Första kammarens avdra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
1
Nr 10.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
i anledning av väckt motion om upphävande av
vissa regleringsföreskrifter beträffande sågat virke
och sågade trävaror.
I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 229, har herr Mannerskantz yrkat, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att normalpriserna för sågat virke omedelbart
upphävas, att bestämmelserna om prisutjämningsavgifter på sågade
trävaror upphävas samt att exportkvoteringen för sågade varor jämväl upphäves
eller avsevärt förskjutes till förmån för de mindre sågverken.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Enär riksdagen i samband med behandlingen av proposition nr 178 kommer
att taga ställning till frågan om bibehållande av prisutjämningsavgift, bliver
det i motionen framställda yrkandet rörande denna avgift därmed besvarat.
Utskottet anser sig därför i det följande sakna anledning att till vidare behandling
upptaga detta spörsmål.
Riksdagens revisorer ha i sin den 15 december 1948 avgivna berättelse (avd.
T, s. 230) uttalat sig om kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och
hyvlade trävaror. Därvid ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke — som ett
led i strävandena att underlätta en exportökning — kvoteringen beträffande
exporten av sågade och hyvlade trävaror bör ändras så att den kommer att
medföra en mera rättvisande fördelning de olika producenterna emellan. I anledning
av vad revisorerna sålunda uttalat ha statens bränslekommission och
statens handelskommission avgivit utlåtanden. Dessa utlåtanden ävensom ett
av bränslekommissionen från Svenska trävaruexportföreningen införskaffat yttrande
finnas intagna i revisorernas berättelse avd. II, s. 218 och ff. Statsutskottet
har i sitt i anledning av revisorernas berättelse avgivna utlåtande (nr 143,
p. 25) icke yttrat sig beträffande kvoteringsreglerna i vidare mån än att statsutskottet
erinrat om att frågan upptagits till behandling i den nu föreliggande
motionen samt att motionen remitterats till första kammarens andra tillfälliga
utskott.
Utskottet har inhämtat yttranden från statens bränslekommission, statens
handelskommission, statens priskontrollnämnd, Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska inlandssågverkens förening och Södra Sveriges trävaruexportförening.
Statens bränslekommission anför bl. a. följande:
De åtgärder, som från myndigheternas sida vidtagits för att reglera handeln
med trävaror, kunna i stort sett anses utgöra ett led i den allmänna prispolitik,
Bihaug till riksdagens protokoll 1949. 12 sand. 2 avd. Nr 10.
1067 40
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
som främst haft till syfte att begränsa den prisstegring inom landet på dessa
varor, vartill de extraordinära förhållandena under och efter kriget givit anledning.
Det befanns sålunda nödvändigt att redan år 1942 införa normalpriser på
sågade och hyvlade trävaror. Senare har jämväl ansetts nödvändigt att dels
genom särskilda prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter vid export
och dels genom införande av en särskild kvotering av exportkvantiteten stödja
strävandena att ernå en önskvärd prisstabilisering.
De föihållanden, som på sin tid motiverade införandet av regleringarna,
torde i huvudsak alltjämt vara för handen. Detta synes jämväl ha varit anledningen
till att Kungl. Maj :t lämnat utan bifall en av Svenska trävaruexport -föieningen m. fl. organisationer den 19 januari 1949 gjord framställning om
normalprisregleringens upphävande.
Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till sitt yttrande över nyssnämnda
framställning från branschorganisationerna. Av skäl, som i sagda
yttrande utvecklats, har kommissionen icke ansett tidpunkten inne för en avveckling
av denna prisreglering. I yttrandet uttalar kommissionen, att branschorganisationerna
torde bedöma produktionsutsikterna för år 1949 så fördel
aktiga, att — även med viss ökning av trävaruexporten — en tillfredsställande
balans mellan tillgång och efterfrågan på trävaror inom landet skulle kunna
vinnas. Om en sådan utveckling kunde anses säkerställd, borde riskerna för
menliga verkningar på den allmänna prisnivån av normalprisernas slopande
kunna tagas. Produktionsläget och marknadsläget kännetecknas dock av
ganska stor osäkerhet. Ur det allmännas synpunkt kan frågan likväl förtjäna
att upptagas till förnyat övervägande, då man av trävarumarknadens utveck
ling såväl utom som inom landet kan konstatera, att tidpunkten kan anses
lämpligt vald för eu avveckling av denna prisreglering. Det torde, enligt vad
kommissionen anfört i yttrandet över motionen, icke kunna anses uteslutet,
att utvecklingen pa trävarumarknaden kan leda till att eu sådan omprövning
måste ske senare under året.
