Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändrad indelning
av landet i bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,
dels ock angående viss ändring av
5 § lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

likalydande motionerna nr 111 i första kammaren av herr Persson, Ivar,
m. fl. och nr 130 i andra kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl. samt

motionen nr 286 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna I: 111 och II: 130 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att antalet bostadskostnadsgrupper med avseende på bostadstilläggen
till folkpensionärerna minskas till fyra och att orter, som för närvarande
tillhöra den lägsta gruppen, flyttas upp i närmast högre från den 1 januari
1950 och erhålla samma bostadstillägg, som utgå i den nuvarande näst lägsta
gruppen».

I motionen II: 286 har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta,
att 5 § i lag om folkpensionering måtte erhålla följande ändrade lydelse:

’Folkpension förhöjes med bostadstillägg på sätt nedan sägs. För detta ändamål
indelas riket i fgra bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp
med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade
kostnader för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande
belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100
kronor i bostadskostnadsgrupp I, 200 kronor i grupp II, 300 kronor i grupp
III och 400 kronor i grupp IV, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp
I, 300 kronor i grupp II, 450 kronor i grupp III och 600 kronor i grupp IV.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp inom vilken
han är mantalsskriven.’

I anslutning härtill höra orden ''eller bortfalla’ utgå ur andra stycket av
2 mom. i 15 §.»

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för dessa yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj :t ny lag om folkpensionering.
Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering, trädde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 26.

^ Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i förevarande
ärende av intresse.

Folkpension utgår enligt 3 och 4 §§ under i lagen närmare angivna förutsättningar
i form av allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag eller
änkepension. Enligt 5 § förhöjes å vissa orter folkpension med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant
sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,
däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre
nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår med de belopp för år räknat,
som framgå av följande tabell:

Grupp

II III IV V

Gift pensionsberättigad och änkepen sionsberättigad.

................. 100: — 200: — 300: — 400: —

Annan pensionsberättigad .......... 150: — 300: — 450: — 600:_

Bostadstillägget utgår efter inkomstprövning. Enligt 7 § skall nämligen
dylikt tillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den må överstiga, för gift pensionsberättigad 300 kronor och
för annan pensionsberättigad 400 kronor.

Ytterligare må anmärkas, att enligt 6 § särskilt bostadstillägg skall, där
kommun så beslutat, utgå i enlighet med grunder som kommunen har
att bestämma till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen.

Den 28 mars 1947 meddelade Kungl. Maj :t närmare föreskrifter för socialstyrelsen
i fråga om indelningen i bostadskostnadsgrupper av samtliga
orter i riket. Föreskrifterna, som byggde på ett av styrelsen framlagt förslag
i ämnet, innehöllo att orter, för vilka bostads- och bränslelcostnadstalet,
beräknat enligt i föreskrifterna närmare angivna grunder, understege
650 kronor, skulle hänföras till bostadskostnadsgrupp I och övriga orter
till bostadskostnadsgrupp II, om bostads- och bränslekostnadstalet med
mindre än 75 kronor överstege nyssnämnda belopp, samt till bostadskostnadsgrupp
III, IV eller V i den mån ortens bostads- och bränslekostnadstal
med respektive 75, 150 eller 225 kronor överstege samma belopp. I föreskrifterna
stadgades vadare, att indelningen skulle äga giltighet till och med
1949 års utgång.

Kungörelse i ämnet utfärdades därefter av socialstyrelsen den 21 april
1947 (intagen i Svensk författningssamling nr 222).

Det av Kungl. Maj :t för 1946 års riksdag genom proposition nr 220 framlagda
förslaget till lag om folkpensionering grundade sig på ett av socialvårdskommittén
i november 1945 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1945:
46). Beträffande dyrortsgraderingsfrågan anförde socialvårdskommittén till
en början bland annat följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

