Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 19i9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att kommunerna befrias från skyldighet att
underställa Kungl. Maj :ts prövning vissa beslut om ansvarighet gentemot
statsverket enligt kungörelserna den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån
och förbättringslån samt (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus.

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 saml. Nr Ilo.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

79

2 mom. Kommun äger, — — —
fastställda taxeringen.

Utöver vad — — — annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar kommun---nyttjade

fondmedel.

Med lån---även borgen.

Kommun äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med därutinnan
gällande bestämmelser gentemot staten
åtaga sig ansvarighet för lån, som
av statsmedel beviljas allmännyttiga
bostadsföretag eller enskilda personer
för beredande av bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer.

Av Konungen---upptaga lå net.

Föreslagen lydelse:

§•

2 mom. Kommun äger,--—

fastställda taxeringen.

Utöver vad — — — annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar kommun---nyttjade

fondmedel.

Med lån---även borgen.

Kommun äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande bestämmelser
om egnahemslån och förbättringslån
samt om tertiärlån och
tilläggslån för flerfamiljshus åtaga sig
ansvarighet gentemot staten för lån,
som av statsmedel beviljas annan än
kommunen; dock skall kommuns beslut
att ikläda sig sådan borgen för
tertiärlån eller tilläggslån åt allmännyttigt
bostadsföretag, vilken må
godtagas i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens prövning.

Av Konungen---upptaga lå net.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt äger till lämpning

jämväl å dessförinnan fattade men av Konungen icke prövade

beslut.

1 Senaste lydelse, se 1946: 485.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

74

2 mom. Stad äger, — — — annan
stad.

Utöver vad — — — annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar stad---nyttjade fond medel.

Med lån---även borgen.

Stad äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med dårutinnan
gällande bestämmelser gentemot staten
åtaga sig ansvarighet för lån, som
av statsmedel beviljas allmännyttiga
bostadsföretag eller enskilda personer
för beredande av bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer.

Av Konungen----upptaga lå net.

Föreslagen lydelse:

§•

2 mom. Stad äger, —--an nan

stad.

Utöver vad — — — annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar stad---nyttjade fond medel.

Med lån — — — även borgen.

Stad äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande bestämmelser
om egnahemslån och förbättringslån
samt om tertiärlån och
tilläggslån för flerfamiljshus åtaga
sig ansvarighet gentemot staten för
lån, som av statsmedel beviljas annan
än staden; dock skall stads beslut att
ikläda sig sådan borgen för tertiärlån
eller tilläggslön åt allmännyttigt bostadsföretag,
vilken må godtagas i
stället för inteckningssäkerhet, underställas
Konungens prövning.

Av Konungen---upptaga lå net.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt äger till lämpning

jämväl å dessförinnan fattade men av Konungen icke prövade

beslut.

Senaste lydelse, se 1946: 486.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an -

gives.

Nuvarande lydelse:

63

2 mom. Staden äger,---fast ställda

taxeringen.

Utöver vad — — — annan ordning.

Lån, som---nytt lån.

Nyttjar staden —--nyttjade

fondmedel.

Med lån---—- även borgen.

Staden äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med därutinnan
gällande bestämmelser gentemot staten
åtaga sig ansvarighet för lån, som
av statsmedel beviljas allmännyttiga
bostadsföretag eller enskilda personer
för beredande av bostäder åt
mindre bemedlade, barnrika familjer.

Av Konungen--— upptaga lå net.

Föreslagen lydelse:

§•

2 mom. Staden äger, —--fast ställda

taxeringen.

Utöver vad — —■ — annan ordning.

Lån, som--— nytt lån.

Nyttjar staden — —--nyttjade

fondmedel.

Med lån — —- — även borgen.

Staden äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande bestämmelser
om egnahemslån och förbättringslån
samt om tertiärlån och
tilläggslån för flerfamiljshus åtaga
sig ansvarighet gentemot staten för
lån, som av statsmedel beviljas annan
än staden; dock skall stadens beslut
att ikläda sig sådan borgen för tertiärlån
eller tilläggslån åt allmännyttigt
bostadsföretag, vilken må godtagas
i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens prövning.

Av Konungen---upptaga lå net.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt äger till lämpning

jämväl å dessförinnan fattade men av Konungen icke prövade

beslut.

1 Senaste lydelse, se 1946: 489.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 19A9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson. *

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga
om vissa ändringar i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m. och anför därvid följande.

De av 1948 års riksdag beslutade ändringarna av den statliga låne- och
under stödsverksamheten för främjande av bostadsförsörjningen ha medfört
behov av ändringar jämväl av vissa bestämmelser i kommunallagarna rörande
kommunernas rätt till ansvarsteckning m. m. I skrivelse den 23 oktober
1948 har bostadsstyrelsen gjort framställning om de lagändringar, som
ansetts påkallade av de nya formerna för det statliga bostadsstödet, och i
samband därmed även upptagit frågan om ytterligare lättnader för kommunerna
i avseende å deras skyldighet att underställa beslut om upptagande av
lån eller tecknande av ansvarsförbindelser Kungl. Maj :ts prövning. Innan
jag övergår till bostadsstyrelsens framställning, torde få lämnas en kort
redogörelse för nu gällande bestämmelser på området och 1948 års ändringar
av bostadslåneverksamheten.

Gällande bestämmelser om underställning.

