Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående reglering av förbrukningen an
elektrisk kraft, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad proposition, nr 82, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 249 av herr Domö m. fl. och
nr 250 av herr Osvald; ävensom
inom andra kammaren
nr 315 av herr Sjölin m. fl. och
nr 316 av herr Håstad m. fl.
I motionerna I: 250 och II: 315, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
måtte avslå propositionen och i stället besluta förlänga nuvarande
lag i ämnet att gälla till och med den 30 juni 1950.
I likalydande motionerna I: 249 och II: 316 har yrkats, dels att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition, dock med den ändringen att giltighetstiden
för den föreslagna lagen måtte begränsas till den 30 juni 1950,
dels ock att riksdagen i samband med lagens antagande måtte göra ett uttalande
i viss i motionerna angiven riktning beträffande prövningen av
ransoneringsåtgärder.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft och gas gäller, enligt lagen den 2 april 1948 (nr 134), till
och med den 30 juni 1949.
Enligt 1 § i lagen erfordras för att lagens materiella bestämmelser skola
träda i tillämpning särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må
meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 2 avd. Nr 9—10.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas
av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är
samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Kungl. Maj :t ensam.
Sedan 1941 års riksdag enligt skrivelse nr 503 lämnat samtycke, som
nyss sagts, har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 12 december 1941 (nr
.926) förordnat, att ifrågavarande bestämmelser tillsvidare skola äga tilllämpning.
I skrivelse den 28 december 1948 till Kungl. Maj :t hemställde bränslekommissionen
på anförda skäl, att giltighetstiden av lagen den 12 december
1941 måtte utsträckas till och med den 30 juni 1954, att motiveringen för
lagen måtte ändras så, att lagen skulle kunna tillämpas även vid försörjningssvårigheter,
som icke voro föranledda av krig eller krigsfara, samt
att, därest Kungl. Maj:t så funne lämpligt, lagens förlängning måtte bestämmas
att omfatta endast regleringen av elektrisk kraft.
Över bränslekommissionens framställning avgav vattenfallsstyrelsen
yttrande.
Vid remiss den 28 januari 1949 av lagförslaget till lagrådet anförde föredragande
statsrådet, statsrådet Ericsson, bland annat följande:
»Av det förut anförda framgår, att bränslekommissionen icke längre anser
en beredskapslagstiftning av ifrågavarande slag för gas behövlig. Till
denna uppfattning kan jag ansluta mig.
■ Vad åter angår den elektriska kraften ha såväl vattenfallsstyrelsen som
bränslekommissionen uttalat sig för en förlängning av lagen. Som skäl härför
anföres, att genom de senaste årens kraftiga industriella expansion risk
föreligger för att efterfrågan på elektrisk kraft kommer att överstiga tillgången,
särskilt i tider av dålig vattentillgång. Dessa farhågor ha under
det senast förflutna året ytterligare accentuerats därigenom, att utbyggandet
av kraftverken på grund av materialsvårigheter avsevärt försenats.
Denna risk beräknas komma att kvarstå åtminstone ett par år in på 1950-talet. Om på grund härav en begränsning av kraftförbrukningen blir nödvändig,
torde det vara lämpligare att genomföra en sådan med stöd av
föreskrifter från statsmakternas sida än genom åtgöranden av kraftleverantörerna.
För kraftleverantörerna är det av väsentlig vikt vid uppgörande
av kraftleveranskontrakt, att det finnes en lagstiftning, som åtminstone
under viss tid framåt ger möjlighet till sådana regleringsåtgärder. På grund
bärav hemställa myndigheterna om en femårig förlängning av gällande
beredskapslagstiftning, i vad den angår elektrisk kraft.