3

Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande
(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga om
levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigheter hänföra
sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande
har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som
inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.
Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden
i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstläget
spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte
utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna för
hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre som övriga utgifter.
Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om levnadskostnaderna
i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen hän
föra sig till bostads- och bränsleposterna.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om bostadskostnaderna framhöll kommittén,
att en pensionär behövde större belopp för sin försörjning om han
bodde i en storstad än om han bodde på landsbygden. Det förhållandet att
bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning än på landsbygden vore
försedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus
kunde icke i och för sig rubba detta faktum. Kommittén fann, att dyrortsgraderingen
av folkpensionerna enligt då gällande lagstiftning borde ersättas
med särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att
täcka merkostnaderna för bostad och bränsle. I fråga om utformningen av
bostadstilläggen förordade kommittén, att generella tillägg infördes, vilka
vore graderade efter bostadskostnaderna på sådant sätt att det bleve möjligt
för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin bostadsfråga.
Bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort föreslogos emellertid
skola inarbetas i själva pensionen.

Beträffande frågan om orternas indelning i grupper föreslog socialvårdskommittén
upptagande av fem olika bostadskostnadsgrupper. Detta förslag
grundade kommittén på resultatet av en omfattande statistisk undersökning.
Tilläggen föreslogos skola utgå med de belopp som framgå av den ovan
i samband med återgivandet av författningsbestämmelserna upptagna tabellen.

I propositionen nr 220 anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, i förevarande avseende bland annat följande:

Om de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 000 kronor kunna antagas
på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,
visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på
andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader
i levnadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom
i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas
storlek eller förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma
en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av handel,
måste pensionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för
sin del funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande
till kostnaderna för bostad och hränsle. Det kan ifrågasättas, om
tiden verkligen är inne att helt slopa den nuvarande dyrorlsgraderingen,

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

som tager hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna
torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna
gjort sig gällande. Det synes föga sannnolikt att, såsom från något
håll anmärkts, de alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle
komma att ånyo skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs
förslag i denna del.

Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper
och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen
synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig
till kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I
likhet med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal
remissinstanser anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart
femte år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt
min mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke
nödvändigt att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper
angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl.
Maj :t att efter vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny
kommunindelning i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riksdag,
torde därav betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra
ankomma på Kungl. Maj :ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna
synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.
Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra
särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande
av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,
bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara
en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga
med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov
att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena
kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären
behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.
Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses
genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget
är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna
jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda
kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas
av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven
inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes åtskilliga motioner avseende
dyrortsgraderingsfrågan. Sålunda yrkades i de likalydande motionerna I: 319
av fru Svenson m. fl. och II: 496 av herr Werner in. fl., att bostadstillägg
efter behovsprövning skulle kunna utgå i alla rikets kommuner med lika
stort högsta belopp, nämligen för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad
med 200 kronor per år och för annan med 300 kronor per år. I motionen
II: 486 hemställde herr Senander in. fl., att pensionärerna i bostadskostnadsgrupp
I i fråga om bostadstillägg måtte jämställas med pensionärerna
i bostadskostnadsgrupp II, och i motionen II: 493 av herr Ekdahl hem -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 5

slälldes, att bostadstillägg skulle utgå i bostadskostnadsgrupp I till gift pensionsberättigad
och änkepensionsberättigad med 75 kronor per år och till
annan pensionsberättigad med 100 kronor per år.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt
över densamma avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, beträffande
nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande:

Vad angår de i motionerna framställda förslagen har utskottet konstaterat,
att de medföra betydande utgiftsökningar. Sålunda torde det i motionerna
1:319 och 11:496 framlagda förslaget medföra en årlig kostnadsökning
av närmare 60 miljoner kronor. Kostnadsökningen på grund av det i
motionen II: 486 gjorda förslaget torde kunna beräknas till mera än 30 miljoner
kronor under det att kostnadsökningen på grund av det i motionen
II: 493 framställda yrkandet torde stanna vid drygt 20 miljoner kronor.
Samtliga de nu lämnade siffrorna äro approximativa men torde giva en
ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av de framställda ändringsförslagen.

