Statsutskottets utlåtande nr 174.

9

Nr 174.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en mellanriksbana
över gränsen i Bohuslän.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (I: 36) och den andra inom andra kammaren av herr Mårtensson
i Uddevalla m. fl. (II: 36), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t i samråd med vederbörande
norska myndigheter till förnyad undersökning upptager frågan om anläggande
av mellanriksbana över gränsen i Bohuslän samt för riksdagen framlägger
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen I: 36.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län avgivit yttranden. En sammanställning över dessa
fogas härvid (Bilaga).

Utskottet. Såsom i motionerna framhållits har förevarande spörsmål sedan
lång tid tillbaka vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande,
senast i samband med det av 1921 års svensk-norska mellanriksbanekommission
bedrivna utredningsarbetet. I sitt på grundval härav avgivna betänkande
(SOU 1923:73) förordade sålunda mellanriksbanekommissionen
enhälligt, att en mellanriksbana över gränsen i Norra Bohuslän borde anläggas.
Enighet kunde däremot icke nås beträffande banans sträckning. Av
denna anledning fick frågan då förfalla.

De förhållanden på vilka mellanriksbanekommissionen grundade sina uttalanden
ha, såsom järnvägsstyrelsen i sitt remissyttrande påpekat, numera
i väsentliga delar förändrats. I detta sammanhang må icke minst erinras
om att inlemmandet av Bergslagernas järnvägar och Dalslands järnväg i
statsbanenälet bland annal haft till följd, att tidigare ordning med på den
svenska järnvägssträckan utgående övergångsavgifter i godstrafik ävensom
bruten avgiflsberäkning i persontrafik upphört, vilket för trafikanternas
vidkommande inneburit vissa ekonomiska lättnader. I nyssnämnda remissyttrande
har därjämte upplysts, att statens järnvägar numera bedriva en
omfattande omnibustrafik inom de olika delar av Bohuslän, som skulle kom -

10

Statsutskottets utlåtande nr 174.

ma att beröras av den föreslagna järnvägslinjen. Svinesundsbrons tillkomst
har vidare medfört en avsevärd förbättring av kommunikationerna mellan
Sverige och Norge. Beträffande nu föreliggande spörsmål synes jämväl, såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, hänsyn böra tagas till den
betydelse som bilismen under senare tid fått för de mera lokala transporterna.

Av ovan anförda skäl finner sig utskottet i nuvarande läge icke berett
att tillstyrka, att den av motionärerna åsyftade utredningen angående en
mellanriksbana över gränsen i Bohuslän nu kommer till stånd. Såvitt utskottet
kunnat finna, torde dock de av mellanriksbanekommissionen på sin
tid gjorda uttalandena alltjämt i vissa avseenden vara förtjänta av det
största beaktande. Ostridigt lärer sålunda vara, att en direktförbindelse
mellan Sverige och Norge över norra Bohuslän skulle såväl för den resande
allmänheten som beträffande godsbefordran innebära icke oväsentliga
fördelar i inbesparad tid och reducerade kostnader, helt oavsett den omständigheten
att färdhastigheten på järnvägarna nu är högre än tidigare.
Det synes därtör icke uteslutet, att en utbyggnad av Bohusbanan över norska
gränsen skulle komma att stimulera den genomgående trafiken från och
till Norge. Ej heller får bortses från frågans betydelse för befolkningen och
näringslivet i norra Bohuslän, som nu i kommunikationsavseende intager
en relativt isolerad ställning. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening
förevarande spörsmål ägnas fortlöpande uppmärksamhet av såväl
Kungl. Maj :t som järnvägsstyrelsen. Utskottet förutsätter jämväl att Kungl.
Maj :t, därest ett sådant läge inträffar som påkallar särskilda åtgärder från
statsmakternas sida, för riksdagen framlägger de förslag, till vilka de ändrade
förhållandena må föranleda. Innan ett dylikt initiativ tages, bör uppenbarligen
ha utrönts, huruvida Norge fortfarande är villigt att medverka till
en mellanriksbana över norra Bohuslän. Ävenledes bör, för den händelse
spörsmålet på angivet sätt ånyo aktualiseras, frågan om den lämpligaste
sträckningen av den föreslagna järnvägsförbindelsen dessförinnan ha klarlagts.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1: 36 och
11:36, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
sålunda anfört.

