Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
1
Nr 27.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående övertidsersättning för sjöfolket.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr
Ericsson, Carl Eric, och herr Ohlon samt nr 44 i andra kammaren av herr
Edström.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om omedelbar utredning inom vederbörande
ämbetsverk angående övertidsersättningsbestämmelserna för sjöfolket,
samt att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen det förslag, vartill
denna utredning kan föranleda».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kommerskollegium. Därjämte ha på begäran
av utskottet yttranden avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening och Landsorganisationen
i Sverige, som i sin tur inhämtat yttrande från Svenska sjöfolksförbundet,
samt av Tjänstemännens centralorganisation, som i sin tur inhämtat yttranden
från Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och
Svenska stewartföreningen. Sistnämnda tre yttranden ha i avskrift jämväl
överlämnats till utskottet. Från Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening,
som beretts tillfälle att avgiva yttrande över motionerna, har icke
inkommit något yttrande.
Gällande rätt.
Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 äger enligt 1 § 1 mom. tillämpning
beträffande arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning
eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller
annorstädes. Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Enligt
1 § 3 mom. må, när synnerliga skäl därtill äro, Konungen eller myndighet
som Konungen förordnar medgiva undantag jämväl i övrigt från tilllämpningen
av lagen.
2 § 1 mom. innehåller vissa definitioner. Sålunda sägs bl. a. att i lagen
förstås med skeppstjänst arbete varom i 1 § 1 mom. sägs, med sjöman en
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 27.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
var som förrättar skeppstjänst varå lagen äger tillämpning, med styrman
annan till fartygsbefälet hörande person än befälhavaren, med ekonomipersonal
personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas förplägning
eller uppassning eller andra sysslor som äga samband med dylikt
arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring och
med dagman sjöman vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter och som
ej tillhör ekonomipersonalen.
I 3—10 §§ finnas bestämmelser om den ordinarie arbetstiden å fartyg.
Genom 1948 års lag förkortades arbetstiden i såväl fjärr- som närtrafik
jämfört med den förut gällande sjöarbetstidslagen av år 1938.
Vad först fjärrtrafiken angår bestämdes den ordinarie arbetstiden till
sjöss för vaktindelad däcks-, maskin- och radiopersonal i allmänhet till 8
timmar om dygnet, så snart fartyget har en bruttodräktighet av minst 500
registerton (vissa modifikationer gälla dock beträffande befälet). Ordinarie
arbetstiden till sjöss för dagman utgör, liksom tidigare, högst 8 timmar
om dygnet. Den ordinarie arbetstiden å ankomst- och avgångsdagar minskades
i den nya lagen från 9 timmar (10 timmar för styrmän) till 8 timmar.
Därutöver må å fartyg av mindre storleksordning i vissa fall förekomma
arbete under ytterligare högst 1 timme. Vidare medförde den nya lagen väsentliga
inskränkningar beträffande ekonomipersonalens arbetstid, nämligen till
sjöss samt å ankomst- och avgångsdagar från 10 timmar å lastfartyg och
12 timmar å passagerarfartyg till 9 resp. 10 timmar. Den ordinarie arbetstiden
under fartygets uppehåll i hamn bibehölls oförändrad såvitt angår
sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen och utgör högst 8 timmar om
dygnet. För ekonomipersonalen medförde den nya lagen en minskning i icke
obetydlig grad av den ordinarie arbetstiden i hamn. En nyhet i lagen är
att i fj ärrtrafik vederlag i någon form skall utgå för den ordinarie arbetstid
som överstiger i vissa fall 48 timmar i veckan och i andra fall 112 timmar
under loppet av två veckor i följd. I fråga om fartyg i närtrafik minskades
arbetstiden från i allmänhet 63 timmar i veckan till 112 timmar under
två veckor i följd.
I 11—14 §§ finnas bestämmelser om säkerhetstjänst och övertidsarbete
m. m.
Beträffande säkerhetstjänst må enligt 11 § utöver den ordinarie arbetstiden
skeppstjänst åläggas sjöman i vissa närmare angivna fall, exempelvis
då fråga är om skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till
hotande fara för fartyg, liv eller gods. För skeppstjänst som sjöman utför
på grund av bestämmelserna om säkerhetstjänst är han, såvida ej annat
överenskommits, icke berättigad till särskild ersättning.
Enligt 12 § kan utöver den ordinarie arbetstiden mot ersättning åläggas
sjöman jämväl annan än i 11 § omförmäld skeppstjänst, övertidsarbete.
Övertidsarbete må enligt 13 § åläggas sjöman under högst 24 timmar
i veckan. Dock må övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 3
att tiden för sjömannens skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom
skulle uppgå till mer än 16 timmar. Från den stadgade begränsningen
undantages övertidsarbete som erfordras för nödig vakttjänst i hamn, vidtagande
av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet i hamn, skeppstjänst
som föranledes därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad
eller annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov och som måste
fullgöras å tid då sjöman icke eljest enligt lagen har att förrätta arbete.
I denna paragraf sägs vidare att övertidsarbete ej bör förekomma regelbundet.
Bestämmelserna om ersättning för övertidsarbete finnas i 14 §. Ersättning
för övertidsarbete skall utgå i penningar eller ock, då fråga är om
vakttjänst i hamn eller om arbete utfört av sjöman som icke uppbär kontant
lön, beredas i form av fritid. Övertidsersättning som utgår i penningar
skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag,
minst en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del
av sjömannens kontanta månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot
svarande ersättning, övertidsersättningen skall beräknas särskilt för
varje tillfälle övertidsarbete utförts, varvid påbörjad halvtimme skall ersättas
såsom hel halvtimme. Då övertidsarbete ersättes med fritid skall
iakttagas, att mot övertiden svarande fritid förlägges till samma dygn, som
det varunder övertidsarbetet utföres, eller ock till närmast föregående eller
efterföljande helgfria dygn. Är fråga om sjöman som uppbär kontant lön
skall fritiden beredas i hamn och må icke, om övertidsarbetet utföres å
helgdag, förläggas till söckendag varunder sjömannen utför övertidsarbete
mot annan ersättning än fritid å samma söckendag.
I 15 § sägs att om avtal om skeppstjänst innehåller villkor stridande mot
lagen, skall det villkoret vara utan verkan, där ej om sådant villkor överenskommits
genom kollektivavtal samt villkoret godkänts av Konungen
eller myndighet som Konungen förordnat.
1948 års sjöarbetstidslag trädde i kraft den 1 januari 1949. Särskilda
övergångsbestämmelser gälla i fråga om fartyg som vid lagens ikraftträdande
redan i svensk ägo nyttjades till sjöfart eller som då var under
byggnad för svensk räkning och blivit sjösatt.
På grund härav må i vissa fall undantag göras från tillämpningen av
bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden till sjöss.
Seattlekonventionen år 1946.
I juni månad 1946 ägde Internationella arbetskonferensens tjuguåltonde
session (sjätte sjöfartskonferensen) rum i Seattle. Vid konferensen, som
samlat representanter för 32 länder, antogos nio konventioner jämte ett antal
rekommendationer. Bl. a. antogs en konvention (nr 76) angående hyror,
arbetstid och bemanning å fartyg.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Konventionen äger tillämpning å maskindrivna handelsfartyg med en
bruttodräktighet om 500 registerton eller mera. Å fartyg i vad konventioen
benämner fjärrtrafik utgör arbetstiden för befäl och manskap inom
däcks-, maskin- och radioavdelningarna till sjöss och å ankomst- och avgångsdagar
högst 8 timmar om dygnet samt i hamn 2 timmar (för visst
arbete) å söndagar och 8 timmar å övriga dagar. Arbetstid därutöver betraktas
såsom övertid för vilken särskild ersättning skall utgå. Ifall det
totala antalet arbetstimmar under en vecka överstiger 48 — med undantag
av tid som betraktas såsom övertid — skall i enlighet med vad som
kan överenskommas genom kollektivavtal mellan redar- och sjöfolksorganisationer
kompensation lämnas i form av fritid i hamn eller annorledes.
I fart som enligt konventionen må anses såsom närtrafik utgör förenämnda
personals ordinarie arbetstid till sjöss 24 timmar för två dygn i följd;
under hamndygn må den ordinarie arbetstiden liksom i fjärrtrafik utgöra
högst 2 timmar på söndagar samt högst 8 timmar övriga dagar. För arbetstid
därutöver skall övertidsersättning utgå. Överstiger det sammanlagda
antalet arbetstimmar, övertidsarbete oräknat, 112 timmar under en
period av två veckor i följd (eller sålunda genomsnittligt 8 timmar per
dygn), skall på samma sätt som stadgas för fartyg i fjärrtrafik kompensation
lämnas för arbetstid utöver nämnda timantal. Konventionens föreskrifter
innebära sålunda i stor utsträckning tillämpning av 8-tinnnarsdagen
och 48-timmarsveckan för personalen inom däcks-, maskin- och radioavdelningarna.
I fråga om personer som tillhöra ekonomiavdelningen innehåller konventionen
särskilda bestämmelser dels för passagerarfartyg, dels för andra
fartyg. Till sjöss samt å ankomst- och avgångsdygn utgör den ordinarie arbetstiden
för dygn räknat högst 10 timmar å passagerarfartyg samt 9 timmar
å annat fartyg. Å passagerarfartyg utgör arbetstiden i hamn, då passagerare
finnas ombord, högst 10 timmar om dygnet samt i annat fall
högst 8 timmar om dygnet, utom å lördagar, då den utgör 5 timmar, samt
å söndagar, då den utgör 5 timmar för personal i mässtjänst samt 2 timmar
för annan personal. Å lastfartyg må den ordinarie arbetstiden i hamn uppgå
till högst 8 timmar om dygnet, utom å lördagar och söndagar, då den är
maximerad till 6 resp. 5 timmar. Även för ekonomipersonalen stadgas,
att vederbörande sjöman skall för ordinarie arbetstid utöver 112 timmar
under två veckor i följd åtnjuta kompensation enligt vad som kan överenskommas
genom kollektivavtal i form av fritid i hamn eller annorledes.
Sålunda har principen om 8 timmars arbetsdag i viss mån antagits jämväl
för ekonomipersonalen, och konventionens bestämmelser innebära härutinnan
en väsentlig begränsning av den ordinarie arbetstiden i jämförelse
med vad som hittills i allmähet praktiserats inom handelsflottorna.
Artikel 17 i konventionen innehåller bestämmelser om övertidsersättning.
I artikeln sägs att grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
skola fastställas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal;
dock må ersättningen i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för
timme räknat. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal
överenskommas om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt
att lämna fartyget eller i annan form.
I artikel 18 sägs bland annat att övertidsarbete ej må förekomma regelbundet.
Frågan om ratificering av konventionen förelädes 1947 års riksdag (prop.
nr 321). Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Gjöres, att enär de i konventionen berörda frågorna
vore föremål för utredning av sjömanskommittén, konventionen icke för
det dåvarande borde ratificeras. Då det framstode såsom önskvärt att skapa
förutsättningar för ratifikation vid en senare tidpunkt, vore det dock angeläget,
att de i konventionen uttryckta principerna beaktades vid det fortsatta
utredningsarbetet, i den utsträckning så kunde befinnas möjligt och
lämpligt. Riksdagen yttrade (skr. nr 477), att riksdagen på de i propositionen
anförda skälen ansåge, att med avgörandet av frågan om ratificering
borde tills vidare anstå. I det fortsatta lagstiftningsarbetet borde emellertid
eftersträvas, att konventionen så småningom skulle kunna ratificeras.
I anledning av de betänkligheter mot en ratificering av konventionen, som
framkommit i olika sammanhang, har frågan om en revision av konventionen
upptagits av Internationella arbetsbyrån. I propositionen nr 265 till
1948 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Gjöres, beträffande Seattlekonventionen —
efter att ha erinrat om olika yttranden över konventionen -— följande:
»Av det anförda framgår, att Seattlekonventionen angående hyror, arbetstid
och bemanning i vissa stycken har sådant innehåll, att konventionen
icke torde böra ratificeras i oförändrat skick. Härvid är särskilt att
märka att konventionen saknar övergångsbestämmelser, som kunde göra
det möjligt att medgiva lättnader för redan existerande fartyg, samt att den
upptar ett undantagslöst förbud mot regelbundet övertidsarbete. Jag anser
därför, i likhet med sjömanskommittén och de remissinstanser som yttrat
sig i frågan, att konventionen icke bör ratificeras för närvarande. Då emellertid
frågan om en revision av konventionen upptagits av Internationella
arbetsbyrån, torde det icke vara skäl att nu taga slutlig ställning till ratifikationsspör
smålet.»
Historik.
I 96 § i 1891 års sjölag stadgades, enligt paragrafens från och med år 1915
gällande lydelse, att därest, medan fartyg låge i hamn, sjömans arbetstid,
med undantag för arbete för fartygets säkerhet, överstege tio timmar eller
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
inom tropikerna nio timmar om dygnet, skulle han åtnjuta särskild ersättning
för det på övertid utförda arbetet, vilken ersättning icke måtte till
någon av besättningen utgå med lägre belopp för timme än trettio öre med
tillägg av en fyrahundradedel av hans hyra för månad.
Den första lag, som reglerade arbetstiden å svenska fartyg, var lagen den
oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg. Lagen var av provisorisk
karaktär men erhöll med vissa smärre ändringar förlängd giltighet t. o. m.
1926 års utgång.
