Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utsträckt tilllämpning
av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 43,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Christenson i Malmö hemställt,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om vidtagande
av sådana åtgärder, att även vid tillämpningen av den till arbetsrätten
hörande skyddslagstiftningen — särskilt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, semesterlagen samt 17 kap. 4 § handelsbalken — den skall anses
som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför
arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning
av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från socialstyrelsen samt, såvitt motionen angår lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, från socialvårdskommittén och, i vad
motionen avser lagen om semester, från arbetstidsutredningen. På begäran
av utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Stockholms handelskammare,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Landsorganisationen
i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Vidare har
Riksförbundet landsbygdens folk beretts tillfälle yttra sig över motionen;
yttrande från detta förbund har dock ej inkommit.
Gällande rätt.
Att handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare
även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot
sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som
tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts
vara självständiga företagare.
Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,
särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande
a'' begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Arbetstagarbegreppet
har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av ifrågavarande
slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa av1
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 17.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
vikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera
lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tilllämpning.
Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det
däri angivna begreppet.
Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig
tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter som haft att
tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga
med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som
reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare
ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.
Till en början skall lämnas en kort redogörelse för räckvidden i nu ifrågavarande
hänseende av de viktigaste av de lagar, som åsyftas i motionen.
Lagen om semester den 29 juni 1945 äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning
är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Enligt vad som
framgår av förarbetena till denna lag skola de begrepp och regler, vilka
gälla inom den allmänna civilrätten, vara avgörande för gränsdragningen
mellan arbetstagare och självständig företagare.
Enligt 17 kap. 4 § handelsbalken äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt
i arbetsgivarens konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma
förmånsrätt gäller för annan arbetares dagspenning eller avlöning,
där den ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Vid tillämpning
av detta lagrum torde anknytning närmast ske till det å allmänna civilrättsliga
grundsatser fotade arbetstagarbegreppet.
Lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 föreskriver, att vid
tillämpning av lagen såsom arbetare ej skall räknas bl. a. medlem av arbetsgivarens
familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning samt ritare, bokhållare eller därmed jämställd person. Genom
stadganden i lagen undantagas från dess tillämpning vidare vissa former
av arbete, såsom sådant, vilket utföres i arbetarens hem eller eljest
under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, samt sådant arbete, som till sin natur
är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Enligt
lagen åligger det arbetarskyddsstyrelsen, före den 1 januari 1949 arbetsrådet,
att avgöra, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom
arbetare.
Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 förstås
i denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. På grund av uttryckligt stadgande anses icke
såsom arbetare enligt lagen bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 3
å arbetsställe, som av honom bestämmes. Vid lagens tillämpning ha åtskilliga
yrkesidkare, som enligt strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle
vara att anse såsom företagare, behandlats såsom arbetare enligt lagen.
I lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 utsäges, att med arbetare i
lagen förstås envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande
till denne vara att anse såsom självständig företagare. Från lagens tilllämpning
är dock undantaget bl. a. arbete, som utföres i arbetstagarens hem
eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande. Vid tillämpningen av denna
lag torde arbetstagarbegreppet i stor utsträckning ha fått samma omfattning
som vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen.
Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949, som träder i kraft den 1 juli
1949 och genom vilken lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 upphäves,
innebär i skilda hänseenden utvidgningar av tillämpningsområdet, men utvidgningarna
synas icke beröra de beroende uppdragstagarna.
Lagen om förenings- och förhandlingsrätt den 11 september 1936, lagen
om medling i arbetstvister den 28 maj 1920, lagen om kollektivavtal den 22
juni 1928 och lagen om arbetsdomstol den 22 juni 1928 innehöllo ursprungligen
ej någon definition å arbetstagarbegreppet. Genom lagändringar 1945
infördes emellertid i dessa lagar det stadgandet, att vid tillämpningen av
respektive lag skall såsom arbetare, såvitt angår lagen om förenings- och
förhandlingsrätt såsom arbetstagare, anses även den som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till
denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares,
såvitt gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt en arbetstagares,
till arbetsgivaren.
Historik.
1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen.
Förslag till ovannämnda 1945 genomförda ändringar i lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om
kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol förelädes 1945 års riksdag av
Kungl. Maj :t genom proposition nr 88. Propositionen byggde på en av
socialstyrelsen gjord utredning, som styrelsen överlämnat med skrivelse den
15 maj 1944. Utredningen hade verkställts på Kungl. Maj :ts uppdrag. Den
29 augusti 1941 hade nämligen Kungl. Maj :t uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående
av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och
sådana handelsresande, som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare,
å andra sidan, ävensom att till Kungl. Maj :t avgiva de förslag,
till vilka utredningen kunde giva anledning. Vidare hade den 29 februari
1944, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till socialstyrelsen
överlämnats en av föreningen Sveriges aktiva handelsresande till Kungl.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Maj :t ingiven framställning om viss reglering av handelsresandenas semesterrättsliga
förhållanden.
Socialstyrelsen förklarade i sin utredning den 15 maj 1944, att styrelsen
ansåge, att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet
att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges
i 87 § kommissionslagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med
arbetstagare skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning.
Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra
uppdragstagare än handelsagenter och handelsresande. Utan att göra gällande
att densamma kunde göra anspråk på fullständighet upptog styrelsen
i en uppräkning de yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke
i ifrågavarande avseende. Uppräkningen har följande lydelse:
1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som
icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare
samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,
radioapparater, böcker m. m.
2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda
i huvudmannens tjänst.
3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda
egna hästar eller egna bilar.
4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa
körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.
5) Småbrukare in. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor
eller körslor för vägarbeten.
6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.
7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem
själva arrenderade berg.
8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).
Vidkommande principspörsmålet om rättslig likställighet
mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare anförde
socialstyrelsen bland annat följande:
Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten
skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska
lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,
vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande
skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till
de olika lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande
i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild
lag.
Socialstyrelsen undersökte därefter huruvida arbetstagarbegreppet borde
utvidgas i vad avsåge särskilt angivna lagar av socialpolitisk innebörd.
Därvid fann socialstyrelsen skäl föreligga att lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister,
lagen om kollektivavtal och lagen om arbetsdoms
t o 1 utvidgades att omfatta även uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna
intoge en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
5
hållandet mellan parterna vore väsentligen likartat med förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare.
Beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbet
e och lagen om försäkring för vissa yrkes sjukdomar
framhöll socialstyrelsen, att lagarna byggde på den grundtanken, att en
arbetsgivare skulle svara för att arbetet bedreves på sådant sätt, att hans
arbetare ej utsattes för fara att träffas av olycksfall eller yrkessjukdom.
