Kungl. Maj.ts proposition nr 136.
1
Nr 136.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.; given Stockholms
slott den 18 mars 1949.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in.;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. in.; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Ililiang till riksdagens protokoll 19h9. 1 samt. Nr 136.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 136.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1912 (nr 429) om
hyresreglering in. in.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m,.
vilken enligt lag den 28 maj 1948 (nr 243) gäller till och med den 30 september
1949, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1950.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 maj 1949
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1949, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 maj 1949 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 maj 1949 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1949, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 maj 1949.
Förslag:
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt ni. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 28 maj 1948
(nr 244) gäller till och med den 30 september 1949, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1950.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
3
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller
äktenskapsskillnad m. in.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken gäller
till och med den 30 september 1949, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 september 1950.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 19b9.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson. Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förlängning
av hyresregleringen och anför följande.
Statens hyresråd har i skrivelse den 7 december 1948 hemställt, att lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. in. (hyresregleringslagen),
lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse avbostadsrätt
(bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948 (nr 245)
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. in., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1949, måtte
erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1950. Över hyresrådets
framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
Genom hyresregleringslagen bär stadgats begränsning av hyrans storlek
för flertalet lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och
reglering av vissa andra hyresförhållanden. Såsom ett komplement härtill
har genom bostadsrättskontrollagen införts reglering av lägenhetsförvärv,
som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation. Båda
lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen, vilkas
invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till minst 2 000, samt dessutom,
efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga andra orter.
Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder.
Dessas beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala
myndigheten för hithörande frågor.
Till dessa båda lagar ansluter sig sedan 1948 den särskilda lagstiftning,
som vid upplösning av äktenskap reglerar förhållandet mellan makarna såvitt
angår av dem hyrd bostadslägenhet, nämligen lagen den 28 maj 1948
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
5
Det nuvarande läget i fråga om bostadsproduktion och bostadstillgång
belyses i en skrivelse till Kungl. Maj :t från bostadsstyrelsen den 17 januari
1949 med framställningar om anslag för nästa budgetår. Styrelsen uppskattade
det under 1948 erhållna tillskottet bostäder till cirka 54 000 lägenheter.
För fyraårsperioden 1945—1948 beräknade styrelsen bruttotillskottet
till cirka 220 000 lägenheter, vilket med hänsyn till rivning av äldre
hus och annan avgång torde motsvara ett nettotillskott av cirka 150 000
lägenheter. Trots detta hade bostadsbristen icke visat någon tendens att
mildras, vilket sammanhängde med den exceptionellt uppdrivna tillväxten
i stadssamhällenas hushållsbestånd under efterkrigsåren, en tillväxt som
betingades av hög äktenskapsfrekvens och stort inflyttningsöverskott under
högkonjunkturen för stadsnäringarna. För åren 1945—1947 beräknades nettotillskottet
nya lägenheter i de s. k. kvotorterna (d. v. s. i allmänhet tätorter
med mer än 3 000 innevånare) till 115 000 lägenheter. Under samma tid
beräknades ökningen av hushållens antal till 114 000. Bristläget vid utgången
av år 1947 hade således varit praktiskt taget detsamma som under
krigets slutskede.
Även för 1948 räknade styrelsen med ett i stort sett oförändrat bristläge.
I beräkningarna för detta år hade man, med ledning av den tidigare utvecklingen,
räknat med viss nedgång såväl i äktenskapsfrekvensen som i inflyttningen
till tätorterna. Av hittills föreliggande uppgifter syntes framgå,
att nedgången i äktenskapsbildningen icke blivit den beräknade, minskningen
av inflyttningen däremot större än som antagits. Sammanfattningsvis
beräknade styrelsen, att den faktiska bostadsproduktionen under 1948
ganska nära motsvarat tillväxten av hushåll, varför bostadsbristen under
detta år hållit sig praktiskt taget oförändrad.
Av intresse för att bedöma läget på bostadsmarknaden är även den rundfråga,
som socialstyrelsen årligen ställer till byggnadsnämnder, fastighetsägareföreningar
och hyresgästföreningar i ett stort antal städer. I svaren på
denna rundfråga avgivas omdömen om tillgången vid tiden omkring den 1
oktober på lägenheter av olika slag och storlek med någon av beteckningarna
god, tillräcklig, knapp och otillräcklig. Hösten 1948 inkommo svar
från 126 städer. I SO—95 procent av svaren (olika för lägenheter av skilda
slag) blev omdömet om tillgången »otillräcklig», i 5—15 procent betecknades
den som knapp och endast i 1—4 procent som tillräcklig. Av den lägenhetstyp,
som är den viktigaste i nyproduktionen, nämligen moderna
tvårumslägenheter, fanns ingenstans tillräcklig tillgång. Icke på något håll
och i fråga om någon lägenhetstvp betecknades tillgången som god.
