Kungl. Mai ds proposition nr 156.
1
Nr 156.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för bekämpandet av hönstyfus m. \m.; given
Stockholms slott den 11 mars 19i9.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härigenom föreslå riksdagen
att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning om bekämpande av hönstyfus
in. in.;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
t ttihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 156.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås, att de nuvarande bestämmelserna angående bekämpande
av hönstyfus skola från och med den 1 januari 1950 ersättas med
föreskrifter om frivilligt bekämpande av samma slag som vid tuberkulos
och smittsam kastning hos nötkreatur. Bekämpningsverksamheten skall enligt
propositionen i stort sett begränsas till avelshönserierna. Bland dessa
skall frivilligt bekämpande kunna anordnas såväl av veterinärstyrelsen som
av vederbörande hushållningssällskap. Verksamheten skall i första hand bedrivas
i form av regelbundna blodprovsundersökningar, vanligen utförda
av någon lekman i orten som erhållit en kortare utbildning för uppgiften.
Har en besättning befunnits smittfri, skall bevis därom (friförklaring) kunna
meddelas.
Beträffande kostnaderna förutsättes, att blodundersökningarna i stor utsträckning
skola verkställas kostnadsfritt men att anslutna djurägare skola
erlägga en årlig avgift. Statsbidrag föreslås skola utgå till hushållningssällskapen
dels för laboratoriearbete och ersättningar till provtagare och dels
med visst belopp för varje anslutet djur över sex månaders ålder.
Misstänkes hönstyfus i besättning som ej är ansluten till frivilligt bekämpande,
skall enligt propositionen veterinärstyrelsen kunna låta verkställa
blodundersökning på statsverkets bekostnad samt, om så erfordras, förordna
om nedslaktning. För djur som nedslaktats på grund av sådant förordnande
föreslås ersättning skola lämnas av statsmedel.
Statsverkets bruttoutgifter för budgetåret 1949/50 beräknas till 40 000 kronor.
Å andra sidan beräknas under samma år till veterinärstyrelsen inflyta
djurägaravgifter med 15 000 kronor. Nettoutgiften har alltså uppskattats
till 25 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
3
Förslag
till
Förordning
om bekämpande av hönstyfus m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Frivilligt bekämpande.
1 §>
Veterinärstyrelsen äger anordna frivilligt bekämpande av hönstyfus vid
rikets avelshönserier i enlighet med vad nedan stadgas.
Efter veterinärstyrelsens medgivande må sådant bekämpande ock inom
visst område anordnas av hushållningssällskap.
Med avelshönseri avses i denna förordning hönseri som drives med syfte
att för rekrytering av andra hönsbesättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar
eller höns.
2 -
Djurägare som önskar ansluta sin besättning till frivilligt hönstyfusbekämpande
skall avgiva förbindelse till den som anordnar bekämpandet att
under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser ävensom
gälda föreskriven avgift.
I förbindelsen skall intagas förbehåll därom att, därest förbindelsen icke
uppsäges senast ett år före utgången av dess giltighetstid, förlängning på
ett år skall anses hava kommit till stånd, samt att, om besättningen jämlikt
5 § uteslutes från bekämpandet, djurägaren skall vara skyldig att utgiva två
års avgifter.
3 §.
I enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet skall inom
ansluten besättning för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov
för serologisk undersökning samt verkställas undersökning av djurkroppar.
Ägare av besättning där hönstyfus förekommer är skyldig att vidtaga
nödiga åtgärder för att hämma sjukdomen och hindra dess spridning. Särskilt
skall försiktighet iakttagas vid försäljning av djur eller ägg, så att
icke smittan sprides till besättning som är fri från sjukdomen.
4 §• :
Djurägare må under de förutsättningar veterinärstyrelsen angiver erhålla
förklaring att hans besättning tills vidare skall anses fri från hönstyfus
(friförklaring). Friförklaring meddelas av veterinärstyrelsen eller,
inom område där hushållningssällskapet anordnat bekämpandet, efter veterinärstyrelsens
bemyndigande av sällskapet.
Ägare av friförklarad besättning är skyldig gtt låta verkställa de undersökningar
och underkasta besättningen den kontroll i övrigt som veterinärstyrelsen
föreskriver.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna
eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med hönstyfus eller kan
eljest befaras att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen
återkallas.
Återkallelse meddelas av den som anordnar bekämpandet. Vederbörande
veterinär må återkalla friförklaring tills vidare i avbidan på slutligt beslut.
5 §•
Underlåter djurägare att ställa sig till efterrättelse i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter för frivilligt hönstyfusbekämpande,
må den som anordnar bekämpandet utesluta besättningen
därifrån.
6 §.
Det ankommer på den som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande att
årligen fastställa de avgifter som skola erläggas av djurägarna. Sådant beslut
av hushållningssällskap skall underställas veterinär styrel sen för godkännande.
7 §•
Hushållningssällskap som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande i enlighet
med denna förordning må för varje till bekämpandet anslutet, mer
än sex månader gammalt djur i icke friförklarad besättning erhålla årligt
statsbidrag med visst av Kungl. Maj :t bestämt belopp.
Statsbidrag må ock, efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t, utgå
för undersökning av blodprov eller djurkropp som verkställes annorstädes
än å statens veterinärmedicinska anstalt.
8 §.
Statsbidrag utbetalas av veterinärstyrelsen.
Det åligger hushållningssällskap som åtnjuter statsbidrag att före den
15 mars varje år till veterinärstyrelsen avgiva redogörelse för sällskapets utgifter
och inkomster i bekämpningsverksamheten under nästföregående år.
Annat bekämpande.
9 §•
Uppkommer misstanke att hönstyfus utbrutit i besättning som icke är ansluten
till frivilligt bekämpande, må veterinär styrel sen låta på statens bekostnad
taga blodprov från besättningen för serologisk undersökning. Sådan
åtgärd må ock eljest vidtagas för utrönande av sjukdomens spridning inom
landet.
10 §.
Framgår vid undersökning som avses i 9 §, att hönstyfus förekommer i
besättningen, och finner veterinärstyrelsen sjukdomen kunna fullständigt
utrotas där genom nedslaktning av vissa eller alla djur, må styrelsen, om
sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma att andra besättningar
smittas, förordna att nedslaktning i nödig omfattning skall äga
rum.
Vid nedslaktning skall anordnas kontroll på sätt veterinärstyrelsen föreskriver.
Djurägaren må efter veterinärstyrelsens godkännande förfoga över
köttet av nedslaktat djur.
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
5
11 §•
Vägrar djurägare att låta blodprov tagas eller nedslaktning verkställas efter
vad i 9 eller 10 § sägs, må länsstyrelsen på framställning av veterinärstyrelsen
förordna om nödig handräckning.
12 §.
Ha djur nedslaktats i den ordning som sägs i 10 §, är ägaren berättigad
till ersättning av statsmedel. Ersättningens belopp bestämmes av veterinärstyrelsen.
Det må icke sättas högre än till två kronor femtio öre för varje
djur.
Gemensamma bestämmelser.
13 §.
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning
meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av veterinärstyrelsen.
14 §.
Kungl. Maj:t må besluta, att vad i denna förordning är stadgat skall
lända till efterrättelse även i fråga om annan paratyfos hos fjäderfä än hönstyfus.
Därvid må Kungl. Maj :t tillika föreskriva, att bestämmelserna i
9—12 §§ skola äga tillämpning jämväl å besättning som är ansluten till
frivilligt bekämpande.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, då kungörelsen den 20
november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och
hönstyfus upphör att gälla.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 1-56.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 19b9.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändrade
bestämmelser rörande bekämpandet av hönstyfus m. m. samt anför följande.