Enligt bestämmelserna i 79 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet, 74 § lagen samma dag om kommunalstyrelse i stad samt 63 §
lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm skola kommuns
beslut angående upptagande av lån eller ingående av borgen för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Från
denna huvudregel gälla dock enligt samma lagrum vissa undantag. Kommun
äger sålunda utan underställning att i viss omfattning upptaga lån, ställda
på högst ett års återbetalningstid, samt amorteringslån, ställda att återbetalas
inom fem år, ävensom att vid förvärv av egendom övertaga betalningsansvar
för däri intecknad gäld. Vad som stadgas om lån gäller även borgen.
Särskilt lånetillstånd erfordras icke heller, då kommun erhållit lån av statsmedel
jämlikt beslut av Kungl. Maj :t, utan beslutet om lånets beviljande

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet. Genom ändringar den 24
mars 1939 av nyssnämnda lagrum (SFS 1939:77, 78 och 79) ha kommunerna
slutligen erhållit rätt att utan särskilt tillstånd åtaga sig ansvarighet gentemot
staten i enlighet med därutinnan gällande bestämmelser för lån, som
av statsmedel beviljas allmännyttiga bostadsföretag eller enskilda personer
för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

De bestämmelser som åsyftas i sistnämnda stadgande återfunnos i kungörelsen
den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
samt kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av
statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika
familjer. 1935 års kungörelse avser bostadsanskaffningslån åt allmännyttiga
bostadsföretag för beredande av billiga hyresbostäder i städer eller
andra tätare bebyggda samhällen. För erhållande av sådant bostadsanskaffningslån
förutsättes enligt denna kungörelse bland annat att kommunen åtager
sig betalningsansvar gentemot staten för förlust, som kan uppkomma till
följd av försummad hyresbetalning. Beträffande bostadsanskaffningslånen
enligt 1938 års kungörelse, vilken avser egnahemsbostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer, omfattar det kommunens borgensansvar gentemot
staten, som utgör en förutsättning för beviljande av sådant lån, dels
ansvar för den förlust, som kan uppkomma å lånet till följd av vanvård av
bostadsfastigheten, dels ock ansvar för förluster, helt eller delvis, till följd
av att låntagaren försummar sina skyldigheter att gälda räntor och amorteringar.
Härtill kan enligt samma kungörelse komma visst betalningsansvar
för kommunen gentemot statskontoret, då kommunen för att möjliggöra
förskottsutbetalningar till låntagare hos ämbetsverket lyfter större eller
mindre belopp av preliminärt beviljat lån.

I samtliga här angivna fall ha kommunerna sålunda efter nyssnämnda
lagändring 1939 ägt åtaga sig ansvarsförbindelserna gentemot statsverket
utan att inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd.

1948 års bestämmelser om stöd åt bostadsförsörjningen
och kommunernas ansvarighet.

Vid 1948 års riksdag ha antagits ändrade grunder för den av staten bedrivna
låne- och understödsverksamheten till främjande av bostadsförsörjningen,
och i samband därmed ha vissa ändringar vidtagits i fråga om kommuns
skyldighet att på ifrågavarande område lämna bidrag och ikläda sig
ansvarighet gentemot staten. Genom kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546)
om egnahemslån och förbättringslån (i fortsättningen benämnd egnahemslånekungörelsen),
som trätt i kraft den 1 juli 1948, ha nya regler införts i
fråga om egnahemslån. Beträffande låne- och bidragsverksamheten för flerfamiljshus
ha fastställts delvis nya grunder genom kungörelsen den 30 juni
1948 (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus (här nedan

Kunyl. Maj.ts proposition nr 110.

7

kallad tertiärlånekungörelsen), som likaledes trätt i kraft den 1 juli 1948.
De lån, som kunna beviljas enligt dessa båda kungörelser, äro avsedda att
stödja bostadsförsörjningen i allmänhet, och den särskilda långivning för
beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (bostadsanskaffningslån),
varom stadgades i 1935 och 1938 års förut nämnda kungörelser,
har upphört att gälla. Det speciella stödet åt dessa familjer lämnas
i stället i form av löpande f amilj Bostadsbidrag enligt särskilt fastställda
grunder.

Egnahemslån och förbättringslån beviljas enligt egn.ahemslånekungörelsen
beträffande byggnadsföretag i städer med minst 10 000 invånare i regel
av bostadsstyrelsen samt beträffande byggnadsföretag å övriga orter av länsbostadsnämnderna.
De ansvarsförbindelser av kommunen, som förutsättas
enligt denna kungörelse, angivas i 11 § första stycket och 32 § första stycket
i kungörelsen. Enligt förstnämnda författningsrum skall av egnahemslånet
under en tid av tio år högst 4 000 kronor i vad avser enfamiljshus och högst
6 000 kronor i vad avser tvåfamiljshus utgöra en räntefri, stående
del under förutsättning, bland annat, att vederbörande kommun åtagit sig
att gentemot staten ansvara för förlust, som annorledes än genom avskrivning
kan uppkomma å denna del av lånet. Ifrågavarande ränte- och amorteringsfria
del av lånet har ju liksom tilläggslånen enligt tertiärlånekungörelsen
karaktären av subvention och är i likhet med tilläggslånen avsedd
att efter förloppet av tio år avskrivas, därest icke förändringar i det allmänna
hyresläget giva anledning till annat. Den andra formen av kommunal
ansvarighet mot staten enligt egnahemslånekungörelsen avser ansvar
för utlämnat förskott. Enligt 32 § kungörelsen äger kommunens organ
för låneförinedling'', sedan egnahemslån eller förbättringslån preliminärt beviljats,
att efter medgivande av det lånebeviljande organet under byggnadstiden
utbetala större eller mindre del av lånet såsom förskott under förutsättning
att förmedlingsorganet dels funnit angeläget att förskott utlämnas,
dels ock åtagit sig att utöva därav betingad särskild kontroll över byggnadsföretaget.
För återbetalningen av utlämnat förskott skall kommunen vara
ansvarig.

