Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
1
Nr 6.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om upphävande av bestämmelserna
om slaktgodemän.
I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 129, ha herrar Eskilsson och Isaksson hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär av den 13 januari 1948 (cirkulär 3024/1948)
rörande slaktgodemän snarast upphävas.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen ha yttranden inhämtats från statens livsmedelskommission,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Svenska landskommunernas förbund.
Statens livsmedelskommission redogör för tillkomsten av bestämmelserna
om slaktgodemän. Av redogörelsen framgår, att bestämmelserna utfärdats,
sedan branschorganisationerna på kötthandelns område föreslagit skärpning
av kontrollen över producenterna och handeln med levande djur.
Såsom ett led i denna skärpta kontroll borde enligt organisationernas åsikt
ingå jämväl kontroll av lantbrukarnas kreatursbestånd genom slaktgodemän.
Bestämmelserna innebära i korthet följande. Överlåtelse av levande
djur får endast ske mot kvitto. Djurägare är skyldig att föra journal över
sitt djurbestånd. För kontroll och övervakning av lantbrukarnas kreatursbestånd
skola av kristidsnämnderna tillsättas särskilda slaktgodemän, i
vilkas åligganden ingår bl. a. att upplägga journal över kreatursbeståndet
inom området samt att minst fyra gånger varje år besöka djurägarna och
kontrollera djurbeståndet och dess förändringar.
Livsmedelskommissionen framhåller vidare. På vissa håll mötte svårigheter
att tillsätta det erforderliga antalet slaktgodemän, men det var endast
ett fåtal områden, som icke lyckades tillfredsställande ordna dessa förhållanden.
Erfarenheterna om betydelsen av de skärpta ransoneringsbestämmelserna,
som trädde i kraft omkring den 1 mars 1948 och av vilka föreskrifterna
rörande övervakning genom slaktgodemän endast utgjorde eu
del, voro också goda och de nya åtgärderna medförde otvivelaktigt en uppryckning
i fråga om efterlevnaden av såväl slaktföreskrifterna som ransoneringsbestämmelserna
i övrigt. 1 vilken utsträckning denna förbättring
är att tillskriva införandet av slaktgodemän är givetvis svårt alt angiva,
men säkert är att slaktgodemännen betytt mycket för att nedbringa den
1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 12 sand. 2 avd. Nr G—7.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
illegala slakten. Någon sammanställning över de fall av olaga slakt, som
uppdagats genom slaktgodemännen, finnes icke, men man måste ha klart
för sig, att nyttan av slaktgodemännen mindre tar sig uttryck däri, att de
vid sin kontroll upptäcka olaga slakt, än däri, att genom deras existens
olaga slakt förhindras. Det har emellertid sedermera från och med hösten
1948 visat sig uppstå svårigheter för allt fler kristidsnämnder att tillsätta
och behålla slaktgodemän, och en allmän försämring av respekten för köttransoneringen
har kunnat konstateras, allt bidragande till att ransoneringen
nu fungerar mindre tillfredsställande än under tiden närmast efter det
de nya bestämmelserna infördes.
De aktuella förhållandena på detta område ha upptagits till behandling
med kristidsstyrelserna och med representanter för branschorganisationerna.
Det har härvid konstaterats att tillgången på köttvaror ännu ej är
sådan, att ransoneringen kan slopas. Fläskproduktionen beräknas visserligen
öka, men balans i försörjningen med både kött och fläsk torde ej
kunna uppnås förrän tidigast under hösten 1949. I dagens läge med frivilligt
lönestopp, baserat på en stabil prisnivå, kunna mera betydande prishöjningar
icke medges på vare sig kött eller fläsk. Möjligheten att få till
stånd balans genom ändrad prissättning är sålunda f. n. utesluten. Ransoneringen
är därför alltjämt nödvändig för en rättvis fördelning av köttvarorna.
