Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätten till arbetstagares uppfinningar; given Stockholms
slott den 4 mars 19i9.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTA.F ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Spörsmålet vem som skall äga rätt till en uppfinning i sådana fall, då
uppfinningen gjorts av en person i annans tjänst, är för närvarande icke
reglerad i svensk lagstiftning. Det i propositionen framlagda förslaget syftar
till att råda bot på de olägenheter som vållats härav, icke minst inom
statsförvaltningen.

Bestämmelserna i förslaget äro i princip av dispositiv natur. Vissa speciella
stadganden, vilka avse att i särskilda hänseenden trygga arbetstagarens
rätt, skola dock icke få åsidosättas genom avtal.

I förslaget fastslås uttryckligen, att arbetstagare har samma rätt till sina
uppfinningar som andra uppfinnare, om ej annat följer av lagens bestämmelser.
Beträffande sådana uppfinningar, vilkas utnyttjande faller inom
arbetsgivarens verksamhetsområde, har arbetsgivaren tillerkänts viss, större
eller mindre, rätt till uppfinningen. Sålunda må nämnas alt, om forsk 1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 101.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

nmgs- eller uppfinnarverksamhet utgör arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift
och en uppfinning tillkommit väsentligen såsom resultat av
denna verksamhet, arbetsgivaren skall äga möjlighet att helt eller delvis
inträda som uppfinnarens rättsinnehavare med avseende å uppfinningen.
Om uppfinningens utnyttjande faller utom arbetsgivarens verksamhetsområde,
skall denne icke äga någon rätt till uppfinningen.

Genom eu bestämmelse av tvingande karaktär tillförsäkras arbetstagaren
rätt till skälig ersättning för den rätt han avstår till en uppfinning.

Slutligen må nämnas, att en särskild statlig nämnd föreslås bli inrättad
med uppgift att avgiva utlåtanden i frågor som röra lagens tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

om riitten till arbetstagares uppfinningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag avser här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst.

Lärare vid universitet, högskolor eller andra inrättningar som tillhöra
undervisningsväsendet skola icke anses såsom arbetstagare enligt denna lag,
dock att lagen äger tillämpning å sådana lärare vid krigsmaktens skolor och
undervisningsanstalter som äro officerare eller underofficerare på aktiv stat.

Såsom arbetstagare enligt denna lag skola icke anses anställnings- eller
beställningshavare i krigsmaktens reserver eller på övergångs-, disponibilitets-
eller reservstat vid krigsmakten eller värnpliktiga under tid då de äro
i tjänst.

2 §.

Arbetstagare har till sina uppfinningar samma rätt som andra uppfinnare,
om ej annat följer av vad i denna lag sägs.

Vad sålunda och i övrigt i denna lag stadgas skall lända till efterrättelse,
såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller må anses framgå av
anställningsförhållandet eller av eljest föreliggande omständigheter. Att i
vissa fall villkor som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning
är utan verkan eller må jämkas, därom stadgas i 6 § första stycket,
7 § andra stycket och 9 §.

3 §■

Utgör forsknings- eller uppfinnarverksamhet arbetstagares huvudsakliga
arbetsuppgift och har en uppfinning tillkommit väsentligen såsom resultat
av denna verksamhet, eller innefattar en uppfinning eljest lösningen av en
i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift, äger arbetsgivaren, om uppfinningens
utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde, helt eller delvis
inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å uppfinningen.

Är fråga om uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

samhetsområde men som tillkommit i annat samband med anställningen än
i första stycket sägs, äger arbetsgivaren förvärva rätt att utan hinder från
arbetstagaren utöva uppfinningen i sin verksamhet, önskar arbetsgivaren i
fråga om sådan uppfinning förvärva en mera omfattande rätt än nu sagts,
har han företräde framför annan att överenskomma med arbetstagaren
därom.

Beträffande uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde
men som tillkommit utan samband med anställningen äger
arbetsgivaren företräde framför annan att genom överenskommelse med arbetstagaren
förvärva önskad rätt till uppfinningen.

4 §.

Gör arbetstagare en uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde skall han utan dröjsmål lämna denne underrättelse
därom.

5 §•

Vill arbetsgivare enligt 3 § första stycket eller andra stycket första punkten
förvärva rätt till en uppfinning, skall det ske genom meddelande till arbetstagaren
senast inom fyra månader från det arbetsgivaren enligt 4 § mottog
underrättelse om uppfinningen. Arbetsgivaren äger ej heller under längre tid
än nu sagts annan rätt varom i 3 § förmäles.

Innan tidsfristen gått till ända eller arbetsgivaren dessförinnan förklarat
sig icke önska förvärva någon rätt till uppfinningen, äger arbetstagaren
ej utan arbetsgivarens samtycke förfoga över uppfinningen eller yppa något
angående densamma under sådana omständigheter att dess offentliggörande
eller utnyttjande för annans räkning kan befaras. Arbetstagaren
må dock, sedan underrättelse skett enligt 4 §, söka patent å uppfinningen
här i riket; och åligger det honom i sådant fall att underrätta arbetsgivaren
om ansökningen inom en vecka från det den ingavs till patentmyndigheten.

6 §.

Inträder arbetsgivare, enligt denna lag eller eljest, helt eller delvis såsom
arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord uppfinning,
skall arbetstagaren vara berättigad till skälig ersättning; och skall
vad nu sagts gälla ändå att annat må hava avtalats före uppfinningens
tillkomst.

Vid ersättningens bestämmande skall särskild hänsyn tagas till uppfinningens
värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren
övertagit ävensom till den betydelse anställningen må hava haft för
tillkomsten av uppfinningen. Föreligger sådant fall som sägs i 3 § första
stycket skall, utöver skälig gottgörelse för de kostnader arbetstagaren kan
hava fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast i den mån
värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit överstiger
vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten
rimligen kunnat förutsättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

7 §.

Sökes inom sex månader efter det arbetstagare slutat anställning som avses
i denna lag patent å uppfinning, som gjorts av honom och vars utnyttjande
faller inom den förutvarande arbetsgivarens verksamhetsområde, och
äger uppfinningen samband med sådan forsknings- eller uppfinnarverksamhet
som var uppfinnarens huvudsakliga uppgift i anställningen, eller innefattar
uppfinningen eljest lösningen av en honom däri förelagd, närmare
angiven uppgift, skall så anses som om uppfinningen gjorts under anställningen.
Vad nu sagts skall dock icke gälla om uppfinnaren förmår göra
sannolikt att uppfinningen tillkommit efter det anställningen upphörde.

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, innefattande inskränkning
i den senares rätt att förfoga över uppfinning som göres mer än
ett år efter det anställningen upphört, skall vara utan verkan.

8 §•

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om
uppfinning må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa
något därom.

9 §•

Är tillämpning av villkor, som upptagits i avtal rörande rätten till arbetstagares
uppfinning, uppenbarligen stridande mot god sed eller eljest otillbörlig,
må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

10 §.

I fråga, som avser tillämpningen av denna lag, äger arbetsgivaren eller
arbetstagaren och, därest tvisten härom hänskjutes till domstol, jämväl denna
inhämta utlåtande från en särskild nämnd. Denna skall bestå av ordförande
och fyra ledamöter.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland
personer som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice
ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten
skall äga särskild insikt och erfarenhet i patenträttsliga och därmed
förbundna frågor.

Övriga ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två år i sänder, den ene såsom representant
för arbetsgivarsidan och den andre för arbetstagarsidan.

För varje ledamot i nämnden förordnar Konungen en ersättare som uppfyller
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. Lagen skall icke äga tilllämpning
å uppfinning som tillkommit före nämnda dag. Ej heller skola
bestämmelserna i 7 § första stycket gälla med avseende å den som inom sex
månader efter lagens ikraftträdande slutar anställning som avses i lagen.

Kungl. Maj ds proposition nr 101.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 december 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social-, försvars-,
handels- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, fråga om bestämmelser angående rätten till
arbetstagares uppfinningar. Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1945 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet särskilda sakkunniga att inom
departementet biträda med utredning av frågan om rätten till anställdas
uppfinningar. De sakkunniga1, vilka antagit namnet 1945 års kommitté för
utredning om rätten till anställdas uppfinningar, ha den 8 februari 1946
avgivit betänkande med förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar
(SOU 1946: 21).

Yttranden över kommitténs förslag ha efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre
Norrland, Stockholms rådhusrätt, överbefälhavaren (efter hörande av försvarsgrenscheferna),
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning,
försvarets forskningsanstalt, försvarsväsendets lönenämnd, statens
institut för folkhälsan, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens väginstitut,
statens geotekniska institut, statskontoret, allmänna lönenäinnden, överstyrelsen
för yrkesutbildning, kanslern för rikets universitet (efter hörande av
universiteten, karolinska institutet, tandläkarinstitutet samt Stockholms och
Göteborgs högskolor), tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska
högskola, domänstyrelsen, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolan,
statens maskin- och redskapsprovningsanstalter (statens maskinprovning 1

De sakkunniga voro generaldirektören N. T. Löwbeer, ordf., civilingenjören A. B. C. Dahlberg,
direktören K. E. Eriksson, ombudsmannen J. L. Geijer, överingenjören och chefen för statens geotekniska
institut W. Kjellman, byråchefen Å. C. von Zweigbergk och generaldirektören S. A. E.
ödeen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

ar), lantbrukshögskolan, jordbrukstekniska institutet, kommerskollegium,
patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, statens provningsanstalt,
flygtekniska försöksanstalten, svenska träforskningsinstitutet, statens tekniska
forskningsråd, svenska textilforskningsinstitutet, statens uppfinnarnämnd,
ingenjörsvetenskapsakademien, jernkontoret och metallografiska
institutet.

Universitetskanslern har jämväl överlämnat yttranden av de medicinska
fakulteterna och den filosofiska fakultetens matematisk-naturvetenskapliga
sektioner vid universiteten i Uppsala och Lund samt av matematisk-naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola. Tekniska högskolan i
Stockholm har bifogat ett yttrande av högskolans lärarkollegium. Kommerskollegium
har jämväl överlämnat yttranden av handelskamrarna i Stockholm
och Göteborg samt Skånes handelskammare. Dessutom har statens
provningsanstalt överlämnat ett yttrande av anstaltens tjänstemannaförening.

Tillfälle att avgiva yttrande över kommittéförslaget har även beretts svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, tjänstemännens
centralorganisation, statsverkens ingenjörsförbund, svenska industriens patentingenjörers
förening, svenska patentombudsföreningen, svenska teknologföreningen,
svenska uppfinnareföreningen och Sveriges högskoleutbildade
väg- och vattenbyggares riksförbund. Från samtliga ha yttranden inkommit.
Därjämte har ett yttrande över förslaget inkommit från kooperativa
förbundet.

Slutligen har arbetsdomstolens ordförande efter remiss avgivit yttrande
över kommittéförslaget i avseende å frågan, huruvida arbetsdomstolen bör
upptaga mål angående tillämpningen av en lag om rätten till arbetstagares
uppfinningar i de fall då tvistefrågan reglerats i kollektivavtal, över det
sålunda avgivna yttrandet ha i sin tur yttranden inhämtats av arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen och svenska industri^ änsteinannaförbundet.

Sedan kommittéförslaget varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet
och i samband därmed ett förslag till lag om rätten till arbetstagares
uppfinningar utarbetats — kommitté- och departementsförslagen
torde få såsom bilagor fogas till protokollet i detta ärende — anhåller
jag nu att få upptaga frågan till behandling.

Gällande rätt och praxis.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga särskilda bestämmelser, som
reglera frågan vem rätten till en uppfinning skall tillkomma, när uppfinningen
gjorts av person i annans tjänst samt uppfinningen står i samband
med anställningen. Inom doktrin och praxis torde man emellertid vara ense
om att den svenska rättens nuvarande ståndpunkt i denna fråga är, att en
arbetsgivare icke har någon rätt till en arbetstagares uppfinning, såvida ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

sådan rätt uttryckligen överenskominits eller får anses framgå av anställningsförhållandet
eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen.
Jag hänvisar i denna del till framställningen å s. It—14 i kommittébetänkandet
och till det rättsfall som refererats i Nytt juridiskt arkiv årg.
1946 s. 630.

Saknaden av rättsregler i ämnet har föranlett de enskilda näringsidkarna
att i stor utsträckning i sina anställningskontrakt intaga
bestämmelser, som reglera förhållandet mellan dem och de anställda
med avseende å rätten till de senares uppfinningar. En redogörelse för avtalspraxis
på detta område har lämnats å s. 14—17 i kommittébetänkandet.
Av särskilt intresse i detta hänseende är den överenskommelse av ramavtals
karaktär, som i januari 1946 — alltså kort innan kommittén avlämnade
sitt betänkande — träffats mellan arbetsgivareföreningen och svenska industritjänstemannaförbundet.
Då denna överenskommelse åberopats i åtskilliga
remissyttranden, synes det lämpligt att här närmare redogöra för innehållet
i densamma. Enligt överenskommelsen åtaga sig nämnda organisationer
att verka för att frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar i
kollektivavtal, tjänstereglementen och enskilda anställningskontrakt erhåller
följande reglering.

För av tjänsteman under anställningstiden gjord, patenterbar uppfinning
gälla följande bestämmelser:

1 a) Uppfinning, som faller inom ramen av tjänstemannens tjänst eller
särskilda uppdrag, skall vara arbetsgivarens egendom. Detsamma gäller
uppfinning, vartill den väsentliga impulsen givits genom problem inför vilka
han ställts genom sin verksamhet i tjänsten och vars utnyttjande faller
inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Arbetsgivaren ensam bestämmer
om och i vilken utsträckning uppfinningen skall patenteras och tjänstemannen
är skyldig att för detta ändamål, i den mån respektive länders lagstiftning
det fordrar, bekräfta arbetsgivarens äganderätt till uppfinningen. Äger
uppfinningen sådant värde eller har den tillkommit under sådana förhållanden,
att tjänstemannens ordinarie löneförmåner icke utgöra skälig ersättning
för densamma, är han berättigad erhålla en med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter avvägd särskild ersättning.

b) Uppfinning, som icke faller under bestämmelserna ila) här ovan
men vars utnyttjande eljest faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,
skall av tjänstemannen hembjudas arbetsgivaren till inlösen. Arbetsgivaren
bestämmer, om och i vilken utsträckning han för sin räkning vill förvärva
uppfinningen, och tjänstemannen är skyldig att mot skälig ersättning överlåta
densamma i denna utsträckning.

Därest icke arbetsgivaren inom tre månader, räknat från den dag uppfinningen
blivit arbetsgivaren hembjuden, meddelat tjänstemannen, huruvida
och i vilken utsträckning lösningsrätten kommer att utövas, äger denne
disponera över uppfinningen efter gottfinnande.

c) över uppfinning, som faller helt utom arbetsgivarens verksamhetsområde,
äger tjänstemannen fritt disponera.

Arbetsgivaren äger att beträffande varje uppfinning i första hand avgöra,
till vilken av ovannämnda tre kategorier den är att hänföra.

2) Tjänsteman, som anser sig ha gjort en patenterbar uppfinning av vad
slag den vara må, är berättigad och förpliktad att ofördröjligen göra skriftlig
anmälan härom till arbetsgivaren eller den som av honom utsetts att
mottaga dylika anmälningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Dylik anmälan behandlas konfidentiellt, och åligger det arbetsgivaren att
genom lämplig diarie- och registerföring tillse, att anmälarens prioritetsrätt
inom företaget skyddas.

Om flera anställda väsentligt bidragit till en uppfinnings tillkomst, skola
samtliga betraktas som uppfinnare.

3) Tvister rörande ovan angivna frågor skola parterna i forsta hand
söka lösa själva med anlitande av den sakkunskap, som finnes inom
f örcts^ct.

Kan tvisten icke lösas vid lokala förhandlingar, skall den, därest parterna
äro därom ense, hänskjutas till avgörande av en särskilt imättad skiljenämnd,
kallad »Industrins uppfinnarnämnd».

Industrins uppfinnarnämnd skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses
en av Svenska Arbetsgivareföreningen, en av Svenska Industri^ änstemannaFörbundet
och en, tillika ordförande, av Kungl. Patent- och Registreringsverket,
samtliga för en tid av tre år. .. . .. ,

Två ledamöter utses av parterna i tvist, som hänskjutes till nämnden.
För nämndens verksamhet skall i tillämpliga delar gälla lagen om skiljemän.

Anhängiggörande av talan inför nämnden eller domstol skall ske senast
tre år från den dag, tjänstemannen enligt 2) anmält uppfinningen för arbetsgivaren,
vid äventyr att all rätt till talan eljest är förlorad.

Enligt två vid överenskommelsen fogade protokollsanteckningar skall följande
gälla:

Till 1). När en reglering enligt förestående bestämmelser intages i kollektivavtal,
tjänstereglemente eller enskilt anställningskontrakt, skall i fråga
om koncernföretag angivas vilka i koncernen ingående företag, som skola
anses tillhöra arbetsgivarens verksamhetsområde.

Till 3). Organisationerna åtaga sig att verka för att tvister av mindre
ekonomisk betydelse icke hänskjutas till Industrins uppfinnarnämnd.

Härjämte ha organisationerna enats om att det normala förfarandet för
slitande av tvister i hithörande frågor skall vara att hänskjuta tvisterna till
Industrins uppfinnarnämnd och att domstol skall anlitas, endast när särskilda
skäl tala härför.

Under hand har inhämtats, att överenskommelsen intagits i bl. a. de kollektivavtal,
som gälla för tjänstemän anställda inom verkstadsindustrien,
textilindustrien, konfektionsindustrien och chokladindustrien, varjämte
järnbruksförbundet förklarat sig ämna verka för överenskommelsens genomförande
inom sitt avtalsområde.

Vad beträffar förhållandet mellan staten som arbetsgivare och
dess anställda förekommer det i viss utsträckning, att frågan om rätten till
anställdas uppfinningar regleras i anställningskontrakt eller eljest. Härom
hänvisas till den utredning, som finnes i ett av dåvarande statssekreteraien
Knut 151 hot i egenskap av inom handelsdepartementet tillkallad utredningsman
den 20 juni 1944 avgivet betänkande med förslag till lag om rätten till
uppfinningar in. m. vid vissa statliga verk och inrättningar (SOU 1944:27
s. 18—22). Det av Elliot framlagda lagförslaget torde få såsom bilaga fogas
vid protokollet i detta ärende. Särskilda bestämmelser i ämnet gälla vidare
— såsom av den följande redogörelsen kommer att framgå — för vissa av
de forskningsinstitut, som inrättats under senare tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Tidigare utredningar och förslng.

En laglig reglering av frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar
har varit aktuell i Sverige vid flera tidigare tillfällen.

Första gången ett direkt lagförslag framlades i ämnet var 1919, nämligen
i patentlagstiftnings kommitténs betänkande med förslag till lag om patent.

Detta lagförslag fastslog, att rätt till patent skulle tillkomma endast uppfinnaren
eller hans rättsinnehavare (5 §). Beträffande anställdas uppfinningar
skulle arbetsgivaren, såvida icke annat avtalats, anses såsom uppfinnarens
rättsinnehavare i fråga om uppfinning, som med hänsyn till de
omständigheter, under vilka densamma tillkommit, finge anses ha ingått
i den anställdes tjänsteåligganden (6 §). Rörande annan av anställd gjord
uppfinning, vars tillkomst stode i samband med den anställdes tjänsteverksarnhet
och vars utövning fölle inom arbetsgivarens verksamhetsområde,
skulle den anställde, såvida icke annat vore avtalat, vara skyldig att, innan
patent å uppfinningen av honom eller med hans medgivande av annan sök*®s’
åt arbetsgivaren hembjuda den anställde tillkommande anspråk på erhållande
av patent. Önskade arbetsgivaren förvärva anspråket, skulle han
inom sex månader från hembudet bevisligen giva den anställde detta tillkanna,
i vilket fall arbetsgivaren vore att anse såsom uppfinnarens rättsinnehavare,
dock med skyldighet för arbetsgivaren att till den anställde utgiva
ersättning, om vars storlek i brist av åsämjande talan finge föras vid
domstol Utfästelse på förhand, varigenom den anställde avstode från rätt
till ersättning, skulle vara utan verkan (7 § första stycket). Därest person,
som vore anstalld på aktiv stat i arméns eller marinens tjänst, gjorde uppfinning,
som rorde rikets försvar, skulle han vara underkastad sådan hembudsskyldighet,
som nyss nämnts, ändå att de för Övriga anställda gällande
stycket)lnin^arna ^ Sadan skyldi§het icke vore för handen (7 § andra

Beträffande de utlåtanden, som avgåvos över detta lagförslag, hänvisas till
SOU 1944: 27 s. 35 ff. Förslaget ledde icke till någon lagstiftning.

År 1938 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt dåvarande generaldirektören
K. H. R. Hjertén och dåvarande byrådirektören Å. von Zweigbergk
(1938 års patentutredning) att deltaga i de överläggningar om huvudgrunderna
för ny patentlagstiftning, som kunde komma till stånd med delegerade
från Danmark, Finland och Norge. Sådana överläggningar höllos under
åren 1938, 1939 och 1941. Därvid berördes även frågan om lagstiftning
angaende rätten till anställdas uppfinningar. Sistnämnda år voro de norska
delegerade förhindrade att närvara. De hade emellertid vid de tidigare förhandlingarna
uttalat den uppfattningen, att någon lagstiftning på ifrågavarande
område knappast vore av behovet i Norge. De danska delegerade
intogo ej någon bestämd ståndpunkt i frågan. Vid 1941 års överläggningar
enades däremot preliminärt de finska och svenska delegerade om vissa bestämmelser
av följande innehåll.

,. Arbetsgivare skulle med avseende å av arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst gjord uppfinning anses såsom uppfinnarens rättsinnehavare, därest
detta vore avtalat eller finge anses vara förutsatt mellan parterna. Om ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

betsgivaren i visst fall icke önskade inträda sasoni rättsinnehavare, skulle
han''ineddela arbetstagaren detta senast två månader från det anmodan om
besked härom framställts. Även om vad nu sagts ej vore tillämpligt, skulle
arbetstagaren, såvitt fråga vore om uppfinning, vars utövning fölle inom arbetsgivarens
verksamhetsområde, vara skyldig att utan dröjsmål hembjuda
honom tillkommande rättigheter med avseende å uppfinningen till arbetsgivaren.
Arbetsgivare, som hembjudits eller annorledes erhållit kännedom om
sådan uppfinning, som sist nämnts, skulle äga helt eller delvis inträda såsom
uppfinnarens rättsinnehavare. I så fall skulle meddelande härom
lämnas arbetstagaren senast två månader från det hembud skett. Innan sådant
meddelande lämnats eller tiden för antagande av hembudet gått till
ända, skulle arbetstagaren icke äga förfoga över uppfinningen eller yppa
något angående denna. Patent skulle dock få sökas å uppfinningen, så snart
hembud skett. Arbetsgivare, som ansåges eller inträdde såsom arbetstagares
rättsinnehavare, skulle, oavsett vad härutinnan kunde vara avtalat mellan
parterna, vara skyldig att lämna arbetstagaren skälig ersättning. Vid
bestämmande av ersättningen skulle hänsyn tagas till samtliga föreliggande
omständigheter, däribland arbetstagarens ställning och arbete hos arbetsgivaren
samt den hjälp, som lämnats arbetstagaren från denne. Om uppfinnarverksamhet
måste anses ingå i arbetstagarens tjänsteåligganden och
dennes avlöning bestämts med hänsyn härtill, skulle ytterligare ersättning
utgå endast, om uppfinningens betydelse väsentligt överstege vad parterna
kunde antagas ha räknat med vid avtalets slutande. Talan om ersättning
finge ej väckas senare än tre år sedan patent meddelats.

Nu nämnda bestämmelser överensstämma i huvudsak med dem, som ingå
i 23 och 24 §§ finska patentlagen av den 7 maj 1943. Dessa stadganden lyda:

23 §. Har uppfinning gjorts av person i annans arbete eller tjänst, tillhöra
de av uppfinningen härflytande rättigheterna arbetsgivaren, därest
detta är avtalat eller bör anses vara förutsatt mellan parterna.

Uppfinning, som jämlikt 1 mom. icke tillhör arbetsgivaren, men som kan
utövas i sådan rörelse eller inrättning, i vars arbete eller tjänst arbetstagaren
gjort uppfinningen, är arbetstagaren skyldig att hembjuda arbetsgivaren,
så snart den är gjord.

Arbetsgivare, vilken arbetstagaren hembjudit sådan uppfinning, som avses
i 2 inom., kan förvärva denna genom att inom två månader från det
hembudet gjorts underrätta arbetstagaren om, att han övertager den hembjudna
uppfinningen. Innan sådan underrättelse lämnats eller tiden för hembudets
godkännande gått till ända, äger arbetstagaren icke förfoga över
uppfinningen eller yppa något angående denna. Patent får dock sökas å
uppfinningen, så snart hembud skett. Därest arbetsgivaren eljest erhållit
kännedom om sådan uppfinning, vare han berättigad att utan att invänta
hembud förvärva uppfinningen genom att underrätta arbetstagaren om sitt
anspråk.

Vad i denna paragraf är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om
offentligrättsligt tjänsteförhållande.

24 §. Arbetsgivare, vilken av uppfinning härflytande rättigheter jämlikt
23 § tillhöra eller till vilken de enligt samma paragraf övergått, vare, oavsett
vad härutinnan är avtalat mellan parterna, skyldig att lämna arbetstagaren
skälig ersättning. Vid bestämmande av ersättningen bör hänsyn tagas
till samtliga å saken verkande omständigheter, särskilt till uppfinningens
betydelse samt därtill, på vad sätt den omständigheten bidragit till
uppfinningens tillkomst, att uppfinnaren varit i arbetsgivarens tjänst. I fall

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

uppfinnareverksamhet måste anses hava ingått i arbetstagarens tjänsteåligganden
och dennes lön bestämts med hänsyn härtill, utgår ytterligare ersättning
endast, därest uppfinningens betydelse befinnes väsentligen överstiga
vad vid avtalets slutande hade kunnat förutsättas.

Talan om erläggande av ersättning i stöd av 1 mom. skall anhängiggöras
innan tre år förflutit från den dag patentet meddelades.

Något definitivt lagförslag i ämnet framlades ej av 1938 års patentutredning.

Spörsmålet om rätten till anställdas uppfinningar har därefter även berörts
av utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande
i dess den 23 februari 1942 avgivna betänkande nr I (SOU 1942: 6),
vilket låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition nr 282 till 1942 års riksdag
angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning in. m., ävensom
av statens krisrevision i skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 januari 1942. Vad
nämnda utredning samt krisrevisionen därvid anförde jämte ett yttrande
av chefen för handelsdepartementet med anledning av betänkandet samt utlåtanden
över revisionens skrivelse återfinnes i tidigare omnämnda betänkande
SOU 1944: 27 s. 23 ff.

Den förut omnämnda Elliotska utredningen, som verkställdes 1943—
1944, avsåg frågan om äganderätten till resultaten av den tekniskt-vetenskapliga
forskning, som bedrives vid statliga verk och institutioner.
Följande redogörelse må här lämnas för huvuddragen i den av
Elliot föreslagna lagen.

Lagen skulle, under förutsättning av Konungens förordnande, äga tilllämpning
å statligt verk och annan statlig inrättning, där tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt
arbete bedreves. Undantag skulle göras för universitet,
högskola och annan inrättning, tillhörande undervisningsväsendet (1 §).

Beträffande den rätt, som skulle tillkomma staten-arbetsgivaren, stadgade
förslaget, att uppfinning, som gjordes av den, vilken vore anställd eller
eljest tjänstgjorde vid verk eller inrättning, varå lagen skulle äga tillämpning,
skulle, därest uppfinningen tillkommit såsom resultat av ett helt eller
delvis i tjänsten utfört arbete eller eljest innefattade lösningen av en i
tjänsten förelagd uppgift, av uppfinnaren utan dröjsmål anmälas för verket
eller inrättningen; dock att sådan anmälan icke erfordrades, där uppfinningen
uppenbarligen saknade större praktisk betydelse. Detsamma skulle
jämväl gälla beträffande uppfinning, som tillkommit utom tjänsten men
låge inom ramen för det vid verket eller inrättningen bedrivna arbetet eller
eljest vore av beskaffenhet att kunna tjäna verkets eller inrättningens syfte
(2 §). Ville staten beträffande uppfinning, som nu nämnts, helt eller delvis
inträda såsom uppfinnarens rättsinnehavare, vore staten berättigad därtill.
Underrättelse därom skulle, med angivande tillika av i vilken utsträckning
staten önskade begagna sig av nämnda rätt, tillställas uppfinnaren
senast inom tre månader från det denne begärde besked härutinnan (3 §
första stycket). Lnder den tid, då det ännu ej vore klart, om staten skulle
övertaga viss uppfinning eller ej, skulle uppfinnaren icke utan statens samtycke
få förfoga över uppfinningen eller yppa något angående densamma
under sådana omständigheter, att dess offentliggörande eller utnyttjande
för annans räkning kunde befaras; dock skulle patent å uppfinningen få
sökas av uppfinnaren, sedan han anmält densamma för arbetsgivaren (3 8
andra stycket).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Beträffande uppfinning, soin tillkommit efter anställningens upphörande,
stadgades att om någon inom tre år efter slutad anställning gjorde uppfinning,
vilken läge inom ramen för det vid vederbörande verk eller inrättning
bedrivna arbetet eller eljest vore av beskaffenhet att kunna tjäna verkets
eller inrättningens syfte, och uppfinningen vore resultat av arbete,
som uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller eljest innefattade
lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift, med avseende å sådan uppfinning
skulle så anses, som om tjänsteförhållandet alltjämt bestode. Bestämmelsen
skulle icke gälla, där arbetet i statens tjänst innefattat fullgörande
av en allmän medborgerlig skyldighet eller utförts på grund av anställning
i arméns, marinens eller flygvapnets reserv (4 §).

Om patent sökts eller meddelats å uppfinning, med avseende å vilken staten
enligt lagförslaget inträtt såsom rättsinnehavare men staten icke önskaj
de fullfölja ansökningen eller upprätthålla patentet, skulle uppfinnaren underrättas
därom senast tre månader innan vederbörlig åtgärd för fullföljd
eller upprätthållande behövde vidtagas eller, därest hinder mötte mot iakttagande
av sagda tid, så snart ske kunde. Uppfinnaren skulle för sådant fall,
där ej förbehåll i annan riktning gjordes, äga inträda i statens rätt med
avseende å patentet (5 §'').

För den rätt till sin uppfinning, som den anställde skulle avstå till staten,
skulle han vara berättigad till skälig ersättning. Vid ersättningens bestämmande
skulle hänsyn tagas till samtliga föreliggande omständigheter,
därvid särskilt avseende skulle fästas såväl vid uppfinningens betydelse
samt omfattningen och värdet av de rättigheter i fråga om uppfinningen,
vilka staten övertagit, som även vid den utsträckning, i vilken uppfinnarens
tjänst och arbete hos staten samt de betingelser, under vilka han till
följd härav kunnat syssla med uppfinningen, medverkat till denna. Inginge
i uppfinnarens tjänst tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete och låge
uppfinningen inom ramen för uppfinnarens arbetsområde skulle, utöver
ersättning för skäliga kostnader som uppfinnaren kunde ha fått vidkännas
för uppfinningen, ersättning utgå allenast om uppfinningens värde väsentligen
överstege vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning och
de förmåner, han åtnjöte i tjänsten, rimligen kunnat förutsättas. Uppfinnare,
som önskade komma i åtnjutande av ersättning, skulle göra framställning
därom inom ett år från det anmälan om uppfinningen skett (6 §).

Lagförslaget upptog vidare vissa forumbestämmelser (7 §). Enligt dessa
skulle tvister angående ersättning eller tillämpningen i övrigt av den föreslagna
lagen icke hänskjutas till domstol utan avgöras av en särskild nämnd,
kallad statens tekniska skiljenämnd. Denna skulle bestå av fem av Konungen
på viss tid förordnade ledamöter jämte ersättare för dem. Vid förordnande
av ledamöter jämte ersättare skulle tillses, att såväl statens som
arbetstagarnas intressen bleve tillgodosedda. Kostnaderna för nämndens
verksamhet skulle bestridas av allmänna medel.

Vad i lagförslaget stadgades om uppfinning skulle i tillämpliga delar
gälla med avseende å förfarande eller anordning av teknisk natur, som ej
vore att hänföra till uppfinning (8 g). Lagen skulle icke föranleda rubbning
i den rätt, som kunde tillkomma tredje man på grund av utfästelse
av uppfinnaren före inträde i statens tjänst, såvida ej arbetet därstädes
innefattade fullgörande av eu allmän medborgerlig skyldighet eller utfördes
på grund av anställning i armens, marinens eller flygvapnets reserv (9 g).
Förslaget upptog vidare elt stadgande om diskretionsplikt (10 g). Slutligen
innehöll förslaget en straffbestämmelse för uppfinnare som underlät att
ställa sig bestämmelserna i lagen till efterrättelse eller som bröt mot diskrclionsplikten
(It g).

Kungl. Mnj. ts proposition nr 101.

Över det Elliotska förslaget avgåvos ett sextiotal yttranden. Ett tiotal
remissinstanser tillstyrkte förslaget eller lämnade desamma utan erinran,
ett tjugutal godtogo en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
eller på grundval av förslaget, medan ett trettiotal yttranden gingo i huvudsakligen
avstyrkande riktning. I det stora flertalet av sistnämnda yttranden
vitsordades i och för sig behovet av lagstiftning eller annan reglering
på området. Lagförslaget avstyrktes emellertid på huvudsakligen tre olika
grunder. Sålunda gjordes i flera yttranden gällande, att en lagstiftning på
området icke borde begränsas till statsanställda utan borde avse förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare över huvud taget. Vidare intogo
flera remissinstanser den ståndpunkten, att reglering på området borde
— med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika statsinstitutioner
— ske särskilt för varje verk i avlöningsreglementen, instruktioner o. d.
Slutligen påyrkades i åtskilliga yttranden, särskilt från enskilda organisationer
och sammanslutningar, att lagförslaget måtte omarbetas med större
hänsynstagande till de anställdas intressen. En något utförligare redogörelse
för innehållet i yttrandena har lämnats i kommittébetänkandet å s. 29 ff.

Sistnämnda lagförslag har icke lett till någon lagstiftning.

Kommitténs uppdrag och huvuddragen i dess förslag.

I direktiven för den nu förevarande utredningen anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, att skäl talade för
att frågan om en laglig reglering av rätten till anställdas uppfinningar i
hela sin vidd på en gång upptoges till övervägande. Med hänsyn härtill borde
en allsidig utredning verkställas angående detta spörsmål.

I direktiven anfördes vidare:

Vid en lagstiftning i ämnet gäller att söka åstadkomma en skälig avvägning
mellan den anställdes och arbetsgivarens berättigade intressen. Å
ena sidan måste sålunda den synpunkten beaktas, att den anställde som
gjort uppfinningen i fråga skäligen bör ha del i den ekonomiska vinsten av
densamma. Sådana anställningsvillkor som tillerkänna arbetsgivaren ensamrätt
till den anställdes uppfinning kunna med hänsyn härtill i vissa fall
innebära en obillighet mot den anställde. Å andra sidan måste uppmärksammas,
att arbetsgivaren, i vars tjänst uppfinningen skett, ofta har ett
berättigat krav på att rätten till uppfinningen skall övergå till honom. När
ett sådant krav kan anses vara för handen är tydligen beroende på uppfinningens
art och de omständigheter under vilka den tillkommit. I detta hänseende
kunna förhållandena vara synnerligen olika. Vad till en början angår
de fall, då uppfinningen saknar egentligt samband med anställningen,
synes arbetsgivaren i allmänhet icke böra kunna påfordra någon rätt till
uppfinningen. Men även när ett sådant samband finnes är läget självfallet
olika, om arbetstagaren anställts helt eller delvis i syfte att för arbetsgivarens
räkning ägna sig åt uppfinnarverksamhet eller om anställningen varit
sådan, att en uppfinning i samband med densamma endast framstått som
en avlägsen möjlighet. Mellan dessa ytterlighetsfall inrymmas tydligen en
mängd anställningsförhållanden med skiftande syfte. Vid bedömandet av
spörsmålet om arbetsgivarens rätt till anställdas uppfinningar måste tyd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

ligen hänsyn tagas ej endast till anställningens syfte utan även till anställningsvillkoren
överhuvud taget.

Vid en utredning i ämnet torde alltså i första hand böra undersökas, under
vilka omständigheter en arbetsgivare bör äga rätt till arbetstagares uppfinningar.
Därjämte torde höra utredas, huru långt denna rätt bör sträcka
sig. Jag vill särskilt framhålla, att i fråga om uppfinningar av betydelse
för försvaret staten självfallet kan ha ett betydande intresse att erhålla
uteslutanderätt till desamma. I fråga om andra uppfinningar kan en intresseavvägning
mången gång leda till, att det framstår som skäligt att såväl
arbetsgivaren som arbetstagaren erhåller viss rätt till uppfinningen. I
en del fall kan det härvid synas rimligt, att en sådan uppdelning mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren sker genom att den förre tillerkännes rätt
att, om han så önskar, mot ersättning förvärva rätten till uppfinningen. I
andra fall åter kan arbetsgivarens intresse anses skäligen tillgodosett genom
en rätt att begagna uppfinningen i sin egen verksamhet medan i övrigt
rätten till uppfinningen tillkommer arbetstagaren.

En synpunkt som vid en utredning i ämnet måste skänkas vederbörligt
beaktande är, att en rättslig reglering icke bör ske på sådant sätt att uppfinnarverksamheten
hämmas. Behörig hänsyn bör sålunda tagas till det förhållandet,
att om de anställdas rätt till av dem gjorda uppfinningar i alltför
hög grad beskäres, den nödvändiga stimulansen för uppfinnarverksamhet
kan tänkas bortfalla.

Kommittén har i fråga om behovet av en lagstiftning angående rätten
till anställdas uppfinningar till en början erinrat om att detta spörsmål
föranlett olika lagförslag (patentlagstiftningskommittén år 1919, Elliots
förslag år 1944) och att ett stort antal främmande länder genom lagstiftning
reglerat hithörande förhållanden, däribland senast Finland år 1943.

Kommittén fortsätter:

Det kan också vara anledning att påminna om att frågan varit föremål
för 1938 års patentutrednings behandling och dryftats gemensamt av delegerade
från de nordiska länderna. Det torde av berörda förhållanden kunna
dragas den slutsatsen, att starka och vittutgrenade intressen verkat i riktning
mot en rättslig reglering på förevarande område.

I vårt land har emellertid hittills i fråga om anställdas uppfinningar rått
avtalsfrihet. Av remissbehandlingen av det Elliotska förslaget framgår, att
man på åtskilliga håll icke anser detta tillstånd ha medfört några olägenheter
men att å andra sidan i många fall gjorts gällande, att eu lagreglering
vore påkallad. I själva verket var det ju statens såsom arbetsgivare behov
av normgivande bestämmelser, som gav anledning till den Elliotska utredningen.

Inom de större industriföretagen i landet har, beträffande tjänstemän,
rätten till de anställdas uppfinningar i stor utsträckning reglerats genom
särskilda bestämmelser vid anställningsavtalens ingående. I allmänhet innefatta
dessa bestämmelser långt gående inskränkningar i arbetstagarnas rätt
att förfoga över sina uppfinningar. Avtalsfriheten kan i dessa fall i stort
sett sägas ha företrädesvis varit till arbetsgivarnas förmån. Även sådana för
arbetstagaren vitala intressen, som huruvida ersättning skall tillkomma honom
och bestämmandet av ersättningens belopp, ha enligt avtalens lydelse
undandragils hans inflytande. Härmed har kommittén dock icke velat göra
gällande, att i tillämpningen dessa avtal i allmänhet lett till för arbetstagarna
obi 11 iga kon sek veu ser.