I 16 § i 1919 års lag stadgades, att ersättning för övertidsarbete skulle,
för timme beräknat, utgöra, när arbetet utfördes å söckendag, minst en
etthundrafemtiondel och, när arbetet utfördes å helgdag, minst en sjuttiofemtedel
av sjömannens kontanta månadslön. Hade sjöman någon dag mera
än två timmar använts till övertidsarbete, bestående av lastning eller lossning,
skulle, därest han under närmast följande dag eller dagar användes
för enahanda arbete, sjömannen för det å sistberörda dag eller dagar utförda
övertidsarbete av sådan art utfå ersättning efter den för övertidsarbete
å helgdag stadgade beräkningsgrund, ändock att arbetet utförts å söckendag.
Ersättningen skulle beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete utfördes.
För varje påbörjad halvtimme betalades ersättning såsom för halvtimme.
Till grund för 1919 års lagstiftning låg ett av skeppstjånstkommitterade
den 31 januari 1919 avgivet betänkande med förslag till lag om begränsning
av arbetstiden å svenska fartyg m. m. Om grunderna för övertidsersättningens
beräknande anförde de sakkunniga bland annat följande:
Sakkunniga hava ansett det ur mer än en synpunkt innebära en avsevärd
fördel, om en viss grund för övertidsersättningens beräknande kunde i lagen
uttryckligen föreskrivas. Att sakkunniga åsyftat, det denna beräkningsgrund
icke finge frångås genom överenskommelse, synes av den föreslagna bestämmelsen
i 9 §. Det har då gällt att finna en grund av sådan allmängiltighet,
att densamma ej alltför ofta tarvade ändring. En sådan grund hava
sakkunniga trott sig finna i fastställandet av en viss relation mellan övertidsersättningen
och den så att säga ordinarie lönen. Genom en dylik anordning
synes övertidsersättningen alltid komma att smidigt anpassa sig efter
värdet av vederbörandes arbetskraft vid varje tidpunkt. Så sker för övrigt
redan beträffande transportarbetarna, i det att övertidsersättningen utgår
med viss procentuell förhöjning å ordinarie arbetslönen, vanligen femtio
samt för sön- och helgdagsarbete sjuttiofem å etthundra procent. En dylik
förhöjning anse sakkunniga rimlig även i fråga om ersättningen för sjömans
övertidsarbete.
Emellertid möta vissa svårigheter att så exakt som då fråga är om industriarbetare
bestämma storleken av sjömans ordinarie ersättning, vilken
härvidlag måste evalveras i visst belopp per timme, då ju övertidsersättningen
kommer att gälla visst antal timmars arbete. Med utgångspunkt från
en viss ordinarie arbetstid för sjömannen kan ju sägas, att hans månadslön,
som skall vara ersättning för den tid han arbetar, låter sig omsättas i
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
ett visst belopp per timme, övertidsarbete förekommer väl vidare huvudsakligen
i hamn, och för arbetet i hamn hava sakkunniga föreslagit en ordinarie
tid av åtta och en halv timmar per dygn. Om man därjämte för
enkelhetens skull beräknar tjugusex arbetsdagar i månaden, erhålles ett
antal arbetstimmar av 8V2 x 26 = 221. Delas den fastställda månadslönen
med detta tal, framkommer beloppet av den timpenning, sjömannen erhåller
för det ordinarie arbetet i hamn. Anser man nu i likhet med sakkunniga,
att timpenningen för övertidsarbete bör utgå med femtio procents förhöjning
å den ordinarie timpenningen, bliver ju den divisor, varmed månadslönen
skall delas för att erhålla övertidsersättningen per timme, = 221 : 1,5 =
147, vilket tal avrundats till 150.
Sakkunniga förbise givetvis icke, att 221 icke är det exakta antalet arbetstimmar
i månaden, då ju sjömannen till sjöss, om hans skeppstjänst är indelad
i vakter, i regeln arbetar tolv timmar om dygnet, eller om lian är dagman,
nio timmar eller om han tillhör kökspersonalen, såväl i hamn som till
sjöss, tolv timmar. Att lägga det antal timmar, sjöman verkligen arbetat
under månaden, till grund för beräknandet av övertidsersättningen, kunde
väl anses teoretiskt riktigast, men låter sig knappast genomföra. I övrigt
synes sakkunniga fullt rimligt att till grund för beräknandet av den ordinarie
timpenningen lägges den arbetstid, som befunnits böra vara den normala
och som, därest icke eljes hinder mött, borde hava tillämpats även
till sjöss.
För övertidsarbete å helgdag ävensom för sådant övertidsarbete å söckendag,
som avser lastning och lossning och som utföres å det andra av två
på varandra följande dygn, bör högre övertidsersättning utgå och då förslagsvis
dubbelt så hög som eljes. Divisorn blir då 150: 2 = 75.
I nedanstående tabell givas några exempel å övertidsersättning enligt
de förslagna grunderna:
övertidsersättning per timme
= 1/150 av månads- 1/75 av månadslönen
lönen
Månadslön
50 kr.
100 »
150 »
200 »
Ordinarie
timpenning
0: 23 kr.
0: 45 »
0: 68 »
0:90 »
0: 33 kr
0:67 »
1: 00 »
1: 33 »
0: 66 kr
1:34 »
2:00 »
2:66 »
Sakkunniga hava ock övervägt, huruvida icke en minimi- och en maximigräns
borde sättas för övertidsersättningen. Det har sålunda framhållits,
att en övertidsersättning, understigande femtio öre, knappast borde förekomma.
Å andra sidan har anmärkts, att då månadslönen för visst befäl för
närvarande kan uppgå till sexhundra kronor, övertidsersättningen per
timme skulle för sådant befäl komma att uppgå till fyra respektive åtta
kronor. Sakkunniga hava dock ansett sig icke böra föreslå någon begränsning
vare sig nedåt eller uppåt, och detta av det skäl, att den föreslagna
grunden för övertidsersättningen så smidigt ansluter sig till månadslönens
storlek. Skulle det inträffa, att penningvärdet stege så, att t. ex. en månadslön
av femtio kronor skulle anses skälig, då måste även en timpenning av
tjugutre öre vara skälig och givetvis jämväl en övertidsersättning av femtio
procent däröver, eller trettiotre öre, bliva skälig, lniru låg den än för närvarande
kan synas. Detsamma har givetvis sin tillämpning på en övre gräns.
Genom att övertidsersättningen stiger till mera avsevärda belopp torde
ock åstadkommas en viss garanti för att övertidsarbete icke utan vägande
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
skäl ålägges besättningen och främjas sålunda det syfte man genom arbetstidens
begränsning vill nå.
Det må framhållas, att sakkunniga använt uttrycket månadslön för att
angiva, att till grund för beräknandet av övertidsersättningen skall ligga
ej blott grundhyran, utan även eventuellt dyrtidstillägg, varemot icke naturaförmåner,
såsom mat och bostad, skola inräknas. Denna senare ersättning
utgår ju, vare sig övertidsarbete förekommer eller ej.
Den följande sjöarbetstidslagen, lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å
svenska fartyg (sjöarbetstidslag), erhöll med hänsyn till sin svårbedömliga
karaktär och den försiktighet, vartill de internationella förhållandena på
detta område gåvo anledning, först giltighet under en försöksperiod på fyra
år. Efter successiva förlängningar kom lagen att gälla till och med den
31 december 1938.
I 1926 års lag bibehöllos oförändrade de i 1919 års lag stadgade grunderna
för beräkning av övertidsersättning.
Sjöarbetstidslagen den 30 september 1938, som trädde i kraft den 1
januari 1939, stadgade i 13 § att ersättning för övertidsarbete skulle utgå
i penningar, eller ock, då fråga vore om vakttjänst i hamn eller om arbete
utfört av sjöman som icke uppbure kontant lön, beredas i form av fritid.
För övertidsersättning som utginge i penningar bibehöllos de förut gällande
beräkningsgrunderna. Ersättningen skulle alltså för timme räknat
utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst ‘/iso och, när övertidsarbetet
utförts å helgdag, minst V75 av sjömannens kontanta månadslön,
oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.
I det sakkunnigförslag som låg till grund för 1938 års sjöarbetstidslag
hade den i den då gällande lagen stadgade beräkningsgrunden för övertidsersättningens
utgörande bibehållits, så ock bestämmelsen om beräknande
av ersättning för varje tillfälle övertidsarbete utfördes samt för minst en
halvtimme varje gång. Däremot innehöll sakkunnigförslaget icke någon
bestämmelse om dubbel övertidsersättning för arbete å söckendag.
I yttrande i anledning av förslaget till ny lag i ämnet upptogo kommerskollegium
och socialstyrelsen ett i samband med tidigare utredning framkommet
förslag om beräkning av övertidsersättning efter i lagen fastställda
minimibelopp i stället för kvotdel av hyran. Rörande detta förslag om den
kontanta övertidsersättningens beräknande anförde ämbetsverken följande:
»Ersättningen skall (enligt sakkunnigförslaget) liksom i nu gällande lag
bestämmas i förhållande till vederbörandes kontanta månadslön, oberäknat
kostpenningar eller däremot svarande ersättning. Det har redan länge
uppmärksammats, att vissa svagheter vidlåda denna beräkningsgrund, vilka
svagheter i någon mån skulle kunna avhjälpas genom fastställande i lagen
av ett fixerat minimibelopp för ersättningen. Det är visserligen sant, att ett
sålunda fixerat minimum ej låter, på samma sätt som en i förhållande till
månadsavlöningen bestämd övertidsersättning, anpassa sig efter eventuella
förändringar i löneläget och att fastställandet av minimibelopp kan sägas
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
9
mindre tillgodose de högre avlönade sjömännens intressen. Det i propositionen
nr 240 till 1934 års riksdag avgivna förslaget till sjöarbetstidslag bibehöll
även månadsavlöningen såsom grund för beräkningen av övertidsersättning
i penningar. Det torde emellertid ej kunna förnekas, att detta beräkningssätt
kan medföra vissa olägenheter. Befälhavaren kan sålunda föranledas
att till övertidsarbete i första hand använda sjömän med lägre avlöning.
Då det föreliggande lagförslaget i motsats till nu gällande lag kommer
att omfatta vaktindelade förste styrmän och förste maskinister, måste
dessutom beaktas, att den föreslagna övertidsersättningen, som per timme
räknat skulle utgöra Viso eller, i fråga om helgdagsarbete, 1/75 av den ifrågakommande
månadslönen, för förste styrmän och förste maskinister kan
komma att uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Detta torde giva anledning
till övervägande, huruvida ej grunderna för beräkning av övertidsersättning
i penningar borde ändras. Ämbetsverken hava varit i tillfälle
att taga del av ett efter nordiska sjöfartskonferensen upprättat preliminärt
norskt förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt detta förslag skulle i författningsväg
stadgas vissa minimibelopp för den kontanta övertidsersättningen.
Dessa minimibelopp skulle, per timme räknat, uppgå till minst 1
krona för däcks- och maskinmanskap samt för köks- och uppassarpersonal
samt minst 1 krona 50 öre för andra sjömän; någon författningsstadgad
förhöjning för helgdagsarbete skulle ej förekomma. Med hänsyn till nyssberörda
förhållanden synes det ämbetsverken lämpligast att jämväl en blivande
svensk lag i ämnet allenast fixerade vissa minimibelopp för den kontanta
övertidsersättningen. I gällande kollektivavtal mellan Redareföreningen
och Sjöfolksförbundet ha bestämmelser meddelats om dylika minimibelopp
för däcks- och maskinmanskapets del, i det att övertidsersättningen
fastställts till minst 65 öre per timme övertidsarbete å söckendag
och minst 1 krona 30 öre per timme övertidsarbete å helgdag. Beträffande
befälet finnas inga dylika minimibelopp stadgade i de mellan Redareföreningen
och vederbörande befälsorganisation träffade kollektivavtalen; däremot
har bestäints, att till förste styrman skall för övertidsarbete, därest
motsvarande ledighet ej på visst sätt beredes honom, utgå ersättning, vilken
skall beräknas med iakttagande av sjöarbetstidslagens grunder efter
den å samma fartyg anställde andre styrmannens avlöning. Den lägsta begynnelselönen
för andre styrman enligt avtalets grundtariff uppgår till
225 kronor per månad. Av denna månadslön utgör ‘/iso en krona 50 öre
och V75 tre kronor. I anslutning härtill föreslå ämbetsverken, att de minimibelopp
för övertidsersättning, som upptagas i lagen, bestämmas till, per
timme räknat, beträffande manskap 65 öre för övertidsarbete å söckendag
och 1 krona 30 öre för dylikt arbete å helgdag samt beträffande befälet en
krona 50 öre för övertidsarbete å söckendag och 3 kronor för dylikt arbete
å helgdag.»
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, anförde härom i
propositionen nr 223 till 1938 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag
in. in. följande:
»Det av ämbetsverken framförda förslaget om fastställande av fixerade
minimibelopp för övertidsersättningen har jag icke funnit mig kunna förorda.
Därmed förbundna olägenheter — som under förarbetena till 1934
års lagförslag föranledde ämbetsverken att avvisa då framkommet förslag
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
av enahanda innebörd — hänföra sig i främsta rummet till systemets stelhet
och bristande möjlighet till anpassning efter förändringar i löneläget.
Denna sida av saken har belysts genom i höst träffade kollektivavtal, som
genom löneförhöjningar medfört väsentliga förändringar i grunderna för
de av ämbetsverken för knappt ett halvt år sedan föreslagna övertidsbeloppen.