De anförda skälen synas mig klart giva vid handen, att behov av fortsatt
beredskapslagstiftning beträffande elektrisk kraft föreligger. Såsom framhållits
av bränslekommissionen, kan det emellertid knappast anses riktigt
att — åtminstone för en flerårig period framåt — beteckna de omständig
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
heter, som nu kunna antagas motivera åtgärder av ifrågavarande slag, såsom
av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Det synes därför
lämpligare att i fortsättningen icke göra lagens tillämpning beroende av sådana
villkor utan i stället låta lagen under viss tid framåt giva Kungl. Maj :t
befogenhet att utfärda bestämmelser om förbrukningen av elektrisk kraft,
om situationen blir sådan, att behov av dylika bestämmelser uppenbarligen
föreligger.
Jag finner därför lämpligt, att den nu gällande lagen om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas ersättes med en ny lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft, vilken erhåller begränsad giltighetstid.
Beträffande längden av denna tid ha vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen
föreslagit, att lagen skulle gälla till och med den 30 juni 1954.
Då de skäl, som anförts till stöd för förslaget, synas bärande, instämmer,
jag härutinnan.»
Lagrådets flesta ledamöter förklarade, att de ansågo sig kunna lämna
det remitterade förslaget utan erinran.
En ledamot av lagrådet anförde bland annat:
»Då, såsom för närvarande, statlig ransonering av elektriska kraften kan
tillgripas endast under krig eller krigsfara eller utomordentliga av krig
föranledda förhållanden, blir åtgärden, liksom annan krigstidsransonering,
motiverad av ofrånkomliga krav, grundade i folkförsörjnings- och kanske
även krigsberedskapsbehov, för vilka vanliga rättsgrundsatser kunna få
tåla jämkning.
Enligt förslaget däremot skulle befrielse från åtagna förpliktelser — eller
rättare sagt skyldighet att icke uppfylla dem -— kunna inträda utan något
samband med krig. Den föreslagna lagtexten begränsar över huvud icke
de skäl, som skulle kunna föranleda ransonering, annorledes än så, att behovet
skall kunna förutses komma alt överstiga tillgången inom riket. Genom
att prövningen lagts i Konungens hand vinnes visserligen att man
äger förutsätta, att åtgärden skulle tillgripas, endast om den stode i överensstämmelse
med de skäl som föranlett förslaget. Men huruvida dessa
äro tillräckliga för så stora ingrepp i välförvärvade rättigheter, som bär
avses, må ifrågasättas. Vad som åberopats är nämligen mindre att det kan
väntas bli omöjligt för kraftleverantörerna att fullgöra sina redan uppkomna
förpliktelser än att de med hänsyn till dessa skulle kunna bli
tvungna att visa återhållsamhet vid tecknande av nya kontrakt; de skulle
icke kunna riskera att åtaga sig nya leveranser i obegränsad utsträckning
utan att därvid förbehålla sig rätt att själva minska dessa leveranser och
alltså företaga ett slags privat ransonering inom avtalens egen ram. Frågan
blir, huruvida lagstiftaren bör tillstädja att de, som äga rätt till leverans,
nödgas utan gotlgörelse vidkännas inskränkning i sin rätt för att nytillkommande
abonnenter må få större tilldelning än den, vartill de eljest
skulle kunna förvärva rätt.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Det är möjligt att det här ytterst gäller så betydande allmänna intressen,
att ej ens under fredstid grundsatsen om respekt för välförvärvade rättigheter
kan upprätthållas. Rättigheterna avse ju sådana landets tillgångar,
vilka icke utan skada för näringslivets utveckling kunna reserveras för
vissa företag eller ändamål. Med det i 1 § använda uttrycket, att tillgången
ej förslår för behovet, skulle då få förstås icke blott att efterfrågan är större
än tillgången utan även att det allmänna har behov av att nya företag få
del i krafttillgången. Men även i detta fall synes dock all möjlig hänsyn
böra visas anspråken att få njuta skydd för sin rätt, särskilt när denna
uppkommit, innan man hade anledning räkna med en sådan fredstidsransonering,
varom nu är fråga. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke
gottgörelse för intrång eller förlust borde utgå till innehavare av dylik äldre
rätt eller om icke staten borde utöva kontroll över nya upplåtelser, som
kunna framkalla eller förstora ransoneringsbehovet. Sker intetdera, synes
åtminstone vid ransoneringen böra tagas någon hänsyn till om rättigheten
upplåtits före eller efter lagens tillkomst eller fråga kanske är om konkurrens
mellan dem, som äga rätt, och dem, som blott önska förvärva sådan.
