Första lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av väckt motion om en översyn av nuvarande
skadeståndsregler avseende ideell skada och
hinder eller brist i den skadades näring.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 285, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Wiberg hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en
utredning, medförande en översyn av nuvarande skadeståndsregler avseende
ideell skada och hinder eller brist i den skadades näring, samt att det förslag
i ärendet, vartill denna utredning kan föranleda, måtte framläggas
för riksdagen».
Beträffande motiveringen för motionärens hemställan får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Allmänna regler om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden finnas
i 6 kap. strafflagen. I 1 § fastslås, att skada, som någon genom brott annan
tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett genom uppsåt
eller av vållande. Till detta stadgande anknyter 2 §, vilken föreskriver, att
i mål, som kroppsskada angå, under skadeståndet skall räknas icke allenast
läkarelön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i
den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande
men, om sådant blivit honom tillfogat.
Bestämmelserna i 6 kap. 2 § strafflagen gälla ersättning för kroppsskada
i utomobligatoriska förhållanden över huvud taget och således även när
skadeståndet utgår på grund av lagbestämmelser utanför strafflagen, exempelvis
lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik.
Skadeståndsbelopp kan till följd av särskilda regler om jämkning bliva
lägre än värdet av den tillfogade skadan. Betydelsefullast är härvidlag, att
medvållande från den skadelidandes sida kan föranleda att skadeståndet
jämkas. Jämkning kan vidare ske på grund av bristande utveckling eller
tillräknelighet hos skadevållaren. En särställning intaga de snäva reglerna
för utdömande av skadestånd till efterlevande i 6 kap. 4 § strafflagen.
I den mån skadeståndet sålunda icke skall jämkas eller begränsas på
särskilt sätt gäller, att full ersättning skall givas. Avgörande för skadeståndets
belopp blir det värde i penningar, till vilket skadan uppskattas. För
denna uppskattning vägledande lagbestämmelser finnas icke i annan mån
1—Bihang till riksdagens protokoll 19\9. 9 samt. 1 avd. Nr 9.
2
Farsta lagutskottets utlåtande nr 9.
än att i 95 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, att när fråga är om uppskattning
av inträffad skada och full bevisning därom icke alls eller allenast
med svårighet kan föras, rätten äger uppskatta skadan till skäligt belopp.
För övrigt äro domstolarna hänvisade till de upplysningar om praxis, som
kunna erhållas ur tillgängliga rättsfallssamlingar.
I motionen anföres hland annat:
Frågan är nu, huruvida de belopp, som enligt hittillsvarande praxis utgå
som ersättning i skilda fall, kunna anses vara för låga med hänsyn till nu
rådande förhållanden. Enligt min uppfattning är detta fallet. Det är mot
den praxis, som nu tillämpas, eller med andra ord mot vad som för närvarande
måste anses vara gällande lag, som denna motion vänder sig. Naturligtvis
skulle en rättelse kunna ske därigenom att domstolarna ändrade
sin praxis. Å andra sidan torde man väl svårligen kunna förvänta, att domstolarna
utan någon viljeyttring från statsmakternas sida skulle vara benägna
att göra en ganska genomgripande ändring av praxis, vilket i verkligheten
skulle bliva liktydigt med en lagändring. Det är som bekant också
statsmakternas uppgift att stifta lag och domstolarnas att tillämpa densamma.
Jag finner det också alldeles klart, att om en högre ersättning i
det avseende varom nu är fråga, skall utgå, initiativet i första hand måste
tagas av Kungl. Maj:t eller riksdagen.
Att fastställa vilket belopp, som i ett visst skadefall skall anses skäligt
som ersättning för sveda och värk, är givetvis synnerligen svårt. Jag förmenar,
att de ersättningar som för närvarande utgå äro så låga, att principerna
ej längre kunna anses överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet.
Man torde också kunna konstatera, att i utlandet betydligt
högre ersättningsbelopp utdömas, än vad som sker i vårt land.
På samma sätt förhåller det sig i fråga om ersättning för lyte och framtida
men. Den praxis, som hittills utformats, medför enligt min bedömning
att alldeles för låga ersättningsbelopp utgå.