Långivningen för flerfamiljshus, som regleras av tertiärlånekungörelsen,
omfattar tertiärlån och, i vissa fall, även tilläggslån. Båda beviljas av bostadsstyrelsen.
De åtaganden, som kommun enligt denna kungörelse har att
ikläda sig gentemot staten, grunda sig på bestämmelserna i 13 § 3 inom.
andra stycket samt 2 och 33 §§ kungörelsen. Enligt 13 § 3 in o m. må beträffande
byggnad, som icke tillhör kommun, kommunalt bolag, allmännyttigt
bostadsföretag eller vissa slag av kooperativt organiserade företag,
t il läggslånet icke överstiga ett belopp motsvarande skillnaden mellan å
ena sidan det av bostadsstyrelsen bestämda avkastningsvärdet samt å andra
sidan summan av sådana för byggnadsföretaget beviljade lån, vilka lämnats
mot säkerhet med bättre förmånsrätt än den säkerhet, som skall ställas för
tilläggslånet. Utan hinder av vad sålunda stadgats må til läggslånet emellertid
överstiga det sålunda angivna beloppet, därest (ten kommun, inom vilken

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

byggnadsföretaget är beläget, åtagit sig att gentemot staten ansvara för den
förlust, som annorledes än genom avskrivning efter tioårsperiodens utgång
kan uppkomma å den del av lånet, vilken överstiger nämnda belopp. Vidare
skall kommun enligt 2 och 3 3 §§ kungörelsen gentemot staten ansvara för
den förlust, som vid förvaltning av flerfamiljshus tillhörigt kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag, som uppförts, ombyggts eller förvärvats med
stöd av lån enligt kungörelsen, må uppstå till följd av vårdslöshet eller försummelse
vid förvaltningen. Om eljest förlust uppstår vid förvaltningen av
hus, varom här är fråga, är kommunens ansvar enligt tredje stycket nämnda
paragraf begränsat till högst en femtedel av förlusten.

I tertiärlånekungörelsens 10 och 14 §§ angivas ytterligare två former av
kommunala borgensåtaganden, nämligen sådana fall, då kommun i syfte
att icke behöva ställa eljest erforderlig inteckningssäkerhet, ikläder sig borgen
såsom för egen skuld för tertiärlån och lilläggslån åt bolag, som helt
äges av kommunen.

Bostadsstyrelsens framställning.

I sin skrivelse den 23 oktober 1948 har bostadsstyrelsen hemställt, att
spörsmålet angående underställningsskyldighet beträffande kommuns beslut
att ikläda sig ansvar såtaganden jämlikt egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna
måtte upptagas till prövning.

Vad först angår kommuns ansvarsåtaganden jämlikt egnahemslånekungörelsen
har styrelsen framhållit, att den effektiva gäldsbelastning, som kommunens
ansvar för räntefri, stående del av egnahemslån innebure,
med hänsyn till omständigheterna finge anses vara förhållandevis ringa i
varje särskilt fall. Styrelsen har härom anfört i huvudsak följande.

Förutom att ansvarigheten sålunda icke kan överstiga 4 000 respektive
6 000 kronor för varje låneobjekt är vidare i regel egnahemslånet — den
räntefria, stående delen därå inräknad — säkerställt av inteckning jämlikt
6 § första stycket kungörelsen, på grund varav kommun, om dess ansvar
utkräves, får åtnjuta däremot svarande inteckningssäkerhet. Då egnahemslån
därjämte undantagsvis utlämnas utan inteckningspant jämlikt 6 § andra
stycket, synas däri angivna, speciella förutsättningar skapa betingelser för
att i normala fall ingen del av egnahemslånet skall bliva nödlidande. Genom
kontroll under byggnadstiden och genom övervakning att vanvård icke
sker av den färdiga byggnaden har kommunen — förutom möjligheten att
i samverkan med det lånebeviljande statsorganet träda i aktion för att bevaka
sina intressen gentemot en tredskande eller försumlig låntagare — tillfälle
att förebygga eller i allt väsentligt begränsa andra förlustrisker än dem,
som ha sin grund i betalningsoförmåga hos låntagaren i kombination med
sjunkande priser på egnahem.

I fråga om kommuns ansvarighet för förskott, utlämnat enligt 32 §
egnahemslånekungörelsen, har bostadsstyrelsen framhållit, att detta ansvar
regelmässigt omfattade högre belopp än ansvaret för den räntefria, stående
delen av egnahemslånet. Enligt styrelsens mening finge man räkna med att

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.,

förskott för att fylla sitt syfte måste tillhandahållas kanske främst åt de
minst kapitalstarka låntagarna intill fulla beloppet av preliminärt beviljat
lån. De i nyssnämnda stadgande föreskrivna villkoren för förskott syntes
emellertid kraftigt begränsa den reella risken. Härvid åsyftade styrelsen
främst att kommunen normalt förutsattes påfordra säkerhet i form av inteckningspant
eller, om fastighetsbildningen eller tomträttsupplåtelsen icke
vore klar, därmed likvärdig säkerhet. Ytterligare skydd för kommun mot förlust
har styrelsen ansett förefinnas genom möjligheterna för det långivande
organet att efter omständigheterna förbinda sitt medgivande till förskott
med lämpliga villkor och anvisningar. Den särskilda kontroll över byggnadsföretaget,
varom 32 § talade, syntes även utgöra ett skyddsmedel mot förlust.

Bostadsstyrelsen har vidare framhållit, att den prövning beträffande lånesökandes
person och ekonomi, som åvilade den lånebeviljande myndigheten,
i sin mån komme att medföra trygghet för kommunen, att dess ansvar
icke skulle behöva tagas i anspråk.

Med hänsyn till förutnämnda omständigheter har bostadsstyrelsen ansett
kunna ifrågasättas, huruvida, sedan kommun beslutat ikläda sig betalningsansvar
jämlikt 11 och/eller 32 §§ egnahemslånekungörelsen, Kungl. Maj :t
ens i undantagsfall komme att finna anledning vägra fastställelse å beslutet.

På grund av vad sålunda anförts och under beaktande tillika av att underställningsskyldigheten
i formellt hänseende medförde avsevärt besvär för
såväl stats- som kommunalmyndigheter samt tidsutdräkt icke minst för låntagare
har bostadsstyrelsen hemställt, att sådan ändring vidtoges i de förut
angivna lagarna om kommunalstyrelse, att kommun befriades från skyldighet
att underställa Konungen sådana i det föregående angivna beslut, som
avsåge kommunens ansvarsåtaganden för lån och förskott, beviljade med
stöd av egnahemslånekungörelsen.