I fråga om bekämpandet av hönstyfus gäller för närvarande kungörelsen
den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest
och hönstyfus. Enligt denna kungörelse skall, om sjukdom som är
eller misstänkes vara hönstyfus utbryter inom en fjäderfäbesättning, djurägaren
sist inom 24 timmar underrätta ordföranden i hälsovårdsnämnden
samt, i avbidan på närmare föreskrifter av veterinär, hålla misstänkt djur
nöjaktigt avskilt. Hälsovårdsnämndens ordförande skall genast göra anmälan
till länsstyrelsen, varefter länsstyrelsen förordnar veterinär att på
platsen närmare utforska sjukdomens beskaffenhet och utbredning. Finner
veterinären därvid, att sjukdomen verkligen är eller kan misstänkas vara
hönstyfus, skall han meddela djurägaren detta. Sedan dylikt meddelande
lämnats, får djurägaren icke förrän veterinärstyrelsen annorlunda förordnat
från besättningen utföra eller dit införa vare sig levande djur som kan
angripas av sjukdomen eller hönsfågelägg. Veterinären skall också insända
rapport till länsstyrelsen, som det åligger att utan dröjsmål vidarebefordra
handlingarna till veterinärstyrelsen. Framgår av handlingarna att hönstyfus
föreligger eller skäligen kan misstänkas, har veterinärstyrelsen att meddela
de föreskrifter som finnas erforderliga. Bl. a. kan styrelsen förordna,
att den smittade besättningen skall helt eller delvis nedslaktas. Om det
påkallas av omständigheterna, kan styrelsen också förklara visst område
smittat eller misstänkt för att vara smittat. Efter det sådan förklaring meddelats
få mottagliga fjäderfän eller hönsfågelägg ej utföras från eller införas
till området i fråga. Förklaringen skall genom länsstyrelsens försorg
på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom.
Område som förklarats smittat kan förklaras fritt, om trettio dagar förflutit
efter upphörandet av det sista sjukdomsfallet eller från det sista
dödsfallet samt smittrening under uppsikt av veterinär blivit verkställd.
Därest hela besättningen utdött eller nedslaktats, får dock friförklaring
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
7
ske redan tio dagar efter dylik smittrening. Har nedslaktning föreskrivits
av veterinärstyrelsen, kan djurägaren tillerkännas ersättning av statsmedel.
För sådant ändamål skola de nedslaktade djuren värderas av veterinär, varvid
avdrag i förekommande fall skall ske för slaktvärdet av djur som kunna
användas till föda. Frågor om ersättning prövas av veterinärstyrelsen.
Vid utfärdandet av epizootilagen den 12 april 1935 upphävdes nyssnämnda
kungörelse i vad den avsåg hönskolera och hönspest. Båda dessa sjukdomar
omfattas nämligen av epizootilagens bestämmelser, vilka i stort sett
överensstämma med föreskrifterna i kungörelsen. Under förarbetena till
lagen ifrågasattes, att även hönstyfus skulle inbegripas under denna. Vid
lagfrågans anmälande i statsrådet anförde emellertid dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet (prop. nr 42/1935) att av yttrandena i ärendet
framgått, att stadgandena om smitt- och misstänktförklaring ansetts vara
för stränga samt föranlett att djurägarna i stor utsträckning underlåtit att
göra anmälan om hönstyfusfall. Det hade vidare framhållits, att så länge
handeln med avelsägg lämnades fullständigt okontrollerad ingen utsikt
torde finnas att effektivt bekämpa sjukdomen genom tvångsnedslaktning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåg föredraganden det böra övervägas
att övergå till att bekämpa hönstyfusen på frivillighetens väg och därvid
införa bestämmelser, liknande dem som gällde beträffande den bovina
tuberkulosen. Han framhöll emellertid samtidigt, att härför krävdes ytterligare
utredning. I enlighet härmed beslöts, att hönstyfus icke skulle upptagas
i epizootilagen utan att 1931 års kungörelse fortfarande skulle gälla
i fråga om denna sjukdom tills frågan om dess bekämpande vunne en mera
tillfredsställande lösning.
Genom beslut den 15 juni 1935 uppdrog därefter Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa utredning
om sådan ändring i sättet för bekämpandet av hönstyfus som ifrågasatts
i propositionen med förslag till epizootilag. Till fullgörande av detta uppdrag
avlämnade veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen i februari 1948
ett betänkande i frågan.
I detta 1948 års betänkande upplyste ämbetsverken till en början, att någon
offentlig smittförklaring eller något förordnande om tvångsnedslaktning
med anledning av hönstyfus icke på länge meddelats. I stället hade
kampen mot sjukdomen förts mera på frivillighetens väg. Det förekomme i
icke ringa utsträckning att hönsägare läte hos statens veterinärmedicinska
anstalt undersöka kadaver av sjuka djur eller blodprov från sina besättningar.
Om anstalten vid sådan undersökning funne att hönstyfus förekomme
inom en besättning, underrättades veterinärstyrelsen och länsstyrelsen
därom. Länsstyrelsen förordnade sedan vederbörande tjänsteveterinär att
på platsen närmare utforska sjukdomens utbredning och beskaffenhet. Om
så erfordrades, toges därvid nya blodprov, vilka kostnadsfritt undersöktes
på veterinärmedicinska anstalten. Veterinären hade dessutom att lämna
8
Kungl. Maj:ts proposition nr L56-
djurägaren råd och anvisningar för bekämpandet av sjukdomen samt att
meddela s. k. spärr, dvs skriftligt förbud mot ut- och införsel av levande
hönsfåglar och ägg. Sådan spärr finge icke hävas förrän djurägaren hos
veterinären visat, att alla ruvningsägg oskadliggjorts och alla kycklingar
intill sex månaders ålder jämte sådana äldre djur som vid blodundersökning
visat sig vara smittade nedslaktats. Dessutom krävdes, att återstående
djur efter förnyad blodprovstagning befunnits vara smittfria samt att desinfektion
ägt rum.
Vidare anfördes i betänkandet, att en av de viktigaste uppgifterna vid
tall av smittsam husdjurssjukdom vore att söka utröna, varifrån smittan
kommit och till vilka besättningar den kunde tänkas ha blivit överförd.
Det hade därför föreskrivits, att veterinären vid sin första undersökning
skulle avfordra djurägaren uppgift om verkställda inköp och försäljningar
av levande hönsfåglar och ägg. Om sådan uppgift erhölles, skulle den insändas
till veterinärstyrelsen, som sedan tillställde vederbörande länsveterinärer
förteckningar över de gårdar vilka avsåges med uppgiften. I den
mån det ej på grund av tidigare utförda kontrollundersökningar kunde
konstateras, att dessa gårdar vore smittfria, skulle spärr meddelas för dem.
Sådan spärr för misstänkt gård finge återkallas så snart djurägaren visat
att hönstyfus icke förekomme inom besättningen. Visade sig däremot misstanken
grundad, förfores på det sätt som förut angivits.
I anslutning till den redogörelse som sålunda lämnats för nu tillämpad
praxis anförde ämbetsverken, att man genom denna praxis otvivelaktigt
nått bättre resultat än om man strikt skulle följt 1931 års kungörelse. Det
framhölls emellertid samtidigt, att hönstyfusbekämpandet i sin nuvarande
form likväl icke vore tillräckligt effektivt och än mindre populärt hland
djurägarna. Det hade sålunda icke lyckats att komma till rätta med den
viktigaste smittkällan, kläckerierna och avelshönserierna. Och bland djurägarna
hade försöken att uppspåra smittkällor och smittspridningsvägar ej
sällan mötts med motstånd och irritation.
I fortsättningen framhöllo ämbetsverken att enligt deras mening större
framgång kunde förväntas, om man överginge till en ordning med frivilligt
bekämpande och samtidigt ställde kläckerirörelsen samt handeln med avelsdjur
och avelsägg under kontroll.
Frivilligt bekämpande av hönstyfus borde enligt ämbetsverkens
uppfattning ske efter i huvudsak samma riktlinjer som följts i fråga om
tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur. Sådant bekämpande borde
alltså i första hand kunna anordnas av veterinärstyrelsen men dessutom,
efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen. Djurägare som
önskade deltaga i bekämpandet borde göra anmälan därom till den som
anordnade detta och borde därvid vara skyldig förbinda sig att låta deltagandet
fortvara i minst två år samt att betala de avgifter och följa de föreskrifter
som beslutades av anordnaren. Anslutna besättningar borde bli
föremål för fortlöpande kontroll genom blodundersökningar av alla djur
över sex månaders ålder. Om smitta upptäcktes vid dylik undersökning, bor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1-56.
