Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om dyrtidstillågg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 4 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 170, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg skall, under de
förutsättningar och i den ordning nedan sägs, erhålla dyrtidstillägg därå för
år 1949 med belopp, utgörande
30 kronor för änkepensionsberättigad och för den som uppbär hustrutiHägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg, samt
50 kronor för annan pensionsberättigad.
2 §.
Har enligt 13 § lagen om folkpensionering gift pensionsberättigad förklarats
skola anses såsom ogift, eller ogift pensionsberättigad, vilken sammanlever
med annan under äktenskapsliknande förhållanden, förklarats skola
anses såsom gift med denne, skall det motsvarande gälla vid tillämpningen
av denna lag.
3 §•
Dyrtidstillägg skall ej anses som inkomst enligt 14 § lagen om folkpensionering.
4 §.
Vid bedömande huruvida rätt till dyrtidstillägg föreligger skall avseende
fästas endast vid förhållandena under andra månaden före den, varunder
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
dyrtidstillägget tidigast må utbetalas. I fall som avses i 17 § lagen om folkpensionering
skall dyrtidstillägg icke utgå, med mindre pensionsstyrelsen
för särskilt fall medgivit att dyrtidstillägg må utbetalas till den pensionsberättigade
eller nära anhörig till honom.
Dyrtidstillägg skall utgå med oavkortat belopp oavsett om folkpension
utgått under hela år 1949.
Äger fattigvårdssamhälle eller kommun enligt 18 § lagen om folkpensionering
uppbära folkpensionen för den månad som avses i första stycket,
skall dyrtidstillägget i dess helhet utbetalas till fattigvårdssamhället eller
kommunen.
5 §•
Ansökan om dyrtidstillägg skall, i den utsträckning Konungen bestämmer
och enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar, göras hos pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, inom vilket den pensionsberättigade
är mantalsskriven.
Pensionsnämnden prövar huruvida och med vilket belopp dyrtidstillägg
skall utgå. Nämnden må dock uppdraga åt nämndens ordförande eller någon
dess ledamot eller kommunal tjänsteman att å nämndens vägnar meddela
beslut i sådant ärende.
6 §•
Dyrtidstillägg utbetalas genom vederbörande pensionsnämnds eller annan
kommunal myndighets försorg. Angående sättet och tiden för utbetalningen
meddelar Konungen närmare bestämmelser.
7 §•
Rätt till dyrtidstillägg enligt denna lag må ej överlåtas och kan förty
icke tagas i mät för gäld.
8 §•
De närmare föreskrifter som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av pensionsstyrelsen, som därvid i frågor som beröra
jämväl postverket har att samråda med generalpoststyrelsen.
Före propositionens avlämnande har vid innevarande års riksdag väckts
en motion angående dyrtidstillägg å folkpensioner, nämligen motionen
nr 50 i andra kammaren av herr Senander m. fl. I denna motion har hemställts,
»att riksdagen beslutar att dyrtidstillägg på folkpensionerna för
innevarande år måtte utgå med 20 procent, motsvarande en förhöjning av
Andra lagutskottets utlåtande nr 25. 3
folkpensionernas generella belopp med 200 kronor för ensamstående, 160
kronor för vardera av två makar och 120 kronor för änka».
I anledning av propositionen ha väckts två likalydande motioner, nämligen
motionerna nr 274 i första kammaren av herr Petersson, Emil, m. fl.
och nr 343 i andra kammaren av herr Fröderberg m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen med ändring av det i propositionen nr 170 framlagda
förslaget till lag om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner måtte besluta
att tilläggen skulle utgå efter en kompensationsgrad av tio procent
eller med dubbelt så stora belopp som de i Kungl. Maj :ts förslag angivna
och att det under femte huvudtiteln, punkt 85, äskade förslagsanslaget
Bidrag till folkpensioner m. m. måtte höjas till 760 miljoner kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse för
skälen ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Enligt lagen den 30 juni 1948 (nr 529) om dyrtidstillägg för år 1948 å
folkpensioner gällde för år 1948 i huvudsak följande regler rörande dyrtidstillägg
å folkpensioner.
