Kungl. Mctj:ts proposition nr 132.

1

Nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m.;
given Stockholms slott den 11 mars 1949.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentcn i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor om vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente, m. in. samt anför därvid följande.

1 :o.

Partiellt arbetsföras anställning i statlig tjänst ni. m.

Frågan om att i produktionslivet tillvarataga all tillgänglig arbetskraft
och sålunda även deras, som äro partiellt arbetsföra eller »handikappade»,
har kommit alt tilldraga sig ett allt större allmänt intresse. Härvid har med
handikappad arbetskraft eller partiell arbetsförhet ofta endast avsetts un 1

Bihang till riksdagens iirotokoll 19t9. 1 samt. Nr 132.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

dernormal prestationsförmåga i en viss arbetsuppgift, men begreppet har
ibland givits ett vidare omfång genom att det ställts i relation till Individens
allmänna försörjningsförutsättningar. Enligt den sistnämnda begreppsbestämningen
— vilken i det följande avses — är en partiellt arbetsför
en sådan person, som på grund av ett fysiskt eller psykiskt arbetshinder eller
social belastning har eller kan väntas få svårare än andra att erhålla eller
behålla ett förvärvsarbete; enligt denna definition kan jämväl en persons
ålder i och för sig komma att framstå som orsak till partiell arbetsoförhet,
i den mån anlagningsbestämmelser eller praxis vid personalanskaffning
hindra eller försvåra anställning av arbetskraft i viss ålder.

I debatten kring frågan om de partiellt arbetsföra har ofta framhållits,
att det allmänna icke på ett sätt, som man kunnat förvänta, tillgodogjort
sig de partiellt arbetsföras produktiva förmåga, och i skilda sammanhang
och från olika håll ha under årens lopp krav rests på åtgärder för underlättande
av handikappades anställning i allmän tjänst. I en vid 1940 års
lagtima riksdag väckt motion (1:33) uttalades, att stora svårigheter mötte
för vanföra att vinna anställning i allmän tjänst samt att, om staten föreginge
med gott exempel genom att i lämplig omfattning taga vanföra i sin
tjänst, detta sannolikt skulle minska de svårigheter, som nu ofta mötte,
när det gällde att bereda arbetsanställning åt vanföra hos enskilda arbetsgivare.
Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande
(nr 4) i anledning av motionen, att riksdagen ville besluta skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om åtgärder i syfte att underlätta för vanföra
personer att vinna arbetsanställning, och sedan även andra kammarens
första tillfälliga utskott (uti. nr 3) uttalat sig för bifall till motionen,
beslöt riksdagen avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan (r.skr. nr 386).

De olika spörsmål, som sammanhänga med de partiellt arbetsföras anställande
i produktionslivet, ha blivit föremål för utredning genom en för
ändamålet tillsatt kommitté, kommittén för partiellt arbetsföra.1 Kommittén
har avgivit förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet,
yrkesvägledning och yrkesutbildning samt arbetsterapi för partiellt
arbetsföra, partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst och särskilda åtgärder
för partiellt arbetsföras sysselsättande in. in. (SOU 1944: 24, 1947:
18, 1947: 44 samt 1948: 11 och 54). I detta sammanhang ä''r endast fråga
om kommitténs betänkande med förslag angående partiellt arbetsföras anställning
i allmän tjänst vari kommittén redovisar sitt ställningstagande till
förut omförmälda riksdagsskrivelse och framlägger förslag i syfte att underlätta
för partiellt arbetsföra att erhålla anställning i allmän tjänst på
områden, där de utan nackdel kunna sysselsättas. Kommittén framhåller,
att lösningen av frågan om de partiellt arbetsföras anställning i allmän

Landshövdingen G. H. Kjellman, ordförande, samt ingenjören Hj. Cederström, ombudsmannen
i de lungsjukas riksförbund S. Hammarberg, sekreteraren i de blindas förening C. Hedkvist,
sekreteraren i svenska träindustriarbetarförbundet K. Larsson, direktören i Svenska
arbetsgivareföreningen M. Larsson, sekreteraren i Landsorganisationen L. G. Rehn, stadsläkaren
A. Rulcker och överingenjören H. Thorelli.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

3

tjänst till väsentlig del är beroende av möjligheten att åstadkomma en
större beredvillighet hos stat och kommun än för närvarande att anställa
handikappade, samt utvecklar närmare de synpunkter, som enligt dess mening
böra vara vägledande för myndigheterna vid prövningen av hithörande
frågor. Vidare framlägger kommittén olika förslag till direkta åtgärder från
det allmännas sida i ifrågavarande syfte och understryker därvid, att avvikelse
från de normala arbetsbetingelserna, exempelvis i fråga om arbetsersättning
och allmänna anställningsvillkor, bliva nödvändiga som ett komplement
till arbetsanställningen, då en sådan fullständig anpassning mellan
arbetsuppgifternas krav och individens arbetsförmåga, att arbetshindrets
betydelse eliminerades, icke alltid kan förverkligas i praktiken. De förslag,
som kommittén framlägger i fråga om kommunal tjänst, ha erhållit formen
av rekommendationer.

Kommittébetänkandet har framlagts efter det överläggningar förekommit
mellan representanter för kommittén och 1944 års deltidstjänstutredning,
representanter för 1945 års lönekommitté, statens organisationsnämnd,
tjänstemännens centralorganisation, de kollektivavtalsslutande parterna i
fråga om i statens tjänst anställda arbetare, svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt
svenska kommunalarbetarförbundet.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Västerbottens
län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
riksräkenskapsverket, statens pensionsanstalt, statens lönenämnd,
statens avtalsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, patent-och registreringsverket,
svenska landstingsförbundet, Östergötlands, Malmöhus, Örebro
och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige
i Göteborg och Norrköping, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
statstjänstemännens riksförbund, tjänstemännens centralorganisation,
statstjänarkartellen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
de blindas förening, styrelsen för hörselfrämjandet, svenska dövstumförbundet,
de vanföras riksorganisation, de lungsjukas riksförbund,
riksföreningen för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna, svenska vanföreanstalternas
centralkommitté, svenska nationalföreningen mot tuberkulos
och svenska läkaresällskapet.

Vidare har i ärendet inkommit en skrivelse från samarbetskommittén för
partiellt arbetsföra i Örebro län.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande.

1. Statsmyndigheternas hittillsvarande inställning till de partiellt arbetsföra.
Kommittén för partiellt arbetsföra har erinrat om att myndigheternas
inställning till den partiella arbetskraften varit föremål för kritik i den
allmänna diskussionen i ämnet. Det hade därvid ofta gjorts gällande, att
myndigheternas rekryterings- och anställningspolitik vore restriktiv gentemot
denna arbetskraft. De fordringar i avseende på hälsotillståndet, som
i regel upprätthölles, hade i allmänhet ansetts överstiga vad som vore oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till arbetsuppgifternas fullgörande. Härvid
hade uppmärksamheten också riktats på betydelsen av de läkarundersökningar,
som föregå en fastare anställning i statlig tjänst, och de i anslutning
härtill avgivna läkarutlåtandena. Den restriktiva inställningen hade
även ansetts komma till synes, när det gällt att knyta redan anställda
partiellt arbetsföra fastare till myndigheten, vare sig fråga varit om personer
som redan före antagandet varit att hänföra till de handikappade,
eller om anställningshavare, som genom eller under tjänsten drabbats av
nedsättning i arbetsförmågan. Det hade också gjorts gällande, att de statliga
myndigheterna intoge en avvisande hållning gentemot äldre anställningssökande.

Mot bakgrunden härav har kommittén till en början sökt bilda sig en
uppfattning angående i vad mån fog finnes för den framställda kritiken.
På grundval av de undersökningar kommittén ägnat detta spörsmål har
kommittén sammanfattningsvis uttalat att, även om det kan påvisas att
möjligheter redan för närvarande finnas för personer med brister i hälsotillståndet
samt äldre personer att vinna anställning och att dessa möjligheter
i viss utsträckning utnyttjas, visst fog likväl icke saknas för påståendet,
att myndigheterna visa en restriktiv inställning mot de partiellt arbetsföra
som arbetskraft.

Beträffande de förhållanden, på vilka kommittén grundat detta uttalande,
framgår av betänkandet bl. a. följande.

För att få närmare belyst de statliga myndigheternas inställning till den
partiella arbetskraften bär kommittén gjort två enquéter till vissa centrala
förvaltningsmyndigheter och kommunikationsverk, varav den ena bl. a.
åsyftade att giva en uppfattning om huru arbetssökande med brister i hälsotillståndet
bedömdes och den andra att giva en bild av i vad mån den arbetssökandes
ålder kunde utgöra ett hinder för eller försvåra anställning.
Den förra enquéten hänför sig till förhållandena åren 1943—44 och den
sistnämnda till åren 1944—45.

I fråga om fordringarna på den arbetssökandes hälsotillstånd giva svaren
vid handen, att i allmänhet — med undantag huvudsakligen för kommunikationsverken
— några särskilda bestämmelser i detta hänseende icke
utfärdats; förefintliga föreskrifter ha i en del fall avseende på vissa personalgrupper
eller äro avfattade med hänsyn till tjänstens art. Vidare framgår
av det inkomna materialet, att arbetssökande antagits trots anmärkningar
mot hälsotillståndet. Sålunda hade av 2 687 inom vissa distrikt vid

5

Kungl Maj.ts proposition nr 132.

telegrafverket under åren 1943—1944 nyanställda personer 407 företett anmärkning
mot hälsotillståndet, och 159 sökande hade avvisats av sådan
anledning. Motsvarande uppgifter för första distriktet vid statens järnvägar
voro 1 628 nyanställda, varav 286 personer med någon åkomma eller defekt
samt 232 avvisade arbetssökande. Vattenfallsstyrelsen hade anstallt 461
tjänstemän, varav 23 icke kunde förete anmärkningsfritt läkaiintyg, st\-r el sen hade endast avvisat ett fåtal på grund av icke tillfredsställande hälsa.
Vid några verk hade de nyanställda icke företett läkarintyg. Antalet nyanställningar
hos pensionsstyrelsen utgjorde 39, bland vilka 11 företedde anmärkningar
mot hälsotillståndet. Det har förekommit, att myndigheten, innan
person med anmärkning mot hälsotillståndet antagits eller i ett fall
även efter antagningen, låtit "den sökande undergå specialundersökning för
utrönande av risken för eu ogynnsam utveckling av den föreliggande defekten
eller åkomman eller också föreskrivit viss förebyggande hälsovård
som villkor för anställning. Telegrafstyrelsen har i ett fall som förutsättning
för anställning uppställt villkoret, att befattningshavaren icke skall erhålla
sjukavlöning, läkarvård och sjukvård för sjukdom, som står i samband
med hans lyte, och i fråga om vissa anställningar inom postverket synas
liknande villkor kunna förekomma. Det kollektivavtal rörande allmänna
bestämmelser till specialavtal vid försvarets arbetsplatser, som slutits mellan
försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarsverkens
civila personals förbund och som omfattar ca 20 000 arbetstagare, innehåller
en bestämmelse av följande lydelse: »Om i undantagsfall arbetare anställes,
som vid anställningen är behäftad med sjukdom eller lyte, kan överenskommelse
mellan arbetsledningen och honom träffas om att sjukvård respektive
sjukavlöning ej skall utgå vid härav förorsakad frånvaro.» Vidare
har avtalats, att anteckning om sådan sjukdom eller lyte bör ske i antagningsbeviset
i enlighet med läkarintyg samt att anteckningen skall strykas,
om arbetaren sedermera förebringar friskbetyg, utfärdat av läkare, som arbetsledningen
anvisat. Enquétesvaren utvisa även, att myndigheterna i görligaste
mån söka omhändertaga dem, som under eller genom tjänsten bliva
partiellt arbetsföra. Därvid har omplacering till lämpligare arbetsuppgifter,
avkortning av tjänstgöringstiden, medgivande av lättnader i tjänstgöringsförhållanden,
såsom t. ex. befrielse från nattvaktstjänstgöring, förekommit.
Vidare ha anställningsförhållandena anpassats för anställda, som varit
att anse såsom partiellt arbetsföra under kortare period, t. ex. under konvalescens
efter genomgången sjukdom. Personer, som skadat sig i vattenfallsstyrelsens
tjänst, söker man bereda arbete antingen inom eller utom
verket. Dessutom bekostar styrelsen, om det anses motiverat, utbildning och
omskolning intill ett belopp av ca 2 500 kronor per person.

Svaren på enqueten rörande rekryteringsåldern giva vid handen, att bestämmelser
härom i allmänhet icke utfärdats. Myndigheterna visa sig emellertid
tveksamma att anställa sökande, som uppnått 30 års ålder. I de fall.
där bestämmelser om rekryteringsålder förekomma, omfattas dock icke samtliga
sysselsatta personalkategorier. De övre åldersgränserna för antagning
äro vanligen bestämda till någon av åldrarna 22 —25 år. Undantag från såväl
utfärdade åldcrsbestämmelser som stadgad praxis ha blivit allt vanligare
på grund av arbetsmarknadsläget.

Oaktat att de uppgifter, som framkommit genom de gjorda enqueterna,
icke synas giva belägg för uppfattningen, alt statsmyndigheterna i allmänhet
intaga eu restriktiv hållning gentemot den partiella arbetskraften, anser
kommittén ej möjligt all med stöd av enquétematerialet helt avvisa den allmänna
kritiken. Det låter sig icke tillförlitligt bedöma, i vad män de anmärkningar
mot hälsotillståndet, som funnits beträffande nyanställda och

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

som redovisats i enquéten, varit av sådan art, att det kunnat anses, att
sökanden på grund av deras förekomst haft eller kunnat väntas få svårare
än andra att erhålla och behålla ett förvärvsarbete. De påtalade bristerna i
hälsotillståndet synas i regel icke ha varit av sådan beskaffenhet, att de
haft nyss angivna betydelse för de sökande, utan ha i stor utsträckning
snarare gällt åkommor och defekter, som haft ringa betydelse för försörjningsförmågan,
och tvivel kan även uttalas, huruvida alla de redovisade
sjukdomar och skador, som varit anledning till att sökande avvisats, i själva
verket skulle ha utgjort något hinder för vederbörande att tillfredsställande
fullgöra ifrågakommande arbetsuppgifter. Kommittén har genom en särskild
undersökning sökt få fram, huru tjänstbarheten hos sökande, som
avvisats från anställning vid en av de av enquéten berörda myndigheterna
på grund av brister i hälsotillståndet, skulle ha bedömts, därest av kommittén
föreslagen formulering av läkarutlåtandet in. in. kommit till användning.
Undersökningen, som omfattat 101 personer, har givit vid handen, att
skäl föreligga för antagandet, att i 57 fall sökanden ifråga skulle ha kunnat
anställas, därav i 47 fall med heltidstjänstgöring och av dessa i 20 fall med
normala anställningsförmåner. Även om man icke får draga alltför långt
gående slutsatser av undersökningen, pekar den på att en liberalare prövning
av de anställningssökandes hälsotillstånd är möjlig. Kommittén har genom
statens arbetsmarknadskommission erhållit redogörelse för en del fall,
avseende sökande som avvisats från anställning i statlig tjänst på grund av
brister i hälsotillståndet, och även detta material synes giva belägg för att
myndigheterna icke alltid ställa sig förstående, då det gäller anställande av
partiell arbetskraft.

Vad åter angår frågan om anställande av äldre arbetskraft i statstjänst,
kan i varje fall det nu gällande lönesystemet knappast sägas lägga något
hinder i vägen härför. Därest hinder i detta hänseende reses, få dessa snarare
betraktas såsom uttryck för vissa myndigheters eller anställande
tjänstemäns inställning till den äldre arbetskraften.

Kommittén har framhållit, att myndigheternas i viss mån restriktiva
inställning till en del finge sin förklaring i vissa med statsanställningen förknippade
förhållanden. Sålunda syntes hänsynen till risken att i framtiden
belasta det egna verket med ökade kostnader för sociala förmåner vara en
till uppkomsten av densamma medverkande faktor. Vidare syntes myndigheternas
möjligheter att anställa partiellt arbetsföra till en del inskränkas
därav, att arbetsuppgifter, som vore lämpade för personer med nedsatt eller
begränsad arbetsförmåga, utnyttjades för redan anställda, som drabbades
av partiell arbetsförhet. Till en annan del finge statsmyndigheternas restriktiva
hållning gentemot den handikappade arbetskraften ses mot bakgrunden
av önskemålet att förvärva en ur effektivitetssynpunkt fullvärdig
arbetskraft; att denna strävan gjorde sig starkt gällande belystes i viss
män bl. a. av de inkomna enquétesvaren, vilka gåve vid handen, att vid de
läkarundersökningar, som företoges före antagningen, helt obetydliga defekter
i sökandens hälsotillstånd registrerades i stor utsträckning.

Problemet att åstadkomma en förbättring av de partiellt arbetsföras möjligheter
till anställning i statlig tjänst är, enligt vad kommittén konstaterar,
en fråga om att bland statsmyndigheterna åstadkomma en ny syn på de
partiellt arbetsföra som arbetskraft och om att genomföra sådana åtgär -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 132.

7

der, som samtidigt som de åsyfta en utjämning av anställningschanserna
mellan partiellt arbetsföra och fullgoda arbetssökande även underlätta eller
till viss del avlyfta myndigheternas ansvar för anställningsbeslut, som
röra personer med brister i hälsotillståndet.

2. Vägledande synpunkter vid anställandet av partiellt arbetsföra. Kommittén
framhåller, att utvidgningen av de sociala välfärdsanordningarna utgör
ett dominerande drag i det moderna samhällets utveckling; från att i
början huvudsakligen ha varit inriktade på att bringa nödställda medborgare
hjälp ha de socialpolitiska åtgärderna för vårt lands vidkommande under
de senaste decennierna utbyggts och i allt högre grad kommit att syfta till
att häva uppkomna hjälpbehov och att förebygga uppkomsten av nya sådana.
Målet för den sociala hjälpverksamheten är således numera att i möjligaste
mån direkt eller indirekt i arbetslivet inlemma medborgare, som av
olika skäl blivit ställda utanför detsamma. Härvid uppstår även problemet
att tillföra arbetsmarknaden arbetskraft, vars produktionsförmåga eller anpassningsmöjligheter
i olika avseenden är begränsad. Till följd av att flertalet
statsmyndigheter betraktat som en grundförutsättning för de författningar
och avtal, genom vilka staten som arbetsgivare hittills reglerat förhållandet
till de anställda, att endast fullgod arbetskraft skulle anställas, har
emellertid personalrekryteringen till statstjänst ofta kommit att ske efter
urvalsgrunder, som stå i motsättning till de intentioner, vilka staten genom
utbyggnaden och effektiviseringen av socialpolitiken strävar att förverkliga.
Möjligheten att framgångsrikt genomföra en allmän sysselsättningsoch
socialpolitik, som även syftar till att tillvarataga de partiellt arbetsföras
produktiva förmåga, förutsätter emellertid bl. a. att nämnda motsättning
utjämnas och att staten som mönsterarbetsgivare tar ledningen i detta avseende.
Då utvidgningen av de sociala hjälpformerna medför en kraftig
kostnadsökning för statsverket, framstår det dessutom som ett ekonomiskt
intresse för staten, att den handikappade arbetskraften nyttiggöres av såväl
allmänna som enskilda arbetsgivare. Därjämte har man att räkna med den
samhällsekonomiska betydelsen av de partiellt arbetsföras produktiva insats.
På grund av befolkningsutvecklingen kan man under det närmaste
decenniet vänta eu minskning i tillströmningen till arbetsmarknaden och
måste därför räkna med en skärpning av de redan nu rådande rekryteringssvårigheterna.
Utnyttjandet av varje tillgänglig arbetskraftsreserv är därför
såväl i nuvarande läge som i framtiden även för staten ett intresse av vikt.
Om staten härvid tillgodogör sig de partiellt arbetsföras produktiva förmåga,
tillvaratager densamma ett samhällsekonomiskt intresse, samtidigt
som den fyller sin aktiva socialvårdande funktion genom att giva de handikappade
möjlighet till deltagande i arbetslivet.

Kommittén fäster vidare uppmärksamheten på att möjligheterna att sysselsätta
personer med arbetshinder numera i högsta grad vidgats till följd
av den långt drivna uppdelning av arbetsprocesserna i skilda arbetsmoment,
som både vad gäller tjänster och framställning av varor utmärker det mo -

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

derna produktionslivet och medför, att fullgörandet av de med varje anställning
förenade arbetsuppgifterna i de flesta fall endast kräver nyttjande
av vissa fysiska och psykiska förmögenheter. I den mån det ändock i praktiken
icke helt lyckas att finna en arbetsplacering, där arbetshindrets inflytande
på prestationen elimineras, kan det, uttalar kommittén, bliva nödvändigt
att vidtaga en anpassning av arbetsbetingelserna i skilda hänseenden,
såsom t. ex. beträffande arbetstekniken, arbetsmiljön eller arbetsersättningen
och villkoren för densamma; behovet av sådana åtgärder bör icke
få utgöra något generellt hinder för tillvaratagandet av de partiellt arbetsföras
arbetskraft.

