Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående legalisering
av den chiropraktiska verksamheten.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 114 i första kammaren av
herr Lindblom m. fl. och nr 155 i andra kammaren av herr Gustafsson i
Bogla m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta anhålla hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning angående legalisering
av den chiropraktiska verksamheten samt att för riksdagen framläggas
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna. Därjämte må anmärkas, att motionärerna till utskottet
ingivit ett betydande antal handlingar.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala, medicinska fakulteten vid universitetet i Lund
och lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Därjämte
ha på begäran av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Sveriges
läkarförbund, Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund och
Diploinerade chiropraktikers förening u. p. a. Yttrandena fogas vid detta
utlåtande såsom bilagor (Bilaga A—G).

Enligt lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten
tillkommer dylik behörighet som regel endast den som vunnit legitimation
som läkare. Utövning av läkarkonsten är emellertid i princip tillåten även
för lekmän i den mån den icke kan hänföras under vissa i lagen upptagna
straffbestämmelser. Straff stadgas dels för den som utan att äga behörighet
mot ersättning behandlar vissa uppräknade sjukdomar, nämligen venerisk
sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande
av vars införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat
särskilda föreskrifter, dels för den som utan att äga behörighet mot
ersättning företager behandling av vissa angivna slag, nämligen hypnotisk
behandling eller behandling under allmän bedövning, dels ock för den som
utan att äga behörighet eljest utövar läkekonsten yrkesmässigt och därvid
företager behandling av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för
den behandlade.

1 -—- Bihang till riksdagens protokoll 19''i9. 9 samt. 2 avd. Nr 23.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Frågan om legalisering av de diplomerade chiropraktorernas verksamhet
har redan tidigare väckts. I skrivelse den 31 maj 1937 hemställde nämligen
Stockholms chiropraktiska patientförening hos Kungl. Maj :t, att en kommitté
måtte tillsättas för utredning rörande den chiropraktiska vetenskapen
samt att diplomerade chiropraktorer måtte tillerkännas laglig rätt att utöva
sin verksamhet. Under år 1937 ingåvos även från andra håll framställningar
av liknande innebörd. Efter remissbehandling förklarade Kungl.
Maj :t i beslut den 8 april 1938, att framställningarna icke föranledde annan
Kungl. Maj:ts åtgärd, än att desamma jämte därtill hörande handlingar
skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för att tagas i betraktande vid en
inom styrelsen påbörjad utredning om läkarkonstens utövande av person,
som icke ägde därför föreskriven behörighet. Den i Kungl. Maj :ts beslut
åsyftade utredningen framlades av styrelsen den 2 december 1941 (SOU
1942: 22). Utredningen innefattar bland annat förslag till ny lag om behörighet
att utöva läkarkonsten.

I medicinalstyrelsens utredning av år 19bi är återgivet bland annat innehållet
i ett av en schweizisk undersökningskommission år 1936 avgivet utlåtande
angående den chiropraktiska läran, ett i Hygienisk Revy år 1933
publicerat, av det rättsmedicinska rådet i Danmark avgivet utlåtande angående
chiropraktiken samt en av professor J. H. Waldenström gjord sammanställning:
»Några ord om chiropraktiken». Till det närmare innehållet
i utlåtandena och sammanställningen får utskottet hänvisa till medicinalstyrelsens
utredning (SOU 1942: 22 s. 147—157 och 225—229). Av Waldenströms
sammanställning återgives här dock följande:

Mot chiropraktikern kan anföras: Vid många sjukdomar i ryggraden
uppkommer en höggradig scolios eller kyfos. Även om därvid en betydande
minskning av foramina intervertebralia uppstår, så ser man sällan några
störningar genom tryck på nerver. Detta talar ju helt och hållet emot den
obevisade hypotesen av chiropraktikern, att även de obetydligaste förändringar
i dessa »fönster» kunna orsaka sjukdomar av de mest växlande slag.

Många chiropraktiker använda röntgenundersökning. Det visar sig därvid,
att vad de kalla subluxationer äro förskjutningar inom normala gränser
i lederna mellan processus articulares. Dessa för oss normala förskjutningar
(för chiropraktikern subluxationer) kunna ej orsaka en förträngning
av foramina intervertebralia (fönstren) och ett därmed följande tryck på
nerverna. Individuella variationer med asymmetri finnas här som överallt
i kroppen. Chiropraktikern anser också, att man kan med sina händer
palpera en sådan förskjutning av kotorna, som för vanliga läkare är omöjlig
att känna, då den är så obetydlig. Den är nämligen endast fysiologiska
variationer i kotornas ställning till varandra. Det finnes alltså intet bevis
för att de flesta sjukdomar uppstå på grund av subluxationer mellan kotor
och därav följande tryck på utträdande nerver.

Den på dessa teorier baserade läkemetoden att trycka den subluxerade
kotan rätt är ej riktig. Ligger den verkligen förskjuten såsom t. ex. vid
spondylolisthes så kan den heller ej tryckas rätt, vilket bevisats genom
mångfaldiga försök.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Chiropraktikern invänder: Men jag botar ju mina patienter. — —• —
Härtill svaras, att det är väl tänkbart att ryggskott och liknande åkommor
kunna botas med ett direkt angripande av åkomman liksom de botas av
rörelser, massage och dylikt, som till sin verkan kan jämföras med chiropraktikerns
tryckningar. — Vi veta ju dock en hel del om sjukdomar. Yi
veta att de epidemiska sjukdomarna ej bero på nervtryck, lika litet som
sockersjuka, tuberkulos och endocardit och vi veta också, att stor skada
kan ske den sjuke om de behandlas med försök att trycka samman ryggkotor
(t. ex. vid tbc spondylit), eller därigenom att en bättre behandling
såsom t. ex. vid sockersjuka hindras att bliva använd. — Den chiropraktiska
metoden har i sig själv en starkt suggestiv verkan: speciellt behandlingsbord,
röntgendemonstration, handpåläggning och den känsla patienten
ofta erfar härvid att något förskjutes (skjutes rätt!).

1 utredningen har medicinalstyrelsen beträffande chiropraktiken lör egen
del anfört följande:

Vad angår den chiropraktiska verksamheten har i den tidigare åberopade
promemorian redogörelse lämnats för den ståndpunkt, som en officiell
schweizisk undersökningskommission i utlåtande den 28 september 1936 intagit
till den chiropraktiska lärans ställning ur vetenskaplig och folkhälsosynpunkt.
Utlåtandet, vilket tryckts i Zurich år 1937 under motivering, att
det utgjorde den första omfattande behandlingen av chiropraktikfrågan
och toge ställning till problem, som även utlandets regeringar komme att
få lösa, utmynnar i ett negerande av följande två frågor, nämligen dels
huruvida rätt till självständigt utövande av chiropraktik bör tillkomma
chiropraktorer i folkhälsans intresse, dels huruvida chiropraktik bör på ordination
av läkare få utövas av chiropraktorer vare sig självständigt eller i
egenskap av läkarmedhjälpare. I samma promemoria har även redogjorts
för ett uttalande av det rättsmedicinska rådet i Danmark, att chiropraktikerbehandling
såväl till sin teoretiska grundval som med hänsyn till föregivna
verkningar av behandlingen vore humbug. För egen del får medicinalstyrelsen
rörande den chiropraktiska verksamhetens värde åberopa vad
härutinnan anförts i nyssnämnda undersökningskommissions utlåtande.
Styrelsen vill därvid särskilt understryka kommissionens uttalande, att chiropraktiken
vilar på vetenskapligt ohållbara förutsättningar, att dess föregivna
hälsoföljder icke hålla streck vid en allvarlig prövning, att utövandet
av chiropraktik kan beträffande ett stort antal sjukdomar medföra stora
faror för de sjuka samt att chiropraktorernas medicinska utbildning (i regel)
är primitiv och otillförlitlig. »Några ord om chiropraktiken», sammanställda
av medlemmen för ortopedi av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd, professorn J. H. Waldenström, bifogas tillika i avskrift. Medicinalstyrelsen
biträder professor Waldenströms uttalanden och vill därutöver framhålla,
att vad ovan anförts om risken av chiropraktorernas verksamhet icke
påverkas av möjligheten, att eu ehiropraktor vid något tillfälle av ischias,
lumbago eller därmed jämställda sjukdomsbilder, orsakade av s. k. diskbråck,
kunnat genom sina manipulationer lyckas att tillfälligt återföra
»bråc.ket» och därigenom häva patientens symtom.