Dyrtidstilläggen, som utgingo utan behovsprövning, voro beräknade efter
en kompensationsgrad av fem procent samt utgjorde 30 kronor för änkepensionsberättigad
och för den som uppbar hustrutillägg, 40 kronor för gift
pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjöt folkpension eller till vars
hustru utgick hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsberättigad.
Vid bedömande av frågan huruvida rätt till dyrtidstillägg förelåg, skulle avseende
fästas endast vid förhållandena under september 1948. Var och en
som åtnjöt folkpension eller uppbar hustrutillägg för denna månad, var
berättigad till fullt dyrtidstillägg, oavsett huruvida folkpension utgått under
hela 1948. Ägde fattigvårdssamhälle eller kommun enligt 18 § folkpensioneringslagen
uppbära folkpensionen för september 1948, skulle dyrtidstillägget
i dess helhet utbetalas till fattigvårdssamhället eller kommunen.
Genom ovannämnda lag erhöll frågan om kompensation åt folkpensionärerna
för stegrade levnadskostnader endast en provisorisk lösning. Anledning
härtill var huvudsakligen, att det material, som då förelåg för beräknande
av levnadskostnadsstegringens storlek för folkpensionärerna,
icke var så tillförlitligt, att det kunde läggas till grund för en mera permanent
lagstiftning i ämnet.
Efter Kungl. Maj:ls bemyndigande den 26 juni 1948 tillkallades den 30
i samma månad sex sakkunniga för utredning av frågan om införande av
ett indexreglerat dyrtidstillägg för folkpensionärerna. I direktiven för de
sakkunniga angavs bl. a., att utredningen borde bedrivas så skyndsamt, att
förslag om ett indexreglerat dyrtidstillägg kunde föreläggas 1949 års riks
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
dag. Om de sakkunniga funne, att införandet av ett sådant tillägg krävde så
omfattande administrativa förberedelser att utbetalningen icke kunde begynna
i rimlig tid under kalenderåret 1949, borde de sakkunniga tillika
framlägga förslag om en fortsatt provisorisk reglering intill dess det indexreglerade
tillägget kunde träda i funktion.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t samma den 26 juni 1948 uppdrogs
vidare åt de sakkunniga, som enligt den 26 juli 1947 lämnat bemyndigande
tillkallats för att utreda folkpensionärers bostadsförhållanden och bostadskostnader,
att i samarbete med socialstyrelsen verkställa en hushållsbudgetundersökning
beträffande dessa pensionärer samt på grundval av denna undersökning
utarbeta en levnadskostnadsindex för folkpensionärer.
De sakkunniga för indexreglerade folkpensioner ha den 1 februari 1949
avgivit betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna (SOU
1949: 7). Med hänsyn till det förberedelsearbete, som den av de sakkunniga
föreslagna indexregleringen kräver, ha de sakkunniga utgått ifrån att
de nya bestämmelserna icke kunna träda i kraft förr än den 1 januari
1950. Enligt de sakkunnigas mening bleve det därför nödvändigt
att —• såsom skett under år 1948 — utgiva provisoriska dyrtidstillägg
å folkpensionerna även för år 1949; och de sakkunniga ha i enlighet
härmed framlagt förslag härom.
Remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande var vid beslutandet
av förevarande proposition icke avslutad. Till särskild behandling har
emellertid utbrutits frågan om provisoriska dyrtidstillägg å folkpensioner
för år 1949. över de sakkunnigas förslag i vad det avser denna fråga ha
pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén avgivit särskilda yttranden.
I propositionen erinrar föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, om att den till grund för 1948 års ovannämnda lag liggande beräkningen
av den fördyring, som kunde anses ha drabbat folkpensionärerna
under tiden från juni 1946 fram till september 1947, byggde på en hushållsbudgetundersökning,
som år 1943 verkställdes i fråga om vissa folkpensionärer,
samt därjämte på socialstyrelsens sedvanliga prisuppgifter avseende
städer och tätorter. Resultatet blev att — bortsett från den fördyring som
uppkommit genom att livsmedelsrabatterna slopades vid årsskiftet 1947/48
— levnadskostnadsstegringen för folkpensionärerna från sommaren 1946 till
september 1947 utgjort 4,9 procent. I anslutning härtill bestämde statsmakterna
att det provisoriska dyrtidstillägget till folkpensionärerna för
år 1948 skulle beräknas efter en kompensationsgrad av fem procent. De
gjorda indexberäkningarna innefattade icke kostnaderna för bostad samt ej
heller för bränsle och lyse. I konsekvens härmed utgick dyrtidstillägget blott
på den allmänna folkpensionen och icke på bostadstillägget.
