Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa, dels
o c k om ändrad ordning för utbetalning av folkpension,
som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen
pensionstagare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

likalydande motionerna nr 112 i första kammaren av fru SjöströmBengtsson
m. fl. och nr 133 i andra kammaren av fröken Nygren in. fl. samt
motionen nr 224 i första kammaren av herr Sundvik.

I motionerna I: 112 och II: 133 har — under påstående att enligt gällande
lagstiftning obildbara sinnesslöa ovillkorligt måste erhålla den i 18 § 2
inom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering fastställda kontanta
delen av folkpensionen även om deras tillstånd är sådant, att de icke ha
förmåga att tillgodogöra sig de förmåner, som dessa medel äro avsedda att
användas till, medan bildbara sinnesslöa, som dock ha vissa förutsättningar
att för sina personliga behov använda nämnda medel, kunna undanhållas
dem ehuru de äro pensionsberättigade — hemställts, att riksdagen ville besluta
att hos Kungl. Maj:t begära en utredning av de i motionerna berörda
förhållandena.

I motionen I: 224 har efter redogörelse för vissa författningsbestämmelser
anförts följande:

Av vad sålunda anförts framgår, att det belopp, som eu på allmän sjukvårdsanstalt
intagen pensionstagare får behålla för egen del, kan bli olika
stort, beroende på till vem pensionen utbetalas. I vissa fall förbehålles han
alltid 200 kronor om året, i andra fall får han endast behålla eventuellt
överskott, och slutligen kan beloppet dessutom minskas med arvoden till
förmyndare och överförmyndare. Detta kan icke anses tillfredsställande,
utan pensionstagaren hör alltid förbehållas ett belopp av 200 kronor om
året för sitt personliga behov.

Vidare torde det icke finnas skäl att utbetala pensionen till förmyndaren
i de fall då pensionstagaren är intagen på allmän sjukvårdsanstalt.
Förmyndarens befattning med pensionen består då ofta endast däri, att han
i sin tur av pensionen översänder ett belopp motsvarande vårdavgilten till
anstalten samt lager hand om eventuellt överskott för pensionstagarens
Bihang till riksdagens protokoll 10''i''J. tf samt. 2 avd. Nr 11—12.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

räkning. I sådant fall utgår förmyndararvode för hela pensionen. Om däremot
pensionen utbetalades direkt till anstalten och anstalten ålades tillhandahålla
förmyndaren allenast eventuellt överskott, beräknas sådant
arvode blott på överskottet.

De nu angivna förhållandena äro icke tillfredsställande ur pensionstagarnas
synpunkt och medföra i de fall förmyndare förordnats, att förmyndarna
åsamkas arbete med utfärdande av ansvarsförbindelser och erläggandet
av vårdavgifter. Det förefaller som om det skulle vara möjligt
att låta pensionsstyrelsens utbetalning av pensionerna i förevarande fall
ske direkt till anstalterna, som givetvis skulle ha att redovisa överskotten
till pensionstagarna eller deras förmyndare. Ansvarsförbindelser borde alltså
i regel icke behöva förekomma i fråga om folkpensionstagare. Det borde
i samband härmed tillses att vårdavgifterna bestämdes så, att pensionstagare
med högsta folkpension äro säkra på att för egen del få behålla minst
200 kronor om året.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer motionären i motion
I: 224 »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj :t efter erforderlig utredning ville för riksdagen framlägga förslag till
åtgärder för tillgodoseende av de av mig nu angivna önskemålen».

Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna
framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar ha yttranden inhämtats
från pensionsstyrelsen dels över motionerna I: 112 och II: 133 och dels över
motionen I: 224. Därjämte ha på begäran av utskottet yttranden avgivits
av Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska landstingsförbundets styrelse
dels över motionerna I: 112 och II: 133 och dels över motionen I: 224.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj: t ny lag om folkpensionering.
Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering,
trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i
förevarande ärenden av intresse.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen å anstalt, må folkpension ej utgå med högre belopp än som motsvarar
200 kronor om året (17 §).