Kommittén framhåller att utifrån dessa synpunkter den uppfattning i
fråga om förutsättningarna för anställning är väl schematisk, som kommit
till uttryck i samband med behandlingen av frågan om införandet av fri
läkarvård för civilförvaltningens tjänstemän. Härvid erinrar kommittén,
att uppläggningen av motiveringen för sjukvårdsförmånerna huvudsakligen
skett från företagsekonomiska synpunkter och att därvid gjorts sådana uttalanden
som att andlig och fysisk spänst och förmåga av fullgod arbetsprestation
vore egenskaper, som ur statsverkets synpunkt måste krävas av
varje i statens tjänst anställd person, oberoende av vilket verk han tillhörde.

För egen del uttalar kommittén följande.

Det är givet, att andlig och fysisk vigör i allmänhet äro förutsättningar
för ett tillfredsställande fullgörande av en tjänstehavares arbetsuppgifter.
Men det torde även vara uppenbart, att en anställningssökande utan anmärkningar
mot hälsotillståndet icke nödvändigtvis måste med hänsyn till
tjänsteduglighet vara överlägsen en sökande, vars arbetsförmåga är begränsad
i vissa avseenden. Avgörande för tjänstedugligheten i det senare fallet
är icke förekomsten av brister i hälsotillståndet, utan huru den arbetssökande
förhåller sig till sin defekt, d. v. s. huruvida han kan kompensera
densamma och om hans arbetsplacering sker med hänsynstagande till prestalionsmöj
ligheten.

När det gäller att bedöma partiellt arbetsföra sökande, är det enligt kommitténs
mening även av vikt, att följande förhållanden beaktas.

Vid anställandet av fullgod arbetskraft är det i regel om den arbetssökande
känt — förutom att han besitter erforderliga kvalifikationer för
arbetsuppgiften — att han befinner sig vid gott hälsotillstånd och att hans
allmänna karaktärsegenskaper äro utan anmärkning. På grund av att personalrekryteringen
i regel sker från de yngre åldersgrupperna, kommer
den anställdes tjänstetid vanligtvis att bli av avsevärd längd. Trots det anmärkningsfria
hälsotillståndet är han utsatt för ett otal sjukdomsrisker,
om vilka man intet vet vid anställningstillfället. Insjuknande-, invaliditetsoch
dödsriskerna äro under första hälften av förvärvsåldern, bortsett från
risken för tuberkulossjukdom, låga och relativt konstanta, och först i fyrtioårsåldern
bliva de mera påtagligt framträdande. Under den senare hälften
av förvärvsåldern stiga dödsriskerna snabbt. Bland dödsorsakerna överväga
olikartade sjukdomar inom cirkulationsorganen samt kräftsjukdomen,
vilkas framtida uppträdande undandrager sig varje bedömande vid personalrekrytering
från de yngre åldersgrupperna.

Partiellt arbetsföra i dessa åldrar med lyten eller stationära sjukdomstillstånd
torde med avseende på förutnämnda sjukdomar hava samma risker
som de vid anställningen fullt friska.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

För övriga partiellt arbetsföra föreligga självfallet jämförelsevis ökade
risker såväl med hänsyn till återinsjuknande som invaliditet och dödsfall.
Å andra sidan äro i dessa fall goda förutsättningar för handen att ställa
en prognos med hänsyn till riskerna, då dessa partiellt arbetsföra som regel
under en lång tid varit föremål för ingående observation. En väl planlagd
arbetsplacering och fortlöpande kontroll skulle komma att ytterligare minska
dessa risker.

Numera ha i propositionen 1948: 225 gjorts vissa, sedermera av riksdagen
utan erinran lämnade principuttalanden i fråga om syftet med det läkarintyg,
som skall företes för erhållande av anställning i statens tjänst. Vid den tidpunkt,
då kommittén för partiellt arbetsföra avlämnade sitt ifrågavarande
betänkande, fanns i viss mån en motsvarighet härtill i en inom finansdepartementet
år 1943 upprättad P. M. angående kravet på visst hälsotillstånd
för erhållande av statliga in. fl. befattningar, vari framhölls följande.

Någon allmän föreskrift om frihet från sjuklighet eller dylikt såsom kompetensvillkor
för erhållande av anställning i statens tjänst finnes icke. Förefintliga
bestämmelser om företeende av läkarintyg för vinnande av pensionsberättigande
in. fl. statsanställningar ha meddelats endast i syfte att de
anställande myndigheterna skola erhålla kännedom om de särskilda brister
i den anställningssökandes hälsotillstånd, som till äventyrs föreligga. Myndigheten
har att fästa samma avseende vid ett sådant intyg som vid andra
ansökningshandlingar. I sakens natur torde ligga, att en myndighet är skyldig
att i den anställning, varom fråga är, antaga en person, som befinnes
lämplig ur olika synpunkter, däribland jämväl med hänsyn till vederbörandes
hälsotillstånd. Däri ligger givetvis icke, att varje brist i hälsotillståndet
skall utgöra hinder för anställning.

I anslutning till denna promemoria har kommittén förordat att, för undanröjande
av myndigheternas tveksamhet rörande den allmänna rätten
att anställa partiellt arbetsföra, ett nytt auktoritativt uttalande göres, vari
inskärpes vad som framhållits i promemorian. Därvid borde även framhållas
betydelsen av att staten beträffande de partiellt arbetsföras inlemmande
i arbetslivet föreginge med gott exempel och helt allmänt givas uttryck åt
det nationalekonomiska och moraliska värdet av att den partiella arbetskraften
bättre och mera beredvilligt tillvaratoges.

Vad angår frågan om anställande av äldre arbetskraft framhåller kommittén
bl. a., att befolkningsutvecklingen kommer att under det närmaste
årtiondet medföra en utpräglad brist på ung arbetskraft, vilket med säkerhet
kommer att försvåra även för statsmyndigheterna att rekrytera sitt behov
med hänsyn till de åldersgränser, som f. n. tillämpas. Kommittén rekommenderar
därför, alt myndigheterna taga under övervägande, huruvida gällande
bestämmelser om högsta antagningsålder äro oundgängligen nödvändiga.
Härjämte framhåller kommittén, att eu särskild frågeställning, som
aktualiseras av den väntade befolkningsutvecklingen och som är av vittomfattande
betydelse, är spörsmålet om tillvaratagandet av arbetskraften
hos personer, som uppnått den i olika pensionsreglementen fastställda pensionsåldern;
i första hand gällde det härvid de ur tjänst avgångna, men man

10

Kungl. Alaj.ts proposition nr 132.

syntes icke helt kunna avvisa tanken på att i statens tjänst nyttiggöra arbetsförmågan
hos överåriga personer, som tidigare icke varit statsanställda.
Kommittén förordar, att dessa frågeställningar närmare utredas.

3. Förslag till särskilda åtgärder för att trygga anställandet av partiellt
arbetsföra. Kommittén har ifrågasatt införande av företrädesrätt till anställning
för partiellt arbetsföra med brister i hälsotillståndet, närmast för sådana
anställningssökande, vilkas arbetshinder anses stationära eller kunna
förväntas utveckla sig gynnsamt ur arbetssynpunkt och vilka enligt nuvarande
praxis skulle riskera att bliva avvisade. Företrädesrätt till anställning
skulle komma i fråga under förutsättning att den handikappade vore i övrigt
lika kvalificerad som medsökande utan anmärkningar mot hälsotillståndet
och att han efter samråd mellan myndigheten och verksläkaren trots sitt
arbetshinder ansåges kunna tillfredsställande fullgöra arbetsuppgifter, som
kunde komma att åläggas honom. Företrädesrätten till anställning skulle
även — vid lika tjänstetid — gälla vid fall av permittering till följd av arbetsbrist.

Vidare föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t skall bemyndiga det centrala
arbetsvårdsorganet att, då förutsättningar härför föreligga, träffa överenskommelse
med vederbörande myndighet om att denna åtager sig att vid
personalrekrytering reservera vissa tjänster för partiellt arbetsföra eller anställa
ett visst antal sådana, samt att Kungl. Maj:t skall rekommendera
statsmyndigheterna att medverka till att dylika överenskommelser komma
till stånd.

Kommittén — som uttalar sig för att inom större verk handläggningen av
frågor rörande partiellt arbetsföra koncentreras till en eller i varje fall så
få tjänstemän som möjligt för att en samlad överblick och erfarenhet i hithörande
frågor skall vinnas — har härjämte framställt förslag om inrättande
av ett rådgivande organ, förslagsvis benämnt statens tjänsteråd, med
uppgift att på begäran av myndigheter avgiva råd och utlåtande i såväl
speciella fall som principiella frågor rörande partiellt arbetsföras sysselsättande
i statlig tjänst. Medicinalstyrelsens uppgift att avgiva utlåtande om läkarintyg
skulle överflyttas till tjänsterådet.

Till motivering av detta förslag har kommittén anfört i huvudsak följande.

Den tveksamhet och osäkerhet i fråga om bedömningen av anställningssökandes
och statliga befattningshavares hälsotillstånd, som gör sig gällande
vid myndigheternas handläggning av personalärenden, kan givetvis
genom anställandet i vidgad omfattning av personer med defekter och
åkommor förväntas göra sig starkare gällande än för närvarande. Behovet
av att erhålla stöd för ett ställningstagande i dylika spörsmål torde framträda
alltmer kännbart för myndigheterna. Även från allmän synpunkt ter
det sig angeläget, att bedömningen av partiellt arbetsföra i här berörda
avseende sker efter så enhetliga grunder som möjligt. Om ställningstagandet
i ärenden av ifrågavarande natur skedde efter varje enskild myndighets
gottfinnande, skulle detta lätt kunna leda till en skiljaktighet i praxis

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

mellan olika verk och inrättningar. Ett sådant förhållande skulle ej heller
kunna anses tillfredsställande från de partiell! arbetsföras synpunkt. Med
hänsyn till det anförda har kommittén ansett, att ärenden av det slag,
varom här är fråga, även böra kunna komma under bedömande av ett
för ändamålet lämpligt organ. I ett sådant synes enligt kommitténs mening
utrymme böra finnas icke endast för medicinsk sakkunskap och förvaltningserfarenhet
utan jämväl för allmänna arbetsmarknadssynpunkter,
de anställdas och de partiellt arbetsföras intressen.

Kommittén har ställt sig frågan, i vad mån redan existerande organ
skulle kunna utnyttjas i förevarande syfte. Vad därvid i första hand gäller
statens lönenämnd, torde dess sammansättning och huvudsakliga uppgifter
icke i full utsträckning svara mot de krav, som kunna ställas på ett
organ, som skall handha frågor av den speciella natur, som förekomma
i samband med anställandet av partiellt arbetsföra i statstjänst.
Dessutom är att märka, att lönenämnden endast har att behandla spörsmål,
som sammanhänga med tjänstemännens anställnings- och avlöningsförhållanden,
under det att det av kommittén ifrågasatta organet jämväl
skulle ha till uppgift att taga ställning till frågor, som beröra kollektivavtalsanställd
arbetskraft i statens tjänst. För övrigt torde lönenämndens arbetsbörda
redan vara så omfattande i olika avseenden, att det kan vara skäl
att ställa sig tveksam till lämpligheten att tillföra densamma arbetsuppgifter
av sådan natur, som det här kan komma att gälla. Bland redan existerande
organ, som skulle kunna ifrågakomma för ändamålet, har även
medicinalstyrelsen nämnts. Kommittén har emellertid funnit det önskvärt,
att jämväl andra synpunkter än de rent medicinska måtte få göra sig gällande
vid behandlingen av frågan. Härigenom skulle även kunna uppnås
eu avlastning av medicinalstyrelsens arbetsuppgifter.

Kommittén för partiellt arbetsföra har därför funnit det vara nödvändigt
att föreslå, att ett särskilt organ, benämnt förslagsvis statens tjänstefel,
inrättas för handläggning av sådana spörsmål, som sammanhänga med partiellt
arbetsföras anställning i statlig tjänst.

Beträffande tjänsterådets sammansättning har kommittén framställt följande
förslag, dock under uttalande att utformningen för framtiden icke
nödvändigtvis borde bindas vid den av kommittén föreslagna.

Rådet skulle ha åtta ledamöter. Den medicinska sakkunskapen, det centrala
arbetsvårdsorganet, statsförvaltningen och de partiellt arbetsföra
skulle vardera företrädas av eu representant, och härutöver skulle staten
i sin särskilda egenskap av arbetsgivare representeras av ytterligare två ledamöter,
nämligen dels en, som deltoge i behandlingen av frågor, vilka berörde
personal vars anställningsförhållanden reglerats genom avlöningsreglementena,
dels ock en ledamot som hade att tillvarataga statens arbetsgivarintressen
i avseende på kollektivavtalsreglerade anställningar. Som
statens motpart i förra fallet borde fungera en representant för tjänstemannaorganisationerna
och i senare fallet en företrädare för landsorganisationen
(statstjänarkartellen). Ledamöterna borde förordnas för en tid av
tre år. Vad gällde den medicinska sakkunskapen borde dess talan föras av
en läkare med statlig anställning i någon form. Enligt kommitténs mening
''borde ett medicinalråd kunna tänkas ifrågakomma till denna uppgift. Ordförande
och ledamöter skulle utses av Kungl. Maj:t på förslag av de parter,
som skulle vara representerade i rådet. Som ordförande syntes lämpligen
representanten för den medicinska sakkunskapen böra fungera. Till sitt
förfogande borde organet ha en heltidsanställd sekreterare, förslagsvis i
lönegrad Ce 27.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommittén riktar viss kritik mot utformningen av hittills tillämpade
läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst. Härvid understryker
kommittén, att det väsentliga vid läkarundersökning av anställningssökande,
som företer brister i hälsotillståndet, bör vara att med största möjliga
noggrannhet fastställa åkommans eller defektens utvecklingstendens,
varjämte utredningen betonar vikten av att undersökningsläkaren genom
samråd med arbetsledningen skaffar sig kännedom om arbetsuppgifternas
art och arbetsmiljöns allmänna betingelser. Kommittén framlägger även
förslag till ändrad formulering av det allmännast tillämpade läkarintyget
för vinnande av anställning i statens tjänst.

Huvudinnehållet i betänkandet utgöres emellertid av förslag och uttalanden
rörande anställningsvillkoren i allmän tjänst för partiellt arbetsföra.
Innan redogörelse härför lämnas torde få i korthet erinras om det sätt,
varpå anställningsförhållandena för statstjänstemännen f. n. äro ordnade;
härvid är bl. a. att beakta, att Kungl. Maj:t i propositionen 1948: 225 gjort
vissa uttalanden av betydelse för bedömande av de här aktuella spörsmålen,
vilka uttalanden lämnats utan erinran av riksdagen.

Anställningsförhållandena för tjänstemannakategorin, till vilken det övervägande
antalet statsanställda är att hänföra, äro reglerade i avlönings- och
pensionsreglementen och tillhörande författningar. Härigenom har skapats
enhetlighet och likformighet i anställningsförhållandena på de mest skilda
arbetsområden. Sålunda gälla generellt för tjänstemännen bestämmelser
om vissa anställningsformer och därmed sammanhängande villkor samt
samma löne- och pensionssystem. Utmärkande är också den förhållandevis
ingående och omfattande regleringen av befattningshavarnas rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten som arbetsgivare.

. De anställningsformer, som tillämpas för statstjänstemännen, äro ordinarie-,
extra ordinarie-, aspirant-, extra- och arvodesanställning. I fråga
om förutsättningarna för anställningsformernas användning skola enligt
grunderna för den senaste löneregleringen ordinarie-, extra ordinarie- och
aspirantanställning betraktas som huvudanställningsformer och sålunda tilllämpas
i alla de fall, där icke särskilda skäl till annat föranleda. En tilllämpning
av extra anställning eller arvodesanställning bör däremot icke
förekomma, med mindre särskilda skäl därför kunna åberopas.

Vad huvudanställningsformerna beträffar inrättas ordinarie och högre
extra ordinarie tjänster av Kungl. Maj :t, enligt huvudregeln med stöd av
riksdagens beslut. Andra extra ordinarie tjänster samt aspiranttjänster inrättas
däremot av vederbörande myndighet, där ej annat följer av beslut
eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t. De ordinarie tjänsterna
äro heltidstjänster. Detta är också i allmänhet fallet beträffande extra ordinarie
tjänster och aspiranttjänster men dessa kunna även anordnas som
deltidstjänster, dock minst halvtidstjänster. För erhållande av nu nämnd
tjänst erfordras att ha uppnått 21 års ålder i fråga om ordinarie tjänst.
20 års ålder i fråga om extra ordinarie tjänst och 17 års ålder i fråga om
aspiranttjänst. Anställning må i princip endast vinnas av den, som angående
sitt hälsotillstånd företett läkarintyg, utfärdat av vederbörande
verks- eller tjänsteläkare och avfattat enligt formulär fastställt av medicinalstyrelsen
respektive försvarets sjukvårdsförvaltning eller med medicinalstyrelsens
eller sjukvårdsförvaltningens godkännande av vederbörande
myndighet. I prop. 1948: 225 har anförts, att det omedelbara syftet med

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

de allmänna föreskrifterna härom är att bringa till vederbörande myndighets
kännedom eventuella brister i vederbörandes hälsotillstånd; det avsåges
därmed icke, att varje brist i hälsotillståndet skulle medföra hinder
för anställning, utan härvidlag finge intygets innehåll sammanställas med
de faktorer i övrigt, som utvisade om vederbörande vore lämplig för tjänsten.

De förmåner, som åtfölja anställning enligt huvudanställningsformerna,
bestämmas genom stadganden i avlönings- och pensionsreglementena eller,
vad angår lönegradsplaceringen, i regel genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t,
beträffande ordinarie och högre extra ordinarie tjänster med stöd av riksdagsbeslut.
I fråga om sociala förmåner under anställningstiden hänföras
tjänstemännen till tre s. k. avdragsgrupper, av vilka grupp 1 omfattar aspiranter
med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2 omfattar aspiranter
med minst 6 men mindre än 30 anställningsmånader och grupp 3 omfattar
aspiranter med minst 36 anställningsmånader samt extra ordinarie och ordinarie
tjänstemän. De tjänstemän, som tillhöra grupp 1, erhålla i princip
inga sociala förmåner. De till grupp 2 hörande tjänstemännen erhålla däremot
vissa sociala förmåner, av vilka här må nämnas dels rätt att vid sjukdom
åtnjuta lön med B-avdrag högst 180 dagar av ett och samma kalenderår,
dels ock rätt till viss ersättning av statsmedel för sjukvårdskostnader;
B-avdraget utgör i lägsta löneklassen på löneplan nr 1 omkring 23 procent
av lönen och stiger i högsta löneklassen på samma löneplan till omkring
52 procent av lönen. De tjänstemän, som tillhöra grupp 3, äga samma rätt
till ersättning för sjukvårdskostnader som de nyssnämnda tjänstemännen
och en vidsträcktare rätt att vid ledighet åtnjuta lön. Vid sjukledighet, som
ej är föranledd av olycksfall i tjänsten, utgår sålunda oavkortad lön ett visst
mindre antal dagar per kalenderår och därefter lön med A-avdrag, vilket
avdrag är hälften så stort som B-avdraget; vid ledighet för svag hälsas vårdande
äger vederbörande, förutsatt att behovet av ledighet är styrkt, åtnjuta
lön med B-avdrag. Slutligen äga extra ordinarie och ordinarie tjänstemän,
däremot icke aspiranter, tjänstepensionsrätt, innefattande rätt till ålders-,
invalid- eller sjukpension, ävensom familjepensionsrätt. Vid avgång utan
rätt till pension föreligger rätt till tjänste- och familjelivränta, förutsatt att
vederbörande innehaft ordinarie eller extra ordinarie anställning sammanlagt
minst 3 år.