Å andra sidan förekommer cll mycket stort antal anställningsförhållanden,
särskilt för arbetare samt inom småindustri och hantverk, där några

Kungl. l\laj:ts proposition nr 101.

avtal rörande de anställdas uppfinningar icke alls föreligga. I sådana fall
torde avsaknaden av lagbestämmelser ha föranlett mycken osäkerhet hos
bägge parterna och för arbetsgivaren inneburit en nackdel så till vida, att,
om saken ställts på sin spets, han icke kunnat göra gällande någon rätt till
uppfinningen, även om, materiellt sett, goda skäl talat för att en sådan rätt
för honom borde vara för handen.

Beaktar man nu anförda omständigheter, kan det enligt kommitténs mening
med fog hävdas, att en lagstiftning på ifrågavarande område borde ur
både arbetsgivares och arbetstagares synpunkt vara önskvärd, även om det
icke kan påstås, att svåra och utbredda missförhållanden eller olägenheter
göra en sådan lagstiftning oundgängligen nödvändig. Genom en lagreglering
skulle den nuvarande tämligen vanliga ovissheten om rådande rättsläge avlägsnas
och normer givas, som skulle kunna tjäna till viss ledning i avtalspraxis.
Kommittén har nämligen den uppfattningen, att vid en lagstiftning
alltjämt ett avsevärt utrymme bör givas åt det fria avtalet. Med hänsyn till
de skiftande förhållanden, varunder näringslivet arbetar och särskilt uppfinnarverksamhet
bedrives, erbjuder det stora svårigheter att åstadkomma
för alla fall passande regler. För båda parterna torde det i längden vara bäst,
att de så långt som möjligt kunna reglera sina mellanhavanden genom frivilliga
överenskommelser. Bestämmelserna i en blivande lag synas därför i
allmänhet böra taga sikte på avtalslösa förhållanden och endast undantagsvis
erhålla tvingande natur.

Sammanfattningsvis har kommittén anfört, att lagen borde syfta till att
dels med hänsyn till de många anställningsfall, där avtal om de anställdas
uppfinningar saknades, klargöra rättsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare och skäligen tillgodose varderas berättigade intressen, dels genom
bestämmelser, som icke finge åsidosättas genom avtal, i vissa väsentliga
avseenden trygga den i allmänhet svagare avtalspartens, arbetstagarens, rätt.
Vid en reglering på detta område gällde det emellertid att ej endast taga
hänsyn till parternas, d. v. s. arbetsgivarnas och arbetstagarnas, berättigade
intressen utan även att skänka beaktande åt det allmännas intresse av att
forsknings-, utvecklings- och uppfinnararbete, som förde tekniken framåt
och vore en stor tillgång för landet, icke hämmades.

Beträffande huvuddragen i kommitténs lagförslag anmärkes
till en början, att detta har avseende å här i riket patenterbara uppfinningar
av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (1 §). I förslaget fastslås
uttryckligen, att arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som
andra uppfinnare, om ej annat följer av lagens bestämmelser (2 §). Vid
regleringen av arbetsgivarens anspråk har kommittén uppdelat uppfinningarna
i tre olika kategorier, nämligen

1. sådana uppfinningar, vilkas tillkomst står i samband med arbetstagarens
tjänsteverksamhet och vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde (i betänkandet benämnda tjänsteuppfinningar);

2. sådana uppfinningar, som icke stå i samband med arbetstagarens
tjänsteverksamhet men som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde
(benämnda övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde'');
samt

3. sådana uppfinningar, som falla utanför arbetsgivarens verksamhetsområde
(benämnda fria uppfinningar).

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Endast beträffande den första kategorien, de s. k. tjänsteuppfinningarna,
har arbetsgivaren enligt förslaget erhållit möjlighet att mot arbetstagarens
vilja förvärva viss — ehuru begränsad — rätt att utnyttja dennes uppfinningar,
närmare bestämt en rätt att utöva uppfinningarna i sin egen verksamhet
(3 § andra st.). Däremot har arbetsgivaren ansetts böra tillförsäkras
viss tid, under vilken han skulle ha företrädesrätt att med arbetstagaren
träffa frivillig uppgörelse om utnyttjandet, såväl när det gäller tjänsteuppfinningar
som i fråga om övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde
(3 § tredje st.). Beträffande båda dessa kategorier har alltså
föreslagits viss inskränkning i arbetstagarens rätt att omedelbart fritt förfoga
över sin uppfinning. Sådan inskränkning har däremot icke funnits
böra ifrågasättas beträffande de fria uppfinningarna. Såväl vid tjänsteuppfinningar
som när det gäller övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde
har arbetstagaren vidare ansetts böra åläggas förpliktelse
att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om uppfinningen (3 §
första st.). Under den tid arbetsgivaren ägde företrädesrätt att förvärva
mera vidsträckt rätt till en uppfinning skulle arbetstagaren icke utan arbetsgivarens
samtycke äga förfoga över uppfinningen eller yppa något angående
densamma under sådana omständigheter, att dess offentliggörande
eller utnyttjande för annans räkning kunde befaras; dock att arbetstagaren
skulle äga att söka patent å uppfinningen (4 §). Arbetstagare, vars rätt till
uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren, skulle, oavsett vad
därutinnan kunde ha avtalats, vara berättigad till skälig ersättning (5 §
första st.). Anspråk på ersättning skulle dock ej få framställas senare än
tre år från det patent å uppfinningen meddelats här i riket (5 § andra st.).
För att skydda arbetstagaren mot oskäligt hårda inskränkningar i hans rätt
att förfoga över uppfinningar, som tillkommit efter anställningens slut,
har kommittén föreslagit en tvingande bestämmelse av innehåll, att överenskommelser
om sådana inskränkningar skulle vara utan verkan, i den
mån de avsåge uppfinningar gjorda mer än två år efter det tjänsteförhållandet
upphört (6 §). Förslaget upptager vidare en specialbestämmelse (7 §)
om uppfinningar av betydelse för rikets försvar, gjorda av bland andra värnpliktiga
eller av reservister under tjänstgöring vid krigsmakten, samt ett
stadgande (8 §) om diskretionsplikt för den som till följd av bestämmelserna
i lagen vinner kännedom om uppfinning. Slutligen stadgas, att mål angående
tillämpningen av lagen skola upptagas av Stockholms rådhusrätt samt att i
frågor om ersättning enligt 5 § utlåtande skall, om arbetsgivaren eller arbetstagaren
det begär, inhämtas av en särskild nämnd, innan frågan hänskjutes
till domstol (9 §).

En ledamot av kommittén, civilingenjören Dahlberg, har avgivit ett särskilt
yttrande, i vilket han föreslagit, att arbetsgivaren i vissa fall — nämligen
om en tjänsteuppfinning tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade
anvisningar i arbete på ett av arbetsgivaren uppställt problem ■— skulle vara
berättigad att även mot arbetstagarens vilja förvärva uteslutanderätt och
ej blott nyttjanderätt till uppfinningen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Allmän motivering.

Behovet av en lagstiftning.

Kommitténs mening, att en lagstiftning angående rätten till anställdas
uppfinningar är av behovet påkallad, har biträtts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden.

Statens uppfinnarnämnd har sålunda anfört, att den haft åtskilliga tillfällen
att konstatera behovet av normerande riktlinjer för äganderätts- och
ersättningsfrågor beträffande uppfinningar gjorda av såväl privatanställda.
som statsanställda. Tjänstemännens centralorganisation har betonat, att
avsaknaden av lagbestämmelser lett till osäkerhet hos både arbetsgivare och
anställda. Svea hovrätt och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
ha särskilt understrukit behovet av en reglering för småindustri och hantverk.
Jämväl kooperativa förbundet har betonat önskvärdheten av en lagstiftning
för det stora antal fall, där fasta uppgörelser liknande dem som
vanligen träffades inom storindustrien icke funnes. Krig smaterielverket har
anfört, att det framstode såsom en betänklig brist att några i lag givna
bestämmelser icke funnes angående rätt till uppfinningar vid statliga verk
och inrättningar. Denna brist gjorde sig desto starkare gällande, som statliga
myndigheter enligt verkets mening för närvarande icke torde kunna
träffa avtal rörande tjänstevillkor med annan än arvodesanställd personal.
Jämväl statens provningsanstalt har ansett det vara till fördel att klara
riktlinjer bleve uppdragna på förevarande rättsområde. Försvarets forskningsanstalt
har omtalat, att flera betydelsefulla frågor rörande uppfinningar
vid anstalten blivit vilande i brist på vägledande föreskrifter rörande
rätten till arbetstagares uppfinningar; en reglering av denna fråga måste
ur många synpunkter hälsas med tillfredsställelse. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har understrukit, att frågan om statsanställdas rätt till
uppfinningar borde regleras i lag, medan styrelsen förklarat sig sakna
anledning att ingå på frågan, huruvida behov av en lagstiftning i ämnet
förelåge med avseende å arbetstagare i enskild tjänst.

Kommerskollegium, ingenjörsvetenskapsakademien och vissa i ärendet
hörda sammanslutningar ha emellertid, under hänvisning till den i januari
1946 träffade överenskommelsen mellan arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet,
mer eller mindre starkt ifrågasatt behovet av en
lagstiftning på förevarande område.

Sålunda ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet
i ett gemensamt yttrande anfört följande.

Efter långvariga förhandlingar ha arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet
träffat en överenskommelse om rätten till anställdas
uppfinningar. Enligt denna överenskommelse åtaga sig nämnda organisationer
att verka för att denna rätt i kollektivavtal, tjänstereglementen och
anställningskontrakt regleras enligt överenskommelsens normer. Dessa normer
innebära en noggrann avvägning mellan arbetsgivarens och arbetstaga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

rens intressen samt inrättandet av en särskild skiljenämnd för slitande av
tvister. I denna överenskommelse har uppfinnarfrågan erhållit en reglering
som såväl arbetsgivare som arbetstagare inom industrien ansett sig
kunna godtaga. Det finnes anledning räkna med att denna reglering efter
hand kommer att bli gällande inom större delen av de avtalsslutande organisationernas
verksamhetsområden och därmed för det stora flertalet av de
arbetsgivare inom industrien, vilka för närvarande ha denna fråga reglerad
med sina arbetstagare, överenskommelsens regler torde också komma att
få en normerande verkan på innehållet i de avtal, som träffas utanför de
avtalsslutande organisationernas verksamhetsområden. Inom mycket stora
delar av näringslivet kommer sålunda den förevarande frågan att regleras
utan lagstiftning. I avvaktan på att närmare erfarenheter vinnas rörande
verkningarna av denna reglering vilja organisationerna starkt ifrågasätta
lämpligheten av att nu införa en lagstiftning på detta område. Därmed borde
i varje fall anstå till dess det tilläventyrs visar sig, att den ingångna överenskommelsen
icke kommer att tillgodose de anställda uppfinnarnas rättmätiga
intressen.

Kommerskollegium har ansett sig ej för närvarande kunna tillstyrka, att
kommitténs förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet. Kollegiet har
därvid framhållit, att förslaget i väsentliga avseenden skilde sig från 1946
års överenskommelse. Detta gällde exempelvis så viktiga områden som i
vad mån arbetstagare skulle äga söka patent på uppfinning samt arbetsgivare
äga exploatera den. Redan detta förhållande gjorde, att största tvekan
måste hysas mot lämpligheten av förslagets fastställelse som lag. I varje
fall borde väl med lagstiftningsåtgärder anstå till dess det till äventyrs visade
sig att överenskommelsen och den rättspraxis, som i anslutning därtill
kunde utveckla sig, icke rättvist tillgodosåge av frågan berörda parters intressen.

Liknande synpunkter ha anlagts av ingenjörsvetenskapsakademien.

I ett yttrande av Stockholms handelskammare, till vilket kommerskollegium
hänvisar, har anförts bl. a. följande.

För anställda inom den större och medelstora industrien kan en lagstiftning
på förevarande område knappast anses vara av behovet påkallad. Kommittén
har emellertid motiverat den föreslagna lagstiftningen med att det
särskilt för arbetare inom småindustri och hantverk förekomme ett mycket
stort antal anställningsförhållanden, där några avtal om anställdas uppfinningar
icke alls förelåge. Även om denna uppgift är riktig, vilket förefaller
sannolikt med hänsyn till att målmedveten teknisk forskning icke bedrives
inom berörda områden av näringslivet i ens tillnärmelsevis samma grad
som inom den större industrien, är handelskammaren likväl icke övertygad
om att en laglig reglering för den skull är behövlig eller ens lämplig. Inom
sådan hantverksmässig eller småindustriell verksamhet, där uppfinningar
kunna väntas bli resultatet av de anställdas arbete, torde nämligen avtal
om arbetsgivarens rätt därtill mestadels träffas. Då sådana avtal icke förekomma,
torde delta bero på att man i allmänhet utgått ifrån, att arbetsgivaren
icke skall äga någon rätt till uppfinningen. Även om uppfinningen
T sådana fall tillkommit under tjänsteverksamhet och faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde torde den icke behöva vara att anse som ett led
i eller som en direkt följd av anställningen, och cn lagstiftning sådan som
den här föreslagna skulle alltså gå längre än vad man även på arbetsgivarehåll
anselt motiverat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Jämväl allmänna lönenämnden, till vars yttrande försvarsväsendets lönenämnd
i allt väsentligt anslutit sig, har ställt sig tveksam till behovet av en
lagstiftning och anfört, att det inom nämnden satts i fråga, om man icke
tills vidare i huvudsak kunde stanna vid inrättandet av den av kommittén
föreslagna särskilda nämnden, vilken skulle kunna utöva ett normerande
inflytande på förevarande område.

Vad angår frågan huruvida 1946 års överenskommelse kan anses göra en
lagstiftning på förevarande område överflödig har tjänstemännens centralorganisation,
till vilken industri^änstemannaförbundet är anslutet, intagit
en annan ståndpunkt än motparten, i det att centralorganisationen i princip
tillstyrkt kommitténs förslag. Beträffande innebörden av 1946 års överenskommelse
har centralorganisationen anfört, att de anställda uppfinnarnas
rättigheter inom den privata industrien genom överenskommelsen betydligt
förbättrats i jämförelse med rättsläget enligt tidigare tillämpade uppfinnarklausuler,
vilka inneburit långtgående inskränkningar i arbetstagarnas
rätt att förfoga över sina uppfinningar. Visserligen innefattade överenskommelsen
större inskränkningar i arbetstagarens rätt än som ansetts böra
medgivas i kommitténs förslag, men överenskommelsen borde ses mot bakgrunden
av att de dittills gällande bestämmelserna ställt arbetstagaren helt
rättslös. Överenskommelsen innebure sålunda ett stort steg framåt.

Några av de remissinstanser som ifrågasatt, huruvida ett behov av lagstiftning
på förevarande område verkligen förelåge, ha till stöd för denna
sin uppfattning jämväl åberopat kommitténs eget uttalande, att det icke
kunde påstås att svåra och utbredda missförhållanden eller olägenheter
gjorde en lagstiftning oundgängligen nödvändig.

I detta sammanhang förtjänar nämnas, att krigsmaterielverket i en den
30 april 1948 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet starkt
understrukit behovet av en lagstiftning om rätten till statsanställdas
uppfinningar.

I skrivelsen anföres bland annat:

Frågor angående förvärv av rätt till anställdas uppfinningar ha i stor utsträckning
uppkommit inom försvaret såväl under det senaste kriget som
därefter. Med undantag för vissa under senaste kriget tillfälligt inrättade
organ — statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd
— ha försvarets myndigheter i allmänhet icke träffat generella avtal med
de hos myndigheterna anställda angående rätten till de uppfinningar som
de kunna komma att göra under sin anställning. Beträffande tjänstemän,
vilkas anställningsförhållanden regleras av de statliga avlöningsreglementena,
har hinder ansetts föreligga att träffa dylika avtal. Därtill kommer
att vid inplacering i lönegrad eller eljest vid bestämmande av avlöning
hänsyn icke kunnat tagas till eventuell framtida uppfinnarverksamhet från
den anställdes sida. Kronan synes sålunda lika litet som någon annan arbetsgivare
kunna hävda någon rätt till uppfinning, som gjorts i tjänsten,
ens när uppfinnaren haft ett direkt uppdrag att syssla med visst konstruktions-
eller liknande tekniskt arbete. Någon rätt torde för statens del endast
föreligga i de undantagsfall, då uppfinnaren direkt erhållit anvisning
om de vägar enligt vilka uppfinningen sedermera kommit till stånd. Dessa
förhållanden ha föranlett och föranleda fortfarande stora svårigheter för
försvarets myndigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Frågan om den ersättning, som skall tillkomma uppfinnare för upplåtande
av nyttjanderätt för försvarets räkning, har bedömts från fall till
fall. Uppgörelserna ha många gånger blivit beroende av föreliggande förhandlingssituation
och uppfinnarens större eller mindre beredvillighet att
gå Kronan tillmötes. För krigsinaterielverket har det därför varit mycket
svårt att i de fall, som handlagts av verket eller i vilka verket avgivit yttrande,
tillämpa några generella normer. Handläggningen av ersättningsfrågor
av förevarande slag skulle underlättas om de rättsliga grundvalarna
för parternas ömsesidiga anspråk voro åtminstone i huvudsak reglerade genom
lagstiftning.

Då Kronan enligt 7 § i lagen den 29 november 1946 med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret kan expropriera sådan
uppfinning, skulle Kronan visserligen icke behöva finna sig i vilken
ekonomiskt ogynnsam uppgörelse som helst. Emellertid har nyssnämnda
expropriationsbestämmelse ännu aldrig tillämpats och man kan hos myndigheterna
iakttaga en viss obenägenhet att hänskjuta frågor innefattande
skälighetsprövning av ersättningsbelopp till avgörande av domstol. På grund
av nu berörda förhållanden framstår det som synnerligen angeläget att
en lagstiftning i huvudsak byggande på det av 1945 års kommitté avgivna
förslaget snarast kommer till stånd. Särskilt skulle den i lagförslagets 9 §
avsedda nämnden kunna bli av största betydelse för åstadkommande av
större enhetlighet på detta område.

Inom det enskilda näringslivet träffa arbetsgivarna i allmänhet avtal
med sådana anställda, som syssla med forsknings- eller konstruktionsverksamhet,
angående rätten till av dem gjorda uppfinningar. Såsom ovan
angivits kunna emellertid avtal av denna karaktär i allmänhet icke träffas
mellan en statlig myndighet och de hos myndigheten anställda. För statsförvaltningens
del är behovet av en lagstiftning i ämnet synnerligen angeläget.
Det kan ifrågasättas, om icke i avvaktan på en allmän lagstiftning
provisoriska bestämmelser borde utfärdas rörande rätten till statsanställdas
uppfinningar.

En särskild fråga är, huruvida universitet och högskolor böra
undantagas från lagens tillämpning. Till detta spörsmål återkommer jag
i det följande.

Lagens allmänna karaktär ni. in.

Beträffande den avsedda lagens allmänna karaktär har kommittén ututtalat
den uppfattningen, att man borde gå fram med viss återhållsamhet.
Lagstiftningen borde undvika ett reglerande i fråga om detaljer och
inskränkas till generella föreskrifter om det mest väsentliga. Man finge betänka,
att det vore fråga om ett förut i lag oreglerat rättsområde. Erfarenhet
saknades alltså om vilken verkan lagbestämmelser härutinnan kunde
få för de berörda parterna.

Kommitténs uttalande angående den avsedda lagens allmänna karaktär
har lämnats utan erinran i flertalet yttrande n. Svenska industriens
patentingenjörers förening bär emellertid anmärkt, att i synnerhet arbetstagaren-uppfinnaren
komme att ha betydande olägenheter av att lagen,
därest den utformades enligt kommitténs förslag, i så stor utsträckning
måste tolkas mot bakgrunden av motiveringen. Några remissinstanser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

däribland Svea hovrätt och försvarets forskningsanstalt, ha gjort gällande
att den av kommittén utarbetade lagtexten i vissa fall vore så kortfattad,
att man vid läsningen enbart av denna lätt kunde få den uppfattningen,
att innebörden av bestämmelserna vore en annan än motiven gåve vid
handen. Å andra sidan har Svea hovrätt förklarat sig anse det vara hättre,
att lagen i erforderlig utsträckning kompletterades genom avtal än att den
utbyggdes till ett invecklat komplex av mer eller mindre tvingande regler.
Såsom av den följande redogörelsen kommer att närmare framgå, ha likväl
åtskilliga instanser hemställt, att lagtexten på olika punkter måtte få
en fylligare utformning än kommittén föreslagit.

Beträffande frågan huruvida lagstiftningen bör vara dispositiv
eller icke har kommittén såsom sin uppfattning hävdat,
att full avtalsfrihet i princip borde råda på förevarande rättsområde.
Med hänsyn till att arbetstagaren enligt kommitténs mening i regel torde
intaga en svagare ställning än arbetsgivaren vid avtal dem emellan har
kommittén dock ansett, att de i förevarande hänseende väsentligaste intressena
för arbetstagaren-uppfinnaren borde skyddas genom tvingande bestämmelser.
Sådana har kommittén — såsom av den förut lämnade redogörelsen
framgått — ansett erforderliga på två punkter, nämligen dels när
det gällde arbetstagarens rätt till skälig ersättning för de av honom frånträdda
rättigheterna med avseende å hans uppfinningar och dels i fråga
om rätten till uppfinningar, som gjordes efter tjänsteförhållandets upphörande.
I övrigt har kommittén ansett stadgandena böra vara dispositiva. En
fråga som i detta sammanhang dryftats inom kommittén har varit, om
kollektivavtal skulle på dessa två punkter tillerkännas annan rättsverkan
än individuella överenskommelser. Kommittén, som i detta sammanhang
hänvisat till den mellan arbetsgivareföreningen och industri^änstemannaförbundet
i januari 1946 träffade överenskommelsen, har härom anfört,
att det visserligen vore ostridigt att arbetstagarna i en sammanslutning intoge
en starkare ställning än var och en av dem enskilt och att man därför
skulle kunna göra gällande att en arbetstagareförening vore mäktig
nog att vid en uppgörelse av här ifrågavarande slag själv tillvarataga sina
medlemmars intressen, men att kommittén likväl stannat vid att, då de
föreslagna tvingande bestämmelserna enligt dess mening ägde stor principiell
betydelse, de icke borde få sättas ur kraft genom kollektivavtal.

Ingen gensaga har i yttrandena riktats mot kommitténs uppfattning,
att full avtalsfrihet i princip bör råda på förevarande rättsområde.
Några remissinstanser ha emellertid anmärkt, att lagstiftningens dispositiva
karaktär blott framginge indirekt vid en jämförelse med de av kommittén
föreslagna tvingande reglerna. Denna metod har ansetts vara ägnad
att särskilt hos lekmän föranleda missförstånd och man har därför hemställt,
att lagtexten (2 §) måtte kompletteras med en bestämmelse, varav
direkt framginge, att lagen med vissa angivna undantag vore tillämplig endast
för så vitt ej annat vore avtalat eller eljest måste anses framgå av anställningsförhållandet.
För remissinstansernas inställning till frågan, huru -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

vida vissa bestämmelser böra vara av tvingande natur, redogöres i det följande.
I detta sammanhang må allenast nämnas, att skånska hovrätten
ansett det böra övervägas, om icke till skydd för arbetstagaren-uppfinnaren
borde i lagtexten införas den i några under senare år tillkomna lagar
förekommande bestämmelsen av innebörd att, därest tillämpning av villkor
som upptagits1 i avtal uppenbarligen strede mot god sed i rättsförhållandet
eller eljest vore otillbörlig, villkoret måtte jämkas eller lämnas utan
avseende.

I fråga om terminologien må anmärkas, att begreppet arbetstagare
använts i kommittéförslaget. Kommittén har härom framhållit, att
samma term använts i ett flertal på senare tid tillkomna lagar, bl. a. lagen
den It september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt och lagen den
29 juni 1945 om semester.

Under vilka omständigheter bör en arbetsgivare äga rätt till sina
arbetstagares uppfinningar och bur långt bör denna
rätt sträcka sig?

Kommittén.

Enligt nuvarande svensk rätt torde, såsom förut nämnts, en arbetsgivare
icke ha någon rätt till en arbetstagares uppfinningar, såvida ej sådan rätt
uttryckligen överenskommits eller får anses framgå av anställningsförhållandet
eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen. Såsom
kommittén framhållit, är det emellertid vanligt, att arbetsgivarna genom avtal
försäkra sig om rätten till de anställdas uppfinningar. Enligt kommitténs
mening kunna dessa anspråk från arbetsgivarnas sida under vissa förutsättningar
vara berättigade. Kommittén har härom anfört följande.

I äldre tider torde uppfinnaren ha kunnat till stor del själv bekosta utexperimenterandet
av sina uppfinningar och själv ombesörja exploaterandet
av desamma. Genom teknikens och industriens frammarsch, som medfört
genomgripande ändringar i fråga om det tekniska forsknings- och utvecklingsarbetets
metoder och resurser, ha uppfinnarverksamheten och uppfinningarnas
utnyttjande emellertid kommit att i stor utsträckning kräva
allt mera betydande kapitalutlägg. På grund härav har uppfinnarverksamheten
från att tidigare ha uppburits väsentligen av enstaka »fria» uppfinnare
mer och mer knutits till industriföretagen, där uppfinnararbete numera
i mycket stor omfattning utföres av anställda, ofta av flera i samverkan.
Patentskyddet tjänar för den skull, mer än tidigare, de facto, såsom ett medel
att, förutom att löna uppfinnaren för hans prestationer, även lämna någon
säkerhet för det kapital, som lägges ned på uppfinningarnas utexperimenterande
och exploaterande. Den medverkan, som sålunda i vissa fall lämnas
av arbetsgivaren, liksom även arbetsgivarens intresse av att icke genom arbetstagarens
åtgöranden utsättas för konkurrens från andra företagares sida
synas motivera, att arbetstagaren icke under alla omständigheter skall
äga alt fritt förfoga över sin rätt till uppfinningen. Även oavsett kapitalutlägget
kan i vissa fall en sådan medverkan från arbetsgivarens sida, som
motiverar inskränkningar i arbetstagarens fria förfogande, anses föreligga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

då, såsom ofta är fallet, företagets utrustning och materiel utnyttjats för
uppfinningens åstadkommande eller arbetstagaren genom sin tjänst hos arbetsgivaren
erhållit uppslaget till uppfinningen eller rent av utfört densamma
efter anvisningar från företagets sida.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till parternas insatser
för uppfinningarnas tillkomst har kommittén, såsom förut nämnts, gjort
en uppdelning av uppfinningarna i tre olika kategorier — tjänsteuppfinningar,
övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde och
fria uppfinningar -— vilken uppdelning kommittén ansett böra läggas till
grund, när det gällde att reglera arbetsgivarnas anspråk.

Beträffande tjänsteuppfinningarna säger sig kommittén ha
haft uppmärksamheten fästad på ett särskilt slag av uppfinningar, som
bruka benämnas etablissementsuppfinningar eller, med ett modernare uttryck,
företagsuppfinningar. Härmed förstodes uppfinningar, som tillkommit
inom ett företag med hjälp av dess materiel och samlade erfarenheter
och under en så obestämd samverkan mellan ett flertal personer inom företaget,
att man icke ansåge sig kunna utpeka någon eller några bestämda
uppfinnare. Möjlighet till erhållande av patent på sådana uppfinningar i
företagets namn och utan angivande av någon uppfinnare förelåge i vissa
främmande länder. Då den svenska patentförordningen emellertid icke
erkände denna art av uppfinningar utan fordrade att vid ansökan om patent
bestämd uppfinnare skulle uppgivas, har kommittén icke funnit det
lämpligt att införa begreppet företagsuppfinningar i srtt lagförslag.

För att en uppfinning skall vara att hänföra till kategorien tjänsteuppfinningar
har kommittén, såsom förut nämnts, krävt att uppfinningens tillkomst
stode i samband med arbetstagarens tjänsteverksamhet. Detta samband
kunde föreligga på olika sätt, ehuru en fordran borde vara, att sambandet
icke vore tillfälligt eller långsökt. Uppfinningen kunde ha tillkommit
såsom ett led i arbetstagarens tjänsteutövning. Men så behövde icke
ovillkorligen vara fallet. Det kunde vara tillräckligt, att det arbete, arbetstagaren
hade att utföra, givit honom uppslaget till uppfinningen eller tjänat
som underlag vid uppfinningsidéns utarbetande. Även ett utnyttjande av
arbetsgivarens utrustning eller material under sådana förhållanden, att utnyttjandet
kunde sägas utgöra en väsentlig förutsättning för uppfinningens
tillkomst, kunde föranleda att sådant samband, som här avsåges, ansåges
vara för handen.

Angående innebörden av begreppet arbetsgivarens verksamhetsområde
hänvisas till specialmotiveringen.

Kommittén har funnit det rimligt, att arbetsgivaren tillerkännes viss rätt
till s. k. tjänsteuppfinningar. Som skäl härför anföres i betänkandet:

I fråga om sådana uppfinningar kan man såsom regel utgå från att
arbetstagaren icke skulle kunnat göra uppfinningen eller praktiskt fullkomna
sin idé, därest han ej haft tillgång till exempelvis arbetsgivarens lokaler,
verktyg eller andra hjälpmedel och kunnat utnyttja företagets samlade
erfarenheter på området, eller att han i alla händelser haft avsevärd nytta
härav vid uppfinningens frambringande. Förhållandena kunna även vara så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101

dana, att uppfinningen faktiskt tillkommit på grund av uppdrag av arbetsgivaren
efter dennes uppslag och anvisningar. Arbetsgivaren har således
en viss andel i uppfinningens tillkomst. Läget kan vara sådant, att han är
att betrakta som meduppfinnare. Även om så icke är fallet, synes det emellertid
skäligt, att arbetsgivaren för de kostnader och det arbete, han härvid
nedlagt, erhåller någon rätt till arbetsresultatet, uppfinningen. Det har på
sina håll gjorts gällande, att det för rätten till en uppfinning vore ovidkommande,
vems material och hjälpmedel uppfinnaren begagnat sig av i uppfinningsarbetet,
och var han förvärvat den kunskap och de erfarenheter,
som satt honom i stånd att göra uppfinningen; möjligen skulle därav kunna
uppstå vissa ersättningsanspråk. Även om i allmänhet ett användande
av annans material eller hos annan gjorda rön icke kan i och för sig grunda
en rätt för denne till därav vunna arbetsresultat, torde dock, när det gäller
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, en modifikation av
detta betraktelsesätt vara motiverad, såvitt angår uppfinningar. Arbetsgivarens
hjälpmedel och erfarenheter av teknisk art ha ofta av denne förvärvats
för stora kostnader, och de äro icke avsedda att ställas till förfogande
för allmänheten eller för en vidare krets än arbetsgivarens eget företag.

Kommittén har därefter diskuterat, hur långt den arbetsgivaren tillkommande
rätten till tjänsteuppfinningar skulle sträcka sig. Härom anföres:

Man kan tänka sig hela rätten till uppfinningen, innefattande bland annat
rätt att söka och erhålla patent på densamma, eller också endast en rätt att
för egen del nyttja uppfinningen i sin verksamhet. Enligt komitténs mening
föreligga ej tillräckliga skäl att låta ingreppet i arbetstagarens fria
förfogande omfatta mer än en utövningsrätt för arbetsgivaren av det senare
"slaget. En sådan rätt kan anses vara en rimlig konsekvens av tjänsteförhållandet.
Det skulle vara obilligt gentemot arbetsgivaren, om denne skulle
kunna mot sin vilja betagas möjligheten att i sin egen verksamhet utöva
de uppfinningar, som där tillkommit, under det att en konkurrent skulle
bli i tillfälle att tillgodogöra sig dem. Å andra sidan skulle en regel, som
för avtalslösa fall gåve arbetsgivaren en vidsträcktare rätt än nyss nämnts,
göra alltför mycket våld på uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet.
Denne bör med nyssnämnda undantag kunna förfoga över uppfinningen,
alltså även söka och erhålla patent å densamma samt överlåta uppfinningen
till annan. I detta sammanhang bör påpekas, att förhållandena kunna
vara sådana, att arbetsgivaren icke har möjlighet att exploatera uppfinningen
i den utsträckning, som svarar mot dess betydelse, och att, om
arbetsgivarens rätt sträckte sig längre, uppfinningen därför till förfång för
såväl arbetstagaren som det allmänna kanske icke komme att helt utnyttjas.

Den arbetsgivaren medgivna rätten att nyttja den anställdes uppfinning
bör ej vara inskränkt till Sverige utan avse även utlandet. Arbetsgivarens
verksamhet kan nämligen många gånger helt eller företrädesvis gälla fabrikation
för export och i vissa fall delvis också vara förlagd i främmande
länder.

Den rätt, som lagen sålunda skulle tillerkänna arbetsgivaren, maste sa
avgränsas, att denne äger utöva uppfinningen utan hinder från arbetstagarens
sida, vilket innebär, att arbetstagaren icke kan föra intrångstalan
mot arbetsgivaren på grund av utövningen. Ovillkorlig utövningsrätt kan
arbetsgivaren icke erhålla, ty förhållandena kunna vara sådana, att varken
uppfinnaren själv eller hans rättsinnehavare äger utöva uppfinningen utan
medgivande av annan patenthavare, nämligen där uppfinningen icke kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

utövas, utan att samtidigt annan patenterad uppfinning kommer till utövuncf
^*1^ ar °^a och ^an vanligen ej klarläggas utan en ingående

För den händelse arbetsgivaren icke skulle känna sig tillgodosedd med
att erhålla allenast en utövningslicens eller s. k. enkel licens borde det enligt
kommitténs mening stå honom öppet att söka tillförsäkra sig större
rätt genom att träffa en frivillig uppgörelse härom med arbetstagaren-uppfinnaren.
Arbetstagaren finge därvid principiellt samma ställning som en
fri uppfinnare. Kommittén har dock ansett, att arbetsgivaren i fråga om
tjänsteuppfinningar borde under viss tid ha en företrädesrätt att förvärva
en mera omfattande rätt till uppfinningen. Arbetstagaren skulle därför under
berörda tid ej få själv utöva uppfinningen eller till annan än arbetsgivaren
upplåta rätt till densamma. Kommittén har vidare ansett det med
hänsyn till arbetsgivarens intressen motiverat, att arbetstagaren under samma
tid vore underkastad vissa andra begränsningar i sin fria förfoganderätt
i syfte att bevara sekretessen omkring uppfinningen. Beträffande företrädesrättens
närmare innebörd har kommittén uttryckligen framhållit, att
arbetstagaren skulle äga att fritt pröva samt antaga eller förkasta av arbetsgivaren
erbjudna villkor. Därest förhandlingarna om villkoren för överlåtelse
av en tjänsteuppfinning icke ledde till resultat innan fristen gått till
ända, finge arbetstagaren därefter anses ha full dispositionsrätt över uppfinningen,
dock med det förbehållet att arbetsgivaren, därest han så påfordrade,
skulle vara garanterad rätten att få utöva uppfinningen i sin
egen verksamhet.

Beträffande den andra kategorien av uppfinningar, övriga uppfinningar
inom arbetsgivarens verksamhetsområde, har
kommittén anfört, att då arbetstagaren här presterat något som saknade
direkt samband med hans arbetsuppgifter, arbetsgivaren i detta fall ej kunde
sägas ha bidragit i samma utsträckning till uppfinningens tillkomst som
vid tjänsteupptinningarna, ehuru det vore möjligt, att arbetstagaren genom
sin anställning i företaget fått impulsen till uppfinningen och även beträffande
detta slag av uppfinningar i viss mån tillgodogjort sig företagets resurser
i ett eller annat avseende. Här talade alltså ej samma skäl för arbetsgivaiens
rätt till arbetsresultatet. Dock vore det enligt kommitténs uppfattning
otillfredsställande —— särskilt med hänsyn till den arbetstagarens
trohetsplikt gentemot arbetsgivaren, som ansåges följa av ett anställningsförhållande
— om arbetsgivaren till förmån för sina konkurrenter skulle
gå miste om möjligheten att nyttja en uppfinning, som framkommit inom
hans företag och avsåge hans verksamhetsområde. Arbetsgivaren borde därför
i fråga om dessa uppfinningar, på enahanda sätt som beträffande tjänsteuppfinningar,
tillerkännas företrädesrätt under viss tid att inträda såsom
arbetstagarens rättsinnehavare.

Beträffande slutligen den tredje kategorien av uppfinningar, de fria
uppfinningarna, syntes enligt kommitténs mening knappast några
skäl tala för en inskränkning i uppfinnarens rätt till uppfinningen. Arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

givaren torde där icke ha på något sätt bidragit till uppfinningen, så att
han kunde anses ha någon andel i dess tillkomst. En sådan uppfinning borde
därför likställas med uppfinning, gjord av person, som icke stode i anställningsförhållande
till företagaren.

Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde uppstå oenighet mellan
parterna, när det gällde att avgöra till vilken kategori — tjänsteupplinningar,
övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde eller
fria uppfinningar — en viss uppfinning vore att hänföra. Sådan tvist kunde
då i sista hand hänskjutas till domstol. I åtskilliga av de anställningsavtal,
av vilka kommittén tagit del, förekomme en bestämmelse om att det skall
tillkomma arbetsgivaren att ensam avgöra, till vilken kategori arbetstagarens
uppfinning skulle hänföras. Det vore klart, anför kommittén, att arbetsgivaren
därigenom tillförsäkrade sig ett avgörande inflytande på arbetstagarens
rätt till uppfinningen. Det kunde därför ifrågasättas att genom
tvingande bestämmelser förhindra överenskommelser av denna och liknande
art, där det kunde befaras, att den svagare partens, arbetstagarens, intressen
kunde bli lidande. Då emellertid denne under alla omständigheter skulle
ha rätt att erhålla skälig ersättning för vad han avstode av sin rätt till
uppfinningen, hade kommittén icke ansett sådana bestämmelser erforderliga.

För att arbetsgivaren skulle bli i tillfälle att göra anspråk på den rätt,
som enligt kommitténs mening borde tillkomma honom med avseende å
andra uppfinningar än fria uppfinningar, har kommittén föreslagit, att
arbetstagaren skulle vara förpliktad att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren
underrättelse om uppfinningar, som fölle inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Kommittén har ansett, att dess lagförslag utformats på ett sådant sätt, att
lagen vore ägnad att utan olägenheter tillämpas å arbetstagare i såväl allmän
som enskild tjänst. Att staten såsom arbetsgivare skulle erhålla en
annan ställning i förevarande avseende än arbetsgivare i allmänhet syntes
kommittén principiellt oriktigt och dessutom kunna leda till för staten
oförmånliga konsekvenser. Skulle staten tilläggas större förmåner än den
enskilde arbetsgivaren — och det vore väl detta alternativ, som närmast
skulle sättas i fråga — kunde följden bli, att staten, som även eljest hade
svårigheter vid konkurrensen med de enskilda arbetsgivarna om den kvalitativt
bättre arbetskraften, finge det än svårare att hävda sig i denna konkurrens.
Därest det för vissa områden av den statliga administrationen befunnes
erforderligt att — där ej lagens bestämmelser vore tvingande —
ersätta dessa med andra föreskrifter, kunde så ske genom avtal med de anställda.
Det syntes lämpligt, att sådana avtal, så långt det vore möjligt, vore
av enhetligt innehåll, varför utfärdande av formulär till normalkontrakt
borde övervägas. I vissa fall kunde måhända i stället för avtal ifrågakomma
tjänsteföreskrifter eller instruktionsbestämmelser, vilka i så fall jämväl
borde så vitt möjligt förenhetligas och för de anställda göras tillgängliga
vid anställningstillfället. En annan sak vore, när staten i vissa sammanhang
uppträdde icke som arbetsgivare i vanlig mening utan som företrädare

Kungl Maj:ts proposition nr 101.

för livsviktiga samhällsintressen. Med hänsyn till rikets försvar kunde det
måhända befinnas nödvändigt att utsträcka statens befogenheter utöver
vad som eljest borde gälla. Enligt kommitténs mening borde dock, om sådana
bestämmelser ansåges erforderliga, dessa icke meddelas i förevarande
lag utan genom särskild lagstiftning.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att enligt kommitténs förslag
arbetsgivaren icke tvångsvis skulle äga förvärva annan rätt till en tjänsteuppfinning
än utövningsrätt eller s. k. enkel licens. Kommittén har diskuterat,
huruvida arbetsgivaren skulle äga överlåta den nyttjanderätt, som
han förvärvat. Härom har kommittén anfört, att enligt nuvarande rättsuppfattning
en enkel licens i regel icke torde kunna utan patenthavarens
medgivande överlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för vilken
den meddelats. Den arbetsgivaren i förevarande fall på särskilda grunder
tillerkända rätten borde enligt kommitténs mening icke anses överlåtbar i
vidare mån än nu nämnts. Då licensrätt, varom här vore fråga, icke kunde
överlåtas till annan, bleve för forskningsinstitut och liknande institutioner
följden den, att om det gällde uppfinningar som de icke kunde använda
i sin verksamhet, de saknade möjlighet att ekonomiskt utnyttja licensrätten.
Ansåges för deras vidkommande önskvärt, att de sattes i tillfälle att till
annan överlåta nyttjanderätten, vore det nödvändigt att de betingade sig
möjlighet därtill genom avtal med de anställda.