Utskottet har vid övervägande av de på förevarande spörsmål inverkande
omständigheterna och under hänsynstagande till de siffror, som av socialvårdskommittén
framlagts i dess statistiska betänkande angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden m. in., funnit den i departementsförslaget
föreslagna lösningen visserligen icke vara helt invändningsfri men dock av
beskaffenhet att under nu rådande förhållanden i möjligaste mån tillgodose
olika synpunkter. Utskottet får därför tillstyrka att förslaget i denna del
vinner riksdagens bifall. Härvid förutsätter utskottet emellertid att utvecklingen
av pensionstagarnas utgifter för bostads- och bränsleändamål i de
olika orterna kommer att ägnas vederbörlig uppmärksamhet samt att därav
föranledda jämkningar av ortsgrupperingen verkställas med ungefärligen
de tidsintervaller, som av departementschefen angivits.

Vid 1948 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 25 av herr Hesselbom
in. fl. och II: 47 av herr Lundqvist m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att en översyn av gällande bestämmelser
i fråga om bostadsgruppering för folkpensionärerna snarast måtte komma
till stånd.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 6, hemställde andra lagutskottet,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland annat:

Den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärerna upphör
att gälla med 1949 års utgång. Såsom framgår av vad ovan angivits
är en revision av bostadskostnadsgrupperingen avsedd att företagas dessförinnan.
Kungl. Maj :t har ansett, att till ledning för denna revision en
specialundersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och
särskilt deras bostadskostnader bör ske. För att verkställa en sådan undersökning
har Kungl. Maj:t tillkallat särskilda sakkunniga. Fn översyn av bostadskostnadsgrupperingen
kommer alltså inom kort att verkställas, och
någon framställning härom från riksdagen till Kungl. Maj:t är därför icke
erforderlig.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

De i andra lagutskottets utlåtande nr 6 vid 1948 års riksdag omnämnda
sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader ha i september 1948 framlagt utredning i angivna avseende
(SOU 1949: 12). I utredningen redogöra de sakkunniga för den av
socialvårdskommittén gjorda undersökningen angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden. Vidare ha de sakkunniga begagnat det mateiial som
framkommit genom bostadsräkningen 1945. Dessutom lia de sakkunniga
själva verkställt eu specialundersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden
och särskilt deras bostadskostnader för ett urval mindre
tätorter och tätbefolkade landskommuner.

I ett avsnitt — vari huvudresultaten av de statistiska undersökningarna
framskymta — behandla de sakkunniga principspörsmålet huruvida bostadstilläggen
enligt nuvarande bestämmelser möjliggöra för de pensionsberättigade
att inneha bostäder av lika standard på orter inom olika bostadskostnadsgrupper.
De sakkunniga anföra i detta avsnitt följande:

Den centrala frågan för en bedömning av huruvida den gällande bostadskostnadsgrupperingen
skall anses »rättvis» eller ej, är om den skall avse
»lika standard» eller ej. Denna fråga, som i det föregående redan berörts åtskilliga
gånger, kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt.

I de lägre bostadskostnadsgrupperna är bostadsstandarden i genomsnitt
väsentligt lägre än i de högre. Därtill kommer, att kostnaderna för bostäder
av en viss standard är lägre i de lägre bostadskostnadsgrupperna än i de
högre. På grund av den kombinerade effekten av dessa båda faktorer blir
folkpensionärernas utgifter för bostad (inklusive bränsle och lyse) väsentligt
lägre i de lägre grupperna än i de högre.

Om man följaktligen ställer frågan: »Räcker bostadstilläggen i de lägre
bostadskostnadsgrupperna (inklusive den del av själva folkpensionen, som
skall avses för bostaden) för att täcka kostnaden för de bostäder, som pensionärerna
faktiskt bor i?» så erhålles ofta ett jakande svar. Om man däremot
ställer frågan: »Räcker bostadstilläggen i de lägre grupperna (inklusive
nyssnämnda del av folkpensionen) för att upprätthålla samma bostadsstandard
som pensionärerna i de högre grupperna har?» så erhålles nästan
alltid ett nekande svar.