I jämförelse med det för fartygsbefälet gällande nya kollektivavtalet
skulle den av ämbetsverken föreslagna beräkningsmetoden även innebära
betydande försämring för äldre, högre avlönade befälspersoner. Detta
gäller särskilt förste styrmännen, vilka enligt kollektivavtalet äga rätt till
övertidsersättning enligt samma grunder som övriga styrmän, d. v. s. beräknad
efter förste styrmännens egen lön. Med hänsyn till dessa omständigheter
har jag funnit mig böra i förevarande hänseende biträda sakkunnigförslaget.
»
Till grund för den år 1948 antagna sjöarbetstidslagen ligger ett av 1946
års sjömanskommitté avgivet betänkande (SOU 1948: 16). Kommittén föreslog
att de då gällande bestämmelserna om övertidsersättning skulle bibehållas
oförändrade. Kommittéledamöterna Böös och Reuterskiöld framförde
emellertid i särskilda yttranden erinringar mot bestämmelserna.
Sålunda uttalade Böös, att det i konsekvens med kommitténs avböjande
hållning i fråga om lagstiftning på löneområdet enligt hans mening borde
övervägas, om man icke borde överlåta åt parterna att själva överenskomma
om övertidsersättningens storlek, självfallet med ett lagstadgat minimum,
lämpligen bestämt till i Seattlekonventionen föreskrivna 125 procent
av timlönen.
Reuterskiöld anförde bl. a. följande.
Enligt vad jag har mig bekant är det endast här i Sverige, som övertidsersättningen
utgår med viss del av månadslönen per timme. Ej ens i U. S. A.
med de i förhållande till oss högre lönerna till sjöfolket har man ansett ett
sådant beräkningssätt lämpligt utan kollektivavtalsvägen fastställt vissa belopp
per timme för de olika kategorierna. Så har man även förfarit i de
övriga skandinaviska länderna. Det kan icke heller enligt mitt förmenande
vara riktigt att jämväl fortsättningsvis behålla det nu tillämpade systemet
i Sverige. Åtminstone när det gäller befälet kunna ersättningsbeloppen stiga
till belopp, som icke kunna anses rimliga och vilka icke förekomma inom
yrken i land. I utlandet har man också haft sin uppmärksamhet riktad på
detta förhållande, vilket orsakat vissa svårigheter, när det bland annat gällt
att tidsbefrakta svenska fartyg till utlänningar.
Av de över kommittébetänkandet inhämtade remissyttrandena må följande
här nämnas.
I fråga om ersättningen för övertidsarbete uttalade Sveriges redareförening
och Segelfartggsföreningen sin anslutning till kommittéledamoten
Reuterskiölds särskilda yttrande. Redareföreningen framhöll särskilt, att
månadslönernas stegring och införandet av olika slag av lönetillägg med
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
fört, att övertidsersättningen per timme för de högre betalda stigit till belopp,
som icke kunde betecknas som skäliga. En maximigräns för övertidsersättning
borde därför fastställas.
Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening ifrågasatte, under hänvisning
till Böös’ och Reuterskiölds reservationer, om det icke vore riktigast
att överlåta åt rederierna och de ombordanställda att själva överenskomma
om övertidsersättningens storlek.
Med anledning av Böös’ reservation anförde Maskinbefälsförbundet och
Landsorganisationen, att om kommittéförslaget hade karaktären av lönelagstiftning,
detta i lika mån gällde om Böös’ förslag. I båda fallen vore det
fråga om lagstadgade minima för övertidsersättningen, bestämda i relation
till grundlönen. Endast såtillvida avveke reservantens förslag från majoritetens,
att minimiersättningen med den av honom förordade beräkningen
syntes bliva lägre än enligt majoritetsförslagets med gällande lag överensstämmande
beräkningsgrunder.
Vad angår beräkningen av övertidsersättningen anförde Maskinbefälsförbundet
i huvudsak följande.
Förbundet kan endast med stor tvekan godkänna den i förslaget fastställda
ersättningen för övertidsarbete. Förbundet är av den uppfattningen,
att ersättningen snarare bör utgå med V120 av månadslönen när arbetet utförts
å söckendag och 1/60 om arbetet utförts å helgdag. Som motivering för
detta önskar förbundet framhålla, att i den mån arbetstiden genom den
föreslagna lagens ikraftträdande kommer att minskas, kommer därmed ersättningen
i lön per utförd arbetstimme att bli större, om utgående löner
förbli oförändrade. Om sålunda ersättningen i lön för utfört arbete blir
större, anser förbundet det vara en logisk följd att ersättningen för övertidsarbete
också bör bli större.
Efter att ha erinrat om kommerserådet Böös’ särskilda yttrande fortsatte
förbundet:
»Förbundet finner det svårt att följa kommerserådet Böös i denna argumentering.
Ehuru kommittén icke ansett det lämpligt att lagstifta på löneområdet,
har den icke därmed sagt att övertidsersättning som redan fastställts
i sjöarbetstidslagen skulle uttagas ur denna. Sjöman är enligt lagen
skyldig att utföra skeppsarbete som ålägges honom och kan straffas om
han vägrar utföra sådant arbete, varför det är helt naturligt att ett minimum
för övertidsersättningen också fastställes i lag. Kommerserådet Böös
anser att överenskommelser om övertidsersättning, ''självfallet med ett lagstadgat
minimum’, skall träffas mellan redares och de ombordsanställdas
organisationer, varför han själv enligt förbundets förmenande erkänner
principen om övertidsersättningens fastställande i lag. Kommerserådet
Böös’ förslag att detta lagstadgade minimum lämpligen borde fastställas
till 125 procent av timlönen, innebär då endast en sänkning av det minimum
som redan är fastställt i gällande sjöarbetstidslag och vari kommitténs
majoritet icke föreslagit någon ändring.»
Föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres, anförde i propositionen
nr 265 till 1948 års riksdag i denna del följande:
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
»Bestämmelserna angående ersättning för övertidsarbete ha från flera
håll ägnats särskild uppmärksamhet. Detta är helt naturligt med hänsyn
till den omfattning, övertidsarbetet kan befaras komma att få, och den
höga nivå, som den kontanta månadslönen till vissa kategorier anställda
numera nått.
På grund av övertidsersättningens karaktär av arbetslön synas principiella
skäl tala för att överlåta åt parterna själva att avtalsvägen reglera
övertidsersättningens storlek. Så har exempelvis skett i 1942 års arbetstidslag
för detaljhandeln. Emot denna lösning talar emellertid bl. a. den omständigheten,
att Seattlekonventionen ställt övertidsersättningen i bestämd
relation till den ordinarie avlöningen. Konventionen stadgar sålunda, att
övertidsersättningen skall utgöra minst 125 procent av timlönen. Med hänsyn
härtill anser jag mig icke kunna förorda, att sjöarbetstidslagen nu
skulle ändras därhän, att parterna ensamma skulle kunna fritt bestämma
övertidsersättningens storlek. Sjöarbetstidslagen synes liksom nu böra fastställa
ett minimum för ersättningen.
Om man i lag skall fixera ett minimum för övertidsersättningen, kan
man gå fram efter flera olika linjer. En lösning är att bestämma övertidsersättningen
på det sätt som Seattlekonventionen anvisar. Det synes emellertid
i praktiken möta vissa svårigheter att tillämpa konventionens regel.
Sålunda torde det, då arbetstiden skiftar efter fartygets positioner (i hamn,
till sjöss etc.), vara vanskligt att annorledes än i efterhand beräkna antalet
arbetstimmar per månad, vilket antal för övrigt förmodligen månad
för månad skulle växla för samma person och säkerligen även skulle vara
olika för sjömän i samma löneställning. Valet synes mig därför böra stå
mellan å ena sidan att fastställa ett fast belopp, eventuellt olika för lägre
och högre kategorier av anställda, och å andra sidan att tillämpa den beräkningsmetod,
som nu gällande lag innehåller och som enligt sjömanskommitténs
förslag skulle kvarstå oförändrad. Frågan blev föremål för ingående
överväganden under förarbetena till 1938 års lag. Då ett system med
fasta belopp med nödvändighet blir stelt och endast med svårighet kan anpassas
efter förändringar i löneläget samt därför icke torde kunna uppfylla
Seattlekonventionens krav, anser jag, i likhet med föredragande departementschefen
vid anmälan av 1938 års lag, det klokast att bibehålla det nuvarande
systemet. Jag förordar därför, i likhet med sjömanskommittén,
att de nuvarande bestämmelserna angående ersättning för övertidsarbete
bibehållas oförändrade, även om övertidsersättningen i vissa fall, särskilt
för det högre befälet, därigenom kan komma att uppgå till betydande belopp.
»
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, uttalade i sitt av riksdagen
i nu ifrågavarande del godkända utlåtande nr 54, att av såväl sjömanskommitténs
betänkande som propositionen framginge med all tydlighet,
att den föreslagna minskningen av den ordinarie arbetstiden komme
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
13
att för skeppstjänstens behöriga fortgång nödvändiggöra anlitande av övertidsarbete
i avsevärd utsträckning.
I fråga om ersättning för övertidsarbete uttalade utskottet vidare:
Vid behandlingen inom utskottet av stadgandet i 14 § i departementsförslaget
(motsvarande 13 § i gällande lag) har särskild uppmärksamhet
ägnats frågan om sättet för bestämmande av övertidsersättningens storlek.
Med hänsyn till övertidsersättningens karaktär av arbetslön har utskottet
haft under övervägande förslag om att, såsom i andra fall skett
(jfr 1942 års detaljhandelslag), överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera
övertidsersättningens belopp. Detta kan förefalla motiverat jämväl
på den grund att övertidsersättningen enligt gällande system för de högst
avlönade besättningskategorierna enligt vad utskottet inhämtat kan uppgå
till anmärkningsvärt höga belopp. Den mycket stora skillnad som ersättningen
för arbete på övertid följaktligen måste uppvisa skilda besättningskategorier
emellan kan i och för sig synas mindre tilltalande och kan för
övrigt medföra den olägenheten att sjömän med lägre avlöning belastas
med övertidsarbete i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän.
Frågan har även uppmärksammats av departementschefen, som
emellertid — främst av hänsyn därtill, att Seattlekonventionen ställt övertidsersättningen
i bestämd relation till den ordinarie avlöningen —• ansett
sig icke kunna förorda, att parterna ensamma skulle få fritt bestämma
övertidsersättningens storlek. Ehuru ifrågakommande stadgande i konventionen
(art. 17), såvitt utskottet kunnat finna, icke utesluter att grunderna
för beräkning av övertidsersättningens storlek fastställas genom kollektivavtal,
synes det oklart på vad sätt av konventionen fordrad garanti för
att ersättningen icke i något fall må understiga 125 procent av månadslönen
efter timme räknat skall kunna utformas. Med hänsyn härtill och då
tiden icke medgivit utskottet att företaga någon mera ingående prövning av
olika tänkbara metoder att bestämma övertidsersättningen, har utskottet
funnit sig nödsakat att inskränka sig till detta omnämnande med uttalande
av att frågan enligt utskottets förmenande förtjänar att ägnas fortsatt uppmärksamhet
framdeles.
Yttrandena.
Kommerskollegium anser att frågan om ändring av de svenska bestämmelserna
om övertidsersättning bör tills vidare anstå. Svenska arbetsgivareföreningen
finner angeläget, att en utredning enligt motionärernas förslag
kommer till stånd snarast möjligt, och Sveriges redareförening framhåller,
att en omedelbar utredning är nödvändig. Jämväl Sveriges segelfartygsförening
tillstyrker en utredning. Landsorganisationen avstyrker däremot förslaget
om utredning, och Tjänstemännens centralorganisation hemställer att
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I de av Centralorganisationen
inhämtade yttrandena från Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska stewartföreningen avstyrkas
likaledes motionerna.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Kommerskollegium har med hänsyn till vad i motionerna anförts verkställt
en preliminär utredning rörande sjöfolkets avlöningsförhållanden i
Norge, Danmark, Storbritannien och USA. Den preliminära utredningen är
utarbetad med ledning av de i respektive länder mellan redare och sjöfolksorganisationer
gällande kollektivavtalen samt beträffande förhållandena i
Storbritannien med ledning av National Maritime Boards föreskrifter. Kommerskollegium
har därjämte utarbetat tabellariska uppställningar utvisande
storleken av nu utgående svenska hyror och övertidsersättningar. Den preliminära
utredningen och uppställningarna finnas bifogade kollegii yttrande.
I anslutning till utredningen anför kollegium:
Av redogörelsen beträffande förhållandena i USA framgår, att de övertidsersättningsbelopp
som i vissa fall utgå till högt avlönat svenskt sjöfolk
äro högre än de belopp som utgå till sjömän i motsvarande ställning å amerikanska
fartyg. Med hänsyn till de mycket långtgående amerikanska bestämmelserna,
enligt vilka visst ordinarie arbete skall kompenseras med
övertidsersättning, torde det emellertid kunna starkt ifrågasättas, om icke
kostnaderna för övertid i amerikanska fartyg bliva högre än de motsvarande
kostnader som med gällande beräkningssätt uppstå i svenska fartyg.