Såsom förut nämnts har en ledamot av kommittén, civilingenjören Dahlberg,
avgivit ett särskilt yttrande, i vilket han föreslagit, att arbetsgivaren
i vissa fall skulle vara berättigad att även mot arbetstagarens vilja förvärva
uteslutanderätt och ej blott nyttjanderätt till en tjänsteuppfinning.

Dahlberg anför:

Enligt det av kommitténs majoritet omfattade förslaget kan en arbetsgivare
mot arbetstagarens vilja i ett avtalslöst fall aldrig tillerkännas större
rätt än att han ej av arbetstagaren kan hindras att utnyttja uppfinningen
i sin egen verksamhet. Arbetsgivaren kan sålunda inte under några förhållanden
helt få tillgodonjuta sig resultatet och staten kan icke erhålla uteslutanderätt
till en försvarsuppfinning. Och hur överväldigande ett forskningsinstituts
samlade insats i tillkomsten av en uppfinning än är, kan det
endast erhålla utövningslicens, som det i regel ej kan nyttiggöra, då den ej
kan överlåtas. En enskild uppfinnare slutligen måste ställa sig betänksam
vid anställandet av arbetskraft för slutexperimenterande och fullföljande av
en av honom gjord uppfinning om medarbetaren kan anse sig ha rätt till
resultat, som tillkommit vid arbete även efter direkt givna anvisningar.

I verkligheten är emellertid i ett stort antal fall förhållandena icke alls
de, som ovan skisserats. Mycket ofta torde sålunda av anställningsförhållandena
följa, att all rätt till uppfinningen övergått till arbetsgivaren, då ett
tyst avtal härom måste anses föreligga. Uteslutes i här föreslagen lag
vad jag i brist på lämpligare namn skulle vilja kalla arbetsgivareuppfinningar,
nämligen uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde och
arbetstagarens tjänsteverksamhet, till vilka arbetsgivaren både uppställt
problemen och lämnat de anvisningar, som lett till uppfinningarna, kan
detta lätt medföra, att arbetstagaren tror sig ha en rätt, som han i verkligheten
ej har, och att han därför på grund av denna brist i lagen förorsakar
både sig själv och arbetsgivaren onödiga kostnader.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

Arbetsgivareuppfinningar enligt ovan äro vanliga dels bland enskilda uppfinnare,
dels vid forskningsinstitut. En uppfinnare har t. ex. löst ett visst
problem men behöver anställa en eller flera personer för dess utexperimenlering
och fullföljande i olika riktningar. Härvid yppa sig ofta nya möjligheter
till patentering. Den till grund för dessa patent liggande uppfinningen
torde i de flesta dylika fall få anses vara gjord på arbetsgivarens
uppdrag. Arbets- eller uppdragsgivaren har allmänt ansetts vara uppfinnarens
rättsinnehavare i avseende på dylika uppfinningar och äga den rätt
till in- och utländska patent, som därav kan härledas. Denna uppfattning
torde ock vara allmänt gällande i utländsk rättspraxis. (Hasselrot: Patenträttsliga
uppsatser 1914, jämför ock Undén: översikt över den svenska patenträtten
1915.)

För forskningsinstituten är saken analog men av annan storleksordning.
Här ställas stora materiella och andliga resurser till förfogande för lösande
av problem efter ofta strängt uppdragna linjer. Många av de resultat, som
i detta arbete uppnås, kunna patenteras. Mången gång är det så gott som
omöjligt att direkt angiva vem som egentligen är att betrakta som uppfinnare.
Man har exempelvis funnit att kalcium vid inblandning i en legering
vid ett visst procenttal ger en optimal effekt, som kan patenteras. Det
är troligt att andra metaller, t. ex. magnesium, kan uppvisa liknande resultat,
likaledes patenterbara. Ett antal personer givas då i uppdrag att efter
fullkomligt parallella linjer var för sig undersöka en viss begränsad del
av det sannolika området. Om en lösning finnes enligt de lämnade anvisningarna
måste en av dem finna det sökta procenttalet, men det kan ej vara
förenligt med rättskänslan att den som ställde problemet och lämnade anvisningarna
till dess lösande mot den speciella problemlösarens bestridan
ej skulle tillerkännas större rätt än, att han finge använda uppfinningen i
sin egen verksamhet.

I fall som ovan angivits kan det ej anses rimligt, att en arbetstagare skall
kunna beröva arbetsgivaren möjligheten att nyttiggöra uppfinningen utanför
sin egen verksamhet och det skulle medföra stora frestelser till försök
att sälja nyttjanderätten till konkurrerande arbetsgivare, som ej haft kostnader
för experimentarbeten och som därför kunde förväntas betala mer.
Även om i många dylika fall rättvisa skulle kunna vinnas och dom fällas
genom tillämpning av allmänna avtalslagen eller av lagen mot illojal konkurrens,
kan det likväl anses lämpligt med en kodifikation här i samband
med att frågan om rätten till uppfinningar mellan arbetsgivare och arbetstagare
i övrigt regleras.

Med denna motivering har Dahlberg föreslagit, att 3 § skulle erhålla följande
lydelse:

Arbetstagare, som under den tid tjänsteförhållandet består gör en uppfinning,
vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,
skall utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om densamma.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde
men dess tillkomst utanför arbetstagarens tjänsteverksamhet äger arbetsgivaren
företrädesrätt att genom överenskommelse inom sex månader från
underrättelsen förvärva rätt till uppfinningen.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde
och har den tillkommit genom självständigt arbete av arbetstagaren
inom dennes tjänsteverksamhet äger arbetsgivaren genom meddelande till
arbetstagaren inom sex månader från underrättelsen förvärva rätt att utan
hinder från arbetstagaren i sin verksamhet utöva uppfinningen inom och

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

utom riket. Önskar arbetsgivaren förvärva större rätt till uppfinningen äger
han företrädesrätt att genom överenskommelse inom samma tid förvärva
dylik rätt.

Faller uppfinningens utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde
och har den tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade anvisningar i
arbete på ett av arbetsgivaren uppställt problem äger denne genom meddelande
till arbetstagaren inom sex månader från underrättelsen förvärva ensamrätt
till uppfinningen.

Yttranden.

Det av kommitténs majoritet framlagda förslaget har biträtts eller lämnats
utan erinran i ungefär tjugufem yttranden, medan något mer än ett
tjugutal remissinstanser understött den Dahlbergska reservationen eller
eljest ansett, att majoritetens förslag i olika hänseenden alltför litet tillgodosåge
arbetsgivarens berättigade intressen. Ingen remissinstans har gjort
gällande, att majoritetens förslag vore otillfredsställande ur arbetstagarnas
synpunkt. I ett enda yttrande — avgivet av statsverkens ingenjör sförbund
—- har emellertid yrkats, att den av majoriteten förordade regleringen måtte
erhålla tvingande karaktär, så att det alltså icke skulle stå arbetsgivaren
fritt att genom avtal med arbetstagaren tillförsäkra sig en vidsträcktare rätt
än majoritetens förslag innebure. Vidare har landsorganisationen, som dock
ansett att avtalsfrihet i princip borde råda på förevarande rättsområde, till
skillnad mot kommittén förordat, att i lagen infördes en tvingande bestämmelse
av innehåll att avtal, som tillerkände arbetsgivaren ensamrätt att avgöra
till vilken kategori en uppfinning vore att hänföra, skulle vara utan
verkan. Ett sådant avtal måste nämligen enligt landsorganisationens mening
stå i strid med den föreslagna lagens syfte, och det vore knappast
riktigt att, såsom kommittén hävdat, arbetstagarens intresse av en uppfinnings
rubricering allenast hänförde sig till ersättningsfrågan.

Av de remissinstanser, vilka granskat kommittéförslaget ur mera allmänna
synpunkter och som därvid icke funnit anledning till erinran mot majoritetens
ståndpunkt, må här nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, skånska
howätten, Stockholms rådhusrätt, arméförvaltningen, flggförvaltningen,
järnvägsstgrelsen, statens uppfinnarnämnd, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation och statsverkens ingenjörsförbund. Några av
dessa instanser ha icke alls berört den Dahlbergska reservationen, medan
andra uttryckligen avvisat densamma. Sålunda har tjänstemännens centralorganisation
bestämt avstyrkt reservantens förslag under åberopande av att
man borde framgå med största försiktighet på detta i lag hittills icke reglerade
område och i stället, såsom i kommitténs förslag också skett, lämna
största möjliga utrymme åt det fria avtalet. Arbetsgivaren syntes för övrigt,
anför centralorganisationen vidare, även enligt kommitténs förslag vara i
viss mån tillgodosedd på de punkter, i vilka reservanten önskat en ändring,
i det att kommittén i den speciella motiveringen uttalat, att ett avhändande
helt eller delvis av rätten till en uppfinning ej alltid behövde ske genom
uttryckligt avtal utan under vissa omständigheter, t. ex. om arbetstagaren
anställts för att bearbeta ett av arbetsgivaren närmare angivet problem,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

borde kunna anses framgå av anställningsförhållandet. Centralorganisationen
har slutligen framhållit, att reservantens förslag lede av oklarhet och
kunde giva upphov till många tvister. Svea hovrätt har anfört, att de föreslagna
bestämmelserna syntes lämpligt avvägda för de förhållanden där
behovet av en reglering torde vara störst, nämligen för arbetare samt för
småindustri och hantverk, men att kommitténs förslag, frånsett de delar i
vilka åt detsamma givits tvingande karaktär, däremot icke kunde anses lika
väl lämpat för större industriföretag eller tekniska forskningsinstitut, där
arbetstagare ofta särskilt anställdes för konstruktions- eller forskningsarbete.
I dessa fall finge arbetsgivaren anses berättigad kräva större rätt till
de uppfinningar som gjordes av de anställda. Enligt hovrättens mening
skulle emellertid föga vara vunnet, om man genomförde en lagstiftning
som bättre tillgodosåge dessa arbetsgivares intressen, exempelvis på sätt reservanten
föreslagit. Hovrätten utginge nämligen ifrån att en lagstiftning
i förevarande ämne, vilken utformning den än erhölle, åtminstone vid de
större industriföretagen i stor utsträckning komme att sättas ur kraft genom
avtal med arbetstagarna. Den fördel, som ändock måhända skulle
kunna vinnas med en lagstiftning utbyggd enligt reservantens förslag, skulle
dessutom motverkas av att i lagen bleve införd ytterligare en tämligen svåravgränsad
kategori av uppfinningar med därav följande tolkningssvårigheter
och osäkerhet. Statens uppfinnar nämnd har funnit de tankar, som
låge till grund för reservationen, i viss mån beaktansvärda, men nämnden
har likväl icke kunnat tillstyrka reservationen. Nämnden har i stället hänvisat
arbetsgivarna att sluta avtal med arbetstagarna. Beträffande de fall,
då den anställde endast utförde arbeten enligt uppdragsgivarens direkt lämnade
anvisningar, torde för övrigt enligt nämndens mening uppdragsgivaren
vara att betrakta som uppfinnare.

De remissinstanser, som hävdat att majoritetens förslag alltför litet tillgodosåge
arbetsgivarens intressen, representera både statliga myndigheter
och det enskilda näringslivet. Bland de statliga myndigheterna
märkas hovrätten för Övre Norrland, överbefälhavaren, marinförvaltningen,
krig smaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, telegrafstyr elsen, byggnadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bland näringslivets organisationer
jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation samt kooperativa förbundet. Jämväl
svenska uppfinnareföreningen och svenska industriens patentingenjörers
förening ha kritiserat majoritetens ståndpunkt.

Iirigsmaterielverket har ägnat kommittéförslaget en mycket ingående
granskning såväl ur allmänna synpunkter som under särskilt beaktande av
statens intressen såsom arbetsgivare. Verket har i huvudsak anfört följande.

Enligt gängse avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare har den förre
ensamrätt till uppfinningar, som ligga inom ramen för hans verksamhet
eller avse användningen av hans fabrikat. Då de föreslagna lagbestämmelserna
med allenast två undantag skola vara dispositiva, torde tillkomsten
av den föreslagna lagen icke medföra någon förändring i huvudsak av rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare uti förevarande
hänseende. Enligt verkets förmenande är det emellertid mindre lämpligt
att införa dispositiva lagbestämmelser av väsentligen annat innehåll än vad
numera är brukligt vid överenskommelser på ifrågavarande område. Därest
bestämmelserna i lagförslaget i stället anslutits till rättsläget mellan parterna,
sådant detta i allmänhet är avtalsmässigt reglerat, skulle lagen i en
helt annan omfattning än nu torde bli fallet ha kunnat verka normerande
på förevarande rättsförhållande inom det enskilda näringslivet.

Den föreslagna lagstiftningen torde sålunda till stor del icke komma att
tillämpas på rättsförhållandet mellan enskilda arbetsgivare och arbetstagare,
vilket i stället regleras genom privata överenskommelser. Enligt kommittén
bör det stå arbetsgivaren öppet att söka tillförsäkra sig större rätt
genom avtal, om han icke skulle känna sig tillgodosedd med den i lagförslaget
angivna utövningsrätten. För statens vidkommande synes dock härigenom
frågan återföras till utgångspunkten för Elliots utredning. Såsom
däri framhållits, utgöra regleringar genom såväl avtal som tjänstgöringsföreskrifter
svårframkomliga vägar. Statliga myndigheter torde för närvarande
icke kunna träffa avtal rörande tjänstevillkor med annan än arvodesanställd
personal. Det kan även ifrågasättas, om det är riktigt eller möjligt
att reglera hithörande förhållanden genom föreskrifter i myndigheternas
instruktioner. I varje fall vore det föga översiktligt, om ifrågavarande
regler fördelades över ett flertal författningar eller ock endast återfunnes
i särskilda normalavtal. Verket måste sålunda framhålla betydelsen av en
även för statlig verksamhet reglerad lagstiftning på detta område. Härvid
får emellertid avvägningen mellan parternas intressen icke vara sådan, att
den statliga forsknings- och konstruktionsverksamheten hämmas, eller
medför en väsentlig skillnad mellan avtalsbunden och avtalslös praxis, varigenom
statliga verk och institutioner skulle tvingas arbeta under ogynnsammare
förhållanden än den privata industrien. Vid en avvägning mellan
arbetsgivarens och arbetstagarens intressen synes det i stället verket nödvändigt
att som huvudsaklig bedömningsgrund lägges samhällets behov av
en i möjligaste mån fruktbärande uppfinningsverksamhet, så att icke densamma
nedsättes genom på andra grunder verkställd intresseavvägning.
Det låter sig sålunda icke utan vidare göra att jämställa arbetstagare med
fri uppfinnare, som ju vanligen har att med en lyckad uppfinning finansiera
flera misslyckade, under det att arbetstagaren icke behöver göra sig något
bekymmer i sådant hänseende. Beträffande en sådan avvägning framhålles
i statsrådsdirektiven den 6 mars 1945 för utredningen, att behörig hänsyn
borde tagas till det förhållandet, att den nödvändiga stimulansen för uppfinnarverksamheten
kunde tänkas bortfalla, om de anställdas rätt till av
dem gjorda uppfinningar i allt för hög grad beskures. Verket får emellertid
framhålla, att arbetsgivaren även behöver stimulans att främja uppfinnarverksamheten.
Enligt verkets förmenande kan det starkt ifrågasättas, huruvida
den av kommittén företagna avvägningen mellan arbetsgivarens och
arbetstagarens intressen kan anses på tillfredsställande sätt tillgodose den
förra parten.

I synnerhet torde de praktiska konsekvenserna av denna intresseavvägning
vara värda uppmärksamhet beträffande det slag av uppfinningar, som
kommittén kallar etablissementsuppfinningar eller företagsuppfinningar.
Utvecklingen har lett till att flertalet uppfinningar numera göras av personer
i annans tjänst. Uppfinnarverksamheten rationaliseras och koncentreras
till storindustriens laboratorier, vilket medför, att en uppfinning numera
alltmer sällan är resultatet av en enda mans arbete. Arbetsgivaren
uppställer bland annat problemet och sörjer för att fortskridande arbetsre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sultat av samtliga anställda stå till arbetstagarens förfogande. Vem som
erhåller det uppdrag, som möjliggör problemets lösning, kan vara en tillfällighet.
Att en arbetstagare i sådant fall skall anses vara ensam uppfinnare
synes kunna leda till hemlighetsmakeri, ingivande av patentansökningar
på oprövade projekt m. in.

Verket önskar framhålla, att arbetsgivaren främst har intresse av att
kunna så förfoga över arbetstagarens uppfinningar, att han icke behöver
befara konkurrens från annat företag, som förvärvat rätt till uppfinningen
av arbetstagaren. Endast om arbetsgivaren har möjlighet att på förhand beräkna
lönsamheten av sin forsknings- och konstruktionsverksamhet kan
samhället påräkna hans fulla insatser för uppfinnarverksamhetens främjande.
Arbetstagaren har framför allt intresse av att erhålla skälig ersättning
för sina uppfinningar. Inskränkningar i arbetstagarens möjligheter att
fritt förfoga över uppfinningen ha däremot enligt verkets uppfattning icke
så skadliga verkningar för uppfinnarverksamheten i dess helhet som motsvarande
begränsningar av arbetsgivarens förfoganderätt över uppfinningen.
Med hänsyn härtill samt av de skäl, som anföras i den vid kommittébetänkandet
fogade reservationen, synes det verket önskvärt, att arbetsgivaren
tillerkännes ensamrätt till åtminstone tjänsteuppfinning, som tillkommit
på hans initiativ eller såsom lösning av en utav honom förelagd
uppgift.

Emellertid torde det ofta vara vanskligt att draga en gräns mellan uppfinningar,
som tillkommit på direkt anvisning av arbetsgivaren, och övriga
tjänsteuppfinningar. Det kan vidare vara förenat med svårigheter att
fastställa omfattningen av arbetsgivarens uppdrag. Exempelvis kan chefen
för en forskningsavdelning erhålla ett uppdrag av arbetsgivaren och sedan
fördela uppdraget på underställda arbetstagare enligt närmare direktiv.
Enligt verkets uppfattning kan det därför ifrågasättas, huruvida icke arbetsgivaren
borde kunna — mot skälig ersättning — genom meddelande
till arbetstagaren förvärva ensamrätt till tjänsteuppfinningar. Enär arbetstagaren
under alla förhållanden äger rätt till skälig ersättning, torde arbetsgivaren
komma att tillse, att uppfinning helt utnyttjas, även om han icke
själv har möjlighet härtill i den omfattning, som svarar mot dess betydelse.

Även mellan tjänsteuppfinningar och övriga uppfinningar inom arbetsgivarens
verksamhetsområde kan det mången gång vara svårt att draga en
klar gräns. Om arbetsgivaren icke tillförsäkras utövningsrätt till sistnämnda
kategori uppfinningar, kan det befaras, att arbetsgivaren inom sitt företag
inför bestämmelser, som begränsa möjligheterna till sådana uppfinningar.
Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att arbetsgivaren berättigas
utöva uppfinningen utan hinder av arbetstagaren.

Jämväl telegrafstyrelsen — som inledningsvis framhållit, att styrelsens
anspråk på uppfinningar gjorda av arbetstagare vid telegrafverket regelmässigt
inskränkte sig till förvärv av rätten att för verkets egen räkning förfoga
över uppfinningen och som förklarat sig därför icke ha anledning att
taga ställning till frågan om och när en arbetsgivare borde äga förvärva
hela rätten till en uppfinning — har betonat svårigheterna att avgöra, om
eu uppfinning vore all hänföra till kategorien tjänsteuppfinningar eller till
övriga uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Bland annat
av detta skäl borde arbetsgivarens rätt att mot arbetstagarens vilja förvärva
utövningsrätten till en uppfinning gälla alla uppfinningar, vilkas utnyttjande
föl le inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Uihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Överbefälhavaren har anfört, att det för försvarsväsendets del icke vore
tillräckligt, alt staten endast skulle få förvärva utövningsrätt till en tjänsteuppfinning.
Staten borde i stället tillförsäkras möjlighet att förvärva all rätt
till vissa uppfinningar gjorda av arbetstagare vid försvaret.

Liknande synpunkter har anlagts av marinförvaltningen.

Försvarets fabriksstyrelse har anfört:

Den rätt till av arbetstagare gjorda uppfinningar, vilken enligt förslaget
skulle tillkomma arbetsgivaren, synes fabriksstyrelsen knappast vara tillfyllest.
Arbetsgivarnas intressen av att i konkurrensbegränsande syfte utesluta
andra från de egna tillverkningsområdena torde, därest förslaget skulle
antagas som lag, komma att medföra att arbetsgivarna i allmänhet i sammanhang
med arbetstagares anställning söka tillförsäkra sig större rättigheter
än som skulle följa av lagens bestämmelser. En alltför begränsad rätt
för arbetsgivarna kan vidare befaras medföra minskat intresse från deras
sida till ekonomiska uppoffringar för forskning och försöksverksamhet.
Styrelsen är tveksam, huruvida icke under sådana förhållanden det vore
lämpligare, att lagbestämmelserna direkt gåve uttryck för en sådan längre
gående rätt för arbetsgivarna. Några ekonomiska olägenheter härav för arbetstagarna
torde icke uppstå, då för denna längre gående rätt enligt de föreslagna
ersättningsbestämmelserna skälig ersättning skulle utgå.

Enligt fabriksstyrelsens förmenande är det inom de statliga förvaltningsområdena
av särskild betydelse, att en såvitt möjligt enhetlig reglering av
förhållandena i förevarande hänseende mellan staten-arbetsgivaren och de
anställda kommer till stånd. Med hänsyn härtill synas särskilda avtal mellan
staten och de anställda böra undvikas vid sidan av gällande lagbestämmelser.
Styrelsen ifrågasätter till och med, huruvida utan bestämmelser i
ämnet sådana särskilda avtal kunna träffas för statstjänstemän, vars avlöningar
regleras enligt gällande avlöningsreglementen. Under sådana förhållanden
måste lagstiftningen giva ett riktigt uttryck för avvägningen av
intressena mellan arbetsgivare och arbetstagare i fråga om rätten till uppfinningar.
En utvidgning på sätt i det föregående angivits av arbetsgivarens
rätt till arbetstagarens uppfinningar bör då äga rum. Enligt styrelsens mening
bör arbetsgivare givas rätt att med andras utestängande helt eller
delvis efter eget beprövande förvärva uppfinningar, vilka av arbetstagare
gjorts inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Det må här nämnas, att flggförvaltningen till skillnad mot krigsmaterielverket
och försvarets fabriksstyrelse hävdat, att i den mån staten såsom
arbetsgivare hade ett intresse av att få en starkare ställning mot arbetstagaren
än vad kommittéförslaget medgåve, detta intresse borde kunna tillgodoses
genom särskilda tjänsteföreskrifter eller instruktionsbestämmelser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:

Då en person direkt anställes i statens tjänst för forskningsuppgifter
inom ett visst område eller eljest erhåller order därom, synes det styrelsen,
som om alldeles övervägande skäl tala för, att av honom därvid gjorda uppfinningar
skola — i likhet med det övriga resultatet av hans arbete — tillhöra
staten; något bärande skäl för att man här skulle skilja mellan å ena
sidan uppfinningar och å andra sidan övrigt arbetsresultat synes enligt
styrelsens mening icke kunna anföras. Härmed är naturligtvis icke sagt, att
icke uppfinnaren skulle kunna tilldelas en lämpligt avvägd belöning; en sådan
uppmuntran synes i hög grad vara motiverad, särskilt om det gäller
en uppfinning av större betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning har anfört, att kommittéförslaget
icke erbjöde arbetsgivaren någon effektiv möjlighet att freda sitt
företag mot att konkurrenter till förfång för honom och hans verksamhet
utnyttjade en uppfinning. Lagförslagets lösning av denna ytterst viktiga
fråga kunde sålunda näppeligen betecknas som tillfredsställande. Enligt
besvärsavdelningens uppfattning borde därför de föreslagna stadgandena
kompletteras med bestämmelser, som i vissa fall och under vissa betingelser
gåve arbetsgivare en ovillkorlig rätt att i större utsträckning än förslaget
gjorde, inträda som arbetstagarens rättsinnehavare. Fölle en uppfinnings
utnyttjande inom arbetsgivarens verksamhetsområde och hade den tillkommit
enligt av arbetsgivaren lämnade anvisningar i arbete på ett av arbetsgivaren
uppställt problem -— något som ingalunda kunde betraktas som
enbart undantagsfall — kunde en dylik utvidgning av arbetsgivarens rätt
anses särskilt motiverad. Flerstädes i utlandet, exempelvis i Finland, Schweiz
och Nederländerna, syntes lagstiftningen å hithörande område tillerkänna
arbetsgivaren långt gående rättigheter.

Jämväl hovrätten för Övre Norrland tillhör de statliga remissmyndigheter,
som anslutit sig till reservantens förslag. Enligt hovrättens mening syntes
man för övrigt kunna, starkare än reservanten gjort, framhålla vådorna för
forskningsverksamhetens bedrivande över huvud därav, att det forskningsinstitut
eller den person, som kanske med stora kostnader anställt personer
att bearbeta givna problem, icke hade någon säkerhet för att arbetsresultatet
komme arbetsgivaren tillgodo i skälig omfattning. Beträffande kommitténs
förslag att arbetsgivaren under viss tid skulle äga företrädesrätt att träffa
frivillig uppgörelse med arbetstagaren har hovrätten uttalat, att arbetstagaren
kunde helt omintetgöra värdet av denna företrädesrätt, därest han
före fristens utgång vägrade att träffa en sådan uppgörelse. Ingenting hindrade
arbetstagaren att, kanske kort efter utlöpandet av fristen, avtala med
någon av arbetsgivarens konkurrenter om överlåtande av uppfinningen å
denne utan att arbetsgivaren kunde göra något däråt.

Även vattenfallsstyrelsen har i likhet med flera enskilda remissinstanser
framhållit, att arbetsgivarens företrädesrätt kunde göras ganska illusorisk
genom alltför långt gående krav från arbetstagarens sida. I detta sammanhang
har i vissa yttranden särskilt understrukits, att konkurrentföretag, som
icke haft att vidkännas experiment- och andra jämförliga kostnader, många
gånger hade möjlighet att bjuda väsentligt högre belopp för rätten alt förfoga
över en uppfinning iin vad uppfinnarens egen arbetsgivare kunde göra.
Det förelåge risk för att kapitalstarka utländska industriföretag skulle förstå
att utnyttja dessa möjligheter att draga nytta av uppfinningar, som tillkommit
huvudsakligen med tillhjälp av svenska industriföretags erkänt
höga tekniska standard.

Byggnadsstyrelsen har med hänsyn till byggnadsverksamhetens betydelse
ur allmän synpunkt ifrågasatt, om icke den mer omfattande rätt till arbetstagares
uppfinningar som det Elliotska förslaget innebure borde tillkomma
styrelsen såsom arbetsgivare i fråga om arbetstagares uppfinningar på det
byggnadstekniska området.

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

Vad härefter beträffar den kritik som från det enskilda näringslivets
sida riktats mot kommittéförslaget må till en början nämnas, att
jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet helt anslutit sig
till reservantens förslag under framhållande av att ett lagstadgande, som i
tillämpningen skulle genom sina ekonomiska konsekvenser omöjliggöra
forskningsinstitutens verksamhet, måste anses förkastligt, även om stadgandet
kunde åsidosättas genom avtal.

Stockholms handelskammare har under hänvisning till den mellan arbetsgivareföreningen
och industritjänstemannaförbundet i januari 1946 träffade
överenskommelsen kritiserat kommitténs uttalande, att det skulle innebära
alltför mycket våld på uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet,
om arbetsgivaren mot arbetstagarens vilja skulle äga förvärva vidsträcktare
rätt än utövningsrätt till en tjänsteuppfinning. Överenskommelsen, som i
denna del innefattade en annan avvägning mellan parternas intressen, hade ju
tillkommit efter fria förhandlingar, vid vilka industritjänstemannaförbundet
icke intagit någon sådan svagare ställning, att det icke kunnat tillfredsställande
tillvarataga sina medlemmars intressen. Under sådana omständigheter
kunde icke rimligen med fog göras gällande, att bestämmelser,
som förbundet funnit sig kunna godtaga, i själva verket skulle innefatta ett
alltför långtgående ingrepp i uppfinnaren-arbetstagarens rättsliga integritet;
de hade tydligtvis funnits sakligt befogade även av dem, i vilkas rättssfär
de inneburit ingrepp.

I handelskammarens yttrande anföres vidare:

Handelskammaren får för sin del understryka det orimliga i att en uppfinnare,
som gjort uppfinningen i arbetsgivarens tjänst med anlitande av
dennes tekniska och ekonomiska resurser och utan annan insats från uppfinnarens
sida än vad han är klart skyldig att prestera omedelbart på grund
av tjänsten, skall vara berättigad att utbjuda uppfinningen till arbetsgivarens
konkurrenter. En dylik bestämmelse är särskilt stötande, då uppfinnaren
anställts just för att utreda det problem, varå uppfinningen utgör lösningen
och avlöningsförmånerna redan från början avvägts under hänsynstagade
härtill. Den svenska industriens betydande årliga investeringar i
teknisk-vetenskaplig forskning sker uppenbarligen med den förutsättningen
att det därå nedlagda kapitalet skall kunna i någon mån förräntas genom att
den själv får tillgodogöra sig de praktiska resultaten. Det måste också anses
som ett statligt intresse av betydande mått, att resultatet av den av staten
numera på olika områden bedrivna intensifierade forskningen kommer staten
d. v. s. hela landet tillgodo och icke allenast de eventuella enskilda företagare,
som lyckats överbjuda staten och träffa avtal med uppfinnaren att
inträda som dennes rättsinnehavare. Den föreslagna regeln skulle säkerligen
kunna ofördelaktigt återverka på företagens för närvarande stora beredvillighet
till forskning och kan jämväl — i varje fall då det gäller större
svenska exportföretag med dotterbolag i utlandet — tänkas giva företagen
anledning att överflytta sina laboratorier till sådana länder, där motsvarande
regler saknas.

Handelskammaren har därför hemställt, att lagen i förevarande hänseende
måtte få ett innehåll i stort sett motsvarande överenskommelsens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Även Skånes handelskammare har riktat stark kritik mot kommittémajoritetens
förslag och därvid anfört bl. a. följande.

Som exempel varthän de föreslagna bestämmelserna kunna leda må nämnas,
att i det fall, att uppfinningen gjorts inom ett mindre företag, det
skulle möta svårigheter för detta att exploatera uppfinningen, om det riskerade
att tillverkningslicens samtidigt överläts åt en storindustri. Denna
skulle nämligen till följd av sina större tekniska och ekonomiska resurser
snabbt få till stånd tillverkning i långa serier och därför redan från början
kunna tillverka varan till lägre priser än vad det mindre företaget måhända
från början kan åstadkomma. Det mindre företaget har haft omkostnaderna,
medan det större skulle skörda frukterna.

Vid handelskammarens behandling av ärendet har det gjorts gällande, att
den föreslagna lagbestämmelsen under vissa omständigheter skulle kunna
få menliga följder för det hittillsvarande otvungna förtroendefulla samarbetet
mellan företagsledning och funktionärer. Detta samarbete, som i allmänhet
varit byggt på fri och öppen diskussion inom företaget, skulle nämligen
kunna äventyras och efterträdas av ömsesidig misstro och misstänksamhet
icke blott mellan företag och anställda utan även mellan de anställda
inbördes. Det vore fara värt, att de enskilda funktionärerna komme
att till egen fördel söka för arbetskamrater och företagsledning hemlighålla
de egna idéerna, tills dessa nått den utformning, att patent kunde
sökas. Företagsledningen å sin sida skulle näppeligen kunna såsom nu
lämna funktionärerna fria händer att företaga experimenter o. d. och nedlägga
kostnader därå, om den saknade garantier för att slutresultaten bleve
förbehållna det egna företaget och icke i stället komme företagets konkurrenter
till godo.

Kooperativa förbundet har som sin bestämda uppfattning uttalat, att det
vore ofrånkomligt att åtminstone i fråga om tjänsteuppfinningar giva arbetsgivaren
möjlighet att, om han så önskade, inom viss tid förskaffa sig
vidare rättigheter till uppfinningar än en enkel licens. Man måste nämligen
beakta, att det vore just i arbetsgivarens industriella verksamhet som en
dylik uppfinning komme till, den skapades så att säga i den tekniska atmosfär,
som bildades i industrien och bland där verkande tekniker. Därför borde
också arbetsgivaren sättas i en helt annan rättsställning i förhållande till
därstädes gjorda tjänsteuppfinningar än en oviss »företrädesrätt» kunde ge
honom.

Som förut nämnts, ha jämväl svenska uppfinnareföreningen och svenska
industriens patentingenjörers förening gjort gällande, att kominittémajoritetens
förslag innefattade eu otillfredsställande avvägning mellan arbetsgivarens
och arbetstagarens intressen. Svenska uppfinnareföreningen yttrar
sålunda:

Parterna lämnas möjlighet att genom kollektivavtal eller enskilda avtal
överenskomma om rätten till eventuella uppfinningar. Har avtal däremot
icke i någon form träffats, ger lagförslaget arbetstagaren obegränsad ensamrätt
till uppfinningar, vars utövande ligger utanför arbetsgivarens verksamhetsområde
men arbetsgivaren får förhandsrätt att sluta avtal med den anställde
om uppfinningar, som ligga inom arbetsgivarens men utanför arbetstagarens
verksamhetsområden. Härmed regleras på ett lyckligt sätt rättsförhållandena
för två intresseområden, som i tidigare förslag icke blivit
behandlade eller i vart fall ej tillräckligt klart avgränsade. Till uppfinningar
inom ett tredje område, nämligen inom arbetstagarens tjänsteverk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

samhet, det obestridligt största och viktigaste intresseområdet, ger lagförslaget
arbetsgivaren rätt att alltid få enkel licens. Detta överensstämmer helt
med de synpunkter på rättsläget inom detta område, som uppfinnareföreningen
givit uttryck för dels 1920 i yttrande över patentlagstiftningskommitténs
betänkande, dels 1944 i yttrande över det Elliotska lagförslaget.

När man emellertid härmed på ett lämpligt sätt lyckats angiva rättsläget
inom tre avsnitt av hela detta intresseområde mellan arbetsgivarna och arbetstagarna,
så synes det uppfinnareföreningen lämpligt, att man samtidigt
medtager det fjärde avsnittet, det där arbetsgivarens insats för uppfinningens
tillkomst är dominerande. Utesluter man detta kommer följden
i första hand att bli, att de anställda genom förhandsavtal tvingas att i
långt högre grad än vad som annars skulle vara nödvändigt avstå rätten till
eventuella uppfinningar.

Patentlagstiftningskommittén ansåg 1919, att det borde följa av allmänna
rättsregler att alla överlåtbara rättigheter, som grunda sig på uppfinningen,
utan vidare borde övergå till arbetsgivaren, om uppfinningen hörde till den
verksamhet som uppfinnaren, då han tog anställning eller senare, uttryckligen
eller enligt sakens natur, förbundit sig att utföra för arbetsgivarens
räkning. Även om det sålunda på grund av att saken kunde anses vara reglerad
enligt allmänna rättsregler vore överflödigt att medtaga detta sakförhållande
i lagen, ansåg patentlagstiftningskommittén det likväl lämpligt att
göra detta för att ej några tvivel skulle behöva uppstå hos de anställda på
det rättmätiga i arbetsgivarnas anspråk. Uppfinnareföreningen genmälde då
häremot dels att man med fog kunde göra gällande, att ej patenträtten som
sådan borde övergå på arbetsgivaren, dels att i lagen icke borde intagas
några andra bestämmelser, som till arbetsgivarens förmån inskränkte arbetstagarens
rätt, än alt arbetsgivaren skulle ha rätt till enkel licens.

På senare tid har emellertid så stora förändringar inträffat, att föreningen
i det omnämnda fjärde fallet nu intager en annan ståndpunkt. De förändringar,
som föreningen härvid närmast syftar på är dels att konfliktområdet
i och med detta lagförslag kunnat uppdelas och preciseras på ett helt
annat sätt än vad tidigare skett, dels det oerhört vidgade omfånget av nutida
forskning, dels slutligen den allt längre drivna specialiseringen på alla
områden. Såväl staten som enskilda företag ha funnit det nödvändigt att
inrätta stora forskningsanstalter, vilka ofta icke ha någon egen tillverkningsverksamhet.
En enkel, icke överlåtbar licens är för deras vidkommande
värdelös och ett fasthållande vid vår tidigare ståndpunkt skulle uppenbarligen
vara till stort men för modern vetenskaplig forskning. Den enskilde
uppfinnaren åter är nu i långt högre grad än tidigare tvungen att för
uppfinningens utexperimenterande använda specialister av olika slag. Härvid
kan lätt den egentliga uppfinnaren bli lidande, om av honom engagerade
medhjälpare i större eller mindre grad skola ha viss rätt till uppfinningen.
Uppfinnareföreningen vill därför för sådana fall, där arbetsgivarens
insats för uppfinningens tillkomst är dominerande, ansluta sig till de synpunkter
som anges i Dahlbergs reservation. Då emellertid arbetsgivare och
arbetstagare kunna ha olika åsikter om huruvida en uppfinning skall räknas
till den fria gruppen, till uppfinningar inom arbetsgivarens men ej arbetstagarens
verksamhetsområde, till uppfinningar liggande inom bådas
verksamhetsområde eller till vad Dahlberg benämnt arbetsgivareuppfinningar,
vill uppfinnareföreningen föreslå ett sådant tillägg, att eventuell tvist
mellan parterna, om till vilken av dessa fyra grupper en uppfinning är att
räkna, definitivt skall kunna avgöras av den i 9 § omnämnda nämnden
efter hänvändelse från endera av parterna. Ett dylikt avgörande bör kunna
och måste ske inom mycket begränsad tid, förslagsvis tre månader. Skulle

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

domstolsväsen anlitas kan det mycket lätt inträffa att en större del av patenttiden
går till ända innan man fått besked om till vilken grupp uppfinningen
är att räkna och vilken dispositionsrätt den ena eller den andra av
intressenterna sålunda skäligen bör ha till uppfinningen.

Svenska industriens patentingenjörers förening har förordat, att arbetsgivaren
oberoende av arbetstagarens samtycke skall äga förvärva hela rätten
till en tjänsteuppfinning ävensom rätt att utan hinder från arbetstagaren
inom och utom riket utöva annan uppfinning, vars utnyttjande faller
inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Som stöd för sin uppfattning har
föreningen anfört följande.