I propositionen har statsrådet Möller vidare anfört bland annat följande:
»De sakkunniga ha — liksom pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén
Andra lagutskottets utlåtande nr 25. 5
vilka yttrat sig särskilt över sakkunnigförslaget i denna del — utgått ifrån
att provisoriska dyrtidstillägg för år 1949 böra utgå efter samma kompensationsgrad
som tillämpades i fråga om tillägget för år 1948. Härutinnan vill
jag erinra om att, såsom jag tidigare uppgivit, åt tillkallade sakkunniga uppdragits
att i samarbete med socialstyrelsen verkställa en hushållsbudgetundersökning
beträffande folkpensionärerna samt därigenom få fram det
material, som utgör en förutsättning för att en permanent indexreglering
av folkpensionerna skall kunna genomföras. Detta uppdrag är visserligen
ännu icke slutfört men arbetet har, enligt vad jag inhämtat, fortskridit så
långt att vissa preliminära resultat kunnat utnyttjas för en ungefärlig
indexkalkyl av samma art som föregående år. Resultatet av de preliminära
beräkningarna är att ökningen av folkpensionärernas levnadskostnader,
exklusive kostnaderna för bostad, bränsle och lyse, under tiden från
juni 1946 till december 1948 understiger 9 procent. Därest kostnaden för
bostad, bränsle och lyse medräknas uppgår kostnadsökningen till inemot 8
procent. I överensstämmelse med statsmakternas beslut förra året har härvid
bortsetts från den ökning i levnadskostnaderna, som inträffade till följd
av att livsmedelsrabatterna upphört.
Jag har redan i tidigare sammanhang såsom min uppfattning uttalat att
i princip full kompensation bör lämnas folkpensionärerna för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter det folkpensioneringslagen antogs.
Emellertid torde icke varje mindre ökning av levnadskostnaderna böra få
utlösa höjning av tillägget. Med beaktande härav finner jag att sedan dyrtidstillägg
för år 1948 beslutades, levnadskostnaderna för folkpensionärerna
icke ökat så starkt, att dyrtidskompensation för år 1949 bör utgå
efter andra grunder än för år 1948.»
Utskottet. Genom förevarande proposition ha föreslagits bestämmelser
om provisoriska dyrtidstillägg å folkpensioner under år 1949. Enligt förslaget
skola, utom i de fall som avses i 17 § lagen om folkpensionering, dyrtidstilläggen
för år 1949 utgå efter enahanda grunder som gällde för dyrtidstilläggen
under år 1948. Dyrtidstilläggen äro alltså i förslaget i likhet
med vad som gällde under år 1948 beräknade efter en kompensationsgrad
av fem procent. Uti de i samband med propositionen behandlade motionerna
har yrkats, att riksdagen måtte besluta, att dyrtidstilläggen skulle
utgå efter en högre kompensationsgrad, nämligen i motionen 11:50 efter
en kompensationsgrad av tjugu procent och i motionerna I: 274 och II: 348
efter en sådan av tio procent. Då utskottet finner de av föredragande departementschefen
anförda skälen till stöd för den i propositionen till
ifrågavarande spörsmål intagna ståndpunkten bärande, kan utskottet ej
förorda ett frångående av densamma.
På grund av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit anledning
till erinran mot det framlagda lagförslaget, får utskottet hemställa,
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 274,
II: 50 och II: 343 — bifalla förevarande proposition nr 170
oförändrad.
Stockholm den 3 maj 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand*, Hallagård,
Sten, Nils Elowsson, Nerman och Sunne;
från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Holm, fru Johansson i
Norrköping, herrar Hagård, Stjärne, Lundberg, Huss* och Carlsson i
Bakeröd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Sunne.
Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1949
916661