Även vad beträffar ersättning för lyte och framtida men finner man,
att i utlandet skadestånd utdömas enligt helt andra normer än i Sverige.
Beträffande frågan om ersättning för hinder eller brist i den skadades
näring, som invaliditeten medför, synes mig nuvarande praxis ej heller
vara tillfredsställande. Det är ju alldeles tydligt att bedömningen mycket
ofta blir ytterst svår. Man behöver endast tänka på ett fall, då en minderårig
genom annans vårdslöshet tillfogats sådan skada, att en kanske omfattande
invaliditet uppstått, exempelvis genom amputation av en arm eller
ett ben. Den minderårige har ännu icke kommit upp i någon arbetsförtjänst.
Det gäller att fastställa å vilket grundbelopp en invaliditetsersättning skall
beräknas, till vilket procenttal invaliditeten kan uppskattas, om ersättningen
skall variera under olika år; för att nu endast nämna några av de
förhållanden, till vilka domstolen har att taga ställning. Det är mycket troligt
att enhetliga regler icke kunna uppställas. Starka skäl tala också för
att lagstiftningen bör utformas så, att domstolarna hava möjlighet att taga
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. En alltför stark beskärning
av domstolarnas frihet skulle utan tvivel icke vara lycklig. Därmed är dock
ingalunda sagt att det nuvarande tillståndet är som sig bör. En ändring
av nuvarande praxis och därmed av innehållet av gällande lag bör äga rum.
En omständighet, som i dessa tider ej gärna kan undgå att få anses vara
av verklig betydelse, är frågan om penningvärdet. Det förefaller som om
3
Första lagutskottets utlåtande nr ,9.
erforderlig hänsyn härtill icke för närvarande tages. Vidare vore det naturligtvis
önskvärt med sådana regler, varigenom skydd kunde heredas den
skadade mot framtida penningvärdeförsämring. Att märka är, att det ju
kan vara fråga om ersättningar, vilka kunna beräknas skola utgå under
ett stort antal decennier framåt.
Jag vill anmärka, att de principer, som tillämpas i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, ingalunda hava relevans, när det gäller nu ifrågavarande
skadefall. Jag föreställer mig, att huvudparten av de skador, vilka
hava sin grund i annans vållande, hava samband med motorfordonstrafiken.
Numera råder som bekant ansvarsförsäkringstvång. I verkligheten blir
det följaktligen i regel icke den person, som vållat skadan, vilken har att
gälda ersättning, utan i stället vederbörandes försäkringsbolag. Det är mycket
möjligt, att en principiell omläggning av nuvarande skadeståndsregler,
medförande en höjning av ersättningen, kunde leda till att ansvarsförsäkringspremierna
behövde höjas. Detta synes mig emellertid icke vara något
skäl, vilket kan åberopas gentemot en höjning av skadeersättningarna.
I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion, nr 175 i andra kammaren
av herrar Werner och Pettersson i Ersbacken, anhöll riksdagen, på
hemställan av utskottet i dess över motionen avgivna utlåtande, nr 33, i
skrivelse den 25 maj 1946, nr 270, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 §
strafflagen, med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, samt för
riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
Vid behandlingen av motionen hade utskottet även att taga ställning till
frågan, huruvida en allmän översyn av skadeståndsrätten borde komma
till stånd. Utskottet anförde i denna del bland annat följande:
De svenska rättsreglerna om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden
innefattas dels, såvitt angår genom brott tillskyndad skada, i de ålderdomliga
och knapphändiga bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, dels i vissa
särskilda lagar och författningar och dels i ett stort antal avgöranden av
högsta domstolen. Motionärernas uttalande att rättspraxis icke präglas av
den enhetlighet och klarhet som vore önskvärd torde knappast innebära
någon överdrift. Detta förhållande torde främst vara förorsakat av bristen
på klarläggande lagbestämmelser i ämnet. Rättspraxis har endast kunnat
hämta ofullständigt stöd i skriven lag. På grund härav har skadeståndsrätten
också, såsom motionärerna framhålla, blivit mycket svåröverskådlig.
Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande. För den enskilde är det
mången gång svårt eller omöjligt att avgöra huruvida han har att svara
för en uppkommen skada eller ej. Motsvarande svårigheter uppkomma för
avgörandet av frågan vem som är närmast till att täcka skaderisker genom
försäkring. Även domstolarna ställas mången gång inför betydande svårigheter
vid avgörandet av skadeståndstvister.
Delade meningar kunna naturligtvis också råda i frågan huruvida gällande
principer för skadeståndsrätten i alla hänseenden äro ändamålsenliga
och väl avvägda.
Skadeståndsrättens uppgift torde från början ha varit att tillgodose rena
rättvisesynpunkter. Ansvaret för en inträffad skada borde åvila den som
4
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
ur sådana synpunkter kunde anses närmast till att bära skadan. Överväganden
av sådan art torde ha utgjort den egentliga grunden för culparegeln.
Det har ansetts rättvist att den skadelidande under vissa förutsättningar
erhåller gottgörelse för den skada han lidit. Denna restitutionsverkan
torde alltjämt i allmänhet betraktas som en mycket betydelsefull uppgift
för skadeståndsreglerna. Genom restitutionen skapas också en viss trygghet
för den skadelidande. Det har emellertid framhållits att hänsyn även bör
tagas till medborgarnas behov av trygghet mot att råka ut för skadeståndsskyldighet.
Genom trygghetssynpunkten erhålla skadeståndsreglerna anknytning
till försäkringsinstitutet, som i viss utsträckning kompletterar
skadeståndsrättens regler. En annan uppgift för skadeståndsreglerna har
ansetts vara att medverka till att allmänheten avhåller sig från skadebringande
handlingar. Detta preventiva syfte har skadeståndet gemensamt med
straffet.
Om det skulle anses att rena rättvisesynpunkter alltjämt böra vara avgörande
för skadeståndsskyldigheten, kan det ifrågasättas huruvida det är
rimligt och rättvist att exempelvis små barn, på sätt emellanåt sker, förklaras
vållande eller medvållande till inträffade skador eller att en lots eller
tågförare får ikläda sig en ruinerande betalningsskyldighet för kanske tämligen
ursäktliga försummelser i tjänsten. Även ur restitutions- och preventionssynpunkt
synes skadeståndsplikten i fall av anförda beskaffenhet i
regel vara föga påkallad. Tvekan kan också råda om utgången varit rättvis
och lämplig i vissa fall, i vilka t. ex. portvakten för en fastighet ålagts en
betungande ersättningsskyldighet till person, som skadats genom kalkning
utanför fastigheten eller en butiksinnehavare fått svara för skada som
drabbat hans kunder genom olycksfall i butiken. Frågan om statens och
kommunernas ansvar för åtgärder av tjänstemän torde också höra till de
spörsmål inom skadeståndsrätten som behöva upptagas till saklig omprövning.
Lämpligheten av de regler som gälla i fråga om skadeersättningens omfattning
och beräkningen i olika fall av skadeståndets belopp kan också
ifrågasättas. I olika sammanhang har föreslagits att de principer om skälighetsprövning
som kommit till uttryck i exempelvis 6 kap. 6 § strafflagen
och 50 § sjömanslagen skulle komma till en mera vidsträckt användning
inom skadeståndsrätten. Även enligt utskottets mening kunna beaktansvärda
skäl anföras för en utvidgning av området för en sådan skälighetsprövning.
Beträffande målsägandebegreppet synes bl. a. den svårutredda
frågan i vad män målsägandens rätt må kunna övergå på efterlevande böra
upptagas till prövning. Om önskvärdheten av att skadeståndsplikten om
möjligt göres mera effektiv än för närvarande torde enighet råda.
Åtskilliga skäl tala sålunda för att en allmän översyn av den utomobligatoriska
skadeståndsrätten bör komma till stånd. Behovet av fastare grundsatser
på detta centrala område av rättsordningen måste förr eller senare
göra en sådan översyn ofrånkomlig. Därvid bör bland annat övervägas i
vilken utsträckning hithörande grundsatser böra upptagas i skriven lag och
huruvida en kodifikation av skadeståndsrätten bör ske i samarbete med
våra nordiska grannländer.
