Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
av möjligheterna att använda å ofri grund
belägna magasin och dylika byggnader såsom kreditobjekt
m. m.

Andia lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 113 i första kammaren av herr Persson,
Ivar, m. fl. och nr 132 i andra kammaren av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning angående lagstiftning
dels för möjliggörande av att använda å ofri grund belägna magasin och
dylika byggnader såsom kreditobjekt, dels om möjlighet att vinna förlängning
av upplåtelseavtal om mark där nyss angivna byggnader äro uppförda
och eventuellt att finna lämpliga former för en avveckling utan värdeförstörelse
av den gemenskap som föreligger när marken och byggnaderna i
dylika fall tillhöra olika ägare».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.

I lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra
stadgas, att fast egendom är jord å landet och i stad. Till jorden höra bland
annat därå uppförda hus och andra byggnader. Har någon efter särskilt stadgande
eller på annan emot envar gällande grund äganderätt till byggnad å
annans mark blir emellertid byggnaden att anse såsom lös egendom. Byggnad
å tomt som besväras av inskriven tomträtt må ej, ändå att byggnaden
tillhör ägaren av den fasta egendomen, hänföras till denna.

Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör
annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation om Konungen prövar
det nödigt för vissa i lagen närmare angivna ändamål av i huvudsak allmän
eller allmännyttig natur.

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet
markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).
Enligt denna lag kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller
bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus
som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, bliva berättigad att
under vissa förutsättningar tvångsvis tillösa sig marken. Ensittailagen äger

1 —36B 49 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 saml. 2 avd. Nr 4.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

dock ej tillämpning beträffande mark, som i sin helhet tillhör kronan, stad,
köping eller municipalsamhälle, eller å mark som innehaves med tomträtt.

Beträffande nyttjanderätt till fast egendom gäller enligt lagen därom den
14 juni 1907 att avtal varigenom upplåtits nyttjanderätt till fastighet å landet
ej är bindande utöver 50 år, dock att nyttjanderätt må upplåtas åt någon
för livstid. För nyttjanderätt till jord i stad är maximitiden 25 år. Med stadsjord
likställes fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordningen för bebyggande skall iakttagas. Dessa maximitider äga icke
tillämpning å upplåtelse, som sker från kronan. Särskilda bestämmelser om
nyttjanderättstidens längd gälla vid upplåtelse av tomträtt.

I 2 kap. nyttjanderättslagen, som handlar om arrende, finnas i 49 69 §§

för vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, särbestämmelser av för
arrendatorerna förmånlig art. Dessa särbestämmelser äro tillämpliga å upplåtelse
på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad
jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening eller stiftelse.
För små brukningsdelar finns dock visst undantag. Upplåtelse av socialt
arrende för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som
gäller för viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem
år; sådan rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).
Bätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn
påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren
avser, att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatom
kvarsitter å fastigheten. Särskilda bestämmelser gälla därest med avseende
å nytt arrende endera parten vill påkalla ändring i arrendevillkoren,
därvid skiljedomsförfarande kan komma till användning.

Tomträttsinstitutet infördes i svensk rätt genom 1907 års lagstiftning om
nyttjanderätt till fast egendom. Bestämmelser om tomträtt finnas i 4 kap.
nyttjanderättslagen, och därjämte ha supplerande bestämmelser meddelats i
lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt
av fång till sådan rätt, ävensom i en lag samma dag om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt.

Tomträtt är en speciell art av nyttjanderätt. Den innebär förfogande under
viss tid, ej understigande 26 och ej överstigande 100 år, över en tomt inom
område, som är planlagt för bebyggande. Tomträtt kan upplåtas förutom
av stad eller annan kommun och municipalsamhälle av kronan. Därjämte
kan, efter särskild tillåtelse av Kungl. Maj:t, tomträttsupplåtelse ske av
mark hörande till fideikommiss eller annan stiftelse. Jord i enskild persons
ägo kan däremot icke upplåtas under tomträtt.

Till säkerhet för beståndet av tomträtt kan inskrivning av rätten sökas
hos inskrivningsdomaren i orten. Inskrivning av tomträtten har samma ver -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

3

kan som enligt lag i allmänhet gäller angående verkan av inteckning för
nyttjanderätt. Därjämte har den vissa andra rättspåföljder. Efter inskrivningen
skall sålunda byggnad, stängsel och annan för stadigvarande bruk
avsedd anläggning, som finnes å tomten, såsom tillbehör hänföras till tomträtten.
Tomträtt, varför inskrivning är meddelad, kan vidare intecknas för
fordran, vilket innebär att fordringsägaren erhåller panträtt i tomträtten
jämte nyss anmärkta tillbehör. De närmare bestämmelserna om inteckning
i tomträtt ha i tillämpliga delar utformats i överensstämmelse med reglerna
om inteckning i fast egendom. Inteckning till säkerhet för beståndet av
andra rättigheter kan däremot icke ske.