Det sagda kan åskådliggöras med hjälp av följande siffror. Enligt socialvårdskommitténs
kalkyler beräknas, att av folkpensionen för ett gift par
—■ 1 600 kronor — 250 kronor skall avse bostadskostnaden. Redan detta
belopp är i ganska stor utsträckning tillräckligt för att täcka kostnaden för
de bostäder, som folkpensionärerna i den lägsta bostadskostnadsgruppen faktiskt
bor i. De statistiska uppgifterna härom är dock mycket osäkra och det är
tydligt, att de pensionärer i bostadskostnadsgrupp 1, som måste hyra lägenhet,
liksom de som till äventyrs har kunnat skaffa sig ett eget hem av högre
standard än den vanliga för pensionärer på landsbygden kommer i en sämre
ställning än de övriga. I grupp 2 erhåller ett gift par ett bostadstillägg av 200
kronor, och det sammanlagda belopp, som står till förfogande för täckande
av bostadskostnaderna, utgör följaktligen 450 kronor. Detta belopp torde
även det i stor utsträckning vara tillräckligt för att täcka den faktiska bostadskostnaden.
I den högsta bostadskostnadsgruppen — till vilken bl. a.
Stockholm hör — utgör bostadstillägget för ett gift par 800 kronor, och det
sammanlagda beloppet för täckandet av bostadskostnaden utgör följaktligen
1 050 kronor. Trots att detta belopp är mer än fyra gånger så stort som motsvarande
belopp i den lägsta gruppen (250 kronor) visar det sig på grund

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

7

av den relativt höga bostadsstandarden och de höga hyrorna, att detta belopp
ofta är otillräckligt för att täcka den faktiska bostadskostnaden i Stockholm
och andra orter tillhörande bostadskostnadsgrupp ö, åtminstone för pensionärer,
som måste hyra i öppna marknaden.

Om man sålunda enbart ser till folkpensionärernas möjligheter att med
hjälp av bostadstillägget inklusive viss del av själva folkpensionen täcka sin
faktiska bostadskostnad, så kan man inte säga, att de lägre grupperna i
allmänhet är missgynnade, utan det är tvärtom ofta nog i Stockholm, som
det är svårt att finna tillräckligt billiga bostäder. I åtskilliga av de kommuner,
som tillhör de högsta bostadskostnadsgrupperna, har ju också införts
kommunala bostadstillägg av betydande storlek. Dessa har dock ofta
utformats så, att de lämnar en stor del av det statliga tillägget till pensionärernas
förfogande för andra ändamål än hostad och bränsle. I Stockholm
är t. ex. det kommunala bostadstillägget för äkta makar lika med den faktiska
hyran — i regel dock maximerad till 1 200 kronor — minskad med 300
kronor.

Helt annorlunda blir bilden, om man utgår från bostadskostnaderna i de
högre grupperna och söker fastställa det belopp som erfordras för att i de
lägre grupperna hyra bostäder av samma standard som i de högre. Som ovan
framhållits, är det belopp, som skall anses stå till ett gift pars förfogande i
Stockholm — 1 050 kronor — ofta icke tillräckligt för att erhålla en bostad
på öppna hyresmarknaden. Om man emellertid söker räkna efter, hur mycket
lägre bostadskostnaden vid lika standard skulle bli i den lägsta gruppen,
så kommer man approximativt till ett belopp, som ej ligger mer än ca 55 %
lägre än i Stockholm. Detta skulle följaktligen utgöra 470 kronor eller väsentligt
mera än det belopp — 250 kronor — som gifta folkpensionärer i den
lägsta gruppen anses förfoga över för täckande av sina bostadskostnader.
Detta är emellertid ett rent teoretiskt resonemang; folkpensionärerna i de
lägsta grupperna kan i allmänhet inte hyra samma slags bostäder som pensionärerna
i Stockholm av det enkla skälet, att några jämförbara bostäder
inte står att uppbringa. Man bör dock icke glömma, att pensionärerna bor
mycket sämre än landsbygdsbefolkningen i övrigt och att detta beror på pensionärernas
sedan gammalt låga inkomster. På många orter höjs nu dessa,
men knappast tillräckligt för att i dessa tider tillåta en övergång till bättre
bostadsstandard. I sämsta fall kan det nuvarande systemet hjälpa till att
binda standarden vid den låga nivån, samtidigt som man genom subventionen
till pensionärshem arbetar på att höja den.

