Första lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående en interimistisk
lagstiftning om samma s. k. lagaståndstid för stad
och land.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 223, av herr Nerman. Motionen,
i vilken erinras om lagberedningens arbete på revision av jordabalken,
utmynnar i hemställan »att riksdagen ville besluta att hos Kungl.
Maj :t begära övervägande, huruvida ej utan avbidan på lagberedningens förslag
en interimistisk lagstiftning om samma lagaståndstid för stad och land
må kunna utarbetas».
Beträffande motiveringen för motionärens hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
De tidsfrister, som avses med motionen, äro stadgade i 11 kap. 2 § jordabalken
och 2 § kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom, här nedan kallad lagfartsförordningen.
I It kap. 2 § jordabalken stadgas, att om den som sålt fast egendom icke
uppburit fulla penningar, ändock han i köpebrevet tillstått att han köpeskillingen
till fullo bekommit, han skall njuta sin säkerhet i det som sålt är
framför andra köparens borgenärer. Säljaren äger sålunda en tyst förmånsrätt
i den sålda fastigheten, gällande framför de fordringsinteckningar, som
upplåtits av köparen. För att han skall bibehållas vid denna förmånsrätt,
måste han emellertid söka inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader
och på landet sist vid det ting som infaller näst efter sex månader
sedan lagfart för köparen beviljades. Gör han icke detta, skall han därefter,
icke äga bättre rätt än andra köparens fordringsägare.
Enligt 2 § lagfartsförordningen skall, med vissa undantag, lagfart å fång
till fast egendom sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst
efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde. Lagfartspliktens
fullgörande kan enligt 3 § framtvingas genom vite.
De här återgivna lagrummen hava i vissa delar fått ändrat innehåll genom
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av
inskrivningsärenden. Denna föreskriver i 1 §, att inskrivningsärenden, varmed
bland annat avses ärenden angående lagfart å fång till fast egendom och
inteckning i sådan egendom, skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren
i rättens ställe. Inskrivningsärendena handläggas å inskrivningsdag,
vilken enligt 4 § skall hållas en gång i veckan, såframt förhållandena ej
annat föranleda. I 10 § stadgas vidare, att där enligt lag eller författning ansökan
bör göras eller fullföljas eller annan åtgärd i inskrivningsärende vid
1
Bihang till riksdagens protokoll 191/9. 9 samt. 1 avd. Nr S.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
tagas sist å det ting eller tingssammanträde som först infaller sedan visst
förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad sålunda
föreskrivits fullgöras senast å den inskrivningsdag, som först infaller
efter det förhållandet inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit.
Den särskilda förmånsrätt, som tillkommer säljare av fast egendom till
säkerhet för ogulden köpeskilling, infördes genom 17 3å års lag. I den ursprungliga
lydelsen av It kap. 2 § jordabalken stadgades, att säljaren skulle
njuta sin säkerhet, intill dess laga stånd åkommer, samt att, om han icke
dessförinnan intecknat sin rätt, han sedan icke skulle äga bättre rätt än
andra köparens borgenärer. Tidsfristen sammanföll således med den s. k.
lagaståndstiden. Detta begrepp anknyter till det före lagfartsförordningen
tillämpade lagfartsförfarandet. Härom meddelades bestämmelser i 4 kap.
1 och 2 §§ jordabalken. Enligt dessa lagrum skulle köpare av jord å landet
visa sitt köpebrev inför häradsrätten och låta offentligen uppbjuda jorden
på tre allmänna häradsting. Gjordes ej å jorden klander inom natt och år
efter tredje uppbudet, eller, i den landsort, där blott ett ting om året hölles,
vid det ting, då tredje uppbudet skedde, skulle häradshövdingen giva fastebrev
därå. I stad skulle uppbud ske tre måndagar, fyra veckor mellan vart
uppbud. Kom icke klander å fånget inom tolv veckor från tredje uppbudet,
skulle det vara lagståndet och bekräftas med rättens fastebrev. Genom förordningen
den 13 juni 1800 förkortades lagaståndstiden på landet; lagfarten
skulle avslutas å fjärde tinget, där tre ting årligen höllos, å tredje tinget, där
två ting om året höllos, samt, där endast ett ting årligen hölls, å andra
tinget. Lagaståndstiden på landet kom således att uppgå till ungefär ett år
efter första uppbudet.
Lagfartsförordningen innebar bland annat den förändringen, att uppbudsförfarandet
avskaffades. Lagfart skulle i regel beviljas vid det ting
eller, i stad, den rättegångsdag, då ansökan gjordes. I stället för lagaståndstiden
måste i 11 kap. 2 § jordabalken eu annan tidsfrist utsättas, och lagrummet
fick därvid, såvitt här är i fråga, sin nuvarande lydelse.