9
de liksom nu reagerande djur isoleras och nedslaktas. Nya kontrollundersökningar
borde sedan ske jämförelsevis tätt — varje eller varannan månad
— tills alla djur vore reaktionsfria. Därefter kunde tiden mellan undersökningarna
så småningom ökas till ett eller två år. Målet för bekämpandet
borde vara att utrota förekommande hönstyfus inom de anslutna besättningarna
och sedan bibehålla dem fria från sjukdomen. I den mån detta lyckades
borde djurägaren äga möjlighet att hos den som anordnade bekämpandet
få besättningen friförklarad. De närmare villkoren för erhållande av dylik
friförklaring borde bestämmas av veterinärstyrelsen. Enligt ämbetsverkens
mening borde friförklaring i allmänhet kunna meddelas efter två negativa
blodprovsundersökningar med minst sex månaders mellanrum. Friförklarad
besättning borde också i fortsättningen vara underkastad regelbunden
kontroll. Även rörande formerna för dylik kontroll borde föreskrifter
meddelas av veterinärstyrelsen.
I detta sammanhang anfördes vidare i betänkandet, alt vid blodprovsundersökningarna
i regel borde användas den s. k. snabbagglutinationsmetoden
i stället för det nuvarande förfarandet, som brukade betecknas såsom
röragglutinationsmetoden. Därigenom kunde kostnaderna väsentligt nedbringas
och även andra fördelar vinnas. Sålunda behövde undersökning enligt
snabbagglutinationsmetoden ej ske på laboratorium utan kunde verkställas
genast i samband med provtagningen. Det vore ej heller nödvändigt
att den utfördes av veterinär, utan uppgiften kunde överlämnas åt lekmän
som erhållit en kortare utbildning för ändamålet. Enligt ämbetsverkens
mening borde ett antal dylika auktoriserade blodprovare anställas i varje
län med placering i olika delar av länet. Tjänsten borde lämpligen anordnas
som en bisyssla.
Därest undersökning med snabbagglutinationsmetoden gåve anledning
till misstanke att hönstyfus förekomme, borde enligt vad som framhölls i
betänkandet åtminstone i vissa fall kontroll ske genom undersökning enligt
röragglutinationsmetoden. Sådan undersökning borde också krävas för
att friförklaring skulle få meddelas för en besättning som tidigare varit
smittad. Vidare borde vid veterinärmedicinska anstalten och hushållningssällskapens
laboratorier företagas undersökningar av döda kycklingar och
höns, ofullständigt ruvade ägg m. in. Dessa undersökningar borde till en
början främst taga sikte på förekomsten av hönstyfus men borde längre
fram utvecklas till att omfatta även förhandenvaron av andra sjukdomar.
I betänkandet förutsattes att blodprovsundersökningar och andra undersökningar
i allmänhet skulle ske utan särskild kostnad för djurägarna men
att dessa i stället skulle till veterinärstyrelsen eller det hushållningssällskap
som anordnade bekämpandet erlägga eu årlig avgift av 20 öre för varje djur
som ställls under blodprovskontroll. I fråga om besättning som friförklarats
skulle dock de fortsatta kontrollundersökningarna betalas av ägaren,
men å andra sidan skulle årsavgiften för sådan besättning minskas till
högst 5 öre djuret. Vidare föreslogs, alt förrättningsman för blodprovstagning
skulle äga uppbära ersättning för sill arbete enligt följande grunder,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
nämligen för tagande av blodprov som skulle undersökas enligt röragglutinationsmetoden
med 10 öre för vart och ett av de första 100 proven och 5 öre
för varje ytterligare prov i samma besättning samt för tagande av blodprov
jämte undersökning därav enligt snabbagglutinationsmetoden med 10 öre
för varje prov. Det anfördes i detta sammanhang att den genomsnittliga kostnaden
för tagande av röragglutinationsprov syntes kunna beräknas till 7 öre
provet. Till auktoriserad blodprovare — som beräknades kunna taga i medeltal
500 prov på en dag — skulle dessutom enligt förslaget utgå särskilt
dagarvode med 10 kronor för varje förrättningsdag, främst avsett såsom bidrag
till rese- och traktamentskostnader. Erforderliga provglas och blanketter
skulle kostnadsfritt tillhandahållas förrättningsmännen av veterinärstyrelsen
eller vederbörande hushållningssällskap.
Härutöver anfördes beträffande kostnaderna för bekämpandet, att det
syntes nödvändigt och rimligt att staten, liksom vid tuberkulos- och kastsjukebekäinpandet,
lämnade hushållningssällskapen visst ekonomiskt stöd.
För blodundersökning enligt röragglutinationsmetoden som utfördes på laboratorium
vid hushållningssällskap borde sålunda enligt ämbetsverkens
mening utgå statsbidrag enligt samma grunder som för undersökning av
blodprov för kastsjuka, eller med 1 krona 10 öre provet för de första
25 000, med 50 öre provet för nästa 25 000 och med 25 öre provet för återstoden
av de prov som utfördes vid ett och samma laboratorium. Därvid
borde emellertid kastsjukeprov och hönstyfusprov sammanräknas, så att
t. ex. reduktion till 50 öre provet ägde rum så snart antalet kastsjukeprov
och hönstyfusprov tillhopa överstege 25 000. Detta kunde beräknas medföra
att statsbidraget för undersökning av hönstyfusprov genomsnittligt komme
att bli 45 öre. Till undersökning av hönskadaver borde statsverket bidraga
med 1 krona stycket. Dessutom borde statsbidrag utgå dels till ersättning åt
provtagare med hela kostnaden utom dagarvoden och dels till utgifter i
övrigt med belopp som motsvarade hälften av årsavgifterna för icke friförklarade
besättningar, dvs med 10 öre för varje blodprovat djur i sådan besättning.
Slutligen borde antigen till blodundersökningar kostnadsfritt tillhandahållas
hushållningssällskapen av veterinärmedicinska anstalten. Ämbetsverken
ansåge principiellt riktigast att anstalten erhölle ersättning för
antigenet från anslaget till förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar. Antigenkostnaden kunde skattas till 2 öre för varje
snabbagglutinationsprov och 15 öre för varje prov som undersöktes enligt
röragglutinationsmetoden.
Förutom till hushållningssällskapen borde enligt betänkandet statsbidrag
kunna utgå även till nedslaktning. Veterinärstyrelsen borde sålunda få befogenhet
att i undantagsfall tillerkänna djurägare ersättning av statsmedel med
2 kronor 50 öre för varje nedslaktat djur. Någon gång borde högre ersättning
kunna lämnas, men i så fall borde frågan prövas av Kungl. Maj :t.
Från dessa utgångspunkter hade ämbetsverken beräknat statsverkets nettoutgifter
för hönstyfusbekämpandet under första verksamhetsåret till i runt
tal 75 000 kronor, varav 16 500 kronor avsågo ersättning till veterinärmedi
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
cinska anstalten för antigen. I betänkandet framhölls, att det knappast funnes
anledning att räkna med någon mera betydande stegring av utgifterna
under senare verksamhetsår. Den ökade anslutning till bekämpandet som
då kunde äga rum konime nämligen att i kostnadshänseende uppvägas av att
allt flera besättningar bleve friförklarade.
Vid sidan av de sålunda framlagda förslagen angående frivilligt bekämpande
innehöll betänkandet också förslag om viss tvångsundersökning
av besättningar. Härom anförde ämbetsverken, att kännedomen om
sjukdomens förekomst i olika delar av landet vore mycket ringa. En orientering
och kartläggning borde därför snarast komma till stånd. Det vore
följaktligen önskvärt att veterinärstyrelsen finge möjlighet att förordna om
undersökningar medelst snabbagglutinationsprov på statsverkets bekostnad.
Vad härefter angår frågan om reglering av kläckerirörelsen
samt handeln in ed av e lshöns och avelsägg anfördes i betänkandet,
att hönstyfus framför allt spredes från avelshönserierna. Det
vore därför ofrånkomligt att dessa ställdes under kontroll. Utan sadan kunde
enligt ämbetsverkens bestämda uppfattning framgången av ett hönstyfusbekämpande
aldrig säkras. Kontrollen syntes emellertid kunna begränsas
till den yrkesmässiga försäljningen. Ämbetsverken föresloge, att ingen
skulle få yrkesmässigt driva avelshönseri utan licens från veterinärstyrelsen.