Lagarna hade icke gjorts tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt
hem eller å arbetsställe, som av dem bestämdes. Då sådana arbetare ej
vore försäkrade mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom, kunde det tydligen
icke heller ifrågakomma att tillerkänna uppdragstagare, som arbetade
under självvalda förhållanden, någon ersättning enligt nämnda lagar.
Även lagen den 17 juni 1938 om semester, som upphävdes
genom ovannämnda lag den 29 juni 1945 i samma ämne och som i fråga
om tillämpningsområdet beträffande uppdragstagarna överensstämde med
1945 års lag, blev föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen
framhöll, att vissa sociala skäl talade för att de beroende uppdragstagarna
tillerkändes semesterrätt. Dessa uppdragstagare utförde emellertid i flertalet
fall sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma
uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest semesterlagen
skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa således
i allmänhet endast erhålla semesterlön. Det torde icke vara lämpligt att i
detta sammanhang taga ställning till principfrågan om utsträckning av semesterrätten
till ytterligare områden, inom vilka den medgivna rätten skulle
få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill syntes en utvidgning
av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare tillsvidare böra anstå.
Styrelsen framhöll vidare, att det till stor del måste bliva en skälighetsprövning,
när det gällde att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin
beroende ställning borde likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade
och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom
bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort
antal tvister. Styrelsen framhöll slutligen följande:
Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika
dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om
semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras
av flera myndigheter.
Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade
semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner
socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det
icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende Uppdragstagare lagstadgad
rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna
att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.
En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende
uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt
i enlighet med socialstyrelsens förslag.
I fråga om 17 kap. 4 § handelsbalken anförde socialstyrelsen:
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17:4, erhålla
vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En utsträckning
av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför
få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rättsläget
för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.
Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess
förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon
registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den
egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöverföring
vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens
egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,
att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller
framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17:4 med deras synnerligen
goda plats i förmånsrättsordningen.
Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt
enligt handelsbalken 17: 4, skulle det till stor del bliva beroende på en skälighetsprövning,
vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade
ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmoment
infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.
Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare intaga,
är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgörande
skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra
borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,
med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant
har dock aldrig ifrågasatts.
De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en
utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, att styrelsen
icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes sådan
förmånsrätt.
I propositionen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, inledningsvis, att begreppet arbetstagare (arbetare) icke vore entydigt
i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende arbetsrätten eller
vad därmed sammanhängde, hade arbetstagarbegreppet, i den mån det närmare
definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning, i det att under
detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera kategorier. Vad
som i här förevarande avseende tilldroge sig särskilt intresse vore att gränsdragningen
mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare icke
genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden. Det närmare uppdragandet
av sistnämnda skiljelinje hade verkställts av de domstolar och
andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Myndigheterna
hade därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund för bedömningen
av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Praxis utvisade att myndigheterna
som regel varit benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare innebörd
allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt syfte.
Efter att hava framhållit, att vid tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen
socialstyrelsen tidigare givit arbetstagarbegreppet en tämligen
vidsträckt innebörd men att styrelsen senare i anslutning till vissa avgöranden
av arbetsdomstolen utgått från ett arbetstagarbegrepp av snävare
omfattning, anförde statsrådet Möller:
Andra lagutskottets utlåtande nr 17. i
Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes
det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast
arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet
torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller
förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,
att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.
Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,
som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning .av
samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-
och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt
göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare
att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen
hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.
För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforderliga.
I anslutning härtill upptogs i propositionen förslag till ändringar i de
till arbetsfredslagstiftningen hörande lagarna av innebörd att dessa utsträcktes
att omfatta även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,
utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende
ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.
I propositionen upptog statsrådet Möller till övervägande även spörsmålet
om utvidgning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess
utredning berörda lagar. Statsrådet Möller anförde därutinnan, att han utan
att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast
skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen
och 17 kap. 4 § handelsbalken, likväl ansåge att utvidgningen icke
för det dåvarande borde äga rum.
Såsom skäl för detta ståndpunktstagande beträffande olycksfallsförsäkringslagen
anförde statsrådet Möller, att denna lag, vilken
vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte stora grupper av de
ifrågavarande uppdragstagarna.
I fråga om semesterlagen anförde statsrådet Möller:
Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden
därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades
ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga
regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid. sin utredning
funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde
i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har intagits
av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke utvecklingen
numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en
något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén
understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida
någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tilleikännes
något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse
förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen
och det sätt på vilket denna tillämpades.
Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av
semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband
° Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare
för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade
krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de
framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan
erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig
erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.
Beträffande 17 kap. 4 § handelsbalken androg statsrådet
Möller:
Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarnas lönefordringar
vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex
som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbalken är föremål för utredning
inom justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens
skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet
för byggnadsarbetarnas lönefordringar. Vid utredningen torde även det här
föreliggande spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom
nyss nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu
förevarande sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att
ej heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet
— till vilket domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av
berörda lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;
jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under inflytande
av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.
I anledning av propositionen väcktes en motion, nr 11:474 av herr von
Friesen m. fl., i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen
av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att
anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid
till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som
en arbetstagares till arbetsgivaren.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 27, hemställde, att riksdagen måtte bifalla
propositionen samt att motionen II: 474 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. I motiveringen till denna hemställan anförde utskottet
efter att ha redogjort för yrkandet i motionen bland annat följande:
Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper
som här avses erhålla rätt till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt
till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i
lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstiftningen
utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är
gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.
Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning.
Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena
huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning
av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet
nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda
parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
9
tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda
tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,
särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl
av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl
anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen
föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring
i motionens syfte vidtagas.
Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl
utskottet, att Kungl. Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager
under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd
riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av
arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,
i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i
fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt.
Det väckta spörsmålets behandling i vissa andra sammanhang.
Vid 1945 års riksdag framlades genom proposition nr 273 förslag till
lag om semester. Detta lagförslag innebar, såvitt avsåge de beroende
uppdragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet i förhållande
till 1938 års semesterlag.
I propositionen förklarade föredragande statsrådet — efter att hava återgivit
vad statsrådet Möller i den ovan omnämnda propositionen nr 88 anfört
beträffande spörsmålet om utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde
till de beroende uppdragstagarna — att han helt anslöte sig till vad
statsrådet Möller därutinnan anfört samt att han ansåge sig sakna anledning
att ytterligare uppehålla sig vid spörsmålet.