Stockholm den 17 maj 1949.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 173.

Reservation

av herr Hesselbom.

Statsutskottets utlåtande nr 174.

11

Bilaga.

Sammanställning

över yttranden i anledning av motionerna 1:36 och II: 36 angående
en mellanriksbana över gränsen i Bohuslän.

Järnvägsstyrelsen.

Såsom motionärerna framhållit undersöktes ifrågavarande järnvägsprojekt
senast genom den år 1921 tillsatta svensk-norska m e 11 a n r i k sha ne kommissionen,
vilken i december 1923 framlade betänkande och förslag i ämnet
(SOU 1923: 73). Betänkandet lUtmynnade i en enhällig hemställan, »att
svenska och norska regeringarna måtte träda i förhandlingar för att träffa
avtal om anläggande av en mellanriksbana över gränsen i norra Bohuslän
att införlivas i de båda ländernas statsbanenät». I fråga om valet av sträckning
kunde enighet emellertid icke uppnås; majoriteten, bestående av samtliga
fem norska ledamöter och en svensk, förordade linjen Bullaren-Prestebakke,
medan övriga fyra svenska ledamöter reserverade sig till förmån för
en mellanriksbana över Svinesund.

Kommissionens förslag har såvitt järnvägsstyrelsen har sig bekant hittills
icke föranlett någon annan åtgärd än sedvanlig remissbehandling.

Sedan kommissionen fullbordat utredningen om mellanriksbanans anläggande,
de olika linjealternativens olika företräden samt företagets konsekvenser
av ekonomisk, trafikpolitisk och annan art sammanfattade kommissionen
i ett slutkapitel alla de omständigheter och synpunkter, som
kunde ha betydelse då det gällde att taga ställning till spörsmålet, huruvida
anläggandet av en mellanriksbana över Bohusgränsen borde tillstyrkas och
i så fall vilket av de undersökta linjealternativen — Bullarenlinjen eller
Svinesundslinjen •— som borde förordas.

Såsom bärande skäl för en sådan anläggning angavs därvid följande.

1. Beträffande genomgångstrafiken till och från Norge

a) betydande tidsvinst, innebärande att Oslo och andra viktiga orter i
Norge flyttas närmare utlandet;

b) väsentlig reduktion av de reguljära biljettpriserna och fraktsatserna
samt, i och med minskat beroende av samtrafiksförhållandena, ökade förutsättningar
för att särskilda tariffreduktioner skola kunna beviljas;

c) förutsättningar — tack vare nämnda fördelar — att den norska trafiken
på och över Sverige skall kunna ökas;

d) ordnande av trafiken, tåglägenheter, taxor m. in. enbart genom de
tvenne statsbaneförvaltningarna.

2. Förbättrat kommunikationsläge för Bohuslän och möjlighet till ett
utvecklat ekonomiskt utbyte mellan angränsande svenska och norska landsdelar.

3. Lösning av det lokala järnvägsproblemet för vissa områden, nämligen
antingen övre delen av Vette härad eller Bullarens härad.