Den enda ledning för utarbetande av ransoneringsgrunderna, som förslaget
innehåller, är emellertid den i 3 § gjorda anvisningen, som väl i och för sig
är riktig men knappast tillräcklig i betraktande av ransoneringens innebörd.»
Det genom propositionen framlagda lagförslaget överensstämmer, frånsett
saklig ändring beträffande ett detalj spörsmål och vissa redaktionella
jämkningar, med det till lagrådet remitterade. I propositionen har statsrådet
Ericsson i anledning av lagrådsbehandlingen anfört bland annat
följande:
»Till eu början bör understrykas, att ifrågavarande lag är avsedd att tilllämpas
endast i kritiska situationer, betingade av att tillgången på elektrisk
kraft förutses bliva så knapp, att en elektricitetsransonering måste företagas
eller eventuellt andra restriktioner beträffande kraftförbrukningen
genomföras. Även om man vid utformandet av en reglering av ifrågavarande
slag alltid måste eftersträva att i så ringa grad som möjligt göra intrång
i bestående rättsförhållanden, kommer det i många fall icke att kunna
undvikas, att en kraftförbrukare icke kan få ut den kvantitet elektrisk
kraft, vartill han är berättigad enligt avtal. Det enskilda intresset måste
här få vika för samhällsintresset. Delta kan kräva, att en kraftförbrukare
med ett relativt nytt kraftleveranskontrakt blir bättre tillgodosedd än en
förbrukare med äldre kontrakt, nämligen om kraften i förra fallet skall
användas till ändamål, som ur samhällets synpunkt äro särskilt viktiga.
På grund av lagstiftningens speciella karaktär synes det icke lämpligt att
i lagen införa särskilda regler om ersättning för förlust, som en kraftförbrukare
kan vållas genom att han icke kan utfå den kvantitet elektrisk
kraft, vartill han kontraktsenligt är berättigad. Icke heller kan jag för
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
orda en fortlöpande kontroll av nya upplåtelser av elektrisk kraft, som
kunna framkalla eller förstora ransoneringsbehovet. Den närmare utformningen
av en elektricitetsransonering torde icke böra i lagen regleras närmare
än som skett.»
Utskottet. Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget
innebär, att 1941 års lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
och gas skall ersättas med en ny lag om regleringen av förbrukningen av
elektrisk kraft. Reglering av förbrukningen av gas omfattas icke av den
föreslagna lagen. Denna skiljer sig från den nu gällande lagen vidare i
första hand därutinnan, att den i sistnämnda lag upptagna förutsättningen
för förordnande om tillämpning av lagen — nämligen att krig, krigsfara
eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden skola föreligga —
icke bibehållits. Enligt den föreslagna lagen erfordras vidare ej — i motsats
till vad som gäller enligt nuvarande lag — riksdagens medverkan vid
förordnande om tillämpning av lagen. Medan 1941 års lag, som ursprungligen
gällde till och med den 30 juni 1943, därefter successivt förlängts för
ett år i sänder, föreslås den genom propositionen framlagda lagen skola
gälla fem år eller till och med den 30 juni 1954.
