av förevarande
konvention och vill sålunda tillstyrka, att ratifikation kommer till
stånd.

I fråga om rekommendationen (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation ansluter jag mig till vad delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet anfört och vill sålunda förorda,
att rekommendationens föreskrifter beaktas vid statsmakternas prövning av
den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling.

Härefter upptager jag till behandling konventionerna angående kvinnors
och minderårigas nattarbete inom industrien. På grund av det samband,
som föreligger mellan dessa båda konventioner, kommer jag att behandla
konventionerna i ett sammanhang.

Konvention (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien

(reviderad 1948).

Beträffande tidigare antagna internationella konventioner på detta område
må erinras att i 1906 års Bernkonvention i ämnet, vilken konvention
för Sveriges del tillträtts genom Kungl. Maj :ts beslut den 14 januari 1910,
stadgas, att kvinnor, som äro anställda i industriella företag, vari användas
flera än tio arbetare, skola beredas nattvila under minst elva timmar i följd
och att tiden mellan klockan 22 och 5 skall ingå i dessa elva timmar. Från
denna huvudregel finnas vissa undantag. Sålunda må kvinnor användas till
arbete jämväl å sagda tid, då fråga är om nödfallsarbete eller i det fall att
arbetet avser råvaror under beredning, vilka äro underkastade mycket hastig
förvandling. Vid säsongarbete eller eljest vid undantagsvis forcerat arbete
kan den oavbrutna 11-timmarsledigheten under högst sextio dagar om
året inskränkas till 10 timmar av dygnet.

År 1919 antogs i Washington en ny konvention angående kvinnors nattarbete.
Enligt denna konvention få inga kvinnor sysselsättas under natten
inom något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon
gren därav, med undantag av företag, där endast medlemmar av samma
familj sysselsättas. Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av
minst 11 på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan
22 och 5. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning vid
nödfallsarbete eller då arbetet avser tillvaratagande av ämnen, som äro ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

satta för snabb försämring. Vidare bestämmes, att i industriella företag,
som äro underkastade inverkan av årstiderna, samt i varje fall, där särskilda
omständigheter undantagsvis kräva det, den såsom natt angivna
tidrymden må inskränkas till 10 timmar under sextio dagar om året.

I den proposition (nr 40) med förslag till ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen,
som förelädes 1931 års riksdag, anförde föredragande
departementschefen (s. 111), att prövningen av förutsättningarna för anslutning
till Washingtonkonventionen borde anstå, till dess frågan om vissa
jämkningar i konventionen blivit slutligen avgjord. Riksdagen delade denna
uppfattning.

Washingtonkonventionen reviderades i Geneve 1934. Ändringarna bestodo
däri, att konventionen icke skulle äga tillämpning å kvinnor, som intaga
med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej utföra
manuellt arbete, samt att i fall av exceptionella förhållanden, som berörde
arbetarna i en viss industri eller trakt, vederbörande myndighet skulle äga
att efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer saken kunde
angå besluta, att i fråga om kvinnor, som sysselsattes i åsyftade industri
eller trakt, tidrymden mellan klockan 23 och 6 skulle kunna träda i stället
för tidrymden mellan klockan 22 och 5.

I samband med att Kungl. Maj :t inhämtade riksdagens yttrande över
den reviderade konventionen (prop. nr 84/1935) ujttalade föredragande departementschefen,
att frågan om konventionens ratificering tillsvidare borde
anstå med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet befunne sig.
Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skriv, nr 87/1935).

Frågan om partiell revision av konventionen (nr 4) angående kvinnors
nattarbete (1919) och den år 1934 reviderade konventionen i samma ämne
(nr 41) hade uppförts på dagordningen för 1948 års allmänna konferenssammanträde
på grundval av en av arbetsbyrån utarbetad tioårsrapport
rörande tillämpningen av dessa konventioner. Det huvudsakliga syftet med
den nu föreslagna revisionen är att göra uttrycket »natt» mera smidigt för
att underlätta genomförandet av tvåskiftsystemet, vilket erhållit en alltmera
ökad betydelse i ett flertal länders efterkrigsekonomi. De viktigaste
punkter, i vilka 1934 års konvention genom förevarande konvention reviderats,
äro följande.

Den reviderade konventionen (Bil. D) föreskriver, liksom 1934 års (av
Sverige hittills ej ratificerade) konvention på delta område, en nattvila av
minst 11 på varandra följande timmar men ger större möjligheter att avpassa
nattvilans förläggning efter skilda behov. Enligt den tidigare konventionen
skall nämligen denna nattvila i regel börja senast klockan 22 och sluta
tidigast klockan 5; denna tidsintervall kan dock undahtagsvis ersättas
med intervallen mellan klockan 23 och klockan 6 genom vederbörande myndighets
beslut efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.
Enligt de reviderade föreskrifterna (artikel 2) åter skall nattvilan
förläggas så, afl däri enligt vederbörande myndighets bestämmande ingår

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

en tidsperiod av minst sju på varandra följande timmar mellan klockan 22
och klockan 7, dock att det åligger myndigheten att samråda med organisationerna,
innan nattvilans början fastställes till en senare tid än klockan
23. Stadgandet har utformats med viss hänsyn till att senare tider för arbetets
förläggning alhnera ha kommit i bruk på arbetsplatserna i olika länder.

Den reviderade konventionen bibehåller tidigare medgivna undantag från
nattarbetsförbudet för kvinnor, dock att en ny bestämmelse införts (artikel
5: 1), i vilken stadgas, att förbudet mot kvinnors nattarbete må upphävas
av regeringen efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
då vid allvarligt nödtillstånd det allmännas intresse så
påfordrar. Liknande bestämmelser finnas i ett flertal andra konventioner
och ha till ändamål att tillgodose särskilda av krig m. in. föranledda förhållanden.
I mom. 2 av samma artikel föreskrives därjämte, att vederbörande
regering skall i sin årsredogörelse angående tillämpningen av konventionen
underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om sådan
åtgärd.

Med avseende å de i 1934 års konvention föreskrivna undantagen för
kvinnor, som intaga med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga
fall ej utföra manuellt arbete, utsträcker den reviderade texten (artikel
8) detta undantag till att omfatta a) kvinnor, som innehava med ansvar
förenad anställning av ledande eller teknisk natur och b) kvinnor, sysselsatta
med sjukvårds- och välfärdsarbete och som normalt ej utföra manuellt
arbete.

Övriga ändringar hänföra sig till särbestämmelser för Indien och Siam,
varjämte ett antal terminologiska förändringar gjorts, särskilt i avseende
å uttrycket »industriföretag».

Den reviderade konventionen antogs av konferensen med 120 röster mot
2; nio ombud nedlade sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för konventionens
antagande.

Över förevarande konvention har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet yttrat sig efter att ha hört socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
svenska arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation
och landsorganisationen.

Socialstyrelsen tillstyrker att åtgärder vidtagas för en ralificering av konventionen.

Arbetarskyddsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Enligt den nya arbetarskyddslag, som antagits av 1948 års riksdag, avse
de särskilda bestämmelserna i 36 § första stycket om kvinnors nattarbete
»kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete». Någon definition
på dylikt arbete eller någon uppräkning av verksamhetsgrenar, som
äro att hänföra dit, finnes icke i lagen. Vad som skall hänföras till industriellt
eller till icke industriellt arbete måste i varje särskilt fall avgöras
genom tolkning av arbetarskyddslagen.

Det ovannämnda stadgandet i 36 § nya arbetarskyddslagen föreskriver,
att »kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan
5». Den svenska lagen är sålunda begränsad till »hantverks- eller industriellt
arbete», under det att konventionen synes avse alla kvinnor vid
ett industriföretag, bortsett från undantagen enligt artikel 8. Under förutsättning
att denna tolkning av konventionen gäller, synes någon ratifikation
av konventionen icke kunna äga rum. Någon ändring av den ifrågavarande
svenska lagbestämmelsen till överensstämmelse med konventionen finner
arbetarskyddsstyrelsen icke önskvärd.

Någon rätt för myndighet att föreskriva skilda tidsperioder, under vilka
nattarbetet skall vara förbjudet, för olika områden, industrier och företag
eller grenar av industrier och företag linnes icke enligt svensk lag. Arbetarskyddsstyrelsen
finner emellertid önskvärt, att en dylik bestämmelse av
det innehåll, som återfinnes i artikel 2 av konventionen införes i den svenska
arbetarskyddslagen, enär bestämmelsen skulle möjliggöra en smidig
anpassning efter driftsförhållandena utan att synas medföra några olägenheter
ur arbetarskyddssynpunkt.

Från den nya arbetarskyddslagens tillämplighetsområde har jämlikt 3 §
b) bl. a. undantagits »arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj,
såframt arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem».

Den nya arbetarskyddslagens bestämmelser i 36 § om nödfallsarbete överensstämma
i sak med konventionens bestämmelser på området men innehålla
härjämte bestämmelser om anmälan av här avsett arbete samt om
ansökan att få fortsätta det utöver viss tid.

Enligt 37 § andra stycket i lagen skall arbetarskyddsstyrelsen äga rätt
meddela undantag från bestämmelserna om nattarbete beträffande sådana
verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade
hastig försämring. Härjämte gälla fortfarande Kungl. Maj :ts kungörelser
den y„ 1911 angående rätt för innehavare av fabriker för tillverkning av
frukt- och grönsakskonserver att, utan hinder av förbud mot kvinnors
nattarbete, i sina fabriker använda kvinnor till visst arbete nattetid samt
den “/jo 1914 angående undantag i fråga om arbete med beredning av skarpsill
till ansjovis eller sardiner från bestämmelserna om förbud mot nattarbete
för kvinnor.

Där så finnes påkallat till följd av rådande utomordentliga förhållanden
på arbetsmarknaden, må Kungl. Maj :t jämlikt lag den “/o 1948 (SFS 415/
1948) beträffande visst företag eller viss rörelse meddela eftergift från bestämmelserna
i 19 § första stycket gällande lag om arbetarskydd utöver
vad enligt samma lag är medgivet. Denna dispenslag trädde i kraft den J/7
1948 och gäller t. o. in. den “/o 1949.

Bestämmelserna i 37 g första stycket nya arbetarskyddslagen svara väsentligen
mot innehållet i artikel 6~. Härjämte meddelas i lagrummet föreskrift
om skyldighet för arbetsgivare att göra viss anmälan rörande sådan
inskränkning av ledigheten för nattvila, som här avses.

Något undantag av i artikel 8 angivet slag finnes icke i svensk lag, varken
i den nuvarande eller i den nyantagna. 1938 års arfaetarskyddskommittés
ovannämnda förslag till ny arbetarskyddslag innehöll däremot ett
stadgande, att förbudet mot nattarbete icke skulle gälla beträffande kvinna
i överordnad ställning. Detta stadgande lämnades utan erinran av riksförsäkringsanstalten
i dess utlåtande över förslaget. Arbetarskyddsstyrelsen
finner för sin del önskvärt, att den svenska lagen ändras till överensstämmelse
med konventionens artikel 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det ur konventionen ej
kunde klart utläsas, om hemarbete undantagits från konventionens bestämmelser.
I konventionen gjordes undantag för företag, där endast medlemmar
av samma familj sysselsattes. Om detta ej täckte allt hemarbete,
syntes ratificering redan av denna grund utesluten.

Föreningen anför härefter i huvudsak följande.

Bestämmelserna i artiklarna 2 och 3 i konventionen böra jämföras med
36 § i den nya arbetarskyddslagen.

Ett antagande av konventionen skulle innebära, att kvinnor icke skulle
kunna sysselsättas inom industriföretag med sådana uppgifter som städningsarbete,
vakttjänst, kontorsarbete eller marketenteriverksamhet. Till
sådant arbete kan enligt 36 § förslaget till arbetarskyddslag kvinnor otvivelaktigt
nyttjas även under natten. Det är uppenbart, att för Sveriges del
behov föreligger att kunna utnyttja kvinnlig arbetskraft för nyssnämnda
arbetsuppgifter även under natten. Alldeles särskilt gör sig detta gällande
inom tvåskiftgående industrier, där städningsarbetet för att icke inkräkta
på arbetstiden bör förläggas till natten.

Den regel i artikel 2, som innebär, att i de 11 på varandra följande timmarna
skall ingå en tidsperiod av minst 7 på varandra följande timmar
mellan klockan 22—7, finner föreningen bättre än bestämmelsen i den tidigare
konventionens artikel 2, att nattperioden alltid skall omfatta tiden
mellan klockan 22—5. Det förtjänar framhållas, att motsvarande praktiska
bestämmelse tyvärr icke återfinnes i arbetarskyddslagen, som innefattar
forbud för nyttjande av kvinnor till hantverks- och industriellt arbete mellan
klockan 22—5.

Övriga bestämmelser i konventionen föranleda intet föreningens uttalande.

Med åberopande av det anförda motsätter sig föreningen, att Sverige ratificerar
konventionen.

Tjänstemännens centralorganisation inskränker sig till att konstatera, att
konventionen på olika punkter icke överensstämmer med den nyligen antagna
arbetarskyddslagen.

Landsorganisationen anför bl. a. följande.

Enligt art. 3 gäller konventionens nattarbetsförbud arbete inom »industriföretag»;
i art. 1 upptages en bestämning av detta begrepp. Den svenska
lagens förbud avser »hantverks- eller industriellt arbete». Till den betydelse,
som denna olikhet i fråga om tillämpningsområdet har i avseende å
icke-industriella arbeten inom industriella företag, återkommer landsorganisationen
under art. 3.

I samband med art. 1 uppkommer den formella frågan, huruvida under
den svenska lagens begrepp »industriellt arbete» ingår sådant arbete inom
samtliga de verksamheter, som enligt konventionen skola anses såsom industriella
företag. Det är svårt att bedöma bur härmed förhåller sig, då den
svenska lagen icke upptar någon definition på »industriellt arbete». En förutsättning
för ratifikation är tydligen att begreppet industriellt arbete i
36 § är att tolka så vidsträckt, att därunder ingår arbete inom samtliga
de företag, som upptagas i konventionens art. 1 subparagraf 1 a)—c). Frågan
är av föga praktisk betydelse, då nattarbete av kvinnor inom företag,
som avses i a) och c), antingen icke förekommer i vårt land eller, där det
förekommer, är av icke-industriell karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

I mom. 2 av samma artikel synes visserligen närmast vara avsett, att
gränsen mellan industriella och icke-industriella verksamheter skall av vederbörande
myndighet göras till föremål för en generell reglering. Konventionstexten
synes likväl icke utgöra hinder för ilen i Sverige gällande ordningen,
enligt vilken motsvarande gränsdragning sker i varje särskilt uppkommande
fall.

I artikel 2 upptages konventionens huvudregel, vars omarbetning varit
det väsentliga syftet med revisionen. Med »natt» i konventionens mening
förstås en tidrymd av minst It på varandra följande timmar, vari »enligt
vederbörande myndighets bestämmande» skall ingå en tidsperiod av minst
7 på varandra följande timmar mellan kl. 22 och kl. 7. Då nattvileperioden
även enligt den svenska lagen är minst It timmar, och då enligt denna lag
den skyddade perioden (»the barred period») är fixerad till tiden klockan
22—klockan 5, utgöra konventionens bestämmelser om periodernas längd
tydligen ej hinder för ratifikation. Mera tveksamt är hur det förhåller sig
med bestämmelsen, att den skyddade perioden skall inom tiden 22—7 förläggas
»enligt vederbörande myndighets bestämmande». Denna regel utvecklas
närmare i senare delen av artikeln, där det säges, att myndigheten
må föreskriva skilda sådana tidsperioder (alltså 7-timmarsperioder inom
tidsramen 22—7) för olika områden, industrier, företag etc., därvid myndigheten
dock har att samråda med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
för den händelse det ifrågasättes, att perioden skall börja
senare än kl. 23. Såvitt landsorganisationen kan finna, utgör denna nytillkomna
bestämmelse, varigenom den skyddade 7-timmarsperioden kan av
tillsynsmyndigheten förläggas på olika sätt inom ramen av de 9 timmarna
22—7, icke något ratifikationshinder. Hinder för ratifikation kunna endast
sådana bestämmelser i den nationella lagstiftningen vara, som tillförsäkra
arbetaren ett mindre mått av skydd än konventionen stipulerar. Så är ej
fallet med den svenska lagens hithörande regler. Konventionens förläggningsalternativ
har ej tillkommit i arbetarskyddssyfte utan väl främst i
syfte att i näringslivets intresse underlätta användningen av kvinnor i tvåskiftsarbete.
Detta syfte kan i och för sig vara beaktansvärt, men om en
medlemsstat icke anser sig böra beakta detsamma och icke i denna del anpassar
sin lagstiftning till överensstämmelse med konventionen, bör den
icke av denna anledning vara förhindrad att ratificera.

