Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion ang. skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan stark- och svagströmsledningar,
tillhörande olika ägare.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 88, har herr Pettersson i Dahl in. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t måtte göra framställning om en
skyndsam utredning angående skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan stark- och svagströmsledningar, tillhörande olika
ägare, samt framläggande av förslag till bestämmelser angående berörda
parters rättigheter och skyldigheter vid utförande av korsningar mellan
stark- och svagströmsledningar, då dessa ledningar tillhöra olika ägare.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till den likalydande motionen
I: 69.
över motionen har utskottet inhämtat utlåtande från kommerskollegium,
telegrafstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund.
Kommerskollegium:
Jämlikt 8 § i Kungl. Maj ds stadga om elektriska starkströmsanläggningar
den 5 maj 1939 (SFS nr 200) skola vid framdragande av starkströmsledning
så, att den korsar eller på annat sätt kommer i farlig närhet av
förut befintlig ledning för svagström, de skyddsåtgärder vidtagas, som föreskrivas
av kommerskollegium.
Kollegii säkerhetsföreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar
den 5 maj 1939, vilka äro utfärdade med stöd av bemyndigande i 1 § av
ovannämnda stadga, föreskriva i § 67 bl. a., att friledning för lågspänning
inom områden, för vilka finnes stadsplan eller byggnadsplan, skall vara
försedd med skyddstrådar. Bestämmelsen gäller, oavsett om svagströmsledningar
finnas framdragna vid tidpunkten för lågspänningsledningarnas
utförande eller ej, och starkströmsintresset har sålunda i delta fall ålagts
att vidtaga och bära kostnaderna för skyddsanordningen även i de fall, då
svagströmsledningarna tillkomma sist.
Enligt §§ 68 h och 101 av samma föreskrifter skola vid korsning mellan
starkströms- och svagströmsledning särskilda åtgärder vara vidtagna
till förekommande av fara på grund av skada på ledare, isolatorer och
stolpar. Även dessa senare bestämmelser gälla, oberoende av om starkströmsledningen
tillkommit före eller efter svagströmsledningen. Frågan
om betalningsskyldigheten för skyddsanordningarna beröres dock ej i kollegii
säkerhetsföreskrifter.
I stort sett är sålunda innebörden av gällande föreskrifter den, att stark1
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 13 samt. 2 avd. Nr 4.
2
Andra kammarens tredje tUljälliga utskotts utlåtande nr 4..
strömsintresset alltid skall tillse, att vid korsning mellan starkströms- och
svagströmsledningar erforderliga skyddsåtgärder bli vidtagna. Med de undantag,
som ovan nämnts, är starkströmsintresset dock författningsenligt
skyldigt att vidkännas kostnaderna för skyddsanordningarnas utförande
och underhåll endast i det fall, att starkströmsledningen tillkommit efter
svagströmsledningen.
Uttryckliga bestämmelser om betalningsskyldigheten för uppsättande
och underhåll av skyddsanordning för svagströmsledning, som tillkommit
sist, saknas f. n. I princip torde delade meningar dock icke råda om vem
som skall bära kostnaden för anskaffning och uppsättning av skyddet;
enligt allmänna rättsgrunder torde denna kostnad få bäras av den sist tillkomna
ledningens ägare. Olika uppfattningar ha däremot gjort sig gällande
i fråga om underhållsskyldigheten för skyddsanordning, som föranledes av
svagströmslednings framdragande. Frågan kompliceras av att skyddet allt
efter förhållandena kan uppsättas antingen på starkströms- eller svagströmsledningen
eller fristående från båda; många gånger uppsättes för
övrigt ingen särskild skyddsanordning, utan skyddet ligger i själva anordningen
av ledningen. Starkströmsledningen kan t. ex. utföras brottsäker
med extra stort vertikalavstånd mellan ledningarna eller svagströmsledningen
nedläggas som kabel i jorden. Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
föreslogo på sin tid i skrivelse till Konungen den 3 juli 1935, att underhållskostnaden
alltid skulle bäras av starkströmsintresset. Telegrafstyrelsen
torde intaga i huvudsak samma ståndpunkt, dock torde styrelsen själv
svara för underhållet av skyddsanordning, som är placerad på svagströmsstolparna,
ävensom på svagströmskabel, som nedlägges i jorden vid korsning.
Vattenfallsstyrelsen och andra representanter för starkströmsintresset
ha å sin sida hävdat, att underhållet — liksom utförandet — alltid skall
bekostas av svagströmsintresset, då detta är sist på platsen.
Genom skrivelse den 14 januari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att efter samråd med telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till de bestämmelser, som anses erforderliga beträffande svagströmsledningars
anordnande i förhållande till starkströmsledningar. Tyvärr har
ifrågavarande utredningsarbete ännu icke kunnat slutföras, bl. a. enär alla
remissyttranden i anledning av promemorian ännu ej inkommit. Avsikten
är emellertid, såsom framgår av promemorian, att även de i motionen berörda
frågorna skola behandlas. Då utredning sålunda redan pågår i motionens
syfte, synes denna ej behöva påkalla någon riksdagens åtgärd.