Som villkor för erhållande av dylik licens borde uppställas, att besättningen
uppfyllde de förutsättningar som vid frivilligt bekämpande skulle
gälla för friförklaring.
Licenstvånget för avelshönserierna borde enligt ämbetsverkens mening
kompletteras med en kontroll av kläckerierna, dvs de anstalter där ägg
kläcktes för annans räkning. Om dessa mottoge ägg från smittade gårdar,
bleve de lätt infekterade med påföljd att ägg som inlämnades från friska
besättningar i sin tur bleve nedsmittade vid kläckningen, varefter sjukdomen
spredes vidare genom kycklingarna. Ämbetsverken ansåge därför, att
licens borde krävas även för rätt att driva yrkesmässig kläckerirörelse. Det
borde ankomma på veterinärstyrelsen att fastställa villkoren för dylik licens.
I detta avseende syntes det i huvudsak vara tillräckligt att ägaren förde
kläckningsjournal samt förbunde sig att icke mottaga ägg från andra
besättningar än sådana som vid blodprovsundersökning befunnits fria från
smitta.
Det föreslogs emellertid att bestämmelserna om licenstvång icke skulle
träda i kraft förrän två år efter föreskrifterna om frivilligt bekämpande.
En övergångstid vore nämligen enligt ämbetsverkens mening nödvändig
bl. a. därför att avelshönserierna skulle få tillfälle att ställa sina besättningar
under kontroll och i fall av behov sanera dem från smitta.
Slutligen framhölls i betänkandet att såväl hos höns som hos annat fjäderfä
förekomme andra paratyf oser än hönstyfu s. En del
av dessa kunde överföras håde till människor och till husdjur och kunde
12
Kungl Maj.ts proposition nr 156.
medföra svåra skadeverkningar. Därest en sådan paratyfos skulle visa sig
särskilt svårbemästrad kunde det måhända bli nödvändigt att Kungl. Maj :t
förordnade att epizootilagen skulle tillämpas på sjukdomen i fråga. I lindrigare
fall borde emellertid Kungl. Maj :t enligt ämbetsverkens mening ha
möjlighet att bestämma att sjukdomen skulle bekämpas enligt riktlinjerna
för frivilligt hönstyfusbekämpande. Ämbetsverken funne troligt, att om bekämpande
i denna ordning insattes i rätt tid, sjukdomen skulle kunna hämmas
på så kort tid att kostnaderna för det allmänna bleve mycket obetydliga.
Likaså ansåge ämbetsverken att veterinärstyrelsen vid uppträdande av
paratyfos av nu ifrågavarande slag borde äga att som villkor för tillstånd
att driva avelshönseri eller kläckeri uppställa fordran på samma garantier
mot spridning av den paratyfosen som av hönstyfus.
Yttranden över 1948 års betänkande inhämtades genom remiss från statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens veterinärmedicinska anstalt, Stockholms
läns och stads hushållningssällskap, hushållningssällskapen i Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Kalmar läns
norra hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening och styrelsen för
svenska veterinärläkarföreningen.
I dessa yttranden lämnades i allmänhet ämbetsverkens förslag i sina huvuddrag
utan erinran.
Styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening anförde dock, att det enligt
styrelsens mening vore tvivelaktigt om ett frivilligt bekämpande kunde medföra
lika goda resultat i fråga om hönstyfus som uppnåtts med avseende å
tuberkulos och kastsjuka. Vid sistnämnda två sjukdomar kunde i regel ekonomisk
fördel vinnas genom anslutning till bekämpandet. Utsikterna för en
hönsägare att erhålla högre produktpriser genom att visa att besättningen
friförklarats för hönstyfus vore däremot synnerligen små. Älvsborgs läns
norra hushållningssällskap framhöll, att det syntes mindre troligt att anslutningen
till frivilligt bekämpande av hönstyfus bleve jämförbar med
den som ägt rum till kastsjukebekämpandet, där den kollektiva anslutningsformen
spelat största rollen. För de rena bruksbesättningarna erbjöde anslutningen
icke så påtagliga fördelar att något allmänt deltagande kunde
påräknas. Liknande uttalanden gjordes av Stockholms stads och läns hushållningssällskap
samt Kalmar läns norra hushållningssällskap. Sveriges
lantbruksförbund anförde, att det varit önskvärt att en undersökning skett
beträffande omfattningen av de skador som orsakades av hönstyfus, så att
kostnaderna för bekämpandet och de olägenheter som följde med en reglering
kunnat bedömas i relation till vad som kunde vinnas med åtgärden.
Dessutom framställdes från flera håll detaljanmärkningar mot olika punkter
i förslagen.
Hushållningssällskapet i Jönköpings län framhöll sålunda, att svårigheter
kunde möta att ute i bygderna finna personer som vore lämpliga för upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
13
draget såsom auktoriserade blodprovar e. Det syntes därför
vara ändamålsenligast att ett hushållningssällskap, som igångsatte bekämpande
av hönstyfus, åtminstone under den första tiden finge frihet att i
lämplig utsträckning låta verkställa provtagningar och undersökningar enligt
snabbagglutinationsmetoden genom egen personal. I all synnerhet när det
vore fråga om större hönserier kunde det vara vanskligt att lita till i orten
bosatta personer. Hushållningssällskapet i Skaraborgs län erinrade, att tillförlitligheten
av snabbagglutinationsmetoden vore helt beroende av provtagarens
noggrannhet. Det vore därför av vikt att till provtagare förvärva
fullt pålitliga personer, som genom kontinuerlig tjänstgöring vunne rutin i
sitt arbete. Med hänsyn därtill vore det åtminstone för vissa delar av landet
önskvärt att de auktoriserade blodprovarna bleve heltidsanställda. Hushållningssällskapet
i Hallands län anförde, att blodprovarnas verksamhet borde
övervakas av den som auktoriserat dem. I syfte att pröva deras pålitlighet
borde undersökningar enligt röragglutinationsmetoden företagas även i friförklarade
besättningar, förslagsvis vartannat eller vart tredje år. Även
hushåirningssällskapet i Uppsala län ifrågasatte om icke vid kontrollundersökningarna
av friförklarade besättningar snabbagglutinationsmetoden med
vissa mellanrum borde utbytas mot röragglutinationsmetoden. Stockholms
läns och stads hushållningssällskap förordade att bestämmelse skulle meddelas
om att blodprovare ej finge taga mer än ett visst antal prov om dagen,
förslagsvis 500. Undantag därifrån borde dock få göras i enstaka fall, om särskilt
gynnsamma arbetsförhållanden förelåge. Ett liknande uttalande gjoides
av statens veterinärmedicinska anstalt.
I fråga om ko stnaderna anförde hushållningssällskapen i Kristianstads
och Yästernorrlands län att det syntes tvivelaktigt, om de föreslagna
djurägaravgifterna och statsbidragen komme att förslå till att täcka hushållningssällskapens
kostnader. Samma ståndpunkt intogs av hushållningssällskapet
i Jönköpings län, som särskilt anmärkte, att statsbidraget till kadaverundersökningar,
1 krona stycket, förefölle väl lågt. Hushållningssällskapet i
Hallands län anförde, att därest sällskapet skulle kunna åtaga sig de nva
arbetsuppgifterna, borde djurägaravgif terna bestämmas till minst 40 öre för
djur inom icke friförklarade besättningar samt minst 20 öre för djur i friförklarad
besättning. Det föreslagna statsbidraget till röragglutinationsundersökningar
på laboratorium hos hushållningssällskap — i genomsnitt 45 öre
undersökningen jämte fritt antigen vore måhända i och för sig skäligt men
täckte endast själva arbetskostnaden och lämnade intet överskott för andra
med bekämpandet sammanhängande åligganden. Även detta bidrag borde
därför höjas. Hushållningssällskapet i Östergötlands län erinrade, att organiserandet
av hönstyfusbekämpande vid ett hushållningssällskap komme att
medföra utgifter bl. a. för upprättande och förande av register över anslutna
besättningar. För detta ändamål borde ett fast årligt bidrag lämnas av statsmedel.
Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhöll, att om
många små besättningar bleve anslutna, detta kunde leda till att djuragaravgifterna
för eu viss besättning jämte statsbidraget för samma besättning
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
icke på långt när täckte kostnaderna för provtagning, registrering och expeditionsarbete.
Det borde därför övervägas att av djurägarna uttaga dels en
fixerad besättningsavgift, t. ex. lägst 5 kronor, och dels en viss avgift för varje
djur samt att låta statsbidrag utgå med hälften av båda dessa avgifter. Hushållningssällskapet
i Örebro län yttrade, att i länet funnes endast ett mycket
litet antal besättningar med mer än 500 djur. Ämbetsverkens beräkning att
en auktoriserad blodprovare skulle kunna taga 500 blodprov på en dag syntes
därför väl optimistisk, särskilt med hänsyn till att provtagningen skulle
bedrivas som en bisyssla. Det måste också beaktas att resekostnaderna bleve
högre när besättningarna vore små. Med hänsyn därtill kunde det ifrågasättas,
om ej blodprovare borde få uppbära ett visst bestämt belopp för varje
undersökt besättning. Arvodet för varje prov kunde då måhända minskas
något. Kalmar läns norra hushållningssällskap anförde, att ett mindre anslag
syntes böra lämnas till lokala kurser för blodprovare.
Veterinärmedicinska anstalten framhöll likaledes att kurser borde anordnas
för dem som skulle utses till auktoriserade blodprovare. Dessa kurser
borde åtminstone till en början förläggas till anstalten, och särskilt arvode
borde utgå till den befattningshavare som ledde dem. Vidare förordade anstalten,
att om vid kontrollundersökning av en friförklarad besättning något
prov utfölle positivt eller misstänkt, därav föranledda ytterligare undersökningar
skulle, i motsats till de vanliga rutinundersökningarna, verkställas
utan särskild kostnad för djurägaren. Anstalten förklarade sig i sitt yttrande
beredd att tillhandahålla veterinärstyrelsen och hushållningssällskapen
erforderliga mängder antigen för blodprovsundersökningarna. Det syntes
anstalten mest ändamålsenligt att utgifterna därför ersattes anstalten enligt
sedvanlig taxa av de medel som ansloges till bekämpandet av hönstyfusen.
Likaså borde avgift få uttagas för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar
som utfördes på anstalten, förslagsvis med 25 öre för varje blodprovsundersökning
och 1 krona för varje kadaverunder sökning. På grund
härav borde en uppräkning ske av statsverkets kostnader för bekämpandet.
Dessa kostnader hade för övrigt enligt anstaltens mening även eljest beräknats
alltför lågt. Bl. a. syntes antalet blodundersökningar böra uppskattas
betydligt högre än veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen gjort.
Statskontoret gjorde däremot gällande att kostnaderna för anligenet borde
helt bäras av veterinärmedicinska anstalten. Härutöver anmärkte statskontoret
att den föreslagna ersättningen till auktoriserad blodprovare av 10 öre
för varje prov som undersöktes enligt snabbagglutinationsmetoden borde
reduceras. Om en blodprovare, såsom angivits i betänkandet, kunde taga
omkring 500 prov på en dag, skulle ersättningen eljest komma att uppgå
till 50 kronor för varje arbetsdag, och detta belopp vore enligt statskontorets
mening för högt. I varje fall funnes det icke någon anledning att komplettera
provtagningsersättningen med särskilt dagarvode. En sådan anordning
vore för övrigt i och för sig mindre lämplig därest ej föreskrifter meddelades
om viss minimiarbetstid. Vidare anförde statskontoret att det borde uttryckligen
fastslås att ersättning för nedslaktade djur finge utgå endast i
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
15
undantagsfall. Det belopp som föreslagits för sådan ersättning, 2 kronor 50
öre, förefölle väl högt, och det syntes icke finnas skäl att berättiga Kungl.
Maj :t att medgiva ännu högre gottgörelse. Slutligen yttrade statskontoret,
att till statsverkets kostnader för hönstyfusbekämpandet borde anvisas ett
särskilt anslag.
Riksräkenskapsverket förordade däremot, att utgifterna skulle täckas från
anslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Övriga utgifter. De avgifter som inflöte till veterinärstyrelsen från
djurägare som anslutit sig till av styrelsen anordnat bekämpande borde enligt
verkets mening såsom särskilda uppbördsmedel tillgodoföras samma
anslag. Kostnaderna för antigen borde, åtminstone tills vidare, påföras veterinärmedicinska
anstaltens omkostnadsanslag.
Vad härefter angår kontrollen över avelshönserier och
kläckerier anförde hushållningssällskapet i Örebro län att licenstvång
borde gälla även om rörelsen icke dreves yrkesmässigt. Ett andelsföretag
kunde uppenbarligen vara lika smittfarligt som ett yrkesmässigt företag.
Hushållningssällskapet i Östergötlands län erinrade, att som villkor för licens
att driva avelshönseri borde uppställas att förteckning fördes över köpare
av höns och avelsägg från hönseriet. I samma riktning uttalade sig
veterinärmedicinska anstalten. Styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening
ifrågasatte, om ej i samband med meddelande av licens för avelshönseri förbud
borde stadgas för hönseriet att inköpa avelsägg från annat håll. Hushållningssällskapet
i Hallands län anförde slutligen, att en så lång övergångstid
som två år åtminstone för Hallands del vore både onödig och riskfylld.
Sedan remissbehandlingen slutförts anmäldes ärendet i statsrådet den 3
december 1948. Därvid beslöt Kungl. Maj :t på min föredragning att anbefalla
lantbruksstyrelsen och veterinärstyrelsen att gemensamt utreda frågan
om möjligheten att nå ett tillfredsställande resultat av hönstyfusbekämpandet
genom åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen begränsades till avelsbesättningar.
Med anledning härav ha ämbetsverken inkommit med ng framställning
i ämnet den 1 februari 1949.
I denna framställning ha ämbetsverken anfört, att den viktigaste uppgiften
för ett hönstyfusbekämpande utan tvekan vore att utrota sjukdomen i
avelsbesättningarna. Även bruksbesättningarnas ägare hade visserligen ett
påtagligt intresse av att snabbt bli befriade från sjukdomen, och många av
dem befunne sig i sådana ekonomiska förhållanden att statlig hjälp till bekämpningsåtgärder
vore viil motiverad. Därest emellertid nuvarande statsfinansiella
läge och bristen på arbetskraft omöjliggjorde ett statsunderstött
bekämpande av den omfattning som förutsatts i 1948 års betänkande, ville
ämbetsverken förorda att bekämpandet begränsades huvudsakligen till
avelsbesättningarna. En dylik begränsning syntes icke komina att nämnvärt
inverka på bekämpandets effektivitet, därest samtidigt bestämmelser
meddelades om licenstvång för behörighet att yrkesmässigt driva avelshönseri
eller kläckeri.
16
Kungl. Mcij:ts proposition nr 156
Emellertid ha ämbetsverken tillika framhållit, att fall kunde yppas då det
från bekämpningssynpunkt vore synnerligen angeläget att blodprovsundersökning
på statens bekostnad kunde företagas även vid annan besättning
än avelsbesättning. Veterinärstyrelsen borde därför bemyndigas att, då styrelsen
så funne erforderligt, förordna om dylik undersökning. Dessutom
borde styrelsen, på sätt ämbetsverken föreslagit i 1948 års betänkande, erhålla
en generell befogenhet att låta verkställa blodprovsundersökningar i
syfte att utröna hönstyfusens spridning.