För de fall, då någon huvudanställningsform icke kan eller lämpligen
hör användas, ifrågakommer närmast anställning som extra tjänsteman.
1945 års lönekommitté har uttalat, att denna anställningsform bör kunna
användas för överåriga, underåriga, personer med bristande formell kompetens
med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt arbetsföra,
kortvarigt anställda — både tjänstemän, som kortvarigt anställdes
för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän anställda för tillfällig
arbetsuppgift — och för anställningar av säsonghetonad eller intermittent
karaktär. Fråga skall emellertid vara om minst halvtidstjänst. Vederbörande
myndighet äger men är ej skyldig påkalla företeende av läkarintyg för
vinnande av anställning som extra tjänsteman; i anslutning härtill har
Kungl. Maj :t meddelat myndigheterna anvisning om att läkarintyg bör fordras
företrädesvis då fråga är om mera varaktig anställning. I avlöningshänseende
äro extra tjänster helt jämställda med aspiranttjänster — vederbörande
hänföres alltså, alltefter sin föregående anställningstid, till grupp 1, 2
eller 3 och erhåller däremot svarande sociala förmåner — dock att andra
regler gälla beträffande lönegradsplaceringen. 1 regel äger vederbörande
myndighet bestämma lönegradsplaceringen av extra tjänst, dock med iakttagande
att sådan tjänst må åsättas högst det lönegradsnummer, som gäller
för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbetsupp -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

gifter. I prop. 1948: 225 har förutsatts, att vid bedömande av extra tjänstemans
lönegradsplacering i första hand bör prövas, huruvida den extra tjänstemannen
är jämförlig med aspirant eller med extra ordinarie tjänsteman.
Härvidlag borde anställningstiden i statens tjänst men även tjänstemannens
på annat sätt ådagalagda allmänna duglighet och erfarenhet vara avgörande.
Alltefter det sätt, varpå denna jämförelse utfölle, borde tjänstemannen normalt
placeras i lönegrad med samma nummer som aspirantlönegraden eller
i lönegrad med samma nummer som extra-ordinarielönegraden, och avvikelser
härifrån borde ske endast om särskilda skäl därtill föranledde, såsom
underårighet, bristande kompetens med avseende å teoretisk utbildning
eller sådan allenast partiell arbetsförhet, som inverkade på arbetsförmågan.

Vad slutligen angår arvodesanställning, är denna anställningsform i stort
sett att anse som subsidiär i förhållande till såväl huvudanställningsformerna
som till extra anställning, så att den endast bör användas då icke
någon av de övriga anställningsformerna kan eller lämpligen bör användas.
Vid den senaste löneregleringen har understrukits, att arvodesanställning i
möjligaste mån borde undvikas och avvecklas för heltidsanställd personal.
Å andra sidan kan annan anställningsform än denna icke ifrågakomma vid
mindre än halvtidstjänstgöring. Förmånerna vid arvodesanställning äro icke
enhetligt reglerade utan bestämmas — i allmänhet mera summariskt — för
enstaka befattningar eller grupper av befattningar; avlöningsgrunderna äro
till sitt innehåll starkt skiftande både i fråga om arvodesbeloppen och i
fråga om medgivande att åtnjuta sociala förmåner under anställningstiden.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att deltidsarbete i statens tjänst
förutom i form av deltidsanställning kan anordnas genom att den, som innehar
heltidsanställning, beviljas partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter.
Inom finansdepartementet pågår genom särskilda sakkunniga en utredning
rörande revision av gällande pensionsbestämmelser i syfte att avpassa
dem efter det numera i icke obetydlig utsträckning förekommande deltidsarbetet.

De olika förslag, som kommittén framställt i fråga om anställningsform
in. in. vid statlig tjänstemannaanställning, framgår för olika kategorier av
partiellt arbetsföra med brist i hälsotillståndet av
följande sammanställning.

Kategori

Anställningsform m. m.

I. Partiellt arbetsföra, som vid anställnings-tillfället anses kunna fullgöra normal arbets-prestation.

a. Partiellt arbetsföra, vilkas arbets-hinder anses vara stationära eller för-väntas ur arbetssynpunkt utveckla sig
gynnsamt.

Anställning på samma villkor som personer, i
vilkas hälsotillstånd icke företer några ■
brister.

b. Partiellt arbetsföra, beträffande vilkas
arbetshinder prognosen är oviss.

Efter vederbörlig aspiranttjänstgöring anställ-ning såsom extra tjänsteman med full rätt 1
till sjukvårds- och sjukavlöningsförmåner
i samma lönegrad, som tillämpas för mot-svarande befattningshavare utan anmärk- j
ning mot hälsotillståndet. Dessa partiellt |

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

15

Kategori

II. Partiellt arbetsföra, som vid anställningstillfället
icke anses kunna fullgöra normal I
arbetsprestation.

a. Partiellt arbetsföra, vilkas arbetshinder
anses vara stationära eller förväntas ur
arbetssynpunkt utveckla sig gynnsamt.

1) De som kunna utföra normal arbetsprestation
per tidsenhet men ej
kunna utföra ett heldagsarbete.

2) De som besitta undernormal prestationsförmåga
per tidsenhet och som
förmå arbeta under en hel arbetsdag.

3) De som varken kunna fullgöra
normal arbetsprestation per tidsenhet
eller utlöra arbete under hel
dag.

b. Partiellt arbetsföra, beträffande vilkas
arbetshinder prognosen är oviss.

Anställningsform m. m.

arbetsföra böra normalt befordras till högre
lönegrad enligt den befordringsgång, som
vanligen gäller vid vederbörande verk eller
inrättning. Vid varje befordringstillfälle eller
löneklassuppflyttning skall prövas, huruvida
den anställde med hänsyn till hälsotillståndets
utvecklingstendens kan överföras
till pensionsberättigande anställningsform.
Tjänsteman, som anställts på här
angivna villkor och vars frånvarotid från
tjänsten på grund av sjuklighet icke anses
överstiga det normala, bör i regel senast
efter en tjänstgöringstid (observationstid)
av 7 V> år överföras till sådan anställningsform.
Befattningshavare bör vid bestämmandet
av pensionsförmåner få tillgodo,
räkna sig tid, då han på grund av sitt arbetshinder
innehaft extra anställning. Den anställde
medgives viss rätt att påkalla ändring
av den för honom gällande anställningsformen.

Anställning på deltid på samma villkor som
sökande, vilka icke förete anmärkning mot
hälsotillståndet.

Extra anställning med en lönegradsplacering,
som anses svara mot prestationsförmågan.
Myndigheterna skola iakttaga utvecklingen
av den anställdes prestationsförmåga och
vid en ökning av densamma företaga en
anpassning av lönegradsplaceringen. Då
prestationsförmågan kan anses ha blivit
normal, bör tjänstemannen överföras till
normal anställningsform.

Anställning på deltid såsom extra tjänsteman
med en efter prestationsförmågan avpassad
lönegradsplacering. I vissa fall kan arvodesanställning
ifrågakomma.

Arvodesanställning.

Beträffande själva kategoriindelningen har kommittén anfört följande.

En praktisk tillämpning av eu sådan gruppering som den angivna förutsätter
i det konkreta fallet, liksom överhuvud taget all rationell arbetsplacering
av partiellt arbetsföra, ett bedömande, som dels tar hänsyn till den

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

arbetssökandes fysiska och psykiska tillstånd, dels beaktar de krav, som den
aktuella arbetsuppgiften och arbetsmiljön i dessa hänseenden ställa på arbetstagaren.
Möjligheterna att samordna dessa båda led i anställningsförfarandet,
när det gäller partiellt arbetsföra, synas i fråga om allmän tjänst
i regel vara goda på grund av att inom detta arbetsområde i allmänhet finnes
tillgång till tjänsteläkare.

I fråga om kategori I a (normal arbetsförmåga — gynnsam prognos)
har kommittén anfört, att till densamma ej endast komme att hänföras sådana
anställningssökande, som trots anmärkningar mot hälsotillståndet enligt nu
i allmänhet tillämpad praxis vunne anställning i statlig tjänst. Enligt kommitténs
mening funnes även bland sökande, som nu avvisades av anförda
skäl, ett betydande antal, vilkas arbetshinder i avseende på prognosen vore
av sådan beskaffenhet, att de kunde hänföras till ifrågavarande kategori.
I fråga om dessa personer borde alltså föreligga förutsättningar för myndigheterna
att tillämpa en väsentligt liberalare anställningspolitik än vad som
nu vore fallet. Med hänsyn till prestationsförmågan och hälsoprognosen syntes
det icke nödvändigt att här i något avseende föreslå särbestämmelser,
ej ens beträffande ordinarie anställning.

I anslutning till sitt förslag beträffande kategori I b (normal arbetsprestation
— oviss prognos) har kommittén anfört i huvudsak följande.

Om man å ena sidan utan särskilt hänsynstagande till hälsotillståndet
skulle bereda partiellt arbetsföra av här diskuterade kategori anställning i
statlig tjänst i vanlig ordning, skulle det kunna göras gällande, att de i sin
anställning föranleda större kostnader för arbetsgivaren — staten — än övriga
anställda med fullgott hälsotillstånd. Därest å andra sidan frågan om
deras anställning löstes genom att man helt undantoge dem från den fria
sjukvården och övriga sociala förmåner, skulle de partiellt arbetsföra, som
trots den osäkra prognosen komme att ha ringa behov av dessa förmåner,
bli försatta i en särställning, som icke skulle kunna anses tillfredsställande
vid jämförelse med den fullgoda arbetskraften. Frågan synes sålunda gälla
att finna en lösning, som tillgodoser både de »bättre riskernas» berättigade
krav på att röna en behandling, som svarar mot de särskilda förhållandena i
det enskilda fallet, och statens skäliga företagsekonomiska intressen.

I diskussionen har ofta framkastats den tanken, att man skulle inskränka
rätten till de sociala förmånerna på så sätt, att desamma icke utginge i
sjukledighets- och pensionsfall, som föranletts av eller stå i samband med
den defekt eller åkomma, varav den partiellt arbetsföre lidit vid anställningstillfället.
Obestridligen förekommer det en hel del fall — bortsett från
recidivfallen — där det utan svårighet skulle låta sig konstatera, huruvida
ett sådant samband är för handen eller icke. Det bör emellertid erinras om
huru ett visst sjukdomstillstånd, vare sig det hävts eller icke, skapar förutsättningar
för eller drar med sig andra åkommor, och om huru stora
svårigheter, som på grund härav kunna uppstå vid avgörandet av huruvida
det aktuella sjukdomstillståndet står i samband med det ursprungliga arbetshindret.
Med hänsyn till det sagda torde man böra ställa sig tveksam till en
lösning efter dessa linjer.

Kommittén anser sig böra för här ifrågavarande kategori förorda en anställningsform,
som utan att från anställningens början alltför fast knyta
den anställde till myndigheten dock i viss utsträckning gör honom delaktig
av vissa av de sociala förmånerna, nämligen sjukavlönings- och sjukvårdsförmånerna.
Mot bakgrunden av det läge, som uppstått genom den beslutade
sjukförsäkringen, vilken tillförsäkrar alla samma förmåner, synes det före -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

ligga mindre anledning än tidigare att vid anställandet av partiellt arbetsföra
göra undantag för dem från de med statstjänsten förenade sociala förmånerna.
Kommittén vill särskilt framhålla, att den anser, att partiellt arbetsföra,
som tidigare lidit av tuberkulossjukdom, icke böra undantagas från
avlöningsreglementets bestämmelser rörande förmåner i avseende på specialistvård
och sjukhusvård vid fall av tuberkulos.

Vidkommande pensionsförmånerna finner sig kommittén i betraktande
av den osäkra hälsoprognosen och de avsevärda kostnader, till vilka pensionsförmåner
av skilda slag kunna uppgå, samt icke minst med hänsyn
till det sätt, varpå pensioneringen för närvarande är ordnad, icke obetingat
kunna förorda pensionsrätt för sådana partiellt arbetsföra, varom här är
fråga. De förutsättningar, som kommittén ansett böra gälla för en anställningsform
för handikappade personer av här ifrågavarande kategori, uppfyllas
av den genom 1947 års allmänna lönereglering tillskapade anställningsformen
såsom extra tjänsteman. Vid löneregleringen har också uttalats,
att denna anställningsform borde kunna användas för bl. a. partiellt
arbetsföra. Dessa partiellt arbetsföra böra som extra tjänstemän befordras
i vanlig ordning till de lönegrader, som tillämpas för jämförliga anställda,
vilka vid antagningen icke företett anmärkningar mot hälsotillståndet. Detta
medför bl. a. att reglerad befordringsgång bör tillämpas, ehuru på extrastadiet.

Kommittén har med det förut sagda icke avsett att uttala, att sådana
partiellt arbetsföra, som bär avses, icke under några förutsättningar böra
kunna tillerkännas pensionsrätt. Frågan härom synes emellertid endast
kunna lösas i samband med den större frågan om den extra anställningsformen
generellt skall medföra rätt till pension. Att dessförinnan låta partiellt
arbetsföra, som anställts som extra tjänstemän, genom erläggandet av
särskilda försäkringstekniskt beräknade avgifter komma i åtnjutande av
pensionsrätt skulle icke enbart innebära en återgång till äldre pensionssystem,
som successivt övergivits och med senaste pensionsregleringen helt
lämnats, utan även, och det icke minst ur rättvisesynpunkt, kunna anses
otillfredsställande med hänsyn till andra extra tjänstemän utan arbetshinder.
Vid fall av uppkommen arbetsoförhet vore dessa senare lämnade utan
det ekonomiska skydd i form av pension, som en såsom extra befattningshavare
anställd partiellt arbetsför åtnjöte i motsvarande situation. Enligt
kommitténs mening synes anställandet av partiellt arbetsföra i statlig tjänst
i vidgad omfattning sålunda aktualisera upptagandet av frågan, huruvida
även anställningsformen extra bör vara förenad med pensionsrätt och huru
en sådan rätt lämpligen bör vara grundad. De av kommittén här framförda
synpunkterna ha också starkt framhävts av representanter för tjänstemännens
centralorganisation, med vilka kommittén haft överläggningar.

Emellertid kan det icke anses rimligt, alt eu sökande, som på grund av
en defekt eller åkomma anställts på ofördelaktigare villkor än normalt,
icke skulle komma i åtnjutande av pensionsrätt, om hans hälsotillstånd sedermera
utvecklar sig gynnsamt, så att del icke längre innebär påfallande
risk för förtidspensionering. Med hänsyn lill det sist anförda vill kommittén
förorda, att myndigheterna anbefallas att i samråd med verksläkaren
vid prövning om uppflyttning i lönegrad eller löneklass av tjänsteman,
som på grund av sitt arbetshinder beretts extra anställning, jämväl upptaga
frågan, huruvida sådan tjänsteman samtidigt kan överföras lill pensionsberättigande
anställningsform. Enligt kommitténs mening bör det icke
uteslutande vara myndigheterna förbehållet all laga initiativ till dylik omprövning.
Det synes sålunda skäligt, att den anställde medgives rätt att
under vissa förhållanden påkalla ändring av den för honom gällande an ''2

liihnng till riksdagens protokoll 19''ii). 1 samt. Xr 132.

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 132-

ställningsformen. Ett villkor för att den anställde skall kunna göra en sådan
framställning bör enligt kommitténs mening vara, att befattningshavaren
kan erhålla ett tillstyrkande utlåtande av vederbörande verks- eller
tjänsteläkare. Kostnaderna för läkareundersökning i samband med vinnande
av anställning i statens tjänst (dock ej vid befordran) bestridas i
regel av den anställningssökande, och de partiellt arbetsföra böra härvidlag
icke sättas i någon särställning.

Vid prövning av frågan huruvida med hänsyn till utvecklingen av den
partiellt arbetsföres hälsotillstånd en ändring av den tillämpade anställningsformen
bör komma till stånd, erbjuda sig — därest icke tjänstemannens
hälsotillstånd gör det nödvändigt, att anställningsförhållandet upplöses
— två möjligheter, nämligen a) att den anställde beredes en fastare
anställning, som berättigar till pension, d. v. s. ordinarie eller extra ordinarie
anställning, och b ) att tjänstemannen alltjämt på grund av en bestående osäker
prognos kvarstår i extra anställning.

Då fråga är om fallet a) — där prövning av anställningsformen resulteiat
i ett beslut att överföra den partiellt arbetsföre till en pensionsberätligande
anställningsform — uppstår spörsmålet om och i vilken utsträckning
befattningshavaren skall för beräkning av vederbörliga pensionsförmåner
få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft anställning såsom extra
tjänsteman. Det skulle enligt kommitténs mening icke kunna anses tillfredsställande,
om en person, som trots en vid anställningstillfället konstaterad
defekt eller åkomma icke visat sig vara bärare av större sjukdomseller
pension srisk än många befattningshavare, som vunnit anställning på
normala villkor, skulle komma i sämre ställning än dessa i avseende på pensionens
storlek. Kommittén förordar därför, att befattningshavare, som enligt
det av kommittén föreslagna observationsförfarandet överförts till pensionsberättigande
anställningsform, för bestämmandet av såväl tjänste- som
familjepension fa i full utsträckning tillgodoräkna sig tid, varunder de på
grund av sitt arbetshinder innehaft extra anställning, dock med undantagför
sådan del därav, som inom arbetsområdet i fråga kan anses motsvara
aspiranttjänstgöring i normal omfattning. Kommittén är angelägen understryka,
att enligt dess mening anledning saknas att i här avsedda fall vidtaga
en sådan reduktion, att allenast tva tredjedelar av den ifrågavarande
tiden skulle få tillgodoräknas såsom tjänstår.

Vad åter beträffar fallet b) — fall, i vilka tveksamhet om tjänstemannens

överförande till pensionsberättigande anställningsform föreligger _ torde,

ju längre anställningsförhållandet varar, förutsättningarna för att ställa en
saker prognos angående hälsotillståndets utveckling öka. Härigenom försvagas
motiveringen för ett bibehållande av tjänstemannen i extra anställning.
Frågan galler alltså, huru lång tid som skall behövas för bedömning
av ett arbetshinders utvecklingstendens. Att med utgångspunkt från de
olika tänkbara arbetshindren komma fram till en viss allmängiltig tidrymd,
under vilken en åkommas utveckling normalt borde kunna konstateras, är
enligt kommitténs mening en orealistisk tanke. Man torde stå inför nödvändigheten
att godtyckligt välja en period, under vilken beslut om befattningshavarens
överförande till en pensionsberättigande anställningsform som
regel bor fattas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att staten
genom införandet av reglerade befordringsskalor i viss utsträckning kan
sagas i princip ha garanterat en nyanställd tjänsteman en viss tjänsteställning
efter viss tjänstgöringstid. Det skulle med hänsyn härtill kunna
anses skäligt, att en partiellt arbetsför, som efter aspiranttiden anställts
som extra befattningshavare och vars frånvarotid från tjänsten på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

19

av sjuklighet icke anses överstiga det normala, senast efter en tjänstgöringstid,
som motsvarar den, efter vilken en befattningshavare i samma
karriärgång vanligen skall nå sluttjänsten enligt gällande befordringsskala,
bereddes pensionsrätt. Då emellertid de gällande befordringsskalorna omfatta
olika tidrymder, skulle den maximala observationstidens längd genom
en sådan anordning bli olika för partiellt arbetsföra i skilda befordringsgångar.
Enligt kommitténs uppfattning bör den ifrågasatta observationstiden
dock vara lika lång, oavsett till vilken befordringsgång den anstälide
är att hänföra. Kommittén har därför ansett det skäligt att föreslå en tidrymd,
som motsvarar den enligt befordringsskalorna förekommande längsta
väntetiden för uppnående av slutplacering, nämligen 7 V= år. Denna observationstid,
som även bör gälla med avseende på sådana förvaltningsområden
och karriärer, för vilka icke någon reglerad befordringsgång genomförts,
torde enligt kommitténs mening vara av sådan omfattning, att extra anställning
efter dess utgång endast bör tillämpas i undantagsfall. — Därest
den extra tjänstemannens arbetsförmåga så försämrats, att fråga om lämpligheten
av hans fortsatta anställning uppkommer, torde stora svårigheter
föreligga att kunna angiva några allmänna förutsättningar, enligt vilka ett
beslut om entledigande bör fattas. Man torde liksom hittills få låta avgörandet
ankomma på vederbörande myndighet. Det förhållandet, att en sådan
ordning lätt kan medföra skiljaktigheter mellan olika myndigheter i
avseende på bedömningen av analoga fall, aktualiserar frågan om behovet
av ett särskilt rådgivande organ för spörsmål, som beröra partiellt arbetsföra.

Vad härefter angår kategorien II a (undernormal arbetsprestation
— gynnsam prognos) framhåller kommittén, att denna kategori förutom
personer med kroniska åkommor omfattar personer, som genomgå en längre
konvalescens, och att bland detta klientel finnes arbetskraft, som mycket
väl kan tillvaratagas och sannolikt skulle kunna utveckla sig till fullgod
arbetskraft. I avseende å prestationsförmågan kunde emellertid stora variationer
föreligga, varför det icke vore görligt att förorda något generellt,
för myndigheterna bindande anställningsschema.

Beträffande de riktlinjer, som kommittén ansett höra vara vägledande för
myndigheterna vid anställandet av sistnämnda kategori av partiellt arbetsföra,
anför kommittén i huvudsak följande.