Med anledning av propositionen väcktes en motion av intresse i förevarande
sammanhang, nämligen motionen II: 584 av herr Johnsson i Stockholm
m. fl. I motionen yrkades, att riksdagen måtte besluta att vid lagens
tillämpning även den skulle anses såsom arbetstagare som, utan att anställningsförhållande
förelåge, utförde arbete för annans räkning och därvid
till denne intoge en beroende ställning av väsentligen samma art som en
arbetstagares till arbetsgivaren.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 59, i ifrågavarande avseende hemställde, att
motionen II: 584 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd
för denna hemställan anförde utskottet följande:
Enligt motionärernas uppfattning bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen, som riksdagen innevarande
år beslutit, genomföras även för semesterlagens vidkommande. I utskottets
utlåtande i berörda ärende (nr 27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll
utskottet, bland annat, att erfarenheterna rörande tillämpningen av ändringen
i fråga om arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder
för motsvarande ändring av semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej
skäl att nu föreslå riksdagen att frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen
för endast kort tid sedan intagit till denna fråga.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Den av statsrådet Möller i propositionen nr 88 till 1945 års riksdag omnämnda
utredningen av det frågekomplex, som innefattas i 17 kap. 4 §
handelsbalken, utfördes av byggnadsborgenärsutredningen, vilken
den 10 september 1946 avgav betänkande med förslag till lag om tryggande
av byggnadsarbetares lönefordran m. m. (SOU 1946: 62).
Byggnadsborgenärsutredningen föreslår en särskild lag om tryggande
av byggnadsarbetares lönefordran. I detta lagförslag stadgas, att om arbetstagare,
i fall där annan än staten eller kommun är byggherre, utfört arbete
å hus- eller vattenbyggnad, hörande till byggherrens fasta egendom, skall
han för sin fordran å lön för arbetet äga rätt till betalning ur egendomen
framför alla andra (1 §). Enligt förslaget skall såsom arbetstagare vid
tillämpningen av lagen även anses den som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager
en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares
till arbetsgivaren (3 §). För att arbetstagarens rätt enligt den föreslagna
lagen skall bevaras fordras iakttagande av visst i förslaget närmare reglerat
förfarande.
Ovannämnda lagförslag har föranlett framläggande även av förslag om
viss ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken. I den mån någon enligt den föreslagna
lagen erhåller en panträtt för sin lönefordran, skall enligt byggnadsborgenärsutredningen
samma fordran vid konkurs icke dessutom vara
förenad med den förmånsrätt som stadgas i 17 kap. 4 § handelsbalken.
Jämte det byggnadsborgenärsutredningen föreslår upptagande i 17 kap. 4 §
handelsbalken av stadgande av sistnämnda innebörd, föreslår utredningen
— bland annat till vinnande av större enkelhet — att de i lagrummet nu
förekommande bestämmelserna om anställdas förmånsrätt för lönefordran
utbytas mot ett stadgande av innehåll att förmånsrätt enligt lagrummet
skall tillkomma arbetstagares avlöning, vilken ej stått inne längre än
sex månader efter förfallodagen. I anslutning till den sålunda föreslagna
omformuleringen av 17 kap. 4 § handelsbalken framhåller byggnadsborgenärsutredningen
bland annat följande:
Genom den förordade omformuleringen avser utredningen icke någon
ändring beträffande de personer, de grupper av anställda, som skola åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Utredningen har visserligen
övervägt att jämväl i detta lagrum genomföra en utvidgning av
arbetstagarebegreppet, motsvarande den som föreslås i 3 § av lagen om
tryggande av byggnadsarbetares lönefordran. Till stöd för en sådan utvidgning
kunna otvivelaktigt vissa skäl anföras. Den konflikt, som alltid kan
uppstå mellan fordringar med tyst generell förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
samt intecknade fordringar, gör att man icke utan vidare kan föreslå en
sådan utvidgning på samma skäl som utredningen låtit vara avgörande i
fråga om byggnadsarbetares lönefordran. Förslag av den angivna innebörden
måste i stället vara grundade på särskild undersökning, som icke
faller inom utredningens uppdrag. I vad mån genom rättstillämpningen det
allmänna civilrätlsliga arbetstagarebegreppet kan vid tolkningen av 17
kap. 4 § utvidgas under inflytande av utvecklingen på angränsande områden,
är ett spörsmål till vilket utredningen icke fattat ståndpunkt. Att
den nu föreslagna lagen om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ■ 11
samt 17 kap. 4 § komma att erhålla olika räckvidd, synes icke böra väcka
betänkligheter. Den föreslagna lagen är av speciell karaktär och avser ett
så avgränsat område att man i stort sett kan överblicka, vilka nya kategorier
av yrkesidkare som kunna komma under den föreslagna utvidgningen.
Under 17 kap. 4 § falla en mängd andra anställda och tolkningen av
lagrummet måste därför i fortsättningen liksom hittills ske under beaktande
jämväl av de särskilda synpunkter som hänföra sig till lagstiftningen
om förmånsrätt.
Sedan infordrade utlåtanden över byggnadsborgenärsutredningens betänkande
inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Yttrandena.
Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna avstyrka socialstyrelsen,
arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen och Stockholms
handelskammare bifall till motionen. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller, att det icke för dess medlemsgruppers del för närvarande
föreligger något egentligt behov av en utvidgning i lagstiftningen av
arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. Landsorganisationen
gör icke något bestämt uttalande i till- eller avstyrkande riktning men
framhåller de stora svårigheter, som äro förenade med en utvidgning av
lagstiftningens tillämpningsområde av den av motionären angivna innebörden.
Vid Landsorganisationens yttrande äro emellertid fogade uttalanden
från vissa i organisationen ingående förbund, i vilka utvidgning av lagstiftningens
tillämpningsområde i skilda hänseenden förordas. En remissinstans,
Sveriges skogsägareförbund, uttalar sig tillstyrkande. Socialvårdskommittén
inskränker sig till att lämna vissa upplysningar.
Beträffande frågan i vad mån uppdragstagare redan nu
genom avtal tillagts förmåner som avses i motionen anför
socialstyrelsen, att i åtskilliga fall kollektivavtal upprättats, innefattande
avtalsbestämmelser som synas otvetydigt klargöra, att båda parterna avsett
att betrakta uppdragstagarna såsom anställda. Socialstyrelsen fortsätter:
Så är förhållandet beträffande åtskilliga uppdragstagare inom försäkringsbranschen,
exempelvis de s. k. fritidsombuden, vilka sedan länge genom
kollektivavtal varit tillförsäkrade anställningskontrakt, olycksfallsei sättning
och semesterlön.