Övertidsersättningen till danskt sjöfolk är låg jämfört med motsvarande
ersättning till svenskt sjöfolk. Vid sådan jämförelse synes emellertid böra
beaktas att vissa i de danska kollektivavtalen intagna bestämmelser angående
ordinarie arbetstid äro fördelaktigare för sjöfolket än de arbetstidsföreskrifter,
som äro gällande i Sverige. Således torde t. ex. bestämmelsen i
kollektivavtalet mellan Dansk Dampskibsrederiforening och Dansk Styrmandsforening
att den ordinarie arbetstiden till sjöss utgör 8 timmar samt
att för arbete därutöver skall utgå övertidsersättning, medföra att övertidsersättning
i många fall utbetalas för arbete som fullgjorts under vakttjänst
till sjöss.
Den till norskt sjöfolk nu utgående övertidsersättningen är, beträffande
sjöfolk i manskapsgrad, av ungefär samma storleksordning som motsvarande
svensk ersättning; däremot är den till norskt sjöfolk i befälsställning
utgående ersättningen lägre än den som svenskt befäl åtnjuter. Kollegium vill
emellertid i samband härmed nämna att enligt i Norge utarbetat förslag
till ny sjöarbetstidslag (Ot. prp. nr 77, 1948) föreslås (i departementets
förslag), att då gottgörelse för övertidsarbete lämnas i pengar, skall sådan
betalning utgå med minst 25 procent högre belopp än grundhyran per
timme. Vid beräkningen av grundhyran per timme skall arbetstiden för
sjömän som tillhöra däcks- och maskinbesättningen å fartyg om 500 bruttoton
och därutöver och för dagman fastställas till 208 timmar per månad
och för andra sjömän till 224 timmar.
Storleken av de övertidsersättningsbelopp som utgå till engelskt sjöfolk
framgår av bilagd utredning. Särskilt anmärkningsvärt är härvid att sådan
ersättning under vissa förhållanden icke utgår till engelskt sjöfolk i befälsställning.
De befälspersoner som icke åtnjuta sådan ersättning kompenseras
emellertid med förlängd semester och dessutom synas dessa tillförsäkrade
en trygghet i anställningen, som näppeligen kan anses tillkomma svenskt
befäl i allmänhet.
Av utredningen har framgått, att olikheter i arbetstidsreglering, anställ -
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
15
nings- och avlöningsförhållanden för sjöfolk i de berörda länderna medfört
att ersättningen per tidsenhet för övertidsarbete företer betydande
skiljaktigheter. Omständigheterna under vilka övertidsersättning utbetalas
äro också mycket olika. Medan t. ex. i amerikanska och danska fartyg övertidsarbete
till sjöss i betydande utsträckning och ofta regelbundet förekommer
bland vaktindelad personal, torde övertidsersättning till vaktindelat
svenskt sjöfolk endast i mycket ringa omfattning förekomma.
Det förut omnämnda norska förslaget till ny sjöarbetstidslag kommer,
enligt vad kollegium försport, att föreläggas nu sittande storting. I departementsförslaget
intagen föreskrift om grunderna för övertidsersättningens
beräknande avviker emellertid betydligt från det förslag, som avgivits av
den kommitté (Arbeidstidskommiteen) som utarbetat förslag till ny lag.
Medan i departementsförslaget förordats bestämmelser i enlighet med
Seattle-konventionens föreskrifter, har kommittén framlagt förslag som
innebär att ersättningen skulle beräknas enligt samma grunder som tilllämpas
här i riket. Båda förslagen innebära således att övertidsersättningens
storlek skulle stå i viss proportion till hyran, vilket synes innebära en avvikelse
från i gällande norska kollektivavtal tillämpad praxis.
De föreskrifter av här avsett slag som må komma att fastställas i ny
norsk lag, kunna ur svensk synpunkt vara av intresse, särskilt som norska
fartyg i betydligt större utsträckning än svenska sysselsättas i tidsbefraktning
för utländska betraktares räkning.
Kollegium anför härefter:
Kollegium vill slutligen erinra om bestämmelsen i 1 § 3 mom. nu gällande
sjöarbetstidslag. Jämlikt denna lags bestämmelse må Konungen, eller den
myndighet åt vilken Konungen må hava uppdragit, att i vissa avseenden
därutinnan utöva beslutanderätt, medgiva undanlag från lagens tillämpning.
Med stöd av nämnda lagrum samt vad i lagens 15 § stadgas, har tidigare
kollektivavtal godkänts som bl. a. innehållit föreskrift om annan ersättning
för övertidsarbete än den som i sjöarbetstidslagen föreskrives.
Därest arbetsmarknadens parter skulle träffa överenskommelse om att
exempelvis för vissa grupper sjöfolk i kollektivavtal fastställa annan övertidsersättning
än den ersättning som skulle utgå enligt i lagen fastställt
beräkningssätt, medger lagens nuvarande avfattning möjligheter för godkännande
därav.
Den preliminära utredning, för vilken här ovan redogjorts, ger vid
handen, att även om övertidsersättningarna för större delen av personalen
ej utgå efter högre normer på svenska fartyg än på flertalet utländska så
äro de svenska övertidsersättningarna till det högre befälet väsentligt mycket
större än motsvarande utländska övertidsersättningar. Sistnämnda förhållande
lärer emellertid hava varit statsmakterna bekant, när den nya
sjöarbetstidslagen antogs. Att vid sådant förhållande redan nu, då lagen
nätt och jämt trätt i kraft, vidtaga ändringar i dess bestämmelser om övertidsersättning
synes knappast vara att förorda. Till förmån för uppskov med
behandling av frågan om dylik ändring talar även den omständigheten, att
Norge, som ju är ett av världens viktigaste sjöfartsländer samt i sådan
egenskap och till följd av dess geografiska belägenhet av största betydelse
ur konkurrenssynpunkt för vår sjöfart, inom kort torde behandla frågan
om eventuell överarbetning av sin sjöarbetstidslag. Kollegium, som givetvis
kommer att med uppmärksamhet följa utvecklingen på området oj blott
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
inom landet utan även i Norge och på andra håll utomlands, anser att
man ännu någon tid bör avvakta vart denna utveckling leder och att alltså
frågan om ändring av de svenska bestämmelserna om övertidsersättning
bör tills vidare anstå.
Svenska arbetsgivareföreningen anför i sitt yttrande över motionerna följande:
Föreningen
instämmer i allo i de synpunkter, som närmare utvecklas i
motionerna. Övertidsersättning beräknad enligt sjöarbetstidslagen ger i
många fall betydligt högre belopp än som utgår för motsvarande arbeten i
land. Exempelvis utgår övertidsersättningen på söndagar inom industrien
genomgående med 100 procents tillägg på lönen. Enligt sjöarbetstidslagen
blir söndagsersättningen bortåt 200 procent högre än den ordinarie lönen beräknad
per timme; det vill för övrigt synas, som om detta resultat skulle
bero på en felräkning av 1917 års skeppstjänstkommitterade. (Skeppstjänstkommitterades
betänkande s. 35—36.)
En tvingande bestämmelse som i sjöarbetstidslagen är olämplig även med
hänsyn till att arbetsförhållandena inom den relativt omfattande sjöfarten
inom föreningens område variera avsevärt, vilket gör att skäligheten av en
hög övertidsersättning ej sällan är diskutabel. Inom norrlandsstuverierna
t. ex. användas fartygen för att befordra stuveriarbetare ut till arbetsplatserna
om morgonen och hem om aftonen. Det kan ej undvikas, att denna
trafik i viss utsträckning äger rum före och efter vad som allmänt gäller
som normal arbetstid. Under hela dagarna ligga emellertid fartygen i allmänhet
stilla, och de ombordanställda äro då i huvudsak fria från arbete.
Det kan tilläggas, att seglationssäsongen här är begränsad till sommaren,
medan de ombordanställda under vinterhalvåret ha arbeten i land. På sågverkens
långbogserare är arbetet hårdare, men seglationssäsongen är även
här kort, och vintertid ha de anställda andra arbeten. Sågverkens hamnbogserare
representera ännu en annan typ av arbete. Folket på dessa båtar
inta i mångt och mycket ej annan ställning än företagens transportarbetare
i land. Inom den kommersiella bogsernäringen i Stockholm, Göteborg och
Malmö m. fl. orter äro arbetsförhållandena mera lika den egentliga sjöfartens,
men även här är det, såsom nedan framgår, olämpligt med lagfästa
grunder för övertidsersättningen.
Inom föreningens område användas dels fartyg, som falla under sjöarbetstidslagen,
dels fartyg, som falla utanför denna lag. Av praktiska skäl måste
emellertid dessa olika båtkategorier sammanföras under enhetliga kollektivavtal.
Detta medför, att övertidsersättningen i samma avtal heräknas enligt
sjöarbetstidslagens grunder för vissa anställda, medan för andra anställda
ersättningen utgår med vissa i avtalet angivna betydligt lägre belopp
per timme. Denna tudelning har komplicerat avlöningsuträkningen och avlöningsbokföringen
för företagen, har vållat återkommande tvister mellan
företagen och de anställda och har varit ägnad att skapa motsättningar
mellan de olika arbetstagarkategorierna inbördes.
Under åberopande av vad ovan anförts finner föreningen det angeläget,
att en utredning enligt motionärernas förslag kommer till stånd snarast
möjligt.
Vid Sveriges redareförenings yttrande finnas fogade uppställningar utvisande
storleken av övertidsersättningar åt svenskt sjöfolk samt en tablå
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
angående övertidsersättning åt sjöfolket i Danmark, Norge och Storbritannien
ävensom en uppställning utvisande den övertidsersättning till ombordanställda
å svenska fartyg som skulle utgå vid tillämpning av reglerna i
Seattlekonventionen.
I sitt yttrande erinrar föreningen till en början om att utarbetandet av
1948 års sjöarbetstidslag bedrevs i ett forcerat tempo.
Föreningen fortsätter:
Särskilt var detta fallet vid utskottsbehandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet. Till följd av knappheten på tid — vilket framgår av det
uttalande, som utskottet gjorde i sitt utlåtande nr 54/48 — hade man icke
möjlighet att på önskvärt sätt genomtänka de praktiska konsekvenserna
av åtskilliga i lagförslaget ingående bestämmelser. Så torde i särskilt hög
grad vara fallet beträffande följderna av ett bibehållande av tidigare gällande
regler för övertidsersättningens beräknande, vilket i synnerhet varit
angeläget, när man genom lagen införde regler för arbetstidens beräknande,
som med visshet kunde antagas leda till, att övertidsarbetet komme att få
en avsevärt större omfattning än tidigare.
De gångna åren hava givit en mångfald exempel på de stötande konsekvenser,
vilka nu allt oftare bliva en följd av lagens bestämmelser om övertidsersättning.
Det stora antal klagomål, som ingått från redare av skilda
fartygstyper, möjliggör ett uttalande i denna fråga på basis av ett betydande
erfarenhetsmaterial.
Föreningen framhåller härefter att de fastställda reglerna om övertidsersättningens
beräknande i åtskilliga fall leda till ersättningsbelopp, vilka
framstå som oskäligt höga, därvid föreningen hänvisar till den vid yttrandet
bifogade uppställningen samt tillägger att såsom av uppställningen
framgår kan övertidsersättningen i vissa fall belöpa sig till över 19 kronor
1 timman. Även om man bortser från dessa extrema fall, är det ostridigt
att övertidsersättningar om 8—15 kronor i timman ofta utgå.
Föreningen anför härefter:
Liksom det ordinarie arbetet är av mångskiftande natur, så utföras även
på övertid arbeten av växlande art. Vissa typer av övertidsarbete äro emellertid
i praktiken dominerande, såsom vakttjänst i hamn, lasträkning, förhalningar
och passning av olika slag av hjälpmaskiner. I viss utsträckning
torde kunna sägas, att övertidsarbetena utgöras av sådana arbeten, vilka
icke erfordra något större mått av psykisk och fysisk ansträngning. De kvalifikationer,
som föranlett högre eller lägre lön för det ordinarie arbetet,
komma icke alltid till samma rätt vid utförandet av övertidsarbetena. Det
framstår därför såsom obilligt att låta den kraftiga graderingen av ersättningarna
för det ordinarie arbetet återspeglas i vad som skall utgå i ersättning
för det på övertid utförda och därmed komma upp i belopp, som
många gånger icke stå i relation till det utförda arbetet.
Såsom en följd av sjöarbetstidslagens ifrågavarande bestämmelser kan
det inträffa, att personer i befälsställning, vilkas arbete är undantaget lagens
reglering och sålunda icke äro berättigade till övertidsersättning, komma i
åtnjutande av lägre lönebelopp än dem underordnat befäl — och i en del
fall även sådant för vederbörande tjänst okvalificerat befäl, som på grund
av den nuvarande befälsbristen måst påmönstras.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 19A9. 9 sand. 2 avd. Nr 27.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Ett dylikt förhållande giver icke sällan anledning till missnöje från sådana
anställda, vilka till följd av sin större skicklighet befordrats till tjänster,
med vilka icke är förenad rätt till övertidsersättning. En befordran
framstår i åtskilliga fall som oförmånlig, enär den kan medföra icke en
förbättring utan en försämring ur totalinkomstsynpunkt. Vederbörande
kunna härigenom betagas intresset för att genom en god arbetsinsats meritera
sig för befordran.