Av socialvårdskommitténs tidigare citerade uttalanden har framgått, att
kommittén närmast synes ha förutsatt att jämförelsen i princip skulle avse
lika standard. I propositionen med förslag till lag om folkpensionering förekommer
även ett uttalande av besläktad innebörd, nämligen att pensionsförmånerna
böra graderas för alt skapa eu reell likställighet för pensionärerna
i hela landet. I praktiken har emellertid folkpensionslagen utformats
och bostadskostnadsgrupperingen genomförts utan att denna princip upprätthållits.
Bostadskostnadsgrupperingen bygger visserligen som ovan framhållits
på en hyresjämförelse, som i huvudsak får anses ha ägt rum vid lika
standard, men hyresdifferenserna mellan angränsande grupper — 75 kronor
— är mycket mindre än skillnaden i bostadstillägg. Från en grupp till
närmast högre stiger bostadstillägget för ett gift par med 200 kronor men
hyresökningen för bostäder med lika standard kan aldrig bli så stor, så
länge man rör sig med bostäder av den art, som folkpensionärerna under
alla förhållanden måste begränsa sig till. Systemet med de små gruppintervallen
verkar inte lika över hela linjen. Orter med i allmänhet höga bostads -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

kostnader, men ändå låg standard för pensionärerna gynnas mest, och orter
med generellt låga bostadskostnader och relativt hög standard för pensionärerna
blir sämst ställda.

Den slutsats, som kan dragas av de föregående resonemangen, är följande.
Om man förutsätter lika standard och utgår från den standard, som folkpensionärerna
i Stockholm kan tillfredsställa, är bostadstilläggen genomgående
alltför små i de lägsta grupperna. Om man emellertid skulle höja
bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna, så att de endast komme att ligga
så mycket lägre i förhållande till Stockholm, som svarar mot skillnaden i
hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen i de lägre grupperna räcka
betydligt bättre än i den högsta gruppen, beroende på att pensionärerna i
de lägre grupperna i allmänhet inte har tillgång till bostäder av samma kvalitet
som i den högsta gruppen, utan tvingas bo i dåliga och billiga bostäder.

Om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen och frågar,
hur stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna för att
upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen, så
kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna än de
nu gällande. På grund av den relativt höga standard och de följaktligen
höga hyror, som pensionärerna på dessa orter är tvungna att iaktta, skulle
emellertid dylika lägre tillägg bli ännu mer otillräckliga än de nuvarande
tilläggen redan är.

De sakkunniga har icke anledning att ta ställning till frågan om de principer,
som legat till grund för utformningen av bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen.
En omprövning av dessa principer, som uppenbarligen
leder till en ganska genomgripande förändring av hela folkpensioneringssystemet,
ligger utanför de sakkunnigas befogenheter. Den föregående
redogörelsen har emellertid varit nödvändig för en rätt förståelse av den
nuvarande situationen. Förhållandet är tydligen det, att medan man förutsatt,
att bostadstilläggen skulle utgå efter principen »lika standard», så har
bostadskostnadsgrupperingen i realiteten icke kunnat genomföras enligt
denna princip, och skillnaden i bostadstillägg mellan de högre och de lägre
bostadskostnadsgrupperna är följaktligen väsentligt större, än som svarar
mot skillnaden i bostadskostnad vid lika standard.

De sakkunniga ha vidare genomfört provgrupperingar i enlighet med principen
lika standard. Dessa provgrupperingar ha skett enligt olika alternativ.
Vissa huvudresultat av dessa provgrupperingar framgå av den sammanfattning
av resultaten av utredningen, som ingår i betänkandet. I sammanfattningen
heter det:

De sakkunniga har med den i det föregående förda diskussionen velat belysa
de svårigheter, som är förknippade med genomförandet av en ur olika
synpunkter tillfredsställande bostadskostnadsgruppering för folkpensionärer.
Främst står härvid frågan, om lika standard bör tillämpas såväl vid
beräkning av kostnadstalen för olika orter som vid fastställande av gruppgränser
och intervall för indelning av orterna efter dessa kostnadstal. I sistnämnda
hänseende har detta icke varit fallet vid den nu gällande grupperingen.
Enligt denna äro pensionsbeloppen mera otillräckliga i de lägre ortsgrupperna
än i de högre, om man fordrar samma bostadsstandard för pensionärerna
över hela landet. Däremot är förhållandet ofta det motsatta, om
man utgår från den på olika orter faktiska bostadsstandarden för pensionärerna;
på grund av den låga bostadsstandarden i de lägre ortsgrupperna blir
det där ofta lättare att få pensionerna att räcka till än på dyrare orter, där
pensionärerna äro tvungna att anpassa sig till en relativt hög standard.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

