16

Statsutskottets utlåtande nr 126.

Nr 126.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete, dels ock väckt motion om ersättning av
statsmedel till I. L. Homman i anledning av olycksfall
i arbete.

(3:e avd.)

I propositionen nr 144 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen medgiva att till Ebba Vendla Vilhelmina Eriksson må av
statens järnvägars driftmedel utbetalas en livränta å 1 200 kronor för år,
räknat fr. o. m. den 19 december 1946, så länge hon lever ogift.

Ebba Eriksson hade i mer än trettio år sammanbott med banarbetaren
vid statens järnvägar Karl Johan Isidor Hjelm, vilken den 18 december 1946
på hemväg från sitt arbete blev påkörd och dödad av ett tåg.

Under hänvisning till vad som anförts i propositionen nr 40 till innevarande
års riksdag föreslår departementschefen, att Ebba Eriksson tillerkännes
ersättning efter samma grunder, som skulle ha gällt, därest äktenskap i
legal form kommit till stånd.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Pettersson i Ersbacken väckt motion (II: 234),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att ersättning av statsmedel efter
riksförsäkringsanstaltens grunder må tillerkännas Ivar Lennart Homman
från Brötjärna i Kopparbergs län.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

I anledning av motionen har yttrande från riksförsäkringsanstalten under
hand inhämtats, vilket såsom bilaga fogats vid detta utlåtande (Bilaga).

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag angående livränta till Ebba
Eriksson.

Vad angår motionen får utskottet erinra, att enligt försäkringsrådets utslag
Ivar Lennart Hommans fader vid olycksfallet var att anse som hans
arbetsgivare, i följd varav ersättning icke kunde tillerkännas den skadade.
Ehuru utskottet i likhet med motionären funnit omständigheterna i det nu
föreliggande fallet ömmande, har utskottet likväl med hänsyn till vad som

Statsutskottets utlåtande nr 126.

17

anförts i riksförsäkringsanstaltens yttrande icke ansett sig kunna tillstyrka
bifall till motionen. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla, att
frågan om olycksfallsförsäkring f. n. är föremål för översyn inom socialvård
skommittén.

Utskottet hemställer alltså,

a) att riksdagen må medgiva, att till Ebba Vendla Vilhelmina
Eriksson av statens järnvägars driftmedel utbetalas
en livränta å 1 200 kronor för år, räknat fr. o. m. den 19
december 1946, så länge hon lever ogift;

b) att motionen II: 234 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 6 maj 1949.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 123.

Reservation

av herr Boman.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 10 samt. 1Vr 12g -120.

18

Statsutskottets utlåtande nr 126.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskotts tredje avdelning.

I skrivelse den 3 mars 1949 har statsutskottets tredje avdelning anhållit
om riksförsäkringsanstaltens yttrande över en i andra kammaren väckt motion,
nr 234, om ersättning av statsmedel till I. L. Homman i anledning av
olycksfall i arbete.

1 anledning härav får riksförsäkringsanstalten, med återställande av de
under hand överlämnade handlingarna i ärendet, anföra följande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens erfarenhet förekommer det i stor utsträckning,
att yrkesutövare av olika kategorier såsom smeder, plåtslagare
eller snickare med egen verkstad, byggmästare m. fl., vilka — i likhet med
den skadades fader i det nu föreliggande fallet — med avseende å åtagna
arbeten befinnas vara att betrakta såsom självständiga företagare i olycksfallsförsäkringslagens
mening, i dylika arbeten sysselsätta sina hemmavarande
barn. I den mån frivillig försäkring icke tecknats för barnen, äro
dessa på grund av bestämmelserna i 2 § andra stycket i lagen därvid undantagna
från försäkringen enligt densamma. Ehuru anstalten på olika sätt
sökt sprida kännedom om och verka för anslutning till den frivilliga försäkringen,
har denna möjlighet att få de hemmavarande barnen inbegripna under
försäkringen i icke obetydlig utsträckning lämnats outnyttjad. I ett
stort antal fall torde dessa därför alltjämt vara oförsäkrade. Att närmare
angiva, i vilken omfattning detta är förhållandet, låter sig icke göra. Anstalten
vill dock framhålla, att anstalten under år 1948 i 346 fall avslagit
gjorda framställningar om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen i
anledning av olycksfall, som drabbat hemmavarande barn eller föräldrar.
Ett bifall till den föreliggande motionen torde, med hänsyn till vad ovan
sagts, kunna komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser. Principiella
betänkligheter möta även enligt anstaltens mening mot att i visst fall
göra avsteg från grundprincipen, att arbetsgivarens hemmavarande barn äro
undantagna från den obligatoriska försäkringen.

Stockholm den 13 april 1949.

ÄKE NATT OCH DAG.

E. GRANSTEDT.

497604. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.