Det av medicinalstyrelsen genom 1941 års utredning framlagda förslaget
till lag om behörighet all utöva läkarkonsten innebär icke frångående av
nu gällande lags ståndpunkt att utövning av läkarkonsten i princip är till -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

låten även för lekmän. Emellertid föreslås vissa utvidgningar av det straffbara
området, varigenom det för lekmannaverksamheten förbjudna området
vidgats. Lagförslaget upptager ej något stadgande av innebörd att den
chiropraktiska verksamheten legaliseras.

Medicinalstyrelsens förslag har icke hittills lett till lagstiftningsåtgärd.

Vid 19 W års riksdag behandlades frågan om rätt för chiropraktorerna att
i sin verksamhet begagna röntgenapparater för röntgenanalys. Enligt lagen
den 6 juni 1941 om radiologiskt arbete in. m. må dylikt arbete bedrivas
allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Under hänvisning till det förhållandet,
att ansökningar av ett flertal chiropraktorer att i sin verksamhet
använda röntgenapparater för röntgenanalys avslagits, hemställdes vid
1947 års riksdag i likalydande motionerna I: 152 av herr Lindblom in. fl.
och II: 243 av herr Karlsson i Grängesberg in. fl., att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t om utredning rörande sådan ändring i lagen den
6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. in., att möjlighet att använda
röntgen för fotografering måtte tillkomma den, som erhållit tillstånd därtill
av medicinalstyrelsen efter avläggande av prov för den uppgift, vartill apparaturen
skulle användas, enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, hemställde i sitt över
desamma avgivna utlåtande, nr 8, att motionerna icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd. I motiveringen till denna hemställan anförde
utskottet bland annat följande:

Lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. in. lägger i sin nuvarande lydelse
icke några formella hinder i vägen för medicinalstyrelsen att lämna
chiropraktiker tillstånd till radiologiskt arbete. Självfallet måste emellertid
medicinalstyrelsen upprätthålla kravet på att den som skall bedriva eller
förestå radiologiskt arbete har förtrogenhet med dylikt arbete. Med hänsyn
till de riskmoment som äro förenade med radiologiskt arbete måste förhållandevis
stränga krav ställas på den som skall bedriva sådant arbete. Över
ansökan om tillstånd till radiologiskt arbete skall enligt nu gällande bestämmelser
medicinalstyrelsen inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen.
Om medicinalstyrelsen avslagit en ansökan om tillstånd till radiologiskt
arbete, kan sökanden överklaga medicinalstyrelsens beslut hos
Kungl. Maj :t. Dessa omständigheter utgöra enligt utskottets mening tillräckliga
garantier för att tillstånd till radiologiskt arbete icke vägras, därest
den som skall förestå arbetet visas vara kompetent därtill, och i andra fall
bör tillstånd icke lämnas. Utskottet finner därför icke anledning att tillstyrka
den av motionärerna begärda utredningen.

Utskottets utlåtande var emellertid icke enhälligt. Mot detsamma avgavs
dels av en ledamot blank reservation och dels av herr Hage jämte ytterligare
tre ledamöter reservation, i vilken hemställdes, att riksdagen med anledning
av de väckta motionerna måtte anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning
rörande sådan ändring i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
att möjlighet att använda röntgen för fotografering måtte enligt av Kungl.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Maj :t meddelade bestämmelser tillkomma den, som erhållit tillstånd därtill
av medicinalstyrelsen efter avläggande av prov för den uppgift, vartill
apparaturen skulle användas.

I motiveringen till detta yrkande anförde herr Hage och medreservanterna
följande:

Innebörden i den år 1941 tillkomna lagen med bestämmelser om radiologiskt
arbete torde vara den, att varje framställning om att få syssla med sådant
arbete skall bedömas och avgöras efter en undersökning av vederbörandes
kompetens, åstadkommen genom medicinalstyrelsens försorg. Nu
har emellertid — så långt man kunnat bedöma — medicinalstyrelsen från
denna undersökning undantagit och avvisat ett visst slag av sökande, nämligen
de i motionerna omnämnda chiropr aktörer na, vilka i viss utsträckning
torde vara i behov av röntgenfotografering för sin verksamhet.

Det erkännes här oförbehållsamt, att endast de, vilka visa sig kunna sköta
ett sådant arbete som det här nämnda, böra erbålla rätten att syssla med
detsamma. Men ett eventuellt avslag på en framställning skall då vara
grundat på en verklig prövning och undersökning i det särskilda fallet, ej
på endast ett antagande, att ett visst slag av sökande ej besitter förutsättningarna
för ett bifall.

Vid ärendets behandling i riksdagen biföll första kammaren utskottets
hemställan, medan andra kammaren biföll den av herr Hage in. fl. avgivna
reservationen. Den genom motionerna väckta frågan hade därmed förfallit.

Ytterligare må här anmärkas, att i ett med anledning av interpellationer,
framställda av fru Eriksson i Stockholm och av herr Huss, vid innevarande
års riksdag lämnat svar chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
uttalat bland annat, att frågan om en översyn av lagstiftningen om
behörigheten att utöva läkarkonsten aktualiserats, att han hade för avsikt
att inom departementet upptaga medicinalstyrelsens ovan berörda lagförslag
till förnyat övervägande samt att han icke för det dåvarande kunde uttala
någon mening om vilket resultat denna prövning kunde komma att få.

I fråga om chiropraktikens rättsliga ställning i utlandet har i motionerna
framhållits, att i 43 av de 48 staterna i Amerikas förenta stater införts bestämmelser,
varigenom chiropraktiken legaliserats, samt att i två kantoner i
Schweiz införts auktorisation av chiropraktorer.

I medicinalstyrelsens ovan berörda utredning av år 1941 lämnas i viss
utsträckning redogörelse för utländsk lagstiftnings ståndpunkt till frågan
om lekmäns rätt att utöva läkarkonsten. Redogörelsen innehåller inledningsvis
följande uttalande:

På kvacksalverilagstiftningens område kan man principiellt skilja på två
grupper av länder. Den ena gruppen, till vilken höra bl. a. Sverige, Danmark,
Norge och England, omfattar de länder, vilkas hithörande lagar
grunda eller intill senaste tid grundat sig på principiell frihet för var och en
att utöva läkarverksamhet men med en sådan avfattning av lagarna, att

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

de allvarligaste farorna av kvacksalveriet avvärjas. Den andra gruppen omfattar
de länder, vilkas lagar på området principiellt bygga eller byggt på
förbud för icke legitimerade läkare att utöva läkarverksamhet. Till denna
grupp höra bl. a. Finland, Belgien, Frankrike och Schweiz med undantag
av en kanton, där utövandet av läkarkonsten är fritt, under det att i de
övriga kantonerna för utövande av läkarverksamhet fordras en av läkarexamen
betingad auktorisation från förbundsmyndigheterna.