9

Det torde samtidigt kunna sägas, att den standardhöjning, som de nya pensionerna
tillåtit, i allmänhet varit större för pensionärerna på landsbygden
än för samma befolkningsgrupp i städerna. En tydlig tendens till utjämning
föreligger både i fråga om bostadsstandarden som sådan och i fråga
om kostnaderna för lika standard, så att skillnaden mellan landsbygd och
städer blir mindre. Det torde vara svårt att förutsäga, vart utvecklingen
kommer att leda under den tioårsperiod 1950—59, som en ny bostadskostnadsgruppering
är avsedd att gälla.

Om det fastställs, att lika standard bör gälla vid grupperingen, återstår
frågan om vilken standard, som skall väljas; i annat fall bör de standardskillnader
fixeras, som skall tillämpas. Härtill kommer i båda fallen frågan
om vilken hänsyn som skall tagas till att de billigare upplåtelseformerna
för bostad är vanligare på landsbygden än i städerna. Pensionärerna har
där ofta egna hus eller bor i fritt upplåtna lägenheter och slipper hyra i öppna
marknaden.

De sakkunniga har verkställt en provgruppering med fyra alternativ, som
alla skiljer sig ganska avsevärt från den nu gällande bostadskostnadsgrupperingen.
Utgångspunkten, såväl för provgrupperingen enligt samtliga alternativ
som för den gällande grupperingen är, att kostnadstalen för bostad
och bränsle skall gälla en bostad för ett gift par och beräknas enligt principen
»lika standard» för samtliga orter. Vidare märkes att man vid provgrupperingen
utgick från en något lägre standard än vid gällande gruppering,
varjämte kostnadstalens sammansättning på vissa punkter är skiljaktig.

Provgrupperingen omfattar två huvudalternativ, benämnda 1 och 2. Det
förra alternativet bygger på hyrestal, som beräknats enligt bostadsräkningens
siffror, medan man i det senare alternativet tagit hänsyn till de billigare
upplåtelseformerna på landsbygden. Att få ett statistiskt underlag i
detta fall är dock omöjligt och beräkningarna får därför betraktas som ett
experiment. Den statistiska undersökning, som de sakkunniga företagit,
tyder också på att förhållandena i detta fall är ganska skiftande mellan olika
kommuner på landsbygden. Vidare har pensionärerna i städerna oftare tillgång
till pensionärshem, som erbjuder låga hyror.

Om man ordnar de sammanlagda kostnadstalen för bostad och bränsle
i storleksordning, får man alltså två serier för provgrupperingen. Den främsta
skillnaden mellan dem är, att landsbygdens kommuner ha fått lägre
kostnadstal enligt alt. 2 än enligt alt. 1 och att spännvidden mellan högsta
och lägsta kostnadstal alltså är större enligt alt. 2 (552 kronor) än enligt
alt. 1 (502 kronor). Vissa omkastningar i den inbördes ordningsföljden mellan
orterna förekommer också. Motsvarande serier av orter för den gällande
grupperingen karakteriseras av att hela nivån för kostnadstalen ligger högre,
enär de avse högre standard. Avståndet mellan högsta och lägsta kostnadstalet
är där ca 525 kronor. Ordningsföljden mellan orterna visar vissa
förskjutningar i förhållande till de båda övriga serierna.