Vederbörande sammanslutningar inom slakterinäringen och handelns
organisationer äro också ense med kommissionen om nödvändigheten
av att inför sommarens bristsituation tillsvidare upprätthålla ransoneringen
av kött och fläsk. Såväl dessa sammanslutningar som kristidsstyrelserna
ha samtidigt betonat angelägenheten av att en effektiv kontroll över
såväl distributionen som produktionen av köttvaror upprätthålles och
därvid förordat bibehållande av slaktgodemännen, vilkas verksamhet om
möjligt borde effektiviseras.
Handelns och de privata slakteriernas organisationer ha jämväl framhållit,
att de icke vilja finna sig i en kontroll ensidigt inriktad på slakterier
och handel. Om kontrollen över producenterna genom slaktgodemän slopades,
borde enligt deras uppfattning även den kontroll, som berör slakterierna
och handeln, bortfalla. Livsmedelskommissionen är av den uppfattningen,
att ransoneringens bestånd skulle äventyras, om slaktgodemannainstitutionen
avvecklades, och eftersom såväl kristidstsyrelserna som
de olika branschorganisationerna funnit institutionens fortvaro påkallad,
finner kommissionen med stöd av det anförda skäl icke föreligga att för
närvarande överväga dess slopande.
Sveriges lantbruks/örbund anför: De skärpta bestämmelser på köttransoneringens
område, som infördes 1948, ha enligt en utbredd uppfattning
icke kunnat effektivt genomföras i praktiken. Ehuru detta förhållande
delvis kan hänföras till myndigheternas egna åtgärder vid kontrollens ut
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
3
formning och tillämpning, torde dock den egentliga orsaken vara att finna
däri, att ifrågavarande ransonering icke längre av en tillräckligt stor del
av allmänheten uppfattas såsom nödvändig. Det skulle då med skäl kunna
övervägas att omedelbart avskaffa de kontrollåtgärder — däribland slaktgodemannainstitutionen
— som äro kostsamma och betungande och beträffande
effektiviteten diskutabla.
Emellertid framstår det för förbundet som om köttransoneringen måste
bringas till upphörande senast under hösten 1949. Förbundet anser därför
att strävandena böra inriktas på att så snabbt som möjligt avskaffa ransoneringen,
varigenom systemet med slaktgodemän kommer att upphöra.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser, alt bestämmelserna om slaktgodemän
icke medfört åsyftat resultat. Endast ett avskrivande av ransoneringen
för kött och fläsk skulle enligt förbundet vara ett effektivt sätt
att få bort den illojala handel, som nu existerar. Förbundet anser därför,
att denna fråga bör komma under allvarlig omprövning, varvid alla faktorer,
främst omfattningen av den illojala handeln, noga böra utredas. Då
förbundet anser, att slaktgodemännens kontroll icke kan bliva effektiv
under nuvarande förhållanden, vill förbundet tillstyrka en snar avveckling
av deras verksamhet.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar, att den för
sin del saknar anledning att ingå på en bedömning av frågan, huruvida
slaktgodemannainstitutionen i dess nuvarande utformning är behövlig för
vår folkhushållning. Skulle institutionen anses böra behållas ännu under
någon tid, förtjänar dock enligt styrelsens mening det i motionen och på
andra sätt framkomna yrkandet, att kostnaden för slaktgodemännen skall
lielt bekostas av staten, beaktande. Styrelsen anser nämligen starka skäl
tala för att staten ensamt svarar för dessa kostnader.
För egen del får utskottet anföra följande.
Under tiden den 15 augusti 1942—den 18 juni 1944 utövades den fortlöpande
antecknings- och redovisningsskyldigheten för djuruppfödarna i
landet av slaktgodemän i ungefärligen samma omfattning som enligt gällande
bestämmelser. Från sistnämnda dag t. o. m. den 22 februari 1948
begränsades slaktgodemännens uppgifter till viss kontrollverksamhet i samband
med fodersädesavståendet. På grund av situationen på köttransoneringens
område infördes den 23 februari 1948 åter en fortlöpande, genom
slaktgodemän utövad kontroll över djurbesättningarna.