Kommissionen framhåller vidare, att då ett upphävande av normalprisbestämmelserna
icke ansetts för närvarande kunna genomföras, man från branschorganisationernas
sida allmänt uttalat sig för ett bibehållande av bestämmelserna
om såväl konjunkturutjämningsavgift som kvotering.
Beträffande kvoteringsreglerna hänvisar kommissionen till sitt utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer uttalat i denna fråga. Kommissionen
anför vidare:
Med Svenska trävaruexportföreningen har kommissionen den 24 februari
1949 traffat avtal rörande föreningens andel av exporten under år 1949. Enligt
det av Kungl. Maj .t godkända avtalet, som i princip innebär ett förnyande a v
tidigare års avtal, har föreningen medgivits rätt att av de kvantiteter, som i
avräkning på 1949 års kontingenter bliva licenserade för export, erhålla 80
dock högst 450 000 stds. Föreningen har å sin sida förbundit sig att av
små medlemmar uppbära och till stiftelsen Trävaruindustriens konjunktur^
jämningsfond inleverera en avgift av 75 kronor för varje standard exporterad
vara.
De av Kungl. Maj.t utsedda och till kommissionens förfogande ställda sakkunniga,
som i sin enskilda verksamhet representera de skilda branschorga
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
3
nisationerna, ha vid sammanträde den 1 mars 1949 ävenledes uttalat sin anslutning
till ett bibehållande tills vidare av konjunkturutjämningsavgiften och
exportkvoteringen på i huvudsak samma grunder som tidigare.
I motionen och även i andra sammanhang — bl. a. i statsrevisorernas
berättelse — har ifrågasatts huruvida icke, därest ett upphävande av exportkvoteringen
för sågade och hyvlade trävaror icke kunde ske, större hänsyn
vid kvoteringen borde tagas till de mindre sågverken så att dessa erhölle en
procentuellt större de! av exporten än hittills.
Givetvis kunna råda olika meningar om de principer efter vilka en kvotering
bör genomföras, och vissa ofullkomligheter torde alltid komma att vidlåda ett
kvoteringssystem.
Det, bör emellertid framstå som ett. allmänt intresse, att exporten handhaves
på sådant sätt, att den giver landet största möjliga tillskott av utländska
valutor. Härtill bidrager i hög grad även exportvarornas kvalitet, och denna
bör sålunda vara så högvärdig som möjligt. Det synes därför välbetänkt att
i första hand lägga exporten i händerna på tillverkare och exportörer, som
sedan gammalt visat sig väl skickade för detta värv. Det bör nämligen beaktas,
att exportkvantiteterna numera som regel äro begränsade till i handelsavtalen
fastställda kontingenter. En ökning av antalet säljare medför därför
i de flesta fall icke en motsvarande ökning av exportkvantiteterna utan endast
skärpt konkurrens om redan i förväg begränsade exportmöjligheter.
Gällande kvoteringsregler ha hittills tillämpats mycket liberalt och ha icke
utgjort hinder för även mindre och nytillkomna företag att bli delaktiga i
exporten av trävaror. Det, har dock visat sig, att alltför stora lättnader i licensgivningcn
omedelbart medfört ökning av antalet säljare på exportmarknaden.
Många sålunda nytillkomna exportörer ha icke varit förtrogna med vare sig
exportpriser eller exportaffärer över huvud taget. De senaste årens erfarenheter
ge tyvärr vid handen, att dessa exportörers uppträdande på marknaden i
många fail vållat ekonomiskt avbräck i våra trävaruaffärer med utlandet och
rubbat det goda anseende, som Sverige sedan gammalt åtnjutit som trävaruexporterande
land.
Bränslekommissionen finner för närvarande icke skäl föreligga för ett bifall
till de i motionen yrkade åtgärderna.
Statens handelshommission hänvisar beträffande kvoteringen till sitt utlåtande
över vad riksdagens revisorer anfört rörande detta spörsmål.
1 fråga om exportkvoteringen för år 1949 anför handelskommissionen
följande:
Av den för export tillgängliga totalkvantiteten skall Svenska trävaruexportföreningen
erhålla 80 %, dock högst 450 000 stds. Graningeverken skall erhålla
11 000 stds samt övriga exportörer minst 18 % av den slutliga, totalkvantiteten.