Enligt vad föreningen har sig bekant utgår övertidsersättning efter helt
andra beräkningsgrunder och med betydligt mindre belopp inom den svenska
industrien. Sålunda åtnjuter en industriarbetare under de två första
timmarnas övertidsarbete 35—40 procents förhöjning å timlönen, därefter
50—75 procent och å helgdag 100 procent. För arbetsledare — till vilken
kategori befälet inom handelsflottan torde kunna hänföras — utgår i regel
ingen övertidsersättning och i de fall så är förhållandet med betydligt
mindre belopp än inom sjöfarten. Man anser allmänt inom industrien, att
stor försiktighet skall iakttagas vid medgivandet av övertidsersättning till
personer, vilka stå i ansvarsställning i förhållande till de underordnade.
Föreningen gör därefter en jämförelse mellan de system, som i skilda
länder kommit till användning för att på ett skäligt sätt uppdraga normer
för beräknandet av övertidsersättningar till sjöfolket, och anför härom:
Enligt den metod, som tillämpas i USA, utgår övertidsersättning i allmänhet
med ett fast belopp per timma till befäl och med ett annat, lägre belopp
till manskap. Utmärkande för systemet är sålunda, att de anställda sammanföras
till endast två grupper med en och samma övertidsersättning åt
alla, som tillhöra samma grupp, oavsett om de inom gruppen äro av högre
eller lägre grad samt oavsett fartygets tontal och storleken av den ordinarie
lönen. De amerikanska övertidsersättningarna framstå såväl i sig själva som
med hänsyn till dollarns inhemska köpkraft som mycket låga i jämförelse
med motsvarande svenska ersättningar.
Ett annat sätt att beräkna övertidsersättningen tillämpas i Storbritannien,
där de ombordanställda sammanföras i fyra grupper. Övertidsersättningen
är densamma för alla de personer, som höra till en och samma grupp. Jämväl
i Danmark och Norge tillämpas ett liknande system. Det torde i synnerhet
böra framhållas, att i samtliga dessa tre länder samma övertidsersättning
utgår till allt befäl, oavsett tjänsteställningen. För ytterligare upplysningar
härutinnan får föreningen hänvisa till bifogade tablå.
Enligt en tredje metod är övertidsersättningen sammansatt av två delbelopp,
av vilka det ena är fast och utan relation till den ordinarie lönen,
medan det andra utgör en viss bråkdel av den utgående lönen. Denna metod
tillämpades i 1891 års sjölag, vars 96 § föreskrev, att övertidsersättning
i förekommande fall skulle utgå med 30 öre plus 7«°o av månadshyran per
timma. Det må framhållas, att med hänsyn till dåvarande penningvärde beloppet
om 30 öre regelmässigt utgjorde övertidsersättningens större komponent.
Enligt en fjärde metod slutligen utgår övertidsersättning med belopp,
som stå i omedelbar relation till månadslönen. Denna metod tillämpas i
gällande svensk rätt och har kommit till uttryck i Seattle-konventionen och
det norska förslaget till ny sjöarbetstidslag.
De tre förstnämnda metoderna hava den fördelen, att de innefatta vissa
garantier mot orimligt höga ersättningsbelopp. Beträffande de två första
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
19
torde därjämte kunna sägas, att man genom dessa tager hänsyn till den
omständigheten, att övertidsarbetet icke alltid är av sådan natur, att en differentiering
i ersättningshänseende synes vara nödvändig på samma sätt
som i fråga om det ordinarie arbetet. Mycket talar för, att den i Storbritannien,
Danmark och Norge tillämpade metoden innefattar en lämplig, principiell
lösning av förevarande problem. Föreningen får även fästa uppmärksamheten
på, att enligt de engelska kollektivavtalen övertidsarbete helt kan
kompenseras med motsvarande fritid i hamn; ett tillvägagångssätt, som
torde innebära stora fördelar såväl för den ombordanställde som arbetsgivaren.
Det bär från myndigheternas sida förklarats, att man åsyftar att bringa
svensk sociallagstiftning för sjöfolk i så nära samstämmighet som möjligt
med de i Seattle 1946 antagna konventionerna. Vid sådant förhållande torde
det vara av vikt, att man vid den i motionen föreslagna utredningen beträffande
övertidsersättningens beräknande tager tillbörlig hänsyn till vad konventionen
nr 76 rörande hyror, arbetstid och bemanning har att anföra på
denna punkt. Enligt denna må övertidsersättning icke utgå med lägre belopp
än »one and a quarter times the basic pay or wages per hour». Med
uttrycket »basic pay or wages» avses befäl eller manskap tillkommande
kontant lön, vari ej inräknats övertidsersättningar, lönetillägg eller andra
bidrag i penningar eller in nalura. En tillämpning av denna regel å svenska
fartyg giver ett helt annat resultat än vad som framkommer genom de nu
i sjöarbetstidslagen stipulerade reglerna. Anledning till de ovan påtalade,
av nu gällande svenska lagstiftning föranledda mindre tillfredsställande
konsekvenserna torde vara, att man visserligen anpassat reglerna om arbetstidens
längd till Seattlekonventionen och i vissa fall gått längre, men att
inan underlåtit att samtidigt taga fasta på de bestämmelser om övertidsersättningens
beräknande, som återfinnas i densamma. I den norska propositionen
om ny sjöarbetstidslag (Ot. prp. nr 77/48) föreskrives i enlighet
med Seattle-konventionen, att övertidsersättning skall utgå med 125 procent
av grundhvran per timma.
Föreningen anför till sist:
Det nu tillämpade svenska systemet för bestämmandet av övertidsersättningsbeloppen
är icke väl avvägt. Föreningen har i samband med behandlingen
av förslaget till den nya sjöarbetstidslagen framhållit de allvarliga
ekonomiska konsekvenser, som bl. a. övertidsersättningarnas storlek redan
då i åtskilliga fall medförde, i synnerhet då den svenska handelsflottan konkurrerade
med utländskt tonnage vid deltagandet i s. k. tidsbefraktning.
Enär det redan nu med säkerhet kan sägas, alt övertidsbeloppen komma
att växa på grund av förkortandet av den ordinarie arbetstiden, blir läget
än oförmånligare. Jämväl den omständigheten, att rederierna tvingas utbetala
högre övertidsersättningar till bl. a. befälet genom omöjligheten alt
erhålla det antal, som erfordras för att uppfylla sjöarbetstidslagens krav
på arbetstidsbegränsning, medför, att den icke ringa del av den svenska
handelsflottan, som träffas härav, blir försatt i ett ekonomiskt ansträngt
läge. Särskilt kommer delta att beröra det mindre och medelstora tonnaget,
vilket redan nu har svårt att göra sig gällande i den internationella konkurrensen.
Sveriges Redareförening, som icke i förväg vill binda sig för visst annat
system, får som sin uppfattning framhålla, att en omedelbar utredning av
denna fråga, med hänsyn till det läge den svenska handelsflottan blivit för
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
satt i genom antagandet av den nya sjöarbetstidslagen, är nödvändig. Enär
alla tecken tyda på en skärpt konkurrens inom sjöfarten, är det även av
vikt, att en sådan utredning bedrives med skyndsamhet, så att en lagändring
snarast kan komma till stånd.
Sveriges segelfartggsförening finner en allsidig utredning för att få fram
en bättre avvägd beräkningsgrund fullt berättigad och tillstyrker den föreslagna
utredningen. Föreningen framhåller, att timpenning beräknad procentuellt
på grundlön icke kan bliva fullt rättvis, enär den som till följd
av sin ställning har en relativt hög lön får en hög timpenning, och den
som har en låg lön får en låg timpenning. En sådan beräkningsgrund, tilllägger
föreningen, skulle knappast komma att godtagas av arbetstagare på
land eller vid fabrikerna.
Landsorganisationen framhåller inledningsvis:
Sjöarbetstidslagens grunder för övertidsersättningens beräkning sakna
motsvarighet i annan svensk arbetstidslagstiftning; de innebära en av speciella
förhållanden inom sjöfarten betingad avvikelse från den i vårt land
eljest upprätthållna principen att lönevillkor skola regleras genom avtal.
Någon verklig avvikelse från denna princip kan ju icke sägas ha skett genom
handelsarbetstids- och hembiträdeslagarnas bestämmelser att övertidskompensation
skall utgivas, enär i dessa lagar icke fastslagits på vad
sätt övertidsersättning skall beräknas. Det må anmärkas att grunder för
ersättningens beräkning på sin tid föreslogos i sakkunnigförslaget till handelsarbetstidslag;
den i sådant avseende föreslagna bestämmelsen, vilken
landsorganisationen under åberopande av den nämnda principen avstyrkte,
kom emellertid icke att inflyta i lagen..
Efter att ha erinrat om att ersättningsregler av samma innehåll som i
1948 års sjöarbetstidslag upptogos redan i den första sjöarbetstidslagen 1919
och överflyttades från denna till 1938 års lag fortsätter landsorganisationen:
Då landsorganisationen — som icke bereddes tillfälle att yttra sig över
förslagen till 1919 och 1938 års lagar — icke vid sitt utlåtande över nya
lagen gjorde någon erinran mot att ersättningsregeln bibehölles, var denna
organisationens ståndpunkt beroende ej blott på att lagbestämmelsen i
fråga hade en i det närmaste trettioårig hävd eller på att Seattlekonventionen
— som upptog en motsvarande bestämmelse — enligt landsorganisationens
mening icke borde ratificeras annorledes än på grundval av lagstiftning
och således icke, såsom konventionen alternativt medgiver, på
grundval av kollektivavtal. För en legal reglering av ersättningen kunde
också åberopas svårigheterna för sjöfolkets vidkommande för en lika effektiv
kollektivavtalsreglering, ävensom de anställdas med straffansvar sanktionerade
skyldighet att utföra dem ålagt övertidsarbete. Ett annat motiv
var lagregleringens företräde från arbetsfredssynpunkt —- jämför den nu
lösta segslitna konflikten om vederlag enligt 9 §. Det kan såväl från parternas
som från samhällets synpunkt endast vara av värde, om den för
sjöfartsnäringen i särskilt hög grad betydelsefulla frågan om övertidsersättningens
beräkning föres utanför de fackliga stridslinjerna. Att det —
därest lagregleringen slopades — skulle lyckas redarna att avtalsledes utan
konflikt få till stånd en justering nedåt av de sedan årtionden hävdvunna
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
21
ersättningsgrunderna är en illusion, åt vilken dock motionärerna synas
vara hemfallna. Personalorganisationernas medverkan till en dylik justering
lärer så mycket mindre kunna påräknas som, efter den arbetstidsminskning
vilken skett genom den nya lagen, en justering åt andra hållet
snarare vore mera följdriktig: med den ordinarie arbetstidens minskning
kommer vid oförändrade månadslöner lönen per arbetstimme att ökas, varvid
ej utan fog kan göras gällande att också övertidsersättningen per timme
borde i motsvarande mån ökas. (Jämför Svenska maskinbefälsförbundets
yttrande i 1948 års proposition sid. 87.)
Det nu sagda har föranletts av motionärernas uttalanden om lagregleringens
oegentlighet från principiell synpunkt. Även om man i allmänhet
anser frågor om övertidsersättning och arbetsvillkor över huvud tillhöra
området för parternas avtalsfrihet, måste man medgiva att i särskilda fall
förhållandena kunna vara sådana att de motivera undantag från den allmänna
regeln. Det är denna uppfattning som ligger bakom ej endast den
nu ifrågavarande bestämmelsen i sjöarbetstidslagen utan också hela den
reglering av arbetsavtalet som innefattas i sjömanslagen.
Med hänsyn till motionärernas faktiska syfte bar det egentligen inte
varit nödvändigt att så utförligt som här skett uppehålla sig vid den principiella
sidan av spörsmålet. Motionärernas verkliga syfte har nämligen
tydligen endast varit att få till stånd en ordning, genom vilken övertidsersättningarna
skulle nedbringas. Det vill synas som om motionärerna,
därest eu sådan ordning genomfördes, intet skulle ha att erinra mot att ersättningen
allt fortfarande bestämdes genom lag. Men rent ekonomiskt
motiverade betänkligheter böra lämpligen icke framställas såsom uttryck
för en principiell uppfattning. Från principiell synpunkt kunna mot den
nya lagens hithörande bestämmelser inte göras några anmärkningar, vilka
inte med samma fog kunnat göras mot de tidigare sjöarbetstidslagarna.
Såsom redan antytts finner landsorganisationen sambandet mellan nya
lagen och den remitterade motionen påtagligt. Men anmärkningsvärt nog
ha motionärerna själva icke klargjort vari detta samband egentligen består.
Inledningsvis säga de att, medan övertidsersättningen — enligt de
legala beräkningsgrunderna — vid ikraftträdandet av 1919 års lag måhända
kunde anses rimlig, så kunde detta numera ej anses vara fallet med
hänsyn till bl. a. arbetslönernas stegring. Sistnämnda förhållande kan emellertid
knappast i och för sig motivera någon omprövning av grunderna för
övertidsersättning. Under de trettio år som gått sedan dessa grunder lagfästes
har lönenivån för sjöfolket liksom för andra arbetare undergått en
ej obetydlig höjning. Men veterligen bar det inte tidigare beträffande någon
arbetargrupp satts i fråga att, vid en proportionellt beräknad övertidsersättning,
ett tidigare såsom skäligt ansett proporlionstal skulle sänkas i
händelse av en ökning av den ordinarie arbetslönen. Dennas storlek tillhör
över huvud icke de faktorer, till vilka hänsyn bör tagas vid avvägningen
av vad som skall vara alt anse som skälig överlidsprocent. Veterligen plägar
ej heller från arbetsgivarhåll göras försök alt med hänvisning till lönenivåns
böjning få en proportionellt beräknad övertidsersättning ersatt med
sådan ersättning fixerad till absoluta belopp.
