6

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

Nr 2.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en
obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare.

Andra lagutskottet kar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 62 i första kammaren av herr Petersson,
Emil, och nr 77 i andra kammaren av herr Utbidt m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning genom riksförsäkringsanstalten
av frågan om en obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare
samt att för riksdagen framläggas de förslag, som utredningen kan föranleda.»

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.

Enligt lagen den 17 juni 1!)16 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
är i princip envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning
utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare,
ävensom envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning
utför dylikt arbete, obligatoriskt försäkrad för skada till följd av olycksfall
i arbetet.

En särskild för fiskare avsedd frivillig försäkring mot skada till följd av
olycksfall finnes anordnad enligt en förordning den 11 juni 1918. Enligt
nämnda förordning äger den, som idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin
utkomst, rätt att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring mot olycksfall,
som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att
rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske
därvid bedrives.

Genom lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, vilken
i huvudsakliga delar skall träda i kraft den 1 juli 1951. har obligatorisk
sjukförsäkring införts. Varje svensk medborgare här i riket som fyllt sexton
år skall, där ej i lagen annorlunda stadgas, genom medlemskap i allmän
sjukkassa vara försäkrad. Varje medlem i allmän sjukkassa är enligt lagen
sjukvårdsförsäkrad. Envar försäkrad äger på grund därav rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård m. m. Sjukkassemedlem vars årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst sexhundra kronor skall vara sjukpenniugförsäkrad.

Sedan 1937 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en
allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall
i arbete, uppdrog Kungl. Maj:t samma år åt riksförsäkringsanstalten att

Andra lagutskottets utlåtande nr 2. <

verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Efter framställning av
1939 års riksdag om fortsatt utredning angående utvidgad försäkring för
olycksfall i arbete — med vilken framställning avsågs dels ett fullföljande av
viss tidigare utredning om frivillig försäkring för självständiga yrkesutövare,
dels utredning om eu mera allmän utvidgning av försäkringen — överlämnade
Kungl. Maj:t handlingarna i detta ärende till den år 1937 tillkallade
socialvårdskommittén, som bland annat fått i uppdrag att granska lagstiftningen
rörande socialförsäkringen, för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag. Genom beslut den 17 mars 1944 uppdrog Kungl.
Maj:t åt socialvårdskommittén att i riksförsäkringsanstaltens ställe verkställa
jämväl den åt anstalten uppdragna utredningen.

Utredningsarbetet på den sociala olycksfallsförsäkringens område pågår
inom socialvårdskommittén. I ett den 9 januari 1948 avgivet betänkande
angående ändrade ersättningsgrunder i olycksfallsförsäkringslagen uttalar
kommittén bland annat:

Åtskilliga av de spörsmål, som möta vid den kommittén åvilande översynen
av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen, äro så vittgående,
att ståndpunkt till dem icke kan tagas utan omfattande utredningar. Detta
gäller bland annat frågan om utvidgning av lagstiftningen på sådant sätt att
självständiga yrkesutövare m. fl. bli delaktiga av försäkringsskyddet. Genom
den allmänna sjukförsäkringen komma dessa kategorier att erhålla rätt till
sjukhjälp även vid olyckfall under yrkesarbetet, men frågan om försäkringsskydd
vid invaliditet och dödsfall återstår att lösa. Andra spörsmål, som
kräva omfattande utredningar, äro frågorna om ändrade principer för invaliditetsbedömningen
enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
om utvidgning av kretsen av de vid dödsfall ersättningsberättigade samt om
införande av ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor än de i yrkessjukdomsförsäkringslagen
angivna sjukdomarna.

På grund av utredningsarbetets omfattning kunde kommitténs uppdrag i
denna del icke slutföras under 1948. Förslag i frågan beräknas kunna avlämnas
under innevarande år.

I detta sammanhang må vidare nämnas följande.

I anledning av en vid 1948 års riksdag väckt motion, nr 37 i andra kammaren
av herr Adolfsson m. £L, angående obligatorisk olycksfallsförsäkring
för folkskolans barn inhämtade andra kammarens första tillfälliga utskott,
som behandlade motionen, yttrande från socialvårdskommittén.

Socialvårdskommittén anförde då bland annat, att kommittén vid sina överväganden
av frågorna om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen
utgått ifrån att denna försäkring borde samordnas med den allmänna sjukförsäkringen.
En olycksfallsförsäkring för särskilda kategorier har synts
kommittén kunna utformas som en påbyggnad av sjukförsäkringen, kompletterande
denna med försäkringsskydd vid invaliditet och dödsfall. Sedan
statsmakterna genom 1947 års sjukförsäkringslag tagit ståndpunkt till frågan
om obligatorisk sjukförsäkring, har kommittén upptagit översynen av olycksfallsförsäkringen
till fullföljande. Frågan om olycksfallsförsäkring för folkskolans
barn borde enligt socialvårdskommitténs mening icke utbrytas ur

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

den inom kommittén påbörjade utredningen angående utvidgning av den
sociala olycksfallsförsäkringen.

Första tillfälliga utskottet hemställde i sitt av kammaren godkända utlåtande,
nr 6, att motionen icke måtte föranleda till någon andra kammarens åtgärd.

Slutligen må tilläggas, att 1945 års försäkringsutredning, som har att verkställa
utredning och avgiva förslag i frågan om en rationalisering och eventuell
centralisering av försäkringsväsendet, enligt direktiven jämväl bör
pröva, huruvida icke ytterligare grenar av försäkringsverksamlieten böra
göras obligatoriska.

Utskottet. Utskottet finner väl att frågan om utsträckning av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen till självständiga yrkesutövare förtjänar särskild
uppmärksamhet.

Såsom av det ovan anförda framgår pågår emellertid för närvarande inom
socialvårdskommittén utredningsarbetet med den sociala olycksfallsförsäkringen.
Kommittén har därvid att företaga en allsidig och förutsättningslös
prövning av frågan om ytterligare utvidgning av försäkringen. Kommittén
torde sålunda också komma att taga ställning till frågan i vilken utsträckning
olycksfallsförsäkring bör vara obligatorisk. Även 1945 års försäkringsutredning
torde vid fullgörandet av sitt uppdrag komma att överväga vilka
försäkringsgrenar, som böra göras obligatoriska. Att vid sådant förhållande
till särskild utredning upptaga den av motionärerna berörda, begränsade
frågan är enligt utskottets mening ej påkallat. Någon framställning till Kungl.
Maj:t i anledning av motionerna är därför icke erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 februari 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOKMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Hallagård, Hermansson, Nils Elowsson och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Holm, fru Johansson i Norrköping,
herrar Stjärne*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Wiklund i Stockholm
och fru Ewerlöf.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.