För handikappade, som väntas kunna utföra normal arbetsprestation per
tidsenhet men icke kunna utföra ett heldagsarbete, synes lämpligen anställning
på deltid böra ifrågakomma. Enligt kommitténs mening föreligger icke
skäl alt vid anställande på deltid av sådana partiellt arbetsföra, som här avses,
erbjuda andra anställningsvillkor än som vanligtvis tillämpas beträffande
övriga sökande till deltidsanställning. Med hänsyn till hälsoprognosen och
prestationsförmågan hör således i dessa fall den handikappade efter vederbörlig
a spira ntt j änst gör ing i regel kunna antagas i extra ordinarie tjänst.
Skulle det i betraktande av den anställdes prestationsförmåga och önskemål
samt myndighetens arbetskraftsbehov sedermera visa sig möjligt, bör övergång
till heltidsanställning medgivas.

Genom det nya avlöningsreglementet ha även förutsättningar skapats för
tillvaratagandet av arbetsförmågan hos sådana partiellt arbetsföra, som icke
kunna förväntas fullgöra normal arbetsprestation per tidsenhet. Detta liar
skett genom bestämmelsen om extra tjänsters lönegradsplacering, vilken bestämmelse
möjliggör lägre lönegradsplacering än som gäller för motsvaran -

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

de ordinarie eller extra ordinarie tjänst. Den sålunda givna möjligheten till
lägre lönesättning skall också enligt uttalande vid löneregleringen bl. a.
kunna utnyttjas i fall, där partiell arbetsförhet inverkar på arbetsprestationen.

Vad härvid först angår sådana partiellt arbetsföra med undernormal prestationsförmåga
per tidsenhet, som förmå arbeta under eu het arbetsdag, torde
det vara att räkna med, att de till denna grupp hänförliga personer, som
framträda som arbetssökande, i regel besitta en relativt tillfredsställande
prestationsförmåga. Det är angeläget, att myndigheterna vid bestämmandet
av lönegrad för här berörda partiellt arbetsföra sökande icke göra mera betydande
avvikelser från den lönegradsplacering, som gäller för jämförliga
ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän än vad som svarar mot prestationsförmågan
i det enskilda fallet. Vidare vill kommittén understryka angelägenheten
av att myndigheterna uppmärksamt följa utvecklingen av den
anställdes prestationsförmåga. En ökning av denna skall givetvis medföra
en anpassning av lönegradsplaceringen. I den män fråga är om förbättring i
sådan grad, att prestationsförmågan kan anses vara normal, är tjänstemannen
att hänföra till den tidigare diskuterade kategorin I a och bör på grund
härav överföras till pensionsberättigande anställningsform i den lönegrad,
som gäller för fullgod arbetskraft med motsvarande arbetsuppgifter.

Möjligheten att på deltid sysselsätta personer, som varken kunna fullgöra
normal arbetsprestation per tidsenhet eller utföra arbete under eu hel arbetsdag,
kan icke helt uteslutas, när det gäller partiellt arbetsföra av förevarande
kategori. Härvid bör dock det villkor i avseende på tjänstgöringstidens
längd, som uppställts i avlöningsreglementets bestämmelser angående
deltidsanställning, kunna uppfyllas, d. v. s. den anställde skall minst
kunna fullgöra halva den normala tjänstgöringstiden för dag räknat. Med
hänsyn till nödvändigheten att anpassa lönesättningen till arbetsprestationen
bör, i likhet med vad som förordats för nyss behandlade fall, extra anställning
ifrågakomma. Tveksamhet om att anställa här avsedda sökande
mot avlöning enligt löneplan kan komma att vara för handen i en del fall.
Innan ett avvisande sker, torde emellertid övervägas, huruvida icke anställning
mot arvode kan tillämpas. Visserligen har 1945 års lönekommitté uttalat,
att denna anställningsform i största möjliga utsträckning bör undvikas,
men nämnda kommitté har därvid huvudsakligen haft heltidsanställning i
åtanke. Även beträffande dessa sökande är det av synnerlig vikt, att myndigheterna
iakttaga prestationsförmågans utveckling och att de, då fråga är
om en förbättring, vidtaga de förändringar i tjänstemannens anställningsförhållanden,
som påkallas därav. En ökning av prestationsförmågan synes
emellertid kunna vara av olika innebörd. Skulle en utsträckning av den
anställdes arbetstid vara möjlig, bör en sådan vidtagas, om tjänstemannen
så önskar och myndigheterna har behov av hans arbetskraft. Därest arbetseffektiviteten
förbättras så, att den kan anses vara normal, bör detta medföra,
att den anställde placeras som deltids- eller heltidsanställd, alltefter
förekommande förutsättningar, i pensionsberättigande anställningsform och
i lönegrad, som tillämpas för fullgod arbetskraft med samma eller motsvarande
arbetsuppgifter.

Det torde få anses skäligt, att även till förevarande kategori hänförliga
personer, som på grund av sitt arbetshinder icke ansetts i vanlig ordning
kunna beredas pensionsberättigande anställning, vid tjänstårsberäkning för
bestämmande av tjänste- och familjepension i viss omfattning få tillgodoräkna
sig sådan tid, de innehaft extra anställning. I likhet med vad som förordats
beträffande kategori I b bör härvid tillgodoräkning av tid för heltidsanställning
som extra tjänsteman få ske i full utsträckning med undantag

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

för tid, som kan anses motsvara aspiranttjänstgöring. I de fall, då extra anställning
på deltid förekommit, bör sådan tid få räknas befattningshavaren
tillgodo i skälig omfattning.

Vad beträffar partiellt arbetsföra tillhörande kategori II b (undernormal
arbetsprestation — oviss prognos) har kommittén anfört att, i den
mån sökande, tillhörande denna kategori, kunde anses böra komma i fråga
för anställning, anställningsförhållandet med hänsyn till nedsättningen i
prestationsförmågan och den osäkra prognosen icke borde givas alltför fast
karaktär. Enligt kommitténs mening låge det nära till hands att bereda sådana
handikappade, varom här vore fråga, sysselsättning mot arvode. Även
för här diskuterade kategori måste man, därest så ansåges lämpligt och förenligt
med myndighetens intresse, tänka sig, att anställningsförhållandet
med tiden kunde »normaliseras». En förändring dithän, att en normalisering
av anställningsförhållandet bleve möjlig, torde emellertid i realiteten komma
att innebära, att den partiellt arbetsföre närmast bleve att hänföra till någondera
av kategorierna I b eller II a. En sådan person borde därför böra behandlas
i enlighet med de normer, som uppdragits för nämnda kategorier.

Enligt kommitténs för partiellt arbetsföra mening bör en tjänsteman, som
på grund av sitt arbetshinder ej kunnat erhålla annan än extra anställning,
icke uteslutas från möjligheten att deltaga i konkurrensen om ledigförklarade
tjänster. Kommittén föreslår, att myndigheternas uppmärksamhet fästes
därpå, att de ha möjlighet att vakantsätta en ledigförklarad befattning
och att de kunna överväga en dylik åtgärd, då en tjänsteman med brister i
hälsotillståndet befinnes vara den mest kvalificerade bland de sökande. I
sådant fall skulle den partiellt arbetsföre sökanden förordnas att fullgöra de
med befattningen förenade göromålen såsom extra befattningshavare i den
lönegrad, i vilken den sökta befattningen är placerad. Förfarandet härvid
borde kunna tillgå på så sätt, att myndigheten, efter det att den utsett eller
förordat den efter övriga kvalifikationer lämpligaste sökanden, vakantsätter
och reserverar den ledigförklarade tjänsten för en partiellt arbetsför. Ett
sådant förfarande skulle enligt kommitténs mening även innebära, att
myndigheten utan kungörande och i enlighet med vad kommittén förordat
beträffande omprövning av anställningsformen — alltså senast efter en anställningstid
av T/, år — besätter eller bemyndigas besätta den vakantsatta
befattningen med den tjänsteman, som, om man ser till realiteterna, uppehållit
densamma på vakansförordnande. Den tid, som en befattningshavare
innehaft vakansförordnande, borde enligt kommitténs uppfattning l''å tillgodoräknas
såsom tjänstår vid beräknandet av pension.

•Vad härefter angår anställande i statens tjänst av äldre arbetskraft
har redan i det föregående angivits, hurusom kommittén uttalat,
att det nu gällande lönesystemet knappast kunde sägas lägga hinder i vägen
härför. Enligt kommitténs mening bör i princip gälla, att äldre anställningssökande
icke skola enbart på grund av sin ålder stå tillbaka för yngre
medsökande.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Kommittén har härutöver gjort vissa uttalanden dels beträffande partiellt
arbetsföras anställning i kommunal tjänst, dels ock i fråga om sådan personals
anställande såsom arbetare i statens tjänst. Beträffande dessa uttalanden,
som avse rekommendationer till kommunerna respektive kollektivavtalsslutande
parter, torde i detta sammanhang få hänvisas till kommitténs
betänkande (s. 56 f. och 80 f.).

Yttrandena.

Beträffande bestämningen av begreppet partiellt arbetsför
har länsstyrelsen i Värmlands län påpekat, att kommittén icke givit någon
förklaring på uttrycket »social belastning»'' i vidare mån än att såsom exempel
anförts uppnåendet av viss ålder. Socialstyrelsen har rörande socialt betingade
arbetshinder anfört, att på flera statliga verksamhetsområden, särskilt
inom kommunikationsverken, anställning icke torde kunna vinnas av
personer, som begått någon kriminell handling och därför lagförts eller som
i tidigare år varit föremål för en socialvårdsåtgärd på grund av ådagalagda
sociala uppförandebrister, t. ex. varit omhändertagna för skyddsuppfostran.
Enligt styrelsens uppfattning tedde sådana fall sig särskilt upprörande, då
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran på grund av olyckliga miljöomständigheter
och till följd av samhällets inskridande återförts till sociala
levnadsvanor, ändock bedömdes som vanfrejdade och förhindrades att
erhålla även den enklaste tjänst inom statsförvaltningen.

Vad angår kommitténs uttalanden om de statliga myndigheternas
nuvarande inställning till frågan om anställning
av partiellt arbetsföra, in. in., har tjänstemännens centralorganisation
ansett visst fog finnas för påståendet, att de statliga myndigheterna
visa en restriktiv inställning mot de partiellt arbetsföra som arbetskraft.
Även statstjänarkartellen har uttalat, att verksstyrelserna i många
fall uppställt alltför rigorösa hälsokrav vid anställande av personal och därigenom
utestängt partiellt arbetsföra även från sådana arbetsområden, där
de kunnat användas. Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig i förevarande
fråga, ha framhållit, att de i sin anställningspolitilc icke iakttaga större
restriktivitet mot de partiellt arbetsföra än som nödvändiggjorts av föreliggande
förhållanden. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda framhållit,
att myndigheternas återhållsamma inställning i fråga om anställande
av delvis arbetsföra självfallet icke bottnade i likgiltighet för dessas mången
gång svåra belägenhet utan framför allt vore orsakad av två omständigheter,
nämligen dels arbetsuppgifternas art inom myndigheternas förvaltningsområden
och dels begränsningen av myndigheternas avlöningsanslag och pérsonalplaner.
Även statens pensionsanstalt har påpekat, att den omständigheten
att avlöningsanslagen äro strängt begränsade torde tvinga myndigheterna
att tillse, att såvitt möjligt endast fullgod arbetskraft anställdes. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat, att om rekryteringen av arbetskraft

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

delvis skulle ske med partiellt arbetsföra, detta självfallet kunde medföra en
minskning i verkets arbetseffektivitet med därav följande behov av ytterligare
arbetskraft och medel härför. Styrelsen har förutsatt, att denna del av
föreliggande fråga bleve vederbörligen beaktad. Statens lönenämnd har uttalat,
att socialpolitiska hänsyn icke kunde få dominera vid statsmyndigheternas
personalrekrytering i sådan utsträckning, att en del av personalbeståndet
kunde sägas komma att utgöra en belastning för vederbörande verk,
exempelvis genom alltför begränsad användbarhet eller därigenom, att tjänstemännen
i onormalt hög grad vore i behov av ledighet, varmed följde kostnader
för vikarier in. in. Kraven på en rationellt hedriven verksamhet borde
nämligen enligt lönenämndens mening icke principiellt sättas lägre beträffande
statliga inrättningar än som i allmänhet skedde inom enskilda förelag.
Lönenämnden har vidare — under framhållande av att lönenämnden
i likhet med kommittén ansåge i hög grad önskvärt, att de partiellt arbetsföra
bereddes ökade möjligheter att göra en efter sina förhållanden lämpad
arbetsinsats — såsom sin mening framhållit, att om den socialpolitiska motiveringen
för åtgärder från statsförvaltningens sida alltför starkt betonades,
den uppfattningen syntes kunna vinna spridning, att omhändertagandet av
de partiellt arbetsföra vore en uteslutande på staten ankommande uppgift.

I detta sammanhang har lönenämnden framhållit, att enligt vad lönenämnden
under hand erfarit överläggningar i förevarande ämne avsåges att inom
en snar framtid äga rum mellan representanter för den privata arbetsmarknadens
parter samt att kommittén förberedde ett särskilt betänkande om de
partiellt arbetsföras anställning i enskild tjänst. Det har därför synts lönenämnden
naturligt, att några mera definitiva åtgärder icke vidtoges i anledning
av de nu framlagda förslagen, förrän nämnda överläggningar ägt rum
och det väntade betänkandet avgivits.

Styrelserna för kommunikationsverken ha framhållit, att den speciella karaktär,
som verksamheten inom ett sådant verk erhölle, begränsade möjligheterna
att utnyttja arbetskraft, som vore i avsaknad av full arbetskraft och
vitalitet. Generalpoststijrelsen har sålunda anfört, att styrelsen icke vore
negativt inställd till frågan om anställning av partiellt arbetsföra men att
ansvaret för verkets skötsel och för att de tjänster, kundkretsen — allmänheten
— betalade för, utfördes med snabbhet och precision nödgade styrelsen
att vid nyrekrytering av personal tillämpa relativt stränga principer med
avseende på hälsotillståndet och därmed prestationsförmågan hos dem som
antoges. Telegrafstyrelsen har uttalat, att det av naturliga skäl icke kunde
ifrågakomma att eftersätta de företagsekonomiska krav samt de fordringar
i fråga om effektivitet och säkerhet, som av statsmakterna och allmänheten
ställdes på ett företag sådant som telegrafverket. Även järnvägsstyrelsen
har givit uttryck åt en liknande uppfattning. Försvarets civilförvaltning och
försvarets sjukvårdsförvaltning lia uttalat, att partiellt arbetsföra icke vore
lämpade vare sig för militära eller civilmilitära beställningar. Skolöverstyrelsen
har påpekat, att svårigheter förelåge att anpassa arbetet efter de partiellt
arbetsföras prestationsförmåga, såvitt anginge lärare vid anstalter un -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

der överstyrelsens inseende. Av dem måste enligt vad överstyrelsen framhållit
normal arbetsprestation krävas för att lärokurser m. m. skulle kunna
medhinnas. Åtskilliga myndigheter ha vidare uttalat, att svårigheter mötte
att finna lämpliga arbetsuppgifter för anställningssökande, vilkas arbetsförmåga
vore begränsad i vissa avseenden, enär sådana arbetsuppgifter, i den
mån de förefunnes, måste reserveras för vid vederbörande verk redan anställd
personal, som drabbades av partiell arbetsoförmåga.

Vad angår de vägledande synpunkter vid anställandet
av partiellt arbetsföra, som kommittén anfört, har det övervägande
flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrkt,
att ett auktoritativt uttalande av den av kommittén föreslagna innebörden
gjordes beträffande anställande av partiellt arbetsföra i statens tjänst.

Till kommitténs förslag om företrädesrätt till anställning
för vissa partiellt arbetsföra har flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna ställt sig avvisande eller tveksamma. Telegrafstyrelsen
betecknar sålunda förslaget såsom ur alla synpunkter direkt
olämpligt att genomföra och avstyrker detsamma på det bestämdaste. Ett
tillskapande av här avsedd företrädesrätt har statens pensionsanstalt liksom
också länsstyrelsen i Värmlands län funnit betänkligt ur konstitutionell
synpunkt. Pateht- och registreringsverket har givit uttryck åt den uppfattningen,
att de partiellt arbetsföra i nu förevarande avseende böra jämställas
med men icke gynnas framför andra anställningssökande. Enligt vad riksräkenskapsverket
uttalat borde ifrågavarande företrädesrätt icke tillämpas i
andra fall än då nedsättningen i arbetsförmågan ådragits under tjänstgöring
för det allmännas räkning. Länsstyrelsen i Malmöhus län och statstjänarkartellen
ha anfört liknande synpunkter i fråga om företrädesrätten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att premissen »vid i övrigt lika
kvalifikationer» innefattade en alltför vag och allmänt hållen teoretisk bestämning,
som lämnade fritt spelrum för avgöranden i skilda riktningar.
Enligt länsstyrelsens mening ankomme allt i sista hand på den anställande
myndighetens inställning till det enskilda aktuella fallet. Svenska vanföreanstalternas
centralkommitté har ifrågasatt, huruvida den föreslagna företrädesrättigheten
skulle få något verkligt värde.

Kommitténs förslag om bemyndigande för det centrala a rbetsvårdsorganet
att träffa överenskommelse med vederbörande
myndighet om reserverande av vissa tjänster
för partiellt arbetsföra eller om anställande av
ett visst antal sådana ha vissa myndigheter och organisationer
avstyrkt eller i olika avseenden funnit mindre lämpligt, medan andra tillstyrkt
förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran. Till de
förra höra generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret, patent- och
registreringsverket och tjänstemännens centralorganisation, och till de senare
arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och riksföreningen
för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna.

I anledning av kommitténs förslag, att vid de statliga myndigheterna sär -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

skilda befattningshavare skola avdelas för ha n d läggning
av ärenden, som sammanhänga med utnyttjandet
av handikappad arbetskraft, har ett antal myndigheter, däribland
pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vag- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Göteborgs och
Bohus län, statskontoret, patent- och registreringsverket och domanstyrelsen
uttalat, att en sådan anordning icke syntes behöva genomföras, i varje fall
icke såvitt anginge deras verksamhetsområden.

Inrättandet av ett särskilt rådgivande organ, av kommittén
förslagsvis benämnt statens tjänsteråd, har ett betydande antal av de hörda
myndigheterna och organisationerna funnit obehövligt. I samband harmed
ha olika förslag framlagts om att de för tjänsterådet avsedda uppgifterna
skulle anförtros åt något redan befintligt organ. Flertalet av dessa förslag
gå ut på att ifrågavarande uppgifter skulle åläggas arbetsmarknadsstyrelsen
eller en till denna knuten delegation, varvid erforderlig medicinsk sakkunskap
skulle ställas till förfogande. Patent- och registreringsverket har
ansett lämpligt, att det föreslagna tjänsterådet organiserades såsom en avdelning
inom exempelvis socialstyrelsen eller sammanfördes med statens
befordringsnämnd, och pensionsstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat,
att de uppgifter, som avsetts skola tillkomma tjänsterådet, borde kunna
handhavas av befordringsnämnden, därest denna tillfördes erforderlig medicinsk
sakkunskap. Länsstyrelsen i Värmlands lön har ifrågasatt, huruvida
icke det föreslagna tjänsterådet skulle kunna utformas som en nämnd
inom medicinalstyrelsen, i vilken nämnd — utöver den medicinska sakkunskapen
— statsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen, de anställda och de
partiellt arbetsföra skulle vara företrädda. Denna nämnd skulle emellertid
enligt vad länsstyrelsen förordat få en i viss mån annan karaktär än
tjänsterådet. Landsorganisationen har ansett det böra övervägas, huruvida
icke en enklare och mera smidig anordning än tillskapandet av det föreslagna
tjänsterådet kunde väljas. Enligt landsorganisationens mening kunde
eventuellt uppdrag att ombesörja de för tjänsterådet avsedda uppgifterna
lämnas åt en särskild tjänsteman inom finansdepartementet, vilken skulle
ha att under kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen och de statliga myndigheterna
lämna förslag samt följa myndigheternas åtgärder på detta område.

Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig angående den av kommittén
föreslagna omformuleringen av de läkarintyg, vilka skola företes för
vinnande av anställning i statens tjänst, ha tillstyrkt förslaget på denna
punkt eller lämnat detsamma utan erinran. Telegrafstyrelsen har emellertid
icke ansett någon ändring av nuvarande formulering erforderlig vad
telegrafverket beträffade. Försvarets sjukvårdsförvaltning bär förordat viss
ändring i den av kommittén föreslagna formuleringen.

Vad härefter angår anställningsvillkor in. m. för partiellt
arbetsföra med statlig tjänstemannaanställning, har
kommitténs indelning av de partiellt arbetsföra i olika kategorier i huvud -

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

sak lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Skolöverstyrelsen har
emellertid anfört, att av betänkandet icke framginge, om med oviss prognos
avsåges även det fall, att prognosen vore dålig, men att överstyrelsen
utginge fi an att, därest sistnämnda förhållande förelåge, den partiellt arbetsföre
icke skulle ifrågakomma till annan anställning än mot arvode.