Bostadsstyrelsen har vidare, i fråga om underställningsskyldighet av kommuns
ansvarsåtaganden enligt tertiärlånekungörelsen, till en början erinrat
om den i kommunallagarna stadgade befrielsen från Underställning av
kommuns beslut om visst ansvar mot staten för bostadsanskaffningslån i
hyreshus. Styrelsen har framhållit, att sedan denna låneform upphört den
30 juni 1948 behovet av bostäder för harnrika familjer i hyreshus i stället
komme att tillgodoses genom de i tertiärlånekungörelsen angivna låneformerna
till byggnadsföretagare i kombination med hostadsrabatter till vissa
hyresgäster. Styrelsen har beträffande kommuns ansvarsåtaganden enligt
13 § 3 mom. andra stycket tertiärlånekungörelsen anfört i huvudsak
följande.

Många kommuner torde komma att vilja ikläda sig betalningsansvar enligt
13 § 3 mom. andra stycket för tilläggslån, för att förmånen av sådant
lån skail till fullo kunna utnyttjas. Tilläggslånet löper enligt 15 § utan ränta
och amortering.

Det ansvar, som en kommun må åtaga sig för tilläggslån, avser vanligen
belopp, som visserligen i absoluta tal kunna vara ganska betydande men som

10

• Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

äro små i förhållande till det enskilda företaget och — enligt sakens natur
— måttliga i förhållande till kommunens allmänna bärkraft.

Då beträffande ifrågavarande ansvar i huvudsak samma möjligheter till
begränsning av riskerna syntes föreligga som beträffande kommunalt ansvar
för den räntefria, stående delen av egnahemslån, har styrelsen även i
denna del ifrågasatt, om underställningsförfarande kunde vara oundgängligen
erforderligt.

Vad härefter angår ansvar såtaganden jämlikt 3 3 § tertiärlånekungörelsen
har bostadsstyrelsen först berört innebörden av det krav på kommunal
garanti, som enligt nämnda stadgande ställes beträffande förluster på grund
av vårdslöshet eller försummelser vid förvaltningen av kommunen eller allmännyttigt
företag tillhöriga byggnadsföretag, samt därvid hänvisat till
vissa av byggnadslånebyrån tidigare gjorda uttalanden av i huvudsak följande
innehåll.

o En kommunal garanti gentemot staten jämlikt 33 § torde åsyfta allenast
sådana statsverkets förluster, som uppkomma med anledning av att tertiäroch/eller
tilläggslån utlämnats men däremot icke förluster föranledda exempelvis
av försummad skattebetalning. Om förlusten — för att begagna författningens
terminologi — är av den art, att hänsyn till densamma bort tagas
vid hyrornas bestämmande, torde vidare kommunen enligt grunderna
för 33 § andra stycket vara fri från ansvar. Härmed torde åsyftas det fall,
att bostadsstyrelsen vid sitt beslut om fastställande av (högsta) hyror, grundat
på de vid beslutet föreliggande förutsättningarna, skulle begå ett påtagligt
misstag och till följd därav sätta hyrorna lägre än vederbort.

Betalningsgarantien kan bland annat innefatta en skyldighet för kommunen
att vid behov tillskjuta belopp, som företaget må behöva för betalning
av förfallna räntor och annuiteter på statslånen, med rätt för kommunen
att återfå medlen i den mån likviditeten det medger. Vidare torde kommunen
vara skyldig att täcka staten för förlust, som kan uppstå genom att statens
fordran, helt eller delvis, blir nödlidande vid exekutiv auktion, måhända
föranledd av underlåtenhet att betala räntor och amorteringar på underliggande
krediter.

Har förlust uppkommit på sätt förut angivits, skall enligt 33 § prövas, huruvida
kommunen ensam skall bära förlusten eller huruvida förlusten skall
delas mellan stat och kommun.

Om förlusten vållats av vårdslöshet eller försummelse vid fastighetsförvaltningen
— exempelvis genom inre reparationer utöver vad som är försvarligt
vid god fastighetsförvaltning eller genom försummelser att indriva
hyror — äger kommunen icke återbekomma från staten någon del av erlagt
belopp. Därest åter förlusten förorsakats av andra anledningar —
främst vad man plägat kalla konjunkturförluster — kan kommunen komma
att återfå från statsverket större delen av vad kommunen erlagt. Efter
en treårsperiod skall nämligen avräkning ske mellan kommunen och statsverket,
och då kan kommunen enligt 33 § tredje och fjärde styckena få ersättning
med fyra femtedelar av vad som utgivits.

Bostadsstyrelsen har ansett det icke kunna förnekas, att kommuns ansvar
enligt 33 § tertiärlånekungörelsen kunde innebära rätt betydande risker för
kommunen, men framhållit, att risken dock starkt begränsades, i den mån
kommunen hade eu effektiv administration till sitt förfogande. Styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

11

har emellertid under åberopande av vad sålunda anförts — utan att framlägga
formligt förslag till lagändring — hemställt, att Kungl. Maj :t måtte
överväga utverkande av underställningsfrihet jämväl för sådant kommunens
betalningsansvar, som avsåges i 33 § tertiärlånekungörelsen.

Därest de ifrågasatta lagändringarna — vilka enligt bostadsstyrelsens
mening, om så befunnes lämpligt, kunde förklaras gälla allenast tills vidare,
såvida icke Kungl. Maj :t beträffande viss kommun annorlunda förordnade —
komme till stånd, har styrelsen förutsatt, att de lånebeviljande statsorganen
skulle åläggas årlig uppgiftsskyldighet till Kungl. Maj :t rörande kommunernas
ifrågavarande ansvar.

Slutligen har bostadsstyrelsen ifrågasatt underställningsfrihet beträffande
kommuns beslut om borgen å enligt affärsmässiga grunder tillhandahållet
byggnadskreditiv till flerfamiljshus, som uppföres med
stöd av preliminärt beviljat statligt tertiärlån. Därvid har förutsatts, att
borgensansvaret skall vara täckt av bostadsstyrelsens preliminära lånebeslut.
Med hänsyn till att sådan borgen vore ägnad att nedbringa räntekostnaderna
och medförde allenast en ganska ringa reell risk har styrelsen hemställt, att
sådant beslut av kommun måtte bliva gällande utan att detsamma underställdes
Kungl. Maj :t, dock att underställning skulle erfordras i sådana fall,
där det statliga lånebeviljande organet, som hade att skaffa sig kunskap om
enskildheterna rörande borgensåtagandet och den till skydd för detta liggande
realsäkerheten, funne Kungl. Maj :ts prövning påkallad.