Den främsta orsaken till grupperingarnas skiljaktiga resultat ligger emellertid
icke i krontalen för de enskilda orterna utan i fastställandet av gruppgränser
och intervall för inplaceringen av orterna. Om kravet på lika standard
skall fasthållas bör man härvid ansluta sig till bostadstilläggens storlek,
så som skett i provgrupperingens all. I A och 2 A, där intervallen är
200 kr. Resultatet blir dä att samtliga orter komma inom grupperna 2- 4,
och varken den högsta eller den lägsta gruppen blir representerad. Om man
fasthåller vid fem grupper, vilket ju folkpensioneringslagen förutsätter,
måste intervallen följaktligen göras mindre. För provgrupperingen har 125
kronor ansetts som ett lämpligt belopp. Stockholm kommer därvid mitt i den

JO Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

högsta gruppen. Denna indelning har tillämpats i alternativ 1 B och 2 B och
innebär att principen »lika standard» överges på samma sätt som i gällande
gruppering, enär skillnaden i tilläggsbeloppen mellan lika ortsgrupper är
större än skillnaden i kostnadstal. Enligt gällande gruppering är intervallen
endast 75 kronor, vilket medför att grupperna 4 och 5 bli tätare besatta än
i något av provgrupperingens alternativ.

Det ligger i sakens natur, att en eventuell definitiv gruppering, som verkställs
enligt i huvudsak samma principer som den refererade provgrupperingen,
kan få ett något annorlunda utseende än det i utredningen framlagda.
Men även om man tar hänsyn härtill, är det tydligt att en konsekvent
genomförd gruppering efter principen »lika standard» skulle medföra så
stora förändringar i jämförelse med den nu gällande grupperingen, att särskilda
åtgärder bleve nödvändiga för dess tillämpning. En ändring av
tilläggsbeloppen, eventuellt av antalet bostadskostnadsgrupper kunde härvid
övervägas. De sakkunniga har i enlighet med sitt uppdrag icke ansett sig
kunna gå närmare in på dessa frågor men har heller icke velat underlåta
att påvisa förhållandet. — En gruppering, som utginge från de faktiska bostadskostnaderna
på olika orter med hänsyn till den olika faktiska standarden
och de olika bostadsvanorna, skulle givetvis icke medföra sådana konsekvenser
men måste av andra skäl betraktas såsom orimlig.

De sakkunnigas utredning är föremål för överväganden inom socialdepartementet.

Utskottet.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha sakkunniga tillkallats
för att verkställa en undersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och särskilt deras bostadskostnader att tjäna till ledning
för den revision av bostadskostnadsgrupperingen, som är avsedd att företagas
före 1949 års utgång, då den nu fastställda grupperingen upphör att
gälla. De sakkunniga ha i september 1948 framlagt utredning i angivna
avseende.

I denna utredning, som sålunda avsett allenast frågan om de skilda orternas
inplacering i bostadskostnadsgrupper enligt folkpensioneringslagens
bestämmelser rörande bostadskostnadsgrupperingen, ha de sakkunniga
emellertid, utan att dock taga ställning därtill, berört även de principer,
som ligga till grund för nämnda bestämmelser, samt dessas utformning.
Ett av de spörsmål som därvid ägnats uppmärksamhet är huruvida folkpensioneringslagens
nuvarande differentiering av bostadstilläggen ger de
ekonomiska förutsättningarna för pensionsberättigade, boende inom olika
bostadskostnadsgrupper, att inneha bostäder av lika standard. De sakkunniga
ha därutinnan uttalat, att om man förutsätter lika standard och utgår
från den standard, som folkpensionerna i Stockholm kunna tillfredsställa,
bostadstilläggen äro genomgående alltför små i de lägsta grupperna.
Om man emellertid skulle höja bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna,
så att de endast komme att ligga så mycket lägre i förhållande till Stockholm,
som svarar mot skillnaden i hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen
i de lägre grupperna räcka betydligt bättre än i den högsta