I jämförelse med motsvarande undersökning hösten 1947 utvisa dessa
siffror knappast någon förbättring. I socialstyrelsens rundfråga ingår även,
att byggnadsnämnderna höras, huruvida tillgången på lägenheter av olika
slag den 1 oktober 1948 var större eller mindre än vid samma tid 1947 eller
oförändrad. De flesta svaren, eller 70—80 procent, angiva tillgången som
oförändrad, endast 4—6 procent som större och 20—30 procent som mindre
än 1947.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Även förekomsten av egentlig husvillhet har undersökts. I 47 städer funnos
efter oktoberflyttningen 1948 mer än 700 hushåll, som på grund av husvillhet
provisoriskt inkvarterats genom kommunernas försorg. En ökning
av husvillheten efter oktoberflyttningen rapporteras från 3 städer, medan
den minskats i 3 andra.
Angående behovet av en förlängning av lagstiftningen om hyresreglering
har hyresrådet i sin förenämnda skrivelse anfört, att enligt hyresrådets erfarenhet
under det senaste året någon förbättring icke inträtt på bostadsmarknaden,
ehuru tillskottet av nya lägenheter varit avsevärt. Med hänsyn till
varslade begränsningar i bostadsbyggandet under de närmaste åren syntes
det antagligt att bostadsproduktionen komme att bliva tillräcklig endast för
att förhindra en ytterligare skärpning av bristen.
Socialstyrelsen och hyresgästernas riksförbund tillstyrka förlängning av
lagstiftningen.
Fastighetsägareförbundet uttalar, att den rådande bostadsbristen med
hänsyn till den av ekonomiska skäl framtvingade begränsningen av bostadsproduktionen
knappast komme att hävas under nästkommande år.
Ehuru förbundet vidhölle sin tidigare uttalade ståndpunkt, att hyresregleringen
i icke ringa mån bidroge till att skapa en konstlad bostadsbrist, ville
förbundet därför icke motsätta sig en ytterligare förlängning av lagen på
ett år.
I remissyttrandena ha även berörts vissa specialfrågor inom hyresregleringen.
Sålunda har hyresgästernas riksförbund begärt utredning av frågan om
s. k. obligatorisk kommunal bostadsförmedling. I ett
uttalande av förbundets kongress den 20 november 1948 betecknades som
den mest angelägna uppgiften inom bostadsmarknaden att alla lediga bostadsutrymmen
fördelades på ett rättvist sätt. Hyresgäströrelsen hade sedan
länge framhållit att en verklig behovsprövning av de bostadssökande måste
införas. En sådan prövning hade man sökt få till stånd i flera städer med
kommunal bostadsförmedling, i ett par av dem med gott resultat, men fördelningen
hade begränsats till de nybyggda husen. Man hade föreskrivit, att
upplåtelse av tomtmark från staden eller förmedling av lån endast skulle
ske till dem som förbundit sig att låta den kommunala förmedlingen uthyra
de blivande lägenheterna. En sådan anordning vore att anbefalla i alla städer
där bostadsförmedling funnes inrättad. Flertalet lägenheter funnes dock
i det äldre bostadsbeståndet, och när dessa bleve hyreslediga kunde med nuvarande
lagstiftning någon kommunal fördelning av dem icke ske om ej
hyresvärden frivilligt ginge med härpå, vilket dock endast i undantagsfall
vore förhållandet. Förbundet hemställde om skyndsam utredning angående
obligatorisk bostadsförmedling av innebörd att alla lediga hyreslägenheter
skulle anmälas till ett kommunalt organ som hade att efter prövning av
de sökandes behov fördela lägenheterna. Hyresvärd skulle icke få uthyra
ledig lägenhet med mindre han valt hyresgäst bland dem som det kommu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
7
nala organet ansett i första rummet böra komma i fråga. Det borde ankomma
på varje kommun att avgöra om denna anordning borde införas i kommunen.
På de orter där lägenhetstillgången vore någorlunda tillräcklig erfordrades
självfallet icke detta. — Förbundet har i sitt yttrande över hyresrådets
framställning upprepat denna begäran om utredning.
Samma fråga har sedermera upptagits av bo.stadsstyrelsen, som i sin förut
nämnda framställning om anslag uttalat följande.