Ämbetsverken ha förutsatt att bekämpandet inom avelsbesättningarna
skulle vara frivilligt och bedrivas efter samma linjer som uppdragits
i 1948 års betänkande. Med anledning av de erinringar som framställts i remissyttrandena
över detta betänkande ha ämbetsverken bl. a. framhållit,
att det borde ankomma på veterinärstyrelsen att uppmärksamt följa de
auktoriserade blodprovarnas verksamhet samt att utfärda de reglerande bestämmelser
som kunde visa sig erforderliga för att uppnå betryggande noggrannhet
vid blodprovningen. I fråga om ersättning till dylik blodprovare
ha ämbetsverken yttrat att den bruttoinkomst för arbetsdag, som i bästa fall
skulle kunna uppnås enligt det framlagda förslaget, med hänsyn till nuvarande
löneläge, uppdragets karaktär av bisyssla och provtagarens skyldighet
att själv betala sina kostnader för resor och uppehälle icke vore större
än vad som kunde anses nödvändigt för att för uppgiften skulle kunna förvärvas
personer med tillräcklig pålitlighet och noggrannhet. Vad särskilt
anginge det föreslagna dagarvodet ville ämbetsverken framhålla, att begränsningen
av bekämpandet till att avse i stort sett endast avelsbesättningarna
måste medföra att provtagarnas resor förlängdes och att även deras
övriga omkostnader ökades.
I detta sammanhang ha ämbetsverken vidare anfört, att vid ett frivilligt
bekämpande som vore inskränkt till avelshönserierna anledning torde saknas
att lämna hönseriägarna ersättning för nedslaktade djur. Dylik ersättning
borde däremot kunna utgå i samband med sådan tvångsundersökning
som veterinärstyrelsen enligt vad förut sagts borde kunna låta verkställa i
särskilda fall. Styrelsens erfarenhet visade nämligen tydligt att en tvångsundersöknings
värde från bekämpningssynpunkt väsentligt minskades,
därest möjlighet icke funnes att vid upptäckt av smitta ställa i utsikt visst
bidrag av statsmedel, om djurägaren läte nedslakta smittade djur. En befogenhet
därtill borde därför beredas veterinärstyrelsen. Självfallet vore att
denna befogenhet borde begagnas endast i undantagsfall och då styrelsen
funne att sjukdomen i en besättning skulle kunna fullständigt utrotas genom
nedslaktning. Med anledning av statskontorets uttalande att en ersättning
av 2 kronor 50 öre syntes väl hög ville ämbetsverken framhålla, att denna
summa för närvarande icke täckte skillnaden mellan liv- och slaktvärde.
Eftersom en nedgång i hönspriserna måhända icke vore utesluten, kunde
det dock enligt ämbetsverkens mening vara lämpligt att öppna möjlighet
för veterinärstyrelsen att fastställa ersättningen till lägre belopp. Å andra
Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.
17
sidan borde, såsom förut föreslagits, Kungl. Maj :t i särskilda fall kunna
bevilja högre ersättning. Behovet av ett sådant bemyndigande för Kungl.
Maj :t framginge redan därav, att den motsvarande befogenhet, som funnes
vid tuberkulosbekämpande, åtskilliga gånger tagits i anspråk.
Med hänsyn till förslaget om begränsning av bekämpningsverksamheten
ha ämbetsverken företagit nya beräkningar angående statsverkets kostnader.
Därvid har till en början anförts, att många ägare till avelsbesättningar
sedan länge haft dessa ställda under regelbunden blodprovskontroll. Det
syntes ämbetsverken lämpligt att dylika avelsbesättningar, i den mån de
konstaterats vara smittfria, omedelbart erhölle friförklaringsbevis. Därigenom
kunde bekämpandet inskränkas till de avelsbesättningar som vore
smittade. Dessa kunde uppskattningsvis beräknas omfatta omkring 225 000
djur, och av dem kunde ungefär hälften, eller 110 000 djur, antagas bli anslutna
under första verksamhetsåret. I enlighet därmed kunde det förutsättas
att 220 000 blodprovsundersökningar enligt snabbagglutinationsmetoden
bleve erforderliga under detta verksamhetsår. Omkring 5 procent av blodproven,
dvs 11 000 prov, komme sannolikt att behöva undersökas även enligt
röragglutinationsmetoden. Antalet kadaverundersökningar kunde beräknas
komma att uppgå till 2 000.
Vid beräkningarna ha ämbetsverken vidare förutsatt, att det frivilliga bekämpandet
under första året skulle komma att decentraliseras till hushållningssällskapen
i sådan utsträckning att ungefär hälften av alla blodprov
komme att tagas och undersökas genom sällskapens försorg. Tillika har
antagits att inga friförklarade besättningar komme att vara anslutna till bekämpande
som leddes av hushållningssällskap utan att statsbidrag skulle
utgå för samtliga till sådant bekämpande anslutna djur över sex månaders
ålder.
1 övrigt ha ämbetsverken anfört, att blodprovsundersökningar av besättningar
som ej anslutits till frivilligt bekämpande sannolikt ej komme att
företagas i större utsträckning under första verksamhetsåret. Det hade därför
ej ansetts behövligt att av hänsyn till dylika undersökningar höja siffran
för antalet erforderliga blodprov utöver förut angivna 220 000. Antalet
djur som nedslaktades efter tvångsundersökning och för vilka ersättning av
statsmedel kunde tänkas bli beviljad hade funnits böra uppskattas till 800.
Slutligen ha ämbetsverken framhållit, att de saknade anledning att motsätta
sig statskontorets och riksräkenskapsverkets förslag att kostnaderna
för erforderligt antigen skulle bäras av veterinärmedicinska anstalten. Det
syntes icke påkallat att på grund därav höja anstaltens omkostnadsanslag.
Om hönstyfusbekämpandet ordnades enligt de riktlinjer ämbetsverken föreslagit,
måste detta nämligen komma att medföra en stark nedgång av antalet
på anstalten undersökta blodprov.
Från dessa utgångspunkter ha ämbetsverken upprättat följande tabell
över statsverkets beräknade utgifter.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Arr 156.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Det av hushållningssällskap anordnade bekämpandet.
Kronor Kronor
Statsbidrag å 10 öre per djur för 55 000 anslutna icke fri
förklarade
djur .................................... 5 500
Statsbidrag å 10 öre för 110 000 snabbagglutinationsprov. . 11 000 16 500
Laboratoriearbete.
Statsbidrag å 45 öre för 5 500 undersökningar medelst rör
agglutinationsmetoden
.............................. 2 475
Statsbidrag å 1 kr. för 1 000 kadaverundersökningar...... 1 000 3 475
Det av Veterinärstyrelsen ledda bekämpandet.
Arvoden å 7 öre för tagning av 5 500 blodprov vilka skola
undersökas medelst röragglutinationsmetoden ......... 385
Dagtraktamenten åt blodprovare (500 prov/dag och provare,
inalles 110 000 = 220 dagsverken) .................. 2 200
Arvoden å 10 öre för 110 000 snabbagglutinationsprov .... 11 000
Statsbidrag för nedslaktning av 800 djur å kr. 2: 50 ...... 2 000 15 585
Summa kronor 35 560
I anslutning därtill ha ämbetsverkan ytterligare anfört följande.
De sammanlagda kostnaderna för bekämpandet skulle alltså uppgå till
35 560 kronor. I djurägaravgifter för de 55 000 djur, som beräknas vara anslutna
till det av veterinärstyrelsen anordnade bekämpandet, skulle med en
avgift per djur av 20 öre inflyta 11 000 kronor. I djurägaravgifter för friförklarade
besättningar beräknas under första verksamhetsåret med en avgift
per djur av 5 öre inflyta 5 000 kronor. Den verkliga utgiften för statsverket
under det första verksamhetsåret skulle därmed belöpa sig till 19 525
kronor, vilket belopp kan avrundas till 20 000 kronor. Därest kostnaden för
antigen skall bestridas av anslaget till bekämpandet av hönstyfus, ökas anslagsbehovet
med omkring 6 000 kronor.
Slutligen ha ämbetsverken upplyst, att de i ärendet samrått med veterinärmedicinska
anstalten samt att denna på anförda skäl funnit antalet erforderliga
blodprov böra beräknas till omkring 850 000 i stället för 220 000.
Anstalten hade tillika gjort gällande att en icke ringa del av dessa prov sannolikt
måste undersökas på anstalten, varför dennas arbete snarare komme
att ökas än att minskas. Vad som sålunda anförts från anstaltens sida hade
emellertid icke givit ämbetsverken anledning att ändra sina kalkyler.