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

11

gruppen, beroende på att pensionärerna i de lägre grupperna i allmänhet
ej ha tillgång till bostäder av samma kvalitet som i den högsta gruppen,
utan tvingas bo i dåliga och billiga bostäder. De sakkunniga framhålla vidare,
att om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen
och frågar, huru stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna
för att upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen,
så kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna
än de nu gällande. Genom den relativt höga standard, som pensionärerna
på dessa orter äro tvungna att iaktta, och därav föranledda höga hyror
skulle emellertid enligt de sakkunniga dylika lägre tillägg bli ännu
mer otillräckliga än de nuvarande tilläggen redan äro. Sammanfattningsvis
ha de sakkunniga anfört, att bostadskostnadsgrupperingen i realiteten
icke kunnat genomföras enligt principen lika standard och att skillnaden
i bostadstillägg mellan de högre och de lägre bostadskostnadsgrupperna är
väsentligt större än som svarar mot skillnaden i bostadskostnad vid lika
standard. En konsekvent genomförd gruppering efter principen lika standard
skulle enligt de sakkunniga medföra så stora förändringar i jämförelse
med nu gällande gruppering, att särskilda åtgärder bleve nödvändiga
för dess tillämpning. De åtgärder, som de sakkunniga för sådant ändamål
peka på, äro ändring av tilläggsbeloppen och eventuellt ändring av antalet
bostadskostnadsgrupper. I enlighet med det begränsade uppdrag de sakkunniga
erhållit ha de emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på
dessa frågor.

Det i motionerna väckta spörsmålet utgör allenast en del av den utav
de sakkunniga berörda frågan. Att bryta ut denna mindre del och behandla
den särskilt kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt. Utskottet
är ej heller berett att nu taga ställning till frågan i hela dess vidd, bland
annat på den grund att de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit,
bygga på ett svåröverskådligt och svårbedömbart statistiskt material, vilket
material liksom ock de principer, enligt vilka det bearbetats, ävensom
de utav detsamma dragna slutsatserna hittills icke närmare prövats vid
sedvanlig remissbehandling. Därest emellertid de sakkunnigas ovan återgivna
uttalanden visa sig vara hållfasta, synes det utskottet som om fog
funnes att upptaga hela frågan om bostadskostnadsgrupperingen till omprövning.
Med hänsyn till det läge, vari frågan, enligt vad som framgår av
det anförda, nu befinner sig, kan någon framställning till Kungl. Maj :t
beträffande densamma icke anses erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:111, 11:130 och 11:286 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand*, Hallagård,
Sten, Nils Elowsson, Nerman och Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Holm, fru Johansson i
Norrköping, herrar Hagård, Stjärne, Lundberg, Huss* och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hallagård och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort vara av följande lydelse:

Såsom av den---(lika med utskottet) — ---i angivna avseende.

1 denna utredning---(lika med utskottet)---på dessa frågor.

Den av de sakkunniga avgivna utredningen ger vid handen, att folkpensioneringslagens
nu gällande bestämmelser beträffande bostadstilläggen ej
göra det möjligt för folkpensionärerna i de lägre bostadskostnadsgrupperna
att inneha bostäder av samma standard som dem, folkpensionärerna i de
högre bostadskostnadsgrupperna bebo. Detta förhållande måste anses i
hög grad otillfredsställande och en ändring av folkpensioneringslagens bestämmelser
i detta avseende är synnerligen angelägen. Att utan närmare
utredning vidtaga en dylik ändring i lagen kan emellertid enligt utskottets
mening ej komma i fråga. Utskottet finner därför, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t bör göra framställning om utredning beträffande folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen i syfte att ernå sådan ändring av
desamma, att folkpensionärerna på samtliga orter i riket erhålla ekonomisk
möjlighet att inneha bostad av lika standard. Då härvid såsom utgångspunkt
bör tagas standarden hos de bostäder, som folkpensionärerna i
de högre bostadskostnadsgrupperna nu faktiskt bebo, torde det för att angivna
syfte skall kunna uppnås vara erforderligt, att även pensionärerna i den
lägsta bostadskostnadsgruppen erhålla bostadstillägg, önskvärt hade varit
att ändring i lagen kunnat genomföras vid innevarande års riksdag, så att de
nya bestämmelserna kunnat vinna tillämpning redan vid den inplacering
av orterna i bostadskostnadsgrupper, som skall äga rum innevarande år.
Detta kan emellertid uppenbarligen ej medhinnas. Utskottet anser, att utredningen
bör bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas
nästkommande års riksdag. Den bostadskostnadsgruppindelning, som i år
skall verkställas, bör i avvaktan på utredningen fastställas att gälla endast
ett år.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

13

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter
utskottet ovan anfört låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt
för 1950 års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda; samt

B. att förevarande motioner 1:111, 11:130 och 11:286, i
den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.