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning på annan anstalt, äger fattigvårdssamhället
uppbära honom tillkommande folkpension och därav tillgodogöra sig i
förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet
utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Fattigvårdssamhället är dock
skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade
16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor eller,
om den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig
av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

eller eljest till hans personliga nytta. Motsvarande gäller beträffande kommun,
såvitt avser pensionsberättigad, som enligt barnavårdslagen omhändertagits
av barnavårdsnämnd (18 § 2 inom.).

Beträffande folkpension till den, som är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk, gäller, att pensionsstyrelsen äger förordna, att pensionen
skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan att användas till den pensionsberättigades eller hans
familjs uppehälle. Om pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet,
sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande folkpension, äger pensionsstyrelsen också
förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade
(38 § sjätte stycket).

Enligt kungörelsen den 20 juni 1947 angående sättet och tiden för utbetalning
av folkpensionerna, utfärdad av Kungl. Maj :t med stöd av förenämnda
lag, må pensionsstyrelsen på framställning av den som äger uppbära folkpension
förordna att annan skall vara betalningsmottagare (3 §).

Vissa ytterligare författningsbestämmelser äro av betydelse för bedömande
av de i motionerna framställda yrkandena.

Enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående statsbidrag till driften av
vårdhem för liittskötta sinnessjuka gäller såsom villkor för erhållande av
statsbidrag, att vårdavgift, som i regel icke får uttagas med högre belopp
än 75 öre för dag, för patient med folkpension må — även om avgiften
därigenom skulle komma att överstiga 75 öre för dag — uttagas med
pensionsbeloppet efter avdrag av ett för pensionstagaren avsett belopp av
16 kronor för månad och därutöver för december månad 8 kronor (3 §
första stycket).

Lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnes slöa
föreskriver, att för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager
i landsting, skall finnas genom landstingets eller stadens försorg upprättad
centralanstalt för meddelande av undervisning och vård åt bildbara
sinnesslöa (2 §). Vård av den, som är inskriven vid centralanstalt, skall
vara kostnadsfri från det han inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett
år. Anstalten äger dock att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära
bl. a. den inskrivne tillkommande folkpension (14 §).

Ytterligare niå anmärkas, att vid 1948 års riksdag behandlades ett med
nu förevarande frågor nära sammanhängande spörsmål. I likalydande motionerna
1:4 av herrar Näsgård och Andersson, Jones Erik, och II: 2 av
herr Johansson i Mysinge in. fl. påtalades nämligen att nu gällande bestämmelser
angående folkpensionering i vissa fall gjorde det möjligt för på
statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade att samla kapital av
utgående pensionsbelopp, samt hemställdes, att riksdagen måtte för sin

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

del besluta sådant förtydligande av lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
att i motionen påtalade konsekvenser beträffande pensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade personer
undanröjdes.

Andra lagutskottet, som behandlade sistnämnda motioner, yttrade i sitt
över desamma avgivna utlåtande, nr 28:

Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med
nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på
dylikt sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital aA’
folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt
felaktigt. Folkpensioneringen har genomförts i sin nuA’arande utformning
för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande
vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes
det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande
aAr samhällets kostnader för A''ården.

Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens pensionsberättigade
vårdtagare utan ä\''en vårdtagare vid ATissa andra offent- •
liga anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets
uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.
Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna fråga till
behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen
och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande
konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i föreA7arande
hänseende. Det kan förväntas, att spörsmålet i hela dess vidd kommer att
upptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det
förestående genomförandet aAT kostnadsfri sjukhusvård i A7årt land. Någon
framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning aAr detsamma
kan därför icke anses påkallad.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Ytterligare må anmärkas, att enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4
juni 1948 sakkunniga tillkallats för att biträda med utredning angående
den närmare utformningen av den av statsmakterna i princip beslutade fria
sjukhusvården, sakkunniga för fria sjukhusvården. Departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet vid meddelandet av ovannämnda bemyndigande
innehåller bl. a. följande:

Jag vill härjämte erinra om att det av socialvårdskommittén i november
1945 avgivna förslaget till lag om folkpensionering innehöll vissa bestämmelser
om rätten till folkpension vid vistelse på allmän sjukvårdsanstalt.