4. Ett förbättrat ekonomiskt utbyte för svenska statsbanorna.

De förhållanden, som lågo till grund för kommissionens sålunda sammanfattade
positiva inställning till frågan, ha numera undergått förändringar
i många hänseenden. Som exempel härpå kan nämnas, att den av

12

Statsutskottets utlåtande nr 174

kommissionen (punkt 1 a) nämnda betydande tidsvinsten redan uppnåtts
och överträffats tack vare därefter verkställda elektrifieringar och förstärkningar
av berörda banlinjer. Restiden Oslo—Trelleborg och vice versa beräknades
sålunda den kortaste vägen via Svinesund till 12 tim. 53 min.
respektive 12 tim. 45 min., medan den enligt nuvarande tidtabell och över
nuvarande väg utgör 12 tim. 22 min. respektive 12 tim. 5 min. Den i instundande
sommartidtabell nyinlagda expresstågförbindelsen Malmö—Oslo
kommer att nedbringa restiden ytterligare — exempelvis mellan nämnda
städer till 8 1/2 tim. eller med i runt tal 3 timmar i jämförelse med nuvarande
snabbaste tåglägenhet. Den ytterligare tidsvinst, som kan vara att
påräkna genom anläggande av en ny mellanriksbana, hänför sig huvudsakligen
till den geografiska vägförkortningen, vilken såsom i motionerna
nämnts utgör omkring 3 mil — eller närmare bestämt 28 km över Svinesund
— och ej torde medföra större tidsbesparing än 20 ä 30 minuter (mot i
motionerna angivna ungefär en timme).

Ej heller de i punkten 1 b anförda — av motionärerna likaledes åberopade
— argumenten torde numera kunna tillmätas samma betydelse som
tidigare. En väsentlig del av den av kommissionen till omkring 1 milj. kronor
årligen beräknade vinsten för trafikanterna hänförde sig nämligen till
det förhållandet, att en ny mellanriksbana skulle eliminera två svenska
privatbanor. I och med att dessa förvärvats av svenska staten och fr. o. m.
den 1 juli 1948 helt inlemmats i statens järnvägar ha de på den svenska
järnvägssträckan tidigare utgående övergångsavgifterna i godstrafik ävensom
den brutna avgift sberäkningen i persontrafik emellertid bortfallit. Trafikanterna
ha med andra ord redan kommit i åtnjutande av en del av nyssnämnda
vinst. Vad som härefter ytterligare kan vara att vinna i avgiftshänseende
är endast verkningarna av själva vägförkortningen, vilken —
relativt sett — icke kan betyda så mycket, enär tariffvägen Göteborg—Oslo
som redan nämnts endast skulle bli 28 km kortare över Svinesund än den
nu är över Mellerud och Kornsjö. Nyssnämnda förstatligande av Bergslagernas
järnvägar och Dalslands järnväg bär även medfört större handlingsfrihet
i vad gäller beviljandet av särskilda fraktnedsättningar.

Av samma anledning ha de i punkterna 1 c och d angivna skälen likaledes
helt eller delvis bortfallit numera.

Vad därefter angår de av kommissionen under punkterna 2 och 3 sammanfattade
skälen är att beakta, att statens järnvägar numera bedriver en
omfattande omnibustrafik såväl i norra delen av Vette härad med Strömstad
som centrum som i Bullarens härad med anslutning till Hällevadsholm
och Dingle. Svinesundsbrons tillkomst har vidare möjliggjort och medfört
ett avsevärt förbättrat konimunikationsutbyte mellan Sverige och Norge,
bl. a. i vad gäller bussförbindelserna mellan Strömstad och Halden. Slutligen
må erinras om den förbättring i Bohusbanans standard och utrustning, som
sedan år 1923 åstadkommits och ytterligare är att motse i och med den
upp till Uddevalla redan fullbordade och om något år även för den återstående
delen Uddevalla—Strömstad slutförda elektrifieringen. Med hänsyn
till ovan angivna kommunikationsförbättringar kan en mellanriksbana enligt
järnvägsstyrelsens mening nu icke heller ur provinsiella och mera lokala
synpunkter tillmätas samma stora betydelse som vid tidpunkten för
mellanriksbanekommissionens överväganden.

Det av kommissionen i punkten 4 angivna argumentet, att en mellanriksbana
kunde förväntas åstadkomma ett förbättrat ekonomiskt utbyte för
svenska statsbanorna, torde likaledes böra bedömas väsentligt annorlunda
än vad kommissionen under då rådande förhållanden hade anledning att
göra, sedan Bergslagsbanan och Dalslands järnväg förstatligats.