Försvarets civilförvaltning har beträffande samtliga kategorier partiellt
arbetsföra uttalat, att det förefölle ämbetsverket som om man i avbidan
på särskild utredning om den allmänna sjukförsäkringens inverkan på de
statsanställdas sjukvårdsförmåner borde begränsa sig till att för underlättande
av de partiellt arbetsföras anställning i statstjänst öppna möjlighet
att anställa dem utan rätt till sociala förmåner.

I anledning av kommitténs förslag rörande anställningsformerna för de
partiellt arbetsföra bär statskontoret fäst uppmärksamheten på angelägenheten
av att närmare bestämmelser meddelas angående anställningens varaktighet
för extra befattningshavare, vilkas hälsotillstånd påkalla långa
och upprepade sjukledigheter.

Utöver vad ovan nämnts må följande anföras beträffande de avgivna utlåtandena,
i vad de beröra kommitténs förslag rörande anställningsvillkor
in. in. för de partiellt arbetsföra.

Förslaget i nu ifrågavarande del har, såvitt angår partiellt arbetsföra,
tillhörande kategori I a, icke föranlett några erinringar från de hörda
myndigheternas och organisationernas sida.

I fråga om de till kategori I b hänförliga partiellt arbetsföra har generalpoststyrelsen
reserverat sig mot att extra anställning bereddes dem,
innan beslutet om den allmänna sjukförsäkringen trätt i kraft. Tills vidare
borde enligt styrelsens mening här avsedda befattningshavare anställas mot
arvode. Beträffande kommitténs förslag om överförande av ifrågavarande befattningshavare
från extra anställning till pensionsberättigande tjänst har
järnvägsstyrelsen anfört, att den föreslagna observationstiden av 7 1/1 år
syntes styrelsen tillräcklig, men att härvid måste förutsättas, att dylik personal
finge stå under strängare läkaruppsikt än andra nyanställda. Riksföreningen
för bekämpande av de reumatiska sjukdomarna har förordat, att
observationstiden förkortades till 5 år, såvida icke alldeles speciella skäl förelåge
för exceptionellt lång observationstid. Länsstyrelsen i Västmanlands
lön har föreslagit, att en obligatorisk omprövning av frågan om överförande
från extra anställning till pensionsberättigande tjänst skulle ske genom vederbörande
myndighet i samråd med verksläkaren förslagsvis vart tredje
år, räknat från den tidpunkt, då den partiellt arbetsföre, därest arbetshindret
icke förelegat, normalt skulle hava erhållit pensionsberättigande befattning,
vilken omprövning skulle förutsätta inhämtande av utlåtande av det
centrala rådgivande organet. Enligt vad länsstyrelsen föreslagit skulle någon
bestämd längsta tid för anställning utan pensionsrätt icke fixeras utan åt
praxis skulle överlåtas att skapa riktlinjer för ett senare säkrare bedömande
av denna fråga. Statens lönenämnd har icke ansett det sakligt motiverat
att sammanföra omprövningsförfarandet med löneklassuppflyttning eller be -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

fordran. Omprövning av anställningsformen borde enligt lönenämndens förmenande
i stället ske, då anledning därtill förekomme.

Beträffande andra gruppen inom kategori II a, d. v. s. sådana partiellt
arbetsföra, som besitta undernormal arbetsförmåga per tidsenhet men förmå
arbeta under en hel arbetsdag, har pensionsstyrelsen icke ansett sig kunna
oreserverat biträda den föreslagna utformningen av anställningsvillkoren.
Styrelsen har anfört, att det icke kunde vara lämpligt att allteftersom aibetsförmågan
hos en person minskades eller ökades ändra lönegradsplaceringen
samt att det vore ändamålsenligare att vederbörande placerades i den
lönegrad, som i vanliga fall skulle ha tillämpats, och att lönen bestämdes
att utgå med viss andel av den i lönegraden normala lönen, vilken andel
kunde höjas eller sänkas i förhållande till variationer i prestationsförmågan.
För de till tredje gruppen inom kategori II a hänförliga partiellt arbetsföra,
d. v. s. sådana som varken kunna fullgöra normal arbetsprestation
per tidsenhet eller utföra arbete under en hel dag, bör enligt pensionsstyrelsens
förmenande extra anställningsform knappast komma i fråga utan endast
anställning mot arvode. Statstjänstemännens riksförbund har funnit det
mindre önskvärt att, såsom ifrågasatts för de till kategori II a hänförliga
partiellt arbetsföra, frångå bestämmelsen i statens allmänna avlöningsreglemente
om att extra tjänst skall åsättas lönegradsnummer med hänsyn till
arbetsuppgifterna och i stället anpassa lönegraden efter prestationsförmågan.
Det har synts förbundet riktigare att, då i förevarande fall fråga vore om deltidsarbete,
reglera den anställdes avlöningsförmåner genom att betala för en
efter vederbörandes effektivitet uppskattad arbetstid och icke efter den
verkliga arbetstiden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett försiktigheten
bjuda, att partiellt arbetsföra, tillhörande första gruppen inom kategori
II a eller sålunda de, vilka kunna utföra normal arbetsprestation per tidsenhet
men icke förmå arbeta en hel dag, under de första åren beredes ställning
som extra tjänstemän eller i de mera tveksamma fallen arvodesanställning.
För andra gruppen inom ifrågavarande kategori har arvodesanställning
synts länsstyrelsen vara den lämpligaste anställningsformen, åtminstone
såvitt avsåge den första anställningstiden.

Kommitténs förordande av att ledigförklarade tjänster i vissa fall skulle
vakantsättas och reserveras för partiellt arbetsföra, som på grund av sitt
arbetshinder ej kunnat erhålla annat än extra anställning, har mött gensagor
i flera yttranden. Järnvägsstyrelsen har sålunda anfört, att ett sådant
förfaringssätt förmodligen komme att möta starkt motstånd från personalorganisationernas
sida och orsaka sådan irritation bland personalen, att
möjligheten att i praktiken genomföra förslaget starkt kunde ifrågasättas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ställt sig mycket tveksam mot ifrågavarande
förslag och icke funnit de skäl helt övertygande, som kommittén förebragt
till stöd för detsamma. Länsstyrelsen har ansett det i viss mån vara
ett verklighetsfrämmande antagande, att eu person med konstaterade brister
i sitt hälsotillstånd av eu anställande myndighet skulle befinnas vara den
mest kvalificerade i förhållande till andra för tjänsten meriterade med full -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

god hälsa. Under alla förhållanden syntes den föreslagna anordningen icke
böra tillämpas i fråga om ledigförklarad ordinarie tjänst. Även telegrafstyrelsen,
pensions styr elsen och patent- och registreringsverket ha ställt sig
kritiska till kommitténs förslag i förevarande del.

Vad angår pensionsförhållandena för de partiellt arbetsföra, har telegrafstyrelsen
ifrågasatt lämpligheten av att genomföra förslaget om rätt för
partiellt arbetsför, som från extra anställning överfördes till pensionsberättigande
tjänst, att såsom tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna tiden
för den extra anställningen med avdrag, motsvarande normal tid för aspirantanställning.
Försvarets civilförvaltning har icke ansett motiverat att
med avseende å de partiellt arbetsföra göra avsteg från gällande praxis på
ifrågavarande område, enligt vilken tjänsteman, som tillträtt pensionsberättigande
tjänst, efter ansökan i varje särskilt fall brukade erhålla Kungl.
Maj :ts medgivande att i pensionshänseende tillgodoräkna två tredjedelar av
tid, varunder han innehaft extra anställning i statens tjänst. Statens lönenämnd
har uttalat, att de partiellt arbetsföra icke syntes böra erhålla en
gynnsammare ställning i fråga om rätt till tjänstårsberäkning för pension
än andra grupper. Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig
förutsätta, att frågan om tillgodoräkning i pensionshänseende av anställningstid
såsom extra tjänsteman koinme under omprövning i samband med
en allmän översyn av pensionsreglementena samt förordat, att denna detalj
i fråga om de partiellt arbetsföras anställningsvillkor med hänsyn härtill
icke löstes fristående. Statstjänarkartellen har ansett önskvärt, att de partiellt
arbetsföras pensionsfråga upptoges till särskild behandling vid en kommande
översyn av pensionsreglementenas allmänna innehåll.

Socialstyrelsen har anfört, att det syntes lämpligt att i vissa fall utnyttja
anställningsformen extra anställning för partiellt arbetsföras räkning, på
sätt som kommittén förordat, samt att det betydelsefulla härvid givetvis
bleve, att sådan anställning icke vore förenad med pensionsrätt. I anslutning
härtill har styrelsen uttalat följande.

Kommittén har likväl understrukit, att den icke med sitt förslag har givit
till känna, att de ifrågavarande partiellt arbetsföra ej under några förhållanden
skulle kunna få pensionsrätt. Frågan härom kan enligt kommitténs
uppfattning endast lösas i samband med den större frågan, huruvida extra
anställning bör medföra rätt till pension och huru en sådan rätt lämpligen
borde vara utformad. Socialstyrelsen finner det för sin del önskvärt, att man
håller i sikte möjligheten av en lösning av de partiellt arbetsföras pensionsfråga
i den sålunda antydda riktningen. Styrelsen torde få erinra om ett
tidigare av styrelsen framfört uppslag, innebärande att exempelvis sådana
grunder fastställdes för partiellt arbetsföras pensionsförmåner, att sjukdomstid
icke inginge i tjänstårsberäkningen. Innan man närmare ingår
på det nämnda problemet, synes man emellertid böra avvakta de förslag,
som äro att förvänta från pensionsutredningen i fråga om pensionering av
anställda i privat tjänst och som torde kunna få konsekvenser även för de
här berörda kategorierna av statsanställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

29

Departementschefen.

Frågan om att i samhällslivet tillvarataga all tillgänglig arbetskraft har
av flera skäl blivit av synnerlig betydelse. Här må till en början erinras om
den samhällsekonomiska betydelsen av att den samlade produktiva insatsen
vidmakthålles och höjes. Det synes mot bakgrunden av befolkningsutvecklingen
uppenbart, att utnyttjandet av varje tillgänglig arbetskraftsreserv
såväl i nuvarande läge som i framtiden måste vara ett intresse av vikt. Även
med hänsyn till kostnaderna för social hjälp i olika former åt dem, som ej
ha egna försörjningsmöjligheter, framstår det som ett allmänt intresse, att
den tillgängliga arbetskraften i görligaste mån nyttiggöres. I den mån vissa
personer av någon anledning ha svårare än andra att erhålla eller behålla
ett förvärvsarbete —- och sålunda äro partiellt arbetsföra i vidsträckt mening
— ligger det därför i samhällets intresse att åtgärder vidtagas i syfte
att minska eller såvitt möjligt undanröja dessa svårigheter. Det torde kunna
ifrågasättas, om nu anförda synpunkter tillbörligt beaktats, då det gjorts
gällande att man ur företagsekonomisk synpunkt måste uppställa krav på
att endast »fullvärdig» arbetskraft bör anställas. Till här antydda synpunkter
på frågan om anställandet av partiellt arbetsföra komma emellertid de
rent humanitära. Målet för den sociala hjälpverksamheten, som tidigare varit
inriktad på att bringa hjälp i uppkommet nödläge, har alltmera blivit
att i möjligaste mån direkt eller indirekt i arbetslivet inlemma medborgare,
som av olika skäl eljest skulle ställas utanför detsamma.

I den debatt, som förekommit i frågan om den partiella arbetskraftens tillvaratagande,
har spörsmålet vilken inställning härtill staten som arbetsgivare
intager i viss mån kommit att träda i förgrunden. Det har gjorts
gällande att, innan krav kunna resas på att kommuner och privata företag
skola frångå principen att anställa endast fullvärdig arbetskraft, staten såsom
arbetsgivare måste föregå med gott exempel. Det torde vara ställt utom
allt tvivel, att möjligheten att genomföra en allmän sysselsättnings- och
socialpolitik, som syftar till att tillvarataga de partiellt arbetsföras produktiva
förmåga, förutsätter att staten tar ledningen i detta avseende.

Kommittén för partiellt arbetsföra har i sitt i det föregående anmälda betänkande
uttalat, att visst fog syntes finnas för påståendet, att statsmyndigheterna
visa en restriktiv inställning till de partiellt arbetsföra som arbetskraft.
Uttalandet synes närmast avse personer med brist i hälsotillståndet —
hit höra även sådana, som äro i stånd att fullgöra normal arbetsprestation
— samt äldre anställningssökande. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande
givit uttryck för motsvarande iakttagelse beträffande personer med vissa
socialt betingade arbetshinder, vilka icke inverka på vederbörandes arbetsförmåga
och ej heller eljest generellt sett äro av betydelse för vederbörandes
lämplighet för anställning. I vissa andra remissyttranden har riktigheten
av kommitténs karakteristik av myndigheternas personalpolitik it rågasatts.

Vad sålunda förekommit synes mig

utgöra anledning föreslå att, på

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

sätt kommittén förordat, myndigheterna erhålla anvisningar, som kunna
tjänst som vägledning vid utformningen av deras personalpolitik i förevarande
hänseende. För myndigheterna bör sålunda framhållas betydelsen av
att staten beträffande de partiellt arbetsföras inlemmande i arbetslivet föregår
med gott exempel samt givas uttryck åt de i det föregående anförda synpunkterna
på det nationalekonomiska och moraliska värdet av att den partiella
arbetskraften bättre och mera beredvilligt tillvaratages. Vidare bör i
möjligaste mån klarläggas vilken anställningsform som vederbörande myndighet
äger tillämpa för skilda slag av partiellt arbetsföra. I behov av ett
klarläggande är också spörsmålet, huruvida den omständigheten, att ett
antal ordinarie och extra ordinarie tjänster uppförts på personalförteckning,
skall anses medföra att dessa tjänster under alla förhållanden skola tillsättas,
i så fall med personer vilka med avseende å hälsotillståndet anses
kunna ifrågakomma till dylik anställning, eller om i vissa fall pensionsberättigande
tjänst kan hållas vakant och partiellt arbetsför i stället anställas
med användande av lämplig anställningsform. Jag ingår i det följande
något på dessa spörsmål. Frågan om den närmare utformningen av
anvisningarna i ämnet torde jag senare få anmäla för Kungl. Maj :t.

Kommittén har föreslagit, att partiellt arbetsför skall tillerkännas företrädesrätt
till anställning framför lika kvalificerad medsökande, vilken
ej tillhör kategorien partiellt arbetsföra. Till detta förslag har flertalet hörda
myndigheter och organisationer ställt sig avvisande. För egen del vill jag
framhålla, att det endast i få fall torde förekomma, att två sökande äro
lika kvalificerade, och att frågan om företrädesrätt därför torde vara av
underordnad praktisk betydelse. Grundlagsstadgandet om tjänstetillsättning
efter förtjänst och skicklighet tilldelar icke de partiellt arbetsföra någon
särställning. Det synes mig vara tillfyllest med ett konstaterande härav.

I anslutning till vad kommittén föreslagit förordar jag, att arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigas att genom hänvändelser till olika myndigheter
söka verka för tillvaratagande av de partiellt arbetsföras arbetskraft.

Kommittén bär förordat, att handläggningen av frågor rörande partiellt
arbetsföra hos de särskilda myndigheterna koncentreras till så få tjänstemän
som möjligt. Detta synes mig praktiskt och ägnat att främja en ändamålsenlig
behandling av de föreliggande frågorna. Jag anser emellertid
icke erforderligt att någon för verken bindande föreskrift i ämnet meddelas.

Även om anvisningar, såsom i det föregående förutsatts, utfärdas till ledning
för myndigheternas prövning av frågan om anställande av partiellt
arbetsföra, komma med säkerhet åtskilliga spörsmål att återstå, vilka få
lösas i samband med den praktiska tillämpningen. Det kan också förutses,
att fall uppkomma, i vilka tvekan föreligger huruvida de äro att hänföra
till den ena eller den andra kategorien av partiell arbetsförhet. Kommittén
har med beaktande härav föreslagit, att råd och anvisningar, såväl generella
som för särskilda fall, skola kunna inhämtas hos ett centralt organ. Olika
remissmyndigheter ha betecknat detta såsom obehövligt. För min del kan
jag emellertid ansluta mig till kommitténs uppfattning. Enligt ndn mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

31

får det nämligen, därest det ifrågavarande syftet skall kunna vinnas, anses
nödvändigt att ett organ finnes, till vilket myndigheterna och även verksläkarna
ha möjlighet att vända sig för att erhålla råd och upplysningar i
frågor rörande partiellt arbetsföra.

Vad härefter angår frågan huruvida ett särskilt organ bör inrättas för
ifrågavarande ändamål eller man bör kunna för ändamålet anlita något redan
befintligt organ, synas meningarna härom bryta sig ganska starkt. För närvarande
fungerar medicinalstyrelsen såsom rådgivande organ. Kommittén
har emellertid ansett det rådgivande organet böra ha sådan sammansättning
att, förutom rent medicinska synpunkter, även de intressen bliva företrädda,
som staten har å ena sidan såsom arbetsgivare och å andra sidan såsom huvudman
för socialvården. Även om i och för sig goda skäl tala för att det
rådgivande organet sammansättes så att jämväl verksintressena bliva vederbörligen
beaktade, synes det å andra sidan föga tilltalande att för denna
uppgift inrätta ett särskilt organ. Med ett definitivt ställningstagande till
frågan synes mig emellertid lämpligen böra anstå intill dess på grundval
av kommitténs slutbetänkande ställning tages till däri berörda organisationsfrågor.
I avbidan därå anser jag mig icke böra ifrågasätta annan ändring
i medicinalstyrelsens rådgivande funktion än att medicinalstyrelsen
vid avgivande av utlåtande samråder med arbetsmarknadsstyrelsen; för undvikande
av remissförfarande bör detta samråd ske på så sätt att representant
för arbetsmarknadsstyrelsen kallas till medicinalstyrelsen vid ärendets avgörande
och äger till beslutet anteckna avvikande mening.

I sitt betänkande har kommittén föreslagit vissa ändringar i gällande, av
medicinalstyrelsen fastställda formulär till läkarintyg för vinnande av anställning
i statens tjänst. Utan att i och för sig ha någon erinran mot kommitténs
förslag vill jag uttala, att det synes önskvärt, att ett enhetligt formulär
till läkarintyg för vinnande av anställning i allmän tjänst utarbetas.
Medicinalstyrelsen torde böra erhålla i uppdrag att i samråd med statens avtalsnämnd,
svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet utarbeta
förslag till dylikt formulär; sedan det allmänna intygsformuläret fastställts,
bör detsamma med erforderliga kompletteringar läggas till grund för
sådana speciella läkarintyg, som erfordras för vinnande av anställning inom
en del särskilda förvaltningsområden.

Vid utarbetandet av sina förslag rörande anställningsform in. in. för partiellt
arbetsföra har kommittén fördelat dessa på särskilda grupper, alltefter
deras arbetsförmåga och utsikten till förändring i ena eller andra riktningen
av vederbörandes tjänsteduglighet. Vad kommittén härutinnan föreslagit
anser jag i stort sett godtagbart. Jag förbiser härvid icke, att i vissa
fall svårighet kan uppkomma vid klassificeringen. Eu sådan är emellertid
under alla förhållanden erforderlig, därest anställande av partiellt arbetsföra
skall kunna väntas komma till stånd i ökad omfattning.