Då den i upplåtelsen bestämda tiden för tomträttens bestånd gått till
ända, återgår tomten till ägaren. Några bestämmelser ha icke meddelats i
lagen om skyldighet för tomtägaren att inlösa byggnader eller annat som
tomträttshavaren uppfört å tomten, utan det har överlämnats åt kontrahenterna
att själva i avtalen reglera detta. Lagen har över huvud taget inga
andra normerande bestämmelser om tomträttsavtalets innehåll än beträffande
föremålet för upplåtelsen och tiden därför. Är enligt avtalet tomtägaren
skyldig att gälda lösen för byggnader och dylikt och är inteckning meddelad
i tomträtten, må emellertid sådan lösen ej utgivas till tomträttshavaren, utan
lösenbeloppet skall nedsättas hos överexekutor. Denne har sedan att fördela
beloppet mellan inteckningshavarna och tomträttshavaren.

Tomträttsinstitutets syfte var enligt motiven till lagen att befordra städernas
bebyggande, underlätta ett ändamålsenligt ordnande av städernas bostads-
och hyresförhållanden och åt det allmänna bevara den naturliga stegringen
av tomtvärdet. Lagstiftaren har närmast tänkt sig tomträtten som
en provisorisk upplåtelseform för egnahemsbebyggelse, företrädesvis i samhällenas
ytterområden. Tomträtt har emellertid kommit att användas även
för upplåtande av mark för hyreshus i inre stadsområden och för industribebyggelse.

Genom de i motionerna berörda instituten förlagsinteckning och inteckning
i jordbruksinventarier kan en säkerhetsrätt stiftas i viss lös egendom.
Inteckningen medför vid konkurs en förmånsrätt i förlagsegendomen eller
inventarierna.

Enligt förordningen den 19 april 1883 angående förlagsinteckning kan
denna form av inteckning begagnas av den som driver industriell rörelse av
viss storlek. Inteckningen omfattar för rörelsen avsedda lösa inventarier och
råvaror samt i rörelsen frambragta alster. Av förlagsinteckning kan, under
vissa närmare angivna villkor, jämväl den använda sig som driver hotell-,
pensionat- eller restaurangrörelse ävensom den som driver apoteksrörelse.

Enligt lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier kan
den som driver jordbruk utfästa, att hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier
skola, utgöra säkerhet för fordran.

Vid 1945 års riksdag behandlades två frågor av intresse i nu förevarande
sammanhang.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

I två likalydande motioner, nr 269 i första kammaren av herr Ström och
nr 312 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl., hemställdes om utredning
rörande möjligheterna att genom lagändring förbättra tomträttsförfarandet som
upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden. Första
lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 46 över motionerna — efter att ha hänvisat
till att upplåtelser av tomträtt skett även för andra ändamål än som
ursprungligen synas ha avsetts — bland annat följande:

När ett rättsinstitut på detta sätt kommit att användas för andra ändamål
än vad lagstiftaren vid dess tillskapande avsett, är det icke överraskande att
luckor och bristfälligheter kommit att visa sig vid institutets tillämpning på
det utvidgade området. Bestämmelserna om tomträtt äro med hänsyn härtill
uppenbarligen i behov av en revision och anpassning till de ändrade förhållandena.
Motionärernas förslag att frågan göres till föremål för en utredning
har också vunnit stöd i samtliga yttranden, som avgivits över motionerna, och
även utskottet vill uttala sin anslutning till detta förslag.

I betraktande av att åtskilliga av de förutsättningar, på vilka tomträttsinstitutet
byggts upp, genom utvecklingen kommit att förskjutas torde det
vara nödvändigt att den ifrågasatta utredningen göres förutsättningslös och
allsidig, och utskottet anser sig därför också sakna anledning att ingå på ett
bedömande av de särskilda bristfälligheter i den nuvarande lagstiftningen,
vilka påvisats i motionerna och i yttrandena.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös och allsidig
utredning av tomträttslagstiftningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Riksdagens skrivelse i anledning av beslutet har överlämnats till lagberedningen
för att tagas i beaktande vid dess arbete för en revision av jordabalken.