Beträffande Amerikas förenta stater anföres i medicinalstyrelsens utredning
bland annat följande:

All yrkesmässig lekmannapraktik är strängt förbjuden i USA. Enligt
uppgift av läkaren vid den väiddsberömda Mayo-kliniken, professorn E.
van Nuys Allen ha i åtminstone hälften av Förenta staterna genomförts
s. k. Basic Sciencelagar, som rikta sig mot kvacksalveriet och uppställa det
kravet, att var och en, som utövar läkarpraktik, skall ha genomgått en
grundläggande vetenskaplig prövning. Medan de gamla chiropraktikerna
och osteopaterna numera lämnades i fred, måste i de stater, som infört den
nya lagen, varje nytillkommande gå upp i denna statsprövning. Om ifrågavarande
lagstiftnings effektivitet vittnade det faktum, att på fem år i en
viss stat blott en chiropraktor och två osteopater genomgått provet.

Utskottet. Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att på vissa
håll utomlands chiropraktiken vunnit erkännande. Med ett fåtal undantag
ha sålunda i de särskilda staterna i Amerikas förenta stater införts bestämmelser,
enligt vilka personer efter undergången prövning erhålla tillstånd
att utöva chiropraktisk verksamhet. Särskilda undervisningsanstalter för
utbildning av chiropraktorer finnas även upprättade i Amerika. Också i
lagstiftningen för några kantoner i Schweiz finnas stadganden, enligt vilka
personer efter särskild examen få utöva chiropraktisk praktik.

Av de medicinskt sakkunniga, som avgivit yttranden i förevarande
ärende, har medicinska fakulteten i Uppsala inskränkt sig till att uttala,
att då skäl finnes antaga, att en icke oväsentlig del av vårt lands befolkning
hyser förtroende för den chiropraktiska läkemetoden, fakulteten finner
det i hög grad önskvärt, att en förutsättningslös utredning verkställes
beträffande det terapeutiska värdet av läkemetoden liksom beträffande de
vetenskapliga grunder, på vilka den uppgives vila.

De medicinska remissinstanser, som till närmare granskning upptagit
chiropraktiken, äro ense därom, att vetenskapligt stöd icke finnes för den
till grund för den chiropraktiska behandlingsmetoden liggande uppfattningen
att orsaken till ett mycket stort antal sjukdomstillstånd är att genom
kotförskjutningar sådant tryck uppkommer på de från ryggmärgen
till kroppens olika delar ledande nerverna, att nervimpulserna icke obehindrat
kunna överföras. Dessa remissinstanser belysa närmare denna sin
uppfattning. Medicinalstyrelsen hänför sig till vad styrelsen anfört i en
den 2 december 1941 avgiven utredning med förslag till lag om behörighet
att utöva läkarkonsten. I denna utredning har styrelsen uttalat, bland an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 7

nät, att chiropraktikens föregivna hälsoföljder ej hålla streck vid en allvarlig
prövning, att utövandet av chiropraktik kan beträffande ett stort
antal sjukdomar medföra stora faror för de sjuka samt att chiropraktorernas
medicinska utbildning i regel är primitiv och otillförlitlig. Medicinska
fakulteten i Lund säger sig i sitt yttrande böra framhålla, att chiropraktorn
icke enbart och ej ens framför allt anser sig kunna bota lumbago, ischias
och dylika bållningsapparatens sjukdomar utan även praktiskt taget alla
andra sjukdomar och även smittosamma sådana, som orsakas av bakterier
och andra smittämnen. Fakulteten framhåller även, att det icke sannolikgjorts,
att chiropraktorerna kunna känna smärre förskjutningar av kotkropparna,
vilka äro omgivna av tjocka lager av vävnader och ganska otillgängliga
för palpation, samt att det icke bevisats eller ens sannolikgjorts,
att chiropraktorerna kunna pressa en eventuellt förskjuten kota i rätt läge
genom sina manipulationer. Slutligen må nämnas, att fakulteten betecknax
chiropraktiken som eu vidskepelse. Karolinska institutets lärarkollegium
framhåller bland annat, att chiropraktorerna ha en bristfällig och ensidig
utbildning samt att de icke äga förutsättningar för ett allmänt medicinskt
bedömande och härigenom sakna möjlighet att ställa diagnos på ett flertal
av de sjukdomar de anse vara tillgängliga för chiropraktisk behandling.
Behandlingen är, fortsätter kollegiet, bortsett från den eventuella subjektiva
effekten oftast verkningslös. Kollegiet anser det vidare otänkbart, att
man på det enkla sätt som chiropraktiken innebär med utsikt till framgång
kan behandla allmänsjukdomar, samt framhåller, att behandlingsmetoden
för den enskilde kan innebära att en effektiv behandling försummas. Sveriges
läkarförbund slutligen uttalar, att det som beträffande chiropraktiken
är det väsentliga och det farliga är att chiropraktorerna vilja göra gällande,
att flertalet sjukdomar äro förorsakade av kotförskjutningar. Enligt föibundet
är enbart påståendet att man utifrån skulle kunna känna dessa
subluxationer så absurda, att man helt maste beteckna påståendet såsom
en trossats. Att legalisera en verksamhet, som bygger på lärdomar och påståenden,
som förneka de kanske väsentligaste biologiska fakta, på vilka
hela det medicinska tänkandet och handlandet är baserat, synes förbundet
orimligt.

Vissa av de medicinska remissinstansernas yttranden innehålla emellertid
uttalanden, som innebära viss modifikation av den i dem hävdade grunduppfattningen.
Sålunda framgår av uttalanden i medicinalstyrelsens utredning
den 2 december 1941, att styrelsen då ansett, att möjlighet finnes,
att en chiropraktor vid något tillfälle av ischias, lumbago eller därmed jämställda
sjukdomsbilder, orsakade av s. k. diskbråck, kunnat genom sina
manipulationer lyckas att tillfälligt återföra bråcket och därigenom häva
patientens symptom. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har i sitt yttrande
över motionerna uttalat, att i vad avser nedre ländregionen kunna
de chiropraktiska lärorna sägas innehålla en viss sanning och att det icke

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

kan bestridas, att chiropraktisk behandling i vissa fall här kan leda till resultat,
till ett hävande av länd- eller ischiassmärta. Även Sveriges läkarförbunds
yttrande innehåller uttalande av liknande innebörd. Enligt förbundet
är det ett sedan länge känt faktum att besvären vid vissa fall av
lumbago-ischias kunna hävas temporärt eller för beständigt genom korrektion
av en felställning i x-yggen. Sådan korrektion kan, säger förbundet,
göras antingen genom en mer eller mindre brysk engångskorrektion eller
genom en mera långsamt skeende korrigerande tänj ning. Alla variationer
äro tänkbara och tillämpas också. Enligt förbundet kan det därför självfallet
icke uteslutas, att för vissa fall handgrepp, vilka chiropraktorerna
så att säga vilja taga patent på, kunna ha gynnsam eller om man så vill
botande effekt på dessa sjukdomstillstånd.

Medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid
karolinska institutet avstyrka motionerna. Sveriges läkarförbund anser, att
något av väsentligt värde icke kan vinnas genom en utredning, men vill
icke motsätta sig en sådan under förutsättning att den utföres på ett vetenskapligt
betryggande sätt.

