Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1948 vid dess trettioförsta sammanträde fattade beslut,
m. m.

Genom en den 4 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 162, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående

dels följande, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1948 vid dess trettioförsta sammanträde fattade beslut, nämligen

1) konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten,

2) konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation,

3) rekommendation (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation,

4) konvention (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien
(reviderad 1948),

5) konvention (nr 90) angående minderårigas nattarbete inom industrien
(reviderad 1948),

6) akt angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden), 1947, fogade förteckningen,

dels ock en vid organisationens allmänna konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde antagen konvention (nr 81) angående arbetsinspektion
inom industri och handel.

Texterna till konventionerna, rekommendationen och akten ha fogats
såsom bilagor (Bil. A—F, H) vid propositionen (s. 41—70), vartill utskottet
får hänvisa. Beträffande konventionernas, rekommendationens och aktens
behandling får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen.

I propositionen förordas svensk ratificering av dels de av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1948 antagna konventionerna
(nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten samt
(nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation, dels ock

1 Bihang till riksdagens protokoll 1919. <? samt. 2 avd. Nr 20—21.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20-

den av organisationens allmänna konferens år 1947 antagna konventionen
(nr 81) angående arbetsinspektion inom industri och handel.

Internationella arbetskonferensens trettioförsta sammanträde hölls i San
Francisco under tiden den 17 juni—den 10 juli 1948. I sammanträdet deltogo
representanter för 51 medlemsstater, av vilka 38 sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» -— omfattade följande överläggningsämnen
:

I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsrapport.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Medlemsstaternas årsrapporter angående tillämpningen av konventioner
i enlighet med artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga.

IV. Arbetsförmedlingens organisation (andra behandling) samt revision
av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

V. Yrkesvägledning (första behandling).

VI. Löneproblem:

a) Allmän rapport (förberedande diskussion);

b) Klausuler rörande skäliga löner i kontrakt, där offentlig myndighet
är part (första behandling);

c) Rättsskydd för löner (första behandling).

VII. Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (andra behandling).

VIII. Tillämpning av principerna för förenings- och förhandlingsrätten, kollektivavtal,
medling och skiljedom ävensom samverkan mellan offentliga
myndigheter samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
(första behandling).

IX. Partiell revision av 1919 års konvention angående kvinnors nattarbete
och av 1934 års reviderade konvention i samma ämne.

X. Partiell revision av 1919 års konvention angående barns och minderårigas
nattarbete inom industrien.

XI. Utbyte av de i förteckningen till 1947 års konvention angående internationell
arbetslagstiftning (utanför moderlandet belägna områden)
intagna bestämmelserna i dels 1934 års reviderade konvention angående
kvinnors nattarbete, dels ock 1919 års konvention angående
barns och minderårigas nattarbete inom industrien mot motsvarande
bestämmelser i de reviderade konventionerna i samma ämne.

XII. Privilegier och immuniteter för Internationella arbetsorganisationen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

3

De av konferensen fattade beslut, vilka äro av beskaffenhet att i enlighet
med artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas
riksdagen, hänföra sig till punkterna IV, VII och IX—XI på dagordningen
och utgöras av ovannämnda fyra konventioner, nr 87—90, rekommendationen
nr 83 samt akten.

Internationella arb et skonferens ens trettionde sammanträde hölls i Geneve
under tiden 19 juni—11 juli 1947. Därvid antogs bl. a. konventionen (nr 81)
angående arbetsinspektion inom industri och handel. Frågan om ratifikation
av denna konvention underställdes 1948 års riksdag genom proposition
nr 189. Riksdagen anslöt sig därvid, på hemställan av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 19, till föredragande departementschefens förslag, att
med ratificering av konventionen från svensk sida skulle anstå, till dess
riksdagen tagit slutlig ställning till förslaget till ny arbetarskyddslag. Angående
denna konventions huvudinnehåll och förberedande behandling får
utskottet hänvisa jämväl till ovannämnda proposition nr 189 till 1948 års
riksdag.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har avgivit
utlåtande över konventionerna, rekommendationen och akten. Beträffande
konventionerna och rekommendationen har delegationen i sin tur
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation samt
såvitt angår konventionen nr 88 och rekommendationen nr 83 jämväl från
arbetsmarknadsstyrelsen, såvitt angår konventionerna nr 89 och 90 jämväl
från arbetarskyddsstyrelsen och såvitt angår konventionen nr 81 jämväl
från riksförsäkringsanstalten. I fråga om innehållet i utlåtandena och yttrandena
får utskottet hänvisa till ovan omförmälda propositioner.

