Andra kammarens tred je tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
1
Nr 3.
Andra kammarens t r e d j e tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående bättre tillgodoseende
av landsbygdsbefolkningens intressen beträffande postgång
och telefonförbindelser.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 86, har herr Östlund m. fl. hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t uppdrager
åt cheferna för post- och telegrafverken att snarast genomföra ett planeringsarbete,
syftande till att undanröja skillnaderna mellan städer och
tätorter å den ena sidan och den rena landsbygden å den andra, då det gäller
allmänhetens service från berörda verks sida och tillgången till de kommunikationsmedel
omnämnda verk förvalta.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till den likalydande motionen
I: 68.
Historik.
Frågan om förbättring av landsbygdens postförhållanden har tidigare vid
skilda tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Andra kammarens
tredje tillfälliga utskott har i utlåtande nr 2 till riksdagen 1944
lämnat en redogörelse för frågans dittillsvarande läge. Vid sistnämnda riksdag
väcktes motion om införande av daglig postgång på landsbygden. Under
hänvisning till det statsfinansiella läget avstyrkte tredje tillfälliga utskottet
bifall till motionen men förutsatte, att möjliga förbättringar av landsbygdens
postala förhållanden vidtogos inom den fastställda anslagsramen, och
rekommenderade fortsatt utveckling av postdistributionen medelst lösväskor
och cykelbud. Riksdagen följde utskottets hemställan, och motionen
föranledde sålunda icke någon riksdagens åtgärd.
Sedan vid 1945 års riksdag fråga väckts om förbättrande av postförbindelserna
på landsbygden, förklarade sig statsutskottet i sitt utlåtande nr 120
ej påyrka ett omedelbart genomförande av femårsplanen men fann angeläget,
att arbetet på en fortsatt förbättring av landsbygdens postväsen ej
fick avstanna. Utskottet hänvisade till av postverket redan anlitade utvägar
i detta avseende, vilka ej torde ställa sig alltför kostnadskrävande i
förhållande till gagnet, och framhöll önskvärdheten av att alla möjligheter
beaktades att inom eu ekonomiskt rimlig kostnadsram kunna förbättra de
postala anordningarna på landsbygden även efter den tidigare godkända
femårsplanen. Efter förslag av statsutskottet beslöt riksdagen i skrivelse
II i haag till riksdagens protokoll 1949. 13 sand. 3 avd. Nr 3.
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
(nr 248) till Kungl. Maj :t anhålla om ytterligare åtgärder till förbättring
av postväsendet på landsbygden.
I anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t åt generalpoststyrelsen att under
beaktande av vad riksdagen i sin skrivelse anfört inkomma med därav föranledda
förslag i samband med avgivande av förslag till driftkostnadsstat
för år 1946, varefter generalpoststyrelsen lät verkställa en utredning i syfte
att utröna, huruvida och i vilken omfattning ytterligare förbättringar kunde
åstadkommas, samt kostnaden för desamma. I enlighet med den uppgjorda
planen beräknades för ifrågavarande ändamål erforderliga belopp av det
anslag för postbefordran å landsväg jämte lokala transporter, som upptogs
i generalpoststyrelsens av Kungl. Maj:t sedermera fastställda förslag till
driftkostnadsstat för första halvåret 1946 samt för budgetåren 1946/1947
och 1947/1948.
Generalpoststgr elsen:
Över nu föreliggande motion har generalpoststyrelsen avgivit utlåtande.
Enligt styrelsen hade under tiden 1938—1947 antalet poststationer ökat
från 3 695 till 3 763 (varvid 285 poststationer nyinrättats, 36 indragits och
181 utbytts mot postexpedition), antalet postombud ökats med 37,3 procent,
postföringslinjerna ökats med 36,8 procent och lantbrevbäringslinjerna
med 9,6 procent (år 1939 fullgjordes 76,7 procent av de gående eller cyklande
lantbrevbäringarna med söckendagligen eller flera turer per vecka
mot 90,3 procent år 1947). Däremot hade brevlåd- och tidningsbefordran
å landsväg under tiden 1938—1947 undergått minskning beroende på att
denna befordran i regel sker med utnyttjande av linjetrafiken, som till
följd av trafikinskränkningarna ännu icke kommit upp i samma omfattning
som före kriget. Antalet linjer, varå brevlådbefordran fullgöres, har
sålunda minskat från 843 st. med en sammanlagd längd av 31 240 km år
1938 till 772 st. med en längd av 27 936 km år 1947, innebärande en nedgång
av antalet linjer med 8,4 procent och av linjelängden med 10,6 procent.
