Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens synpunkt.
I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 184, ha herr Carl Eric Ericsson och herr Mannerskantz
hemställt att riksdagen med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens synpunkt.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till den i andra kammaren
väckta, likalydande motionen nr 227.
I ärendet ha yttranden inhämtats från justitiekanslersämbetet, statens
handelskommission, statens livsmedelskommission, statens industrikommission,
statens bränslekommission, statens priskontrollnämnd, överrevisionen
för krisförvaltningen, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott har i sitt
över motionen II: 227 avgivna utlåtande, nr 8, lämnat en redogörelse för
det huvudsakliga innehållet i yttrandena. Till denna redogörelse får utskottet
hänvisa.
För egen del får utskottet anföra följande.
Den av motionärerna föreslagna översynen av krisförvaltningen skulle
bl. a. ha till syfte att åstadkomma förenklingar i förvaltningen, varigenom
besparingar skulle vinnas och arbetskraft frigöras, samt att förbereda övergång
till ett friare system. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att
jämlikt Kungl. Majds bemyndigande den 15 oktober 1948 tillsatts en kommitté,
den s. k. krisförvaltningens effektiviseringskommitté, med uppgift
att utreda frågan om samarbetet mellan handelskommissionen och försörjningskommissionerna
ävensom krisförvaltningens arbetsförhållanden i
allmänhet. Vidare har handelskommissionen tillkallat sakkunniga för förenkling
och förbättring av licensgivningssystemet. Att i krisorganens avvecklingsskede
igångsätta någon ytterligare utredning rörande organisatoriska
och ekonomiska frågor inom krisförvaltningen anser utskottet icke
lämpligt.
Den föreslagna översynen skulle emellertid i första hand taga sikte på
att stärka rättssäkerheten inom krisförvaltningen. Enligt utskottets uppfattning
är detta en utomordentligt viktig fråga, som emellertid icke bör
1 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 12 sand. 2 avd. Nr 9.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.
ses under en sadan begränsad synvinkel som skett i motionen. Spörsmålet
synes nämligen förtjänt av uppmärksamhet för statsförvaltningen i dess
helhet, ehuru det utan tvivel har sin särskilda betydelse för krisförvaltningens
del beroende på denna förvaltnings speciella karaktär. Medan de
reguljära förvaltningsorganens verksamhet huvudsakligen hänför sig till
mera bestående förhallanden i samhällslivet, ha åt krisorganen anförtrotts
uppgifter av extraordinär natur, vilka dessutom ofta innefatta svårlösta
problem. Att i författningsväg uppdraga riktlinjer för handhavandet av
dessa uppgifter pa samma sätt som kan ske inom förvaltningen i övrigt,
har i många fall icke varit möjligt. Utmärkande för krisförvaltningen äro
de starkt växlande förhållandena, under vilka verksamheten bedrives och
som ofta medfört behov av snabba, oförutsedda ingripanden i för folkförsörjningen
många gånger kritiska situationer. Man har härvid ofta
ställts inför helt nya problem, som krävt en omedelbar lösning, utan att
nagra normerande rättsregler funnits på området. Stort utrymme har
därför mast lämnas åt myndigheternas diskretionära prövning av uppkommande
frågor. Att man under sådana omständigheter tvingats att i vissa
fall frångå vedertagna förvaltningsrättsliga grundsatser är förklarligt.
Från motionärernas sida ha påtalats vissa företeelser inom krisförvaltningen,
som enligt deras mening skulle utgöra en fara för rättssäkerheten.
Utskottet vill icke bestrida, att motionärerna kunna ha visst fog för
sina betänkligheter. Det vill dock synas utskottet, som om krisorganen
på det stora hela taget lyckats lösa sina uppgifter utan att några allvarligare
missförhållanden uppkommit. Enligt utskottets uppfattning ligger
den största faran däri, att de mera fria former, efter vilka krisorganen
utöva sin verksamhet och som äro betingade av de speciella förhållandena,
skulle vinna insteg även i den reguljära förvaltningen, och
denna fara blir givetvis desto större, ju längre krisförvaltningen blir bestående.
Utskottet vill i detta sammanhang betona den utomordentliga
vikten av att förvaltningsorganen bibehållas vid sin självständighet och
t. ex. icke ställas i beroende av ett för våra grundlagar okänt ministerstyre.
Även med hänsyn till att besvärsinstitutet skall fungera på ett ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt är det en oeftergivlig princip, att förvaltningsorganen
träffa sina avgöranden fullt självständigt.
Motionärerna ha även berört frågan om anlitande av enskilda organisationer
för genomförande av olika krisregleringar. Härigenom ha i vissa
fall organisationerna fått övertaga viktiga statliga funktioner utan att deras
anställda äro underkastade ämbetsmannaansvar. Frågan är otvivelaktigt
förtjänt av uppmärksamhet men innebär icke något för krisförvaltningen
nytt.
En sådan översyn, som motionärerna föreslagit, kan förutsättas bliva
omfattande och tidskrävande. På många områden stå krisregleringarna
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.
3
redan inför sin avveckling. Resultatet torde icke kunna föreligga förrän vid
en tidpunkt, då dessa regleringar rimligen böra ha, om icke helt, så dock
i allt väsentligt upphört. Att vid sådant förhållande nu företaga någon så
vittomfattande översyn av krisförvaltningen, som motionärerna föreslagit,
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 maj 1949.
På utskottets vägnar:
OLOF LÖTHNER.
Närvarande: herrar Löthner, Birger Andersson, Einar Eriksson, fru Flood
samt herrar Boo, John Wiktor Jonsson, Fritiof Karlsson och Sunne*.
Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1949
145049