Statsutskottets utlåtande nr 174

13

Sammanfattningsvis torde alltså kunna konstateras, att de av mellanrikshanekommissionen
på sin tid för anläggandet av en inellanriksbana åberopade
skälen numera antingen helt eller eljest till en väsentlig del bortfallit
på grund av därefter inträdda ändrade förhållanden.

De skäl som enligt kommissionens mening ansågos tala mot en sådan
anläggning — nämligen dels olägenheterna av en rätt betydande kapitaluppoffring
i en kapitalfattig iid och dels det sannolikt försämrade ekonomiska
driftresultatet för järnvägarna tillsammantagna — kvarstå däremot
oförminskade. Till dessa negativa skäl torde nu ytterligare böra läggas dels
att de delar av den nuvarande järnvägsförbindelsen mellan Norge samt Sverige
och kontinenten, som vid tidpunkten för mellanriksbanekommissionens
utredningar voro i enskild ägo, sedan dess förvärvats av svenska staten,
dels att såväl dessa delar som den norska delen av berörda järnvägsförbindelse
även blivit elektrifierade, och att den nuvarande mellanriksbaneförbindelsen
på grund härav numera besitter långt bättre förutsättningar än
tidigare att ombesörja trafiken mellan Norge och kontinenten via Sverige.
Under sådana förhållanden synas de särskilt från svensk sida redan inom
mellanriksbanekominissionen yppade betänkligheterna mot att överflytta
genomgångstrafiken till en ny mellanriksbaneförbindelse böra tillmätas
ökad vikt, enär en sådan åtgärd skulle nödvändiggöra en ännu mera genomgripande
nedrustning av bandelarna Göteborg—Mellerud—Kornsjö ävensom
anslutande järnvägssträcka på norska sidan och innebära en ännu mera betydande
uppoffring av i dessa bandelar nedlagt kapital än som av kommissionen
bedömdes bliva fallet.

I sitt den 25 november 1925 avgivna utlåtande över mellanriksbanekommissionens
betänkande framhöll järnvägsstyrelsen bl. a. att den ifrågasatta
mellanriksbaneförbindelsen i helt övervägande grad måste anses vara ett
norskt intresse, och att de svenska statsmakterna därför åtminstone för det
dåvarande torde sakna anledning taga initiativ till planens förverkligande.
Detta initiativ borde allt fortfarande stanna i Norge. De svenska statsmakterna
syntes dock böra påtaga sig sin andel i planens genomförande, om och
när Norge för sin del eventuellt framförde önskan därom. För det fall att
från norskt håll skulle begäras vidare förhandlingar i frågan borde emellertid,
framhöll styrelsen vidare, såsom en oeftergivlig förutsättning uppställas
förbehållet, att förhandlingarna skulle gälla Svinesundsalternativet, vilket
ensamt av föreliggande alternativ på ett rationellt sätt tillgodosåge de
viktigaste av de trafikspörsmål, som den nya mellanriksbanan vore avsedd
att lösa, samtidigt som detsamma för Sveriges vidkommande vore avgjort
överlägset övriga alternativ i järnvägsekonomiskt hänseende.

På grund av de förändringar i kommunikationsförhållandena och därmed
i bedömningsläget, som enligt vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen
sedan dess inträtt, framstår det för närvarande än mera uppenbart
än tidigare, att en dylik mellanriksbaneförbindelse i första hand är en norsk
angelägenhet, och att, därest de på 1920-talet dryftade planerna anses böra
förverkligas, ett nytt initiativ i frågan alltså bör komma från Norge. Det torde
emellertid böra nämnas, att en av norska stortinget år 1923 godkänd plan
för järnvägsbyggandets fortsättande i Norge icke upptog ifrågavarande projekt,
och all icke heller i en av norska samferdselsdepartementet år 1948
i medling nr 07 — för stortinget framlagd redogörelse »om foreliggende
krav om anlcgg av jernbaner» finnes någonting nämnt om en mellanriksbana
över gränsen i Bohuslän, trots att denna redogörelse omfattar järnvägsprojekt
till ett sammanlagt belopp av över 5 miljarder norska kronor.