I själva verket torde det nu inte heller förhålla sig så att motionärernas
förslag tillkommit av hänsyn till den allmänna lönestegringen. Den ifrågasatta
omprövningen av grunderna för övertidsersättningen bar tydligen
främst aktualiserats av den minskning av den ordinarie arbetstiden som för
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
flertalet ombordanställda ägt rum genom nya sjöarbetstidslagen, en minskning
som — intill dess bemanningsfrågan vunnit en tillfredsställande lösning
— i stor utsträckning måste kompenseras genom ökad övertid.
Landsorganisationen framhåller härefter att när det gäller nya sjöarbetstidslagens
övertidsreglering kan inte med fog göras gällande att icke arbetarparten
— inom sjömanskommittén och under remissbehandlingen av
dennas förslag — tagit långtgående hänsyn till sjöfartsnäringens intressen.
Landsorganisationen fortsätter:
Redan övertidsmaximum — 24 timmar i veckan — är 3 å 4 gånger högre
än för någon annan arbetargrupp, och från maximiregeln göres dessutom
undantag av den omfattning och beskaffenhet att maximeringen i praktiken
kan bli värdelös från arbetarskyddssynpunkt. Rätten för befälhavare
att uttaga övertid är i intet fall beroende av dispens, och avgörandet, huruvida
i de från maximiregeln undantagna fallen lagstadgade "förutsättningar
för undantag föreligga, ankommer på honom ensam. Vidare må erinras om
att arbetarparten under förarbetena till nya lagen gått med på att den föregående
lagens förbud mot regelbundet övertidsarbete till sjöss i nordsjöoch
vidsträcktare fart upphävts och ersatts med en blott rekommendation
av samma innehåll, gällande alla fartyg, ehuruväl en dylik uppmjukning
av förbudet inte står i överensstämmelse med Seattlekonventionen och
torde utgöra hinder för dennas ratificering. Slutligen bör också hänsyn
tagas till den tid (utan begränsning och utan rätt till ersättning) under
vilken sjöman kan åläggas s. k. säkerhetstjänst.
När man har att taga ställning till frågan om övertidsersättningens storlek,
kan man nu självklart inte bortse från de särskilda regler som sålunda
gälla beträffande arbetsgivarens rätt att beordra övertidsarbete. I själva
verket utgör övertidsersättningen den enda lagstadgade — ehuru därför
ingalunda effektiva — garantin mot missbruk av denna rätt; vad maxiineringsregeln
angår kan den med hänsyn till undantagsreglerna, särskilt
undantaget i 13 § d) för »skeppstjänst som ej kan tåla uppskov», anses
såsom en blott formell garanti. Det är under sådana förhållanden naturligt
om ersättningen fastställes efter grunder som kunna leda till högre ersättningsbelopp
än inom sådana arbetsområden, där övertidsarbetet kan begränsas
till ett relativt ringa tidsmått resp. göras beroende av myndighets
dispens. Den från nämnda synpunkt riktiga relationen mellan övertidsersättning
och ordinarie arbetslön är givetvis en bedömningsfråga, men
landsorganisationen finner för sin del att den svenska lagens beräkningsgrunder
äro väl avvägda. En jämförelse med Seattlekonvcntionens ersättningsregler
ger knappast belägg för påståendet att de svenska övertidsersättningarna
nämnvärt överstiga vad som internationellt accepterats som
en rimlig standard.
Landsorganisationen hänvisar i bl. a. sistnämnda avseende till ett till
landsorganisationen inkommet yttrande över motionerna från Svenska sjöfolksförbundet,
som anför:
»Det är riktigt som motionärerna framhåller, att nu gällande bestämmelser
om en övertidsersättning av 1/i50 av hyran per timme på vardagar och
V75 å sön- och helgdagar tillkom i och med 1919 års sjöarbetstidslag. Tidigare
hade sedan 1914 gällt, att övertidsersättningen skulle per timme ut
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
göra 1/,oo av hyran plus 30 öre. De dåtida låga månadshyrorna gav med den
nya beräkningsgrunden till resultat en övertidsersättning på mindre än
50 öre för jungmän och ca 90 öre för matroser och med dem jämställda i
lönehänseende. Självfallet hördes från arbetsgivarhåll då inga protester
och sjöfolket fann det lönlöst att knota.
Med de nuvarande manskapshyrorna torde det icke kunna påstås att
övertidsersättningarna — om hänsyn tages till de speciella förhållandena
— äro för höga. Två omständigheter äro härvid att särskilt beakta. För det
första är den fritid, som kan uppstå när fartyget ligger i hamn — och alldeles
särskilt i hemhamnen — för sjömannen, som större delen av sin tid
nödgas vistas borta från hem och anhöriga, alldeles särskilt värdefull. För
det andra är det ju så, att såväl den allmänna arbetstidslagen som arbetstidslagarna
för detaljhandeln och hotell och restauranger samt lantarbetstidslagen
begränsar uttaget av övertid till 200 timmar per år, under det att
sjöarbetstidslagen medger övertidsarbete under 24 timmar per vecka eller
1 248 timmar per år. Därtill kommer (under obegränsad tid och utan särskild
övertidsersättning) skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn
till hotande fara för fartyg, liv eller gods, skeppstjänst som erfordras
för lämnande av hjälp åt nödställda och deltagande i övningar med bärgnings-
och eldsläckningsredskap etc. Från begränsningen till 24 timmar i
veckan eller, som ovan angivits 1 248 timmar per år, undantages: nödig
vakttjänst i hamn, vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet
i hamn, skeppstjänst som föranledes därav att besättningen blivit under
pågående resa förminskad och annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov
och som måste fullgöras å tid då sjöman icke eljest enligt sjöarbetstidslagen
har att förrätta arbete. (Sjöarbetstidslagens It, 12 och 13 §§.)
Därtill kommer, att sjömannen, i olikhet med arbetaren i land, icke har
någon som helst rätt att vägra att ställa sig till förfogande för arbete när
fartygsbefälhavaren beordrar honom därtill, och han kan, enligt sjömanslagens
§ 77, straffas med böter eller upp till ett års fängelse om han vägrar
befälhavaren lydnad.
Då således möjligheterna till uttag av övertid äro praktiskt taget obegränsade,
synes det att inget annat korrektiv mot missbruk står till buds än
en relativt kraftigt tilltagen övertidsersättning.
Med de nuvarande tariffhyrorna 415 kronor per månad för matroser,
motormän och eldare, vilka utgöra det stora flertalet, blir övertidsersättningen
kronor 2: 77 å vardag och det dubbla beloppet å sön- och helgdag.
Med hänsyn till ovanstående omständigheter torde detta snarare få anses
vara för litet än för mycket. Jämföres det minimibelopp som angives i den
av motionärerna åberopade Seattlekonventionen — 125 procent av månadslönen
för timme räknat — vilket med ovan angivna månadshyra blir kronor
2: 70 per timme, framgår att skillnaden däremellan och vad som nu
utgår enligt de svenska bestämmelserna är obetydlig.»
Landsorganisationen uttalar härefter att, såsom organisationen framhållit,
det för motionärerna avgörande motivet varit deras önskan att nedbringa
de ökade kostnader för övertidsersättning som arbetstidsrefonnen
komme att åsamka rederiföretagen. Även om merutgiften åtminstone vad
angår manskapet icke kan antagas bli av någon större storleksordning,
fortsätter landsorganisationen, är det klart att motivet i fråga vinner
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
i styrka, därest den med arbetstidsreformen i övrigt förenade kostnadsökningen
komme att bli mera väsentlig. Vad angår denna fråga hänvisar
landsorganisationen till sitt yttrande över lagförslaget, då landsorganisationen
bland annat anförde följande:
»De bibehållna och vidgade dispensmöjligheterna för existerande fartyg
betyda en avsevärd minskning av de kostnader för ombyggnad och bemanningsökning,
som en omedelbar anpassning till lagstiftningen skulle draga
med sig. Det må anmärkas dels att den genom övergångsbestämmelserna
givna dispensmöjligheten för existerande fartyg, vilken enligt gällande lag
endast avser däcks- och maskinmanskapet, nu kommer att gälla all personal
med undantag av ekonomipersonalen, sålunda även däcks- och maskinbefäl
samt radiopersonalen, dels att den möjlighet till dispens jämlikt
1 § 3 inom., som kommittén anvisat för ekonomipersonalens del, över huvud
icke torde ha förutsetts vid den gällande lagens tillkomst. Ivostnadshänsyn
synes också ha varit avgörande för utformningen av reglerna om
kompensation enligt den s. k. vederlagsklausulen. Liksom fallet varit inom
industrin och andra arbetstidsreglerade områden — även inom sjöfarten
— torde man för övrigt kunna förvänta att den trots allt ofrånkomliga kostnadsökningen
på längre sikt kommer att motverkas av en effektivare arbetsorganisation,
ökad maskinell utrustning och andra rationaliseringsåtgärder.
Vad angår den erforderliga bemanningsökningen må anmärkas att
denna troligen i stor utsträckning skulle varit påkallad redan från säkerhetssynpunkt,
alltså oavsett arbetstidsregleringen.
På de av redarorganisationerna företagna ekonomiska utredningarna kan
landsorganisationen icke ingå och vill beträffande dem endast framhålla
att kommittén enligt organisationens uppfattning anfört vägande skäl för
sitt omdöme att utredningsresultaten — vilka för övrigt delvis framräknats
från andra förutsättningar än det slutliga lagförslagets — icke kunna anses
innebära avgörande hinder för förslagets förverkligande. Vad särskilt
angår konsekvenserna för vissa delar av den mindre sjöfarten är att märka
att i stor omfattning den föreslagna lagregleringen föregripits av kollektivavtalsmässig
reglering. Förslaget tar också i olika avseenden särskild hänsyn
till de smärre företagen; belysande härför är bl. a. den från skyddssynpunkt
i själva verket helt oegentliga bestämmelse, som från lagen i dess
helhet och därmed från varje lagstadgad arbetstidsbegränsning undantar
personer, vilka å mindre fartyg (med en bruttodräktighet under 500 registerton)
äro anställda huvudsakligen för passagerares direkta betjänande.
Att, vid oförändrad bemanning och arbetsorganisation, en minskning av
den ordinarie arbetstiden måste kompenseras genom övertidsarbete och att
övertidsersättningens summa därmed stiger är ofrånkomligt. Men det kan
knappast vara riktigt att — såsom reservanten herr Böös — anse så verkande
arbetstidsbestämmelser som oförenliga med den i vårt land traditionella
uppfattning om arbetsmarknadens lönereglering, till vilken också
kommittén vid sin behandling av Seattlekonventionens regler om minimihyra
anslutit sig. Anmärkningen skulle haft ett visst fog om det varit så
att kommittén föreslagit ändrade, förmånligare grunder för övertidsersättningen;
nu ha den gällande lagens ersättningsregler bibehållits oförändrade.
Det kan från principiell synpunkt diskuteras huruvida en arbetstidslag
över huvud bör upptaga dylika regler; att de en gång upptogos i
sjöarbetstidslagen sammanhänger med för skeppstjänsten alldeles säregna
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 25
förhållanden. Även med hänsyn till den hävd reglerna numera vunnit kan
det icke ifrågasättas att slopa dem. Skäl finnas ej heller att ändra dem i
enlighet med reservantens förslag. Landsorganisationen kan icke finna att
detta skulle mera än majoritetsförslaget vara ’i konsekvens med kommitténs
avböjande hållning i fråga om lagstiftning på löneområdet’. Om kommittéförslaget
utgör lönelagstiftning, så gäller detta i lika mån om reservantens
förslag. I båda fallen är det fråga om lagstadgade minima för
övertidsersättningen, bestämda i relation till grundlönen. Endast såtillvida
avviker reservantens förslag från majoritetens att minimiersättningen med
den av honom förordade beräkningen synes bli lägre än enligt majoritetsförslagets
med gällande lag överensstämmande beräkningsgrunder.»
Under åberopande av vad landsorganisationen sålunda anfört och med
erinran om att riksdagen så sent som i fjol oförändrade godkänt de såväl
av sjömanskommittén som av regeringen accepterade ersättningsgrunderna
avstyrker landsorganisationen det av motionärerna framförda förslaget om
utredning. — Landsorganisationen tillägger till sist att den icke kan underlåta
att såsom mindre välbetänkt framhålla motionärernas uppfattning att
den av dem ifrågasatta utredningen icke borde uppdragas åt en särskild
kommitté — och väl ej heller åt 1946 års sjömanskommitté, vilken ju
fortfarande arbetar — utan åt vederbörande ämbetsverk. En utredning
genom kommerskollegium hade varit naturlig, slutar landsorganisationen,
därest utredningen avsett bestämmelser av teknisk eller administrativ natur,
men vore mindre lämplig då den, såsom här, skulle gälla ett spörsmål
som kännetecknas av starka intressemotsättningar mellan parterna.
Tjänstemännens centralorganisation hänvisar till en början till de till
organisationen inkomna yttrandena från Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska stewartsföreningen.
Sveriges fartygsbefälsförening, i vars yttrande Inrikessjöfartens befälsförening
instämmer, hemställer att motionerna, enär några godtagbara skäl
för ändring av den nuvarande lagbestämmelsens innebörd icke anförts,
måtte avstyrkas. Fartygsbefälsföreningen åberopar till stöd härför:
Motionärerna anföra bl. a. att de övertidsbelopp, som utgå till å fartyg
anställd personal redan 1968 uppgingo till belopp, som saknade all motsvarighet
inom liknande verksamhetsområden i land, samt att de beräkningsgrunder
för övertidsersättning, som tillämpas inom sjöfarten, icke återfinnas
inom andra yrkesområden. Övertidsersättningen säges ej heller stå
i proportion till den fasta månadslönen.
Dessa motionärernas påståenden sakna grund i vad avser ersättningsbeloppens
storlek. Anmärkningen rörande beräkningsgrunderna är endast så
till vida riktig, att medan inom sjöfarten övertidsersättningen utgör å vardagar
''/iso och å helgdagar V75 av månadshyran, grunderna för beräkningen
inom andra verksamhetsområden merendels är den, att månadshyran uppdelas
å visst timantal och att därigenom erhållen timpenning ökas med
vissa procent. I beräkningssättet föreligger således en skiljaktighet, men
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
om man beräknar övertidsersättningen direkt eller indirekt på månadshyran
saknar i realiteten betydelse, ty övertidsersättningen står i båda fallen
i proportion till månadslönen.
övertidsersättningens storlek har tväremot vad motionärerna framhålla
motsvarighet inom ett flertal områden; även enligt de statliga avlöningsförfattningarna
utgår övertidsersättningen med belopp, som motsvara vad som
utgår inom sjöfarten, övertidstabellen i de statliga avlöningsförfattningarna
är uppgjord på så sätt, att månadslönen delats med 200 och att den sålunda
erhållna timpenningen ökats med 40 och 110 procent för vardags- resp.
helgdagsövertid. Om övertidsersättningen inom sjöfarten skulle beräknas
efter samma grunder, skulle ersättningen för enkel övertid utgå med större
belopp, än vad som för närvarande är fallet, medan den däremot för kvalificerad
övertid skulle reduceras något, övertidsersättning enligt statens lönereglemente
går endast upp till 25 :e löneklassen, där övertidsbeloppen äro
7: 05 för vardagar och 10: 60 för helgdagar (i ortsgrupp 5). Denna övertidsersättning
motsvarar vad som utgår för de ombord å fartyg högst avlönade.
För att visa att grunderna för beräkning av övertidsersättning icke äro
så orimliga, som motionärerna velat framhålla, åberopar föreningen en uppställning,
i vilken en jämförelse gjorts mellan ersättning, beräknad enligt
Seattlekonventionen och statens löneplan efter en månadslön av 616 kronor.
Uppställningen utvisar att för enkel övertid ersättningen utgör enligt sjöarbetstidslagen
4:10, enligt Seattlekonventionen 3:85 och enligt statens
löneplan 4: 30 samt för kvalificerad övertid enligt sjöarbetstidslagen 8: 20
och enligt statens löneplan 6: 50. Beträffande Seattlekonventionen och statens
löneplan har räknats med en arbetstid av 200 timmar per månad.
Föreningen fortsätter:
Föreningen kan inte heller finna, att motionärerna ha fog för sitt uttalande,
att det nu gällande beräkningssättet ej synes ha berättigande med
hänsyn till bl. a. lönernas stegring. Man kan tvärtom göra gällande, att beräkningssättet
med den förändrade arbetstiden icke är så fördelaktigt, som
då det ursprungligen genomfördes. Arbetstiden var för de flesta grupper
ombord då ungefär 300 timmar per månad, vilket innebär, att enkel övertid
ersattes med dubbel timpenning. Arbetstiden har sedermera sjunkit till
cirka 200 timmar per månad. Därest hänsyn direkt skulle tagas till nuvarande
antal arbetstimmar, bleve den enkla övertiden i ovan anförda exempel
616 : 200 = 3: 08, vilket fördubblat utgör 6: 16 i stället för nu 4: 10. Motionärerna
synas icke ha observerat detta förhållande.
Om hänsyn tages till att övertidsersättning enligt sjöarbetstidslagen beräknas
å indexreglerad lön (ind. 25,7 procent) och att samma ersättning enligt
statens löneplan ej inkluderar det rörliga tillägget av 12 procent, torde man
kunna konstatera, att principen för övertidsersättningens beräkning i statens
löneplan och i sjöarbetstidslagen i själva verket icke skiljer sig så
mycket åt.
Inom hamnarbetarkåren, som står i nära anslutning till sjöfarten, beräknas
övertidsersättning på så sätt, att timlönen för enkel övertid ökas med
50 procent och för dubbel övertid med 100 procent. Att märka är dock, att
man inom detta fack även under vardagar efter två timmars arbete åtnjuter
dubbel övertidsersättning, medan man ombord å fartyg oavsett timantalet
aldrig får dubbel ersättning å vardagar.
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Motionärerna framhålla, att inom sjöfarten utgå vissa tillägg för olika
trader samt att dessa tillägg bidraga till, att övertidsbeloppen uppgå till
avsevärda belopp. Dessa tillägg ha tillkommit med anledning av de påfrestande
arbeten, som trafik i de ifrågavarande traderna medföra och böra
givetvis inräknas i övertidsersättningen, då arbetet icke är mindre påfrestande
vid övertidsarbete än under normal arbetstid.
I anledning av motionärernas erinran om att vid sjöarbetstidslagens behandling
vid 1948 års riksdag andra lagutskottet i sitt utlåtande framhållit,
att den stora skillnad, som ersättningen för arbete på övertid utvisade mellan
olika besättningskategorier, syntes mindre tilltalande och kunde medföra,
att sjömän med lägre avlöning belastades med övertidsarbete i större
utsträckning än bättre avlönade besättningsmän, anför föreningen:
Till dessa utskottets betänkligheter må framhållas, att befälet ombord å
fartygen på grund av skeppstjänstens karaktär alltid måste utse en så kvalificerad
kraft som möjligt att utföra nödiga arbeten. En nivellering av övertidsersättningen
kan därför tvärtom leda till att de mest kvalificerade besättningsmännen
skulle komma att utnyttjas till övertidsarbete i en för
dem mycket vansklig utsträckning. Både den ena och den andra betänkligheten
har emellertid föga fog för sig, ty ombord å ett fartyg måste på grund
av många skäl en viss jämn fördelning av övertidsarbetet iakttagas, enär de
flesta sjömän icke önska sin fritid oskäligt beskuren i förhållande till kamraterna,
ett önskemål som är så rimligt, att det i regel måste respekteras
av befälet. Föreningen kan inte finna det annat än rimligt, att övertidsersättningen
— liksom lönen i övrigt — utgår med större belopp för en kvalificerad
arbetskraft än för en mindre kvalificerad. Detta torde också i stort
sett vara vedertaget inom de allra flesta arbetsområden, även de som regleras
i de statliga avlöningsförfattningarna. Detta framgår bäst av att övertidsersättningen
för befattningshavare i löneklass 1 som i löneklass 25 beräknas
på samma sätt. Att denna princip, tillämpad inom sjöfarten, skulle
»synas mindre tilltalande» förefaller föreningen svårförklarligt.
Föreningen anför till sist:
Motionärerna vilja slutligen göra gällande, att i utlandet vid tidsbefraktning
av svenska fartyg, svenska rederier förorsakas vissa svårigheter på
grund av de betungande övertidskostnaderna i de svenska fartygen, vilka
på grund härav påstås bli mindre efterfrågade än fartyg tillhörande andra
nationer. Härigenom erhölle enligt motionärerna frågan en angelägenhetsgrad,
som borde beaktas med hänsyn till att ett stort antal fartyg numera
sysselsättas i tidsbefraktning. Beroendet av vår handelsflotta i dagens ekonomiska
läge gör det också enligt motionärerna angeläget att dylika svårigheter
i görligaste mån undanröjas. Erinringar från tidsbefraktaren bruka i
regel i första band riktas till fartygens befälhavare. Såsom företrädare för
dessa kan fartygsbefälsföreningen icke vitsorda motionärernas uppfattning.
I det ekonomiska mellanbavandet mellan tidsbefraktaren och rederiet är
summan av den månatliga övertidsersättningen till besättningen av så blygsam
omfattning, att den spelar en underordnad roll och än mera är givetvis
delta fallet med den skillnad, som kan uppkomma mellan summan av
övertidsersättning å svenska och andra nationers fartyg.
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Svenska maskinbefälsförbundet, som hemställer att motionerna måtte
avstyrkas, erinrar till en början om att inom sjöfarten de ombordanställdas
löner regleras genom kollektivavtal, medan däremot övertidsersättningens
storlek endast indirekt bestämmes av dylika avtal. Förbundet fortsätter:
Den normala arbetstiden här i landet kan anses omfatta 48 timmar per
vecka, d. v. s. omkring 200 timmar per månad. Ersättningen för en timmes
ordinarie arbete är följaktligen normalt lika med V200 av månadslönen.
Sjömannen bar alltså å söckendag 33 procents högre lön för övertidsarbete
än för arbete under ordinarie arbetstid. Denna merersättning synes
ungefär vara densamma som inom liknande verksamhetsområden i land
vid övertidsarbete. Att dubbel ersättning utgår för övertidsarbete å helgdag
torde också i allmänhet överensstämma med förhållandena i land.
Med detta klarläggande vill förbundet bemöta motionärernas påstående
»att sådana beräkningsgrunder för övertidsersättning tillämpas inom sjöfarten,
som icke återfinnas inom några andra verksamhetsområden och
vilka tillförsäkra vissa kategorier av sjöfolk övertidsersättningsbelopp, som
icke stå i rimlig proportion till den fasta månadslönen och icke äga motsvarighet
vare sig inom industrien eller inom jordbruket».
I anslutning därtill hänvisar förbundet till sitt här ovan återgivna yttrande
över det av 1946 års sjömanskommitté avgivna betänkandet med förslag
till sjöarbetstidslag samt uttalar att förbundet vidhåller de i sagda
yttrande framförda åsikterna.
Förbundet fortsätter härefter:
Det har inom andra lagutskottet diskuterats, om det icke borde överlåtas
åt parterna att avtalsvägen reglera övertidsersättningens belopp. Förbundet
vill allvarligt hemställa om ett bibehållande av det nuvarande systemet.
Om det i Sverige skulle ordnas så, att parterna själva finge komma
överens om övertidsersättningens storlek, skulle detta kunna utgöra ett
hinder för ratificering av Seattlekonventionen, enligt vilken övertidsersättningen
skall stå i visst fastställt förhållande till månadslönens storlek.
När man diskuterar arbetsförhållandena till sjöss, måste man betänka,
att sjöfolket arbetar under andra och hårdare villkor än vad arbetstagarna
i land ofta göra. Sjöfolkets skyldigheter äro fastställda i sjölagen, sjöarbetstidslagen
och sjömanslagen. Enligt den sistnämnda lagen måste en sjöman
under alla omständigheter lyda förmans order. Om han vägrar, har befälhavaren
laglig rätt att draga in hans lön för en tid av upp till sju dagar
eller att omedelbart skilja honom från hans befattning. I sistnämnda fall
utgår lön endast till och med den dag avskedandet äger rum. En sjöman
kan alltså straffas på något av dessa sätt, också om han vägrar att utföra
övertidsarbete i större utsträckning än vad sjöarbetstidslagen tillåter. Visserligen
har sjöman möjlighet att hos domstol här i landet söka få ändring
i ett sådant beslut, men man bör komma ihåg att detta icke ändrar på det
faktum att sjöman är underkastad en absolut lydnadsplikt i tjänsten. Möjligheterna
att hos domstol få ändring äro också mycket små, beroende på
att ett fartyg i åratal kan vistas borta från hemlandet och det därför är
så gott som omöjligt att anträffa befälhavaren med en stämning. Som ett
exempel på sjömannens absoluta lydnadsplikt vilja vi relatera ett rättsfall,
som visar att en sjöman, som under hamnarbetarestrejk beordras att utföra
strejkbryteriarbete, är skyldig till detta. Befälhavaren i ett ångfartyg hade
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
29
vid ankomsten till Colombo, där hanmarbetarstrejk var rådande, beordrat
besättningen att biträda vid lossningsarbetet. Smörjaren A. underlät, i likhet
med flertalet övriga besättningsmän, att hörsamma denna order. I anledning
härav ålades A. disciplinär bestraffning. A. drog saken inför domstol
och begärde därvid, att bestraffningsåtgärden skulle undanröjas och
att den hyra, som innehållits, skulle utbetalas till honom. Rådhusrätten
fann emellertid, att A. icke »vare sig på grund av lag, särskilt avtal eller
annan av A. åberopad omständighet kunde anses hava varit fritagen från
skyldighet att utföra sagda arbete». Rådhusrätten ogillade därför A:s talan.
Göta hovrätt, dit ärendet fullföljdes, biföll emellertid A:s talan, enär den
ansåg, att biträde vid lossning och lastning ej ingått i de göromål, som ålåg
A. i den egenskap, han var anställd ombord. Med ändring av hovrättens
beslut fastställde emellertid högsta domstolen rådhusrättens dom.
Förbundet framhåller att anledningen till att övertidsersättningen i en
del fall har nått sådana belopp som från redarhåll benämnas orimliga, torde
mest bero därpå att det uppenbarligen brytes mot 13 § sjöarbetstidslagen,
som innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning övertidsarbete må
åläggas sjöman. Förbundet anför:
I ett fartyg, som sysselsättes i fart på Sverige eller andra länder, där
hamnarbetarna ha »normal» arbetsdag och icke arbeta i skift, hålles övertidsarbetet
i hamn för de ombordanställda i allmänhet inom ganska snäva
gränser. I andra fartyg däremot, som angöra hamnar, där hamnarbetarna
arbeta i skift eller helt enkelt sakna arbetstidsbestämmelser, ha de ombordanställda
ofta mera övertidsarbete än vad lagen tillåter. Det ligger i
rederiets intresse, att lossning och lastning sker så snabbt som möjligt.
De ombordanställdas arbetstid avpassas därför efter hamnarbetarnas, varigenom
det för rederiet mest gynnsamma resultatet uppnås. (Såsom ovan
nämnts kan en sjöman icke utan straffrisk vägra att utföra sådant arbete,
vartill han beordras.) Det kan icke anses orimligt, att rederiet då också ger
de anställda en skälig ersättning för merarbetet.
Även då fartyget ligger till sjöss måste maskinbefälet ofta fullgöra övertidsarbete
i större utsträckning än vad sjöarbetstidslagen tillåter för dessa
befattningshavare. Fartygets maskinella utrustning måste hållas i sådant
skick, att fartyget är sjövärdigt, och detta fordrar en ständig översyn. Då
man undviker längre liggetid i hamn än vad som åtgår för lastning och
lossning och underhållsarbeten icke medhinnas under vakttjänst, måste dylika
arbeten utföras på övertid. Extra maskinbefäl för underhållsarbeten
finnas endast i ett fåtal fall anställda i fartygen, som vanligen icke äro bemannade
med flera maskinbefäl än det antal, som erfordras för föreskriven
vakttjänst.
Inom andra näringsgrenar än sjöfarten bär arbetsgivaren oftast möjlighet
att skaffa extra arbetskraft, när sådan behöves. Men i ett fartyg, som
ligger till sjöss eller i en främmande hamn, måste arbetet utföras av den
ordinarie besättningen, hur hårt denna än måste pressas. Sjömannens möjligheter
att själv eller genom sin organisation få rätsida på arbetstidsproblem
och andra frågor äro dessutom små, emedan han ofta är borta
från Sverige under mycket lång tid.
Grundtanken i motionerna är den, att vissa kategorier av sjöfolket åtnjuta
alltför betydande övertidsersättningsbelopp. Motionärerna önska nedbringa
dessa belopp. Om denna önskan skulle tillmötesgås — vilket förbun
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
det alls icke anser vara berättigat — borde detta ske genom att inskränka
på övertidsarbetets omfattning, icke genom att minska ersättningsbeloppet
per övertidstimme. En inskränkning av övertidsarbetets omfattning kan
lämpligast ske genom alt fartygen bemannas på ett mera tillfredsställande
sätt än vad nu är fallet. Vi vilja i detta sammanhang framhålla, att 1946
års sjömanskommitté för närvarande sysslar med bemanningsföreskrifter
för fartygen, vilka saknas. Det är därför tänkbart att förslag från sjömanskommitténs
sida beträffande föreskrifter för fartygens bemanning kan
komma att framläggas och att fartygsbesättningarna däri föreslås erhålla
en sådan storlek, att övertidsarbete i den utsträckning som nu är fallet ej
behöver tillgripas. Om övertidsersättningens storlek per timme skulle
minskas, torde detta medföra att man på redarhåll skulle förlora allt intresse
för att få fram i lag fastställda regler för fartygens bemanning.
Förbundet anser att den bästa vägen för att få fartygen tillräckligt bemannade,
så att de ombordanställda icke behöva utföra så mycket övertidsarbete
som nu är fallet, är att höja övertidsersättningsbeloppet per timme.
Till slut vill förbundet göra lagutskottet uppmärksamt på, att de ombordanställda,
utan att erhålla övertidsersättning och utan att någon minimitid
är fastställd, enligt § It i sjöarbetstidslagen kunna tagas i anspråk
utöver den i lagen fastställda ordinarie arbetstiden.
Svenska stewartföreningen hemställer i sitt yttrande till Tjänstemännens
centralorganisation att, då de av motionärerna framförda synpunkterna
skulle innebära vissa försämringar för en stor del av de ombordanställda,
centralorganisationen i sitt yttrande till riksdagens andra lagutskott måtte
yrka avslag på motionerna.
Tjänstemännens centralorganisation, som hemställer att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, anför bland annat följande:
Av de yttranden TCO erhållit från Sveriges fartygsbefälsförening och
Svenska maskinbefälsförbundet över denna motion framgår att de nuvarande
övertidsbestämmelserna icke kunna anses medföra en ersättning för
övertidsarbete som är orimlig i förhållande till vad som gäller för andra
grupper. Det framgår även av dessa yttranden att övertidsersättningsbestämmelserna
ej heller för högre betalade ombordanställda medföra orimliga
ersättningsbelopp. TCO kan icke för sin del finna det rimligt, att man
ändrar gällande arbetstidslagstiftning för att möjliggöra en sänkning av
övertidsersättningen, vilket synes vara motionärernas syfte. All skyddslagstiftning
på arbetsrättens område har tillkommit för att skydda den svagare
parten på arbetsmarknaden, d. v. s. arbetstagaren, och detta gäller
även sjöarbetstidslagen. På detta område har ända sedan 1919 års sjöarbetstidslag
de nu gällande reglerna för beräkning av övertidsersättning
varit i kraft. Den nya arbetstidslagen har visserligen väsentligen förkortat
den ordinarie arbetstiden, men avsikten härmed har icke varit att öka övertidsarbetet.
Från de ombordanställdas sida torde snarare en önskan finnas
att övertidsarbetet icke skall upptaga någon större tid utan att man i möjligaste
mån skall kunna följa det ordinarie arbetstidsschemat. Detta kan
icke ske annat än genom att bemanningen för fartygen ökas i erforderlig
utsträckning, och det torde vara på denna punkt som regler böra fastställas.
Vad motionärerna anfört om att övertidsersättningsbestämmelserna skulle
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
31
medföra att tidsbefraktade svenska fartyg icke skulle vara konkurrenskraftiga
i utländsk fart synes TCO icke ha fog för sig. Detta framgår av de bifogade
yttrandena från de båda befälsorganisationerna.
Utskottet.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår innehåller den nu gällande
sjöarbetstidslagen av år 1948, i likhet med tidigare lagar i ämnet,
vissa grundläggande bestämmelser om hur övertidsersättning åt sjöfolk
skall beräknas. Sålunda gäller alltsedan tillkomsten av 1919 års lag om
arbetstiden å svenska fartyg, att övertidsersättning som utgår i penningar
skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag,
minst en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del
av sjömannens kontanta månadslön.
Då utskottet vid fjolårets riksdag behandlade förslaget till den nya sjöarbetstidslagen,
hade utskottet, med hänsyn till övertidsersättningens karaktär
av arbetslön, under övervägande förslag om att såsom skett i andra
arbetstidslagar överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera övertidsersättningens
belopp. Detta föreföll utskottet motiverat jämväl på den grund att
övertidsersättningen, enligt det gällande systemet, för de högst avlönade
besättningskategorierna kunde uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Den
mycket stora skillnad, som ersättningen för arbete på övertid kunde uppvisa
skilda besättningskategorier emellan, kunde enligt utskottets uppfattning i
och för sig synas mindre tilltalande och kunde för övrigt medföra den olägenheten
att sjömän med lägre avlöning belastades med övertidsarbete i större
utsträckning än bättre avlönade besättningsmän. Därest grunderna för beräkning
av övertidsersättningens storlek fastställdes genom kollektivavtal, syntes
det utskottet oklart på vad sätt av Seattlekonventionen fordrad garanti
för att ersättningen icke i något fall finge understiga 125 procent av månadslönen
efter timme räknat skulle kunna utformas. På grund därav och med
hänsyn till att tiden icke medgivit utskottet att företaga någon mera ingående
prövning av olika tänkbara metoder att bestämma övertidsersättningen,
fann sig utskottet nödsakat att inskränka sig till de gjorda omnämnandena
med uttalande av att frågan enligt utskottets förmenande förtjänade att
ägnas fortsatt uppmärksamhet framdeles.
Rent principiella skäl tala för att samtliga lönevillkor regleras genom avtal
mellan vederbörande parter. Såsom framgår av utredningen i förevarande
ärende kunna dock, med hänsyn till de speciella förhållanden under
vilka sjöfolket arbetar, starka skäl åberopas för en legal reglering av övertidsersättning
till sjöfolk.
De över motionerna avgivna yttrandena giva stöd åt riktigheten av utskottets
tidigare uttalande att övertidsersättningen till de högst avlönade besättningskategorierna
kan uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Härvid
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
lag torde man emellertid böra hålla i minnet att enligt sjöarbetstidslagen
övertidsarbete kan uttagas i en utsträckning som torde sakna motsvarighet
inom alla andra verksamhetsområden, för vilka arbetstiden är reglerad. I
motsats till andra arbetstagare är därjämte sjömannen vid äventyr av
straffansvar skyldig utföra övertidsarbete så snart han beordras därtill. En
relativt kraftigt tilltagen övertidsersättning torde — vilket av de ombordanställdas
organisationer starkt understrukits — utgöra ett korrektiv mot
missbruk av rätten att uttaga övertidsarbete. Enligt vad som upplysts inom
utskottet, ansågo sig sistnämnda organisationer under förarbetet till den
nya sjöarbetstidslagen kunna godtaga de nu gällande bestämmelserna om
vidsträckt rätt att uttaga övertidsarbete särskilt på den grund att de ansett
reglerna om övertidsersättningens beräknande innebära en garanti mot missbruk
av denna rätt. De upplysningar utskottet erhållit i förevarande ärende
giva ej belägg för att någon större risk föreligger för att de nuvarande bestämmelserna
kunna medföra, att sjömän med lägre avlöning belastas med
övertidsarbete i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän.
Vid en jämförelse med sjöfolkets avlöningsförhållanden i vissa andra
länder, som ur konkurrenssynpunkt äro av intresse, framstår den svenska
övertidsersättningen till vissa befälskategorier som hög. Med hänsyn till de
betydande skiljaktigheter i arbetstidsreglering, anställnings- och avlöningsförhållanden
och de omständigheter under vilka övertidsersättning utbetalas
torde en direkt jämförelse mellan de olika ersättningsbeloppen per
timme dock bliva missvisande och för ett riktigt bedömande torde fordras
en ingående utredning av alla olika detaljbestämmelser i respektive lagar
och kollektivavtal m. in.
Även om, såsom utskottet uttalade vid fjolårets riksdag, frågan om sättet
för bestämmande av övertidsersättningens storlek förtjänade att ägnas
fortsatt uppmärksamhet framdeles, böra dock de skäl som skola föranleda
att redan nu, då den nya sjöarbetstidslagen nätt och jämt trätt i kraft, till
närmare utredning upptaga frågan äga synnerlig styrka. Med beaktande
av vad utskottet ovan anfört kunna dylika skäl icke anses ha förebragts i
ärendet. Visserligen är grunden för ersättningens beräknande oförändrad
i den nya lagen, men man synes dock böra avvakta de verkningar i olika
avseenden som lagen kommer att medföra. Vidare synes frågan om övertidsarbetets
omfattning — och därmed jämväl frågan om de sammanlagda
kostnaderna för övertidsarbete — vara intimt förknippad med spörsmålet
om fartygens bemanning. Detta har av 1946 års sjömanskoinmitté — som
fått i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om sjöfolkets
levnads- och arbetsförhållanden — så till vida redan upptagits,
att kommittén hos kommerskollegium anhållit, att vissa statistiska utredningar
måtte företagas rörande den svenska handelsflottans bemanning
m. m.
Även de internationella förhållandena på ifrågavarande område synas tala
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
för att utvecklingen bör avvaktas. Enligt vad utskottet inhämtat kommer
frågan om en revision av Seattlekonventionen att upptagas på dagordningen
för Internationella arbetskonferensens sammanträde innevarande år. Revisionen
torde endast komma att avse förbudet mot regelbundet övertidsarbete
och förslag lärer icke ha väckts om ändring av konventionens bestämmelse
att övertidsersättningen i intet fall må understiga 125 procent av månadslönen
för timme räknat. Det oaktat synes denna revision av Seattlekonventionen
och de ur konkurrenssynpunkt betydelsefulla ländernas ställningstagande
till konventionen vara av vikt för bedömande av det nu väckta spörsmålet.
Framhållas må även, att i Norge, som ur konkurrenssynpunkt är av
särskilt intresse, inom den närmaste tiden kommer att behandlas ett förslag
till ny sjöarbetstidslag. Jämväl utvecklingen i vissa andra länder torde
böra avvaktas.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet, att frågan om utredning
av de svenska bestämmelserna om övertidsersättning åt sjöfolket bör
tills vidare anstå.
Utskottet vill emellertid till sist i likhet med kommerskollegium erinra
om att den nu gällande svenska sjöarbetstidslagens avfattning medger möjligheter
för godkännande av en mellan arbetsmarknadens parter träffad
överenskommelse om att exempelvis för vissa grupper sjöfolk i kollektivavtal
fastställa annan övertidsersättning än den ersättning, som skulle utgå
enligt i lagen fastställt beräkningssätt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 46 och II: 44, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Hallagård, Sten*,
Nils Elowsson, Uhlén, Carl Eric Ericsson och Nerman;
från a ndra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo, Holm*,
fru Johansson i Norrköping*, herr Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson
i Bakeröd och Svensson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Carl Eric Ericsson och Hagård.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1!)''/!). !) samt. 2 avd. Nr 27.