Lösväskbefordrings- och löspostutdelningslinjerna uppvisade däremot
en stegring från 1938 till 1947 med 128,2 procent.
Arbetet med att utbygga landsbygdens postnät i den mån poströrelsens
allmänna utveckling ger anledning därtill fortginge alltjämt. I den av
Kungl. Maj :t fastställda driftkostnadsstaten för innevarande budgetår upptages
under titeln »Postbefordran å landsväg jämte lokala transporter» ett
belopp av 20 000 000 kronor, vari ingår ett för normala förbättringar och
legoförhöjningar beräknat belopp av 880 000 kronor. I detta sammanhang
finge nämnas, att beloppet under sagda titel för år 1938 var 8 300 000
kronor.
Generalpoststyrelsen anför därjämte följande.
Vid sidan av de nu berörda åtgärderna i syfte att utbygga landsbygdens
postväsen pågår f. n. en allmän översyn av lantbrevbäringen i samband med
3
Andra kammarens tred je tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
tillkomsten fr. o. in. den 1 juli 1947 av nya avlöningsgrunder för lantbrevbärarna.
Landets samtliga lantbrevbäringslinjer — som tidigare nämnts
närmare 3 000 st. till antalet — och ett stort antal andra postutdelningslinjer
ha därvid gjorts till föremål för särskild undersökning med avseende
bl. a. på antalet korrespondenter, som betjänas å varje linje, postmängden
och linjernas sträckning. Möjligheterna till rationalisering av
lantbrevbäringen genom sammanslagning av linjer till större enheter samt
till förbättring av postutväxlingen genom ändring till lantbrevbäring av
löspostutdelningar, som ansluta till lantbrevbäringslinjer o. s. v., ha därvid
beaktats. Turökningar ha jämväl beslutats i många fall. Vidare har ökad
motorisering eftersträvats och utsträckningar av linjer genomförts. Slutligen
åsyftas en effektivisering av kundtjänsten genom viss omläggning och
standardisering av arbetsmetoderna vid fullgörandet av lantbrevbäring.
Denna allmänna översyn beräknas bli avslutad under loppet av innevarande
år men tar även sikte på framtiden, i det att beträffande ett stort antal linjer
redan nu meddelats anvisningar att vid kommande omregleringar överväga
liknande rationaliseringsåtgärder som de här ovan antydda, vilka
kunna innebära förbättringar för allmänheten men vilka av olika skäl icke
f. n. kunna vidtagas.
Den nu föreliggande motionen syftar bl. a. till en utjämning av skiljaktigheterna
i postalt hänseende mellan tätorter (städer) och land. I fråga
om möjligheterna till en dylik utjämning anser generalpoststyrelsen sig
böra framhålla följande.
Vårt land är vidsträckt till arealen och förhållandevis glest befolkat.
Bortsett från städerna och de stadsliknande samhällena är bebyggelsen utspridd
över stora områden, där den understundom tätnar till bysamhällen
av varierande storlek men lika ofta utgöres av enstaka, långt från varandra
liggande gårdar. Att i en sådan bebyggelse inrätta postanstalter till så stort
antal, att avståndet till postanstalt för varje enskild korrespondent å landsbygden
icke blir längre än vad i allmänhet är fallet för stadsbefolkningen
torde uppenbarligen redan av ekonomiska skäl vara uteslutet. Styrelsen
vill emellertid framhålla följande.
Vid inrättandet av fasta postanordningar — postkontor, postexpeditioncr,
poststationer och postombud — anlägger styrelsen enahanda synpunkter i
fråga om såväl land som stad såtillvida, att stort avseende fästes vid befolkningstätheten,
men därvid äro fordringarna vad angår landsbygden och
de större samhällena mycket olika. Medan för bysamhället mången gång
ej fordras mer än några hundratal invånare för att en postanstalt där skall
anordnas, kräves för storstaden i regel lika många tusental. Som exempel
kan nämnas, att inom Stockholm varje postanstalt betjänar i genomsnitt nära
8 000 invånare, medan för Malmöhus och Norrbottens län motsvarande antal
utgör ca 2 240 resp. 880. För hela riket är medeltalet omkring 1 600
invånare per postanstalt.