Beträffande konventionen (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
i nu ifrågavarande proposition anfört:

»Den här föreliggande konventionen innehåller vissa allmänna principer
rörande den fackliga organisationsfriheten. Dessa principer äro, såsom
landsorganisationen påpekat, sedan länge erkända i vårt land. Det är med
hänsyn härtill självfallet önskvärt att en ratifikation från svensk sida sker.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet bär emellertid
i likhet med socialstyrelsen funnit det tveksamt, huruvida artikel 2
av konventionen står i god överensstämmelse med 3 § 5 stycket lagen om
förenings- och förhandlingsrätt och med hänsyn härtill ansett det välbetänkt
att med ratificering av konventionen finge anstå till dess klarhet vunnits
beträffande utformningen av den internationella reglering angående
tillämpningen av principerna för förenings- och förhandlingsrätten, som
avses skola slutligt behandlas vid årets arbetskonferens.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20-

I nyssnämnda artikel stadgas att arbetare och arbetsgivare skola, utan någon
som helst åtskillnad, äga rätt att utan därtill i förväg erhållet medgivande
bilda organisationer efter sitt fria skön ävensom att utan andra förbehåll
än dem vederbörande organisations stadgar uppställa, ansluta sig
till sådana organisationer. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt innehåller
i 3 § — utöver en definition av begreppet föreningsrätt — bl. a. ett
angivande av de omständigheter, under vilka kränkning av föreningsrätten
föreligger. Sådan kränkning föreligger, heter det i paragrafens tredje stycke,
om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra
sidan för att förmå honom att icke inträda i eller utträda ur förening. I paragrafens
femte stycke säges vidare, att vad i paragrafen stadgas skall icke
utgöra hinder för intagande av föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må
vara medlem i förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren (s. k. förmansklausul).

Delegationens tveksamhet i denna fråga kan jag icke dela. Förevarande
konvention avser uppenbarligen främst att skapa en laglig grund och undanröja
hinder för utvecklandet av det organisationsväsende, som anses
vara en nödvändig förutsättning för att höja arbetarnas levnadsstandard.
Konventionens artikel 2 torde icke innebära annat än att från statens sida
några hinder icke få läggas för den fria organisationsrätten. Frågan i vad
mån organisationerna på arbetsmarknaden faktiskt kunna inverka på den
fria organisationsrätten — exempelvis genom avtal om förmansklausul eller
genom avtal, innefattande bestämmelser om skyldighet för arbetstagare att
tillhöra viss fackförening — beröres sålunda enligt min mening icke av
ifrågavarande artikel, utan kommer detta spörsmål att regleras i en eventuell
framtida internationell överenskommelse angående tillämpning av organisationsrättens
principer. Vid sådant förhållande och då ej heller i övrigt
några hinder för ratifikation från svensk sida av här förevarande konvention
torde föreligga, vill jag tillstyrka en sådan ratifikation.»

I fråga om konventionen (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation och rekommendationen (nr 83) i samma ämne har
departementschefen anfört:

»Vad först angår konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation ha i fråga om möjligheterna för svensk ratifikation
av densamma vissa detalj erinringar framförts av socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen. Av dessa erinringar synas de som gälla anordningarna
för tryggande av samverkan med representanter för arbetsgivare
och arbetare vara de viktigaste. Det torde vara obestridligt att strängt formellt
vissa skiljaktigheter föreligga mellan gällande svenska system och de
föreskrifter rörande partsrepresentation, som meddelats i konventionens artikel
4 och som innebära, att samverkan med arbetsmarknadens parter skall
tryggas genom rådgivande paritetiskt sammansatta nämnder. Enligt i Sverige
gällande ordning äro arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter
icke ledamöter av en rådgivande nämnd utan av det beslutande organet

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

(arbetsmarknadsstyrelsen respektive länsarbetsnämnd); dessutom är arbetsmarknadsparternas
representation icke strängt paritetisk, i det att plats
jämväl beretts åt representanter för bl. a. jordbruksnäringen och tjänstemannaorganisationer.
Av det sagda torde emellertid framgå att skiljaktigheterna
mellan den i Sverige tillämpade ordningen och den i konventionen
föreskrivna väsentligen bestå däri, att man i Sverige gått längre i sin strävan
att tillförsäkra arbetsmarknadens parter inflytande på den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag anser följaktligen icke, att dessa skiljaktigheter äro
av beskaffenhet att böra förhindra ratifikation från svensk sida av förevarande
konvention och vill sålunda tillstyrka, att ratifikation kommer till
stånd.