Beträffande frågan om tillstå ndstvång för avelshönserier
och kläckerier ha ämbetsverken vidhållit de förslag som framlades i
1948 års betänkande.
Med anledning av vad som i remissyttrandena över detta betänkande anförts
därom, att tillstånd borde krävas även om rörelsen ej dreves yrkesmässigt,
ha ämbetsverken framhållit, att detta visserligen i och för sig vore
önskvärt men kunde bli alltför betungande i vissa fall, t. ex. om några grannar
sloge sig ihop om en kläckningsmaskin. Det vore också att märka, att ett
andelsföretag torde bli att betrakta såsom yrkesmässigt så snart någon försäljning
av ägg eller kycklingar ägde rum eller ersättning upptoges för kläckning.
Med hänsyn härtill finge det enligt ämbetsverkens mening anses för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
19
svarligt att begränsa licenstvånget till yrkesmässig verksamhet. Beträffande
önskemålet att godkänt avelshönseri skulle förbjudas att uppköpa avelsägg
från utomstående har uttalats, att ett hönseri, som förfore på sådant
sätt, givetvis ej komme att erhålla licens, med mindre det styrktes att de
besättningar varifrån inköp skedde vore att anse såsom fria från hönstyfus.
I övrigt må nämnas att ämbetsverken anfört, att ägarna till de bruksbesättningar
som lämnade ägg till kläckerier borde själva bekosta de blodprovsundersökningar
som erfordrades för att visa att besättningarna vore
smittfria.
Remiss av 1949 års framställning har ägt rum till statskontoret, riksräkenskapsverket
och styrelsen för Sveriges fjäderfäavelsförening. Erinran
har framställts allenast av statskontoret som förklarat sig vidhålla sin uppfattning
i fråga om gottgörelsen till auktoriserade blodprovare och ersättningen
för nedslaktade djur.
Departementschefen. Med hänsyn till den vikt som fjäderfäproduktionen
har för livsmedelsförsörjningen är det uppenbarligen angeläget att smittsamma
sjukdomar bland hönsen kunna effektivt bekämpas. De bestämmelser
i sådant hänseende som för närvarande gälla i fråga om hönstyfus
ha icke lett till önskat resultat. Nämnda sjukdom lär i stället visa en tendens
till ökad utbredning. Detta torde i icke ringa mån bero på att hönstyfusbekämpandet
i sin nuvarande form icke är populärt bland djurägarna,
varför dessa ofta lära underlåta att anmäla inträffade sjukdomsfall. Det
torde därför vara lämpligt att nu övergå till statsunderstött frivilligt bekämpande
enligt i huvudsak samma regler som tillämpas beträffande smittsam
kastning hos nötkreatur. Åtminstone tills vidare synes dock detta bekämpande
böra begränsas till avelshönserierna. Såsom veterinärstyrelsen
och lantbruksstyrelsen anfört lär en dylik begränsning ej behöva medföra
någon nämnvärd minskning av bekämpandets effektivitet. Om avelsbesättningarna
kunna hållas fria från smitta, kan nämligen sjukdomen väntas
jämförelsevis snart komma att visa nedgång även inom bruksbesättningarna.
För övrigt lär något större intresse för deltagande i frivilligt bekämpande
knappast kunna påräknas bland ägarna av bruksbesättningar. Dessa
kunna nämligen icke på samma sätt som avelshönserierna utnyttja en friförklaring
för att tillförsäkra sig bättre villkor vid avsättningen av sina
produkter.
Det lär emellertid icke vara tillrådligt att helt avstå från möjligheten till
tvångsmässigt bekämpande. Därest misstanke uppkommer om att hönstyfus
utbrutit inom en besättning, som icke är ansluten till frivilligt bekämpande,
synes veterinärstyrelsen böra äga befogenhet att föranstalta om
blodundersökning på statsverkets bekostnad. Därvid bör styrelsen tillika
ha viss möjlighet att förordna att besättningen skall helt eller delvis nedslaktas.
För djur som nedslaktas på grund av sådant förordnande bör ersättning
till ägaren utgå av statsmedel.
Dessutom synes styrelsen, på sätt föreslagits under utredningen, böra
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
erhålla befogenhet att låta verkställa blodundersökningar i syfte att utröna
hönstyfusens spridning inom landet.
Veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha föreslagit att i samband
med övergången till frivilligt bekämpande skulle införas tillståndstvång för
rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri eller kläckeri. För min del är jag
emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan anordning. Den skulle i själva
verket innebära att, ehuru bekämpandet formellt vore frivilligt, avelshönserierna
bleve tvingade att ansluta sig till detsamma. Det torde ej heller med
fog kunna göras gällande, att införandet av tillståndstvång skulle utgöra en
nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande. För ägaren av
ett avelshönseri lär en friförklaring vara av sådant ekonomiskt värde att
man även utan licensförfarande bör kunna räkna med att så gott som alla
dylika hönserier av någon betydelse komma att anslutas till det frivilliga
bekämpandet. Vad kläckerierna beträffar skulle ett krav på auktorisation
i praktiken ytterst drabba de hönsägare som insände ägg för kläckning.
Även för dem skulle komma att föreligga ett indirekt bekämpningstvång.
I fråga om de närmare riktlinjerna för det frivilliga bekämpandet ansluter
jag mig till de förslag som framlagts av veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Sådant bekämpande bör alltså enligt min mening kunna anordnas
såväl av veterinärstyrelsen som, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen.
Förfarandet vid anslutning bör vara i huvudsak detsamma
som föreskrivits i fråga om bekämpandet av smittsam kastning, och
liksom vid dylikt bekämpande bör möjlighet finnas att utesluta den som
icke iakttager meddelade föreskrifter.
Såsom ämbetsverken anfört bör bekämpningsverksamheten främst avse
att genom regelbundna blodprovsundersökningar utöva kontroll över hälsotillståndet
i de anslutna besättningarna. Jag delar ämbetsverkens mening
att undersökningarna i allmänhet böra ske enligt snabbagglutinationsinetoden
och verkställas av lekmän som auktoriserats såsom blodprovare. Meddelandet
av auktorisation torde böra ankomma på den som anordnar bekämpandet.
Särskilt om bekämpandet, på sätt jag föreslagit, inskränkes till
avelshönserierna, lära några större svårigheter icke möta att finna tillräckligt
antal för uppdraget såsom blodprovare lämpliga personer. Deras verksamhet
bör stå under inseende av veterinärstyrelsen som därvid bl. a. torde
få tillfälle att beakta, att icke noggrannheten eftersättes genom en alltför
hastig arbetstakt i syfte att uppnå ökade förtjänster. Något hinder bör uppenbarligen
ej föreligga mot att hushållningssällskap för provtagningen anlitar
egen personal.
Om prov enligt snabbagglutinationsmetoden visar misstänkt resultat, bör
tydligen ytterligare undersökning företagas enligt röragglutinationsmetoden.
Det kan måhända också visa sig lämpligt att med vissa mellanrum låta de
rutinmässiga kontrollundersökningarna ske enligt sistnämnda metod. Dessutom
bör blodprovskontrollen vid behov kompletteras med laboratorieundersökningar
av ofullständigt ruvade ägg, kadaver av kycklingar och höns
Kungi. Mcij:ts proposition nr 156.
21
Då smitta upptäckes bör det åligga djurägaren att vidtaga erforderliga
åtgärder för att hindra dess spridning och begränsa sjukdomen. Det torde
få ankomma på den som anordnar bekämpandet att giva anvisning på lämpliga
metoder härför. Såsom ämbetsverken anfört torde i första hand ifrågakomma
isolering och nedslaktning jämte desinfektion.
Djurägare som är ansluten till bekämpandet bör, liksom vid kastsjukebekämpande,
kunna erhålla förklaring att hans besättning tills vidare skall anses
fri från hönstyfus (friförklaring). Villkoren för erhållande av dylik friförklaring
torde böra bestämmas av veterinärstyrelsen, men förklaringen bör, om
bekämpandet ledes av hushållningssällskapet, kunna meddelas av detta. Innehavare
av friförklarad besättning bör vara skyldig att i fortsättningen låta
verkställa regelbundna blodundersökningar och även i övrigt vidtaga sådana
kontrollåtgärder som veterinärstyrelsen föreskriver. Åsidosättes denna
skyldighet eller befinnes vid undersökning att något djur är behäftat med
hönstyfus, bör tydligen friförklaringen återkallas. Jag delar ämbetsverkens
uppfattning att sådana avelshönserier som redan nu ha besättningen ställd
under regelbunden blodprovskontroll böra, om intet sjukdomsfall förekommit,
kunna erhålla friförklaring omedelbart vid anslutningen.