Yttranden över bostadsstyrelsens framställning.

Över bostadsstyrelsens skrivelse har 1946 års kommunallagskommitté avgivit
infordrat utlåtande, varjämte Svenska landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundets finansråd efter remiss inkommit med yttranden i
ärendet.

Såväl kommittén som de kommunala förbunden ha tillstyrkt den ifrågasatta
underställningsfriheten beträffande kommuns beslut att ikläda sig ansvar
gentemot staten jämlikt egnahemslånekungörelsen samt jämlikt 13 §
3 mom. andra stycket och 33 § tertiärlånekungörelsen, men däremot förordat
ett bibehållande av Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall av
kommuns beslut att teckna borgen för byggnadskreditiv till flerfamiljshus.

1946 års kommunallagskommitté bar inledningsvis erinrat, att kommittén
i samband med sin allmänna översyn av kommunallagarna ämnade upptaga
frågan om underställningsskyldighet beträffande kommuns beslut i fråga
om ansvarsåtaganden jämlikt olika författningar till mera ingående behandling.
Kommittén bar härom bland annat anfört följande.

Det skulle vara önskvärt att i ett sammanhang kunna pröva denna fråga
i hela dess vidd. Kommunallagarnas nuvarande bestämmelser om befrielse
från underställningsskyldighet i fråga om kommuns ansvarighet för bostads -

12

Kunffl. Maj:ts proposition nr 110.

anskaffningslån äro avfattade med hänsyftning på 1935 och 1938 års kungörelser.
De i dessa kungörelser angivna låneformerna ha emellertid upphört
att gälla och några direkta motsvarigheter härtill finnas ej i egnahemslåne-
och tertiärlånekungörelserna. Kommunallagarnas bestämmelser om
underställningsfrihet för där angivna fall av ansvarsåtaganden kunna därför
icke längre tillämpas. Med hänsyn härtill och då det också ur andra synpunkter
är lämpligt, att spörsmålet om underställningsskyldighet i det speciella
hänseende, varom nu är fråga, upptages till prövning, har kommittén
icke något att erinra mot, att man redan nu söker lösa detta spörsmål. Den
lösning man därvid kommer till bör emellertid betraktas såsom ett provisorium
i avbidan på den allmänna översyn av reglerna om underställning,
som kommittén ämnar verkställa.

Kommittén har framhållit, att bestämmelserna i 1948 års egnahemslåneoch
tertiärlånekungörelser torde medföra, att kommunernas betalningsåtaganden
gentemot statsverket komme att ökas avsevärt i förhållande till vad
som gällt enligt 1935 och 1938 års kungörelser. Förut gällande kungörelser
avsåge endast lån för att bereda bostäder åt mindre bemedlade, barnrika
familjer, medan 1948 års kungörelser åsyftade att främja bostadsförsörjningen
över huvud taget. Den ekonomiska risken för kommunerna ökades
även av den orsaken, att de bostäder, som erhölle stöd jämlikt 1948 års kungörelser,
icke upplätes endast till familjer med statligt hyresbidrag.

Kommittén har vidare framhållit, att kommunerna — vid sidan av sin
medverkan i den statliga bostadspolitiken genom beslut om ansvarighet gentemot
staten för bostadsanskaffningslån in. m. — avsevärt ökat sina åtaganden
för främjandet av bostadsförsörjningen under senare år. Härom har
kommittén anfört följande.

Kommunernas betalningsåtaganden för främjandet av bostadsförsörjningen
ha de senare åren ökats i hög grad därigenom, att kommunerna själva lämnat
lån eller bidrag till bostadsbyggande eller också mera direkt medverkat
i bostadsproduktionen medelst kommunala eller halvkommunala företag.
Kommunernas rätt till verksamhet av detta slag har fastslagits i lagen den 10
juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. De
åtaganden, varom här är fråga, ha betydligt större ekonomisk betydelse än
det betalningsansvar kommunerna ikläda sig gentemot statsverket enligt egnahemslåne-
och tertiärlånekungörelserna. Det bör i detta sammanhang också
framhållas, att en ökad bostadsproduktion även indirekt medför stora kostnader
för kommunerna, i det att t. ex. nya gator måste anläggas och skolor
uppföras. För sina lån och bidrag till bostadsförsörjningens främjande samt
för utgifter, som ha samband med en ökad bostadsproduktion, torde kommunerna
i allmänhet vara nödsakade att upptaga lån. Besluten härom måste
i vanlig ordning underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Med hänsyn till de onekligen betydande risker, som den av kommunerna
bedrivna verksamheten för främjande av bostadsförsörjningen i vissa fall
kan medföra, kunde det måhända — uttalar kommittén — anses lämpligt
att vidhålla kravet på underställningsskyldighet för beslut om åtagande av
ansvarighet gentemot statsverket enligt egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna.
Då emellertid den av staten bedrivna låne- och understödsverksamheten
för bostadsförsörjningen bygger på förutsättningen av kommu -

13

Kungi. Maj.ts proposition nr 110.

nernas ekonomiska medverkan samt de lån, för vilka kommunerna skola
ikläda sig viss ansvarighet, beviljas av för ändamålet tillsatta statsorgan,
utgår kommittén ifrån, att Kungl. Maj :t i regel icke torde vägra kommunerna
att ikläda sig sådan ansvarighet och att Kungl. Maj :ts prövning skulle
bliva av övervägande formell natur.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén funnit sig kunna tillstyrka,
att kommunerna befriades från skyldighet att underställa Kungl.
Maj :ts prövning beslut om ansvarighet gentemot statsverket enligt egnahemslåne-
och tertiärlånekungörelserna. Kommittén har därvid strukit under,
att den utan någon tvekan tillstyrkte befrielsen beträffande åtagandena
enligt förstnämnda kungörelse, där lånens mångfald också gjorde det särskilt
angeläget att befria kommunerna och de administrativa myndigheterna
från det besvär och låntagarna från den tidsutdräkt, som ett underställningstvång
medförde. Vid sitt förord för underställningsfrihet beträffande
åtagandena enligt tertiärlånekungörelsen har kommittén fogat följande uttalande.