För restaurangmusiker gäller likaledes kollektivavtal, enlig vilket numera
i motsats mot tidigare, såväl kapellmästaren som de enskilda medlemmarna
i kapellet äro" genom personliga kontrakt anställda hos restauranginnehavaren,
vilken benämnes arbetsgivaren. Avtalet innefattar bestämmelser
om förmåner vid sjukdomsfall. Semester utgar enligt lag.
Körare inom skogsbruket ha i rättspraxis enligt olycksfallsförsäkringslagen
ansetts vara arbetstagare. Kollektivavtalen, exempelvis for Norrland
och Dalarna, innehålla också kompletterande bestämmelser om olycksfall
och sjukvård. Semesterrätten är icke särskilt nämnd i kollektivavtalet annat
än i samband med frågan om avlöningens utbetalande. I avtalen för skogs
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
bruket i södra Sverige finnes däremot uttrycklig bestämmelse om att semester
skall utgå enligt lag, och är här den del av ackordsförtjänsten, som
skall anses belöpa på köraren, 55 %. I denna landsdel utbetalas semesterlön
endast i de fall, då hästägaren själv utför arbetet, alltså icke för av
denne lejd arbetskraft.
För s. k. småentreprenörer vid transport-, väg- och röjningsarbeten gälla
ävenledes i en del fall kollektivavtal. Riksförbundet Landsbygdens Folk
(RLF) har för dessa småbrukares räkning träffat några sådana avtal med
industriföretag och en stad, enligt vilka det avtalade priset för arbetsprestationen
uttryckligen inkluderar semesterlönen. I överenskommelser med ett
par statliga verk rörande här ifrågavarande slag av arbeten talas uttryckligen
om arbetstagare och hänvisas i fråga om sociala förmåner till de kollektivavtal,
som gälla för egentliga arbetare vid vederbörande verk. Vid avtalsförhandlingar
för kraftverksbyggen har arbetarparten yrkat, att även småentreprenörerna
skulle omfattas av avtalen med dessas för typiska arbetstagare
avpassade allmänna bestämmelser om bl. a. olycksfall, sjukvård och
semester, men arbetsgivarparterna ha i regel hittills icke medgivit detta.
För Krångede ÅR har dock bland de av avtalet omfattade yrkesgrupperna
upptagits »kuskar», varjämte ersättning för häst och åkdon angivits till
visst belopp per timme. Det före den 1 juni 1948 gällande avtalet för Indalsälvens
och Faxälvens regleringsföreningar omfattade »kuskar, som anlitas
av regleringsföreningarna och som själva utföra arbetet samt därvid icke
anlita lejd arbetskraft»; även i detta avtal, som numera ersatts av ett nytt
med i huvudsak inom de svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivarförbund
sedvanliga allmänna bestämmelserna, fanns en ännu kvarstående bestämmelse
om viss ersättning per timme för häst och åkdon.
I detta sammanhang må erinras om att arbetsdomstolen genom utslag
den 20 juni 1947 (nr 48) på grund av kollektivavtal tillerkänt semesterrätt
åt arrendatorer, som med egna hästar utfört skogskörslor. Invändning att
arrendatorerna icke voro arbetstagare utan självständiga arbetstagare underkändes,
men semesterrätten ansågs dock gälla endast för arrendatorerna
själva och icke för medhjälpare, som de anlitat.
Gällande riksavtal för bryggerinäringen omfattar även utkörarna, men
deras fasta löner och provisioner samt deras åligganden fastställas genom
lokala tilläggsavtal. Man torde ha anledning utgå från att parterna betrakta
utkörarna såsom arbetstagare, omfattade av de allmänna bestämmelserna i
riksavtalet bl. a. rörande sjukersättning och semesterrätt. Även riksavtalet
för bagerinäringen omfattar utkörare. Det stipulerar sålunda, att procentutkörare
skall vara garanterad den i avtalet för de olika platserna fastställda
lönen för brödutkörare. Han skall vid sjukdoms- och olycksfall erhålla
ersättning, beräknad efter genomsnittet för inkomsten de närmast liggande
två veckorna. Vid semester erhåller procentutkörare ersättning, beräknad
efter genomsnittsinkomsten för den tid av föregående kalenderår, varför semesterrätt
enligt avtalet föreligger.
På handelns område föreligga vissa exempel på kollektivavtal för mellanhänder,
vilka uteslutande uppbära provision. Ett typiskt sådant avtal är
det som avser de hos Elektrolux svenska försäljnings AB anställda försäljarna.
Genom de bestämmelser, som avtalet innefattar, bl. a. rörande semester
och ersättning vid sjukdom, kan det icke råda någon tvekan om att
försäljningarna äro att anse som arbetstagare.
Särskilt intresse knytes i förevarande sammanhang till det kollektivavtal,
som träffats för Husqvarna depotbolags symaskinsagenter. För dessa, som
tidigare tillhörde handelsombudens fackförbund och därvid fingo sin anställning
som självständiga företagare prövad av arbetsdomsstolen men nu
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
13
mera äro organiserade i handelstjänstemannaförbundet, har sedan år 1946
gällt ett ursprungligen under medverkan av landshövding O. Ekblom i
egenskap av opartisk förhandlingsordförande upprättat kollektivavtal. I detta
fastslås inledningsvis, att »parterna äro ense om att ombuden äro självständiga
företagare, dock att ombuden som regel äro att betrakta såsom beroende
uppdragstagare i den s. k. arbetsfredslagstiftningen». Avtalet innefattar bestämmelser,
som reglera de ekonomiska och företagsorganisatoriska förhållandena
mellan parterna, delvis sammanförda i ett till avtalet fogat obligatoriskt
formulär till personligt kontrakt. Men därutöver finnas bestämmelser
om förbindelse för bolaget att bekosta och vidmakthålla kollektiv olycksfallsförsäkring
för ombuden efter vissa närmare angivna grunder samt om
rätt för ombud att för rekreation taga ledigt från agenturen, i möjligaste
mån under månaderna juni—juli eller i samband med julhelgen, varvid bolaget
årligen såsom rekreationsbidrag utgiver en bonus med 4 % på den
sammanlagda försäljnings- och inkassoprovisionen under de närmast föregående
tolv månaderna. Bolagen äro anslutna till handelns arbetsgivareorganisation.
En annan organisation, vars medlemmars rättsliga ställning på sin tid
prövats av arbetsdomstolen, är bensindistributörers riksförbund eller, såsom
den numera efter omorganisation kallas, Sveriges bensinhandlares riksförbund.