Så långt synes sålunda enighet i stort råda, att vid ett starkt begränsat
antal sjukdomstillstånd den chiropraktiska behandlingsmetoden kan vara
till viss nytta. Med hänsyn till innehållet i de yttranden, som avgivits av
de medicinskt sakkunniga, synes det emellertid i högsta grad tveksamt om
behandlingsmetoden därutöver kan tillerkännas något värde. Skäl finnas
emellertid att antaga, att ej obetydliga kretsar i Sverige hysa förtroende för
ifrågavarande läkemetod även beträffande andra sjukdomstillstånd än dem,
där den ostridigt kan vara till viss nytta. Till stöd härför kan utskottet
hänvisa till att motionärerna till utskottet ingivit brev från ett stort antal
personer, som uppgiva, att de liksom ock personer i deras bekantskapskrets
efter chiropraktisk behandling återvunnit hälsa. De genomgångna sjukdomarna
ha varit av vitt skilda slag.

Det är uppenbart, att ett fritt utövande av den chiropraktiska läkemetoden,
därest den icke äger större värde än vad som framgår av de medicinskt
sakkunnigas yttranden, innebär en fara, särskilt därigenom att chiropraktorerna,
därest de endast äga knapphändig allmänmedicinslc utbildning, vid
ställande av diagnos på grund av bristande insikter kunna förbise att patienten
lider av sjukdom, som kräver särskild behandling, med påföljd att
patienten icke förrän för sent erhåller sådan vård, som på ett tidigare stadium
kunnat leda till full hälsa. Det förtroende som finnes för chiropraktorerna
gör den fara, som under angivna förutsättningar må föreligga, så
mycket större.

Det sist anförda visar angelägenheten av att värdet av den chiropraktiska
behandlingsmetoden klarlägges och att klarläggandet sker i sådan form,
att det vinner allmänhetens odelade förtroende. Dylikt förtroende kan den
av medicinalstyrelsen den 2 december 1941 framlagda utredningen icke an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 9

ses ha vunnit, och utskottet finner därför ytterligare utredning erforderlig.
Denna bör uppenbarligen vara allsidig och förutsättningslös. För att resultaten
av utredningen skola vinna allmän anslutning synes det önskvärt, att
utredningen icke verkställes uteslutande av läkare utan att den sker under
medverkan av företrädare för chiropraktorerna och av personer, som ej
alls utöva läkarkonsten.

Att nu angiva huruvida och i så fall vilka lagstiftningsåtgärder som böra
vidtagas i fråga om behörigheten att utöva chiropraktisk verksamhet kan
tydligen ej ifrågakomma, utan detta spörsmål får bli helt beroende på vad
som vid utredningen kan framkomma om den chiropraktiska behandlingsmetodens
värde. Vid utredningen synes emellertid särskild uppmärksamhet
böra ägnas bland annat frågorna om chiropraktorernas rätt att begagna
röntgenapparater och om deras allmänmedicinska kunskaper.

Det i motionerna väckta och här ovan behandlade spörsmålet utgör allenast
en del av den större frågan om utövning av läkarkonsten över huvud
av andra än legitimerade läkare. Huruvida skäl finnas att i ett sammanhang
upptaga frågan i hela dess vidd saknar utskottet anledning att nu
taga ställning till. Som emellertid statsrådet Mossberg i ett vid innevarande
års riksdag lämnat interpellationssvar förklarat sig ha för avsikt att inom
inrikesdepartementet upptaga medicinalstyrelsens den 2 december 1941
framlagda förslag till förnyat övervägande, kan det förutsättas, att den av
utskottet sist antydda frågan blir föremål för uppmärksamhet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner
1: 114 och II: 155 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter utskottet
ovan anfört låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande den chiropraktiska verksamheten
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

B. att motionerna I: 114 och II: 155, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1949.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand*, Hallagård,
Sten, Nils Elowsson, Uhlén och Sunne;

från andra kammaren: herr Ryberg, fru Johansson i Norrköping, herrar
Hagård, Stjärne, Lundberg, Jansson i Hällefors, Levin och Huss*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

dels av herrar Forslund, Wistrand, Lundberg och Huss, vilka anfört:

De sjukdomar, vid vilkas behandling chiropraktisk metod enligt de medicinska
auktoriteterna kan tillmätas ett visst värde, kunna redan med nu
gällande lagstiftning angående rätt till läkarkonstens utövning behandlas
av andra än legitimerade läkare. Någon särskild lagstiftning härom är alltså
icke av nöden.

Lämpligheten av chiropraktikens tillämpning som läkemetod är en fråga,
som måste bedömas ur medicinsk-vetenskaplig synpunkt, och är därför icke
ägnad att göras till föremål för utredning under sådana förutsättningar och
former som de av utskottet föreslagna.

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet har, enligt vad han meddelat,
för avsikt att till övervägande upptaga frågan huruvida en revision
av nu gällande bestämmelser för läkarkonstens utövning bör företagas.
Därest en sådan revision skulle komma till stånd, kommer därvid även
chiropraktikernas yrkesutövning att beröras.

Med stöd av vad som sålunda anförts få vi hemställa,

att motionerna I: 114 och II: 155 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

dels ock av herr Hagård.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

11

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga .4.

Genom remiss den 7 februari 1949 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 15 mars 1949 till riksdagens andra lagutskott överlämna
yttrande över en inom riksdagen väckt och till utskottet hänvisad
motion 1:114, liltalydande med motion 11:155, angående legalisering av
den chiropraktiska verksamheten.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Som ett motiv för sin hemställan om »skyndsam utredning angående
legalisering av den chiropraktiska verksamheten» anföra motionärerna, att
det icke syntes dem nödvändigt att avvakta den utredning »om läkarkonstens
utövande av person, som icke äger därför föreskriven behörighet», vilken
medicinalstyrelsen i ett yttrande »för ett tiotal år sedan» förklarat sig
skola framlägga. Det synes helt ha undgått motionärerna, att denna utredning
förelåg färdig redan den 2 december t9M och finnes publicerad i
Serien SOU för år 1942 under nummer 22 (Socialdepartementet). I denna
utredning lämnas ingående redogörelser för den chiropraktiska läkemetodens
historia, lärosatser och betydelse ur vetenskaplig och folkhälsosynpunkt.
Vad som där anföres har fortfarande full aktualitet. Inga nya vetenskapliga
fakta eller erfarenheter av chiropraktiken ha sedan dess tillkommit,
som skulle kunna ge anledning till annan bedömning av densamma
än den som i utredningen framlades. Motionärernas uppfattning
att de senaste åren ha medfört »en väsentligt ny inställning till den chiropraktiska
läkemetoden både bland läkare och allmänhet speciellt i Amerika
och England men även i Danmark och nu senast i Schweiz» är riktig endast
så till vida, att man överallt i världen alltmera fått klart för sig, att
chiropraktiken ligger helt utanför den på vetenskap och forskning grundade
läkarkonsten. Detta hindrar icke, att motionärernas uppgifter om
sedan många år exempelvis i ett stort antal av Amerikas Förenta Stater utövad
»legaliserad chiropraktik» äro riktiga. Det måste emellertid härvid
betonas, att läkarutbildningen och läkarkonstens utövning i Amerika omspänner
en så växlande mångfald av olika typer och olika kvaliteter, att
förhållandena därstädes på intet sätt kunna tagas som generell förebild
för Sverige. Ingen som äger insikt om förhållandena lärer vilja ifrågasätta,
att amerikansk läkarlegalisering, som ernås efter 4 års högskolestudier,
utan vidare skulle medföra behörighet att utöva läkaryrket i vårt land.
Detta utesluter å andra sidan ej, att den svenska medicinska vetenskapen
högt skattar och uppehåller livliga förbindelser med den amerikanska och
att den amerikanska läkarkonsten har en mångfald förnämliga representanter,
hos vilka våra läkare inhämta värdefulla kunskaper och impulser
för läkarkonsten i Sverige. Det är emellertid ingen tvekan om att företrädarna
för chiropraktiken och deras utbildningsanstalter icke höra till
dessa.