Någon meningsskiljaktighet råder icke om att läget på kraftförsörjningens
område för närvarande är sådant, att möjlighet under den närmaste
tiden måste finnas att kunna genomföra reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft. I samtliga i ämnet väckta motioner föreslås emellertid, att
lagstiftning för dylikt ändamål nu måtte antagas allenast för tiden till och
med den 30 juni 1950. Med hänsyn till den tidsutdräkt som städse och de
särskilda svårigheter som för närvarande äro förenade med byggande av
kraftverk finner utskottet i likhet med föredragande statsrådet att det åtminstone
några år framåt måste anses föreligga risk att den situation kan
uppstå, att förefintlig efterfrågan på elektrisk kraft ej kan tillgodoses. Då
det sålunda redan nu kan förutses, att behov av sådan lagstiftning som den
genom propositionen framlagda förefinnes för flera år framåt, tala enligt
utskottet rent praktiska skäl för att antaga lagen att redan nu gälla den
tid som den kan bedömas erforderlig. Den föreslagna tiden av fem år synes
väl avvägd.
Då sålunda enligt utskottet lagstiftning bör komma till stånd för en femårsperiod,
synes det utskottet -— om också behovet av lagstiftningen ytterst
bottnar i de av kriget förorsakade hindren mot att i erforderlig utsträckning
utbygga kraftverken — icke riktigt att angiva de omständigheter, som
kunna aktualisera behovet av tillämpning av lagstiftningen såsom utomordentliga
av krig föranledda förhållanden. Sedan mot slutet av femårsperioden
utbyggnaden av kraftverken kan förväntas ha avsevärt fortskridit,
torde nämligen behov av tillämpning av lagstiftningen förutsätta, att
även något annat förhållande tillkommer, såsom att nederbörden varit osed
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
vanligt ringa eller dylikt. Utskottet får därför, med avstyrkande av det i
motionerna 1:250 och 11:315 framställda yrkandet att erforderlig lagstiftning
måtte åstadkommas genom förlängning av nuvarande lag i ämnet,
tillstyrka vad som föreslås i propositionen i detta hänseende.
Utformningen av en reglering av förbrukningen av elektrisk kraft får
uppenbarligen bero på det vid varje tidpunkt föreliggande kraftförsörjningsläget.
Förskjutningar i detta kunna förväntas inträffa med ganska
korta mellanrum, och ransoneringen bör givetvis nära anpassas till det vid
varje tidpunkt rådande läget. På grund härav synes ransoneringens utformning
böra ankomma på Kungl. Maj :t. Utskottet finner därför icke bärande
skäl föreligga för riksdagen att, på sätt i motionerna I: 249 och II: 316 påyrkats,
uttala som ett önskemål, att Kungl. Maj :t i de särskilda fall, där
detta är praktiskt möjligt, skulle lämna riksdagen tillfälle att yttra sig över
ransoneringens huvudprinciper. I samband härmed vill utskottet också betona,
att såsom föredragande statsrådet understrukit lagen är avsedd att
tillämpas endast i kritiska situationer.
Mot det framlagda lagförslagets detaljutformning har utskottet ej funnit
anledning till annan erinran än att utskottet beträffande 4 § i förslaget
föreslår vissa jämkningar av redaktionell natur.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget, måtte med avslag å motionerna I: 249, I: 250,
11:315 och 11:316 för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Därest på grund av bristande tillgång på vattenkraft eller av annan orsak
tillgången på elektrisk kraft inom riket under viss tidsperiod kan förutses
ej komma att förslå för att tillgodose behovet därav, må reglering av
förbrukningen av dylik kraft ske i enlighet med vad i denna lag sägs.
2 §.
Förordnande om åtgärder, som i 1 § avses, meddelas av Konungen samt
må innefatta föreskrift såväl om kraftens fördelning mellan förbrukarna
som om användningen i övrigt av tillgänglig kraft.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Konungen äger uppdraga åt myndighet, som Konungen bestämmer, att
meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av förordnande, som avses
i första stycket.
3 §•
Vid meddelandet av föreskrift enligt 2 § skall tillses, att behov, vilkas
täckande är av särskild vikt för befolkningen eller produktionen eller eljest
för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.