I den av 1946 års riksdag antagna folkpensioneringslagen återfinnas emellertid
icke några bestämmelser härom. Anledningen härtill är, att frågan,
i vad mån folkpension skulle utgå med reducerat belopp i hithörande fall,

Andra lagutskottets utlåtande nr It. 5

vid lagens tillkomst ansågs böra anstå i avbidan på ståndpunktstagandet
till spörsmålet om statens övertagande av kostnaderna för vården på allmän
sal vid sjukhus. Sedan principbeslut nu fattats härom, bör i samband
med den närmare utformningen av reglerna härför även spörsmålet om
rätten till folkpension vid vistelse på sjukvårdsanstalt upptagas och lösas.
I samband härmed bör även undersökas, i vad mån längre tids vistelse på
sjukvårdsanstalt bör inverka på vissa andra sociala förmåner, såsom allmänna
barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl.
barn samt bidragsförskott. I dessa hänseenden böra de sakkunniga samråda
med pensionsstyrelsen och socialstyrelsen.

Samtliga inkomna yttranden över nu förevarande motioner överensstämma
såtillvida att rådande ordning i fråga om de med motionerna avsedda
förhållandena anses icke vara tillfredsställande.

I sitt över motionen I: 224 avgivna yttrande redogör pensionsstyrelsen
för sättet för folkpensionens utbetalande i vissa fall samt framhåller, att
det för en på anstalt intagen pensionstagare ur den synpunkten innebär
en fördel, om folkpensionen jämlikt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
utbetalas till fattigvårdssamhälle, att han därigenom tillförsäkras rätt att
uppbära 200 kronor om året av pensionen. Efter att hava anfört, att utbetalande
till förmyndaren av pension för omyndigförklarad pensionstagare
såtillvida är ofördelaktigt för pensionstagaren och i vissa fall även för anstalt,
där han är intagen, att förmyndaren och överförmyndaren i allmänhet
äro berättigade att i arvode tillgodogöra sig 7 procent av pensionens årsbelopp,
fortsätter pensionsstyrelsen:

Utbetalas pension för på anstalt intagen omyndigförklarad pensionstagare
direkt till anstalten, har förmyndarna däremot icke rätt att uttaga
arvoden.

Även ur andra synpunkter är det fördelaktigt om pensionen för på anstalt
intagen pensionstagare kan utbetalas direkt till anstalten. Sålunda
kan styrelsen i dylikt fall erhålla meddelande om in- och utskrivning direkt
från anstalten, vilket går snabbare än om meddelandet skall gå genom fattigvårdssamhälle.

Har anstalten möjlighet att få pensionen utbetalad direkt till sig och täcker
pensionen vårdavgiften, vilket numera i allmänhet är fallet, blir det
vidare icke längre nödvändigt med ansvarsförbindelse från enskild eller
fattigvårdssamhälle för avgiftens erläggande. Detta medför givetvis vissa
lättnader för anstalten. Styrelsen får dock i detta sammanhang påpeka
svårigheten för anstalterna att känna till vilka av de intagna som äro folkpensionstagare.

På begäran av ett par större fattigvårdssamhällen (Stockholm och Göteborg)
utbetalas sedan den 1 januari 1948 pension för på vissa sjukhus intagna
pensionstagare direkt till sjukhusen, vilket förfarande visat sig
lämpligt.

Därest en allmän bestämmelse infördes om utbetalning av folkpension
direkt till sjukvårdsanstalter, torde böra föreskrivas att anstalten av uppburen
pension skall enligt vissa regler tillhandahålla pensionstagaren någon
del av pensionen.

När lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft den 1 juli 1951 kan

6

Andra lagutskottets utlåtande nr It.

ifrågavarande spörsmål antagas komma i ett annat läge. Från och med
denna tidpunkt torde den enskilde nämligen ej behöva erlägga någon avgift
vid vård å allmän sjukvårdsanstalt å allmän sal eller avdelning, utan
ansvaret för vårdavgifternas erläggande övertages av staten. För att biträda
med utredning angående den närmare utformningen av denna fria sjukhusvård
har chefen för inrikesdepartementet tillkallat sex sakkunniga, benämnda
sakkunniga för fria sjukhusvården. Dessa sakkunniga torde även
upptaga frågan om storleken av den folkpension, som hör utgå under folkpensionärs
intagning å sjukvårdsanstalt. Det torde därför vara lämpligt
att den utredning av hithörande spörsmål, som även enligt styrelsens mening
är erforderlig, uppdrages åt nämnda sakkunniga. Den tid som återstår
intill den 1 juli 1951 torde vara för kort för att särskilda nya bestämmelser
för allenast denna tid lämpligen skulle kunna komma i fråga. Utredningsarbetet
bör därför kunna begränsas att avse förhållandena från
och med nämnda tidpunkt.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller i sitt över motionen I: 224
avgivna yttrande, att nuvarande ordning för utbetalningen av folkpension
till person intagen på allmän sjukvårdsanstalt icke är tillfredsställande.
Det är enligt styrelsen föga rimligt, att storleken av folkpensionärens »fickpenningbelopp»
skall bero på sådana faktorer som huruvida fattigvårdssamhället
utfärdat borgensförbindelse för vårdkostnaden eller icke, vårdavgiftens
storlek samt om pensionsbeloppet utbetalats till förmyndaren eller
annan än denne. Det skulle otvivelaktigt innebära en förenkling och förbättring
att låta inbetalning av folkpension ske direkt till anstalten. Styrelsen
tillstyrker därför utredning i motionens syfte. Konsekvenserna av nuvarande
ordning äro enligt styrelsens åsikt så otillfredsställande att det
synes böra övervägas om icke en provisorisk ändring kan komma till stånd
utan avvaktande av sjukvårdsreformens genomförande. Slutligen ifrågasätter
styrelsen under hänvisning till problemet beträffande de s. k. överskottsmedlen,
om icke den i motionen föreslagna utredningen bör utvidgas
att avse en total översyn av de nuvarande bestämmelserna om folkpensionsförmåner
till personer intagna på anstalt.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar i sitt yttrande över motionen
I: 224, att frågan om folkpension åt de å sjukhus vårdade pensionstagarna
för närvarande icke är tillfredsställande ordnad men finner det
icke påkallat att vidtaga någon ändring beträffande denna fråga, innan
den utredning därom föreligger, som sakkunniga för fria sjukhusvården
ha att verkställa. Styrelsen ifrågasätter emellertid om den i motionen anvisade
vägen att anstalterna som regel skola uppbära pensionerna och sedan
redovisa eventuella överskott i alla fall är framkomlig; beträffande
mera kortvariga vårdfall skulle den förorsaka anstalterna ett oproportionerligt
stort arbete.

I sitt över motionerna I: 112 och II: 133 avgivna yttrande framhåller
pensionsstyrelsen, att de enda föreskrifter som finnas angående rätt för