Denna organisation har efter centralt förda förhandlingar med de
olika bolagen hösten 1946 träffat likalydande kollektiva avtal med dessa, vilka
avtal med därtill hörande protokoll dock i huvudsak endast innefatta företagsorganisatoriska,
ekonomiska och liknande bestämmelser men inga bestämmelser
om sociala förmåner. För närvarande pågå centralt förda förhandlingar
om förlängning av dessa avtal. Det finnes anledning antaga, att
ifrågavarande kår av yrkesutövare numera icke skulle vilja övergiva sin
nuvarande position av fria företagare med inkomst helt efter provision i utbyte
mot den mera bundna ställningen såsom arbetstagare.
Vad slutligen beträffar handelsresandekåren må först nämnas, att de
mycket omfattande kollektivavtal, som Sveriges industritjänstemannaförbund
träffat med olika arbetsgivarorganisationer, som regel också omfatta till vederbörande
industriföretags försäljningsorganisation knutna handelsresande,
i den mån dessa äro medlemmar av industritjänstemannaförbundet. Hur
förhållandena i praktiken gestalta sig beträffande tillämpningen för provisionsresandenas
del av avtalens bestämmelser om sociala förmåner är svårt
att säga. Det synes emellertid som om i de fall, då arbetstagarförbundet haft
anledning att biträda sina medlemmar av denna kategori, frågan närmast
rört preciserandet av det belopp av provisionsinkomsten, vilket skäligen skall
såsom ersättning för särskilda kostnader frånräknas vid bedömandet av semesterlönen.
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande har efter långvariga förhandlingar
våren 1948 träffat en uppgörelse med svenska arbetsgivareföreningen
om en vägledning vid uppgörande av anställningskontrakt för representanter.
Denna »vägledning», som försetts med en kommentar från vardera sidan,
innefattar i själva verket ett normalkontrakt, som blivit från huvudorganisationerna
rekommenderat. Enligt detsamma förutsättes särskilda kontraktsbestämmelser
om semesterrätt och sjukförmåner.
Socialstyrelsen finner av det anförda framgå, att 1945 års lagändringar
i arbetsfredslagstiftningen berett vissa möjligheter för de beroende uppdragstagarna
och deras organisationer att hävda sig.
Arbetstidsutrcdningcn framhåller, att det åtminstone för vissa grupper
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
varom nu är fråga lyckats att på förhandlingsvägen få semesterfrågorna
lösta.
I de av förbund, anslutna till Landsorganisationen, gjorda uttalandena,
som bifogats Landsorganisationens yttrande, lämnas vissa uppgifter om i
vad mån uppdragstagare genom avtal tillerkänts förmåner som avses i motionen.
Uppgifter i sådant hänseende lämnas beträffande uppdragstagare
inom försäkringsbranschen, till Svenska handelsarbetarförbundet anslutna
handelsagenter, vilka dock äro få, kapellmästare, musiker och teateranställda,
s. k. små-åkare samt huggare, körare och kolare inom skogsbruket. Uttalandena
giva vid handen, att i stor utsträckning dessa gruppers arbetsvillkor
äro reglerade genom kollektivavtal. I betydande utsträckning åtnjuta
de rätt till semester eller semesterersättning samt rätt till olycksfallsersättning.
Vissa av dem som tillhöra dessa grupper åtnjuta dock ej dessa förmåner
och i förbundens uttalanden hemställes därför om utsträckning av ifrågavarande
lagstiftnings tillämpningsområde såvitt avser dessa uppdragstagare.
Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att rättspraxis efter 1945
inneburit en viss utvidgning av arbetstagarbegreppet på så sätt att vissa kategorier
av yrkesutövare, som tidigare varit att räkna som beroende uppdragstagare,
numera hänföras till arbetstagare. Organisationen fortsätter:
Beträffande TCO-organisationernas erfarenheter från förhandlingsarbetet
för ifrågavarande grupper vill TCO anföra, att sådana beroende uppdragstagare
i viss utsträckning äro medlemmar i organisationen. Även om vissa
av exempelvis handelsresande och handelsagenter enligt nuvarande rättspraxis
skulle kunna betraktas som arbetstagare enligt semesterlagen, torde
en del medlemmar vid en rättslig prövning komma att hänföras till kategorin
beroende uppdragstagare. I regel ställes emellertid denna fråga icke på
sin spets. Arbetsgivarna ha i tveksamma fall efter förhandlingar gått med
på att tillämpa samma bestämmelser för gränsfallen som för de klara arbetstagarna.
Från industritjänstemännens område vill TCO framhålla, att i enskilda
fall svårigheter förelegat att få semesterlagen tillämpad på försäljare, som
helt eller delvis äro avlönade med provision. Rättegångar ha i ett flertal fall
måst igångsättas. I andra fall ha efter ingående förhandlingar kunnat träffas
kollektiva uppgörelser om tillämpning av semesterlagens semesterlönebestämmelse
för provisionsavlönade försäljare.
Vidare kan anföras, att i ett par fall invändningar gjorts från konkursförvaltare
vid bevakning av fordran i konkurs om att vederbörande icke
vore arbetstagare och på grund därav icke förmånsberättigad enligt 17:4
HB. Uppgörelse har dock kunnat träffas i dessa fall.
Beträffande olycksfallsförsäkringslagen har TCO i berörda hänseende
icke haft någon större erfarenhet, men synes rättstillämpningen även på
detta område ha inneburit en utvidgning av tidigare gällande arbetstagarbegrepp.
Med hänsyn till vad här ovan anförts synes det TCO icke för dess medlemsgruppers
del f. n. föreligga något egentligt behov av en utvidgning i
lagstiftningen av arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. TCO
vill anföra, att ändringen i förenings- och förhandlingsrättslagen samt kollektivavtalslagen
och därtill hörande lagar för ifrågavarande grupper inne
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
15
burit en värdefull tillgång, då man därigenom fått ett medinflytande över
anställningsvillkorens reglering och möjlighet att sluta kollektiva uppgörelser
för dessa grupper. I den mån ifrågavarande grupper varit anslutna till
TCO:s organisationer, ha förbunden sökt verka för att dessa i viss utsträckning
skola erhålla samma förmåner som de egentliga arbetstagarna.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller härutinnan, att förmåner enligt
semesterlagen, 17 kap. 4 § handelsbalken och olycksfallsförsäkringslagen
icke inom föreningens verksamhetsområde genom överenskommelser
tillerkänts personer, som eljest icke beröras av ifrågavarande lagstiftning.
Av intresse i detta sammanhang torde emellertid vara vissa kollektivavtalsenliga
överenskommelser inom skogsbrukets område samt mellan fastighetsägare
och portvakter.