Skyldighet att lagfara inom viss tid infördes första gången genom den
ovannämnda förordningen den 13 juni 1800. Däri föreskrevs, att vid köp
uppbud skulle tagas i staden inom tre månader och å landet sist vid det
ting, som infaller näst efter sex månader, sedan köpet avslutades. Försummelse
medförde böter. Redan i en den 28 juni 1798 utfärdad förordning
stadgades emellertid, att om köparen icke sökte uppbud inom ovan
angivna tider, inteckning kunde ske för förre ägarens gäld. Tidsfristerna
bibehöllos oförändrade i lagfartsförordningen, som i denna del icke ändrats.
I lagberedningens åren 1905—1909 avgivna förslag till jordabalk bibehålies
säljarens förmånsrätt till säkerhet för ogulden köpeskilling. Den
tid, inom vilken inteckning skall sökas, har ansetts utan olägenhet kunna,
såvitt angår landet, nedsättas till hälften och sålunda bringas i överensstäm
-
Första lagutskottets utlåtande nr S.
melse med vad som gällde för städerna. Tidsfristens slut angives i föislaget
vara det lagtima ting, som infaller näst efter nittio dagar från det
köparen sökt lagfart å sitt fång. I stad skulle inteckning sökas inom nittio
dagar från lagfartsansökningen.
Beträffande den tid, inom vilken skyldigheten att söka lagfart skall fullgöras,
förklarade beredningen att skälig anledning ej funnes att göra skillnad
mellan stad och land. Den för landet stadgade tiden ansågs därföi
kunna förkortas till hälften. I enighet härmed föreskrevs i en av beredningen
föreslagen lag om inskrivning av rätt till fast egendom, att lagfart
skulle, där ej annorlunda stadgades, sökas å landet sist å det lagtima ting,
som infaller näst efter nittio dagar, och i stad inom nittio dagar sedan
fånget skedde.
Lagberedningens förslag lades i de delar, varom här är fråga, icke till
grund för lagstiftning.
Den 1932 genomförda lagstiftningen om handläggning av inskrwningsårenden
innebär, såsom redan nämnts, att dylika ärenden handläggas lika
ofta på landet som i stad.
Genom beslut den 21 mars 1941 har Kungi. Maj :l bestämt, att lagberedningen
skulle övergå till behandling av frågan om revision av jordabalken.
Beredningen har den 12 juni 1947 avgivit delbetänkande (SOU 1947:38),
innehållande lagtext och motiv till vissa kapitel i en tilläinnad jordabalk,
däribland ett kapitel om köp, hyte och gåva. I betänkandet uttalas, att den
nuvarande ordningen med förmånsrätt för ogulden köpeskilling icke bör
bibehållas i en ny jordabalk. Skälen för denna ståndpunkt utvecklas å s.
223—227.
Lagberedningens arbete på revision av jordabalken fortgår och kommer
bland annat att omfatta bestämmelserna om lagfart å fång till fast egendom.
Utskottet. De tidsfrister, som avses med motionen, avspegla en gången
tids förhållanden. Bedan 1907 ansåg sig lagberedningen kunna förorda, att
de för landsbygden stadgade längre tiderna förkortades och bringades i
överensstämmelse med vad som gällde för städerna. Härtill föreligga än
starkare skäl, sedan inskrivningsreforinen 1932 helt likställt landsbygden
med städerna i fråga om inskrivningsärendenas handläggning. Den rättssökande
allmänheten har på landsbygden samma möjligheter att erhålla
lagfart och inteckning utan tidsutdräkt som i städerna. Såsom motionären
påpekat, kan dessutom den nuvarande skillnaden i fråga om tiden för ansökan
om inteckning för ogulden köpeskilling medföra risk för rättsförluster
i särskilda fail. Utskottet finner därför uppenbart, alt skiljaktigheterna
i tidsfristerna för stad och land icke böra bibehållas vid ny lagstiftning
i ämnet.
Den genom motionen väckta frågan tillhör området för lagberedningens
arbetsuppgifter. Beredningen har i ett nyligen avgivet delbetänkande före
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
slagit, att den nuvarande ordningen med förmånsrätt för ogulden köpeskilling
icke skall bibehållas. Enligt utskottets mening bör därför en särskild
lagstiftning i fråga om tiden för sökande av inteckning för sådan rätt icke
övervägas, med mindre det visar sig att lagberedningens förslag i denna del
icke godtages. Beträffande tiden för lagfartspliktens fullgörande är ett bibehållande
tills vidare av den nuvarande regeln uppenbarligen icke förenat
med olägenhet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 1:223, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 mars 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Kriigel, Olofsson,
Lindblom*, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Löthner* och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud , Landgren, Antby, Andersson i Mölndal*, Pettersson i Ersbacken
och Fagerholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
490778