4 §•
Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger
det ägare eller innehavare av sådan
anläggning för alstrande eller
tillhandahållande av elektrisk kraft
(kraftföretag), som avses med föreskrift
enligt 2 § eller som tillhandahåller
kraft åt av dylik föreskrift
berörda förbrukare, att enligt anvisningar
av Konungen eller myndighet,
som i 2 § sägs, vidtaga åtgärder för
att i görligaste mån förhindra överträdelser
av föreskriften.
4 §•
Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger
det ägare eller innehavare av sådan
anläggning för alstrande eller
tillhandahållande av elektrisk kraft
(kraftföretag), som avses med föreskriften
eller som tillhandahåller
kraft åt av föreskriften berörda förbrukare,
att enligt anvisningar av
Konungen eller myndighet, som i
2 § sägs, vidtaga åtgärder för att i
görligaste mån förhindra överträdelser
av föreskriften.
5 §•
Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än
han enligt föreskrift jämlikt 2 § äger uttaga, skall där Konungen så förordnar
vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den
enligt föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående
avgift en särskild överuttagningsavgift.
Överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,
samt tillfaller kronan.
6 §•
Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen eller myndighet som i 2 § sägs, uppbära
och redovisa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits
från företaget.
Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget
att enligt anvisningar av Konungen eller myndighet som i 2 §
sägs avstänga förbrukaren från vidare kraftuttag.
Konungen må, där särskilda skäl därtill föranleda, befria förbrukare från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift, som påförts honom.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
7 §•
Har ägare eller innehavare av kraftföi’etag eller av sådan järnvägs- eller
spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid
vilken elektrisk kraft användes för annat ändamål än för belysning, uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande företaget eller anläggningen
meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes med dagsböter eller
fängelse.
Har annan förbrukare av krpft än i första stycket avses uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet använt kraft för annat ändamål än sådant, vartill han
enligt meddelad föreskrift äger använda kraft, dömes till enahanda straff
som i första stycket sägs.
8 §•
Underlåter ägare eller innehavare av kraftföretag att fullgöra vad honom
åligger enligt 4 eller 6 §, må myndighet, som Konungen bestämmer, vid
vite tillhålla den försumlige att fullgöra dylikt åliggande.
9 §•
Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag
eller av anläggning, varom förmäles i 7 §, skall, såvitt angår kommunalt
kraftföretag eller kommunal anläggning, i stället hava avseende å
föreståndaren.
10 §.
Böter och viten tillfalla kronan.
11 §•
Konungen äger meddela närmare föreskrifter angående tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den
30 juni 1954. Föreskrift, som meddelas med stöd av lagen, skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet.
Vad i lagen stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet
begånget brott, som i lagen avses, skall dock äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla. Vad nu sagts skall ock, i den mån
Konungen ej annorledes förordnar, äga tillämpning i fråga om skyldighet
att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft, som uttagits under tid,
då föreskrift jämlikt 5 § om dylik avgift varit gällande.
Stockholm den 24 mars 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund*, Wistrand,
Hallagård*, Sten, Nils Elowsson och Uhlén;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo, Ryberg,
fru Johansson i Norrköping*, herrar Stjärne, Lundberg, Andersson i
Alfredshem* och fru Ewerlöf.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Holmbäck, Wistrand, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Ryberg,
Stjärne och fru Ewerlöf, vilka anse, att lagen bör givas giltighetstid endast
till och med den 30 juni 1950, och i enlighet härmed hemställa,
A. att riksdagen måtte för sin del antaga förslag till lag
i enlighet med den lydelse, varom utskottet ovan hemställt,
dock med den avvikelsen att första stycket av slutstadgandet
erhåller följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30 juni
1950. Föreskrift, som meddelas med stöd av lagen, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet.
B. att motionerna 1:249, 1:250, 11:315 och 11:316, i
den mån de icke besvarats genom vad under A. hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 2 avd. Nr 9—10.