Det tillstånd som sedan flera år råder på bostadsmarknaden, i synnerhet
i de största städerna, har i och för sig gett motiv för åtgärder, syftande till
eu ur sociala synpunkter mera försvarlig fördelning av den bostadstillgång,
som uppstår genom nyproduktionen samt genom upplösning av bestående
hushåll, varigenom äldre lägenheter friställas. Det är otvivelaktigt, att i
många fall bostadsbehov av relativt låg angelägenhetsgrad kunna hävda
sig bättre på bostadsmarknaden — icke minst med hjälp av svartabörshandelns
metoder — än sådana behov, vars eftersättande betyder en verklig
nödsituation för en familj.
Tidigare närda förhoppningar att en om än långsam avveckling av bostadsbristen
skulle komma igång inom nära framtid ha betingat en naturlig
tvekan att föreslå nya ingripanden på bostadsmarknaden av sådan art,
som funnits nödvändiga i praktiskt taget alla andra europeiska länder. Då
nu utsikterna för det närmaste året snarast peka mot fortsatt försämring
av läget och möjligheterna till en effektiv bristavveckling med all sannolikhet
måste dröja fiera år böra, efter styrelsens uppfattning, åtgärder övervägas,
som kunna bidraga till att lätta trycket för de sämst ställda grupperna
av bostadsbehövande hushåll. Ett stort antal stadssamhällen ha under
senare år ordnat kommunal bostadsförmedling. Genom en växande bostadsproduktion
i kommunernas eller allmännyttiga företags regi samt genom
överenskommelser mellan kommunala organ och enskilda byggherrar
har en betydande del av de nyproducerade lägenheterna förts in under offentlig
bostadsförmedling, varvid möjlighet till behovsprövning öppnats. Av den
årliga bostadstillgången utgöres dock en väsentlig del av de lägenheter, som
friställas genom avflyttning från orten eller hushållsupplösning. Full effektivitet
hos en bostadsförmedling, som tillämpar angelägenhetsprövning efter
sociala hänsyn, kan nås endast om även denna kategori av lägenheter kan
omfattas av förmedlingen. Styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en lagstiftning
bör förberedas, som ger möjligheter för kommuner, som så finna
angeläget, att efter Kungl. Maj :ts medgivande föreskriva obligatorisk bostadsförmedling.
En dylik lagstiftning bör enligt styrelsens uppfattning utformas
på sådant sätt, att det intrång den gör på fastighetsägares rätt att
själv välja hyresgäst begränsas i möjligaste mån. Syftet att ge företräde åt
angelägna bostadsanskaffningsbehov framför uppenbart mindre angelägna
bör kunna tillgodoses samtidigt som valmöjlighet inom vida gränser bevaras
för fastighetsägaren. Särskild uppmärksamhet synes höra ägnas frågor rörande
byten av lägenheter samt upplåtelse av bostadsrätt. Förslag i ämnet
bör om möjligt föreläggas 1949 års riksdag.
Hyresgästernas riksförbund har även berört frågan om skydd i visst hänseende
för sådana affärsinnehavare och andra rörelseidkarc, som
driva rörelse i hyrda lokaler, nämligen för det fallet att rörelsen skall överlåtas.
Det är uppenbarligen ofta en värdefull tillgång för en rörelse att den
framdeles får bedrivas just på den plats, där den blivit inarbetad, och när
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
en rörelse skall överlåtas — på grund av innehavarens ålder eller annat skäl
— är en stor del av rörelsens värde beroende av om den nye innehavaren får
övertaga hyresrätten. Detta beror emellertid helt på hyresvärden, och dessa
rörelseidkares ställning är därför ganska osäker. På grund härav har hyresgästernas
riksförbund hemställt att dylik hyresgäst under vissa förutsättningar
skulle i lag få rätt att sätta annan godtagbar hyresgäst i sitt ställe.
Fastighetsägareförbundet har i sitt yttrande erinrat om att i propositionen
om hyresregleringslagens förlängning 1948 hland annat behandlades vissa
frågor rörande valet av intresserepresentanter i hyresnämnd
e r n a. Enligt 14 § hyresregleringslagen består hyresnämnd av
ordförande, som numera utses av statens hyresråd, samt två ledamöter vilka
väljas av kommunens beslutande myndighet. Av de senare skall en äga eller
förvalta till uthyrning avsedd fastighet och den andre, som ej må äga eller
förvalta sådan fastighet, skall ha kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Fastighetsägareförbundet hade i sitt år 1948 avgivna yttrande
i frågan om lagens förlängning framhållit, att vid dessa val i stor utsträckning
befintliga organisationer av fastighetsägare och hyresgäster hade
fått tillfälle att föreslå representanter, vilka sedermera den kommunala myndigheten
ulsett till ledamöter. Emellertid hade sig förbundet bekant, att det
i vissa fall förekommit att de kommunala myndigheterna till partsrepresentanter
i hyresnämnderna utsett personer, vilka icke föreslagits från organisationernas
sida, eller att de kommunala myndigheterna trots att partsorganisationer
funnits i orten icke lämnat dessa tillfälle att inkomma med förslag.