Fördelningen av exporten mellan övriga exportörer skall ske med utgångspunkt,
från deras största exportsiffra under något av åren 1946—1948, varvid
bränslekommissionen förklarat sig beredd att välvilligt beakta eventuella
speciella exporthämmande faktorer under de berörda åren. Formellt innebär
detta arrangemang att de av motionären framförda önskemålen om upphävande
eller uppmjukande av kvoteringen icke skulle tillgodoses. Reellt bli möjligheterna
att inom ramen för den överenskomna kvoteringen taga hänsyn till de
i motionen framförda synpunkterna beroende av den totala exportkvantitet,
som friställes, samt den praktiska tillämpningen av kvoteringsprinciperna. Det
må därvid erinras om, dels att för 1949 avses för export friställas en avsevärt
större trävarukvantitet än för 1948, dels att kvoteringen under vissa perioder
de gångna åren tillämpats så att vederbörande exportörer i viss utsträckning
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
kunnat erhålla licenser utan hinder av de begränsningar, som kvoteringsbestämmelserna
formellt skulle stipulera.
Statens priskontrollnämnd åberopar i fråga om normalprisbestämmelserna
för sågat virke innehållet i sitt yttrande över branschorganisationernas framställning
den 19 januari 1949 om normalprisregleringens upphävande. I sagda
yttrande anförde priskontrollnämnden bl. a. följande:
Normalpriser å sågat virke fastställdes första gången den 15 oktober 1942.
Själva grundpriserna förblevo oförändrade till den 1 juni 1946, då en höjning
med 15 öre per kubikfot vidtogs. Påföljande år höjdes priserna ytterligare
med 20 öre per kubikfot. Nämnden hade. då begärt tillstånd att höja priserna
med 35 öre per kubikfot. På grund av den alltför ringa höjningen uppkom en
rätt avsevärd svart börs under säsongen 1947—1948. I mars 1948 anhöll nämnden
om bemyndigande att ytterligare höja priserna, vilket visat sig nödvändigt
för att kunna få slut på den svarta börsen. Nämndens anhållan bifölls, och
nya normalpriser utfärdades den 29 april 1948. Höjningen uppgick i medeltal
till 30 öre per kubikfot, varvid en ganska stor differentiering vidtogs för olika
delar av landet samt för skilda dimensioner och kvaliteter.
Efter normalprishöjningen våren 1948 försvann den svarta börsen. Orsakerna
till att normalpriserna trots de betydligt högre exportpriserna sedermera
kunnat hållas synas vara den minskade efterfrågan på hemmamarknaden
i följd av byggnadsregleringen och utformningen av kvoteringsreglerna för
exporten.
För vissa specialsorteringar av virke har nämnden medgivit specialpriser.
Det har tidigare varit föremål för diskussion om dessa specialpriser borde
intagas i normalprismeddelandet, men köparparten har icke ansett detta
lämpligt. Numera fordras att specialvirket märkes, varigenom kontrollen
blir lättare. Specialpriser ha även medgivits för bestämda längdspecifikationer,
vilket är ett nödvändigt komplement till normalprissättningen. Sammanlagt
kunna specialmedgivanden av olika slag beräknas omfatta en kvantitet
av 10 000—20 000 stds per år.
Det har framhållits, att ett effektivt system för kontroll av priserna ej
kan åstadkommas. Nämnden kan i viss mån dela denna uppfattning. Skälet
kan emellertid i och för sig ej vara avgörande. För kontrollens verkställande
har nämnden för närvarande fyra resande kontrollanter, vilka äro väl införsatta
i trävarumarknadens frågor.
Vidare anmärkes på det irritationsmoment, som förefinnes i olika priser
på inlands- och exportmarknaden. Denna anmärkning är emellertid ej speciell
vare sig för vårt land eller för nu ifrågavarande bransch. Det kan tilläggas,
att skillnaden mellan hemmamarknads- och exportpriser för virke från Gävle
distrikt i mars 1948 var 132 öre per kubikfot. Efter den i april 1948 vidtagna
höjningen av inlandspriserna med 40 öre per kubikfot (inom nyssnämnda
distrikt) minskades skillnaden till 92 öre per kubikfot, vilket motsvarar 33 %
av medelpriset. Spänningen är således fortfarande betydande.