Vid samma års riksdag väcktes två likalydande motioner, nr 76 i första
kammaren av herr Elofsson, Gustaf, in. fl. och nr 106 i andra kammaren av
herr Norup m. fl., angående lagstiftning om rätt i vissa fall för innehavare av
en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt över motionerna
avgivna utlåtande nr 73 bland annat följande:

Såsom motionärerna framhållit torde det inom flera av jordbrukets förädlingsindustrier
i icke obetydlig utsträckning förekomma, att anläggning
som hör till industriföretaget uppförts å mark, tillhörig annan än anläggningens
ägare. Det är anledning förmoda, att anläggningen i dylika fall uppförts
för ganska lång tid sedan; numera torde företagaren sällan underlåta att
iakttaga den försiktigheten att förskaffa sig äganderätt till marken, innan
anläggningen kommer till stånd.

Starka skäl kunna sålunda enligt utskottets mening åberopas för en inlösningsrätt
av den art motionärerna föreslagit. Därest rätt till inlösen av mark,
varå industrianläggning uppförts, anses böra införas, torde emellertid dylik
rätt böra tillkomma icke blott de företag som avses i motionerna, nämligen
jordbrukets förädlingsindustrier, utan även industriföretag i övrigt.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner utskottet giltiga skäl föreligga för
att en utredning rörande det nu behandlade spörsmålet kommer till stånd.

Vid utformning av en eventuell lagstiftning i förevarande ämne måste
givetvis noga beaktas, att markägarens berättigade intressen icke åsidosättas
samt att det ingrepp i äganderätten som lagstiftningen måste innebära icke
göres mera vidsträckt än som kan anses oundgängligen påkallat. Att markägaren
bör erhålla full ersättning för den mark som avstås är uppenbart.
Det bör övervägas, huruvida lagstiftningens syfte kan tillgodoses genom att
inlösningsrätten begränsas till sådana anläggningar som finnas uppförda vid
en viss tidpunkt. Utan särskilda skäl torde lagstiftningen sålunda icke böra
gälla jordupplåtelser som ske i framtiden. Tydligen måste för rätt till inlösen
uppställas det villkoret, att anläggningen representerar ett icke obetydligt
värde i förhållande till marken. Det torde även böra krävas, att anläggningen
funnits uppförd under en icke alltför kort tid. Övervägas bör, om för
rätt till inlösen böra uppställas villkor, som ha avseende å anläggningens betydelse
ur allmän eller enskild synpunkt eller å anläggningens beskaffenhet
i övrigt. Att den ifrågasatta inlösningsrätten bör omgärdas med restriktioner
även i andra hänseenden än nu angivits är icke uteslutet.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om utredning, huruvida och under vilka förutsättningar rätt bör
tillerkännas innehavare av industrianläggning å ofri grund att inlösa den mark
varå anläggningen är belägen samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. I en vid utlåtandet fogad reservation av herr
Holmbäck m. fl. yrkades, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan och ärendet är föremål
för beredning inom justitiedepartementet.

Utskottet. I nu förevarande motioner framhålles, att liera av jordbrukets
sammanslutningar låtit uppföra dyrbara byggnader å mark vid järnvägsstationer,
hamnar och liknande platser, oaktat marken, vartill äganderätt av olika
anledningar icke kunnat förvärvas, endast upplåtits genom kortfristiga nyttjanderättsavtal.
Tämligen vanligt torde vara att jämväl industri- och handelsföretag
låtit uppföra lagerlokaler och liknande byggnader å dylik ofri grund.
Skäl kunna uppenbarligen åberopas för önskvärdheten av att, särskilt i de fall
då byggnaderna äro av permanent natur och betingat avsevärda kostnader i
uppförande, kunna använda dem som kreditobjekt.

Då motionärerna icke synas ifrågasätta, att genom lagändring vidga möjligheterna
för byggnadens ägare att förvärva äganderätten till den mark varå
byggnaden är uppförd, finner utskottet ej skäl ingå på berörda spörsmål. Såsom
redogörelsen ovan visar är för övrigt frågan om införande av inlösningsrätt
i vissa fall, likartade med de i motionerna åsyftade, föremål för beredning
inom justitiedepartementet.

En förutsättning för byggnadernas utnyttjande i kreditsyfte i de fall, då
äganderätt till mark, varå en byggnad är uppförd, ej kan förvärvas, torde vara
att garanti finnes för att byggnaden får kvarbliva å marken och nyttjas en
viss bestämd tid av avsevärd längd eller i annat fall att skyldighet föreligger
för markägaren att vid nyttjanderättstidens utgång inlösa, byggnaden. Först

o Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

härigenom synes ett verkligt underlag för en kredit uppkomma. Då sålunda
byggnad å mark, till vilken byggnadens ägare har en endast kortvarig nyttjanderätt,
torde sakna större värde ur kreditsynpunkt, finnes icke anledning
att till övervägande upptaga frågan om de former som skulle kunna tänkas för
utnyttjande av dylik byggnad i kreditsyfte.