Fn legalisering av chiropraktiken i vårt land av det av motionärerna åberopade
skälet, att den chiropraktiska verksamheten skulle vara så »specialartad»,
att den borde oberoende av de allmänna behörighetsbestämmelserna
för utövandet av läkaryrket ge anledning till särlagstiftning, skulle innebära
en alldeles ny princip. Särskilt det förhållandet, all chiropraktiken
inskränker sig till eu enda behandlingsmetod, vilken bottnar i en åskådning
om sjukdomars uppkomst, som saknar varje vetenskapligt stöd, utgör
enligt medicinalstyrelsens mening det starkaste skälet emot särlagstiftning
i av motionärerna önskad riktning. Som grund för all utövning av legitim

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

läkarkonst i vårt land har hittills alltid fordrats en allmänmedicinsk utbildning
i både teoretiska och praktiska läroämnen. Specialiseringen inom
läkaryrket hos oss liksom i alla andra kulturländer har alltid ansetts böra
vara en påbyggnad på denna allmänna utbildning. De nu existerande chiropraktiker
skolor na såväl i Amerikas Förenta Stater som annorstädes lämna
visserligen en viss sådan grundutbildning. Denna är emellertid icke av den
art och det omfång att den kan godkännas i vårt land. Medicinalstyrelsen
äger icke kännedom om någon svensk legitimerad läkare, som genomgått
chiropraktikerskola och sedan utövat sådan verksamhet i landet.

Det torde vara att förvänta att frågan om en ny översyn av lagen om
behörighet att utöva läkarkonsten snarligen kommer till stånd i anslutning
till nyligen inträffade mycket uppmärksammade händelser. Detta är ett
starkt ytterligare skäl att nu icke företaga den ifrågasatta särskilda utredningen
om chiropraktiken, vadan styrelsen avstyrker bifall till motionerna.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalrådet Byttner, föredragande, extra ordinarie byråchefen Rahm
och byrådirektören Flygare.

Stockholm den It mars 1949.

J. AXEL HÖJER.

John Byttner.

I C. B. v. Mentzer.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga B.

Genom remiss från statsrådet och chefen för Kungl. Inrikesdepartementet
har medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anmodats att till riksdagens
andra lagutskott överlämna yttrande över två inom riksdagen
väckta likalydande motioner (I: 114 resp. II: 155) angående legalisering av
den chiropraktiska verksamheten. I anledning härav får fakulteten härmed
anföra följande.

Då inom Riksdagens första kammare motion väckts syftande till legalisering
av chiropraktiken inom vårt land och då skäl följaktligen finnes antaga,
att en icke oväsentlig del av vårt lands befolkning hyser förtroende
för denna läkemetod, finner Fakulteten det i hög grad önskvärt, att en
förutsättningslös utredning verkställes beträffande det terapeutiska värdet
av densamma liksom beträffande de vetenskapliga grunder, på vilka den
uppgives vila. Att en dylik utredning bör läggas i händerna på medicinskt
sakkunniga anser sig Fakulteten knappast behöva framhålla.

Uppsala den 21 februari 1949.

På Medicinska fakultetens vägnar:

ROBIN FÅHRA2US.

IS. H. T. Kihlgren.

MEDICINSKA FAKULTETEN

I LUND Bilaga C.

Utdrag av protokollet, hållet hos Medicinska fakulteten
den t mars 1949.

§ 49. För fakultetens yttrande hade remitterats inom Riksdagens kamrar
väckta motioner om legalisering av den chiropraktiska verksamheten
(I: 114 och II: 155).

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Fakulteten beslöt enhälligt avgiva följande yttrande:

»I den till motionen fogade motiveringen ha några exempel belysande
motionärernas erfarenhet av chiropraktisk therapi icke anförts. Medicinska
fakulteten har därför sökt bilda sig en uppfattning om vad chiropraktisk
verksamhet innebär genom att studera de skrifter och pamfletter, som de
senaste decennierna utgivits av svenska chiropraktiker och som torde
kunna anses såsom representativa för de svenska chiropraktikernas verksamhet
och föreställningsvärld. Efter granskning av dessa skrifter vill medicinska
fakulteten avgiva följande utlåtande.

Chiropraktiken är en vidskepelse, som vill göra gällande, att de flesta
(alla?) sjukdomar komma till stånd därigenom, att de från och till ryggmärgen
till och från olika organ och kroppsdelar gående nerverna vid sin
passage genom ryggradsbålen (foramina intervertebralia) på ett eller annat
sätt klämmas, så att ''kortslutning’ uppstår. Den kroppsdel med vilken
den ''kortslutna’ nerven har förbindelse blir då angripen av någon sjukdom.
Klämningen av nerven anses komma till stånd genom förskjutning av kotorna.
Den utövande chiropraktikern anser sig äga förmåga att med sina
händer känna denna sjukdomsorsakande kotkroppsförskjutning och han
säger sig kunna genom manipulationer återställa kotorna i rätt läge. Därvid
upphör nervtrycket — sjukdomsorsaken är hävd — och sjukdomen
läker ut.

Det bör framhållas, att chiropraktikern icke enbart och ej ens framför
allt anser sig kunna hota lumbago, ischias och dylika hållningsapparatens
sjukdomar utan även praktiskt taget alla andra sjukdomar — även sinittosamma
sådana, som orsakas av bakterier och andra smittämnen. Sådana
smittämnen äro nämligen enligt chiropraktikerna icke sjukdomsframkallande.
Vid tuberkulos t. ex. anse de att tuberkelbacillen ej framkallar sjukdomen
utan kommer dit efter sjukdomsutbrottet och tjänstgör som ett
slags renhållningshjon och att därför dess uppträdande bör hälsas med
glädje.

Medicinska fakulteten vill framhålla, att ovan nämnda betraktelsesätt av
sjukdomars uppkomst såsom beroende av ryggmärgsnerverna på intet sätt
av chiropraktikerna bevisats eller ens sannolikgjorts. Man kan å ena sidan
finna de mest abnorma krökningar och deformiteter på kotpelaren utan
att annan sjukdom uppstår och å andra sidan finnas vid det övervägande
antalet sjukdomstillstånd icke några sjukliga förändringar i kotpelaren.

Det har ej heller sannolikgjorts, att chiropraktikerna kunna känna
smärre förskjutningar av kotkropparna, vilka ju äro omgivna av tjocka
lager av vävnader ganska otillgängliga för palpation.

Det är ej heller bevisat eller ens sannolikgjort att chiropraktikerna kunna
pressa en eventuellt förskjuten kota i rätt läge genom sina manipulationer.

Medicinska fakulteten vill dessutom särskilt framhålla, att den av chiropraktiken
lanserade åsikten, att bakterier och andra smittoämnen icke äro
sjukdomsalstrande, är direkt samhällsvådlig ägnad att väcka allvarliga farhågor.
Det vore önskvärt, att myndigheternas uppmärksamhet i högre grad
än tidigare riktas mot denna chiropraktikernas verksamhet, som bland annat
kan tänkas motverka myndigheternas hygieniska verksamhet och ett
rationellt bekämpande av uppkomna epidemier.