Det är ännu för tidigt att göra tillförlitliga beräkningar beträffande tillgången
på sågade trävaror för år 1949. Man anser emellertid att lagren vid
årsskiftet voro mindre än normalt. Timmerdrivningarna synas i norra delarna
av landet gått bra, men i södra Sverige befarar man att de icke i programenlig
omfattning skola kunna genomföras. Exporten beräknas komma att öka men
hemmamarknadens behov att minska. Någon anledning att befara knapphet
för hemmamarknadens behov synes ej föreligga. Men man torde ej heller ha
anledning förmoda att tillgången blir så stor, att överskott kommer att råda,
medförande att priserna gå ned på grund av avsättningssvårigheter. Nämn
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10. 5
den har sålunda den uppfattningen att nuvarande prisläge kommer att kvarstå
under år 1949.
Skulle prisregleringen avskaffas, måste man räkna med att sågverken
komma att begära priser, som närma sig exportpriserna. Ett nytt prisläge
skulle efter hand utbilda sig. Var detta skulle komma att ligga dels för olika
sortiment, dels i olika delar av landet är svårt att avgöra. Härför inverkar
givetvis även huru exporten kommer att ordnas, exportpriserna, om kvoteringen
och prisutjämningsavgifterna bibehållas m. m. Det bör även bemärkas,
att om normalpriserna för sågat virke skulle upphävas, jämväl prisöverenskommelsen
med trävaruhandlarna måste upphöra att gälla, För byggnadsverksamheten
skulle detta uppenbarligen kunna komma att medföra stora
olägenheter.
Nämnden är sålunda av den uppfattningen, att prisregleringarna avseende
trävaror icke för närvarande kunna avskaffas. Detta gäller särskilt beträffande
sågat virke.
I sitt över motionen avgivna yttrande anför priskontrollnämnden beträffande
exportkvoteringen i huvudsak följande:
För nämndens del har ifrågavarande spörsmål den betydelsen, att ett upphävande
eller en förskjutning av kvoteringen skulle kunna öka spänningen
mellan export- och inlandsmarknaden. De mindre verken — vilka ombesörja
största delen av tillförseln till inlandsmarknaden — skulle nämligen då vara
mera benägna att sälja på export och på så sätt minska utbudet inom landet.
Härigenom skulle en pressning kunna uppkomma på inlandspriserna. Med
hänsyn till landets intresse att erhålla största möjliga mängd valutor torde
det också vara förmånligare att låta huvudparten av exporten gå genom de
gamla verken, som äro väl inarbetade på den utländska marknaden.
Priskontrollnämnden avstyrker motionen.
Svenska trävaruexportföreningen åberopar innehållet i branschorganisa
tionernas framställning till chefen för handelsdepartementet den 19 januari
1949 om upphävande av prisregleringar å trävaror. I sagda framställning ha
organisationerna anfört bl. a. följande.
De fördelar ett upphävande av den inhemska prisregleringen på sågade trävaror
skulle bereda såväl konsumtionen som produktionen av och handeln
med trävaror kunna sammanfattas sålunda:
virkesbesparing genom ett rationellare och mera ekonomiskt utnyttjande av
trävarorna;
tillverkningens, den vidare förädlingens och lagerhållningens anpassning
efter behovet i stället för efter normalprislistan;
lägre framställnings- och transportkostnader per kubikenhet samt
trävaruhandelns sanering genom de illegala transaktionernas försvinnande.
Fastlåsta priser framkalla illegal handel med varor, som blivit för lågt
prissatta, och medföra ett osunt och för den inhemska trävaruhanteringen motbjudande
tillstånd på marknaden. Illegala priser tendera även att bliva högre
än vad priserna skulle hava varit i en fri marknad.
Framkomma icke varor på illegal väg, bliva konsumenterna hänvisade till
att använda så låga kvaliteter, att varaktigheten av utförda arbeten äventyras,
eller till att köpa okuranta dimensioner för kostsam och virkesödande omsågning
till användbara bredder och tjocklekar.
Äro å andra sidan reglerade priser högre än vad som motiveras av marknadsläget,
verka de fastställda maximipnserna rent psykologiskt hämmande
på den naturliga anpassningen av priserna nedåt.
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
På grund av svårigheten att få fram kvalitetsvaror på marknaden har pris
kontrollnämnden tvingats att för dylika varor från fall till fall medgiva undantag
från normalprisernas tillämpning. För detta ändamål har nämnden bl. a.
utarbetat en särskild prislista för kvalitetssorterade furuvaror. Det torde vara
oundvikligt, att detta av förhållandena framtvingade system måste medverka
till uppkomsten av illegal handel.