Andra lagutskottets utlåtande nr //. 7

pensionstagare, som är intagen på anstalt och vilkens vårdavgift erlägges
med folkpension, att åtnjuta viss del av pensionen äro de ovan återgivna i
18 § 2 mom. folkpensioneringslagen och 3 § första stycket kungörelsen den
4 juni 1937 angående statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka.
Någon allmän bestämmelse om rätt för dylik pensionstagare att
behålla viss del av pensionen för personligt behov finnes sålunda ej. Det
kan därför inträffa att pensionstagare, som själv eller genom förmyndare
erlägger vårdavgifterna, får behålla mindre del av pensionen för egen del än
pensionstagare, vilkas vårdavgifter erläggas av kommunal myndighet. I
fråga om de vid centralanstalt för bildbara sinnesslöa inskrivna pensionstagarna
under 21 år framhåller pensionsstyrelsen, att de alltid äro skyldiga
att avstå hela pensionen. Det oaktat erhålla emellertid dessa pensionstagare,
enligt vad pensionsstyrelsen erfarit, vid en del centralanstalter 200
kronor om året av pensionen. Pensionsstyrelsen uttalar vidare, att rätt för
obildbar sinnesslö att själv erhålla viss del av pensionen föreligger endast
därest kommunal myndighet jämlikt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
uppbär pensionen. Utbetalas pensionen till förmyndaren eller jämlikt 38 §
sjätte stycket folkpensioneringslagen eller 3 § kungörelsen angående sättet
och tiden för utbetalning av folkpensionerna direkt till anstalten, är pensionstagaren
icke berättigad att erhålla viss del av pensionen för eget bruk.
Pensionsstyrelsen finner förhållandena icke vara tillfredsställande och tillstyrker
— under hänvisning jämväl till vad pensionsstyrelsen anfört i yttrandet
över motionen 1: 224 — utredning av ifrågavarande spörsmål samt
ifrågasätter huruvida icke ett sådant utredningsuppdrag lämpligen kan
anförtros åt de sakkunniga för fria sjukhusvården.

Svenska stadsförbundets styrelse förklarar i sitt yttrande över motionerna
I: 112 och II: 133 sig dela motionärernas åsikt att den nuvarande ordningen
för de sinnesslöas möjligheter att tillgodogöra sig folkpensionens »fickpenningbelopp»
icke är tillfredsställande och tillstyrker utredning i motionernas
syfte.

I sitt yttrande över motionerna I: 112 och II: 133 uttalar Svenska landstingsförbundets
styrelse, att då principen att anstaltsvårdad folkpensionär
skall äga behålla 200 kronor av folkpensionen vunnit burskap, det är rimligt
att tillämpa ett motsvarande förfarande beträffande de å centralanstalt
för bildbara sinnesslöa inskrivna folkpensionsberättigade sinnesslöa. Enligt
styrelsen bör ändring i detta syfte göras i lagen om undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa. Styrelsen uttalar vidare, att behovet av medel
för personliga ändamål är väsentligen olika beträffande t. ex. de obildbara
sinnesslöa och l. ex. de å tuberkulosanstalt vårdade, vilket talar för att en
differentiering av det belopp, som skall undantagas för den folkpensionsberättigades
personliga behov, kommer till stånd.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Utskottet. Såsom av det ovan anförda framgår föreligga väsentliga skillnader
beträffande den slutliga fördelningen av de folkpensionsbelopp, som
tillkomma de å olika slag av anstalter intagna folkpensionstagarna. Detta
gäller icke endast pension till dem som äro intagna på de i motionerna närmast
berörda anstalterna, nämligen de allmänna sjukvårdsanstalterna och
de olika slagen av sinnesslöanstalter, utan även pension till å andra anstalter
intagna. I vissa fall äro sålunda pensionstagarna tillförsäkrade ett belopp å
200 kronor om året att användas av pensionstagaren efter eget gottfinnande
eller av anstalten till ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga
nytta. I andra fall åter är pensionstagaren icke tillförsäkrad dylik förmån
och i ett fall slutligen, nämligen då fråga är om de vid centralanstalt för
undervisning och vård av bildbara sinnesslöa inskrivna, är uttryckligen
stadgat, att anstalten äger såsom ersättning för vårdkostnad uppbära den
inskrivne tillkommande folkpension.