I fråga om rekommendationen (nr 83) angående den offentliga arbetsförmedlingens
organisation ansluter jag mig till vad delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet anfört och vill sålunda förorda,
att rekommendationens föreskrifter beaktas vid statsmakternas prövning av
den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling.»

Beträffande konventionen (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien
(reviderad 1948) och konventionen (nr 90) angående minderårigas
nattarbete inom industrien (reviderad 1948) har departementschefen anfört
:

»På sält framgår av det yttrande, som i ärendet avgivits av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, och vad som förekommit
vid delegationens behandling av ärendet föreligga vissa skiljaktigheter
mellan konventionen (nr 89) angående kvinnors nattarbete inom industrien
(reviderad 1948) och den nya svenska arbetarskyddslagen. Jag
tänker härvidlag icke så mycket på det förhållandet att — enligt 3 § arbetarskyddslagen
— från lagens tillämpning undantagits hemarbete medan
konventionen icke uttryckligen upptager något motsvarande undantag.
Sannolikheten synes mig bjuda att, när i konventionen talas om arbete
i eller inom ett företag, därmed ej avses hemarbete. Skiljaktigheten på denna
punkt torde därför vara av formell natur.

Av mera väsentlig betydelse äro däremot bestämmelserna i konventionens
artikel 3. Enligt nämnda artikel gäller nattarbetsförbudet för kvinnor
allt arbete i industriella företag medan den svenska lagen (36 §) endast
avser hantverks- och industriellt arbete. Konventionen anknyter således
till företagets karaktär under det att vår lagstiftning låter själva arbetets
natur bli avgörande. Till skillnad från arbetarskyddslagen innebär konventionen
sålunda att inom ett industriellt företag även annat än industriellt
arbete, t. ex. städning, vakt- och kontorsarbete omfattas av förbudet. I artikel
3 göres vidare undantag från nattarbetsförbudet i fråga om sådana industriföretag,
där endast medlemmar av samma familj sysselsättas, d. v. s.
rena familjeföretag. Enligt den svenska lagen (3 §) undantagas i delta hänseende
från nattarbetsförbudet för kvinnor även familjemedlemmar i andra
industriföretag än rena familjeföretag.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

Vad särskilt angår frågan huruvida företagets eller arbetets industriella
karaktär bör vara avgörande för nattarbetsförbudets omfattning har detta
spörsmål tidigare vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Ursprungligen
intog den svenska lagstiftningen i detta hänseende samma ståndpunkt
som nu ifrågavarande konvention, men en övergång till det nuvarande
systemet skedde år 1931. Den ändring som då skedde var fullt avsiktlig;
och vid senare prövningar av detta spörsmål har man ansett sig sakna
anledning att vidtaga någon utvidgning av förbudet. Utredningen i detta
ärende synes mig ej heller lämna stöd för att någon ändring i arbetarskyddslagen
i detta hänseende nu bör vidtagas. Med hänsyn härtill och då denna
skiljaktighet torde vara av sådan art att den utgör hinder för en svensk ratifikation
av konventionen, anser jag att med ratifikation från Sveriges sida
av konventionen tills vidare bör anstå.

Även om sålunda en svensk ratifikation av konventionen för närvarande
ej synes vara möjlig, torde likväl böra undersökas, huruvida icke i andra
avseenden en anpassning av 1949 års arbetarskyddslag bör ske i förhållande
till konventionen. Jag syftar härvid främst på frågan om nattvilans förläggning.
Enligt 36 § första stycket arbetarskyddslagen skall kvinna, som användes
till hantverks- och industriellt arbete, beredas ledighet för nattvila
minst 11 timmar varje dygn. I ledigheten skall tiden klockan 22—5 ingå.
Den nya lagens bestämmelser i detta hänseende äro av i stort sett samma
innehåll som motsvarande stadganden i hittills gällande lagstiftning. Och
denna är i sin tur föranledd av 1906 års Bernkonvention i ämnet, vilken
tillträtts av Sverige år 1910.