Vad härefter angår kommitténs förslag rörande de särskilda anställningsformernas
tillämpning för olika kategorier av partiellt arbetsföra, har detsamma,
enligt vad kommittén framhåller, utarbetats efter samråd med del -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

tidstjänstutredningen och representanter för 1945 års lönekommitté. Lönekommittén
har å sin sida vid utformningen av förslaget till statens allmänna
avlöningsreglemente beaktat vad vid detta samråd förekommit, och statens
allmänna avlöningsreglemente, vilket bygger på lönekommitténs förslag, har
därför erhållit en sådan utformning, att de förslag kommittén för partiellt
arbetsföra framlagt i sitt betänkande i allt väsentligt redan äro författningsmässigt
sett genomförda. Dessa förslag påkalla alltså i stort sett icke något
ställningstagande i detta sammanhang. Emellertid har kommittén för partiellt
arbetsföra beträffande de, som enligt kommitténs förslag hänföras till
kategori I b (normal prestationsförmåga — oviss prognos) och som enligt
redan utfärdade anvisningar till statsmyndigheterna böra erhålla anställning
som extra tjänstemän, föreslagit, att hälsotillståndet skall omprövas vid de
tillfällen, då lönegrads- eller löneklassuppflyttning ifrågakommer, samt att vederbörandes
definitiva anställningsform skall bestämmas senast efter 7''A års
anställning. Även om jag väl kan förstå de synpunkter, som föranlett kommittén
att framlägga ett preciserat förslag i fråga om tidpunkterna för förnyad
undersökning, anser jag mig icke nu beredd att tillstyrka dess genomförande.
Jag vill framhålla, dels att vid tillämpning av reglerad befordringsgång
tidpunkterna för lönegrads- och löneklassuppflyttning ej alltid sammanfalla,
varför man vid tillämpning av kommitténs förslag skulle komma
till ett förhållandevis stort antal omprövningstillfällen, dels ock att anledning
kan finnas alt oberoende av formella regler tillämpa olika tidsfrister för
omprövningen, alltefter vederbörandes sjukdomstillstånd. För min del vill
jag förorda, att myndigheten i samråd med verksläkaren bestämmer den
tid, efter vilken ny undersökning skall komma till stånd. Om särskilda skäl
icke giva anledning till annat, torde omprövning lämpligen böra ske med
treårsintervaller. Vad angår valet av den tidpunkt, då definitiv ställning senast
bör tagas till vederbörandes framtida anställningsförhållanden, är jag
ej heller på denna punkt nu beredd att förorda något fixt tidsschema. I
varje fall synes det mig lämpligt att någon tids erfarenhet av de förutsatta
anordningarna avvaktas, innan en dylik detaljreglering överväges.

Ett spörsmål, varom meningarna synas bryta sig starkt, är huruvida en
ordinarie eller extra ordinarie tjänst bör kunna vakantsättas för att bereda
anställning åt sådan partiellt arbetsför, vilken, såvitt vid tidpunkten för
tjänstetillsättningen kan bedömas, ej bör erhålla pensionsrätt. Kommittén
för partiellt arbetsföra har föreslagit att vakantsättning skall kunna ske,
men mot förslaget ha invändningar riktats i en del remissyttranden. För
egen del vill jag till en början framhålla, att den diskuterade situationen
i allmänhet endast torde uppkomma i sådana fall, då ordinarie eller extra
ordinarie tjänst avses skola tillsättas men den för tjänsten i och för sig
mest meriterade är en sådan partiellt arbetsför, som på grund av oviss prognos
då icke anses böra erhålla pensionsberättigande anställning. Frågan gäller,
huruvida den omständigheten att ordinarie och vissa extra ordinarie
tjänster upptagits på personalförteckning skall anses innebära en viljeförklaring
från statsmakternas sida om att tjänsten även i en dylik situation

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

33

skall tillsättas — varvid den partiellt arbetsföre ej skulle ifrågakomma —-eller om i stället tjänsten bör hållas vakant och den partiellt arbetsföre
anställas som extra tjänsteman. Jag anser mig böra förorda, att det senare
alternativet väljes. I propositionen 1948: 225 har visserligen (s. 35) uttalats
att, om i en av riksdagen fastställd personalförteckning upptagas vissa
tjänster, riksdagsbeslutet i allmänhet synes få tilläggas innebörden, att
dessa tjänster skola inrättas och ej utan särskilda skäl hållas vakanta. Det
allmänna intresse staten har av att den partiella arbetskraften tillvaratages
synes mig, särskilt då i det här avsedda fallet är fråga om sådan partiellt
arbetsför som är i stånd att fullgöra normal arbetsprestation, tillräckligt
motivera att ett avsteg från den uppgjorda personalplanen tillfälligt
göres. Det må framhållas, att innebörden härav endast är, att anställandet
av den dugligaste arbetskraften betraktas som det primära och anställningsformen
såsom sekundär i stället för tvärtom. Därest riksdagen
icke däremot framställer erinran, torde frågan få lösas på det av mig här
angivna sättet.

Kommittén har föreslagit att partiellt arbetsför, som erhåller pensionsberättigande
anställning, skall medgivas att såsom tjänstår för pension tillgodoräkna
tid för tidigare anställning i statens tjänst allenast med avdrag
för aspiranttid. Detta förslag giver mig endast anledning uttala, att frågan,
i vad mån tillgodoräkning av icke pensionsberättigande anställningstid må
ske, enligt gällande bestämmelser ankommer på Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall och att något avsteg från denna ordning icke synes böra
göras för de partiellt arbetsföras vidkommande.

Därest staten beträffande anställande av partiellt arbetsföra såsom statstjänstemän
tillämpar riktlinjer av i huvudsak den innebörd, som i det föregående
angivits, torde detta böra medföra inverkan på behandlingen av motsvarande
frågor beträffande statlig arbetarpersonal. Detta synes böra uppmärksammas
vid blivande avtalsförhandlingar.

Det torde vidare få förutsättas, att även kommunerna visa sig beredvilliga
att vidtaga åtgärder i syfte att underlätta anställande av partiellt arbetsföra
i sin tjänst. Härvid torde de anordningar, som bliva tillämpliga
för statens anställningshavare, i huvudsak kunna tjäna som förebild.

De frågor jag under denna punkt berört äro icke i och för sig av sådan
beskaffenhet, att något särskilt beslut från riksdagens sida i dem påkallas.
Med hänsyn till frågornas allmänna räckvidd och principiella betydelse torde
emellertid Kungl. Maj :t böra inhämta riksdagens yttrande i ämnet.

2 :o.

Förande över stat av vissa pensionsberättigande statliga tjänster.

De ordinarie statliga tjänster, vilka tillsättas medelst förordnande tills
vidare, d. v. s. tjänster med lönegradsbeteckningen Cr eller Md, äro — bortsett
från tjänsten som chef för försäkringsinspektionen —• icke förenade
Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 132.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

med pensionsrätt. Då innehavare av pensionsberättigande tjänst erhåller nu
nämnd, med pensionsrätt icke förenad tjänst, bibehåller han därför den pensionsberättigande
tjänsten, ehuru utan att utöva densamma. Därest särskilda
åtgärder ej vidtoges, skulle den pensionsberättigande tjänsten vid sådant
förhållande ej kunna återbesättas utan finge uppehållas med vikarie, och om
vikarien — vilken icke i denna sin egenskap äger pensionsrätt — innehade
lägre pensionsberättigande tjänst, skulle han behålla denna, som i sin tur
finge uppehållas medelst vikarie. En serie av successionsförordnanden skulpå
så sätt kunna komma att bliva erforderliga.

För att undanröja olägenheterna av att sådana pensionsberättigande tjänster
icke kunna återbesättas, vilkas innehavare erhållit ordinarie, medelst förordnande
tills vidare tillsatt tjänst, har Kungl. Maj :t i olika sammanhang
beträffande skilda förvaltningsområden utverkat riksdagens bemyndigande
att i här avsedda fall besluta om förande över stat av den pensionsberättigande
tjänsten och om återbesättande av den på stat befintliga tjänsten;
de fall, i vilka ett sådant förande över stat kan ske, och innebörden av
detta förfarande framgå av en i propositionen 1948: 225, s. 35 f., lämnad redogörelse.
Systemet med förande över stat har godkänts av 1946 års riksdag,
såvitt angår sådan ordinarie tjänst i statsdepartement, som tillsättes medelst
förordnande tills vidare, av 1947 års riksdag i fråga om militär beställning,
som tillsättes medelst sådant förordnande, och av 1948 års riksdag beträffande
medelst förordnande tills vidare tillsatt byråchefstjänst hos justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen. Numera återstå allenast ett fåtal
medelst förordnande tills vidare tillsatta, icke pensionsberättigande tjänster,
i fråga om vilka anordningen med förande över stat icke kommit till
stånd.

I skrivelse den 29 december 1948 har hovrätten för Västra Sverige hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder till möjliggörande av att i
fall, då innehavare av pensionsberättigande statlig tjänst, uppförd på vederbörligen
fastställd personalförteckning, förordnades att inneha sådan ordinarie
byråchefstjänst hos riksåklagarämbetet, som tillsättes medelst förordnande
tills vidare, eller under tiden för dylikt förordnande befordrades
till annan pensionsberättigande statlig tjänst, den pensionsberättigande
tjänsten finge föras över stat och den på stat uppförda tjänsten återbesättas.

Med hänsyn till att motsvarande anordning enligt beslut av 1948 års riksdag
genomförts i fråga om byråchefstjänst hos justitieombudsmannen och
militieombudsmannen har statskontoret icke velat motsätta sig bifall till
hovrättens framställning.

Statens tönenämnd bär — likaledes under åberopande av att ifrågavarande
anordning gäller beträffande byråchefstjänst hos justitieombudsmannen
och militieombudsmannen — ansett sig böra tillstyrka bifall till hovrättens
framställning. I anledning av framställningen har lönenämnden emellertid
ansett böra upptagas till övervägande, huruvida icke generella föreskrifter
kunna utfärdas angående förande över stat av pensionsberättigande

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

35

statlig tjänst, som innehaves av tjänsteman, vilken erhållit förordnande å
ordinarie statlig tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och
som icke är förenad med pensionsrätt.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna har jag intet att erinra
mot att anordningen med förande över stat erhåller tillämpning även i fråga
om den i hovrättens framställning avsedda byråchefstjänsten hos riksåklagarämbetet.
Med anledning av vad statens lönenämnd anfört i sitt utlåtande
i ärendet får jag emellertid anföra följande. Systemet med förande över stat
av pensionsberättigande tjänst, vars innehavare erhållit ordinarie tjänst, vilken
tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensionsrätt,
avser att undanröja de förut berörda olägenheter, som skulle följa av att
den pensionsberättigande tjänsten icke kunde återbesättas i vanlig ordning.
Såsom tidigare erinrats, har riksdagen vid olika tillfällen bemyndigat Kungl.
Maj :t att tillämpa ifrågavarande anordning inom skilda förvaltningsområden.
Beträffande ett fåtal här avsedda förordnandetjänster kan dock anordningen
— i avsaknad av riksdagens bemyndigande — icke komma i tillämpning.
De skäl, som motiverat anordningens tillskapande, hänföra sig emellertid
icke i och för sig till vissa bestämda förvaltningsområden utan grunda
sig på det förhållandet, att medelst förordnande tills vidare tillsatta ordinarie
statstjänster — med ett undanlag — icke äro pensionsberättigande.
Jag föreslår därför, att de förut berörda, till vissa förvaltningsområden anknutna
bemyndigandena att föra pensionsberättigande tjänster över stat,
vilka riksdagen vid olika tillfällen lämnat Kungl. Maj :t, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad iönenämnden förordat ersättas av ett generellt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela beslut eller bestämmelser om förande
över stat av pensionsberättigande statlig tjänst, vars innehavare erhållit
annan, medelst förordnande tills vidare tillsatt ordinarie statlig tjänst,
som icke är förenad med pensionsrätt. Ett dylikt generellt bemyndigande
skulle, såsom av det förut anförda torde framgå, innebära endast en obetydlig
utvidgning av de befogenheter, som riksdagen redan tidigare tillerkänt
Kungl. Maj :t i förevarande avseende. Någon ändring i fråga om regleringen
av de olika spörsmål, som sammanhänga med förande över stat av
pensionsberättigande tjänst, ifrågasätter jag icke.

Erinras må, att även lärartjänst, vars innehavare erhållit medelst förordnande
för viss tid tillsatt rektorstjänst — vilken sistnämnda tjänst är förenad
med pensionsrätt — kan av Kungl. Maj :t föras över stat. Härutinnan
avses ingen ändring skola ske i detta sammanhang.

3 :o.

Vikariatslöneförordnande å befattning såsom rektor vid högre kommunal

skola.

Till innehavare av rektorsbefattning vid högre kommunal skola kan endast
förordnas lärare vid vederbörande skola. Till lärare, som erhållit sådant
förordnande, utgick före den 1 juli 1047 gotlgörelse i form av arvode

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

utöver lönen. Från och med nämnda dag gäller härutinnan eu annan ordning,
innebärande att läraren på grund av rektorsförordnandet blir berättigad
att uppbära lön enligt viss högre löneklass än den, vari han är placerad.
För bestämmandet av den högre löneklass, enligt vilken lönen skall utgå,
ha rektorsbefattningarna vid de högre kommunala skolorna fördelats på
sju särskilda, med I—VII betecknade lönegrupper. Lärare, som förordnats
att innehava här avsedd rektorsbefattning, äger enligt statens allmänna
avlöningsreglemente åtnjuta lön efter den löneklass, vars nummer överstiger
numret å den löneklass, i vilken läraren är placerad, med lika många
enheter som innefattas i numret å den lönegrupp, vartill rektorsbefattningen
blivit hänförd.

Beträffande vikariatsersältning till lärare, som förordnats att uppehålla
rektorsbefattning vid högre kommunal skola, ha särskilda bestämmelser
meddelats i 31 § statens allmänna avlöningsreglemente samt i tilläggsbestämmelserna
till reglementet.

I anledning av en framställning av skolöverstyrelsen om bemyndigande
för överstyrelsen att i vissa fall meddela vikariatslöneförordnande å rektorstjänst
vid högre kommunal skola förklarade Kungl. Maj :t i beslut den
17 december 1948, att framställningen icke kunde bifallas.

I ett i berörda ärende avgivet utlåtande hade statens lönenämnd anfört i
huvudsak följande.

Statens lönenämnd får erinra, att vad i 8 § statens allmänna avlöningsreglemente
stadgats angående vikariatslöneförordnande uttryckligen anknutits
till sådana fall, då fråga är om uppehållande av ordinarie eller extra ordinarie
tjänst. Föreskrifterna i denna paragraf äga följaktligen icke tillämpning
å de högre kommunala skolornas rektorsbefattningar, vilka icke äro särskilda
tjänster. I 3 § 4 mom. samma reglemente stadgas visserligen, att i
reglementet avsedda icke-statliga anställningar skola likställas med statliga
tjänster. Enligt lönenämndens uppfattning kan emellertid uttrycket »anställning»,
vad angår de högre kommunala skolorna, härvid icke anses åsyfta
annat än sådana lönegradsplacerade lärartjänster, som avses i 4 § B statens
allmänna avlöningsreglemente under rubriken »Läroverk in. fl. läroanstalter».
Ifrågavarande rektorsbefattningar synas lönetekniskt vara närmast
jämförliga med sådana statliga befattningar, vid vilka befattningsarvode utgår
jämlikt 37 § statens allmänna avlöningsreglemente och bilaga I) till
kungörelsen 1948: 564. Å sistnämnda befattningar som sådana kan vikariatslöneförordnande
icke meddelas.

Lönenämnden får föreslå, att Kungl. Maj it förklarar den gjorda framställningen
icke kunna bifallas. Den av skolöverstyrelsen väckta frågan har emellertid
givit lönenämnden anledning att erinra, att nämnden i utlåtande över
betänkande angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken
förordade ett enhetligt avlöningssystem för rektorerna vid de
statliga läroverken, de högre kommunala skolorna och privatläroverken. Härvid
anslöt sig lönenämnden till tanken på utbyggnad av det system, som
tillämpas vid den förstnämnda kategorien av läroanstalter och som innebär,
att rektorerna äro innehavare av särskilda, lönegradsplacerade tjänster.

Departementschefen. Såsom av det föregående torde framgå, lärer för närvarande
vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning vid högre kommunal
skola icke kunna meddelas med hänsyn till att sådan befattning icke är att

Kungi. Maj.ts proposition nr 132.

37

betrakta såsom särskild tjänst. Uppenbarligen kunna vissa skäl anföras för
att rektorsbefattningarna vid dessa skolor — liksom också vid de statsunderstödda
privatläroverken — på motsvarande sätt som vid de statliga läroverken
i organisatoriskt och lönetekniskt hänseende konstrueras såsom särskilda
tjänster. Definitiv ställning till frågan om en ändring härvidlag torde
dock böra tagas först i samband med att föreliggande förslag angående lönereglering
för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. in. blir föremål
för statsmakternas prövning. I avbidan härpå synes lämpligt att genom
bestämmelser, utfärdade vid sidan av statens allmänna avlöningsreglemente,
skapa möjlighet att meddela vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning
vid högre kommunal skola. Sådant förordnande torde böra få meddelas
under samma förutsättningar, som enligt nyssnämnda reglemente gälla i
fråga om vikariatslöneförordnanden i allinänhet, samt medföra, att den förordnade
erhåller samma avlöningsförmåner som om han vore innehavare
av den rektorsbefattning, förordnandet avser. Jag föreslår, att Kungl. Maj :t
hos riksdagen hemställer om bemyndigande att utfärda bestämmelser av den
innebörd, som här angivits.

4:o.

Beräkning av semesterersättning för innehavare av beställning med löne gradsbeteckningen

Mha.

I 30 § statens allmänna avlöningsreglemente stadgas att, därest aspirant
eller extra tjänsteman eller innehavare av beställning i lönegraden Mha 1
eller 2 eller Me 1 avgår ur statens tjänst eller avlider innan han åtnjutit
den semester, vartill han vid avgången eller dödsfallet var berättigad, tjänstemannen
eller, om han avlidit, hans dödsbo äger erhålla semesterersättning.
Denna ersättning skall motsvara den lön, som tjänstemannen skulle ha
erhållit under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående
semestern omfattar.

Innehavare av beställning i lönegraden Mha 1 eller 2 — det s. k. biandavlönade
manskapet vid försvaret — äger förutom lön åtnjuta vissa naturaförmåner
(vilka dock kunna utbytas mot kontant ersättning). Såsom
framgår av nyssnämnda stadgande i statens allmänna avlöningsreglemente
skall semesterersättning emellertid beräknas uteslutande med utgångspunkt
från lönen. För min del anser jag det mindre tillfredsställande, att vid bestämmandet
av semesterersättning för det s. k. blandavlönade manskapet
sålunda helt bortses från naturaförmånerna. .lag förordar därför, att bestämmelse
meddelas av innebörd att semesterersättning, såvitt angår innehavare
av beställning i lönegraden Mha 1 eller 2, skall beräknas så, att den
motsvarar lönen ökad med det belopp, vartill de ifrågavarande personal tillkommande
förmånerna av fri förplägnad och fri beklädnad enligt gällande
föreskrifter skola värderas. Kungl. Maj:t torde böra inhämta riksdagens bemyndigande
att i 30 § statens allmänna avlöningsreglemente intaga berörda
bestämmelse, vilken synes böra träda i kraft den 1 juli 1049.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

5:o.

Sjötillägget till personal vid försvaret under tjänstgöring å ubåt försedd

med s. k. snorkelanläggning.

På grundval av ett av 1945 års lönekommitté framlagt förslag genomfördes
den 1 juli 1948 en omreglering av de sjötillägg, som under sjötjänstgöring
utgå till personal vid försvaret. Den nya sjötilläggsregleringen innebar
en i vissa avseenden betydande omläggning av grunderna för ifrågavarande
förmåners utgående, och genom densamma uppnåddes bland annat,
att bestämmelserna på hithörande område blevo avsevärt enklare och mera
enhetliga än tidigare.

Vid regleringen lämnades emelLertid åsido vissa lönetillägg, vilka enligt
av Kungl. Maj :t provisoriskt meddelade beslut i form av gratifikationer
(s. k. snorkeltillägg) utgingo till personal, som under vissa försök med
ubåt, försedd med s. k. snorkelanläggning, tjänstgjorde ombord. Om dessa
lönetillägg anfördes i propositionen 1948: 225, att slutgiltigt förslag beträffande
snorkeltillägg syntes böra föreläggas riksdagen först sedan pågående
försöksverksamhet avslutats och att frågan om sådant tillägg i avbidan därå
finge provisoriskt regleras genom Kungl. Maj :ts försorg; det borde därvid
förutsättas, att sådana provisoriskt meddelade föreskrifter icke finge äga
prejudicerande betydelse för ett definitivt ställningstagande i frågan. Mot
ifrågavarande uttalanden i propositionen fann riksdagen icke anledning till
erinran (statsutsk. uti. nr 165; r. skr. 351).