Utskottet anser sig icke kunna taga ställning till frågan huruvida tiden
nu är mogen för en allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsreglerna
på förevarande område. Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter
att uppdraga några klara och enhetliga riktlinjer för ett lagstiftningsarbete
av så vittutseende och invecklad beskaffenhet. Skadeståndsrät
-
Första lagutskottets utlåtande nr !). 5
ten befinner sig alltjämt i stark utveckling. Olika tendenser och åskådningssätt
bryta sig mot varandra. Härom vittnar den stora mängden domstolsavgöranden
med faktiskt eller skenbart motsatt utgång i likartade situationer,
liksom den stora förekomsten av skiljaktiga meningar i hithörande
mål. Tillämpningen av culparegeln är belysande lör svårigheten att finna
fastare normer på detta rättsområde. Culparegeln synes, såsom ovan antytts,
alltjämt i huvudsak upprätthållas, men den har etter hand erhållit ett ändrat
innehåll i praxis. Genom skärpning av aktsamhetskravet har culpabegreppet
uttunnats i sådan grad, att man gjort gällande att skadeståndsplikten
i vissa fall grundats på fingerad eulpa. I åtskilliga viktiga frågor råda
delade meningar bland de författare som behandlat skadestandsrättsliga
spörsmål. Det kan sålunda med fog sägas att åtskilligt flyter inom skadeståndsrättens
område.
Genom anlitande av möjligheten att täcka uppkommande risker genom
försäkring tillgodoses skadeståndsreglernas restitutiva syfte men även den
ovan berörda trygghetssynpunkten. Den skadelidande får möjlighet att
vända sig mot ett kapitalstarkt försäkringsbolag, och den skadevållande
undgår en kanske ruinerande ersättningsplikt. Däremot är försäkringsskyddet
uppenbarligen icke ägnat att tillgodose skadeståndsreglernas preventiva
syfte. Snarare kunde befaras att försäkringsskyddet skulle leda till en
minskning av försäkringstagarens varsamhet och därmed också till en ökning
av antalet skadebringande handlingar. Huruvida försäkringen medföit
dylika icke önskvärda verkningar undandrager sig utskottets bedömande.
Uppenbart torde vara att en revision av skadeståndsrätten bör ske under
starkt hänsynstagande till försäkringsväsendets skadeutjämnande möjligheter.
Det är ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i en framtid
kunna utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet fa till
huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Den allmänna utvecklingen
synes snarast peka mot ett sådant mål. Vid en blivande översyn av skadeståndsrätten
böra de sociala synpunkterna starkt beaktas. Möjligheten att
i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten med socialförsäkringen
och den allmänna socialpolitiken bör alltsa icke lämnas ur
sikte. Även inom dessa områden pågår för närvarande ett omfattande reformarbete.
Det är icke uteslutet att avsevärda ändringar i gällande skadeståndsrätt
kunna befinnas påkallade ur socialpolitisk synpunkt. Särskilt
kan ifrågasättas huruvida det ur sådan synpunkt är motiverat att den skadelidandes
möjlighet att erhålla skadestånd i så hög grad som tör närsarande
är beroende av det sätt på vilket skadan uppkommit.
Frågan om skadestånd på grund av brottslig gärning får antagas komma
att upptagas till övervägande av strafflagberedningen i samband med dess
utarbetande av förslag till ny straffbalk eller skyddsbalk. Möjlighet föreligger
därför att (i kap. strafflagen kommer alt upphävas såvitt avser skadestånd
såsom brottspåföljd. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt att
de i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka efter ordalagen endast aga
avseende å brottsliga gärningar, härefter bibehållas såsom normer för skadeståndsrätten
i allmänhet.
Initiativ till ett återupptagande av det nordiska lagstiftningsarbetet har
nyligen tagits från svensk sida. Enligt vad utskottet inhämtat torde skadeståndsrätten
komma att bliva föremål för överläggningar i detta sammanhang.