Enligt artikel 2 i nu ifrågavarande konvention skall nattvilan omfatta
minst 11 på varandra följande timmar, vari enligt vederbörande myndighets
bestämmande skall ingå en tidsperiod av minst 7 på varandra följande
timmar mellan klockan 22 och 7. Konventionen lämnar således genom sin
rörliga viloperiod viss möjlighet att anpassa nattvilans förläggning efter
skilda behov. Vid riksdagens behandling av den nya arbetarskyddslagen uttalades
önskemålet — andra lagutskottets utlåtande nr 62, s. 53 — att Kungl.
Maj :t i samband med att frågan om ratifikation av konventionen underställdes
riksdagen upptog här ifrågavarande spörsmål till förnyad prövning.
Även i detta ärende bär påyrkats ändring av arbetarskyddslagen i
riktning mot konventionen. Därvid har framhållits, att en förläggning av
den skyddade perioden till annan tid än den i lagen föreskrivna tiden klockan
22—5 i många fall skulle innebära vissa fördelar för de kvinnliga arbetstagarna.

För att en sådan jämkning skall kunna genomföras erfordras emellertid
uppsägning av Bernkonventionen. Uppsägning skall ske skriftligen hos
schweiziska förbundsrådet. Uppsägningstiden är ett år. Det är min avsikt att
hos Kungl. Maj :t hemställa, att sådan uppsägning snarast måtte äga rum.
Under mellantiden har jag för avsikt att till vidare prövning upptaga frågan
om de jämkningar i arbetarskyddslagen i fråga om nattarbetsförbudet för
kvinnor, som må vara påkallade, samt att efter sedvanlig remissbehandling
underställa riksdagen det förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda,

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 7

å sådan tid, att en eventuell lagändring kan genomföras i omedelbar anslutning
till att uppsägningen av Bernkonventionen trätt i kraft.

Beträffande härefter konventionen (nr 90) angående minderårigas nattarbete
inom industrien (reviderad 19)8) företer även denna konvention
vissa skiljaktigheter från arbetarskyddslagen. Sålunda äro undantagen från
nattarbetsförbudet för minderåriga anställda i familjeföretag (artikel 1
mom. 3) snävare än enligt arbetarskyddslagen. Vidare skall enligt konventionen
(artikel 2 mom. 1) med uttrycket natt förstås en tidrymd av tolv på
varandra följande timmar, medan arbetarskyddslagen (33 §) föreskriver en
nattvila för minderåriga av elva timmar varje dygn. Enligt samma artikel
(mom. 3) skall den skyddade perioden omfatta sju timmar mellan klockan
22—7 för minderåriga över 16 år, under det att i arbetarskyddslagen nämnda
period är fastställd till klockan 22—5. Den svenska lagen innehåller
inga bestämmelser om sådan rätt för myndighet att föreskriva skilda perioder
för nattarbetsförbudet som återfinnes i konventionen. Dock må erinras
om dispensbestämmelsen i 33 § c), vari stadgas, att när särskilda skäl
föranleda därtill, arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att yngling, som fyllt
16 år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling, användes
till arbete utan att stadgandet om nattarbetsförbudet iakttages. Enligt dena
regel föreligger en möjlighet att medgiva ändring i fråga om nattvilans
såväl längd som förläggning, medan konventionen icke synes medgiva inskränkning
i nattvilans längd och sålunda är strängare än lagen. Konventionen
medgiver vidare (artikel 3 mom. 2 och 3) vissa dispenser från nattarbetsförbudet.
Närmast motsvarande bestämmelser innehållas i nyss återgivna
lagrum i arbetarskyddslagen. Medan konventionens dispensmöjligheter
avse lärlings- eller yrkesutbildning inom sådana industrier eller yrken,
där arbetet måste bedrivas kontinuerligt, är emellertid dispensrätten enligt
nämnda lagrum icke på detta sätt begränsad. Slutligen innehåller icke
den svenska lagen bestämmelse om 13 timmars viloperiod mellan två arbetsskiften
vilket förutsättes i konventionen.