Telegrafstyrelsen:
Om starkströmsledning framdrages så, att den korsar eller på annat sätt
kommer i farlig närhet av förut befintlig ledning för svagström, skola enligt
gällande stadga om elektriska starkströmsanläggningar de skyddsåt
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 4. 3
gärder vidtagas, som föreskrivas av kommerskollegium, varvid kostnaderna
för skyddsanordnings vidtagande och underhåll skola bäras av starkströmsledningens
innehavare. Medan i detta fall lagliga bestämmelser av
teknisk och ekonomisk art sålunda finnas fastställda, är så ännu ej förhållandet
i fråga om svagströmsledning, som tillkommer efter starkströmsledning,
varvid korsning eller farlig närhet uppstår. Enär säkerhetssynpunkten
givetvis måste tillgodoses, oberoende av prioriteten, har det emellertid
ansetts självklart, att erforderliga skyddsanordningar måste uppsättas
före eller i omedelbart samband med svagströmsledningens framdragande
i dylika fall. Anordningarna ha därvid utförts enligt bestämmelserna
i den nämnda stadgan om elektriska starkströmsanläggningar, och kostnaderna
ha bestritts av telegrafverket, då det gällt verkets ledningar. I
många fall har materielen tillhandahållits av telegrafverket, varvid ersättningen
till starkströmsledningsägaren utgjorts av kostnaden för arbetet
med skyddsanordningarnas uppsättande. Telegrafverket har ej ansett sig
böra betala något för skyddsanordningarnas framtida underhåll, detta i
konsekvens med att från verkets sida anspråk ej gjorts på att starkströmsledningsägare
skola gälda något för underhåll, då telefonledningar med
anledning av starkströmsledningars tillkomst framdragas eller placeras i
kabel vid korsningar. Det är att märka, att förkabling medför väsentlig
underhållsfördyring på grund av den ökade risken för skador genom induktion
från i starkströmsledningar uppträdande jordslutningsströmmar
eller genom atmosfäriska överspänningar. Säkringsanordningar anbringas
visserligen alltid i kabeländpunkterna för att så långt möjligt skydda kablarna,
men några anordningar, som hundraprocentigt skydda kablarna mot
alla förekommande överspänningsförlopp, kunna ej åstadkommas med
rimliga medel. Efter säkringarnas avsmältning eller förstöring på annat
sätt måste utbyte göras, vilket ävenledes medför underhållskostnad.
I övrigt kan anmärkas beträffande den i motionen berörda betalningen
av kostnaden för framtida underhåll av skyddsanordningar på starkströmsledningar,
att en uppskattning av denna kostnad strängt taget är omöjlig
att göra, enär man ej på förhand kan veta, hur länge starkströms- eller
svagströmsledningarna komma att finnas kvar vid de olika korsningsplatserna.
Kraftledningar kunna borttagas eller få ändrad sträckning och svagströmsblankledningar
kunna läggas i kabel efter relativt kort tid vid den
fortskridande utvecklingen av riks-, lands- och abonnentledningsnäten.
Telegrafstyrelsen har velat fästa uppmärksamheten på att frågan om
skyddsanordningarnas beskaffenhet och kostnaderna för dem har åtskilliga
aspekter. Mot fastställande av lämpliga enhetliga bestämmelser är givetvis
intet alt erinra för telegrafstyrelsens del. Härvid bör enligt telegrafstyrelsens
mening bl. a. beaktas, att sedan telegrafverket numera övertagit
ombesörjandet av telefonnätets uppbyggnad och underhåll i hela landet,
4,
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
utgifterna, då det gäller de mera glest befolkade landsdelarna, i regel äro
flera gånger större än inkomsterna. Telefonnätets utveckling får väl betraktas
som en social åtgärd av stor betydelse, och i betraktande härav
synes det knappast vara rimligt, att telegrafverket belastas med extra utgifter
utöver de stora anläggnings- och underhållskostnaderna för detta nät.
Sveriges lantbruksförbund:
Förbundet, som inhämtat uttalande från Riksförbundet för elektrifieringen
på landsbygden, tillstyrker bifall till motionen och framhåller därvid,
att ifrågavarande spörsmål på grund av den stora utbredning, som telefonnätet
under senare år erhållit, fått en allt viktigare teknisk och ekonomisk
betydelse. Visserligen torde rättsläget beträffande skyldigheten att
utföra, bekosta och underhålla ovannämnda skyddsanordningar för visst
eller vissa fall kunna klargöras genom ett rättegångsförfarande, men förbundet
ville i det sammanhanget starkt understryka vad som framhållits
i motionen, nämligen att ett dylikt förfarande skulle komma att åsamka
säväl de enskilda som statsverket betydande kostnader. Rättegångsvägen
skulle ej heller leda till någon generell lösning av spörsmålet.
Utskottet.
För egen del får utskottet anföra följande.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår råder viss oklarhet
i fråga om skyldigheter och rättigheter parterna emellan vid korsningar
mellan starkströms- och svagströmsledningar. Det har ock vitsordats, att
härigenom vissa olägenheter kunna uppstå. Detta har också uppmärksammats
från det allmännas sida och uppdrag redan år 1944 givits kommerskollegium
att efter samråd med telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till bestämmelser i ämnet. Uppdraget är ännu ej slutfört men torde, enligt
vad utskottet under hand inhämtat, kunna bliva det inom en ej alltför avlägsen
framtid. Vid dylikt förhållande anser sig utskottet sakna anledning
påyrka förnyad framställning till Kungl. Maj:t och hemställer därför,
att motionen II: 88 ej måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1949.
På utskottets vägnar:
NILS JÖNSSON.
Närvarande: herrar Jönsson i Rossbol, Andersson i Linköping, Andersson
i Essvik, Ekström, Nihlfors, Lindström, fru Lindskog, herr Gustafson i
Göteborg och fröken Vinge.*)
*) Ej närvarande vid justeringen.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1949
51449