Frånsett sistnämnda fall — i vilket dock enligt vad i ärendet upplysts den
praktiska tillämpningen är vacklande såtillvida, att vissa centralanstalter ej
helt utnyttja sin rätt att uppbära hela folkpensionen utan avstå viss del av
densamma till den intagne — synes det i stor utsträckning bero på tillfälligheter
om pensionstagaren får använda viss del av pensionen för egen räkning,
såsom huruvida fattigvårdssamhället tecknat ansvarsförbindelse för
vårdkostnaden, huru stor vårdavgiften är och, såvitt angår omyndigförklarade
pensionstagare, huruvida folkpensionen från pensionsstyrelsen utbetalas
till förmyndaren eller direkt till anstalten. I likhet med motionärerna
och samtliga remissinstanser anser utskottet ifrågavarande förhållanden i
hög grad otillfredsställande och angelägenheten att ernå större enhetlighet
betydande. Nära sammanhängande med denna fråga är det ovan omnämnda,
vid 1948 års riksdag påtalade förhållandet, att vissa pensionstagare, ehuru
de å offentlig anstalt åtnjuta full vård, likväl kunna samla ett sparkapital
av folkpensionsmedel, som vid pensionstagarens frånfälle tillfaller dennes
arvingar. Enligt utskottets mening är det oundgängligt, att samtliga berörda
spörsmål upptagas till förnyad prövning. För att ernå önskvärd enhetlighet
torde det vara ofrånkomligt, att samtliga hithörande spörsmål prövas och
lösas i ett sammanhang.

Den utredning som hittills föreligger synes utskottet ej giva tillräcklig ledning
för bedömandet av på vilken väg lösningen skall sökas. Dock får utskottet
som ett önskemål uttala, att alla de folkpensionstagare, vilkas hälsotillstånd
är sådant att de kunna ha någon glädje därav, få behålla viss
mindre del av folkpensionsbeloppet att användas efter vederbörandes eget
gottfinnande eller eljest till ökning av den intagnes trivsel.

Åt särskilt tillkallade sakkunniga, sakkunniga för fria sjukhusvården,
har uppdragits att till prövning upptaga bl. a. spörsmålet om rätten till folkpension
vid vistelse på sjukvårdsanstalt. Någon framställning från riksdagens
sida såvitt angår på sjukvårdsanstalt intagna är därför i och för sig

Andra lagutskottets utlåtande nr 11. 9

icke erforderlig. Då emellertid direktiven för de sakkunniga icke torde
kunna anses omfatta ifrågavarande spörsmål, såvitt angår folkpensionstagare
intagna å annan anstalt än sjukvårdsanstalt, anser utskottet, särskilt
med hänsyn till önskvärdheten att nu ifrågavarande spörsmål lösas i ett
sammanhang, att framställning hör göras hos Kungl. Maj :t om utredning
i ifrågavarande avseenden.

Konsekvenserna av olikheten i nu gällande bestämmelser beträffande de
obildbara sinnesslöas och de bildbara sinnesslöas rätt att för personligt bruk
disponera viss del av folkpensionen synas särskilt stötande. Det i lagen om
undervisning och vård av bildbara sinnesslöa upptagna stadgandet om centralanstalts
rätt till folkpension, som tillkommer vid anstalten inskriven,
avviker därjämte i särskilt hög grad från de regler, som i övrigt gälla i
ifrågavarande avseenden. Utskottet får därför ifrågasätta, huruvida icke
— trots önskvärdheten av att samtliga föreliggande frågor prövas i ett sammanhang
— spörsmålet om att öppna möjlighet att förbehålla de bildbara
sinnesslöa viss del av folkpensionen för personligt behov skulle kunna
bringas till en provisorisk lösning utan avvaktan på resultatet i övrigt av
den önskade utredningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta i ett sammanhang utreda samtliga
de spörsmål, som äga samband med de å offentliga eller
statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folkpension,
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda; samt

B. att motionerna I: 112, I: 224 och II: 133, i den mån de
icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid delta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Uhlén, Nerman, Eskilsson* ocli Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo*, fru
Johansson i Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer- , herrar Jansson i Hällefors,
Carlsson i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandels justering.