Sveriges skogsägareförbund uppger, att uppdragstagare av det slag, som
i motionen avses, vilka sålunda formellt skulle i viss mån framstå som egna
företagare men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt arbetsgivaren,
numera förekomma i relativt ringa omfattning inom skogsbruket. Förr
kunde till denna kategori i det norrländska skogsbruket samt i Dalarna
hänföras de s. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren tidigare åtogo sig både
huggning och körning på ackord av de utstämplade träden samt för dessa
arbetens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare,
huvudsakligen huggare. Denna anställningsform är nu praktiskt taget helt
övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av ar träffats rörande
skogsavverkningarna i Norrland och Dalarna, är huggnings- och körningsarbetet
numera helt skilt. Såväl huggare som körare antagas var för
sig och avlönas likaledes var för sig direkt av arbetsgivaren.
Förbundet uttalar vidare, att det i motionen framförda problemet för
skogsbrukets vidkommande icke är aktuellt för personer, som själva utföra
eller deltaga i skogsarbetet.
I vissa yttranden beröres frågan om den oklarhet beträffande
arbetstagarbegreppet som föreligger och den inverkan
därpå som de av motionären önskade lagändringarna
skulle medföra.
Svenska arbetsgivareföreningen anför därutinnan följande:
Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets
innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet
icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke
torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal.
Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl saga, att det
genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser
icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionaren
avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det galler klarheten pa
delta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra,
när en person, som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete
för annans räkning, till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att mota
utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att det har galler ett
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsförhållande. En
obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämpningsområden
eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd
gräns skulle icke kunna dragas.
Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att oklarheten skulle ytterligare
öka genom att tvistigheterna i skilda fall skulle komma att avgöras
av olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve oenhetlig.
Även Landsorganisationen berör spörsmålet och framhåller, att avsaknaden
av en enhetlig legal bestämning av arbetstagarbegreppet medfört en betänklig
oreda i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet för arbetslagstiftningen.
Socialstyrelsen åberopar de växlande förhållanden, som råda på olika
arbetsområden, där beroende uppdragstagare äro verksamma, samt fortsätter:
Ej
minst på grund härav framstår det som utomordentligt svårt att i lag
bestämma de ytterligare grupper yrkesutövare, som den sociala skyddslagstiftningen,
på sätt i motionen ifrågasatts, skulle komma att omfatta. Då
tillämpningsområdet för arbetsfredslagstiftningen år 1945 vidgades, ernåddes
icke någon klar definition av de ytterligare grupper yrkesutövare, som
åsyftades, utan överläts åt rättspraxis att närmare bestämma detta. På
nämnda lagstiftningsområde torde emellertid en klar och entydig legal definition
ej vara fullt så nödvändig som på den sociala skyddslagstiftningens,
där det gäller att tillförbinda ett stort antal enskilda uppdragsgivare
att fullgöra vissa prestanda, särskilt utgivandet av semesterlön i förhållandet
till en individuell motpart.
Efter att ha omnämnt det s. k. ramavtalet för skogsbruket i Norrland och
Dalarna och ha framhållit, att det icke kan bli fråga om att utsträcka
semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådan personal som ur
olika synpunkter klart är att betrakta såsom självständiga företagare, fortsätter
Sveriges skogsägareförbund:
Det är sålunda uppenbart, att en hemmansägare, som slutit ett drivningskontrakt
med en virkesägare, men själv icke deltager i eller någonsin
förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter detta utföras av
hos honom anställt folk, icke äger rätt till semester på virkesägarens bekostnad.
Förbundet vill i detta sammanhang emellertid uttala, att olycksfallsförsäkringslagen
under hela sin giltighetstid och sålunda redan på den
tiden, då körarna ännu anställde sina medhjälpare självständigt och alltså
i viss män framstodo som entreprenörer, av försäkringsorganet och försäkringsrådet
tillämpats på det sätt, att dessa uppdragstagare, i den mån
de voro jordbrukare, ansågos som anställda hos arbetsgivaren.
Beträffande skogskolningsarbetet faller även detta in under det ovannämnda
ramavtalet. I den mån sådant arbete anordnas på sätt liknande
det, som ramavtalet förutsätter beträffande skogsavverkning, måste arbetstagarbegreppet
bedömas på samma vis. Annorlunda ställer det sig dock, om
ett s. k. entreprenörsförhållande föreligger beträffande ifrågavarande arbete.
Härvid kan inträffa, att entreprenören är att betrakta som självständig
företagare och följaktligen de av honom anlitade medhjälparna måste
vara att anse som anställda hos honom.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
17
Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningarna
av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras
medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna
äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga
företagare med varierande körningsuppdrag av olika slag. Enligt förbundets
mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det
slag, som i motionen avses.
Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkommande,
fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga
konsekvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan,
framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande
av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör
för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner
enligt kollektivavtal och semesterrätt, låter sina arbetare utföra
skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt aft
godsägaren-lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt till semesterförmåner
från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att
visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen
går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare.
Under åberopande av det i yttrandet anförda tillstyrker förbundet att åtgärder
vidtagas i enlighet med motionens syfte.
I yttrandena beröras närmare de tre rättsområden, som i motionen särskilt
framhållits, nämligen semesterrätten, rätten till olycksfallsersättning
och förmånsrätten i konkurs.
Vad först angår se mester lagen framhåller arbetstidsutredningen,
att en utsträckning av semesterlagen att omfatta de beroende uppdragstagarna
skulle innebära ökade ekonomiska förpliktelser för uppdragsgivarna,
vilket med all sannolikhet skulle förorsaka ett betydande antal tvister.
De mycket skiftande förhållandena skulle medföra, att betydelsen av varje
domstolsavgörande ur prejudikatsynpunkt torde bli förhållandevis begränsat.
Utredningen fortsätter:
Ehuru vad här anförts givetvis icke är något avgörande skäl mot den
föreslagna utvidgningen av semesterlagen är det dock en omständighet, som
måste hållas i minnet vid bedömande av förevarande spörsmål. Härvid bör
hänsyn jämväl tagas till att tvister rörande rätten till semester slitas icke
enbart av arbetsdomstolen utan även av de allmänna domstolarna.
Efter att hava erinrat om det vid ifrågavarande spörsmåls behandling
1945 gjorda uttalandet att man borde avvakta huruvida man på förhandlingsvägen
kunde lösa de beroende uppdragstagarnas semesterproblem på
ett tillfredsställande sätt samt om uttalandena i motionen av innebörd att
så visat sig icke vara fallet anför arbetstidsutredningen vidare:
Vad senast framhållits talar visserligen för att frågan om eu laglig reglering
av de beroende uppdragstagarnas semesterförhållanden göres till föremål
för en ny undersökning. Med hänsyn till de skiftande arbetsförhållandena
på detta område torde det emellertid icke kunna undvikas, att en
dylik utredning måste bli tidsödande. Vidare torde böra beaktas, sill även
om man efter eu undersökning skulle komma till resultatet, att anledning
förelåge för en utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde, det måste
‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 and. Nr 17.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
bli fråga om en ny gränsdragning, som med sannolikhet skulle skapa nya
problem av liknande karaktär som nu rådande; det skulle med andra ord
även i fortsättningen komma att finnas grupper förvärvsarbetare som enligt
sin egen uppfattning borde vara att hänföra till lagens tillämpningsområde
men som lagstiftarna av olika anledningar ansett motiverat att
utesluta.