Fakulteten vill slutligen bestämt avstyrka vidare utredning, då sådan
redan föreligger i Statens offentliga utredning 1942 nr 22.»

Som ovan. s .... .

A tjänstens vagnar:

Gunnar It cd stam.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga D.

Sedan Kungl. Maj :t den 7 februari 1949 anmodat lärarkollegiet vid Karolinska
institutet att till Eder överlämna yttrande över inom riksdagen
väckta motioner angående legalisering av den chiropraktiska verksamheten
får lärarkollegiet anföra följande.

Chiropraktik baseras på åsikten, att många sjukdomar orsakas av en inbördes
förskjutning mellan två, eventuellt flera kotor, varigenom uppkommer
ett tryck på de nervrötter, vilka lämna ryggraden mellan ifrågavarande
kotor.

Att förskjutningar mellan två kotor kunna förekomma, är ett sedan mycket
länge känt medicinskt faktum; de ses t. ex. vid tuberkulos, kräfta, efter
ryggradsbrott, vid de till orsak och form mångskiftande ryggradskrökningarna.

I de flesta ryggradsavsnitt äro dock de rum mellan kotorna, som nervrötterna
passera — mellankothålen — så vida, att dessa lämnas opåverkade
av även ganska uttalade kotdestruktioner; mellankothålen äro stora,
nervrötterna smala.

f nedre ländregionen äro omvänt nervrötterna tjocka och mellankothålen
trånga; här kunna relativt obetydliga rumsinskränkningar leda till ett tryck
på en nervrot; detta är en vanlig orsak till ischiassmärta. Mellankotskivorna
i nedre ländregionen äro också ofta säte för degenerativa omvandlingar,
vilka kunna ge anledning till smärre förskjutningar mellan de två
angränsande kotorna. I vad avser nedre ländregionen kunna sålunda de
chiropraktiska lärorna sägas innehålla en viss sanning, och det kan icke
bestridas, att chiropraktisk behandling i vissa fall här kan leda till resultat,
till ett hävande av länd- eller ischiassmärta.

Dessa fakta äro medicinen på intet sätt främmande och dess representanter
använda sig sedan länge i tillämpliga fall härav.

Mot chiropraktik kunna emellertid resas allvarliga invändningar.

Chiropraktikernas utbildning är bristfällig och ensidig. De äga icke förutsättningar
för ett allmänt medicinskt bedömande och sakna härigenom
möjlighet att ställa diagnos på flertalet av de sjukdomar, vilka de anse
vara tillgängliga för sin behandling. Denna är, om man bortser från den
eventuella subjektiva effekten, oftast verkningslös. Det är för flertalet
sjukdomar icke bevisat, att de förbättringar chiropraktikerna säga sig se,
verkligen förelegat eller varit resultatet av deras behandlingar.

De inbördes kotförskjutningarna, sådana de av och till kunna avslöjas,
äro även i ländryggen ofta så obetydliga, att de icke, som chiropraktikerna
påskina, låta sig palpatoriskt diagnostiseras. I fråga om kotförskjutningar
i ländregionen kunna visserligen resultat uppnås genom chiropraktisk behandling,
men då den utföres schablonmässigt, ej sällan våldsamt och utan
möjlighet till kontroll, föreligga även risker att den skall skada.

Även om den chiropraktiska läran icke kan uteslutas äga tillämplighet
för en begränsad grupp lokala symtom, är det en ensidig och grov generalisering,
en vetenskapligt oantagbar förutsättning, att kotförskjutningar
skulle vara orsak till alla de sjukdomar, vilka chiropraktikerna säga sig
med framgång behandla genom att trycka på kotornas taggutskott, exempelvis
kräfta, tuberkulos, scharlakansfeber, syfilis, blindtarmsinflammation,
inälvsmask, bly- och arsenikförgiftning, sockersjuka, avitaminoser,
sinnessjukdomar, kokainism och morfinism. Det är otänkbart att med

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

utsikt till framgång behandla allmänsjukdomar på detta enkla sätt. För
den enskilde kan det innebära, att en effektiv behandling försummas; vid
exempelvis tuberkulos har medicinen i denna dag i sin hand ett flertal
medel och metoder, med vilka sjukdomen i tidigt stadium kan förhjälpas
till läkning. Men om sjukdomen får utveckla sig och spridas i kroppen,
minskas möjligheterna till läkning. Dödsfall i tuberkulos, orsakade av att
rationell behandling försummats medan den chiropraktiska pågått, finnas
även exempel på i Sverige. Därtill innebär chiropraktisk behandling av infektionssjukdomar
av olika slag såsom tuberkulos, scharlakansfeber, difteri
etc. en stor risk även för den allmänna folkhälsan. Exempel helt nyligen
visar, hurusom även enstaka smittbärande fall av tuberkulos kunnat
åstadkomma ett stort antal sekundärfall. Med tanke på de intensiva ansträngningar
som göras, och de stora kostnader som nedläggas på effektiv
dispensärvård, på skärmbildskontroll av stora folkgrupper, måste det anses
oförsvarligt att låta chiropraktiker med ringa eller ingen kunskap i fråga
om epidemiologi och därtill helt inställda på sin schablonmässiga behandling
av den enskilde sabotera samhällets ansträngningar till en förbättring
av folkhälsan.

Då motionen åberopar den spridning de chiropraktiska lärorna ha i
U. S. A., synes det kollegiet också berättigat att anföra ett uttalande av ett
av Amerikas ledande medicinska samfund, Massachusetts Medical Society:
»Den chiropraktiska behandlingsmetoden är en kult, baserad på en falsk
teori; behandlingen är värdelös och är kvacksalveri. Ger den positiva resultat,
bör detta snarare betraktas som följd av suggestion än av behandlingarna.
»

Kollegiet vill, under åberopande av vad ovan framförts, bestämt avstyrka
motionen; vad som kan styrkas vara riktigt i chiropraktikens läror har ett
begränsat värde och är av medicinen accepterat, det mesta är falskt och
farligt.

Stockholm den 9 mars 1949.

På Karolinska institutets lärarkollegii vägnar:

H. BERGSTRAND.

/ Åke Bruhn-Möller.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga E.

I skrivelse den 3 februari 1948 har Riksdagens andra lagutskott velat
bereda Sveriges Läkarförbund tillfälle att avgiva yttrande över inom Riksdagen
väckta likalydande motioner nr 114 i första kammaren av herr Lindblom
in. fl. och nr 155 i andra kammaren av herr Gustafsson in. fl. angående
legalisering av den chiropraktiska verksamheten i Sverige.

Läkarförbundet får i anledning härav anföra följande.

Chiropraktiken är eu form av naturfilosofi, som vill göra gällande, att de
flesta (alla?) sjukdomar komma till stånd därigenom, att nerverna från
ryggmärgen vid passagen genom »intervertebralöppningarna» äro utsatta
för tryck betingat av »vertebrala subluxationcr» (kotförskjulningar). På
grund av detta tryck kan nervimpulser icke »obehindrat överföras från

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

hjärnan till kroppens alla delar». Botemedlet är en »manuell justering»
av kotförskjutningen. Behandlingssystemet består i »palpation av ryggraden
för att konstatera förefintligheten av subluxationerna» åtföljd av den
ovannämnda »manuella justeringen». De nu nämnda citaten äro hämtade
från första sidan av »Chiropraktisk journal, organ för diplomerade chiropraktikers
förening u. p. a.».