En annan fråga är, om skäl finnas för en modifikation av den svenska lagens
nattarbetsförbud i syfte att möjliggöra ett vidgat anlitande av kvinnor
i tvåskiftsarbete. (Detta spörsmål är oberoende av ratifikationsfrågan och
faller alltså strängt taget utanför ramen av detta remissyttrande.) Det är
emellertid nu att märka, att syftet i fråga i varje fall icke skulle vinnas genom
en reglering i överensstämmelse med konventionen. Hindret ligger i
att enligt denna den skyddade perioden, vilket förläggningsalternativ som
än väljes, alltid måste vara minst 7 timmar med enhetlig förläggning för
samtliga arbetare vid en arbetsplats. Sättes perioden t. ex. till 23—6 eller
24—7, innebär ju detta ingen utsträckning av den arbetstid, som kan uttagas
vid eu förläggning av ilen skyddade tiden till 22 5. Det må erinras, att

redan 1934 års Genéve-konvention — som lika litet som Washingtonkonventionen
1919 ratificerats av Sverige — för utomordentliga fall medgav, att
tiden 22—5 utbyttes mot 23—6. 1938 års arbetarskyddskommitté uttalade
i sill betänkande, all den icke ansett sig böra föreslå ett sådant alternativ,
enär man därmed icke skulle ernå ett underlättande av tvåskiftsarbetet för
kvinnor genom möjlighet till längre raster under skiften och eventuell kortare
lördagsarbetstid. Detta var anledningen till kommitténs förslag, att den
skyddade liden generellt skulle ändras från 22 5 till 23 5, alltså minskas

Kungl. Maj.ts proposition nr 162

med en timme. I sitt yttrande över kommitténs förslag motsatte sig landsorganisationen
denna inskränkning i förbudet men ansåg sig kunna tillstyrka,
att för tvåskiftsarbete erforderliga undantag mcdgåves'' genom dispens.
I yttrande 1948 over den föreslagna och sedermera antagna provisoriska
lagstiftningen om eftergift från nattarbetsförbudet intog landsorganisationen
i sak samma ståndpunkt i och med att organisationen tillstyrkte eu dylik
lagstiftning begränsad till tvåskiftsarbete.

I förevarande sammanhang — då frågan endast gäller ratifikation av
ban brancisco-konventionen — har, såsom antytts, landsorganisationen icke
anledning att taga ställning i sak till en eventuell revision av den svenska
lagens hithörande regler. Med det senast anförda har organisationen endast
velat framhålla dels att enligt dess mening 36 § i den svenska arbetarskvddslagen
icke utgör hinder för ratifikation, dels att konventionens reglering
Pa denna Punkt icke synes tillgodose det med revisionen avsedda syftet och
salunda icke kan tagas till förebild för en eventuell ändring i den svenska
lagen. En sådan ändring i denna, som 1938 års arbetarskyddskommitté föreslog
och som landsorganisationen ansett sig kunna acceptera i form av
en dispensregel (minskning av den skyddade tiden till 23—5), skulle å andra
sidan vara oförenlig med konventionen.

Ett svenskt godtagande av artikel 3 är icke möjligt utan lagändring. Medan
konventionens nattarbetsförbud hänföres till företagets karaktär av
industriellt, är motsvarande förbud i den svenska lagen för sin tillämpning
beroende av arbetets industriella karaktär. Liksom den tidigare konventionen
avser den reviderade — bortsett från undantagen i artikel 8 -allt arbete i industriföretag, alltså även sådant icke-industriellt arbete som
utfores av städnings-, vakt- och kontorspersonal m. fl. Olägenheterna att
lata nattarbetsförbudet omfatta även i industriföretag anställda kvinnor
med sådana sysslor fann 1938 års arbetarskyddskommitté vara så stora i
törhållande till den nytta, som därigenom kunde vinnas, att kommittén
icke ansåg sig kunna förorda en sådan utvidgning. Landsorganisationen
lämnade förslaget i denna del utan anmärkning, och den nya lagen överensstämmer
härutinnan med förslaget. Det må i sammanhanget erinras om
att även den svenska lagen före 1931 omfattade allt slags arbete i industriella
foretag och att en sådan utsträckning av förbudet tillstyrktes av landsorganisationen
1935. Med hänsyn dels till det i nya lagen införda generella
nattarbetsförbudet (19 §), dels till de svårigheter, som troligen skulle följa
av en utsträckning av det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor till att
galla även icke-industriella arbeten, anser sig landsorganisationen emellertid
icke för närvarade böra påyrka en lagändring i nu ifrågavarande avseende,
ägnad att möjliggöra ratifikation.

Från konventionens nattarbetsförbud stadgas undantag för företag, där
endast medlemmar av samma familj sysselsättas, alltså s. k. rena familjeföretag.
Motsvarande undantag är i den svenska lagen konstruerat på annat
sätt, i det att detsamma icke hänföres till företaget utan till den individuella
familjemedlemmen. Utöver det i 3 g b) stadgade generella (från lagen
i dess helhet gällande) undantaget för familjemedlem, vars arbete är förlagt
till arbetsgivarens hem, stadgas i 4 g, att bl. a. lagens regler om nattvila
för kvinnor och minderåriga icke heller äro tillämpliga på andra familjemedlemmar.
De respektive nattarbetsförbuden gälla alltså över huvud ej
för familjemedlemmar, vare sig dessa äro sysselsatta med industriellt eller
''.eke-industriellt arbete och vare sig fråga är om rena eller blandade familjeföretag.
Konventionens förbud ater gäller även för sådana familjemedlemmar
som äro sysselsatta i industriella företag, vilka även sysselsätta lejd
arbetskraft. Konventionen är alltså härutinnan strängare än vår lag, vars

Kungi. Maj:ts proposition nr 162. 25

hithörande från arbetarskyddssynpunkt oegentliga bestämmelser utgöra ratifikationshinder.

Vad som i bestämmelsen under artikel 4 mom. a) skall inbegripas under
»force majeure» är oklart, men inlägges däri samma nödfall som ingår under
bestämmelsen i 31 § andra stycket av svenska lagen, erfordras för ratifikation
ej lagändring.

Bestämmelsen under samma artikel mom. b) korresponderar med svenska
lagen 37 § andra stycket, vilken bestämmelse för övrigt genom det där
stadgade dispenskravet innebär en snävare begränsning av undantaget
än förevarande bestämmelse i konventionen.

Nattarbetsförbudet kan enligt svensk rätt ej sättas ur kraft på administrativ
väg; lagstiftning erfordras. Då förutsättningarna för förbudets suspension
sålunda äro strängare än enligt konventionens artikel 5, kräver en ratifikation
ej lagändring.

Artikel 6, som avser undantag för säsongarbete in. in., synes helt täckas
av bestämmelsen i 37 § första stycket i den svenska lagen.

Av 1938 års arbetarskyddskommitté föreslogs, att nattarbetsförbudet icke
skulle gälla kvinnliga arbetstagare i överordnad ställning. Vid remissbehandlingen
lämnades detta undantag utan erinran. En ändring till överensstämmelse
med konventionens artikel 8 är icke nödvändig för ratifikation.

Undantaget under b) för kvinnor sysselsatta med sjukvårds- och välfärdsarbete
saknar relevans för svenska förhållanden, då det svenska förbudet
endast omfattar industriellt arbete.

För egen del anför delegationen beträffande artiklarna 1—8 följande.

Artikel 1. 1. Vid en jämförelse mellan konventionens och den nya
arbetarskyddslagens tillämpningsområden kan konstateras, att konventionens
tillämpningsområden inbegripas i lagens, ehuru viss tvekan kan råda,
huruvida hemarbete omfattas av konventionens bestämmelser. I arbetarskyddslagen
finnes emellertid icke — såsom i konventionen — någon
uppräkning av de verksamhetsgrenar, vilka äro att hänföra till industriföretag,
och ej heller någon definition av begreppet »industriellt arbete». Då i
artikelns punkt 2. förutsättes, att vederbörande myndighet skall äga avgöra,
huruvida ett företag skall anses såsom industriföretag eller ej, torde
dock sagda omständighet sakna betydelse ur synpunkten av ratifikationsmöjligheten.

2. Enligt i Sverige gällande ordning sker gränsdragningen mellan industriell
och icke-industriell verksamhet i regel från fall till fall. Med den
utformning konventionen erhållit i denna punkt synes något hinder för ett
dylikt förfaringssätt icke föreligga.

Artikel 2. Innehållet i förevarande artikel synes icke utgöra hinder
för ratifikation av konventionen från svensk sida. Det må emellertid framhållas,
alt någon rätt för myndighet att föreskriva skilda tidrymder, under
vilka nattarbetet skall vara förbjudet, för olika områden eller industrier
och företag icke finnes enligt svensk lag. I sina till delegationen avgivna
yttranden ha arbetarskyddsstyrelsen och svenska arbetsgivareföreningen
funnit del önskvärt, att en bestämmelse av angivna innebörd införes i den
nya arbetarskyddslagen. Delegationen anser sig i detta sammanhang böra
erinra om vad andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 62/1948 anfört i denna
fråga. Utskottet yttrar härom följande. »Utskottet anser sålunda, att det
för många fall skulle vara lämpligare, alt den förbjudna perioden omfattade
tiden mellan klockan 23 och 6 i stället för tiden mellan klockan 22 och
5, men utskottet finner sig icke böra föreslå någon ändring i förslaget på
denna punkt. EU hinder mot alt nu genomföra en dylik ändring utgör (let

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

förhållandet, att den skulle strida mot den av Sverige ratificerade Bernkonventionen,
som stadgar en uppsägningstid av ett år. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t, i samband med att frågan om ratifikation av San Franciscokonventionen
underställes riksdagen, upptar frågan om den närmare
utformningen av bestämmelserna angående kvinnors nattarbete till förnyad
prövning». J

I anslutning bärtill må framhållas, att inom delegationen upplysts, att
fn förläggning av den förbjudna perioden till annan tid än mellan klockan
22 och t> i många fall skulle innebära en fördel med hänsyn till dels de vid
skiftarbete för männen i allmänhet brukliga skifttiderna, dels ock trafikförhållandena.

Artikel 3. Det i konventionen stadgade nattarbetsförbudet hänför sig
till företagets karaktär av industri, medan motsvarande förbud i den svenska
lagen för sin tillämpning är bestämt av arbetets industriella karaktär.
Till skillnad från arbetarskyddslagen innebär konventionen sålunda, att även
icke-mdustriellt arbete — t. ex. städnings-, vakt- och kontorsarbete — omfattas
av nattarbetsförbudet.

I konventionen göres undantag för nattarbetsförbudet i fråga om industriföretag,
där endast medlemmar av samma familj sysselsättas, d. v. s. rena
familjeföretag. Enligt arbetarskyddslagen åter göres undantag från nattarnetsförbudet
för kvinnor även i fråga om familjemedlemmar i andra industriföretag
än rena familjeföretag.

På grund av de väsentliga skiljaktigheter, som i nu angivna avseende föreligga
mellan lagen och konventionen, är anslutning till ''konventionen icke
möjlig.

Artikel 4. Då konventionen och arbetarskyddslagens bestämmelser
i de i denna artikel berörda hänseenden synas vara av enahanda innebörd,
föreligger på denna punkt intet hinder för ratifikation.

Artikel 5. Ett upphävande av förbudet för nattarbete kan enligt
svensk rätt endast ske genom lagstiftning. Då svensk rätt sålunda är strängare
än konventionen, utgör icke heller förevarande artikel ratifikationshinder.

Artikel 6. Denna artikel synes överensstämma med motsvarande bestämmelser
i arbetarskyddslagen.

Artikel 7. Förevarande artikel lärer icke föranleda något delegationens
yttrande.

Artikel 8. Några motsvarande bestämmelser finnas icke i arbetarskyddslagen,
som härutinnan är strängare än konventionen, varför ratifikationshinder
icke föreligger. Det må erinras, att arbetarskyddsstyrelsen i
sitt till delegationen avgivna yttrande funnit det önskvärt, att den svenska
lagstiftningen jämkas till överensstämmelse med förevarande artikel.

Övriga artiklar i konventionen ha icke givit delegationen anledning till
något yttrande.

Med hänsyn till den konstaterade bristen på överensstämmelse mellan
konventionens föreskrifter i artikel 3 och svensk lagstiftning, anser delegationen
att ratifikation av konventionen är utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Konvention (nr DO) angående minderårigas nattarbete inom industrien

(reviderad 1948).

Kn partiell revision av den av Internationella arbetskonferensen vid dess
första sammanträde (Washington, 1919) antagna konventionen (nr 6) angående
barns nattarbete inom industrien hade föreslagits av Storbritannien
i samband med den av arbetsbyrån utarbetade tioårsrapporten lörande til 1-lämpningen av konventionen angående kvinnors nattarbete inom industrien.
Förslaget motiverades med att uttrycket »natt» förekomme både i konventionen
angående kvinnors nattarbete och i konventionen nr 6 och att därför
även en revision av den senare konventionen framstodc sasom nödvändig
för att underlätta tvåskiftssyst-emets tillämpning. Genom revisionen avsåg
man därjämte att tillförsäkra de minderåriga visst ökat skydd i enlighet med
de önskemål, som uttalats vid 1945 års arbetskonferens.

De viktigaste punkterna i den reviderade konventionen (Bil. E) äro följande.

Nattvilans längd har ändrats från tidigare föreskrivna minst 11 till minst
12 på varandra följande timmar. Enligt den tidigare konventionen skulle
nattvilan som regel innefatta tiden från klockan 22 till klockan 5. Den reviderade
konventionen har här infört olika bestämmelser för minderåriga
under 16 år och sådana som fyllt 16 men ej 18 år. För den yngre gruppen
skall nattvilan innefatta tiden mellan klockan 22 och klockan 6. För den
äldre gruppen föreskrives, att i nattvilan enligt vederbörande myndighets
bestämmande skall ingå minst sju på varandra följande timmar mellan
klockan 22 och klockan 7, dock att tiden för nattvilans början ej må fastställas
till senare tid än klockan 23 utan att samråd har skett med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Denna bestämmelse möjliggör
alltså variationer på samma sätt som beträffande kvinnor inom industrien.
Vissa andra dispensföreskrifter i den tidigare konventionen ha å
andra sidan inskränkts eller modifierats. För minderåriga över 16 år medgavs
sålunda tidigare arbete nattetid i vissa industrier med kontinuerlig
drift, men enligt den reviderade konventionen skall liknande undantag kunna
medgivas blott genom vederbörande myndighets beslut efter hörande av
respektive partorganisationer och detta endast i syfte att möjliggöra lärlings-
och yrkesutbildning samt med garanti för en minst 13 timmars viloperiod
mellan två arbetsperioder. En tidigare gällande undantagsbestämmelse,
som på vissa villkor medgav nattarbete i kolgruvor för minderåriga,
har helt strukits i den reviderade konventionen. En tidigare undantagsbestämmelse
avseende minderåriga i bagerier har begränsats till alt gälla endast
minderåriga över 16 år, i den mån syftet är att giva dessa tillfälle till
lärlings- eller yrkesutbildning. Slutligen må framhållas, att 1919 års konvention
medgav undantag från konventionens bestämmelser beträffande
företag, där endast medlemmar av samma familj vore sysselsatta. Detta undantag
har i den reviderade konventionen begränsats till att avse allenast

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

sådana familjeföretag, inom vilka det bedrivna arbetet befunnits icke medföra
fara för barnens hälsa.

Den reviderade konventionen antogs av konferensen med 120 röster mot
0; fem ombud nedlade sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för
konventionens antagande.

Över den reviderade konventionen har delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet avgivit yttrande efter att ha hört samma myndigheter
och organisationer som i fråga om konvention nr 89.

Socialstyrelsen framhåller, att den svenska arbetarskyddslagen föreskriver
minst 11 timmars oavbruten nattvila för minderåriga och på denna punkt
alltså icke vore förenlig med den reviderade konventionen, vilken föreskriver
minst 12 timmar. Arbetarskyddskommittén hade icke här föreslagit någon
ändring, och den nya lagen bibehölle också den äldre bestämmelsen.
Vidare bestämmer den svenska lagen, att tiden mellan klockan 19 och klockan
6 skall ingå i nattvilan för minderåriga under 16 år, då fråga är om
industriellt eller därmed likställt arbete, och tiden mellan klockan 22 och
klockan 5 för minderåriga över 16 år. Denna bestämmelse uppfyllde ur arbetarskyddets
synpunkt såväl de i den tidigare som de i den reviderade konventionen
uppställda villkoren. En undantagsbestämmelse om att ynglingar
over 16 år efter yrkesinspektörs medgivande må användas i arbete nattetid
i vissa fall vore däremot uppenbarligen icke förenlig md någondera konventionen.

Vidare anmärker socialstyrelsen, att konventionens undantag för force
majeure-fall endast avser den äldre gruppen, medan motsvarande svenska
föreskrift avser alla minderåriga.

Enligt socialstyrelsens mening kunde det vara motiverat att i Sverige taga
under omprövning en utökning av den för minderåriga föreskrivna nattvilan
från 11 till 12 timmar i enlighet med den reviderade konventionen.
Däremot syntes det under det utredningsarbete, som föregått arbetarskyddslagens
antagande, ha framgått, att visst behov förelåge för en dispensmöjlighet
från förbudet mot nattarbete (treskiftsarbete) för ynglingar i åldern
16 18 år. Med hänsyn till de garantier genom dispensförfarandet och kra vet

på läkarintyg, som här uppställts, anser sig socialstyrelsen icke kunna
göra gällande, att denna möjlighet medför större olägenheter. Med hänsyn
härtill och då den svenska lagen icke efter revisionen kommer att uppfylla
konventionens krav, finner socialstyrelsen, att det bör anstå med ratificering
av konventionen.

Arbetarskyddsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Några särskilda bestämmelser i fråga om nattvila för minderåriga, som
sysselsättas i industriellt arbete eller transportarbete, finnas icke upptagna
i den nya arbetarskyddslagen, utan skola härutinnan enhetliga regler gälla
för alla minderåriga. Anmärkas må dock, att viss särskild eftergiftsmöjlighet
finnes för'' flottningsarbete.

Någon bestämmelse svarande mot artikel 1 punkt 2 finnes icke i den
svenska lagen, varken den nuvarande eller den nya, och föreligger med hänsyn
till vad nyss anförts icke heller något behov härav.

Kungi. Maj:ts proposition nr 162.