Det sagda innebär dock icke något avgörande skäl mot en utredning av
förevarande spörsmål. Då arbetstidsutredningen för sin del ställer sig tveksam
inför de i motionen påyrkade åtgärderna — vilka i första hand torde
avse en sådan utredning som nyss nämnts —■ är det främst från andra utgångspunkter
än de, som berörts i det föregående.
Därest semesterlagens tillämpningsområde skulle utvidgas till att omfatta
även de beroende uppdragstagarna, komme dessa att bli likställda med
de i lagens 4 § angivna s. k. okontrollerade arbetstagarna. De komma sålunda
icke att bli berättigade till semester utan endast till semesterlön enligt
bestämmelserna i 17 §. Avsikten med motionen synes med hänsyn härtill
vara, att detta tillägg till tidigare avtalade ersättningsförmåner skulle
sätta dem i stånd att årligen göra ett välbehövligt avbrott i arbetet. Utredningen
vill emellertid ifrågasätta, om detta syfte verkligen skulle uppnås
med den föreslagna ändringen i lagstiftningen.
De beroende uppdragstagarna torde i regel erhålla ersättning i form av
provision å försålda varor, genom en engångsersättning för arbetet i dess
helhet eller dylikt. Det har enligt vad utredningen erfarit blivit en vanlig
företeelse, att — i de fall då en beroende uppdragstagare kunnat tillförsäkra
sig rätt till viss särskild ersättning för semester — storleken av denna
inräknats i den sammanlagda ersättningen för uppdragstagarens arbete.
Vad man vid överenskommelsens avslutande diskuterat, har sålunda
varit de totala ersättningarnas storlek, icke ersättningen för det egentliga
arbetet. Något hinder för ett dylikt förfaringssätt vid semesterlagens utsträckande
till förevarande grupp finnes icke. Anledning finnes tvärtom
att tro att ett dylikt förfaringssätt skulle bli en vanlig företeelse.
Med hänsyn till det anförda vill det synas som om de beroende uppdragstagarna
i varje fall i regel skulle ha föga att vinna genom den föreslagna
reformen. Möjligen skulle under en övergångstid en del kunna erhålla vissa
höjda ersättningar men dessa skulle sannolikt försvinna, då gällande överenskommelser
uppsagts och blivit ersatta av nya.
Till slut framhåller arbetstidsutredningen, att uppdragstagarnas ersättningar
även innefatta gottgörelse för särskilda kostnader, att sådan gottgörelse
icke skall inräknas i den årslön, på vilken semesterlönen skall beräknas,
samt att till följd härav mången gång skulle komma att uppstå
avsevärda svårigheter att bestämma semesterlönens storlek.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att de ekonomiska konsekvenserna
av en utsträckning av tillämpningsområdet för semesterlagen till de
beroende uppdragstagarna skulle bliva särskilt betungande för vissa företagare
samt att utsträckningen för uppdragstagarna endast skulle innebära
en ekonomisk förmån.
Sistnämnda synpunkt åberopas även av Landsorganisationen, som därjämte
med hänsyn till de uppenbara svårigheter, som föreligga för en avgränsning
av de beroende uppdragstagarna från uppdragstagarna i övrigt,
ifrågasätter om det över huvud är tekniskt möjligt att genomföra en legal
utvidgning av semesterrätten för den beroende gruppen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
19
Tjänstemännens centralorganisation anser, att det för vissa av ifrågavarande
beroende uppdragstagare icke kan anses påkallat att kräva semesterlön,
då detta skulle återverka på vederbörandes avlöningsförmåner, som
i regel äro reglerade genom personliga kontrakt. Någon rätt till semester i
egentlig mening kan i detta fall i regel icke förekomma, då dessa yrkesutövare
måste anses utföra okontrollerbart arbete.
Stockholms handelskammare anser de skäl som 1945 åberopades mot den
då diskuterade utvidgningen av semesterlagens tillämpningsområde beträffande
ifrågavarande grupper fortfarande vara bärande.
Beträffande olycksfallsförsäkringslagen anför socialvårdskommittén
följande:
I samband med den inom socialvårdskommittén pågående allmänna översynen
av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén att fullgöra ett flertal
särskilda utredningsuppdrag angående utvidgning av försäkringen till kategorier,
som nu stå utanför densamma. Vid den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande komma dessa kategorier — självständiga yrkesutövare,
s. k. hemarbetare, arbetsgivares hemmavarande barn, in. fl. — att erhålla
rätt till sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbete utan att de behöva
erlägga några särskilda avgifter härför. Vid sina preliminära överväganden
av frågan om olycksfallsförsäkring för dylika grupper har kommittén funnit
det böra undersökas, om sjukförsäkringen för dem lämpligen kan utbyggas
med ett kompletterande försäkringsskydd för invaliditet och dödsfall. För
administrationen av en sådan kompletterade försäkring, i vad avser premieuppbörd
m. in., kunna eventuellt den allmänna sjukförsäkringens organ
med fördel tagas i anspråk. Vissa kostnads- och avgiftsberäkningar beträffande
en dylik försäkring väntas bli slutförda inom den närmaste tiden.
De olika spörsmålen angående utvidgning av den nuvarande obligatoriska
olycksfallsförsäkringen har kommittén ansett icke böra upptagas till bedömande
innan ståndpunkt kan tagas till ovannämnda fråga angående en till
sjukförsäkringen anknuten olycksfallsförsäkring, som eventuellt kan göras
öppen för alla.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att den i motionen åsyftade
ändringen skulle innebära en brytning mot den grundprincip i olycksfallsförsäkringslagen
som ligger däri att såsom arbetare ej anses den som utför
arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes.
Försäkringsskyddet enligt olycksfallsförsäkringslagen har, framhåller
Landsorganisationen, utsträckts att omfatta även vissa grupper uppdragstagare.
De principer efter vilka detta skett äro oklara och det skulle självfallet
vara av värde om de kunde ges en bättre precisering. Uppgiften bör
ankomma på socialvårdskommittén.