Det skall framhållas, att chiropraktikern icke enbart eller ej ens framför
allt anser sig bota eller uppger sig kunna bota lumbago-ischias o. dyl. hållningsapparatens
sjukdomar utan även praktiskt taget alla andra sjukdomar
— även smittosamma sådana, som orsakas av bakterier och andra
smittämnen. Sådana smittämnen äro enligt chiropraktikerna icke sjukdomsframkallande.
Vid tuberkulos t. ex. anser man, att tuberkelbacillen
ej framkallar sjukdomen utan kommer dit efter sjukdomsutbrottet och
tjänstgör som renhållningshjon och att därför dess uppträdande bör hälsas
med glädje (se t. ex. Pettersson: Chiropraktik kontra medicin. Sept. 1931.
Centraltryckeriet, Hälsingborg, sid. 9. Holger Lövgren: Chiropraktik, Stockholm
1926, Caslon Press, sid. 9).

Att besvären vid vissa fall av lumbago-ischias kunna hävas temporärt
eller för beständigt genom korrektion av en felställning i ryggen är ett
inom ortopedin sedan länge känt faktum. Självfallet kan en sådan korrektion
eller redression göras endera genom en mer eller mindre brysk engångskorrektion
eller genom en mera långsamt skeende korrigerande tänjning.
Alla variationer härvidlag äro tänkbara och tillämpas också. Metodikens
art är beroende på den behandlandes handlag, erfarenheter och även
psykiska läggning. Det kan därför självfallet icke uteslutas att för vissa
fall handgrepp, vilka chiropraktikerna så att säga vilja taga patent på,
kunna ha gynnsam eller om man så vill botande effekt på dessa sjukdomstillstånd.
Lika klart är emellertid också att en legitimerad sjukgymnast
kan utföra och säkerligen också utför samma s. k. handgrepp med
samma resultat utan att därför vederbörandes metodik kan anses motivera
en särskild legalisering. Vad som beträffande chiropraktiken emellertid
är det väsentliga och det farliga, är att chiropraktikerna, som ovan framhållits,
vilja göra gällande, att flertalet sjukdomar äro förorsakade av »kotförskjutningar».
För den som något litet sysslat med hållningsorganens skador
och sjukdomar är enbart påståendet, att man utifrån skulle kunna
känna dessa »subluxationer» så absurda, att man helt måste beteckna påståendet
som en trossats.

Motionärerna ha anfört chiropraktikens ställning i andra länder som
motiv för utredning av förhållandena. Det synes alldeles påfallande, att
motionen i dessa stycken är hållen i så allmänna ordalag, att man icke kan
fästa för stort avseende vid densamma. Man skriver: »den teoretiska undervisningen
är mycket omfattande. Man studerar anatomi, fysiologi, patologi,
ortopedi, neurologi, kemi, gynekologi, hygien, röntgen in. m. Dessutom
erhålles grundlig utbildning i diagnostik.» Man frågar sig icke utan skäl
vem som meddelar denna undervisning och vilken plats den intar i den
chiropraktiska utbildningen. Att den skulle kunna intaga en mera framträdande
plats torde vara helt uteslutet, enär de biologiska fakta, som ligga
till grund för de citerade medicinska undervisningsämnena, av chiropraktikerna
helt förnekas.

Att legalisera en verksamhet som bygger på lärdomar och påståenden,
som förnekar de kanske väsentligaste biologiska fakta på vilket hela vårt
medicinska tänkande och handlande är baserat synes oss orimligt.

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Sveriges läkarförbund anser att något av väsentligt värde icke kan vinnas
genom en utredning men vill icke motsätta sig en sådan, under förutsättning
att den utföres på ett vetenskapligt betryggande sätt.

Stockholm den 11 mars 1949.

För Sveriges läkarförbund:

DAG KNUTSON.

J. Castenfors.

Sven Lidholm.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Bilaga F.

Med anledning av inom Riksdagen väckta likalydande motioner nr 114
i Första Kammaren av herr Lindblom in. fl. och nr 155 i Andra Kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl. angående legalisering av den chiropraktiska
verksamheten, vilka motioner tillställts Kvinnliga Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund för yttrande, får förbundet härmed anföra
följande.

Nyttan och värdet av de chiropraktiska behandlingsmetoderna äro mycket
omstridda och torde ej vara vetenskapligt fastslagna. K. L. S. R. biträder
förslaget att en förutsättningslös och sakkunnig utredning i frågan
göres. Om denna utredning visar, att den chiropraktiska metoden kan anses
vara ett värdefullt komplement till de övriga medicinska behandlingsmetoderna,
har förbundet inget att erinra mot, att chiropraktiker med godkänd
utbildning sortera under medicinalstyrelsen och erhålla någon form
av legalisation.

Stockholm den 8 mars 1949.

För Kvinnliga Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund:

RUT ELLIOT,
ordförande.

K. Nyström,
sekreterare.

Bilaga G.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott begärt yttranden över motionerna
114 i I. kammaren och 155 i II. kammaren, angående legaliseringen av den
Chiropraktiska verksamheten, få vi härmed anföra följande:

Den motivering för en utredning som motionärerna framhåller, är helt i
överensstämmelse med den uppfattning som Diplomerade chiropraktorers
förening u. p. a. har. Alla i motionerna lämnade uppgifterna äro fullt korrekta
och önskar vi endast tillägga, att chiroprakliken legaliserats även i

2 — Bihang till riksdagens protokoll !) samt. 2 avd. Nr 23.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

kantonen Luzern i Schweiz. Det utskott, som behandlade frågan om legitimering
av chiropraktorerna i Schweiz, gjorde bl. a. följande uttalande till
riksdagen:

»Vi ha nu kommit till den absoluta slutsatsen — och utskottet är enigt
på den punkten — att chiropraktorerna ha rätt till en plats bland utövarna
av läkarkonsten i Geneve, så mycket mera som resultatet av de erfarenheter,
som gjorts sedan de började praktisera här, i stort sett varit utmärkt . . .
Till slut bör framhållas, att chiropraktikens betydelse är höjd över varje
tvivel. De senaste 10 årens erfarenheter ha bevisat detta och fastslagit dess
fördelar . . . Utskottet framför en önskan om att lagförslaget må bliva antaget,
och att den blivande lagen åtminstone i vårt landområde måtte kunna
häva de motsättningar, som framkommit med hänsyn till chiropraktiken
och i stället skapa harmoni mellan läkare och chiropraktorer till folkets
bästa ...» Förslaget antogs enhälligt.

De chiropraktorer, som tillhöra DCF, har samma goda utbildning som
kollegerna i Schweiz, och vi ha vunnit en stor del av det svenska folkets
förtroende genom de behandlingsmetoder vi tilllämpa. Men vi önska att allt
Sveriges folk skall kunna komma i åtnjutande av chiropraktisk behandling,
när de i olika orsakssammanhang råkar ut för olycksfall eller sjukdomar,
som direkt eller indirekt härrör sig från rubbningar i skelettsystemets
många ledgångar och fogar. Erfarenheten har visat, att den chiropraktiska
behandlingsmetoden, rätt tillämpad av specialutbildade utövare, säkrast
och snabbast återställer ett normalt status i dylika fall. Men det råder stor
okunnighet om denna behandlingsmetod. Det synes oss därför påkallat,
att en utredning kommer till stånd, vars uppgift det blir, att objektivt och
förutsättningslöst pröva hela frågan. Den kommitté som därvid tillsättes
bör lämpligen bestå av lika antal läkare och chiropraktorer, jämte en eller
flera opartiska representanter för staten och samhället. Vi chiropraktorer
som kunna förete diplom och legitimationsbevis från USA äro väl kvalificerade
och önska ett öppet samarbete med leg. läkare i skydd av lagen och
inom de gränser som den kan komma att föreskriva.