Kort tid förut hade beslutats införandet av en ny kontroll av slakten
genom särskilt förordnade kontrollanter, vilkas avlöning bekostas av slakteritillståndsinnehavarna.
Under de förhandlingar, som föregingo sistnämnda
beslut, hade kötthandelns branschorganisationer framhållit, att
om slakten underkastades skärpt kontroll, borde också lantbrukarnas kreatursbestånd
kontrolleras genom slaktgodemän.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
Såsom av de infordrade yttrandena framgår äro meningarna om värdet
av slaktgodemännen ur kontrollsynpunkt delade. Denna meningsskiljaktighet
torde förefinnas även inom andra kretsar än dem, som kunna anses
direkt representerade genom remissinstanserna. Så torde t. ex. på den rena
landsbygden slaktgodemännens betydelse ofta förnekas, medan i närheten
av tätorter förhållandet är det motsatta. Utan att taga ställning till denna
fråga, förmenar utskottet, att så länge de nuvarande kontrollföreskrifterna
för slakten gälla — och såvitt utskottet har sig bekant är det för närvarande
icke fråga om deras upphävande — bör slaktgodemannainstitutionen
bibehållas. De båda kontrollantgrupperna bilda nämligen tillsammans
ett kontrollsystem, som lämpligen icke bör brytas sönder genom den ena
gruppens indragning.
Motionärerna ha ifrågasatt om icke tillsynen genom slaktgodemännen
borde helt bestridas av statsmedel. Detsamma kan också sägas om kostnaden
för slaktkontrollen. Då det i motionen icke direkt yrkats ändring i
bestämmelserna om fördelningen av kostnaderna för slaktgodemännen och
en sådan ändring i allt fall icke bör ske, såframt ej samtidigt motsvarande
ändring sker i reglerna för slaktkontrollanterna, varom nu icke är fråga,
anser sig utskottet förhindrat att till behandling upptaga kostnadsfrågan.
Utskottet får alltså hemställa,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1949.
På utskottets vägnar:
OLOF LÖTHNER.
Närvarande: herrar Löthner, Birger Andersson, Einar Eriksson*), Hugo
Sundberg, Lars Andersson, fru Flood samt herrar Boo och Sunne.
*) Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
5
Reservation
dels av herr Sunne, som ansett, att utskottets yttrande bort erhålla följande
lydelse:
»Den nuvarande anordningen med slaktgodemän, som grundar sig på ett
av livsmedelskommissionen den 13 januari 1948 utfärdat cirkulär började
tillämpas omkring den 1 mars 1948. 1 ett flertal kommuner ha emellertid
slaktgodemän ej kunnat tillsättas, därför att ingen velat åtaga sig uppdraget.
Det medgives också i livsmedelskommissionens yttrande över förevarande
motion att särskilt från och med hösten 1948 det visat sig uppstå
svårigheter för allt fler kristidsnämnder att tillsätta och behålla slaktgodemän.
Ännu vanligare torde emellertid vara att man formellt tillsatt slaktgodemän
utan att därför någon verkligt effektiv kontroll kommit till stånd.
Den bristande effektiviteten har i samtliga yttranden vitsordats.
Förhållandena på kött- och fläskmarknaden torde inte kunna normaliseras
på annat sätt än genom ransoneringens upphävande. Utskottet vill
för sin del understryka önskvärdheten att detta sker snarast möjligt.
Då emellertid slaktgodemannainstitutionen, som dock kostar ca 1 500 000
kr. per år, ej kan sägas vara effektiv och möjligheter under nuvarande förhållanden
uppenbarligen saknas inte bara att göra den effektiv utan även
att förhindra dess fortskridande upplösning, anser utskottet bärande skäl
saknas för dess bibehållande.
Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,
att riksdagen med bifall till förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att bestämmelserna i
livsmedelskommissionens cirkulär av den 13 januari 1948
(cirkulär nr 3024/1948) rörande slaktgodemän snarast upphävas.
»
dels ock av herr Lars Andersson.