Stockholms handelskammare finner det knappast lämpligt att riksdagen
nu fattar ställning till frågan om utvidgning av olycksfallförsäkringslagens
tillämpningsområde och därigenom föregriper det ståndpunktstagande, till
vilket socialvårdskommittén efter erforderlig allsidig utredning kan komma
fram.
1 fråga om den uti motionen ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet
för 17 kap. 4 § b a n d c 1 s b a 1 k c n påtala Svenska arbetsgi
-
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
var ef öre ning en och Stockholms handelskammare de betänkligheter en dylik
utvidgning måste möta med hänsyn till fastighetskrediten.
Landsorganisationen framhåller, att den ifrågasatta utvidgningen från
flera synpunkter vore svårbedömlig. Framför allt torde det vara svårt att
andraga hållbara skäl för att i förmånsrättshänseende göra åtskillnad mellan
beroende och icke beroende uppdragstagare.
Tjänstemännens centralorganisation förklarar sig vara tveksam, om icke
en utvidgning vore önskvärd, ehuru organisationen är medveten om de svårigheter,
som måste uppstå vid införande av en dylik bestämmelse.
Utskottet.
Såsom motionären framhållit har arbetstagarbegreppet ej samma innebörd
i de skilda till arbetsrätten hörande lagarna och lagstadgandena. Sålunda
anknyta semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbalken nära till det på
allmänna civilrättsliga principer grundade arbetstagarbegreppet, medan vid
tillämpningen av andra lagar, exempelvis olycksfallsförsäkringslagen, såsom
arbetare räknas även åtskilliga yrkesidkare, vilka enligt strikt civilrättsliga
grundsatser närmast skulle vara att anse såsom företagare. De lagar slutligen,
som bruka sammanfattas under den gemensamma beteckningen arbetsfredslagstiftningen,
äga efter lagändringar 1945 tillämpning åven ä den
som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetares till arbetsgivaren, d. v. s. å dem som pläga kallas
beroende uppdragstagare.
Att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som sålunda föreligger
de olika lagstiftningsområdena emellan, är ägnad att skapa bristande klarhet
och reda och att därigenom kan vållas olägenheter är uppenbart. I den
av socialstyrelsen verkställda utredning, som föregick lagändringarna år
1945 inom arbetsfredslagstiftningen, ägnades uppmärksamhet åt frågan. Styrelsen
fann emellertid, att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda syften
icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes att
utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl
de beroende uppdragstagarna. Enligt styrelsen syntes man vara nödsakad
att pröva varje särskild lag för sig. Utskottet delar helt den uppfattning,
åt vilken styrelsen sålunda givit uttryck, och utskottet finner därför
att det icke kan ifrågakomma att, såsom i förevarande motion yrkats, till
generellt övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet
för ifrågavarande lagstiftning.
I motionen framhålles, att utvidgning av tillämpningsområdet är särskilt
angelägen i fråga om olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen och 17 kap.
4 § handelsbalken.
Vad först angår olycksfallsförsäkringslagen så är densamma för närvarande
föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
kunna förväntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen
framställda yrkandet, såvitt det avser olycksfallsförsäkringslagen,
komma att av socialvårdskommittén upptagas till skärskådande. Att riksdagen
nu skulle — utan att avvakta resultatet av socialvårdskommitténs överväganden
— fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av olycksfallsförsäkringslagens
tillämpningsområde kan enligt utskottets mening icke
vara lämpligt.
I samband med ovannämnda 1945 genomförda ändringar i arbetsfredslagstiftningen
var i anledning av väckt motion även frågan om att utsträcka
semesterlagens tillämpningsområde till att avse de beroende uppdragstagarna
föremål för riksdagens prövning. Riksdagen beslöt på hemställan av
andra lagutskottet att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för sin hemställan anförde utskottet, att det givetvis ur social synpunkt
vore önskvärt, att jämväl de beroende uppdragstagarna erhölle rätt
till semester, men att det icke vore tillrådligt att för det dåvarande taga slutlig
ståndpunkt till frågan. Gränsdragningen mellan de beroende uppdragstagarna
och de självständiga företagarna vore, framhöll utskottet vidare,
flytande och måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning;
ovissheten om tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare komme
lätt att föranleda tvistigheter. Vidare kunde skälighetsprövningen leda till
en oenhetlig rättstillämpning, särskilt som mål angående tillämpningen av
semesterlagen handlades av såväl de allmänna domstolarna som arbetsdomstolen.
Utskottet fann därför, att erfarenheterna av de föreslagna ändringarna
i arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder för lagändring
i motionens syfte vidtoges.
Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena måste anses framgå, att
efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen
blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester. Det synes som om
dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjliggjorts eller
i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen.
Då sålunda de sista årens erfarenhet är att beroende
uppdragstagare ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande
organisationer förda förhandlingar, kunna tillförsäkras rätt till semester
och då de skäl, utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning genomförd
utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande
hänseende, fortfarande äga full giltighet, kan utskottet ej för närvarande
förorda eu utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande en dylik
utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde. Skulle det emellertid
efter ytterligare erfarenhet visa sig, att vissa grupper av de beroende
uppdragstagarna icke lyckas att förhandlingsvägen komma i åtnjutande av
rätt till semester, torde frågan om ändring av semesterlagen på nytt böra
upptagas till prövning. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att utskottet
i sitt ovannämnda 1945 avgivna utlåtande tillika uttalat, att utskottet
förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål och, i den mån omständigheterna gåve anledning därtill,
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
loge under förnyad omprövning, huruvida ändring i semesterlagen i den
riktning, som antyddes i den då behandlade motionen, borde komma till
stånd.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förslag framlagts
om viss ändring av 17 kap. 4 § handelsbalken. I samband med förslaget har
det i motionen framförda önskemålet i fråga om detta lagrum berörts utan
att dock bliva föremål för närmare prövning. Förslaget till ändring av 17
kap. 4 § handelsbalken är för närvarande föremål för övervägande inom
justitiedepartementet och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har sålunda fästs
på ifrågavarande spörsmål. Utskottet finner därför skäl icke föreligga för
riksdagen att i förevarande fråga göra någon framställning till Kungl. Maj :t,
särskilt som enligt utskottets mening de skäl, som med hänsyn till fastighetskrediten
måste åberopas till stöd för en lagändring, varigenom utvidgning
sker av en tyst förmånsrätt, skola äga synnerlig styrka.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 april 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund*, Hallagård*, Sten,
Nils Elowsson, Uhlén, Eskilsson och Sunne;
från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo, Holm,
fru Johansson i Norrköping*, herrar Stjärne, Andersson i Alfredshem, Kyling*
och Carlsson i Bakeröd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
497480. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.