Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
1
Nr 30.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1), dels ock en i ämnet
väckt motion.
Genom en den 5 april 1949 dagtecknad proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 36 § första stycket
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).
Härigenom förordnas som följer.
Där så finnes påkallat till följd av rådande utomordentliga förhållanden
på arbetsmarknaden, må Konungen beträffande visst företag eller viss rörelse
meddela eftergift från bestämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 utöver vad enligt samma lag är medgivet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30
juni 1950. Eftergift, som meddelats med stöd av lagen, må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma väckt motion, nr 389 i andra kammaren av herr
Dahlgren m. fl.
I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 189.»
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
det genom propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de
skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande, får utskottet
hänvisa till propositionen och motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 30.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
I propositionen föreslås med giltighet för tiden den 1 juli 1949—30 juni
1950 en provisorisk lagstiftning i fråga om kvinnornas nattarbete av samma
innehåll som den nuvarande dispenslagstiftningen i samma ämne.
I 19 § första stycket av den till och med den 30 juni 1949 gällande lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd stadgas, att kvinna som användes
i industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället
i regel sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila åtnjuta oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att
tiden mellan klockan 22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna
huvudregel meddelas vissa undantag i 19 § andra stycket samt i 20 och
21 §§. Vid s. k. nödfallsarbete får sålunda kvinna användas till arbete även
å nämnda tid, om blott anmälan därom göres till vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare eller, då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn,
tillstånd därtill beviljats av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare
högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre
tid. Vid säsongarbete eller eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den
oavbrutna 11-timmarsledigheten under högst sextio dagar om året inskränkas
till 10 timmar varje dygn. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar,
som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring,
kan undantag från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.
Såsom ett led i strävandena att förbättra arbetskraftssituationen och därigenom
öka produktionen hos vår råvaruproducerande industri, framförallt
järnindustrien, tillkom år 1948 en provisorisk undantagslagstiftning i fråga
om kvinnornas nattarbete av innehåll att, där till följd av rådande utomordentliga
förhållanden på arbetsmarknaden så finnes påkallat, Konungen
beträffande visst företag eller viss rörelse skall äga meddela eftergift från
bestämmelserna i 19 § första stycket av 1912 års arbetarskyddslag utöver
vad som är medgivet enligt lagen. Denna dispenslag — lagen den 30 juni
1948 (nr 415) angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 §
första stycket lagen om arbetarskydd — trädde i kraft den 1 juli 1948 och
gäller till och med den 30 juni 1949.
Vid utgången av juni 1949 avlöses den nu gällande arbetarskyddslagen av
den vid 1948 års riksdag antagna och den 3 januari 1949 (nr 1) utfärdade
arbetarskyddslagen. De bestämmelser om kvinnors nattarbete, som upptagits
i den nya arbetarskyddslagen, innebära ingen annan saklig ändring
i de hittillsvarande reglerna än att nattarbetsförbudet utsträckts att omfatta
samtliga arbetsställen inom industrien och hantverket. Liksom i 1912
års lag föreskrives sålunda i den nya lagen — 36 § första stycket — att ledigheten
för nattvila skall omfatta minst 11 timmar varje dygn och att tiden
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
3
mellan klockan 22 och 5 skall ingå i ledigheten. Begränsande undantagsbestämmelser,
motsvarande dem som nu gälla, finnas i 36 § andra stycket
och 37 §.
I en den 19 februari 1949 inom socialdepartementet upprättad promemoria
angående dispens från nattarbetsförbudet för kvinnor upplyses om att
Kungl. Maj :t med stöd av 1948 års dispenslag under den gångna tiden medgivit
dispens från nattarbetsförbudet i 13 falJ, huvudsakligast inom järnindustrien,
där dispens beviljats vid bl. a. Domnarvets järnverk, Sandvikens
järnverk, Fagersta bruks järnverk och Avesta järnverk. Dispens har medgivits
både så att arbetet fått börja tidigare än klockan 5 och så att det fått
sluta senare än klockan 22. I två fall har exempelvis dispens beviljats
för tiden mellan klockan 4 och 5, i ett fall för tiden mellan klockan 22 och
22.30 samt i tre fall för tiden mellan klockan 22 och 23. Stundom har dock
dispensen i nu angivna fall blott gällt varannan vecka från måndag till
och med fredag. I flertalet fall har dispensen avsett den vid tvåskiftsarbete
förekommande anordningen med s. k. tätskift eller rundskift under veckans
sista arbetsdygn, och då har dispens medgivits för kvinna att arbeta en gång
i veckan — ibland varannan vecka — mellan klockan 22 och 5. Kombinationer
förekomma även. Så har exempelvis dispens medgivits för tiden
mellan klockan 4 och 5 varje vardag samt därutöver högst en gång i veckan
mellan klockan 22 och 4. I några fall har dispensen knutits till tvåveckorsperioder.