När kommittén anser sig kunna tillstyrka underställningsfrihet även beträffande
åtaganden gentemot statsverket enligt tertiärlånekungörelsen,
oaktat dessa i vissa fall torde kunna medföra betydande ekonomiska risker
för kommunerna, sker detta främst i förlitan på att den prövning av låneärenden
enligt kungörelsen, som skall företagas av såväl kommunerna som
bostadsstyrelsen, kommer att verkställas med omsorg och under hänsynstagande
till alla föreliggande omständigheter. Kommittén anser sig därvid
kunna förutsätta, att vid bostadsstyrelsens prövning av ett dylikt låneärende
jämväl beaktas frågan om huruvida det lån som sökes står i rätt förhållande
till kommunens ekonomiska bärkraft och till de riktlinjer, som statsmakterna
må ha fastställt för den offentliga kredithushållningen och för
penningpolitiken över huvud taget. I tveksamma fall torde alltså samråd
böra äga rum med vederbörande departement.

I detta sammanhang bör erinras om att, såsom förut framhållits, de ur
ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla åtaganden, som kommunerna ikläda
sig för att främja bostadsförsörjningen, i allmänhet ske i samband med
upptagande av lån, samt att beslut härom alltjämt måste underställas Kungl.
Maj :ts prövning.

Kommittén förutsätter, att de lånebeviljande organen — i nära anslutning
till vad som gällt beträffande kommuns ansvarsåtaganden i enlighet med
bestämmelserna i 1935 och 1938 års kungörelser — komma att åläggas att
lämna Kungl. Maj:t fortlöpande uppgifter om kommunernas ansvarighet
gentemot statsverket jämlikt nu ifrågavarande bestämmelser i egnahemsiåne-
och tertiärlånekungörelserna.

Eu ledamot av kommittén, herr K. R. Bergh, har avstyrkt att underställningsfrihet
för närvarande genomfördes beträffande åtaganden enligt tertiärlånekungörelsen.

Vad slutligen angår frågan, huruvida kommuns beslut om tecknande av
borgen för byggnadskreditiv till flerfamiljshus, uppförda med stöd av preliminärt
beviljade statliga tertiärlån, i vissa fall skulle bli gällande utan
underställning har kommittén erinrat, att dylika åtaganden, som i regel
vore av kortfristig natur, i viss utsträckning torde falla inom området för

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

kommuns rätt att utan underställning ikläda sig borgen. Med hänsyn härtill
och då det i allt fall icke syntes lämpligt att vid en sådan lagrevision av
provisorisk karaktär, varom här vore fråga, utsträcka underställningsfriheten
till åtaganden, som icke reglerats i egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna,
har kommittén avstyrkt detta förslag.

Svenska stadsförbundets finansråd har tillstyrkt införande av underställningsfrihet
för ansvarsåtaganden enligt egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna
men icke för borgen steckningar för byggnadskreditiv. Förstnämnda
åtaganden innefattade — till skillnad från besluten om borgensteckning
för byggnadskreditiv — enligt finansrådets uppfattning en fullföljd
av författningsenligt reglerade kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande. Finansrådet har vidare framhållit, att anledning
icke syntes föreligga, att såtillvida begränsa underställningsfriheten vid
åtagandena enligt egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna, att sådan
frihet skulle medgivas att gälla tills vidare, såvida icke Kungl. Maj:t beträffande
viss kommun annorlunda förordnade.

Svenska landskommunernas förbund har ansett underställningsfrihet
böra föreligga i enahanda utsträckning som förordats av finansrådet men
ifrågasatt, huruvida ansvar för förskott enligt egnahemslånekungörelsen
behövde uttryckligen undantagas. Förbundet har anfört i huvudsak följande.

Statsmakternas utformning av den nya bostadspolitiken innebär att
kommun måste göra vissa åtaganden för att det statliga stödet över huvud
taget skall utgå. Sedan kommun fattat beslut om sådana åtaganden, som i
vederbörande lånekungörelser avses, är det de statliga bostadspolitiska organen,
som avgöra huruvida åtagandet i det särskilda fallet skall tagas i anspråk.
Det synes då egendomligt, om kommuns beslut om dessa åtaganden
dessutom skulle i särskild ordning behöva underställas Konungens prövning
och fastställelse. Vissa av de ifrågavarande åtagandena kunna för övrigt
näppeligen jämställas med lån eller borgen enligt 79 § lagen om kommunalstyrelse
på landet. Så är förhållandet med förskott enligt 32 § egnahemslånekungörelsen.
Om kommun av egna medel utbetalar förskott, kan
icke detta beröras av nuvarande underställningsregler. Men icke ens om
kommunen för att bli i stånd att utlämna förskott till låntagare i sin tur
lyfter förskott hos statsverket, torde detta kunna betraktas som ett lån i
kommunallagens mening lika litet som t. ex. till kommunerna förskottsvis
utbetalade mödrahjälpsbidrag äro att betrakta som lån.

Den fördelning av kostnader och risker mellan stat och kommun, som
förutsättes i lånekungörelserna, torde i vissa fall för kommunerna komma
att bli betungande och äventyrliga. Men ett särskilt underställningsförfarande
torde dock icke vara den lämpliga metoden att i de särskilda fallen
hålla åtagandena inom rimliga gränser. Det måste bli de statliga bostadspolitiska
organens uppgift att tillse bl. a. alt bostadsproduktionen inom
viss ort icke överdimensioneras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

15

Departementschefen.

