Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om utredning rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt vägunderhåll.
I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 50, bär herr Mannerskantz m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte
uppdraga åt 1948 års vinterväghållningsutredning att verkställa utredning
rörande reglerna för enskild vägs överförande till allmänt vägunderhåll.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Jönköpings
och Västerbottens län, Länsvägnämndernas förbund, Svenska vägföreningen
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Jämväl Landskommunernas
förbund har beretts tillfälle att inkomma med yttrande men icke begagnat
sig härav.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar om att det i samband med
förstatligandet av den allmänna väghållningen bestämdes, att beslut i frågor
om förändring av enskild väg till allmän skulle meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såframt icke vederbörande länsstyrelse och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vore av skilda meningar. Dessa frågor skulle om
möjligt prövas i ett sammanhang en gång om året. Stadgandena avsågo att
skapa förutsättningar för enhetlig praxis och större överblick i bedömandet
än som tidigare varit fallet, när ärendena avgjordes av länsstyrelsen. Som
ett led i strävandena att åstadkomma ökad enhetlighet på området har
utarbetats en promemoria över erforderlig utredning i ärenden av ifrågavarande
art och tillställts samtliga länsstyrelser, önskad grad av enhetlighet
i bedömandet har icke omedelbart uppnåtts, enär inställningen till dessa
frågor hos länsstyrelserna varit tämligen olikartad. Behandlingen av ärendena
sker emellertid numera helt efter de grunder, som styrelsen anser
förenliga med gällande bestämmelser. Att handläggningen av dessa frågor
fungerar tillfredsställande kan anses styrkas av att under åren 1944—1948
beslut fattades i 385 ärenden angående förändring av enskild väg till allmän,
varvid i endast 15 fall besluten tillkommo efter sammanjämkning av
1 Bi haag till riksdagens protokoll 1949. 12 sand. 1 avd. Nr 8—9.
2
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
vederbörande länsstyrelses och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening
och endast 15 ärenden hänskötos till Kungl. Maj:ts prövning, med resultat
i 12 av fallen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening godkändes.
I ett interpellationssvar 1947 angav kommunikationsministern riktlinjer
i fråga om grunderna för enskild vägs förändring till allmän helt i överensstämmelse
med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillämpade.
Styrelsen anser icke utredning påkallad.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför att någon fullständig enhetlighet
vid avgörandet av frågor rörande enskild vägs överförande till allmän icke
lär kunna ernås, hur detaljerade anvisningar som än må utfärdas. Att en
viss ojämnhet i fråga om det allmänna vägnätets omfattning förekommer
beror av att vägstyrelsema i de gamla, ofta små distrikten tillämpade mer
eller mindre välvillig praxis vid övertagandet av enskilda vägar. Denna
ojämnhet kan vara iögonenfallande, men det lär icke vara möjligt att under
nuvarande ekonomiska förhållanden åstadkomma en fullständig utjämning.
Utredningen kan icke anses behövlig.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att särskilda svårigheter icke möta
vid avgörande av frågor angående enskild vägs överförande till allmänt
underhåll, då de anvisningar, som lämnats av 1935 års vägsakkunniga,
städse kunna följas. Förekommande uppfattningar att gällande bestämmelser
i ämnet skulle tillämpas »restriktivt» synas väsentligen bero på missförstånd.
Länsstyrelsen finner för sin del gällande anvisningar i ämnet tillräckliga
och enhetligheten i ärendenas behandling i möjligaste mån säkerställd genom
den nuvarande handläggningen och följaktligen den ifrågasatta utredningen
icke påkallad.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner att gällande anvisningar för förändring
av enskild väg till allmän ej ge anledning till någon erinran. Länsstyrelsen
framhåller att vissa skiljaktigheter vid bedömningen av ifrågavarande
slag av vägärenden måste förefinnas inom de olika landsdelarna.