4 Andra kammarens tred j e tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
Ej heller i fråga om postdistributionen torde man rimligtvis kunna påfordra
en fullständig utjämning av skillnaderna mellan stad och land. Även
om brevbäringen i städer och tätorter tillgodoser allmänhetens i dessa orter
anspråk på att få den ankommande posten utburen, förhåller det sig nämligen
så, att det i regel ur postverkets synpunkt är lämpligt att på dylika
orter distribuera posten med brevbärare, eftersom det i annat fall på grund
av postmängdens omfattning skulle uppstå stora svårigheter att förvara
den ankommande posten på adresspostanstalten och låta allmänheten själv
avhämta sina försändelser där. Att brevbäringen i de större tätorterna —
i motsats till vad förhållandet är på landsbygden — fullgöres med flera
turer om dagen sammanhänger bl. a. därmed, att det vid en koncentration
av brevbäringen på dylika orter till endast en tur per dag icke skulle bli
möjligt att effektivt utnyttja brevbärarpersonalens arbetstid. Även i fråga
om postens utdelning — och detta gäller i lika hög grad för tätorterna som
för landsbygden — måste för ett affärsdrivande verk som postverket de
ekonomiska synpunkterna vara om icke direkt avgörande så dock i viss
mån vägledande.
Av vad här ovan anförts torde framgå, att det näppeligen torde vara möjligt
att helt undanröja skillnaden i postalt hänseende mellan stad och landsbygd.
Generalpoststyrelsen är emellertid väl medveten om att trots de
postala förbättringar, som ovedersägligen kommit landsbygden till del,
mycket ännu återstår att göra på detta område. Jämsides med de fortlöpande
förbättringar, som i vanlig ordning kunna komma att vidtagas,
har generalpoststyrelsen därför för avsikt att, sedan den i det föregående
omnämnda femårsplanen in. m. numera praktiskt taget slutförts, låta företaga
en ytterligare allmän översyn av landsbygdens postförhållanden,
denna gång med hänsyn tagen särskilt till sådana områden, vilka synas
vara sämst lottade i postalt hänseende. I all den utsträckning så är möjligt
och lämpligt kommer generalpoststyrelsen därefter att utarbeta planer
för framtida vidare förbättring och rationalisering av postväsendet på
landsbygden, avsedda att genomföras, så snart omständigheterna det tilllåta.
Det förefaller styrelsen, som om därigenom det i motionen framförda
önskemålet, vad postverket beträffar, i huvudsak skulle bli tillgodosett.
Telegrafstyrelsen:
I skrivelse den 1 mars 1946 framlade telegrafstyrelsen för Kungl. Maj :t
en vittomfattande plan, upptagande förslag till åtgärder för utjämning av
skillnaden i fråga om telefonkostnader m. in. mellan å ena sidan landsbygden
samt å andrå sidan städer och större samhällen. Denna plan hade
utarbetats inom telegrafverket av särskilda med Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga, »1944 års telefonkommitté». Styrelsens förslag
föranledde Kungl. Maj:ts proposition nr 219 till 1946 års riksdag, och
riksdagen beslöt bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstäm
-
5
Andra kammarens tred je tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
melse med vad som hade anförts i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 mars 1946 låta vidtaga åtgärder för förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden. De av riksdagen sålunda beslutade åtgärderna,
vilka praktiskt taget helt överensstämde med telegrafstyrelsens
förslag och vilka kunna sägas utgöra en fortsättning på de av telegrafverket
under 1930-talet vidtagna åtgärderna i syfte att förbättra telefonservicen
på landsbygden, inneburo i huvudsak dels utvidgning av frikretsarna
till att som regel omfatta hela stationsområdet; dels utökning av frisamtalsförmånerna
i syfte att bereda telefonabonnenterna möjlighet att som regel
utväxla samtal utan särskild periodavgift, förutom inom egen kommun,
även med plats, där ortens lokala myndigheter placerats, jämte vissa taxeförmåner
bl. a. en betydande utökning av frisamtalsförmånerna för stora
delar av Norrland, för Gotland och Öland samt för Stockholms och Bohusläns
skärgårdar, ävensom vissa nedsättningar av rikssamtalsavgifterna för
delar av övre Norrland; dels ändring av grunderna för ersättning till vissa
föreståndare vid manuella växelstationer i syfte att höja betjäningskvaliteten;
dels ock ett flertal åtgärder i syfte att förbättra telefondriften på
landsbygden såsom utökning av landsledningsnätet, forcering av automatiseringen
samt utökning av växelstationernas öppethållningstider.