Jämlikt 3 § b) i den nya lagen bär från lagens tillämpningsområde undantagits
bl. a. »arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt
arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem».

Konventionens föreskrift i artikel 2 om att nattvilan för minderårig skall
omfatta minst tolv på varandra följande timmar synes lägga hinder i vägen
för en ratifikation. Arbetarskyddsstyrelsen har för sin del icke någon erinran
att göra mot att de svenska lagbestämmelserna i förevarande avseende
ändras till överensstämmelse med konventionen.

Någon rätt för myndighet att föreskriva skilda tidsperioder, under vilka
nattarbete skall vara förbjudet, för olika områden, industrier och företag
eller grenar av industrier och företag finnes icke enligt svensk lag, dock må
erinras om dispensmöjligheterna enligt 33 § c) nya arbetarskyddslagen.

Bestämmelserna om undantag från nattarbetsförbudet för minderåriga
återfinnas i 33 § av den nya svenska lagen och äro av följande innehåll:

a) Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårig,
som fyllt sexton år, i den mån det är nödigt användas till arbete
utan att stadgandet i 33 § första stycket iakttages. Härjämte hava meddelats
föreskrifter om anmälan beträffande dylikt nödfallsarbete och om
ansökan om tillstånd att fortsätta det utöver viss tid.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva, att minderårig,
som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19
och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften,
att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva,
att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god hälsa
och kroppsutveckling, användes till arbete, utan att stadgandet i 33 § första
stycket iakttages.

d) Yngling, som fyllt femton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och
kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas
till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

I anslutning härtill erinrar styrelsen beträffande undantagen i punkterna
2—4 av artikel 3 i konventionen bl. a. följande.

I punkt 2 avsett undantag synes beträffande manliga minderåriga kunna
lämnas med stöd av bestämmelserna i 33 g c) i den nya svenska arbetarskyddslagen.

Någon bestämmelse av det innehåll, som i punkt 3 avses, finnes icke i
svensk lag. Ett införande av en sådan bestämmelse skulle hava till löljd,
att minderåriga icke skulle kunna användas i s. k. rundgångsskift vid tvåskiftsarbete.
Yrkesinspektionens chefsmyndighet brukar medgiva dispenser
för dylikt arbete.

Jämväl i punkt 4 avsett undantag synes beträffande manliga minderåriga
kunna medgivas med stöd av bestämmelserna i 33 g c) i den nya arbetarskyddslagen.

Beträffande artikel 4, punkt 1 gäller, att någon dylik bestämmelse icke
finnes i svensk lag. Föreskrifterna om »force majeure» i samma artikel
punkt 2 motsvaras av bestämmelserna 33 § a) i den nya svenska lagen.

Någon föreskrift motsvarande artikel (> punkt 1 a) om skyldighet för arbetsgivare
att hålla arbetarskyddslagen tillgänglig på arbetsplatsen linnes
icke upptagen i den nya lagen. Bestämmelser härom torde emellertid komma
att införas i blivande tillämpningsföreskrifter, vilka dock ännu icke utfärdats.

Vid förseelse mot arbetarskyddslagen, som bestått i eller eljest avsett

KungL Maj ds proposition nr 162.

minderårigs användande till arbete i strid mot bestämmelserna angående
förbud mot nattarbete, är såväl arbetsgivaren som den som har vårdnaden
om den minderårige, därest användandet skett med hans vetskap och vilja,
hemfallen till straff jämlikt 62 §. Bestämmelser om tillsyn å arbetarskyddslagens
efterlevnad återfinnas i 47 och följande §§.

Någon skyldighet för arbetsgivare att föra register e. d. över anställda
minderåriga finnes icke påbjuden i den nya arbetarskyddslagen. Även i detta
tall torde emellertid bestämmelser komma att utfärdas i form av tillämpningsföreskrifter.
1 * * * * * *

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar.

Skiljaktighet mellan den nya arbetarskyddslagen samt konventionen föi
eligger därigenom att hemarbete ej undantagits från konventionens bestämmel
ser. Redan härigenom synes ratificering utesluten.

Beträftande artikel 1 har föreningen ingen erinran.
v,.B,

m- !n^S en !;dl?m,d av. minsl 12 på varandra följande timmar. I artikel
3 angives, att minderåriga under 18 år icke må sysselsättas under nat dani1

''!?dastlllareta8> Offentliga eller privata, eller inom någon gren av sådant
företag utom i vissa angivna fall. Denna bestämmelse går längre än
f. nya arbetarskyddslagen. Enligt denna skall minderårig arbetare för
dvln1 T H6redaS 0avbrutlen ledlShet från arbetet under minst''it timmar per
fm? i -f11 sv.enska arbetarskyddslagen kan en utvidgning av den obligaSÄrit
°r mlndei;dri-a ,så ™ycket mindre göras, som vägande
ehatimmais-uppehälfe," "''Sjlighcler till dispens även frän

Enligt lagen föreligger möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att, när särt
ll nrhPiP m föranleda, medgiva yngling, som fyllt 16 år, att användas
nen t i oi • att0 kuvudregcln om nattvila iakttages. Enligt konventio''
a, kd 3 P^ktf2 k.an minderårig, som fyllt 16 men ej 18 år, sysselsättas
'''',Slkt a,lt *orvarva lärlings- eller yrkesutbildning inom sådana
industrier eller yrken, dar arbetet måste bedrivas kontinuerligt. Överensstammelse
mellan konventionen och svensk lag föreligger sålunda ej.

, ^dfe Punkten i artikel 2 innebär en smidigare tillämpning av nattar

mind,7äriSl SOm t5''m ä" 8 33 i ÄÄ

erinran utformning pa denna punkt har föreningen ej någon

I konventionens artikel 3 punkt 3, avseende det fall då minderårig svsselJ,
8.1 nattarbete för att förvärva lärlings- eller yrkesutbildning inom in derär

ce meli e(,nvast! kontinuerligt skiftarbete, föreskrives, att den mindeiange
mellan tva arbetsperioder skall åtnjuta en viloperiod av minst 13

hövIameHfra f°lj?nde lln,mar- Som regel torde icke denna bestämmelse beskyddslagefnra
Svangheter’ men den saknar motsvarighet i arbetar Ö\riga

bestämmelser i konventionen föranleda intet föreningens uttalande.

Med anledning av vad sålunda anförts motsätter sig föreningen, att Svelige
ratificerar ifrågavarande konvention.

Tjänstemännens centralorganisation begränsar sig till att konstatera, att
onventionen på olika punkter icke överensstämmer med den nvli«en antagna
arbetarskyddslagen.

Landsorganisationen anför i huvudsak följande.

Da enligt den svenska arbetarskyddslagen reglerna om nattvila för minderåriga
aro tillämpliga på alla minderåriga, oavsett arbetets art, saknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

anledning att taga ställning till konventionens i artikel 1 givna definition av
»industriföretag». Från den möjlighet till dispens från nattvileregleina, som
lagen medger beträffande flottningsarbete (yngling över 15 år) kan bortses,
då sådant arbete icke inrymmes under konventionen.

Med hänsyn till tillämpningsområdet för den svenska lagen är någon bestämmelse
motsvarande punkten 2 icke erforderlig för vårt lands vidkommande.

Enligt konventionen, artikel 1 punkt 3, må den nationella lagstiftningen
från konventionens tillämpning undantaga familjeföretag, i vilka endast föräldrarna
och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, s. k. rena familjeföretag.
Beträffande denna rätt till undantag får landsorganisationen hänvisa
till sitt samtidigt härmed avgivna yttrande över konventionen rörande
kvinnors nattarbete, av vilket framgår, att landsorganisationen anser den
svenska lagens ifrågavarande bestämmelser hindra ratifikation.^

Med »natt» förstås enligt artikel 2 en tidrymd av minst 12 på varandra
följande timmar. Motsvarande period är enligt den svenska lagen minst 11
timmar. Det ratifikationshinder, som lagens hithörande bestämmelse utgör,
anser landsorganisationen böra undanröjas genom en utsträckning av nattvileperioden
till överensstämmelse med konventionen.

För minderårig under 16 år är enligt var lag den skyddade tiden klockan
19—klockan 6 och alltså tre timmar längre än konventionens motsvarande
period. För minderårig över 16 år är i Sverige den skyddade perioden
fixerad till klockan 22—klockan 5. Konventionens motsvarande period ar
av samma längd (7 timmar) men kan av tillsynsmyndigheten förläggas
inom tidsramen 22—7. Såsom utvecklats i yttrande över en liknande bestämmelse
i konventionen rörande kvinnor anser landsorganisationen den
svenska bestämmelsen ej hindra ratificering. Oavsett ratifikationsfrågan
finner landsorganisationen intet behov föreligga av något förläggningsalternativ;
varje legitimt behov av undantag från nattvileregeln är tillgodosett
genom dispensreglerna i 33 §.

Konventionens i artikel 3 punkt 2 upptagna undantagsregel är såtillvida
snävare än dispensbestämmelserna i den svenska lagen som enligt den förra
dispens kan ges endast i syfte att den minderårige må kunna förvärva läilings-
eller yrkesutbildning. Villkoret synes skäligen värdelöst som garanti
mot missbruk av dispensrätten, då det väl så gott som alltid skall kunna
sägas, att deltagande i industriellt arbete är av betydelse för en minderårigs
yrkesutbildning. Att villkoret icke tillmätts någon större självständig betydelse
får väl för övrigt anses framgå av dess sammankoppling med det
ytterligare villkoret, att''fråga skall vara om arbete, som bedrives kontinuerligt.
Dispens, som avses i förevarande konventionsbestämmelse bör, om
nian bortser från det först nämnda villkoret, för vår del kunna beviljas
med tillämpning av bestämmelsen i 33 g c), vilken för övrigt såtillvida är
restriktivare än konventionen, som den endast avser yngling och tör dispens
kräver läkarintyg om god hälsa och kroppsutveckling. Konventionens krav,
att arbetsgivar- och arbetarorganisationer skola höras, torde tillgodoses genom
partsrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen.

Bestämmelse motsvarande artikel 3 punkt 3 — att minderårig, som eftei
dispens sysselsättes i nattarbete, skall åtnjuta en viloperiod av minst 13
timmar mellan två arbetsperioder — saknas i svenska lagen. Da dispens
— för tid efter klockan 22 — enligt denna lag endast kan ifrågakomma för
ynglingar över 16 år och förutsätter läkarintyg, kan det synas tveksamt, om
behov föreligger av en lagändring.

I punkten 4 avsedd dispens torde beträffande yngling för Sveriges del
kunna beviljas med tillämpning av 33 § c).

Kungl. Maj ds proposition nr 162.

I‘mdenämmeISen 1 arUkel 4 pUnkt 1 Saknar tillamPning på svenska förhål fwmn?riag

™°tsvai:ande punkt 2 (force majeure) är för minderårig, som
fyilt 1 > åi, stadgat i svenska lagen 33 § a), vilken bestämmelse med hänsyn
till den föreskrivna anmälningsskyldigheten och den dispensfria ti denstabdefandenm§

^ två dygn är strangare än konventionens förevaran ordnings-,

ansvars- och tillsynsregler, som upptagas i artikel 6, synas
genomgående aga motsvarighet antingen i den svenska arbetarskyddslagen
till lagen1 ''ly lgen P& remiss utstallda förslaget till tillämpningsföreskrifter

Såsom eget yttrande åberopar delegationen i fråga om artiklarna 1—6
följande.

Artikel 1. 1. Vad under denna punkt föreskrives i konventionen inbegnpesidennya
svenska arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

2. Enligt i Sverige gällande ordning sker gränsdragningen mellan indu striell

och icke-industriell verksamhet i regel från fall till fall. Med den utlormmng
konventionen erhållit synes något hinder för ett dylikt förfaringssätt
icke föreligga. °

3. Enligt konventionen må undantagas familjeföretag, i vilka endast föraldrarna
och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, allt för såvitt arbetet
icke befinnes medföra fara för de minderårigas hälsa. I arbetarskvddsiagen
åter göres undantag för företag, där arbete utföres av medlem av
arbetsgivarens familj, d. v. s. rena familjeföretag, så framt arbetet är förlagt
till arbetsgivarens hem. I fråga om sådana familjeföretag, där arbetet
icke bedrives i arbetsgivarens hem, eller företag, där även andra än familjemedlemmar
sysselsättas, gäller dessutom, att" nattarbetsförbudet för minderariga
icke har avseende a familjemedlemmarna. Någon begränsning av
undantaget med hänsyn till huruvida arbetet medför fara de minderårigas
hälsa göres däremot icke i lagen.

På grund av de sålunda konstaterade skiljaktigheterna emellan konventionen
och den svenska lagen synes ratificering icke möjlig.

A r t i k e 1 2. 1. Enligt konventionen skall med uttrycket natt förstås en
tidrymd av tolv på varandra följande timmar, medan den svenska lagen
föreskriver en nattvila för minderåriga av minst elva timmar varje dygn.
I likhet med arbetarskyddsstyrelsen och landsorganisationen finner delegationen
en ändring av den svenska lagen till överensstämmelse med konventionen
på denna punkt i och för sig önskvärd. Då emellertid avsevärda hindei
mot en ratificering möta i andra hänseenden, har delegationen icke ansett
sig böra föreslå en lagändring för att allenast på denna punkt bringa
lagen i överensstämmelse med konventionen.

2-o Enligt arbetarskyddslagen är den skyddade tiden för minderårig under
16 år förlagd till perioden klockan 19—6, dock kan enligt 33 § b) sådan
minderårig efter arbetarskvddsstyrelsens medgivande användas till arbete
å tid mellan klockan 19 och klockan 22. Vidare må framhållas, att enligt
33 § d) yngling, som fyllt femton år, efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande
kan användas till flottningsarbete. Från sistnämnda dispensmöjlighet
kan emellertid bortses, då konventionen icke synes omfatta flottningsarbete.

Med hänsyn därtill, att särskild dispens förutsättes för minderårigas användande
till nattarbete å tid mellan klockan 19 och klockan 22, torde lagen
på denna punkt få anses vara strängare än konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

3. För minderåriga över 16 år är enligt arbetarskyddslagen den skyddade
perioden fastställd till klockan 22—5. Någon sådan rätt för myndighet
att föreskriva skilda tidsperioder för nattarbetsförbudet, som avses i konventionen,
finnes icke i den svenska lagen; dock må erinras om den i
33 § c) arbetarskyddslagen förekommande dispensregeln. Det torde böra
framhållas, att enligt nämnda regel eu möjlighet föreligger att medgiva
ändring i fråga om nattvilans såväl längd som förläggning, medan konventionen
icke synes medgiva inskränkning i nattvilans längd. Av denna anledning
lärer en anslutning till konventionen icke vara möjlig.

I detta sammanhang anser sig delegationen böra erinra om vad andra lagutskottet
i sitt förenämnda yttrande nr 62/1948 anfört i denna fråga. Utskottet
yttrar härom följande. »Däremot hyser utskottet sympatier för att en
viss rörlighet i fråga om den förbjudna periodens förläggning medgives,
såsom skett i nämnda konvention. Enligt utskottets mening är det nämligen,
åtminstone i de större städerna, i allmänhet lämpligare, att tvåskiftsarbetet
föriägges mellan klockan 6 och 23 än mellan klockan 5 och 22. Arbetarskyddslagens
bestämmelser om nattvila för minderåriga över sexton
år synas därför böra medgiva rätt att välja mellan dessa alternativ. Emellertid
vill utskottet icke föreslå, att lagförslaget nu ändras i denna riktning.
Bestämmelserna om minderårigs ledighet för nattvila sammanhänga nämligen
i viss män med motsvarande stadganden beträffande kvinnliga arbetstagare,
och av skäl som nedan angivas har utskottet funnit ändring i dessa
stadganden icke böra f. n. genomföras. Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t kommer att upptaga frågan till övervägande i samband med att spörsmålet
om ratifikation av San Franciscokonventionen underställes nästa
års riksdag. För övrigt må framhållas, att lagförslaget öppnar möjlighet till
dispens att förlägga tvåskiftsarbete av minderåriga mellan klockan 6
och 23.»

Artikel 3. 2. Med förenämnda bestämmelse i konventionen torde närmast
33 g c) arbetarskyddslagen kunna jämföras. Emellertid synes böra
framhållas att, medan dispensmöjligheterna enligt konventionen avse lärlings-
eller yrkesutbildning inom sådana industrier eller yrken, där arbetet
måste bedrivas kontinuerligt, dispensrätten enligt omförmälda lagrum icke
är begränsad på sätt konventionen föreskriver. Å andra sidan förutsattes
dispens kunna medgivas endast beträffande yngling, som fyllt 16 år och
enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling. Då nämnda lagrum
sålunda torde medgiva dispensrätt i vidare omfattning än konventionen
förutsätter, torde hinder för ratificering föreligga.

3. Den i 33 g c) arbetarskyddslagen upptagna dispensregeln innehåller
icke någon sådan begränsning av viloperioden mellan två arbetsskift, som
förutsättes i konventionen. I sitt till delegationen avgivna yttrande har arbetarskyddsstyrelsen
framhållit, att ett införande av konventionens bestämmelse
skulle ha till följd, att minderåriga icke skulle kunna användas i
s. k. rundgångsskift vid tvåskiftsarbete.

4. Konventionen uppställer såsom villkor för dispens, alt vederbörande
skall beredas tillfälle till lärlings- och yrkesutbildning, medan arbetarskyddslagens
närmast jämförliga bestämmelse, 33 g c), icke uppställer något
sådant villkor.

Artikel 4. 1. Denna punkt synes icke påkalla något delegationens yttrande.

2. Då konventionens och arbetarskyddslagens bestämmelse i 33 § a) på
denna punkt synes vara av samma innebörd, föreligger intet hinder för
ratificering.

!{ Bihang till riksdagens protokoll I9''i9. 1 sand. Nr 162.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Artikel 5. Ett upphävande av förbudet för nattarbete kan enligt
svensk rätt endast ske genom lagstiftning. Då svensk rätt sålunda är strängare
än konventionens bestämmelser, utgör förevarande artikel icke ratifikationshinder.

Artikel 6. 1. a) Enligt vad inom delegationen upplysts lära de tilllämpningföreskrifter
till arbetarskyddslagen, som för närvarande äro föremål
för remissbehandling, komma att innehålla bestämmelser av innebörd,
att lagen och tillämpningsföreskrifterna skola hållas tillgängliga å arbetsställe,
där i regel minst fem arbetstagare stadigvarande sysselsättas. Därjämte
skall arbetarskyddsstyrelsen äga att föreskriva, att nämnda författningar
skola finnas tillgängliga även vid arbetsställen med mindre antal
arbetstagare.

b)—e) Bestämmelser av denna innebörd återfinnas i arbetarskyddslagen
eller lära komma att inflyta i förenämnda tillämpningsföreskrifter, dock
med det undantaget beträffande e), att förteckning eller officiell handling
(arbetsbok) icke hålles tillgänglig såvitt avser medlem av arbetsgivarens
familj.

Övriga artiklar i konventionen ha icke givit delegationen anledning till
något yttrande.

Beträffande båda de i detta sammanhang behandlade konventionerna
framhåller delegationen slutligen att såvitt delegationen kunnat finna, den
nya svenska lagstiftningen på arbetarskyddets område torde få anses i det
hela motsvara minst den standard som i konventionen åsyftas. Det borde
emellertid uppmärksammas, att enligt en år 1946 antagen ändring i Internationella
arbetsorganisationens stadga det ålåge medlem att till Internationella
arbetsbyrån avgiva redogörelser bl. a. för de omständigheter som
förhindrade eller fördröjde ratificering av en viss konvention. Genom denna
bestämmelse syntes en möjlighet öppna sig att inför organisationen klargöra
de omständigheter — ofta av mera bagatellartad beskaffenhet — som
hindrat ett i socialt avseende högtstående land att beträffande ett icke ringa
antal konventioner giva organisationen det stöd, som en ratifikation innebure.
Det kunde ej heller uteslutas, att genom det åsyftade stadgandet förutsättningar
skulle kunna föreligga för ratificering av en konvention, även om
den nationella lagstiftningen i en eller annan mindre väsentlig punkt avveke
från konventionens bestämrtielser. Uppenbarligen bleve tolkningen och den
praktiska tillämpningen av de nya stadgebestämmelserna härvid avgörande.

Departementschefen.

På sätt framgår av det yttrande, som i ärendet avgivits av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, och vad som förekommit
vid delegationens behandling av ärendet föreligga vissa skiljaktigheter
mellan konventionen (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien
(reviderad 1948) och den nya svenska arbetarskyddslagen. Jag
tänker härvidlag icke så mycket på det förhållandet att — enligt 3 § arbetarskyddslagen
— från lagens tillämpning undantagits hemarbete me -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 162.

dan konventionen icke uttryckligen upptager något motsvarande undantag.
Sannolikheten synes mig bjuda alt, när i konventionen talas om arbete
i eller inom ett företag, därmed ej avses hemarbete. Skiljaktigheten på denna
punkt torde därför vara av formell natur.

Av mera väsentlig betydelse äro däremot bestämmelserna i konventionens
artikel 3. Enligt nämnda artikel gäller nattarbetsförbudet för kvinnor
allt arbete i industriella företag medan den svenska lagen (36 §) endast
avser hantverks- och industriellt arbete. Konventionen anknyter således
till företagets karaktär under det att vår lagstiftning låter själva arbetets
natur bli avgörande. Till skillnad från arbetarskyddslagen innebär konventionen
sålunda att inom ett industriellt företag även annat än industriellt
arbete, t. ex. städning, vakt- och kontorsarbete omfattas av förbudet. I artikel
3 göres vidare undantag från nattarbetsförbudet i fråga om sådana industriföretag,
där endast medlemmar av samma familj sysselsättas, d. v. s.
rena familjeföretag. Enligt den svenska lagen (3 §) undantagas i detta hänseende
från nattarbetsförbudet för kvinnor även familjemedlemmar i andra
industriföretag än rena familjeföretag.

Vad särskilt angår frågan huruvida företagets eller arbetets industriella
karaktär bör vara avgörande för nattarbetsförbudets omfattning har detta
spörsmål tidigare vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Ursprungligen
intog den svenska lagstiftningen i detta hänseende samma ståndpunkt
som nu ifrågavarande konvention, men en övergång till det nuvarande
systemet skedde år 1931. Den ändring som då skedde var fullt avsiktlig;
och vid senare prövningar av detta spörsmål har man ansett sig sakna
anledning att vidtaga någon utvidgning av förbudet. Utredningen i detta
ärende synes mig ej heller lämna stöd för att någon ändring i arbetarskyddslagen
i detta hänseende nu bör vidtagas. Med hänsyn härtill och då denna
skiljaktighet torde vara av sådan art att den utgör hinder för en svensk ratifikation
av konventionen, anser jag att med ratifikation från Sveriges sida
av konventionen tills vidare bör anstå.

Även om sålunda en svensk ratifikation av konventionen för närvarande
ej synes vara möjlig, torde likväl böra undersökas, huruvida icke i andra
avseenden en anpassning av 1949 års arbetarskyddslag bör ske i förhållande
till konventionen. Jag syftar härvid främst på frågan om nattvilans förläggning.
Enligt 36 § första stycket arbetarskyddslagen skall kvinna, som användes
till hantverks- och industriellt arbete, beredas ledighet för nattvila
minst 11 timmar varje dygn. I ledigheten skall tiden klockan 22—5 ingå.
Den nya lagens bestämmelser i detta hänseende äro av i stort sett samma
innehåll som motsvarande stadganden i hittills gällande lagstiftning. Och
denna är i sin lur föranledd av 1906 års Bernkonvention i ämnet, vilken
tillträtts av Sverige år 1910.

Enligt artikel 2 i nu ifrågavarande konvention skall nattvilan omfatta
minst 11 på varandra följande limmar, vari enligt vederbörande myndighets
bestämmande skall ingå eu tidsperiod av minst 7 på varandra följande

Kungl. Alaj:ts proposition nr 162.

timmar mellan klockan 22 och 7. Konventionen lämnar således genom sin
rörliga viloperiod viss möjlighet att anpassa nattvilans förläggning efter
skilda behov. Vid riksdagens behandling av den nya arbetarskyddslagen uttalades
önskemålet — andra lagutskottets utlåtande nr 62, s. 53 — att Kungl.
Maj :t i samband med att frågan om ratifikation av konventionen underställdes
riksdagen upptog här ifrågavarande spörsmål till förnyad prövning.
Även i detta ärende har påyrkats ändring av arbetarskyddslagen i
riktning mot konventionen. Därvid har framhållits, att en förläggning av
den skyddade perioden till annan tid än den i lagen föreskrivna tiden klockan
22—5 i många fall skulle innebära vissa fördelar för de kvinnliga arbetstagarna.

För att en sådan jämkning skall kunna genomföras erfordras emellertid
uppsägning av Bernkonventionen. Uppsägning skall ske skriftligen hos
schweiziska förbundsrådet. Uppsägningstiden är ett år. Det är min avsikt att
hos Kungl. Maj :t hemställa, att sådan uppsägning snarast måtte äga rum.
Under mellantiden har jag för avsikt att till vidare prövning upptaga frågan
om de jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet för
kvinnor, som må vara påkallade, samt att efter sedvanlig remissbehandling
underställa riksdagen det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda,
å sådan tid, att en eventuell lagändring kan genomföras i omedelbar anslutning
till att uppsägningen av Bernkonventionen trätt i kraft.

Beträffande härefter konventionen (nr 90) angående minderårigas nattarbete
inom industrien (reviderad 19^8) företer även denna konvention
vissa skiljaktigheter från arbetarskyddslagen. Sålunda äro undantagen från
nattarbetsförbudet för minderåriga anställda i familjeföretag (artikel 1
mom. 3) snävare än enligt arbetarskyddslagen. Vidare skall enligt konventionen
(artikel 2 mom. 1) med uttrycket natt förstås en tidrymd av tolv på
varandra följande timmar, medan arbetarskyddslagen (33 §) föreskriver en
nattvila för minderåriga av elva timmar varje dygn. Enligt samma artikel
(mom. 3) skall den skyddade perioden omfatta sju timmar mellan klockan
22—7 för minderåriga över 16 år, under det att i arbetarskyddslagen nämnda
period är fastställd till klockan 22—5. Den svenska lagen innehåller
inga bestämmelser om sådan rätt för myndighet att föreskriva skilda perioder
för nattarbetsförbudet som återfinnes i konventionen. Dock må erinras
om dispensbestämmelsen i 33 § c), vari stadgas, att när särskilda skäl
föranleda därtill, arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att yngling, som fyllt
16 år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling, användes
till arbete utan att stadgandet om nattarbetsförbudet iakttages. Enligt dena
regel föreligger en möjlighet att medgiva ändring i fråga om nattvilans
såväl längd som förläggning, medan konventionen icke synes medgiva inskränkning
i nattvilans längd och sålunda är strängare än lagen. Konventionen
medgiver vidare (artikel 3 mom. 2 och 3) vissa dispenser från nattarbetsförbudet.
Närmast motsvarande bestämmelser innehållas i nyss återgivna
lagrum i arbetarskyddslagen. Medan konventionens dispensmöjligheter
avse lärlings- eller yrkesutbildning inom sådana industrier eller yr -

Kungi. Maj:ts proposition nr 162.

ken, där arbetet måste bedrivas kontinuerligt, är emellertid dispensrätten enligt
nämnda lagrum icke på detta sätt begränsad. Slutligen innehåller icke
den svenska lagen bestämmelse om 13 timmars viloperiod mellan två arbetsskiften
vilket förutsättes i konventionen.

Av det anförda framgår, att skiljaktigheterna mellan den svenska lagstiftningen
och konventionen äro sådana att de för vårt vidkommande hindra en
ratifikation. Vad i ärendet förekommit ger mig icke anledning att förorda
sådana ändringar i den svenska arbetarskyddslagen att konventionen för
Sveriges del kan ratificeras. Enär emellertid bestämmelserna om minderårigs
ledighet för nattvila i viss mån sammanhänga med motsvarande bestämmelser
beträffande kvinnliga arbetstagare och då riksdagen vid sin
behandling av arbetarskyddslagen jämväl beträffande minderåriga uttalat
sig för en viss rörlighet i fråga om den förbjudna periodens förläggning, har
jag för avsikt att i samband med behandlingen av frågan om de kvinnliga
arbetstagarnas nattarbete även överväga en ändring beträffande bestämmelserna
angående nattarbete för minderåriga över 16 år.

Konvention (nr 81) angående arbetsinspektion inom handel

och industri.

Frågan om ratifikation av denna konvention — som antogs av Internationella
arbetskonferensen vid dess trettionde sammanträde, år 1947 —
förelädes 1948 års riksdag genom proposition nr 189. Beträffande huvudinnehållet
i konventionen ävensom den förberedande behandlingen samt
över konventionen avgivna yttranden torde fa hänvisas till det sasom bilaga
till nämnda proposition fogade utdraget ur statsrådsprotokollet s. 6 o. ff.

Vid ärendets behandling år 1948 uttalade jag, att jag i likhet med delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet funne konventionens
allmänna riktlinjer i det hela stå i god överensstämmelse med den
svenska arbetarskyddslagen. Jag fann emellertid, att vissa skiljaktigheter
förelåge mellan konventionens bestämmelser a ena sidun och innehållet i
gällande lag respektive det av arbetarskyddskommittén avgivna förslaget
till arbetarskyddslag och anförde därefter följande.

Jag åsyftar härvid följande bestämmelser i artikel 12 av konventionen,
nämligen dels moment 1 a), vari föreskrives att arbetsinspektör skall äga
att fritt och utan föregående anmälan vid varje tid av dygnet erhålla tillträde
till varje företag eller arbetsställe som är underkastat inspektion, dels
moment 1 b), vari stadgas att arbetsinspektör skall äga att under dagen
erhålla tillträde till varje lokal, som arbetsinspektören har skälig anledning
antaga vara underkastad inspektion, dels ock moment 2, vari bestämmes att
arbetsinspektör bär att, då inspektion verkställes, underrätta arbetsgivaren
eller dennes ställföreträdare om besöket, såvida inspektören icke t inner, att
dylik anmälan skulle vara till förfång vid tjänstens utövande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

Vad förstnämnda föreskrift angår medgiver gällande arbetarskyddslag
29 § andra stycket arbetsgivaren rätt att för bevarande av yrkeshemlighet
tran inspektion undantaga viss del av arbetsställe. I arbetarskydd skom mittes
förslag 50 § tredje stycket återfinnes en motsvarande bestämmelse

I fråga om tillsynsorganens rätt att erhålla tillträde till arbetsställe stadgas
i 29 § första stycket gällande arbetarskyddslag, att tillsynsorganen skola
aga sadan rätt, närhelst de så påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare

’®r "t1.?18 ställföreträdare å arbetsstället underrättats om deras närvaro.
. ;)0 § första stycket lagförslaget återfinnes eu bestämmelse av motsvarande
innebord.

I ett förut denna (lag till lagrådet remitterat förslag till arbetarskyddslag
har jag framhållit, att ovannämnda föreskrifter i konventionen torde
hindra en eljest möjlig ratificering av densamma. Emellertid har jag i detta
sammanhang uttalat i huvudsak följande. Då det vore synnerligen önskvärt
att vårt land i största möjliga utsträckning skänkte sitt stöd åt det internationella
samarbetet på arbetarskyddets område ansåge jag det böra
övervägas om icke dessa hinder mot en ratifikation kunde undanröjas. Kommittén
hade uttalat att den för bevarande av yrkeshemlighet gäilande inskränkningen
i inspektionsrätten icke torde ha någon större praktisk betydelse.
För min del ansåge jag att detta stadgande''med hänsyn till de allvarliga
påföljder, vilka drabbade yrkesinspektör som röjde yrkeshemlighet,
utan risk kunde slopas. Vad anginge föreskriften i kommittéförslaget
att arbetsgivare eller dennes ställföreträdare ovillkorligen skulle underrättas
om inspektörens närvaro syntes denna bestämmelse utan olägenhet kunna
utgå ur lagen och ersättas med en i överensstämmelse med konventionen
avtattad instruktionsföreskrift av innehåll att inspektören skulle underrätta
arbetsgivaren eller dennes representant om sin närvaro, såvida icke inspektören
ansage, att dylik anmälan skulle vara till förfång för tjänstens utovande.

Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för
till synsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie arbetstid
borde uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkesinspektionen
torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas att inspektion
icke finge föietagas nattetid, där ej skäl funnes antaga att arbetet då någinge.
1

Därest de av mig sålunda förordade ändringarna i arbetarskyddskommitténs
förslag godtagas av riksdagen, torde intet hinder möta för en ratifikation
från svensk sida av ifrågavarande konvention. Då en revision av arbetarskyddslagen
är aktuell, finner jag icke anledning föreligga att på detta
stadium föreslå de ändringar i gällande lagstiftning som skulle vara erforderliga
för en ratificering av konventionen. Jag anser mig därför böra föreslå,
att med ratificering från svensk sida får anstå, till dess riksdagen tagit
slutlig ställning till förenämnda förslag till arbetarskyddslag.

Genom beslut vid 1948 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 328/1948) har
en central myndighet för arbetarskyddsfrågor, arbetarskyddsstyrelsen, inrättats
den 1 januari 1949. Enligt den för styrelsen den 17 december 1948
utfärdade instruktionen är styrelsen chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

Departementschefen.

Sedan riksdagen numera (skrivelse nr 484/1948) godtagit de ändringar i
arbetarskyddskommitténs förslag till lag om arbetarskydd, som jag berört

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

i det föregående och lag i ämnet utfärdats, föreligga icke några skiljaktigheter
i sak mellan konventionens artikel 12 mom. 1 a) och b) och den nya
arbetarskyddslagens 50 § första stycket. Vad vidare angår tillsynsorganens
skyldighet att underrätta arbetsgivaren om inspektionsbesök, har — i motsats
till vad fallet är i gällande arbetarskyddslag — någon bestämmelse motsvarande
den som innehålles i konventionens artikel 12 mom. 2 icke införts
i den nya lagen. Däremot kommer på sätt jag förut angivit en föreskrift
av detta innehåll att intagas i den instruktion för yrkesinspektionen,
som för närvarande är under utarbetande. Vid sådant förhallande och da i
övrigt hinder för ratifikation ej synes föreligga, tillstyrker jag, att konventionen
för Sveriges del nu ratificeras.

Akt angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden), 1947, fogade

förteckningen.

Vid 1947 års allmänna arbetskonferens antogs bl. a. en konvention (nr 83)
angående tillämpning av internationell arbetslagstiftning på områden, belägna
utanför moderlandet (jfr bil. E till proposition nr 189/1948). Enligt
denna konvention skulle varje medlemsstat, som ratificerade konventionen,
angiva i vilken utsträckning medlemmen åtoge sig att tillämpa de internationella
arbetskonventioner, som funnes upptagna i en vid konventionen
fogad förteckning. Bland konventionerna i förteckningen återfinnas bl. a. i
det föregående nämnda, 1919 års konvention angående barns nattarbete
inom industrien och 1934 års reviderade konvention angående kvinnors
nattarbete. Avsikten med förevarande akt är, att dessa båda konventioners
bestämmelser skola ersättas med de nu antagna reviderade bestämmelserna.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anser, att,
då akten i likhet med konventionen nr 83 icke äger tillämpning på svenska
förhållanden, i akten intagna bestämmelser icke påkalla något delegationens
yttrande.

Departementschef en.

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet sålunda
anfört kan jag ansluta mig. .lag anser sålunda ifrågavarande akt icke
påkalla någon åtgärd från svensk sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående dels av den
Internationella arbetsorganisationens konferens år 1948 vid
dess trettioförsta sammanträde antaga konventioner, rekommendation
och akt, dels ock den vid organisationens
konferens år 1947 vid dess trettionde sammanträde antagna

Kungi. Maj.ts proposition nr 162.

konventionen (nr 81) angående arbetsinspektion inom industri
och handel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Bilaga A.

Konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförsta
sammanträde

och beslutat att i form av en konvention antaga vissa förslag angående
föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, vilken fråga
utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,
antager,

med hänsyn till att inledningen till Internationella arbetsorganisationens
stadga angiver erkännandet av principen om föreningsfrihet
såsom ett medel att förbättra arbetsförhållandena och åvägabringa
fred,

med hänsyn till att Philadelphiadeklarationen ånyo fastslår, att »yttrande-
och föreningsfrihet äro väsentliga för varaktigt framåtskridande»,

med hänsyn till att Internationella arbetskonferensen vid sitt trettionde
sammanträde enhälligt godtagit de principer, vilka böra utgöra
grundvalen för en internationell reglering,

med hänsyn till att Förenta Nationernas generalförsamling vid sitt
andra sammanträde anslutit sig till dessa principer och anmodat Internationella
arbetsorganisationen att fullfölja sina strävanden i syfte
att möjliggöra antagandet av en eller flera internationella konventioner,

denna den nionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta följande
konvention, vilken skall benämnas »konvention angående föreningsfrihet
och skydd för organisationsrätten, 1948» (Freedom of Association and Protection
of the Right to Organise Convention, 1948).

Del. I. Föreningsfrihet.

Artikel 1.

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
konvention är gällande, förbinder sig att tillämpa följande bestämmelser.

Artikel 2.

Arbetare och arbetsgivare skola, utan någon som helst åtskillnad, äga
rätt att utan därtill i förväg inhämtat medgivande bilda organisationer efter
sitt fria skön ävensom alt utan andra förbehåll än dem vederbörande
organisations stadgar uppställa, ansluta sig till sådana organisationer.

Kungi. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 3.

1. Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att avfatta sina
stadgar och reglementen samt utse sina representanter i full frihet, organisera
sin förvaltning och verksamhet samt fastställa sitt handlingsprogram.

2. Offentliga myndigheter skola avhålla sig från varje ingripande, som
begränsar denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande.

Artikel 4.

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola icke kunna genom administrativ
åtgärd vare sig upplösas eller förbjudas att bedriva sin verksamhet.

Artikel 5.

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att bilda och ansluta
sig till förbund och centralorganisationer; sådan organisation, sådant
förbund eller sådan centralorganisation skall äga rätt att vara ansluten till
internationella arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 6.

Bestämmelserna i artiklarna 2, 3 och 4 härovan äga tillämpning jämväl
å förbund och centralorganisationer av arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 7.

Arbetar- och arbetsgivarorganisationers, förbunds och centralorganisationers
förvärv av rättskapacitet skall icke vara underkastat villkor av beskaffenhet
att inskränka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 2,
3 och 4 härovan.

Artikel 8.

1. Vid utövandet av de i denna konvention fastställda rättigheterna skola
arbetare och arbetsgivare samt deras respektive organisationer, i likhet med
andra enskilda personer eller organiserade sammanslutningar, ställa sig
landets lagar till efterrättelse.

2. Landets lagar må icke avfattas eller tillämpas på sätt, som kan vara
ägnat att begränsa i denna konvention fastställda garantier.

Artikel 9.

!•_ Genom nationell lagstiftning skall bestämmas i vad mån i denna konvention
fastställda garantier skola äga tillämpning å krigsmakt och poliskår.

2. Jämlikt den i artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens
stadga fastslagna principen skall medlemsstats ratificering av denna
konvention icke utöva inverkan på redan existerande lag, dom, sedvänja eller
avtal, på grund varav medlemmar av krigsmakten eller poliskåren åtnjuta
någon genom denna konvention dem tillförsäkrad rättighet.

Artikel 10.

I denna konvention förstås med uttrycket »organisation» varje sammanslutning
av arbetare eller arbetsgivare, som har till ändamål att främja och
värna arbetares eller arbetsgivares intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Del II. Skydd för organisationsrätten.

Artikel 11.

Medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna konvention
är gällande, förbinder sig att vidtaga alla erforderliga och lämpliga åtgärder
för att säkerställa, att arbetare och arbetsgivare må kunna fritt utöva
sin organisationsrätt.

Del III. Övriga bestämmelser.

Artikel 12.

1. Med avseende å sådana områden som omförmälas i artikel 35 av Internationella
arbetsorganisationens stadga i dess lydelse enligt akt av år
1946 angående ändringar i nämnda stadga, med undantag för de i mom. 4
och 5 av berörda artikel avsedda områdena, skall varje medlem av organisationen,
vilken ratificerar denna konvention, låta sin ratifikation åtföljas av
eller snarast möjligt efter ratifikationen tillställa Internationella arbetsbyråns
generaldirektör en förklaring, som angiver

a) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att utan
ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att tilllämpa
konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt innebörden
av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tillämpas
samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att framdeles
fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola
anses som en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma
identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll
som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c) och

d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna
i artikel 16 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 16.

1. Då det ämne, som behandlas i denna konvention, faller inom kompetensen
för ett utanför moderlandet beläget områdes egna myndigheter, kan
den medlem, som är ansvarig för ifrågavarande områdes internationella förbindelser,
i samförstånd med områdets egen regering, till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör insända förklaring, i vilken de i denna konvention
intagna förpliktelserna godtagas på ifrågavarande områdes vägnar.

2. Förklaring, innebärande att de i denna konvention intagna förpliktelserna
godtagas, må tillställas Internationella arbetsbyråns generaldirektör

a) av två eller flera medlemmar av organisationen med avseende å område,
som står under deras gemensamma överhöghet; eller

b) av envar internationell myndighet med avseende å område, för vars

Kung/. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

förvaltning den jämlikt Förenta Nationernas stadga eller annorledes är ansvarig.

3. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 1 och 2 av denna artikel, skola angiva, huruvida
konventionens bestämmelser skola tillämpas inom vederbörande område utan
ändring eller med vissa jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventionens
bestämmelser skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen
innehålla närmare uppgifter rörande dessa.

4. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje
i en tidigare förklaring angiven jämkning.

5. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 16
kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tillämpning.

Del IV. Slutartiklar.

Artikel 14.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 15.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 16.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel 17.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla
ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens
medlemmar.

. generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re gistreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

har han alt fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 18.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 19.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för
konventionens tillämpning och taga under övervägande, huruvida anledning
föreligger att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision,
helt eller delvis.

Artikel 20.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av
lorevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 16 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 21.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bilaga B.

Konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens

organisation.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförsta
sammanträde

och beslutat antaga vissa förslag angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation, vilken fråga inbegripes under den fjärde
punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den nionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta följande
konvention, vilken skall benämnas »konvention angående den offentliga
arbetsförmedlingen, 1948» (Employment Service Convention, 1948):

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 1.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken den “*

i°n;eont‘0? ar Jällande’ akali upprätthålla eller trygga upprätthållandet
av en avgiftsfri offentlig arbetsförmedling.

2. Den offentliga arbetsförmedlingens huvuduppgift skall vara att, där
sa ar erforderligt i samverkan med andra, dylik verksamhet utövande offentliga
och enskilda institutioner, åvägabringa bästa möjliga organisation
av arbetsmarknaden sasom en integrerande del av en nationell plan för att

dSkUon0sresu“ahålla ^ sysselsättnin§ samt utveckla och utnyttja pro A

rf ikel 2.

Den offentliga arbetsförmedlingen skall bestå av ett landsomfattande system
av arbetsformedlingsorgan under ledning av en central myndighet.

Artikel 3.

a,.L J sy?{em^ av arbetsförmedlingsorgan skola ingå lokala och, där så
ar andamalsenhgt, regmnala organ, i tillräckligt antal för att betjäna skilda
delar av landet och lämpligt belägna för arbetsgivare och arbetare
2. Organisationen skall
göras till föremal för en allmän omprövning

i) vid avsevärd förändring i näringslivets och den arbetande befolk ningens

tnrnp nino’

ii)

ningens fördelning och^

dti ,vf.dei''1borande. myndighet finner sådan omprövning önskvärd för
att tillgodogöra sig erfarenhet, som förvärvats under en försöksvis bedriven
verksamhet; och

överses närhelst omprövningen giver vid handen, att så är påkallat.

Artikel i.

1. Lampliga anordningar skola vidtagas för att genom rådgivande nämnden
oDentlisa^rhettf " med .I!eprcsentantef för arbetsgivare och arbetare vid

ig ^f/^medhngens organiserande och verksamhet samt vid
uppdragande av riktlinjer for dess fortsatta utveckling.

2. Dessa anordningar skola innefatta en eller flera’centrala rådgivande
nämnder och, dar sa befinnes erforderligt, även regionala och lokala Sådana.

utses ,¥7nnTl °fi arbet™ representanter i sagda nämnder skola
“ fj till lika antal efter samrad med de representativa arbetsgivar- och
arbetarorganisationerna, där sådana finnas.

Artikel 5.

sa,nUllmäir rioktlinierna ,för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
i vad angar hänvisning av arbetare till lediga anställningar skola
utformas efter samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas representanter
genom de i artikel 4 omförmälda rådgivande nämnderna.

Artikel 6.

städer e?ÄvarbfSffnnedli?n *ka11 vara så anordnad, att den säker Sässt

och sSrsk,,‘ “,igt

Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

i) registrera arbetssökande, tillika med deras yrkeskvalifikationer, erfarenhet
och önskemål, utröna önskad sysselsättning, bedöma om så
är erforderligt deras fysiska lämplighet och yrkesskicklighet samt,
där så påkallas, förhjälpa dem till erhållande av yrkesvägledning,
yrkesutbildning eller omskolning,

ii) från arbetsgivarna inhämta detaljerade upplysningar om lediga anställningar,
som anmälts till förmedlingen av dem, och om de krav,
som ställas på den sökta arbetskraften,

iii) till lediga anställningar hänvisa platssökande med erforderlig yrkesskicklighet
och lämpliga fysiska förutsättningar,

iv) åvägabringa samarbete i fråga om platssökande och lediga platser de
olika arbetsförmedlingskontoren emellan, då de arbetssökande icke
kunna erhålla lämplig anställning eller lediga platser icke kunna besättas
med lämplig sökande genom det först anlitade kontoret eller
då så i övrigt synes påkallat;

b) vidtaga lämpliga åtgärder för att

i) främja yrkesrörligheten i syfte att anpassa tillgången på arbetskraft
efter sysselsättningsmöjligheterna inom olika yrken,

ii) främja den geografiska rörligheten i syfte att underlätta arbetskraftens
överflyttning till områden med lämpliga sysselsättningsmöjligheter,

iii) främja temporär överflyttning av arbetare från ett område till ett
annat och såmedelst undanröja tillfällig lokal brist på överensstämmelse
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft,

iv) främja sådan överflyttning av arbetskraft från ett land till ett annat,
vilken må ha vunnit vederbörande regeringars godkännande;

c) insamla och bearbeta, om så erfordras i samverkan med andra myndigheter
ävensom företagsledningar och fackliga organisationer, så fullständiga
upplysningar som möjligt beträffande läget på arbetsmarknaden
och dess sannolika utveckling såväl inom landet i dess helhet som
inom olika industrier, yrken och geografiskt avgränsade områden samt
regelbundet och skyndsamt hålla sådana upplysningar tillgängliga för
offentliga myndigheter, vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
samt allmänheten;

d) medverka vid administrationen av arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp
samt andra åtgärder för bistånd åt arbetslösa; ävensom

e) i den män så är erforderligt bistå andra offentliga och enskilda institutioner
vid social och ekonomisk planläggning, avsedd att trygga ett
gynnsamt sysselsättningsläge.

Artikel 7.

Åtgärder skola vidtagas

a) för att inom de olika arbetsförmedlingskontoren underlätta specialisering
efter skilda yrken och näringsgrenar, exempelvis jordbruket och
andra verksamhetsgrenar, där en dylik specialisering kan vara till gagn,
och

b) för att på tillfredsställande sätt tillgodose särskilda kategorier av arbetssökande,
t. ex. partiellt arbetsföra.

Artikel 8.

Särskilda för ungdomens behov avsedda anordningar skola vidtagas och
vidare utbyggas inom ramen för arbetsförmedlings- och yrkesvägledningsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 9.

1. Den offentliga arbetsförmedlingens personal skall bestå av tjänster
man i allmän tjänst med sådan ställning och sådana arbetsvillkor, att de
äro oberoende av politiska förändringar och obehöriga inflytelser samt, med
beaktande av organisationens behov, tillförsäkrade stabila anställningsförhållanden.

2. Med förbehåll för sadana villkor för anställning i allmän tjänst, som
må vara föreskrivna i lag eller författning, skall arbetsförmedlingens personal
rekryteras med uteslutande hänsyn till dess kvalifikationer för fullgörande
av densamma anförtrodda uppgifter.

3. Sadana kvalifikationer skola styrkas, pa sätt vederbörande myndighet
bestämmer.

4. Arbetsförmedlingens personal skall erhålla erforderlig utbildning för
föreliggande arbetsuppgifter.

Artikel 10.

Arbetsförmedlingen och, där så finnes lämpligt, övriga offentliga myndigheter
skola, i samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
och andra institutioner, vidtaga alla åtgärder för att arbetsgivare och
arbetare skola i full utsträckning frivilligt anlita arbetsförmedlingen.

Artikel 11.

Vederbörande myndigheter skola vidtaga erforderliga åtgärder för att
uppnå effektiv samverkan mellan den offentliga arbetsförmedlingen och
privata arbetsförmedlingsbyråer, vilka drivas utan vinstsyfte.

Artikel 12.

1. Då en medlems territorium omfattar stora områden, varest, på grund
av gles befolkning eller områdets utvecklingsstadium, vederbörande myndighet
anser det ogörligt att genomföra bestämmelserna i denna konvention,
må myndigheten i fråga utesluta dessa områden från tillämpningen
av konventionen, antingen helt eller beträffande de särskilda företag eller
sysselsättningar som den prövar erforderligt.

2. Varje medlem skall vid avgivandet av sin första årsredogörelse angående
tillämpningen av denna konvention enligt artikel 22 av Internationella
arbetsorganisationens stadga angiva de områden, i fråga om vilka medlemmen
avser att tillämpa bestämmelserna i förevarande artikel ävensom skälen
härför. Ingen medlem må därefter med åberopande av bestämmelserna
i denna artikel medgiva undantag i fråga om andra områden än de sålunda
angivna. .

3. Varje medlem, som tillämpat bestämmelserna i förevarande artikel,
skall i sina följande årsredogörelser lämna uppgift om de områden, i fråga
om vilka den avstår från rätten att tillämpa undantagsbestämmelserna.

Artiklar 13—22.

[Dessa artiklar äro likaly dande med artiklarna 12—21 av konventionen
^ 1}r. angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, utom

såtillvida, att orden »låta sin ratifikation åtföljas av eller» i artikel 12 mom.
1 av nämnda konvention icke återfinnas i artikel 13 mom. 1 av förevarande
konvention samt att då i artiklarna 12, 13 och 20 av konventionen nr
87 hänvisas till artikel 16, detta i artiklarna 13, U och 21 av förevarande
konvention motsvaras av hänvisningar till artikel 17.]

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Bilaga C.

Rekommendation (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens

organisation.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförsta
sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation, vilken fråga inbegripes under den fjärde punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation
innehållande kompletteringar till rekommendationen angående arbetsförmedling,
1944, och konventionen angående den offentliga arbetsförmedlingen,
1948,

antager denna den nionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
den offentliga arbetsförmedlingen, 1948» (Employment Service Recommendation,
1948):

Med hänsyn till att rekommendationen angående arbetsförmedling, 1944,
och konventionen angående den offentliga arbetsförmedlingen, 1948, innehålla
föreskrifter rörande arbetsförmedlingens organisation och då det är
önskvärt, att däri intagna bestämmelser kompletteras med ytterligare anvisningar,

förordar konferensen, att varje medlem, så snart förhållandena i varje
enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att
bestämma, insänder redogörelser angående de åtgärder, som vidtagits för
att genomföra desamma. I. 2

I. Allmän organisation.

1. Den avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingen bör omfatta en central

myndighet samt lokala och,'' där så befinnes erforderligt, även regionala

organ.

2. I syfte att främja arbetsförmedlingens utveckling och uppnå en enhetlie
och samordnad landsomfattande administration böra åtgärder vid O tagas

för

a) utfärdande genom den centrala myndighetens försorg av för landets hela
arbetsförmedlingsorganisation avsedda anvisningar;

b) fastställande av en för landet gällande minimistandard i avseende å personal
och material;

c) anvisande av erforderligt anslag å statsbudgeten för kostnadernas bestridande; d)

avgivande av periodiska rapporter från underordnade till överordnade
administrativa organ;

e) central inspektion av regionala och lokala organ; samt

f) periodiska konferenser med befattningshavare vid centrala, regionala och
lokala organ, däri inbegripen inspektionspersonal.

4 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. i samt. Nr 162.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

3. Lämpliga anordningar böra av arbetsförmedlingen vidtagas för den
samverkan, som må befinnas erforderlig, med företagsledningar, arbetarrepresentanter
och organ med uppgift att undersöka speciella sysselsättningsproblem
inom särskilda områden, företag, industrier eller grupper av
industrier.

4. Åtgärder böra, då så prövas lämpligt, vidtagas för att inom arbetsförmedlingens
allmänna ram

a) inrätta särskilda arbetsförmedlingsorgan med uppgift att tillgodose behovet
bland arbetsgivare och arbetare, tillhörande sådana industrier eller
yrken som hamnarbete, sjöfart, byggnads- och anläggningsverksamhet,
jordbruk, skogsbruk och husligt arbete, i den mån så med hänsyn till
industriens eller yrkets natur, betydelse eller andra särskilda omständigheter
prövas påkallat;

b) genom särskilda anordningar sörja för arbetsanskaffning åt

i) minderåriga;

ii) partiellt arbetsföra; och

iii) tekniker, intellektuella arbetstagare, tjänstemän och arbetsledare;

c) genom lämpliga anordningar sörja för arbetsanskaffning åt kvinnor under
hänsynstagande till deras yrkesduglighet och fysiska förutsättningar.

II. Upplysningsverksamhet rörande arbetsmarknaden.

5. Arbetsförmedlingen bör inhämta upplysningar rörande arbetsmarknaden,
särskilt i följande avseenden

a) nuvarande och beräknat arbetskraftsbehov (innefattande uppgifter om
det antal och slag av arbetare, som erfordras, fördelade å industri, yrke
eller område);

b) nuvarande och beräknad arbetskraftstillgång (innefattande uppgifter om
arbetarnas antal, ålder och kön, utbildning, yrke, verksamhet och bostadsort
ävensom de anställningssökandes antal och geografiska fördelning.

6. Arbetsförmedlingen bör verkställa regelbundna eller tillfälliga undersökningar
rörande sådana ämnen som

a) orsakerna till och förekomsten av arbetslöshet, däri inbegripen av tekniska
förändringar betingad arbetslöshet;

b) utplacering i arbete av särskilda kategorier av arbetssökande, såsom partiellt
arbetsföra eller ungdom;

c) förhållanden, som påverka arbetslöshetens omfattning och natur;

d) sysselsättningsreglering;

e) yrkesvägledning i samband med utplacering i arbete;

f) yrkes- och arbetsanalyser; samt

g) andra sidor av arbetsmarknadens organisation.

7. Upplysningarna i fråga böra inhämtas genom lämpligt utbildad personal,
där så är erforderligt i samverkan med andra offentliga organ samt
arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer.

8. Vid uppgifternas insamling och bearbetning böra i den mån omständigheterna
så medgiva eller påkalla ifrågakomma

a) direkta förfrågningar hos sådana organ som besitta särskild förtrogenhet
med hithörande spörsmål, såsom andra offentliga institutioner, arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, offentliga och enskilda företag
samt företagsnämnder;

b) samverkan med arbetsinspektionen och organ för arbetslöshetsförsäkring
och arbetslöshetshjälp;

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

c) utarbetandet av periodiska rapporter beträffande ämnen, som ha sär*
skild betydelse för arbetsmarknaden; och

d) undersökningar av särskilda problem, utredningar och analyser, utförda
av arbetsförmedlingsorganen.

III. Arbetskraftsbudget.

9. I syfte att åvägabringa bästa möjliga organisation av arbetsmarknaden
såsom en integrerande del av en nationell plan för att uppnå och vidmakthålla
full sysselsättning samt utveckla och utnyttja produktionsresurserna
bör vid tidigast möjliga tidpunkt årligen i varje land en arbetskraftsbudget
uppgöras i anslutning till en allmän översikt över det ekonomiskå
läget.

10. Arbetskraftsbudgeten bör uppgöras av arbetsförmedlingen i samverkan
med andra offentliga myndigheter, där så befinnes lämpligt.

11. Arbetskraftsbudgeten bör innefatta noggranna uppgifter rörande den
beräknade omfattningen och fördelningen av tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

IV. Hänvisning av arbetare.

12. Arbetsförmedlingen bör ;

a) iakttaga sträng opartiskhet, då det gäller anställning i företag, där en

anställningen berörande arbetskonflikt pågår; (

b) icke hänvisa arbetare till anställning, beträffande vilken lön eller arbetsvillkor
i övrigt icke uppnå den standard, som är bestämd i lag, kollektivavtal
eller praxis;

c) vid arbetshänvisning icke göra någon åtskillnad mellan sökande på
grund av ras, hudfärg, kön eller trosbekännelse.

13. Det bör åligga arbetsförmedlingen att lämna anställningssökande alla
nödiga upplysningar angående det arbete, till vilket de hänvisas, däri inbegripna
upplysningar i frågor, som behandlas i föregående punkt. V.

V. Arbetskraftens rörlighet.

14. I syfte att underlätta den för uppnående och vidmakthållande aV

högsta möjliga produktion och sysselsättning erforderliga rörligheten hos
arbetskraften bör arbetsförmedlingen vidtaga i punkterna 15—20 här nedan
angivna åtgärder. *

15. Fullständiga och tillförlitliga upplysningar rörande sysselsättnings*
möjligheter och arbetsvillkor inom andra yrken och områden samt rörande
levnadsförhållandena inom dessa områden (innefattande jämväl tillgången
på lämpliga bostäder) böra insamlas och offentliggöras.

16. Arbetarna böra erhålla vederbörliga upplysningar och råd, ägnade

att övervinna deras motvilja mot ombyte av yrke eller bostadsort. a

17. 1) Arbetsförmedlingen bör exempelvis genom utgivande av kontanta
bidrag undanröja ekonomiska hinder för sådan överflyttning av arbets*
kraft till annan ort, som må finnas påkallad.

2) Sådant bidrag bör efter arbetsförmedlingens beprövande utgå vid
överflyttning under arbetsförmedlingens medverkan eller med dess godkän -

Kungi. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

■iiande, framför allt i fall då andra bestämmelser icke finnas, enligt vilka
de med flyttningen förenade särskilda kostnaderna skola bestridas av annan
än arbetaren.

3) Beloppet av sådant bidrag bör bestämmas med hänsyn till i landet
rådande förhållanden och föreliggande individuella omständigheter.

18. Arbetsförmedlingen bör bistå de myndigheter, som handha arbetslöshetsförsäkring
och arbetslöshetshjälp, vid fastställandet och tillämpningen
av de villkor, under vilka ledigbliven anställning inom annat yrke än
den arbetslöses normala eller som nödvändiggör ombyte av bostadsort, är
att anse såsom lämplig.

19. Arbetsförmedlingen bör tillhandagå vederbörande myndigheter vid
upprättande och genomförande av planer för utbildning och omskolning
(innefattande jämväl lärlingskap, fortsatt utbildning och kurser, avsedda
att skapa befordringsmöjligheter), vid utseende av kursdeltagare samt vid
dessas placering i arbete efter genomgången kurs.

VI. Övriga bestämmelser.

20. 1) Arbetsförmedlingen bör samverka med andra offentliga eller enskilda
organ, som handlägga sysselsättningsfrågor.

2) För detta ändamål bör arbetsförmedlingens yttrande inhämtas
och dess synpunkter beaktas av varje samordnande organ med uppgift att
fastställa och tillämpa principer och metoder avseende sådana frågor som

a) industriens lokalisering;

b) offentliga arbeten och investeringar;

c) tekniska framsteg och deras inverkan på produktion och sysselsättning;

d) in- och utvandring;

e) bostadspolitik;

f) sociala välfärdsåtgärder, såsom hälsovård, skolväsen och fritidsanordningar;
samt

g) organisations- och planeringsåtgärder, som beröra samhället i dess helhet
och äro av beskaffenhet att påverka sysselsättningsmöjligheterna.

21. För att befordra anlitandet av arbetsförmedlingens tjänster och sätta
förmedlingen i stånd att effektivt fullgöra sina uppgifter, bör arbetsförmedlingen
vidtaga i punkterna 22—25 här nedan angivna åtgärder.

22. 1) Arbetsförmedlingen bör städse vinnlägga sig om att uppmuntra
såväl anställnings- som arbetskraftssökande att i full utsträckning frivilligt
anlita arbetsförmedlingens upplysningar och tjänster.

2) I sådant syfte böra film, radio och andra medel för upplysning
av och kontakt med allmänheten tagas i anspråk för att särskilt bland arbetsgivare,
arbetare och deras organisationer göra kända och uppskattade
förmedlingsverksamhetens betydelsefulla uppgifter inom arbetsmarknaden
samt klargöra de fördelar som ett konsekvent anlitande av arbetsförmedlingen
erbjuder arbetarna, arbetsgivarna och nationen i dess helhet.

23. Arbetare, som ansöka om ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkring
eller om arbetslöshetsunderstöd, samt, i den mån så är möjligt,
personer, som genomgått kompletterande offentliga eller statsunderstödda
yrkesutbildningskurser, böra åläggas att anmäla sig hos arbetsförmedlingen
för erhållande av anställning.

24. Särskilda åtgärder böra vidtagas för att uppmuntra ungdomen och,
såvitt möjligt, alla som för första gången inträda i arbetslivet att anmäla
sig hos arbetsförmedlingen och därvid giva till känna sina yrkesönskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

25. Arbetsgivarna, däri inbegripna företagsledningarna vid offentliga eller
halvoffentliga företag, böra anmodas att till arbetsförmedlingen anmäla

lediga platser. .... , . ...

26. Systematiska åtgärder böra vidtagas för att framja arbetsförmedlingens
effektivitet på sådant sätt, att privata arbetsförmedlingsbyråer goras
överflödiga inom alla yrken, där icke vederbörande myndighet av särskilda
skäl finner ett bibehållande av dylika byråer önskvärt eller nödvändigt.

VII. Internationell samverkan mellan arbetsförmedlingsorgan.

27. 1) Internationellt samarbete mellan arbetsförmedlingsorgan bör, i
den mån så är lämpligt och möjligt, samt, såvitt önskemål därom framställes,
under medverkan av Internationella arbetsorganisationen, avse

a) systematiskt utbyte, bilateralt, regionalt eller multilateralt, av informa-*
tioner och erfarenheter rörande arbetsförmedlingsverksamhetens mål
och medel;

b) anordnande av bilaterala, regionala dier multilaterala tekniska konferenser
angående arbetsförmedlingsfrågor.

2) För att underlätta i enlighet med artikel 6 b) iv) av konventionengodkända
överflyttning av arbetare bör arbetsförmedlingen på anmodan av
vederbörande nationella myndighet och eventuellt i samverkan med Internationella
arbetsbyrån ...

a) om så befinnes lämpligt i samarbete med andra institutioner och organisationer
insamla upplysningar rörande ansökningar om arbete och lediga
platser, som icke kunna tillsättas inom landet, i syfte att främja
immigration eller emigration av arbetare, som i möjligaste mån kunna
motsvara uppställda krav;

b) samarbeta med andra behöriga myndigheter inom och utom landet föl
utarbetande och tillämpning av mellanstatliga bilaterala, regionala eller
multilaterala avtal angående migration.

Bilaga D.

Konvention (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien

(reviderad 1918).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyran sammankallats till
San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförstasammanträde och

beslutat antaga vissa förslag till partiell revision av konventionenangående
kvinnors nattarbete, 1919, antagen av konferensen vid dess
första sammanträde, och konventionen angående kvinnors nattarbete
(reviderad 1934), antagen av konferensen vid dess adertonde sammanträde,
vilken fråga utgör den nionde punkten på sammanträdets dagordning,

Kung/. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

f samt ansett, att dessa förslag böra taga form av en internationell kon*
* vention,

antager denna den nionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta följande
konvention, som skall benämnas »konvention angående kvinnors nattarbete
(reviderad), 1948» [Night Work (Women) Convention (Revised),

Del I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Såsom industriföretag skola vid tillämpningen av denna konvention
särskilt anses:

Snuvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral;

1>) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas, beredas till försäljning, nedskrotas eller förstöras
eller inom vilka råämnen omgestaltas, däri inbegripet företag för skeppsbyggen
samt framställning, transformering och överföring av elektrisk
eller annan drivkraft;

C) företag för byggnads- och anläggningsarbete, däri inbegripet nybyggnads-,
reparations-, underhålls-, ändrings- eller rivningsarbete.

2. Vederbörande myndighet skall fastställa gränsen mellan industri å ena
samt jordbruk, handel och övriga icke-industriella sysselsättningar å andra

SiQall,

„ Artikel 2.

• Vi.d tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »natt» förstås
en tidrymd av minst elva på varandra följande timmar, vari enligt vederbörande
myndighets bestämmande skall ingå en tidsperiod av minst sju på
varandra följande timmar mellan klockan 22 och klockan 7. Myndigheten
ma föreskriva skilda sådana tidsperioder för olika områden, industrier och
företag eller grenar av industrier och företag, men har att samråda med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, innan tidsperiod fastställes
att börja senare än klockan 23.

Artikel 3.

Kvinnor, utan åtskillnad till ålder, må icke sysselsättas under natten inom
nagot industriföretag, offentligt eller enskilt, eller inom någon gren av sådant
företag, med undantag dock för företag, där endast medlemmar av samma
familj sysselsättas.

'' Artikel 4.

Artikel 3 äger icke tillämpning:

a) i händelse av »force majeure», då inom ett företag inträffar avbrott i drif*
\en> V1lket varit omöjligt att förutse och icke är av periodisk karaktär;

T)) i händelse arbetet avser råämnen eller under bearbetning varande ämnen,
som äro utsatta för hastig försämring och nattarbete är nödvändigt för
att rädda dessa ämnen från eljest oundviklig skada.

Artikel 5.

förbudet mot kvinnors nattarbete må upphävas av regeringen efter
samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, då vid allvarligt
nödtillstånd det allmännas intresse så påfordrar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 (Bilagor).

2. Om sådan åtgärd skall vederbörande regering i sin årsredogörelse angående
tillämpningen av konventionen underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör.

Artikel 6.

I industriföretag, som äro underkastade inverkan av årstiderna, samt där
särskilda omständigheter undantagsvis så påfordra, må den i artikel 2 såsom
natt angivna tidrymden inskränkas till tio timmar under sextio dagar av
året.

Artikel 7.

I länder, där klimatet gör arbete under dagen särskilt ansträngande, må
den tidrymd, som skall anses såsom natt, begränsas utöver vad som föreskrivits
i ovanstående artiklar, för såvitt kompenserande vilotid beviljas
under dagen.

Artikel 8.

Denna konvention äger icke tillämpning å

a) kvinnor, som innehava med ansvar förenad anställning av ledande eller
teknisk natur;

b) kvinnor, sysselsatta med sjukvårds- och välfärdsarbete och som normalt
ej utföra manuellt arbete.

Del II. Särskilda bestämmelser för vissa länder.

Artikel 9.

I länder, där hittills saknats av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser
angående kvinnors användande till nattarbete i industriföretag, ma tills
vidare under en tid av högst tre år uttrycket »natt» av regeringen kunna
förklaras avse en period av endast tio timmar, vari enligt vederbörande myndighets
bestämmande skall ingå en tidsperiod av minst sju på varandra fo -jande timmar mellan klockan 22 och klockan 7.

Artikel 10.

1. Bestämmelserna i denna konvention skola i fråga om Indien äga tilllämpning
med de jämkningar, som angivas i denna artikel.

2. Bestämmelserna skola äga tillämpning a de områden, beträffande vilka
den indiska lagstiftande församlingen äger befogenhet att bringa dem i tilllämpning.

3. Såsom »industriföretag» skola anses . ....

a) fabriksföretag i den indiska fabrikslagens (Indian Factones Act) bemärkelse*
och

b) gruvor, på vilka den indiska gruvlagen (Indian Mines Act) äger tilllämpning.

Artikel 11.

1. Bestämmelserna i denna konvention skola i fråga om Pakistan äga
tillämpning med de jämkningar, som angivas i denna artikel.

2. Bestämmelserna skola äga tillämpning å de områden, betraltande
vilka den pakistanska lagstiftande församlingen äger befogenhet att biinga
dem i tillämpning.

3. Såsom »industriföretag» skola anses

a) fabriksföretag i fabrikslagens (Factories Act) bemärkelse;

b) gruvor, på vilka gruvlagen (Mines Act) äger tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 12.

1. Internationella arbetskonferensen må, vid sammanträde, å vars dagordning
dylik fråga blivit uppförd, med två tredjedels majoritet antaga förslag
till ändring av en eller flera av de i Del II av denna konvention intagna
artiklarna.

2.. Sadant ändringsförslag skall angiva den medlem eller de medlemmar,
på vilka det äger tillämpning, och skall inom loppet av ett år eller, om särskilda
omständigheter föreligga, inom aderton månader från avslutandet av
konferenssammanträde, av den medlem eller de medlemmar, för vilka det
ager tillämpning underställas den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområde
frågan hör, för stiftande av lag eller vidtagande av andra åtgärder.

3. Sådan medlems officiella ratifikation av ändringen kommer, såvida
vederbörande myndighet eller myndigheter samtycka därtill, att delgivas
Internationella arbetsbyråns generaldirektör för att av honom registreras.