Betingelserna för förändring av enskild väg till allmän i övre Norrland
med dess glesa befolkning, långa vägavstånd och stora vägbehov äro annorlunda
än i sydligare landsdelar.
Lånsvågnämndernas förbund finner icke erforderligt att en utredning
företages för att skapa större förutsättningar för en enhetlig tolkning av
bestämmelserna rörande förändring av enskild väg till allmän.
Svenska vägföreningen anser att nuvarande handläggningssätt fungerar
tillfredsställande och avstyrker förslaget om utredning.
Riksförbundet Landsbygdens folk finner de i motionen framförda synpunkterna
behjärtansvärda och tillstyrker motionen.
För egen del får utskottet anföra följande.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
3
Väglagens allmänt hållna föreskrifter i fråga om förutsättningarna för
enskild vägs överförande till allmänt underhåll tolkades före förstatligandet
av vägväsendet år 1944 av de olika länsstyrelserna. Därvid kunde icke undvikas,
att en viss oenhetlighet uppstod i bedömningen av och besluten i
dessa frågor. Genom den nya lagstiftningen på området, varigenom beslutanderätten
tillädes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bär större enhetlighet
åstadkommits. Numera tillämpas allmänt de normer, som angivits i 1935
års vägsakkunnigas betänkande, och handläggningen av dessa ärenden kan
såtillvida anses tillfredsställande, vilket framgår av de utlåtanden över
motionen, som utskottet inhämtat.
Emellertid synas dessa normer böra bli föremål för en översyn i syfte
att vidga möjligheterna för enskild vägs övertagande till allmänt underhåll.
Genom den praxis, som nu gäller, förhindras att ofta betungande väghållningsbesvär
överflyttas från enskilda till det allmänna, detta också i sådana
fall, där enskild väg mer och mer tages i anspråk för mera allmännna
transportbehov. I landets mera glest befolkade områden nödgas befolkningen
med stora ekonomiska bördor sörja för vägunderhåll, som rimligen
borde åvila det allmänna. Med nuvarande regler för enskild vägs
överförande till allmänt underhåll synes det även i mycket behjärtansvärda
fall vara uteslutet, att sådant överförande kan komma till stånd. En uppmjukning
av bestämmelserna är därför enligt utskottets mening önskvärd.
Utskottet förbiser icke att detta skulle leda till ökade statsutgifter för vägväsendet
men anser icke desto mindre, att en utredning med det angivna
syftet bör komma till stånd. Det synes rättvist, att det allmänna på detta
område ökar sina åtaganden, till motsvarande lättnad för många enskilda,
vilkas ekonomiska bärkraft är relativt svag.
Utskottet anser liksom motionärerna, att en utredning av det berörda spörsmålet
lämpligen bör anförtros åt 1948 års vinterväghållningsutredning. I
likhet med flertalet av de myndigheter, från vilka utskottet inhämtat utlåtanden
över motionen, har denna i infordrat yttrande i anledning av en
inom andra kammaren väckt likalydande motion, nr 34, framhållit, att
nuvarande praxis följer de gällande anvisningarna, men därtill fogat följande
mening: Därest motionens syfte emellertid skulle vara att få en
sådan ändring till stånd i gällande praxis, att enskilda vägar i större utsträckning
än för närvarande skola kunna förändras till allmänna, synes
denna fråga böra bliva föremål för närmare utredning. Utskottet ansluter
sig till denna uppfattning och får med vad ovan anförts hemställa,
att iörsta kammaren i anledning av förevarande motion
ville för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
1948 års vinterväghållningsutredning att verkställa utred
-
4
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.
ning rörande reglerna för enskild vägs överförande till allmänt
vägunderhåll.
Stockholm den 6 april 1949.
På utskottets vägnar:
JOHN SANDBERG.
Närvarande: herrar Sandberg, Andersson, Gustav Emil*, Nilsson, Ernst
Hjalmar, Larsson, Arrlién, Widner, Weiland och Damström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.