Det kan icke anses ändamålsenligt att genom lagbestämmelser, vilka visserligen
äro dispositiva, normalisera en delning av skyddsrätter. På längre
sikt synes en dylik delning vara till förfång ur det allmännas synpunkt såväl
som ur uppfinnarens och arbetsgivarens. Ett starkt patentskydd utgör
nämligen numera, särskilt i de ekonomiskt mest betydelsefulla fallen, en
ofrånkomlig förutsättning för att investeringar i utvecklings- och forskningsarbeten
inom industrien skola bliva i någon mån lönande, för vilket i
många fall icke ens en uteslutande tillverkningsrätt i Sverige är tillräcklig
utan därtill erfordras ett vittomfattande patentskydd även i andra länder.
En utveckling i den i lagförslaget angivna riktningen skulle dessutom medföra
att ett företags konkurrenter skulle kunna förvärva tillverkningsrätt
till ett väsentligt lägre pris än det företag, i vars utvecklingsarbete uppfinningen
tillkommit, på grund av att konkurrenterna icke haft att vidkännas
de med nämnda arbete förbundna kostnaderna, vilket även enligt allmän
rättsuppfatting vore förkastligt. Det finnes enligt föreningens mening goda
skäl att befara att de möjligheter, som det industriella rättsskyddet lämnar
en företagare att finansiera sitt utvecklingsarbete, i stor utsträckning skulle
bortfalla, därest företagarens genom patentlagstiftningen möjliggjorda, tidsbegränsade
monopolställning inom sitt arbetsområde skulle rubbas genom
andra restriktiva lagstiftningsåtgärder. Faran synes så mycket större som
företagaren skulle komma i sämre ställning än konkurrenter i länder, där
motsvarande restriktiva bestämmelser saknas. Det måste anses normalt, att
arbetsgivaren har behov av att förvärva uteslutande rätt till de uppfinningar,
som benämnas tjänsteuppfinningar, och endast i vissa specialfall kan
nöja sig med mindre rätt.

Beträffande uppfinningar, som icke äro att betrakta som tjänsteuppfinningar
men vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde,
finner föreningen det vara rättvist och rimligt att arbetsgivaren tillerkännes
en enkel medanvändarrätt inom och utom riket, då detta torde
öka arbetsgivarens beredvillighet att på olika sätt understödja arbetstagarens
arbete med utvecklandet av uppfinningar, som visserligen ligga utanför
arbetsgivarens aktuella arbetsprogram men likväl äro av betydelse för
hans verksamhet. Då vidare sådana uppfinningars betydelse ur det allmännas
synpunkt vanligen torde vara väsentligt mindre än de egentliga tjänsteuppfinningarna,
synas de i samband med dessa omnämnda olägenheterna
av en tvångsvis uppdelning av skyddsrätten vara i motsvarande män mindre.

I den redogörelse som förut lämnats för innehållet i kommitténs förslag
har omnämnts, att arbetsgivaren enligt kommitténs mening i princip icke
ägde överlåta 1 i c e n s r ä 11, som han tvångsvis förvärvat. Flera remissinstanser
ha, i likhet med svenska uppfinnareföreningen i dess nyss

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

återgivna yttrande, i anledning härav framhållit, att en enkel, icke överlåtbar
licens vore värdelös för de arbetsgivare, vilka icke bedreve någon egen
tillverkning och följaktligen icke själva kunde exploatera licensrätten. Detta
förhållande har av vissa instanser ansetts motivera, att arbetsgivaren borde
äga tvångsvis förvärva hela rätten till en tjänsteuppfinning, medan andra
instanser dragit den slutsatsen, att arbetsgivaren borde vara berättigad att
överlåta licensrätten.

Att detta problem kan ha stor praktisk betydelse för privata företag framgår
av det yttrande, som Skånes handelskammare avgivit. Det heter där:

Ett skolexempel på hur viktigt det kan vara för ett företag att erhålla
uteslutanderätt till inom företaget gjorda uppfinningar erbjuder den verksamhet,
som bedrives av ett företag inom handelskammarens distrikt, Svenska
Aktiebolaget Bromsregulator. Nämnda bolag har till uppgift att bedriva
konstruktionsverksamhet, vars resultat exploateras icke blott i Sverige utan
även å världsmarknaden. Bolaget bedriver icke någon egen tillverkning.
Dess existens baseras i huvudsak på inkomster för utlämnade licenser å de
exklusivpatent, som företaget innehar å olika inom bolaget framkomna
konstruktionsdetaljer. Bolaget, som har specialiserat sig på konstruerandet
av kompletteringsapparater till järnvägsbromsar, torde vara en pioniär på
detta område och har vunnit betydande framgång. Dess verksamhet har
medfört viktiga tekniska framsteg tillika med en förbilligande standardisering
av de ifrågavarande apparaterna. Bolaget sysselsätter en personal å
c:a 40 personer, som sysslar med konstruktionsarbete, som ofta tager åratal
i anspråk, innan det leder till positivt resultat. Vilken av bolagets konstruktörer,
som lägger sista handen vid en konstruktionsdetalj, som han bearbetat
i enlighet med givna instruktioner, och i patentansökan angives som
uppfinnare, är ofta en ren slump. För den händelse uppfinnaren, på sätt
föreslås av de sakkunniga, skulle få rätt att upplåta licens å utnyttjandet
av en inom bolaget gjord uppfinning till konkurrentföretag, skulle detta
vara ägnat undanröja förutsättningarna för bolagets fortsatta verksamhet.

Spörsmålet huruvida arbetsgivaren bör kunna överlåta den honom enligt
kommittéförslaget tillkommande nyttjanderätten till en tjänsteuppfinning
bär särskilt stor betydelse för de hel- eller halvstatliga forskningsinstituten
och därmed jämställda institutioner, enär dessa regelmässigt
icke bedriva någon egen tillverkning. Jag erinrar i detta sammanhang
om kommitténs uttalande, att dessa institut finge genom avtal med de anställda
betinga sig möjlighet att överlåta nyttj anderätten till annan, därest
de ansåge en sådan möjlighet önskvärd. I anledning härav har statens geotekniska
institut anfört, att det vore önskvärt att i lagen inrymdes föreskrifter
om att statliga forskningsinstitut skulle äga att till statliga organ
överlåta enligt lagförslaget förvärvad nyttjanderätt till tjänsteuppfinning.
Vidare må nämnas, att statskontoret uttalat att de uppfinningar, som gjordes
vid de statliga forskningsinstituten, borde kunna av staten utan inskränkning
utnyttjas inom alla de områden för statlig verksamhet, där de
över huvud kunde komma till användning. Vad sålunda sagts borde även
gälla de mera på praktisk verksamhet inriktade inrättningarna, t. ex. statens
maskinprovningar. Liknande synpunkter ha anlagts av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som yttrat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Statens väginstitut, som är ett forskningsinstitut, anlitas i mycket stor
utsträckning av styrelsen för forskning och utredning i olika avseenden.
Det kan förväntas och är att hoppas, att inom institutet därvid skall göras
uppfinningar av betydelse och nytta för vägväsendet. Med de sakkunnigas
uppfattning skulle endast institutet betraktas såsom vederbörande uppfinnares
arbetsgivare och i denna egenskap få i förslaget avsedd rätt till gjord
uppfinning. Men institutet bedriver icke någon praktisk verksamhet inom
vägväsendet och skulle därför icke kunna utnyttja uppfinningen. Det på
området praktiskt arbetande ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skulle icke heller kunna använda sig av densamma; staten skulle
med andra ord i realiteten icke få någon nytta av uppfinningen. Det här
sagda gäller också beträffande statens geotekniska institut i vad avser där
gjorda för det praktiska arbetet inom vägväsendet användbara uppfinningar.
Det synes styrelsen angeläget, att den föreslagna lagstiftningen utformas
så, att statens intresse blir bättre tillgodosett.

Forskningsinstitutens och de därmed jämställda institutionernas intressen
av lagens utformning utgör ett ämne, som icke mera ingående behandlats
av kommittén men däremot av reservanten i dennes förut återgivna
särskilda yttrande. Vad reservanten därvid anfört mot förslaget att ett
forskningsinstitut allenast skulle äga förvärva en enkel, icke överlåtbar licens
till sina arbetstagares uppfinningar har, såsom av den hittills lämnade
redogörelsen framgått, vunnit anslutning i åtskilliga yttranden. För att närmare
belysa forskningsinstitutens egen inställning till problemet skall nu
en mera detaljerad redogörelse lämnas för innehållet i de remissyttranden,
som avgivits av sådana institut och anstalter.

Försvarets forskningsanstalt, vars huvuduppgift är att bedriva utvecklings-
och nydaningsarbete för försvarets räkning, har anfört:

Äganderätten till uppfinningar som stå i samband med arbetstagarens
tjänsteverksamhet är av väsentlig betydelse för forskningsanstalten. Det
synes för forskningsanstaltens vidkommande otillfredsställande att sådan
uppfinning skall på särskilt sätt förvärvas. För en institution av forskningsanstaltens
karaktär böra alla uppfinningar av denna kategori vara forskningsanstaltens
egendom. För uppfinningar, vilka icke stå i samband med
arbetstagarens tjänsteverksamhet, men falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde,
skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivaren under viss tid
äga företrädesrätt till förvärv. Vid forskningsanstalten bedrives arbetet ofta
på så sätt, att forskare inom en sektion beredas tillfälle att i större eller
mindre grad följa arbetena inom andra sektioner och avdelningar. Det kan
även tänkas, att en anställd med ledning av på detta sätt vunna kunskaper
gör en ur försvarssynpunkt värdefull uppfinning, som ligger utanför hans
egen tjänsteverksamhet. Även för dylika uppfinningar bör forskningsanstalten
besitta full äganderätt. För övrigt torde det i praktiken ofta vara
svårt att skilja på de nämnda typerna av uppfinningar, som båda falla
inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Statens väginstitut har yttrat:

Statens väginstitut är ett forskningsinstitut. Dess verksamhet avser rationaliseringar
och förbättringar på vägväsendets område och utövas genom
systematiska undersökningar beträffande vägbeläggningar, vägmaterial, arbetsmetoder,
vägmaskiner, vägfordon m. m. Dessutom har institutet i stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

utsträckning anlitats för undersökningar rörande bärighet, beläggningar
in. in. hos flygfält, som utgör ett besläktat arbetsområde.

De aktuella problem på vägväsendets område, som i första hand upptagas
till behandling, utväljas ofta i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och institutet. Redan härigenom har forskningsverksamheten, innan
institutets forskningspersonal tar hand om de skilda problemen, erhållit en
viss inriktning. Arbetet inom institutet är lagt så, att det ofta är grupper
av personal, som syssla med samma forskningsuppgift. Det kan även hända
att erfarenheter från en forskningsuppgift visa sig vara befruktande för
lösning av annan uppgift. I de flesta fall torde därför lösningen av visst
problem icke kunna tillskrivas viss forskare.

Väginstitutet bedriver ingen egen byggnadsverksamhet vare sig på vägväsendets
eller flygväsendets område. Forskningsverksamheten bekostas för
vägväsendets del av automobilskattemedel, och för flygets del av medel som
flyget ställer till förfogande. Vid väginstitutet vunna rön och erfarenheter
utnyttjas av flygväsendet och vägväsendet, därvid i det sistnämnda böra
inräknas såväl det statliga vägväsendet som det kommunala väg- och gatuväsendet,
som till väsentlig del bekostas av automobilskattemedel. Rätt för
enbart väginstitutet att i sin verksamhet utöva vid institutet gjorda uppfinningar
torde icke giva vägväsendet de fördelar, som avsetts vid institutets
inrättande.

Med anledning av vad sålunda anförts anser institutet, att det av de sakkunniga
framlagda förslaget vad institutets verksamhet beträffar icke på
ett tillfredsställande sätt löser frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Väginstitutets verksamhet karakteriseras utmärkt av vad reservanten
Dahlberg anfört rörande forskningsinstituten. Enligt institutets förmenande
bör en lösning av den förevarande frågan sökas efter den linje, som antytts
av Dahlberg. Då emellertid Dahlbergs förslag kan giva anledning till
tolkningssvårigheter, bör det i vissa stycken förtydligas, därest detsamma
antages.

Institutet anser sålunda, att de statliga och kommunala verk, för vilka
institutet arbetar, böra ha förfoganderätt till uppfinningar, rön och erfarenheter,
som göras vid institutet. De bestämmelser, som härför kunna bli
erforderliga, böra dock icke göras så restriktiva, att de betaga de anställda
intresset av att ägna sig åt nyskapande forskning och uppfinningar. Av
denna anledning bör möjlighet finnas för statlig myndighet att själv besluta
om eller utverka skälig belöning i de fall uppfinningar av betydenhet
verkställas inom forskningsverksamheten. Institutet vill erinra om att gratifikationer
och belöningar kunna utgå till personal vid de affärsdrivande
verken för uppslag rörande rationaliseringar m. in.

Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot att
rätten till arbetstagares uppfinningar reglerades i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag. Vad beträffar de av Dahlberg framförda
synpunkterna rörande rätten för bland annat forskningsinstitut att nyttiggöra
arbetstagares uppfinning, som tillkommit enligt av arbetsgivaren lämnade
anvisningar, har institutet såsom sin mening uttalat, att dessa synpunkter
torde böra beaktas men att med hänsyn till de skilda arbetsförhållanden,
som rådde vid olika forskningsinstitut, denna fråga syntes böra
regleras genom särskilda avtal berörda parter emellan.

I fråga om försvarets forskningsanstalt, väginstitutet och skogsforsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

ningsinstitutet finnes icke någon författningsmässig eller annan reglering
av rätten till de vid anstalten resp. instituten framkomna forskningsresultaten.

Jordbrukstekniska institutet, som bl. a. har till ändamål att i nära samarbete
med lantbrukshögskolan och statens maskinprovningar bedriva tekniskt
vetenskaplig forskning inom jordbrukstekniken, har erinrat om att
rätten till arbetstagares uppfinningar vore reglerad i de för institutet utfärdade
allmänna bestämmelserna. I dessa bestämmelser heter det bland
annat:

Såvitt icke annorlunda överenskommits i anställningsavtal eller genom
annan handling, skall rätten till uppfinning, som tillkommit såsom resultat
av ett helt eller delvis i tjänsten utfört arbete eller eljest innefattar lösningen
av en i tjänsten förelagd uppgift, tillkomma institutet. Vad nu sagts gäller
även beträffande uppfinning, som tillkommit utom tjänsten men ligger
inom ramen för det vid institutet bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet
att kunna tjäna institutets syfte. ...

Anmälan om sådan uppfinning skall göras till institutet snarast möjligt
och senast då patentansökan ingives därom. Patentansökan skall ingivas i
institutets namn.

Institutet har för egen del anfört:

Med hänsyn till att de anställdas arbete inom institutet till stor del
kommer att gälla förelagda uppgifter, vilka de ha i uppdrag att lösa på
bästa sätt med utnyttjande av institutets resurser samt beträffande vilka otta
flera personer komma att samverka och giva varandra impulser, synes det
riktigt att arbetsresultatet, även då det gäller patenterbara uppfinningar,
principiellt bör få disponeras av institutet.

Även för det fall att ett arbete inom institutet utföres för enskild uppdragsgivares
räkning bör rätten till eventuella uppfinningar, som beröra
detta arbete, tillkomma institutet, med de inskränkningar som eventuellt
kunna ha överenskommits genom särskilda avtal.

Institutet vill ansluta sig till den av Dahlberg föreslagna formuleringen,
alldenstund denna ger institutet bättre möjlighet att utnyttja sådana uppfinningar,
som utgöra lösningar på förelagda uppgifter och som ha tillkommit
under utnyttjande av institutets resurser. Om möjlighet lämnas
öppen att genom allmänna tjänstebestämmelser eller särskilda avtal reglera
dessa förhållanden, kan givetvis även huvudförslagets formulering godtagas,
men lämpligast synes vara en formulering, som bättre tillgodoser
forskningsinstitutets intressen.

Metallografiska institutet har anfört, att någon särskild lag icke erfordrades
för dess vidkommande, enär de förhållanden som lagen avsåge att
reglera redan vore tillfredsställande ordnade i institutets stadgar. Dessa innehålla
i förevarande hänseende följande föreskrifter.

De resultat, som framkomma vid de på allmänt program utförda forskningsarbetena,
skola, såvitt icke efter styrelsens bedömande särskilda binder"
häremot föreligga, ställas till allmän disposition och, om så befinnes
lämpligt, publiceras. Därest dessa forskningsresultat kunna föranleda uttagande
av patent, bör institutets styrelse snarast möjligt träffa anstalter
härför. Licens för utövande av sålunda erhållet patent må på lika villkor
förvärvas av sådana svenska företag, som äro anslutna till och under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

stödja stiftelsen »Svensk järn- och metallforskning», mot avgifter, som
sammanlagt svara mot institutets kostnader för patentets uttagande och
upprätthållande, inberäknat den ersättning, som efter styrelsens beprövande
i särskilda fall kan anses böra utgå till vederbörande forskare. Beträffande
andra inhemska företag ävensom företag i utlandet må institutets
styrelse betinga sig sådan gottgörelse för patentets utnyttjande, som styrelsen
finner av omständigheterna påkallad. Inkomster, som härigenom tillföras
institutet, äger styrelsen taga i anspråk för den allmänna forskningsverksamheten.

Resultaten av en på föranstaltande av enskild uppdragsgivare utförd undersökning
må förbehållas uppdragsgivaren, om denne så önskar, dock
högst under ett år efter det arbetet avslutats, såvida icke styrelsen på särskild
framställning medgivit förlängning av nämnda tidrymd. Innefattar
undersökningen sådana resultat, att de kunna bliva föremål för patentering,
skall uppdragsgivaren, om han vill söka patent, göra detta medan resultaten
aro förbehållna honom, vid äventyr att desamma eljest få fritt disponeras
av institutet.

Svenska träforskningsinstitutet har bestämt hävdat, att institutet och institutioner
av samma karaktär böra undantagas från lagens bestämmelser.
Institutet har yttrat:

Utan att ingå på en närmare diskussion av problemet i dess helhet, anser
sig institutet kunna uttala, att lagstiftning av förevarande slag icke
lämpar sig för en institution av träforskningsinstitutets art. Då personalen
är anställd för att forska och göra nyskapande arbete, säger det sig självt,
att det är hart när omöjligt att precisera, när det ålagda arbetet ingår i en
uppfinning och vilken av de arbetande, som skulle ha förtjänsten av det
moment, som skulle beteckna uppfinningen. Med en lagstiftning av ifrågasatt
slag skulle endast riskeras slitningar, som skulle vara onödiga och
verka irriterande i arbetet.

Institutets styrelse har också en sådan sammansättning, att tillräckliga
v’f.ral^*er fin.nas för att utan sådan lagstiftning tjänstemännens intressen
bil pa ett objektivt och rättvist sätt tillgodosedda. Institutet vill även fram.
11®, att bestämmelser för gottgörelse in. m. till anställda för av dem
gjorda uppfinningar finnas intagna i de av Kungl. Maj :t fastställda stadgarna
för institutet.

Svenska textilforskningsinstitutet har ansett den Dahlbergska reservationen
vara värd allt beaktande samt yttrat, att de av majoriteten föreslagna
bestämmelserna kunde verka direkt hämmande på verksamheten, därigenom
att en industri droge sig för att lämna forskningsuppdrag till institutet,
om resultaten ej skulle bli uppdragsgivarens egendom utan kunna
disponeras av institutets tjänstemän, som kunde överlämna nyttjanderätten
till en uppfinning även till uppdragsgivarens konkurrenter. Under sådana
villkor hade en industri naturligtvis ej intresse av att lämna ett uppdrag
med diverse uppslag till ett forskningsinstitut.

Sist omförmälda tre forskningsinstitut ha ej statlig karaktär; de äro
allenast statsunderstödda. I huvudsak samma bestämmelser som gälla för
metallografiska institutet ha meddelats i de av Kungl. Maj:t godkända
stadgarna för träforsknings- och textilforskningsinstituten. I fråga om det
förut omnämnda statens geotekniska institut, som är en rent statlig forsk -

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

ningsinstitution, har rätten till de vid institutet framkomna forskningsresultaten
ej i vidare män reglerats än att i Ivungl. Maj :ts instruktion för
institutet intagits bestämmelser avseende det fall, att forskningen bedrivits
för enskild uppdragsgivares räkning. De i sådant hänseende meddelade
bestämmelserna äro likalydande med nyss återgivna föreskrifter i
detta ämne för metallografiska institutet.

Statens tekniska forskningsråd har anfört:

Rådet vill fästa uppmärksamheten på förhållanden, som kunna uppstå
bl. a. vid de institut, hel- eller halvstatliga, som bedriva forskning genom
hos sig anställda personer. I den mån icke redan på förhand, exempelvis
vid anställningens början, med arbetstagaren avtalats att arbetsgivaren skall
äga övertaga dennes rätt till en i eller i samband med tjänsten gjord uppfinning,
kan det förhållandet tydligen uppstå, att arbetstagaren genom att
uppställa orimliga villkor för en överenskommelse med arbetsgivaren kan
åt sig eller andra förvärva full dispositionsrätt till en allmännyttig uppfinning,
vilket kan komma att verka fördyrande för allmänheten. Detta
kan komma att te sig mindre tilltalande, när uppfinningen framkommit
som resultatet av en med allmänna medel understödd, direkt på forskningsarbete
inriktad verksamhet. Arbetsgivaren borde i sådant fall haft otvetydig
rättighet att mot skälig ersättning förvärva uppfinningen för att på
rimliga villkor ställa den till allmän disposition.

I de yttranden, som avgivits av statens maskinprovningar, statens provningsanstalt
och flggtckniska försöksanstalten, har ingen erinran framställts
mot kommittémajoritetens förslag.

Arbetstagarens rätt till ersättning.

Kommittén.

Att arbetstagaren borde ha ersättning för vad han avstår av sin rätt till
uppfinning kunde — yttrar kommittén — synas självklart. Med hänsyn
härtill kunde det förefalla överflödigt att lagstifta härom. Särskilda förhållanden
gjorde emellertid enligt kommitténs mening en lagreglering på
denna punkt erforderlig. Kommittén har yttrat därom:

Först och främst utvisar den av kommittén lämnade redogörelsen för
gällande arbetsavtal, att i åtskilliga fall avgörandet, huruvida ersättning
skall utgå, liksom också frågan om ersättningens storlek helt lagts i arbetsgivarens
hand. Arbetstagaren har uppenbarligen under fria avtalsförhållanden
icke förmått hävda sin rätt. Ett ingripande lagstiftningsvägen synes
redan på denna grund motiverat. Vidare må framhållas, att den viktigaste
stimulansen till uppfinnararbete otvivelaktigt utgöres av möjligheten för
uppfinnaren att härigenom ernå en förbättring av sina ekonomiska förhållanden.
Det måste för den skull anses vara ett samhälleligt intresse att tillse,
att denna sporre till tekniskt utvecklingsarbete icke i förevarande sammanhang
försvagas eller sättes ur funktion. Kommittén har av angivna skäl
ansett sig böra föreslå, att uppfinnaren uttryckligen tillförsäkras rätt till
skälig ersättning för vad han avstår, och detta oavsett vad som kan vara
avtalat mellan honom och arbetsgivaren.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Rörande den föreslagna bestämmelsens tvingande karaktär har kommittén
anfört följande:

Om exempelvis en arbetstagare genom avtal med arbetsgivaren förpliktat
sig att såsom ersättning jämväl för sina uppfinningar godtaga den till
honom utgående lönen, hindrar detta icke, att ersättningens skälighet kan
göras till föremål för tvist och en tilläggsersättning prövas böra tillkomma
arbetstagaren. Sammalunda kan bli fallet, om arbetstagaren i anställningsavtal
förbundit sig att såsom skälig godtaga tilläggsersättning, som ensidigt
bestämmes av arbetsgivaren. Det bör vidare icke vara uteslutet, att, även om
parterna överenskommit om viss ersättning, frågan om dennas skälighet
med hänsyn till förhållandena vid tiden för överenskommelsens träffande
kan prövas av domstol. Så kan även tänkas ske med stöd av 33 § avtalslagen
eller under åberopande av »bristande förutsättning». Det bör emellertid
vara parterna obetaget att med bindande verkan överenskomma, att ersättningsfrågor
skola avgöras av skiljemän enligt lag. Dock måste en sådan
överenskommelse anses stå i strid mot grunderna för den här föreslagna
bestämmelsen, om överenskommelsen, t. ex. genom sättet för skiljemännens
utseende, tillförsäkrar ena parten större inflytande på frågans avgörande
än den andra.

Kommittén har för sin del ansett det bäst att icke i lagtexten lämna närmare
föreskrifter angående de omständigheter, som böra inverka vid ersättningens
utmätande, dels emedan det knappast läte sig göra att på detta
sätt uttömmande lämna otvetydig ledning för ersättningens beräkning, och
dels för att ej härigenom för framtiden binda praxis vid vissa grunder.
Förhållandena kunde vara högst olika i skilda fält och även skifta avsevärt
från tid till annan. Det vore självklart, att vid fastställandet av ersättningen
hänsyn skulle tagas till alla på saken inverkande omständigheter.
I första hand komme väl uppfinningens betydelse, d. v. s. användbarheten
eller med andra ord det industriella och kommersiella värdet av uppfinningen,
att vinna beaktande. Vidare måste avseende fästas vid det omfång,
den förvärvade rätten hade. Det kunde exempelvis gälla hela uppfinningsrätten
eller endast en licensrätt, och den senare kunde vara begränsad
till Sverige eller avse även utlandet.

När fråga vore om arbetstagares uppfinningar, tillkomme en del på anställningsförhållandena
beroende omständigheter, som kunde inverka på
ersättningsbeloppets storlek. Härom har kommittén anfört:

Först bör kanske tagas upp spörsmålet, huruvida den arbetstagaren tillkommande
ordinarie lönen kan anses innefatta ersättning för uppfinningsrätt,
på vilken arbetsgivaren gör anspråk. Det förekommer, att en person
anställes, om icke direkt för uppfinnararbete, så dock i konstruktions- och
utvecklingsarbete, där man väntar sig, att uppfinningar skola presteras.
Den lön, som utgår till en sålunda anställd person, kan vara så tillmätt, att
den bör anses utgöra skälig ersättning även för av den anställde gjorda
uppfinningar, åtminstone sådana, som kunna betraktas såsom resultat av
ordinärt utvecklingsarbete. Är det fråga om en dylik uppfinning och har
lönen fastställts under hänsynstagande, som nu nämnts, kan ersättning utöver
lönen prövas icke skola utgå. Skulle emellertid under angivna förhållanden
uppfinningen befinnas vara av osedvanlig betydelse, d. v. s. en betydelse,
som man ej kunnat förutsätta vid anställningsavtalets slutande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

kan det inträffa, att med hänsyn härtill den fastställda lönen icke anses utgöra
skälig ersättning. Tilläggsersättning bör då utgå. Har arbetstagaren
icke anställts på sätt ovan angivits, torde i regel lönen ej vara fastställd
med tanke på kommande uppfinningar av honom. Jämförelser med gällande
marknadslöner komma att få betydelse för avgörande av frågan om särskild
ersättning utöver lönen är motiverad.

I de i föregående stycke berörda fallen är alltså även arbetstagarens ställning
i företaget av betydelse för ersättningens bestämmande. Denna faktor
spelar vidare en roll genom det förhållandet, att för skilda slag av arbetstagare
inom ett företag dettas resurser i form av arbetsmaterial och erfarenheter
kunna i olika grad ha legat till grund för uppfinningens tillkomst
och utarbetande, ävensom att arbetet som sådant kan för den ena arbetstagaren
mer och den andra mindre ha givit impulsen till uppfinningen. Det
kan vara så, att uppfinningen betingats av viss teknisk verksamhet, som
ålegat den anställde, eller viss arbetsuppgift, som förelagts honom. Beträffande
samtliga arbetstagare torde, så snart det gäller en uppfinning, som
är att hänföra till arbetsgivarens verksamhetsområde, ofta kunna göras
gällande, att tillgången till arbetsgivarens lokaler, tekniska utrustning, gjorda
ritningar och beräkningar eller samlade rön skapat förutsättningarna
för eller åtminstone underlättat arbetstagarens uppfinnararbete. Denna
form av medverkan från arbetsgivarens sida bör tillmätas betydelse vid
ersättningens bestämmande, liksom även huruvida uppfinnaren med anlitande
av hjälpmedel, som arbetsgivaren ställt till förfogande, ensam frambragt
uppfinningen eller denna är resultat av fleras samverkande arbetsinsatser.

I relation till varandra böra alltså ställas, förutom uppfinningens betydelse
och den förvärvade rättens omfång, jämväl uppfinningens art, den
anställdes verksamhet i företaget, förhandenvarande hjälpmedel och personlig
medverkan av andra anställda. Det framgår av ovanstående, att,
bortsett från den inverkan på ersättningens storlek, som uppfinningens betydelse
och den förvärvade rättens omfattning kan ha, ersättningsbeloppet
kan variera inom vida gränser, allt efter omständigheterna. I vissa fall kan
ersättningen bli mycket ringa och i särskilda fall kan arbetstagaren anses
skäligen gottgjord genom den lön, som eljest utgår till honom. Det torde
dock få förutsättas, att särskild tilläggsersättning, under vissa omständigheter
en betydande sådan, befinnes motiverad, när det icke gäller arbetstagare,
anställda under sådana förhållanden, att uppfinningen får anses
falla inom ramen för deras normala arbetsprestationer.

Att arbetstagaren under alla förhållanden är berättigad till ersättning
för de skäliga kostnader, han kan ha vidkänts för uppfinningen, torde
ligga i sakens natur.

Det sätt, på vilket ersättningen skall utgå, har kommittén ansett sig icke
böra lämna några föreskrifter om, detta med hänsyn till att omständigheterna
härvidlag kunna vara mycket växlande. I vissa fall kan det enklaste
förfarandet vara att fastställa ersättningen till visst belopp eller viss del
av priset för varje på grund av uppfinningen tillverkad produkt, s. k.
royalty. Detta förfarande kan vara alt föredraga, när det är svårt att beräkna
värdet av uppfinningen. Så är fallet, då denna avser exempelvis en
mindre förbrukningsartikel och det icke låter sig göra alt ens tillnärmelsevis
förutse omfånget av den fabrikation, som grundas på uppfinningen. Ersättningen
kan därvid även bestämmas att utgå med eu viss del av den
vinst, som uppstår vid uppfinningens utnyttjande. Förvärvar arbetsgivaren
uppfinningen endast för att hemlighålla (len och so till, att den icke kommer
till utnyttjande, äro nämnda beräkningssätt ej användbara. Då —

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

liksom kanske under vissa andra förhållanden — kan det vara lämpligast
att låta gottgörelsen utgå med visst engångsbelopp.

Kommitténs förslag till lagtext lyder i denna del sålunda.

Arbetstagare, vars rätt till uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren,
vare, oavsett vad därutinnan må vara avtalat, berättigad till
skälig ersättning.

Kommittén har framhållit, att det sedan en ersättning fastställts kunde
hända, att ändrade förhållanden inträffade, som gjorde att den framstode
såsom oskälig. Fråga vore, om parterna då skulle kunna påyrka jämkning
av ersättningen. Kommittén har haft denna fråga uppe till diskussion och
därvid funnit sig icke böra föreslå någon bestämmelse härutinnan. Vid överenskommelse
mellan parterna om ersättningens storlek kunde ju med laglig
verkan förbehåll göras om rätt till jämkning i dylika fall. Sådant förbehåll
kunde också på begäran av part medtagas i myndighets beslut vid
fastställande av ersättningsbeloppet. Skulle part uraktlåta att förbehålla
sig dylik rätt, finge han taga konsekvenserna härav.

Yttranden.

Endast i ett fåtal yttranden har kritik riktats mot kommitténs uppfattning,
att arbetstagaren — oavsett vad som kunde vara avtalat mellan honom
och arbetsgivaren — borde tillförsäkras rätt till skälig ersättning. Sålunda
har kooperativa förbundet framfört starka betänkligheter mot inställningen,
att avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare angående ersättningen
för rätt till uppfinning icke skulle ha avtals vanliga definitiva rättsverkningar.

Kooperativa förbundet har i denna del yttrat:

En dylik lagbestämmelse skulle i praktiken innebära, att alla avtal, som
träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare om uppfinning, när som helst
skulle kunna rivas upp av arbetstagaren. Man kan med skäl befara, att arbetstagare
också skulle söka utnyttja denna bestämmelse vid för uppfinningen
uppåtgående konjunkturer, då ersättningen kan förväntas bli höjd.
Däremot har arbetsgivaren icke tillförsäkrats motsvarande möjlighet till
nedsättning av avtalad ersättning till arbetstagaren vid för uppfinningen
nedåtgående konjunkturer. Förbundet anser därför, att om de av kommittén
föreslagna bestämmelserna godkännas, skulle därmed följa en avsevärd
rättsosäkerhet beträffande ersättningsavtalen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Det är emellertid allmänt känt, att det förekommit fall, där ersättningen
till arbetstagaren-uppfinnaren enligt avtal varit oproportionerligt liten i förhållande
till den avkastning uppfinningen givit. Dylika fall kunna alltjämt
förekomma, oaktat att arbetstagarna-uppfinnarna numera ha stora möjligheter
att hävda sina intressen vid avtals ingående. Förbundet skulle därför
vilja tillstyrka, att jämkning av ersättningen till uppfinnaren skulle kunna
ske i sådana fall, där den avtalade ersättningen måste anses vara uppenbart
oskälig i förhållande till de intäkter arbetsgivaren erhåller av uppfinningen.
Å andra sidan borde då även arbetsgivaren vara berättigad till jämkning
nedåt av ersättningen t. ex. i sådana fall, där en uppfinning visar sig helt
värdelös och arbetsgivaren bundit sig för viss minimilicensavgift till upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

finnaren och därmed tillfogas förlust. Om man skall undgå den förut angivna
rättsosäkerheten måste man emellertid klart avgränsa de fall, där
dylik jämkning skall kunna äga rum. Kan dylik avgränsning icke ske, bör
de upprättade avtalen förbli gällande hellre än att avtalens helgd sättes
i fara.

Vidare har handelskammaren i Göteborg anfört, att det av kommittén
främst åberopade motivet för bestämmelsens tvingande karaktär — nämligen
att den anställde i förhållande till arbetsgivaren intoge en svagare
ställning och därför vore i behov av särskilt skydd — icke kunde sägas ha
samma styrka i de fall, då avtal inginges mellan respektive parters organisationer
i form av kollektivavtal.

Stockholms handelskammare har ansett ett förtydligande vara önskvärt
med avseende å spörsmålet, huruvida ett mellan parterna efter uppfinningens
tillkomst träffat avtal i ersättningsfrågan vore bindande trots lagbestämmelsens
tvingande natur. Av motiveringen, men svårligen av lagtexten,
syntes nämligen kunna utläsas, att parterna efter uppfinningens tillkomst
ägde med bindande verkan sinsemellan reglera ersättningsfrågorna.

Mot den av kommittén föreslagna lagtexten har ett flertal remissinstanser
invänt, att densamma fått en alltför kategorisk formulering med hänsyn till
att, enligt vad kommittén fullt riktigt uttalat i motiveringen, arbetstagaren
i vissa fall finge anses skäligen gottgjord med den lön, som eljest utginge till
honom. Denna betydelsefulla omständighet syntes till undvikande av missförstånd
böra komma till uttryck i själva lagtexten. Vissa instanser, nämligen
patent- och registreringsverkets besvärsav.delning, jernkontoret, arbetsgivareföreningen,
industriförbundet och textilforskningsinstitutet, ha
ansett, att lagen i denna del borde få en utformning motsvarande lydelsen
i den mellan arbetsgivareföreningen och industri tjänstemannaförbundet
träffade överenskommelsen.

Några remissinstanser ha ansett det önskvärt, att i lagtexten angåves vissa
allmänna riktlinjer för bestämmandet av den till arbetstagaren utgående
gottgörelsen. Sålunda har statens väginstitut anfört, att de i det Elliotska
förslaget upptagna ersättningsbestämmelserna enligt institutets mening vore
att föredraga framför den bestämmelse kommittén föreslagit.

Landsorganisationen har kritiserat kommitténs ståndpunkt, att någon bestämmelse
om jämkning av fastställd ersättning icke vore erforderlig. Detta
hade motiverats med att part i rättstvist rörande ersättningsbeloppet hade
möjlighet att göra förbehåll om jämkning och få sådant förbehåll infört
i beslutet. Av underlåtenhet att göra förbehåll finge part själv taga konsekvenserna.
Landsorganisationen har emellertid för sin del funnit rimligt,
att i lagen upptoges bestämmelse om parts rätt att vid ändrade förhållanden
påkalla jämkning av ersättning, varigenom underlåtenhet, på grund av
okunnighet eller förbiseende, att framställa förbehåll icke skulle kunna
åberopas mot anspråk på en omprövning av ersättningsfrågan.

Liknande synpunkter ha anlagts av tekniska högskolan i Stockholm och
teknolog föreningen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 101.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Erfordras särskilda bestämmelser rörande vissa uppfinningar av
betydelse för rikets försvar?

Kommittén har uttalat, att till arbetstagare i allmän tjänst i den
föreslagna lagens mening icke ansetts böra räknas personer, anställda i
arméns, marinens eller flygvapnets reserver eller tillhörande personalen på
övergångs- eller reservstat vid försvarsväsendet, ehuruväl dessa i nämnda
egenskap voro hänförliga till statsanställda. De innehade i regel anställning
hos civila arbetsgivare, och bärande skäl torde knappast kunna anses föreligga
att låta deras militära tjänstgöring, som fördelade sig på kortvariga
och spridda tidsperioder, medföra, att lagens allmänna bestämmelser bleve
under denna tjänstgöring tillämpliga på dem. Svårlösta intressekonflikter
mellan de civila arbetsgivarna och staten skulle dessutom — anför kommittén
vidare — i sådant fall kunna uppstå, därest nu berörda personer
skulle betraktas som arbetstagare på två håll. Beträffande de värnpliktiga
har kommittén yttrat, att då deras värnpliktstjänstgöring betingades av en
allmän medborgerlig skyldighet och icke av ett frivilligt tjänsteavtal,\de ej
kunde anses som anställda hos staten.

Emellertid har kommittén beträffande ett slag av uppfinningar, nämligen
uppfinningar av betydelse för rikets försvar, ansett lagens
stadganden böra vara tillämpliga i förhållande till vederbörande försvarsmyndighet
även med avseende å båda de nämnda personalkategorierna.
Det slag av tjänstgöring, som ålåge dem, förekomme nämligen även under
normala förhållanden, på vilka lagförslaget toge sikte. En bestämmelse härom
har upptagits i 7 § första st. kommittéförslaget. Vidare har kommittén
i 7 § andra st. föreslagit en regel för det fall, att en uppfinnare som tillhörde
nu ifrågavarande personalkategorier vore i enskild tjänst samtidigt
som han fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Regeln innebär, att de i
lagförslaget upptagna bestämmelserna icke skola gälla mot den enskilde
arbetsgivaren med mindre än att försvarsmyndigheten ej inträder såsom
uppfinnarens rättsinnehavare. Till stöd för ståndpunkten, att försvarsmyndigheten
skulle äga förhandsrätt till uppfinningar varom här är fråga, har
kommittén åberopat arten av dessa uppfinningar och uppfinnarens tjänstgöringsplikt
mot det allmänna. Vad i andra stycket stadgades torde enligt
kommitténs mening analogivis få anses gälla även beträffande sådana fall,
då arbetstagare vore i allmän civil tjänst samtidigt som han fullgjorde militär
tjänstgöring av här ifrågavarande slag.

Kommittén har framhållit, att det varit med en viss tvekan den föreslagit
införandet i lagen utav bestämmelserna i kommittéförslagets 7 §,
dels enär undersökningar påginge rörande särskild lagstiftning om uppfinningar
av betydelse för rikets försvar, dels därför att dessa bestämmelser
i 7 § onekligen utgjorde en utväxt på lagförslaget, som i någon mån
bröte mot de allmänna principer, på vilka detsamma i övrigt vilade. Kommittén
har emellertid stannat vid att föreslå ifrågavarande stadganden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

7 §, då det måhända icke läte sig göra att lämna i nämnda paragraf avsedda
fall utan särskild reglering.

Under remissbehandlingen ha flera instanser hemställt, att
de i kommittéförslagets 7 § upptagna bestämmelserna icke måtte medtagas
i lagen. Sålunda har statskontoret yttrat, att redan de skäl kommittén själv
åberopat som grund för sin tvekan om lämpligheten av dessa bestämmelser
vore ägnade att väcka betänkligheter. Härtill komme, att stadgandena
med tanke på omöjligheten att klart avgränsa begreppet uppfinning av
betydelse för rikets försvar måste bli ytterligt svårbedömbara med hänsyn
till sina konsekvenser. En begränsning av lagrummets innebörd skulle visserligen
kunna ernås, om i stället för det av kommittén föreslagna andra
stycket en undantagsbestämmelse infördes av innehåll, att om uppfinnaren
samtidigt vore i enskild tjänst, vad i första stycket stadgats icke skulle
äga tillämpning, därest uppfinningen i förhållande till den enskilde arbetsgivaren
vore av sådan beskaffenhet, varom förmäldes i 3 §. Hela stadgandet
skulle emellertid då bli praktiskt taget betydelselöst och statskontoret
ansåge därför, att paragrafen borde helt utgå ur förslaget. Chefen för
armén har yttrat, att förevarande bestämmelser borde utgå ur denna lag
och i stället infogas i den planerade särskilda lagstiftningen om uppfinningar
av betydelse för rikets försvar. Även jernkontoret, arbetsgivareföreningen
och industriförbundet ha ansett, att paragrafen borde utgå. I deras
yttrande anföres:

Kommittén har endast mycket lätt vidrört andra frågor, vilka i viss mån
äro likartade med den nu behandlade. Kommittén anför sålunda, att om
en arbetstagare åtnjuter tjänstledighet för upprätthållande av anställning
hos annan arbetsgivare, det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet får bedömas gentemot vilken arbetsgivare arbetstagaren skall
ha de rättigheter och skyldigheter, som följa av lagen. För det fall arbetstagaren
samtidigt är anställd hos mer än en arbetsgivare uttalar kommittén,
att vid tvist domstol får avgöra vem som äger inträda som uppfinnarens
rättsinnehavare. Enligt organisationens mening saknas anledning att
beträffande militära befattningshavare m. fl. gå längre än i de nyss anförda
fallen. Organisationerna dela kommitténs uppfattning, att bestämmelserna
i 7 § utgöra en utväxt på lagförslaget, som i någon män bryter
mot de allmänna principer, på vilka detsamma i övrigt vilar. Paragrafen
synes därför böra utgå.

Liknande synpunkter ha anlagts av Stockholms handelskammare, som
hävdat att avvägningen mellan försvarsintresset och den enskilde arbetsgivarens
intressen icke kunde anses tillfredsställande, särskilt i de fall då
den enskilde arbetsgivaren vore ett företag för tillverkning av för försvaret
betydelsefulla produkter. Det funnes enligt handelskammarens uppfattning
ingen anledning — i varje fall icke under de normala fredsförhållanden,
för vilka lagstiftningen angåves vara avsedd — varför staten skulle utan
vidare ha företrädesrätt framför uppfinnarens enskilde arbetsgivare till
uppfinning, varå lagen kunde anses tillämplig i förhållande till båda parterna.
Nämnda och andra liknande spörsmål torde icke nödvändigtvis behöva
lösas i nuvarande sammanhang och bestämmelserna ifråga borde där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

för utgå. Teknologföreningen har funnit de av kommittén föreslagna bestämmelserna
synnerligen obilliga mot arbetstagarens civile arbetsgivare.
Det förekoinme ju ofta, att en arbetstagare, som inkallades till militärtjänstgöring,
finge uppbära en stor del av sin lön från den civile arbetsgivaren,
medan försvaret utnyttjade honom för en mycket ringa ersättning.
Om en sådan arbetstagare skulle göra en uppfinning under militärtjänstgöringen,
grundade sig uppfinningen givetvis på sådana erfarenheter
och kunskaper, som arbetstagaren förvärvat under sin tjänst hos den civile
arbetsgivaren. Det förefölle orimligt, att försvarsmyndigheten i sådant fall
utan någon ersättning till den civile arbetsgivaren skulle kunna träda i dennes
ställe med rättsanspråk på uppfinningen. Statens berättigade intresse
att förvärva rätt till uppfinningar av betydelse för rikets försvar borde regleras
genom särskild lagstiftning och ej i förevarande lag.

Å andra sidan har flygförvaltningen ansett det vara synnerligen önskvärt,
att de i kommittéförslagets 7 § upptagna bestämmelserna medtoges i
lagen. Samma mening torde kunna utläsas ur de yttranden, som avgivits
av överbefälhavaren, krigsmaterielverket och försvarets fabriksstgrelse;
dessa myndigheter ha hemställt att stadgandena i 7 § första stycket måtte
gälla i förhållande till försvaret såsom en helhet betraktad och icke blott
i förhållande till »vederbörande försvar smyndighet». Försvarets forskningsanstalt
har givit uttryck åt eu liknande uppfattning men hävdat, att
bestämmelserna borde begränsas att gälla uppfinningar avseende krigsmateriel.
Försvarsväsendets lönenämnd har framhållit, att bestämmelserna
borde gälla icke blott de av kommittén angivna personalkategorierna
utan även överstatanställd personal vid försvarsväsendet.

Slutligen må nämnas, att telegrafstyrelsen riktat kritik mot kommitténs
uttalande, att stadgandena i 7 § andra stycket borde analogivis få anses
gälla även beträffande sådana fall, där arbetstagaren vore i allmän civil
tjänst samtidigt som han fullgjorde militärtjänstgöring av här ifrågavarande
slag. Det kunde då inträffa, att exempelvis en telegrafverkets tjänsteman
under militärtjänstgöring gjorde en uppfinning på det teletekniska
området, vilken visade sig vara av betydelse för såväl försvaret som telegrafverket.
För dylika fall borde enligt verkets mening i lagen finnas en
bestämmelse, som tilläte icke blott försvarsmyndigheten att inträda som
uppfinnarens rättsinnehavare utan samtidigt även det verk, där arbetstagaren
vore anställd.

Departementschefen,

Spörsmålet vem som skall äga rätt till en uppfinning i sådana fall då
uppfinningen gjorts av en person i annans tjänst och står i samband med
anställningen är för sin lösning beroende av en avvägning mellan flera olika
intressen. Å ena sidan måste beaktas, att den anställde som gjort en uppfinning
skäligen bör ha del i den ekonomiska vinsten av densamma. Å andra
sidan måste uppmärksammas, att arbetsgivaren i vars tjänst uppfinningen
skett ofta har ett berättigat krav att rätten till uppfinningen helt eller delvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

skall övergå till honom. Härtill kominer, att den rättsliga regleringen icke
får ske på sådant sätt att uppfinnarverksamheten hämmas. Tvärtom måste
särskild hänsyn tagas till samhällets intresse av alt den tekniska forsknings-
och nykonstruktionsverksamheten befrämjas.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, saknar den svenska
lagstiftningen uttryckliga bestämmelser i ämnet. Detta har vållat olägenheter,
särskilt inom statsförvaltningen. Flera utredningar ha också verkställts
i syfte att råda bot härpå. Den senaste utredningen har resulterat i
att den tillsatta kommittén framlagt ett lagförslag, som reglerar rätten till
både privat- och statsanställda arbetstagares uppfinningar.

I flertalet remissyttranden över förslaget har behovet av en lagst
i f t n ing på området vitsordats. Från en del håll har dock gjorts gällande,
att en legal reglering icke för närvarande vore av behovet påkallad.
Till stöd för denna uppfattning har främst åberopats den omständigheten,
att arbetsgivareföreningen och industritjänstemannaförbundet i januari 1946
träffat en överenskommelse i ämnet. Då denna kunde förväntas bli gällande
inom stora delar av näringslivet, vore det onödigt att nu gripa till lagstiftning.
I varje fall borde därmed anstå till dess det till äventyrs visat sig,
att överenskommelsen icke i tillbörlig mån tillgodosåge de berörda parternas
intressen.

Denna invändning mot att nu beträda lagstiftningsvägen synes mig icke
bärande. Jag bortser härvid från att 1946 års överenskommelse enligt arbetstagarpartens
egen mening icke är att betrakta såsom en slutgiltig reglering
av frågan utan fastmera såsom ett led i strävandena att nå en tillfredsställande
uppgörelse. Vad jag däremot vill understryka är att 1946 års överenskommelse
knappast torde få någon större praktisk betydelse inom småindustrien
och hantverket. Dessa grenar av näringslivet falla utanför de
avtalsslutande organisationernas verksamhetsområden, och man lär icke
kunna räkna med att en avtalsmässig reglering skall komma till stånd inom
nämnda grenar. För dem föreligger alltså i varje fall, såsom i flera remissyttranden
understrukits, ett klart behov av en lagstiftning. Vidare märkes,
alt överenskommelsen endast avser tjänstemän men icke andra kategorier
av arbetstagare. Även om det måhända icke är så vanligt, att arbetstagare
som ej äro tjänstemän göra patenterbara uppfinningar, inträffar det dock
ibland; faller en sådan uppfinning inom arbetsgivarens verksamhetsområde
framträder givetvis behov av en rättslig reglering. Slutligen må framhållas,
att en lagstiftning på området bland annat bör syfta till att genom bestämmelser,
som icke få åsidosättas genom avtal, i vissa avseenden trygga
arbetstagarnas rätt.

Av vad jag nu anfört framgår, att även om man endast ser till det enskilda
näringslivet 1946 års överenskommelse icke gjort en lagstiftning på
området obehövlig. Behovet av eu lagstiftning framträder emellertid i än
högre grad i de fall då staten är arbetsgivare. Kommittén har för sin del utgått
från att staten, i den mån ej bestämmelserna i den blivande lagen bleve
tvingande, skulle kunna träffa avtal med sina anställda om rätten till deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

eventuella uppfinningar. Möjligheten härtill lärer emellertid, åtminstone såvitt
angår personal som är underkastad ämbetsansvar, vara begränsad. Enligt
gällande rättsuppfattning torde nämligen de statliga verken och inrättningarna
icke äga träffa avtal om tjänstevillkor med sådan personal. Givetvis
kunde det i och för sig tänkas, att bestämmelser i ämnet intoges i instruktionerna
för de statliga verk och inrättningar, vid vilka regler i ämnet äro
behövliga. För egen del vill jag emellertid ifrågasätta lämpligheten av att
reglera hithörande förhållanden genom instruktionsföreskrifter. För det
första skulle det sålunda medföra bristande överskådlighet och risk för inkonsekvenser,
om erforderliga regler på förevarande område fördelades på
ett stort antal författningar. Och vidare skulle det kunna tänkas uppstå
komplikationer, när det gällde att inordna dem som redan äro ämbetsmän
under de nya instruktionsbestämmelserna. Det för staten såsom arbetsgivare
uppenbara behovet av regler i ämnet synes i stället böra tillgodoses genom
lagstiftning.

Under hänvisning till det sagda vill jag alltså förorda, att det genomföres
en lagstiftning som medför en enhetlig reglering av rätten till uppfinningar,
gjorda av tjänstemän och andra arbetstagare i såväl allmän som enskild
tjänst.

I fråga om den avsedda lagens allmänna karaktär delar jag
kommitténs uppfattning, att man vid avfattningen av lagtexten bör gå fram
med viss varsamhet. Om emellertid lagen, såsom kommittén funnit önskvärt,
skall kunna tjäna till ledning i avtalspraxis, får dock texten icke vara
så allmänt hållen att detta syfte förfelas. Den får icke heller vara så knapphändig
att den kan vålla missförstånd. De anmärkningar som ur sistnämnda
synpunkt under remissbehandlingen riktats mot kommittéförslaget synas
mig äga visst fog. Kommittén har motiverat sin uppfattning, att lagstiftningen
borde undvika ett reglerande i fråga om detaljer och inskränkas
till generella föreskrifter om det mest väsentliga, bland annat därmed att
eventuellt erforderliga supplerande bestämmelser lämpligen kunde upptagas
i avtal med arbetstagarna. För statens vidkommande har kommittén därvid
förordat, att man skulle söka utarbeta formulär till normalkontrakt rörande
sådana bestämmelser. När det gäller staten såsom arbetsgivare måste emellertid
vid lagens utformning särskild hänsyn tagas till den förut berörda begränsningen
av möjligheten att avtalsmässigt komplettera lagens stadganden.
Även i fråga om arbetstagare i enskild tjänst bör beaktas, att många anställningsfall
förekomma där avtalsbestämmelser saknas och där det icke
heller i fortsättningen kan förväntas att supplerande överenskommelser komma
att träffas. Jämväl för dessa fall är det nödvändigt, att lagtexten utformas
så att den skänker tillräcklig ledning.

Kommitténs av praktiskt taget alla remissinstanser understödda uppfattning,
att lagstiftningen i princip bör vara av dispositiv
natur, anser jag riktig. Denna huvudregel bör komma till direkt uttryck
i lagtexten (se 2 § andra st. departementsförslaget). Jag kan alltså

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

icke tillmötesgå det i ett enda yttrande framförda önskemålet att förläna
tvingande karaktär åt det stadgande varigenom huvudlinjerna för avvägningen
mellan arbetsgivarens och arbetstagarens rätt uppdragas (3 § deparlementsförslaget).
Däremot anser jag att vissa speciella stadganden böra erhålla
sådan natur. Härtill återkommer jag i det följande.

Det säger sig självt, att det med hänsyn till de utomordentligt skiftande
förhållandena erbjuder betydande svårigheter att på ett nöjaktigt sätt lösa
frågan, under vilka omständigheter och i vilken utsträckning
en arbetsgivare bör äga rätt till sina arbetstagares
uppfinningar. Den ifrågasatta lagstiftningen skall
ju gälla såväl statsanställda som privatanställda och inom vardera av dessa
kategorier kan det förekomma de mest skiftande anställningsförhållanden och
arbetsuppgifter. Såsom jag förut framhållit bör avvägningen mellan arbetsgivare
och arbetstagare ske på sådant sätt att behörig hänsyn tages icke blott
till parternas egna berättigade intressen utan även till samhällets intresse
av att den tekniska forsknings- och nykonstruktionsverksamheten befrämjas.
Vid den närmare utformningen av lagtexten bör man vidare å ena sidan
hålla i minnet, att de enskilda näringsidkarna ha möjlighet att avtalsmässigt
supplera lagens dispositiva bestämmelser. Å andra sidan måste man
emellertid beakta, att det trots detta ur skilda synpunkter måste te sig mindre
lämpligt att verkställa avvägningen mellan arbetsgivare och arbetstagare
på ett sätt, som skulle stå klart i strid mot den rättsuppfattning som faktiskt
utbildats på arbetsmarknaden. Det bör med andra ord icke föreligga
en alltför stor spännvidd mellan lagens bestämmelser och avtalspraxis. Då
det gäller att giva enhetliga regler för både statsanställda och privatanställda
bör man, såsom nämnts, vid lagens utformning jämväl uppmärksamma
att de statliga verkens och inrättningarnas möjligheter att avtalsmässigt
komplettera lagens stadganden äro begränsade. Denna synpunkt är av särskilt
stor praktisk betydelse för de statliga forskningsinstitutens vidkommande.

Jag delar kommitténs uppfattning, att en arbetsgivare icke bör äga någon
som helst rätt till sådana av hans arbetstagare gjorda uppfinningar
vilkas utnyttjande faller utom arbetsgivarens verksamhetsområde. Vidare
ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt att arbetsgivaren i fråga om
sådan av hans arbetstagare gjord uppfinning, vars utnyttjande visserligen
faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit utan
samband med anställningen, bör anses skäligen tillgodosedd om han erhåller
företrädesrätt under viss tid att träffa en frivillig uppgörelse med
arbetstagaren om uppfinningens utnyttjande. Mot bakgrunden av vad jag
nyss anfört om de allmänna synpunkter som böra ligga till grund vid lagens
utformning anser jag däremot, att den av kommittén föreslagna författningsmässiga
regleringen beträffande de s. k. tjänsteuppfinningarna —
uppfinningar vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde
och vilkas tillkomst slår i samband med anställningen — icke är helt
tillfredsställande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

I fråga om tjänsteuppfinningarna har kommittén föreslagit, att arbetsgivaren
skulle äga att även mot arbetstagarens vilja förvärva rätt att utöva
uppfinningen i sin egen verksamhet, s. k. enkel licens, varjämte arbetsgivaren
skulle erhålla företrädesrätt under viss tid att träffa frivillig uppgörelse
med arbetstagaren om vidsträcktare rätt till uppfinningen. I detta
hänseende vill jag till en början, i likhet med ett flertal remissinstanser,
understryka att en enkel licens — denna är i princip icke överlåtbar —
måste anses tämligen värdelös för arbetsgivare vilka icke bedriva någon
egen tillverkning eller annan kommersiell rörelse och följaktligen icke själva
kunna exploatera licensrätten. Vidare anser jag det svårligen kunna bestridas,
alt arbetsgivarens insats vid vissa tjänsteupplinningar är så betydande,
att han skäligen bör erhålla en mera omfattande rätt till uppfinningen
än kommittén föreslagit. På grund av vad sålunda anförts och under
hänvisning till den enligt min mening välgrundade kritik som även i
vissa andra avseenden riktats mot kommittéförslaget i denna del vill jag
förorda, att avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarnas rätt icke
verkställes på ett och samma sätt i fråga om alla tjänsteuppfinningar utan
att man beträffande den kategori, där sambandet mellan anställningen och
uppfinningen är särskilt starkt, tillerkänner arbetsgivaren en vidsträcktare
rätt än som framgår av kommitténs lagförslag. Till denna grupp torde böra
hänföras dels sådana uppfinningar som, då forsknings- eller uppfinnarverksamhet
utgör den huvudsakliga uppgiften i arbetstagarens tjänsteåligganden,
tillkommit såsom resultat helt eller väsentligen av nämnda verksamhet
och dels uppfinningar som eljest innefatta lösningen av en i tjänsten
förelagd, närmare angiven uppgift. I fråga om dylika uppfinningar, i fortsättningen
benämnda forskningsuppfinningar, anser jag det skäligt, att arbetsgivaren
får möjlighet att även mot arbetstagarens vilja förvärva all rätt till
uppfinningen. Icke minst med hänsyn till de moderna formerna för uppfinnarverksamhet
i stora forskningscentraler, såväl statliga som enskilda,
synes denna ståndpunkt vara starkt motiverad. Den torde också vara ägnad
att främja produktionen och att förhindra sådana illojala transaktioner som
att en uppfinning, vilken med stora kostnader frambragts av ett visst företag,
överlätes till dess konkurrent. Även ur arbetstagarnas synpunkt måste
den föreslagna lösningen te sig rimlig, då det ju här är fråga om personer
som anställts för eller eljest åtminstone i viss omfattning sysselsättas med
just uppfinnarverksamhet. Jag vill dessutom påpeka, att arbetstagaren i
dessa fall — enligt vad jag i det följande kommer att förorda — skall äga
uppbära särskild ersättning, om värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren
övertagit överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön
och övriga förmåner i tjänsten rimligen kunnat förutsättas. Beträffande
andra tjänsteuppfinningar än nu sagts, d. v. s. sådana där sambandet mellan
anställningen och uppfinningen icke är så starkt som i förutnämnda båda
fall, anser jag däremot kommitténs förslag vara väl avvägt. Med avseende å
sådana uppfinningar torde arbetsgivaren således endast böra erhålla rätt
att förvärva enkel licens jämte företrädesrätt att träffa avtal med arbetstagaren
om vidsträcktare rätt till uppfinningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Den av mig sålunda förordade lösningen anknyter i viss mån till de resonemang,
som ligga bakom en till kommittéförslaget avgiven reservation.
Jag vill understryka, att lösningen åtminstone delvis jämväl synes överensstämma
med kommittémajoritetens uppfattning, sådan denna kommit till
uttryck i motiveringen till kommittéförslaget om än icke i den av kommittén
föreslagna lagtexten. Kommittén bär sålunda uttalat, att ett avhändande
av rätten till uppfinning helt eller delvis ej alltid behövde ske genom uttryckligt
avtal utan under vissa omständigheter borde kunna anses framgå
av anställningsförhållandet; så kunde enligt kommitténs mening till exempel
vara fallet, om arbetstagaren anställts för att bearbeta ett av arbetsgivaren
närmare angivet problem.

Om arbetsgivaren får möjlighet att förvärva ensamrätt till de nyssnämnda
forskningsuppfinningarna, vinnes en smidig lösning av de speciella problem,
som föreligga då arbetsgivaren icke själv bedriver någon tillverkning.
Jag vill härvid — särskilt med tanke på sådana fall då arbetsgivaren på
grund av bristande exploateringsmöjligheter icke har något behov av att
förvärva ensamrätten ens till sådana uppfinningar — framhålla, att förslaget
på denna punkt icke innebär mera än att arbetsgivaren skall äga
möjlighet att förvärva ensamrätt till uppfinningen. Anser han sig icke vara i
behov av en sådan fullständig rätt, kan han nöja sig med exempelvis en enkel
licens. Ur arbetsgivarens synpunkt är detta av betydelse såtillvida som omfattningen
av den rätt till uppfinningen som han övertager är en väsentlig
faktor vid bestämmandet av ersättningen till arbetstagaren.

Såsom kommittén framhållit kan det uppstå oenighet mellan parterna,
när det gäller att avgöra till vilken kategori — forskningsuppfinningar,
andra tjänsteuppfinningar, uppfinningar inom arbetsgivarens verksamhetsområde
som ej ha karaktär av tjänsteuppfinningar, fria uppfinningar —
en viss uppfinning är att hänföra. Detsamma gäller självfallet med avseende
å varje indelning av uppfinningar i olika kategorier. Med anledning härav
har kommittén diskuterat huruvida — även om lagens huvudstadgande
om intresseavvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens rätt komme
att äga dispositiv karaktär — i lagen borde införas en tvingande bestämmelse
om förbud mot avtal, som tillerkänna arbetsgivaren ensamrätt att
avgöra till vilken kategori en viss uppfinning är att hänföra. Kommittén
har för sin del ansett en sådan bestämmelse icke vara erforderlig med hänsyn
till att arbetstagaren under alla omständigheter skall ha rätt att erhålla
skälig ersättning för vad han avstår av sin rätt till uppfinningen. En av remissinstanserna,
nämligen landsorganisationen, har däremot förordat ett
dylikt stadgande samt till stöd för denna sin uppfattning bl. a. framhållit
alt arbetstagarens intresse av en uppfinnings rubricering icke alltid hänför sig
allenast till ersättningsfrågan. Jag delar landsorganisationens uppfattning,
alt ersättningsproblemet här icke är ensamt utslagsgivande. Då jag likväl
icke föreslår en tvingande bestämmelse som tager direkt sikte på förevarande
fråga, sammanhänger detta med att jag, såsom av det följande framgår,
förordar alt i lagen införes ett allmänt stadgande av innehåll att, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

tillämpningen av avtalsvillkor skulle vara otillbörlig, villkoret må jämkas
eller lämnas utan avseende (9 § departementsförslaget). I detta sammanhang
vill jag framhålla, att den i 1946 års överenskommelse intagna, i och
för sig omstridda, bestämmelsen i detta ämne icke synes äga en sådan innebörd
att tillämpningen därav kan anses otillbörlig. I bestämmelsen heter
det nämligen, att arbetsgivaren beträffande varje uppfinning äger att i
första hand avgöra till vilken av de i överenskommelsen angivna kategorierna
uppfinningen är att hänföra. Detta torde icke innebära, att arbetsgivaren
äger att slutgiltigt träffa ett sådant avgörande. Godkänner icke arbetstagaren
den mening åt vilken arbetsgivaren för sin del givit uttryck, uppstår
en tvist som torde böra lösas efter samma regler som gälla för andra i
överenskommelsen berörda tvister.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning, att arbetstagarna genom
en bestämmelse av tvingande karaktär bör tillförsäkras
rätt till skälig ersättning för den rätt de avstå
till en uppfinning som gjorts under anställningsförhållandet. I likhet med
vissa remissinstanser anser jag emellertid det icke föreligga tillräckliga
skäl för att låta en dylik bestämmelse bli tillämplig jämväl på sådana överenskommelser
om ersättningen, som träffas efter tillkomsten av uppfinningen.
I den mån ersättningen, såsom ofta torde vara fallet, bestämmes på
royaltybasis lärer det ur förevarande synpunkt i regel spela mindre roll,
att det kan vara svårt att riktigt bedöma det ekonomiska värdet av en uppfinning
innan den blivit mera noggrant utexperimenterad. Annorlunda ställer
sig saken om uppgörelsen innebär att ett engångsbelopp skall utbetalas
till uppfinnaren. De i dylika fall föreliggande svårigheterna att på ett tidigt
stadium bedöma den ekonomiska betydelsen av en uppgörelse i ersättningsfrågan
kan emellertid icke tillmätas sådan betydelse att de få överväga
de olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, som skulle uppstå om en efter
uppfinningens tillkomst träffad uppgörelse i nämnda fråga icke i princip
erhölle bindande verkan. En annan sak är, att om arbetstagaren efter sagda
tidpunkt genom avtal avstår från all ersättning i anledning av sin uppfinning
eller godtager en med hänsyn till förhållandena orimligt låg ersättning
därför, tillämpningen av avtalet i denna del under vissa förutsättningar
kan framstå som otillbörlig, med påföljd att uppgörelsen — enligt 9 § departementsförslaget
— icke utgör hinder mot att arbetstagaren tillerkännes
skälig ersättning. Samma resultat skulle i särskilt stötande fall även kunna
ernås med stöd av vissa stadganden i 3 kap. avtalslagen.

Kommittén har framhållit, att det sedan ersättning fastställts — antingen
efter rättegång eller genom en frivillig uppgörelse — kunde hända att
ändrade förhållanden inträffade som gjorde att ersättningen framstode såsom
oskälig. I anledning härav har kommittén diskuterat, om parterna borde
erhålla rätt att i dylika fall få till stånd jämkning av ersättningen. Kommittén
har emellertid stannat för att icke föreslå att någon bestämmelse
härom upptages i lagen. Ett par remissinstanser har däremot intagit en

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

annan ståndpunkt i denna fråga. I anledning härav får jag till en början
framhålla, att det i 6 § första stycket av departementsförslaget upptagna
stadgandet — enligt vilket arbetstagaren, oberoende av vad därom före uppfinningens
tillkomst må ha avtalats, skall vara berättigad till skälig ersättning
för den rätt han avstår till sin uppfinning — i realiteten tillika innebär
en jämkningsregel till arbetstagarens förmån. Mot en lagbestämmelse
av innehåll att eljest parterna skola, i händelse av väsentligt ändrade förhållanden,
kunna få till stånd jämkning av ett en gång fastställt ersättningsbelopp
tala enligt min mening redan skäl av principiell natur. Vidare
kan ur praktisk synpunkt hävdas, att en sådan regel skulle medföra otrygghet
för båda parter, enär dessa aldrig skulle kunna vara säkra på att ett
en gång — antingen efter frivillig uppgörelse eller efter process — fastställt
ersättningsbelopp vore definitivt, ja, icke ens att ett jämkat belopp icke
skulle kunna ånyo jämkas. Härtill kommer, att det skulle erbjuda betydande
svårigheter att utforma en dylik bestämmelse så att den ej bleve
mycket svårtillämplig. På grund härav finner jag mig icke kunna förorda,
att en bestämmelse av ifrågavarande slag upptages i lagen. Jag vill härvid
i likhet med kommittén understryka, att hinder icke föreligger för kontrahenterna
att, i sådana fall då det ekonomiska utfallet av en uppfinning kan
vara svårbedömbart och royaltymetoden likväl icke användes, själva genom
förbehåll tillgodose intresset av att ersättningsbeloppet framdeles skall kunna
jämkas.

Beträffande den närmare utformningen av ersättningsreglerna hänvisas
till specialmotiveringen.

Det återstår i detta sammanhang till slut att upptaga frågan, o in sä rskilda
bestämmelser erfordras rörande vissa uppfinningar
av betydelse för rikets försvar. Kommittén har intagit
den ståndpunkten, att lagens allmänna bestämmelser icke böra vara
tillämpliga i sådana fall då någon som tillhör krigsmaktens reserver eller
är på övergångs- eller reservstat vid krigsmakten eller en värnpliktig gör
en uppfinning under tjänstgöring vid krigsmakten. Jag biträder denna
ståndpunkt och anser att den bör komma till direkt uttryck i lagtexten (1 §
tredje stycket departementsförslaget). Härvid bör beaktas, att icke heller
anställnings- eller beställningshavare på disponibilitetsstat böra falla under
lagen. Emellertid har kommittén beträffande ett visst slag av uppfinningar,
nämligen uppfinningar av betydelse för rikets försvar, ansett att lagens
sladganden böra vara tillämpliga i förhållande till vederbörande försvarsmyndighet
även med avseende å de nu nämnda personalkategorierna, varjämte
kommittén föreslagit en särskild regel för de fall, då en uppfinnare
tillhörande någon av dessa kategorier är i enskild tjänst samtidigt som han
fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. Kommittén har dock varit tveksam i
frågan, huruvida dessa bestämmelser borde ha sin plats i förevarande lag.
I likhet med flera remissinstanser anser jag det icke lämpligt att i lagen
upptaga någon av nämnda regler. Behovet av att för statens räkning eller el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

jest i statens intresse kunna expropriera uppfinningar av särskild betydelse
för försvaret har tillgodosetts genom stadgandet i 7 § lagen den 29 november
1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret.
Nämnda lag gäller visserligen allenast till utgången av år 1949, men det
är min avsikt att senare i dag hemställa om remiss till lagrådet av förslag
om förlängning av dess giltighetstid. Då det nu förevarande lagförslaget
icke eljest upptager några regler för det fall att en uppfinning göres av någon
som samtidigt är anställd hos flera arbetsgivare, torde icke heller en
specialregel i ämnet böra givas beträffande vissa uppfinningar som reservister
in. fl. göra under tjänstgöring vid krigsmakten.

Specialmotivering.

1 §•

I fråga om den tilltänkta lagens räckvidd har kommittén ansett, att allenast
patenterbara uppfinningar borde ifrågakonnna. Kommittén
har härom anfört:

Sådana förfaranden eller anordningar av teknisk natur, exempelvis beräkningar
och konstruktioner, som ej kunna patentskyddas, ha alltså — i motsats
till vad som föreslogs av Elliot — uteslutits från lagens tillämplighetsområde.
Visserligen kan bakom dylika arbetsresultat, liksom vid vissa andra
prestationer på det immateriella området, t. ex. affärsuppslag och reklamidéer,
ligga ett mycket värdefullt intellektuellt arbete, och de kunna vara
av stor industriell betydelse, men de åtnjuta enligt svensk rätt i allmänhet
icke något speciellt skydd. I den mån de icke utgöra yrkeshemligheter, äro
de allmän egendom, d. v. s. i och för sig står det var och en fritt att använda
dem. Liksom hittills kunna självfallet fortsättningsvis arbetsgivares
och arbetstagares intresseförhållanden i fråga om sådana arbetsprestationer
regleras avtalsvis.

Kommittén har vitsordat, att begränsningen till patenterbara uppfinningar
kunde medföra vissa svårigheter vid avgörandet av frågan, om en
uppfinning vore av sådan beskaffenhet att lagen skulle tillämpas på densamma.
Emellertid har kommittén förutsatt, att de intresserade parterna,
arbetsgivaren och arbetstagaren, i allmänhet komme att under hand undersöka,
huruvida patenterbarhet kunde anses föreligga, och träffa uppgörelse
på grundval av det resultat man därvid kommit till. I övrigt tillåter jag
mig att beträffande kommitténs synpunkter på denna fråga hänvisa till s.
49 f. i betänkandet.

Icke någon remissinstans har påfordrat, att lagen skulle äga tillämpning
jämväl å sådana förfaranden eller anordningar av teknisk natur, som icke
kunna patentskyddas. Tjänstemännens centralorganisation har dock framhållit,
att arbetsgivarna för närvarande många gånger tillgodogjorde sig
sådana tekniska framsteg och idéer utan att lämna upphovsmannen skälig
ersättning därför, men organisationen har räknat med att de samarbetsorgan
eller produktionsnämnder, som avsåges bli inrättade inom näringslivet, skul -

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

le till behandling upptaga frågor om fastställande av skälig ersättning för
sådana idéer och uppslag av de anställda, som kunde nyttiggöras i driften.

Chalmers tekniska högskola har i detta hänseende framhållit, att det syntes
orätt att pålägga alla arbetstagare de risker i rättsligt hänseende, som
kunde följa av ett misstag i bedömandet, om en viss idé vore en patenterbar
uppfinning eller icke. Därtill komme, att flertalet av de idéer, som kunde leda
till patenterbara uppfinningar, torde vara ekonomiskt värdelösa. Det
syntes icke riktigt att lagfästa ett stadgande, som medförde att alla patenterbara
men värdelösa uppfinningar skulle anmälas för arbetsgivaren. Lagen
borde därför få avseende endast på sådana uppfinningar, som arbetstagaren
själv önskade få patenterade.

En ytterligare inskränkning i lagens tillämplighetsområde har kommittén
ansett böra företagas, nämligen en begränsning till uppfinningar, som äro
här i riket patenterbara. Kommittén har i denna del anfört följande.

Genom denna begränsning falla utanför lagen sådana uppfinningar, som
med hänsyn till den svenska patentförordningens patenterbarhetsfordringar
(i—3 §§) icke kunna patenteras i Sverige men som enligt främmande
länders bestämmelser skulle kunna patentskyddas. Det har ansetts vara naturligt
och i sin ordning att låta den här åsyftade rättsliga regleringen hålla
sig inom ramen för vad som kan bli föremål för skydd enligt svensk rätt.
Det torde för övrigt ofta råda ovisshet om vad som enligt olika främmande
länders rätt fordras för patenterbarhet. Vidare må framhållas, att i praktiken
det endast mera sällan torde förekomma, att arbetsgivares eller arbetstagares
intressen sträcka sig längre än här avses.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört ha patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning samt kooperativa förbundet invänt, att det mycket
väl kunde tänkas att en uppfinning av en eller annan anledning icke kunde
patenteras just i Sverige men att uppfinningen kunde patentskyddas i något
annat land och att densamma därför likväl kunde representera ett stort
ekonomiskt värde. Detta gällde exempelvis beträffande livs- och läkemedelsuppfinningar
i Amerikas förenta stater. Besvärsavdelningen har sålunda
betonat, att Sverige i stor utsträckning bedreve export av hel- och halvfabrikat
samt av uppfinnarrättigheter, och att inskränkningen till här i
riket patenterbara uppfinningar därför kunde komma att medföra att lagens
betydelse för uppfinnaren bleve till stor del illusorisk. Kooperativa
förbundet har framhållit, att inskränkningen skulle vara till avsevärt men
för arbetsgivaren i sådana fall, då uppfinningen visserligen icke kunde patenteras
i Sverige men väl i något annat land, där arbetsgivaren hade verksamhet.
I dylika fall skulle nämligen arbetsgivaren icke erhålla någon rätt
alls i fråga om det utländska patentet. Besvärsavdelningen och förbundet
ha därför ifrågasatt, om icke en utvidgning av lagen till att avse alla uppfinningar,
som över huvud taget kunde bli föremal för immateriellt rättsskydd,
borde övervägas.

Enligt kommitténs mening skulle under begreppet arbetstagare
föras endast sådana anställda, som innehade eu relativt fast anställning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

t. ex. med viss uppsägningstid eller förenad med tidlön eller ackordsersättning,
och alltså icke personer som innehade tillfälliga uppdrag, exempelvis
för särskilda fall tillkallade sakkunniga. Ett speciellt undantag
framginge — såsom förut nämnts — av kommittéförslagets 7 §. Till arbetstagare
i allmän tjänst har kommittén sålunda ansett icke böra räknas
beställningshavare i krigsmaktens reserver eller på övergångs- eller reservstat
vid försvarsväsendet, ehuru dessa i nämnda egenskap vore hänförliga
till statsanställda. Enligt kommitténs uppfattning borde ej heller värnpliktiga
i denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens mening.

I anledning av kommitténs ståndpunkt, att endast personer med en relativt
fast anställning skulle anses som arbetstagare i lagens mening, har Göta
hovrätt anmärkt, att denna ståndpunkt ej komme till tydligt uttryck i 1 §
kommittéförslaget, vilket även hade till följd, att det ej av lagtexten framginge
varför det beträffande vissa tillfälligt anställda erfordrades särskilda
bestämmelser i 7 §. Hovrätten hemställde, att 1 § erhölle ändrad lydelse, så
att den åsyftade innebörden av begreppet arbetstagare komme till tydligare
uttryck. I detta sammanhang har hovrätten ifrågasatt, om icke bestämmelserna
i 7 § kommittéförslaget borde få sin plats omedelbart i anslutning till
bestämmelsen i 1 §. Krigsmaterielverket har förklarat sig utgå från att begreppet
arbetstagare omfattade även all arvodesanställd personal, som icke
endast hade rent tillfälliga uppdrag.

Såsom förut berörts har kommittén i 3 § första stycket föreslagit eu bestämmelse
om skyldighet för arbetstagare att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren
om sådan av arbetstagaren under bestående tjänsteförhållande
gjord uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.
Motsvarande bestämmelse har upptagits i 4 § departementsförslaget.
I anslutning till den sålunda föreslagna bestämmelsen har kommittén
diskuterat innebörden av uttrycket under bestående tjänsteförhållande.
Härom har kommittén yttrat:

En uppfinning anses gjord under bestående tjänsteförhållande, icke endast
om uppfinningen tillkommit under det arbetstagaren var i tjänst, och
då vare sig det skett under arbetstid eller på fritid, utan även om han gjort
uppfinningen under sin semester eller tjänstledighet. Åtnjutes tjänstledighet
för upprätthållande av anställning hos annan arbetsgivare, torde med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet få bedömas, gentemot
vilken arbetsgivare arbetstagaren skall ha de rättigheter och skyldigheter,
som följa av denna lag. Skulle arbetstagare till följd av tillfällig inskränkning
av driften vid ett företag »permitteras» från arbetet på längre eller
kortare tid utan att därunder åtnjuta några löneförmåner, torde man få
anse, att ur här ifrågavarande synpunkt tjänsteförhållandet upphört.

I anledning härav ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet
anfört, att det icke kunde anses rimligt, att arbetsgivaren skulle
gå miste om rätten till en uppfinning, som gjorts medan arbetstagaren varit
tillfälligt per mitter ad. Stockholms handelskammare har uttalat samma
mening under framhållande av att fallet i och för sig torde sakna
nämnvärd praktisk betydelse, bl. a. på grund av att tjänstemän i regel icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

permitterades vid tillfälliga driftstopp. Ur principiell synpunkt kunde det
emellertid icke anses riktigt att bedöma frågan om anställningsförhållandets
bestånd ur olika synpunkter inom olika rättsområden. Därest vederbörande
arbetstagare civilrättsligt sett icke vore entledigad från sin anställning
utan alltjämt vore knuten till arbetsgivarens företag, måste anställningsförhållandet
anses alltjämt bestå, oavsett ur vilken synpunkt fråkan
skulle betraktas.

Vidare må här nämnas ett spörsmål, som kommittén något berört, nämligen
hur det skall förfaras, därest uppfinnaren samtidigt är
anställd hos mer än en arbetsgivare. Kommittén har härom
yttrat, att därest uppfinningen låge inom såväl den ene som den andre
arbetsgivarens verksamhetsområde, arbetstagaren finge anses ha anmälningsskyldighet
gentemot båda arbetsgivarna men att, om tvist mellan dessa
uppstode om vem som ägde inträda som uppfinnarens rättsinnehavare,
domstol i sista hand finge avgöra vilken av dem, som skulle anses ha bättre
rätt. Kommittén har alltså icke föreslagit någon lagregel i ämnet utöver den
som beträffande en specialfråga upptagits i kommittéförslagets 7 §. Denna
underlåtenhet har av en remissinstans, nämligen Chalmers högskola, betecknats
som en hrist i förslaget. Högskolan har därför hemställt, att stadgandet
måtte omarbetas, så att det tydligt framginge vem som skulle räknas
såsom arbetsgivare, när en uppfinning gjorts av en person med deltidsanställning''.

En särskild fråga är huruvida universitet, högskolor och
andra undervisningsväsendet tillhörande inrättningar
böra undantagas från lagens tillämpning. Det Elliotska förslaget
innebar, att lagen icke skulle äga tillämpning å universitet, högskolor och
andra undervisningsväsendet tillhörande inrättningar men däremot å statliga
forskningsinstitut. K o in in i 11 én återigen har icke ansett några skäl
föreligga att från lagens tillämpningsområde undantaga ens universitet och
högskolor. Denna uppfattning har ej motiverats i vidare mån än att kommittén
förklarat sig vilja särskilt framhålla, att de inskränkningar i de anställdas
rätt som kommitténs lagförslag skulle medföra icke syntes vara sådana,
att man behövde befara, att de skulle verka hämmande på det vetenskapliga
forskningsarbetet vid våra universitet och högskolor. Kommitténs
ståndpunkt har mött stark kritik i flera yttranden, men någon enhetlig
opinion mot att lagen skulle bli tillämplig å de vetenskapliga läroanstalterna
har dock icke framträtt.

Innan jag övergår till att redogöra för de närmast berörda remissinstansernas
yttranden i denna fråga, vill jag här återgiva de skäl, som i det
Elliotska betänkandet anfördes till stöd för den där intagna
ståndpunkten. El Hot yttrade:

Bland statliga institutioner, vilkas uppgifter omfatta teknisk forskning,
intaga universiteten och högskolorna en särställning. Den forskning, som
där bedrives, är ej begränsad alt söka tillgodose vissa speciella behov utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

har en mera allmän inriktning. Dess ändamål torde kunna sägas vara
att föra vetenskapen överhuvud framåt. Den ingår tillika som ett led i
undervisningen. Om tidigare angivna principer i fråga om statens rätt till
statsanställdas uppfinningar följdes beträffande universitet och högskolor,
skulle staten kunna göra gällande anspråk på där tjänstgörande personers
uppfinningar av vilket slag dessa än voro. Något praktiskt behov för staten
av en så långtgående rätt torde ej förefinnas. Spörsmålet synes här ligga
till på ett annat sätt än då det gäller forskningsresultat vid t. ex. statliga
forskningsinstitut, inrättade för lösande av vissa speciella uppgifter, eller
vid statliga verk, för vilka resultaten i fråga kunna vara av värde vid fullgörandet
av deras arbetsuppgifter. Den forskning, som bedrives vid universiteten
och högskolorna, torde också för det allmänna rättsmedvetandet,
även om arbetet i viss mån har karaktären av tjänsteåliggande, framstå
såsom vederbörande forskares ensak. En universitetslärare har ej skyldighet
att t. ex. vissa timmar av dagen ägna sig åt forskning. Han uppställer
själv de problem, han vill söka lösa, och forskningen är överhuvud taget helt
beroende av hans eget initiativ. Det torde vara svårt att finna förståelse
för en bestämmelse, enligt vilken, om denna forskning skulle resultera i en
uppfinning, uppfinnaren berövades den uteslutande förfoganderätten till
densamma. Man torde ej heller böra bortse från att den vid ifrågavarande
institutioner bedrivna fria forskningen kunde menligt påverkas, därest
forskaren visste, att han icke finge obehindrat bestämma över resultatet av
sitt arbete utan att dettas vidare öde skulle bli beroende av statliga myndigheters
beslut. Framhållas må slutligen att den administrativa organisationen
vid universitet och högskolor torde vara mindre lämplig, då det gäller
att i praktiken för statens del tillvarataga och utnyttja en sådan rätt till
uppfinningar, varom här är fråga. Nu gjorda överväganden synas böra
leda till, att från de föreslagna bestämmelsernas tillämpning undantagas
universitet och högskolor. Med dessa torde böra jämställas andra inrättningar,
tillhörande undervisningsväsendet, exempelvis de tekniska läroverken.

Vid bedömningen av förevarande spörsmål måste man hålla i minnet, att
arbetsgivaren enligt det Elliotska förslaget skulle vara berättigad att oberoende
av uppfinnarens samtycke förvärva all rätt till s. k. tjänsteuppfinningar,
medan kommitténs förslag ju innebär, att arbetsgivaren mot
uppfinnarens vilja skall äga förvärva allenast nyttjanderätten till sådana
uppfinningar.

Trots att arbetsgivaren enligt kommitténs förslag alltså fått en jämförelsevis
begränsad rätt, ha flera remissinstanser — bland dem universitetskanslern
yrkat, att de vetenskapliga läroanstalterna måtte undantagas
från lagens tillämpning. Universitetskanslern har därvid framhållit, att
vid dessa anstalter fullföljdes ett mera allmänt samhällsintresse, som vore
inriktat på att, utan avseende å det omedelbara praktiska utnyttjandet
av resultaten, till det allmännas bästa främja den vetenskapliga forskningen.
Mellan staten eller den enskilda högskolan å ena och den anställde
å andra sidan vore därför förhållandet ett helt annat än mellan arbetsgivare
och arbetstagare i den föreslagna lagens mening. Den mest framträdande
synpunkten vore, att det fria forskningsarbetet skulle befrämjas. Ehuru
det praktiska tillgodogörandet av resultaten i regel låge utanför dessa institutioners
verksamhetsområde, torde denna fråga dock stundom också här

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 65

kunna få betydelse, men den syntes böra regleras i stort sett efter andra
normer.

Jämväl medicinska fakulteten i Uppsala har ansett, att universitets- och
liknande institutioner borde undantagas från lagens tillämpning. Den större
frihet att förfoga över en uppfinning, som med ett sådant undantag skulle
tillkomma dessa institutioners arbetstagare, komme att innebära, att en patenterbar
uppfinnings kommersiella utnyttjande ej behövde fördröjas genom
förhandlingar med arbetsgivaren rörande dennes eventuella övertagande
av rätten till uppfinningen. Emellertid skulle enligt fakultetens mening
denna frihet kunna tänkas bli använd på det sätt, att uppfinnaren
reste hinder mot att institutionen begagnade uppfinningen i sin egen vetenskapliga
forskningsverksamhet. För att förhindra en sådan konsekvens
borde en bestämmelse om undantag för universitets- och liknande institutioner
åtföljas av en föreskrift, att institutionen skulle äga rätt att utan
särskild ersättning utöva uppfinningen i den forskningsverksamhet, som
bedreves inom densamma. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i
Uppsala har hävdat, att ett inordnande av forskningsföretagen vid universitet
och högskolor under den föreslagna lagen skulle draga med sig högst
menliga konsekvenser för det fria forskningsarbetet. Om en forskare icke
fullt fritt kunde förfoga över sina resultat, så att han t. ex. ej ägde rätt att
publicera sin upptäckt, kunde han förlora sin prioritetsrätt till denna. Härigenom
skulle även den i och för sig ofta nyttiga profylax, som ett offentliggörande
av en upptäckt innebure, avsevärt försvåras. Sektionen har därför
bestämt påyrkat, att lagen måtte upptaga samma undantagsregel som det
Elliotska förslaget. Av det yttrande som matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid Stockholms högskola avgivit synes framgå, att fakulteten
ansett att lagen icke borde vara tillämplig på universitet och högskolor. Vidare
har tekniska högskolan i Stockholm uttalat det önskemålet, att arbetstagare
vid tekniska högskolor måtte ställas utanför lagens tillämpningsområde.
Däremot har Chalmers tekniska högskola icke uttalat något sådant
önskemål.

Icke heller karolinska institutet har haft något att invända mot att lagen
skulle bli tillämplig å universitet och högskolor men har förutsatt, att tilllämpningen
av lagen på intet sätt komme att lägga hinder i vägen för den
fria publikationen av vetenskapliga avhandlingar. Medicinska fakulteten i
Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund, Göteborgs högskola,
skogshögskolan, lantbrukshögskolan och tandläkarinstitutet ha icke riktat
nagon erinran mot att lagen skulle bli tillämplig jämväl å vetenskapliga
läroanstalter.

Departementschefen. Ingen erinran har under remissbehandlingen riktats
mot kommitténs förslag, att lagen skall äga tillämpning allenast å patenterbara
uppfinningar och alltsa icke å sådana förfaranden eller anordningar
av teknisk natur som ej kunna patentskyddas. Departementsförslaget
bygger i denna del på samma uppfattning som kommittéförslaget. Att, så5
liihamj till riksdagens protokoll 1''JVJ. 1 samt Nr 101.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

som en remissmyndighet yrkat, uttryckligen begränsa lagens tillämplighetsområde
till uppfinningar, som arbetstagaren själv önskar få patenterade, har
jag icke ansett tillrådligt. Icke heller har jag funnit tillräckliga skäl föreligga
att frångå kommitténs ståndpunkt, att lagen bör gälla endast sådana
uppfinningar som äro patenterbara här i riket. De enskilda näringsidkare,
som anse sig ha särskilda intressen att bevaka i förevarande avseende, kunna
ju göra detta genom att i erforderlig utsträckning sluta särskilda avtal
med sina anställda.

Avgörandet av frågan huruvida det skall anses föreligga ett i lagen avsett
samband mellan en uppfinning och uppfinnarens anställning torde
icke i och för sig böra göras beroende av om uppfinningen gjorts under
tjänstetid eller fritid. Såsom kommittén framhållit, säger det sig självt att,
eftersom uppfinnarverksamhet i avsevärd utsträckning består av tankearbete,
det måste möta stora svårigheter att i fråga om dess utförande draga
en skarp gräns mellan tjänstetid och fritid. Härtill kommer att, även om
en uppfinning ostridigt gjorts under fritid, det mycket väl kan förhålla sig
så att anställningen och vad därmed sammanhänger givit en så avgörande
impuls till uppfinningen, att det måste anses föreligga ett samband i lagens
mening mellan anställningen och uppfinningen.

Till skillnad mot kommittén anser jag, att en uppfinning som gjorts under
tillfällig permittering regelmässigt skall anses ha tillkommit under bestående
tjänsteförhållande. Någon större praktisk betydelse lär detta spörsmål
icke äga.

Jag anser det icke erforderligt att i lagen upptaga någon uttrycklig regel
hur det skall förfaras i de säkerligen ganska få fall, då en uppfinnare samtidigt
är anställd hos mer än en arbetsgivare och uppfinningen faller inom
såväl den ene som den andre arbetsgivarens verksamhetsområde. Vad kommittén
anfört härom synes välgrundat.

Såsom förut framhållits har departementsförslaget i princip avseende å
arbetstagare i såväl allmän som enskild tjänst. Att värnpliktiga, reservister
och vissa andra militära anställnings- och beställningshavare icke skola i
denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens mening har likaledes
angivits i det föregående. Det återstår emellertid att taga ståndpunkt
till frågan, om lärare vid universitet, högskolor och andra undervisningsväsendet
tillhörande inrättningar skola falla in under lagens bestämmelser.
Kommittén har för sin del ansett, att så borde vara fallet. Till stöd för denna
uppfattning har kommittén anfört, att de inskränkningar i arbetstagarnas
rätt som kommitténs lagförslag skulle medföra icke syntes vara sådana, att
man behövde befara, att de skulle verka hämmande på det vetenskapliga
forskningsarbetet vid vara universitet och högskolor. Med den utformning
lagen enligt vad jag förordat bör erhålla har denna fråga kommit i ett i
viss man annat läge. Jag vill därför, på de skäl som anförts i det av numera
hovrättspresidenten Knut Elliot på sin tid avgivna betänkandet i ämnet och
som redovisats i den nyss lämnade redogörelsen, förorda att lärare vid uni\ersitet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

sendet icke skola i denna sin egenskap anses såsom arbetstagare i lagens
mening. Med lärare avses i detta sammanhang icke blott professorer och
docenter utan även laboratorer och med dem i lönehänseende jämställda
ordinarie befattningshavare samt biträdande lärare, assistenter och amanuenser.
En annan sak är att, om en universitetslärare vid sidan av denna sin
tjänst tager anställning såsom uppfinnare hos exempelvis ett bolag, han givetvis
i förhållande till bolaget är att betrakta såsom arbetstagare i lagens
mening. För att en inrättning skall anses tillhöra undervisningsväsendet
lörutsättes härvid icke, att den sorterar under ecklesiastikdepartementet.
Även exempelvis krigsmaktens skolor och undervisningsanstalter äro alltså
att betrakta såsom undervisningsväsendet tillhörande inrättningar. Vissa
lärare vid dylika skolor och anstalter torde emellertid böra falla under lagen,
nämligen de som äro officerare eller underofficerare på aktiv stat. Lagstiftningen
avses nämligen i allmänhet skola vara tillämplig på dessa befattningshavare;
de böra då icke heller undantagas från lagens bestämmelser
under tid då de tjänstgöra såsom lärare vid krigsmaktens undervisningsanstalter.
— Givet är, att statliga forskningsinstitut icke falla in under
förevarande stadgande.

Jag har icke funnit det lämpligt att i departementsförslaget upptaga något
uttryckligt stadgande i frågan, huruvida begreppet arbetstagare i lagen
bör omfatta, förutom sådana anställda som ha en relativt fast anställning,
även för särskilda fall tillkallade sakkunniga och andra personer med rent
tillfälliga uppdrag. Bestämmelserna i 2 § andra stycket torde dock kunna
giva viss ledning i denna fråga. Det ligger sålunda i sakens natur, att just
det förhållandet att en arbetstagare har en rent tillfällig anställning kan
utgöra en sådan särskild omständighet i samband med uppfinningen, som
bör anses medföra att lagens bestämmelser icke skola vara helt eller ens
delvis tillämpliga å anställningen. Det närmare avgörandet av detta spörsmål
torde böra överlåtas åt rättstillämpningen.

2 §.

Såsom förut framhållits torde en arbetsgivare enligt gällande rättsuppfattning
icke ha någon rätt till sina arbetstagares uppfinningar, såvida ej
sådan rätt uttryckligen överenskommits eller får anses framgå av anställningsförhållandet
eller av övriga omständigheter i samband med uppfinningen.
Kommittén har anfört, att det med hänsyn till den osäkerhet eller
ovisshet härom, som vore rådande bland arbetsgivare och arbetstagare, vore
motiverat att i lag tydligt angiva rättsläget. Kommittén har därför sagt sig
vilja fastslå, att principiellt den anställde uppfinnaren har hela uppfinningsrätten
och att full avtalsfrihet rörande överlåtande av densamma föreligger
(se 2 § kommittéförslaget). Såsom av den förut lämnade redogörelsen
framgår, har mot kommittéförslagets utformning i denna del anmärkts
all lagstiftningens i princip dispositiva karaktär blott framginge indirekt
vid eu jämförelse med de av kommittén föreslagna tvingande reglerna men
icke direkt av 2 § i förslaget. Denna metod har ansetts vara ägnad att föranleda
missförstånd, varför det hemställts att lagtexten måtte förtydligas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Departementschefen. I 2 § första stycket stadgas att en arbetstagare i princip
har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om ej annat
följer av lagens bestämmelser. Såsom en komplettering till kommittéförslaget
upptager departementsförslaget vidare i andra stycket av nämnda
paragraf ett stadgande av innehåll, att vad i paragrafens första stycke och i
övrigt i lagen stadgas skall lända till efterrättelse, såvitt ej annat är uttryckligen
överenskommet eller må anses framgå av anställningsförhållandet eller
av eljest föreliggande omständigheter. Slutligen innehåller 2 § andra stycket
en hänvisning till lagförslagets tvingande bestämmelser.

Att lagförslaget i princip har dispositiv karaktär innebär givetvis, att icke
blott arbetsgivareparten utan även arbetstagaren kan förbehålla sig en annan
rätt till den senares uppfinningar än som framgår av de icke tvingande
bestämmelserna i förslaget. Sålunda är det exempelvis ingenting som
hindrar, att en för uppfinnarverksamhet särskilt anställd forskare på förhand
förbehåller sig viss rätt till de uppfinningar som kunna bli gjorda under
anställningen. Det är icke ens nödvändigt, att ett sådant förbehåll göres
i uttryckliga ordalag, utan det kan mycket väl tänkas, att det av omständigheterna
i övrigt i samband med uppfinningen framgår att arbetsgivaren
icke skall ha ensamrätt till densamma. Detta blir en tolkningsfråga,
vars bedömning ankommer på rättstillämpningen. Vilka omständigheter i
samband med en uppfinning, som kunna tänkas föranleda att parternas
rättigheter och skyldigheter skola anses ha ett annat innehåll än vad lagförslagets
dispositiva regler giva vid handen, kan icke här närmare behandlas.
Jag vill dock nämna, att icke endast omständigheterna vid en uppfinnings
tillkomst kunna vara av betydelse utan även fakta i samband med
uppfinningens utexperimenterande. Sålunda kan exempelvis den omständigheten,
att arbetsgivaren lämnar uppfinnaren-arbetstagaren bidrag för att
utexperimentera en uppfinning, under vissa förhållanden tänkas medföra,
att arbetsgivaren skall anses ha förvärvat viss rätt till uppfinningen.

3 §.

Denna paragraf, som innehåller lagens huvudstadgande, motsvarar 3 §
andra och tredje st. i kommittéförslaget. Jag har tidigare redogjort för det
väsentliga innehållet i stadgandet. I det följande skola därför endast vissa
detaljfrågor behandlas.

Vad beträffar innebörden av begreppet arbetsgivarens
verksamhetsområde har kommittén bl. a. anfört, att en uppfinning
finge anses falla inom nämnda område, när den avsåge en produkt,
vars fabrikation inginge i arbetsgivarens verksamhet, eller ett sätt eller ett
speciellt hjälpmedel för sådan produkts framställande eller ett alster eller
förfarande, hänförligt till ett område, på vilket arbetsgivaren bedreve tekniskt
forsknings- eller konstruktionsarbete. Vidare kunde under vissa omständigheter
hit hänföras uppfinningar, som — utan att tillhöra någon av
dessa kategorier — kunde utnyttjas av arbetsgivaren i arbets- eller materialbesparande
eller i övrigt produktionsbefrämjande syfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

I detta sammanhang har kommittén diskuterat ett under remissbehandlingen
mycket uppmärksammat spörsmål, nämligen vem som är att
ur här ifrågakommande synpunkter anse som arbetsgivare i
olika fall. I betänkandet anför kommittén härom följande.

Vad först beträffar staten, uppträder ju denna genom sina skilda förvaltningsorgan
inom ett flertal verksamhetsgrenar. Att da betrakta staten i
dess helhet såsom en enda arbetsgivare och fatta begreppet arbetsgivarens
verksamhetsområde så vitt, att det skulle omfatta hela statsdriften som en
enhet, skulle ur arbetstagarens synpunkt te sig obilligt. Om exempelvis en
tjänsteman vid domänstyrelsen skulle göra en uppfinning, avseende en apparat
för användning inom telefonien, eller en tjänsteman vid postverket
uppfinner ett nytt skogsavverkningsverktyg, falla dessa uppfinningar visserligen
inom några av statens verksamhetsområden, men man kan knappast
anse ett krav på uppfinningarna från statens sida berättigat. Med hänsyn
härtill och till den självständighet i administrationen, som förefinnes, torde
varje gren av statsförvaltningen få betraktas såsom arbetsgivare för sig,
t. ex. ett vart av statens affärsdrivande verk och en var av de nuvarande
försvarsgrenarna.

På samma sätt som staten torde härutinnan även kommunerna få behandlas,
särskilt med tanke på de större kommunerna, som driva många
slag av verksamhet, t. ex. Stockholms stad. Skulle en arbetstagare vid
hamnbyggnadsavdelningen hos Stockholms stads hamnstyrelse uppfinna
en elektricitet smätare, bör staden ej ha större rätt till uppfinningen, än om
denna gjorts av person, som icke är anställd hos staden.

Även när det gäller enskilda företag, förekommer visserligen, att en juridisk
eller fysisk person driver vitt skilda slag av verksamhet, men då
dessa olika grenar av företaget i regel icke uppträda självständigt utan
under gemensam ledning, torde den juridiska eller fysiska personen i fråga
böra betraktas såsom arbetsgivare och dess skilda verksamhetsgrenar tillsammans
anses som ett verksamhetsområde i förevar ande avseende. Beträffande
koncernföretag får varje i koncernen ingående juridisk person för
sig anses som arbetsgivare.

Vissa statliga remissmyndigheter ha vänt sig mot kommitténs uttalande,
att varje gren av statsförvaltningen bör betraktas som självständig arbetsgivare
i lagens mening. Sålunda har vattenfallsstyrelsen anfört:

Skäligt beaktande av statens intressen tala för att staten bör givas en
vidsträcktare rätt i fråga om utövandet av en uppfinning, nämligen så, att
en uppfinning av en tjänsteman i en förvaltningsgren må utnyttjas även
inom andra förvaltningsgrenar, som bedriva verksamhet inom det område,
vartill uppfinningen kan hänföras. Vad här säges om andra förvaltningsgrenar
torde jämväl böra gälla beträffande sådana företag, vari statsverket
är huvuddelägare. Inom vattenfallsstyrelsens verksamhet ligger det nära
till hands, att ‘tjänstemän göra uppfinningar antingen i samband med kraftledningsbyggen
eller på det elektrotekniska området. Det synes vara i hög
grad obilligt, om t. ex. telegrafverket icke skull få obehindrat draga nytta
av samtliga de förbättrade arbetsmetoder, som hos vattenfallsstyrelsen komma
till stånd. Då vattenfallsstyrelsen enligt sin instruktion skall biträda
andra statliga verk i frågor, som röra deras kraftförsörjning, måste det
vara skäligt, att en av en vattenfallsstyrelsens tjänsteman gjord uppfinning
av nyssbcrörda art fritt utövas även inom andra grenar av statsförvaltningen.
Den ersättning, som skall ulgå till arbetstagaren, kan givetvis bestämmas
under hänsynstagande till den nytta, staten för sina olika organ drager
av uppfinningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

Statskontoret har visserligen funnit det naturligt, att i de av kommittén
angivna exemplen vederbörande statliga tjänstemän skola kunna fritt förfoga
över sina uppfinningar, men ämbetsverket har tillagt, att några alltför
generella slutsatser icke finge dragas av exemplen. Statskontoret har sålunda
yttrat:

Ur statens synpunkt torde därvid i vart fall stor försiktighet vara påkallad,
då det eljest kunde inträffa, att vid tillämpningen av den föreslagna
lagen staten bleve i nu förevarande hänseende försatt i sämre läge
än enskilda arbetsgivare, t. ex. ett bolag, som driver vitt skilda slag av verksamhet.
Den omständigheten, att de olika verksamhetsgrenarna inom ett
dylikt bolag i regel icke uppträda självständigt utan under gemensam
ledning, medan de statliga verken och inrättningarna inneha ett visst mått
av administrativ självständighet, torde icke få tillmätas någon större betydelse
för frågans bedömande. Detta gäller icke minst de statliga forskningsinstituten.
Dessa äro lika litet som de inom större industriella företag
förekommande centrala laboratorierna inrättade för självändamål eller
för bedrivande av allenast studier. De rön och uppfinningar, som där göras,
böra kunna av staten utan inskränkning utnyttjas inom alla de områden
för statlig verksamhet, där de över huvud kunna komma till användning.
Vad sålunda sagts bör även gälla de på mera praktisk verksamhet inriktade
inrättningarna, t. ex. statens maskinprovningar. Statskontoret kan
på grund av vad sålunda anförts icke ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning,
att varje gren av statsförvaltningen skulle betraktas såsom arbetsgivare
för sig. Vid den omprövning av ifrågavarande spörsmål, som synes
statskontoret erforderlig, torde möjligheterna att åstadkomma en differentiering
efter arten av den statliga verksamheten böra undersökas. En
så långt gående differentiering, att — såsom de sakkunniga anfört som
exempel — en var av de nuvarande försvarsgrenarna skulle betraktas som
särskilt verksamhetsområde, får statskontoret bestämt avråda.

Kommitténs uppfattning, att en var av de nuvarande försvarsgrenarna
skulle betraktas såsom en arbetsgivare för sig, har kritiserats jämväl av
överbefälhavaren, chefen för marinen, marinförvaltningen, krigsmaterielverket
och försvarets fabrikssti/relse. Dessa instanser ha framhållit, att en
uppfinning av betydelse för försvaret vanligen kunde nyttjas av mer än
en försvarsgren och att förslaget skulle verka ogynnsamt för det ständigt
ökade samarbetet mellan försvarsgrenarna. Därest exempelvis en officer
vid armén gjorde en uppfinning under tjänstgöring på trupp, skulle endast
armén anses såsom arbetsgivare. Om officern däremot vid tiden för uppfinningens
tillkomst tjänstgjorde i försvarsstaben eller krigsmaterielverket,
skulle hela försvaret anses såsom arbetsgivare. Vidare skulle praktiska svårigheter
uppkomma exempelvis om vid en framtida omorganisation av försvaret
materiel överfördes till en försvarsgren från en annan, som ensam
ägde utövningsrätten avseende materielen. Slutligen har i yttrandena understrukits,
att kommitténs ståndpunkt i denna fråga skulle ogynnsamt påverka
samarbetet mellan de olika försvarsgrenarna, å ena, samt försvarets
forskningsanstalt och övriga myndigheter som bedriva för försvarsgrenarna
gemensam forsknings- och konstruktionsverksamhet, å andra sidan.

Arméförvaltningen har däremot hävdat, att kommitténs ståndpunkt vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

alltför litet nyanserad och att det under vissa omständigheter kunde medföra
för arbetstagaren mindre tillfredsställande konsekvenser, om varje försvarsgren
i dess helhet betraktades som en arbetsgivare. Om exempelvis en vid arméförvaltningens
intendenturavdelning anställd befattningshavare åstadkonune
en uppfinning inom ekoradioområdet eller en tjänsteman vid tygavdelningen
gjorde en uppfinning inom intendenturavdelningens verksamhetsområde,
syntes det knappast rimligt, att vederbörande uppfinnare skulle
vara skyldig att anmäla uppfinningen till sin arbetsgivare. Arméförvaltningen
har därför ifrågasatt, om ej uttrycket arbetsgivarens verksamhetsområde
lämpligen borde, såvitt anginge ämbetsverket, närmare klarläggas genom
utfärdande av särskilda anvisningar eller föreskrifter.

I yttranden, som avgivits av organisationer representerande det enskilda
näringslivet, har kritik riktats mot kommitténs uttalande, att varje i en
koncern ingående företag finge anses som en arbetsgivare för sig. Sålunda
ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet, Stockholms
handelskammare och handelskammaren i Göteborg anfört, att kommitténs
uttalande innebure en alltför långtgående generalisering; koncernföretagen
arbetade ofta inom en och samma industrigren, och det kunde vara en
ren organisationsfråga, om företagen fördelades på skilda juridiska personer
eller icke. Under erinran om att denna fråga i 1946 års överenskommelse
lösts så, att det från fall till fall skulle avgöras vilka i en viss koncern
ingående företag som skola anses ingå i arbetsgivarens verksamhetsområde,
ha organisationerna förordat, att lagen på denna punkt erhölle en
liknande utformning som överenskommelsen.

En annan inställning till förevarande spörsmål kommer till uttryck i
skånska hovrättens yttrande. Hovrätten har anfört:

Vid behandling av spörsmålet vem som är att anse som arbetsgivare i
olika fall uttalas i motiven, att det förekommer att en juridisk eller fysisk
person driver vitt skilda slag av verksamhet men att då dessa olika grenar
av företaget i regel icke uppträda självständigt utan under gemensam
ledning torde den juridiska eller fysiska personen i fråga höra
betraktas såsom arbetsgivare och dess skilda verksamhetsgrenar tillsammans
såsom ett verksamhetsområde. Av detta uttalande och lagtextens
innehåll skulle följa att därest t. ex. en nautisk uppfinning göres av en
person som är anställd vid jordbruket inom ett företag som under en och
samma firma bedriver förutom jordbruk även rederirörelse och tillverkning
av socker, företaget skulle få i paragrafen angiven företrädesrätt till
uppfinningen. Detta synes icke rimligt. Enskild arbetsgivares företrädesrätt
torde — i analogi med vad i motiven uttalas om statens och kommunens
arbetsgivarerätt till uppfinning -— i sådana fall då arbetsgivaren driver
vitt skilda slag av verksamhet begränsas till uppfinning som göres
inom den gren av arbetsgivarens verksamhetsområde, vari uppfinnaren är
anställd.

Rörande innebörden av den i 3 § andra stycket kommittéförslaget
angivna utövningsrätten har krigsmaterielverket anfört, att denna
rätt borde anses innefatta jämväl rätt att för eget bruk låta tillverka alster
enligt uppfinningen. Eu arbetsgivare använde sålunda ofta i stor utsträck -

Kungi. Maj.ts proposition nr 1V1.

ning alster, som han vore angelägen anpassa efter sitt speciella behov men
icke önskade eller ägde förutsättning att själv tillverka. Så kunde exempelvis
vara förhållandet vid små företag och vore även vanligt vid statliga
verk och institutioner.

Beträffande längden av den tidsfrist, inom vilken arbetsgivaren
skulle ha att göra gällande någon rätt till en uppfinning, har kommittén
föreslagit att denna borde vara sex månader. Till motivering av detta
sitt förslag har kommittén anfört:

Arbetstagaren vill naturligtvis fortast möjligt veta, om arbetsgivaren ämnar
förvärva någon rätt eller om arbetstagaren får fritt förfoga över uppfinningen.
Arbetsgivaren återigen kanske icke kan lämna svar utan att först
verkställa tidsödande undersökningar och beräkningar. Under den föreslagna
tiden har som regel hunnit sökas patent och utfärdas ett första föreläggande
av patentmyndigheten rörande uppfinningens patenterbarhet. Sistnämnda
förhållande har oftast stor betydelse för arbetsgivarens avgörande,
huruvida^han skall övertaga någon rätt till uppfinningen eller ej. På grund
av vad sålunda anförts har kommittén ansett en tid av sex månader erforderlig,
även om detta stundom kan komma att menligt inverka på arbetstagarens
möjlighet att, därest arbetsgivaren icke skulle vilja inträda som
rättsinnehavare, finna avsättning för uppfinningen på annat håll.

Chalmers tekniska högskola har anfört, att enär arbetsgivaren snabbt borde
kunna bedöma värdet beträffande uppfinningar som fölle inom hans
verksamhetsområde, fristen borde minskas till högst tre månader. Landsorganisationen
har anmärkt att den sexmånadersfrist, inom vilken den för
andra uppfinningar än tjänsteuppfinningar stadgade företrädesrätten skulle
göras gällande, syntes onödigt lång.

Rörande den arbetsgivaren tillerkända företrädesrätten har kommittén
uttalat, att denna rätt — med hänsyn till grunden för densamma —
icke torde kunna utan arbetstagarens medgivande överlåtas till annan. Med
hänsyn till att kommittén på denna punkt uttalat sig med en viss tveksamhet
har landsorganisationen ansett, att en uttrycklig regel i ämnet voro på
sin plats.

Departementschefen. Remissinstanserna ha fäst stort avseende vid frågan,
vem som är att anse såsom arbetsgivare i olika fall eller, rättare sagt, vad
som skall förstås med uttrycken arbetsgivarens verksamhetsområde och arbetsgivarens
egen verksamhet. Spörsmålet kommer att få stor praktisk betydelse
i olika hänseenden. Såsom en allmän regel i fråga om både statlig
och privat drift synes enligt min mening böra gälla att, om arbetsgivaren
driver helt skilda slag av verksamhet, endast det verksamhetsområde inom
vilket uppfinnaren är anställd skall anses utgöra det i lagen åsyftade. Detta
innebär exempelvis, att ett vart av statens affärsdrivande verk skall betraktas
såsom arbetsgivare för sig. Jag anser alltså i likhet med kommittén, att
om t. ex. en tjänsteman vid domänstyrelsen skulle göra en uppfinning avseende
en apparat för användning inom telefonien, uppfinningen icke kan
anses falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Beträffande de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

försvarsgrenarna delar jag däremot den mening varåt ett stort antal remissinstanser
givit uttryck, nämligen att dessa grenar i förevarande avseende
böra betraktas såsom en enhet. En uppfinning av betydelse för försvaret
kan vanligen användas inom mer än en försvarsgren, och det intima samarbete
som bör råda mellan de olika försvarsgrenarna skulle icke kunna
nöjaktigt fullföljas, om varje försvarsgren betraktades såsom en arbetsgivare
för sig.

Vad angår de enskilda företagen kan jag icke såsom kommittén finna
riktigt, att de olika grenarna i sådana företag — hur väsensskilda de än äro
— skola i förevarande avseende anses såsom ett enda verksamhetsområde,
blott grenarna stå under gemensam ledning. Å andra sidan lär det icke utan
vidare böra förutsättas, att varje i ett koncernföretag ingående juridisk
person skall i lagens mening anses utgöra en arbetsgivare för sig. Hur dessa
och liknande spörsmål i olika fall skola i detalj bedömas, ankommer det
på rättspraxis att besvara. Betydelsefull vägledning torde härvid komma att
givas av den i departementsförslagets 10 § omförmälda nämnden.

Rörande innebörden av den i 3 § andra stycket departementsförslaget angivna
utövningsrätten vill jag i likhet med krigsmaterielverket understryka,
att denna måste anses innefatta jämväl rätt att för eget bruk låta tillverka
alster enligt uppfinningen.

Vad beträffar längden av den tidsfrist inom vilken arbetsgivaren i olika
fall skall ha att göra någon rätt till uppfinningen gällande, anser jag i likhet
med vissa remissinstanser att den av kommittén föreslagna tiden, sex
månader, kan något förkortas. Det bör härvid bemärkas, att den tidsfrist
som angives i 1946 års överenskommelse är allenast tre månader. Fristen
har i departementsförslaget bestämts till fyra månader. Stadgande härom
har upptagits i 5 § första stycket.

Det torde ligga i sakens natur, att den i 3 § andra stycket andra punkten
och tredje stycket departementsförslaget omförmälda företrädesrätten i
princip icke är överlåtbar. Något uttryckligt stadgande i detta ämne lär därför
ej erfordras. Om arbetsgivaren i dessa fall inom fyramånadersfristen
förklarat sig önska inträda som arbetstagarens rättsinnehavare men parterna
icke före fristens utgång kunnat enas om villkoren för överlåtelsen, får
arbetstagaren därefter anses ha oinskränkt dispositionsrätt över uppfinningen.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget.

Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit, att arbetstagare skall vara
skyldig att utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse om uppfinningar,
som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Kommittén har
diskuterat, huruvida en dylik anmälningsskyldighet borde föreligga
även beträffande fria uppfinningar. Härom anför kommittén.

Vissa skäl kunna tala härför. Bland annat kan det stundom vara svårt för
arbetstagaren att avgöra, huruvida en uppfinning skall anses falla inom
arbetsgivarens verksamhetsområde eller hänföras till de fria uppfinning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

arna. Underlåter lian då att anmäla en uppfinning, därför att han felaktigt
anser den vara fri, kan han ådraga sig skadeståndsskyldighet. Emellertid
har kommittén icke funnit förefintliga skäl tillräckligt starka för att
motivera en utvidgning av anmälningsplikten till att avse även de fria upplinningarna.
Härvid bör dock påpekas, att arbetstagaren för att ej riskera
ersättningsanspråk bör anmäla varje uppfinning, där någon som helst tvekan
kan råda om huruvida densamma är fri eller faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde. Risken för ersättningsansvar är näraliggande,
emedan arbetstagaren på grund av obekantskap med arbetsgivarens verksamhet
i detalj ofta icke kan med bestämdhet avgöra, huruvida uppfinningen
är fri eller ej.

Vad beträffar sättet för anmälningspliktens fullgörande har kommittén
ej velat föreskriva någon särskild form. Underrättelsen borde kunna ske
skriftligen eller muntligen. Då den emellertid skulle tjäna som utgångspunkt
vid beräkning av den tid, inom vilken arbetsgivaren skulle meddela
arbetstagaren om han önskade förvärva någon rätt till uppfinningen, vore
det för arbetstagaren av vikt, att han skaffade sig bevis om underrättelsen.
Sådant bevis kunde också vara av värde, därest tvist skulle uppkomma,
huruvida underrättelse överhuvud taget vederbörligen skett eller ej. På
grund härav borde underrättelsen även erhålla ett så tydligt innehåll som
möjligt rörande uppfinningens beskaffenhet.

Under remissbehandlingen ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen, industriförbundet
och Stockholms handelskammare bestämt yrkat, att anmälningsplikten
skulle omfatta alla uppfinningar, alltså även de s. k. fria
uppfinningarna. Som skäl härför har åberopats dels kommitténs eget uttalande,
att arbetstagaren på grund av bristande kännedom om arbetsgivarens
verksamhet i detalj ofta icke med bestämdhet kunde avgöra om en
uppfinning vore fri eller ej, dels ock att arbetstagare enligt 1946 års överenskommelse
vore skyldig att underrätta arbetsgivaren om patenterbara
uppfinningar av vad slag det vara månde.

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning har anfört att den omständigheten,
att arbetstagaren måhända vore i tveksamhet om huruvida
en uppfinning fölle under 1 § eller ej, icke syntes böra kunna tjäna till ursäkt
för en underlåtenhet att underrätta arbetsgivaren om uppfinningen.
Till förekommande härav syntes orden »som kan antagas kunna bliva föremål
för immateriellt rättsskydd» eller liknande böra inskjutas efter ordet
»uppfinning» i 3 § första stycket kommittéförslaget. Besvärsavdelningen
har vidare förordat, att bestämmelserna i nämnda stycke kompletterades
med ett stadgande av innebörd, att arbetsgivare skulle vara skyldig att till
arbetstagare utfärda bevis om fullgjord anmälningsplikt, vilket bevis borde
vara så avfattat, att den anmälda uppfinningen klart identifierades.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag icke tillräckligt
starka skäl föreligga för att förplikta arbetstagare att underrätta arbetsgivaren
om uppfinningar, vilkas utnyttjande faller utom dennes verksamhetsområde.
Om anmälningsplikten utvidgades till att avse även de s. k.
fria uppfinningarna, skulle för övrigt uppenbara olägenheter kunna uppstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

i de fall då uppfinnaren samtidigt är anställd hos flera arbetsgivare. Det
säger sig sålunda självt, att om uppfinningen icke alls faller inom den ene
arbetsgivarens verksamhetsområde men väl inom den andres, den senare
arbetsgivaren skulle kunna lida skada, därest även den förstnämnde underrättades
om uppfinningen. En sådan utvidgning av anmälningsplikten skulle
med andra ord strida mot de motiv, som dikterat det i 5 § andra stycket
departementsförslaget upptagna sekretesstadgandet. Såsom kommittén närmare
utvecklat, ligger det emellertid i arbetstagarens eget intresse att anmäla
en uppfinning, så snart någon som helst tvekan kan råda om huruvida
densamma är fri eller faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.
På samma sätt ligger det i arbetstagarens eget intresse att anmäla varje
uppfinning inom arbetsgivarens verksamhetsområde, som — om än med
tvekan — kan antagas vara patenterbar. Jag har därför icke funnit anledning
biträda det ändringsförslag, som patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning framlagt rörande anmälningspliktens utformning. Icke
heller har jag ansett det behövligt att, såsom besvär savdelningen vidare
yrkat, i lagen upptaga något stadgande om skyldighet för arbetsgivare att
till arbetstagare utfärda bevis om fullgjord anmälningsplikt. Anmälan bör
lämpligen ske skriftligen, men det synes icke motiverat att uttryckligen
kräva skriftlig form. Givet är emellertid, att anmälan måste innehålla erforderliga
upplysningar för att arbetsgivaren verkligen skall kunna bedöma
uppfinningens karaktär och betydelse.

5 §.

Rörande innehållet i första stycket hänvisas till vad jag anfört vid 3 §.

Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget.

Kommittén har föreslagit att arbetstagaren, innan den i 3 § andra och
tredje st. kommittéförslaget angivna fristen tilländalupit eller arbetsgivaren
dessförinnan förklarat sig icke önska inträda såsom arbetstagarens
rättsinnehavare, ej skulle äga förfoga över uppfinningen eller yppa något
angående densamma under sådana omständigheter, att dess offentliggörande
eller utnyttjande för annans räkning kunde befaras. Detta förslag har allmänt
godtagits i yttrandena. Däremot har under remissbehandlingen kritik
riktats mot det undantag från sagda princip, som kommittén samtidigt
föreslagit, innebärande att uppfinnaren skulle äga att söka
patent å uppfinningen, så snart denna blivit gjord.

Som skäl för detta undantag har kommittén anfört:

Arbetstagaren riskerar eljest, att han — till förfång både för sig själv
och eventuellt arbetsgivaren — blir förekommen av annan person, som
söker patent på samma uppfinning eller att nyhetshinder under väntetiden
uppkommer. Något röjande av hemligheten kan ej anses ligga i själva
patentsökandet, eftersom behandlingen vid patentmyndigheten sker under
full sekretess, intill dess kungörelse om det sökta patentet författningsenligt
utfärdas. Att uppfinnaren vid sökandet av patent kanske anlitar hjälp av
sakkunnigt ombud bör icke anses stå i strid med förbudet mot yppande.

Skulle beträffande en av arbetstagaren ingiven ansökan om patent förhållandena
vara sådana, all i patentförordningen föreskriven kungörelse om

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

ansökningen skall utfärdas, följer därav att ett offentliggörande av uppfinningen
riskeras. Därest i sådant fall arbetsgivaren skulle vilja förvärva
uppfinningen för att hålla den hemlig, vilket kan vara ett behov för honom,
bör möjlighet härtill förefinnas. Kommittén har för den skull föreslagit en
bestämmelse av innehåll, att den anställde skall anmäla till arbetsgivaren,
att patent sökts. Sådan anmälan skall ske inom en vecka, från det ansökningen
om patent inkommit till patentmyndigheten. Man kan utgå från att
före utgången av nämnda tid behandlingen av ansökningen hos patentmyndigheten
icke hunnit så långt, att kungörelse utfärdats. Arbetsgivaren bär
då beretts tillfälle att före eventuell kungörelse återkalla ansökningen och
på så sätt förhindra, att uppfinningen offentliggöres. Med hänsyn till att i
vissa länder patentansökning utan föregående nyhetsgranskning kungöres
nästan omedelbart efter dess ingivande har bestämts, att utan arbetsgivarens
tillstånd patent får sökas endast här i riket.

Mot den här föreslagna ordningen, enligt vilken arbetstagaren utan att
kommunicera med arbetsgivaren skulle äga söka patent å sin uppfinning,
kan ur arbetsgivarens synpunkt den anmärkningen göras, att det blivande
patentet kanske på detta sätt genom patentanspråkens avfattning icke kommer
att giva det skydd, som arbetsgivaren, vilken eventuellt skall förvärva
rätt till uppfinningen, anser lämpligt. Med hänsyn härtill kunde det synas
önskvärt att, såsom föreslogs av Elliot, uppfinnaren finge söka patent, först
sedan anmälan till arbetsgivaren om uppfinningen skett och tillfälle till
samråd om patentansökningens avfattning sålunda givits.

Kommittén vill icke förneka, att denna kritik äger ett visst berättigande.
Särskilt inom större företag, där uppfinning ofta tillkommer efter företagsledningens
direktiv och såsom resultat av fleras arbete, kan det vara av
vikt, att arbetsgivaren redan från början har inflytande på patenteringsfrågan.
Kommittén förutsätter emellertid, att i sådana fall förhållandet mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren i allmänhet kommer att regleras genom
avtal, däri arbetsgivaren har möjlighet att göra gällande här berörda intresse,
som ibland kan delas även av andra personer, vilka medverkat till uppfinningen.
För övriga fall finner kommittén det principiellt riktigast, att arbetstagaren-uppfinnaren
tillerkännes full handlingsfrihet i förevarande avseende.
Vikten av att bevaka prioritetsintresset må dessutom ytterligare
understrykas. Fn eller annan dags dröjsmål kan här få ödesdigra konsekvenser.
Dessutom må uppmärksamheten fästas på de avsevärda möjligheter,
som enligt svensk patentpraxis föreligga att under ansökningens handläggning
i patentverket inom ramen för uppfinningstanken vidtaga omläggning
av patentanspråken.

I anledning härav ha jernkontoret, arbetsgivareföreningen och industriförbundet
i sitt gemensamma yttrande, till vilket tekniska högskolan i Stockholm
på denna punkt anslutit sig, yttrat:

Att kommittén trots sina betänkligheter tillerkänt arbetstagaren rätt att
själv söka patent synes väsentligen ha berott på att kommittén ansett möjligheter
föreligga att under ansökningens handläggning i patentverket vidtaga
omläggning av patentanspråken. Sådan möjlighet existerar emellertid
endast under förutsättning, att uppfinningstanken tydligt framgår av ansökningshandlingarna,
vilket såsom erfarenheten visar långt ifrån alltid är
fallet, allra minst när ansökning inlämnas av uppfinnaren själv. Kommittén
synes vidare ha bedömt denna fråga uteslutande med tanke på patentansökningar
i Sverige. I synnerhet exportindustrien tvingas ofta till en omfattande
patentering i utlandet, varvid enligt Paris-konventionens bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

in el ser prioritet endast kan åberopas från den ursprungliga ansökningens
ingivande. Praxis i en del viktiga industriländer kräver att patentansökningar
såväl till innehåll som form ansluta sig mycket nära till den prioritetsgrundande
ansökningen. De av kommittén åberopade möjligheterna till
omläggning av den svenska ansökningen sakna sålunda aktualitet i dessa
länder, och den svenska ansökningens eventuella brister överföras till de
utländska ansökningarna. Med hänsyn till vad nu anförts anse organisationerna,
att arbetstagaren bör få söka patent först sedan uppfinningen anmälts
för arbetsgivaren och tillfälle till samrad om patentansökningens avfattning
givits.

Liknande synpunkter ha anlagts av Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Skånes handelskammare, svenska industriens patentingenjörers
förening och kooperativa förbundet. Stockholms handelskammare
har i detta sammanhang betonat, att patentanspråkets första formulering
ofta vore av utslagsgivande betydelse för uppfinningens patentering och
dess exploateringsvärde. I regel torde arbetsgivaren ha avsevärt större möjligheter
än arbetstagaren att fixera anspråket så, att den patenterade uppfinningen
finge största möjliga värde. Vårt lands större industriföretag kunde
ofta var och en inom sitt speciella verksamhetsområde genom patentavdelningar
följa den tekniska och patenträttsliga utvecklingen bättre än de
fria patentbyråerna. Skånes handelskammare har anfört, att den föreslagna
bestämmelsen, att arbetstagare skulle vara berättigad att söka patent här
i riket utan tillstånd av arbetsgivaren, under vissa omständigheter kunde
medföra betydande olägenheter för den senare. När det gällde företagsuppfinningar,
kunde följden av en dylik bestämmelse bli, att en av medarbetarna
i företaget för att få prioritet till patentet skyndade sig att ingiva patentansökan
å en detalj, långt innan ännu den inom företaget utexperimenterade
konstruktionen i dess helhet vore färdig för exploatering. Konstruktionen
såsom sådan bleve lidande härpå. Vidare komme den effektiva skyddstiden
för uppfinningen att förkortas. Bestämmelsen borde ändras därhän, att patentansökan
icke finge ingivas med mindre arbetsgivaren lämnat sitt tillstånd
därtill. ....

Även försvarets forskningsanstalt har med en liknande motivering föreslagit
en sådan omformulering av stadgandet, att arbetstagaren först skulle
anmäla för arbetsgivaren sin avsikt att söka patent och därefter få meddelande
antingen att arbetsgivaren önskade inlämna patentansökan eller att
intet hinder förefunnes för arbetstagaren att själv lämna in patentansökan.
Såsom ett ytterligare skäl härför har anstalten framhållit, att inom försvaret
gjorda uppfinningar ofta vore sådana, att de borde hållas hemliga. Skulle
uppfinnaren, i sin strävan att få ansökningen på patenttekniskt sätt lämpligt
formulerad, anlita utomstående, kunde han nödgas yppa eu'' uppfinning av
hemlig karaktär, vilket kunde få allvarliga konsekvenser.

Däremot ha statens uppfinnarnåmnd och statsverkets ingenjörs förbund
hävdat, att de olägenheter, som särskilt med hänsyn till lagstiftningen i
utlandet kunde uppstå för arbetsgivaren om kommitténs förslag godloges,
huvudsakligen torde göra sig gällande vid det ringa antal större industri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

företag — inalles 30 å 40 stycken — soin hade egen patentavdelning och att
det i dessa fall borde vara tillfyllest, att frågan kunde regleras genom avtal.
Statens uppfinnarnämnd har för sin del tillagt, att arbetstagaren genom
avtalsbestämmelser borde erhålla möjlighet att under betryggande former
fastlägga ursprungsrätten till sin idé på annat sätt än genom att söka patent.

Patent- och registreringsverkets besvårsavdelning har å ena sidan framhållit,
att kommittéförslaget i förevarande del kunde vålla olägenheter, men
å andra sidan yttrat att rätten att omedelbart få söka patent innebure en
så stor fördel för arbetstagaren, att avdelningen — ehuru med viss tvekan
— tillstyrkte förslaget.

I detta sammanhang må den frågan diskuteras, huruvida förevarande och
eventuellt även något annat stadgande i lagen bör sanktioneras genom en
straffbestämmelse. Kommittén har i denna del anfört, att det varken
vore erforderligt eller tillrådligt att i en lag av denna karaktär införa
straffbestämmelser för lagens efterlevnad. Underläte någon att ställa sig
föreskrifterna i lagen till efterrättelse, torde — yttrar kommittén — emellertid
av allmänna civilrättsliga regler och utan särskilt stadgande därom i
denna lag följa, att han kunde bli pliktig att ersätta den skada som därigenom
uppstode.

Under remissbehandlingen ha två instanser, nämligen Svea hovrätt och
krigsmaterielverket, ifrågasatt huruvida icke för lagens efterlevnad krävdes
införande av straffbestämmelser.

Svea hovrätt har i denna fråga anfört:

Den föreslagna 4 § stadgar förbud för arbetstagaren att, bland annat,
förfoga över sin uppfinning, innan arbetsgivarens prövningstid utgått eller
arbetsgivaren dessförinnan uttryckligen avstått från att inträda som arbetstagarens
rättsinnehavare. Kommittén har funnit det varken erforderligt
eller tillrådligt att införa straffbestämmelser i lagen. Såvida icke undantagsvis
lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skulle vara tilllämplig,
skulle därför brott mot det nyssnämnda förbudet icke kunna medföra
annan påföljd än att arbetstagaren kunde bli pliktig att ersätta arbetsgivaren
den skada, som tillfogats honom genom arbetstagarens förfarande.
Hovrätten finner det tveksamt, huruvida en sådan påföljd kan ha något
större värde, när det gäller att avhålla en arbetstagare från att handla
mot sin arbetsgivares intresse. Särskilt som arbetsgivarens företrädesrätt
under prövningstiden icke är förbunden med någon möjlighet att mot arbetstagarens
vilja förvärva rätt till uppfinningen, torde det mången gång
bli svårt att styrka, att arbetsgivaren överhuvud taget tillfogats någon skada,
även om arbetstagaren handlat klart illojalt mot denne. Hovrätten finner
det därför vara förtjänt av ytterligare överväganden, huruvida icke
överträdelse av stadgandena i 4 § borde kunna bestraffas. Stadgas straff
i detta fall, bör regeln i 8 § på motsvarande sätt sanktioneras.

Det må nämnas, att det Elliotska förslaget i 11 § upptog en särskild straffbestämmelse
av följande lydelse.

Underlåter uppfinnare att ställa sig bestämmelserna i denna lag till efterrättelse
eller bryter någon mot det i 10 § stadgade förbudet, straffes,
där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff, med
dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att arbetstagaren,
innan den i 5 § första stycket departementsförslaget angivna fristen
tilländalupit eller arbetsgivaren dessförinnan förklarat sig icke önska inträda
såsom arbetstagarens rättsinnehavare, ej skall äga förfoga över uppfinningen
eller yppa något angående densamma under sådana omständigheter,
att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning kan
befaras. Såsom kommittén föreslagit, bör dock såtillvida ett undantag göras
från nämnda princip att arbetstagaren skall vara oförhindrad att före fristens
utgång söka patent å uppfinningen här i riket. Däremot kan jag ej
dela kommitténs mening, att patentansökningen skall få ingivas innan arbetsgivaren
underrättats om uppfinningen. De argument mot kommitténs
ståndpunkt i denna fråga som framförts under remissbehandlingen synas
mig välgrundade. Enligt departementsförslaget — vilket i detta hänseende
överensstämmer med Elliots förslag — skall därför arbetstagaren äga söka
patent å uppfinningen först sedan han underrättat arbetsgivaren om densamma.
Därjämte stadgas, att arbetstagaren skall underrätta arbetsgivaren
om patentansökningen inom en vecka från det denna ingavs till patentmyndigheten.
Härigenom garanteras att arbetsgivaren erhåller kännedom om
uppfinningen verkligen föranlett en patentansökning. Han får då viss möjlighet
att bevaka sina särskilda intressen under patentärendets fortsatta
behandling.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att med en särskild
straffbestämmelse sanktionera stadgandena i förevarande paragraf. I detta
hänseende vill jag peka på den skadeståndsplikt som kan komma att drabba
arbetstagaren, därest han bryter mot bestämmelserna. I särskilt stötande
fall kunna dessutom vissa straffbud i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens bli tillämpliga.

6 §•

Denna paragraf, vars första stycke motsvarar 5 § första stycket i kommittéförslaget,
innehåller regler om arbetstagarens rätt till ersättning för
överlåten uppfinning. Andra stycket saknar motsvarighet i kommitténs
förslag.

Kommittén har förutsatt, att arbetsgivaren i allmänhet skulle fullgöra
sin ersättningsskyldighet, utan alt arbetstagaren framställde anspråk därpå.
Ersättningsfrågan borde dock ej hållas svävande alltför länge, då därigenom
skulle uppkomma ett för båda parterna menligt osäkerbetstillstånd.
Kommittén har därför föreslagit, att anspråk på ersättning ej skulle få
framställas senare än tre år från det patent å uppfinningen beviljats bär i
riket. För brytande av preskription erfordrades icke, att talan anhängiggjordes
vid domstol. Skulle på grund av önskemål om uppfinningens hemlighållande
patent ej sökas — en omständighet som i regel herodde på arbetsgivaren
—• gällde ej denna särskilda preskriptionstid.

Under remissbehandlingen har Sveriges högskoleutbildade väg- och vattcnbgggarcs
riksförbund yrkat, att den av kommittén sålunda föreslagna
bestämmelsen måtte utgå. Enär eu uppfinnings värde ofta icke kunde bo -

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

dömas omedelbart eller inom de närmaste åren efter det den gjorts, vore
det icke lämpligt att i lag begränsa tiden för framställande av ersättningsanspråk
för uppfinningen.

Tekniska högskolan i Stockholm har anfört:

Kommittén motiverar sitt förslag om införande av treårspreskriptionen
med att ersättningsfrågan ej bör alltför länge hållas svävande, då därigenom
ett för båda parterna menligt osäkerhetstillstånd uppkommer. Införandet
av preskriptionsbestämmelsen torde emellertid blott bli till förmån
för arbetsgivaren, icke för arbetstagaren. Något osäkerhetstillstånd för honom
innebär det aldrig att han har längre tid på sig att begära ersättning.
Även för arbetsgivaren kan ej det osäkerhetstillstånd vara menligt som är
förorsakat av att uppfinningen senare kan få en oförutsedd tillämpning i
avsevärt ökad omfattning med åtföljande förpliktelse att lämna uppfinnaren
en däremot svarande ökad ersättning.

Högskolan har dock icke framställt något direkt yrkande, att bestämmelsen
måtte utgå, men hemställt att till densamma måtte fogas en föreskrift
om att jämkning av avtalad ersättning finge begäras även efter treårsperiodens
utgång. Möjligen borde en dylik tilläggsföreskrift inskränkas
till att avse fall, då ersättningen icke bestämts att utgå i form av rovalty.

Även skånska hovrätten har ansett det kunna starkt ifrågasättas, huruvida
anspråk på ersättning borde drabbas av preskription. Något skäl härför
hade kommittén ej förebragt. Till undvikande av det osäkerhetstillstånd,
som kunde uppkomma därigenom att ersättningsfrågan hölles svävande,
borde det enligt hovrättens mening vara tillräckligt att en preklusionsbestämmelse
meddelades med det innehåll som redan funnes i åtskilliga
författningar; dock att dels hemställan av arbetstagaren om utlåtande
enligt 9 § kommittéförslaget borde tillerkännas preklusionsavbrytande verkan
dels ock tempus a quo borde räknas från den dag då tjänsteförhållandet
mellan arbetsgivaren och arbetaren upphörde.

En redogörelse för vissa andra under remissbehandlingen framförda yrkanden
angående utformningen av ersättningsbestämmelserna har lämnats
i det föregående.

Departementschefen. Rörande innehållet i första stycket förevarande paragraf
hänvisas till vad jag förut anfört i huvudfrågorna. Sammanfattningsvis
ma nämnas, att jag förordat att arbetstagarna genom en bestämmelse
av tvingande karaktär skola tillförsäkras rätt till skälig ersättning för den
rätt de avstå till en uppfinning. Bestämmelsen skall dock icke avse sådana
överenskommelser om ersättningen som träffas efter tillkomsten av uppfinningen.

I likhet med ett flertal remissinstanser anser jag det önskvärt att lagen
— såsom skett i den finska lagen och i det Elliotska förslaget — upptager
åtminstone några närmare föreskrifter angående de omständigheter, som i
första hand böra inverka vid bestämmandet av ersättning till arbetstagaren
för överlåten rätt till en uppfinning. På grund härav föreslås att i förevarande
paragraf införes en föreskrift därom att ersättningen skall bestämmas
med hänsyn främst dels till uppfinningens värde samt omfattningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

av de rättigheter till uppfinningen soin arbetsgivaren övertagit och dels till
den betydelse anställningen må hava haft för tillkomsten av uppfinningen.
I sistnämnda hänseende gives en specialregel för forskningsuppfinningarna,
nämligen att vid dessa ersättning — utöver sådan för skäliga kostnader
som arbetstagaren kan ha fått vidkännas för uppfinningen — skall utgå
allenast om värdet av den rätt arbetsgivaren övertager överstiger vad som
med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen
kunnat förutsättas. Denna regel motsvarar i vissa delar vad kommittén
uttalat i motiveringen till sitt förslag.

Enligt 18 § 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente, som gäller för
huvudparten av statstjänstemännen, må tjänsteman icke för tjänstgöring
vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån utöver vad i reglementet
förutsättes eller eljest medgivits av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie
tjänsteman med stöd av riksdagens beslut. I reglementet medgives
undantag från denna regel endast för fall då Kungl. Maj :t för uppdrag
eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning,
anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild
gottgörelse. Enligt vad jag i det föregående förordat kan emellertid särskild
ersättning i vissa fall komma att utgå jämväl för uppfinning gjord under
sådana förhållanden, att arbetet därmed får anses falla inom tjänstemannens
vanliga tjänstutövning. I anledning härav bör en redaktionell jämkning
i lydelsen av nämnda författningsrum vidtagas för att bringa detsamma
i bättre överensstämmelse med lagen. I enlighet med vad som förutsatts
vid avlöningsreglementets tillkomst torde Kungl. Maj :t äga vidtaga en jämkning
av dylik innebörd.

Till skillnad mot kommittén anser jag det varken behövligt eller lämpligt
att uppställa en särskild regel om den tid inom vilken arbetstagaren
skall ha att göra anspråk på ersättning gällande. I detta hänseende komma
alltså att gälla de allmänna reglerna om tioårig preskriptionstid för fordringar.

7 §•

Första stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.
Andra stycket motsvarar 6 § i nämnda förslag.

Beträffande uppfinningar, som tillkommit efter det anställning upphört,
har kommittén haft sin uppmärksamhet fästad på möjligheten för arbetsgivaren
att genom avtal, som innefattar inskränkning i arbetstagarens rätt
att förfoga över sina uppfinningar, binda arbetstagaren för tid, som kan vara
både oskälig och omotiverad. Genom ett sådant ingrepp i arbetstagarens rörelsefrihet
skulle — anför kommittén — dennes möjlighet till egen verksamhet
kunna bli i betydande grad beskuren och hans arbetskraft mindre
värd på arbetsmarknaden. På grund härav har kommittén funnit sig böra
föreslå eu tvingande bestämmelse, varigenom tiden för sådana avtals giltighet
begränsas, och därvid ansett eu maximitid av två år skälig. Kommittén
har ytterligare framhållit, alt full avtalsfrihet härutinnan skulle kunna
vara "till stor olägenhet även för en ny arbetsgivare. Denne senare skulle
nämligen bli i viss mån förhindrad att tillgodonjuta den anställdes arbets fiihang

till riksdagens protokoll 19b9. i samt. AV 101.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

resultat under den sålunda avtalade tiden, och detta även om den nya arbetsgivaren
väsentligen bidragit till att skapa förutsättningarna för en uppfinnings
tillblivelse. I detta sammanhang må nämnas, att kommittén vid
behandlingen av denna fråga beaktat stadgandet i 38 § avtalslagen, varigenom
s. k. konkurrensklausuler under vissa förutsättningar frånkännas
bindande verkan. Kommittén har härom anfört följande.

I 38 g avtalslagen har emellertid icke fixerats någon maximitid för sådant
avtals giltighet utan endast framhållits vissa omständigheter, som böra skänkas
beaktande vid avgörandet av tillbörligheten i det avtalade. Detta förhållande
har medfört tillämpningssvårigheter. Även i övrigt torde nämnda lagrum
icke helt täcka vad man vill vinna med det föreslagna stadgandet. Anmärkas
må slutligen, att i fråga om ett avtal av i 38 § åsyftat slag omständigheterna
kunna vara sådana, att en kortare tid än två år prövas vara otillbörlig
och avtalet på grund härav ogiltigt.

Med avseende å tiden efter anställningsförhållandets upphörande har kommittén
vidare diskuterat behovet av en lagbestämmelse, liknande 27 § finska
patentlagen. Det skulle då stadgas, att uppfinning, varå patent sökes inom
ett år från det arbetstagarens tjänsteförhållande upphört och vilken faller
inom den tidigare arbetsgivarens verksamhetsområde, skulle anses ha gjorts
under det tjänsteförhållandet bestått, om ej annat visas. Anledningen till
en dylik presumtionsregel skulle vara den, alt beträffande omförmälda uppfinningar
omständigheterna talade för att de tillkommit under den tidigare
anställningen, men att det skulle ställa sig svårt för den förutvarande arbetsgivaren
att visa, att så varit förhållandet. Emellertid har kommittén
funnit, att en sådan regel icke borde uppställas dels med hänsyn till de
olägenheter, den skulle medföra för den anställde och ur den nya arbetsgivarens
synpunkt, dels ock med hänsyn till att den skulle medföra stora
svårigheter i tillämpningen.

Under remissbehandlingen ha krigsmaterielverket och Stockholms handelskammare
givit uttryck åt en annan mening än kommittén med avseende
å behovet av en regel motsvarande 27 § finska patentlagen. Krigsmaterielverket
har i denna fråga yttrat:

Då en uppfinnare övergår från enskild till statlig tjänst, torde han på
grund av överenskommelse med sin förre arbetsgivare i regel vara förpliktad
att till denne avstå förfoganderätt till de uppfinningar, han kan göra under
en tid, som jämlikt 6 § i kommittéförslaget begränsas till två år. Staten skulie
däremot icke ha någon rätt till de uppfinningar, som göras av en statsanställd
omedelbart efter övergången till enskild tjänst. Enär ett sådant förhållande
icke synes rimligt ur statens synvinkel, torde det vara önskvärt, att
berörda presumtionsregel införes åtminstone för statens vidkommande.

Stockholms handelskammare har anfört:

Det har, enligt vad för kammaren uppgivits, icke sällan förekommit, att
en arbetstagare, som varit anställd för uppfinnarverksamhet inom ett företag,
slutat sin anställning hos detta för att övergå till en konkurrent och
erbjuda denne rätten till en uppfinning, som helt eller till väsentliga delar
tillkommit i det tidigare tjänsteförhållandet. Då det kan ställa sig svårt för
en arbetstagare att motbevisa en presumtion för att en uppfinning gjorts
under en tidigare anställning, synes en eventuell föreskrift om ettårig karens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

tid efter anställnings upphörande böra tillämpas, såvida icke arbetstagaren
gör sannolikt att uppfinningen tillkommit efter hans avgång från tjänsten.

Å andra sidan har tjänstemännens centralorganisation ansett det höra allvarligt
övervägas, huruvida icke avtalsbestämmelser av den art som beröras
i kommittéförslagets 6 § borde helt förbjudas. De innebure många gånger
stora olägenheter även för arbetsgivarna, enär en ny arbetsgivare icke kunde
till funo utnyttja en arbetstagares uppfinnarförmåga under de två första
anställningsåren, då arbetstagaren vore bunden av en dylik bestämmelse.
Även för tjänstemannen innebure det självfallet allvarliga nackdelar, enär
han därigenom icke till fullo kunde tillgodogöra sig de erfarenheter, som
han gjort i sitt tidigare arbete. Jämväl teknologföreningen har ifrågasatt
lämpligheten av kommitténs förslag, enär i flertalet fall en karenstid vore
till större skada än nytta. Chalmers högskola och statsverkens ingenjörsförbund
ha ansett, att den av kommittén föreslagna tidsfristen två år vore alltför
lång. Enligt högskolans mening borde ifrågavarande frist inskränkas
till sex månader och enligt förbundets uppfattning till högst ett år.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på den principen, att
arbetsgivaren i olika fall skall kunna även mot arbetstagarens vilja förvärva
en mer eller mindre vidsträckt rätt till sådana av arbetstagaren gjorda uppfinningar
som falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Arbetsgivarens
befogenheter äro emellertid såtillvida begränsade, att de endast avse uppfinningar
som gjorts under anställningsförhållandets bestånd. Sistnämnda omständighet
kan understundom leda till otillfredsställande resultat. Det är sålunda
alls icke otänkbart, att en arbetstagare -— sedan ett forskningsarbete
avslutats men innan ännu alla slutsatser därav hunnit dragas eller sedan
arbetstagaren blivit insatt i arbetet på en viss, ännu ej fullbordad uppfinning
— lämnar sin anställning i syfte att tillgodogöra sig de vunna erfarenheterna
för någon annan arbetsgivares eller egen räkning. Jag kan icke
finna det stötande, att en arbetsgivare, i syfte att förhindra dylika konsekvenser,
binder sina anställda genom avtal, som innefattar inskränkning i
de senares rätt att förfoga över sådana uppfinningar som de gjort under
viss kortare tid efter det anställningen upphört. På skäl kommittén anfört
vill jag emellertid förorda, att i lagen upptages en tvingande bestämmelse
varigenom arbetsgivaren förhindras att i nämnda avseende binda sina anställda
under oskäligt lång tid. Såsom några remissinstanser framhållit, torde
den av kommittén föreslagna fristen — två år — böra förkortas. I departementsförslaget
— andra stycket förevarande paragraf — bestämmes
därför fristen till ett år.

I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida med avseende å uppfinningar
varå en person sökt patent inom helt kort tid efter det lians anställning
bos en viss arbetsgivare upphört bör anses föreligga en presumtion
för att de tillkommit under nämnda anställning. Jag kan icke finna
det riktigt, att lagen i denna fråga intager en helt negativ ståndpunkt. Att
märka är härvid bland annat att, medan eu privat arbetsgivare kan tillgodose
sina intressen i denna del genom avtal, de statliga verken och inrätt -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 101.

ningarna endast ha begränsade möjligheter att träffa avtal med sina anställda
i en dylik fråga. I saknad av en uttrycklig rättsregel skulle alltså
i exempelvis sådana fall, där en i statens tjänst för uppfinnarverksamhet
anställd ämbetsman övergår till liknande verksamhet i enskild tjänst, staten
icke äga någon som helst rätt till de uppfinningsresultat som vederbörande
gjort under statsanställningen men framlägger omedelbart efter
övergången till den nya tjänsten. Detta synes icke rimligt. Liknande situationer
kunna självfallet inträda vid övergång från enskild tjänst till statstjänst
och från viss enskild tjänst till annan sådan tjänst. Jag anser därför,
att lagen bör innehålla en presumtionsregel i ämnet. I denna regel torde förslagsvis
höra stadgas att, om det inom sex månader efter det arbetstagare
slutat anställning som avses i lagen sökes patent å uppfinning som gjorts av
honom och vars utnyttjande faller inom den förutvarande arbetsgivarens
verksamhetsområde samt uppfinningen äger samband med sådan forskningseller
uppfinnarverksamhet som var uppfinnarens huvudsakliga uppgift i anställningen,
eller uppfinningen eljest innefattar lösningen av en honom i anställningen
förelagd, närmare angiven uppgift, så skall det anses som om
uppfinningen gjorts under anställningen. Denna presumtion bör dock kunna
brytas genom att uppfinnaren förmår göra sannolikt, att uppfinningen tillkommit
efter det anställningen upphörde. Det bör alltså icke krävas, att uppfinnaren
till fullo styrker sitt påstående. Det av mig sålunda förordade stadgandet,
som intagits i första stycket av 7 §, torde böra gälla i lika mån för
statsanställda och privatanställda.

8 §.

Denna paragraf är likalydande med 8 § kommittéförslaget.

Kommittén har i denna del anfört följande.

Den föreslagna bestämmelsen är likalydande med 17 § lagen den 30 juni
1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. samt 10 § i Elliots lagförslag.

I 4 § kommittéförslaget ha meddelats vissa bestämmelser, som med hänsyn
till arbetsgivarens intressen innebära inskränkningar i arbetstagarens
omedelbara förfogande över vissa uppfinningar. Samma risker för brytande
av sekretessen med åtföljande ekonomiskt skadliga verkningar förefinnas
även med avseende å andra personer än arbetstagaren, sedan denne underrättat
arbetsgivaren om sin uppfinning. I förevarande paragraf har därför
stadgats ett förbud för den, som till följd av bestämmelserna i denna lag
vinner kännedom om uppfinning, att utnyttja vad han sålunda erfarit eller
i oträngt mål yppa något därom. Detta stadgande träder så att säga i funktion,
så snart arbetstagaren-uppfinnaren vidtagit någon åtgärd för anmälan
till arbetsgivaren om sin uppfinning. Han kan i sådant syfte ha vänt sig till
sin närmaste överordnade med uppgifter om uppfinningen. Denne blir bunden
av stadgandet och ådrager sig skadeståndsansvar, om han handlar i strid
häremot. Förevarande bestämmelse skyddar också arbetstagaren mot ett
obehörigt utnyttjande eller yppande av uppfinningen från arbetsgivarens
sida. Båda parterna åtnjuta vidare skydd gentemot den, som på grund av
bestämmelserna i lagen får kännedom om uppfinningen. Till dessa höra
bl. a. ledamöter av den i 9 § kommittéförslaget föreslagna nämnden. Bestämmelsen
kan även eljest bli tillämplig på personer, som anlitas för utredning
i hithörande frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Departementschefen. Ingen erinran har under remissbehandlingen framställts
mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen. Denna torde i oförändrat
skick böra upptagas i lagen.

9 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

I anledning av att lagstiftningen avsåges skola i princip erhålla dispositiv
karaktär har, såsom förut nämnts, skånska hovrätten ansett det böra övervägas,
om icke till skydd för arbetstagaren-uppfinnaren borde i lagtexten införas
den i några under senare år tillkomna lagar förekommande bestämmelsen
av innebörd att, därest tillämpning av villkor som upptagits i avtal
uppenbarligen strede mot god sed i rättsförhållandet eller eljest vore otillbörlig,
villkoret måtte jämkas eller lämnas utan avseende.

Departementschefen. Såsom jag förut anfört, vill jag förorda att i lagen
intages ett stadgande av innehåll att, om tillämpningen av villkor som upptagits
i avtal rörande rätten till arbetstagares uppfinning skulle vara otillbörlig,
villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende. Ett sådant stadgande,
vartill motsvarighet finnes i bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936 om
skuldebrev, lärer såsom jag förut antytt kunna få praktisk betydelse i olika
sammanhang. Sålunda torde stadgandet bland annat kunna bli tillämpligt,
om en arbetsgivare förbehåller sig rätten att själv slutgiltigt avgöra till
•vilken av flera tänkbara kategorier en viss uppfinning är att hänföra.

10 §.

Enligt det Elliotska förslaget skulle, såsom förut nämnts, tvister
angående ersättning eller angående tillämpningen i övrigt av lagen icke
liänskjutas till domstol utan avgöras av en nämnd, statens tekniska skiljenämnd,
bestående av fem av Konungen förordnade ledamöter.

Som motivering för detta förslag anfördes:

Rättegångar rörande spörsmål av förevarande slag kunna bli både långvariga
och dyrbara. Ett enklare förfarande synes vara att förorda. Erinras
må att enligt 17 § patentförordningen skall, om överenskommelse i ersättningsfrågan
ej kan träffas, då enligt Kungl. Maj:ts beslut en uppfinning
upplåtes till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning,
ersättningsbeloppet bestämmas av expropriationsnämnd. Att för slitande av
tvister rörande tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna anlita
expropriationsnämnd synes dock mindre lämpligt. Den mest praktiska lösningen
torde vara, att eventuella tvister liänskjutas till avgörande av en
särskild skiljenämnd. Med hänsyn till angelägenheten av att säkerställa en
enhetlig rättstillämpning torde nämnden ej böra utses från fall till fall utan
givas karaktär av eu bestående institution. Härigenom vinnes tillika att
nämndens ledamöter erhålla vidgad erfarenhet rörande hithörande spörsmål.
En permanent nämnd skulle också kunna tjäna som ett rådgivande organ,
till vilket institutioner och uppfinnare kunna vända sig för erhållande
av råd och upplysningar. Intet synes heller hindra, att till nämndens avgörande
överlämnas spörsmål, beträffande vilkas riktiga lösning osäkerhet
uppkommit utan att fördenskull någon tvist i egentlig mening kan sägas
föreligga.

Kungi. Maj.ts proposition nr 101.

K o in in i 11 é n har förklarat sig icke kunna biträda den av El Hot intagna
ståndpunkten. Kommittén har i denna del yttrat:

Fördelen med en skiljenämnd framför domstol har man sagt skulle vara,
att den förorsakade parterna mindre kostnader samt ledde till ett snabbare
förfarande. Det har i det sammanhanget även framhållits, att arbetstagaren
såsom den ekonomiskt svagare parten skulle hysa betänkligheter mot
att draga sin sak inför domstol med risk att åsamka sig dryga rättegångskostnader
och att han därför icke skulle få sin rättssak prövad.

Kommittén kan för sin del icke tillstyrka en åtgärd, varigenom part mot
sin vilja skulle betagas möjligheten att få sin sak prövad av domstol. För
övrigt kan ifrågasättas, om överhuvud taget i här förekommande fall särskild
hänsyn skall tagas till den omständigheten, att mången gång kostnaderna
kunna avskräcka från att anlita domstol. Det är ju icke endast på
detta speciella område, som risken för stora omkostnader kan avhålla den
ekonomiskt svagare parten från rättegång. Samma olägenhet vidlåder hela
rättegångsväsendet. I detta sammanhang må påpekas, att enligt de av kommittén
föreslagna bestämmelserna (9 & tredje st.) möjlighet lämnats part
att utan kostnad för honom vända sig till en särskild nämnd och där erhålla
utlåtande i sitt ärende. Genom anlitande av detta förfarande torde i många
fall rättegång kunna undvikas.

Kommittén har i stället föreslagit, att mål angående tillämpningen av lagen
skola avgöras av Stockholms rådhusrätt:

Införas ej särskilda forumbestämmelser i lagen, skulle den vanliga domstolsvägen
få anlitas, d. v. s. i första instans domstolen i den ort, där svaranden
är bosatt. Emellertid äro de tvistefrågor, som i förevarande avseenden
uppkomma, av säregen karaktär med ett starkt inslag av teknisktindustriella
spörsmål. De ordinarie domstolarna äga visserligen anlita sakkunnig
hjälp för utredning i sina mål, men det skulle onekligen innebära
stora fördelar, om alla tvister av ifrågavarande slag i första instans handlades
av en och samma domstol, där efter hand erfarenhet på området kunde
samlas och önskvärd enhetlighet vid bedömningen utvecklas. Det ligger
nära till hands att härvid utpeka Stockholms rådhusrätt, där mångårig kännedom
finnes om frågor, som sammanhänga med uppfinningar och patentväsendet.
Kommittén erinrar om den reglering av forumfrågan i patentmål,
som trätt i kraft från och med år 1945 genom 1944 års ändringar i patentförordningen.
Enligt 23 § nämnda förordning är Stockholms rådhusrätt numera
med vissa undantag rätt domstol i patentmål, varvid i rätten skola
sitta tre lagfarna ledamöter och tre i tekniska förhållanden kunniga personer.
Enligt kommitténs mening är det dock icke erforderligt, alt rådhusrätten
vid handläggning av nu ifrågavarande mål sammansättes av andra än
de lagfarna ledamöterna, eftersom de tvister, som här avses, i allmänhet
icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet, som vanligen utmärker
patenträttegångarna.

En olägenhet med den nu föreslagna anordningen må anses vara, att parterna,
var de än ha sina hemvist i landet, måste föra sin talan i Stockholm.
Detta kan medföra extra besvär och kostnader, vilka särskilt för arbetstagarparten
kunna kännas betungande. Förslaget torde emellertid i stort sett
erbjuda sådana fördelar, att dessa mer än uppväga den olägenhet, som i
enstaka fall må göra sig gällande i kostnadsavseende.

Kommittén har vidare yttrat:

Under utredningen har framkommit, att det hos såväl arbetsgivare som
arbetstagare — utan att någon egentlig tvist förelegat — ofta funnits behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

av att från sakkunnigt håll erhålla någon vägledning i frågan om hur ersättning
för överlåten rätt till uppfinning skall beräknas. För att fylla nämnda
behov och även för att såvitt möjligt förebygga hithörande tvisters hänskjutande
till domstol i större utsträckning har kommittén föreslagit en bestämmelse
av innehåll, att, innan fråga om ersättning enligt 5 § i kommittéförslaget
hänskjutes till domstol, utlåtande skall, om arbetsgivaren eller arbetstagaren
det begär, inhämtas från en särskild nämnd. Denna skulle bestå
av en av Konungen för viss tid utsedd opartisk ordförande jämte ersättare
för denne samt fyra av Konungen för samma tid förordnade ledamöter och
ersättare för dem. Nämnden skulle alltså ha till uppgift att dels, visserligen
utan rättskraft, medverka till slitande av tvister angående ersättning, dels
tjäna som ett rådgivande organ i ersättningsfrågor. Nämndens beslut kan
med hänsyn till dess ovannämnda karaktär icke överklagas, men det står
den part fritt, som ej åtnöjes med beslutet, att föra talan om ersättningen
vid domstol.

I yttrandena över kommittéförslaget har framträtt en viss, ehuru
icke särskilt utbredd opinion till förmån för den av Elliot föreslagna lösningen.
Sålunda har statens geotekniska institut anfört, att då en nämnd
med den av kommittén föreslagna sammansättningen kunde förutsättas
komma att besitta större sakkunskap i hithörande spörsmål än en domstol,
tvister rörande tillämpningen av lagen borde helt avgöras av nämnden, varvid
dessutom det för staten kostsamma överklagningsförfarandet kunde
undvikas. Även lantbrukshögskolan har ansett, att dylika mål borde slutligt
prövas av den föreslagna nämnden. Rättegångsförfarandet rörande patent
och uppfinningar medförde ofta mycket tidsödande och dyrbara rättegångar.
Uppfinnaren torde i regel stå som den ekonomiskt svagare parten,
då det gällde att bära rättegångskostnaderna. En långvarig rättegång medförde
även, att uppfinningens exploaterande fördröjdes i motsvarande grad,
vilket kunde medföra betydande ekonomiska konsekvenser. Statsverkens ingenjörsförbund
har yttrat, att förbundet helst sett att nämndens beslut skulle
bli bindande. Rättegångskostnaderna stode nämligen ofta icke i rimlig proportion
till de vanligen relativt små ersättningsbelopp, om vilka tvister uppstode,
och detta medförde i realiteten att arbetstagaren, även om nämnden
givit honom rätt i hans ersättningsanspråk, i regel av ekonomiska skäl ej
kunde eller vågade taga risken av att föra saken inför domstol, i synnerhet
som han därvid även kommer i ett tråkigt motsatsförhållande till sin arbetsgivare,
vilket kunde inverka menligt på hans framtida befordringsmöjligheter.
Det förelåge därför risk för att arbetsgivaren kunde 1a oproportionerligt
stort inflytande vid bestämmandet av tvisliga ersättningsfrågor. Trots vad
sålunda anförts hade förbundet dock cj ansett sig böra yrka på någon ändring
av lagförslaget i berörda avseende, enär enligt förbundets mening möjlighet
funnes att genom avtal mellan parterna giva nämnden befogenhet
att såsom skiljenämnd slulligt avgöra eventuella tvister. Landsorganisationen
har bedömt denna fråga något annorlunda, i det alt den ifrågasatt om
icke den av kommittén föreslagna nämnden borde kunna erhålla befogenhet
att, därest parterna vore ense därom, såsom skiljenämnd upptaga och
avgöra ersättningstvister. Någon anledning, varför icke nämnden i fall av

Kungi. Maj:ts proposition nr 101.

överenskommelse mellan parterna skulle äga träffa rättskraftiga avgöranden
i sådan tvist, syntes ej kunna anföras.

Den starkaste kritiken mot kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga
har framförts av matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet,
som anfört:

De sakkunniga synes ha förbisett, att genom den av dem föreslagna lösningen
en part, som alls icke önskar ett rättegångsförfarande, kan bli
tvingad därtill mot sin vilja. Om nämligen en tvistefråga hänskjutes till den
föreslagna nämnden och uppfinnarparten godtar dess beslut men arbetsgivaren
icke gör det utan hänskjuter saken till domstol, har uppfinnaren
intet annat att göra än att giva sig in på en tidsödande och dyrbar rättegång
eller också att falla till föga för arbetsgivarens krav. Uppfinnaren står
härvid nära nog undantagslöst som den ekonomiskt svagare parten då det
gäller att bära rättegångskostnader. Var och en, som har någon erfarenhet
av vart rättegångsförfarande rörande patent och uppfinningar kan leda,
måste rygga tillbaka inför dessa perspektiv.

De sakkunniga säga nu, att det icke är endast på detta speciella område,
som risken för stora omkostnader kan avhålla den ekonomiskt svagare parten
från rättegång, utan att samma olägenhet vidlåder hela rättegångsväsendet.
Man kan icke förstå logiken i detta resonemang. Om man betraktar
de höga omkostnaderna vid en rättegång som en olägenhet, vad finnes då
för skäl att ytterligare öka olägenheterna? Hellre bör man undvika dem.

Sektionen vill i detta sammanhang erinra om att i ett flertal länder tvister
av ifrågavarande art avgöras utan rättegångsförfarande. Sektionen vill även
erinra därom, att enligt 17 § i svenska patentförordningen ersättningen vid
tvångslicens bestämmes genom en skiljenämnd.

Det är även att märka, att en rättegångstvist som kan draga ut i åratal,
kan medföra, att uppfinningens exploaterande fördröj es i motsvarande
grad, vilket kan vara ytterligt olyckligt ej endast för de berörda parterna
utan även för samhället i sin helhet.

En uppfinning kan dessutom i vissa fall medföra sådana förbättringar
och förenklingar att en företagares tillverkningsprocedur på det område,
som beröres av uppfinningen, måste snabbt omläggas. En sådan situation
kan tänkas inträffa att en företagare, enär en hastig omläggning för honom
kan draga med sig obekväma kommersiella konsekvenser, genom ett domstolsförfarande,
som företagaren vet kan utsträckas i tiden, söker uppskjuta
exploateringen av en för den stora allmänheten välbehövlig och nyttig uppfinning.

Sammanfattningsvis föreslår sektionen, att tvistefrågor mellan arbetstagare
och arbetsgivare avgöras av en genom Kungl. Maj :t tillsatt nämnd.
Det är att vänta, att en sådan nämnd, sedan den varit i funktion någon tid,
skulle bli i hög grad sakkunnig och skickad att allsidigt avväga de här berörda
frågorna. Nämndens beslut borde icke kunna överklagas.

Såsom förut nämnts, har vidare svenska uppfinnareföreningen på anförda
skäl yrkat, att den av kommittén föreslagna nämnden skulle äga att
med bindande verkan avgöra, till vilken kategori viss uppfinning vore att
hänföra. Telegrafstyrelsen har yttrat, att det till undvikande av rättegångar
rörande smärre ersättningsbelopp vore önskvärt, att nämnden erhölle befogenhet
att fastställa ersättningen i vissa fall, förslagsvis sådana då ersättningsanspråket
understege 500 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Under förutsättning att kommitténs ståndpunkt i den nu behandlade frågan
godkändes, har ingen remissinstans haft något att erinra mot förslaget,
att mål angående tillämpningen av lagen skulle i första instans handläggas
av Stockholms rådhusrätt. Däremot ha några remissinstanser, däribland
skånska hovrätten och rådhusrätten själv, kritiserat kommitténs uppfattning,
att rådhusrätten i dylika mål skulle ha sin vanliga sammansättning,
och i stället föreslagit att rådhusrätten därvid skulle bestå av, förutom de
lagfarna ledamöterna, tre i tekniska förhållanden kunniga personer.

Stockholms rådhusrätt har i denna del anfört:

Till stöd för sin uppfattning ha de sakkunniga anfört, att de tvister som
här avses i allmänhet icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet,
som vanligen utmärker patenträttegångarna. De sakkunniga ha emellertid
framhållit, att vid tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare palenterbarhetsfrågan
kan komma att slutligen prövas av domstol; och en dylik
prövning kan förvisso tänkas komma att innebära ett ställningstagande till
tekniska spörsmål av lika invecklad beskaffenhet som i vanliga patentmål.
De sakkunniga ha vidare anfört, att den rätt, som kan tillkomma arbetsgivare
enligt 3 § andra stycket i kommittéförslaget, är av samma natur som
den tvångslicens, varom stadgas i 15 § patentförordningen. Detta förhållande
ger rådhusrätten anledning erinra om att redan genom år 1902 införd
ändring av patentförordningen vid handläggning av mål rörande tvångslicens
rådhusrätten skulle vara förstärkt med sakkunniga bisittare, och
dessa mål voro — bortsett från de speciella mål, som avses i 16 g lagen den
30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betjMelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. in. — före 1944 års ändringar i
patentförordningen de enda patentmål, där en dylik förstärkning av rätten
var föreskriven.

Såsom förut nämnts förekommer det i stor utsträckning, att frågan om
rätten till arbetstagares uppfinningar regleras i kollektivavtal. Uppstår tvist
om rätta innebörden av ett sådant avtal, skall tvisten — därest den icke jämlikt
avtalet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän — enligt 11 g jämförd
med 1 g lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol prövas av arbetsdomstolen.
Detsamma gäller i fråga om tvist, huruvida visst förfarande strider
mot kollektivavtalet, så ock tvist om påföljd av förfarande som förmenas
strida mot kollektivavtalet. Kommittén har icke behandlat spörsmålet om
arbetsdomstolens behörighet i detta avseende efter tillkomsten av en lagstiftning
rörande rätten till arbetstagares uppfinningar. Med anledning härav har
från arbetsdomstolens ordförande infordrats yttrande i nämnda fråga. I detta
yttrande anföres följande.

På sätt flerstädes i kommitténs betänkande beröres har den föreslagna
lagstiftningen samband med patentlagstiftningen. Det synes på grund härav
naturligt, att mål angående rätten till arbetstagares uppfinningar handläggas
i väsentligen samma ordning som patentmål. Såsom första instans erbjuder
sig då osökt, såsom de sakkunniga förordat, Stockholms rådhusrätt. Härmed
uppkommer emellertid spörsmålet om behandlingen av mål, däri fråga är om
uppfinning, vartill rätten reglerats i kollektivavtal.

De sakkunniga ha icke behandlat detta spörsmål. Då emellertid, enligt vad
av betänkandet framgår, de sakkunniga haft sig bekant att kollektivavtal kan
upptaga bestämmelser angående arbetstagares rätt till uppfinning, lärer det
få antagas, att de sakkunniga med sin forumregel i 9 § åsyftat, att Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

holms rådhusrätt skulle vara exklusivt forum och således upptaga jämväl
mål, däri rätten till uppfinning reglerats av kollektivavtal.

Dylika mål skola för närvarande otvivelaktigt jämlikt It g första stycket
lagen om arbetsdomstol upptagas av denna. Något sådant mål har hittills
icke förekommit. Då nu avsikten är att genom lag reglera frågan om arbetstagares
rätt till uppfinning, vore det enligt min mening synnerligen olyckligt,
om några av målen allenast på den grund, att uppfinningsrätten berördes
i kollektivavtal, skulle utsöndras från de övriga målen — förvisso det
övervägande flertalet — och föras till arbetsdomstolen. Den enhetlighet i bedömandet,
som på goda grunder av de sakkunniga eftersträvats, skulle därmed
förhindras. Jag anser mig böra i detta sammanhang erinra om det föga
tillfredsställande i den ordning, som för närvarande gäller i fråga om semestermål
(se härom bland annat prop. nr 286 år 1938, s. 203 f.; jfr prop. nr 273
år 1945, s. 155 f.). Att nu på ett ytterligare område — kännetecknat av synnerligen
speciella förhållanden — tillskapa en ordning, som i sig utgör ett frö
till dualism i rättstillämpningen bör icke utan tvingande skäl ifrågakoinma.

Vid bedömande av föreliggande spörsmål synes mig böra beaktas, att arbetsdomstolen
icke har några särskilda förutsättningar att ingå i prövning
av de speciella frågor, som uppkomma i mål angående den föreslagna lag^-stiftningen. Även bortsett från dess ovanberörda samband med patentlagstiftningen
hänför den sig till områden, som äga föga likhet med dem, med vilka
arbetsdomstolen har att skaffa. Om arbetsrättsliga problem i egentlig mening
är näppeligen fråga; och överhuvud taget måste här uppkommande tvister
sägas sakna ett kollektivt moment. Fastmera torde det gälla spörsmål, som i
hög grad få sin prägel av det enskilda arbetsavtalet.

På grund av det anförda skänker jag min fulla anslutning till tanken, att
Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum i samtliga mål, däri fråga
är om rätten till arbetstagares uppfinning. Biträdes denna uppfattning, lärer
emellertid till den av de sakkunniga föreslagna forumregeln böra fogas ett
tillägg av ungefär det innehållet, att vad sålunda stadgas skall gälla ändå
att rätten till arbetstagares uppfinning är föremål för reglering i kollektivavtal.
En erinran härom torde tillika böra intagas i It g lagen om arbetsdomstol.

Det återstår dock att beröra ett särskilt spörsmål. För rättegången vid
arbetsdomstolen gälla särskilda regler, som fått sin färg av kollektivavtalet.
Men härjämte finnas rörande kollektivavtal vissa bestämmelser av materiellt-rättslig
innebörd. Med en sådan i 11 § lagen om arbetsdomstol intagen
hänvisning till den föreslagna lagen, som nyss förordats, lärer visserligen
böra följa, alt förstnämnda regler icke skola äga tillämpning vid rättegång
enligt den nya lagen — exempelvis icke vad i 13 § domstolslagen stadgas om
talerätt. ^ anskligare är att säga om de materiellt-rättsliga bestämmelserna
i kollektivavtalslagen skola äga tillämpning; jag åsyftar bland annat bestämmelserna
i 8 g sistnämnda lag. Jag är icke beredd att taga ställning härtill.
Med hänsyn till den av mig uttalade uppfattningen angående olämpligheten
av att mål enligt den föreslagna lagen läggas under arbetsdomstolen,
vill jag emellertid uttrycka den åsikten, att hinder ej bör möta mot att genom
lag föreskriva, att, i den mån arbetstagares rätt till uppfinning må vara
reglerad i kollektivavtal, vad om sådant avtal eljest är i lag stadgat ej skall
äga tillämpning i mål angående rätt, som nyss sagts.

Över det av arbetsdomstolens ordförande sålunda avgivna yttrandet ha,
såsom förut nämnts, i sin tur yttranden inhämtats av svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen och svenska industritjänstemannaförbundet.
Av dessa organisationer har landsorganisationen ställt sig tveksam till

Kungl. Alaj:ts proposition nr 101.

tanken, alt arbetsdomstolen icke skulle vara behörig alt pröva tvister om
rätten till arbetstagares uppfinningar i de fall då frågan därom reglerats i
kollektivavtal, medan de båda övriga organisationerna bestämt avvisat denna
tanke.

Sålunda har arbetsgivareföreningen anfört:

För det första sägs i utlåtandet av arbetsdomstolens ordförande, att ett
hänförande till arbetsdomstolen av mål om rätten till arbetstagares uppfinning
skulle medföra en dualism genom att uppkommande frågor skulle avgöras
av arbetsdomstolen då rätten vore reglerad i kollektivavtal men av
allmän domstol i övriga fall.

Detta påpekande är riktigt. Å andra sidan existerar redan nu en sådan
dualism vid varje tillfälle, då ett kollektivavtal reglerar frågor, som samtidigt
gjorts till föremål för allmän lagstiftning. Vidare kommer enligt den
överenskommelse om rätten till anställdas uppfinningar, som träffats mellan
oss och industri^änstemannaförbundet den 31 januari 1946, tvister om dessa
frågor att i de allra flesta fall hänföras till en särskilt inrättad nämnd, den
s. k. industrins uppfinnarnämnd. Även om tvister i övrigt hänfördes till allmän
domstol, skulle sålunda icke någon enhetlighet i bedömandet kunna erhållas.

I utlåtandet anföres vidare, att arbetsdomstolen icke skulle ha några särskilda
förutsättningar att ingå i prövning av de speciella frågor, som uppkomma
i mål angående den föreslagna lagstiftningen. I detta sammanhang
kan också refereras ett tidigare uttalande i utlåtandet, nämligen att den
föreslagna lagstiftningen har samband med patentlagstiftningen och att det
till följd därav synes naturligt, att mål angående rätten till arbetstagares
uppfinningar handläggas i väsentligen samma ordning som patentmål, nämligen
vid Stockholms rådhusrätt.

Denna argumentering förefaller i första ögonblicket bestickande. Enligt
§ 23 i gällande patentförordning skall emellertid, då Stockholms rådhusrätt
handlägger patentmål, i rätten sitta tre lagfarna ledamöter och tre i tekniska
förhållanden kunniga personer. Då de sakkunniga föreslå, att rådhusrätten
skall vara rätt forum i mål angående den nu föreslagna lagstiftningen,
framhålles däremot, att det enligt kommitténs mening icke är erforderligt,
att rådhusrätten vid handläggning av nu ifrågavarande mål består av
andra än de lagfarna ledamöterna, eftersom de tvister som här avses i allmänhet
icke torde vara av den invecklade tekniska beskaffenhet, som vanligen
utmärker patenträttegångarna.

Om sålunda enligt förslaget Stockholms rådhusrätt skulle vara sammansatt
av enbart lagfarna ledamöter, skulle rådhusrätten enligt vår mening
icke ha större kompetens än vad arbetsdomstolen har.

Däremot är arbetsdomstolen säkerligen mycket skickad för att avdöma
här uppkommande tvister. Om man studerar vår överenskommelse med industritjänstemannaförbundet,
finner man, att de tvister som kunna uppkomma
i hög grad gäller en avvägning av arbetsgivarens och den anställdes
anspråk. Tvisterna "kunna gälla l. ex., huruvida eu uppfinning faller inom
ramen för en tjänstemans tjänst eller särskilda uppdrag. Den kan gälla,
huruvida tjänstemannen fått den väsentliga impulsen till uppfinningen genom
problem inför vilka han ställts genom sin verksamhet i tjänsten. Den
kan också gälla, huruvida en uppfinning faller innanför eller utanför arbetsgivarens
verksamhetsområde. Den mångåriga erfarenhet arbetsdomstolen
har av arbetsförhållandena inom industrin är säkerligen ytterst värdefull
vid ett bedömande av sådana problem.

I utlåtandet anföres vidare, att frågor som skulle uppkomma på grund av

Kungl. Maj ds proposition nr 101.

den föreslagna lagstiftningen äga föga likhet med dem, med vilka arbetsdomstolen
har att skaffa. Det säges, att det näppeligen är fråga om arbetsrättsliga
problem i egentlig mening, och att överhuvud taget här uppkommande
tvister sakna ett kollektivt moment.

Detta är enligt vår mening icke riktigt. Kravet på ett arbetsrättsligt problem
är enligt vår mening uppfyllt, eftersom det här gäller ett rättsligt problem,
som reglerats i avtal och som rör förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Det kollektiva momentet föreligger ävenledes, eftersom regleringen
genomförts i kollektivavtal.

På grund av vad sålunda anförts har arbetsgivareföreningen anhållit, att
tvister om rätten till arbetstagares uppfinningar måtte hänföras till arbetsdomstolen
i de fall då frågan härom reglerats i kollektivavtal.

Industritjänstcmannaförbundet har anfört:

De sakkunniga ha icke berört spörsmålet om rätt forum för mål, där fråga
är om uppfinning, vartill rätten reglerats i kollektivavtal. Man torde dock
därav ej kunna draga den slutsatsen att de sakkunniga med sin forumregel
åsyftat att Stockholms rådhusrätt skulle vara exklusivt forum och därför
jämväl handlägga mål, däri rätten till uppfinning reglerats av kollektivavtal.
Det kan i det sammanhanget framhållas att "det första kollektivavtalet
rörande rätten till anställdas uppfinningar träffades den 31 januari 1946,
vid vilken tidpunkt de sakkunnigas betänkande redan förelåg i korrektur.
Oavsett hur det förhåller sig härmed, vill industritjänstemannaförbundet i
själva sakfrågan framhålla följande.

Arbetsdomstolens ordförande anser det synnerligen olyckligt om mål, där
uppfinningsrätten beröres i kollektivavtal, skulle utsöndras från övriga mål
och föras till arbetsdomstolen. Därigenom skulle, påpekas det, på ytterligare
ett område utöver semesterfrågan tillskapas en ordning, som i sig utgör
ett frö till dualism i rättstillämpningen. Häremot vill industritjänstemannaförbundet
framhålla, att en sådan dualism redan existerar på åtskilliga
andra områden inom arbetsrätten — ej endast ifråga om semestermål.
De privatanställda tjänstemännens anställningsvillkor äro visserligen numera
i stor utsträckning reglerade genom kollektivavtal, men vid sidan därav
finnas i betydande omfattning områden, där endast enskilda arbetsavtal
existera och även på områden, där kollektivavtal finnas, förekommer att endast
vissa av anställningsvillkoren äro kollektivt reglerade. Man måste alltså
räkna med att ett och samma arbetsrättsliga förhållande kan komma att
hänskjutas såväl till arbetsdomstolen som till allmän domstol.

Enligt industritjänstemannaförbundets uppfattning måste mycket starkt
vägande skäl föreligga, om man skall undandraga vissa anställningsvillkor
från prövning av arbetsdomstolen i de fall, då dessa villkor äro reglerade i
kollektivavtal.

Jämväl i övrigt har industritjänstemannaförbundet givit uttryck åt samma
synpunkter som dem arbetsgivareföreningen anfört. Sammanfattningsvis
bär förbundet yttrat, att det icke förelåge sådana speciella omständigheter
som kunde motivera att förevarande mål undantoges från arbetsdomstolens
kompetensområde.

Landsorganisationen har i anledning av vad arbetsdomstolens ordförande
anfört om det föga tillfredsställande i den ordning som för närvarande gäller
i semestermål till en början anmärkt, att olägenheterna härav i praktiken
varit föga framträdande. Landsorganisationen har vidare anfört:

I och för sig kan det inte råda delade meningar om angelägenheten av att
man så långt möjligt undviker en dualistisk rättstillämpning. Det är också

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

riktigt, såsom framhålles av arbetsdomstolens ordförande, att arbetsdomstolen
icke har några särskilda förutsättningar att pröva åtskilliga av de tekniska
frågor som uppkomma i samband med mål angående den föreslagna
lagstiftningen, liksom det är riktigt att hithörande tvister ofta sakna ett
kollektivt moment. Praktiska skäl kunna sålunda synas övervägande tala
för en forumreglering i enlighet med hans förslag. Emellertid ställer sig
landsorganisationen likväl tveksam till tanken att från arbetsdomstolens
kompetensområde utbryta dessa mål om kollektivavtal. Deras överflyttande
till Stockholms rådhusrätt skulle medföra att bl. a. den från kollektivavtalssynpunkt
väsentliga bestämmelsen om organisationernas primära talerätt
icke komme att äga tillämpning. Enligt det av arbetsdomstolens ordförande
framlagda förslaget skulle ej heller bestämmelserna i 8 § kollektivavtalslagen
— om ideellt skadestånd, jämkning och maximering av skadestånd
in. in. — komma att gälla i mål om uppfinningsrätt. Landsorganisationen
har därmed icke tagit ställning till den omtvistade frågan, huruvida den
nyssnämnda maximeringsregeln bör tillämpas å mål av den karaktär, varom
här är fråga; med hänsyn till grunderna för denna regel torde viss tvekan
kunna råda i detta avseende.

Det väsentliga motivet för att göra Stockholms rådhusrätt till exklusivt
forum skulle vara intresset av en enhetlig bedömning av ersättningsmålen.
Detta intresse synes emellertid tillfredsställande kunna tillgodoses genom
att i lagen stadgas befogenhet eller eventullt skyldighet för både arbetsdomstolen
och Stockholms rådhusrätt att i sådana mål inhämta yttrande från
den föreslagna särskilda nämnden.

Beträffande den av kommittén föreslagna nämnden har statskontoret anfört,
att det syntes kunna ifrågasättas om icke de uppgifter som skulle handhavas
av ifrågavarande nämnd lika väl kunde anförtros åt statens uppfinnarnämnd,
inom vilken för ändamålet erforderlig teknisk sakkunskap finge
antagas vara representerad. En förutsättning härför vore dock enligt statskontorets
mening, att densamma vid handläggning av ersättningsfrågor erhölle
en på lämpligt sätt förstärkt sammansättning. — I anledning härav
må framhållas, att statens uppfinnarnämnd fr. o. in. den 1 juli 1947 omorganiserats
och uppgått i svenska uppfinnarkontoret.

Departementschefen. Tre olika alternativ erbjuda sig, när det gäller att
reglera frågan i vilken ordning tvister om lagens tillämpning skola avgöras.
Enligt ett alternativ kan man låta sådana tvister prövas av allmän domstol
eller, i den mån det spörsmål tvisten gäller reglerats i kollektivavtal, av
arbetsdomstolen. Enligt ett andra alternativ kan man låta allmän domstol
pröva dylika tvister, oavsett huruvida frågan om rätten till arbetstagarens
uppfinningar reglerats i kollektivavtal eller ej. Såsom ett tredje alternativ
kan man slutligen tänka sig att inrätta en särskild statlig skiljenämnd, som
skulle äga exklusiv behörighet att med bindande verkan avgöra tvister om
lagens tillämpning.

Vad till eu början beträffar det sistnämnda alternativet, innebär detta i
realiteten att en specialdomstol skulle tillskapas. Utvecklingen har under
senare tid, enligt vad det synes mig på goda skäl, gått emot specialdomstolar;
jag finner det icke heller tillrådligt att nu inrätta eu ny sådan domstol.
Mera tveksamt anser jag det vara vilket av de båda övriga alternativen som

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

bör väljas. Det kan icke bestridas att, såsom arbetsdomstolens ordförande
närmare utvecklat, vissa skäl tala för att undantaga dessa tvister från arbetsdomstolens
kompetensområde. Särskilt vill jag i detta hänseende framhålla
olägenheterna av att på detta rättsavsnitt tillskapa en ordning, som i
sig utgör ett frö till dualism i rättstillämpningen. Trots detta har jag kommii
till den slutsatsen, att arbetsdomstolen bör bibehållas vid sin behörighet
att pröva tvister om arbetstagares rätt till uppfinningar i den mån tvistefrågan
reglerats i kollektivavtal. Härvid vill jag understryka, att det redan
av principiella skäl vore betänkligt att stadga ett undantag från regeln att
det skall ankomma på arbetsdomstolen att upplaga och avgöra mål rörande
kollektivavtal. Detta skulle bl. a. innebära att den ur kollektivavtalssynpunkt
viktiga bestämmelsen om organisationernas primära talerätt (13 §
lagen om arbetsdomstol) icke komme att äga tillämpning på förevarande
rättsområde. Jag vill även, i likhet med landsorganisationen, framhålla att
man i väsentliga delar torde tillgodose intresset av enhetlighet i rättstilllämpningen
om, såsom jag vill förorda, en rådgivande nämnd av ungefär
det slag kommittén föreslagit inrättas samt domstolarna över lag erhålla
möjlighet att i tvister om lagens tillämpning inhämta yttrande från denna
nämnd.

På giund av vad sålunda anförts föreslår jag, att det förstnämnda av de
tre alternativen följes. I den mån tvistefrågan reglerats i kollektivavtal skall
alltså arbetsdomstolen i princip vara behörig men i övriga fall allmän domstol.
Det återstår då att avgöra, huruvida mål som skola upptagas av allmän
domstol böra — på sätt kommittén föreslagit — i första instans handläggas
av Stockholms rådhusrätt såsom enda laga domstol. Som skäl härför
har kommittén anfört, att de tvistefrågor som uppkomma på detta område
äro av säregen karaktär med ett starkt inslag av tekniskt-industriella spörsmål
samt att det därför skulle innebära stora fördelar, om alla tvister av
ifrågavarande slag i första instans handlades av en och samma domstol, där
efter hand erfarenhet på området kunde samlas och önskvärd enhetlighet
vid bedömningen utvecklas. Det är emellertid att märka att, såsom också
framhållits av kommittén, de tvister som här avses i allmänhet icke äro av
den invecklade tekniska beskaffenhet som vanligen utmärker patenträttegångarna;
kommittén har icke heller funnit erforderligt, att rådhusrätten
vid handläggning av nu ifrågavarande mål saminansättes av andra än de
lagfarna ledamöterna. Med hänsyn härtill och då Stockholms rådhusrätt ändock
icke skulle komma alt bli enda domstol i första instans, har jag icke
funnit tillräckliga skäl föreligga för att till rådhusrätten koncentrera de
mål som ej skola handläggas av arbetsdomstolen. Jag vill i detta sammanhang
även påpeka, att en sådan koncentration skulle — särskilt efter genomförandet
av processreformen med dess krav på personlig inställelse
vid huvudförhandlingen — medföra avsevärda kostnader och stort besvär
för alla utanför huvudstaden bosatta parter.

Kommittén har framhållit, att både arbetsgivare och arbetstagare ofta ha
behov av att från sakkunnigt håll erhålla vägledning i frågan om hur ersättning
för överlåten rätt till uppfinning skall beräknas. För att fylla nämnda
behov och även för att såvitt möjligt förebygga att dylika tvister i större

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

utsträckning hänskjutas till domstol har kommittén föreslagit, att en särskild
nämnd skulle inrättas med uppgift att avgiva utlåtanden i sådana
frågor. Detta förslag torde, såsom jag redan nämnt, böra upptagas. Jag anser
emellertid, att nämnden även bör äga avgiva utlåtanden i andra frågor
rörande lagens tillämpning. Nämndens utlåtanden torde icke böra erhålla
bindande verkan. Emellertid lär det enligt allmänna rättsgrundsatser icke
möta något hinder, att parterna på förhand sluta en överenskommelse om
att följa nämndens utlåtande.

Rörande nämndens sammansättning får jag hänvisa till departementsförslagets
text (10 §). Kostnaderna för nämndens verksamhet torde böra
bestridas av allmänna medel och närmare föreskrifter om verksamheten
böra meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelsen.

Kommittén har föreslagit, att lagen icke skulle äga tillämpning å uppfinning
som tillkommit före den dag lagen träder i kraft.

Härom anföres i betänkandet:

Den föreslagna lagen bör skäligen icke äga tillämpning på uppfinning,
som tillkommit före lagens ikraftträdande. Vad beträffar uppfinning, som
gjorts efter ikraftträdandet, har kommittén ansett lagen böra tillämpas på
en sådan uppfinning, oavsett om bestämmelser rörande rätten till uppfinningen
finnas intagna i dessförinnan ingånget tjänsteavtal. I den mån
tjänsteavtalen innehålla bestämmelser, soin strida mot lagens tvingande föreskrifter,
bli avtalen utan verkan. Till den del avtalen sakna bestämmelser
rörande förhållanden, som regleras i lagen, får denna komplettera avtalen.
Skulle sådana anställningsavtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, undantagas
från dess tillämplighetsområde, vilket ur vissa synpunkter kunde
anses rimligt, skulle lagen under avsevärd tid framåt allenast få en begränsad
räckvidd, varjämte det otillfredsställande förhållandet skulle uppkomma,
att arbetstagare inom samma företag skulle i förevarande hänseende
bli olikställda.

Departementschefen. Jag vill förorda, att lagen träder i kraft den 1 januari
1950. Övergångsbestämmelsen torde böra utformas i enlighet med kommitténs
förslag. Jag anser dock, att de i 7 § första stycket departementsförslaget
upptagna bestämmelserna — vilka enligt vad förut nämnts sakna motsvarighet
i kommittéförslaget — icke böra gälla med avseende å den som
inom sex månader efter lagens ikraftträdande slutar anställning som avses
i lagen.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
att av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Äke Mosster.

1 Denna bilaga, som med undantag för i) § är likalydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget, har bär inedlagits allenast i vad avser nämnda paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Förslag

till

Lag

om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Härigenom förordnas som följer.

9 §•

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal rörande rätten till
arbetstagares uppfinning vara otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas
utan avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

Bilaga A.

Kommitténs förslag till lag om rätten till arbetstagares

uppfinningar.

1 §•

Denna lag har avseende å här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst.

2 §.

Arbetstagare har till sina uppfinningar samma rätt som andra uppfinnare,
om ej annat följer av vad i denna lag sägs.

3 §.

Står uppfinningens tillkomst i samband med arbetstagarens tjänsteverksamhet,
äger arbetsgivaren genom meddelande till arbetstagaren inom sex
månader från underrättelsen förvärva rätt att, utan hinder från arbetstagaren,
i sin verksamhet utöva uppfinningen inom och utom riket.

Önskar arbetsgivaren inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare i
större utsträckning eller i fråga om annan i första stycket avsedd uppfinning,
har han företrädesrätt att inom den i andra stycket stadgade tiden
överenskomma med arbetstagaren härom.

4 §•

Innan den i 3 § angivna tiden gått till ända eller arbetsgivaren dessförinnan
förklarat sig icke önska inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare,
äger denne ej utan arbetsgivarens samtycke förfoga över uppfinning,
som i nämnda paragraf avses, eller yppa något angående densamma under
sådana omständigheter, att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans
räkning kan befaras. Arbetstagaren äger dock söka patent å uppfinningen
här i riket, varom anmälan skall ske till arbetsgivaren inom en
vecka från det ansökningen inkommit till patentmyndigheten.

5 §•

Arbetstagare, vars rätt till uppfinning helt eller delvis förvärvats av arbetsgivaren,
vare, oavsett vad därutinnan må vara avtalat, berättigad till
skälig ersättning.

Anspråk på ersättning må ej framställas senare än tre år från det patent
å uppfinningen meddelats här i riket.

6 §•

Överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, innefattande inskränkning
i den senares rätt att förfoga över uppfinning, som göres mer
än två år efter det tjänsteförhållandet upphört, vare utan verkan.

7 Bihang till riksdagens protokoll 19)9. 1 samt. Nr 101''.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

7 §•

Gör någon under tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven eller
på övergångs- eller reservstat vid försvarsväsendet eller under värnpliktstjänstgöring
en uppfinning av betydelse för rikets försvar, skola bestämmelserna
i denna lag anses tillämpliga i förhållande till vederbörande försvar
smyndighet.

Är uppfinnaren samtidigt i enskild tjänst, skall vad i denna lag är stadgat
gälla i förhållande till den enskilde arbetsgivaren, först om myndigheten
icke inträder såsom uppfinnarens rättsinnehavare.

8 §•

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om
uppfinning, må ej utnyttja vad han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa
något därom.

9 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål angående tillämpningen av
denna lag.

Domstol äge förordna, att sådant mål helt eller delvis skall handläggas
inom stängda dörrar.

Innan fråga om ersättning enligt 5 § hänskjutes till domstol, skall, om
arbetsgivaren eller arbetstagaren det begär, utlåtande inhämtas från en särskild
nämnd, bestående av en av Konungen för viss tid utsedd ordförande
jämte ersättare för denne samt fyra av Konungen för samma tid förordnade
ledamöter och ersättare för dem. Vid förordnande av ledamöter skall
tillses, att arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen bli i lika mån tillgodosedda.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den..............men skall icke äga tillämp ning

å uppfinning, som tillkommit före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Bilaga B.

Elliots förslag till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid yissa statliga
verk och inrättningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger under förutsättning av Konungens förordnande, tillämpning
å statligt verk och annan statlig inrättning, där tekniskt eller teknisktvetenskapligt
arbete bedrives.

Sådant förordnande må ej meddelas beträffande universitet, högskola
eller annan inrättning, tillhörande undervisningsväsendet.

2 §•

Uppfinning, som göres av den, vilken är anställd eller eljest tjänstgör vid
verk eller inrättning, varå denna lag äger tillämpning, skall, därest uppfinningen
tillkommit såsom resultat av ett helt eller delvis i tjänsten utfört arbete
eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd uppgift, av
uppfinnaren utan dröjsmål anmälas för verket eller inrättningen; dock att
sådan anmälan icke erfordras, där uppfinningen uppenbarligen saknar större
praktisk betydelse.

Vad nu sagts skall jämväl gälla beträffande uppfinning, som tillkommit
utom tjänsten men ligger inom ramen för det vid verket eller inrättningen
bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet, att kunna tjäna verkets eller
inrättningens syfte.

3 §•

Vill staten beträffande uppfinning, som avses i 2 §, helt eller delvis inträda
såsom uppfinnarens rättsinnehavare, vare därtill berättigad. Underrättelse
härom skall, med angivande tillika av i vilken utsträckning staten
önskar begagna sig av nämnda rätt, tillställas uppfinnaren senast inom tre
månader från det uppfinnaren begär besked härutinnan.

Innan sådan underrättelse lämnats eller den för underrättelse bestämda
tiden tilländagått, må uppfinnaren ej utan statens samtycke förfoga över
uppfinningen eller yppa något angående densamma under sådana omständigheter,
att dess offentliggörande eller utnyttjande för annans räkning kan
befaras; dock må patent å uppfinningen av uppfinnaren sökas, sedan anmälan
skett enligt 2 §.

4 §.

Gör någon inom tre år efter slutad anställning eller tjänstgöring, som avses
i 2 §, uppfinning, vilken ligger inom ramen för det vid verket eller inrättningen
bedrivna arbetet eller eljest är av beskaffenhet att kunna tjäna
verkets eller inrättningens syfte, och är uppfinningen resultat av arbete, som
uppfinnaren helt eller delvis utfört i tjänsten, eller innefattar den eljest lösningen
av en i tjänsten förelagd uppgift, skall med avseende å sådan uppfinning
så anses, som om tjänsteförhållandet alltjämt bestode.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Vad nu sagts skall icke gälla, där arbetet i statens tjänst innefattat fullgörande
av en allmän medborgerlig skyldighet eller utförts på grund av anställning
i arméns, marinens eller flygvapnets reserv.

5 §•

Har patent sökts eller meddelats å uppfinning, med avseende å vilken staten
enligt denna lag inträtt såsom rättsinnehavare, men önskar staten icke
fullfölja patentansökan eller upprätthålla patentet, skall uppfinnaren underrättas
därom senast tre månader innan vederbörlig åtgärd för fullföljd
eller upprätthållande behöver vidtagas eller, därest hinder möter mot iakttagande
av sagda tid, så snart ske kan. Uppfinnaren äger för sådant fall, där
ej förbehåll i annan riktning göres, inträda i statens rätt med avseende å
patentet.

6 §■

Inträder staten enligt denna lag såsom uppfinnarens rättsinnehavare, skall
uppfinnaren vara berättigad till skälig ersättning.

Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till samtliga föreliggande
omständigheter, därvid särskilt avseende skall fästas såväl vid uppfinningens
betydelse samt omfattningen och värdet av de rättigheter i fråga
om uppfinningen, vilka staten övertagit, som även vid den utsträckning, i
vilken uppfinnarens tjänst och arbete hos staten samt de betingelser, under
vilka han till följd härav kunnat syssla med uppfinningen, medverkat till
denna. Ingår i uppfinnarens tjänst tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete
och ligger uppfinningen inom ramen för uppfinnarens arbetsområde,
skall, utöver ersättning för skäliga kostnader, som uppfinnaren kan hava
fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast om uppfinningens
värde väsentligen överstiger vad som med hänsyn till uppfinnarens tjänsteställning
och de förmåner, han åtnjuter i tjänsten, rimligen kunnat förutsättas.

Uppfinnare, som önska komma i åtnjutande av ersättning, skall göra
framställning därom inom ett år från det anmälan om uppfinningen skett.

7 §•

Tvister angående ersättning, som i 6 § sägs, eller angående tillämpningen
i övrigt av denna lag må icke hänskjutas till domstol utan skola avgöras av
en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen på viss tid förordnade
ledamöter jämte ersättare för dem (statens tekniska skiljenämnd). Vid förordnande
av ledamöter jämte ersättare skall tillses, att såväl statens som
arbetstagarnas intressen bliva tillgodosedda.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare
föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

8 §•

Vad i denna lag stadgas om uppfinning skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å förfarande eller anordning av teknisk natur, som ej är att hänföra
till uppfinning.

9 §•

Denna lag föranleder icke rubbning i den rätt, som må tillkomma tredje
man på grund av utfästelse av uppfinnaren före inträde i statens tjänst,
såvida ej arbetet därstädes innefattar fullgörande av en allmän medborgerlig
skyldighet eller utföres på grund av anställning i arméns, marinens eller
flygvapnets reserv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

101

10 §.

Den som till följd av bestämmelserna i denna lag vinner kännedom om
uppfinning, förfarande eller anordning, varom där sägs, må ej utnyttja vad
han sålunda erfarit eller i oträngt mål yppa något därom.

11 §•

Underlåter uppfinnare att ställa sig bestämmelserna i denna lag till efterrättelse
eller bryter någon mot det i 10 § stadgade förbudet, straffes, där ej
gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare straff, med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den

men skall icke äga tillämpning å uppfinningar eller andra förfaranden
eller anordningar av teknisk natur, som tillkommit före nämnda dag. Ej
heller skola bestämmelserna i 4 § gälla med avseende å den, som vid lagens
ikraftträdande redan slutat eller inom ett år därefter slutar anställning
eller tjänstgöring, som i lagen avses.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 mars
19W.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 2 februari 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 december 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att, enär 9 §, såsom i
motiven påpekats, utgjorde en motsvarighet till 8 § lagen om skuldebrev, det
syntes lämpligt att paragrafen avfattades i närmare överensstämmelse med
stadgandet i skuldebrevslagen.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

103

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 mars 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, försvars-, handelsoch
ecklesiastikdepartementen samt t. f. chefen för finansdepartementet,
statsrådet Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 1 mars 1949 avgivna utlåtande över det den
3 december 1948 till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätten till
arbetstagares uppfinningar.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat förslaget utan annan erinran än att, enär 9 § utgjorde
en motsvarighet till 8 § lagen om skuldbrev, det syntes lämpligt att
paragrafen avfattades i närmare överensstämmelse med stadgandet i skuldebrevslagen.
Såsom jag vid remissen till lagrådet antytt, finnas stadganden
med motsvarande innebörd, ehuru med något varierande formuleringar,
intagna även i andra lagar än i skuldebrevslagen. Sålunda innehåller 3 kap.
43 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom en liknande bestämmelse. Jag
har funnit det lämpligt, att 9 § erhåller en avfattning som närmast ansluter
sig till sistnämnda stadgande.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda jämkade förslaget
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.