Beträffande frågan huruvida den dispensmöjlighet, som 1948 års lag lämnar,
bör bestå även för tiden efter den 30 juni 1949 ha yttranden avgivits
av arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i Sverige. I samtliga yttranden tillstyrkes
att nuvarande möjligheter till dispens från bestämmelserna om kvinnors
nattvila böra bestå tills vidare även efter den 30 juni 1949.
Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att den aktuella arbetskraftsbristen
inom vissa yrkesområden, som vore en följd av bl. a. den minskade befolkningstillväxten
i de produktiva åldrarna, icke kunde beräknas minska under
den närmaste tioårsperioden. Även på längre sikt torde man få räkna med
att tillgången på arbetskraft bleve begränsad, såvida icke de gifta kvinnorna
i större utsträckning än under de senaste åren sökte sig ut på arbetsmarknaden.
Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att dispenslagen tillkommit med hänsyn
till rådande brist på arbetskraft och till angelägenheten av att öka produktionen.
Någon ändring i dessa hänseenden, som skulle göra lagen obehövlig,
hade enligt styrelsens mening icke skett och torde icke heller kunna
förväntas inom den närmaste tiden.
Landsorganisationen anser att sedan den provisoriska lagstiftningens till -
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
koinst knappast någon sådan förbättring av arbetslcraftsförsörj ningen inträtt
att dispens ej vidare skulle behöva ifrågakomma.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, bär i propositionen
uttalat, att med hänsyn till angelägenheten av att i rådande läge icke
åstadkomma någon rubbning i produktionen nuvarande möjlighet att använda
kvinnlig arbetskraft i arbete nattetid synes böra finnas jämväl efter
den 30 juni 1949.
Beträffande den lagtekniska frågan — fortsatt provisorisk eller permanent
reglering —- ha skilda meningar kommit till uttryck i remissyttrandena.
Statsrådet Möller har i propositionen anfört härom:
»Rörande frågan hur denna dispensrätt i fortsättningen bör lagfästas ha
olika uppfattningar kommit till uttryck. Arbetarskyddsstyrelsen förmenar
att lagstiftningen härom alltjämt bör ha karaktär av en provisorisk undantagslagstiftning,
medan arbetsmarknadsstyrelsen samt arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen anse att dispensmöjligheten bör sanktioneras
i den nya arbetarskyddslagen.
I denna del vill jag hänvisa till vad jag i propositionen nr 162 anfört beträffande
nattarbetsförbudet för kvinnor. Såsom jag där framhållit grunda
sig den nya arbetarskyddslagens bestämmelser i detta hänseende på den av
Sverige ratificerade Bernkonventionen av år 1906, och eventuella ändringar
i arbetarskyddslagen förutsätta en uppsägning av denna konvention. Emellertid
är det, har jag vidare anfört, min avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa
att sådan uppsägning snarast måtte äga rum. Och under mellantiden
— uppsägningstiden är ett år — ämnar jag till vidare prövning upptaga
frågan om de jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet
för kvinnor, som må vara påkallade, samt underställa riksdagen
det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda, å sådan tid att en
eventuell lagändring kan genomföras i omedelbar anslutning till att uppsägningen
av Bernkonventionen trätt i kraft. Med hänsyn till det läge, vari
detta spörsmål sålunda befinner sig, anser jag att dispensrätten t. v. liksom
hittills bör komma till uttryck i en särskild lagstiftning av provisorisk
karaktär.»
Utskottet. Genom propositionen föreslås för tiden den 1 juli 1949—den 30
juni 1950 en provisorisk lagstiftning, vilken lämnar möjlighet för Kungl.
Maj :t att meddela eftergift från det i 1949 års arbetarskyddslag stadgade
förbudet mot kvinnors användande i nattarbete. Den föreslagna lagen är
av samma innehåll som den 1948 beslutade dispenslagen i samma ämne,
vilken gäller till och med den 30 juni 1949.
Till stöd för införandet av 1948 års dispenslag åberopades den rådande
bristen på arbetskraft samt angelägenheten av att öka produktionen. Dessa
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
skäl för en lagstiftning av denna art torde alltjämt äga oförändrad styrka.
Någon sådan förbättring i fråga om tillgången på arbetskraft att den föreslagna
lagen, med dess till ett år begränsade giltighetstid, skulle bliva obehövlig,
torde icke heller vara att förvänta. Såsom av innehållet i propositionen
framgår har, i enlighet med vad som förutsattes vid den nu gällande
lagens tillkomst, dispens beviljats i mycket begränsad utsträckning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 389, antaga
det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
lag angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna i
36 § första stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1).
Stockholm den 17 maj 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Hermansson*, Nils Elowsson, Uhlén och fru Svenson; samt
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Holm, fruarna Sandström,
Johansson i Norrköping, herr Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herr
Carlsson i Bakeröd och fru Ewerlöf*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Johansson i Norrköping.