Den myndighet, som skall kontrollera, att prisregleringen på trävaror efterieves,
är ställd inför ett olösligt problem, då ett effektivt kontrollsystem för
övervakande av normalprisernas tillämpning är uppenbart omöjligt att åstadkomma
i praktiken.
Man kan icke bortse ifrån att den inhemska prisregleringen verkat irriterande
på våra utländska köpare, som härav bibringats den uppfattningen,
att exportpriserna icke stå i rimligt förhållande till produktionskostnaderna
utan tilltagits för att subventionera för producenten förlustbringande inlandspriser.
Denna i köparländerna utbredda uppfattning är så mycket beklagligare,
som man där i allmänhet torde vara okunnig om att normalpriserna på kvali
tetsvarorna
och vissa andra särskilt begärliga sortiment--alltså på de varor,
som utgöra huvuddelen av exporten — blott äro priser på papperet, på vilka
priskontrollnämnden dispensvägen medgiver så betydande tillägg, att de kunna
konkurrera med exportpriserna.
Det har visat sig, att även de år 1948 höjda priserna blott äro priser på
papperet, som i stor utsträckning icke tillämpas. I södra Sverige ha sålunda
varor av sämre tillverkningar, på vilka ett visst överskott rådde, kunnat köpas
billigare än normalpriserna, medan goda varor av såväl o/s furu och gran som
kvinta från bättre produktioner, vilka varor dock äro oundgängligen nödvändiga
för den inhemska konsumtionen, endast i obetydlig omfattning kunnat
uppbringas utan större eller mindre ökningar å normalpriserna, vilka pristillägg
antingen beviljats dispensvägen av priskontrollnämnden eller på annat
sätt uttagits. För den med marknaden förtrogne är det uppenbart att det är
de av myndigheterna påbjudna inskränkningarna i investerings- och byggnadstillstånden
med åtföljande nedgång i tillverkningen vid trähusfabrikerna m. m.,
som varit orsaken till prisfallet på de lägre kvaliteterna och sämre produktionerna,
liksom att det är exportmarknadens konkurrens om de goda produktionernas
kvalitetsvirke, som tvingat de inhemska konsumenterna att härför
betala gängse marknadspris, om de över huvud taget skulle få något med av
dessa varor.
Alla prisregleringar till trots är det förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
som reglerar priserna. Så länge den kvantitet, som kan finna avsättning
på exportmarknaden, är begränsad genom de bilaterala handelsavtalen,
kommer alltid viss del av landets totala tillverkning att vara reserverad för
hemmakonsumtionens behov. Då efterfrågan på hemmamarknaden även under
1949 kan väntas förbliva starkt beskuren genom den kraftiga begränsningen
av investeringar och byggnadsverksamhet, synes knappast någon risk föreligga
för ett ur konsumtionens synpunkt sett oförmånligare förhållande mellan tillgång
och efterfrågan på hemmarknaden nämnda år, än vad fallet varit
under 1948.
Beträffande exportkvoteringen hänvisar Trävaruexportföreningen till sitt
yttrande till bränslekommissionen i anledning av riksdagens revisorers uttalande
i denna fråga, i vilket yttrande föreningen avråder från modifikationer
av kvoteringsbestämmelserna till förmån för de s. k. traditionellt inlandsbetonade
sågverken.
Föreningen framhåller vidare, att på grund av det rådande sambandet
7
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
mellan prisregleringen, prisutjämningsavgifterna och exportkvoteringen samt
den avgörande roll, som prisregleringen därvid spelar, det är föreningens uppfattning,
att prisutjämningsavgifterna och exportkvoteringen endast böra upphävas
i samband med prisregleringens avskaffande.
Svenska inlandssågverkens förening, som deltagit i branschorganisationernas
i det föregående omnämnda framställning den 19 januari 1949, hänvisar beträffande
normalprisernas hävande till vad som anförts i framställningen.
Föreningen framhåller, att föreningen vid upprepade tillfällen för statsmakterna
påvisat den orättvisa, som exportkvotering innebär, men hänvisar i övrigt
endast till att bränslekommissionen redan träffat överenskommelse med
Svenska trävaruexportföreningen rörande 1949 års trävaruexport.
Södra Sveriges trävaruexport förening, som deltagit i branschorganisationernas
i det föregående omnämnda framställning den 19 januari 1949, hänvisar
beträffande normalprisernas hävande till vad som anförts i framställningen.