4. Så snart dylikt ändringsförslag ratificerats av medlem eller medlem mar,

å vilka det ager tillämpning, träder förslaget i kraft såsom en ändrina
av denna konvention. °

Del III. Slutartiklar.

Artiklar 13—20.

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 14—21 av konventionen
,r..f7y fmgående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, utom
satillmda, att vad i artiklarna 17 mom. 1 och 18 av nämnda konvention
stadgas om förklaringar icke återfinnes i artiklarna 16 mom. 1 och 17 av
förevarande konvention, samt att då i artikel 20 av konventionen nr 87
hänvisas till artikel 16, detta i artikel 19 av förevarande konvention motsvaras
av en hänvisning till artikel 15.]

Bilaga E.

Konvention (nr 90) angående minderårigas nattarbete inom industrien

(reviderad 1948).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförsta
sammanträde

och beslutat antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående barns nattarbete inom industrien, 1919, antagen av konferensen
vid dess första sammanträde, vilken fråga utgör den tionde punkten
på sammanträdets dagordning,

samt avsett, att dessa förslag böra taga form av en internationell konvention,

antager denna den tionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående minderårigas
nattarbete inom industrien (reviderad), 1948» [Night Work of Young
Persons (Industry) Convention (Revised), 1948],

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Del. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Såsom »industriföretag» skola vid tillämpningen av denna konvention
särskilt ciriscs i

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas, beredas till försäljning, nedskrotas eller förstoras
eller inom vilka råämnen omgestaltas, däri inbegripet företag för skeppsbyggeri
samt framställning, transformering och överföring av elektrisk

eller annan drivkraft; ... ,

c) företag för byggnads- och anläggningsarbete, däri inbegripet nybyggnads-,
reparations-, underhålls-, ändrings- eller rivningsarbete;

d) företag, som bedriva passagerar- eller godsbefordran å landsvag eller

järnväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer, bryggor och flygplatser
samt i dockor eller magasin. . . „

2. Vederbörande myndighet skall fastställa gränsen mellan industri a ena
samt jordbruk, handel och övriga icke-industriella sysselsättningar å andra

3. Den nationella lagstiftningen må från tillämpningen av denna konvention
undantaga familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn
eller myndlingar äro sysselsatta, dock allenast för såvitt arbetet betunnits
icke medföra fara för barnens eller de minderårigas hälsa.

Artikel 2.

1. Vid tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »natt»
förstås en tidrymd av minst tolv på varandra följande timmar =

2. I fråga om minderåriga under sexton år skall i sagda tidrymd inga tidsperioden
mellan klockan 22 och klockan 6. ......

3 I fråga om minderåriga, som fyllt sexton men ej aderton ar, skall i
sagda tidrymd enligt vederbörande myndighets bestämmande ingå en tidsperiod
av minst sju på varandra följande timmar mellan klockan 22 och
klockan 7; myndigheten må föreskriva skilda sådana tidsperioder for olika
områden, industrier och företag eller grenar av industrier och foretag, men
har att samråda med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
innan tidsperiod fastställes att börja senare än klockan 23.

Artikel 3.

1. Minderårig under aderton år må icke sysselsättas under natten i
industriföretag, offentliga eller privata, eller inom någon gren av sådant foretag
utom i nedan angivna fall.

2. I syfte att minderårig må kunna förvärva lärlings- eller yrkesutbildning
inom industri eller yrke, där arbetet måste bedrivas kontinuerligt,
äger vederbörande myndighet efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
saken kan angå, medgiva, att minderårig, som fyllt sexton
men ej aderton år, må sysselsättas nattetid.

3. Minderårig, som med stöd av föregående moment sysselsättes i natt arbete,

skall mellan två arbetsperioder åtnjuta en viloperiod av minst tretton
på varandra följande timmar. . , ..

4. Där allmänt förbud mot nattarbete i bagerier meddelats, ma vederbörande
myndighet i syfte att bereda minderårig, som fyllt sexton år, tillfälle
till lärlings- eller yrkesutbildning, utbyta den med stöd av artikel 2 inom. 3
av myndigheten föreskrivna tidsperioden av minst sju på varandra följande

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

timmar mellan klockan 22 och klockan 7 mot tiden mellan klockan 21 och
klockan 4.

Artikel 4.

1. I länder, där klimatet gör arbete under dagen särskilt ansträngande,
ma den tidrymd, som skall anses såsom natt, samt den förbjudna tidsperioden
begränsas utöver vad som föreskrivits i förestående artiklar, för såvitt
kompenserande vilotid beviljas under dagen.

2. Bestämmelserna i artiklarna 2 och 3 skola icke äga tillämpning å nattarbete,
som utföres av minderårig mellan sexton och aderton år, då fall av
»force majeure», som icke kunnat förutses eller förekommas och ej är av
periodisk karaktär, rubbar företagets normala drift.

Artikel 5.

Förbudet mot nattarbete må, såvitt angår minderårig mellan sexton och
aderton år, upphävas av regeringen, då vid allvarligt nödtillstånd det allmännas
intresse så påfordrar.

Artikel 6.

1. I lag och förordning, som förlänar kraft och verkan åt bestämmelserna
i denna konvention, skola

a) meddelas vederbörliga föreskrifter, som trygga att lagstiftningen bringas
till alla därav berördas kännedom;

b) narmare angiva dem, som äro ansvariga för lagstiftningens tillämpning;

c) stadga lämpliga påföljder för överträdelse av densamma;

d) stadga upprätthållandet av ett inspektionssystem, som kan effektivt trygga
lagstiftningens efterlevnad; och

e) ålägga arbetsgivare i offentligt eller enskilt industriföretag att föra förteckning
eller^ hålla tillgängliga officiella handlingar med uppgift om
namn, födelsear och -dag beträffande samtliga av honom sysselsatta arbetare
under aderton år ävensom alla övriga sakuppgifter, som må påkallas
av vederbörande myndighet.

2. De årliga rapporter, som enligt artikel 22 av Internationella arbets organisationens

stadga skola avgivas av medlemsstaterna, skola innehålla
utförliga upplysningar rörande lagstiftningen ävensom meddela en allmän
översikt av resultatet av i enlighet med denna artikel verkställda inspektioner.
r

Del II. Särskilda bestämmelser för vissa länder.

Artikel 7.

1.. Medlem, som före antagandet av sådan lagstiftning, varigenom ratificering
av denna konvention möjliggöres, hade föreskrifter om begränsning
av minderårigas nattarbete inom industrien, vilka stadga en lägre åldersgräns
än aderton år, äger att genom förklaring i anslutning till ratifikationen,
ersätta^ den i artikel 3 mom. 1 föreskrivna åldersgränsen aderton år
med en lägre åldersgräns, dock i intet fall lägre än sexton år.

2. Varje medlem, som avgivit en dylik förklaring, må, närhelst den så
önskar, återtaga densamma genom en ny förklaring.

3. Varje medlem, beträffande vilken en jämlikt mom. 1 i denna artikel
avgiven förklaring är i kraft, skall i sina årliga rapporter rörande tillämpningen
av denna konvention angiva i vad mån framsteg gjorts i syfte att
uppnå en fullständig tillämpning av konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 8.

1. Bestämmelserna i Del I av denna konvention skola i fråga om Indien
äga tillämpning med de jämkningar, som angivas i denna artikel.

2. Nämnda bestämmelser skola äga tillämpning å de områden, beträf fande

vilka den indiska lagstiftande församlingen äger befogenhet att bringa
dem i tillämpning. ,

3. Såsom »industriföretag» skola anses

a) fabriksföretag i den indiska fabrikslagens (Indian Factories Act) bemärkelse b)

gruvor, på vilka den indiska gruvlagen (Indian Mines Act) äger tilllämpning c)

järnvägar och hamnar.

4. Artikel 2, mom. 2 skall äga tillämpning å minderåriga, som fyllt tretton
men icke femton år.

5. Artikel 2, mom. 3 skall äga tillämpning å minderåriga, som fyllt femton
men icke sjutton år.

6. Artikel 3, mom. 1 och artikel 4, mom. 1 skola äga tillämpning å minderåriga
under sjutton år.

7. Artikel 3, mom. 2, 3 och 4, artikel 4, mom. 2 och artikel 5 skola äga
tillämpning å minderåriga, som fyllt femton med icke sjutton år.

8. Artikel 6, mom. 1 e) skall äga tillämpning å minderåriga under sjutton
år.

Artikel 9.

1. Bestämmelserna i Del I av denna konvention skola i fråga om Pakistan
äga tillämpning med de jämkningar, som angivas i denna artikel.

2. Nämnda bestämmelser skola äga tillämpning å alla de områden, beträffande
vilka den pakistanska lagstiftande församlingen äger befogenhet
att bringa dem i tillämpning.

3. Såsom »industriföretag» skola anses

a) fabriksföretag i fabrikslagens (Factories Act) bemärkelse;

b) gruvor, på vilka gruvlagen (Mines Act) äger tillämpning;

c) järnvägar och hamnar.

4. Artikel 2, mom. 2 skall äga tillämpning å minderåriga, som fyllt tretton
men icke femton år.

5. Artikel 2, mom. 3 skall äga tillämpning å minderåriga, som fyllt femton
men icke sjutton år.

6. Artikel 3, mom. 1 och artikel 4, mom. 1 skola äga tillämpning å minderåriga
under sjutton år.

7. Artikel 3, mom. 2, 3 och 4, artikel 4, mom. 2 och artikel 5 skola äga''
tillämpning å minderåriga, som fyllt femton men icke sjutton år.

8. Artikel 6, mom. 1 e) skall äga tillämpning å minderåriga under sjutton
år.

Artikel 10.

1. Internationella arbetskonferensen må, vid sammanträde, å vars dagordning
dylik fråga blivit uppförd, med två tredjedels majoritet antaga
förslag till ändring av en eller flera av de i Del II av denna konvention intagna
artiklarna.

2. Sådant ändringsförslag skall angiva den medlem eller de medlemmar,
på vilka det äger tillämpning, och skall inom loppet av ett år eller, om särskilda
omständigheter föreligga, inom aderton månader från avslutandet av
konferenssammanträde, av den medlem eller de medlemmar, för vilka
det äger tillämpning underställas den eller de myndigheter, till vilkas kom -

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

petensomrade fragan hör, för stiftande av lag eller vidtagande av andra åtgärder.

4. Så snart dylikt ändringsförslag ratificerats av medlem eller medlemmar,
å vilka det äger tillämpning, träder förslaget i kraft såsom en ändring
av denna konvention.

Del III. Slutartiklar.

Artiklarna 11—18.

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna U—21 av konventionen
(nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten med den
jämkning, att då i artikel 20 av nämnda konvention hänvisas till artikel 16,
detta i artikel 17 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till
artikel 13.] a

Bilaga F.

Akt angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden), 1947, fogade

förteckningen.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
San Francisco och där samlats den 17 juni 1948 till sitt trettioförsta
sammanträde

och beslutat antaga vissa ändringar i den vid konventionen angående
industriell arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden),
1947, fogade förteckningen, vilken fråga utgör den elfte punkten på sammanträdets
dagordning,

antager denna den tionde dagen i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta följande
akt angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden), 1947, fogade
förteckningen, vilken akt skall benämnas »akt angående ändring i konventionen
angående internationell arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna
områden), 1948» [Labour Standards (Non-Metropolitan Territories)
Convention Instrument of Amendment, 1948],

Artikel 1.

Nedanstående bestämmelser skola ersätta bestämmelserna i konventionen
angaende barns nattarbete inom industrien, 1919, vilken finnes intagen i
den vid konventionen angaende internationell arbetslagstiftning (utanför
moderlandet belägna områden), 1947, fogade förteckningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

Konvention angående minderårigas nattarbete inom industrien

(reviderad), 1948.

(Här följer texten till den såsom Bil. E. här ovan redovisade konventionen
nr 90).

Artikel 2.

Föli ande bestämmelser skola ersätta bestämmelserna i konventionen angående
kvinnors nattarbete (reviderad), 1934, vilken finnes intagen i den
vid konventionen angående internationell arbetslagstiftning (utanför moderlandet
belägna områden), 1947, fogade förteckningen.

Konvention angående kvinnors nattarbete inom industrien (reviderad), 1948.

(Här följer texten till den såsom Bil. D här ovan redovisade konventionen
nr 89).

Artikel 3.

Denna akt skall träda i kraft i enlighet med bestämmelserna i artikel 5
av konventionen angående internationell arbetslagstiftning (utanför moderlandet
belägna områden), 1947, vilken artikel är av följande lydelse.

1. Internationella arbetskonferensen må vid sammantrade, a vars dagordning
frågan finnes upptagen, med två tredjedelars majoritet antaga an -ringar i den förevarande konvention bifogade förteckningen i syfte att dan
infoga bestämmelserna i nya konventioner eller utbyta bestämmelserna i en
i förteckningen upptagen konvention mot reviderade bestämmelser, vilka

må ha antagits av konferensen. ...... . . ,

2. Medlem, beträffande vilken denna konvention ar i kraft samt område,
beträffande vilket i enlighet med artikel 2 avgivits förklaring, innebärande,
att de i denna konvention intagna förpliktelserna godtagits, skall inom ett
år eller under särskilda omständigheter aderton månader från avslutandet
av konferensens sammanträde underställa sådan ändring den eller de myndigheter,
till vilkas kompetensområde frågan hör, för stiftande av lag eller
vidtagande av andra åtgärder.

3. Sådan ändring skall träda i kraft beträffande medlem, for vilken
denna konvention är gällande, då medlemmen godkänner densamma, samt
beträffande område, med avseende å vilket en förklaring gäller, innebarande
ett godtagande av konventionens förpliktelser i enlighet med artikel 2, sa
snart dessa förpliktelser godkänts med avseende å området.

4. Då sådan ändring träder i kraft för medlem eller område, betrattande
vilket förpliktelserna i denna konvention godtagits i enlighet med artikel 2,
skola vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet
tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring, innehållande
de i artikel 1 mom. 2 eller i förekommande fall artikel 2 inom. 3 avsedda
upplysningarna angående den eller de konventioner, vilkas bestämmelser
genom ändringen infogats i förteckningen.

5. Medlem, som ratificerar denna konvention efter den tidpunkt, da Konferensen
antagit sådan ändring, skall anses hava ratificerat konventionen
i dess ändrade lydelse och varje område, beträffande vilket konventionens
förpliktelser godkänts efter nämnda tidpunkt i enlighet med artikel 2,
skall anses hava godkänt konventionens förpliktelser i deras ändrade lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 4.

rtT,T.å exfmP1^r ay denna konvention skola undertecknas av konferensens
ordlorande och Internationella arbetsbyråns generaldirektör och skola därmed
vara autenhska. Av dessa exemplar skall ett deponeras i Internationella
arbetsbyråns arkiv och det andra tillställas Förenta Nationernas generalsekreterare
för registrering i enlighet med artikel 102 av Förenta Nationerätadga\
Generaldirektören har att tillställa envar av Internationella
arbetsorganisationens medlemmar bestyrkt avskrift av denna konvention.

Artikel 5.

„ JK n6 fPrmeIla godkännandena av denna akt skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektor och registreras av honom.

2 Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall’ underrätta samtliga
^ieodf?IT''ai'' av nternationella arbetsorganisationen om registreringen tv
och fSr311"! av. denna akt, som delgivits honom enligt denna artikel,
^r registrering jambkt artikel 102 av Förenta Nationernas stadga
generalSekreterare ''-"händiga upplysningar 1

Artikel 6.

De engelska och franska texterna till denna akt skola båda äga vitsord.

li i lag a G.

Resolutioner.

''• eningsfrihetenf4611^ inlernall0,lellt °rS“ Kr ''■7ggande av förII.
Resolution angående garanterad lön.

III arbete1*100 angaende lika lön för man och kvinnor för likvärdigt

IV portväsendetngående nattarbete för kvinnor, sysselsatta inom trans V’

^t°1Utlfn- angåend? nattarbete för minderåriga, sysselsatta med
transport a inre vattenvagar eller i lufttransport.

VI. Resolution angående samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för upphävande av nattarbetsbestämmelser i händelse av allvarligt
nodtillstånd.

VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av 1) frågan om tillämpning av princi”
och förhandlingsrätten, 2) en punkt avseende

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, innefattande kollektivavtal
medling och skiljedom samt samverkan mellan offentliga
vttt yndigheter och arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänkonferenssammantrade
av frågan om arbetsklausuler i kontrakt,
dar offentlig myndighet är part.

IX‘ h^f1Uh°n anSående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammantrade av frågan om rättsskydd för löner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

X. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan: löner — allmän rapport.

XI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om yrkesvägledning.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om revision av konventionen
(nr 34) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, 1933.

XIII. Resolution angående sysselsättningsförhållandena i husligt arbete.

XIV. Resolution angående arbetsförhållandena inom glasindustrien.

XV. Resolution angående arbetsförhållandena inom luftfarten.

XVI. Resolution angående icke-manuell arbetskraft.

XVII. Resolution angående beviljande av medlemskap för Ceylon i Internationella
arbetsorganisationen.

XVIII. Resolution angående Japan.

XIX. Resolution angående Förenta Nationernas hjälpaktion för barnen.

XX. Resolution angående antagande av budget för 31 :a budgetåret (1949)
och angående fördelning av utgifterna på olika medlemsstater för
samma år.

XXI. Resolution angående utseende av en ledamot och en ställföreträdande
ledamot i den administrativa domstolen.

XXII. Resolution angående val av ledamöter i tjänstepensionskassans styrelse.

XXIII. Resolution angående avgifterna till pensionsfonden under ar 1949.

XIV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens privilegier
och immuniteter.