I anledning härav framhöll jag i 1948 års proposition i ämnet bl. a. att det
vore obestridligt, att med reglerna om hyresnämndernas sammansättning
avsetts icke endast att säkra erforderlig sakkunskap åt nämnderna utan
även att giva skäligt rum åt en representation av intressentgrupperna på
hyresmarknaden. För nutida samhällsuppfattning vore organisationsväsendet
på olika områden en naturlig och nödvändig faktor, och hyresmarknaden
utgjorde därvidlag intet undantag, även om organisationerna där ännu
på många håll vore svaga. Denna ojämnhet inverkade naturligtvis på frågan
om vilken betydelse som skulle tillmätas ett av en organisation framlagt
förslag till ledamot i hyresnämnd, men om organisationen i fråga finge anses
tämligen representativ för den aktiva delen av vederbörande intressentgrupp
och det icke förelåge särskilda skäl att likväl välja en annan person, borde
den föreslagne icke förbigås. Lagens tanke vore att vid hyresnämndens
handläggning ärendet skulle bli allsidigt belyst och att intressena på ömse
sidor skulle få komma till tals. Hindrades detta genom ett ensidigt val av
ledamöter, riskerade man att proceduren bleve snedvriden. Jag förutsatte
emellertid, att denna uppfattning skulle komma att godtagas vid utseende
av ledamöter i hyresnämnd, och fann därför lagändring icke erforderlig.
Fastighetsägareförbundet har i sitt nu avgivna yttrande gjort gällande, att
de kommunala myndigheterna visat sig icke taga hänsyn till det nu anförda
uttalandet, vilket av riksdagen lämnats utan erinran. Flera exempel fun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
9
nes härpå. Förbundet begärde därför en uttrycklig lagbestämmelse av innehåll,
att om i orten funnes partsorganisationer som vore representativa för
vederbörande intressentgrupp, till ledamot i hyresnämnd icke borde utses
annan än den som föresloges av vederbörande organisation.
Fastighetsägareförbundet har även erinrat om att förbundet vid de två
senaste tillfällen, då förbundet yttrat sig i frågan om hyresregleringslagens
förlängning, framställt krav på en planläggning rörande regleringens
gradvisa avveckling. Förbundet vidhåller detta krav och hemställer
att en dylik utredning i år verkställes genom Kungl. Maj :ts försorg.
Genom all en plan över regleringens avveckling saknades skedde för närvarande
en enligt förbundets uppfattning onödig och planlös utvidgning av
hyresreglei ingens tillämpningsområde. Enbart under 1948 hade genom beslut
av Kungl. Maj :t hyresregleringen utvidgats att omfatta ytterligare ett
20-tal landskommuner och ett 20-tal mindre tätorter. I många fall syntes härvid
icke någon verklig utredning rörande behovet av en hyresreglering förekomma.
Departementschefen.
De förut anförda sifferuppgifterna bekräfta det allbekanta förhållandet,
att bostadsbristen i tätorterna alltjämt är mycket besvärande, och det är
uppenbarligen nödvändigt att giva hyresregleringslagstiftningen, vilken
nu gäller till och med den 30 september 1949, förlängd giltighet. Jag vill
därför föreslå, att 1942 års lagar om hyresreglering och om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt samt 1948 års lag med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. m.
förlänas fortsatt giltighet till och med den 30 september 1950.
I de remissyttranden som avgivits i ärendet ha även upptagits vissa
specialfrågor vilka jag här ämnar något beröra. Den viktigaste av dem är
frågan om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling, varom
önskemål framförts av hyresgästernas riksförbund. Samma fråga har även
i annat sammanhang upptagits av bostadsstyrelsen. Jag vill då först erinra
om att, såsom framgår av bostadsstyrelsens förut återgivna beräkningar,
bostadsbristen under det senaste året hållit sig ungefär oförändrad.