Genom ändringar i kommunallagarna infördes år 1939 i syfte att underlätta
kommunernas bostadssociala verksamhet viss befrielse för kommunerna
från den allmänna skyldigheten att underställa beslut om lån eller
ansvarsförbindelser Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. Befrielsen
från underställningsskyldighet avsåg vissa kommunala ansvarsåtaganden
gentemot staten beträffande lån för bostadsanskaffning åt mindre bemedlade,
barnrika familjer såväl i egnahemsbostäder som i flerfamiljshus. Genom
de av fjolårets riksdag beslutade ändringarna i grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten för främjande av bostadsförsörjningen
ha de speciella låneformerna till förmån för barnrikefamiljerna upphört att
gälla. Några direkta motsvarigheter till bostadsanskaffningslånen finnas
över huvud laget icke i nu gällande egnahemslåne- och tertiärlånekungörelser
utan det speciella stödet åt dessa familjer utgår i form av årliga
hostadsrabatter. Kommunallagarnas bestämmelser om underställningsfrihet
för ifrågavarande ansvarsåtaganden kunna för den skull icke längre tillämpas.
Alla kommunala beslut om ansvarsåtaganden gentemot staten beträffande
såväl egnahemslån som tertiär- och tilläggslån måste numera underställas
Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse, och den med 1939 års lagändringar
åsyftade lättnaden i kommunernas och de statliga myndigheternas
arbete på ifrågavarande område har gått förlorad.

Nu angivna omständigheter äro, såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen, bakgrunden till bostadsstyrelsens framställning i ämnet, vari
styrelsen dels framlagt förslag om vidgning av den i kommunallagarna stadgade
befrielsen från underställningsskyldighet för vissa kommunala ansvarsåtaganden,
dels ock aktualiserat frågor om ytterligare lättnader i samma
syfte. Även erfarenheterna från finansdepartementet, där en mycket
stark ökning av ärenden utav sådan art, som berörts i bostadsstyrelsens
framställning, ägt rum under sista halvåret, giva vid handen, att man icke
gärna kan avvakta resultatet av den allmänna översyn av den kommunala
underställningsskyldigheten, som kommunallagskommiltön ämnar verkställa,
utan att frågan om en revision av kommunallagarna på denna punkt bör
upptagas redan nu. Angelägenheten att underlätta kommunernas strävanden
på ifrågavarande område genom att snarast möjligt befria dem från
underställningsskyldighet i sådana fall, där Kungl. Maj :ts prövning väsentligen
har endast formell karaktär och icke längre synes nödvändig, framstår
enligt min mening såsom avgjort större än de olägenheter, vilka till
äventyrs kunna följa av att den lösning av ifrågavarande spörsmål, som för
närvarande kan åstadkommas, endast blir ett provisorium i avbidan på kommunallagskommitténs
allmänna översyn av reglerna rörande underställningsskyldigheten.

Bostadsstyrelsen har framlagt förslag om befrielse från underställningsskyldighet
för kommunala beslut om ansvarsåtaganden gentemot staten en -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

ligt egnahemslånekungörelsen. Styrelsen har tillika hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte taga under övervägande en motsvarande befrielse för ansvarsåtaganden
jämlikt 13 § 3 mom. och 33 § tertiärlånekungörtelsen. Beträffande
samtliga dessa slag av kommunala beslut har kommunallagskommittén
tillstyrkt, att underställningsfrihet nu genomföres genom ändring avkommunallagarna.
Jämväl svenska stadsförbundets finansråd och svenska
landskommunernas förbund ha funnit angeläget, att underställningsskyldighet
icke skall föreligga i dessa fall, ehuru sistnämnda förbund ansett
tvivelaktigt, om uttryckligt undantagande i lagen vore erforderligt beträffande
kommuns ansvarighet för förskott enligt egnahemslånekungörelsen.
Bostadsstyrelsen har härutöver ifrågasatt, att kommunala åtaganden av
borgensansvar för byggnadskreditiv till flerfamiljshus, som uppföras med
stöd av preliminärt beviljade statliga tertiärlån, i vissa fall skulle befrias
från underställningsskyldighet. Såväl kommunallagskommittén som de
kommunala förbunden ha emellertid ansett mindre lämpligt att utsträcka
underställningsfriheten till beslut om borgensteckning för byggnadskreditiv,
i vart fall i förevarande sammanhang.

För egen del är jag beredd att tillstyrka, att kommunerna nu befrias från
underställningsskyldighet beträffande ansvarsåtaganden gentemot staten
jämlikt egnahemslånekungörelsen samt enligt 13 § 3 mom. och 33 § tertiärlånekungörelsen
på sätt bostadsstyrelsen föreslagit eller ifrågasatt och i remissyttrandena
förordats. Jag finner däremot övervägande skäl tala för att
ståndpunktstagandet till frågan om underställningsfrihet för beslut om
borgensteckningar för byggnadskreditiv uppskjutes, tills den allmänna omprövningen
av kommunallagarnas regler om underställningsskyldighet kommer
till stånd.

Såsom i bostadsstyrelsens skrivelse framhållits, torde de ekonomiska risker,
som en kommun ikläder sig på grund av åtaganden gentemot staten
enligt egnahemslånekungörelsen, vara relativt obetydliga, evad åtagandena
gälla ansvar enligt It § för den räntefria, stående delen av egnahemslån eller
avse ansvar enligt 32 § för från statskontoret uppburna förskott å preliminärt
beviljade egnahemslån. De krav, som i varje särskilt fall möjligen
kunna framställas mot kommunen, kunna i fråga om förluster å ränte- och
amorteringsfria delar av egnahemslån icke komma att gälla större belopp,
och kommunernas möjligheter att vid utlämnande av förskott skydda sig
genom olika kontrollåtgärder mot förluster torde vara relativt betryggande.
Då antalet lån enligt egnahemslånekungörelsen torde bli högst avsevärt, synes
det också särskilt angeläget att befria kommunerna och de statliga myndigheterna
från allt det besvär och låntagarna från den tidsutdräkt, som
underställningsförfarandet medför. Jag vill tillägga, att den i viss mån häremot
svarande prövning, som Kungl. Maj :t tidigare verkställt beträffande
kommunala beslut om ansvarsteckningar för den räntefria, stående delen
av tertiärlån för enfamiljshus, haft en i hög grad summarisk och formell
karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

17

I anledning av vad svenska landskommunernas förbund uttalat angående
kommuns ansvar för förskott enligt egnahemslånekungörelsen må framhållas,
att sådant förskott av den statliga myndigheten utlämnas endast mot
särskild förbindelse av vederbörande kommun och att ansvaret för den skull
närmast torde böra betraktas som en självständig låneförbindelse, för vilken
befrielse från underställningsskyldighet bör stadgas.