XXV. Resolution angående provisoriska anordningar med avseende å Internationella
arbetsorganisationens privilegier och immuniteter.

Bilaga H.

Konvention (nr 81) angående arbetsinspektion inom industri och handel.

(Antagen av Internationella arbetskonferensen vid dess trettionde
sammanträde, år 1947.)

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 19 juni 1947 till sitt trettionde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående organisationen av arbetsinspektion
inom industri och handel, vilken fråga utgör den fjärde
punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den elfte dagen i juli månad år nittonhundrafyrtiosju följande
konvention, vilken skall benämnas »konventionen angående arbetsinspektion,
1947» (Labour Inspection Convention, 1947).

Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

Del I. Arbetsinspektion inom industrien.

Artikel 1.

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
konvention är gällande, skall upprätthålla ett system för arbetsinspektion av
arbetsställen inom industri.

Artikel 2.

1. Arbetsinspektionen för arbetsställen inom industrien skall äga tilllämpning
å alla arbetsställen, beträffande vilka arbetsinspektörer ha att
övervaka efterlevnaden av bestämmelser rörande arbetsförhållanden och
skydd för arbetare under arbetet.

2. Genom nationell lagstiftning må gruv- och transportföretag eller delar
av sådana kunna undantagas från tillämpningen av denna konvention.

Artikel 3.

1. Arbetsinspektionen åligger:

... aAtillämpningen av gällande bestämmelser rörande arbetsforhållanden
och skydd för arbetare under arbetet, avseende stadganden
i fråga om arbetstid, löner, säkerhet, hygien och välfärd, barns och minderangas
användande i arbete samt andra därmed sammanhängande ämnen,
i den mån åtgärder härutinnan falla inom arbetsinspektörs kompetensom kj

bistå arbetsgivare och arbetare med råd och anvisningar beträffande
lämpligaste sätt att efterkomma gällande bestämmelser;

,c) at[ i''ästa vederbörande myndighets uppmärksamhet på brister och
missförhållanden, som icke äro särskilt beaktade i meddelade föreskrifter

2 Uppgifter, som i övrigt må anförtros åt arbetsinspektör, få ei vara av
beskaffenhet att förhindra ett effektivt fullgörande av hans huvudsakliga
tjanstaligganden eller menligt inverka på den opartiskhet, som kräves
av inspektör i hans förhållande till arbetsgivare och arbetare.

Artikel 4.

1. I den man så är förenligt med medlems administrativa praxis, skall
arbetsinspektör vara underställd en central myndighets överinseende och
ledning.

2. I fråga om förbundsstat må uttrycket »central myndighet» kunna avse
antingen forbundsmyndighet eller central myndighet i delstat.

Artikel 5.

Vederbörande myndighet skall vidtaga lämpliga åtgärder för att främja

a) en effektiv samverkan mellan inspektionsorganen och andra statliga
myndigheter samt offentliga eller enskilda institutioner med motsvarande
uppgifter;

b) samverkan mellan arbetsinspektionens befattningshavare samt arbetsgivare
och arbetare eller deras organisationer.

Artikel 6.

Befattningshavare inom inspektionen skola vara anställda i offentlig tjänst
och i denna egenskap vara tillförsäkrade stadigvarande anställning ävensom
frihet från politisk eller eljest obehörig påverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

Artikel 7.

1. Med förbehåll för de med anställning i allmän tjänst förenade vill*

kor, som må föreskrivas i lag eller författning, skola arbetsinspektörerna
utses med hänsyn uteslutande till förefintliga kvalifikationer för fullgörande
av dem anförtrodda uppgifter. _

2. Sådana kvalifikationer skola styrkas på sätt av vederbörande myndighet
bestämmes. , , „ .. ,

3. Arbetsinspektörerna skola erhålla lämplig utbildning for fullgörande

av sina uppgifter.

Artikel 8.

Såväl män som kvinnor skola kunna anställas som medlemmar av inspektionen;
där så är erforderligt må speciella uppgifter tilldelas manliga
eller kvinnliga inspektörer. i ’ i ^

Artikel 9.

Medlem har att vidtaga erforderliga åtgärder för att vederbörligen kvalificerade
tekniska experter, särskilt i avseende, å medicinska, maskintekniska,
elektriska och kemiska spörsmål, ställas till inspektionst jänstens förfogande
på sätt, som med hänsyn till föreliggande förhållanden kärt anses
mest lämpligt för att trygga efterlevnaden av gällande bestämmelser rörande
arbetarnas skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet ävensom för att utröna
olika arbetsprocessers, arbetsmaterials och arbetsmetoders inverkan
på arbetarnas hälsa och säkerhet.

Artikel 10. in :•!

Arbetsinspektörer skola anställas i tillräckligt antal för att medgiva ett
effektivt fullgörande av inspektionens uppgifter; under skäligt beaktande av

a) vikten "av föreliggande arbetsuppifter, särskilt

i) antal, art, storlek och belägenhet av de arbetsställen, som äro
underkastade inspektion;

ii) antalet av de på de olika arbetsställena sysselsatta arbetarna och
deras fördelning på olika kategorier; samt

iii) antal och beskaffenhet av de författningsbestämmelser, som skola
tillämpas;

b) inspektörerna tillhandahållna hjälpmedel; samt

c) de praktiska betingelserna för inspektionsarbetets effektiva utövande.

Artikel 11.

1. Vederbörande myndighet skall vidtaga erforderliga åtgärder för att tillhandahålla
arbetsinspektörerna:

a) kontorslokaler, lämpligt utrustade med hänsyn till tjänstens behov och
tillgängliga för alla vederbörande;

b) erforderliga transportmedel, för den händelse för tjänstens fullgörande
lämpliga allmänna färdmedel icke stå till buds.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga nödiga åtgärder för att arbetsinspektörerna
skola erhålla resekostnads- och traktamentsersättning vid
tjänstens utövande.

Artikel 12.

1. Med vederbörlig legitimation försedd arbetsinspektör skall äga:

a) att fritt och utan föregående anmälan vid varje tid av dygnet erhålla
tillträde till varje företag eller arbetsställe, som är underkastat inspektion;

5 Bihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr 162.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

b) att under dagen erhålla tillträde till varje lokal, som arbetsinspektören
har skälig anledning antaga vara underkastad inspektion; samt

c) att vidtaga åtgärder för undersökning, provtagning eller utredning som
han kan finna erforderlig för fastställande av att gällande arbetslagstiftnmg
noga följes, särskilt:

i) att ensam eller i vFtnens närvaro utfråga arbetsgivare och personal
beträffande alla i samband med tillämpningen av arbetslagstiftningen
stående förhållanden;

ii) att påkalla företeende av alla böcker, register eller andra handlingar,
vilka jämlikt gällande författningar rörande arbetsförhållandena
skola hållas tillgängliga för att kontrollera att nämnda
handlingar äro i författningsenligt skick samt kopiera dylika handlingar
eller göra utdrag ur dem;

iii) påfordra uppsättandet av sådana anslag, som föreskrivas i arbetslagstiftningen; iv)

att för analys taga och bortföra prov av material eller ämnen, som
användas eller bearbetas i företaget, dock att arbetsgivaren eller
hans ställföreträdare skall underrättas härom.

2. Då inspektion verkställes, har arbetsinspektör att underrätta arbetsgivaren
eller dennes ställföreträdare om besöket, såvida inspektören icke finner,
att dylik anmälan skulle vara till förfång vid tjänstens utövande.

Artikel 13.

1. Arbetsinspektör skall äga att vidtaga åtgärder i syfte att avhjälpa iakttagna
brister i anläggning, planering eller arbetsmetoder, vilka han skäligen
kan antaga utgöra fara för arbetarnas hälsa och säkerhet.

2. För att inspektör må kunna vidtaga sådana åtgärder skall han, med
förbehåll för den rätt till prövning av domstol eller administrativ myndighet
som må varda föreskriven i nationell lagstiftning, äga meddela eller låfa
meddela förelägganden angående:

a) vidtagande inom viss angiven tid av sådana förändringar i avseende å
utrustning eller anläggning, vilka jämlikt gällande föreskrifter rörande arbetarnas
hälsa och säkerhet prövas erforderliga; eller

b) ålgärder med omedelbar verkan i händelse av överhängande fara för
arbetarnas hälsa och säkerhet.

3. Därest i moment 2 angivna åtgärder icke äro förenliga med medlemmens
administrativa eller rättsliga praxis, skall inspektör äga att hos vederbörande
myndigheter påkalla föreläggande eller åtgärder med omedelbar
verkan.

Artikel 14.

Till arbetsinspektionen skola anmälas inträffade olycksfall i arbele och
fall av yrkessjukdom i enlighet med vad i den nationella lagstiftningen därutinnan
stadgas.

Artikel 15.

Med förbehåll för undantag, som kunna göras i den nationella lagstiftningen,
skall arbetsinspektör:

a) vara förbjuden att äga direkt eller indirekt intresse i företag, som står
under hans tillsyn;

b) vid äventyr av ansvar eller disciplinär påföljd vara förpliktad att jämval
sedan han lämnat tjänsten icke yppa fabriks- eller handelshemligheter
eller roja driftsmetoder, om vilka han må hava erhållit kännedom "under
tjänstutövningen; och

Kungl. Alaj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

c) behandla som strängt förtrolig varje anmälan rörande fel i driftsanordning
eller överträdelse av föreskrifter, och icke meddela arbetsgivaren
eller dennes ställföreträdare, att inspektionsbesök föranletts av inkommen
anmälan.

Artikel 16.

Arbetsställe skall inspekteras så ofta och så ingående som må erfordras
för en effektiv tillämpning av vederbörliga föreskrifter.

Artikel 17.

1. Mot den som överträder eller åsidosätter föreskrifter, vilkas efterföljd
det åligger arbetsinspektör att övervaka, skola laga åtgärder utan föregående
varning vidtagas, där icke på grund av föreskrifter i den nationella
lagstiftningen förbättringar eller förebyggande åtgärder i första hand skola

vidtagas. . .

2. Arbetsinspektör skall äga att själv avgöra, huruvida anvisningar och
råd skola lämnas eller om vidtagandet av laga åtgärder skall påkallas eller
förordas.

Artikel 18.

Lämpliga straffbestämmelser vid åsidosättande av gällande föreskrifter,
vilkas efterföljd inspektör bär att övervaka, samt vid förhindrande av arbetsinspektörs
tjänstutövning skola meddelas i den nationella lagstiftningen
och noga upprätthållas.

Artikel 19.

1. Arbetsinspektör och lokal inspektionsmyndighet skola hava att till den

centrala inspektionsmyndigheten avgiva periodiska rapporter angående resultatet
av inspektionsverksamheten. _

2. Sådan rapport skall avfattas i enlighet med vad därom föreskrives
av den centrala myndigheten och avgivas å tid som bestämmes av denna
myndighet, dock minst en gång årligen.

Artikel 20.

1. Den centrala inspektionsmyndigheten skall årligen offentliggöra en allmän
berättelse över underställda inspektion sorgans verksamhet.

2. Dylik årsberättelse skall offentliggöras inom skälig tid, dock senast
tolv månader efter redovisningsårets utgång.

3. Exemplar av årsberättelse skall tillställas Internationella arbetsbyråns
generaldirektör inom skälig tid och i varje fall inom tre månader efter offentliggörandet.

Artikel 21.

Den centrala inspektionsmyndighetens åirsberättelse skall avse nedanstående
och med dessa sammanhängande ämnen inom myndighetens verksamhetsområde
:

a) lagar och föreskrifter rörande inspektionens verksamhet;

b) inspektionens personal;

c) statistiska uppgifter rörande arbetsställen, som äro underkastade

inspektion, samt antalet vid desamma anställda arbetare;

d) statistiska uppgifter rörande förrättade inspektioner;

e) statistiska uppgifter rörande förseelser och påföljder;

f) statistiska uppgifter rörande olycksfall i arbete;

g) statistiska uppgifter rörande yrkessjukdomar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162. (Bilagor).

Del II. Arbetsinspektion inom handeln.

Artikel 22.

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
del av förevarande konvention är gällande, skall upprätthålla ett system för
arbetsinspektion av arbetsställen inom handel.

Artikel 23.

Arbetsinspektionen för arbetsställen inom handel skall äga tillämpnimå
alla arbetsställen, beträffande vilka arbetsinspektör har att övervaka efterlevnaden
av bestämmelser rörande arbetsförhållanden och skydd för
arbetare under arbetet.

Artikel 24.

Arbetsinspektionen för arbetsställen inom handel skall i tillämpliga delar
vara anordnad i enlighet med föreskrifterna i artiklarna 3—21 i denna
konvention.

Del III. Övriga bestämmelser.

Artikel 25.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, kan genom en vid ratifikationen fogad förklaring
utesluta del II från sitt genom ratifikationen gjorda åtagande.

2. Medlem, som avgivit sådan förklaring, kan när helst han så önskar
återkalla densamma genom förnyad förklaring.

3. Medlem, för vilken förklaring, gjord enligt moment 1 av denna artikel,
är i kraft, skall årligen i sin rapport rörande tillämpningen av denna
konvention avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis i fråga om bestämmelserna
i del II av denna konvention med angivande av den omfattning,
i vilken nämnda bestämmelser genomförts eller avses att genomföras.

Artikel 26.

Då tvekan kan råda, huruvida ett företag, del därav eller arbetsställe är
att anse såsom företag, del därav eller arbetsställe, på vilka denna konvention
äger tillämpning, skall fråga härom avgöras av vederbörande myndighet.
J

Artikel 27.

I denna konvention inbegripas under uttrycket »gällande bestämmelser»
förutom lagar och förordningar även skiljedomar och kollektivavtalsbestämmelser,
som givits laga kraft och vilkas genomförande arbetsinspektör
har att övervaka.

Artikel 28.

De årliga redogörelser, som enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skola avgivas, skola lämna detaljerade upplysningar
om alla lagar och förordningar, genom vilka bestämmelserna i denna konvention
förlänas kraft och verkan.

Artikel 29.

1. Då en medlems territorium omfattar stora områden, varest, på grund
av gles betolkning eller områdets utvecklingsstadium vederbörande myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 (Bilagor).

diehet anser det ogörligt att genomföra bestämmelserna i denna konvention,
må myndigheten i fråga utesluta dessa områden från tillämpningen
av konventionen, antingen helt eller beträffande de särskilda företag ellei
sysselsättningar som den prövar erforderligt.

2. Varje medlem skall vid avgivandet av sin första arsredogorelse enligt
artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga angiva de
områden, i fråga om vilka medlemmen avser att tillämpa bestämmelserna
i förevarande artikel ävensom skälen härför. Ingen medlem må därefter
med åberopande av bestämmelserna i denna artikel medgiva undantag i
fråga om andra områden än de sålunda angivna.

Artikel 30.

1. Med avseende å sådana områden som omförmälas i artikel 35 av In ternationella

arbetsorganisationens stadga i dess lydelse enligt Akt av år
1946 angående ändringar i nämnda stadga, med undantag för de i momenten
4 och 5 av berörda artikel avsedda områdena, skall varje medlem av
organisationen, vilken ratificerar denna konvention, snarast möjligt efter
ratifikationen tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektor en förklaring,
- som angiver ., , „

a) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att utan

ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen forbinder sig att tilt lämpa

konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt inneborden
av dessa jämkningar; .....

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tillampas

samt skälen härför; , , ... . . ,,

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

framdeles fatta beslut.

2. De i moment 1 a) och b) av denna artikel omnamnda förbindelserna
skola anses som en integrerande del av ratifikationen och medföra med

densamma identiska verkningar. .

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis aterkalla foibehåll,
som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt moment 1 b),

c) och d) av denna artikel.

4 Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt
bestämmelserna i artikel 34 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny
förklaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven
förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 31.

1. Då det ämne, som behandlas i denna konvention faller inom kompetensen
för ett utanför moderlandet beläget områdes egna myndigheter kan
den medlem, som är ansvarig för ifrågavarande områdes internationella förbindelser,
i samförstånd med områdets egen regering, till Internationella
arbetsbyråns generaldirektör insända förklaring, i vilken de i denna konvention
intagna förpliktelserna godtagas på ifrågavarande områdes vagnar.

2 Förklaring, innebärande att de i denna konvention intagna lorplikt
el se ma godtagas, må tillställas Internationella arbetsbyråns generaldirektor

a) av två eller flera medlemmar av organisationen med avseende a område,
som står under deras gemensamma överhöghet; eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 162. (Bilagor).

k) av envar internationell myndighet med avseende å område, för vars
förvaltning den jämlikt Förenta Nationernas stadga eller annorledes är
ansvarig. °

... 3‘. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektor
i enlighet med momenten 1 och 2 av denna artikel, skola angiva, huruvida
konventionens bestämmelser skola tillämpas inom vederbörande omlade
utan ändring eller med vissa jämkningar; därest i förklaringen angives,
att konventionens bestämmelser skola tillämpas med vissa jämknmgai,
skall förklaringen innehålla närmare uppgifter rörande dessa.

4. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella mvndighet må
genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varie
i en tidigare förklaring angiven jämkning. 1 J

a. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
under den tidrymd då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 34
kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör laget med hänsyn till ifrågavarande konventions tillämp -

Del IV. Slutartiklar.

Artiklar 32—39.

Dessa artiklar äro likahjdande med artiklarna 14—21 av konventionen
(nr 87) angaende föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, med
den jämkning att, då i artikel 20 av sistnämnda konvention hänvisas till artikel
lb, detta i förevarande konvention motsvaras av en i artikel 38 uddtagen
hänvisning till artikel 34. 1

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490648