Men även om bristläget på bostadsmarknaden icke siffermässigt försämras,
kan krisens långvarighet i och för sig skapa svårigheter av psykologisk
och annan art som aktualisera frågan om införande av obligatorisk
bostadsförmedling. Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare
vid upprepade tillfällen dryftats inom Kungl. Maj :ts kansli. Spörsmålet har
emellertid befunnits erbjuda betydande svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer även bära vittnesbörd. Bland annat
är det svårt att finna en sådan form för regleringen, att icke den administrativa
apparaten och den formella omgången bli oproportionerligt stora i förhållande
till de fördelar som kunna vinnas. Särskilda komplikationer uppstå
även då det gäller att reglera förhållandet till det slags hyresmarknad som
går ut på lägenhetsbyten; denna marknad är för närvarande i fråga om de
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 13ö.
äldre husen den viktigaste. Beträffande lägenhetsbytena framlade jag i
samband med hyresregleringens förlängning år 1948 vissa förslag till ändrade
lagbestämmelser, vilka emellertid icke vunno riksdagens bifall. Av
vad som förekom vid handläggningen av nämnda ärende, som alltså endast
avsåg en speciell del av hyresmarknaden, kan slutas vilka betydande svårigheter
som måste vara förenade med en mera fullständig reglering av
hela denna marknad. Härtill kommer helt allmänt angelägenheten av att
så snart som möjligt avveckla krisregleringarna och icke skärpa dem. Med
hänsyn till det mycket allvarliga problem, som bostadsbristen utgör, är
emellertid frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli.
En annan fråga, som upptagits av hyresgästernas riksförbund, gäller införande
av rätt för rörelseidkare att, då han vill överlämna sin rörelse till
annan, därvid även överlåta hyresrätten till efterträdaren, under förutsättning
att denne bör kunna godtagas av hyresvärden. Även detta spörsmål
har förut varit föremål för behandling inom justitiedepartementet. Då olika
myndigheter och organisationer, som avgivit remissyttranden i anledning
av tidigare framställningar i ämnet, hyst delade meningar om lämpligheten
av att nu vidtaga en dylik lagstiftningsåtgärd — även bland företrädarna
för de rörelseidkare som saken närmast angår har förekommit
tveksamhet — har frågan fått bero tillsvidare. Att märka är särskilt, att
det här gäller en ändring av den allmänna, även under normala förhållanden
bestående hyreslagstiftningen; frågan berör alltså icke i första hand
den av krisen föranledda lagstiftningen om hyresreglering. Jag är icke
heller beredd att för närvarande föreslå någon lagstiftningsåtgärd för dessa
fall.
I ett annat ämne, nämligen sättet för val av de ledamöter i hyresnämnd
som skola representera hyresmarkriadsparternas synpunkter på saken,
framhöll jag i fjol, att befintliga organisationer av fastighetsägare och hyresgäster
borde få avgiva förslag innan beslut fattades av kommunen samt
att, om organisationerna finge anses tämligen representativa för den aktiva
delen av vederbörande intressentgrupp och det icke förelåge särskilda skäl
att likväl välja en annan person, den av organisationen föreslagne icke borde
förbigås av den beslutande kommunala församlingen. Fastighetsägareförbundet
har nu gjort gällande, att dessa principer fortfarande icke vunnit
efterföljd överallt. Även om så är händelsen — det kan åtminstone i vissa
fall vara svårt att kontrollera innebörden av personvalet — synes det mig
ännu icke vara nödvändigt att genomföra ändrade lagregler i fråga om utseendet
av hyresnämndsledamöterna. Jag vill emellertid understryka att
saken för mitt vidkommande kan komma i ett annat läge om det i fortsättningen
skulle visa sig att de kommunala församlingarna icke på skäligt
sätt respektera partsorganisationerna på hyresmarknaden och den funktion,
som enligt förutsättningarna för denna lagstiftning tillkommer dessa organisationer
i förevarande hänseende.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
Fastighetsägareförbundet har slutligen upprepat ett tidigare framfört yrkande
om en utredning angående hyresregleringens gradvisa avveckling.
Jag har tidigare härom uttalat, att frågan är för tidigt väckt, och denna invändning
kvarstår alltjämt.
Slutligen må anmärkas att till lagen om fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
torde, liksom vid föregående förlängningstillfällen, böra fogas
övergångsbestämmelser av innebörd att ansökan om förlängning av hyresförhållande
eller övertagande av hyresrätt, som avser tid efter lagens hittillsvarande
giltighetstid, må göras inom viss kortare tid efter det förlängningslagen
blivit utfärdad. Det torde kunna beräknas, att förlängningslalagen
kan träda i kraft den 1 maj 1949.
I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;
2. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt
3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 136.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars
1949.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Dahlman,
Lech,
regeringsrådet Quensel.
Enligt lagrådet den 11 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 11 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessor N. E.
Hedfeldt.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,
Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 15
mars 1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1949 remitterade
förslagen till
1. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;
2. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt
3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Med förmälan, att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Moss ler.