Föreningen anser klagomålen över kvoteringens orättvisor överdrivna. En förändring
av kvotsystemet eller ett upphävande av detsamma skulle icke ha medfört
större export men placerat exporten på andra säljarhänder än nu. Då en
utökning av kontingenterna — exportmöjligheterna — för 1949 knappast är
tänkbar och i allt fall icke kan påverkas av de svenska myndigheterna, måste
eu avsevärd förskjutning av kvoterna till förmån för de mindre sågverken ske
genom indragning av kvoten från nuvarande kvotinnehavare. Detta måste
kännas orättvist. För närvarande är det nödvändigt att icke utestänga de tidigare
verkliga exportörerna till fördel för småtillverkarna, vilka icke känna till
förhållandena på exportmarknaden. Då det synes omöjligt att åstadkomma en
av alla godkänd kvotering, synes föreningen ingen annan möjlighet vara öppen
än att för år 1949 slopa all kvotering. Det prisfall, som skulle bliva eu följd
härav, torde komma att hårdast drabba dem, som nu klaga över kvoteringens
orättvisor.
Därest landet under år 1949 mot förmodan kan åstadkomma så stora
kontingenter exportträvaror — varom för dagen intet är bekant — att dessa
jämte en hemmaförbrukning med fria priser ungefärligen täcka produktionen,
anser föreningen, att regleringsåtgärderna kunna slopas.
För egen del får utskottet anföra följande.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår har Kungl.
Maj t den 18 februari 1949 icke ansett sig kunna biträda eu av Svenska trävaruexportföreningen
m. fl. organisationer gjord framställning om upphävande
av prisregleringen å bearbetade trävaror. Nämnda organisationer, som representerade
både producenter och konsumenter, hade som skäl för prisregleringens
hävande anfört bl. a. att tillgången på virke icke längre motiverade prisreglering
samt att svårigheterna beträffande dess övervakande vore stora. T yttrande
över nämnda framställning uttalade bränslekommissionen, att produktionsoch
marknadsläget kännetecknades av ganska stor osäkerhet. Kommissionen
ansåg emellertid, att denna fråga borde upptagas till förnyat övervägande, då
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.
man av trävarumarknadens utveckling såväl utom som inom landet kunde
konstatera, att tidpunkten vore lämplig för en avveckling av denna prisreglering.
Enligt vad kommissionen uttalat i sitt yttrande över motionen torde
det icke vara uteslutet att utvecklingen på trävarumarknaden kan leda till att
frågan måste upptagas till förnyad prövning senare under innevarande år.
Chefen för handelsdepartementet har också i proposition nr 178 till innevarande
års rikdag förordat dylik omprövning.
Gentemot bränslekommissionens konstaterande av läget å marknaden och
då, såvitt utskottet har sig bekant, någon förändring i läget icke inträtt, sedan
kommissionen uttalat sig, anser sig utskottet icke böra förorda avskaffande
för närvarande av denna prisreglering. Utskottet förutsätter emellertid härvid,
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen och, därest
omständigheterna så medgiva, går i författning om upphävande av normalpriserna
å ifrågavarande område.
Vad beträffar exportkvoteringen har motionären föreslagit upphävande av
densamma eller i allt fall en uppmjukning av kvoteringsreglerna till förmån
för de mindre företagen. Av den genom utskottets försorg införskaffade utredningen
framgår, att kvoteringsreglerna hittills tillämpats liberalt och icke
utgjort hinder för även mindre och nytillkomna företag att i viss omfattning
bliva delaktiga i exporten av trävaror. Enligt det mellan bränslekommissionen
och Trävaruexportföreningen träffade avtalet rörande exporten för år 1949
ha möjligheterna att taga hänsyn till andra exportörer än dem, som äro anslutna
till föreningen, ytterligare vidgats. Vid nu angivna förhållanden och
då frågan om ett hävande av kvoteringen icke synes böra upptagas isolerat
utan först i samband med frågan om prisregleringens avskaffande anser sig
utskottet icke heller i denna del böra förorda bifall till motionen. Utskottet
vill dock framhålla önskvärdheten av att fördelningen mellan olika företag
av de för export tillgängliga kontingenterna sker så rättvist som möjligt med
hänsyn tagen jämväl till landets exportintressen i dess helhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 maj 1949.
På utskottets vägnar:
OLOF LÖTHNER.
Närvarande: herrar Löthner, Birger Andersson, Boo, Johannesson”,
Fritiof Karlsson och Sunne.
* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri.