10

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
i § 1 mom. lagen om folkpensionering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen — under hänvisning
till ett fall, då den omständigheten att en gift kvinna, som ännu ej
uppnått 67 års ålder, tillerkänts invalidpension med 200 kronor medfört, att
hennes makes allmänna ålderspension, som tidigare utgått med 1 000 kronor,
sänkts till 800 kronor, samt då följaktligen det förhållandet att hustrun
tillerkänts invalidpension ej medfört ökning av summan utav de till båda
makarna utgående folkpensionsbeloppen —- hemställt, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära förslag till sådan ändring av 4 § 1 mom.
folkpensioneringslagen att make som är invalid ehuru han icke uppnått
pensionsåldern skall tillerkännas pension som tillsammans med den pensionerade
makens pension uppgår till högre belopp än om vederbörande
varit arbetsför».

Beträffande de närmare skäl, som anförts till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från pensionsstyrelsen.

Vid 7.946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj:t en ny lag om
folkpensionering. Denna lag, lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.
trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i förevarande
ärende av intresse.

Enligt lagen tillkommer rätt till folkpension i form av ålderspension den
som fyllt 67 år (3 §'' 1 mom.). För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i
form av invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig (3 §
2 mom. första stycket).

Allmän ålderspension utgår till envar, som är berättigad till ålderspension,
och utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter folkpension, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000
kronor (4 § 1 mom.). Till den, som är berättigad till invalidpension, utgår
grundpension med 200 kronor om året samt därjämte tilläggspension med

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

600 kronor om året till gift pensionsberättigad och med 800 kronor om året
till ogift pensionsberättigad (4 § 2 inom.). Å vissa orter förhöjes folkpension
med bostadstillägg (5 §). Tilläggspension utgår emellertid icke till alla
invalidpensionsberättigade. Ej heller bostadstillägg utgår till alla de folkpensionsberättigade,
som med hänsyn till bostadsorten skulle vara berättigade
därtill. Tilläggspension och bostadstillägg skola nämligen minskas med
fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga,
för gift pensionsberättigad 800 kronor och för annan pensionsberättigad
400 kronor (7 §). Med årsinkomst avses all den inkomst, för år räknat,
som någon skäligen kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste
tiden. Såsom inkomst räknas dock icke bl. a. folkpensionsförmån,
dock med visst undantag. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för
envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst
(14 §).

Kungl. Maj :ts förslag till lagen om folkpensionering, som förelädes riksdagen
genom proposition nr 220, byggde på ett av socialvårdskommittén i
november 1945 avgivet betänkande med förslag till lag om folkpensionering
(SOU 1945:46). I propositionen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, beträffande spörsmålet huruvida folkpension borde utgå
med olika belopp för ensamstående och gifta bland annat följande:

Vår nuvarande folkpensionering kan sägas vara individuellt ordnad såtillvida,
att pensionsförmånernas storlek i huvudsak är oberoende av om
den pensionsberättigade är gift eller icke. Två äkta makar, vilka båda äro
pensionsberättigade, erhålla sålunda i stort sett dubbelt så stor pension som
eu ogift.

Socialvårdskommittén har däremot föreslagit, att en ensamstående pensionär
skall erhålla större pension än envar av äkta makar, vilka båda äro
pensionsberättigade. Det torde vara eu allmän erfarenhet alt levnadskostnaderna
för två makar merendels icke uppgå till dubbla beloppet av levnadskostnaderna
för en ogift. De av kommittén verkställda undersökningarna
angående folkpensionärernas levnadsförhållanden bestyrka detta. I de
över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha icke heller rests några
invändningar mot förslaget i denna del; i vissa yttranden har uttalats livlig
tillfredsställelse över den ståndpunkt kommittén intagit. .lag ansluter mig
också till denna.

I fråga om invalidpensionen anförde statsrådet Möller i propositionen
bland annat:

Alltifrån folkpensioneringens införande ha de utgående pensionsbeloppens
storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna inkomster.
De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av inkomstprövning,
ha varit så obetydliga, alt de saknat nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt.

Socialvårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt
angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synas mig några erinringar
icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud skall
utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga är
så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja sig. Har

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen för att
denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger. Någon erinran
mot kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna punkt, och jag ansluter
mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört till stöd för att
ett mindre belopp — 200 kronor — skall utgå såsom grundpension utan
inkomstprövning kan av mig godtagas.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes bl. a. motionen II: 486 av
herr Senander in. fl. I denna motion hemställdes, att behovsprövningen beträffande
invalidpensioneringen avskaffades och att invaliderna jämställdes
med ålderspensionärerna.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen nr 220 och de
i anledning av densamma väckta motionerna, framhöll i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 1, att utskottet kunde i det väsentliga ansluta sig
till vad departementschefen anfört angående frågan om pensionsbeloppen.
Vidare framhöll utskottet, att bifall till det i motionen II: 486 framställda
yrkandet att invalidpensionerna, utom bostadstilläggen, skulle utgå utan inkomstprövning
komme att medföra en mycket betydande kostnadsökning.
Utskottet yttrade vidare:

Socialvårdskommittén har såsom skäl för inkomstprövningens bibehållande
beträffande huvudparten av invalidpensionen och sjukbidraget anfört,
att arbetsinkomstens storlek vore avgörande för huruvida invaliditet förelåge
eller ej samt att, om pensionens storlek ej vore beroende av den egna
inkomsten, hela pensionen måste indragas på en gång då invaliden börjat
återvinna sin arbetsförmåga, ett förhållande som kunde verka direkt konserverande
å invaliditeten. Utskottet anser dessa skäl vara av sådan styrka
att ett slopande av inkomstprövningen för invaliderna ej kan tillstyrkas.

Vid 1947 års riksdag hemställdes i en av herr Senander in. fl. väckt motion,
II: 170, att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i den av
föregående års riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna
jämställdes med ålderspensionärerna och följaktligen befriades
från inkomstprövning.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 4, att det i fråga om inkomstprövningen funnes
skäl göra skillnad mellan ålderspension och invalidpension. Utskottet
fortsatte:

Vid 1946 års riksdag framhöll första särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att dessa skäl vore av sådan styrka, att ett slopande
av inkomstprövningen för invaliderna icke kunde tillstyrkas. Sedan
riksdagen år 1946 behandlade ifrågavarande spörsmål, har detta icke undergått
någon förändring. Enligt utskottets mening saknas därför anledning
att nu göra någon ändring i lagen om folkpensionering beträffande inkomstprövningen
för invaliderna.

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Pensionsstyrelsen har i sitt över förevarande motion avgivna yttrande anfört
följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 13

Vid bedömandet av det spörsmål som upptagits i motionen torde man
böra hålla i minnet att i de fall då det i motionen angivna förhållandet kan
uppkomma är fråga om personer med eu i regel icke obetydlig egen inkomst
och vilka genom den nya folkpensioneringen, trots den påtalade utformningen
av 4 § folkpensioneringslagen, kommit i ett högst väsentligt
bättre läge än förut. De inkomster som utesluta från tilläggspension, äro i
nu förevarande fall inom resp. bostadskostnadsgrupper för makarna tillsammans
3 000, 3 400, 3 800, 4 200 och 4 600 kronor. Då härtill kommer
folkpensionen, åtnjuta de makar, varom nu är fråga, inkomster uppgående
lägst till 4 000, 4 400, 4 800, 5 200 och 5 600 kronor inom respektive bostadskostnadsgrupper.
För närvarande utgår enbart allmän ålderspension
till den ene och enbart grundpension till den andre av två makar i omkring
750 fall.

Vid konstruktionen av en socialförsäkring sådan som folkpensioneringen
måste givetvis eftersträvas en betydande enkelhet samtidigt som det bör tillses
att det materiella innehållet i lagstiftningen i möjlig mån anpassas efter
förhållandena. I många fall blir en avvägning mellan dessa synpunkter nödvändig.

Skulle vad i motionen anförts anses böra föranleda en lagändring, torde
denna böra vara av den innebörden att i 4 S 1 mom. lolkpensioneringslagen
stadgas att allmän ålderspension utgår med 800 kronor i de fall maken åtnjuter
antingen allmän ålderspension eller tilläggspension eller hustrutillägg
samt i övriga fall med 1 000 kronor. Härigenom kommer en enbart
utgående grundpension icke att påverka makens pension. Vidare måste i sådant
fall införas en föreskrift att tilläggspension (jämte bostadstillägg) får
utgå endast om den överstiger 200 kronor, enär eljest skulle inträffa att, då
den invalidpensionsberältigade maken åtnjöte tilläggspension (jämte bostadstillägg)
understigande 200 kronor, makarna erhölle lägre sammanlagd
pension än om enbart grundpension utgått.

Den nu skisserade konstruktionen skulle tydligen medföra, att inkomstgränsen
för rätt till tilläggspension bleve lägre i de fall make åtnjuter ålderspension
än i övriga fall. Detta skulle få till följd att såväl allmänheten som
pensionsnämnderna finge en ytterligare serie inkomstgränser att ta hänsyn
till och att de tabeller, som begagnas vid uträkningen av folkpensionernas
storlek i olika fall, finge ändras. Konstruktionen torde även kunna verka
komplicerande vid utformningen av indextillägg å folkpensionerna, därest
sådana tillägg ej avses utgå å enbart grundpension. Skulle indextilläggen få
den av de sakkunniga för indexreglerade folkpensioner föreslagna utformningen,
kunde i vissa fall inträffa att folkpensionstagarna komme i sämre
läge om 4 § folkpensioneringslagen ändrades på berört sätt än eljest. Slutligen
kommer det, därest sådana ändringar vidtagas, att ibland inträffa att,
då den invalidpensionsberättigade maken tillerkännes invalidpension som
jämte eventuellt bostadstillägg endast obetydligt överstiger 200 kronor, ökningen
av makarnas sammanlagda pensionsförmåner blir mycket obetydlig.
Övergångsvis skulle ett mindre antal invalidpensioner, som inkludera tillläggspension
å högst 200 kronor, få nedsättas att allenast utgöras av grundpension
samtidigt som makens allmänna ålderspension höjdes med 200
kronor.

Såsom framgår av den ovan lämnade upplysningen angående antalet fall,
som skulle beröras av en lagändring, torde den kostnadsökning som skulle
föranledas därav kunna beräknas till omkring 150 000 kronor årligen.

Enligt pensionsstyrelsens mening tala huvudsakligen psykologiska skäl
för ändring av de nu gällande bestämmelserna i förevarande avseende. Eu

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

ändring skulle emellertid, såsom torde framgå av vad ovan anförts, medföra
vissa icke önskvärda konsekvenser. Då därtill kommer att en ändring
i betydande mån skulle komma sådana pensionstagare till godo, som icke
äro i trängande behov av förbättrade pensionsförmåner, är styrelsen tveksam,
huruvida de psykologiska skälen böra tillerkännas sådan styrka, att en
lagändring bör ske.

Utskottet. Lagen om folkpensionering vilar på bland annat de principerna,
att folkpensioneringen är en familjepensionering och att invalidpensionen
utgår, frånsett visst grundbelopp, efter inkomstprövning. Att
frångå dessa principer kan uppenbarligen ej ifrågakomma och synes ej heller
ha av motionären ifrågasatts.

Med den utformning angivna principer givits i lagen inträffar i vissa fall
att, såsom i motionen påtalats, tillerkännande av invalidpension åt en
make medför, att den allmänna ålderspension, till vilken den andre maken
är berättigad, minskas med samma belopp, som förstnämnda make äger
uppbära i invalidpension. Tillerkännandet av invalidpension föranleder
alltså i dessa fall ej någon ökning av de folkpensionsförmåner, som makarna
sammanlagt äga åtnjuta; här bortses då från den förmån som det
innebär, att genom tillerkännandet av invalidpension åt den ene maken
denne icke vidare är skyldig erlägga pensionsavgift. 1 de fall det här är
fråga om ha emellertid makarna tillsamman en ej alldeles obetydlig inkomst,
nämligen, folkpensionsförmånerna inräknade, lägst 4 000 kronor
i lägsta bostadskostnadsgruppen och 5 600 kronor i högsta. I pensionsstyrelsens
yttrande över motionen har anvisats en väg, på vilken det i
motionen uttalade önskemålet skulle kunna tillgodoses. En lösning på
denna väg skulle emellertid, såsom av pensionsstyrelsens yttrande framgår,
medföra, att för ernående av erforderlig konsekvens ytterligare bestämmelser
finge upptagas, vilka skulle leda till en ej oväsentlig komplicering av
tillämpningen av lagen. Denna omständighet talar enligt utskottets mening
starkt emot den av pensionsstyrelsen såsom möjlig angivna ändringen. Då
därtill kommer, att de pensionstagare det här gäller med hänsyn till de ej
oväsentliga inkomster de ha icke kunna anses vara de, som äro i mest
trängande behov av ökade förmåner, kan utskottet icke förorda en ändring
beträffande det i motionen avsedda förhållandet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 74, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Uhlén, Nerman, Eskilsson* och Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo*, fru
Johansson i Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer -, herrar Jansson i Hällefors,
Carlsson i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.