Då del med hänsyn till vad nu anförts kan förutsättas att frågan om en
allmän revision av skadeståndsrätten inom en relativt snar framtid upp
-
6 Första lagutskottets utlåtande nr 9.
tages till prövning, finner utskottet sig sakna tillräcklig anledning att föreslå
riksdagen att hemställa om en utredning av sådan omfattning.
Kungl. Maj :t har den 13 januari 1947 förordnat dåvarande revisionssekreteiaren
professor Ivar Strahl att i samråd med representanter för övriga
nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område. Enligt vad utskottet inhämtat ämnar utredningsmannen
avgiva betänkande under loppet av innevarande år.
Utskottet. Den genom motionen väckta frågan gäller bestämmandet av
vissa ersättningar för kroppsskada i utomobligatoriska förhållanden, nämligen
för hinder eller brist i den skadades näring, sveda och värk samt lyte
eller annat stadigvarande men. Motionären vänder sig mot domstolarnas
praxis i dessa hänseenden och gör gällande, att för låga ersättningsbelopp
utmätas.
Till en början må framhållas, att skadestånd i utomobligatoriska förhållanden
enligt gällande svensk rätt — bortsett från det i 6 kap. 4 § strafflagen
upptagna fallet — skall motsvara skadans fulla värde i penningar.
Härifrån göres undantag såtillvida, som ersättningen på grund av särskilda
omständigheter, exempelvis medvållande från den skadelidandes
sida, kan jämkas till lägre belopp. Men även i dylikt fall skall en värdering
av skadan tagas till utgångspunkt vid skadeståndets bestämmande. Någon
ändring i dessa regler ifrågasätter motionären icke. När i motionen göres
gällande, att ersättningsbeloppen äro för låga, torde därmed närmast avses,
att reglerna i fråga icke skulle följas i praxis; det i motionen framställda
utredningskravet skulle sålunda gå ut på lagstiftningsåtgärder, varigenom
syftet med berörda regler skulle bättre tillgodoses.
Härvidlag göra sig i viss mån olika synpunkter gällande beträffande å
ena sidan hinder eller brist i den skadades näring och å andra sidan sveda
och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. För samtliga fall är
emellertid gemensamt, att om stora ersättningar utdömas, sådana förhållandevis
sällan kunna uttagas till fulla beloppet, i den mån de skola gäldas
av enskild motpart. Även om försäkringsskydd föreligger, är detta så begränsat,
att full ersättning icke alltid kan lämnas. Det sagda gäller såväl
i fråga om den av enskilda försäkringsbolag bedrivna ansvarighetsförsäkringen
som den i olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna försäkringen mot
olycksfall i arbete.
Hinder eller brist i den skadades näring är en skada av huvudsakligen
ekonomisk natur. Vad som skall ersättas är den ekonomiska förlust som
kan förutses uppkomma. Domstolen skall uppskatta den skadelidandes
sannolika framtida inkomster och jämföra dem med vad han kunnat förtjäna,
om hans förvärvsförmåga icke försämrats genom den honom tillfogade
kroppsskadan. Skadeståndet utdömes vanligen i form av livränta
och denna skall motsvara inkomstskillnaden. Att verkställa en någorlunda
Första lagutskottets utlåtande nr 0. 7
exakt beräkning av inkomstskillnaden är i regel omöjligt. Är den skadade,
såsom i några av motionären åberopade rättsfall, ett litet barn, måste domstolen
nöja sig med antaganden och skälighetsbedömningar. Jämföras utdömda
livräntebelopp med den senare uppkomna faktiska inkomstminskningen,
lärer det ofta befinnas, att inkomstbortfallet är något större an
ersättningen. Detta torde emellertid vara svårt att undvika. Bevisbördan
åligger den skadelidande. Ersättningen skall — med den modifikation som
föranledes av ovannämnda stadgande i 35 kap. 5 § rättegångsbalken icke
utgå med högre belopp än som motsvarar den av honom styrkta inkomstförlusten.
Vid tvekan måste i regel avgörandet bliva till den bevisskyldiges
nackdel. Men även om man bortser från vad som följer av bevisbordereglerna
torde man hos domstolarna kunna spåra en viss benägenhet för återhållsamhet
vid bestämmandet av ersättningsbelopp.