Av det anförda framgår, att skiljaktigheterna mellan den svenska lagstiftningen
och konventionen äro sådana att de för vårt vidkommande hindra en
ratifikation. Vad i ärendet förekommit ger mig icke anledning att förorda
sådana ändringar i den svenska arbetarskyddslagen att konventionen för
Sveriges del kan ratificeras. Enär emellertid bestämmelserna om minderårigs
ledighet för nattvila i viss mån sammanhänga med motsvarande bestämmelser
beträffande kvinnliga arbetstagare och då riksdagen vid sin
behandling av arbetarskyddslagen jämväl beträffande minderåriga uttalat
sig för en viss rörlighet i fråga om den förbjudna periodens förläggning, har
jag för avsikt att i samband med behandlingen av frågan om de kvinnliga
arbetstagarnas nattarbete även överväga en ändring beträffande bestämmelserna
angående nattarbete för minderåriga över 16 år.»

I fråga om konventionen (nr 81) angående arbetsinspektion inom handel
och industri anförde departementschefen i propositionen nr 181) till 19)8
års riksdag:

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

»I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
finner jag konventionens allmänna riktlinjer i det hela stå i god överensstämmelse
med den svenska arbetarskyddslagstiftningen.

Emellertid föreligga vissa skiljaktigheter mellan konventionens bestämmelser
å ena sidan och innehållet i gällande lag respektive det av arbetarskyddskommittén
avgivna förslaget till arbetarskyddslag. Jag åsyftar härvid
följande bestämmelser i artikel 12 av konventionen, nämligen dels moment
1 a), vari föreskrives att arbetsinspektör skall äga att fritt och utan föregående
anmälan vid varje tid av dygnet erhålla tillträde till varje företag eller
arbetsställe som är underkastat inspektion, dels moment 1 b), vari stadgas
att arbetsinspektör skall äga att under dagen erhålla tillträde till varje lokal,
som arbetsinspektören har skälig anledning antaga vara underkastad inspektion,
dels ock moment 2, vari bestämmes att arbetsinspektör har att,
då inspektion verkställes, underrätta arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare
om besöket, såvida inspektören icke finner, att dylik anmälan skulle
vara till förfång vid tjänstens utövande.

Vad förstnämnda föreskrift angår medgiver gällande arbetarskyddslag
29 § andra stycket arbetsgivaren rätt att för bevarande av yrkeshemlighet
Irån inspektion undantaga viss del av arbetsställe. I arbetarskyddskommitténs
förslag 50 § tredje stycket återfinnes en motsvarande bestämmelse.

I fråga om tillsynsorganens rätt att erhålla tillträde till arbetsställe stadgas
i 29 § första stycket gällande arbetarskyddslag, att tillsynsorganen skola
äga sådan rätt, närhelst de så påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare
eller hans ställföreträdare å arbetsstället underrättats om deras närvaro.
I 50 § första stycket lagförslaget återfinnes en bestämmelse av motsvarande
innebörd.

I ett förut denna dag till lagrådet remitterat förslag till arbetarskyddslag
har jag framhållit, att ovannämnda föreskrifter i konventionen torde
hindra en eljest möjlig ratificering av densamma. Emellertid har jag i detta
sammanhang uttalat i huvudsak följande. Då det vore synnerligen önskvärt
att vårt land i största möjliga utsträckning skänkte sitt stöd åt det internationella
samarbetet på arbetarskyddets område ansåge jag det böra
övervägas om icke dessa hinder mot en ratifikation kunde undanröjas. Kommittén
hade uttalat att den för bevarande av yrkeshemlighet gällande inskränkningen
i inspektionsrätten icke torde ha någon större praktisk betydelse.
För min del ansåge jag att detta stadgande med hänsyn till de allvarliga
påföljder, vilka drabbade yrkesinspektör som röjde yrkeshemlighet,
utan risk kunde slopas. Vad anginge föreskriften i kommittéförslaget
att arbetsgivare eller dennes ställföreträdare ovillkorligen skulle underrättas
om inspektörens närvaro syntes denna bestämmelse utan olägenhet kunna
utgå ur lagen och ersättas med en i överensstämmelse med konventionen
avfattad instruktionsföreskrift av innehåll att inspektören skulle underrätta
arbetsgivaren eller dennes representant om sin närvaro, såvida icke inspektören
ansåge, att dylik anmälan skulle vara till förfång för tjänstens utövande.

Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för
tillsynsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie arbetstid
borde uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkesinspektionen
torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas att inspektion
icke finge företagas nattetid, där ej skäl funnes antaga att arbetet då påginge.

Därest de av mig sålunda förordade ändringarna i arbetarskyddskommitténs
förslag godtagas av riksdagen, torde intet hinder möta för en ratifikation
från svensk sida av ifrågavarande konvention. Då en revision av arbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

9

tarskyddslagen är aktuell, finner jag icke anledning föreligga att på detta
stadium föreslå de ändringar i gällande lagstiftning som skulle vara erforderliga
för en ratificering av konventionen. Jag anser mig därför böra föreslå,
att med ratificering från svensk sida får anstå, till dess riksdagen tagit
slutlig ställning till förenämnda förslag till arbetarskyddslag.

Genom beslut vid 1948 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 328/1948) har
en central myndighet för arbetarskyddsfrågor, arbetarskyddsstyrelsen, inrättats
den 1 januari 1949. Enligt den för styrelsen den 17 december 1948
utfärdade instruktionen är styrelsen chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

I nu förevarande proposition har departementschefen anfört:

»Sedan riksdagen numera (skrivelse nr 484/1948) godtagit de ändringar i
arbetarskyddskommitténs förslag till lag om arbetarskydd, som jag berört
i det föregående och lag i ämnet utfärdats, föreligga icke några skiljaktigheter
i sak mellan konventionens artikel 12 mom. 1 a) och b) och den nya
arbetarskyddslagens 50 § första stycket. Vad vidare angår tillsynsorganens
skyldighet att underrätta arbetsgivaren om inspektionsbesök, har — i motsats
till vad fallet är i gällande arbetarskyddslag — någon bestämmelse motsvarande
den som innehålles i konventionens artikel 12 mom. 2 icke införts
i den nya lagen. Däremot kommer på sätt jag förut angivit en föreskrift
av detta innehåll att intagas i den instruktion för yrkesinspektionen,
som för närvarande är under utarbetande. Vid sådant förhållande och då i
övrigt hinder för ratifikation ej synes föreligga, tillstyrker jag, att konventionen
för Sveriges del nu ratificeras.»

Beträffande akten angående ändring i den vid konventionen angående internationell
arbetslag stift ning (utanför moderlandet belägna områden),
1947, fogade förteckningen må följande nämnas.

Vid 1947 års allmänna arbetskonferens antogs bl. a. en konvention (nr 83)
angående tillämpning av internationell arbetslagstiftning på områden, belägna
utanför moderlandet (jfr bil. E till proposition nr 189/1948). Enligt
denna konvention skulle varje medlemsstat, som ratificerade konventionen,
angiva i vilken utsträckning medlemmen åtoge sig att tillämpa de internationella
arbetskonventioner, som funnes upptagna i en vid konventionen
fogad förteckning. Bland konventionerna i förteckningen återfinnas bl. a. i
förevarande proposition nämnda, 1919 års konvention angående barns nattarbete
inom industrien och 1934 års reviderade konvention angående kvinnors
nattarbete. Avsikten med akten är, att dessa båda konventioners bestämmelser
skola ersättas med de nu antagna reviderade bestämmelserna.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anser, att,
då akten i likhet med konventionen nr 83 icke äger tillämpning på svenska
förhållanden, i akten intagna bestämmelser icke påkalla något delegationens
yttrande.

Departementschefen har i propositionen anslutit sig till vad delegationen
anfört och sålunda ansett ifrågavarande akt icke påkalla någon åtgärd från
svensk sida.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

Utskottet. Utskottet ansluter sig till vad föredragande departementschefen
yttrat beträffande förevarande, av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens fattade beslut.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 28 april 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Hermansson*, Nils Elowsson,
Uhlén, Carl Eric Ericsson, fru Svenson* och herr Sunne*;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo, Ryberg*,
Holm, Hagård, Andersson i Alfredshem, fröken Höjer* och herr Jönsson
i Lund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.