Provisoriska beslut angående här berörda ersättning ha meddelats av
Kungl. Maj :t den 4 juli och den 24 oktober 1947 samt den 12 mars 1948.
I dessa beslut har föreskrivits, att till personal, som under nyssnämnda
ubåtsförsök tjänstgjorde ombord under rörlig förläggning, skulle — utöver
vederbörande eljest tillkommande förmåner — såsom gratifikation utbetalas
särskild ersättning med 5 kronor för man och dag, att bestridas från vederbörligt
övningsanslag.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 november 1948 har chefen för marinen
under förmälan att de förutberörda försöken med snorkelförsedd ubåt
dåmera avslutats — gjort framställning i syfte, att frågan om s. k. snorkeltillägg
måtte slutgiltigt regleras samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
framlägga förslag till härav påkallad ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
att träda i kraft den 1 juli 1949. Efter att ha erinrat om att det
icke lyckats att rekrytera och i tjänst behålla för ubåtsvapnet erforderlig
personal har chefen för marinen framhållit, att tjänstgöringsförhållandena
å snorkelutrustad ubåt vore avsevärt mera krävande än å annan ubåt och
att alldeles särskilda krav i såväl fysiskt som psykiskt avseende måste
ställas på personal, tjänstgörande å ubåt av förstnämnda slag, varför ett
extra lönetillägg måste bedömas såsom erforderligt, därest personal, villig
till utbildning och tjänstgöring å sådan ubåt, över huvud taget skulle kunna
erhållas. Liksom tidigare syntes detta tillägg böra utgå med 5 kronor för

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

man och dag. Anledning att differentiera tillägget efter vederbörandes lönegrad
syntes icke föreligga. Kostnaderna för tillägget borde, såsom fallet vore
beträffande sjötillägg, bestridas från vederbörligt avlöningsanslag.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att syftet med ett särskilt lönetillägg
vid tjänstgöring å snorkelförsedd ubat främst finge anses vara att
bereda personalen å dylik ubåt särskild kompensation för de större påfrestningar,
som tjänstgöring i undervattensläge medförde. Då dessa påfrestningar
i stort sett måste bli desamma för all personal ombord, syntes icke
något vara att erinra mot marinchefens förslag, att snorkeltillägget ä\en i
fortsättningen skulle utgå med ett för all personal enhetligt belopp.

I fråga om beloppets storlek har försvarets civilförvaltning anfört, att det
provisoriskt utgående tillägget syntes ha avvägts, bland annat, med tanke
på att undervattenstjänstgöring å snorkelförsedd ubåt vid tidpunkten tor
tilläggets tillkomst ännu utgjort ett för den svenska marinen oprövat område".
Med hänsyn till att försöksstadiet i det närmaste lämnats och i betraktande
av de rön, som därunder vunnits, kunde det enligt civilförvaltningens
mening därför måhända ifrågasättas, om icke tillägget i sin definitiva
utformning borde kunna fastställas till ett något lägre belopp än det
provisoriskt utgående. I betraktande av vad chefen för marinen anfört rörande
svårigheterna att rekrytera och i tjänst behålla personal för ubåtarnas
bemanning — vilka svårigheter helt naturligt måste bli än mer framträdande
i fråga om bemanningen av de snorkelförsedda ubåtarna hade
civilförvaltningen likväl icke ansett sig böra framställa någon eiinran mot
att tillägget jämväl i fortsättningen bibehölles vid nuvarande belopp.

Försvarets civilförvaltning har vidare anfört, att de blivande bestämmelserna
rörande här ifrågavarande lönetillägg borde inarbetas i gällande avlöningsbestämmelser
och där anslutas till föreskrifterna angaende sjötilllägg.
Med hänsyn till tilläggets syfte att främst utgöra kompensation för de
med undervattenstjänstgöring förenade obehagen, syntes emellertid tillägget
enligt civilförvaltningens förmenande böra utgå efter något snävare
grunder än som gällde för det egentliga sjötillägget. Sålunda syntes det
extra tillägget böra utgå allenast för dygn eller del därav, varunder undervattenstjänstgöring
fullgjordes. I enlighet härmed föresloge civilförvaltningen,
att i 35 § 2 inom. statens allmänna avlöningsreglemente intoges en
föreskrift av innebörd att till beställningshavare, som enligt eljest gällande
bestämmelser ägde uppbära sjötillägg, förhöjning å dylikt tillägg finge utgå
med 5 kronor för dygn eller del därav, varunder tjänstgöring fullgjordes å
snorkelutrustad ubåt i undervattensläge. Kostnaderna för det förhöjda sjötillägget
borde, såsom chefen för marinen framhållit, bestridas från vedeibörligt
avlöningsanslag.

Med hänsyn till de ökade risker och obehag för personalen, som syntes
vara förenade med tjänstgöring på med snorkel utrustad ubåt, bar statens
lönenämnd tillstyrkt, att särskilt tillägg även fortsättningsvis finge utgå.
Gentemot det föreslagna beloppet, 5 kronor för dag oberoende av beställningshavarens
grad, bar lönenämnden icke haft något att erinra. I huvud -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

saklig anslutning till försvarets civilförvaltnings förslag har lönenämnden
ansett, att i statens allmänna avlöningsreglemente borde intagas bestämmelser
av innehåll, att tillägget skulle utgå vid sjötjänstgöring för varje
dygn, under vilket snorkeln varit i användning.

Departementschef en. Av skäl som chefen för marinen anfört torde definitiv
ställning nu böra tagas till frågan om särskild ersättning till personal,
som tjänstgör å ubåt utrustad med s. k. snorkelanläggning. I likhet med
myndigheterna anser jag sådan ersättning böra utgå även framdeles. De av
Kungl. Maj:t tidigare meddelade provisoriska besluten i ämnet böra följaktligen
nu ersättas av definitiva bestämmelser.

Beträffande den slutgiltiga regleringen av förevarande fråga får jag anföra
följande. Ersättning bör givetvis liksom enligt de nyssnämnda provisoriska
besluten utgå till såväl fast anställd personal som till värnpliktiga.
Med hänsyn till vad chefen för marinen anfört vill jag icke framställa erinran
mot att ersättningen fastställes till samma belopp som i sagda beslut.
I enlighet med vad försvarets civilförvaltning förordat torde ersättningen
endast böra tillkomma personal, som åtnjuter sjötillägg, och givas formen
av en förhöjning av detta tillägg. Beträffande förutsättningarna i övrigt
för ersättningens utgående ansluter jag mig till lönenämndens förslag. Jag
föreslår alltså, att för personal vid försvaret, som enligt eljest gällande bestämmelser
är berättigad till sjötillägg, tillägget må förhöjas med 5 kronor
för varje dygn, varunder tjänstgöring fullgjorts ombord å ubåt, utrustad med
s. k. snorkelanläggning, och varunder ubåten med användande av snorkeln
under någon tid befunnit sig i undervattensläge. Kostnaderna för ifrågavarande
förhöjning av sjötillägget böra, såsom i ärendet påpekats, bestridas
från vederbörligt avlöningsanslag. Den av mig nu förordade slutgiltiga regleringen
av här omhandlade ersättningsfråga — vilken torde böra träda i
tillämpning den 1 juli 1949 — påkallar visst tillägg till bestämmelserna i
35 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Jag föreslår, att Kungl.
Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att vidtaga dylik kompletteringav
nämnda bestämmelser. Med hänsyn till stadgandet i 18 § 1 mom. kungörelsen
om värnpliktsavlöning kommer ifrågavarande tillägg till bestämmelserna
i statens allmänna avlöningsreglemente att medföra, att det förhöjda
sjötillägget kommer att utgå även till värnpliktiga.

6:o.

Ökning av det högsta antal revir vid domänverket som må hänföras till

lönegrupp III.

Tjänsterna såsom jägmästare vid domänverket äro placerade i lönegraden
Ca 29. Enligt tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente
utgår avlöningsförstärkning till vissa jägmästare, som äro revirförvaltare.
För sådant ändamål äro reviren indelade i tre lönegrupper,

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

41

betecknade med I—III. (Före den 1 juli 1947 voro reviren på motsvarande
sätt indelade i tre klasser med numren 1—3; klasserna voro emellertid
numrerade i motsatt ordningsföljd mot vad förhållandet är med lönegrupperna
så, att lönegrupp I, II och III motsvarades av respektive klass 3, 2
och 1.) Förvaltare av revir, tillhörande lönegrupp I, åtnjuter icke avlöningsförstärkning,
medan sådan förmån utgår till förvaltare av revir i lönegrupp

II med 660 kronor och till förvaltare av revir i lönegrupp III med 1 320 kronor
för år.

Det högsta antal revir, som må hänföras till lönegrupp II eller III, fastställes
under riksdagens medverkan och utgör för närvarande 25 respektive
11. Med iakttagande härav meddelar Kungl. Maj :t närmare bestämmelser
om revirens fördelning på de olika lönegrupperna.

I skrivelse den 30 september 1948 har domänstyrelsen hemställt om bemyndigande
att för tiden från och med den 1 september 1947 räknat till
den tjänsteman, som förestode Laxå revir — vilket för närvarande är hänfört
till lönegrupp I — utbetala provisorisk avlöningsförstärkning med ett
belopp, motsvarande den avlöningsförstärkning som tillkomme förvaltare
av revir tillhörande lönegrupp III, eller med tills vidare 1 320 kronor för år.
Nämnda revir inrättades enligt av Kungl. Maj :t den 25 juli 1947 fattat beslut
från och med den 1 september samma är, sedan domänstyrelsen för
kronans räkning inköpt samtliga aktier i Laxå bruks aktiebolag och Kungl.
Maj :t förordnat, att aktiebolagets skogs- och jordbruksfastigheter skulle
överföras till domänfonden.

Till stöd för framställningen har domänstyrelsen till en början anfört
följande.

I sin skrivelse med förslag rörande inrättande av Laxå revir framhöll
styrelsen, att förvaltningen av det föreslagna reviret vore av sådan omfattning
att detsamma lämpligen borde hänföras till revir av klass 1 (lönegrupp

III enligt bilaga D till tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente).
Enär emellertid hela det av statsmakterna fastställda antalet
revir av klass 1 och även av klass 2 redan vore taget i anspråk, ansåg
styrelsen att reviret tills vidare borde hänföras till klass 3.

Styrelsen avser att under den närmaste tiden upptaga frågan om antalet
jägmästartjänster och revirens klassificering till förnyat övervägande samt
därefter framlägga förslag i frågan för Kungl. Maj:t.

I avvaktan på statsmakternas beslut synes det emellertid vara skäligt, att
avlöningsfrågan för jägmästaren i Laxå revir ordnas med hänsyn tagen till
den revirklass, som reviret enligt styrelsens uppfattning borde ha tillhört
från dess inrättande.

Domänstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att till ledning för revirens
klassificering låge en för varje revir uträknad poängsumma för svårsköttheten
samt att däri ingående delpoäng vore grundade på statistiska
uppgifter om reviret och dess verksamhet i vissa bestämda avseenden under
åren närmast före klassificeringen. För elt nyinrättat revir, där statistiska
uppgifter om rörelsens tidigare omfattning in. in. vore ofullständiga
eller mindre tillämpliga inom domänverket, finge eu preliminär klassifice -

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

ring stödjas på jämförelse med klassificerade revir, vilka i betydelsefulla
avseenden nära överensstämde med det nya reviret.

Till ledning för bedömande av graden av svårskötthet hos Laxå revir har
domänstyrelsen i en vid dess framställning fogad bilaga sammanställt vissa
delvis approximativa uppgifter angående reviret och motsvarande uppgifter
för ett antal i samma del av landet belägna revir, vilka enligt vad styrelsen
framhållit till allmän karaktär och driftsform äro jämförbara med
Laxå revir. Av nämnda sammanställning framgår, att Laxå revir i fråga
om areal, kvantiteten uttaget och upphugget virke, taxeringsvärde, den omfattning
i vilken biträdande jägmästare tjänstgöra å reviret, in. in. närmast
är jämförligt med de i sammanställningen upptagna revir, som nu äro hänförda
till lönegrupp III.

I anslutning till ifrågavarande sammanställning har domänstyrelsen beträffande
Laxå revir framhållit, att boniteten vore hög, vilket möjliggjorde
en stor intensitet inom skogsskötseln, samt att möjligheterna till ökning av
virkesproduktionen å reviret syntes vara större än inom något av de övriga
reviren. Även detta talade för att reviret lämpligen borde hänföras till
lönegrupp III.

Departementschefen. Av de utav doinänstyrelsen i ärendet lämnade uppgifterna
angående Laxå revir synes framgå, att reviret är av den svårskötthetsgrad,
att det bör hänföras till lönegrupp III. Jag förordar därför, att
riksdagens medgivande utverkas till att det högsta antal revir, som må tillhöra
lönegrupp III, ökas från It till 12. Denna utökning torde böra få ske
från och med den 1 juli 1949. Att för tiden dessförinnan bereda avlöningsförstärkning
åt förvaltaren av Laxå revir synes mig icke påkallat.

7 :o.

Ändrade grunder för bestämmande av ersättning till viss personal som bestrider
beredskapstjänst, m. m.

De bestämmelser om gottgörelse för övertidsarbete, som före den 1 juli
1947 gällde för statstjänstemännen, voro närmast utformade med tanke på
att bereda tjänstemännen kompensation i sådana fall, då effektiv tjänstgöring
undantagsvis måste åläggas dem utöver fastställd arbetstid. Emellertid
konnno ifrågavarande bestämmelser att för vissa personalgruppers
vidkommande tillämpas också på s. k. jour- eller beredskapstjänst; vid bestämmandet
av gottgörelsen härför reducerades dock den faktiska tiden
för beredskapstjänsten på visst sätt, exempelvis med 50 eller 75 procent.
För andra personalkategorier åter hade särskilda föreskrifter meddelats
om beredskapsersättning. Dessa föreskrifter skilde sig i betydelsefulla hänseenden
från dem som gällde i fråga om övertidsgottgörelse. Bland annat
kunde, i motsats till vad förhållandet var beträffande övertidsgottgörelse,
beredskapsersättning tillkomma tjänstemän i de högre lönegraderna liksom
också tjänstemän, vilka utövade mera självständigt befäl eller hade
mera okontrollerbart arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

43

Vid 1947 års lönereglering genomfördes en betydande höjning av gottgörelsen
för övertidsarbete. Beloppen av övertidsersättningen ökades därvid
icke endast i samma proportion som den ordinarie lönen utan avsevärt därutöver.
En följd härav blev att de vid löneregleringen fastställda övertidsbestämmelserna
— vilka liksom de tidigare bestämmelserna i ämnet i första
hand utformats med tanke på det fall, att en tjänsteman undantagsvis
måste åläggas effektiv tjänstgöring utöver den normala arbetstiden — icke
kunde anses lämpade att läggas till grund för bestämmandet av gottgörelse
för beredskapstjänst, i varje fall icke utan att en omprövning skedde av
de grunder, efter vilka tiden för beredskapstjänsten skulle evalveras. Under
sådana förhållanden kom det att ligga nära till hands att till bedömande
upptaga spörsmålet om införande av en särskild beredskapsersättning —
i den mån så ej tidigare skett — för fall, i vilka ersättning för beredskapstjänst
utgick med tillämpning av bestämmelserna om gottgörelse för övertidsarbete.

I propositionen 1948: 225 förordades genomförandet av ett av vattenfallsstyrelsen
framlagt, av statstjänarkartellen biträtt förslag om särskild beredskapsersättning
för viss personal vid statens vattenfallsverk. Sedan riksdagen
bifallit propositionen på ifrågavarande punkt (statsutsk. uti nr 165;
r. skr. nr 351), utfärdades bestämmelser i ämnet, vilka trädde i kraft den
1 juli 1948. Enligt dessa bestämmelser må beredskapsersättning tillkomma
följande personal vid vattenfallsverket, nämligen a) tjänsteman, som bestrider
beredskapstjänst vid kraftverks understation, b) tjänsteman, som
bestrider göromål såsom vakthavande driftledare vid driftkontor, c) tjänsteman,
tjänstgörande såsom vakthavande vid kraftverks distrikts- eller linjekontor,
d) tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst under veckohelger
och övriga helger vid primärstation (kraftstation), och e) tjänsteman tillhörande
reparationspersonalen vid Trollbätte kanalverk, vilken bestrider beredskapstjänst.
Ersättningen utgår enligt vattenfallsstyrelsens bestämmande
med högst 45 kronor för vecka, då tjänstgöringen fullgöres i hemmet
eller då den fullgöres på tjänstestället under sådana förhållanden, att
nattvila beredes och tjänstgöringstraktamente utgår, samt med högst 55
kronor för vecka, då tjänstgöringen fullgöres på tjänstestället och nattvila
beredes samt tjänstgöringstraktamente ej utgår.

Till stöd för sitt nyssnämnda förslag anförde vattenfallsstyrelsen bl. a.
alt beredskapstjänsten vid kraftverkens understationer — för vilken gottgörelse
utginge med tillämpning av övertidsbestämmelserna, varvid tiden
för beredskapstjänsten på visst sätt reducerades — fortginge även under
sådan lid, varunder övertidsarbete betraktades som arbete å kvalificerad
övertid, samt att beredskapsersättningen, som tidigare genomsnittligt beräknats
till 25 kronor för hel beredskapsvecka utom den ordinarie arbetstiden,
genom de från och med den 1 juli 1947 höjda övertidsersättningarna
ökats så, alt den från nämnda tidpunkt utgjorde 75 kronor för hel arbetsvecka.
I detta sammanhang framhöll styrelsen, att möjligheten att genom
kompensationsledighet minska den kontanta ersättningen i hög grad be -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

skurits till följd av de nya bestämmelserna om sådan ledighet, eftersom
kompensationsledigheten bleve av sådan omfattning att den inverkade störande
på arbetet under ordinarie arbetstid. Vidare vore det enligt styrelsens
uppfattning egentligen principiellt oriktigt att genom ledighet kompensera
sådan övertid som uppstått genom beredskapstjänst, eftersom beredskapen
ej vore att betrakta som arbete utan mera som en olägenhet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av förutberörda proposition
förklarade sig statsutskottet anse de föreslagna högsta ersättningarna
för beredskapstjänst — 45 respektive 55 kronor för vecka — väl höga.
Utskottet -- som erinrade om att frågan om ersättning för beredskapstjänst
torde komma att upptagas till närmare prövning av pågående utredning
rörande arbete på s. k. obekväm arbetstid för befattningshavare i
statens tjänst och därmed sammanhängande frågor — framhöll emellertid,
att den ersättning, som enligt dåvarande bestämmelser utgick efter beredskapstjänstens
evalvering i 48-timmarstid, vore högre än den föreslagna
beredskapsersättningen samt att utskottet vid sådant förhållande icke velat
motsätta sig det i propositionen framlagda förslaget. I anslutning härtill
uttalade utskottet: »Utskottet förutsätter, att de högsta beloppen endast
skola utgå vid hög beredskap, som är ofta återkommande (exempelvis varannan
vecka). I andra fall bör ersättningen minskas med beaktande av vilken
grad beredskapen har och hur ofta den återkommer.»

I förenämnda proposition 1948: 225 anmälde vidare Kungi. Maj:t, att
svenska järnvägsmannaförbundet hemställt, att särskild ersättning åt de
tjänstemän vid statens järnvägar, som fullgjorde beredskapstjänst liknande
den, som förekomme vid statens vattenfallsverks primär- och understationer,
måtte fastställas i samband med det beslut, som kunde föranledas av
vattenfallsstyrelsens framställning i ämnet. Över järnvägsmannaförbundets
framställning hade yttrande avgivits av järnvägsstyrelsen, som förklarat sig
icke ha något att erinra mot att hemberedskapen frikopplades från det effektiva
arbetet och i stället ersattes ur synpunkten att den innebure en extra
belastning; en förutsättning vore emellertid att det kontanta ersättningsbeloppet
avvägdes till skäligt värde i förhållande till utförd prestation.

I propositionen uttalades i anledning av järnvägsmannaförbundets framställning,
att frågan om ersättning vid statens järnvägar för beredskapstjänst
syntes vara i behov av närmare övervägande och icke för det dåvarande
kunna upptagas till definitiv prövning. Det syntes närmast ankomma på
järnvägsstyrelsen att framlägga ett mera preciserat förslag i ämnet. För den
händelse vad som ansåges böra gälla vid statens järnvägar komme att i huvudsak
överensstämma med vad i motsvarande hänseende skulle gälla vid
statens vattenfallsverk, syntes emellertid Kungl. Maj :t böra äga provisoriskt
meddela bestämmelser i ämnet i avbidan på att frågan underställdes riksdagens
prövning.

Propositionen föranledde i nu berörda del icke annat uttalande från riksdagens
sida än att vad i propositionen anförts angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att meddela provisoriska bestämmelser om beredskapsersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132

45

ning vid statens järnvägar borde gälla jämväl andra verk, där motsvarande
förhållanden förelåge.

I skrivelse den 9 december 1948 har uattenfallsverkens personalförbund
— under förmälan att vattenfallsstyrelsen utfärdat provisoriska bestämmelser
rörande beloppet av beredskapsersättningen för vatten fallsverkets
personal samt att ersättningen därvid differentierats dels efter beredskapstjänstens
art och dels efter dess frekvens — gjort framställning i syfte
att differentiering av ersättningsbeloppen efter beredskapstjänstens frekvens
icke måtte ske.

Vid skrivelsen har fogats en avskrift av ifrågavarande bestämmelser, utvisande,
att beredskapsersättning, då beredskapstjänsten i genomsnitt omfattar
mindre än två veckor per fyraveckorsperiod, utgår med ett belopp som
med 5 eller 10 kronor för vecka understiger beloppet av den ersättning, som
utgår då beredskapstjänsten i genomsnitt uppgår till två eller flera veckor
per fyraveckorsperiod.