All döma härav synes i varje fall ännu något nämnvärt intresse från
norsk sida icke föreligga för planens förverkligande.

14

Statsutskottets utlåtande nr 174.

Med hänsyn till anförda omständigheter anser järnvägsstyrelsen, att den
svenska regeringen saknar anledning att för närvarande hänvända sig till
vederbörande norska myndigheter i och för förnyad undersökning av frågan
om anläggande av en mellanriksbana över gränsen i Bohuslän, och får
därför hemställa, att utskottet måtte avstyrka motionerna I: 36 och II: 36.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Av motionerna framgår, att den år 1921 tillsatta svensk-norska mellanriksbanekominissionen
i sitt år 1923 avgivna betänkande framhöll, att Bohusläns
kommunikationer voro ofullkomliga bland annat därigenom, att
järnvägsförbindelse blott fanns i den ena riktningen och att sjökommunikationerna
ej kunde nå det inre av landskapet. Kommissionen anförde vidare:

Vid nuvarande förhållanden har Bohuslän obetingat ett avsides och partiellt
isolerat läge, men efter sammanknytningen blev kommunikationsläget
vida gynnsammare och provinsen inkorporerad i ett större ekonomiskt sammanhang.
Den högst olikartade utvecklingen av näringslivet i provinserna
å ömse sidor om riksgränsen torde giva betingelser för ett livligare ekonomiskt
utbyte dem emellan blott kommunikationerna kunde ordnas, och för
Bohusläns del skulle det med säkerhet medföra ett ekonomiskt uppsving.

Motionärerna framhålla, att berörda uttalande på ett förträffligt sätt belyser
läget och i stort sett äger sin giltighet än i dag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill i anledning härav framhålla, att
kommissionen icke hade möjlighet att förutse den utveckling bilismen undergått
sedan 1923. Sålunda måste, särskilt med hänsyn till den betydelse
bilismen fått för de mera lokala transporterna, ett annat utgångsläge numera
anses föreligga för bedömande av behovet av en förlängning av mellanriksbanan
över gränsen i Bohuslän.

Under senaste årtiondena hava stora belopp investerats i vägbyggnader i
norra Bohuslän. Sålunda har numera bland annat rikshuvudväg 2 Trelleborg—Göteborg—Svinesund
anslutits till norska vägnätet genom broförbindelsen
vid Svinesund.

Därest en utredning rörande mellanriksbanan anses i nuvarande statsfinansiella
läge böra komma till stånd, bör därför enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening vid en sådan utredning även beaktas möjligheterna
att genom landsvägstransporter tillgodose det föreliggande kommunikationsbehovet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Såsom i motionerna framhålles ha, särskilt genom stenindustriens tillbakagång,
de ekonomiska förhållandena i norra Bohuslän under en lång tid
varit stadda i tillbakagång. En betydande folkminskning har i samband härmed
ägt rum. De åtgärder, som vidtagits för att hejda "tillbakagången, hava
väl icke varit resultatlösa men hava dock icke i tillräcklig omfattning kunnat
förbättra läget. Att de dåliga kommunikationsförhållandena och icke
minst den omständigheten, att Bohusbanan saknar anknytning till det norska
järnvägsnätet, medverkat till att försvåra länsdelens utveckling, finner
länsstyrelsen antagligt, och länsstyrelsen är för sin del övertygad om att en
utbyggnad av Bohusbanan till mellanriksbana skulle bliva länet till betydande
nytta. Länsstyrelsen vill därför livligt tillstyrka, att en sådan utredning,
som i motionerna åsyftas, får komma till stånd.

497647. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.