Svårigheterna att fullfölja de beslutade åtgärderna ha sedermera successivt
skärpts till följd av det under de senaste åren alltmer försämrade
försörjningsläget med åtföljande materielbrist och investeringsbegränsningar.
Beträffande den utsträckning, vari det hittills varit möjligt att realisera
materielkrävande förbättringsåtgärder anför styrelsen följande.
1. Det har ännu icke varit möjligt för telegrafverket att övertaga och
underhålla de ledningar, som abonnenterna själva f. n. äga och underhålla.
2. De f. n. genomförda taxelättnaderna (utökning av frisamtalsförmåner
och nedsättning av periodavgifter) omfatta cirka hälften av de fall,
för vilka dylika lättnader beslutats. I Norrland har fritrafik på så sätt i
vissa fall kunnat införas mellan hela taxeområden.
3. Vad riksdagen sålunda anfört överensstämmer helt med telegrafstyrelsens
uppfattning. Sedan lång tid tillbaka pågår nämligen en omvandling
av det svenska telefonnätet genom övergång från manuell till automatisk
växling av samtalen. De förefintliga automatiseringsplanerna, vilka i detalj
äro utarbetade för praktiskt taget hela landet, avse i första hand den
lokala telefontrafiken men, i den mån flera stationer bliva automatiserade
inom samma område, jämväl mellanortstrafiken, d. v. s. lands- och rikstrafiken.
För närvarande äro cirka 60 procent av alla telefonapparater anslutna
till automatiska stationer, medan antalet automatiserade stationer
endast uppgår till 18 procent av hela antalet stationer i landet.
Vad angår möjligheten att producera den automatstationsutrustning,
som skulle erfordras för genomförande av automatisering av landets hela
6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
telefonnät år 1965, ha flera åtgärder vidtagits för att öka tillverkningen
av erforderlig utrustning, nämligen dels genom att telegrafverket tagit i
bruk en ny egen verkstad i Sundsvall och dessutom planerar en utvidgning
av verkstadsrörelsen i Vänersborg, dels genom att den enskilda industrien
På telegrafstyrelsens begäran ökat tillverkningskapaciteten beträffande automatstationsutrustning,
varigenom den totala tillverkningskapaciteten i landet
beräknas stiga från 37 000 år 1948 till totalt ca 150 000 nummer pr år.
Automatisering av mellanortstrafik förutsätter en rikligare ledningstillgång
än den nuvarande, varför en sådan automatisering kräver anordnandet
av bl. a. landskablar. På styrelsens initiativ har den privata kabelindustrien
här i landet upptagit tillverkning av lcoaxialkablar, varigenom de
förut befintliga kabelmaskinerna frigjorts för en ökad tillverkning av
landskablar.
Genom de vidtagna åtgärderna finnas sålunda inga större svårigheter att
i Sverige tillverka den för en automatisering av det svenska telefonnätet
behövliga teletekniska materielen i planerad takt. På grund av de ekonomiska
svårigheter, vari vårt land nu befinner sig, kunna emellertid arbetena
ej bedrivas så snabbt som planerats, utan takten blir beroende av de
investeringsanslag som telegrafverket tilldelas och av den kvantitet teleteknisk
materiel, som blir över för hemmamarknaden, sedan kraven på
ökad export tillgodosetts.
Motionärerna hemställa, att telegrafstyrelsen skall åläggas att snarast
genomföra ett planeringsarbete, syftande till att undanröja skillnaderna
mellan städer och tätorter å ena sidan samt den rena landsbygden å den
andra i fråga om allmänhetens service från telegrafverkets sida. Såsom
framgår av det ovan anförda, är motionärernas önskemål redan förverkligat
genom den utredning, som verkställts av 1944 års telefonkommitté
samt genom de vittomfattande planer, vilka som resultat av utredningen
föreligga i fråga om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden och
vilka successivt förverkligas i den utsträckning de rådande förhållandena
tillåta.