Beträffande kostnaderna biträder jag ämbetsverkens förslag, att anslutna
djurägare skola erlägga viss årlig avgift för alla djur över sex månaders
ålder samt att denna avgift skall sättas högre för icke friförklarade än för
friförklarade besättningar. I gengäld bör, såsom ämbetsverken förordat,
blodundersökning av icke friförklarad besättning ske kostnadsfritt medan
ägare av friförklarad besättning själv bör bekosta kontrollen av denna. Liksom
vid kastsjukebekämpandet synes det lämpligt att årsavgifternas belopp
fastställes av den som anordnar bekämpandet, dvs veterinärstyrelsen eller
vederbörande hushållningssällskap. Hushållningssällskapens beslut i detta
avseende torde dock böra underställas veterinärstyrelsens prövning.
Vid det av veterinärstyrelsen ledda bekämpandet torde djurägaravgifterna
tills vidare böra bestämmas i enlighet med vad ämbetsverken föreslagit
eller till 20 öre för djur i icke friförklarad besättning och 5 öre för
djur i besättning som friförklarats. Jämväl beträffande gottgörelsen till
provtagare vid detta bekämpande ansluter jag mig till vad ämbetsverken
föreslagit. Därest till auktoriserade blodprovare skola kunna erhållas personer
med önskvärda kvalifikationer, lär det vara nödvändigt att ersättningen
icke är alltför låg. För min del anser jag sannolikt, att det endast
undantagsvis kan bli möjligt för en sådan blodprovare att på en dag taga
och undersöka så mycket som 500 prov. I varje fall torde han i så fall
ej sällan nödgas tillsätta ytterligare en dag för resor. Med hänsyn härtill
kan jag icke dela statskontorets uppfattning att särskilt dagarvode utöver
den föreslagna ersättningen för varje prov skulle vara överflödigt. Å andra
sidan kan jag ej heller biträda det i ett yttrande framställda förslaget att
de auktoriserade blodprovarna skulle anställas i heltidstjänst med fast lön.
Liksom vid kastsjukebekämpandet synes statsbidrag böra lämnas till hushållningssällskapens
verksamhet på förevarande område. Bidragen torde
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 156-
böra fastställas av Kungl. Maj :t och torde tills vidare böra bestämmas i
stort sett enligt de grunder ämbetsverken angivit. I första hand torde understöd
till verksamheten i allmänhet böra givas med 10 öre för varje anslutet
djur över sex månaders ålder i icke friförklarad besättning. Dessutom
bör bidrag utgå med i genomsnitt 45 öre för laboratorieundersökning av
blodprov enligt röragglutinationsmetoden, 1 krona för kadaverundersökning
och 10 öre för varje blodprov som undersökts enligt snabbagglutinationsmetoden.
Med anledning av vad som i vissa remissyttranden anförts därom,
att större bidrag vore erforderliga, vill jag framhålla, att hushållningssällskapens
utgifter för registrering och annat expeditionsarbete komma att
avsevärt minskas genom att bekämpandet inskränkes till avelshönserierna.
För att skäligheten av statsbidragets storlek skall kunna bedömas, bör det
åligga hushållningssällskapen att årligen till veterinärstyrelsen lämna redogörelse
för det ekonomiska resultatet av ifrågavarande verksamhet.
Antigen till blodprovsundersökningarna bör tillhandahållas hushållningssällskapen
och veterinärstyrelsen av veterinärmedicinska anstalten. Övervägande
skäl synas mig tala för att anstalten erhåller ersättning härför efter
självkostnadspris. I den mån av hushållningssällskapen rekvirerat antigen
icke användes till undersökningar, som avse friförklarade besättningar och
som följaktligen skola betalas av djurägarna, bör täckning för antigenkostnaden
lämnas i form av statsbidrag.
Likaså bör enligt min uppfattning veterinärmedicinska anstalten äga gottskriva
sig ersättning enligt sedvanlig taxa för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar
som i samband med det av veterinärstyrelsen anordnade
bekämpandet på uppdrag av styrelsen utföras vid anstalten. Jag räknar med
att denna ersättning tills vidare kommer att utgå enligt de grunder anstalten
föreslagit, dvs med 25 öre för varje blodprovsundersökning och 1 krona för
varje kadaver under sökning.
Vad härefter angår det tvångsmässiga bekämpande som enligt vad jag
förut anfört bör få tillgripas i undantagsfall, har jag redan framhållit att
veterinärstyrelsen torde böra bemyndigas att vid dylikt bekämpande förordna
om nedslaktning, helt eller delvis, av vederbörande besättning samt
att ersättning för nedslaktat djur synes böra utgå av statsmedel. Som förutsättning
för förordnande om nedslaktning lär böra gälla att styrelsen finner
sannolikt att sjukdomen därigenom kan fullständigt utrotas i besättningen
samt att sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma
att andra besättningar smittas. Med avseende å nedslaktningsersättningens
belopp torde såsom styrelsen föreslagit böra föreskrivas, att det i varje enskilt
fall skall fastställas av styrelsen och icke må överstiga 2 kronor 50 öre.
Jag kan icke dela statskontorets uppfattning att en gottgörelse av denna
storlek skulle vara för hög. Å andra sidan synes det mig icke erforderligt
att Kungl. Maj :t skall kunna på särskild framställning bevilja större ersättning
än nyss sagts.
Den nya ordningen för hönstyfusbekämpandet torde böra träda i kraft
den 1 januari 1950. Det synes mig lämpligt att, på sätt veterinärstyrelsen
Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
23
och lantbruksstyrelsen förordat, Kungl. Maj :t vid behov får förordna att
samma ordning skall tillämpas för bekämpande av andra paratyfoser hos
fjäderfä. Eftersom vissa dylika paratyfoser kunna angripa även människor,
bör dock Kungl. Maj :t i samband med sådant förordnande kunna föreskriva,
att tvångsnedslaktning mot ersättning av statsmedel må verkställas jämväl
vid besättning som är ansluten till frivilligt bekämpande.
Statsverkets bruttoutgifter för första verksamhetsåret ha av styrelserna
beräknats till 35 560 kronor. Vid genomförande av vad jag tillstyrkt i fråga
om ersättningar till veterinärmedicinska anstalten bör, med oförändrade
beräkningsgrunder i övrigt, beloppet höjas med 7 600 kronor till 43 160 kronor.
Därest den nya ordningen på sätt jag föreslagit får träda i kraft den
1 januari 1950, böra kostnader nu beräknas endast för senare hälften av
budgetåret 1949/50. Det lär emellertid kunna antagas att behovet av blodundersökningar
framför allt kommer att göra sig gällande under första
verksamhetstiden, innan de anslutna besättningarna ännu i någon högre
grad hunnit bli befriade från sjukdomen. Särskilt med hänsyn härtill torde
det vara försiktigast att för nämnda halvår räkna med en kostnad som i
det närmaste motsvarar nyss angivna kostnad för helt år, eller i runt tal
40 000 kronor. I likhet med statskontoret tillstyrker jag att för ändamålet
beviljas särskilt anslag, lämpligen av förslagsanslags natur. De djurägaravgifter
som inflyta till veterinärstyrelsen böra redovisas såsom särskilda
uppbördsmedel under detta anslag. Dessa avgifter torde för halva budgetåret
1949/50 kunna uppskattas till 15 000 kronor. Medelsbehovet å anslaget kan
alltså beräknas till 25 000 kronor.
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till förordning om bekämpande av hönsty
flis m. m.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels antaga nämnda förslag till förordning om bekämpande
av hönstyfus in. m.;
dels även i övrigt godkänna de av mig angivna grunderna
för sådant bekämpande;
dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Malte Olsson.