Vad angår ansvarsåtaganden gentemot staten jämlikt 13 § 3 mom. och
33 § tertiärlånekungörelsen torde onekligen sådana åtaganden, särskilt enligt
sistnämnda stadgande, kunna medföra betydande ekonomiska risker
för vederbörande kommun. Man kan emellertid med fog ifrågasätta, om
Kungl. Maj :t, därest underställningsskyldigheten bibeliölles, skulle annat
än möjligen i högst sällsynta undantagsfall vägra fastställelse av sådana
åtaganden på grund av en kommuns svaga ekonomiska ställning, sedan den
lånebeviljande statliga myndigheten fastställt behovet och lämpligheten ur
bostadssynpunkt av visst byggnadsföretag och jämväl prövat företagets
ekonomiska bärighet. Vid sådant förhållande framstår det såsom relativt
onödigt att bibehålla kravet på underställning av dessa åtaganden, som ju
i princip innebära att kommunen endast fullgör den författningsmässigt
reglerade medverkan vid bostadsförsörjningen, vilken uppställts såsom en
förutsättning för den statliga långivningen. Kungl. Maj :ts hittillsvarande
prövning av kommunala ansvarsåtaganden jämlikt det stadgande, som i
förut gällande bestämmelser närmast motsvarade 33 § tertiärlånekungörelsen,
har även varit av övervägande formell natur. Av olika skäl har icke
ens alltid krävts en siffermässig fixering av ansvarighetens omfattning,
utan i åtskilliga fall ha fastställts kommunala beslut, i vilka blott angivits
byggnadsföretagens benämning. Några fall av vägrad fastställelse på grund
av svag ekonomi hos vederbörande kommun ha icke förekommit.

Härutöver vill jag understryka, att man vid prövning av frågan om underställningsfrihet
för ansvarsåtaganden av här ifrågavarande art icke bör
förbise, att dessa åtaganden,- även om de kunna innefatta vissa ekonomiska
risker för kommunerna, ha tillkommit främst i syfte att vid den nödvändiga
kontrollen över bostadsföretagen erhålla en intresserad medverkan av
lokala organ. Såsom vid genomförandet av 1939 års lagändring framhölls,
ligger nämligen för staten betydelsen av den kommunala ansvarigheten icke
så mycket i möjligheten att vid inträffande förluster kunna övervältra en
del av dessa på vederbörande kommun utan fastmera i en garanti för att
förlusterna tack vare kommunernas intresserade medverkan bli ringa.

Vid min tillstyrkan av underställningsfrihet även för ansvarsåtaganden
enligt 33 § tertiärlånekungörelsen förutsätter jag emellertid, att bostadsstyrelsens
handläggning av frågor om beviljande av tertiärlån kommer att
innefatta en prövning också av frågan, huruvida det sökta lånet kan antagas
stå i rätt förhållande till kommunens ekonomiska bärkraft och framtidsmöjligheter.
Samråd bör i tveksamma fall äga rum med finansdepartementet
och vederbörlig uppmärksamhet ägnas åt frågor om ansvarsåtaganden
av kommuner, som åtnjuta eller tidigare åtnjutit skattelindringsbidrag.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr Ilo.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

Med hänsyn till önskvärdheten av att Kungl. Maj :t vid prövningen av
kommunala låneärenden äger tillgång till uppgifter rörande den kommunala
ansvarigheten enligt de här berörda båda kungörelserna, torde det vidare
böra åligga bostadsstyrelsen att till finansdepartementet lämna sådana uppgifter
beträffande rikets samtliga kommuner.

Av bostadsstyrelsen har alternativt ifrågasatts, att underställningsfriheten
i kommunallagarna skulle fastställas att gälla tills vidare, såvida icke
Kungl. Maj :t beträffande viss kommun annorlunda förordnade. Även om
vissa skäl kunna tala till förmån för en dylik anordning, anser jag tillräcklig
anledning icke föreligga att beträffande här ifrågavarande ansvarsåtaganden
formellt begränsa underställningsfriheten i lagen på sådant sätt.

Den av mig förordade underställningsfriheten avses icke skola omfatta
kommuns i 10 och 14 §§ tertiärlånekungörelsen omförmälda beslut att ikläda
sig borgen för tertiärlån och tilläggslån till bolag, som helt äges av kommunen.
För dylika beslut, som åsyfta att befria bolaget från att ställa eljest
erforderlig inteckningssäkerhet för lånen, böra givetvis gälla vanliga regler
för underställningsskyldigheten.

I detta sammanhang må jämväl erinras om att de ur ekonomisk synpunkt
mest betydelsefulla åtaganden, som kommunerna för främjande av bostadsförsörjningen
ikläda sig, i allmänhet äga rum i samband med upptagande av
egna lån och att beslut härom alltjämt måste i varje särskilt fall underställas
Kungl. Maj :ts prövning.

Lagändringarna torde lämpligen böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet
samt uttryckligen göras tillämpliga jämväl å dessförinnan av kommunerna
fattade men av Konungen icke prövade beslut.

Det är för närvarande icke möjligt att bedöma omfattningen av den
lättnad, som de här förordade lagändringarna komma att medföra för kommunernas
och de statliga myndigheternas arbete. Jag vill emellertid nämna,
att under januari och februari månader innevarande år på finansdepartementets
föredragning avgjorts icke mindre än 207 ärenden av ifrågavarande
slag.

Sedan de nu föreslagna lagändringarna kommit till stånd, förutsätter jag,
att Kungl. Maj :t utan närmare granskning i varje särskilt fall meddelar
stadfästelse å kommunala beslut om borgensåtaganden enligt äldre, av 1948
års kungörelser ersatta författningar, i den mån dessa beslut innefatta åtaganden
av i huvudsak samma karaktär som dem, för vilka underställningsfrihet
stadgats.

Föredraganden hemställer härefter, att inom finansdepartementet upprättade
förslag till

lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

251) om kommunalstyrelse på landet,

lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

19

lag angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1035 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
K.-E. Renström.