I motionen anföres vidare, att planeringsarbetet borde kunna intensifieras
och givas en målmedveten inriktning. Härtill vill styrelsen utöver det
tidigare anförda endast framhålla, att, då initiativet till alla de nämnda
förbättringarna ursprungligen tagits av telegrafstyrelsen, det ligger i sakens
natur, att styrelsen gör allt, som är möjligt, för att så snart ske kan åtgärderna
i fråga skola kunna genomföras.
I anslutning till motionärernas uttalande, att åtskilliga av de nu rådande
besvärligheterna synas kunna undanröjas helt enkelt genom ökad rationalisering
med relativt obetydliga utgiftsökningar, vill styrelsen nämna, att
särskilt under det senaste decenniet omfattande undersökningar i rationaliseringssyfte
verkställts inom telegrafverket, vilka lett till genomgripande
omläggningar för åstadkommande av bästa möjliga utnyttjande av befint
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3. 7
liga resurser i fråga om materiel och arbetskraft. Det sålunda påbörjade
rationaliseringsarbetet fortgår och bedrives av en särskild rationaliseringsavdelning
inom telegrafstyrelsen.
Som av denna redogörelse framgår, äro de av motionärerna efterlysta
planeringsåtgärderna redan vidtagna inom telegrafverket, varför telegrafstyrelsen
icke kan finna att de föreliggande motionerna i vad de beröra
telegrafverket behöva föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksförbundet Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation
framhålla båda angelägenheten av att förbättringar vidtagas.
Utskottet. För egen del får utskottet anföra följande.
Att befolkningen på landsbygden beredes goda post- och telefonförhållanden
är ovedersägligen en fråga av stor samhällelig betydelse. Bland åtgärder
till hindrande av flykten till städer och tätorter ha ock dessa städse
anförts såsom verksamma. Från skilda håll, från trafikanter såväl som
från de statliga institutioner, som omhänderhava post- och telefonväsendena,
har också, såsom framgår av ovanstående redogörelse och de utlåtanden,
som tidigare gjorts i riksdagen vid behandlingen av liknande frågor,
blivit vitsordat att mycket ännu återstår att göra innan allmänhetens skäliga
krav på god service kunna anses tillgodosedda. Men — liksom på åtskilliga
andra områden av samhällslivet — ha under den senaste tioårsperioden
genom de av kriget och av detsamma förorsakade förhållandena, svårigheter
mött att följa det en gång utstakade programmet för förbättringen.
Utskottet vill i detta sammanhang endast erinra om råvarubrist, importsvårigheter
och vanskligheten att anskaffa nödvändig arbetskraft ävensom
budgetära hänsyn. De uppgifter, som i de infordrade utlåtandena lämnats
beträffande förbättringsåtgärder, som under senare år planlagts och vidtagits,
tyda på att viss påtaglig förbättring för allmänheten redan uppnåtts
i många avseenden. När utskottet därför med hänsyn tagen härtill ej anser
sig kunna hemställa om vidtagande av några särskilda åtgärder — helst
som motionärerna själva ej givit uttryck för några speciella önskemål eller
pekat på missförhållande, som ej redan uppmärksammats av myndigheterna
— vill utskottet emellertid ej underlåta att framhålla angelägenheten
av att varje tillfälle tillvaratages att inom ramen för tillgängliga medel
fortsätta realiserandet av de uppgjorda förbättringsplanerna, samt att därvid
såvitt möjligt taga kontakt med allmänheten för att ernå en smidigast
möjlig anpassning efter dess under olika förhållanden skiftande krav. Utskottet
vill slutligen understryka önskvärdheten av att den för befolkningen
så betydelsefulla tidningsdistributionen underlättas så långt sig
göra låter.
Under åberopande av det ovan anförda och av innehållet i de angivna
utlåtandena får utskottet hemställa,
8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.
att motionen II: 86 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1949.
På utskottets vägnar:
NILS JÖNSSON.
Närvarande:
herrar Jönsson i Rossbol, Andersson i Linköping, fröken Liljedahl*, herrar
Andersson i Essvik, Ekström, Nihlfors, Lindström, Stattin*, fru Lindskog
och herr Gustafson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Idur.s tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916428