En chiropraktors utbildning av i dag är på sitt sätt mera omfattande och
krävande än den en med. lic. har, därför att vi på vår utbildning om 4 år,
endast begära att få behandla sådana fall, som härrör sig från mekaniska
störningar i skelettsystemet och då speciellt ryggraden och bäckenet. En
läkare skall däremot på sin utbildningstid om 6 år, enl. nya betänkandet,
anses vara kapabel att fastställa och bemästra alla sjukdomar, vad namn
eller karaktär de än må hava. Visserligen representerar chiropraktorerna
inom DCF olika utbildningstid, varierande mellan 2—4 år, beroende på
vilka krav som uppställdes vid den tidpunkt, då vederbörande studerade.
Nu har emellertid 4 års utbildningen blivit obligatorisk i de flesta av de 43
stater, där chiropraktorerna äro legaliserade. För att vara fullt up to date,
anordnar de skandinaviska chiropraktor-föreningarna årligen kursveckor,
till vilka kallas föreläsare av särskild hög kvalitet från Amerika eller något
land i Europa. Nya rön inom forskningen och tekniken meddelas, som
alltid beledsagas av filmer och Rtg-bilder. Vi chiropraktorer, äro sålunda
utbildade att behandla, icke ryggradssjukdomar, utan smärtor och sjukliga
förändringar som uppkomma genom subluxationer eller förskjutningar
i ryggraden eller lederna. Enär fastställande av diagnoser är synnerligen
viktigt, fästes stort avseende därvid vid utbildningen. Vi får lära oss att
såväl kliniskt som Rtg-logiskt fastställa diagnoser, för att därigenom kunna

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 19

avgöra om patienten är i behov av medicinsk, kirurgisk eller chiropraktisk
behandling. Råder det därvid oklarhet om diagnosen har samtliga medlemmar
i DCF order att sända patienten till specialist eller sjukhus för
ytterligare undersökning. Vi behandla således endast sådana fall, som vi
anse kunna bemästras med vår form av terapi. För att lämna ett exempel
på vårt sätt att fastställa en diagnos, vilja vi redogöra för, hur en undersökning
går till hos en ansvarskännande och välutbildad chiropraktor.

Efter att ha lämnat personliga data om namn, adress, födelsedatum etc.
utfrågas vederbörande noggrant om det man söker för. På vad sätt det
kommit, hur länge det varat, vilka undersökningar och behandlingar, som
tidigare företagits, om han eller hon är behäftad med några andra sjukdomar
f. n. Patienten utfrågas om vilka kirurgiska ingrepp, som företagits
till dags dato och resultatet av desamma. Han utfrågas om alla föregående
sjukdomar och dess behandling. Vidare får han redogöra för sjukdomar
inom släkten och familjen. Om det finns TBC, Cancer," Lues, Sockersjuka,
Epilepsi, Sinnessjukdom eller Alkoholmissbruk i släkten. Om det är en
kvinna, om hon fått några barn och om födseln varit normal eller det
uppstått svårigheter med benen eller ryggen under graviditeten eller förlossningen.
Lyten, och alla karakteristiska drag, antecknas även. Därefter
följer den objektiva undersökningen.

Patienten väges och mätes. Sänka och Hemoglobin tages samt urinprov,
även mikroskopiskt, för att utröna att inga patologiska processer förefinnas
i njurarna. Därefter tages blodtryck i liggande ställning. Hjärta och lungor
auskulteras. Medelst Inspektion, Percussion och Palpation undersökes
huvudet, bålen och lemmarna, och anteckningar göres om alla fynd. Sist
men inte minst undersökes ryggraden och bäckenet, både i liggande, sittande
och stående ställning. Patienten får göra en mängd olika rörelser för
att ge en klar uppfattning om rörelseapparaten. Reflexerna prövas noggrant
och alla iakttagelser av positivt värde antecknas på journalen. Skuil"e det
efter denna undersökning visa sig nödvändigt med ytterligare prov, sändes
patienten till någon specialundersökning, då oftast Röntgen, alldenstund vi
ej längre ha rätt att använda den, trots att vi såväl behöva den och har specialutbildning
för sådan. Vad som är viktigast, när det gäller Rtg, är att
fastställa eller utesluta patologiska förhållanden, frakturer, fellägen, eller
förskjutningar i skelettet och dess leder, och då speciellt ryggraden och
bäckenet. Därav framgår med all önskad tydlighet, hur viktigt det är för
oss att få använda Rtg i vårt arbete, när det gäller diagnostik. Lika önskvärt
är det naturligtvis att vi få sända våra patienter till sjukhusets Rtgavdelning
för fotografering och sedan därifrån erhålla utlåtande och Rtgfilmer.

Därest en utredning kommer till stånd, äro vi givetvis beredda att inför
den kommitté, som därvid tillsättes visa, att vi praktiskt kunna utföra den
ovan relaterade undersökningen i och för fastställande av en diagnos. För
att det sedan skall kunna klarläggas, vilken behandlingsmetod som är överlägsen,
när det gäller s. k. chiropraktorfall, bör ett visst antal, ömsesidigt
diagnostiserade tall, utplockas och fördelas lika, mellan kirurger, medicinare
och chiropraktorer. Representanterna för de olika företrädda yrkena,
skulle tillämpa var sina behandlingar, allt i överensstämmelse med vad de
vid skolorna lärt. Därigenom skulle det praktiskt kunna bevisas, vilken behandlingsmetod,
som i dylika fall, snabbast, säkrast och med minsta obehag
för patienten, leder till gott resultat.

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Slutligen bör det framhållas, att striden mellan läkare och chiropraktorer
är onödig. Läkarna ha en mycket god utbildning och fostras till att angripa
sjukdomarna ur medicinsk eller kirurgisk synvinkel. Vi chiropraktorer har
också en mycket god utbildning och fostras att tänka mekaniskt. Vi veta,
att en stor del plågor och sjukliga förändringar uppkomma genom förskjutningar
i människans ryggrad, samt mellan korsbenet och höftlederna. Vi
får lära oss att såväl kliniskt som Rtg-logiskt fastställa detta, samt att noggrant
tillägna oss tekniken, för att korrigera dessa felaktigheter. Detta har
gjorts i så många tusen fall, att det ej längre är tvivel underkastat. Det är
upphöjt till axiom. En stor del av läkarna i landet, där chiropraktorerna
äro representerade, sända oss sådana patienter, som de anse vara i behov
av chiropraktisk behandling. Alltså är samarbetet där redan ett faktum,
till fromma för alla parter. Det är ett sådant samarbete vi eftersträvar. Läkaren
förblir läkaren och chiropraktorn en av hans bästa medhjälpare,
när det gäller smärtor eller sjukdomar inom ramen för mekaniska störningar
i skelettsystemet, och då speciellt ryggraden och bäckenet. En stor
del av den svenska befolkningen har upplevt chiropraktikens stora förtjänster.
Det är folk ur alla samhällsgrupper och yrken, även de som bekläder
de främsta platserna i samhället, och icke så få läkare räkna vi
till vårt klientel. Därför är det uppenbart att en utredning får anses påkallad
och hoppas vi att utskottet tillstyrker en sådan och då gärna enligt den
plan vi föreslagit.

Göteborg den 10 mars 1949.

Diplom. Chiropraktorers förening u. p. a.

OSCAR HÖGMAN.

Ordf.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916483