Yad angår redan nu befintliga byggnader, som äro uppförda å mark till
vilken byggnadens ägare ej har nyttjanderätt av den art att något nämnvärt
kreditvärde finnes, erfordras för att det med motionerna avsedda syftet skall
uppnås, att byggnadsägaren-nyttjanderättshavaren tillägges rätt att få nyttjanderättskontraktet
förlängt eller att tvinga markägaren att inlösa byggnaderna.
Införande av bestämmelser om dylik rätt skulle emellertid innebära att
man genom lagstiftning rubbade ett redan bestående rättsförhållande och
skulle sålunda vara ett avsteg från de inom civilrätten eljest gällande principerna.
Skäl av social art för ett dylikt avsteg — som skett vid införandet
1943 av bestämmelserna om optionsrätt vid s. k. sociala arrenden — kunna
uppenbarligen icke åberopas i förevarande fall. Fastmera torde den mark,
varom här är fråga, i regel tillhöra kronan eller kommun, som i framtiden
kan behöva taga marken i anspråk vid utvidgning av t. ex. hamn eller järnväg.
I dessa fall tala ett allmänt intresse mot att till förmån för en nyttjanderättshavare
men mot markägarens bestridande medgiva inskränkning i dennes
dispositionsrätt till marken. Av nu anförda skäl torde det näppeligen kunna
ifrågakomma att beträffande redan nu bestående nyttjanderättsupplåtelser
genom lagstiftning giva nyttjanderätten en sådan vidgad innebörd, att en
byggnad, uppförd å den med nyttjanderättsavtalet avsedda marken, bleve
tjänlig som kreditunderlag.

Beträffande framdeles skeende nyttjanderättsupplåtelser av den art som
åsyftas i motionerna — och de därmed likställda fallen, då fråga är om förlängning
vid nyttjanderättstidens utgång av redan nu förefintliga nyttjanderättsupplåtelser
— torde, åtminstone då fråga är om det allmänna tillhörig
mark, som senare kan tänkas komma att behöva användas för något allmänt
ändamål, av skäl som ovan antytts ej heller kunna ifrågakomma att genom
lagstiftning tillägga nyttjanderättshavaren en rätt att mot markägarens bestridande
ernå förlängning av nyttjanderättsavtalet. Ej heller torde det kunna
ifrågasättas att i dylikt fall i lag upptaga en tvingande bestämmelse om
skyldighet för markägaren att inlösa byggnaden.

I de fall åter, där markägaren själv medgiver att med nyttjanderättsupplåtelsen
förenas villkor, som medföra att nyttjanderätten jämte byggnad å
den med nyttjanderättsavtalet avsedda marken är ägnad att utgöra kreditunderlag,
anser utskottet starka skäl tala för att möjlighet bör finnas för nyttjanderättshavaren
att utnyttja detta kreditobjekt. I gällande lagstiftning
finnes redan ett institut, som bereder dylik möjlighet, nämligen tomträttsinstitutet.
Emellertid kan detta institut nu ej vinna tillämpning i alla de
fall, då skäl kunna finnas för nyttjanderättshavaren att begagna nyttjanderätten
för kreditändamål. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

kan denna upplåtelseform nämligen komma till användning endast under förutsättning
bland annat att upplåtelsen avser tomt inom område, som är planlagt
för bebyggande, och att tomten äges av kronan, stad, kommun eller municipalsamhälle
eller tillhör fideikommiss eller annan stiftelse. Om tomträttsinstitutet
finge något vidgat tillämpningsområde, torde möjlighet kunna givas
att i önskvärd utsträckning anlita sådana byggnader, varom nu är fråga, såsom
kreditobjekt. Att införa något nytt institut synes ej behövligt. Enligt utskottets
mening finnes därför skäl att utreda i vilken utsträckning tomträtt bör kunna
komma till användning även i andra fall än enligt gällande lag. Lämpligt
synes tillika vara att i samband därmed till övervägande upptages frågan om
reglering i lag av de spörsmål, som uppkomma i samband med tomträttens upphörande
vid tomträttstidens utgång.

Som ovan anförts har en av 1945 års riksdag framställd begäran om en
förutsättningslös och allsidig utredning av tomträttslagstiftningen överlämnats
till lagberedningen för att tagas i beaktande vid dess arbete för en revision
av jordabalken. Utskottet finner därför lämpligt att jämväl ifrågavarande
motioner överlämnas till lagberedningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville överlämna
motionerna till lagberedningen för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag att revidera jordabalken.

Stockholm den 23 februari 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand*, H:allagård,
Nils Elowsson, Uhlén, Nerman och Nils A. Larsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo, Holm,
Stjärne, Andersson i Alfredshem, Levin*, Carlsson i Bakeröd och fru Ewerlöf.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.