I sin framställning har personalförbundet anfört, bland annat, att en viss
differentiering av beredskapsersättningen efter beredskapens art finge anses
befogad, men att förbundet icke ansåge någon differentiering efter beredskapstjänstens
frekvens böra ifrågakomma. Det av vattenfallsstyrelsen framlagda
förslag om beredskapsersättning, som upptagits till behandling i propositionen
1948: 225, hade innefattat resultatet av överläggningar mellan
representanter för vattenfallsstyrelsen och förbundet, vid vilka icke ifrågasatts
att beredskapsersättningen skulle differentieras efter beredskapstjänstens
frekvens. De av vattenfallstyrelsen utfärdade provisoriska bestämmelserna
innebure, att sannolikt icke mera än 10 procent av den personal, som
berördes av bestämmelserna, erhölle den ersättning, som vid överläggningarna
avsetts.

Efter att ha erinrat om det förut citerade uttalandet av statsutskottet i
anledning av förslaget om beredskapsersättning vid vattenfallsverket har
personalförbundet vidare framhållit, att utskottet enligt förbundets mening
icke med ifrågavarande uttalande avsett, att beredskap varannan vecka
skulle krävas för att de högsta ersättningsbeloppen skulle utgå, utan att
utskottet endast velat såsom ett exempel på hög beredskap anföra det fall,
att densamma återkomme varannan vecka.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig icke ha något att erinra mot att beredskapsersättning
finge utgå utan hänsyn till beredskapens frekvens, därest
styrelsen erhölle bemyndigande att utfärda bestämmelser i denna riktning.
Enligt vad styrelsen framhållit har styrelsen emellertid ansett sig bunden
av det uttalande, som av statsutskottet gjorts i utlåtande över propositionen
till 1948 års riksdag om beredskapsersättning till vissa tjänstemän
vid statens vattenfallsverk, enligt vilket uttalande styrelsen hade att vid
beredskapsersättningens bestämmande taga hänsyn även till beredskapens
frekvens. Styrelsen har vidare upplyst, att styrelsens på sin tid avgivna
förslag lill Kungl. Maj:t om ersättning för beredskapstjänst överensstämt

46

Kungl. Maj ds proposition nr 132.

med ett förslag i frågan, som tidigare avgivits av verkets tjänstgöringsnämnd
och som icke innehållit något villkor om beredskapens frekvens.

Beträffande den förut berörda bestämmelse, enligt vilken beredskapsersättning
må tillkomma tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst under
veckohelger och övriga helger vid primärstation (kraftstation), har styrelsen
föreslagit, att bestämmelsen icke måtte begränsas till att avse endast
veckohelger och andra helger, enär här avsedd beredskap i vissa fall utsträckts
till att omfatta även övriga delar av veckan.

Statens lönenämnd har — efter att ha erinrat om statsutskottets uttalande
i ämnet — anfört följande.

Med hänsyn till detta uttalande torde det — i varje fall icke utan riksdagens
medgivande — icke helt kunna bortses från beredskapstjänstens
frekvens vid ersättningens avvägande. Ersättningens gradering efter beredskapsfrekvensen
kan emellertid givas en för tjänstemännen mera gynnsam
utformning än den fått i de av vattenfallsstyrelsen utfärdade provisoriska
bestämmelserna. För en ändring av bestämmelserna i detta syfte talar enligt
statens lönenämnds mening den omständigheten, att vid de förhandlingar,
som fördes mellan vattenfallsstyrelsen och vattenfallsverkens personalförbund,
innan frågan om beredskapsersättningen underställdes Kungl.
Maj :t och riksdagen, det icke lärer ha varit tal om att gradera ersättningen
efter beredskapsfrekvensen. Denna gradering synes därför — om den skall
bibehållas — böra så genomföras, att den icke medför någon mera väsentlig
avvikelse från det vunna förhandlingsresultatet. Lönenämnden har erfarit,
att en gradering, som innebure, att de högsta ersättningsbeloppen
skulle utgå vid beredskap, vilken återkomme minst var tredje vecka eller
med däremot svarande frekvens, skulle medföra en ur personalens synpunkt
avsevärd förbättring i förhållande till de av vattenfallsstyrelsen utfärdade
bestämmelserna. En sådan ändring av bestämmelserna lärer kunna av
Kungl. Maj :t genomföras med retroaktiv verkan fr. o. in. den 1 juli 1948.
Från vattenfallsstyrelsen under hand lämnade uppgifter ge emellertid vid
handen, att varje gradering efter frekvens medför tillämpningssvårigheter,
eftersom besvärliga gränsfall kunna uppkomma. Vidare har det framhållits,
att ett slopande av graderingen efter frekvens skulle föranleda obetydliga
merkostnader i förhållande till ett ersättningssystem, där den högsta
ersättningen utginge vid beredskap minst var tredje vecka. Med hänsyn till
anförda förhållanden vill lönenämnden för sin del förorda, att förslag framläggas
för riksdagen, att ersättningen icke måtte graderas efter beredskapsfrekvens.
Skälighetshänsyn tala för att en sådan ändring gives retroaktiv
verkan fr. o. m. den 1 juli 1948.

Den av vattenfallsstyrelsen föreslagna ändringen av bestämmelsen om
beredskapsersättning till tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst vid primärstation
(kraftverk) har icke föranlett någon erinran från lönenämndens
sida.

I skrivelse den 28 december 1948 har järnvägsstyrelsen — under erinran
om vad som i propositionen 1948: 225 anförts i anledning av svenska järnvägsmannaförbundets
framställning om beredskapsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägar — upplyst, att förhandlingar i frågan ägt rum
mellan styrelsen och förbundet. I anslutning till det vid förhandlingarna
uppnådda resultatet har styrelsen föreslagit, att för statens järnvägars vid -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

kommande bestämmelser meddelades av innebörd, att beredskapsersättning
finge utgå till driftcentralföreståndare och dennes närmaste man, som alternerande
bestrida beredskapstjänst såsom vakthavande driftledare vid omformarstation
eller transformatorstation för elektrisk tågdrift och inom dess
matnings- och underhållsområde. I fråga om ersättningens belopp har styrelsen
förordat, att motsvarande föreskrifter meddelades som de vilka gällde
för personalen vid statens vattenfallsverk, eller sålunda att ersättningen
enligt järnvägsstyrelsens bestämmande finge utgå med högst 45 respektive
55 kronor för vecka. Styrelsen har framhållit, att det ansetts skäligt, att den
föreslagna beredskapsersättningen utbetalades retroaktivt från och med den
1 juli 1948.

Statens lönenämnd har icke funnit anledning till erinran mot järnvägsstyrelsens
förslag. Lönenämnden har förutsatt, att samråd korame till stånd
mellan järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen angående tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser.

Departementschefen. Vad först beträffar vattenfallsverkens personalförbunds
framställning om slopande av beredskapsersättningens gradering efter
beredskapsfrekvensen, har tidigare påpekats, att statsutskottet vid 1948
års riksdag uttalade, att utskottet i fråga om den föreslagna beredskapsersättningen
vid statens vattenfallsverk förutsatte, att de högsta beloppen endast
skulle utgå vid hög beredskap, som vore ofta återkommande (exempelvis
varannan vecka), samt att ersättningen i andra fall borde minskas med
beaktande av vilken grad beredskapen hade och hur ofta den återkomme.
Vattenfallsstyrelsen synes ha tolkat utskottets berörda uttalande så, att de
högsta ersättningsbeloppen endast borde få utgå vid beredskap, som återkomme
i genomsnitt minst varannan vecka. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida
icke utskottets uttalande bör fattas så, att utskottet velat skilja mellan
å ena sidan sådana fall, i vilka fortlöpande beredskapstjänst vore anordnad
och vissa tjänstemän — med mer eller mindre långa mellanrum — regelmässigt
ålades att bestrida denna tjänst, och å andra sidan sådana fall, i vilka
en tjänsteman rent tillfälligt beordrades till beredskapstjänst, samt att utskottet
ansett de högsta ersättningsbeloppen böra ifrågakomma endast i
förstnämnda fall. Vattenfallsverkens personalförbund avser emellertid med
sin framställning, att beredskapsersättningens gradering efter beredskapsfrekvens
skall helt slopas. Härför fordras otvivelaktigt riksdagens medgivande.
För egen del har jag funnit det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
kunna anses föreligga för att graderingen fullständigt avskaffas. Med hänsyn
till vad personalförbundet och myndigheterna anfört vill jag dock icke
motsätta mig att så sker. I likhet med lönenämnden anser jag bil 1 ighetsskäl
tala för att den ändring av grunderna för beredskapsersättningens beräknande,
som ett slopande av graderingen efter beredskapsfrekvens innebäi,
tillämpas retroaktivt från och med den 1 juli 1948.

Vattenfallsstyrelsens förslag till ändring av nuvarande bestämmelse om
beredskapsersättning till tjänsteman, som bestrider beredskapstjänst vid
primärstalion (kraftstation), har icke givil mig anledning till erinran.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Beträffande de tjänstemän vid statens järnvägar, till vilka beredskapsersättning
enligt järnvägsstyrelsens förslag må kunna utgå, synas samma
förhållanden föreligga som i fråga om de tjänstemän vid vattenfallsverket,
vilka åtnjuta sådan ersättning. Jag har därför intet att erinra mot det av
järnvägsstyrelsen framlagda förslaget till bestämmelser om beredskapsersättning.
Då de skäl som anförts mot beredskapsersättningens gradering
efter beredskapsfrekvens för vattenfallsverkets personal torde äga motsvarande
giltighet för den i järnvägsstyrelsens framställning avsedda personalen,
förordar jag, att någon gradering efter beredskapsfrekvens icke heller
sker för sistnämnda personal. Beredskapsersättning i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag synes, såsom styrelsen framhållit, böra utgå retroaktivt
från och med den 1 juli 1948.

Fråga kan naturligen uppkomma om införande av beredskapsersättning
vid andra verk än vattenfallsverket och statens järnvägar. Jag förutsätter
att det bemyndigande, som 1948 års riksdag lämnat Kungl. Maj :t att meddela
provisoriska bestämmelser om sådan ersättning, skall äga fortsatt giltighet.

8:o.

Viss ändring av bestämmelserna angående begravningshjälp.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente utgår lön till och med den
dag, då tjänsteman avlider. Därest tjänsteman, tillhörande någon av de
i 27 § 3 mom. reglementet angivna grupperna 2 eller 3, efterlämnar familjepensionsberättigad
anhörig, äger emellertid dödsboet efter den avlidne
i princip uppbära lön för ytterligare en månad, dock med avdrag av ett
belopp, motsvarande familjepensionsförmånerna för en månad. Till dödsboet
efter tjänsteman, som tillhört någon av nyssnämnda grupper, utbetalas vidare
— oavsett huruvida han efterlämnar familjepensionsberättigad anhörig
eller ej — en fast begravningshjälp av 400 kronor. Föreskrifter av motsvarande
innehåll ha i avlöningsreglementet för folkskolan meddelats beträffande
ordinarie och extra ordinarie befattningshavare.

Vid de löneregleringar, som genomfördes den 1 juli 1939 för det stora
flertalet statligt anställda befattningshavare och den 1 juli 1942 för folkskollärare
in. fl., bestämdes den fasta begravningshjälpen till sitt nuvarande
belopp. För det fast anställda manskapet vid försvaret fastställdes beloppet
vid den lönereglering, som för denna personals del skedde den 1 juli
1940, till 300 kronor men höjdes från och med den 1 juli 1945 till 400 kronor.
Begravningshjälpens belopp har sålunda icke undergått någon ändring
i samband med 1947 års allmänna lönereglering.

Genom beslut av 1948 års riksdag har den begravningshjälp, som utgår
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och militärersättningsförordningen,
från och med den 1 januari 1949 höjts till 500 kronor. Med
hänsyn härtill torde jämväl den enligt förenämnda avlöningsreglementen
utgående fasta begravningshjälpen böra höjas till nämnda belopp. I detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

49

sammanhang må påpekas, att den enligt avlöningsreglementena utgående
begravningshjälpen skall avräknas å den begravningshjälp, vartill dödsboet
efter avliden tjänsteman må vara berättigat enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller militärersättningsförordningen. Härav följer, att därest beloppet
av förstnämnda förmån bibehålies oförändrat, begravningshjälp i vissa fall
måste utgivas dels av vederbörande avlöningsutbetalande myndighet och dels
av riksförsäkringsanstalten. En sådan ordning synes mindre tillfredsställande.

På grund av det anförda förordar jag, att den enligt förut omförmälda
avlöningsreglementen utgående fasta begravningshjälpen höjes till 500 kronor,
såvitt fråga är om dödsfall, söm inträffat efter utgången av år 1948.
Kungl. Maj :t torde böra utverka riksdagens bemyndigande att vidtaga härav
påkallad ändring i 49 § 1 inom. statens allmänna avlöningsreglemente
och 35 § avlöningsreglementet för folkskolan.

9: o.

Omreglering av vissa avlöningsförmåner å indragnings- eller
disponibilitetsstat.

Vid de tillfällen, då statstjänstemän överförts å indragningsstat, har deras
avlöning bestämts på skiflande sätt med beaktande av därvid föreliggande
omständigheter men alltid blivit i större eller mindre grad beroende
av storleken av avlöningen till tjänstgörande personal. Indirekt har härigenom
också en avvägning kommit att ske i förhållande till de pensionsförmåner,
som efter pensionsålderns uppnående kunnat beräknas tillkomma
tjänstemän på indragningsstat. Vad nu sagts beträffande indragningsstat
är i stort sett också giltigt beträffande disponibilitetsstat vid försvaret.

Som en grundregel har vid olika löneregleringar gällt, att dessa icke skulle
inverka på storleken av avlöningen för den personal, som dessförinnan
överförts på indragningsstat. Denna grundregel iakttogs även vid den lönereglering,
som genomfördes den 1 juli 1947. I konsekvens härmed blevo de
förhöjda disponibilitetsarvoden, som i anslutning till löneregleringen fastställdes
för beställningshavare å disponibilitetsstat vid försvaret, icke tilllämpliga
å beställningshavare, scm före nämnda dag överförts till dylik
stat.

Den allmänna lönereglering, som för de i tjänst varande statstjänstemännen
trädde i kraft den 1 juli 1947, har åtföljts av eu pensionsreglering, beträffande
vilken bestämmelserna innefattas i 1947 års allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementen. Denna pensionsreglering har på visst sätt
också omfattat personal, som tidigare avförts från aktiv stat, i det att för
ifrågavarande personal genomförts en omreglering av pensionerna, vilken
i princip medför att pensionsnivån höjts till paritet med den, soim gäller
enligt 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen. De bestämmelser,
som sålunda gälla angående omreglerad pension, bliva tillämpliga ej endast på
4 liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Xr 132.

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 132.

personal, som före den 1 juli 1947 avgått med pension, utan även på personal,
som före den 1 juli 1947 överförts till och nämnda dag alltjämt kvarstod
å indragnings- eller disponibilitetsstat.

Till följd av alt pensionsreglering men ej lönereglering genomförts för
personal å indragnings- och disponibilitetsstat har en sådan omkastning
uppkommit, att avlöningen för sådan personal i en del fall understiger den
pension vederbörande erhåller vid uppnådd pensionsålder. Angivna förhållande
har uppmärksammats i ett ärende, vari vissa till indragningsstat
överförda landsfiskaler gjort framställning om höjning av avlöningen å
indragningsstat i form av gottgöielse för förlorade sportler in. in. I ett i
nämnda ärende avgivet utlåtande har statskontoret — som avstyrkt bifall
till sökandenas, tidigare i doinstolsväg mot kronan framförda men ogillade
krav på kompensation för förlorad inkomst av sportler m. m. — anfört, att
ämbetsverket funne vissa skäl tala för en reglering av indragningsstatsförmånerna
med hänsyn till att dessa vore lägre än den omreglerade pension,
som vederbörande vid pensionsavgången regelmässigt finge uppbära. Statskontoret
har därvid föreslagit, att indragningsstatsförmånerna för landsfiskalerna
bestämmas till belopp, motsvarande hel, på begynnelseunderlaget för
befattning i lönegrad Ca 25, d. v. s. lägsta lönegraden för landsfiskaler, bestämd
tjänstepension samt att befattningshavarna befrias från skyldighet
att vidare erlägga pensionsavgifter.

Enligt min mening kan det icke anses helt tillfredsställande, att de av
staten anställda och avlönade tjänstemän, som blivit överförda på indragnings-
eller disponibilitetsstat och för vilka lönen därvid avvägts på sådant
sätt, att den skulle överstiga deras blivande pension, beräknad enligt de
vid överförandet gällande bestämmelserna, med hänsyn till beslutad omreglering
av pensionsförmånerna erhålla lägre avlöning än den pension,
vartill de bliva berättigade. I huvudsaklig överensstämmelse med vad
statskontoret föreslagit anser jag mig böra föreslå att i de fall, då beloppet
av de kontanta avlöningsförmånerna å indragningsstat — i förekommande
fall inklusive sportelersättning men minskade med pensionsavdrag
— eller å disponibilitetsstat understiga beloppet av den på grundval av begynnelseunderlaget
bestämda tjänstepension, vartill vederbörande enligt nu
gällande bestämmelser är berättigad, den enligt hittillsvarande grunder
utgående avlöningen må ersättas med belopp motsvarande nämnda pensionsförmåner;
i anslutning därtill torde skyldigheten att i fortsättningen
erlägga pensionsavgifter eller vidkännas pensionsavdrag böra upphöra. Omregleringen
torde böra genomföras räknat från och med den 1 juli 1947
och förutom landsfiskaler omfatta de övriga statstjänstemän, för vilka motsvarande
förhållande föreligger. Anordningen torde jämväl böra tillämpas
beträffande de tjänstemän, som efter den 1 juli 1947 överförts på indragningsstat,
och därvid erhålla giltighet räknat från och med överförandet.
Förslag av här angiven innebörd torde böra avlåtas till riksdagen.

Att, såsom vissa till indragningsstat överförda landsfiskaler hemställt,
frågan om deras avlöning å indragningsstaten från grunden omprövas och

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

att de därvid tillerkännas ersättning för mistade sportler in. in., anser jag
mig i likhet med statskontoret böra avstyrka.

Hemställan.

I det föregående bär jag förordat, att vissa smärre ändringar vidtagas i
de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade bestämmelserna angående
semesterersättning, sjötiliägg och begravningshjälp. De i gallande
avlöningsreglemente för folkskolan meddelade bestämmelserna rörande begravningshjälp
skulle därvid undergå en ändring motsvarande den, som förordats
beträffande statens allmänna avlöningsreglemente. Kungi. Maj :t
torde böra utverka riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad sålunda anförts vidtaga dylika jämkningar i reglementena.

Vidare har i det föregående förutsatts, att Kungi. Maj :t skulle för sig utverka
bemyndiganden i vissa särskilda avseenden, in. in. I anslutning därtill
vill jag erinra om att 1948 års riksdag (prop. 225; r. skr. 351) bemyndigat
Kungl. Maj :t att, därest värnpliktiga med stöd av 28 § värnplikt slagen skul e
inkallas till militärtjänstgöring, innan nytt krigsavlönmgsreglemente utfärdats,
besluta om de ändringar i gällande krigsavlönmgsreglemente, som
påkallas av den nya löneregleringen för statens tjänstemän, eller utfärda
provisoriskt krigsavlönmgsreglemente. Enligt vad jag inhämtat kan det förväntas,
att de inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, åt
vilka uppdragits att verkställa översyn av krigsavlöningsbestämmelserna,
senare under våren 1949 komma att avlämna förslag till nytt krigsavloningsreglemente.
Då frågan icke torde kunna underställas innevarande års
riksdag under dess vårsession, synes ifrågavarande bemyndigande, som
icke är tidsbegränsat, alltjämt böra gälla.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, åt
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens allmänna avlöningsreglemente
meddelade bestämmelserna rörande semesterei sättning,
sjötillägg och begravningshjälp;

b) '' vidtaga ändringar i de i avlöningsreglementet för folkskolan
meddelade bestämmelserna rörande begravningshjälp;

c) meddela beslut eller bestämmelser rörande

förande över stat av pensionsberättigande statlig tjänst,
vilken förenas med ordinarie, medelst förordnande tills vidare
tillsatt och ej pensionsberättigande statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning vid högre
kommunal skola samt

beredskapsersätlning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägar
och statens vattenfallsverk;

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

d) förordna angående omreglering i vissa fall av avlöningtill
tjänsteman å indragnings- eller disponibilitetsstat;

dels ock besluta, att det högsta antal revir vid domänverket,
som må hänföras till lönegrupp III, skall utgöra 12.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Claes H. Edgardh.

497294. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.