I motionen erinras om att penningvärdeförändringar kunna påverka realvärdet
av utdömda livräntebelopp, och lagregler efterlysas, varigenom
skydd kunde beredas den skadade mot framtida penningvärdeförsämring.
Motsvarande spörsmål möter på ett flertal andra områden. I den män en
lösning är möjlig, torde den icke böra genomföras särskilt för skadeståndsrättens
del.
Ersättning för lyte och stadigvarande men samt sveda och värk har annan
karaktär än skadestånd på grund av hinder eller brist i den skadades
näring. Det gäller icke att kompensera en ekonomisk förlust; skadeståndet
blir en gottgörelse till den skadade, som anses skälig med hänsyn till
det lidande som han får utstå. Denna synpunkt kan visserligen icke renodlas.
I praktiken förekommer, att ersättning för lyte och stadigvarande
men utinätes under beaktande av att den skadelidande skall täckas för
smärre kostnader i framtiden, vilka icke särskilt ersatts. Även då det gäller
sveda och värk kan ersättningen i viss utsträckning bliva en gottgörelse
för utgifter. Så blir exempelvis fallet, när ersättningen skall användas till
att bereda den skadelidande särskild rekreation under eller efter rekonvalescenstiden.
Men i övrigt har ersättning för lyte och stadigvarande men
samt sveda och värk ideell karaktär. Skälighetssynpunkter bliva avgörande
för värderingen av skadan. Även härvid torde de ovan åberopade allmänna
grundsatserna för rättstillämpningen föranleda till att ersättningsbeloppen
bliva förhållandevis låga. Det ligger i sakens natur, att de lagstiftande myndigheterna
knappast kunna giva bindande direktiv för bestämmandet av
ifrågavarande ersättningsbelopp. Praxis röner emellertid inverkan av förskjutningar
i den allmänna uppfattningen och ändringar i medborgarnas
levnadsförhållanden och villkor. Med högre levnadsstandard och bekvämare
levnadsförhållanden torde exempelvis följa en benägenhet att hoja
ersättningarna.
I utlåtandet nr 33 till 1946 års riksdag har utskottet pekat på åtskilliga
brister i de nu gällande reglerna inom den utomobligatoriska skadestånds
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 9.
rätten samt uttalat, att behovet av fastare grundsatser på detta centrala
område av rättsordningen förr eller senare måste göra en allmän översyn
ofrånkomlig. En revision av skadeståndsrätten borde, enligt vad utskottet
då framhöll, ske under hänsynstagande till försäkringsväsendets utjämnande
möjligheter. Det vore ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i
en framtid kunde utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet
finge till huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Vid en blivande
översyn av skadeståndsrätten borde de sociala synpunkterna starkt beaktas.
Möjligheten att i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten
med socialförsäkringen och den allmänna socialpolitiken borde
alltså icke lämnas ur sikte. Utskottet ansåg icke uteslutet, att avsevärda
ändringar i gällande skadeståndsrätt kunde finnas påkallade ur socialpolitisk
synpunkt. Särskilt kunde ifrågasättas, huruvida det ur sådan synpunkt
vore motiverat att den skadelidandes möjlighet att erhålla skadestånd
i så hög grad som för närvarande vore beroende av det sätt, på vilket
skadan uppkommit.
Såsom ovan nämnts pågår sedan någon tid en förberedande utredning
angående lagstiftning på skadeståndsrättens område i samarbete med representanter
för Danmark och Norge. Enär den avsedda revisionen av
skadeståndsrätten måste förväntas beröra även här ifrågavarande spörsmål,
finner utskottet icke påkallat att en särskild utredning verkställes i
anledning av motionen.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion, II: 285, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahllcvist, Lodenius, Lindblom, fruar
Sjostrom-Bengtsson», Lindström*, herrar Lindgren*, John Wiktor Jonsson
och Löthner;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund», Olsson
i Mellerud, Werner, Landgren, Antby, Fagerholm och Netzén*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916409